# ID: svediakorp-per999
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 23,190
# sentences: 567
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 48 (363) Prenumerationspris Iduns Fredagen den 30 november 1894. pr kvartal: Idun ensam kr.
I d u n s M o d e t i d n i n g jämte k o - lorerade planscher &gt; I d u n s M o d e t, utan k o l.
p l.
_.
» 1 EO 1: 5 0 1: — Byrå: K l a r a Södra K y r k o g.
1 6, 1 tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
FRITHIOF P r e n u m e r a t i o n s k e r a a l l a post- anstalter i riket Redaktionssekr.
: Redaktör och T r ä f f a s s ä k r a s t kl. 2 — 3.
J. Nordling.
hvarje helgfri ^kUeb^oto^ 7:de årg.
Utgifningstid: utglfvare: HELLBERG.
Tryckeri fredag.
tösnummcrpris 1 5 öre (lösntr endast for kompletteringar.)
A unonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre p r n o n p.
- r a d.
" Rust Roest ".
(Sophie Elkan).
» - R ä n n e r ni fru E lkan? » * i \ » N e j, livem är &lt;yr det? » ' » Nå, känner ni till Rust R o e s t?
» » Naturligtvis känner jag R u s t Roest, förfat- tarinnan.
Jaså, heter hon Elkan? » Det är sä, hon velat ha det.
H o n har blifvit en o m t y c k t författarinna, men hon har aldrig satt ut sitt borgerliga namn på cn b o k, o c h hon har aldrig sökt att bli person- ligen känd och omtalad.
O m detta nummer af l d u n k o m m e r i hennes händer, sä blir hon säkert nöjd med, att hennes literära namn här ofvan står tryckt med stor stil — men det borgerliga namnet med mindre.
D å jag nyligen tillskref henne med begäran o m några biografiska uppgif- ter i o c h för denna upp sats, fick jag till svar: » J a g har endast tre data i mitt lif, jag är född 1853 i Göteborg, jag gifte mig 1872 med musikhand- laren N.
Elkan i Stock- holm o c h jag blef änka 1879. » Att lämna flere med- delanden om sitt eget lif ligger ej för författarin- nans lynne.
H o n har dolt sig bakom sitt literära nom de guerre, därigenom förfäktande den åsikt, att det är endast en författa res skrifter, men ej hans person, som h ö r offent ligheten till.
Till de biografiska upp- gifter, hon själf lämnat, vill jag endast tillägga den, att hennes familje- namn är Salomon, att hon är syster till direktör O t t o Salomon, den både inom och utom Sveriges grän- ser kände o c h högt skat- tade föreståndaren för slöjdseminariet på Nääs, samt i sammanhang här- med, att hennes ofta upp- repade o c h långvariga be- sök på Nääs utöfvat ett stort inflytande på hennes utveckling.
F ö r den känsla af rikedomens o c h bild- ningens förpliktelser, s o m genomgår hennes skrifter, har hon sannolikt att tacka intrycken från det idoga o c h befruktande lif- vet vid Nääs, liksom det rika o c h intelligenta säll- skapslifvet där kanske ej varit utan inflytande på hennes lifliga natur.
Sin ungdom har hon tillbragt i G ö t e b o r g, där hon o c k bosatte sig efter sin makes d ö d.
D å namnet Rust R o e s t första gången blef synligt i tryck, var denna psen- domyns ägare 36 år gam-
IDUN 382 1894 Att verka och sträfva Herren oss bjöd; Möda är Hf, lättja är död.
Venedey.
mal.
D e t var fogen oerfaren o c h hulffärdig ungdom, s o m d ä trängde sig in i literaturen, det var e n kvinna, som iigdc c j blott fin bild- ning o c h intelligens, utan som sett m y c k e t o c h läst e j blott i b ö c k e r, men också i lifvet.
Hennes literära skolprof har världen aldrig fått bevittna.
H o n hade skrifvit m y c k e t, så länge hon mindes tillbaka hade hon skrifvit, men d e t visste ingen annan än familjen o c h de närmaste vännerna, som haft så m y c k e t nöje af hennes talang att berätta.
Innan h o n fram- trädde offentligt m e d själfständiga arbeten, hade hon o c k gjort e n del öfversättningar, dels för göteborgstidningar, dels f ö r d e n af direktör Salomon utgifna samlingen » Skrifter af upp- fostringskonstens s t o r m ä n ».
Till denna samling har hon äfven under de senare åren lämnat öfversättningar af arbeten af Salzman, L o c h c, Comenius, o c h m e d en öfversättning af en af PéStalozzis skrifter är hon för närvarande sys- selsatt.
K u s t R o e s t debuterade våren 1889 i G ö t e - borgs Handels- o c h Sjöfartstidning med en no- vell, kallad » E n liten historia utan n a m n ».
Den följdes iuom kort af berättelsen » E n s a m », som infördes i tidskriften » U r dagens k r ö n i k a ».
Kn förläggare erbjöd sig genast att taga allt hvad hon skref om hand, o c h redan på hösten samma år utgaf han hennes första b o k, novell- serien » D u r och m o l l ».
Den följdes 1891 a f en n y samling smärre berättelser under titel » M e d sordin.
V å r e n 1893 utkom hennes första större arbete, romanen » R i k a f l i c k o r », o c h nu föreligger en ny roman, göteborgsskildringen » Säve, Kurt &amp; k o m p.
».
Dessutom h a åtskil- liga smärre berättelser af R u s t R o e s t varit synliga här o c h hvar i kalendrar o c h tidskrifter, och bland Dramatiska teaterns senaste nyheter ha v i att ihågkomma hennes första dramatiska försök, enaktsskådespelet » Farligt u m g ä n g e ».
Man kan nästan säga — har en af R u s t R o e s t s närmaste vänner yttrat — att hon blifvit till författarinna framdragen af allmänheten själf, utan att någonsin tränga sig fram.
annan grundsats än den att aldrig rosta, skulle hon kanske svara: » D e n att alltid vara mig själf ».
Det är en grundsats, som hon e j är ensam o m, men s o m e j är så allmän som den borde vara bland författare o c h konstnärer.
Hon är rädd att b l i räknad till något parti eller någon skola o c h förfäktar den åsikt — som är den enda rätta o c h som förefaller själf- klar, men som likväl så föga efterlefves af författare, stora o c h små — att hvarje olika ämne b ö r behandlas på sitt olika sätt hvart och ett efter sin art. R u s t R o e s t är i främsta rummet iakttagare och särskildt iakttagare af kvinnliga naturer och kvinnliga känslor.
D e t är ofta nog något kvinn- ligt också hos de män, hon tecknar — de bli i alla händelser i regeln mer sväfvande o c h mindre individuell tecknade än hennes kvinnor.
Den mest personliga manliga typ, jag minns från hennes b ö c k e r, är de » R i k a flickornas » far, gubben D a h l.
.lag skulle misstaga mig mycket, ' o m denna humoristiska o c h originella typ ej är tecknad efter lefvande modell.
ter e t t lif, som redan var brutet.
I » Säve, Kurt it k o m p.
» är det den korrekta, otadliga och innehållslösa fru E l e o n o r e, som trycker sin banala prägel på hemmet o c h gör sin man olycklig, utan att hon har en aning därom, o c h utan att hon skulle kunna förstå det eller kunna tro det, o m han eller någon annan u p p - lyste henne o m förhållandet.
O c h båda b e - rättelserna upptaga som motiv vid sidan a f detta ett kärleksförhållande, i den förra är det den unga fruns syster, som med dennas öde för ögonen kufvar sina egna känslor och för- öder den kärlek, hon e j vägar tro på, i den senare är d e t d e n korrekta fruns man, som påträffar den kvinna, han e j kan annat än äl- ska, men som bunden af traditionen af sitt namn o c h sin ställning i samhället ej har kraft att bryta sig lös.
A t t uppgörelsescenen mel- lan h o n o m o c h henne, s o m borde utgöra skil- dringens höjdpunkt, i stället blifvit dess svaga punkt, är öfverraskandc, därför att Rust R o e s t i m e r än en af sina noveller visat sig rå på känsloanalyser af alls e j ytligt slag.
Man vän- tade mera psykologiskt innehåll i konflikten i » Säve, Kurt &amp; k o m p.
».
Hennes kvinnogalleri är redan nu omfattande Det är som en samhällsniålning boken har och omväxlande.
D e båda romanerna skildra sitt värde o c h sitt intresse.
J a g skall påminna öfverklassdamen i olika varianter o c h olika be- lysning, » Rika flickor » först o c h sedan — i om endast en detalj där, oni inledningskapitlet, » S ä v e, K u r t k k o m p.
» rika fruar.
D e t är två framställningen af göteborgshemmet från 1850, af gamle Säves h e m, med dess solida enkel- realistiska skildringar af hvardagslif i glädje och sorg, raska o c h lifliga skildringar, rika på het, dess gästfrihet o c h glada ton och ideella intressen, hvilken bildar en så förträfflig bak- målande smådrag, som belysa totalbilden.
Sär- skildt den sistnämnda romanen är en scde- och grund till den följande rundmålningen af det samhällsmätning af värde, låt vara att den flacka och andligt tomma lif, den nästa gene- rationen gjorde modernt i köpmansstaden.
håller sig till ytan af det den skildrar.
D e n ger en upprörande bild af rikedomens tomhet, af fattigdom rnidt i öfverflödet.
D e n skildrar B l a n d våra nu verksamma författarinnor är ett l i f utan andra intressen än hos herrarne Kust R o e s t kanske den, som har största bon att samla kapital och hos både herrar o c h da- sens.
H e n n e s sångmö — hvarför skulle vi e j mer att lefva högt, att öfverträffa sina likar i få tala o m en romanförfattares sångmö, det är lyx, att ha ett praktfullt palats o c h g c stor- ju inte versen o c h rimmen, som göra det skrifna artade fester, ett lif, som e j utesluter en sim- till poesi V — är en dam med odladt förstånd pel småaktighet i tanke o c h känsla, förenad och förfinad smak o c h känsla, en d a m utan likväl m e d själf medvetande o c h stolthet — all affektation, med mångsidiga intressen och man tillhör stadens tongifvande, man känner öppna ögon, en dam, son » framför allt är väl- Det är ej med e t t slag R u s t R o e s t vunnit Högsta hönset i uppfostrad o c h s o m aldrig behöfver tänka på plats i vår literatur.
Hon har småningom ar- sin betydelse o c h sin makt.
korgen, fru E l e o n o r c Säve, är en förträfflig typ, att vara elegant, därför att hon är det af na- betat s i g till den ställning, hon n u innehar.
studerad med ett intresse o c h e t t tålamod, så- turen.
Denna sångmö hålles i tukt o c h her- Hon sökte i arbetet tröst o c h lugn i tider af dant man finner hos Thackeray i hans studium rans förmaning — kanske gömmer hon pä sorg, i arbetet har hon vunnit det lifsinnehåll, större motsättningar, än hon låter världen veta hon e j kunde vara utan.
Ä f v e n den som e j af R e b e c k a i » V a n i t y f a i r ».
O c h satiren blir så m y c k e t skarpare just därför, att den är så af, eller kanske är det fruktan för att visa vet, h u r flitigt o c h omsorgsfullt hon arbetar, lugn o c h behärskad, utan hetsiga utbrott, utan sig öfverdådig och slå öfver, som förmår henne kan se på hennes berättelser, att de ej blifvit anklagelser, — fru Kleonore talar själf o c h att uppträda så otadligt o c h reserveradt, att kastade ur pennan på måfå, ej äro ögonblickets handlar själf o c h läsaren far draga sina slut- lägga sordin pä sina ord.
eller en tillfällig stämnings barn.
