# ID: svediakorp-per998
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,843
# sentences: 696
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


yiNNAN O C H U E M W ^ T i Stockholm, N:r 47 (362) lduns Tryckeri 7:de årg.
Fredagen den 23 november 1894.
Prenumerationspris pr kvartal: Idun ensam — kr.
l d u n s M o d e t i d n i n g jämto k o - lorerade planscher • l d u n s M o d e t, utan k o l.
p l.
— » 1- 60 1: 50 lr — Byrå: Redaktör och utgifvare: Klara Södra Kyrkog, 16, 1 tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
FRITHIOF P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- anstalter i riket.
R e d a k t i o n s s e k r.
: J. HELLBERG.
Träffas s ä k r a s t k l.
2 — 3.
Elisabet Nordllng.
Annonspris: Utglfningtitid: hvarje helgfri Aktitbolag.
fredag.
Lösnummerpris I S öre (lösntr endast för kompletteringar.)
35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre p r n o n p.
- r a d.
Krafft, född H e n r i q u e s.
- » Elisabet Krafft!
— Jag under ett sådant hällregn, •Äa läste det namnet, här att T o m dagen i en döds- bjudna annons, o c h under mina åtskilliga af de gästerna betänkande att m e d spår- bestyr framdök emellanåt vagn färdas som bakgrund fram till sorgehuset; frän minnet en af den lilla böjda men in- drogo i några gator — de, som regnet icke kvinnan, hvars israelitiska hindrade drag i ålderdomen på Orgryte gamla kyrko- o m sällspord gård, voro de fattiga, dessa ännu buro vittne skönhet.
Den aflägsna som att sig hon understödt långt bilden kom med några af öfver krafter mina tidigaste gar.
barndoms- infinna De o c h tillgån- öfyervoro den och ungdomsminnen.
Eli- högtidliga akten i det m e d sabet granar (Betty) Henriques smyckade templet, let, men öppnas f ö r andra än d e m, fru Krafft konturerna i hennes h e m, omgifven barn, af äro från ett make ännu och tydliga b e s ö k i Stock- h o l m 1867.
Hennes ord- ning, plikttrohet kärlek, af själf bruten, i åratal skötte sin lidande make, väckte min beundran, o c h så ung jag än då och var, önskade j a g har önskat att sedan komma ofta henne närmare, men hennes blyg- het och anspråkslöshet höllo främlingen tillbaka.
Så k o m dödsbudet.
J a g hörde sista om talas om smärtfulla hennes lidande, hennes tro o c h tåla- mod, hvilka åt hennes b ö n o m för- här den tes hvilan; de i fru Johanna riques Hen- familjegraf.
Vid den grafven lik- som vid vårdarna omkring skola nya släkten stanna, spörjande efter deras in- sats i utvecklingen, hvilka här slumra.
grafven så På denna skall då läsas ett intressant blad i den svenska kvinnans historia, att j a g djärfves tro I d u n ej skall neka att återgifva Elisabet Kraffts porträtt, infattadt ram gen i från en hennes ta- barn- domshem.
Släkten Henriques här- stammar jande därifrån lycksaligheten sällan skola invigas sista lossning o c h hennes drö- vid nu v o r o m e d, när kistan sänk- o c h den m e d hvilken hon, som åldriga framträdde knappt ur dunk- från Portugal A r o n Henriques att f ö r alltid vara förenad närmaste förfäder flyttade med till K ö p e n h a m n.
H ä r stu sin frälsare.
Begrafningen försiggick derade A r o n till rabbin
IDUN 374 1894 Ve den, som utaf döden nås Och ingen kärlek har bevisat!
Ve bägarn, som i skärfvor slås Och ingen törstig läpp har lisat!
Räcker t. o c h hade under dessa studier förvärfvat stora kunskaper särskildt i lefvande språk.
Studierna afbrötos emellertid genom engelsmännens be- lägring 1807.
D e t hus, hvilket familjen H e n - ri q nes b e b o d d e, var sä hotadt af b o m b a r d e m e n - tet, att den åldriga husmodern måste nedbäras i källaren, där hon afled.
Till följd af Napoléons kontinentalsystem o c h Gustaf I V A d o l f s vägran att underkasta sig det, blef G ö t e b o r g en nederlagsort f ö r ut- landets handel pä Sverige.
Lif o c h rörelse rådde i staden inom vallarna, o c h utländskt mynt växlades icke endast på de stora handels- kontoren, utan fyllde också de mindre köp- männens penninglådor.
I denna tid af lifliga förbindelser med ut- landet erbjöd firman L.
K. Magnus den språk- kunnige A r o n Henriques en plats pä deras kontor i Göteborg.
H e r r Henriques m o t t o g anbudet o c h gifte sig några år därefter m e d Johanna Levin, också hon judinna och f ö d d i Stockholm.
Hennes föräldrar hade i Gustaf I I I: S tid invandrat från Mecklenburg-Strelitz, fadern b o k - stafligen vandrat.
I sällskap med tvänue andra landsmän, af hvilka den ene blef stamfader för en i S t o c k h o l m ansedd köpmanssläkt, be- gärde herr Levin företräde hos konungen.
Deras önskan att nedsätta sig i hufvudstaden o c h där drifva handel beviljades.
D e tre israeliterna förvärfvade sig under årens lopp ansenliga rike- domar, o c h i Levinska hemmet uppväxte en flicka, rik, icke endast på guld, utan o c k på hjärtats o c h förståndets bästa egenskaper.
I dc svenskt-israelitiska hemmen bruka bar- nen vanligen anförtros åt kristna tjänarinnor.
Så också här.
D e n lilla Johanna följde sin sköterska till kyrkan, hörde henne läsa i bibel och psalmbok o c h fick på detta sätt redan i späd barndom varaktiga kristna intryck.
Gift vid femton år o c h moder vid sexton, var den unga fru Henriques i sin ordning beroende af de kristna tjänarinnorna, lycklig att bland dessa finna sin » husmamsell » i ord o c h handling genom- trängd af kristendomens ande.
U n d e r umgänget med henne blefvo de intryck deu unga hus- modern i barndomen mottagit lifgifvande san- ningar.
D å det femte i ordningen af hennes barn, en gosse, omskars, lofvade herr Henriques sin hustru, att om G u d g å f v e d e m flere barn, skulle dessa döpas.
D e t nästa blef en flicka, f ö d d den 7 januari 1823 o c h i dopet nämnd Elisa- bet.
Samtidigt m e d henne döptes af domprosten Humniel de fem äldre syskonen o c h sedan efter s o m de föddes de sju följande.
1839 var det föräldrarnes afsikt att offent- ligen öfvergå till kristendomen.
H e r r Hen- riques var emellertid medlem af G ö t e b o r g s fri- villiga brandkår.
En häftig eldsvåda utbröt, och trots alla försök att denna gång förmå h o n o m att stanna h e m m a deltog han i eld- släckningen, därvid ådragande sig en förkyl- ning, s o m inom trenne v e c k o r lade h o n o m på dödsbädden.
Fru Henriques fick nu ensam lyssna till teol. d:r Beckmans religionsundervisning, ensam af- Iägga sin trosbekännelse och mottaga det he- liga dopet.
I den stund hon gjorde det, var det en tros- handling lika stor som de, o m hvilka det be- rättas från våra missionsfält.
Ä n k a ined tretton Fotogénköket är hittills 100,000 st.inu " P R I M I S " • » — - « ootvertrkifadt tillverkade och sålda.
Säljes 1 alla Jérn- &amp; Bosättningsaffärer; ' barn, däraf åtta döttrar, alla, som det heter, » o f ö r s ö r j d a », de yngsta ännu små, var det från klokhetens synpunkt oförsvarligt af en medellös m o d e r att taga ett steg, som kunde beröfva henne trosförvanternas understöd.
Så stor var d o c k den aktning o c h välvilja, hvarmed så väl hon s o m hennes aflidne make omfattats, att åt den fattiga familjen snart kunde insam- las en penningsumma att i trenne år utgå.
A f dessa penningar begärde äldsta dottern ett förlagskapital f ö r uppsättandet af en tapis- seriaffar.
Herrarne skrattade, men Sophie Hen- riques var ej den, s o m så lätt stukades.
H o n dref sin vilja igenom, o c h hösten 1839 öppna- des af den tjuguettåriga kvinnan i hennes mors, fru J o h a n n a Henriques namn, en tapisseri- affar, som, skött af samma familj o c h pä samma ställe, under trettioett år åtnjutit allmän akt- ning o c h förtroende.
I tan att behöfva träda utom hemmets tröskel kunde, m e d den skolbildning, som den tiden kom flickorna till del, döttrarna i detta hus sättas i tillfälle att försörja sig o c h de sina.
O c k s å gingo, i den mån de växte upp, den ena efter deu andra in i affären, där hvar o c h en fick sköta den plats, som låg närmast hennes begåfning.
H ä r i g e n o m utpräglades på ett för- vånande sätt flickornas individualitet.
D e syn- tes e j, som så ofta är fallet i en stor syster- krets, likna plantorna i en kruka, där den ena hotar att förkväfva den andra, de blefvo tvärt o m både i religiöst afseende o c h annat person- ligheter, växter, s o m nådde sin utveckling.
Under hela sin återstående lifstid eller från 1839 — 1854 stod S o p h i e i spetsen f ö r affären, reste för huset o c h grundlade några år efter inrättandet af hufvudaffäron i G ö t e b o r g en filial i S t o c k h o l m: » S o p h i e Henriques tapisseriaffär ».
Elisabet, sedermera fru Krafft, hade utveck- ladt färgsinne o c h stor teknisk skicklighet.
Hen- nes uppgift blef därför hufvudsakligen att schattera färgerna o c h utföra de finaste brode- rierna.
E t t minne af henne förvaras på Göte- borgs äldsta nationsfana, där lejonet är ut- fördt af hennes flitiga händer.
J o s e p h i n e, den tredje i ordningen, skötte bokhålleriet och de löpande göromålen o c h intog eiter Sophies död hennes plats i firman.
F r u Henriques beklagades ofta öfver olyckan att ha åtta döttrar.
H o n svarade vanligen med en undran öfver, hur hon utan d e m skulle kunnat uppfostra de vid faderns d ö d ännu icke fullvuxna barnen, hålla en son vid universitetet o c h själf föra ett ekonomiskt sorgfritt lif.
l ' e n fattiga änkan efterlämnade nämligen J v i d sin d ö d 1856 33,000 kr., förtjänade på en affär, börjad m e d 12 skalp, garn, stramalj, pärlor m.
m.
i proportion.
Under slutet af 1860-talet uppstodo på detta område nya affärer i täflan m e d den gamla.
