# ID: svediakorp-per997
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,161
# sentences: 674
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 46 (361) Fredagen den 16 november 1894.
Byrå: Prenumerationspris pr kvartal: Idun ensam 1 kr.
1 60 K l a r a S ö d r a K y r k o g.
1 6, 1 t r.
A U m.
telef.
6147.
I d u n s M o d e t i d n i n g jämte k o - lorerade p l a n s c h e r • 1: 50 P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- I d u n s Modet, utan kol.
pl.
— • 1: — a n s t a l t e r i riket.
Redaktör FRITHIOF och utgifvare: HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Utgifningstid: hvarje helgfri fredag.
Lösnummerpris I 5 öre (lösn:r endast för kompletteringar) Iduns Tryckeri Aktiebolag.
7:de årg.
Anuonspris: 35 ö r e pr n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » Lediga platser » 25 ö r e för hvarje påbörjadt t i o t a l stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre pr n o n p.
- r a d.
Anna Jacobson.
j [| e n nu i Industripalat- ci^h set i Stockholm på- gående fotografiska utställningen har väckt ett stort uppseende och torde redan hafva tagits i betraktande af de flesta af våra läsarinnor i huf- vudstaden.
Såväl kvan- titativt som med afsoende på kvalitén intaga damer- na en framstående plats på utställningen — vi hafva räknat äfver trettio kvinnliga utställare — och det torde därför icke vara ur vägen att nämna några ord om, huru det kvinliga elementet är represente- rad *.
Tå amatörafdelningen tilldrager sig genast en storartad, i svenska och badiska färgerna ståtligt dekorerad utställning upp- märksamheten.
Litet hvar förstår nog, att det är kronprinsessan Victoria, som hedrat utställningen med att exponera ett stort antal synnerligen vackra och intressanta fotografier, tagna och till stor del äfven framkallade af hen- ne själf.
Flertalet af bil- derna återgifva egyptiska motiv, och bland dem mär- kas några charmanta för- storingar på bromsilfver- papper.
Man får här se saker, hvilka frånsedt det rent fotografiska värdet äfven i och för sig äro af stort intresse: scener från Nilens strand och från pyramiderna, härliga landskap och förträffliga typer från Nillandet.
Kronprinsessans fotografi- samlingar äga genom det stora material, som här sammanförts, ett stort vetenskapligt värde ur kulturhistorisk och etno- grafisk synpunkt, frånsedt den fina artistiska urskilj- ning, ' hvarmed motiven städse äro valda.
I foto- grafikonstens tekniska hemligheter har kronprin- sessan invigts af en så kompetent fackman som kapten Florman, hvilken äfven anordnat hennes utställning, som ständigt samlar massor af åskådare.
Kronprinsessan har för den ståtliga utställningen erhållit välförtjänt utmär- kelse med diplom och hederspriset silf vermedal j.
Följa vi nu katalogen så påträffa vi bland yr- kesfotograferna följande namn: Ester Eirgén, Ka- trineholm, prisbelönad för sina vackra landskapsbil- der från Småland och Östergötland; Anna Ed- lund, Stockholm, pris föl- porträtt; Elisabeth Klf- ström, Ljungby; Erikson &amp; C:o, Sthlm; C. Gau- dard, Gröteborg; Fr. CHm- berg, Sthlm; hoffotografen Selma Jacobsson, Sthlm,
1894 I D U IN 5.
1 il) K ä r l e k e n är i c k e b u n d e n af t i d e n; h a n k n o p p a s, blommar o c h s ä t t e r frukt i ett enda g y n s a m t ögonblick.
Körner.
prisbelönad; Amanda Johansson, Stlihn; Lina Jonn, Lund, pris för särdeles vackra och ar- tistiskt tagna förstoringar; Leverin &amp; 0:o samt Lindbergs reproduktionsatelier, båda prisbelönta stockholmsfirmor med kvinnliga föreståndare; Maria Lundbäck, Uddevalla; Hulda Löthman, Sthlm, prisbelönt; Anna Nordlöw, (lene; Anna Ollson, Karlstad; Olga Rinman, Göteborg; Hanna Rutbäck och Henny Tegström, Luleå; R.
Sjöman k C:o, Sthlm; till denna afdelning få äfven räknas Eva Lundqvist, Anne Ch.
Sjöberg samt Amy Stavenow, samtliga i Stock- holm utöfvare af retuchering i färger på foto- grafier.
Samtliga härofvan nämnda namn re- presentera porträttfirmor med undantag af Lind- bergs reproduktionsatelier, hvilken, som namnet anger, gjort till sin uppgift reproduktion af konstverk o. s. v. och i hvilket fack denna affär intager en erkändt framstående plats.
Bland de kvinnliga amatörerna är det emel- lertid — om vi nu frånräkna kronprinsessan — i synnerhet en, som gör sig bemärkt och hvilken redan länge inom fackkretsar burit namn om sig att vara vårt lands kanske allra förnämsta kvinnliga amatörfotograf.
Och när Idun som ett äpropos till den fotografiska ut- ställningen önskade bringa bilden af någon skicklig privatutöfverska af den vackra konsten, var det representativa namnet gifvet.
Dokto- rinnan Anna Jacobson har äfven på den på- gående utställningen eröfrat ett hederspris, en elegant handkamera.
Fru Jacobson, hvars in- tagande bild vi presentera våra läsarinnor, är född i hufvudstaden, och hennes flicknamn är Lethin.
Sedan år 1880 är hon maka till den särskildt som skicklig massör bekante lifmedicus Emil Jacobson i Stockholm.
Som sagdt en af våra mest intresserade amatörer, företrädes fru Jacobson på utställningen med fotografier på papper, förtjusande landskap från Stockholms- trakten och Loka, samt en förstoring, vidare transparenta glasbilder, vyer från Norge m. m., i den Adelsköldska montern och till slut ett stort antal stereoskopbilder pä glas.
Kvinnliga pristagare bland amatörerna (diplom) äro dessutom: fru H.
Ekman, f. Richter, Gö- teborg; fru Helfrid Gillberg, Stockholm; fru} Iaria Peterson, Göteborg.
E n rättmätig upp- märksamhet ha äfven fröken Anna Schéeles interiörer och vyer tilldragit sig.
Som vi finna, utgöres mer än 25 procent af deltagarne i utställningen af damer.
Faktum är äfven, att man i Sverige finner ett relativt betydligt större antal kvinnliga utöfvare af foto- grafikonsten än i något annat land, och detta gäller såväl amatörer som fotografer.
Ej ens i Norge och Danmark användas kvinnliga biträ- den i de fotografiska affärerna i den stora ut- sträckning som här hemma.
Det är med stor tillfredsställelse vi kunna konstatera, att det kvinnliga elementets represen- tanter haft all heder af den del de äga i denna den första svenska fotografiutställningen.
A.
R. Ordningskärlek för till rättskärlek, sanningskär- lek leder på tusen vägar till sanningen!
Ordning, rättsinnighet, sanning — I gören det goda till det bästa.
Lavater.
Till drottningen af Rumänien vid kvinnliga ärestodeF.
hennes silfverbröllop, 15 nov.
1894. loppet af knappt ett decenn u i m har j^rån höga norden, där furuskogen Ljuder vår hufvudstad riktats med icke min- ^ Står evigt grön invid snöhöljdt fjäl dre än fyra statyer af män, som gjort sig förtjänta om fosterlandet: Linné, Oxen- Och necken höjer ur strida elfveu stjerna, Scheele och Ericson.
Snart skall Sin stil a klagan i sommarkväll, ännu en stod resa sig här, den af Sveriges M; i hyllningsgärden, om än sä enkel Luther, reformatorn Olaus Petri, och man lär Dock nå Rumäniens silfverbrud därjämte vara betänkt på både ett Sture- och Den dae, då skaror kririg henne samlas Karl X V: s monument.
Som vi veta, äger Och landet klädt sig i högtidsskrud.
hufvudstaden redan utom de nämnda ett ganska aktningsbjudande antal statyer och byster af frejdade män, landsorten har också här och hvar att uppvisa dylika minnestec- ken, och på skilda håll prepareras tre n y a: öfver Geijer, Karl X och Magnus Stenbock.
En gång, Furstinna, du gästat borgen, Där nordens drottning sill bo har fäst, Och varm från henne i dag går bönen D e n fosterländskhet, som ligger i vidmakt- För kungaparet i Bukarest.
hållandet af stora minnen genom deras för- Men icke blott inom kungaborgen evigande i bronsen, är hos vårt folk sålunda Ditt namn står ristadt på hjärtats blad, af rätt lifaktig natur med en tendens snarare Ty känd och älskad är Carmen Sylva till stegring än stillastående — men månne I svenska hemmen — på land, i stad.
den icke går i en ej alldeles nödtvunget ensidig riktning, då den hos oss hittills uteslutande förhärligat mannens bragd?
D ä r så skett, har det nog i det stora hela skett rättvist och välförtjänt, men denna om- ständighet bör väl icke utesluta den om fo- sterlandet förtjänta kvinnans rätt till andel i en traditionell och folklig hedersbevisning af den art, som nämnts.
Sant är, att den ovanskligaste ärestod re- ses i det hugfästa minnet af en skön lifsgär- ning, utan alla yttre tecken till eftermäle, men då det för den frejdade mannens räkning icke inskränkts till denna ideela berömmelse, vore det väl rättvist, att så icke heller skedde i fråga om den frejdade kvinnan.
Idén om en stod af någon högt förtjänt kvinna har vaknat på flere håll under se- nare tid, då, såsom det påpekats, statyer af män upprests i ganska rask följd, men intet förslag i bestämd riktning har ännu sett da- gen.
Å andra sidan har frågan hos många väckt förvåning och tillbakavisats.
» En staty L.
S. af en kvinna!
D e t går väl knappt a n!
D e t finns ju ingen sådan förut! » Ofvanstående vackra dikt till den rumäniska Just det, j a!
D e t förefaller så ovanligt, drottningen-diktarinnan på hennes silfverbröllops- osannolikt och otillbörligt nymodigt — som dag, hvilken Idun välvilligt satts i tillfälle att publicera, bar i dessa dagar af rumäniske gene- allting annat, med hvilket en början måste ralkonsuln i Stockholm Fredric Möller afsändts göras för att bryta fördomarnes i s!
Någon till silfverbruden som en hyllning från det henne gång måste j u vara den första!
kära nordiska landet.
En stor portfölj med pär- Skulle det ligga något befängdt eller ona- mar af röd maroquin, rikt konstförgylda och med monogram och i lädermosaik, omsluter turligt däri, att en kvinnostod restes!