L i k s o m Krnst satser, utan att författarinnan står b a k o m o c h Ahlgren skrifver R u s t R o e s t sina skildringar Det djupast kända, Rust R o e s t skrifvit, det sufflerar.
om o c h o m igen, till dess h o n blir nöjd m e d är analyser af behärskade känslor.
Läs till det skrifna — så pass nöjd e n gedigen för- exempel (i » M e d s o r d i n ») novellerna » Börja E n af d e karaktäriserande egenskaperna i fattare k a n b l i m e d sina egna alster.
D e n på nytt » o c h » Quasi una fantasia » — den Rust R o e s t s framställningssätt i dessa bada ro- samvetsgranna arbetsmetoden hindrar henne ej maner är denna princip att låta personerna sistnämnda en af hennes i uppslaget minst från att vara något ojämn, men h v e m är inte originella, men i framställningen af personernas skildra sig själfva, utan att författaren tränger det?
T alla händelser blir ojämnheten större, inre l i f mest typiska skildringar.
Riktigt på sig fram med förklaringar, analyser, invänd- då man h a r f ö r liten än då man h a r f ö r ningar o c h slutledningar.
djupet g å r hon dock ej ens där, det hela är Det berättas föga i m y c k e n själfkritik.
Nybörjaren o c h dilettanten mera en lek med känslor, än det är lifvets dessa skildringar, som mest upptagas af sam- finna sitt första utkast godt nog sådant det är, hårda allvar.
D e båda, som där älska h var- tal, o c h dessa samtal spänna u t öfver vidt den verkliga konstnären kan ej få sitt verk andra — en ung svensk fru och en ung frans- skilda områden inom tankens o c h känslans tillräckligt bra, o c h det är nästan med saknad, man, soin göra hvarandras bekantskap på en värld, inom höga rymder och krassa.
» Rika han lämnar det ifrån sig.
resa i Bayern — lära så flyktigt känna hvar- flickor » skildrar ett äktenskap mellan gross- andra, att det, sedan de skiljts åt, är tämli- handlar Dahls dotter o c h en aktningsvärd, men Den pseudonym, S o p h i e Elkan valt, utgör gen lätt för dem att låta sin ömsesidiga sym- också hennes valspråk.
» R u s t R o e s t » är ett dödande tråkigt korrekt adelsfamilj.
Den unga pati b l i ett vackert minne, som kan väcka frun lär sig att tiga, h o n blir sluten o c h kall, flamländskt ordspråk, som på svenska betyder svärmeri o c h längtan, men som e j ödelägger, hon börjar uppfostras till c n värdig medlem Dådlös hmla rostar ».
ej lämnar sådana sår, som aldrig läkas.
af den aristokratiska släkten.
S å dör hon ef- Skulle man fråga henne, om hon har någon - ^~S&lt;.
F o t o g é n k ö b e t " P B I M f S " är hittills OBFVERTRATTADT 1 0 0, 0 0 0 st. nu tillverkade och sålda.
Sältan 1 alla Jérn- &amp; Bosättningsaffärer .- V a r n a s för värdelösa eltcrapniiigar.
M JK B.
A.
Hjortli &amp; Co. £| " ~ 6 Klara N.
Kyrkogata.
Stockholm. "
P R I M U S PRIS 75 M A T T A S, ÖRE ST. förekommer ABSOLUT all öfverkokning &amp; vldbbrännlng.
IDUN 1894 V Här bölja åkrar så rika, sköna emellan ängar lifskraftigt gröna; och insjön glimmar i solskens glitter bland bokedungar med fågelkvitter.
R u s t Roests sångmö är ej blott förfinad, hon är också nobel, o c h d e t p å ett helt o c h hållet osökt o c h från all tillgjordhct fritt sätt.
I böcker gör man ofta bekantskap m e d fina na- turer, men v i f å medge, att det är ganska säl- lan, d e visa prof på sin nobless g e n o m sitt sätt att tänka och känna — ofta nog får lä- saren nöja sig med att tro pä författarens för- säkran, att personen i fråga är oerhördt fin och nobel och förnäm.
N å g o n dylik försäk- ran behöf ver Rust R o e s t aldrig inflicka i sina skildringar, hennes representanter f ö r nobles- sen — hjärtats nobless, ej bördens eller rike domens — äro inga förstadsaktörer, elegant klädda så länge s o m komedien varar, de peka ej på sin egen andliga förnämhet o c h skryta ej m e d d e n, de visa sig sådana d e äro o c h kunna ej vara annorlunda.
R u s t R o e s t är i högre grad än någon an- nan af våra författarinnor europé.
I hennes svenska bilder stå snart sagdt alltid fönstren till kontinenten öppna o c h vindar från vidare rymder än d e små förhållandenas trånga syn- krets spela dit in.
Hon har rest m y c k e t, har tillbragt ett år i södra Frankrike o c h i Schweiz, en vinter i Italien o c h gjort många sommar- färder till England, Holland o c h Belgien m.
fl.
länder.
Nästan alltid hägrar b a k o m skil- dringen aflägsna länder, större förhållanden, som medgifva större möjligheter till intellek- tuell utveckling, mera arbetshåg o c h arbets- glädje, mera lif o c h omväxling, mera origina- litet hos människorna o c h äfven hos d e olika platserna.
383 i En knapp minut — och all färgprakt gången.
Försvunna solen och fågelsången.
Blott hesa röster i trädens toppar, och skuren faller med tunga droppar.
* * * Så växlar lifvet alltjämt med döden.
Så skifta mänskors fördolda öden.
Så genom sinnet med stunden drager än dyster skymning, än solskensdager.
D e t var ungefär samtidigt, Rust Roest, och Selma Lagerlöf uppträdde i v å r literatur, där de k o m m o att representera de mest motsatta riktningar.
Den ena är en inåtvänd natur med hufvudet fullt af sagoskepnader o c h sagomotiv, Gustaf Smith.
med den djärfvaste fantasiflykt under det mest stillsamma väsen.
E n dam, hvilkens dagar till större delen fyllas af praktisk verksamhet och som endast p å mellanstunder har tid att dikta.
D e n andra är obunden, lefvande ute- slutande f ö r sitt författarskap, en liflig natur och en vaken iakttagare, kappsäcken aldrig långt borta o c h packningen lätt undangjord.
E t t f ö r s l a g till p r a k t i s k v ä l g ö r e n h e t.
Det är inte fråga o m, att ej fröken Lagerlöf är skalden af d e två.
M e n det finns många b o - e filantropiska idéernas u t b r e d a n d e o c h ningar i diktningens rike, o c h den ena för- f ö r v e r k l i g a n d e är v å r tids stolthet.
A l - mågan går där ej i vägen för den andra.
D e t, d r i g förr h a r ens i j ä m f ö r l i g grad gjorts s å som det slutligen och sist k o m m e r an på, det mycket for nödens lindrande, f ö r d e svages, är att en hvar tager vara p å sin egen indivi- sjukes o c h fattiges b i s p r i n g a n d e.
D e t före- dualitet.
D e t har R u s t R o e s t gjort, o c h det faller m i g emellertid, s o m o m den filantropi- kommer hon nog fortfarande att göra.
s k a verksamheten • — j a g talar n u särskildt o m vårt l a n d — varit d e l v i s missriktad eller i Georg Nordensuan.
alla händelser f ö r m y c k e t förbisett ett o m - område, där hjälp i hög grad är a f nöden, om den också icke påkallats i så skriande ton s o m från a n d r a h å l l, d ä r l i d a n d e t k a n s k e varit m i n d r e.
M e d a n o f a n t l i g a s u m m o r off ras f ö r o m h ä n d e r t a g a n d e t a f b a r n, s o m a f o n a t u r l i g a f ö r ä l d r a r s a m v e t s l ö s t l ä m n a s å t sitt ö d e, m e d a n basarer hållas o c h storartade d o - nationer s k ä n k a s f ö r att g i f v a h e m o c h den omsorgsfnllaste v å r d å t idioter o c h missbil- — M o t i v från S k å n e.
— d a d e s t a c k a r e, s o m ä r o o f ö r m ö g n a att ens uppfatta de välgärningar man gör dem, medan Jfår palats u p p b y g g a s p å k o m m u n e r n a s o c h statens b e k o s t n a d å t d ö f s t u m m a, b l i n d a, sinnessjuka o c h f ö r arbete o d u g l i g a p a u v r e s h o n t e u x, me- d a n slutligen ofantligt m y c k e t g ö r e s f ö r a t t lindra n ö d e n i h e m, d ä r lättjan i förening med lasten drifvit välståndet p å dörren, h a r m a n ingen t a n k e p å d e m å n g a, m å n g a, s o m sträfsamt o c h ihärdigt arbetat p å sin u t k o m s t, till dess d e d u k a t under f ö r arbetets b ö r d a o c h ä r o f ä r d i g a att stupa.
D e t ä r visst i c k e cm U r lifvets tragedi.
Dagrar och skuggor.
mörka skyar på solklar himmel hvar andra jaga i rastlöst vimmel, hur dagrar växla, hur skuggor ila l För öga, sinne ej minsta hvila.
1 Ji, " ^P ", T01 * M.l&gt;©I * Sr II t » f n h r I V K » min m e n i n g a t t h ä r p å n å g o t sätt vilja för- r i n g a d e t v a c k r a arbetet i mänsklighetens tjänst, s o m uträttats g e n o m a l l a o f v a n n ä m n d a välgörenhetsanstalter.
J a g vill endast fram- hålla, att d e t i c k e ä r rättvist att l ä m n a d e nyttiga, flitiga o c h o r d n i n g s ä l s k a n d e hjälpbe- h ö f v a n d e å t sitt ö d e, d ä r f ö r att d e i d e t allra l ä n g s t a s ö k a hjälpa s i g själfva eller undergifvet l i d a i tysthet, o c h i c k e heller klokt att n e k a d e m e n liten hjälp, s o m k a n s k e k a n föra d e m i g e n o m k a m p e n, m e n hvars uteblif- v a n d e störtar d e m utför branten, o c h sedan, d å deras m o r a l i s k a o c h fysiska kraft är bruten, få helt o c h hållet t a g a d e m o m händer s o m dårhus- eller fattighjon.
N u i n v ä n d e r n å g o n, a t t detta fält för väl- görenheten ä r allt f ö r v i d s t r ä c k t, att d e t öf- verstiger s a m h ä l l e t s o c h den e n s k i l d a m ä n n i - s k o v ä n n e n s krafter att v e r k s a m t ingripa här- vidlag.
J a g v i l l härpå endast svara, a t t o m m a n i c k e k a n g ö r a allt, s å k a n m a n d o c k g ö r a mycket, eller i a l l a h ä n d e l s e r något.
M å det tillåtas m i g att h ä r framställa ett p r a k - tiskt f ö r s l a g, g e n o m hvars f ö r v e r k l i g a n d e i c k e så litet s k u l l e vinnas.
D e t afser hjälpbehöf- v a n d e kvinnor, o c h I d u n, s o m alltid så v a r m t tagit sig a n deras sak, s k a l l - — h o p p a s j a g — ej n e k a m i g u t r y m m e därför.
I d e n n a t i d a f rastlös v e r k s a m h e t o c h o h e j - dad k o n k u r r e n s tvingas m å n g a k v i n n o r att s ö k a sin u t k o m s t g e n o m att å t a g a sig arbete, s o m öfverstiger deras krafter.
D e öfveran- strängas, o c h förr eller senare k o m m e r den dag, d å d e måste u p p g i f v a g ä r d e t: l ä m n a det arbetsfält, d e hittills haft, o c h se sig o m efter ett a n n a t m i n d r e enerverande eller å t - minstone f ö r n å g o n t i d s ö k a h v i l a.
I många fall k a n e n tids a b s o l u t h v i l a återgifva den öfveransträugda krafter att återgå till sitt kall.
M e n d e t ä r j u s t d e n n a välbehöfliga h v i l a, h o n ej h a r r å d att u n n a sig.
