# ID: svediakorp-per996
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,937
# sentences: 688
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 45 (360) Fredagen den 9 november 1894.
Byrå: kvartal: kr.
1: 60 K l a r a S ö d r a K y r k o g.
1 6, 1 t r.
A l l m.
telef.
6 1 4 7.
I d u n s M o d e t i d n i n g jämte k o - lorerade planscher.
1: 50 P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- I d u n s Modet, utan kol.
pl.
— » 1: — a n s t a l t e r 1 riket.
Prenumerationspris Idun ensam pr Redaktör FRITHIOF och utgifvare: HELLBERG.
Träffas s ä k r a s t kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Utgifningstid: hvarje helgfri fredag.
tösnummerpris I 5 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Iduns Tryckeri Aktiebolag.
7: de år g. Annonsprls: 35iöre pr nonpareillerad.
F ö r » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 ö r e f ö r hvarje påbörjadt t i o t a l stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre pr n o n p.
- r a d.
M r s M a y W r i g h t Sewall.
' k främlingar af någon ryktbarhet eller be- tydenhet, hvilka förra som- maren bevistade världsut- ställningen i Chicago och särskildt de lysande kon- gresser, som voro för- bundna därmed, undgingo kvinnokongressens ordfö- rande, mrs Wright Se- watts skarpa ögon.
Di- rekt eller indirekt motto- go de vanligen ett kort med inbjudan till hr och fru Sewalls onsdagsmot- tagningar i deras tillfäl- liga bostad vid Maple Street å Chicagos nordsida, och deras aftonsamkväm voro ett stående och fram- stående nummer på Co- lumbiasäsongens program.
I detta jämförelsevis enkla hem möttes kärn- truppen af den lefvande här, som bringat » Hvita staden » andlig och ma- teriel seger.
Här lyste turkens röda fez och Brali- ma-Somajens gula turban, här trippade isländskan omkring i sin höga huf- vudbonad och den svart- ögda syriskan i sin skira, österländska skrud, buddh- isten svepte med tillbaka- dragen värdighet sin hvita mantel omkring sig, och kommissionärer, målare, poeter, uppfinnare och kvinnosaks-kvinnor utgjor- de glansfullt staffage.
I egentlig mening var det ingen » salon », därtill voro växlingarna för starka, och dessutom förstå ame- rikanarna ännu icke kon- sten att hålla » salon ».
Deras oroliga rastlöshet, deras utätvändhet sätter sin prägel äfven på säll- skapslifvet.
Det var en plats, där man möttes, trängdes, presenterades, åt glace och hörde en massa af brutna fraser på diverse tungomål.
Medelpunkten i denna samling var alltid värdin- nan, hon var det ej blott som sådan, utan såsom personlighet.
Hennes ståt- liga, fylliga gestalt var vtterst präktigt klädd; i släpande brokaddräkt och med sitt gråa, lockiga, högt uppsatta hår och sina svarta, penslade ögon- bryn erinrade hon om en fransk dame från roccoco- tiden.
Blicken i de kvic- ka, glänsande ögonen var genomträngande, stundom vänlig, stundom satirisk, och hon rörde sig ung- domligt.
Man mottogs med en på en gång upp- riktig och hjärtlig hand- tryckning och alltid med några charmanta, afpassa- de ord.
Hennes konver- sation, ehuru tämligen af- bruten, var full af öf- verraskande vändningar, hennes uppfattning ytterst snabb och svaret ögon-
IDUN 868 1894 I l l u s i o n e r äro l ä r p e n n i n g a r, s o m v i b e t a l a v å r j o r d i s k a s k r ö p l i g h e t; i d e a l e r äro f ö r s k o t t, s o m v i l y f t a p å v å r t h i m m e l s k a arf.
Gerok.
blickligt och träffande samt utmärkt för en smidig artighet, som angaf världsdamen — men utbildad ej endast i nya världens luft.
Mrs Sewall är dock mer än världsdam.
Hon är en af Amerikas rikast begåfvade kvinnor, med omfattande och grundliga kunskaper, glän- sande talförmåga, stor erfarenhet i allmänna företag, kännare i frågor rörande kvinnlig upp- fostran.
Mer än något annat amerikanskt kvinnonamn är hennes förenadt med nationela organisationer, och hennes makalösa exekutiva talang har gjort henne ryktbar äfven utom Förenta staterna.
Hon är född ledare, ett sant fältherreämne, och af instinkt och val har hon hängifvit sig åt publika ärenden, hvilka om- fatta de mångas intressen.
Född i Wisconsin af nyengländiska för- äldrar, är hon till sin karaktär en » väster » - kvinna, — och detta vill i allmänhet säga att besitta viljekraft, beslutsamhet, arbetsförmåga och frisinthet i uppfattningen.
Sedan hon 1867 utexaminerats med beröm från Nordvästerns universitet i Evanston, Illinois, undervisade hon några är i skolor, blef sedan efter hand före- ståndarinna för högskolor i Michigan, Franklin etc. samt hamnade slutligen i Indianapolis, staten Indiana, där hon 1880 gifte sig med Theodor Sewall, en framstående lärare.
Här har hennes hem alltsedan varit.
Här- ifrån har hennes rykte gått ut öfver Amerika och längre, ty vidsträckta europeiska resor ha bragt mrs Sevall sammau med en mängd kän- da personligheter, och hon har öfverallt gjort sig gällande genom sitt ljusa hufvud, sina sä- kert gripna uppslag till sammanslutningar och sina friska, frigjorda idéer.
Bästa frukterna af sitt oemotsägliga snille nedlägger May Sewall tvifvel.sutan i sitt lifs- verk: Indianapolis klassiska flickskola, öppnad af de båda makarna år 1883, och hvilken re- dan vunnit ett storartadt anseende.
Dess upp- gift är dels att grundligt förbereda flickor till direkt inträde vid universiteten, dels att för- skaffa dem, som icke kunna genomgå sådana, tillfälle till högre klassiska kurser, än hvad som i allmänhet bestås i skolor och seminarier.
Den går ut på att harmoniskt utveckla den unga kvinnan, och icke blott grekiska och tri- gonometri, utan äfven gymnastik, fäktning, dans och ettikettspörsmål stå på programmet.
Konst, föreläsningar, literatur och verklig hvila intaga framstående platser.
Bredvid skolhuset reser sig en storartad boning, där de unga, om så önskas, kunna få sitt hem, och där en s. k.
» governess » leder deras privata lif samt mrs Sewall själf öfvervakar det hela.
Lördags- kvällar skänker hon eleverna sin tid till sam- tal i literära ämnen, och söndagsaftnar tagas sådana från de olika predikningar, som åhörts under dagen, och man tillämpar religionen på samhälls- och hvardagslifvets problem.
Mrs Sewalls eget ämne är högre literatur och retorik.
Kvinnliga lärare med akademiska examina och erfarenheter användas till allra största delen.
Men det är dock icke såsom lärarinna jag förnämligast önskat göra May Sewall bekant för svenska kvinuor.
Hennes inflytande och verksamhet sträcka sig — som ofvan sagts — vida utom skolrummet.
Tron på kvinnans rätt till högre uppfostran och till större andel af den ära oeh penningvinst, som kan fås ge- nom yrkes- och affärsverksamhet och genuin tillträde till allehanda befattningar och publika rättigheter, närdes redan i hennes barndom.
I tjugu år har hon varit en stark och värde- full bundsförvandt till hvarje rörelse, som tjä- nat att främja kvinnosaken.
Och som dessa kvinnosaksrörelser i Förenta Staterna öfver- flöda och svälla af intensiv lifaktighet, så för- stås lätt, att hvarje minut af hennes lif är dyrbar och hennes brefväxling oerhörd.
Hon har varit ordförande i Nationella kvinnoröst- rättsföreningens verkställande komité, ett makt- påliggande åliggande, hon var en af de kraf- tigaste befrämjarna af det internationella Kvin- nokonsilium, som samlades i Washington 1888, och i hennes hjärna föddes tanken att stad- fästa dess inflytande genom stående internatio- nella och nationella kvinnokoncilier.
Hon val- des sedermera till president för dessa.
I ota- liga andra föreningar och klubbar är hon dess- utom president eller medlem.
T. ex. » Natio- nella kvinnoklubbsföreningen », » Föreningen för kvinnosakens befrämjande », » Amerikas histo- riska sällskap », » Sorosis », akademiska förenin gar, konstföreningar, kvinnoblubbar och lokala rösträttsföreningar, hvilkas namn kunde fylla en half spalt.
Delegerad till kvinnokongressen i Paris 1889, höll hon där ett föredrag på franska, hvars vältalighet framkallade höga lof- ord af Julcs Simon och andra, och hon kal- lades sedermera till ledamot af » LTJnion In- ternationale des Sciences et des Arts » där- städes.
Af guvernören öfver staten Indiana utnämn- des hon till kommissionär vid världsutställnin- gen i Chicago, men tog icke egentlig del i detaljarbetet som sådan, emedan hennes mål var ett annat.
» Människorna intressera mig mer än tingen, » yttrade hon en gång i fjol somras — » jag valde att lefva med hela min själ i kongressalarna. » Såsom ordförande vid den » Världskongress af representativa kvinnor », hvars tillkomst hon haft så stor del uti, visade hon äfven detta tillfullo.
Aret innan utställningen företog hon en resa genom Europa, i ändamål att förklara för gamla världens kvinnor kon- gressens omfång och betydelse.
I Berlin höll hon många sammankomster med framstående damer, i Hamburg förunnades hon en timmes audiens hos kejsarinnan Fredrik, hvilken myc- ket intresserade sig för planen, i Bryssel ta- lade hon offentligt och likaledes i Paris, där hon åhördes af ett stort antal ledande män och krinnor.
Detta hennes tal genomgick pressen i Ryssland, England, Italien och Frankrike.
Och när målet hunnits och den märkliga veckan 15 — 21 maj var inne, visade hon sig i hela sin styrka såsom ledare.
Den ypperliga sammanhållningen inom Chicagos kvinnokongress kan till stor del tillskrifvas hennes energiska och inspirerande anda, hvilken tyckes vara alle- städes närvarande.