Smaken t o g en annan riktning; skulle firman kunna segra i konkurrensen, b e h ö f des yngre krafter, o c h då dessa felades, nedlades handeln 1870.
D e n hade då inbragt tillräckligt f ö r de återstående ägarinnornas b e h o f.
Filialen i S t o c k h o l m hade efter Sophies död skötts af Elisabet o c h en yngre syster, E m e l i e.
Frän åren 1 8 4 8 — 6 7 intog den måhända fra ' msta platsen bland hufvudstadens tapisseriatfärer.
E t t bläddrande i hufvudböckerna från denna tid visar, att så väl drottningarna o c h prin- £ Varnas för värdelösa efterapiiingar.
_ IS B.
A. Hjorth &amp; Co. J?
5 Klara N Kyrkogata.
Stockholm.
sessorna som hofvets o c h socifStelens d a n u r t o g o en stor del af sina arbeten härifrån.
Efter 1 8 6 7 drabbades den emellertid af samma öde s o m hufvudaffäron.
En ny smakriktning ledde kunderna åt andra håll, o c h den gamla kunde ej fortsätta konkurrensen.
D e n öfverläts på andra händer, o c h har sodan bytt så väl égare som namn.
Elisabet Henriques hade 1859 trädt i äkten- skap m e d bokföraren vid S t o c k h o l m s järnväg herr P.
H.
Krafft, son till professorn vid målareakademien P e r Krafft d. y.
, hvilken af- led i Norrtelje 1878.
Sodan 1879 var hon bo- satt i G ö t e b o r g, där hon stilla af somnade den 31 o k t o b e r i år, sörjd af son och dotter samt två kvarlefvande systrar o c h äldste brodern, an- ställd i amerikanska sjöförsvarsdepartementet.
Amanda Leffler.
M M o r s visa.
å månadsros och lackviol ' ' Föll genom fönstret västerns sol Och genom snöhvit rullgardin Sig bröt med skiftning uti vin.
Och glänste i mahogny brun Kring soffans blommande kattun Och göt en gloria kring mor I nettelduk och vända skor.
Få golfvet barnet flög i lek.
Då ljöd en sång i moll så vek; Och Ullan, bullrande helt nyss, Står ängsligt anande och lyss.
Det är en konstlös melodi, Som sluter mildt sin harmoni Kring enkla ord om hopp och tro Och kärlekssorg, som finner ro.
Hvar ton från moderns läppar går Likt en för stulet fallen tår.
Och barnet smyger sig helt tyst Till mor af mjuka läppar kysst.
Och åter klingar hennes röst, Som ljuft för oron skänker tröst, Och vaggar in i skymningsfrid, När aftonsolen sjunker blid.
För alltid sången tystnat af.
Och tornet står på moderns graf, Och barnet går med hjärtesorg Och får ej bot på lifvets torg.
" PRI; MITS Pris förekommer 75 absolut öre all st. öfverkokning
IDUN 1894 Du barndomssol, hvi har du flytt Och lyser ej med frid på nytt?
Hvi dröjer ej ett eko kvar Äf konstlös sång från flydda da ' r?
Och löser upp i harmoni En instängd plågas smärteskri?
Och vaggar själen än till ro Med tal om kärlek, hopp och tro?
Amalia, " Sociéténs " Fahlstedt.
martyrer.
l,on hör egentligen ej till sociétén » — des- sa ord sägas vanligen med en oförlikne- lig aplomb af de lyckliga, som hafva en obe- stridd rätt att höra dit.
A t t få räknas till socié- tén, hvem skulle ej sträfva efter ett sådant afundsvärdt företräde?
F ö r den sakens skull kan man gärna vidkännas åtskilliga uppoff- ringar; hvad betyda då sådana små lidan- den, som korsett och spetsiga skodon föror- saka.
F ö r sådana bagateller afstår man ej från detta härliga lefnadsmål, lika litet som man kan tänka sig, att någon, som har lyckan att höra till sociétén, där skulle komma tram- pande i reformklumpfötter eller svänga om i dansen osnörd och jfmntjock som envälstop- pad korf.
Ingenting är j u så farligt som att där afvika från bruket och ett brott mot kung Comme il faut ' s lagar kunde för alltid göra en omöjlig.
D e t är därför ej värdt att komma med några reformförslag i mode- och toalettfrågor, och, frånser man den lilla bagatellen, att snörlifvet i grund förstör ett kommande släkte, så är j u litet inklämda lun- gor och några liktornar ingenting att tala om.
D e t är ej heller meningen att här beröra toa- lettfrågan, det finnes martyrskap nog dess- förutom inom sociétén, tyvärr af allvarsam- mare slag.
Ofta har det talats om de otroligt små till- gångar, hvarmed ensamma fruntimmer få slå sig ut, ett konststycke som blott kan utföras därigenom, att dessa olyckliga småningom vant sig att lefva på half kost, till dess det blifvit deras verkliga natur och de formligen ej mera förmå äta ett ordentligt mål.
Följ- den af detta våld mot naturen visar sig dock tyvärr nog i den snart sagdt fläktlika appari- tionen, det försagda uppträdandet och den oafbrutna kampen med sjukdom och bräck- lighet.
bäste skulle kanske med ett medlidsamt snörp på munnen uttrycka sin förvåning öfver en sådan raskhet, högst få, kanske ingen, skulle fatta det som en enkel, naturlig sak, gifvande hvarje ärligt arbete lika värde.
— Och det är ej blott de ensamma fruntim- ren, hvilka med bitter försakelse betala nö- jet af att höra till sociétén.
M a n må tacka G u d för sill och potatis i hvardagslag, men hellre svälta en hel vecka än att ej hafva det af bruket fastställda antalet assietter på smörgåsbordet, när den knappt aflönade äm- betsmannen har nöjet emottaga besök af sin litet högre upp på pinnen sittande kollega.
Den unge nyss etablerade handlanden kan ej äfven- tyra sin kredit med en mindre elegant våning än grosshandlaren midt emot.
Fruntimren måste i sina toaletter uppbära husets anseen- de, lilla tolfåringen kan ej likt en landtlolla gå utan handskar, och fru mammas hatt får ej tyda på, att den burits året förut.
När man umgås med folk, måste man gå klädd som folk.
M e n pappa blir skallig och böjd, och mamma darrar nervöst vid hvarje ring- ning på tamburklockan.
— Den unga flickans toalett är ej tillräckligt elegant och hennes skönhet ej nog strålande att täcka denna svåra brist, hvad hjälper då att hon är hurtig och vänlig och en trogen hjälp åt mor i hemmet.
Sociétén fäller sin dom: » icke chic », och den unga flickan får sitta obemärkt i en vrå, under det de andra gladt svänga om i dansen.
Hvarför skola fattiga flickors fötter spritta af danslust, inte kan man begära att någon för en så en- kel toalett skall utsätta sig för kamraternas speglosor?
A t t det unga sinnet förbittras och stelnar i hat till lyckligare lottade, tänker ej ens den världserfarna värdinnan på.
H o n har j u nog att sörja för, då hon skall se till, att serveringen är comme il faut.
H o n förstår nog, att det ej passar att åt de unga kavaljersämnena bjuda lemonad och små- barnsslisk, starkare skall det vara.
Hvad sen om det första vinglaset på barnbalen var upprinnelsen till den flod, hvari sedan ung- dom, begåfning och föräldrars framtidshopp drunknade.
A r m e gubbar i » — t o n » å r e n, mot er har dock sociétén svårast försyndat sig!
Men huru mången kötträtt, huru mången kraftig soppa har ej fått uppoffras för att anskaffa hatten, som med sin enda torfti- ga plym dock kostar betydligt mera och va- rar dubbelt kortare tid än en god varm duk?
H v a d har ej fått försakas för att kunna mo- dernisera den stackars gamla sidenklädningen, utan hvilken man ej kan visa sig hos sina vänner, där man, i händelse af andra besök, kunde bringa dem i förlägenhet för ens tarfliga uppträdande — i toalettväg; hjärte- godhet och intelligens är det ej så noga med.
E j ens små barn äro skyddade för socié- téns martyrskap.
M a n måste hafva en salong eller åtminstone ett mottagningsrum, som är rymligt, ljust och gladt, och då man ej har råd till stor våning, så får man lof att litet tränga ihop sig i de öfriga rummen.
I den trånga barnkammaren blekna snart de rosiga kinderna och den runda hakan blir smal och spetsig.
Modern har, tack vare snörlifvet, redan före födseln sörjt för, att den lilles figur är klen och spinkig, och så hafva vi typer för de där eleganta, fina barnen, där första anblicken redan tyder på » race och genom generationer nedärfd intellektuell begåfning »; den där in- tellektuella begåfningen, som på spinnsidan oftast funnit sitt uttryck i poudre de riz, pole- rade naglar och kotiljongsrosetter och på svärdssidan i jakt och politiskt kannstöperi.
Denna finfina race förstöres ej i glädtig lek, i ur och skur, med kälkar och bollar; pap- pas kassa är klen, och de fina kläderna få ej fläckas, så att man blir omöjlig i sociétén.
Stackars små martyrer!
Den stackars ensamma är kanske ännu rask nog för att själf kunna ombesörja sin uppassning och därigenom inbespara en hjälp- madam, men alla dessa sysslor måste göras i smyg som en skam.
G u d bevars om vänner- na ur sociétén såge henne med en börda ved på armen eller slaskämbaret i handen.
De E n glädjelös barndom och en missriktad uppfostran är hvad sociétén bjuder dessa sina stackars styfbarn; ty hvad annat än sociétén och dess fordringar är det, som förmår fadern till en för bokliga kunskaper illa begåfvad son att tvinga denne in på skolbänken år efter år, för att slutligen med hjälp af rela- I \ W.
Tornberg Urfabriker Stockholm, Gustaf Adolfs torg 375 tioner och » bockningar » få komma in på en af ämbetsverkens små platser, där han ej ens kan göra skäl för den knappa kakan, och där han i sin tur får fortsätta den gamla kretsgången med yttre pomp och ståt och svält och umbäranden i hemmet.
A t t sonen kanske haft både lust och fallenhet för ett handtverk, som kunnat föda sin man, hade ju varit högst litet comme il faut att fästa af- seende vid.
H v a d annat än sociéténs lifsuppfattning är det som gör att i en hel del ämbetsmanna- familjer, hvilkas alla tillgångar falla bort, så snart familjefadern dör, döttrarna växa upp i hemmet utan bestämdt mål och erhålla en skolbildning, som lär dem litet af allt och ingenting ordentligt, och där det enda fram- tidshoppet är ett i obestämdt fjärran hägran- de giftermål.