H o n måste till hvarje pris b e h å l l a sin p l a t s; h o n har ej k u n n a t s a m l a n å g o n sparpenning, o c h har h o n e n s å d a n, är d e n k a n s k e i form a f en f ö r tillfället o f r u k t b a r lifförsäkring eller d y l i k t, eller v i l l h o n i c k e anlita den förr ä n i a l l r a yttersta n ö d f a l l.
J a g vet fall, d å g r y m t ö f v e r a n s t r ä n g d a k v i n n o r sålunda fort- satt m e d sitt arbete, » g å t t p å i ullstrumpor- n a », s o m d e t heter, tills d e en d a g för alltid lagts p å s j u k s ä n g e n eller sändts till n å g o n vårdanstalt f ö r sinnessjuka.
N u ä r d e t vis- serligen sant, att e n stor d e l a f våra m e d s. k.
iutellektuelt arbete sysslande k v i n n o r åtnjuter semester, s å s o m lärarinnor, v i d post- v e r k e t o c h a n d r a statens v e r k anställda, en del kontorister e t c, m e n d e t återstår i alla f a l l tillräckligt m å n g a, s o m s a k n a sådan, o c h d e s s u t o m k a n d e t äfven h ä n d a d e m, s o m ä g a semester, att d e g e n o m tillfälligt hårdt arbete bli svårt öfveransträgda.
J a g vill endast anföra n å g r a e x e m p e l.
H ä r är en u n g d a m a f g o d f a m i l j; faderlös v i d 1 9 å r s ålder o c h m e d flere s m å o f ö r s ö j d a s y s k o n, s ö k e r h o n m e d a l l m a k t b i d r a g a till familjens u p p e h ä l l e.
H o n l y c k a s slutligen k o m m a i n v i d telefonverket, o c h f ö r att f å en större förtjänst, åtager h o n sig nattarbete.
Efter fyra å r s träget arbete ä r o hennes ner- ver i l l a m e d t a g n a.
L ä k a r e n säger henne, att hon m å s t e s ö k a h v i l a.
T i l l en början lyssnar hon ej till hans ord, m e n slutligen inser h o n, att d e t i c k e g å r längre p å detta v i s.
S ö m n e n är förbi.
L y c k a s hon s o m n a, k o m m a d e för- s k r ä c k l i g a s t e d r ö m m a r, o c h hon v a k n a r m e r uttröttad ä n h o n l a g t sig.
Slutligen blir hon fri från nattarbete, m e n äfven d e t v a n l i g a arbetet öfverstiger n u hennes krafter.
K u n d e hon blott f å några månaders absolut hvila, julen rekommenderar till metoM-boetter för damer sitt stora o c h förstklassiga lager af alla sorlers F I C K - U R i guld-, sil / ecr- o c h herrar.
Guldkedjor.
Pläterade kediop n BBrlnnknt .. " U B och " " "
I DU N 384 s k u l l e hem börja p å n y r ä k n i n g, o c h k a n s k e s k u l l e h o n d å g å i l a n d m e d det.
M e n d e n n a h v i l a h a r h o n i c k e r å d till.
Familjen k a n i c k e u n d v a r a hennes arbete.
M o d e r n säger, att d e t n o g inte ä r s å farligt — det är n u en e g e n d o m l i g h e t h o s m å n g a m ä n n i s k o r, att d e a l d r i g k u n n a lära s i g förstå h v a d öfveran- s t r ä n g n i n g o c h nervositet vilja säga.
D e n stac- k a r s telefonisten g ö r ett nytt f ö r s ö k att h å l l a ut.
Följden?
J o, efter ett h a l f år f ö r k l a r a r l ä k a r e n, att hon lider a f u t b i l d a d nevrasteni, en s j u k d o m s o m f ö r m å n g a å r urståndsätter henne att s k ö t a den e n k l a s t e plats.
F a m i l j e n är f ö r n ä r v a r a n d e s ä n k t i det djupaste a r m o d o c h f ö r sin existens helt o c h hållet b e r o e n d e af välgörande människor.
E t t annat e x e m p e l.
E t t trettio års frun- timmer, s o m arbetat i tolf år p å k o n t o r m o t g a n s k a liten l ö n, s o m i c k e tillåtit h e n n e att göra några besparingar, ådrager sig g e n o m det trägna skrifarbetet o c h k a n s k e genom oförstånd skrifvarsjuka.
L ä k a r e n ordinerar fyra månaders f u l l k o m l i g h v i l a från skrifar- betet o c h m a s s a g e b e h a n d l i n g.
M e n h v a r f å p e n n i n g a r till d e t t a?
Hennes principal är en hård o c h egoistisk man, s o m i c k e finner m e d sin fördel förenligt a t t » u n d e r h å l l a o d u g - lingar ».
H o n f å r p å n å d b e h å l l a platsen, o m h o n skaffar en v i k a r i e u n d e r sin h v i l o t i d.
I annat f a l l: a d j ö!
F ö r sig själf muttrar h a n n å g o t o m, a t t fruntimmer b o r d e sätta in p å b a n k e n i stället f ö r att k ö p a h a n d s k a r o c h spetsslöjor.
N å v ä l, h o n måste l ä m n a sin plats o c h s ö k a sin u t k o m s t bäst h o n k a n.
H e n n e s b e l ä g e n h e t ä r f ö r n ä r v a r a n d e s å sorg- lig, d e n möjligen k a n v a r a.
J a g skulle kunna framdraga många sådana e x e m p e l, m e n m å dessa v a r a n o g.
D e t t a ä r lifvets v e r k l i g a tragedi — en o u p p h ö r l i g t u p p - r e p a d tragedi, s o m f å röras af, m e n i själfva verket m e r sorglig, m e r hjärtslitande än n å g o n a f d e kärlekstragedier, s o m p å teatern o c h i lifvet f r a m k a l l a v å r a tårar.
H ä r ä r ett stort, f ö g a bearbetadt fält f ö r v ä l g ö r e n h e t e n, o c h ju förr v i taga i t u m e d det, dess bättre.
1894 " Du Fortsättning Cassel, Romanbilagan för veckan har i den nu rådande oerhörda julbrådskan å trycke- riet ej i rätt tid hunnit bli i ordning, men komma i stället två romanark att följa med nästa veckas num- mer.
Ju större mindre kretsar den Guds- egenkärlek; o c h mänskokärlek, dess j u snabbare e n planet Iduns stora romanpristäfling, Af A.
Or.
Som våra läsare helt visst erinra sig, utfäste denna tidnings redaktion för ett år tillbaka ett efter svenska förhållanden ganska betydande pris för en original- roman till Iduns romanbibliotek och in- bjöd författare till täflan om detsamma.
Redaktionens förhoppningar att genom denna åtgärd till sina talrika läsares för- mån lyckas göra något verkligt värde- fullt litterärt förvärf ha ej heller kom- mit på skam.
Täflingstiden utgick, som bekant, den 1 sistl. sept.,och hade då tio täflingsskrif- ter ingått.
Sedan denna tid ha prisnämn- dens ledamöter varit flitigt sysselsatta med desammas genomläsande och gransk- ning.
Efter denna gransknings fullbor- dan samlades nämnden den 23 dennes å Iduns redaktion till slutligt afgörande, och närvoro vid detta sammanträde samt- liga de utsedda prisdomarne: professor- skan fru Helena Nyblom, skriftställaren herr F r a n s Hedberg samt litteraturkriti- kerna herrar Hellen Lindgren och J.
A.
Men ogifte läraren g å r att u p p s ö k a Fer- Vj) d i n a n d s fader, under d e t att m o d e r n, stödd m o t en a f verandans p e l a r e o c h m e d b l i c k e n irrande u t öfver d e i fjärran för- s v i n n a n d e b ö l j o r n a, tyst begrundar.
D å k o m - mer en m a n, s o m förut suttit som en s t u m åhörare, fram till henne.
» H v a d tänker n i p å?
» » Å h, p å s å m y c k e t!
F ö r s t o c h främst p å detta, huru v å r v ä n s lära, att m a n måste g ö r a en sak, e m e d a n d e t är rätt, o c h måste låta bli att g ö r a en a n n a n sak, e m e d a n d e t är orätt, o c h att detta s k a l l inskärpas allt ifrån b a r n d o m e n, j a g tänker p å, säger j a g, huru d e n n a lära s k a l l tillämpas i p r a k t i k e n o c h specielt i detta fall.
J a g hade själf för en stund sedan gett gossen l o f att g å n e d och l e k a en stund v i d sjöstranden, d å k u n d e j a g v ä l inte g ä r n a n u ställa mig o c h r o p a till h o n o m: F e r d i n a n d, k o m u p p, det är orätt att g å o c h l e k a d ä r nere.
I c k e heller k a n j a g t y c k a, att d e t h a d e varit k l o k t att ställa sig o c h hålla ett f ö r e d r a g i hälsolära till e n fyra års p y s.
D å h a n i c k e blir sjuk i s a m - m a ö g o n b l i c k, s o m hans fötter b l i våta, tror han säkert, att talet o m, att han kan bli sjuk, endast är ett t o m t s k r ä m s k o t t.
» R i m s t r ö m.
Efter en ganska långvarig debatt, hvar- vid de olika täfiiiigsskrifternas förtjänster noggrant vägdes mot hvarandra, enades prisnämnden om att tilldela det utfästa priset: 2,000 kronor och en uonnörsbokupplaga på 500 ex. Holmfrid " Mathilda Rönnberg, f. Stenhammar.
Munkebo, Linköping, hvilken för öfrigt redan förut inom litte- raturen gjort sig ett bekant och aktadt namn.
» Fru Holmfrid » är en i klara och fri- ska färger utförd skildring från Sveriges medeltid, en ypperlig tidsbild, där den om verklig sakkunskap vittnande histori- ska dräkten dock på intet vis bortskym- mer intrycket af personernas och hand- lingens lefvande lif.
Helt visst kommer den ovanliga och fängslande romanen att i hög grad intressera vår läsekrets, då den frän och med nyårets första num- mer begynner publiceras i Iduns roman- bibliotek.
kring s o l e n, d e s s l å n g s a m m a r e vrider s i g o m k r i n g s i g själf.
Jean Paul.
å » A l l d e l e s s a m m a t a n k e h a r j a g haft, o c h vet ni, j a g h a r k o m m i t till den slutsatsen, att b å d e edra föräldrar, n i BJälf o c h v å r v ä n, läraren, gått u t från en g e m e n s a m p u n k t.
» » Och det är? » » A t t barn, åtminstone så l ä n g e d e ä r o i F e r d i n a n d s ålder, b ö r a l y d a sina föräldrar, därför att ' m a m m a h a r sagt det ' o c h ' p a p p a har sagt d e t ', o c h a f inga andra s k ä l.
» » N e j, åtminstone läraren h a r p å s t å t t.
.
.
» ».
.
.
att ' n i i c k e b ö r v ä d j a till gossens kär- l e k till er, utan till hans v e t s k a p, att m a n alltid måste g ö r a d e t rätta '.
Men han kan o m ö j l i g e n m e n a, att v i s k o l a börja g ö r a för- s ö k m e d att k l a r g ö r a f ö r d e t fyraåriga bar- net, h v a r f ö r den e n a h a n d l i n g e n är g o d o c h den a n d r a o n d, h v a r f ö r d e t ena är rätt o c h det - andra orätt.
D e t orätta h ä r v i d l a g s k u l l e väl bestå däri, att gossen, o m h a n längre springer därnere v i d sjöstranden, k a n b l i v å t o m fötterna o c h d ä r i g e n o m möjligen å d r a g a sig en s j u k d o m o c h f ö r o r s a k a sig själf ska- da o c h a n d r a personer besvär.