Hon tycktes fylla alla luc- kor med sin kvicka, gripande vältalighet och sin humana personlighet.
I sin gröna, korta reformdräkt dök hon upp här och hvar på de olika platformerna, höll publiken vid godt lynne och räddade situationen mångenstädes genom sin opartiskhet och sin snabba uppfattning.
Mrs Sewalls publika arbete är således med ett ord främjandet af sammanslutning bland kvinnor, försoningen af skilda intressen, byg- gandet af gemensam grund.
Hon har en för amerikanare sällsynt vid syn på tingen och för- hållandena, hennes verksamma själ omfattar så att säga det stora hela i dess vidsträcktaste betydelse.
I motsats mot en så stor del af förkämparna för kvinnans sociala rättigheter och högre uppfostran, äger hon denna ljusa, stora, fria blick, som uppfattar det hela och ej endast delar af det hela.
Hon är fördoms- fri i ovanlig grad, hon vill icke omskapa åsik- ter oeh karaktärer efter sina egna, utan hon vill ha fram det individuela hos hvar och en, och hennes lifsidé är att få dessa lefvande krafter att verka samman: d. v. s. med full kännedom och uppskattning af hvarandra.
Hon betonar, att hennes afsikt med det stora, enande bandet kvinnor emellan visst icke är att göra kvinnor lika, utan att tvärtom låta olika åskåd- ningar, anlag, lynnen och begåfningar komplet- tera hvarandra.
Liksom för henne bokstafven betyder intet, där andan kan fås, så är nato- nalitetcn likgiltig, tillfälligheter såsom yttre egen- domligheter aldrig hinder, tvärtom — människan allt!
Hon var under utställningssommaren en out- tröttlig påpekare för sitt lands kvinnor af främ- lingarnas många fördelaktiga sidor gentemot svagheter hos dem själfva, — en idkelig ned- brytare af ensidig nationalitetskänsla.
Dock uttrycker hon i ett föredrag sin tro om den blifvande amerikanen (och naturligtvis äfven amerikanskan) sålunda: » Då den slutligc amerikanen är färdig, skall han framstå som frukten af den märkligaste sammansmältning af folkracer, som historien känner.
Han kommer att äga vikingens djärf- het, teutonens filosofiska djup, saxonens sunda förstånd,- spanjorens värdighet, mildrad af frans- mannens graciösa liflighet.
Han kommer att behålla sitt puritanska samvete, men det kom- mer att beklädas med italienarens yttre blid- het och paras med italienarens underliggande, vulkaniska eld. » Mrs Sewall är en eftersökt och trägen före- läsare i literära, sociala, uppfostrings- och re- formämnen.
Bland numren på hennes program finna vi: » De skandinaviska moderna novel- listerna ».
Men bäst ä r.
hon, då hon extem- porerar.
Hon behärskar fullständigt sitt ämne, är klar, hur långt hon än vågar sig ut, och därtill egendomligt vältalig.
Hennes konversa- tion är lätt och lysande, kanske är hon star- kast, där det gäller att fyndigt fatta och be- svara en poäng.
Hon är en varm vän och en högst ädelmodig motståndare.
Hennes literära stil är förträfflig, individuel, klar, kraftig och rask, ehuru hennes arbeten äro svåra att ka- talogisera, all den stund de mest bestå af pam- fletter, tidningsledare, korrespondenser och adres- ser i olika ämnen.
För närvarande är hon sysselsatt med en historisk resumé öfver kvinno- kongressen.
Kanske finnes ingen bättre representant för den moderna — låt oss säga: amerikanska — kvinnan med sin makalösa kretsgång af göro- mål och plikter.
Mrs Sewall är förkroppsli- gandet af tidens praktiska idéer.
Hon är en utmärkt husmor, som tillser sitt hems minsta detaljer, och hemligheten till hennes fenome- nala framgång och arbetsförmåga torde till stor del vara att söka i det strängt, systematiska i alla hennes företag, små och stora.
Hon tar en pedantisk vård om sin hälsa.
Som nygift uppfostrade hon sig till en fullkomlig husmor
1894 genom att under två år göra allt husligt arbete själf, och resultatet är, att hennes hushållsaf- färer gå som ett väluppdraget urverk, och hen- nes tjänare äro praktexemplar.
Hon är ytterst punktlig, äfven i sin ofantliga brefväxling, och hvarje breflapp besvaras genast.
Mrs Sewall är en spirituel sällskapsmänniska, och hennes veckomottagningar i det eleganta hemmet i Indianapolis äro vidt beryktade.
Hon klär sig luxuöst i societén och ytterst enkelt i skolsalen, är en porslinsvurm och stor beun- drare af konst.
För sin idé att sammanbinda all världens element kan hon bruka alla medel.
Lik en Napoleon underordnar hon allt sin stora tan- ke.
Då hennes salonger fylldes af utländ- ska dignitärer och kardinaler, hvilka hon visade, ett smickrande intresse, beskylldes hon ibland för världsliga svagheter, förlåtliga hos andra dödliga, men ovärdiga mrs Sewall.
Hon en- dast log.
» Min idé tränger sig fram på mån- ga vägar » — det var hufvudsuniman af hen- nes genmäle.
1 grunden är hon en enkel na- tur, snabb att erkänna det goda och sanna hos människor, hur anspråkslöst infattadt det än må vara.
Snillrik tänkare, författare, arbetare — är hon därjämte en lefvande personlighet, genom- strömmad af lifvets fullhet, som omöjliggör all torrhet eller ensidighet.
Hvarje äkta lifsyttring möter en » förståelsens » blick ur dessa lysande ögon.
Men kring munnen står att läsa, att kritiken vakar.
Och i likhet med all ameri- kansk filosofi, hvars tillvaro kanske just för den skull förnekas, mynnar äfven hennes ut i praktikens böljande haf.
Hilma Angered-Strandberg.
" Om du min brud ej bli / ver, Vacklar mitt rikes grund.
Bort jag min krona gifver Blott för din röda mund.
.. » Så har Hviskat Diktat — Allt han många gånger i slottets sal, i kärlekssånger åt sitt hjärtas val.
Hviskat, kallade Segrar Faller tills landets lycka på sin kung.
nu hjälten smycka.
en längtan tung.
.
.
# Duken Duken Farligt Tiden hon åter sömmar, med kungens bild.
att gömma drömmar.
är föga mild!
Sömmar med blyga fingrar, Sömmar så bråd, så bråd.
Bilden sig snor och slingrar.
.
.
Brist icke, sköra tråd!
Fredrik Nycander.
Du måste!
Dialog o m Quldkonung. '
(piller försänkt i- drömmar Ebba Brahe allén.
Gyllene duk, hon sömmar, Glänser i spiselns sken.
Sjunka Tanken Duken livilar de fina händer: flyr långt, långt hän.
med bildens ränder i hennes knän.
* Guldhårig konung ser hon: Strider i Lifland nu.
Stolt vid, den tanken ler hon: Segrar alltjämt ännu • .. Trånar hans Men, Kristina Skilja hon Drifva ur Grånade, JVicka tvänne, rosengård- om Kungen, Aktar ej Sol, som Aktar ej henne.
hård.
de drotsar mot ef till är vill vise Kungen, Fattar håg himmelrik: här han trotsar, politik / han deras miner stort uppå: om våren skiner, vinter grå.
* uppfostran.
— K a n s k e jag skall hjälpa er att ropa?
L i l l a Ferdinand tycks trifvas bra där nere vid sjön, och sin mammas röst kanske han är för van vid.
— Å h, han kommer nog, han vet mycket väl, att han måste.
— N å det var roligt att höra.
J a g som gammal lärare, gammal uppfostrare således, jag tycker det tilltalar mig, när jag hör, att ännu i våra slappa tider ungdomen här och där får lära sig, att det finns ett måste, som kräfver obetingad underkastelse.
— Jaså, ska ' vi komma in på uppfostrings- frågan, nå låt g å!
J a g har inte så noga tänkt mig in i saken och följer kanske mera min instinkt än några bestämda principer, men så mycket har j a g klart för mig, att det där måste, som ni talar om, det kan allt drifvas för långt.
— N e j, det v a r.
, eller hörde jag o r ä t t?
.
.
var det inte ni, som sa ' om Ferdinand, att han måste.
.
.1 — Ja, i så fall menade jag, att han vill gö- ra sin mamma till viljes.
— Jaså, det var så ni mente.
Ursäkta, då missförstod jag er.
— F ö r j a g hyllar principen: dressering i frihet.
— E r instinkt hyllar den principen?
— N i rider på ord.
— Förlåt mitt skämt!
Jag " menar ingenting oartigt, då j a g säger, att j a g tror mera på er instinkt än på era principer.
Och nu är jag redo att höra, hvad ni har att invända mot mitt måste.
— D e t är den där obetingade underkastelsen, den där blinda lydnaden, som j a g tror inte för något godt med sig.
(Ropar: » Ferdinand lilla, hör du inte, att mamma säger du ska ' komma upp genast ' ») J a g minns väl, hur det var i mitt föräldrahem.
Riset och rottingen — riset för oss flickor och rottingen för brö- derna — fingo ersätta skäl och förmaningar.
L y d a, det var hufvudsumman af alla budor- den, lyda utan betänkande, utan besinning, framför allt utan att fråga: hvarför?
Och nog lydde vi också i allmänhet, åtminstone sedan karbasen varit framme; men hur lydde vi?
Ovilligt, med bitterhet i sinnet, med en känsla af att ha blifvit skymfade och föröd- mjukade och med tysta, rufvande anklagel- ser mot far och mor att ha gifvit efter för en oädel lust att förtrycka oss stackars makt- lösa barn.
J a, nog är det ohyggligt, men det, är fullkomligt sant, jag får tårarne i ögonen, hvar gång jag tänker på, hur j a g kände det.
N i kan inte föreställa er, hur elaka vi blef- vo, och hvad det dröjde lång tid om, innan vi lärde oss inse, att det låg välmening un- der strängheten, och att våra kära föräldrar nog ändå i grund och botten ville — och uteslutande ville — oss väl.
