# ID: svediakorp-per995
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,039
# sentences: 602
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, hinns Tryckeri Aktiebolag N:r 44 (359) Fredagen den 2 november 1894.
Byrit: kvartal: kr.
1 fO K l a r a S ö d r a K y r k o g.
1 6, 1 t r.
A l l m.
telef.
6 1 4 7.
Iduns Modetidning jämte k o - lorerade p l a n s c h e r • 1: 50 P r e n u m e r a t i o n s k e r a a l l a post- I d u n s Modet, utan kol.
pl.
_ • it — a n s t a l t e r i riket.
Prenumerationspris Idun ensam pr Redaktör FRITHIOF Ty det är inte alltid, en dylik återuppståndelse blir oblandadt lyckosam.
Den som ej går framåt, går tillbaka, heter det.
Och den som ej ständigt är i selen, har just inga tillfällen att gå framåt.
Vi ha sett mer än ett exempel på, att en om- tyckt artist,hvilkens namn sedan åratal tillbaka varit utgifvare: HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Eedaktionssekr.
: Helfrid i en som slitit u t ett par skor på sce- nen, längtar alltid dit igen, » säger ett gammalt ordspråk.
Det är sällan, en skådespelare, som dragit sig tillbaka från rampljuset för att lefva i privatlifvets lugn, kan motstå lusten att kom- ma åter upp på scenen, att åter känna sig i sitt gamla esse, känna sig vara inte afskedad och fördet- ting, utan konstnär, i verk- samhet och ung på nytt.
Undantag finnas från re- geln — Elise Hwasscr, Ed- vard Swartz, Svante H e - din äro bland de våra t r e, hvilkas en gång tagna afsked från publiken var oryggligt — men flertalet af de sceniska veteraner- na h a r en minnesgod pu- blik fått hälsa välkomna åter, ibland med oblan- dad glädje, någon gång med svikna förhoppningar, i- bland ej utan ett visst vemod.
.
.
och Nordling.
Utgifningstid: hvarje helgfri fredag.
Lösnummerpris I 5 öro (lösn-.r endast för komptetteiingår.)
7:de årg.
AnuouNprls: 35 ö r e p r n o u p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » Lediga platser » 25 ö r e för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre pr n o n p - rad.
Kinmansson, försvunnet från affischen, återuppträdt, utan att kun- na vinna annat än en succés d ' estime.
A t t fru Helfrid Kin- mansson vid sitt nu förestå- ende gästuppträdandc på D r a m a t i s k a teatern skall mötas med en framgång af annat slag än den, som endast innebär ett tack för det, hon fordom gif- vit, är en önskan, som måste delas af hvarje vän till hennes fina och själ- fulla konstnärsskap.
Helfrid Kinmanssons konst h a r varit mindre ly- sande än värmande.
D e n h a r först och sist varit äkta, allt igenom äkta, känd, personlig, gedi- gen.
D e t är ej för myc- ket sagdt, då man kallar hennes bästa prestationer för fullödiga mästerverk.
D e ha varit roller i andra planet — ty primadonna h a r hon ej varit, om ej i sin ungdom under den Stjernströmska tiden på Mindre teatern — men det är vackert så att göra andra klassens roller med mästerskap.
D e t är ej med alnmått, man mäter en målnings förtjänst, och en scenisk skapelses värde beror ej på rollens ark- antal.
380 I DUN 1894 J a g v i l l g i f v a dig r e c e p t på e t t l i f s e l i x i r u t a n d e k o k t e r, u t a n örter, u t a n t r o l l f o r m l e r: V i l l du bli ä l s k a d, s å ä l s k a!
Hekaton.
Helfrid Torsslow — född 1831 - v a r född till .skådespelerska.
Fadrcn var Olof Ulrik Torsslow, som bekant en af den svenska teaterns ypper- sta förmågor, modren Sara F r e d r i k a Torsslow, också bon en af do allra främsta.
Den lilla Helfrid hade sålunda konstnärsblodet i sina ådror, hon växte upp i teaterluft, väckte ti- digt u p p m ä r k s a m h e t i några barnroller, men försvann sedan från scenen och fick en vårdad uppfostran.
Vid sjutton års ålder blef hon anställd vid Mindre teatern (nuvarande Dra- matiska teatern), hvars ledare hennes fader då var.
D ä Torsslow på direktörsplatsen efter- träddes af E d v a r d Stjernström, stannade hon d ä r som en af t r u p p e n s mest u p p m ä r k s a m m a d e och omtyckta medlemmar, hon var då dess första älskarinna, och förste älskaren var Gustaf Kinmansson, hvars h u s t r u hon blef 1853.
D å kungliga teatern inköpte den Mindre, öfvergick paret Kinmansson till kungliga scenen, som de sedan förblefvo trogna.
Det var i det klassiska och i det romanti- ska skådespelet Helfrid Torsslow gjort sig be- märkt.
Bland hennes bästa roller från ung- domstiden må nämnas Valborg i Oehlenschlägers Axel och V a l b o r g », J u l i a i Shakespeares kär- leksdrama och J o l a n t a i H e r t z ' » K u n g Renés d o t t e r ».