N u frågas: År d e t l ä m p l i g t att f ö r en sådan ögon- blickets varelse s o m ett fyra års b a r n framföra s å d a n a fjärran liggande skäl f ö r dess handlingssätt?
S k u l l e i c k e barnet däri- g e n o m s m å n i n g o m drifvas till att v i d hvarje vår b e f a l l n i n g kritiskt f r å g a: H v a r f ö r är det rätt eller orätt att g ö r a eller underlåta detta?
Och o m skälen f ö r våra befallningar, s å s o m lätt k u n d e h ä n d a, v o r e ä n d å svårare att f å fram ä n h ä r, huru g å r d e t d å med barna- l y d n a d e n o c h v ö r d n a d e n f ö r fader o c h m o - d e r?
— N e j, om barnet s k u l l e fråga s i g: H v a r f ö r är d e t orätt att stanna k v a r här, d å m a m m a befallt m i g k o m m a u p p?
s å b o r d e dess svar b l i: därför att n ä r m a m m a befallt någonting, måste j a g l y d a, t y h o n är min m a m m a.
D e t t a h a r j a g alltid tänkt mig s o m mönstret f ö r en barnslig l y d n a d, o c h j a g kan i c k e förstå, att n å g o t slafviskt ligger däri. » » Men, med ^ M E s p n [«K * (•••Ml A \ I I upp- (Se Idun n:r 45).
" Fru Hj.
a f e n dialog o m fostran.
af M i t t f ö r s l a g är f ö l j a n d e.
E t t h e m inrättas, åt täflingsskriften helst p å n å g o n v a c k e r t o c h h ä l s o s a m t b e l ä g e n l a n d t e g e n d o m invid j ä r n v ä g s s t a t i o n o c h l ä k a r e, o c h i detta h e m m o t t a g a s under högst sex månader sådana bildade kvinnor, som inne- hvilken såväl till form som innehåll syn- hafva stadigvarande plats, men genom detta tes fullständigast motsvara de uppställda sitt arbete ådragit sig icke obotlig sjukdom.
I h e m m e t b ö r finnas allt e n patient k a n b e - krafven.
Vid namnsedelns brytande befanns h ö f v a: g o d m a t, tillfälle till m a s s a g e, b a d pristagarinnan, » Fru Holmfrids » författa- etc, o c h d e t b ö r ställas u n d e r d e n bästa rinna, vara ledning.
J a g tror, att ett s å d a n t h e m s k u l l e v a r a till u t o m o r d e n t l i g nytta o c h fylla ett m y c k e t kännbart tomrum i vår praktiska välgörenhet.
måste ".
Hvar och en, som före den 20 december från undertecknade rekvl- reraren Flossaapparat, erhåller gratis ett på tyg uppritadt, färglagdt hur skall m a n d å k o m m a därhän barnet? » I inrllinrrr 8 Q Q p 1 / fl ' I ' 0110 lin O i / i rldffci V Ll D U U Cl U öt Ddbl \ UlDllo IlluöMlld llfl I
IDUN 1894 » J a, d e t ä r j u s t m e d afseende p å m e d l e n för detta måls vinnande, s o m edra åsikter varit delade.
E d r a föräldrar h a vädjat till det k o n s e k v e n t t i l l ä m p a d e straffet f ö r hvarje o l y d n a d, n i dels till barnets k ä r l e k o c h dels äfven till straff, vår vän läraren åter till nå- g o n t i n g abstrakt, en lag, s o m står ö f v e r b å d e föräldrar och barn.
J a g k a n i c k e h j ä l p a, att detta sista k o m m i g a t t t ä n k a p å, b u r u för- äldrar bruka s k r ä m m a sina barn för b u s e n eller sotaren.
— N u ä r d e t visserligen så, att vi äro o f u l l k o m l i g a uppfostrare, o c h a t t vårt v e r k o c k s å alltid måste b l i o f u l l k o m l i g t, men j a g tror d o c k, att v i s k u l l e k o m m a m y c - ket längre, o m v i i tid b ö r j a d e m e d a l l v a r o c h k o n s e k v e n s att g ö r a o s s å t l y d d a.
Upp- fostran till l y d n a d b ö r börja, redan d å barnet är årsgammalt, j a, m å h ä n d a äfven förr, i a l l a händelser från den första stund barnet börjar visa tecken till egen vilja o c h företaga plan- l a g d a rörelser för att fora sin vilja i g e n o m.
O m d e t späda barnet vill k o m m a b o r t till ett f ö r e m å l o c h m ö t e r e n t u n g m ö b e l, s o m står i dess v ä g, så s k a l l det med g a n s k a stort l u g n s ö k a k o m m a o m k r i n g d e n n a m ö - bel, men o m er arm står hindrande i v ä g e n, så skall barnet snart lära, att denna a r m k a n föras bort, o c h det skall d å visa alla t e c k e n till otålighet, gråta o c h skrika.
H a r det d å vunnit sitt mål, s k a l l det sedermera aldrig spara p å medlet f ö r att skaffa sig m a k t öf- ver den armen o c h den h a n d e n.
M e n nu är det uppfostran till l y d n a d börjar.
K a n icke barnet f å k o m m a d i t det vill, b ö r m a m m a s arm stå i vägen s o m en m u r, s o m ingenting kan r u b b a; o m det åter kan f å sin vilja ige- n o m, d å 3k det återigen m a m m a s a r m, s o m hjälper barnet trots alla hinder.
O m denna b e h a n d l i n g börjar i rätt tid, tror j a g icke, att barnet skall fälla s å m å n g a tårar, d å det ser sina planer korsade; det skall finna sig i det nödvändiga.
I a l l a händelser m å m a n hellre d r a g a dess u p p m ä r k s a m h e t å t a n n a t h å l l g e - n o m f ö r e v i s a n d e a f a n d r a saker, s o m intres- sera barnet, än att g i f v a efter för dess gråt.
P å s a m m a sätt b ö r ni sedan fortsätta att visa barnet, a t t d å er egen o c h barnets vilja äro motsatta, er vilja och bli den rådande.
M e n en sak ä r d ä r v i d a f v i k t: m a n b ö r aldrig befalla eller f ö r b j u d a, utan att det v e r k l i g e n ä r till barnets bästa.
M å n g a befalla endast för nöjet a t t se sig åt- l y d d a.
F a r o c h m o r b ö r a för sig själfva all- tid h a f v a klart skälet till befallningen.
H ä r - igenom k u n d e säkerligen m y c k e t mera frihet oeh glädje tillskyndas barnet, ä n h v a d n u sker, o c h detta endast till barnets nytta.
— • B a r n e t b ö r visserligen läras, a t t det måste försaka egen frihet o c h egen b e k v ä m l i g h e t för att vara sina föräldrar till tjänst, men föräldrarne böra o c k s å a k t a sig att sträcka sina fordringar allt för l å n g t i detta afseende. » alltid e n visit i Borås Konstdamast- väfveri.
(Bref till I d u n).
å, o m ens n å g o t, slags alster a f konst- industri torde i allmänhet värderas s å högt s o m väfnadskonstens, o c h i intet h e m, som står under inflytande af h u s m o d e r n s ord- nande o c h p r y d a n d e h a n d, saknas väl a l l d e - les dessa.
J " " uv e 1 e r a r e E n art a f k o n s t v ä f n a d, s o m emellertid i alla tider särskildt h a r varit f ö r e m å l för h u s m o derns u p p m ä r k s a m h e t o c h o m s o r g, ä r den, s o m representeras a f hemmets förråd a f bords- linne.
M e d h v i l k e n belåtenhet visas i c k e i äldre hem ännu de präktiga linneduktyg, som » m i n m o r själf h a r spunnit o c h v ä f t, » o c h ofta u t g ö r a dessa dräll- o c h d a m a s t d u k a r verk- liga mästerprof p å e n s v e n s k husflit, hvars alster n u m e r a i d e flesta fall f å ersättas g e - n o m storindustriens försorg.
A l l t fortfarande torde d o c k ett välförsedt l i n n e s k å p tillhöra de mest eftersträfvade beståndsdelarne a f en b o - uppsättning, o c h v i h o p p a s derför få p å r ä k n a en del a f » I d u n s » läsarinnors intresse, d å vi anhålla f å t a g a deras u p p m ä r k a m h e t i an- s p r å k f ö r n å g r a o r d o m ett företag, h v i l k e t utan tvifvel a f vänner till i n h e m s k konstflit torde hälsas m e d glädje.
S o m b e k a n t d r ö j d e det i n o m vårt l a n d gan- s k a länge, innan m a n mera a l l m ä n t t i l l g o d o - gjorde sig århundradets största u p p f i n n i n g in- o m textilområdet — J a c q u a r d m a s k i n e n, hvil- ken l ö s e r v ä f v a r e n från d e stela o c h s y m e - triska figurernas b a n d — o c h en stor d e l a f linneindustrien arbetar j u fortfarande m e d red- s k a p, h v i l k a sedan flere mansåldrar undergått f ö g a eller ingen förändring.
k a m e d fina o r n a m e n t o c h slingor f y l l a väfnadens y t a.
hela A t t den t i l l v e r k a d e damasten u n d e r dessa f ö r h å l l a n d e n ä r g a n s k a d y r, torde ej f ö r v å n a o c h g ö r det ä n n u mindre, d å man tager i b e - traktande, a t t h ä r ej afses att framställa e n billighetsvara, utan en sådan, s o m enligt den g a m l a firmans traditioner k a n g å i a r f från en generation till en a n n a n.
H o s den utomstående befästes o c k s å g e n o m en o m ä n y t l i g b e k a n t s k a p m e d B o r å s K o n s t - damastväfveris v a c k r a alster o v i l k o r l i g e n den uppfattning, s o m v ä l äfven a f d e fleste h y l l a s, att m e d a n v i s v e n s k a r helt naturligt i m å n g a fall ä r o o f ö r m ö g n a att u p p t a g a striden m e d d e stora industriländernas m a s s p r o d u k t i o n, stå h o s o s s vissa grenar a f konstslöjd m y c k e t högt, o c h det o a k t a d t k a n m a n k a n s k e v å g a påstå, a t t d e t ofta j u s t ä r m e d afseende å dessa v i » g å ö f v e r å n efter v a t t e n ».
A B.
Fröken eller jungfru?
H ä r m e d ä n n u ett p a r tre inläg " g u r d e n m ä n g d, s o m ingått o c h ingår.
D e t för- sta ä r b e t y d l i g t e x k l u s i v t, men det har synts oss a t t äfven d e n n a utpräglads a d e uppfattning åtminstone fick k o m m a till tals, när så m å n g a g a n s k a skarpt kritiserat.
E m e l - lertid t ö r väl n u o r d a n d e t i saken k u n n a an- ses tillräckligt, o c h f å r » d i s k u s s i o n e n u t g ö r a s v a r p å f r å g a n, » s o m det heter.
V i vilja ej l ä n g r e u p p t a g a I d u n s u t r y m m e h ä r m e d, till förfång för rättvist, I början a f 1 8 5 0 - t a l e t u p p s t o d i J ö n k ö - p i n g ett j a c q u a r d v ä f v e r i för fina linnedamast- d u k t y g e r, h v i l k e t t a c k v a r e e n k v i n n a s, fru insikter o c h energi snart v a n n * ett a l l m ä n t o c h välförtjänt e r k ä n n a n d e, såväl Det har ej varit utan sitt stora intresse att för fabrikatets u t m ä r k t a k v a l i t é s o m s m a k - följa utvecklingen af den strid, som uppväckts af fulla mönster, så att G.