E n och annan dam ur socié- tén emanciperar sig väl nu, då det är mo- dernt, och slår sig på studier, men de som ej hafva fallenhet för boklig verksamhet, stanna i hemmet.
Och då familjeförsörjaren ryckes bort och hemmet skingras, återstår blott att med det lilla kapital, som erhålles för boets ståtliga inredning, blifva — svältkonstnär.
D e t är i sanning ej litet sorg och elände sociéténs lysande skal innesluter, men vi haf- va dock en tröst: det växer upp ett ungt, dådkraftigt släkte, som skall bryta sig fram och bilda en ny société, som man hoppas, med enklare skal, men med frisk och oför- därfvad kärna.
V ä l kan det hända, att den i ungdomligt öfvermod vill trampa ned myc- ket, som dock är godt i den gamla kärnan, men då må vi gamla se till att ropa ett varnan- de: » se upp » och med kärleksfull fördrag- samhet söka inympa den goda gamla grodden i den unga kärnan.
Maria Nyström.
En solglimt.
Af Elisabeth Kuylenstierna.
et var brådtom på den stora syateliern, ma- skinerna gingo oafbrutet och tunga pressjärn slogo sitt enformiga » dunk » mot strykbrädet.
I profningsrummet satt en ensam ung kvinna o c h tråcklade ifrigt, men ändå med en lång ar- betsvanas hela säkerhet.
Elna Björk var nu 28 år, o c h när h o n börjat sy, var h o n endast 15.
Från det angränsande rummet hördes skratt o c h prat af unga tunna röster s o m ett accompagne- mang till maskinernas slammer.
Elna hörde likgiltigt på och tänkte sina egna tankar eller rättare drömde med en fantasinaturs glödande intensitet.
Hennes lif hade också ägt några soliga som- mardagar, o c h minnet af dem blef hennes sällskap under de långa arbetstimmarne och de tysta aft- narna i det lilla gårdsrum, som h o n kallade » sitt hem ».
Det låg ofta bitterhet o c h afund i hennes röst, när h o n talade o m dem, som ej stodo ensamma i världen, s o m hade någon att hålla af, o c h som själfva v o r o föremål för tillgifvenhet.
Så där ja, nu kunde då majorskan få komma, när hon ville.
Sidenlifvet var ihoptråckladt o c h kjolen afsatt efter måttet.
» Godmiddag, snälla fröken, » ljöd verkligen i det- samma majorskans glada, ungdomliga röst från dörren.
» Har fröken färdigt åt mig? » » Ja då, » — Elna hade rest sig upp med en artig hälsning för den aktade kunden.
» Så, tack, det var bra, då kommer jag in o m en liten stund igen.
Jag måste Sörst göra en vi- sit, men j a g ville be fröken vara så god o c h taga hand o m min lilla Mary under tiden. » » Kom in, Mary, » ropade h o n utåt.
» Här har du en så snäll fröken, s o m nog leker litet med dig, tills mamma kommer tillbaka. » En ljuslockig femåring med stora tänkande bar- naögon hoppade lekfullt in i rummet.
rekommenderar till julen sitt stora o c h förstklassiga lager af alla sorlers FICK-UR i guld-, silfeer- och metall-boettei för damer o c h herrar.
Guldkedjor, Pläterade kedjor o. Berlocker.
Väggur o. Bordsur, Nattvaktkontrollur o.
Väekarur m.
m., passande såsom gåfvor vid alla tillfällen.
IDUN 376 Hälft nyfiket, hälft skyggt iakttog hon Elnas bemödanden att draga henne till sig.
» Ja, var nu en lydig flicka, Mary, » sade major- skan redan i dörren, » jag skall nog snart vara tillbaka, adjö petite, adjö fröken. » Den lifliga, koketta unga frun försvann hastigt.
Elna satte Mary på en stol vid fönstret, så att hon skulle kunna se ned på gården, där fanns väl alltid något, s o m kunde sysselsätta barnfan- tasien, o m inte annat två trasiga pojkar, som lekte kurra gömma bakom några packlårar.
Det låga arbetsrummet fylldes af en fin, beru- sande violdoft, som utströmmade från den lilla flickans dyrbara dräkt.
Elna inandades den med ett sjukligt nervsystems hela mottaglighet, o c h det arbete hon på måfå tagit låg orördt i hennes knä, under det tankarna formade sig i en trång cirkel omkring kvinnans vackraste, skäraste dröm- mar: modersinstinktens vaknande längtan.
Hon tyckte, att hon måste gripa lyckan och åt- minstone gifva sina stackars kufvade känslor luft i en smekning.
Det hade funnits en tid, då den fattiga söm- merskan hoppats något af lifvet, då hon svärmat och älskat med ett ungt hjärtas hela obrutna kraft.
— Hon bief en af de många, som snart nog få erfara tyngden af svikna löften o c h gäckade illu- sioner.
Ungdomsglöden slocknade, men det bästa och renaste inom henne kunde icke falna: be- hofvet att hafva någon att vårda o c h älska.
Detta främmande barn behöfde henne åtminstone för ögonblicket.
» Mary har tråkigt, » ljöd det klagande från den lilla.
Elna gick fram till henne och lade varligt sin magra arm kring den lilla mjuka barnakroppen, som med en tillitsfull trygghet slöt sig tätt intill henne.
» Lek med mig, du! » » Ja, men hvad skall vi leka då; vill Mary lära mig? » Elna drog undan en lång ljus lock, som fallit ned i pannan under Marys hvita pälsmössa.
» Kan du ingenting.
Mamma kan så många le- kar o c h pappa o c h moster Elisa o c h nästan alla mina tanter, bara faster Beata kan inte ett dugg. » Elna lyssnade så uppmärksamt till barnets j o l - ler, s o m hade h o n fått ett viktigt förtroende, o c h hon tyckte, att det var mycket synd o m stackars faster Beata, som inte kunde några lekar.
Hon hörde kanske till de ensamma kvinnornas led, lifvets frostskadade, färglösa blommor.
» Jag har inte lekt på mycket, mycket länge, lilla Mary, » sade hon nästan ödmjukt, » men du vill nog lära mig. » » Nej, vi kan prata då, det tycker Mary är lika roligt. » Det friska, glada barnansiktet blef plöts- ligt allvarligt, o c h med en suck gled hon hastigt och värdigt ned ifrån stolen.
» Skall Mary tala om en saga för dig?
Du ser ledsen ut. » » Ja, gör det, men vill inte lilla Mary sitta i mitt knä då? » » Jo, » medgafs nådigt.
Elna lyfte upp henne med skälfvande ifver, lik- som rädd att förlora en enda af de dyrbara mi- nuterna.
Hon lyssnade till den späda barnarösten s o m till fågelkvitter.
Orden gingo väl till största delen förlorade, upp- tagen som hon var af tankar.
Men det var dock lycka att veta, att det var för henne, endast för henne barnet berättade.
Visserligen var hon blott ett surrogat, men det ville hon icke nu grumla fröjden med.
Ensam- hetens bittra paraleller skulle hon nog åter få tid att draga, de mörka paralellerna emellan de många rika, men tanklösa o c h njutningslystna unga möd- rarna och henne, som måste taga till låns af deras öfverflöd.
» Och så k o m gudmodern o c h rörde med sitt trollspö vid Askungens fula klädning, så att den blef strax rysligt vacker, så vacker, så vacker som Marys egen balklädning, sa ' pappa, » berättade den lilla.
Ett vemodigt leende gled öfver Elnas drag.
Det var en underlig slump att h o n just skulle få höra den sagan, så rik på minnen från hennes egen barndom.
» Och så blef d o m lyckliga, för h o n fick prinsen, » afslutade Mary med en vältalig nick.
Åter log Elna; ett sorgset, frånvarande leende.
Ja, så gick det till i sagan, i lifvet möter man nog ofta askungen, men sällan eller aldrig gud modern med det mäktiga trollspöet eller lyckans stolte prins.
» Tycker du o m s a g o r?
» Mary såg uppmärksamt på Elna.
» Ja mycket. » 1 &lt;J iiv e l e r a r e K. A N D E R S O N 1 Ja k o It s I o r s 1 » Du ser inte glad ut ändå.
Är du inte snäll?
Mamma säjer, att bara man är snäll, är man glad också. » » Då skall j a g försöka vara glad, » sade Elna upp- rörd.
Lilla Marys fråga dallrade öfver rostade strängar i hennes inre o c h väckte hågkomster af en tid, då hon varit glad, bara därför att solen lyste o c h himmelen var blå.
Från den tiden erinrade hon sig också plötsligt en gammal lek, o c h snart var den i full gång.
Marys klingande skratt belönade alla de små uppfinningar hon gjorde, och Elna blef outtröttlig att hitta på nya infall.
De märkte ingendera, att majorskan stod i dör- ren, förrän h o n ropade på Mary.
» Ah, Mary har så roligt, Mary vill inte gå, » sade den lilla flickan bedjande.
» Jo, Mary, moster Elisa väntar på dig.
Mamma vill inte, att du är härinne, när j a g profvar.
Säg nu snällt adjö o c h tacka fröken, som haft så myc- ket besvär med dig! » » Mary vill inte gå, » upprepade barnet.
» Då får du aldrig gå ut med mamma mer.
Var nu en snäll flicka bara! » Häftigt, med tårglänsande ögon slog Mary ar- marna o m Elnas hals o c h klängde sig ett ögon- blick fast vid henne.
» Tack för du lekte så roligt, » sade hon sme- kande och räckte ut sina röda läppar till en kyss.
Därpå sprang hon fram till modern, s o m med en onödig brådska ledde ut henne.
— Kyssa en söm- merska, u s c h!
— Elna ordnade nålar, måttband och sax till profningen, men öfver de tärda, bleka kinderna låg ett lätt färgskimmer, o c h hon log, så som man 1er mot den minsta lilla glimt af sol, när dagarna trycka höstligt mulna o c h tunga.
o \ Ur drottning Sofias lif på Ulriksdal.
Bref till Idun.
Ulriksdal i n o v.
1894.
Som ofta förr o m h ö s t a r n a vistas för när- v a r a n d e h.
m:t drottningen ute p å det t ä c k a, tysta, h e n n e s å kära Ulriksdal i hufvudsta- d e n s n ä r h e t; h ä r njuter h o n d e n stilla frid, hon så h ö g t älskar.
L u g n a, tysta förflyta dagarna, o c h d o c k skulle det vara svårt beskrifva all d e n lindring, all den hjälp, s o m från detta stilla h o f s p r i d e s till d e n ö d s t ä l l d a.