I utlandet dikten, som är textad på pergament i götisk stil.
hör dylikt ej till sällsyntheterna.
Österrike I den omgifvande ramen ingå vyer af Stockholms har sin Maria Theresia, Ryssland sin Katha- slott, Ulriksdals slott samt ett svenskt elflandskap, omslutna af rosor, myrten, vattenliljor och ljung, rina, Frankrike sin Jungfru af Orleans, Eng- allt utfördt i guld, silfver och färger på pergament.
land sin Victoria (originalet: den ännu lef- Textningen och målningen äro på ett synnerli- vande drottningen), och en stat i Nord-Ame- gen konstnärligt sätt utförda af fröken Sophia rika har i gediget silfver förevigat minnet af Gisberg.
Arbetet i sin helhet, betraktadt som ex- — en skådespelerska, A d a Rehan, som ännu ponent för svensk konstskicklighet, torde vara ett af de allra förnämsta, som på senare tiden ut- är bland de lefvaudes antal och sålunda re- dan äfven bland de » odödligas ».
Många, gått från vårt land.
Af komminister I. Kiellman Göransson har lyck- många andra dylika exempel att förtiga.
önskningspoemet på ett mycket troget och lyckadt D e t finns ingenting i själfva idén att dra- sätt, med bibehållande af originalets versslag, ga sig för, men en annan fråga är, huruvida öfversatts till tyska språket.
någon eller några af Sveriges kvinnor i sam- ma mån som dess historiskt framstående män verkligen gjort sig förtjänta af ett monumen- talt förhärligande.
Må friska rosor beständigt dofta Omkring Sinaia i nyfödd prakt Och sången klinga som förr därinne Och glädjen hålla kring borgen vakt!
Må folk och konung alltmer förenas Och landet blomstra i ostörd fred, Och så från himmelens öppna fönster Blott ny välsignelse strömma ned!
Ja, må Rumäniens rike växa I makt och storhet från år till år, Och må dess drottning däröfver glädjas, Ännu med glänsande silfverhår!
Och hennes namn, må det evigt stråla I oförgänglig och härlig glans, När sist åt henne ock skall beskäras En aldrig vissnande brölloppskrans!
kroDa Köp edra K o r s e t t e r i Svenska Korsettfabri- kens utställning, II Hamngatan I I, hörnet af Ncrra Gynna det svenska arbetet / Smedjegatan, Stockholm.
Jansson&amp;C:i
I D U N 1894 Det blir på visst sätt vtterst en smakfråga — såsom det äfven varit i fråga om män- nen.
D e t gifves ingen viss, en gång för alla bestämd måttstock, med hvilken förtjänsten uppmätes, och som angifver, att så och så mycket är af den och den uträttadt, att det berättigar till just ett monument.
D e n ene har uträttat mer, den andra mindre, deras bragd har fallit inom olika områden — men hvar och en har på sitt sätt varit en ut- märkt, fäderneslandet gagnande personlighet, som är värd att minnas med vördnad och erkänsla.
Kvinnans område är ju mera exklusivt; det blir svårt att jämföra hennes med man- nens och bestämma, hvem af t. ex. några vissa två uträttat mest: han eller hon.
Men om man skulle säga s å: hon har i sin ställ- ning, såsom kvinna, uträttat så mycket godt, välsignelsebringande och till allmän nytta och efterföljansvärdt exempel, att hon förtjänar hedras lika mycket som han, krigaren, stats- mannen eller forskaren — då är hennes rätt till offentlig utmärkelse jämnställd med den senares.
L å t oss alltså se till, huruvida det fun- nits någon eller några svenska kvinnor, om hvilka sådant med fog kan sägas och hvil- kas minne därför vore förtjänt af den omta- lade nationella hyllningen!
Urvalet tör visserligen icke blifva så rikt, men något skall det dock gifva, som åtmin- stone förtjänar att man öfverväger och di- skuterar saken.
D e n heliga Birgitta var onekligen en af vårt lands märkligaste och ädlaste kvinnor, hvars minne vore värdt en mera reel utmär- kelse.
Denna skulle ingalunda blott grunda sig på det kuriositetsintresse, som varit och är förbundet med hennes » helgonskap », utan på den faktiskt civilisatoriska betydelse, hen- nes sedliga föredöme, vandel och hela lifs- gärning ägde för det svenska folkets kultur.
H o n var obestridligen sitt lands mest välgö- rande kvinna, om hvilken häfden förmäler, att hon tog innerligt öm vård om de fattiga och åt dessa uppbyggde rymliga hus på sina gårdar.
Hennes religiösa uppfattning an- dades en storslagen tolerans, som på denna tid var föga känd och som torde verkat hu- maniserande i många riktningar.
Hennes stiftelse, Vadstena kloster, utgjorde under hennes öfverinseende en verklig liten akade- mi, ett lärdomens och bildningens centrum, där en rik och för häfdaforskningen mycket betydelsefull litteratur hopades, D e n n a stif- telse var därjämte en tillflyktsort för förfölj- da och andra olyckliga; otaliga voro de barm- härtighetsverk, den utöfvade i dessa råa och politiskt upprörda tider.
Genom sin fromhet och sina i öfrigt utmärkta egenskaper riktade Birgitta så godt som hela Europas uppmärk- samhet på vårt aflägsna land och bidrog där- med mer än någon af sin samtid att göra det kändt och respekteradt.
D e t är sannerli- gen ej liten välsignelse förknippad med min- net af detta » helgon » — ja, förvisso ett mänsklighetens helgon!
Förflytta vi oss från denna period ett par hundra år fram i tiden, möter oss den af hjälteglans omstrålade bilden af Krislina Oyl- lenstjema.
Skärskådar man denna kvinnas bragd och dess betydelsefulla följder, skall man finna bådadera af så rikt innehåll och vidtgående omfattning, att man gärna vill kalla henne fäderneslandets räddarinna och måhända får lämna henne första rummet på förslaget om den nationella hyllningen åt kvin- nor.
W. W.
T o r n b e r g V i känna j u alla hennes ärorika historia, hur hon organiserade hufvudstadens försvar mot konung Kristian, hur hon värfvade krigs- folk, utrustade nya fartyg, lät inkalla hjälp- trupper från Liibeck — hur hon gjorde hart när det omöjliga för att skydda ett älskadt fosterland mot främmande invasion, och huru hon äfven delvis lyckades däri framför allt genom att med sitt föredöme ingjuta mod och förtröstan hos Sveriges hårdt pröfvade folk.
Stockholm föll visserligen i den dan- ske konungens våld, blodbadet ägde rum, men den anda af fosterlandskärlek och dåd- kraft, fru Kristina väckt hos folket, fortlefde alltjämt och kan väl sägas ha i sin stora mån banat väg för Gustaf Eriksson V a s a s framgång, d. v. s. banat väg till rikets rädd- ning och vår alltsedan dess orubbade själf- ständighet.
I c k e blott Stockholm, utan hela landet står i evärdelig tacksamhetsskuld hos denna hjältinna.
Om drottning Kristinas personliga värde och fosterländskt historiska betydelse torde nog meningarna vara ganska delade.
Men nekas kan dock ej, att hon var en af sin tids utomordentligaste kvinnor, som genom sitt öfverlägsna snille, sin lärdom och sin uppmuntran af konster och vetenskaper spred glans öfver både sig själf och Sverige.
— E n utmärkt kvinna finna vi i Karl X I: s drottning Ulrika Eleonora.
Hennes lifsgär- ning tillhörde det mera undangömda och sök- te aldrig yttre ära, men den skall aldrig glömmas.
H o n var en föresyn för hela sitt folk i människokärlek och upphöjda tänke- sätt.
» F å furstliga personer, » säger en häf- datecknare, » hafva efterlämnat ett så godt och ädelt minne som hon.
Genom sin klok- het och mildhet tillvann hon sig allas hjär- tan.
.
.
hon sökte sitt mål i utöfniugen af barmhärtighetens och välgörenhetens dygd.
I synnerhet ömmade hon för dem, som blif- vit lidande genom reduktionen, men äfven för andra fattiga stod hennes hand alltid öp- pen.
Vid Karlberg uppfördes på hennes be- kostnad ett barnhus, och en annan af hennes stiftelser är det s. k. Drottninghuset i Stock- holm, hvarest en mängd fattiga kvinnor på sin ålderdom erhålla understöd och tak öf- ver hufvudet. » — D e t anförda omdömet öf- ver U l r i k a Eleonoras personlighet kan i dess allmänlighet godt öfverföras på tre andra nu- mera aflidna furstinnor, som tillhört vårt nu- varande konungahus: drottning Josefina, drott- ning Lovisa och prinsessan Eugenie.
Den sistnämndas minne är med betydelsen af en storartad välgörenhet enkannerligen fäst vid ön Gotland, hvars residensstad Visby alltså möjligen kunde börja tänka på ett mera materielt välförtjänt hugfästande af detta vackra minne.
Bland kvinnor, som utmärkt sig på det litterä- ra och konstens område, märkas sådana namn som fru Lenngren och Fredrika Bremer, sånger- skan Jenny Lind m. fl.
D e n senares por- trättmedaljong har under stor högtidlighet in- förlifvats med minnesmärkena i E n g l a n d s Pantheon, Westminster A b b e y — &gt; en utom- ordentlig hedersbevisning i det landet, till jämförelse med hvilken vi för vår celebra landsmaninnas minne gjort — platt intet.
Om den tanke, vi här till en början en- dast velat väcka, tilltalar svenska kvinnor, skulle det glädja oss att förspörja något när- mare från våra läsarinnor angående deras mening om saken och om de vägar, på hvil- ka bäst skulle kunna verkas för densamma.
julen sitt rekommenderar till metott-boetter för damer 367 Blomstervännens pröfvotid.
Vi nterf u nderi ngar af S — m.
(Forts. o. slut från föreg.
n:r.)
h, så den där Fuchsian ser ut, den blir aldrig hygglig mer, » säger du.
Men det är en vac- ker sort, och du vill icke gärna skilja dig ifrån den, isynnerhet som du i somras glömde bort att taga skott.
Nåväl, så tukta » den långskrang- liga » med en hvass knif — Fuchsior tåla vid att beskäras och det ganska grundligt till på köpet — tvätta sedan kvarsittande blad samt grenar och stam mycket noga med en svamp, ty det är tro- ligt att Fuchsian varit angripen af spindel, efter- som bladen fallit af densamma.
I sinom tid kom- ma en mängd små, ljusgröna skott fram på de kala grenarne, och, innan du vet ordet af, står trädet åter i full löfskrud.
Men har du flere » lång- skrangliga » af samma sort, så välj och förkasta.