Den sistnämnda rollen prisas af sam- tida kritik som » något af det renaste, bästa och mest älskliga, som någonsin vår scen haft att uppvisa ».
Den egenskap, som u p p b a r hen- nes skapelser, var — förutom den allt mera be- härskade tekniken, odlad i hennes faders strän- ga och ypperliga skola — framför allt känslans uppriktighet och sanning.
Vi som företrädes- vis sett henne spela gummroller, men utföra dem med en till hjärtat trängande känsla, vi kunna godt förstå, att hon som ung kunnat gifva de mest skära och innerliga uttryck för kvinnlig hängifvenhet och för kärlekens värme.
På den kungliga scenen utförde hon till en början unga roller — bland annat Laura i Björn- sons » De nygifta », Antoinette i » Klädeshand- laren och lians m å g », K a r i n Månsdotter i Edv.
Bäckströms » En k r o n a ».
Ä n n u år 186U spe- lade hon Valborg mot sin man i Axels roll.
Så kom den kritiska åldern, ur hvilken hon utgick som den präktiga karaktärsskådespeler- ska, vi alla ha i godt minne.
Men den främsta i ledet var hon ej längre.
I det stora skådespelet trängdes hon åt sidan a l fru Hwasser, hvilkcns öfvcrlägsna genialitet gjorde henne själfskrifven till de mest lockan- de och mest tacksamma roller.
Och då hon började spela äldre damer, hade hon på detta område framför sig fru B e t t y Almlöf, hvilkens saftiga humor gjorde henne själfskrifven till de bästa gummrollerna.
F r u Kinmansson må- ste resignera och nöja sig med att göra det bästa, hon kunde, af de uppgifter, som kommo på hennes lott.
D å man påminner sig Helfrid Kinmansson från det senare skedet af hennes artistlif, är det nog hufvudsakligen i gestalt af en gammal gladlynt och rar tant, hon står för ens minne.
Tanten kan vara spetsig nog under den godmo- diga ytan — det är ett par pigga, lifliga, ung- domliga ögon, som lysa upp det runda ansiktet - - h o n kan också vara inskränkt och enfaldig, men fryntlig och hjärtegod är hon i båda fallen, oeh till och med, om hon står på gränsen till att vara litet halffjoskig — som » moster Lisen » i Alfhild Agvells » Dömd » — så h a r hon vara sympatier, ej Mött för sin olyckas, utan mest för sitt goda hjärtas skull.
Den mun- tra och frispråkiga tanten i » Det nya syste- met » — jag minns inte hvad hon hette -- — och den hederliga, fastän ampra madam liönt- ved i Holger D r a c h m a n n s » Strandbybor » må stå som exempel på hennes gummtyper med skinn på näsan, fru Guerin och B a r k (i Augiers » Notaries G u e r i n » och fru Leffler-Cajanellos » Sanna kvinnor ») som den förtryckta oeh li- dande h u s t r u n, tolkad af hennes behärskade och djupa konst, madam Rundholmen i » De ungas förbund » — en af de roller, hon ärfde efter fru Almlöf — som ett prof på hennes groteska komik, som likväl aldrig slog öfver i karrikatyr, och de båda hjärtinnerligt snälla tanterna i två af F r a n s H e d b e r g s skådespel, » Majorens döttrar » och » Mellan bjudningarna », som prof på hennes älskvärdt godmodiga hu- mor.
I » Evas systrar » var fru Kinmanssons blida, undfallande moster Sally fullt ut lika lifslcfvande som fru Almlöfs bullrande och härsklystna moster Monika.
1 regeln måste man sakna henne, då man ser hennes roller utföras af andra skådespelerskor — i de h ä r nämnda rollerna minns jag endast en, där hennes efterträderska u p p n å t t henne, och det är fröken Åhlander i » Mellan b j u d n i n g a r n a ».
Men en blick på Helfrid Kinmanssons re- pertoar visar tydligt nog, att den inte inskränkt sig till de snälla gummornas rollfack.
Det är sins emellan ganska olika kvinnor, hon gifvit lif.
Och det tycks ha roat henne att få växla om, att få roller, som föllo helt och hållet utom det fack, där publiken var mest van att se h e n n e.
D e n som såg Sardous » Dora » med dess för- sta rollbesättning, kommer nog ihåg Doras mamma, den gamla, tämligen äfventyrliga gref- vinnan, enka efter en .-ydamerikansk president.
Hon var elegant och slamsig, världsvan och narraktig, gBuotnkomisk, utan att ett ögonblick förefalla öfverdrifven.
Det låg så mycket godt lynne och så mycken intelligens — och hvilket herravälde öfver uttrycksmedlen!
— i denna prestation, att jag som ett motstycke därtill endast kan sätta fru Hwassers senare skapelser inom den groteska genren.
Och den som minns » Odette » i dess första uppsättning, minns nog också, hvilken dråplig uppenbarelse fru Kinmansson var i den lilla biroll, hon där utförde.