Helt visst s k o l a några enkla drag från drott- n i n g e n s lif p å Ulriksdal, n u o c h u n d e r tidi- gare dagar, intressera l d u n s l ä s a r i n n o r, helst som d e ä r o t e c k n a d e af en p e r s o n, s o m p å n ä r m a s t e håll kunnat iakttaga d e s a m m a.
Det är n u sju år s e d a n drottningen efter sin svåra, ä n n u ej ö f v e r s t å n d n a s j u k d o m vän- tades hit; det var tidigt p å v å r e n en härlig dag.
En v e m o d i g tystnad h v i l a d e öfver allt, m e - dan m a n b i d a d e d e n l i d a n d e d r o t t n i n g e n.
Hon skulle k o m m a s j ö l e d e s; d e få, s o m h a d e sig detta b e k a n t, h a d e begifvit sig n e d till stranden.
A n d t l i g e n syntes r ö k e n af en å n g a r e, s o m i släptåg d r o g en s. k. b a r k a s s, för tillfället iordningsställd för att öfverföra d e n s j u k a.
På- b a r k a s s e n s d ä c k var a n o r d n a d en liten salong, o c h h ä r p å en liggsoffa h v i l a d e drott- ning Sofia.
Sakta, nästan l j u d l ö s t n ä r m a d e sig å n g b å t e n, sakta lade b a r k a s s e n till vid slottsbryggan.
Ö g o n b l i c k e t var g r i p a n d e.
P å bryggan stodo, m e d blottade hufvuden, slottets ståthållare o c h n å g r a få, t i l l h ö r a n d e hofvet.
N å g r a lakejer s k y n d a d e n u hastigt till; hattarne kastade d e h a n d l ö s t p å gräs- planen, v a r s a m t b a r s drottningen i land, var- s a m t, nästan högtidligt in i d e v ä n t a n d e ge- maken.
D ö r r a r n a s l ö t o s, o c h en d j u p s u c k till den h ö g s t e u p p s t e g ur flere hjärtan.
1894 Man gjorde sig ofrivilligt den frågan: Skola dessa portar åter öppnas för lif eller död?
Man fruktade det senare.
Men annorlunda var bestämdt i den högstes råd.
Den hand, som nu syntes så svag, skulle åter hämta krafter, mycket lidande skulle den- ännu lindra, många tårar ännu aftorka.
* Så småningom återvände drottningens hälsa och krafter; men icke med lysande hoffester ville hon fira sitt tillfrisknande; först i den trängre familje- och hofkretsen en stilla glädje- stund, ett innerligt tack, en bön till den alls- mäktige — därpå önskade hon se omkring sig, vid en enkel glädjefest, alla sina här- varande tjänare och underhafvande.
Så blef ock.
Det var en vacker augustidag samma år.
En god middag serverades först de försam- lade, sedan anordnades på gräsplanen fram- för slottet ringdansar och lekar.
Prinsarne Carl och Eugen anförde och deltogo med lif och lust i nöjet.
Nu anlände drottningen, hvilande i en låg korgvagn, förd af lakejer.
Ack, huru svag hon ännu såg ut!
Det tycktes hon själf dock minst af alla tänka på; glädjen lyste ur de milda ögonen, som med synbart nöje följde lekarnes gång.
Det var rörande att se, huru än prins Carl, än prins Eugen för ett ögonblick dröjde vid sin moders sida, talande några kärleksfulla ord; i nästa sekund voro de åter midt uppe i det glada folknöjet.
Kaffe och andra förfriskningar kringbjödos, och så förflöto några glada, lyckliga timmar, af deltagarne sent förgätna.
.
.
Till sist fingo alla gå fram till drottningen, till hvar och en hade hon ett vänligt ord.
De manliga tjänarne gjorde sina mer eller mindre lyckade komplimanger; men åt alla de kvinnliga räckte drottningen sin hand.
Med glädje tänka ännu Ulriksdalsgummorna på, huru de med sina grofva, af arbetet styfva fingrar fingo fatta sin drottnings hand.
* Några år senare.
Det är vinter och sön- dag.
De på Ulriksdal och några i grann- skapet boende fingo tillsägelse att öfvervara en andaktsstund på slottet.
Gärna lydde man kallelsen.
Drottningens matsal var för till- fället ordnad till åhöraresal, sittplatser voro anbringade så långt utrymmet medgaf; snart voro de alla upptagna.
På slaget 1 2 öppnades dörrarna till den innanför salen belägna salongen, och här syn tes nu drottningen, vänligt besvarande de när- varandes vördnadsfulla hälsningar.
Drottningen talade några vänliga ord, gjorde sig underrättad om att alla fingo sittplatser o. s. v. Därefter tog hon själf plats i en inom salongsdörren stående emmastol.
Nu sjöngos några verser.
Drottningens norska hoffröken Wedel Jarlsberg höll därpå ett föredrag — jag ville hellre säga en pre- dikan, som gaf tröst och styrka, en predikan, som outplånligt fäste sig i själens minne.
Några verser sjöngos åter — och den enkla, men i så rikt mått tilltalande andaktsstunden var^ slut.
Åter närmade sig drottningen dörren och nickade ett vänligt afsked till de församlade.
Man kände sig lycklig, om man fick en blick ur de om själsstorhet och godhet talande ögonen.
Därute lyste solen mildt på det stilla vinter- landskapet.
J u v e l -, g n i d - och s i l f v e r a r b e t e u, passande till l y s n i n g s - och hederspresenter.
B o r d s l l f v e r, eleganta mönster till lägsta pris efter dagens kurs å silfver.
A r m b a n d, B r o s c h e r, S a l a r.
R i n g a r, K e d j o r etc. i stor och modernt urval till billigaste pris.
• M a i n a i i t r i n j s r a r m e d 1, 3 och 5 diamanter från 2 0, 6 0 och 125 kr.
Ktf Reela varor.
B i l l i g a p r i s e r.
— Bref besvaras omgående ~9H
IDUN 1894 Drottningen intog någon förfriskning och be- fallde därefter fram sin lilla ridhäst (Donna) samt gjorde en promenad i den vackra om- gifningen.
Till middagen hade hon glädjen se sin gemål konungen samt tre af sönerna.
Så förflyta några timmar af lyckligt familjelif, till sist en stilla aftonbön, och sabbatsdagen är slutad.
Det är j u endast undantagsvis, som drott- ningen har någon i sin omgifning, som så kan tolka skriftens ord, men alla söndagar, åtmin- stone under drottningens vistelse här, före- läser den tjänstgörande kammarherren predi- kan för dagen.
Drottningen med omgifning sitter i den nämnda salongen, i matsalen be- tjäningen; och ej allenast slottets tjänare, kungsgårdens folk, alla, som bo här, hög och låg, alla äro välkomna att deltaga i lands- moderns andakt.
Ett vackert föredöme, i sanning, för landets mödrar!
Och så till sist en arbetsdag, en vanlig, höstlig hvardag, så som drottningen nu till- bringar dem på Ulriksdal.
Efter förrättad morgonbön intager drottningen i regel sitt kaffe mellan 9 och 1 0, hvarpå hon syssel- sätter sig med sin ganska stora korrespon- dens.
Under förmiddagen ingår en mängd ärenden och bud, som fordra hennes om- tanke oeh omsorg, från de olika sjukhem och välgörande stiftelser, hvilkas beskyddarinna hon är.
Många vädja, i de mest växlande förhål- landen, till drottningens ädelmod.
Så alla dessa, som bedjande vända sig till henne med af dem förfärdigade föremål af olika slag.
Stora summor utdelas väl ej, men hulpna blifva de alla, i de allra flesta fall.
Under allt detta har drottningen som oftast äfven flere visiter att emottaga.
Vid 2-tiden företager hon sin vanliga pro- menad, helst till häst, någon gång i vagn.
Därpå en stunds hvila.
Kl. 6 serveras middagen; under tiden har aftonposten anländt och drottningen läser eller låter sig föreläsas tidningarna, ty med stort intresse följer bon händelsernas gång.
I synnerhet nu mot julen sysselsätter sig drottningen sedermera någon timme med hand- arbete, bestämdt till julgåfva åt någon kär anförvandt.
Och så till sist slutas dagen med bön.
Mycket omväxlande från detta schema kunna ju dagarne ibland blifva genom inträffande resor m. m. dylikt.
Men ett är sig alltid likt: hon börjar och slutar hvarje sin dag med ett troende hjärtas varma bön.
— a — Om ansiktets vård.
Hvarje dam sin e g e n » face masseuse ».
I n:r 4 3 af Idun omnämndes under rubri- ken » Ur notisboken », att Stockholm nyligen fått sin första » face masseuse » eller utöfver- ska af den moderna ansiktsbehandling - — » ansiktsmassage » — som utomlands nu så lifligt anlitas af alla damer, hvilka vilja vårda sitt utseende och sin hälsa, och som för sina verkningar högt lofprisas.
Om samma sak har Idun nu mottagit följande bref från en ung londonflicka, hvars mor för öfrigt är T svenska och bär ett för våra läsarinnor väl- bekant namn.
Den unga damens skrifvelse bör helt visst intressera, icke minst för de praktiska anvisningar den lämnar enhvar att enkelt och billigt sjålf blifva sin » face mas- seuse ».
Vår brefskrifvarinna talar: Redan för många år sedan hörde jag talas om, att det skulle finnas ställen i Paris, där man kunde gå in gammal och ful och kom- ma ut som en nyuppstigen Venus, formliga » skönhetskvarnar » således, sådana sagan be- skrifver.
Allt sedan denna tid, då fåfängans onda ande grep mig, har jag tänkt med läng- tan på den staden, där alla människor kunna vara vackra, och förebrått London, min egen födelseort, att hon icke gjort mera till för- höjandet af sina döttrars naturliga skönhet.
Men härom dagen, då jag gick på Bond Street • — Londons fashionablaste handelsgata — såg jag i ett fönster ett plakat, hvarpå stodo dessa tre ord: » Chiropodie, manicure, face massage ».
Jag stannade och funderade.
Chiropodie oeh manicure — det ena för fötterna, det andra för händerna — dessa kände jag väl till; men ansiktsmassage?
Där- med menades nog de förskönande medlen, som pariserdamerna så allmänt begagna.
Jag steg in.
» Hvad är egentligen denna ansiktsmassage? » » Jo, » svarade en fröken bakom disken, » den förskönar hyn genom att fullkomligt rena ansiktet samt gör huden fin och mjuk.
Vill fröken försöka det? » » Mycket gärna, » tänkte jag för mig själf, men — » hvad kostar det? » frågade jag högt.
» Sju kronor. » Detta svar stäfjade något min entusiasm, ty jag fann priset väl högt, Jag var dock allt för nyfiken att låta hindra mig genom några konsiderationer för min för till- fället lätta börs oeh svarade följaktligen med min och ton så mycket af » grande dame » som möjligt, att jag ville försöka det.