Många ha den åsikten att Pelargonier och Fuch- sier ej böra få bli mer än ett par tre år gamla, emedan äldre exemplar få ful växt och små blom- mor.
Man bör aldrig nyttja sax, då man tuktar sina krukväxter, utan alltid en hvass knif.
Å de uppkomna sårytorna kan man strö litet jord eller också mellan fingrarne uppmjuka något vax och sätta detta som en liten huf omkring yttersta de- len af den beskurna grenen eller stammen.
Apropos vax har jag därmed mer än en gång » lagat » stäjlkar på ej allt för saftrika växter så- som Novemberblomma, Murgröna, Fuchsia etc.
Så t. ex. fann jag en gång ett blad på en liten Cyclamen hängande afbrutet, mjukade upp litet gult vax — vaxstapels vax är mycket bra att an- vända — och i applicerade försiktigt en tunn, platt » ring » däraf omkring stjälken vid » brottet ».
Jag hade den glädjen att se bladet stå där friskt i många månader efteråt, tills jag föll pä den idéen att taga bort den något missprydande vaxningen, då stjälken, som vid det en gång sårade stället hade en fördjupning, kort efteråt afbröts.
— Det faller af sig själft att ett sådant » hopväxande » måste företagas kort efter att stjälken brutits, me- dan såret ännu är friskt.
Jag var nog dum att försöka ett hopväxande, äfven sedan stjälken var helt itu, men det var att gå för långt.
» Allt här- intill skall du gå och icke vidare » — heter det.
Också lyckades icke detta sista experiment.
För de af Iduns läsarinnor, hvilka icke kän- na till Begonierna, vill jag nämna alt flere slag af Begonier fälla sina blad mot vintern.
Några arter med tämligen stora blommor i rödt eller gult vissna ner fullständigt, och rotknölarne få stå torra öfver vintern — man m å endast akta sig att ha dem i för kallt rum.
En Begonie-art — den s. k. sörländskan — som har något lång- sträckta, sneda, klargröna blad med mörkröda ådror, mörkröda stjälkar och ljusröda blommor, fäller både blad och stamdelar.
På grenar och stammar — växten är buskartad — äro en mängd leder, och när växten blir bladlös, påminna mig grenarne alltid om giktbrutna fingrar.
Detta oak- tadt tycker jag det är riktigt roligt att efterhand som lederna » dö bort », plocka af dem från blom man.
Något af stammarnc fortlefver vanligen, och snart framkomma nya skott — » sörländskan » hvilar icke länge och vattnas hela tiden, fastän naturligtvis mindre, medan den är blad- och gren- lös.
Men nu ha vi ju för länge sedan placerat våra blommor och se ' n hunnit prata om litet af hvarje.
Blommorna fingo godt rum, oaktadt vi planterat in en reseda, ett par löfkojor och astrar, hvilka voro särskildt vackra.
De ha stått sig bra och se helt krya ut, tack vare att vi först småningom vande dem vid det varma klimatetti våra rum.
Mina unga damer!
Nu sitten 1 snart en kväll församlade — » en krans af sköna blommor », skulle en poet säga — omkring stora bordet i salongen hos någon god vän.
Julklappsarbetena äro framme.
Där är ett diskuterande och förevi- sande, och allt finner man » ganska godt ».
Och så muciceras och läses högt, och alla komma öfverens om, att det är » förtjusande trefligt ».
Ro- senkindade äpplen och guldgula apelsiner finnas pä bordet för att icke tala om nötter m. m.
Unga flickor tycka om att ha minnen från alla möjliga tillfällen, ofta bagateller, men kära ändå — små kort, en eller annan pressad blomma o. d., och jag tänker mig att de ungdomar, hvil ka nu samlats, icke utgöra undantag från regeln.
Så tänker jag också att flere af fröknarna äro blomstervänner — alla kvinnor borde tycka om FICK-UR i guld-, silfeer- och Guldkedjor, Pläterade kedjor o. Berlocker.
Väggur stora och förstklassiga lager af alla sorters och herrar.
IDUN 368 blommor — hvarför då icke till minne af den angenäma aftonen bland goda vänner plantera ett som år från år skall glädja er.
» Ser du, det här lilla trädet satte jag den där aftonen, du vet, 18 .., då vi sutto tillsammans med våra jul klappsarbeten, just hos Agnes Z. och då vi hade så förtjusande roligt, » kommer det att låta några år härefter.
Och: » minns du? » och » minns du? » heter det sedan.
Men hvar i all världen skola vi få något att sätta, och hur kan det för öfrigt löna mödan att sätta något denna tid på året?
sägen 1.
— Jo, det vill jag säga er — både apel- sinkärnor och äppelkärnor finnas där på bordet, riktigt präktiga kärnor till på köpet.
Agnes kan sätta några kärnor åt sig — det behöfves bara att sticka ned ett par frön i t. ex. den där myr- tenburken, som har något sandblandad jord, och ett par andra i den där Pelargonie burken.
En tum djupt skolen 1 sätta dem.
Alla Agnes ' vänin- nor kunna också få kärnor att plantera åt sig, när de komma hem på aftonen.
Apelsinträdet har vackra, äggrunda, mörkgröna och glänsande blad och tämligen långa, men ofar- liga taggar.
I vanliga rum får man det naturligt- vis icke att blomma, men det pryder sin plats och håller sig alltid grönt.
— Hvem vet icke, hur äppelträdet ser ut?
Det är emellertid ganska roligt och ovanligt att ha ett sådant inomhus.
Jag har ett litet äppelträd, som öfverlefvat två vintrar.
Första vintern stod det inne bland mina öfriga blommor.
Andra somma- ren, sedan trädet pä våren blifvit omsatt, sköt det hastigt i höjden, men ville icke grena sig.
På hösten skar jag därför af toppen, och litet sena- re fällde växten sina hvarför den öfver vintern sattes ut i ett kallrum och sedan vattna- des endast ett par tre gånger under vinterns lopp.
När våren kom med sin värme, togs trädet åter in, men vid det öfversta » ögat » började nu skjuta fram ett skott och — åter bar det af rätt i höj- den.
Nu toppade jag trädet för andra gången, och sedan sköto 4 nya grenar fram.
I höst skall det ånyo beskäras, innan det sättes ut till vin- terhvila, och nästa sommar, hoppas jag, skall det få en liten, vacker krona.
Det faller af sig själft, att en växt med ett träds natur måste ha tämli gen stor burk.
Isynnerhet har jag sökt efter att få tag i djupa burkar, då jag tror att äppelträdets rötter utveckla sig mera i djup än vidd.
Mitt träd är nu omkring 1 meter högt och burken un- gefär 2 decimeter i höjd.
I vår skall jag åter byta om burk.
träd, blad, Det år troligt, att en växt, som egentligen skulle stå ute i Guds fria natur, blir hindrad i sin ut- veckling och därigenom dvärgartad, då den stän ges inom fyra väggar.
Därför kan j u den, som har en trädgård, flytta ut sin äppeltelning dit, sedan taga kännedom om, huru man ympar frukt- träd och i rattan tid skaffa sig en kvist af någon ädel sort och inympa den på sitt träd.
Det skulle åtminstone vara ganska roligt att kunna göra detta själf, men duger man icke till det, brukar det nu för tiden icke vara svårt att få tag på personer, som förstå saken.
Jag har ingen träd- gård, tänker därför i det längsta ha mitt äppel- träd inne i rummet och se, hur det artar sig.
En af mina väninnor har sagt sig komma ihåg, att i hennes föräldrahem en gång fanns ett blomman- de äppelträd inomhus.
Hvarför skulle jag då icke också få mitt att blomma?
Tålamod bara!
Jag har mycket funderat, om jag kanske skulle ha dröjt med att orda om det här, tills jag en vacker kunde ha sagt till Iduns läsarinnor: » jag har ett äppelträd inne i mitt rum, och det blom- mar så vackert. » Men se ' n kom jag på den tan- ken: kanske är det just ingen nu för tiden, som har en aning om, att man kan odla äppelträd inne i boningsrum.
När då mitt äppelträd redan stode i blom, skulle det kanske dröja många år, innan de osatta träden hinna så långt.
Därför beslöt jag mig för att » vara så snäll » och redan nu berätta * för Iduns läsarinnor om de rön jag gjort.
Jag skall bli bra förtjust, när mitt äppelträd en gång knoppas.
Äppelblommorna äro så ljufva — så hvita och skära.
Ingen välsignelse är större än arbetets; blott den människa, som med lif och lust under all sin lefnad arbetat, kan säga: jag har lefvat!
Goethe.
J U.-U- e 1 e r a r e K. A N D E R S O N 1 Jakobstorjt 1 1894 Ett afsked.
|j5||ifvet har ändå med all sin litenhet och fjs » småfuttighet sin stora tragik emellanåt, » sade doktorn och blåste tankfullt ut röken från sin cigarr.
» Tragedierna ha blifvit säll- synta på scenen, men det är icke därför, att författarne sakna ämnen.
D e starka passio- nerna och lidelserna ha visserligen försvagats, och vi öfvergå mer och mer till ljumhetens stadium, men det är icke alltid, som tragedi- en måste skrika.
Den behöfver icke röra sig med stora ord och åthäfvor, som ofta endast tjäna till täckmantel för de små känslorna, utan den har t. o. m. en viss förkärlek för att ströfva omkring midt ibland oss i ami och guttaperkagaloscher.
Tragedien har med ett ord blifvit buorgeois.
Men ve honom, som råkar ut för den!
Skalet har förändrats, men kärnan är lika bitter som någonsin. » Och doktorn fortsatte: » Jag skall berätta ett fall ur min prak- tik, som alltid stått för mig som en af dessa moderna tragedier, beröfvade hvarje spår af storhet, men som i all sin enkelhet och hvar- daglighet synes mig oändligt gripande.
Som ung medicinare hade j a g en sommar förordnande som lasarettsläkare i en af våra större småstäder.
Tjänstgöringen på lasaret- tet var lindrig nog, och j a g hade god tid öf- ver att sköta min enskilda, i början ganska betydande praktik.
H u r j a g så hastigt hade fått någon, var mig en gåta, l i k a litet som j a g kunde begripa anledningen till att den så snart försvann.
D e t var som en svallvåg, som helt plötsligt fyllde mitt mottagningsrum och därefter lika snabbt drog sig tillbaka.
Männi- skan är alltid egenkärare än hon tror, och hur det än var, så förvånade j a g mig mera öfver patienternas försvinnande än öfver deras tillströmning.
J a g uttömde mig i gissningar.
H a d e j a g begått något misstag, hade j a g varit ohöflig eller oartig?