S t e n b e r g s änkas artikeln » Fröken eller jungfru » i n:r 41 af Idun, b o r d s d a m a s t b l e f en b e r ö m d o c h o a k t a d t sitt och de lärdomar den gifvit pss adliga, höra till dem, som ej böra falla i glömska.
g a n s k a h ö g a pris a l l m ä n t eftersökt v a r a för Må det tillåtas mig att framlägga mina iaktta- sådana h e m, h v i l k a satte v ä r d e p å ett gedi- gelser, samtidigt som jag angifver min ståndpunkt get o c h konstnärligt arbete.
i förevarande fråga!
U t a n a t t måste s ö k a k o n k u r r e r a m e d d e stora Den rörande enighet, med hvilken samtliga ofrälse fröknar uppträdt emot en reform i den fabrikernas t i l l v e r k n i n g a r bedrefs d e n n a hem- riktningen, som den ärade författarinnan i n:r 41 industri ä n d a in p å 80-talet a f s a m m a familj, behagat uttala sig för, och det sätt, hvarpå de tills den slutligen, efter a t t v i d d e flesta ut- gjort detta, visar oss mer än tydligt, att från det ställningar i n o m o c h u t o m landet h a häfdat hållet hafva vi intet tillmötesgående att vänta, utan att man fastmer kommer att uppbjuda alla sitt anseende, till följd a f timade d ö d s f a l l sina krafter för att omöjliggöra en dylik reform; måste n e d l ä g g a s.
ja, vi kunna nog vara tämligen säkra på, att an- E h u r u e n m ä n g d b e s t ä l l n i n g a r o c h förfråg- tagandet af en ny eller ändrad; titel för de adliga skulle i sinom tid leda till, att samma titel — upp- ningar allt fortfarande i n g i n g o, k u n d e fabri- togs af våra älskvärda » själsadliga » systrar af de kationen i s a k n a d a f t i l l r ä c k l i g t intresserad öfrälse stånden, nämligen för så vidt ej denna o c h k o m p e t e n t person ej å n y a u p p t a g a s, utan titel i sig själf utsade, att bärarinnan måste vara h v i l a d e ä n d a tills för k o r t t i d sedan, d å d e n - af adlig börd.
s a m m a, efter a t t h a f v a förflyttats till ett a f Af det sagda följer, att jag ej kan acceptera förslagen om » jungfru » eller » piga ».
— v å r a lifaktigaste industri-centra, B o r å s, g e n o m » Adliga jungfru » o c h » nådig fröken » äro nog ledaren a f statens d ä r v a r a n d e v ä f s k o l a åter goda förslag, i synnerhet det första, men jag tror d r o g s f r a m i ljuset.
dock, att det ur många synpunkter vore lyckligast, F ö r d e n, s o m l y c k a t s förskaffa sig tillträde om vi kunde få ett ord, som äger nyssnämnda egenskaper.
till B o r å s K o n s t d a m a s t v ä f v e r i, ä r d e t i h ö g Ett sådant har jag tänkt mig kunna bildas af g r a d intressant att se, huru det g r å a o b l e k t a » adel » o c h » jungfru », nämligen: adeljungfru.
linnegarnet a f flitiga arbeterskor förväfves till » Adeljungfru » låter kanske till en början något d e o l i k a slagen a f d u k a r o c h servietter, hvil- tungt, men jag tror, att en sådan titel äger så af- sevärda fördelar framför de andra, s o m föreslagits, k a i sitt r å a tillstånd t y c k a s h a f v a f ö g a ge- att man måste bortse från denna mindre goda mensamt m e d det s i l k e s g l ä n s a n d e h v i t a duk- egenskap.
t y g, s o m efter g e n o m g å n g n a b l e k n i n g s - o c h Men innan vi fatta något beslut i denna fråga, putsningsprocesser försändes till afnämarne.
må vi spörja oss själfva, o m vi ha tillräckligt m o d att upptaga striden för vår anborna rätt — A f de v ä f v a n d e fordras den största färdighet o c h sälta oss in i hvad denna strid innebär.
Alla o c h v a n a a t t h a n d s k a s m e d materialet, hvars äro vi väl ense om, att, därest ett dylikt beslut finlek ej s k u l l e tillåta dess förarbetning annat fattats, så måste vi drifva det igenom till seger.
ä n f ö r h a n d, äfven måste v ä f v e r s k a n m e d Det är nu 25 år sedan några tidningsorgans spänd u p p m ä r k s a m h e t i a k t t a g a mönstrets f r a m - uppmaningar att kränka oss i vår rätt till egen titel framställdes; de hafva vunnit anklang o c h trädande för att genast a f h j ä l p a alla felaktig- satts i verket — men detta har aldrig kunnat be- heter, intet lätt arbete, d å b l a n d a n n a t stora röfva oss den rätt, som i århundraden varit vår.
mönster i r o c o c o - o c h b a r o c k s t i l utföras, hvil- Att vi framför vårt namn vilja sälta en titel, Ulla Stenbergs långt viktigare äm utan prut Linneskåpets skatter.
Från N y a r e tiders förfaringssätt o c h redskap " haf- v a j u o c k s å m ö j l i g g j o r t att anskaffa p r y d n a d s - f ö r e m å l, h v i l k a s t å l å n g t öfver, h v a d för nå- g r a tiotal å r sedan erbjöds, o c h den n y v a k - n a n d e böjelse f ö r s m a k f u l l a o c h stiltrogna mönster, s o m allt mer g ö r sig g ä l l a n d e, bi- drager naturligtvis i h ö g grad härtill.
385 J u v e l -, g u l d - och s l l f v e r a r b e t e u, passande till lysnings- och hederspresenter.
B o r d s i t f v e r, eleganta mönster till lägsta pris efter dagens kurs å silfver.
A r m b a n d, B r o s c h e r, N å l a r, R i n g a r, K e d j o r ete i stor och modernt urval till hilligaste pris.
1894 IDUN 386 som endast tillkommer ättlingar af utmärkte o c h om fosterlandet förtjänte förfäder, det sker af pie- tet mot dem och det namn, de gifvit oss i arf.
Det har i sammanhang med denna fråga yttrats inånga vackra ord om jämnlikhet.
Vi äro inga fi- ender till förnuftig jämnlikhet, men vi tillåta oss ställa den frågan till våra ofrälse fröknar, om de verkligen kunna anse nuvarande förhållandet, då » fröken eller jungfru » uteslutande bestämmes af den dräkt, som föremålet för tilltalet bär, vara mera öfverensstämmande med deras omskrifna jämnlikhet, än att ett fåtal på grund af sina histo- riska namn bär en egen, endast det tillkommande titel, medan alla öfriga ha en annan gemensam.
Af dessa entusiastiska jämnlikhetsifrare hade man rättighet att vänta, att de i i frihetens, jämnlikhetens » och — systerskapets missbrukade namn skulle titulera tjänstehjon o c h andra personer af vårt kön, som kanske ej äro i det lyckliga förhållandet att kunna förskaffa sig tillräckligt fin toalett, med fröken — men att detta ej någonsin sker, det vittnar erfarenheten o m.
Och dock borde de be- sinna, att den usurperade frökentiteln hafva tjä- narinnorua fullkomligt lika stor — eller kanske rättare — lika liten rätt till s o m de.
Jag afslutar dessa mina ord i frågan med uttalande af min tacksamhet till författarinnan af » Fröken eller Jungfru », för att frågan bragts på tal, o c h under uttryckande af mina Ulligaste förhoppningar, att det intresse, som däraf uppväckts, måtte blifva tillräckligt starkt för att genomföra en • — icke minst af rättvisan fordrad reform.
Gefle den 15 nov, «^ Prenumerant.
* Det har ordats så mycket om jungfru, fröken och mamsell, att det börjar bli malplaceradt, o c h troligen gifva dessa rader endast nytt stoff till nya orimligheter.
Men en fråga: Hvarför kalla sig icke de adliga damer, som äro inskrifna i » Vadstena adliga jungfrustift », för » stiftsjungfrur »?
Det är en titel, som naturligtvis ingen får bära, som ej är det.
t detta jämnlikhetens tidehvarf kan verkligen intet särskildt stånd pretendera på särskilda titlar.
Adeln bar själf afsagt sig sina rättigheter, som de ännu hade kvar, på riksdagen 1865 och därmed följa j u äfven alla aristokratiska anspråk.
Nej, frökentiteln bör endast den bära, som äger verklig bildning.
Jungfru är nog en mycket vacker benämning, men den passade bättre i medeltiden med dess slott o c h ridderlighet, nu klingar ej » väborna jungfru », t. ex. om man sit- ter i — en vindskupa.
V — ö den 18 nov.
En stiftsjungfru.
Det i fdun framkomna förslaget att antaga det gamla svenska ordet jungfru för unga damer af frälse stånd, tyckes hafva framkallat en harm hos litet hvar, som gifvit sig luft i mer o c h mindre lyckade gensagor, dock alla något ensidiga o c h — ampra.
Medgifvas måste ock, att den fornnordiska titeln » jungfru » föga passar för den moderna typen af nutidskvinnan, Länge dröjde det, innan ordet fröken blef i Sve- rige — liksom i Tyskland: Fräulein och i Dan- mark: fröken — antaget såsom tilltalsord till ogifla damer; men i detta fall, s o m i månget annat — när svensken tager ett nytt steg, tager han det gärna för långt ut!
Hur som helst; denna titel har med en vådlig hastighet trängt ända ner till samhällets djupaste lager.
Så har det åtminstone blifvit fallet i vår, i mån- ga fall, öfverciviliserade provins, Skåne.
Min stä- derska o c h kökspiga finna det alldeles i sin ord- ning att på sina brefkuvert kallas fröken, äfven om detta ord skulle vara det enda rätt stafvade, och frökentiteln, har man sagt mig, användes på dansnöjen, där träskon slår takten mot lergolfvet.
Lika motvilligt, som vi skulle gå in på att af- stä frökentiteln för våra döttrar, lika gärna skuile vi vara med o m att begränsa dess användning något.
Följom våra grannars i väster o c h söder exempel äfven häri, som för sina tjänarinnor an- vända orden jomfrue och mädchen, och låtom oss för dem bibehålla ordet jungfru, Skulle de frälse damerna ej finna sig belåtna med denna inskränkning, hafva de j u redan länge i skrift uppdragit en fin gräns mellan stånden, genom användandet af orden - » välborna fröken », äfven om von ' et eller a f et varit aldrig så färskt.
Det går j u an att försöka använda detta » välborna fröken » äfven i tat.
I Sverige rör man sig j u gärna med långa titlar.
I Tyskland begagnas mycket tilltalen » Gnädiges Fräulein » såväl som » Gnädige Frau ».
Här dock endast af herrar för att beteckna en hög grad af aktning och artighet för hvarje bildad dam.
Må fröken således vara tilltalsordet till bildade ogifta damer o c h jungfru för bara tjänarinnor och likställda, och må så den frälse kvinnan an- vända hvad titel henne bäst synes.
— Jag är öf- vertygad, att denna min åsikt delas af många.
En ofrälse fru i Skåne.
Till mitt barn i Mitt barn, min älskade gosse lilla, Du slumrat in i min famn så stilla.
Du lagt ditt hufvud, det dunigt mjuka Emot mitt hjärta, det trötta sjuka.
Dess slag af ångest jå icke väcka.
— Din dag af sorger får än ej bräcka.
Men när du vuxit och blifvit stor — För stor för vaggsång och sömn hos mor — Oå ut i lifvet med själens värma!
Att kvalen lindra ditt hjärta närma!
— Som nu ditt hufvud, det dunigt mjuka — Till allt det trötta i lif och sjuka!
Vid kyrkostämmorna i hufvudstaden i tisdags invaldes kvinnliga ledamöter i sex församlingars skolråd.
1 Klara församling nyvaldes fröken Anna Höljer, i Östermalm omvaldes fröken Lilly Eng- ström, i Adolf Fredrik fröken Mina Forsell, i Storkyrkan fröken Evelina Fahnehjelm, i Jakob fröken Emelie Zander och i Maria fru Héléne Berg, född Bligh.