Härpå visades jag till andra våningen och lämnades ensam, medan jag väntade på mas- sösen.
Första åsynen af rummet slog mig med häpnad.
Midt på golfvet stod ett litet bord, hvarpå låg en massa förskräckande instrument, och samma obehagliga känsla, som man har hos tandläkaren, kröp öfver mig.
Men vid närmare undersökning lugnades jag.
Rummet var tredeladt genom skärmar, och jag befann mig nu i den afdelning, som var ägnad åt » manicure ».
De förfärliga instru- menten voro icke annat än nagelsaxar och putsare af olika slag!
Nu kom massösen och jag fördes in i an- siktsafdelningen.
Här fick jag sätta mig på en låg, bekväm stol framför ett tvättställ, bakom hvilket hängde en stor spegel.
En handduk knöts om mitt hufvud, en annan breddes öfver min klädning, och så börjades operationen.
Massösen var en ung, treflig flicka, som icke gjorde hemlighet af sin konst, utan gärna sprakade om allt, som angick ansiktets vård.
Behandlingen tog ungefär en half timme, och till slut var det verkligen ett mycket skärt och hvitt ansikte, som log emot mig från spegeln.
Men hvad som tillfredsställde mig mest, var tanken att jag kunde behandla mig själf nästan lika bra i mitt eget rum.
Och som hvarje dam kan på detta sätt förbättra sin hy, skall jag nu beskrifva, hur jag gör det själf.
Först stryker jag öfver ansiktet med en svamp, doppad i litet varmt vatten, hvarpå jag torkar mig med en mjuk handduk.
Här- efter håller jag ansiktet för några minuter H v a r och en, s o m före den 2 0 d e c e m b e r från u n d e r t e c k n a d e r e k v i - rerar en Flossaapparat, erhåller gratis ett p å tyg uppritadt, färglagdt m ö n s t e r, 60 k v a d r a t c m t r.
s t o r t, p a s s a n d e t i l l k u d d e, p a l l e l l e r m a t t a = ^ d a s t v ä l Justerade a p p a r a t e r af Lledbergs p a t e n t levereras.
377 öfver en panna, hvarur imman af kokande vatten stiger upp.
I frisérsalongen vid Bond Street begagnades en för ändamålet särskildt inrättad apparat, men en liten bleckpanna öfver en spritlampa går ganska bra.
Detta vidgar porerna och gör således huden mycket mottaglig för massagen, som nu kan börjas.
Man stryker på bra med lanolin (ej vaselin, ty denna finner jag skadlig för huden) och för båda händerna — utgående från näs- roten — än uppåt, än nedåt, sakta kring ansiktet.
Man skall vara noga om att ej ute- sluta någon del; öfverläppen, ögonlock och näsborrarne behöfva kanske något mer mas- sage än det öfriga ansiktet.
En ordentlig mas- sage kan naturligtvis endast utföras af en in- lärd, men denna är egentligen för alt gnida lanolinen väl in i huden.
Man håller på med detta ungefär tio minuter, oeh sedan tvättar man sig med varmt vatten oeh tvål.
Hvilken tvål, som är lämpligast, är naturligtvis en viktig detalj; för min del tror jag, att lanolin- tvål är bland de bästa.
Färgade och parfyme- rade tvålar äro ofta, fastän ej alltid, skadliga och böra därför undvikas.
Detta är texten för många predikningar, det vet jag,- men lik- som med många andra texter måste man » töla » — som de säga i Värmland — för att få in det i människohufvuden.
Efter tvättningen sköljer man sig väl i varmt vatten, hvarefter man stryker på en blandning af olika delar glycerin och citron- saft.
Detta är för att sluta till porerna och hindra en förkylning.
Man påstår äfven, att den sammandragande verkan af citronsyra är ett godt medel mot skrynklor.
Nu torkar man sig mycket väl och gör slutligen en afgnidning med en bit fint sämsk- skinn, som man måste ofta tvätta ur med tvål och vatten.
Sedan, om ni så vill, kan ni begagna litet hvitt puder — det skadar alls icke, men det kan vara lika bra utan, beror på tycke och smak.
Om ni nu stryker med handen öfver kin- derna, skall ni finna dem mjuka som den finaste sammet.
Gå nu, om ni har en man, och bed honom ge er en kyss; om icke — kanske någon annan vill stå till tjänst!
Denna behandling bör utföras tre gånger i veckan, och dessutom bör ansiktet tvättas morgon och kväll i varmt vatten — om kväl- len med och om morgonen utan tvål.
Efter tvättningen sköljer man sig väl i rent varmt vatten och sedan doppas svampen i kallt vat- ten och strykes fort öfver ansiktet.
Detta verkar som en dusch, oeh hvad som är bra för den öfriga kroppen är också bra för an- siktet.
Torka väl, först med en handduk, sedan med skinnet.
Tag tillräcklig motion i friska luften, för en regelbunden diet, undvik starka drycker och kryddor, och om ni icke snart ser ut som en rosenknopp, så — ja, så ser ni väl ut som en ros i full blomstring.
Londonflicka.
Kärlek är kärlek: en drottning älskar icke ädlare än en tiggerska o c h en snillrik vis icke bättre än en dum olärd.
Lessing.
Liedberg &amp; Bäckgrens maskinaffär 3 A Klara V. Kyrkogata.
Stockholm.
IDUN 378 träkanten med glödstiftet o c h täck dess ena skiffer- Tio julklappsidéer.
Prisbelönade bland de insända bidragen till » Iduns julklappsbasar ».
(Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
VIII.
Vackra glödritningsarbetert.
För den s o m är be gâfvad med artistiska anlag o c h därjämte är i lycklig besittning af en glödritningsapparat, ges det o t o l i g t många vackra och originella arbeten att utföra, passande till julklappar.
Se här t. ex. en fotografilåda af skinn.
Man utväljer bland sina gamla pappaskar en fyrkantig sådan med tillhörande lock o c h af lämplig storlek t. ex.: längd 25 c m, bredd 19 c m.
o c h höjd 7 cm., d. v. s. så stor, att tvänne kabinettkort le- digt få plats bredvid hvarandra.
Asken tages helt och hållet i sär och de olika bitarne — botten, sidor o c h lock — beklädas med ljust lamm- eller sämskskinn, eller o c k glacéskinn.
Helt tunt mjöl- klister användes härtill o c h de olika delarne läg- gas under torkningen i j ä m n stark press, så att ej pappet må böja sig.
Det iakttages att skinnet bör stå några linier utanför pappkanten.
Har man ingen passande ask att tillgå, kan man själf tillskära bitarne i papp efter ofvannämnda pro- portioner, men detta är tydligtvis mera arbetsamt.
Lock och sidor dekoreras nu med glödstiftet, med pensel o c h färger (akvarell eller oljefärg), eller ock med bådadera i förening.
Konturerna brän- nas då först o c h sedan vidtager målningen.
Na- turligtvis måste mönstret öfverlämnas åt hvars och ens smak, men till ledning kan j u sägas, att man dels kan hålla det i rococostil med ljusa, fina färgnyanser, dels välja b l o m m o r i naturstil, t. ex. göra sig penséer i flere färger, utmärkt på hvit glacébotten.
Målningen öfverpenslas med spritfernissa.
Nu slås kring kanterna på pas- sande afstånd från hvarandra små runda hål med pikérjärn.
Med smala skinnremmar snöras lådans olika bitar åter stadigt tillsammans genom dessa hål.
Sedan man invändigt beklädt asken med atlas eller sidenbrokad i färg med målningen o c h gifvit detta ett underlag af tunn vadd, är den prydliga julklappen färdig.
De pärmar s o m medfölja illustrerade tidningar och planschverk äro ofta nog dels smaklösa, dels ovaraktiga.
Med någon fantasi kan man däremot själf kom- ponera riktigt vackra, solida praktband i läder, till hvilket illustreradt verk s o m helst.
Man låter den bokbindare, som skall binda in verket, själf uppklistra skinnet på papp, enär han bäst förstår bedöma de erforderliga proportionerna.
Mest hållbart blir ljust lammskinn, s o m utväljes h o s garfvaren, o c h fås ett hälft dylikt för ungefär 2 kr.
50 öre.
Man pryder framsidan med glödritning och målning med tunn oljefärg, hvilken då den torkat, bestrykes med spritfernissa.
Till mönster väljer man antingen blommor i naturstil eller ornament i renaissancestil.
Kan man däri in- lägga en anspelning på verkets innehåll, så myc- ktt bättre.
Utmärkta motiv till snirklade orna- ment, vackert präntade initialer o c h gamla munk- bokstäfver, i o c h för boktitelns återgifvande, kan man hämta ur någon antik foliant, om man äger tillgång därtill.
Baksidan hålles endast i glöd- ritning med ett enkelt fortsättningsmönster.
Af hvitt glacéskinn fås ett ännu elegantare, men ömtåligare band.
Denna både ovanliga o c h värdefulla julklapp skall säkert vara välkommen för mången, s o m däraf kan hafva ett varaktigt nöje.
En målad skiffertafla blir annars en ganska enkel, men nätt julgåfva.
Köp en skiffertafla un- gefär 20 c m.
lång o c h 15 c m.
bred.
Dekorera sida helt o c h hållet med målning i oljefärg: en figur (tomte), en blomsterslinga, pärongren eller något dylikt.
I ena kortsidan borras ett hål, hvarigenom trades ett smalt sidenband i färg med målningen, fasthållande griffeln.
Taflan, s o m b ö r upphängas bredvid skrifbordet, är afsedd för hus- moderns memoranda.
S.
P. Q.
R. IX.
Stiliga fotografiramar.
Man uppritar på entrådig stramalj ramens storlek.
Till kabinettsporträtt kunna t. ex. de två sidorna vara 8 o c h de två 4 centimeter breda.
Sedan sys öfver 6 trådar rätt uppstående stygn med klufvet filosellsilke, hvaraf 3 trådar tagas.
Mönster i bågform o c h zigzag finnas i broderihandeln.
Tag 2 chatterin- gar t. ex. mossgrönt o c h ljusrödt eller blått o c h gult, 5 färger af hvarje chattering, de sista myc- ket ljusa, nästan hvita.
Låt de ljusaste färgerna i bägge chatteringarna mötas o c h å andra sidan de mörkaste sammaledes.
Ritar man i det ena hörnet en sköld, på hvil- ken utsys monogram eller emblem o c h som fylles med gobelinstygn i hvitt silke öfver 2 trådar, ser det bra ut.
Den s o m är händig kan förmodligen själf uppfodra ramen på papp, eljes får man låta bokbindaren göra det o c h ser den fin ut.