Emellertid, när jag så blef mamma själf och fick en liten gosse att uppfostra, då tänkte jag: du skall inte behöfva lida, hvad j a g led; blind lydnad skall j a g aldrig fordra af dig, och ändå hoppas j a g med Guds hjälp kunna göra dig till en bra och god och duktig karl.
J a, så tänkte jag, och den tanken har sedan alltid varit mitt rättesnöre.
Med kärlek och förtroende kom- mer man långt.
(Ropar: » Ferdinad min gosse, kom opp nu snällt till mamma, så får mam- ma tala vid dig! ») J a g tyckte, att det var någonting ni ville säga?
— N e j, jag bar ingenting att säga.
U p p - fostringsteorier, spekulationer, hvad säga de mot en moders erfarenhet och en moders för- tröstan.
H v a d ni berättade om, hur det gick till i ert föräldrahem, väckte äfven hos mig till lif barndomsminnen.
J a g tror ni gör rätt, då ni hoppas mycket af kärlek och förtroen- de.
Men hur gick det med lilla Ferdinand?
V i glömma alldeles bort honom.
Går han ännu nere vid sjöstranden och väter ner sina små fötter?
— J a, det var då en märkvärdig unge, att han inte hör.
(Ropar i kärleksfull ton: » Fer- dinand!
H a r inte Ferdinand hört, att mam- ma har ropat på honom?
Hvarför kommer inte Ferdinand då?
V i l l Ferdinand, att m a m - ma skall bli ledsen?
Mamma gråter, om Fer- dinand inte kommer snällt.
L i l l a Ferdinand, var nu l y d i g!
V i s a mamma, att Ferdinand kan vara en snäll gosse!
V i s a den här far- brorn, att Ferdinand är en snäll gosse!
N å, Ferdinand lilla!
.
.
.
Välsignade unge, j a g skall lära dig att lyda, jag! » D e sista orden med skarp stämma.)
Som en hvirfvelvind rusar hon ned från ve- randan och kommer ögonblicket därpå upp- släpande med en grinande och sparkande fyraåring, som till straff för sin olydnad sät- tes i arrest på en särskild skamstol i en sär- skild skamvrå.
— J a g begagnar endast ambitionsstrafi ".
H v a d ler ni åt?
— N i begagnar inte det straff, ni har hotat med.
— H v a d har j a g hotat med?
— A t t bli ledsen, att gråta.
N å, den hotel- sen tycktes inte bekomma honom mycket, så att hade ni också satt den i verket.
.
.
— V e t ni hvad j a g börjar tycka.
.
.
— Jaha?
— Ert sätt.
.
.
— N å å?
.
.
.
V a r så god och fortsätt!
— Neej, j a g skall inte säga, hvad j a g tänkte.
— För all del, säg ut!
N i tycker, att j a g något närgånget blandar mig i.
.
.
jo, jag
I D U N 360 inser det j u mycket väl, och j a g erkänner min förseelse.
V i äro inne på ett ömtåligt kapitel, j a g vet det af gammal erfarenhet.
Talar j a g med en fru om barnauppfostran och därvid utvecklar andra åsikter än dem hon hyllar, fattar hon det gärna så, som hade jag förklarat henne oduglig att uppfostra sina barn - — och det vore ju det värsta man kun- de säga en moder.
— Så lätt sårad är inte jag åtminstone, och jag skall med nöje lyssua till en ogift skol- lärares tankar i fråga om barnuppfostran.
Därtill skall jag gärna medge ', att ni har fått se ett mycket misslyckadt prof på effekten af min uppfostringsmetod.
H a n brukar vara så snäll annars, lilla Ferdinand.
— Å h, det är en liten rar gosse, fast han tycker om att råda sig själf.
Men nu skall jag begagna mig af er tillåtelse och säga, hvad jag menar med mitt måste.
N i hade så fullkomligt rätt i era invändningar mot den blinda lydnaden, den absoluta underka- stelsen, indresserad med ris och rotting.
Barn kunna blifva totalt förstörda af en sådan be- handling.
Antingen så, att deras viljekraft förslöas, deras mod och lifslust lida afbräck, eller också, hvilket kanske är ännu vanli- gare, att hårdhet och trots bli uppfostringsre- sultatet.
Och dock är det j u så nödvändigt för en människas både fortkomst i världen och förmåga att blifva lycklig, att största möjliga mått af kraft och mod bevaras, och att sinnet hålles friskt och varmt och öppet.
N i ser således, att den slafviska lydnaden inte i mig har någon anhängare.
Så ofta det är möjligt, tror j a g man bör gifva barnet skäl för det ena och det andra och i allmänhet med kärlek och förstående söka vinna dess fulla tillit.
V i äro således, ni och jag, af alldeles samma åsikter.
Men skälet, hvarför jag ej kan förlika mig med den blinda lyd- naden, vet ni hvad det är?
J o, det är, att barnet på den vägen aldrig lär sig det starka, det afgörande » du måste », utan hvilket en människa är ett redlöst flarn på lifvets ström.
Med andra ord: detta » måste » är en inre makt, som skall uppbyggas hos barnet, men som sannerligen icke befodras till växt och utveckling genom ett despotiskt: » lyd, då j a g befaller! » Barnets lydnadsplikt härrör tydligen inte däraf, att det är den svagare parten.
Barnet skall lyda sina föräldrar, därför att fiöräldrar- ne — det är förutsättningen — bättre förstå hvad som är rätt och inte vilja förmå barnet till annat än det som är rätt.
E n far för- villar sitt barns begrepp, om han säger: » lyd, ty jag har makt att befalla öfver dig, och du måste underkasta dig, därför att j a g är din far. » E t t sådant tilltal hör ej under ru- briken » uppfostran », utan faller uteslutande under de husliga tvisternas kategori.
Hvad barnet bör lära sig lystra till, är detta: » gör så, ty det är rätt. '
Gör icke så, ty det är orätt.
' - » D e t finns bestämdt ingenting viktigare till än att den uppväxande människan från för- sta början får detta klart för sig, att det finns något som icke hör göras och annat som bör göras, och att det senare måste göras, och att det förra måste man låta bli.
Hvad som se- dan af föräldrar och uppfostrare räknas in i det ena eller andra facket, gör mindre till saken.
Uppfattningen om rätt och orätt väx- lar under lifvets lopp ganska betydligt, men outplånligt bör det stå inristadt i barnets medvetande: » det du tror vara rätt, det måste du göra, det du anser orätt, det måste du låta bli! » Detta är ej den blinda lydnaden, min fru, jF.
W.
T o r n b e r g U rfabrikör 1894 ej den slafviska underkastelsen, som fördärf- var karaktären.
Barnet l i r snart uppfatta, att det rätta, som han måste lyda, är en makt, som äfven pappa och mamma under- ordna sig.
H a n ger därför vika utan föröd- mjukelse och utan bitterhet.
Men vika måste han gifva — absolut — det håller j a g på.
— Felet med min behandling af Ferdinand är således, menar ni.
.
.?
— Se så, skall j a g säga det nu också?
N å väl, ni vädjar till hans kärlek till er i stället för till hans vetskap, att man alltid måste göra det rätta.
S å länge ni personligen kan leda och öfvervaka hvarje hans steg, är det nog godt och väl — förutsatt att han verk- ligen i allmänhet ryggar tillbaka för att göra er ledsen.
Men när ni ej längre är hos ho- nom.
.
.
V e t ni, vi sluta det här.
Min upp- fattning har ni nu hört: Sätt in i barnets medvetande begreppet rätt och orätt och hän- för sedan alla era tillsägelser, förmaningar, hotelser och straff till detta begrepp.
S å grund- lägges en moralisk uppfostran.
Efraim Rosenius.
Blomstervännens pröfvotid.
Vinterfunderingar af iS — 222.
a, nu står vintern för dörren, nu blir det en hvilans tid för våra blommor och en tid, då ' vi ej ha mycken glädje af dem — men dess större blir glädjen i vår öfver hvart litet ljusgrönt blad, hvart uppspirande skott!
Denna pröfvotid, om jag så må kalla den, som nu kommer för blomstervännen, kanske är den dock nyttig — man värderar aldrig en sak så mycket, som då man varit nära att förlora den.
Men huru skola vi nu som bäst skydda våra blommor för » Gubben vinter » och alla de faror, han har med sig.
Framför allt vill jag råda: vatt- na dina blommor sparsamt, eller bättre uttryckt: vattna icke i tid och otid!
Här är naturligtvis icke fråga om hyacinter och andra sådana blom- mor, hvilka under vintern hafva sin egentliga blomningstid, eller om en eller annan lilja, som helt apropos tar sig det orådet för att knoppas.
Utan jag talar om de blommor, hvilka redan haft sin blomningstid och nu vilja » hvila sig ».
Isyn- nerhet om man bor i ett kallt klimat, bör man vattna ytterst försiktigt.
Exempelvis Coleus — vattna sådana jämmnt och nätt så ofta att du för- undrar dig öfver, att de icke torka ut.
När en Coleus är förvattnad, får dess stam — åtminstone hos unga exemplar — mörka, liksom klara fläc- kar, hela växten börjar se sjuk ut och fäller bla- den, det ena efter det andra, tills stammen står där naken och lutande.
Hvad angår den mängd vatten, som för hvarje gång bör gifvas åt en blomma, gäller det både för sommar och vinter att: när man vattnar, skall man vattna grundligt, d. v. s. bäst torde vara att på vinterdag akta sig för att taga ordet grund- ligt för mycket efter ordet.
De finnas, som påstå att det enda rätta i fråga om vattning är att först låta blomman bli alldeles torr och sedan ge henne så mycket vatten, som jorden i krukan drar i sig.
Så många olika arter af blommor, som det gifves, är det dock tydligt, att icke alla kunna behandlas lika.
Växter finnas t. ex., hvilka icke tåla vid att bli fullkomligt torra.
Hit höra Acacia och Adiantum.
När man nu vattnar dessa och dylika blommor ofta, måste man j u till mot vikt akta sig, att ej vattenkvantiteten blir för stor — sura tåla de ingalunda att bli.