Hufvudstaden har ännu en kvinnlig skolrådsledamot, fru Augusta Ekman, född Kock, hvilken i fjor invaldes i Adolf Fredriks försam- lings skolråd.
Häraf liksom af den omständigheten, att äfven på andra håll i landet man börjat invälja kvin- nor i skolråd samt äfven i fattigvårdsstyrelser, framgår, att denna reform ingalunda blifvit en reform på papperet.
* Bélfrages välkända pensionat och hotell har i dagarne flyttats från sin gamla lokal till en ny tidsenlig dylik v i d Vasagatan 8, midt emot Järnvägsparken.
Teater och musik.
Kungl.
operan.
Som hr Ödmann ledsamt nog en längre tid till följd af sjukdom varit hindrad tjänst- Till dess min älskade gosse lilla göra, har det varit ett godt fynd för k. operan att Invid mitt hjärta sof sött, sof stilla!
under tiden få hit en presentabel utländsk tenor.
Nonny Lundberg.
Visserligen är det just ej särdeles anslående att i en o c h samma opera böra ända till tre olika språk användas, men — nöden har j u ingen lag.
Ej heller kan hr Nikolaus Rothmuhl, den främ- mande tenoren — det må så godt först som sist erkännas — ersätta hr Ödmann.
Och dock måste man medgifva, att hans stämma särskildt i de starkare numren är af god effekt, hvarjämte han Ur notisboken.
i de tvänne partier, i hvilka han under den gångna veckan uppträdt, nämligen som Baoul i » Huge- Furstinnan Bismarck f, Furstinnan Jo- notterna » och Radamés i » Aida », dokumenterat hanna v o n Bismarck, dotter till den brandenburg- sig som en god dramatisk sångare^ Hans röst ske godsägaren Heinrich v o n Puttkammer, afled i låter något pressad i de högre tonerna, men får tisdags morse å Varzin.
Hon var född den 11 äfven där stundom en ganska vacker klang.
1 april 1824 och gifte sig den 28 juli 1847 med mezaa voce förefaller stämman dock något matt godsegaren Otto von Bismarck, hvilken då endast och klanglös.
S o m tenor tyckes hr Rothmuhl gjort sig känd som en excentrisk junker, men se- vara något midt mellan hr Ödmann och hr Bratbost.
dermera blef preussisk ministerpresident, tysk riks- Ett aktningsvärdt erkännande, men ej något syn- kansler o c h furste.
1 sitt äktenskap med furst nerligen lifligt bifall har den främmande gästen Bismarck efterlämnar den nu aflidna två söner, väckt härstädes.
Hr R. lär också komma att upp- Herbert o c h Wilhelm, samt dottern Marie, som är träda som Lohengrin.
gift med tyske sändebudet i Haag, grefve von Rant- zau.
Idun meddelade redan för tre å fyra år se- Hvad uppförandet af de båda ofvannämnda un- dan den bortgångnas porträtt och biografi.
der den gångna veckan gifna operorna i öfrigt be- träffar, så tages priset alldeles odisputabelt i » Hugenotterna » af fru Östberg, hvilken i drott- En minnesgäfva fran kronprinsessan ningens parti nära nog öfverträflär sig själf.
I » Aida » täflade fru Linden (Amneris) o c h fröken har kapten Gösta Florman i dagarne erhållit.
Som Labia (Aida) om aftonens pris.
bekant hade hr Florman ordnat kronprinsessans &lt;9?
vackra monter i den fotografiska utställningen å Industripalatset.
Till minne däraf har kronprins- sessan låtit till honom öfverlämna en dryckes- kanna af silfver med inskription.
K.
Dramatiska teatern skulle på onsdagen i denna vecka återupptaga Ibsens mästerliga skådespel » Samhällets p e l a r e s o m ej gifvits härstädes sedan år 1881.
Vi återkomma i nästa nummer till ett närmare omnämnande häraf.
Kvinnors inväljande i fattigvårdsstyrel- se utgjorde diskussionsämnet å ett af Fredrika Bremer-förbundet här om dagen anordnadt möte.
Diskussionen inleddes af byråchefen grefve Hamil- ton, hvilken i ett väl genomtänkt anförande gen dref de invändningar som gjorts mot kvinnans inväljande i fattigvårdsstyrelse.
Han framhöll, huru som kvinnorna voro särdeles lämpliga att öfvertaga själfva vården a f de fattige, att tillse det rätt understöd komme rätt person till del och ej yrkestiggare.
Kvinnorna kunde bättre än män- nen, s o m hindrades af sina mångahanda andra bestyr, egna sig åt det uppoffrande arbete, som fattigvården kräfde, ty de medförde en rik, genom föregående arbete i den ensailda fattigvården för- värfvad erfarenhet o c h hade mera tid.
Talet om att de ej skulle passa för de många penningfrå- gornas skull hölle ej streck, ty dels hade de visat sig kunna förvalta penningar lika bra som män- nen, dels vore det ej meningen att fattigvårdssty- relserna skulle komma att bestå uteslutande af kvinnor.
Genom att bekämpa de rådande fördo- marne och skapa en stark opinion i frågan skulle den nog också bli löst i önskad riktning.
Toge blott någon initiativet, skulle snart den tröghet, som hindrade denna liksom alla andra reformer, vara öfvervunnen.
Vasateatern har med stor framgång upptagit eu af Hervés äldre operetter » La mére des Compag- nons », dock aldrig förr gifven i Sverige.
» Lilla mamma », som den i den svenska bearbetningen nu kallats, tillhör emellertid onekligen de bättre alstren inom sin genre, såväl hvad den melodiösa och lekande eleganta musiken beträffar som genom den underhållande libretton, hvilken saknar alla spår af tvätydighet.
I titelrotlen utvecklar fru Emma Berg så mycken Iiflighet och behag både i sång och spel, att den måste räknas som en af hen nes allra bäst lösta uppgifter.
Fru Lindström som den kavata, men genompräktiga fru Plantu- reux hade också fått ett parti riktigt i hennes stil o c h skämde sannerligen ej bort det.
En makt- påliggande och utan tvifvel högst ansträngande roll: Saint Clair, aktören, styckets intrigmakare, finner genom hr Ringvall äfvenledes en ganska god tolkning.
Hrr Svenson och Klinger represen- tera primo-amoroso-facket, hvarvid den förre af- gjordt tar priset i vokalt hänseende.
Hr Kullberg och fru Bergström göra ett par lustiga bifigurer som det högförnäma grefliga paret.
Det hela går med verve och godt lynne, och ingen operettvän borde försumma att göra - &gt;Lilla mammas) ange- näma bekantskap.
Under diskussionen framhöllo snart sagdt alla kvinnornas lämplighet såsom ledamöter i fattig- vårdsstyrelserna samt önskvärdheten af deras in- val i de samma, Södra teatern gifver i morgon lördag för första gången » Ett litet troll », lustspel i 3 akter af Ernst Lundquist.
1894 Hr Richard Hennebergs konsert sistl. lördag i Musi- kaliska akademien hade samlat en mycket talrik, ehuru dock märkligt nog ej fulltalig publik.
Det ovanligt präktiga programmet höll intresset vid makt från första numret till det sista.
Vid inträ- det öfverräcktes till konsertgifvaren en ståtlig la- gerkrans från k. hofkapellets medlemmar, hvilka mangrant biträdde vid aftonens konsert.
Program- met inleddes med Svendsens aldrig för ofta hörda d-dursimfonie, hvilken erhöll ett briljant utförande.
Ett arioso ur » Jobannes-Passionen&gt; af J.
S. Bach med ackompagnement af tvänne viola d a m o u r och luta tolkades förträffligt af hr Salomon Smith samt hrr Sörensen, Bergström o c h Lindbom.
Fru Edling skördade lilligt bifall för sitt utförande af en aria ur Mozarts opera » Titus » och framropa- des.
En som emellertid också förtjänt att sär- skildt framropas var dir. J. Kjellberg, hvilken på ett oförlikneligt sätt skötte den obligata klarinett- stäminan.
Konsertmästaren L. Zetterqcist återgaf synnerligen anslående och poetiskt Beethovens vackra, ehuru något för ofta framdragna f dur- romans, ocli fröken Labia framkallade stormande applåder med ett par napolitanska visor, till hvilka hr Henneberg satt ett karaktäristiskt ackompagne ment.
Konsertens andra afdelning var helt ägnad åt Wagner.
Efter det af k. hofkapellet förträff- ligt utförda förspelet till » Tristån och Isoide » före- drog hr Salomon Smith på ett synnerligen glän sande och karaktäristiskt sätt Hans Sachs ' mono- log samt Skomakarevisan ur i Mästersångarna ».
Till dessa stycken liksom till öfriga sångnummer lämnade hofkapellet ett i hög grad berömvärdt ackompagnement.
Konserten afslöts med » Gudar- nes intåg i Valhall » ur musikdramat » Das Rhein- gold ».
Denna pompösa och på klangeffekter rika tonmålning gör sig dock ej på långt när så bra som i den praktfulla sceniska omgifning, i hvilken densamma bör framföras.
Den väckte emellertid äfven här lifligt bifall.
Hr Henneberg blef efter konsertens slut såväl som flere gånger under af- tonens lopp föremål för en hjärtlig och välförtjänt hyllning.
Musikföreningen gaf i tisdags i Musikaliska aka- demien sin första abonnemenfskonsert för säson- gen, hvarvid Berlioz ' » Faust » uppfördes.
Det mästerliga musikdramat har åtskilliga gånger för- ut uppförts af Musikföreningen, o c h vi hafva då haft tillfälle yttra oss om detsamma.
Utförandet, som leddes af prof. Nerudas säkra taktpinne, för- tjänar på det hela taget synnerligt erkännande.
Körerna klingade nästan friskare än vanligt och orkestern skötte sig förtjänstfullt.
Bland solisterna framstår naturligen främst hr Salomom Smith, hvars utförande af Mefistofeles parti i musikaliskt hänseende ej lämnar något öfrigt att önska, om man ock måhända skulle kunna tänka sig en nå- got mera hånfull tillspetsning i vissa delar.
Fru Edling sjöng Margaretas parti med känsla o c h god karaktäristik.
Hr Strandberg föreföll stun- dom något matt i sin tolkning af Fausts parti.
Hans vackra, men svaga stämma drunknade här o c h där i tonvågorna.
Wagners lilla parti sjöngs af hr Carlander.
Flere nummer hälsades med de lifligaste bifall af den fulltaliga publiken.
Sär- skildt hyllades hr Smith o c h fru Edling.
Konun- gen, kronprinsen och hertiginnan af Dalarne jäm- te uppvaktningar öfvervoro konserten.
Hr Sven Scholander hade i måndags å Vetenskaps- akademien anordnat en af sina så högt gouterade Bellmans- och musikaftnar, och att den celebre sångaren med entusiasm hälsades af ett till sista plats fulläatt hus, var en själfklar sak.
Det o m - växlande programmet, som ej upptog mindre än 15 nummer, måste ytterligare utökas med ett par extra nummer, o c h det kan sannerligen ej förun- dra, att den tillmötesgående konsertgifvaren till sist visade tecken till trötthet, efter att ensam i två fulla timmar ha underhållit publiken med sin själfulla o c h rikt individuella, men därför också helt visst mycket ansträngande konst.
Violinisten Marteau gaf i söndags en matiné i Berns salonger inför ej mindre än 2,300 åhörare — väl den talrikaste konsertpublik, som någon- sin förekommit härstädes.
Att bifallet var lif- ligt kan man nog tänka sig.
Men harmen öfver trängseln och impressarions dåliga arrangemanger var lika liflig.