Samma idé kan begagnas till visitkortsbok; då man gjort broderiet efter kortets storlek, natur- ligtvis något mer än dubbelt så stort som kortet, fastsyr man det vid böjlig papp, fodrar det hela med ljus atlas, viker det lätt midt itu o c h syr inuti 2 små fickor af atlas för korten.
Det hela kantas med en guldsnodd eller dylikt.
Se här ett användbart mönster.
6 stygn uppåt, 2 stygn nedåt, 2 åter upp, 2 ner, 6 u p p; detta utgör halfva mönstret o c h sys det andra stygnet 3 trådar högre upp o c h en tråd mera till höger än det första.
Enligt dessa grunder fortsattes uppåt och sedan neråt, så att mönstret går i taggar.
X. Kappskyddare.
De flesta personer, åtminstone de s o m bo i stora städer, där garderobsutrymmet ej brukar vara storartadt, hafva sina ytterplagg hängande i tamburen.
Det är j u också dessutom bekvämast att hafva ytterplaggen nära tillhands.
Säkerligen hafva många med mig gjort den erfa- renheten, att våra kappor ej just fara väl i dessa tamburer, helst där man, s o m vanligtvis är fallet, eldar i en kamin med kol, då det svarta koldam- met aflagrar sig öfverallt.
Äfven vid den dagliga städningen af tamburen, kunna j u ej heller våra kappor eller andra ytterplagg undgå att få sin beskärda del af det upprifna dammet.
Kanske jag därför kunde göra några ordningsälskande julklapps gifvarinnor en tjänst med att delgifva dem beskrifning på s. k.
» kappskyddare », s o m äro en ny idé, men försökt och befunnen vara prak- tisk o c h prydlig: Af cirka 90 centimeters bredt tyg klippas 2 va- der, längden beroende af den kappas längd, s o m man ämnar den till.
Våderna hopsys och söm- men bildar midten af ryggsidan.
Så vikas vå- derna, att af hvarje våd ungefär 40 centimeter hör till bakstycket o c h det öfriga till framstyckena, som därigenom blifva något vidare.
Uppe vid halsen, ungefär 13 centimeter från sömmen på bakvåden o c h 30 dito från kanten på framvåden, sneddas nu utåt sidovecket, på våderna ungefär 14 centimeter, som bildar axelsömmen, o c h hvil- ken hopsys; därifrån klippes tyget i en rundel, 10 centimeter neråt, hvilket rynkas och hopsys med den undra delen af axelsömmen, så det bil- dar en upphöjning, såsom det har brukats på de moderna rundskurna kapporna (hela faconen lik- 1894 nar de rundskurna » gå borts » - kapporna).
Uppe vid halsen sys en dragsko, i hvilken trades band, framvåderna förses sedan med lika band, att knyta dem tillsammans med, ungefär 25 centime- ter mellan hvarje bandrosett.
Fållas nertill; o m man vill, kan man äfven nertill sätta en rätt bred rynkad garnering.
Man kan göra dessa s. k.
» kappskyddare » enkla eller mer eleganta, allt efter råd eller smak.
Jag har sydt en af grå tunn twills (ty det måste vara af lätt tyg), köpte ljus- blå bomullsband, sådana hvarmed de i butikerna ombinda paketer, o c h sydde däraf flere rader som bårder, använde af dem äfven att träda i drag- skon samt till rosetterna.
Jag har sytt ett mo- nogram på framvåden rätt högt uppe vid halsen, af ljusblått märkgarn.
— En mer elegant har j a g äfven sylt, sydde den af mörkbrun twills, sydde längs framstyckena o c h nertill flere rader smala bårder af ljus chokolad-färgad satin, dragskobandet och rosetterna af sidenband — samma färg, sil- ket till monogrammet äfven i samma färg.
— Dessa kappskyddare kunna äfven användas s o m herr ytter-rocks-skyddare, jag skulle då vilja före- slå några lämpliga ordspråk broderade som en bård kring halsen, s å s o m: » glöm ej portnycklen », » o m skalkar locka dig, så följ icke » etc.
Det faller väl af sig själf, att rockarne och kap- porna skola hänga på s. k. kapphängare, för att ej förlora façon.
» Skånskan ».
Ur notisboken.
Kronprinsessan Victoria afreste i måndags från Karlsruhe till R o m för att vistas därstädes en längre tid.
Nu om måndag äger den nye ryske tsa- rens högtidliga förmälning rum med prinsessan Alix af Hessen, i Anitschkowpalatset i Petersburg.
Utom kejsarfamiljen komma sannolikt endast de högsta ämbetsmännen samt riksrådets medlemmar att bevista högtidligheten.
Tsaren b o r tills vidare hos änkekejsarinnan i Anitschkowpalatset, men flyttar till Vinterpalatset så snart detta blir iord- ningstäldt.
Änkekejsarinnan ämnar omedelbart efter bröllopet hegifva sig till Kaukasus för att vårda sin dödssjuke son, storfursten-tronföljaren Georg. '
* • En gammal lärarinna.
92 år fyllde i fre- dags en af Vimmerbys äldsta innevånare, änkefru Sofia Haag.
Fru Haag, som är änka efter fram- lidne prosten o c h kyrkoherden Haag i Rumskulla, Kalmar län, har många bekantskaper i vidt skilda delar af vårt land, ty under sin krafts dagar hade hon å Rumskulla kyrkoherdeboställe ett mycket besökt pensionat för unga flickor, Fru Haag är jämförelsevis ganska rask, men minnet o c h tanke- skärpan ha dock under de senare åren, såsom helt naturligt är, något försvagats.
Slöjdinspektrisen fröken Hulda Lundin har från damkomitén vid Chicagoutställningen fått mottaga en silfvermedalj, på hvars ena sida drott- ning Isabellas bild är präglad och på hvars andra sida synes en spinnande kvinnofigur.
Medaljen åtföljdes af en skrifvelse af följande innehåll: » Det är beslutadt, att alla jurymedlemmar, som blifvit utsedda af damkomitén för Columbia- utställningen, från o s s skola mottaga ett tack för det utmärkta sätt, hvarpå de hafva utfört sitt upp- drag, samt ett erkännande af den tjänst, de där- med gjort kvinnosaken i hela världen. » * Ellen Fries om skolan och fosterlands- kärleken.
Vid Stockholms folkskolelärareför- enings novembersammanträde förliden lördag höll fil.
d:r Ellen b ries föredrag öfver ofvanstående ämne.
En fosterländsk rörelses framtid, sade talarin- nan, hvilar på ungdomen, o c h därför bör denna göras till en svensk ungdom.
Och därvid bör skolan framträda väckande och stärkande.
Men skolans uppgift är icke löst därmed, att den an-
1894 379 IDUN ordnar försvarsfester och nationella högtidsdagar, detta är endast bisaker.
Hon bör ej blott fram- kalla fosterländska intryck, hon bör fostra o c h utveckla det nationella lifvet o c h se till, att den nationella strömningen blir en insats i vår kultur genom att i alla riktningar stärka nationalmed- vetandet.
Detta kan ske genom undervisningens ordnande o c h meddelande.
Den högre undervis- ningen hos oss är så osvensk som möjligt.
I den- samma intaga de främmande språken hedersrum- met, under det att modersmålet, ett folks dyrba- raste arf.
intager en undantagsställning.
Och lik- väl är det af största vikt att vårt lands mödrar förstå och älska det språk, som barnet först lär af deras läppar.
Kunskap i modersmålet och dess litteratur är det första villkoret för stärkandet af nationalandan.
Modersmålet bör vara det vikti- gaste ämnet i alla svenska skolor o c h utgöra det starka bildningsbandet mellan alla folkklasser.
kapellet under anförande af prof. Neruda.
Som bekant uppföres det härliga tonverket » La damna- tion de Faust » af Berlioz.
Fiiharmoniska sällskapet gaf i tisdags inför en full- talig publik sin första abonnementskonsert för innevarande säsong.
Programmet upptog » Lyran och harpan », Victor Hugos bekanta ode, kompo- neradt för soloröster, blandad kör och orkester af Saint-Saëns, samt » Rosens pilgrimsfärd », en tysk sagodikt, komponerad likaledes för soloröster, blan- dad kör och orkester af R.
Schumann.
Den först- nämnda tonsättningen innehåller flere anslående stycken o c h utmärker sig särskildt för en all- deles förträfflig behandling af orkestern.
Utföran- det förrådde flere ojämnheter o c h kompositionen tycktes ej väcka något lifligare intresse.
Den torde ej heller, oaktadt den s o m sagdt besitter flera för- tjänster, höra till den framstående tonsättarens allra bästa arbeten.
Af Sverige borde den svenska ungdomen få en fullständig bild.
I stället inläras i de lägre klas- serna en mängd floder, sjöar, städer m. m.
Först i de högsta klasserna återkommer man till fäder- neslandet o c h då i största korthet såsom repeti- tion.
Huru kunna då de unga genom kännedo- men af vårt lands rika hjälpkällor lifvas att ägna sitt lif åt utvecklingen o c h tillgodogörandet af dessa?
Större intresse o c h lifligare bifall knöto sig till Schumanns vackra och omväxlande musik.
Bland nummer, som särskildt torde böra framhållas, äro i första afdelningen de vackra älfkörerna o c h den gripande sorgmusiken vid grafven samt i den an- dra den ståtliga manskören » Bist du im Wald gewandelt » o c h det förträffliga altsolot » Im Wald, gelehnt », hvars ypperliga utförande af fru Linden framkallade det hfligaste bifall och medförde en omtagning.
Schumanns sagodikt fick i allmänhet ett vida bättre utförande än den första tonsätt- ningen å programmet.
Solister för aftonen voro, utom fru Linden, fröken Morduch, hrr Bratbost, A. Strandberg o c h Dorph m. fl.
Det hela leddes af hr A.
Hallen.
Teater och musik.
Konserter.
Konserten i Östermalms kyrka sistl. lördag — för att nu gå i kronologisk ordning — till förmån för den sjuke operasångaren Strömberg, hade öfver - fyllt det vackra templet med en andäktigt lyss- nande publik.
Programmet var utmärkt och ut- förandet öfver hela linien godt, Särskildt anslå- ende voro de båda körerna ur » Vikingarne » o c h » Den stumma », hvilka utfördes af k. operans kör- personal och flere solister under anförande af hr Rundberg.
Rummets helgd lade band på publi- kens benägenhet att applådera, ända till dess frö- ken Labia sjungit bönen ur » Tannhäuser ».
Hen- nes förträffliga utförande häraf bröt tystnaden, och tempelhvalfven genljödo af lifliga applåder.