N e j, ingendera delen.
Efteråt insåg j a g sammanhanget.
D e t är ondt om nyheter i våra småstäder.
E n ny läkare är ett evenemang, och man går till hans mottag- ningsrum med samma känslor som till en premiére.
I intetdera fallet är det konsten som drager; det är begäret att vara först, att ha något nytt att berätta för vänner och be- kanta, och sedan nyfikenheten är tillfredsställd hos premierepubliken och recensenterna, så nöja sig de öfriga med referaten.
N å, j a g hade min egentliga sysselsättning vid lasarettet och bekymrade mig i själfva verket föga om den enskilda praktiken.
E n dag fick j a g emellertid besök af en af mina närmaste grannar, garfvare till yrket.
D e t var en medelålders, mycket hygglig karl, rätt förmögen och hvars hustru hört till pre- miérepubliken och försvunnit med den.
H a n föreföll också något generad, då han såg sig omkring i mitt tomma mottagnings- rum, hvilket emellertid icke hindrade honom från att fråga, om j a g hade tid att titta in till honom.
H a n s enda barn, en pys på sju år, var dåligt och hade ondt i halsen, och hans hustru hade också känt sig krasslig på mor- gonen.
H a l s e n är aldrig att leka med, och j a g följde genast med honom hem.
Under vägen gjorde j a g honom några frå- gor angående deras illamående och kände mina farhågor växa.
Mycket riktigt.
D e n första blicken på gos- sen angaf difterisymptom.
Mordängeln var i huset, och från barnet hade den kastat sig öfver på modern.
E n näsduk, en enda mo- derlig putsning af den lilles näsa hade varit tillräcklig för att förmedla öfvergången.
H ä r gällde det att handla raskt.
Något epederaisjukhus fanns icke, de bägge angrip- ne isolerades därför omsorgsfullt i den ena ändan af våningen, barnen inlogerades på den motsatta sidan och alla öfliga försiktighets- mått vidtogos.
V i d sådana tillfällen är läkaren mera än människa: han är försynen själf och får också göra allting själf.
H e l a den nyss så lugna familjen var som slagen med fasa.
Jungfrur- na hade alldeles tappat hufvudet och upp- förde sig som yra höns, hvilka helst skulle vilja smyga sig bort från alltsammans, och mannen hade synbarligen icke en tanke kvar i sin hjärna.
H a n stirrade på mig med ett nästan fånigt uttryck, gjorde allt hvad jag sade, men allting galet, och mumlade endast för sig själf med en förtviflad skakning på hufvudet: » difteri, difteri! » Tack vare de snabba och kraftiga försiktig- hetsmått, j a g vidtagit, spred sig sjukdomen icke.
D å j a g gick genom salen, hördes de tre friska barnens skratt och lekar från rum- men till vänster, medan deras mor låg döende i den till höger belägna sängkammaren.
Däre- mot var gossen på bättringsvägen och utom all fara.
D e t var, som om giftämnet kvar- lämnat gadden i den näsduk, hvarmed modern bisträckt honom och som hon därefter, utan en aning om faran, själf användt.
H u r maktlös är icke vetenskapen!
Hur litet vi i själfva verket kunna uträtta och hur föga vi känna till lifvets och dödens hemlig- heter.
Människan är en besynnerlig varelse.
H o n flyttar berg, omskapar jordytan efter sitt behag, flyger som en vind öfver land och haf och reducerar afstånden till en rörelse med handen, en obetydlig höjning af rösten, men hon kan icke hindra att döden öfverfores på en näsduk från en mun till en annan.
H v a d skulle j a g göra?
D e t finns tillfällen, då läkaren måste lägga armarne i kors och ärligt bekänna sin och sin konsts vanmakt.
Giftet hade angripit hela blodmassan, och nå- got medel fanns icke.
Där l å g nu den unga kvinnan med sitt glada, lefnadsfriska ansikte, glödande af fe- ber, och sin präktiga kropp, oroligt vridande sig fram och tillbaka i sängen.
D e enda, som fingo komma in till henne, voro jag och hennes man.
V i behöfde icke heller befara några sjukbesök.
H e l a huset var som pestsmittadt, och de få, som gingo förbi på gatan, drogo sig så långt åt motsatta sidan som möjligt och kastade misstänksamma blickar mot fön- stren.
henne3 Mannen hade frågat mig om till- stånd, j a g hade svarat och på samma gång uppmanat honom att visa självbehärskning och icke oroa den sjuka.
Men då vi på nytt kommo in i sängkam- maren, där hon låg, var det slut med honom.
D e n enkla och obildade, men redlige man- nen älskade sin hustru, och han kastade sig som ett stort barn öfver hennes säng och grät hejdlöst.
Hon klappade sakta hans sträfva hår.
Där- på vände hon sig, som slagen af en plötslig tanke, mot mig.
Hennes ögon uttryckte en vaknande ångest, men hennes röst var fast och klar, då hon frågade: » Skall jag dö, doktor? » D e t var mig omöjligt att ljuga.
Med full visshet om utgången hade jag icke mod att ingifva henne ett hopp, som aldrig skulle för- verkligas.
Och utan att möta hennes blick, sänkte jag hufvudet och teg.
J u v e l -, g u l d - och s l l f v e r a r b e t e u, passande till lysnings- och hederspresenter.
B o r d s i l f p e r, eleganta mönster till lägsta pris efter dagens kurs å silfv-er.
A r m b a u d, B r o s c h e r,.
V a l a r.
R i n g a r, K e d j o r etc. i stor och modernt urval till billigaste pris.
l H a u i a n t r i n g a r med 1, 3 och 5 diamanter frän 20, 60 och 125 kr.
SUf varor.
— Bref besvaras omgående Ree a l Bil iga priser.
~JWI
IDUN 1894 H o n förstod allt och sjönk med ett utrop af fasa tillbaka i sängen.
H o n låg alldeles orörlig, och tystnaden afbröts endast af man- nens snyftniugar.
Men plötsligt reste hon sig upp.
Hennes feberheta ansikte hade ett lugnt uttryck, och med en röst, hvars förtviflade tonfall afspegla- de hennes känslor, hviskade hon: » Och barnen, barnen, mina barn! » D e t var som om en blixt slagit ned i rum- met och med sitt bländande sken kastat ljus öfver situationen.
Mitt hjärta sammansnördes af medlidande.
D e n n a döende mor skulle aldrig ha den sorgliga trösten att taga afsked af sina barn.
H o n skulle aldrig få smeka deras hår, aldrig se in i deras ögon, aldrig kyssa deras läppar för sista gången.
H e n n e s andedräkt var gift, den luft hon inandades förpestad, det rum, där hon låg, kunde bety- da för dem detsamma som näsduken för de- ras mor.
Som om hon gissat sig till mina tankar, gjorde hon en afvärjande rörelse.
» Nej, nej, » sade hon ifrigt, » låt dem icke komma in!
J a g vill det inte! » Men därmed voro hennes krafter uttömda, och med en suck, som skakade hennes kropp som en enda lång snyftuing, sjönk hon på nytt tillbaka mot kudden.
Efter en stund hördes hennes röst, denna gången riktad till mannen: » Albumet, » hviskade hon, » jag vill s e d e r a s porträtt. » H a n reste sig upp och gick med vacklan- de steg ut i den bredvid liggande salongen och kom tillbaka med fotografialbumet, som han lade på sängen.
Härefter störtade han omkull som en ek, afhuggen vid roten, och stönade som ett sjukt djur.
Stödd mot ena armbågen öppnade hon albumet.
Hennes ansikte bar en nästan hög- tidlig prägel, och hennes ögon hade en mild glans.
H o n vände likgiltigt några blad.
Så hejdade hon sig och såg länge och oafbrutet ned framfor sig, medan tårarne tillrade ner för hennes ansikte.
Med darrande hand lyf^e, hon upp albumet och tryckte det lidelsefullt till sina läppar, medan hon hviskade sina barns namn.
J a g måste vända mig om och se ut genom fönstret, som föreföll alldeles vått och immigt i den klara augustisolen.
D e t var, som om hela gatan utanför med trädgården midt emot och den blåa himlen äfven gråtit öfver lifvets bitterhet.
J a g hörde, hur albumet gled nerför täcket och dunsade mot mattan, men j a g rörde mig icke.
J a g visste ju ändå, att hon tagit af- sked af sina barn, som hon aldrig mera skulle få se.
Thore Blanche.
att det dröjer en stund längre än vanligt med supén. » Det blef som Marie ville.
Det starka kaffet och den starka viljan öfvervunno hufvudvärken, och allt blef i ordning i rattan tid.
Dagen därpå ville dock frun veta, hvad som kunde så drifva Marie att anstränga sig mer än hennes icke mera unga krafter förmådde.
Hvarför hon med verklig ångest afbö.jde det enkla förslaget att äta ute, det var j u ej mer än ett hälft år sedan hennes husbonde var ungkarl och då alltid visade sina resande vänner sin gästfrihet på det sättet.
Marie ville slippa tala om sina skäl, men det hjälpte ej, hennes unga fru bad på det enträgnaste, och så berättade hon sin dystra saga.
Hon hade gift sig ung med en ordentlig arbe- tare, som hade rätt goda inkomster.
Marie var själf arbetsam och händig samt förtjänade rätt bra med att sy barnkläder.
Särskildt brådtom hade hon därmed till jul, då hennes kunder ville hafva de små fina och hon själf ville öfverraska mannen med att köpa en chiffonier för sina sparpenningar; till och med på söndagen, sedan mannen gått ut, sydde hon nu mot sin vana, ty hon trodde själf ej, att det var någon välsignelse med söndagsarbete och hennes man ville aldrig se något sömmande på den da- gen, lika litet som han själf lät fresta sig till ar- bete af aldrig så stora penningeanbud.
Nu kom han emellertid hem, förr än hon väntat, och hade med sig två vänner från sin hemort, dem han ville bjuda till kvällen.
Redan misslynt vid synen af den skräpande sömnaden, blef han det än mera, då Maria gjorde svårigheter vid att behålla hans vänner till aftonen — kunde hon inte bara bjuda på dricksvaror eller kaffe.
Jo, det kunde hon; han kunde bjuda själf på både det ena och det andra, utan att besvära henne — och därmed gick han i vredesmod, sedan äfven hon i sitt oförstånd blifvit ovänlig.
Den natten såg Marie honom berusad för första gången, och det blef ej den sista.
Förhållandet dem emellan blef aldrig godt efter första tvisten, han hade ett kärft lynne, och hon ansåg sig som den förolämpade och kunde ej förmå sig att genom ödmjukhet vinna honom åter.