Det skall en- dast vara sådana blommor som: Calla, Nerium, Agapanthus, diverse Cactus — • och liljearter, Hya- cinter m.
fl., hvilka under blomningstiden, då de behöfva mycket vatten, kunna stå sura, utan att lida däraf.
Dessa slag af blommor skola ha dju- pa och vida fat till sina krukor, i ty att vattnin- gen bör ske på fatet, då blommorna dricka sig mätta.
När de druckit sig otörstiga, bör man helst slå bort det öfverblifna vattnet, åtminstone allt ibland rengöra fatet, å hvilket annars moss- artad beläggning bildas.
Under burken och på fatet hos de blommor, hvilka vattnas ymnigt, förekomma ofta i stor myc- kenhet ett slags små, hvita, långsmala djur.
Dessa brukar jag aflägsna, ehuru jag icke märkt, att de skada blomstren.
Men så små djuren än äro, se de obehagliga ut.
Dock, hvem vet?
Kanske äro dessa småttingar, när allt kommer omkring, nyt- tiga.
Kanske bildas i fukten under burken skad- liga bakterier, hvilka förstöras af » de små hvita ».
Hvem vet?
säger jag.
Det är så mycket i Guds stora hushållning, som vi, kortsynta människor, icke förstå.
Jag brukar, när jag på sommaren vattnar mina blommor, ge dem så mycket vatten, som på en gång får rum i krukan, men, där krukan är öfver- full med jord eller mullen särdeles torr, slår jag på en omgång till.
Många anse, att rätta tiden för vattningen om sommaren är aftonen — på vintern tror jag, att dagen är att föredraga.
För öfrigt torde detta vara en smaksak.
Jag brukar alltid vattna mina blommor på morgonen.
Blommor böra icke vattnas, när de stå i » stark sol » (egentl.
sommartiden), utan skall man först flytta dem i skuggan.
I synnerhet bör man för- fara så med växter, hvilka blifvit så torra, att bladen slokna.
Men det här skulle ju vara » vinterfunderingar », hör jag någon utropa — » hvad ha vi då att göra med sommaren? » Jag ber om förlåtelse — i frå- ga om vattningen ville jag » slå två flugor i en smäll ».
Men låtom oss nu återgå till » vinterfun- deringarna »!
Alltså: vattna sparsamt!
Det är min öfverty- gelse att flertalet af de blommor, hvilka dö i vin- tertid, helt enkelt blifvit — förvattnade.
För öf- rigt, studera dig till, hvilken vintertemperatur dina blommor vilja ha, efter bok, eller ännu bättre efter naturen!
Novemberblommor, Pelargonier, Fuchsier, rosor tåla lägre temperatur än t. ex. Gloxinier, Heliotroper, Coleus.
Har man godt om råd och godt om rum, kan man ju inrätta ett orangen i smått, åtminstone skaffa sig ett litet » glashus » att ställa öfver de ömtåligaste blommor- na — för pengar fårman allt.
Själf har jag skaffat mig några glaskupor, mellan 2.o och 3 decimeter höga och tänker ställa dem öfver några af mina ömtåligaste blommor.
Särskildt har jag härvid tänkt på en späd Thunbergia, en slingerväxt, af hvilken flere arter med gula eller hvita blommor finnas, » kan möjligen öfvervintras i varmhns, men är ganska kinkig, hvarför den egentligen är att betrakta såsom ettårig » — så säger min » Blom- sterodling i boningsrum ».
Nu skulle det vara en seger, om jag detta oaktadt kunde få min Thun- bergia att lefva öfver vintern.
Om jag uppnår ett lyckligt resultat, eller åtminstone- ett lärorikt så- dant, skulle jag i vår meddela det åt eder, mina älskvärda läsarinnor — i motsatt fall tiger jag.
Mången gång kan ett misstag, som man begått, och den verkan, som däraf följde, ge oss en nyt tig lärdom — äfven i fråga om blomsterskötsel.
En fråga, som i höstetid kan göra en stac- kars människa » grå hår », isynnerhet som man vanligen ej bar något obegränsadt utrymme för blommor, är denna: » hvar i all världen skall jag göra af mina blommor? » Stamrosorna sättas ned i källaren, en eller annan af de öfriga rosorna, som blommat rikt och behöfver hvila, sättes t. v. ut i ett » kallrum », där den eller de dock vattnas någon gång.
Pelargonier och Fuchsier, skrofliga och fula som de nu äro och kanske bladlösa — detta sista gäller isynnerhet Fuchsierna — förvi- sas ut i en » uppvärmd » trappuppgång, tambur eller annat ytterrum med jämförelsevis låg tem- peratur, dit äfven utblommade cactusar gärna kun- na följa med, åtminstone » de storväxta » med platta blad, hvilka taga så mycket rum.
(Slut i nästa n:r.)
Doktor Karolina Widerströms nya privatklinik.
tt vår första kvinnliga läkare, Karolina redan i flere års tid och med framgång verkat bland sina lidande med- systrar, är allmänt bekant.
Med hvilket nit och hvilken plikttrohet hon gjort det, kan den bäst vitsorda, som varit nog lycklig i olyckan att vara hennes patient.
&lt;S§ * Widerström, julen sitt stora och förstklassiga lager af alla sorters FICK-UR i guld-, silfcer- och och herrar.
Guldkedjor, Pläterade kedjor o. Berlocker.
Väggur Bordsur, Nattvaktkontrollur o. Väekarur m. m., passande såsom gåfvor vid alla tillfällen.
rekommenderar till metaM-boetter för damer o.
I D U N 1894 Så undertecknad.
Aldrig kan j a g glömma de efterlängtade stunder på dagen, då hennes hoppfulla, vänliga ansikte uppenbarade sig i dörren till sjukrummet på hennes f. d. klinik, där hon vidtagit alla möjliga åtgärder för att komma en att glömma, hvad man genomgått eller skulle genomgå af det nödvändiga onda, som kallas operation.
D e n ömmaste vård af bildade, finkänsliga biträden, kvinnor som ägnat sitt lif och sina krafter åt sjuksköterskans svåra k a l l; den noggrannaste tillsyn af allt inom denna lidan- dets afskilda värld, från den svala, bekväma bädden, till dämpandet af hvarje störande ljud; öfversköterskans alltid glada och upp- friskande tilltal — allt vittnade om doktor Widerströms varma ' intresse för så väl sitt kall som för sina patienter.
F ö r så vidt på henne berodde, var hela den på försök upp- rättade lilla anstalten vid Klarabergsgatan en mönsterklinik.
Men — huset kunde hon icke bygga om, och den enda för hennes ändamål möjli- g a våningen däri hade sina olägenheter.
H o n måste således lämna den och skaffa sig en annan, mera bekväm och tidsenlig.
A l l t hvad hon i den vägen sökte har hon funnit vid en stilla och dock ej allt för af- lägsen plats: Uplandsgatän 2 2.
Man blir sannerligen glad, när man kom- mer dit upp.
Sol, luft, tystnad och en ut- sikt, hvars make man får leta efter.
Först öfver Tegnérlunden och vidare långt utöfver Stockholms södra parti med dess i fjärrblått förtonande kyrkspiror och pittoreska enskilda bygnader — ett väldigt, stämningsfullt pano- rama.
I breda vågor strömmar solljuset in genom våningens höga fönster, i rum så rymliga och inbjudande, att man skulle tro dem vara af- sedda för familj, om man icke genom den oundvikliga bädden och dito chaislongen i hvart och ett påmindes, om att dét är en sjuk- anstalt.
Men hvilken tröstefull sådan!
A l l t mörkt och sorgligt aflägsnadt; allt ljust och vänligt framdraget.
När man skall lida, kan man knappast tänka sig en bättre hviloplats och en hoppfullare omgifning.
Man nästan förlorar den annars helt natur- liga skyggheten för en klinik; ja, man blir så » tapper », att man till och med vågar en titt in i operationssalen, med dess otaliga glän- sande apparater och det där vaxduksklädda, ödesdigra bordet i dess midt, en annan » suc- karnes bro ».
Och dock: för kvinnor att behandlas af en kvinna och af en deltagande sådan med klar blick och varmt hjärta, det är en väl- signelse.
Patienternas tillit växer också, när man vet, att doktor Widerström sedan okto- ber månad förra året utfört mellan 7 0 och 8 0 operationer, alla med lycklig utgång.
Hennes nya, vackra klinik har just i da- garne öppnats.
D e n har i sina dels mycket fina, dels enklare rum plats för 8 patienter, och priserna variera mellan 7 kronor och 2: 5 0 per dag.
För de många lidande, som säkert efter hand komma att göra bekantskap med denna nya klinik, är det godt att veta, att de alltid där mötas af tvänne ovärderliga ting: en rik erfarenhet och ett äkta, kvinnligt deltagande.
Doktor Karolina Widerström förenar i sin person båda.
Lea.
nr.
tJ A wr N n elerare irnfsnN Fröken eller jungfru?
iärmed ytterligare en liten axplockning bland de talrika skrifvelser, som ingå i denna fråga, hvilken • — hur än den be- dömes — dock lifligt tyckes intressera.
Mån- ga upprepa endast, hvad andra redan förut sagt, hvarför vi måste företaga en gallring för att ej allt for mycket i onödan inkräkta på tidningens utrymme.
Juliana, glöm aldrig din adliga ätt, lägg bort dina ofrälse miner!
Jag måste medgifva, att när jag för en tid se- dan uti Iduns nr 41 läste artikeln » Fröken eller jungfru », så gned jag mina händer af förtjusniug, under det att en osalig glädje uppfyllde min elaka själ vid tanken på allt det skrik, eller rät- tare sagdt på allt det kackel, som denna till ut- seende så enkla och oskyldiga fråga skulle kom- ma att förorsaka.
Och si!
min aning vardt besannad.
Gudbevarsl sådan en uppståndelse och sådana små nätta, pikanta, roliga och isynnerhet alls inte afundsamma och partiska svar, som de små snäl- la själsadliga fröknarna läto i dygdig harm regna ned öfver de lika snälla små bördsadliga frök- narna.