Samma bifall kom äfven hr Marteau till del, hvilken in- trädt i stället för hr Ödmann o c h med utsökt känsla föredrog en violinromans af Svendsen.
Bi- trädande voro för öfrigt de flesta af k. operans solister, bland dem fruarna Östberg o c h Linden samt fröknarna Karlsohn, Holmstrand o c h Almati.
Önskligt hade varit, om de olika numren kunnat beledsagas af orkesterackompagnement.
Hr Sven Scholander, vår förträfflige Bellmanssån- gare, gifver om måndag en musik- o c h Bellmans- afton i Vetenskapsakademiens hörsal.
Att här kommer att bli rusning efter biljetterna, torde man med all säkerhet kunna förutsäga.
Kungl.
operan har återupptagit den utslitna ope- ran » Ernani », hvilken dock ej länge torde komma att hålla sig uppe på repertoaren.
Det är egent- ligen fru Östberg, s o m här i någon mån kan bi- draga att hålla intresset för operan uppe.
På onsdagen i denna vecka börjar en tysk operatenor hr N. Rothmiihl gastera å k. operan härstädes.
Början göres med » Hugenotterna », i hvilken opera hr R.
utför Raouls parti.
Valentine återgifves af fröken Labia.
Kungl.
Dramatiska teatern har under den gångna veckan bjudit på ett intressant program, som flere kvällar till sista plats fyllt salongen.
Fru Helfrid Kinmanssons gästspel i » Evas systrar » har därvid tydligen varit den ej minsta dragningskraften.
Den penna, som för ett par veckor sedan tecknade den literära ramen till fru Kinmanssons bild i vår tidning, har så träffande o c h uttömmande karak- täriserat hennes konst, att vi här ej behöfva inlåtet oss på några upprepningar.
Det må endast sägas, att den tillfullo bevisade sig ha alla sina älskvärda egenskaper i behåll, o c h den hjärtlighet, hvarmed publiken hälsade gamla » fröken Sally », var en väl- förtjänt hyllning åt ett spel, som i enkelhet och vinnande natur finner sina bästa o c h verknings- fullaste medel.
Henri Marteaus mâtiné i Musikaliska akademien i söndags hade naturligtvis dragit fullt hus.
Äfven nu bjöd den unge konstnären på ett till stor del nytt program ur sin rika repertoar.
Sålunda upp- tog detsamma bland annat Vieuxtemps ' konsert n:r 4 och Wieniawskis » Airs Russes », båda för- träffligt utförda.
Bland de öfriga numren anslogo särskildt Godards adagio, Brahms ' ungerska dans och Vieuxtemps ' Rêverie.
— Fröken Labia sjöng ett par italienska sånger samt en aria ur operan » Puritanerna », o c h vi hafva sällan hört den unga framstående sångerskan så till sin fördel.
Sär- skildt visade hon sig i det sistnämnda numret för- foga öfver en ingaluuda vanlig strupfärdighet.
Hen- nes omfångsrika och klangfulla stämma samt hen- nes vackra och okonstlade föredrag väckte ock formlig entusiasm och framkallade extranummer.
Hr Hjalmar Meissner ackompagnerade såväl hr Marteau som fröken Labia o c h detta på ett sätt, som länder honom till stort beröm.
Men äfven programmets öfriga o c h omfångsri- kaste del, Alfred de Mussets glänsande o c h poesi- mättade » proverb », » Lek ej med kärleken », är ägnad att i hög grad fängsla.
Den franske skal- dens nästan klassisk vordna dikt ställer stora och vanskliga kraf på skådespelarne.
Den tolkning, hufvudrollerna få på Dramatiska teatern, är emel- lertid värd stort erkännande, om än ej i allo tillfyl- lestgörande.
Fru Hovings Camille äger mycken vär- dighet o c h finhet, men för litet af svärmiskhet och glöd.
Detsamma kan nästan både erkännas o c h anmärkas om hr Skånbergs i e r d i c a n.
Ypperliga karaktärsstudier prestera hr Personne som den inskränkte gamle baronen o c h hr Grunder som den cyniske matdyrkaren guvernören.
Fröken Klefbergs dame Pluche passar ock förträffligt i ramen.
Mot iscensättningen, som är verkställd af hr Hjertstedt, kunna väl detaljanmärkningar göras, men i det hela är den ganska stilfull o c h lyckad.
Hr Marteau gifver ytterligare en mâtiné nästa söndag i Berns ' salong.
Fröken Hedvig Svenson, en ung pianist, gaf i måndags konsert i Vetenskapsakademien.
Hennes teknik är ännu ej färdig, men uppvisningen ådaga- lade, att fröken S. har förutsättningar att en gång efter fortsatta studier varda en god pianist.
Hon biträddes af fröken Labia och hr Aulin, hvilka båda väckte publikens lifliga bifall.
Kapellmästaren R. Henneberg gifver sin förut om- nämnda konsert i morgon lördag i Musikaliska aka- demien.
Programmets utmärkta beskaffenhet o c h de framstående förmågor, konsertgifvaren lyckats få till sitt förfogande, gifva konserten ett särskildt intresse.
Biträdande äro utom hofkapellet fru Dina Edling, fröken Fausta Labia och hr Salomon Smith.
Fru Lotten Dorch gifver med biträde af drama- tiska teaterns artister en mâtiné å k. operan sön- dagen 25 dennes.
Programmet upptager » Sällskap där man har tråkigt » med fru Dorch i sin gamla roll hertiginnan de Revill, hvarefter hon utför sömngångarscenen ur Macbeth.
Vi äro öfvertygade om, att den framstående skådespelerskan, hvars bortgång från vår främsta talscen allmänt beklagas, skall få glädja sig åt fullsatt salong.
Musikföreningens likaledes förut omnämnda kon- sert äger rum å Musikaliska akademien nästkom- mande tisdag med biträde af fru Edling, hrr Strand- berg, Salomon Smith o c h Carlander samt k. hof- T~1 J hiYTPÎl i n H / T « « 1 IVI 51 P S 3 I 51 Ä Ä Ä J^ierres fastrar.
Skiss för Idun af Ina Stockenstrand.
Jacques Grangé dog, beslöto hans •Xj bägge systrar, Anne och Leontine, att ^?
ta den lille Pierre till sig, och som de alltid måste ha någonting att tvista om, de gamla flickorna, så började de nu tvista om, hvem af dem som skulle sköta om bar- net.
» Det är rent af ett brott att lämna Pierre i händerna på ett par sådana där gamla nuckor, » förklarade doktor About, som varit Jacques ' gode vän.
» Ja, inte förstå de att sköta ett barn, » svarade fru Carrel och tänkte på allt besvär hon hade med sin lille André, » de komma att alldeles skämma bort honom. » » Ifall de inte äta upp honom, ser- verad med tårtor och mandelmjölk, så göra de honom till hvad som är liktydigt med en narr — en snäll gosse! » fortsatte doktorn.
» Brrh!
K a n man tänka sig Dågonting löjli- gare än en sådan där bortpjåskad ung man, som inte vågar titta på en kvinna, som ber om lof att få gå på teatern, som tror på alla gamla, dumma legender, som går med gum- morna i kyrkan — är skenhelig, tillgjord, dum — en stackare, som ingenting sett af lifvet ... » » Tror ni, att de unge männen alltid lära det bästa ute i lifvet? » sade fru Carrel allvarligt.
» V i mödrar lämna dem renhjärtade och med obesudlade sinnen ifrån oss; hvad gör världen med dem, eftersom på få lyckliga äktenskap finnas.
D e flesta unga flickor gifta sig med de bästa föresatser att bli bra hustrur, men världen har gifvit män- nen afsmak för de husliga dygderna — de föredra det pikanta, det retande. » Doktorn försäkrade henne skrattande, att världen icke hade något bruk för hennes renhjärtade unge man, bad henne icke skämma bort sin André och att ibland titta till den lille Pierre.
Pierre var ett friskt och starkt barn, som ej tog någon skada af alla de sötsaker A n n e i hemlighet proppade i honom — i hemlig- het, emedan Leontine lutade åt den spartan- ska uppfostringsmetoden.
Leontine hade fö- resatt sig att göra Pierre till en hjälte, men en hjälte, som aldrig lämnade hemmet; hur hon tänkt sig en Alcibiades som en huslig ung man, meddelade hon icke Anne, hvilken drömde om att Pierre skulle bli skald.
För första gången i sitt lif funno systrarna sig vara eniga i en punkt, nämligen att Pierre var det märkvärdigaste barn aom någonsin funnits.
Sedan Jacques vuxit ifrån dem, hade de ej haft någon att ägna sig åt; deras lif hade varit tomt, glädjefattigt och utan mål, liksom alla gamla flickors är.
Och de hade blifvit bittra och sträfva till lynnet, allt efter som åren beröfvade dem de sista rester- na af deras ungdoms illusioner.
D å Pierres mor dog, hade A n n e erbjudit sig att ta hand om gossen, men Jacques betackade sig — hans son skulle icke uppfostras af en gam- mal, sentimental mamsell.
Anne erinrade sig ofta de orden då hon putsade Pierres näsa och lagade hans små jackor.
Leontine berättade för barnet om den store Condé, om Turenne, Bayard och Coeur de Lion, och var öfvertygad om att Jacques skulle gillat hent nes uppfostringsmetod.
Under de första åren hände det ofta, att systrarna kommo i häftig dispyt angående sina olika åsikter om, hur Pierre skulle skö- tas.
Men så småningom upphörde striderna.
Kärleken hade trängt in i deras hälft förtor- (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891.
Vid un- dersökning af handelskemisten befunnen, enl. intyg,fullgod.
K.
A.
N v d a h l &amp; C:0 Stockholm, a Ntnrepian 2
1894 IDUN 380 kade hjärtan, sträfva och lynnen, tillmötesgående den gjorde mot uppmjukade deras han önskade välja vetenskaperna, Dessutom hvilken hon ansåg gäckande, långt hvarandra.
hade gossen ett eget sätt — hälft att föreslog dem öfverseende och bort hälft ogillande — att se pä dem, dâ de nå- visste, gon gäng tvistade i hans närvaro.
att H a n var icke partisk för någon af sina fastrar, den lille Pierre; dä han gjort sig illa eller ön- ex. icke Leontine De borde föra honom hemmet, och borde söka inträde af Anne, honom D e t var hans eget val och ogillades hans fastrar, hela emedan de måste undvara förmiddagarne.
det som rörde hans utveckling.
hänge Boulevardlifvet About skådespel, en lighetsfulla värld, syndens, Hans hvilken fastrarna kallade och synden frånstötande Han och annan gång vid den hem- och vidrigt vän, löjtnant gjorde intryck André endast ett på honom.