Det var en ren sta- tistroll, en af figurerna i tredje aktens spel- scen.
E n öfvermogen och bedagad, sydländsk föl detta skönhet, med korpsvart lugg ner till ögonen, feta rosiga kinder och rödmålade läp- par, iklädd en u t m a n a n d e d r ä k t i skrikande färger och bärande en pudel pä armen.
Det hade varit skådespelerskan ett nöje att gifva sitt goda lynne luft genom denna förvandling af sin yttre människa — detta var något annat än de snälla t a n t e r n a från de svenska pjäser- na 1 — och genom det groteska sätt, på hvilket hon sade sina få repliker.
Och talar man med en af kungliga teaterns gamla garde om Helfrid Kinmansson, så på- minner han om en annan biroll, hon utfört på ett öfverlägsct sätt.
D e t var i Sardous blod- drypande dram » Allt för fosterlandet ».
Hon spelade en kvinna, som blef dragen inför do- maren och utan vidare dömd att dränkas.
Hon hade få ord att säga, hon berättade, att hon låst i n ' och bränt inne ett dussin soldater, som mördat hennes dotter.
Men hon sade dessa ord med en intensif kraft, m e d e n hatets och hämnd- lystnadens triumf i tonen, som ristade sig in i a h ö r a r n e s m i n n e.
.1 ag kominer ihåg hennes tonfall, som hade det varit i gar, jag hörde henne.
A t t kunna gifva så mycket i en biroll, som i van- liga fall hvarken regissören eller åskådarne skulle fästat någon vikt vid, det gör endast den äkta konstnären.
I Helfrid Kinmanssons gripande tolkning af denna lilla episod i Sar- dous d r a m a gick något af hennes moders, af Sara F r e d r i k a Tovsslows lidelsefulla, impone- rande styrka igen.
D e t var eljes från en helt annan sfer, dotterns konstnärsskap kom att hämta sina uppgifter.
Hon hade börjat inom den stora konsten, som romantisk hjältinna, hon slutade midt inne i 1880-talets hvardags- realism.
Men i alla sina uppgifter lade hon in sitt friska lynne och sin innerliga, äkta känsla — och sin pietet för den konst, åt hvil- ken hon ägnat sig, allt sedan hon var ett litet barn.
Helfrid Kinmansson — h a r aldrig varit en en god skådespelerska.
i lifvet är det bra atl god är ännu b ä t t r e.
— har det blifvit sagdt stor, men däremot alltid Och i konsten liksom vara stor, men att vara, Georg Nordensvan.
I bubblor, som stigen och svinnnen ... Ijjpf bubblor, som Och i blånande Hur Er skimren tjusar dock glans, som För blicken Där ofuanför ej Jff regnbägsljus, lyckans lockar fager, skön strålande — och En åska — hägring, och flydd dar; är dess tårar blyga, Men snart Och drömmarna som Och ljuf Min blick jag ofvan är den med kvar ... dikten ser; komma älskar fägring.
blott I paradisdrömmarna stund.
.
.
i ungdomens stjärnor, fly!
krön, sä sä moln Dock att vemodsdager, Ett En sinnen föddes I målen, Som svinnen sky, kullens tafla, Lik och vara blott i En Lik stigen mödan äro ej er, där töcken syn ert och plikten, mer.
I och I flyende blänken grus, skänken ljus.
IDUN 1894 Må klokhet Sig borgar af och Och rufva som Pä skatter, Jlt bubblornas skyarna, Och brista Som skimra Mitt hjärtas Där sä där jag sorg skimren Hur tjusar glans, de ser Ett skimmer, Jag ser Lik strålen förklara, nöd, de fara, glöd.
stigen och svinnen i mörknande dock som Jag andra, pokal.
kvällsolens som Och jag min kullen af vandra val, glädjens stilla bortom de mitt blåser lik trygga dit; rad, de, I bubblor, Er drakar ger sä ' Begjutna bygga granit församlade Mot Beslöja verklighet väldig pä där ej vära blott er en sinnen föddes bräckliga som sky, i kärlekens Lotten fly.
yta icke stråle att förgår, sig bryta, tår.
von Krgemer.
" Nutidskvinnan ".
|et är icke så synnerligen länge sedan hon vaknade upp ur sin sekellånga sömn.
Med yrvaken, frågande blick såg hon sig omkring på tingen, på människorna, på det invecklade maskineri, som blifvit kalladt samhället; icke minst spörjande stod hon in- för sin egen bild.
H v a d var hon för ett slags varelse?
Intet under att hon ej förmådde be^ s r a r a hela den komplex af frågor, som träng- de sig på henne.
Men snart hade hon gnuggat sömnen ur ögonen.
Blicken blef klarare.
Mången rostig kugge, månget bristfälligt hjul, mången slak fjäder hade hon snart upptäckt i det gamla maskineriet, trots det att hon ännu ej förstod dess komplicerade mekanik.
E o l i g t någon outredd naturlag brukar det gemeuligen vara felen och bristerna, som först falla i ögonen.