Men hvad förlåter man så gärna, om ej elak- heten, när den blott är kvick.
Och medgifven nu opartiskt, små vänner, frök- nar och mamseller, pigor och jungfrur, att många kvickheter fingo vi till godo — ej minst det där om välfödda istället för välborna och med den lilla näpna diflaskan sväfvande i skyn!
Lika snillrikt som poetiskt var det.
O, snilleblixtar äro härliga att skåda!
Älskade små vänner ur och från alla stånd, denna riksviktiga sak kommer ej att ordnas så lätt — tyvärr.
Men vi lefva j u uti ett kompromissernas tide- hvarf — ergo, låtom oss kompromissa.
Alltså: Alla ogifta kvinnor af ofrälse stånd, utan un- dantag, tilltalas med ordet fröken; Alla » verkliga » fröknar benämnas nådig fröken, de må vara nådiga eller ej, och alla de bland de adliga fröknarna, som hafva en ärftlig titel, benämnas vid denna, såsom bruket är i flere af våra närmaste och närmare grannländer.
Jag för min del och säkert många med mig finna, att tilltalsordet fröken är ytterst lämpligt uti denna språkrensande, jämlikhetssträfvande tid, men då måste detta tilltalsord användas lika till alla och ej såsom mycbet ofta är fallet med en viss själf- värderande klassifikation.
Låtom oss taga Frankrike, höflighetens land, så- som exempel, där samma tilltalsord användes från och med presidentens dotter ned till den träsko- klädda gåsvakterskau.
En fröken friherrinna.
Jungfrur, fröknar, mör, mamseller, Jag till er en fråga ställer: Är det värdt så mycken möda, Värdt så mycken tid att öda På en lumpen titelträta — » Jungfru » eller » fröken » heta - Nu då alla kvinnor sträfva, Alla ädla kvinnor lefva För att världens aktning vinna Just åt namnet utaf » kvinna »?
H ä r en ungmö fattar låga, Då man sätta kan i fråga, Att en riktig adelsfröken Skulle låna ifrån köken Pigans nya jungfrutitel.
Fy, den osar ju af kittel!
Där mamsellerna än mera Häftigt saken diskutera Och mot titeln agitera: Fy, att så dem chikanera!
» Ska ' nu vi allena bära Frökentitel! » Denna ära, Som de eftersträfvat så, Nu, bevars, de den försmå.
361 Så enhvar i hetsig ifver Oss sin visa mening gifver, Klandrar hvad de andra sagt.
Ack, men tagen er i akt!
Kanske, kanske kan det vara Någon skälm till herre bara, Som har jungfrufrågan väckt För att njuta se ' n helt fräckt Af att se, hur kvinnor svaga Saken strax på allvar taga Och med ord, som öfversvalla, Kacklande likt hönors flock För en sådan småsak dock!
Troligt detta är dessvärre Och så likt en kitslig herre.
Åh!
hur han nu skratta torde Åt det spratt, som han er gjorde.
Jungfrur, fröknar, mör, mamseller, Nu när kvinnans sak det gäller, Hon må heta piga bara, Fröken eller jungfru vara, Låt oss ej om namnet träta, Ej för nonsens oss uppreta!
Nej istället för att klandra Räckom handen åt hvarandra, Och vårt valspråk framgent talifve: » Enighet oss styrka gifve! » En Eeas dotter.
I eder ärade tidning förekomma åtskilliga ar- tiklar med anledning af vissa adliga jungfrurs obenägenhet att blifva tilltalade med samma be- nämning som de ofrälse.
Nåja!
— det är väl egentligen mera till mogen ålder komna adliga flickor, hvilka fordom varit vana vid att tilltalas med annan benämning än de ofrälse, som tycka att frökentiteln usurperats ifrån dem, och — det kan ju så vara!
Men det finns ett annat tilltals- ord, som begagnas af en del adliga fruar, oaktadt många af dem icke hafva en droppe adligt blod i sina ådror, och det är Hennes nåd — en be- nämning som är lika olämplig som anspråksfull.
Det kan ju så vara, om » Hennes nåds » man är en högt uppsalt ämbetsman, att hon då af tjä- nare och underordnade tillerkännes denna titel; men det är mången ung fru, hvars man har en myc- het underordnad ställning och som endast med årliga bidrag af en rik svärfar kan existera, som låter kalla sig » Hennes nåd ».
Ordet nåd har en allt för stor betydelse att tillämpas på svaga död- liga, de må för resten h a huru blått blod som helst i sina ådror.
Prenumerant.
En illusion.
Skiss för Idun af Jane Gernandt-Claine.
lon var dotter till gamla föräldrar, ett ömtåligt rikemansbarn med en hy af v a x och genomskinligt tunna ögonlock, och hennes väsen var brådmoget stillsamt, som om fadrens och modrens ålder tyngt på hennes barndom.
H o n tycktes vara född till krämpor och svaghet, men hon hade hunnit sitt åttonde år, då hon för första gången träffades af en allvarsam sjukdom.
D e t var under somma- ren; man bodde på landet, en mil från när- maste lilla stad, och drängen, som farit efter doktor, återvände med oförrättadt ärende: den läkare han sökt, hade ej kunnat komma.
D å kastade fadren sig upp p å kuskbocken och for i k v ä l l och skymning den långa mi- len in till staden.
H a n ringde på hos den förste doktor han fann i sin väg, hos den andre och fick det svaret, att ingendera var att träffa • — - den tredje fann han på stads- källaren midt i ett glammande sällskap.
D e t var den unge doktor Törne; o m honom gick det ryktet, att han skötte punschflaskan bättre J u v e l -, g n i d - och s i l f v e r a r b e t e n, passande till l y s n i n g s - och hederspresenter.
I t o r d s i l f v e r, eleganta monster till lägsta pris efter dagens kurs ä silfver.
A r m b a n d, B r o s c h e r, N å l a r, K i n g a r.
K e d j o r etc. i stor och modernt urval till billigaste p r i s.
D i a m n n t r i l l &amp; r a r med 1.
Ä och 5 dinmantpr frän 90. fift ni&gt;h 19K br
I U U IN 3 ' 62 än praktiken, och han hade icke ord om sig att gärna vilja bryta upp från ett gladt lag, men den gamle konsul Lothigius var en man, som visste hvad han ville, och den unge lä- karen steg strax upp och följde honom.
Re- san var ägnad att göra godt och nattvinden borde svalka en omtöcknad panna, men den gamle konsuln darrade, när han betänkte, i hvilka händer han gick att anförtro barnets lif.
Efter en första undersökning nämnde den unge doktorn ordet » difteri », och fram- emot morgonen talade han kort, beslutsamt om en operation.
Fadren kunde icke vara närvarande, icke se det, men han prässade läkarens händer, han mumlade hälft medvetslös något om be- löning.
D e n unge mannen gjorde en tystan- de, afvärjande åtbörd och gick kallblodigt fram till sängen, där den lilla stred mot dö- den.
E t t snitt — och han böjde sig öfver barnet, han tryckte sina läppar mot hennes sjuka strupe och uppsög giftet, som samlat sig därinne.
» Jag hoppas hon är räddad, » var det för- sta han yttrade, när han bröt sin tystnad.
Redan samma morgon kunde man se, att flickan befann sig utom all fara, men fyra dagar därefter var hennes räddare död.
K o n - suln bekostade icke blott begrafningen — en begrafning, som man långt efteråt mindes i den lilla staden — utan gick så långt, att han utfäste sig att betala den aflidnes efter- lämnade skulder och resa en marmorvård öf- ver hans stoft.
Mer kunde ingen gärna be- gära af honom och knappast ens detta, ty denna så plötsliga och oförutsedda död hade varit nära att kasta hans dotter i ny lifsfara.
H o n hade förstått att skaffa sig kunskap om sanningen, och hon sörjde, icke som ett barn, utan som en vuxen sörjer.
» Ja, men.
.
.
om fattigdomen är låtsad och sjukdomen är låtsad, hvem skall man då ge till, och hvem skall man vårda?
— — Kan nöden försvinna från jorden, pappa? » utbrast hon med ett slags förtviflan.
Konsuln affärdade sin dotter med ett skratt, men flickan grubblade i tysthet på sin fråga.
Om all jämmer med ens upphörde, hvad tjä -- nade det då till, att det fanns hjältar, att det fanns människor, som kunde uppoffra sig?
D e skulle gå där liksom alla andra, och in- gen skulle någonsin känna dem.
Hon hade känt en hjälte.
Hon hade fått se någonting likt det, som nänniskor gjorde förr — i de stora tiderna.
H v a d betydde det, om de trodde, att hon aldrig tänkte därpå?
Hon glömde ingenting, hon kunde inte glömma.
D e t hände ännu ibland om nätterna, att hon drömde därom.
Men icke längre med fasa.
N u var hon äldre, nu hade hon förstått, att det icke var hon, som var skuld till hans död.
H a n s eget mod hade dödat honom.
D e t var det, som gjorde henne så lycklig.
T y hon var lycklig, när hon tänkte på honom.
H a n hade vändt hennes håg till det stora.
För hans skull älskade hon de gamla säg- nerna, där öfvermänskliga människor utföra öfvermänskliga ting, men kunde någon hjälte- saga säga mer än de enda orden: » Död för sitt kall, » som hennes far låtit rista in i marmorblocket på kyrkogården, och hade den första kristna kyrkans martyrer icke varit människor, tappre som han?
H o n mindes icke hans ansikte.
Stundom gaf hon det något af en krigshjältes öfver- mod, stundom något af kristustypens blidhet, och alltsom hon blef äldre, skiftade hennes drömmars innehåll och form.
H o n behöfde icke längre sägnernas förklädnad eller det gamlas skugglika storhet.
A l l t hade liksom » Det är inte rättvist, inte rättvist, » upp- kommit närmare.
H o n talade till sin hjälte, repade hon envist, grubblande.
» Det var och han svarade, han kallade henne » syster jag, som dö, inte han. » L y d i a ».