Nej, nu bjöd han och blef bjuden ute allt oftare, och med välstånd och arbetskrafter var det snart slut.
Det var slut äfven med de goda föresatserna och den redliga viljan.
Penningar blefvo skaffade på ett sätt, som bringade mannen inom lås och bom, och som det lådde blod vid dem, blef domen 20 år.
Däraf voro nu 8 gångna, och Marie hade tjänat och sparat, sparat och tjänat, endast för att när de 20 åren voro gångna, kunna gifva sin man ett hem i stället, för det hon beröfvat honom, ty hen- nes fel var alltsammans, hennes; och nu bad hon Gud, att han måtte få lefva och att han möjligen måtte få sin frihet åter, förr än de 20 åren voro gångna.
Se, det var därför hon var så rädd, att härads- höfdingen skulle gå på krogen —, » ty det är kro- gar, de må ha aldrig så fina namn, och en män- niska kan gå under, han må vara aldrig så högt uppsatt, om hemmet icke är hvad det bör. » Tack, Marie, för hjälpen!
Och jag hoppas vi skola kunna hjälpa hvarandra.
A.
M.
Medelväg.
Ännu några ord om F r å n Iduns läsekrets.
God hjälp.
» Jaså, Marie har sin svåra hufvudvärk — då säger jag, att det är omöjligt. » » Hvilket är omöjligt, frun? » » Att Alfred kan be brukspatron Ström kvar till kvällen; ligg nu stilla och försök att sofva! » » Nej, snälla frun, säg inte, att det är omöjligt.
Det får det inte vara, jag skall genast koka starkt kaffe, det hjälper.
Om jag får 5 kronor och hand- kammarnyckeln, så skall allt bli i ordning. » » Men de kunde äta ute tillsammans » » Tala inte så, jag är uppe nu. » » Ja, då skall jag duka, så slipper du det. » » Nej, nej, det ser bara tråkigt ut; om frun bara sällskapar, så att inte häradshöfdingen märker, f JMHft l j K A A T m ^ V T?
M ^ f T söndagshvilan.
vänne artiklar om söndagshvilan hafva på sista tiden förekommit i Idun, men som de ej på ett uttömmande sätt behandlat den tänkvärda frågan, torde det ej skada att söka belysa densamma något närmare och taga henne så praktiskt som möjligt.
A t t söndagshvilan är nödvändig för männi- skans både kroppsliga och andliga hälsa, är allmänt erkändt, och våra reformsträfvanden böra därför gå ut på, att så många som möj- ligt må komma i åtnjutande af densamma.
Detta vinnes dock ej genom att gifva tjänar- ne alldeles ledigt hela söndagen, såsom en af de nämnda artiklarnas förf.
föreslår, och att allt arbete utföres af familjemedlemmarna &gt; s o m före den 20 d e c e m b e r från u n d e r t e c k n a d e r e k v i - reraren Flossaapparat, erhåller gratis ett på tyg uppritadt, färglagdt H v a r o c n e n 369 själfva, ty detta förutsätter att familjen består af flere arbetsdugliga kvinnliga medlemmar.
S å är dock sällan händelsen i vår tid, då döttrarna i de flesta fall, åtminstone inom jämförelsevis obemedlade familjer, måste söka att utom hemmet förtjäna sitt uppehälle.
A t t en skollärarinna, en butik- eller telefonfröken lika väl behöfver söndagshvila som en köksa eller huspiga, det skall nog ingen förneka.
Förf.
synes hysa den åsikten, att i de famil- jer, där en eller flere tjänarinnor finnas, dessa uträtta allt arbetet, under det att de kvinnli- ga familjemedlemmarna använda sin tid ute- slutande på nöjen och förströelser.
Detta är nu visserligen tyvärr ofta händelsen, åtminstone i städerna, dock långt ifrån alltid.
D e t fin- nes familjer, där husmodern arbetar långt mera än tjänarne, där hennes vecka är en tung arbetsvecka, ty på henne hvilar ej blott ut- förandet af en hel del arbete, utan äfven om- tanken om det hela, som inom familjer med små tillgångar sannerligen ej är den lättaste bördan.
A t t nu vilja pålägga henne ännu mer arbete på söndagen än på de öfriga da- garna, vore rent af omänskligt.
H ä r ett ex- empel, taget ur verkligheten.
Familjen består af man, hustru, fyra små barn, en inackorde- rad herre och tvänne tjänarinnor.
Mannen, prest på landet, har tjänstgöring hela förmid- dagen och ofta äfven eftermiddagen, så nå- gon hjälp från hans sida kan ej påräknas.
Hustrun, svag till hälsan, arbetar under vec- kans dagar från morgon till kväll med att sköta hushållet, sy åt barnen m. m. och hålles ofta vaken om nätterna af barnens kink och krämpor.
K a n någon behöfva en stunds sab- batsro i kyrkan eller hemmet, så är det vis- serligen hon.
H u r skulle hon hinna och orka med att hvar sjunde dag utföra allt arbete ensam, städa, koka mat, se efter barnen, gifva grisar och höns m. m.
?
D e t är helt enkelt omöjligt.
Ej heller skulle det vara nyttigt för en tjänarinna att alltid hafva hela söndagen ledig.
D e n skulle då nog i de flesta fall af många användas till nöjen, som långt ifrån att skänka hvila, tvärtom skulle göra dem mer eller mindre odugliga åtminstone till månda- gens arbete.
E n medelväg synes härvidlag, som i så många andra fall, vara den för alla parter mest tillfredsställande.
F ö r att tjänarne skola få tillfälle att blifva delaktiga af hvilodagens välsignelser, utan att allt arbete därför läg- ges på familjemedlemmarna, torde vara till- räckligt att följa några enkla regler, som i de flesta hem utan nämnvärd olägenhet böra kun- na genomföras.
F ö r det första bör så mycket arbete som möjligt undangöras på lördagen, och om hus- modern ställer någorlunda klokt, bör det ej ändå bli så mycket, att tjänarne lida af trött- het dagen därpå.
A l l städning bör göras på lördagen, så att blott den oundgängligaste i sof- rummen förekommer på söndagsmorgonen.
E n stor del af matlagningen kan äfven undangö- ras, och kan man mer än väl äta steken upp- värmd, hellre än att köksan skulle nödgas tillbringa söndagsförmiddagen vid spiseln i stället för i kyrkan.
Vidare bör man aldrig besöka sina bekanta på söndagen och ej heller mottaga dem i sitt hem annat än i undantagsfall.
Och, hvad som är ändå viktigare, ej ställa till eller be- söka bjudningar på lördagskvällen.
T y en verklig sabbatshvila är en absolut omöjlighet efter en natt tillbragt i sus och dus.
I det hem, där festen gått af stapeln, äro både tjä- nare och herrskap uttröttade och använda helst I LdUUg inrlhoPiT U 9 &amp; Pänl / fTPQnO mdol inClfTQ DdbKI J I CllO l ld / öM lid P lid I
o / u 1894 IUUIN söndagen till att riktigt sofva ut efter allt stöket.
H a r herrskapet varit borta, vilja de också hvila ut på morgonen, och då afätes frukosten ej förr än långt fram på förmidda- gen.
O c h detta senare är kanske största or- saken till tjänarnes brist på söndagshvila.
H u r u ofta hör man ej en husmor säga: » Om hvardagarna äta vi alltid frukost kl. 9, men om söndagarna drager det nog ut till både 1 0 och 1 1, innan alla bli i ordning. » D å kunna tjänarne ej få afsluta sina morgonsyss- lor förr än flere timmar efter den vanliga ti- den, och då måste det-genast börjas med för- beredelserna till middagen.
M a n bör därför alltid om söndagarna gå u p p så tidigt, att inga sysslor hindra tjänarinnan från att på söndagsförmiddagen besöka kyrkan eller att i hemmet få några ostörda timmar.
Om så matmodern ställer så, att tillagningen af mid- dagen ej tager för lång tid, och förhållandet blir detsamma med aftonmåltiden, så kunna tjänarne få rätt mycket ledigt äfven under eftermiddagen och då få tillfälle att besöka och äfven i hemmet taga emot sina släktin- gar och vänner.
E n och annan fullkomligt ledig söndag böra de j u också hafva, men alldeles icke hvarje, ty detta skulle vara dera till både andlig och ekonomisk skada.
D e s s a regler hafva i många år praktiserats i mitt hem, och redan under veckans första dagar börjar man längta etfter söndagen, den lugna, fredliga söndagen, då allt det oroliga jäktandet under veckans lopp stannar af och helgdagsfriden uppfriskar den trötta anden.
Sara.
Tio julklappsidéer.
trull », och af reverna formar man hjul, kulor, rid- spön, stigbyglar, piskor och allt, hvad man kan hitta på.
I de fyra hörnen göras toffsar af porte- epétr och duken fodras med gul satin.
Eller kanske unge herr bror går i fästmans- tankar!
Ett högst pikant utseende får då en fotografi- ram af trä, ifall man målar den på följande sätt: Stora, lösa prästkragar målas härs och tvärs öfver ramen, de böra vara dels hela, dels delvis afploc- kade; däremellan bör m a n se de fallande små, hvita bladen, och med tusch skrifves här och hvar: » Ja » — » ne / » — » af hjärtat » — - » med smärta » — » något litet » — » alls intet. » Skaffar man sedan » föremålets » porträtt och sätter i ramen, blir det nog en välkommen present, tror jag.
Lisa.
VI.
Själfförfärdigade fjädergarnityr.
En hvar vet, huru dyrt ett riktigt vackert fjädergarnityr är, och nu då dessa äro så moderna, hvad vore då kärkom- nare till julklapp åt de kvinnliga medlemmarne af familjen ä n just ett dylikt, helst d å man med en ringa kostnad och besvär själf kan tillverka det- samma.
Material tages, till de hvita, af våra an- kor, gäss och till de svarta eller brokiga af tama höns.
Tillverkningssättet är mycket enkelt.
Se- dan man vikit en 14 cm.
bred gasremsa dubbel, tråcklas och pressas den samman, för att göra densamma jämnare och stadigare.
Därefter tager man de s m ä fjädrarne (dunen) en om sender, sticker det lilla skaftet genom gasen och fäster den på afvigsidan med en fin nål, i samma ord ning som de sitta på fågeln, fast mycket glesare.
Om detta göres omsorgsfullt och m a n vid valet af fjädrarne lagar så, att m a n får de finaste och yfvigaste dunen, kan ett sådant hemmagjordt fjä- dergarnityr fulltut jämföras med den i handeln förekommande utländska varan, som i hållbarhet lämnar mycket öfrigt att önska.