Med eitt köns medfödda instinkt att hjälpa ville hon vrida det vränga rätt, gnida det rostiga blankt, ersätta de nötta delarna med nya; ja, vore det icke rent af möjligt, mena- de hon, att det gamla i sin helhet ersattes af ett nytt och ändamålsenligare?
Ack, allt för snart märkte och insåg hon tyvärr sin van- makt!
Denna hade emellertid sin grund ej i hennes mycket utbasunade » svaghet » — ty huru mäktig kände hon ej den jäsande kraf- ten inom sig!
— utan i hennes okunnighet.
Innan hon kuude tänka på att något ut- rätta, måste således denna brist afhjälpas.
D e t första, hvarom hon skaffade sig upplys- ning, var om sig själf.
H o n inhämtade den viktiga kunskapen, att hon var människa, ej endast ett mannen underordnadt väsen, kal- ladt kvinna.
Och med denna nya insikt vid- gades hennes vyer; med den fick hon mod I \ " W " » V©Flll&gt;d * SJ Ur fabrik ÖP och dristighet i den kamp mot vrånghet och lögn, för frihet och sanning, hon ville kämpa, dugande kraft i det arbete, som förelåg hen- ne.
Med en ifver, som är höjd öfver allt beröm, började hon detta med odlandet af sin egen själ.
H o n ville, hon måste hinna upp mannen, som var så långt före henne.
H o n studerade medicin för att upptaga striden mot den fruktade fienden till släktet: sjukdomen; juridik för att komma de förorättade till und- sättning; statsekonomi i hopp att kunna bi- draga till lösningen af de krångliga proble- men af vår tids största fråga; religionsfilosofi för alt om möjligt få ljus i tillvarons djupa- Bte hemligheter.
Men hon har ej blott stu- derat; sitt vetande har hon omsatt i det prak- tiska lifvet, och hon har redan hunnit verka ej obetydligt.
H o n har talat för sitt köns frigörelse och rättigheter; hon har skrifvit vär- defulla böcker; hon har arbetat för de för- tryckta, de svaga.
Man kan ej neka henne sin högaktning, ja, sin beundran för hennes redliga uppsåt, hennes ädla sträfvanden, hvilka ej lämnat någon möda osparad, för den ut- hållighet och energi hon lagt i dagen.
På visst sätt kan hon sägas vara yngre än man- nen, hvaraf följer, att hennes intresse är lif- ligt på områden, där hans redan hunnit slap- pas, och hvad särskildt lösningen af kvinnofrå- gan beträffar har » skapelsens herre » i allmän- het ej lagt i dagen något synnerligt intresse.
Men medaljen har äfven sin frånsida, och den verkar ej tilldragande.
I sin, låt vara af sanningskärlek förestafvade motvilja för en tro, som endast var en inlärd läxa utan in- nebörd, har hon skjutit öfver målet och ka- stat all kristlig tro öfver bord.
D e n äkta nu- tidskvinnan ler åt uppenbarelsen och förkla- rar sig, ej utan en viss stolthet, vara ateist.
Kommer därtill, att hon hyser antipati mot pliktbegreppet, uppreser sig mot allt, som hon behagat kalla konventionella fjättrar, och svärmar för abstrakta jämlikhetsideal.
Det är icke utan, att hon har en lätt anstrykning af löjlighet.
Ej därför att hon har bläck på fingrarna, begignar glasögon och rider på velo- ciped — vid sådant fäster sig ingen förstån- dig människa nu för tiden — men därför att hon icke riktigt tycks ha smält allt sitt nya vetande och till följd däraf uppträder en smula viktigt.
D e t kan ej annat än väcka löje, då man hör henne nästan i samma ande- drag, som hon uttalar ett sublimt förakt för all med naiv inkonsekvens utslunga ett eller annat slagord, hämtadt från någon af hennes efter egen smak valda auk- toriteter, Darwin eller Spencer, troende sig med detta i ett enda drag hafva gjort matt där, hvarest människosläktets rikast utrustade an- dar under århundraden, ja, årtusenden snart kämpat en strid, som ännu måste betraktas som oafgjord, och som söker sin like i fråga om det skarpsinne och den lärdom, som å ömse sidor blifvit utvecklade.
Osökt erinrar man sig därvid Bacons ryktbara ord: » ett ringa mått af vetenskap drager ifrån religio- nen », och man kan ej värja sig för den miss- tanken, att något dock är humbug, att hon skummat på ytan och ej trängt till djupet i vetandets brunn.
D e t väcker äfven löje, då man hör, med hvilken tvärsäkerhet hou kull- slår äktenskapets idé såsom ohållbar, helt simpelt afhuggande den knut, hon ej förmår lösa, eller med hvilken öfverlägsenhet hon, sedan hon af Ibsen blifvit påvisad, huru plik- terna kollidera, slopar pliktbegreppet, i stället för att det låge nära till hands att hon af detta faktum droge den slutledningen, att de sedliga konflikternas bestämmelse måste vara » auktoritet8tro », 351 att väcka längtan efter en högre region och öppna vägen till henne; att det måste finnas en möjlighet att höja sig öfver hela området af sedliga förvecklingar såsom örnen, hvilken den i slingerväxterna insnärjde vandraren af- undas hans flykt eller åtminstone hans fågel- perspektiv, från hvilket den tappade vägen kan ses.