H o n var den hängifna diakonissan, H o n vaknade midt i natten med skri, som som icke ryggade tillbaka för ett prof, hur kväfdes på hennes läppar, hjärtat slog med svårt det än månde vara, hon begärde icke häftig oregelbundenhet, och ögonen öppnades, mer än att få visa sin tapperhet.
D e t var orörliga och onaturligt stora.
Läkaren, som tider af pest och olycka.
Sida vid sida sto- behandlade henne, sade sig icke kunna svara do de vid sjukbäddarne, smittan ingaf henne för en hjärninflammation, och det var då som icke förfäran, och hon blinkade icke, om hans fadern och modern — med ett tålamod och knif fullgjorde sitt värf.
Eller också stod en list, som de ömsesidigt beundrade hos kriget för dörren.
H a n skulle draga ut och hvarandra — • satte sig före det värfvet att sköta de sårade.
H o n bad att få följa ho- så småningom förmå henne att anse det hela nom; outtröttlig vandrade hon på valplatsen som en inbillning, ett foster af egen i hans fotspår, och när hon stödde de fallne yrande fantasi.
D e n unge doktorns namn eller fuktade de döendes läppar, såg han på kom aldrig öfver deras läppar, de undveko henne med en blick, full af beundran.
hvarje den ringaste häntydning på hans död, D å tänkte hon icke längre på sårade och och hvad som i början varit den ytterligaste försiktighet blef till slut en vana, som det döde, hon tänkte på sitt eget ansikte — hur månne hon borde ha sett ut för att behaga icke ens kunde falla någon in att bryta.
honom.
Men när barnet reste sig från sjuksängen P å bordet i konsulns förmak låg ett plansch- var det förändradt, förvandladt.
D e s s blick fick ibland ett uttryck, som om den förföljde verk med titeln: Från Europas tafvelgal- ett afiagset, osynligt mål, och den lilla mun- lerier.
.
.
H o n betraktade R a f a e l s och Cor- » Om j a g hade en sådan nen ägde detta särskilda drag, som tillhör reggios madonnor.
dem, som tiga.
Ingen visste, hvad hon tänkte mun, en sådan hals, sådana ö g o n.
.
.
» H o n på, när hon satt tyst för sig själf, men stun- valde emellan det, som människointuition sett dom hade hon infall, som försatte hela hen- skönast och var tveksamt lycklig i valet.
D e t nes omgifning i förvåning.
V a r det likt en gjorde henne ingenting, att den, för hvars halfvuxen flickunge att bli så utom sig, där- skull hon drömde, längesedan var död.
för att en tiggande gubbe gått förbi köket, H o n hade vuxit upp till en sjuttonårig utan att man precis på ögonblicket haft nå- flicka.
B l e k och smal var hon alltid med gonting till hands att kasta i hans trasiga tunna, lutande skuldror, men armarna och korg, eller att svara fadern, som hon gjorde, de långa, hvita händerna hade rörelser af en då han förklarade, att mannen, som gått i så blyg och dröjande mjukhet, att de gåfvo trasor från deras dörr, kanhända hvarken var ett eget behagfullt tycke åt hela företeelsen.
fattig eller sjuk, utan helt enkelt en bedra- Hon stod och hörde på människor, som om gare — sådant hade man hört förr, intet var hon lyddes till något helt annat än det de i själfva verket vanligare.
sade, och när hon log, var det med en stilla Bkulle henne3 1894 och strålande ljuflighet, som upplyste och förvandlade hennes drag.
Vid den tid, då hon kom ut på sina för- sta baler, började en helt ny läkare att låta tala om sig i staden.
Ä n n u hade han knap- past varit synlig i sällskapslifvet, fast man påstod, att han sökte ett rikt gifte, men man hade mycket att berätta om hans skicklighet, och när L y d i a Lothigius för första gången såg doktor Ström i en af de familjer, där han utfört några af sina lyckade kurer, fäste sig hennes ögon länge och spörjande på hans ansikte.
D e t var ljust och fylligt, med stora, blå ögon och en stor, leende mun, som g a f uttrycket ett visst käckt kynne.
H a n talade muntert ocb högljudt, och förrän han ställde sina ord till henne själf, visste hon icke, om hon tyckte om honom, men då förstod hon, att man fann honom vinnande, och hon hade ingenting att invända, då fadern tog honom till husläkare.
D e t blef henne snart en an- genäm vana att vänta honom ett par gånger i veckan, och hon skulle haft svårt att göra sig reda för hvad hon kände, när han afbröt ett föredrag öfver konsulns diet för att skäm- tande spörja efter hennes hälsa.
Det föreföll henne, som om han icke skulle kunna taga någonting i världen på allvar — åtminstone när han talade med henne — men hon tyckte om att tänka sig honom i utöfningen af sitt kall, sådan han i farans ögonblick måste stå vid sjuksängen, och en kväll, då hennes far fick ett anfall af sin gikt och man sände ett brådskande bud till doktorn, väntade hon i spänning på hans ankomst.
L u g n och trygg trädde han in om dörren, lngnt gaf han sina order, men när han gick, förstod hon, att han var värd sitt läkarerykte, och hon kunde tac- kat honom, för att han icke lade märke till henne, där hon satt i sitt hörn.
Efter den dagen gjorde hon honom gärna ett par snabba frågor, när han kom eller gick, han svarade mer eller mindre omständ- ligt, tills det så småningom blef dem en vana att slösa bort halftimmar i hviskande sam- språk.
Konsulinnan tog sig väl i akt att störa dem, där hon gick och sysslade om- kring mannens sjuksäng, men hon var icke den enda, som förstod hvartill denna förtro- lighet skulle leda, ty doktorn hade gjort det alldeles klart för sig ända från begynnelsen, och det var endast Lydia, som vaknade upp till det knappast anade, när han en kväll gjorde henne sin förklaring och frågade, om hon höll aldrig så litet af honom.
H o n bleknade, darrade och sade » ja », men därpå sköt hon honom litet ifrån sig och såg på honom med sitt stilla och strålande leende.
» Jag tror, det är ditt kall jag håller af, » utbrast hon, » framför allt, öfver allt på jor- den.
J a g har älskat det, nästan så långt jag kan minnas tillbaka med en kärlek — åh, med en kärlek.
.
.
» Hvarför, han ville veta hvarför.
» Därför att det kan göra människor till hjältar, » sade hon.
» Lilla svärmerska, » log han, lätt, öfver- seende som mot ett barn.
Men hon fortfor: » Törne, som räddade mig, när j a g var liten, han var en hjälte.
Ingen vet det, men jag har dyrkat honom, j a g har afgu.
.
.
» H a n tog hennes hufvud mellan sina båda stora, fylliga händer: » H v a d en sådan där liten flicka kan låta fantasien löpa af med sig. » sade han.
» Jag kände Törne från U p - salatiden, och hvad han var, någon hjälte för små fröknar, det — det var han väl knap- past.
Duktig karl, om du så vill, och djärf
IDUN 1894 som en galning, när han fått sig några g l a s.
.
.
J a g vill inte gå i borgen för, att han var nykter, men det var skada, att han skulle sätta till lifvet på kuppen. » Lydia Lothigius stod bara och såg och såg; hon sade intet — hon värjde sig endast för smekningen af ett par stora, fylliga hän- der — och då man i det samma ropade på henne från det inre a f våningen, lämnade hon rummet utan ett ord.
När doktor Ström dagen därpå kom till konsulns • — elakheten påstod i frack och hvit halsduk — och framförde sitt friare- ärende till flickans far, var det ingen ände på moderns förtjusning och faderns belåten- het, men då L y d i a kallades, kom hon blek och sluten, och blek och sluten sade hon sitt » nej » — ett » nej », som icke lät sig påver- kas af böner och ej heller af förnuftigt tal.
H o n afgaf intet skäl för sin vägran.
O m hon hade en orsak, var den för henne ensam, men i den blick, som hon lyfte mot doktorn, låg det något, som han aldrig förr sett i dessa ögon, och som han inte förstod.
H u r skulle han kunna fatta, att ett bjärta kan förvandlas, därför att det mister en illu- sion?
Tio julklappsidéer.
363 Kudden kantas med yllekordonger, hvilka på handskar och litet tvinnadt, mörkt bomullsgarn.
Handskarne tvättas, om så behöfs, klippas i små smalsidorna knytas till rosetter och förses med 4 cm.
långa och 1 cm.
breda lappar, med en liten toffsar.
Vill man göra kudden finare, tager man skåra (V cm.
lång) i hvardera ändan.
Till matt hvit yllestramalj och syr med svart garn.
Bredden på kudden färdig är 32 cm., längden bårder eller stolgarnityr lägger man upp 28 maskor; Lisa.
stickar så en maska, lägger den lilla handskbiten 70 cm.
(Forts.) emellan, stickar åter 1 maska och viker fram den- halfva delen af handskbiten.
P å detta sätt fort- sätter m a n, tills hvarfvet är färdigt, stickar då två släta hvarf, så åter ett hvarf med skinnlappar I mycken frihet mycken villfarelse; dock viss o. s. v., tills bården år så lång man behöfver den.
är pliktens trånga stig I Man sorterar lapparne i schatteringar, så att de Schiller.
I de sår, som plikten tillfogar, gömmes ock det mörka färgerna komma på den ena sidan af bår- balsam, som helår dem.
den och de ljusa på den andra.
Feuchtersleben.
Till hyllor och bord tager arbetet sig bäst ut såsom spetsiga uddar.
För att forma en sådan udd går m a n till väga på följande sätt: Man lägger upp 3 maskor, stickar in en svart skinnlapp, stickar 2 stickor, ökar på 3:dje stickan 1 maska på hvarje yttersida, stickar så in 2 svarta Carl Larson, vår celebre konstnär, har i Theodor lappar, stickar 2 stickor, ökar på den 3:dje 1 maska Blanchs ' konstsalong öppnat en utställning, hvil- 1 hvarje ytterkant, slickar in 3 svarta lappar, stic- ken är af synnerligt intresse, och som ingen konst- vän bör försumma att besöka, helst som det är kar 3 stickor, ökar på den 4:de 2 i hvarje ytter- rätt längesedan konstnären hade en egen samlad kant, lägger in 2 svarta lappar, 1 ljus och så åter utställning och det nog på grund af det vidlyftiga 2 svarta.