Prisbelönade bland de insända bidragen till Det går lättare än mången tror, om man själf » Iduns julklappsbasar ».
granskar och utväljer de fjädrar m a n önskar, me- dan de sitta kvar på fågeln.
Till hvita garnityr böra endast de fina snöhvita Japansk väggduV med plattsöm.
Det 36 cm.
breda och dunen, som sitta under vingarna, a n v ä n d a s; men 47 cm.
höga midtstycket på den 104 cm.
långa samt till de svarta kunna med fördel användas de i grönt- 93 cm.
breda duken sammansättes af gula band i åt- blått- svart skiftande rygg- och halsfjädrarne på skilliga nyanser; banden kastas tillsammans, och den svarta spanska eller cochinchina hönan.
därpå sys sedan ett mångfärgadt plattstygnsbroderi Ett utomordentligt vackert och originelt fjäder- i japansk stil.
Tyget till den omgifvande, 6 cm.
garnityr, passande till unga flickors skridskodräk- breda randen väljes efter godtfinnande och täckes fullständigt af smala, med flocksilke sydda schat- ter, sammansättes af yttersta spetsen af de guld- terade plattstygnsränder, som äro guldgula inåt grön- blåbrokiga hals- och stjärtfjädrarne af den Äfven andra vackra och skifferblå utåt.
Broderiet fastsys vid en 23 spanska färgrika tuppen.
cm.
bred rand af skifferblått siden, som prydes exemplar finnas bland våra inhemska höns, som dels med strödda figurer af guldbårder med lätta lämna ett utmärkt material.
Xandra.
stygn omvexlande majgrönt och vieil rose, dels med rosetter af gula cigarrband med stjärnor i VII.
rödt och brunt samt lätta stygn i guldgult ulom- kring.
Duken kantas upp- och nedtill med guld- Lämplig present till en ung dam, som redan förut bårder samt fransar af omvexlande tre cigarr- blifvit begåfvad med allehanda mer eller mindre band och en tofs af flocksilke.
De hopflätade tre nyttiga lyxartiklar.
Fem små slipade parfymfla- cigarrbanden afslutas med pärlor.
Duken fodras skor, helst likadana, men åtminstone lika stora, med svart kypert.
Den vackra, originella idén fyllas med t. ex. heliotrop, liljekonvaljeolja, viol, tar sig särdeles väl ut, upphängd på väggen.
rose och reseda.
Till hvarje flaska s y s en siden- IV.
G.
L. V. Om man har en bror, som är löjtnant, och vill gifva honom något riktigt trefligt till julklapp, så bör man sy honom följande bordduk.
Men innan man börjar sy, får man först samla ihop ingredienser na, hvilka utgöras af ett stycke blått uniforms- kläde och en massa afsprättade uniformsklaffar, reverer m. m.
Dessa klistras därpå fast på duken och s y s med application, antingen som bård i kan- ten eller härs och tvärs i en ljuflig röra öfver hela duken.
På kragarna utför man dessutom broderier, hvilka na ' urligtvis böra » stöta på pa- U r notisboken.
Kvinnorna och fattigvården.
För att väcka ett mera allmänt och verksamt deltagande för kvinnors inväljande i fattigvården kommer Fredrika Bremerforbundet att inom den närmaste tiden an- ordna ett diskussionsmöte, en åtgärd, hvilken sä- kerligen blifver välkommen för de många, som intressera sig för att den 1889 införda förändrin- gen angående fattigvårdsstyrelse, att äfven kvinna däri må kunna inväljas, måtte vinna en vidsträck- tare tillämpning än hittills.
Såsom missionär till Indien utgår i da- garne fröken Connie Dickson, dotter till bruks- ägare Axel Dickson på Skeppsta i Södermanland.
Fröken Dickson, som är 24 år, har i 3 år vistats på missionsskolan i The Willows i London.
Där har hon genomgått kurser i alla de ämnen, som ligga inom gränsen för hennes blifvande arbets- fält, hvarjämte hon äfven genomgått en kurs vid ett sjukhus i London.
Fröken Dicksons blifvande missionsanstalt är Hourah i Bengalen.
Den dansk-norska författarinnan fru Laura Kieler har anländt till Stockholm och för en ganska talrik och erkänsam publik hållit ett par föreläsningar i Arbetareföreningens lilla sal om » Aandeliv og Nationalitetsforhold i Ame- rika » samt om » Nationalitetskampen i Sönder- jylland ».
* Kvinnoklubben hade här om dagen årsmöte i sin nya lokal Norrlandsgatan 17.
Ars- och revi- sionsberättelser för det tillryggalagda 7:de året upplästes och godkändes.
Enligt årsberättelsen har klubben under året, utom 13 föreläsningar öfver Englands historia, haft 16 samkväm med omväxlande diskussion, föredrag, musik och säll- skapsnöjen samt några fester, däribland den sed- vanliga barnfesten.
Biblioteket har, genom nya inköp och gåfvor, betydligt ökats och flitigt an- litats.
Vid styrelsevalet blefvo följande ledamöter ut- bedda: Fröknarna S. Gumoelius, orförande, Ch.
Nyqvist, kassaförvaltare, Ch.
Bandelin, H. Andersson, A. Tibell, fruarna M.
Asp, N. Frölander, T. Burgman, G. Lindqvist och H. Erhardt, fröken E. Ullmark och fru A. Grafström blefvo styrelsesuppleanter.
Sveriges sista furstinna kan man anse ha gått ur tiden, då för en åtta dagar sedan grefvin- nan Clotilde von Wglich und Lottum, född Putbus, afled i Berlin såsom den sista af en släkt, hvil- ken redan under unionstiden tillhörde Nordens historia.
Släkten Putbus eller, som den i Skandi- navien oftast kallades, Podebusk härstammar från de gamla rugiska furstarne af vendisk ras.
Det är väl bekant, huruledes såväl Gustaf III som Gustaf IV Adolf gärna ville förläna furste- titeln åt några af de förnämsta bland Sveriges högadel.
Men såväl gamle b ' ersen under Gustaf III som riksdrotsen Wachtmeister under sonen afböjde denna upphöjelse.
Däremot fick Gustaf III sin vilja fram med furst Hessenstein, hvilket, enär h a n var son till Fredrik I, förut tysk riks- furste, mycket rik och därtill ogift, icke ombrage- påse så stor, att flaskan kan nedstickas däri.
rade någon.
Följande färger lämpa sig ganska bra tillsammans.
Och Gustaf IV Adolf, hvilken under sitt bedröf Matt mossgrönt siden, på hvilken sys en kvist liga pommerska fälttåg också hade varit på Rugen, liljekonvalje, mörkt smultronfärgadt med en rese- sett det stolta slottet Putbus och lärt känna dess unge ägare, upphöjde honom, då den 24 årige da, Ijnsgult med violblomma, matt ljusblått med Wilhelm Malte, år 1807 till svensk furste.
Det mörkröd ros och skärt med heliotrop.
Sedan på- var hans gemål, den unga furstinnan Putbus, hvil- sarne på framsidan blifvit försedda med sina blom- ken synnerligen vänligt mottog de svenska office- mor, sydda med silke i klump, och stjälkstyng, rarne på utmarschen till kriget mot Napoleon år 1813.
Dottern, den nu bortgångna Clotilde, var anbringas en centimeter från öfrc kanten en drag- då 4 är gammal.
Hon gifte sig år 1828 med sko, som tillknytes kring flaskhalsen med en smal preussiske ministern i Bern, geheimerädet grefve silkessnodd i samma färg som sidenet.
Af 1 me- F. von Wylich und Lottum, och sedan hennes ter långa och 3 centimeter breda band i samma ende broder år 1854 aflidit ogift, förklarade konung Wilhelm I af Preussen är 1861 att hennes äldste färger som sidenpåsarna göres en rosett med yglor son skulle ärfva det gamla namnet Putbus jämte och 5 nedhängande olika lånea ändar, på hvilka Hess furstliga värdighet.
Denne, furst Wilhelm " PRIM1S " Fotoséiikoket » 3 — ä r h i t t i l l s OÖFVERTRÄLTADT 100,000 st. r u tillverkade och sålda.
Säljes i alla Jérn- &amp; Bosättningsaffärer.
de respektive påsarne fastsys.
När de vid roset- ten upphängas på en vägg, bilda påsarna sålunda en klase, i det de hänga delvis bredvid och delvis öfver hvarandra.
Puella.
(Forts.), Varnas för värdelösa » 1 efterapningar.
B.
A.
Hjorth &amp; Co. 5 K l a r a N.
K y r k o g a t a.
Stockholm.
" PRI MUS MATTAJJ, PRIS 75 ÖRE ST. f ö r e k o m m e r ABSOLUT a l l ö f v e r k o k n l n g &amp; vidbränning.
IDUN Malte Putbus, är född år 1833, generallöjtnant, arfmarskalk på Riigen, ärftlig medlem af preussi- ska herrehuset, deputerad i landtdagen för kretsen Riigen samt bland annat kommendör med stora korset af Vasaorden.
En gärna hörd parlamenta- risk talare, har han bland annat uppträdt mot Sassnitz såsom förbindelseort med Sverige och för Arkona.
\ Hans gamla mor, hvilken blef 8 5 7 J år gammal, bodde på sista tiden mestadels i Berlin.
Hon sörjes, förutom af sonen, af en dotter, änka efter grefve de Pourtalés.
som skräddaren Gibson och hr Lambert nye bibliotekarien mycken munterhet.
Kungl.
operan återupptog i söndags Webers alltid lika populära opera » Friskytten ».
Fru Östberg firade i Agathas roll en sannskyldig triumf.
Äfven fröken Karlsohn fick som Anna mottaga sin väl- förtjänta del af bifallet.
Hrr Lundmark och Sel- lergren förtjäna erkännande för sitt utförande af Max ' och Kaspers partier, dem de förut innehaft.
Ytterligare en Marteau-konsert hade k. operan, klokt begagnande sig af den rådande Marteau- febern, anordnat till i tisdags.
Att det skulle blifva öfverfullt hus, hade man kunnat förutsäga på förhand.
Liksom i fredags å sin egen konsert i Musikaliska akademien, där den unge konstnä- ren likaledes möttes af en fullsatt och entusias- merad salong, bekräftade han äfven denna afton vårt förut afgifna omdöme om honom, att han trots sina unga år i tekniskt afseende är den mogne mästaren, samt att han vid utförandet af de till karaktären vidt skilda kompositioner, han framför, nästan alltid lyckas träffa den rätta inne- börden, den rätta uppfattningen.
Han förstår i sitt föredrag att inlägga såväl ljuf poesi som eldig kraft.