Mycken omogenhet vidlåder henne ännu, och man får af hennes kunskapsförråd det intrycket, att det utgör frukten af flitigt lästa läxor snarare än af själfständig forskning, själfständigt tänkande; hennes eget omdöme är ofta nog svagt, och hon går gärna i dens ledband och spår, hvilken genom sitt snille intagit och bländat henne.
L ä g g märke till, huru hon i sin bevisföring, i stället för att komma med ett eget skäl eller påstående, är så färdig med att anföra hvad den eller den författaren eller filosofen säger.
I det hela taget gör hon intryck af att ännu vara rätt långt ifrån den själfständighet, hon så lifligt förfäktar.
Men huru också begära att hon med ens skall vara en » fullkommen man ».
D e fram- steg, hon på ett par tiotal år gjort, äro, trots allt man kan anmärka emot henne, vidun- derliga.
D e t forna kvinnoidealet — das ewig weib- liche — känna vi alla.
D e n hulda, hängif- na, i mannen uppgående makan, den ömma försakande modren, den undergifna, lydiga dottern; hon var en skön och ljuflig typ, och vi älska henne och beundra hennes dygder.
H o n tillfredsställer likväl ej våra stegrade fordrin- gar, så till vida som hennes undergifvenhet tyder på underlägsenhet och smakar något af den träldom, i hvilken de hedniska förfädren höllo sina kvinnor; så till vida som hennes brist på egen mening vittnar om bristande sälta och hennes i det hela taget stora okun- nighet, förutom i modejournalen och kokboken, angifver en rätt låg ståndpunkt.
H o n var religiös — det är sant — ty hon älskade; — religionen är ju visserligen en hjärtats sak mer än en hufvudets, men hennes tro var egentligen endast ett arf, hon fått efter fädren, och ägde ej samma fullödighet som den tro, hvilken sett tviflet i ansiktet och efter pröf- vande och ransakande, genom bön och tårar, kämpat sig fram till seger.
A t hvilken af dessa båda typer bör man gifva företrädet?
D e t t a är icke så lätt att afgöra.
Säkert är emellertid, att ingendera fullt motsvarar det framtidsideal, som före- sväfvar oss.
Som bekant är det endast genom kraftig jäsning, som en dryck uppkommer, hvilken ej är utsatt för att blifva grumlig.
Drufsaften måste jäsa för att blifva det ädla vinet.
D e t nuvarande skedet i kvinnans utvecklings- historia torde kunna liknas vid en sådan jäs- ningsprocess, ur hvilken man har alla förut- sättningar att vänta att en produkt, vida öf- verträftaude den ojästa drufsaften, skall fram- gå.
Framtidskvinnan skall, jämte det att hon från sig afskilt bådas lyten, hafva sam- mansmält den gamla kvinnotypens dygder med nutidskvinnans förtjänster, och genom henne skall då helt visst — därpå våga vi tro och hoppas — • mången samhälls- förbättring komma till stånd, månget hittills olöst problem nå sin lyckliga lösning.
Elfen Bergström.
•4?
och förstklassiga lager af alla sorters~FICK-UR i " guld ', siltcer- och julen [sitt s t o n Guldkedjor, Pläterade kedjor o. Berlocker.
Väggur och herrar.
Bordsur, Nattvaktkontrollur o. Väekarur m. m., passande såsom gåfvor vid alla tillfällen.
rekommenderar till mctall-hoeWwc för damer
I D U N ••552 Hur man kan ha det i Dresden Några praktiska vinkar för Iduns reslystna läsarinnor af Gerda Meyerson.
J e t är så ofta man hör, att unga flickor önska ^jj resa ut för att studera språk eller musik eller endast för att » komma litet hemifrån ».
Vilja de lära sig franska, är det lätt nog att få adres- ser på en mängd förträffliga pensioner i Paris eller Schweiz, dit bege sig ju de flesta.
Men är det frågan om något lämpligt ställe i Tyskland, blir det svårare att få råd och upplysningar.
Det är mera sällsynt att svenska flickor resa ut för att lära sig tyska, de äro vanligen nöjda med de kunskaper i detta språk, som de inhämtat i skolan.
Men vill man vara borta endast några månader och tycker man, att resan till Schweiz och Paris är för dyrbar, vill man ha tillfälle att böra för- träffliga föreläsningar öfver historia, konst, littera- tur, vill man studera musik för framstående lä- rare, höra fina konserter och berömda operor eller kanske taga lektioner i porslinsmålning, där denna konst står högt, så finns det en stad nere i Tyskland, dit resan hvarken är dyr eller besvär- lig, en stad, som alltid varit känd som en bild- ningens hemort och städse är besökt af tusen- tals främlingar från alla länder.
Denna stad är Dresden.
I Dresden mötes man icke af de moderna huf- vudstädernas febrila, färgrika, hastigt pulserande lif, där röjes ingen jäktande brådska, ingen träng- sel, intet bedöfvande larm på gatorna.