Tvänne konserter förberedas till nästa vecka, den ena till onsdagen af den amerikanska sångerskan miss Emma Nevada, den andra till torsdagen af den finska sångerskan fröken Morduch o c h pia- nisten hr Ekman, då båda senare kända från en af Marteau-konserterna på operan.
IDUN pierres fastrar.
Skiss för Idun af Ina Stockenstrand.
(Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
nne o c h L e o n t i n e s å g o m e d glädje, att Pierre i c k e f ö r d e s a m m a lefnadssätt som andra u n g e män, o c h d e i n b i l l a d e sig, att allt s k u l l e fortgå s o m hittills.
T i l l sistjbör- j a d e d e d o c k m ä r k a en förändring m e d ' sin käre g o s s e.
H a n b l e f tankspridd o c h fåordig, intresserade sig i c k e v i d a r e f ö r sitt femakts- d r a m a o c h b ö r j a d e v a r a borta o m k v ä l l a r n e.
Fastrarna, s o m ingenting b e g r e p o a f dessa s y m p t o m, frågacfe ä n g s l i g t, h v a r han tillbrin- g a d e sina aftnar.
O c h d å Pierre r o d n a n d e svarade: » P å teatern », skakade Leontine på hufvudet o c h u n d r a d e, h v a r f ö r han narrades för d e m, p å teatern följde d e j u g ä r n a m e d.
A n n e g r u b b l a d e så m y c k e t ö f v e r h v a d som h ä n d t g o s s e n, att h o n slutligen fick migrän.
Det h a d e h ä n d t Pierre h v a d s o m brukar h ä n d a en u n g m a n p å tjugu år — han hade förälskat sig.
F ö r e m å l e t v a r fröken Nini D u m o n t v i d Gaitéteatern, s o m a f sina k a m - rater, d e smutsstänkta d u f v o r n a från Q u a r - tier B r e d a, k a l l a d e s » d e t hvita h e l g o n e t ».
L i l l a N i n i h a d e l o f v a t sin m o r, innan hon d o g, att aldrig a f v i k a från den rätta v ä g e n; med s å d a n a föresatser h a d e det varit bättre, o m hon g å t t i kloster än beträdt tiljan.
M e n s l u m p e n, s o m ständigt betingar sig en röst vid afgörandet a f v å r a ö d e n, h a d e i ett an- f a l l a f spefullt l y n n e kastat d e n n a flicka, hvars själ v a r ren s o m en ä n g e l s, b l a n d tea- terlifvets alla faror.
H o n var en m o d i g liten varelse, o c h fast m a n h å n a d e h v a d h o n vör- d a d e, h ö l l h o n d o c k fast v i d sina g a m l a gu- dar.
H o n v ä n d e sig bort från frestelserna, som k o m m o i hennes v ä g, o c h det o n d a hon ej k u n d e u n d g å att se, det b e t r a k t a d e h o n, som m a n i d r ö m m e n b e t r a k t a r en förbisväf- vande häxdans.
H e n n e s ä l s k v ä r d h e t afväp- n a d e till sist k a m r a t e r n a s illvilja.
D e u p p - h ö r d e m e d sitt s k ä m t o c h sina sårande hän- tydningar, då hon närmade sig; de lade ej v i d a r e ut snaror i hennes v ä g, m e n de v o r o ö f v e r t y g a d e o m, att k ä r l e k e n en g å n g s k u l l e b r i n g a henne p å fall.
N i n i s m å l o g åt d e n n a g r y m m a förutsägelse — h o n s k u l l e a k t a sig f ö r k ä r l e k e n s a l l a f ö r v e c k l i n g a r, för- säkrade hon.
— M e n den bevingade guden låter i c k e s k r ä m m a sig a f teorier.
V i d den första b e u n d r a n d e b l i c k, s o m N i n i u p p f å n g a d e från Pierres t r o v ä r d i g a ö g o n, började hennes lilla b e p a n s r a d e hjärta att k l a p p a f ö r h o n o m.
H o n g l ö m d e sin fruktan f ö r d e n farliga lidelsen.
D e t v a r h o s fru Carrel d e u n g a först träffa- des.
F r u Carrel, h v i l k e n k ä n t N i n i s m o r, h a d e omfattat d e n u n g a flickan m e d m y c k e t in- tresse, tills h o n m ä r k t e, att A n d r é b ö r j a d e beundra hennes p r o t e g é — d å u p p h ö r d e in- tresset.
S e d e r m e r a i n b j ö d s N i n i endast för att sjunga p å fru Carrels soaréer, André g l ö m d e snart » d e t h v i t a h e l g o n e t » f ö r andra, mera förstående k v i n n o r, o c h d å h a n såg Pierres b l y g a tillbedjan, skrattade han Mefi- stofeles e l a k a skratt.
A t t få d e d ä r b å d a u t p å ett äfventyr, s k u l l e v a r a ett präktigt skämt, t y c k t e h a n.
H a n b e s k r e f d e s m å ut- värdshusens r o m a n t i s k a s k ö n h e t: det pittore- ska S a n n o i s, N a n t e r r e o c h S c e a u x m e d sin R o b i n s o n.
D i t b r u k a d e d e u n g a m ä n n e n föra sina v ä n i n n o r; där fanns g r ö n s k a, ensamhet o c h idyllisk r o.
Pierre förstod m y c k e t v ä l, att A n d r é s p e l a d e frestare, m e n han k u n d e Extra fin Marsala 387 i c k e frigöra sig från d e n tjusning, s o m tan- ken p å en sådan p å tu m a n h a n d m e d N i n i v ä c k t e hos h o n o m.
H a n fruktade d o c k, att hon aldrig s k u l l e g å in p å ett d y l i k t äfven- tyr, t y o a k t a d t A n d r e s alla afslöjanden ur teaterlifvets mysterier, t r o d d e Pierre fortfa- r a n d e p å t i l l v a r o n a f en o i n t a g l i g d y g d hos den m o d e r n a T h a l i a s g l a d a prestinnor.
L i k s o m a f en händelse m ö t t e Pierre alltid N i n i p å vägen till o c h från repetitionerna, o c h en afton infann han sig v i d artisternas utgång.
N i n i s glädje ö f v e r att se h o n o m där stördes af tanken p å det g r y m m n hån hon s k u l l e bli utsatt för, d å kamraterna fingo se, att hon h a d e en kavaljer, som följde henne från teatern.
H o n presenterade P i e r r e för sin f ö l - j e s l a g a r i n n a, en g a m m a l l o g e ö p p n e r s k a, hos h v i l k e n h o n h a d e sitt tillfälliga h e m.
Gum- m a n g i c k diskret n å g r a steg före, o c h d e u n g a b ö r j a d e s a m t a l a i den låga, d ä m p a d e ton, som natten o c h l y s t n a d e n b j u d a.
D e gingo utmed kajen, d e n breda, ö d s l i g a quai d e l H o r l o g e, m e n d e s å g o i c k e den o m g i f v a n d e n o k t u r n e n: en stjärnbeströdd natthimmel, s o m återspeglade sig i den f ö r b i g l i d a n d e S e i n e n; de g i n g o g e n o m tysta, t o m m a gator, där mån- ljuset föll i en smal strimma utmed ena hus- raden, v i s a n d e i s k a r p relief ett o c h annat måleriskt parti från det g a m l a P a r i s.
Men de u n g a f ö r e d r o g o att g å, d ä r s k u g g a n föll djupast, de l u t a d e sig tätt intill h v a r a n d r a för att säga d e a l l d a g l i g a s t e saker, o c h deras steg b l e f v o allt l å n g s a m m a r e, j u närmare d e k o m m o till N i n i s h e m.
Pierre talade o m sitt arbete, o m sina g a m l a fastrar o c h o m sitt lugna, lyckliga hem.
D å han beskref sina fastrar b l e f N i n i tankfull o c h hennes ö g o n fingo ett v e m o d i g t u t t r y c k.
V i d N i n i s port tog Pierre m o d till sig o c h frågade, o m N i n i ville g ö r a h o n o m s ä l l s k a p till S c e a u x d a g e n därpå.
H o n d r o g sig hastigt ifrån h o n o m, o c h det d r ö j d e en stund, innan hon svarade ett s k y g g t: » J a g s k a l l följa e r.
»: Pierre förstod m y c k e t v ä l allt h v a d d e orden i n n e b u r o, o c h rusig a f l y c k a s k y n d a d e han hem.
D å han k o m in i sitt r u m, l a d e sig hans u p p j a g a d e sinnesstämning.
I detta r u m, där hvarje f ö r e m å l vittnade o m d e kär- l e k s f u l l a händer, s o m vårdat hans b a r n d o m, d ä r han t y c k t e, att d e g a m l a s f r o m m a ö n s k - ningar o c h i n b i l l a d e f ö r m a n i n g a r b l a n d a d e sig med den s v a g a doften a f l a v e n d e l o c h tor- k a d e r o s e n b l a d, s o m A n n e s p o t p o u r i u r n o r spre- d o, här d ä r han aldrig tänkt annat än g o d a t a n k a r, k u n d e han ej f ö r m å sig att s t ä m p l a mot den kvinna han älskade.
H a n lofvade sig själf, att han under m o r g o n d a g e n s utflykt s k u l l e v a r a s o m en bror m o t N i n i — en m y c k e t a l l v a r l i g bror.
M e n allvaret blåste bort, d å Paris försvann i ett g y l l e n e m o l n b a k o m d e m o c h g r ö n a slät- ter, fruktträdgårdar i b l o m o c h m ö r k a s k u g - g i g a s k o g a r u t b r e d d e sig o m k r i n g d e m.
V i d S c e a u x frukosterade d e i R o b i n s o n, i en a f de s m å matsalarne, h v i l k a ä r o b y g g d a u p p e i träden.
S e d a n v a n d r a d e d e ut efter l a n d s - v ä g e n, k l ä t t r a d e öfver gärdesgårdar, s p r u n g o i k a p p o c h skrattade s o m barn, d å d e förvil- l a d e sig i s k o g e n.
A l l a m ö r k a tankar, all fruktan o c h ä n g s l a n v o r o f ö r s v u n n a.
D e t var k ä r l e k e n s renaste, o s k y l d i g a s t e h e l g d a g s l y e k a de njöto, en l y c k a sådan s o m fåglarne j u b l a o m en s o l i g v å r m o r g o n o c h hvars minne k o m - m e r å l d r a d e hjärtan att k l a p p a o c h matta ö g o n att stråla.
Efter dinérn berättade N i n i sin e n k l a lef- nadssaga.
Pierre b l e f helt underlig till m o d s, m e d a n han l y s s n a d e, o c h d å hon tystnade, t y c k t e han att han ville ta henne p å sina (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891.
Vid un- dersökning af handelskemisten befunnen, enl. intyg, fullgod.
K. A. Nydahl &amp; Stockholm, 3 Stureplan C:o 2
IDUN 388 1894 o c h oförlikneliga b r a b a n t s k a spetsar i k l ä d t s i g sina allra högtidligaste miner.
» M i n f r ö k e n, » började L e o n t i n e m e d e n t o n, s o m s k u l l e au- stått a l l m ä n n e å k l a g a r e n, m e n h o n tystnade, d å hon k o m att se i n i N i n i s b l å ö g o n.
D e t v a r ett sådant r ö r a n d e v e m o d i d e ö g o n e n, F ö r e t t ö g o n b l i c k njöt N i n i e n f u l l k o m l i g fastän munnen l o g o c h s m å g r o p a r lyste i o c h o g r u m l a d l y c k a, men så m i n d e s h o n, h v e m hon var, o c h utan att se p å Pierre, s v a r a d e kinderna.