Carrel, kallade lexor, vände han sig till Leontine, som framkastade med glädje och stolthet lät använda sig som han besökte G r a n g é 3 och fann Pierre och de honom gamla i den gammal- A b o u t frågade, om icke hans fastrar aftvingat med hvar honom en ed att aldrig älska en kvinna eller skola, drig så Att skicka gossen i som doktor A b o u t föreslog, kunde al- komma i fråga.
mycket Doktorn fick brumma han ville — Pierre lämnade de damerna modiga anmärkningar då snuddade för var ett intressant han föredrog att förbli åskådare.
sina konversationslexikon.
små hånande Doktor i nöjen, hvilka unge män vanligtvis men akademien.
Slutet blef att han kom in på ämbetsmanna- banan.
fordrade endast att få behålla sia själf- sig åt, ägde ingen dragningskraft för honom.
A n n e, som i och stäudighet astronomien, att han i hemlighet skref poesi, tyckte han skade sig litet fickpengar, gick han alltid till och då han icke kom till rätta med från ett yrke.
t. tillsammans salongen, systrarna handarbete framför kakelugnen stycke därifrån vid sitt sitt och Pierre ett skrifbord.
Ibland röra den ett » helige kort.
Antonius », och doktor Och Pierre svarade, att han icke hade någonting emot att spela kort, men privatlärare an- läste han högt, ibland berättade Leontine hi- väl gick väl, tills Pierre blef storier från sin ungdom, om de glada balerna och icke var det väl kärlek som André hyste tio år, då han förklarade, att han ville gå i i för skolan.
ring, icke ifrån sig.
skaffades gar E n skicklig och allt Och h varken böner eller förmanin- förmådde rubba hans föresats — han ville ha kamrater att leka med och han ville gå i skolan som andra gossar.
Palais Royal under Ludvig Filips rege- om de glänsande festerna i Compiègne och Fontainebleau under det andra kejsardö- Leontine an- » Så » Men låt mig påminna dig, min käre Pierre, skulle väckt Pierres håg för sjöröfveri vor och skrifva vattvällingspoesi.
längtar efter " andra nöjen, min gosse, så kom på till mig, du. » Så länge doktorn endast gjor- och så voro de i full dispyt som förr.
Anne, de som ren äfven drabade fastrarna, gaf han svar på mindes broderns ord om hennes olämp- narr af honom, teg Pierre, men då sati- lighet som uppfostrarinna, var den första att tal.
ge tänkte doktorn, » han duger till ingenting an- vika för Pierres Leontine aldrig böner, och det upphörde att förebrå henne.
Sönda- garne tillbringade gossen i hemmet, och under veckan var det stående samtalsämnet mellan fastrarna Pierres märkvärdiga framsteg, flit och hans otroliga Då hans begåfning.
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
I, mina damer, mig käntien redan, Mitt Mia kara och näpna namn, Ty — låt mig se — för ej längre sedan Än niånen näst sist var i sitt nedan Hur Idun öppnat för mig sin famn.
Jag länge pinats och ännu lider Af fasa stel öfver vränga tider, Som jämna allting och rifva ned, Hvad förut stöttats af seklers sed.
Jag häller styft på den tid, som farit, Då böfviskt samspråk och höfrisk sed Bevis på bildning och vett ha varit Och ännu allting ej vreds på sned.
Men nu!
Blott fröknar i dussintal Här knuffas oläckt på jordens ring, För » jämnlikhet » höjes fylld pokal, Och nonsens pratas om ingenting.
Till bättre tider står dock mitt hopp, Ty än går solen väl en gång o p p Och lyser starkt på det goda, gamla, Som var för godt för att redan ramla.
Och se!
Jag slutar som profetissa, Fast illa häcklad på alla håll!
Till dess — se här några ord att gissa Som rutats ut ur min klädningsfåll.
Ett ädelt namn ifrån forna tider, Som föll på ridderlig ungdoms lott; Nu allt på sned man j u städse vrider, Och namnet klingar ej fullt så godt.
Hvad förr fanns ofta i hvar mans vilja.
I sal af hvad satt en gång kung King?
Och hvad som brukas som mest till tilja.
Och hvad som säges om ruskig ting.
Hvad kommer kopparn att skifta färg?
Hvad alltid äger ju hvarje berg?
Hvem guler lustigt på grönklädd — hvad?
Pierre förde var onaturligt.
än att hänga öfver gummorna i spisel- vrån. » De InnehåUsförteeknmg.
Elisabet Kraflft; af Amanda Leffler.
(M e d porträtt.)
— Mors visa; af Amalia Faklstedt.
— » Societéna » martyrer; af Maria Nyström.
— E n solglimt; af Elisabeth Kuylenstierna.
— U r drottning Sofias lif pä Ulriksdal; bref till Idun från — a —, — O m ansiktets vård; hvarje dam sin egen » facemasseusei, af Londonflicka.
— T i o julklapps-idéer; prisbelönade bland de insända bidragen till Iduns julklappsbazar.
(Forts. o. slut).
— U r notisboken.
— Teater och musik.
— Pierres fastrar; skiss för Idun af Ina Stockenstrand.
— Tidsfördrlf.
kära gamla!
Pierre förstod dera så väl.
Det fanns intet offer så stort, att de ej skulle sökte att rätta sig efter H a n för- deras små egenheter Hvad finns i massor i större stad?
HOR Dalafolket en vacker sjö.
Af malm som brutits vid Gellivare, Af Floras barn får du två i rad.
Ett fabrikat som oss värme ger.
Så hvad 6om ej brukar rata hö.
Hvad kallas den, som är släkt med Ett kejsardöme, ett kungarike, — hare?
Men ock i hafvet en liten prick.
Hvad liknar den, som lätt böjes ner?
Hvarefter aldrig du endast fike!
Hvad skillnad finns ej på » hvad och Hur månget fartyg i kvaf ej gick.
hvad »!
När hvilken (?)
tornade hårdt mot — hvad?
Ett svar så tråkigt för den som bad.
Hvad är en motsats till spnare?
Hvad intryck gifver en milsvid mad?
Och hvilken luft önskas renare?
Hvad önskar mången — ja, gissa Növändigt bihang vid lilla luckan, hvem — Att tåligt stå i förutan Hickan, Att kallad bli före årets slut?
När divan reser kring land och rike Hur önskas vägen när det bär hem?
Och puffas ut såsom utan like.
Hvem helsas ståtligt med stor salut?
Och finis nu på min ordkaskad.
— Hvem är väl huldran till väsen lik?
Dock ännu endast en liten rad!
Hvarmed blif bleksot ' fpatienten pint?
När jungfrun klädes i nunncskrud I undre våning fins blott butik, Och evigt viger sitt lif åt Gud, Men uti hvad bor ett herrskap fint?
En gång jag hörde en röst, som hof Hvad tonar härligt i helgadt hus, Som änglastämmor vid orgelns brus?
Från sina läppar en lögn så grof, Men se ' n jag hörde en ändå — hvad?
Till hvem för grödan så varmt man Så har min tvåfald i mångfald styckats Och hoppas jag, att ni se ' n har lyckats, bad?
Som hvad (?)
väl gör man sin — gissa Att åter hela hvad togs itu, Min näpna blandning af » förr och nu »!
hvad — För mången fager — ja, det var knuten?
Cervus.
Hvad rodnar vackert mot gröna blad?
Hvem jagar nattetid oförtruten?
Vokalförändringsgåta.
Hvaraf kan blifva ett härligt träd?
Och hvarpå växer alls ingen säd?
Och hvem bor söder om Höga Porten?
Ett skämtsamt namn jag är med a, Och hvem har horn, likväl ej som Med e att vara är ej bra, hjorten?
Med o jag finns af många slag, Med u ett djur, ej till behag, Hvad gagnat mången i högsta grad Med å jag är för hafsluft svag.
I Bvåra, kinkiga fall i lifvet, Till största gagn dock — ja, det är S.
L. gifvet — För oerfaren, som kallas — hvad?
Tabula magica.
Hvad smutsig — gissa!
— j u icke är?
Oeftergifligt för riktig vinter.
En lustig en, som ju alltid plär, 5 1 1 2 4 5 Att hafva för sig en massa finter.
När full omsider var stora droskan, 7 7 7 5 I 6 Hvad röt patronen, med röst lik åskan?
8 8 8 9 9 Ej ens ett enda fins kvar i pungen, Och jag som förr varit rik som kungen!
9 10 10 10 11 Hvad önskar pojken på öfverläppen?
Han kanske bättre förtjänte käppen, 11 11 12 12 13 Beböfde förr i sig mera — hvad?
PICOTS TVÄTTPULVER fifvarfrllfFni * nat » Pojken är redan alldeles bortpjåskad, » underkastat sig det för hans skull.
han fyllde aderton år, förklarade Pierre, som han talade om.
N ä r du än för skolan; men kanske hon hade tröttnat den store Coudé och den tappre Bayard, de där kvinnorna, Hvarpå doktorn genmälde, att det lefnadssätt (Forts.) att det inte är karlgöra att hålla i garnhärf- förr eller låta plundra sig, borgerligt och rörande! » sade doktorn.
klagade A n n e för att ha satt griller i hufvu- och A n n e svarade, att hon åt sig mets mest glänsande dagar.
det på honom, att roffa » Lessive Phénix » ni In a n H p n i v S t r m o H o l T Klorfrltt!
Praktiskt!
Billigt!
95 milflmoriali Säljes i \ -, Omflytta talen i de 25 rutorna så att sifferraderna — antingen man hop- lägger dem lodrätt, vågrätt eller diago- nalt — gifva summan 40.
Rebus.
Lösningar.
Logogryfen: Segelfartyg; Lyra, frysa, styra, yr, tagg, far, last, fyra, graf, syl, tegel, salt, tyg, se, lat, stygg, lyser, trase, gast, s a l, gal (et;, tagel, tygel, yster, stel, fel, tar, T y r a, fel, elf.
Triangelaritmogryfen: J O 8 U A O M A R S A L U R A Vokalförändringsgåtan: yster, öster.
Aster, Ester, ister, Schackuppgiften: Necken.
Kvällens guldmoln fästet kransa, Älfvorna på ängen dansa, Och den bladbekrönte necken Gigan rör i silfverbäcken.
Tårar gubbens anlet skölja, N e d han dyker i sin bölja.
Glgan tystnar.
Aldrig necken Spelar m e r i sifverbäcken.
och J-kilo-paket med beskrifning å hvarje paket.
Representant för Sverige: Carl R.
Matton, Stockholm.
Ta1i &gt;i1rn n m h n d 1 lanHanKtnn.