Snarare hvilar öfver Sachsens hufvudstad en viss gam- maldags stämning, något trefligt och lugnt, som gör att man genast känner sig hemmastadd.
Dresden bär icke prägel af en storstad, men ändå är där lifligt.
Utländingarna, engelsmännen, ryssarna och amerikanarne i synnerhet, utgöra så att säga en del af lifvet där.
Det finns väl knap- past ett hus vid de större gatorna i Altstadt, där icke åtminstone en familj tar emot resande och » Pensionat fur Fremde » läser man öfver allt på portarna.
Vår- och sommartiden, då turisternas skaror med förkärlek styra kosan dit, kan man i Dresden få se både turkar, kineser och skottar vandra omkring i sina brokiga dräkter.
Men från oktober till april besökes staden mest af de bildade konsternas älskare och utöfvare, af musici och musikvänner, tekniska studerande samt ungt folk från alla länder, som komma för att studera det tyska språket.
Norrmännen sända med förkärlek sina söner och döttrar dit.
Finner man endast en bra pension, skall man nog trifvas.
Det är bättre att icke gå till någon af de större pensionerna vid de förnämsta gatorna i det finaste kvarteret, (das amerikanische Viertel), där mest engelsmän och amerikanare bo och där priset växlar mellan 150 — 200 Mark per månad, utan man bör hellre välja en mindre pension, där det kostar 120 — 140 Mark för ensamt och 100 — 110 Mark för deladt rum.
På de förstnämnda ställena bjudes man på elegant möblerade bostäder, fina måltider, betjänter, som passa upp, samt dans och musiktillställningar litet emellan.
Oftast får man där betala extra för ljus, eldning och andra saker.
1 de enklare pensionerna får man för inackorderingspriset: ett bra rum och god hvar- dagsmat (alltid tre rätter till middagen) samt eld- ning, ljus och städning.
Där träffar man oftast glada och anspråkslösa medpensionärer.
Vid de mhidre tvärgatorna, som skära Dresdens puldäiid-.
iri,i ier-Strasse, är en mängd bra pen- sioner belägna.
Så finns på Struve-Strasse: Pen sion Vogel (n:r 10) och Pension Fricke (n:r 21); båda, omtyckta af skandinaver, hafva centralt läge och god inackordering samt särdeles behagliga » Pen- sions-Mutter ».
På LiUticher Strasse n:t 24 finns Pension Simon, en något större pension, där skandinaver också gärna bo.
Lifvet i Dresden är så till vida småstadsaktigt, att middag intages kl. 1 eller 2, att teatrarna börjas 7 och ' k 7 och att kl. 11 på kvällen allt är tyst på gatorna.
Kl. 9, ' / zlO stängas hus- portarna, och nattpatrullerna börja redan då sin vandring upp och ned pä gatorna, där fruntimmer ulan fruktan att ofredas kunna gå ensamma äfven vid midnattstid.
Alt lära sig hitta i Dresden är icke så lätt, ty släden är vidsträckt med en massa torg och öppna platser, men droskor äro billiga och spårvagnar gå i alla riktningar.
Spårvagnarnas konduktörer äro särdeles artiga och förekommande mot främ- lingar, de hålla alltid reda på, hvar passagerarne Tdi- — ~5r° F o t o g é n k ö k c t " PROITS är hittills oöiverträffadt 100,000 st. n u t i l l v e r k a d e och sålda.
Säljes i alla Jérn- &amp; Bosättningsaffärer 1894 skola ur, och man blir tillsagd, när man är framme vid sin bestämmelseort.
Man åker för det mesta i spårvagn.
Vill man till ex. till Albert-Teatern i Neustadt för att se något af Schillers eller Goethes dramer, hvilka där gifvas på ett mästerligt sätt — i synnerhet om Emil Drach och Fri.
Salbach uppträda — har man en god halftimme att åka från Prager-Strasse.
Eller vill man gå på någon af de intressanta » Volksunterhaltungsabend », som gifvas för arbe- tare och deras familjer, och vid hvilka Dresdens förnämsta talare uppträda, får man åka till sta- dens utkanter, kanske ända till någon af de små förstäderna: Plauen, Löchnitz eller Blasewitz.
Vill man höra en konsert, kanske den gifves i den stora konsertsalongen i » Zoologische Garten », kanske i » Gewerbehaus », kanske i » Die Philhar- monie ».
Öfver allt kan man tryggt färdas allena; naturligtvis är det behagligare att ha sällskap och det får man lätt, om man bor i en treflig pension eller är medlem af » Skandinaviska föreningen. » Denna förening bildades hösten 1893 af svenska, norska, finska och danska herrar och damer, den hade då sin lokal i Hotel Bristol, sammanträdde till samkväm hvar onsdag, firade julfest samt gaf en särdeles lyckad bal, till hvilken svensk-norska och danska konsulerna inbjudits.
Föreningens lokal stod dessutom alltid öppen för medlemmar, som där ville läsa hemlandets tidningar, öfva sig på pianot eller h a en pratstund med bekanta.