Stickar 3 stickor, ökar på den 4:de åter dekoreringsarbete, h a n fått det ärofulla uppdraget 2 i hvar ytterkant, lägger in 2 svarta lappar, 3 att verkställa i Nationalmuseum, torde dröja rätt länge, innan han får tid att måla något för en ljusa och så å nyo 2 s v a n a o. s. v. tills udden ny utställning.
— Genast vid inträdet stannar fått önskad storlek.
Efter 5:te hvarfvet med skinn- blicken vid en stor duk på fondväggen, framstäl- lappar ökas på hvar sticka blott en maska i hvarje lande konstnärens familj utanför sommarbostället.
ytterkant.
De 2 svarta lapparne på yttersidorna Det är en präktig tafla, i hvilken det ligger något så gladt och hjärtligt, på samma gång konstnärens kanta udden hela vägen, och mellan dem måste skämtsamma lynne äfven h ä r fått leka in, i det de ljusare färgerna bestämmas efter egen smak.
han låtit göra ramen till taflan så, att en träslå Jag brukar ordna färgerna så, att de ljusa komma går tvärs öfver nedra delen af målningen, så att nedåt och de mörka uppåt — alltid omgifna af det ser ut, som om den ena pojken hängde öf- ver sagda träslå.
C.
L. målar ofta de sina, och den 2 lappar breda svarta kanten.
Udden afslutas det synes då alltid, alt han går till verket med medels en af fint klippta skinnremsor tillverkad kärlek.
Hjärtlighet är ock det genomgående dra- tofs, hvilken fästes i dess spets, så att den hän- get i nästan allt, hvad konstnären skapar, vare sig det gäller att måla ett porträtt, ett landskap eller ger ledigt.
Alla uddarne förenas medels ett par en naturstämning.
Karaktäristiken i porträtten hvarf skinnlappar, hvilka bilda en mörk kant.
verkar synnerligen öfvertygande på åskådaren, För att underlätta stickningen klipper man en liten äfven om denne ej alls känner föremålet i fråga.
urhålkning på midten af skinnlappen (på båda dess I tekniskt hänseende står C.
L. som bekant långt framom de allra flesta af våra nu lefvande ar- yttersidor), hvarigenom det blir lättare att vika tister.
Så väl i teckningen som i färgbehandlingen öfver lappen och svänger den, så att rätsidan af är h a n mästare.
När han roar sig att experimen- skinnet kommer på samma sida, hvilket dock en- tera med färger, lyckas han nästan alltid, och det hela blir helt naturligt.
Se t. ex. på den stora dast behöfver iakttagas, då man stickar uddar.
oljefärgstaflan » Ulf i aftonsol ».
Här h a r konst- Färdigt liknar arbetet närmast ett egendomligt, nären fråssat i den röda färgen — idel rödt i rödt och dock så naturligt och helgjutet.
En för- mångfärgadt skinn.
En liten udd är medsänd som prof till redak- träfflig tafla är också » De sista solstrålarne », den stora duk, som var sänd till Chicagoutställningen.
tionen och kan på Iduns byrå få tagas i betrak- Akvarellerna äro synnerligen läckra.
Bland dem tande af dem, som intressera sig därför, och ön- märkas särskildt de båda porträtten af fru Pontus skar jag, att det enkla arbelet måtte vinna bifall.
Ftirstenberg och hofrättsrådinnan V. v S.
På utställ- ningen finner m a n också konstnärens fina och Friherrinnan E.
R. genialiskt utförda lavyrteckningar till Viktor Ryd- bergs » Singoalla », som till julen utkommer i en III.
praktupplaga på Albert Bonniers förlag.
Slutligen utställer C.
L. en hel del namnsdags- och födelse- Rainers piano-stol.
Vid ett besök, som j a g gjorde dagsgratulationer, i hvilka m a n finner skämt och i våras i den numera aflidne Tirolersångaren Rai- humor parad med satir och den godmodigaste ners hotell vid Aachensee i Tirol, såg j a g en hjärtlighet.
Utställningen torde i sin helhet få pianostol, hvilken på grund af sin enkelhet, men räknas till en af de intressantaste vi på sista ti- den haft härstädes.
originalitet slog an på mig, och jag beslöt att.
genom » Iduns julklappstäfling » låta andra dödliga, Af Snoilskys » Svenska Bilder » med teckningar af hvilka ej som jag åtnjutit » hotell Rainers » gäst- Albert Edel / elt h a r förläggaren, hr Hugo Geber, frihet, få bli i tillfälle att taga efter den vackra nu utsändt häftena 3 och 4 i ett dubbelhäfte.
Vi kunna h ä r endast hänvisa till hvad vi förut sagt idéen.
om de båda första häftena af detta förträffliga Själfva stolen var en ekbänk, just lik de bän- praktverk och vilja endast tillägga, att det nu ut- kar, som nu äro moderna hos oss, och stor nog komna dubbelhäftet i intet afseende står efter för två personer att sitta p å; kudden var broderad sina föregångare.
på grå linnestramalj med rödt Hamburgergarn; mönster: en Tirolervisa med noter till; om jag ej missminner mig, var det den bekanta visan: » Nirgends ist es mir so wohl, wie in den Bergen von Tirol ».
Jag skulle nu vilja föreslå, att man toge någon svensk folkvisa och sydde första tak- Rysslands nya kejsarinna.
Den 2 dennes terna däraf.
Man broderar först de 5 notlinierna vexlade tsar Nikolaus och prinsessan Alix ringar.
så noter, bågar, pauser m. m. och till sist orden, Några dagar efter tsar Alexanders jordfästning hvilka böra sitta rätt under sina noter.
Broderiet äger förmälningen rum.
Ett kejserligt manifest af följande lydelse h a r utföres i korsstygn, hvarvid orden sys i skrifstil.
utfärdats: Bänken lämpar sig äfven framför salsorglar, » I dag den 2 november h a r vår trolofvade mot men bör man då naturligtvis välja en psalm så- tagit den heliga smörjeisen enligt ortodox ritus som mönster: Vår Gud är oss en väldig borg t. ex. till vår och hela Rysslands tillfredsställelse.
Vår 5 Konst och literatur.
Prisbelönade bland de insända bidragen till » Iduns julklappsbasar ».
Visserligen h a r ej heller i å r j u l k l a p p s - täflingen lämnat n å g r a allt för r e m a r k a b l a resultat, trots d e n delvis n y a o c h lockande form, vi sökt välja för d e n s a m m a.
Ett o c h a n n a t torde dock vara af v ä r d e, o c h af detta h a vi, i s a m r å d m e d sakförståndiga d a m e r, utvalt d e tio beskrifningar, s o m h ä r n e d a n n u skola m e d d e l a s, o c h hvilkas i n s ä n d a r e ä g a att, efter a n m ä l a n å v å r byrå, lyfta d e u t - fäsla prisen.
I.
I hvarje äkta svenskt Jiem, som vill göra anspråk på att vara sant fosterlandsälskande, bör finnas en svensk flagga i en eller annan form t. ex. som soffdyna, väggprydnad eller dylikt.
En sådan soff- dyna göres af Handarbetets vänners kläde.
Det blåa klädet tages i lämplig storlek, dock ej mer än 45 cm.
långt och 30 cm.
bredt.
Däröfver läg- ges ett 8 cm.
bredt kors af gult kläde, som invi- kes på kanterna.
Unionsmärket sys i naturliga färger med chattérsöm.
Dynan stoppas med dun, fodras med gult siden och omgifves med gul ylle- kordong, som i ena hörnet knytes i många yglor och två ändar slutande med drejade tofsar.
Vågg- prydnaden göres lika stor, men af siden i stället för kläde.
Unionsmärket broderas på samma sätt.
Fodret af gult siden.
Flaggan fästes med en gul och en blå silkeskordong vid en 60 cm.
lång po- lerad käpp och anbringas på en vägg såsom dra- peri vid en tafla eller dylikt.
Clasa.
II.
Originella arbeten af gammalt handskskinn.
Med an- ledning af den af redaktionen utlysta » täflan för beskrifning på verkligt trefliga, nya och originella handarbeten », vill jag försöka beskrifva ett lika lätt som billigt och ovanligt arbete, användbart till prydnad kring hyllor, bord, dukar och mattor eller till gammaldags stolar.
Materialerna äro gamla Extra fin U r notisboken.
(Qual ité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891.
Vid un- dersökning af handelskemisten befunnen, enl. intyg, fullgod.
K. A. Nydahl &amp; C:o M a r s a l a Garanteras utmärkt.
Pris kr.
1: 25 pr but.
Finnes endast hos S t o c k Riks- h o l m och, 2 A l l S m t.
n telefon.
replan 2
IDUN 364 trolofvade har därvid erhållit namnen Alexandra Feodorovna med titel storfurstinna och kejserlig höghet. » 1894 komma till den intressanta utställningen, hvilken vi emellertid redan nu på det varmaste rekom- mendera till våra läsarinnors uppmärksamhet.
Kvinnliga apotekare.
Ytterligare ha två unga kvinnor blifvit af medicinalstyrelsen god- kända såsom elever å apotek, nämligen Eva Eleo- nora Christojferson (född 1876) och Gerda.
Isa- bella Aurora Borgström (född 1877), hvilka genom- gått Kristianstads elementarläroverk för flickor.
Båda äro antagna såsom elever å apoteket i Kri- stianstad, hvilket innehafves af Apotekare Axel Gauffin.
serten förhöjdes betydligt därigenom, att k. hof- kapellet förträffligt ackompagnerade alla de nu uppräknade numren; extranumren ackompagnera- des på piano af hr Lang.
Hofkapellet utförde därjämte Foronis vackra » Ouverture melancolique » (e moll) samt den alltid gärna hörda » Suite 1 ' Arle- sienne » af Bizet.
För öfrigt utfylldes programmet med ett par sångnummer af hr Agnar Strandberg, hvilken visade sig förfoga öfver en charmant bas- stämma, hvarjämte han förtjänar särskildt beröm för sitt tydliga textuttal.