Med ett behagligt yttre och ett anspråks löst uppträdande är det sålunda ej underligt, att han här firat triumfer, som under de sista tio åren väl endast öfverträffats af violinälfvan T u a vid hennes första besök härstädes.
Vid samma konsert fick man tillfälle höra ett par finska gäster, nämligen sångerskan Ida Mor- dach och pianisten Karl Ekman.
Den förra vi- sade sig äga en klangfull och väl skolad mezzo- sopran samt ett intelligent och lifligt föredrag; särskildt förtjänar hon loford för sitt mczsa vocc- föredrag.
Hr E. är en i tekniskt hänseende långt hunnen pianist med ett säkert och mycket vår- dadt spel.
Båda gästerna hälsades med lifliga applåder.
K.
Dramatiska teatern gaf i måndags som förpjäs till det roliga stycket » Le Cardunois ' hjältedater » ett litet proverb, » Farligt umgänge », af den som framstående novellist kända svenska fötfattarinna, hvilken döljer sig under signaturen Rust Roest.
Det lilla 1 aktsstycket var synnerligen ledigt skrif- vet, visserligen utan alla tillspetsade repliker, men dock enkelt och naturligt hållet samt ej utan dra- matiskt innehåll.
De båda i stycket förekomman- de rollerna erhöllo ett förtjänstfullt utförande af fruarna Fahlman och Seel ig-Lundberg.
Helfrid Kinmanssons med så stort intresse mot- sedda gästspel på Dram.
teatern tog i onsdags sin början, hvarvid hon utförde moster Sally i » Evas systrar ».
Vi återkomma i nästa n:r. Vasateatern har nu senast återupptagit en gam- mal bekant från Mindre teaterns glansdagar: Charles Lecocqs » Lilla frun ».
Den roliga operet- ten med dess spirituella och vackra musik tycks ännu slå lifligt an.
Vokalt är också utförandet värdt allt erkännande, då däremot de genomgåen- de unga krafter, som nu pröfvas på de förnämsta rolluppgifterna, i aktionen icke fullt räcka till.
Så är fröken Blumcnthals Graziella för örat en myc- ket sympatisk företeelse; för ögat göra sig hennes åthäfvor allt en smula » sällskapsspektakel ».
Det- samma kan fullt tillämpas på hrr Sjöholm (San Carlo) och Scenson (Montefiasco).
Omvändt är förhållandet med hr Ringvalls Podestan.
Där är spelet utan tvifvel förtjänstfullare än sången.
Hr Kellberg som Casteldemoli och fröken Nilsson- Theobaldo lösa ej heller oäfvet sina uppgifter.
Bifallet på premieren var lifligt och » vår lilla frus skål » torde åtskilliga kvällar å rad under » begejstring » få tömmas å den vackra lilla teatern.
Södra teatern roliga lustspel rika publikens framgång, och gaf i tisdags en repris af Mosers » Den nye bibliotekarien ».
Den tal- starka bifall tyckes utlofva bästa i synnerhet väckte hr Bergström som den Filharmoniska sällskapet gifver sin första abonne- mentskonsert instundande tisdag i Musikaliska akademien med biträde af flere solister och k. hofkapellet.
Vid denna konsert komma Saint- Saöns ' ode » Lyran och harpan » samt Schumanns kantat » Rosens pilgrimsfärd » till utförande.
Henri Marteau gifver, uppmuntrad af sin fram- gång härstädes, ännu en musiktillställning, näm- ligen en matiné om söndag i Musikaliska akade- mien med biträde af signora Labia och hr Hjal- mar Meissner.
Herr Richard Henneberg, Teater och musik.
371 vår framstående kapell- mästare vid k, operan, förbereder till lördagen den 2 i dennes för egen räkning en större konsert i Musikaliska akademiens stora sal.
Biträdande blifva flere bland våra förnämsta solister äfven- som k. hofkapellet.
Den framstående del, hr H. tagit i hufvudstadens musiklif, berättigar honom till en erkänsla och en uppmärksamhet, som vid detta tillfälle vi hoppas måtte taga sig uttryck i en fullsatt salong.
Musikföreningen gifver likaledes inom den när- maste tiden sin första konsert för säsongen, hvar- vid Berlioz ' » Fausts fördömelse » kommer att ut- föras under ledning af prof. Neruda.
Kärleksbref från början af 1700-talet.
Ett stycke kulturhistoria, Idun del- g i f v e n af E. B — m.
(efterföljande » ovulna skrifvelser », ett fynd bland gamla hofrättshandlingar, synas oss värda en stunds uppmärksamhet, ej blott af dem, hvilka veta att äfven i uttryckets bild- ning och ton ligger något för tiden karaktär- istiskt, utan äfven af våra läsarinnor i all- mänhet, efter s o m här föreligger, fastän e n - dast antydd, en förlofningshistoria, med sin första blyga början, sin stigande förtjusning och — sin uppslagning.
Han är en ung man vid namn Nyman; hon är en fröken Birgitta Elisabet Gripenklou; för öfrigt veta vi icke något vidare om de två unga perso- ner, som stiga upp ur dessa bref för att gifva oss en rätt liflig liten interiör bland grafvarna från vår glansrikaste period.
Efter brefven varit bifogade rättegångshandlingar, är det icke omöjligt att ej det stannat vid en uppslagning, utan gått till en rättegång mellan de de f. d. förälskade.
Huru som helst, må brefven tala för sig själfva.
D e återgifvas ordagrannt, ehuru, för att mera obehindradt kunna läsas, med nutida stafning.
1.
Mademoiselle.
Tusen tack för igår och alla dagar, min endaste vän på jorden, och för all den godhet mig ringa person är bevist af det förnäma huset, och ön- skar jag städse allt sådant ödmjukast aftjäna.
Efter lofven vill j a g dig, min lilla vän, svara på din begäran; angående linet, så har hon några ' fi kvar, men det är inte godt, utan om min vän ville patientera litet, till dess hon får hem några norran efter, som lärer ske innan kort, så vill jag vara för obligerad min lofven att fullborda och, så mycket min lilla vän behöfver, att skaffa.
I natt drömde j a g om dig, min ängel, och tyck- te lika så som j a g satt uti din ljufva famn, hvil- ket j a g af hjärtat önskar att det vore sant, att du vore min och jag finge sitta och luta mitt hufvud till dina rosenfärgade kinder.
Nytt vill jag påminna att folket säger att du är min Angis, hvaröfver j a g mig fägnar att för en så dygdig och vacker flicka blifva agerad, som jag skall referera för dig min vän i afton.
Till slut redeligt sinne, troget hjärta hyser ock din ädla själ.
Gud gifve dig en god dag!
Adjö.
Din trognaste gosse till döden N: Hernösand den 24.
.
.
170.
.
.
Extra fin Marsala P.
S.
Ursäkta hastigheten; jag h a r en arbets- karl, som skall skrifva af inventarium åt mig.
Vale.
Min endaste vän på jorden.
Gud gifve dig allt godt af hjärtat önskadt.
Efter lofven vill jag min lilla vän med några rader påhälsa, emedan min lilla väns redlighet är mig väl bekant och så inrotat sig uti mitt hjärta, att den aldrig bortglömmes, medan lifvet uti mig bor, icke heller skall annat af mig befinnas än redlighet och uppriktighet usq ad cineres.
Inom två dagars förlopp, sedan jag skildes med dig, min ängel, uti Nåås, kom jag hem, men dock något opassliger allt intill denna dagen.
Gudi ära jag har kommit mig nu braf från och ä r hel frisker, Gud låte dig nu uti Anundsjö väl öfver denna högtiden trifvas och snart med hälsan därifrån hemkomma, det önskas alltid och af ett upprik- tigt hjärta.
Jag löfte fuller dig, min ängel, att jag skulle resa till Anundsjö i helgen, men det slår mig felt af orsak jag får icke resa bort för min far, utan måste blifva hemma hos honom efter j a g varit så länge borta; ursäkta mig, min lilla vän, du vet det, att man måste mera lyda Gudi än människor, som ordspråket lyder.
Låt nu se, min vän, att du icke blifver för länge borta.
Mig tyckes lika såsom ingen människa vore i staden, när min endaste tröst är borta, utan jag famlar här i mörkret så länge till dess ljuset kommer hem.
Jag sitter uti stor ledsamhet uti min kammare och h a r icke någon att gå till, när min vän är borta.
Många bekanta har jag, men ingen blifver af mig estimerad.
Nytt har j a g icke särdeles att skrifva, utan det förnämsta är det Gud den allra högste han gifve dig en fröjdefull julehögtid och till ett kommande godt nytt år hälsa och sundhet med allsköns lycka och väl- signelse, förblifvandes Min lille väns trognaste dräng till döden N: Hernösand d.
27 Decem.
1704.
P.
S.
Glöm ingalunda hälsa k. mor med min hörsamma tjänst.
Gud vare med eder.
Adjö.
P.
S.
Jag beder dig, min vän, undra icke på min hastiga skrifvelse och sedan visa ingalunda mitt bref åt någon.
Vale.
Bränn upp brefvet och visa det icke.
• / ä- God morgon, min redeliga flicka och dygdiga själ.
Jag tackar dig storligen, min ängel, för din mycket angenäma och hjärtröriga skrifvelse, hvil- ken mig af allt hjärta fägnar, att en sådan tro gen, redelig och uppriktig vän är mig af Gud den högste tillskickad.
Jag kan icke tillfyllest din redlighet afmåla, som jag eljest borde, utan jag säger af uppriktigt hjärta, att du min till B:ta bör billigt kallas och heta, all Nymfers ljus och prydnad; lika såsom solen på himlen lyser öfver hela världen, så lyser du med din redlighets strålar öfver alla de fruntimmer, som både när och fjärran finnas kan.
Linet och ullen skall riktigt blifva beställdt.
Jag kommer till dig i af- ton klock.
3 eller förr, så vill vi följas till jungf: Anna Norman en liten stund.
Slutligen sä äst du mitt hjärtebarn det lilla och ingen skall oss i denna världen åtskilja, som versen lyder.
Jag skulle väl något mera min vän tillskrifva, men bedjandes ödmjukast om ursäkt, tiden tillåter icke.
Vale.
Din trognaste och redligaste vän N: P.
S.
Ursäkta hastigheten, jag håller på regera i gamla dokumenter åt min far och sitter så som jag sutte på heta stenar, ty jag längtar till dig.
Gud vare med dig.
Adjö.
Jag är din vän, var så igen, därtill säger jag amen.