D å den g a m l a fröken ej fortsatte, tog N i n i m o d till sig o c h b ö r j a d e tala o m hon: » O m dina fastrar ej h a n å g o n t i n g e m o t Pierre, o m hans g o d h e t, hans finkänslighet mig. » o c h hans o f ö r k l a r l i g a k ä r l e k till henne, den Med s a m m a o r u b b l i g a l u g n s o m h a n ge- O c h så i n å g r a få n o m d r e f sin vilja, d å han ö n s k a d e a t t f å g å lilla, o b e t y d l i g a aktrisen.
berättade h o n, h u r h o n, ett fader- o c h i s k o l a n o c h välja en lefnadsbana, b ö r j a d e ord moderlöst barn, måst ä t a n å d e b r ö d, tills det Pierre n u arbeta p å att ö f v e r v i n n a fastrarnas h o t a d e ' att fastna i halsen p å henne, o c h d å fördomar mot Ninis yrke.
M e n här v i d l a g stötte han p å större svårigheter, än han anat.
i förtviflan h a d e h o n tillgripit d e t första bä- sta l e f v e b r ö d s o m erbjöds.
D e t v a r i c k e g o d a D e b r y d d e sig ej o m att lyssna till s k ä l; o e h m ä n n i s k o r h o n varit i b l a n d, » o c h a f l e d a o c h hans hotelse att gifta sig i trots a f deras p r o - tester h a d e ingen a n n a n v e r k a n, ä n a t t d e trötthet h a d e h o n s t u n d o m varit nära att följa deras e x e m p e l.
» O c h så lärde j a g k ä n n a o c h tillkallade d o k t o r A b o u t.
D o k t o r n s ö k t e be- ä l s k a P i e r r e, » s a d e h o n o c h såg sig o m efter visa, att Pierres u p p f ö r a n d e var e n naturlig sin ä l s k a d e, h v i l k e n d r a g i t sig u n d a n längst följd a f d e n f ö r v e k l i g a n d e uppfostran han bort i rummet.
» O m han varit s o m andra erhållit, h v i l k e t allt A n n e a n s å g vara riktadt u n g e m ä n, h a d e d e t gått m e d m i g, s o m det åt henne.
D å L e o n t i n e märkte, a t t d o k t o r n g å r med d e flesta u n g a flickor i min v ä r n l ö s a i n g e n t i n g f ö r m å d d e m e d Pierre, b e s l ö t h o n ställning.
M e n n i h a i c k e u p p f o s t r a t h o n o m att själf tala m e d N i n i.
D e t var det tradi- till e n hjärtlös e g o i s t, » o c h h o n böjde sig tionella sättet, d e t visste h o n.
M a n säger å t hastigt n e d o c h kysste A n n e s händer, h v i l k a den u n g a flickan: » M i n fröken, ni inser v ä l, att n i i c k e passar till hustru å t d e n n e u n g e lekte nervöst m e d l o r g n e t t s n o d d e n.
D å ingen man. » O c h h o n svarar s a k t m o d i g t: » J a g svarade, fortfor h o n m e d s v ä f v a n d e, nästan o t y d l i g r ö s t: » N ä r Pierre b a d m i g bli hans inser d e t allt för v ä l; j a g s k a l l s ö k a g l ö m m a hustru, b e s l ö t j a g a t t inte ställa m i g mellan h o n o m, m å han g l ö m m a m i g!
» A n n e s k a k a - er o c h h o n o m — - — — o c h n u f å n i b e - de p å h u f v u d e t å t detta p r o g r a m, m e n g a f s t ä m m a öfver m i g.
» M e d tårar i ö g o n e n såg slutligen sitt bifall till Pierres f ö r s l a g att föra hon p å A n n e, s o m fick n å g o t att bestyra m e d N i n i till d e m.
garneringen p å sin k l ä d n i n g.
Leontine be- V a c k e r, ä l s k l i g o c h r o d n a n d e stod den l i l l a traktade sin syster p å ett hjälplöst sätt, men N i n i framför de b ä g g e bistra, g a m l a d a m e r n a, A n n e fortfor att u n d v i k a hennes b l i c k.
» N i som tillika m e d sina svarta f o u l a r d k l ä d n i u g a r armar, bära henne in i ett t e m p e l o c h låta folket b ö j a k n ä för henne.
G e n o m frestelser och faror hade hon b i b e h å l l i t sig ren för att han ... » N i n i, » s a d e h a n enkelt, » v i l l d u bli min h u s t r u?
» Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Gåta.
Mitt första är gömdt uti dörren, som bär Till torparens stuga vid ån; Af riset som flammar på härden ock är Mitt andra en del — ej af spån.
I gnistrande brasan, så munter och röd, Du finner mitt tredje — ja, ock i dess glöd.
I stormen, som brusar kring torpstu- gans knut Du finner mitt fjärde förvisst, Men icke i stocken, som ligger på lut, Som steg till dess förstugukvist.
Ur torparens mat får mitt femte du dra ', Men icke ur torparens not, Och utaf hans hand skall mitt sjätte du ta ', Men icke från länd eller fot.
Mitt sjunde dig bjuds i den landtliga dryck Man ger dig med glädje, men icke af nyck.
Mitt hela ett färgspel, en tankarnas lek, Ett narrverk som ofta dig tjuste — men svek.
» M e n, L e o n t i n e, det var j u d u s o m s k u l l e.
.
.
» » N i n i, k ä r a barn, d u ser här t v å g a m l a t o k o r, s o m h ö l l o p å att uppoffra allas v å r l y c k a f ö r några d u m m a fördomar, » o c h L e - ontine r ä c k t e b å d a händerna m o t N i n i.
D e t v a r e n löjlig g r u p p han hade framför sig, t y c k t e d o k t o r A b o u t, d å han e n stund senare ö p p n a d e dörren — fyra människor, som o m f a m n a d e h v a r a n d r a o c h s å g o öfver- j o r d i s k t l y c k l i g a u t.
» T r o r n i, d o k t o r, att n å g o n a n n a n ä n v å r P i e r r e skulle haft m o d att r ä d d a den stackars N i n i u r den d ä r lejon- g r o p e n?
» frågade L e o n t i n e.
» N e j, inte e n s d e n tappre B a y a r d, » för- säkrade doktorn.
Innehållsförteckning.
» R u s t Roest », Sophie E l k a n; af Georg Nordensvan.
(Med porträtt.)
— Bagrar och skuggor, motiv från Skåne af Gustaf Smith.
— Vr lifvets tragedi; ett förslag till praktisk välgö- renhet af Ej.
Cassel.
— Ptgången af Iduns stora romanpriB- täfiing.
— » D u m å s t e »; fortsättning af en dialog o m upp- fostran a f A.
G.
— l i n n e s k å p e t s skatter; från ett besök i Borås konstdamastväfveri.
- Fröken eller jungfru?
— Till mitt b a r n; af Nonny Lundberg.
— U r notisboken.
— Teater och musik.
— Pierres fastrar; skiss för Tdun af Ina Stoekenstrand.
(Forts, o.
slut.)
— Tidsfördrif.
Mitt tredje svaret blef, och djärft han fältet ä r o: 1) Individ af en folkstam, tryckte 2) ett fruntimmersnamn, 3) förenings- En kyss på retande rubiners par, rum, 4) ett örike, 5) en rotfrukt, 6) Och flickan lydde honom, ty hon provins i Belgien, 7) muhamedansk tyckte härskare, 8) världsdel, 9) ett sjödjur, 10), räkneord i pluralis.
Att han mitt hela icke längre var.
Aro orden funna, bilda de bokstäf ver, som komma i de med + utmärkta Valborg.
rutorna namnet på en drottning jämte namnet på det land där hon tillbrin- Cirkelgåta.
gade en del af sin lefnad.
Lösningen börjas från och med den cirkelomgifna 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 punkten och fortgår från vänster till 1+1+1+ + höger figuren rundt.
i - 1+ ©1 + + +!
1 | i + | | + + 1+ 1 + + 1 | 1 + 1 1 +1 1+ 1) 1 +1 + + + + 1+ | 1 2 3 4.
| 5 6 7 8 i 1 9 10 Stafvelserna till öfre fältet: ku, nor, sa, bra, me, sin, oms, mod, ge, at, tro, fat, sk, imb, kel, br, en, ar las, ad.
Stafvelse.r till nedre fältet: ost, tor, nam, pan, kin, ska, va, ur, Hf, asi, ra, et, rof, en, es, mar, ja, vä, ta, ka.
A f dessa stafvelser bildas inalles 20 ord, af hvilka 10 komma i det öfre och 10 i det nedre af de båda fält, Sibylla.
som afskiljas genom den i figurens midt dragna vågräta (halffeta) linien.
Orden insättas, så att en bokstaf kom- Charad.
mer i hvarje ruta af de uppifrån och nedåt gående rutraderna.
Orden till » Tag dig i akt, » sad ' flickan, och med öfre fältet äro: 1) Ett fruntimmersnamn, samma Hon sagt mitt andra, ökadt med ett 2) en biskops tillnamn, 3) en svensk stad, 4) ett reningsmedel, 5) hvad en » T ».
puritanska är, 6) den fattiges arfvedel, » Du är mitt första, » fortfor hon, » om 7) ett konungarike, 8) tygsort, 9) en mamma insekt, 10) släkting.
Orden till nedre 0&lt;s båda finge här tillsammans se. » mii.
pmans älskar d å v å r P i e r r e m y c k e t?
» sade h o n till Nini.
» Ä l s k a r h o n o m!
— — — G ö r inte n i det? » » M e n A n n e, A n n e, ä r d u d å a f sten! » b r ö t ändtligen L e o n t i n e u t, » efter d u låter det a r m a barnet s t å här o c h tigga o m vårt samtycke.
H v a d betyder v å r t s a m t y c k e, d å hon v u n n i t Pierres k ä r l e k.
Anne, jag må 10, 1, 11, 13, 12, 4 = Li Frankrike.
4, 6, 12, 14, 6 = Flod i n. Frankrike.
7, 2, 9, 8, 1, 11 = Tillflykt för sjuk lingar.
3, 13, 1, 10 = Socken i Dalarne.
t Bon jour.
Stafvelsegåta.
En historisk stads namn, afstafvadt, innehåller följande ord: trädslag, pre- fix, tydande på ett förflutet, en fågel, ett » fröhus ».
Palindrom.
Rättfram.
I medvind far jag pilsnabbt fram, Att skummet yr kring fock och stam.
Bakfram.
Om jag vid mitt normala är, Blott jämna slag jag hamra plär.
Margit i Finland.
Lösningar.
Logogryfen: Jungfru-fröken; junker, jern, furu, fur, uft, erg, krön, gök, gren, runn, ek, en, ö k, ö, nöjen, fören, ref, öken, fröken, fru, gen, kung, fe, jernkur, öfre, gröfre, F r e j, ung, kur, jungfru, rönn, uf, frö, ör, grek, g n u, rön, grön, unge, ren, före, kurre, kör, öre, fjun, ruft ", rök, jernugn, feg, rö, förr, nu, nej, förre, unken, kö, jungfrukör.
Vokal för ändringsgåtan mås.
Siffer-charad.
Tabula Mitt första — tvänne gånger — är mitt femte, Mitt femte — trenne gånger — är mitt tredje, Mitt tredje från mitt andra — rest mitt fjärde.
Hvad blifver då mitt helas rätta värde?
Ej.
H. Aritmorem.
Relntscn:: mas, m e s, mos, mus, magwa ' n: 10 2 6 11 1 1 5 T 11 8 9 13 7 5 5 10 8 12 10 9 1 4 12 8 7 9 Mias sko; ' ir sönder i kanten.
I, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14 = Prydnad för ett rum.
I I, 8, 1 = En gud.
5, 9, 8, 4, 7, 10 = Ett åkdon.
8, 5, 6, 1 = En flod i Preussen.
Cacao &amp; Ghocolad rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var- maste af professorerna hrr Joh.
Lang, Seved Eibbing, Nils ä n .t AaV samt doktor Olof Moberg.