Anvisning på språk och musiklärare, på de pro- fessorer, som hålla föreläsningar, samt äfven på bra pensioner böra nyankomna skandinaver kunna få af föreningens styrelse, som består af både herrar och damer.
Äfven sällskap till de små utflykter i Dresdens vackra omgifningar, som främlingen har så rikt tillfälle att göra, och hvilka för de studerande äro ett både angenämt och uppfriskande afbrott i ar- betet, bör man kunna få bland sina landsmän, om man ej kan få det i sin pension.
Så väl vinter- som sommartiden äro utflykterna till Sach- siska Schweiz, Meissen Freiburg och andra små orter i trakten både vackra och intressanta.
I själfva Dresden finns j u mycket att s e: de världsberömda Gallerierna, Zwinger, Operan — där framstående förmågor såsom hrr Scheidemantel och Fri.
Malten uppträda — Grtines Gewölbe, Gewerbemuseum, de kungl.
porslinssamlingarna, Grosse Garten — där det om vintern finns präktiga skridskobanor och om sommaren tennisplaner — och Katolska kyrkan, där operans orkester spelar hvar söndag vid högmessan.
Kyrkor har Dresden många och vackra.
I » Kreuzkirche » gifvas hvarje lördag vesper-konserter; i synnerhet på Reförma- tionsdagen och vid jul- och påsktiden äro dessa kyrkokonserter med deras härliga sång storartade.
Af en vistelse i Dresden kan man nog ha både nytta och nöje, om man förstår att rätt använda tiden.
Har man under några månader tagit lek- tioner i tyska för en god lärare, har man hört t. ex. docent Seemans föreläsningar i konsthisto ria och med honom besökt Gallerierna och prof. Sterns föreläsningar i litteratur, har man haft till- fälle att se klassiska dramer på Albert-teatern, att höra Wagners operor på hofteatern och kon- serter af Lilly Lehman, Sembrich, Melba, Joachim samt dessutom gjort trefliga bekantskaper och vackra utflykter, ja, kanske varit med på en eller annan fest i familjer eller » Vereins » — då har man skäl att vara belåten.
Visserligen lyckas det icke för alla att komma in i trefliga kretsar, och för att bli medlem eller » gäst » i någon af de talrika litterära och musika- liska föreningarna fordras det naturligtvis rekom- mendationer.
Att bli bekant i familjer är det allra svåraste, de vanligaste bjudningarna äro till te kl. 5 e. m., — visittiden är mellan 4 och 6 e. m.
— men man kan också bli inbjuden till » Abend- brod » eller » Tanz ».
Svensk-norske konsuln bru- kar vara särdeles artig mot de skandinaver, som göra visit hos honom, och han bistår dem gärna med råd och dåd.
Har man så tillbragt några trefliga månader i Sachsens hufvudstad, lämnar man den nog med saknad, ty det finnes få platser, där man trifs så bra.
Det försäkra åtminstone alla främlingar, man där träffar, icke minst de norska, finska, svenska och danska ungdomar af båda könen, som besökt Polytechnicum, musik- eller konst- skolorna därstädes.
Kanske är det detta, att Dresden nu är en konstens och studiernas hemvist, som förlänar staden dess värdiga prägel?
Kanske är det de gamla minnena från storhetstiden, då under August den Starkes regering Dresden var den tongifvande konststaden i Europa.
De gamla minnena breda sin poesi öfver hela staden, öfver Elbe, som sakta flyter under de vackra broarna, som sammanbinda; H Varnas lör värdelösa efteraitiiingitr.
Stockholm.
stadeD, Söndagshvila åt de tjänande.
§ Idun förekom for en tid sedan en upp- sats med titeln » Pärlan bland dagar », hvars förf.
först visar, att en hvilodag är människan nödvändig, och sedan talar om da- gens helighållande.
E n fråga, som länge sys- selsatt mig, trängde sig vid läsandet af denna uppsats ovillkorligen i förgrunden.
Hvarför skulle en hvilodag vara nödvändig endast för fruar och fröknar, som under veckan få vara ute och promenera, sköta sina nöjen eller på sin höjd ha ett lindrigt arbete för händer?
Hvarför är icke söndagshvilan lika nödvändig för kokerskan, som i 6 dagar stått framför sin spis, diskat tallrikar och skurat golf, för husjungfrun, som i 6 dagar bäddat, dammat och dukat, för barnjungfrun, som i C dagar klädt, tvättat och roat de ofta bortskämda barnen?
J a g vet mycket väl, att i de flesta hushåll tjänarna hafva s. k.
» utsöndagar », d. v. s. en ledig för- eller eftermiddag efter 1 4 eller 2 1 arbetsdagar.
Men huru mycket är denna söndagshvila värd?
Kokerskan må- ste lika väl passa på familjens måltider, rum- men måste lika väl städas, och barnen måste lika väl snytas.
Hvarför skola tjänare i fa- miljer vara så illa lottade, att en välbehöflig hvila blir dem beröfvad, och hur kan denna svårighet öfvervinnas?