Min lilla väns bref och angenäma skrifvelse är mig i går af posten inhändigade, hvaröfver jag mig af hjärtat fägnar, att min lilla vän ihågkom- mer sin trogna tjänare med dess förnäma skrif- velse, hvilket jag med all som största vördnad göra vill, men i förstone tackar jag Gud för de hugneliga tidender, att min lilla vän är med häl- san begåfvad, h a n låte så länge å båda sidor kontinuera.
Jag skref min lilla vän till förleden post.
Gud vet, om det .träffat min redliga flicka, eller hafva de falska profeter varit framme och afskurit passet för mitt bref, att det icke är fram- kommet, och med mons.
Spet skickades 3 st. bref, som var ankomna ifrån Upsala och sedan många 10,000 hälsningar.
Jag sitter h ä r så bedröfvad (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891.
Vid un- dersökning af handelskemisten befunnen, enl. intyg, fullgod.
K. A. Nydahl &amp; C:o RiiKikhnlm.
2 Ntnronlan » &gt;
däröfver att min lilla B: icke kommer hem förrän Kynnersmäss att jag får tala med dig ett ord, förrän jag reser till Påhlmässmarknan, hvilket sker strax efter tjugondagen, den andra saken är att min lilla vän säger uti sitt bref, jag kan haf va många tillfällen att roa mig ibland goda vän- ner och godt compagnie, så att man kan glömma bort det man borde hålla parole uti.
Svåra ord!
Gud skall veta med hvad nöje jag uti denna mör- ka kammare dagligen sitter; kära min vän, kom hem, kom hem, snart får jag skåda ljus i stället för mörker.
Ursäkta mig att jag icke kan kom- ma till Anundsjö; orsaken har jag nämnt uti det förriga brefvet.
Nytt har jag icke särdeles som meriterar skrifva, utan för några dagar sedan kom en student ifrån Upsala Cognomine Mört Magst.
Walanders styfson, en hurtig gosse; han förde ock bref till dig, min ängel, ifrån mons.
Bohm och åstundar gärna lala med dig, innan tre vec- kor reser han tillbaka igen, kanske jag reser ock med till de södra orterna.
Låt nu för all ting redligheten sitta främst.
Hälsa med min hörsam- ma tjänst k. mor, mons.
Anganius och alla i gemen.
Till slut så önskar jag ett fröjdefullt godt nytt år med allsköns välsignelse, jag tackar öfver- måttan för den nyårsgåfva jag blef bevärdigad; gäfvor och igengåfvor behälla länge vänskapen, säger prästen, så vill jag samma gåfva offerera och skänka dig igen, min lilla vän, allt intill min död.
Vale vive et rescribe allra högste lärer välsigna dig med mycket godt och på sistone få lifsens krona, hvilket Gud haf ver lofvat alla, som ett gudfruktigt, redligt och ett troget sinne hafver.
Herren välsigne dig uti allt ditt företagande.
A.
Skrifvet i hastigheten af en din, som Gud förordnat på jorden, Nya vän.
Min uppriktiga Iris.
Jag kan icke med penna tillfyllest gratulera och berömma min lilla flicka för dess redlighet och uppriktighet sedermera godhet, som mig ringa dock trogna tjänare är bevist och härefter be- visandes varder, hvilket jag icke kan löna med penningar, guld och ädelstenar, som efterföljande utvisar.
Ängla bild all nymfers prydnad, Högsta nöje ädla själ; Du är den, som jag med vördnad Mig har gifvit till en träl.
Dig jag billigt skall upi höja Ofver himlens norra pol, Du min fägnad är och nöje, Du blir stads min glädjesol.
En mörk kammare den 3 Januari 1705.
Hernösand den 18 Februari 1705.
P.
S.
Ursäkta hastigheten och visa ingen min ovulna skrifvelse.
I hastigheten och nyligen skrifvet.
P.
S.
Efter middagen kom jag till duka bordet och mjöla bänkarna.
Hälsa Öman, gamel-grisen och lill grisen.
Adjö.
5.
Jag svär däruppå att du aldrig, min ängel, ur mitt hjärta går, så länge jag lefver och Gud för- unnar mig hälsan uti denna världen, och vidare säger jag, om du drager mitt hjärta ifrån mig, min ängel, så sårar du mitt och på sistone dö- dar du detsamma.
Var nu stadig och fast intill ändan, så är jag försäkrad därpå, att Gud den f 5 Redigeras af Sophie IAnge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Se ' n urgamla tider Jag funnits i strider, Och burit båd ' vapen och män.
Min storhetstid svunnit, Se ' n ångkraft man funnit, Dock gagnar jag män ' skorna än.
Nu, stor eller liten, Ett medel för fliten Och industrien endast jag är; Vet: fyrstafvig är jag, Bokstäfver begär jag Blott elfva och finn mig nu här: Hvad är det, som sångaren stämmer ibland?
Hvad får man om vintern, om bränsle ej finnes?
Och hvad göra rätt, innan målet upp- hinnes?
Hvad blir den, som tar sig en tår uppå tand?
Och hvad kan bland rosorna alltid man finna?
Hvad kallas en gift man utaf sina små?
Hvad är motsats till dygd?
Hvad är två gånger två?
Hvad det senaste mål man på jorden kan hinna?
Hvad är det skomakarn tar oftast i hand?
Hvarmed byggas husen och slotten på land?
Hvad använde; mest till att mat där- med krydda?
Och hvaraf gör ' s kläder att kroppen beskydda? '
' 1 1 2 4 2 2 3 5 3 4 5 8 4 6 5 r&gt; 6 5 _LI Schackgåta.
Efter hästens gång på schackbrädet.
— Två verser ur en dikt af Stagnelius.
ja na gan sköl gan äir gi let gi vor rör på böl ken mer an ken än ver gen kvill sin spe nec benB sill- drig lens dan rar gub te guld i ned ja tyst sa ar bSc han silf nec lar kran ken al ver dy i en blad stet krön moln och ker bäck sa ta be fil den Edde.
Årilmogryfen: Vokalföränd ringsgåta.
Med Med Med Med Med 1) a ett höstens barn så täckt, e ett barn af män ' skosläkt, i jag går som smör helt fräckt, y ett epitet helt käckt, ö i rosig morgondräkt, Sibylla.
r Lösningar.
i Orden beteckna: 1) Bibliskt namn, 2) arabiskt dito, 3) rum, 4) tidmätare, ' Anna Jacobson; af A.
R.
— Till DrottniDgen af Rumä- nien vid bennes silfverbröllop, den 15 nov.
1894.
— Kvinn- liga ärestoder.
— Blomstervännens pröfvotid; vinterfunderin- gar af S — m.
(Forts. o. slut).
— Ett afsked; af Thore Blanche.
— Från l d u n s läsekrets: God hjälp; af A.
M.
— Medelväg; ännu nägra ord om Söndagshvilan af Sara.
— Tio julklapps- idéer.
(Forts.).
— Ur nolisboken.
— Teater och musik.
— Kärleksbref frän början af 1700-talet; ett stycke kulturhisto- ria, Idun delgifven ai E. B — m.
— Tidsfördrif.
7.
Charaden: V 0 k a 1 Inn ehållsförteeknirt g.
Mademoiselle.
Triangelaritmogryf.)
- se Jag betackar jungfrun öfvermåttan för dess an- Hvad den blinde ej kan; hvad en flitig ej är?
Hvad är motsats till snäll?
Hvad gör solen för nytta?
Hvad man i salongen ej opåtaldt bär?
Men utmärkt i köket att grytorna flytta?
Ett öknamn på sjöman, som nog ni har hört?
Hvad rummet, om stort, plägar ofta att kallas?
Hvad tuppen har gjort då din slum mer han stört?
Hvad finns i madrasser, fast ej uti allas?
Hvarvid har man hästen i allmänhet fört?
Hvad kallas en gosse, som icke är stilla?
Hur namnes väl den, som är stram i sitt sätt?
Hvad säkert du gör om du icke gör rätt?
Och hvad om du gör utan lof är högst illa?
En fornnordisk drottning från urgam- mal ätt?
Hvad den är som icke har mot till att kämpa?
Ett namn som i stället för flod kan sig lämpa?
Nu vare det nog, nu är tydningen lätt.
Rm, Jönköping.
5 och förblif.
Jungfruns tjänstvilliga N.
Jag skrifver plumpt och enfaldigt, men kan icke annat förmoda än min lilla ängel och trognaste vän håller tillgodo och uttyder allt till bästa.
Gud den allra högste vare med dig och beskydde och bevare dig, så länge du lefver och jag för- blifver din trognaste dräng till döden.
din trognaste till grafven N: a » genäma skrifvelse, hvilken blef mig tillbragt för en tid sedan i Upsala, hvaraf jag förnummit jung- fruns goda hälsotillstånd, hvaröfver jag mig stor- ligen fägnar eljest och betackar jag min vackra jungfru för sist och allt det goda jag af min vackra jungfru åtnjutit, jag skall alltid finnas en sådan som med tacksamhet alltsammans bemöta och aftjäna, men det beder jag min vackra jung- fru att hon aldrig tänker något argt om mig, jag har icke betett mig arger emot jungfrun, utan saktmodigt och stilla; var vid godt mod och sörj icke, min vackra jungfru har icke något att sörja för, I kan få en dubbelt ' bättre karl än jag, som har en vacker kondition, men jag fattiga dräng hafver ingen, allt så begäres att jungfrun är så gunstig och skickar mig min ring igen; jungfruns ring vill jag ock med det första öfversända, efter jungfrun ville leverera mig honom igen samma så kan vara lika mycket jungfrun skickar mig honom nu eller levererar honom till min moster.
Slutligen så hälse jungfrun näst sig själf sin k. moster och anhöriga med min tjänst.
Jag befal- ler eder Gud allsmäktig, John.
H A R M S E N K N V A L D E It ö B 8 O P P M A T R Ä T T E N K E F R II S A C H 8 E N Stafvelsegätan: » Godt arbete gör god lön ».
Orden ä i o: 1) Graubiioden, 2) Lou:bardiet, 8) Hudiksvall, i) Vintergrön, 5) Pernambuco, 6) Tammerfors, 7) Gripenberg, 8) Engelbrekt, 9) Austerlitz, 10) prestkrage, 11) Erzgebirge, 12) Nedansjöby, Vi) Polycarpus, 14) Rynings- näs, 15) Petronella, 16) jordgubbar, 17) Val- ladolid, 18) Södertelje, 19) Nottingham.
Grindslolpar.
Palindrom-cliaraden: Skördemunad.
Mitt första: skör — röks.
» andra: de — ed.
» tredje: må — åm.
» fjärde: nad — dan.
ralrnmtnflnrlaroc cnm Hon Vtaa+.a nnn T M t - c n r r l o a r \ å Hof Trär.