Däremot bör den unge sångaren beflita sig om litet mera lif i föredraget.
Violinisten Henri Marteau gifver i dag fredag ännu en konsert, denna gång i Musikaliska aka- demien samt med biträde af fru Dina Edling och hr Hjalmar Meissner.
Teater och musik.
Kungl.
operan återupptog i söndags Donizettis operabuffa » Don Pasquale », hvilken ej gifvits här- städes sedan början af 70-talet.
Reprisen af denna Donizettis kanske bästa opera är fullt berättigad och borde af publiken hafva uppmuntrats med ett talrikare besök.
De som infunnit sig tycktes emellertid, att döma af det lifliga bifallet, vara så mycket mera intresserade.
Utförandet var ock på det hela taget särdeles godt och rollfördelningen lämplig.
Titelrollen innehafves af hr Brag, dok- tor Malatesta spelas af hr Johansson, Ernesto af hr Lundmark och Norina af fröken Frödin.
Alla äro som sagdt bra på sin plats.
Hr Lundmark hade en mycket lycklig afton.
Fröken Frödins höjdtoner hafva vunnit i färg och klang; däremot äro mellantonerna fortfarande beslöjade och hesa, och intonationen brister ej så sällan i renhet.
Det hela leddes förtjänstfullt af hr Strandberg.
— Efteråt gafs ett balettdivertissement af Lund med musik af hr G. Nyberg, som själf anförde det- samma.
En fotografisk utställning, den första af så stor och allmän omfattning, som anordnats i vårt land, pågår för närvarande å Industripalatset i Stockholm och väcker lifligt och förtjänt intresse.
Ett och ett hälft hundratal utställare ha hörsam- mat den utfärdade inbjudningen, och flere tusen nummer charmanta porträtt, vyer och interiörer vittna om den höga ståndpunkt denna moderna konst nu intager i vårt land.
De täflande äro, som sig bör, delade i två skilda grupper: yrkes- fotografer och amatörer.
Inom dem bägge intar det kvinnliga arbetet ett framskjutet och hedrande rum.
Naturligt nog torde särskildt en utställarinna först af alla tilldraga sig uppmärksamheten — vår kronprinsessa Victoria, hvilken, som kändt, är en särdeles ifrig amatörfotograf.
Detta emel- lertid visst icke endast på grund af samhälls- ställningen; hennes rikhaltiga exposition står utan tvifvel äfven tekniskt och konstnärligt bland de allra främsta.
Den omfattar nästan uteslutande vyer från hennes orientaliska resor, och redan själfva ämnena äro således ägnade att tilldraga sig mindre vanligt intresse.
Den furstliga ut- ställarinnan har också vid den i måndags verk- ställda prisutdelningen hugnats med diplom och hederspris.
En Gustaf-Adolfs-föreställning äger rum å k. operan söndagen den 9 december.
Programmet, som framdeles kommer att fullständigt meddelas, upptager en historisk tidsbild i nio tablåer, utgö- rande en framställning af hjältekonungens lif.
Till dessa tablåer har Daniel Fallström skrifvit en serie poem, hvilka beledsagas af musik af Nor- man, Berwald, Henneberg m. fl.
Matiné gifves om söndag i Berns ' salong af frö- ken Amelie Waldau med biträde af fru Helga Ho- ving, direktör Hjalmar Meissner m. fl.
förmågor.
Fröken Violonisten Henry Marteau gaf i tisdags kon- sert å k. operan inför en fulltalig publik, som för hvarje af den unge konstnären utfördt nummer allt mer entusiasmerades.
Programmet var syn- nerligen väl valdt och ägnadt att låta den unge mästarens alla framstående egenskaper framträda.
I besittning af en osviklig teknik och ett förträff- ligt instrument ådagalade han därjämte vid utfö- randet af de olika numren en så mogen uppfatt- ning och berömvärd pietetfullhet, som man näppe- ligen skulle vänta af en så ung man.
De utförda numren voro Max Bruch ' s konsert (g-moll) för violin och orkester, Ch.
Gounods » Vision de Jeanne d ' Arc », Introduction et ronde capriccioso » af Saint-Saens samt Vicuxtemps ' bekanta polo- naise jämte ett par extranummer.
Värdet af kon- Både bland yrkesfotograferna och amatörerna återfinnas för öfrigt ytterligare många kvinnliga namn bland de med pris utmärkta.
Törhända tor- de vi ännu engång få anledning närmare åter- Inn ehål storteeknin g. Stafvelsegåta.
0 Mitt tredje: Bidrag mottagas med Linge.
tacksamhet.
Läs rätt — det är ett verbum blott — Vår hälsa rör det ock — Läs bakfram, och det är ett mått För vätska tunn som tjock.
Mitt Charad.
Nog har väl ibland det händt dig Att otålig blifva, säg!
Då gång efter gång mitt första Har hindrande spärrat din väg.
Enstafvelse — Ej annat Från höger, Förkortning fjärde: från vänster hand finner jag — i vårt tal ibland på vår dag.
andra utgör en möbel, tjänar att bära opp, mer eller mindre komfort, egen ärade kropp.
Hur skall jag nu på En fiffig beskrifning Jo, en är därtill för För mycket däremot mitt tredje ge?
litet, tre.
Om nu allt detta du funnit, Behöfver jag säga då, Att alldeles vid mitt första Mitt hela du finner stå.
John.
Palindrom-charad.
Milt första: Att sådan sak ju lätt förstört, Ar nog af alla kändt, Och — omvändt, hvad ur pipan gör ' i Se ' n man den stoppat, tändt.
Mitt andra: Från vänster ett pronomen kort Samt nordiskt tilltalsord.
— T1 1 1 1 1 1!
1 t I © i 1© I | 1 1 1 1 | | | | 1 © 1 t © 1 1 1 1 1 1 1 © 1 I 1 |©| 1 1 1 1 ||© | © | 1 1 1 1 l©l | | © |©| | | | I | | © | 1 © 1 | | | © ©1 1 | | 1 1 © 1 1 1 * 1 | 1 1 1 1 1 1© 1 1 1 1 1 0 1 Mitt hela- Mitt Som Med Din i Mu- Mrs May Wright Sewall; af Hilma Angered Strandberg.
(Med porträtt).
— Guldkonung; poem af Fredrik Nycander.
— Du mäste.
Dialog om uppfostran af Efraim Rosenius.
— Blomstervännens prfifvotid; vinterfunderingar af S — m.
— Doktor Karolina Widerströms nya privatklinik; af Lea.
— Fröken eller jungfru?
— E n illusion; skiss för Idun af Jane Gernandt-Claine.
— Tio julklappsidéer; prisbelönade bland de insända bidragen till Iduns julfclappsbasar.
— Konst och lit- teratur.
— Ur notisboken.
— Teater.
— Tidsfördrif.
Från höger osed, som bör bort, Dock ej från domarns bord.
Redigeras af Sophie Sigrid Pettersons konsert äger rum sikaliska akademien nästkommande tisdag efter ett godt och tilltalande program.
Mitt hela läst just som det står Oss rika skördar bär.
Det nu har flytt, men nästa år Vi ha det åter här.
F. M.
C. Aritmogryf.
1 2 3 4 5 6 7 6 7 8 9 10 11 6 3 12 3 5 13 14 14 4 2 15 3 9 6 7 16 6 17 3 18 5 2 19 1 5 6 7 15 15 Begynnelse- och slutbokstäfverna bil- da, uppifrån och ned, två bekanta my- tologiska namn.
Orden beteckna: 1) adjektiv, liktydigt med förtretad, 2) styrelseform, 3) ätlig svamp, 4) del af en måltid, 5) kvinnlig benämning, 6) tyskt konungarike.
John.
2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 en, dan, po, jord, val, erz, bar, sö, gub, je, by, ne, aus, pe, sjö, la, der, tro, nel, car, tel, ham, lid, not, pus, ry, ting, la, nings, do, ly, näs, ge, prest, bir, litz, ter, gel, kra, berg, ge, co, brekt, mer, gri, bu, pen, tam, ter, per, fors, lom, gra, vin, nam, grön, hu, ub, et, bar, iin, svall, den, di, dik, ge.
Af dessa 66^ stafvelser bildas 19 ord, som insättas i de uppifrån och nedåt gående rutraderna så, att en bokstaf kommer i hvarje ruta.
De 19 orden äro: 1) kanton i Schweitz, 2) del af Italien, 3) stad i Sverige, 4) trädgårdsväxt, 5) stad i Brasilien, 6) stad i Finland, 7) järnvägs- station i Götaland, 8) mansnamn, 9) stad i Österrike, 10) vildblomma.
11) berg i Tyskland, 12) järnvägsstation i Norrland, 13) mansnamn, 14) järnvägs- station i Götaland, 15) fruntimmersnamn, 16) en omtyckt bärsort, 17) stad i Spanien, 18) stad i Sverige, 19) stad i England.
Ärö orden funna, bilda de bokstäfver, som komma i de med 0 ut- märkta fälten i ofvanstående figur ett tänkvärdt ordspråk.
Hildegard.
Bremer, 4) ingenue, 5) ljum, 6) eko, 7) union, 8) modesti.
— Jubileum, ceremoni.
Lösningar.
Logogryfen: Lackstång; s t i n k a, last, lag, Glan, slakt, stank, klaDg, tåg, gata, gå, f,ack, tåla, stag, stå, käta, skal, skål, nål, låta, gas, tal, lås, å, c, snålt, glas.
Ckaradsn: Protesen: Idun.
Broder.
Metalesen: Rorall.
Ordgåtan: 1) Jeanne d " Arc, 2) TJndine, 3) I n k o m m e r i lådor, Innehållande 2: ne hermetiskt slutna cisterner, r y m m a n d e t i l l s a m m a n s 37 liter.
MATTONS SALONGS-OLJA!
Extra raffinerad amerikansk Fotogen. — Ensartad!
Vattenklar!
Rökfri I Bokstaf s fyrkanten: H I L M A I D E A L L E K T E M A T E N A L E N A C M oc s k o h T a l rl ika R. om bu å d t on i, la S n t d rt o e lm n..