E n del arbete måste ju äfven på söndagen förrättas i huset, såvida vi icke vilja lyda de stränga judiska stad- garne för sabbatens helighållande.
I Skot- land äro de mer än i andra land tillämpade, ehuru icke ens där i hela sin vidd.
F ö r att tjänaren på söndagen skall känna sig fullt fri, skall det oundgängliga arbetet på den dagen verkställas af familjens med- lemmar som ett kärleksverk.
Doktor Alfred R.
W a l l a c e säger i sin upp- sats » A suggestion to Sabbafh Keepers », of- fentliggjord i » Nineteenth Century », ungefär följande: » V i föreslå här ett sätt, genom hvilket allt som är nödigt för hälsa, nöje eller barmhär- tighet kan göras på söndagen utan brott mot tredje budet.
Nästan allt arbete i hemmet göres nu af legda tjänare, hvilka i regel äro sysselsatta 6 dagar i veckan, och hvilka icke hafva mindre att göra den sjunde.
Den, som vill hålla söndagen helig efter bokstaf och ande, måste bevilja dessa lastdragare fullstän- dig hvila och icke ålägga dem något arbete den dagen.
A l l a deras hvardagsplikter, som anses oundgängliga för familjens välbefinnan- de, böra göras af dessa andra medlemmar, som tillbringa veckan i lättja och nöje eller med lindrigt arbete, alldeles olikt det som fordras af tjänaren.
Genom att fullgöra det arbete, som under veckan göres af andra, och genom att fullgöra det, på det att dessa an- dra må njuta den ostörda hvila, som deras 6 dagars rastlösa arbete fordrar, skall hvarje " p r i; m c s B.
A.
H j o r t h &amp; Co. 51 5 K l a r a N.
K y r k o g a t a.
Altstadt och Neustadt, öfver den Briihlska terrassen med dess stora förgyllda sandstensgrupper och höga kastanjer, öfver Altmarkt med dess Sieges- denkmal, öfver Zwingers och Galleriernas ståtliga byggnadskolonner.
Det liksom ligger i själfva luf- ten en fläkt af sachsarnes kärlek till de gamla minnena och det gamla kungahuset, till enkla seder, bildning, konst och musik.
Hela tonen i icke minst den välvilja och artighet, hvar- med främlingen där bemötes, gör Dresden till en särdeles lämplig vistelseort för studerande ung- domar, det är en plats, dit föräldrar tryggt, kunna sända sina döttrar, då dessa längta att få » komma litet hemifrån ».
• * m a t t a n,.
P r i s 75 öre f ö r e k o m m e r absolut a l l &amp; st. öfverkokning Virth^iinning.
IDUN 1894 familjens medlem gifva prof på själfuppoffring och människokärlek, och dessa gärningar höra icke till det arbete, som förbjudes på sabbats- dagen.
» » Hädanefter blir jag j u tvungen att själf bädda min säng hvar söndagsmorgon, » ut- brister nu säkert mången med förtrytelse.
Ja, om blott hvar och en ville känna detta som sin plikt och inse, att just genom detta slags arbete sabbaten helighålles, skulle den dagen blifva, icke till namnet allena, utan i verkligheten en helig dag, emedan den ma- nade husmodern och de unga döttrarna till kärlek och själfuppoffring.
Arbetet skulle delas medlemmarna emellan, så att en åtoge sig att städa rummen, en att elda, en att bereda måltiderna etc.
Ä r familjen stor och i synnerhet om den räknar många kvinnliga medlemmar, kommer ju icke så mycket på hvars och ens del.
D e t förstås af sig själft, att så mycket som möjligt bör göras undan på lördagen.
D e n dagen blir då mycket sträfsam för tjänaren, hvarför ock söndags- hvilan blir honom ännu nödvändigare.
Fest- ligheter komma på söndagen icke i fråga, äfven af annan grund.
Men, frågar säkert mången, skall icke den unga tjänarinnan, som genom denna anord- ning får hvar sjunde dag till sitt förfogande, lätt råka in på af vägar?
V i komma här in på ett spörsmål, som fordrar sitt särskilda kapitel, nämligen om husbondens och mat- moderns ställning till tjänarens själslif.
Myc- ket vore att säga därom, men j a g vill för denna gång inskränka mig till att anföra ett yttrande af Tysklands nuvarande kejsarinna: » Enligt min åsikt bör våra tjänares dåliga uppförande tillskrifvas den omständigheten, att deras matmödrar taga for ringa del i de- ras väl och ve.
Tjänare klaga öfver för många arbetstimmar och för liten personlig frihet.
Måhända skulle vi genom att gifva dem mer frihet, utsätta dem för allvarliga frestelser.
V i böra därför så mycket i vår förmåga står göra deras fritimmar angenäma.
Först borde vi skaffa dem trefligaro säng- kammare, än nu f r fallet.
J a g ville lägga byggmästare detta på hjärtat vid uppförandet af hus.
Dessutom borde i olika delar af staden upprättas hem för tjänare, hvarest de kunde mötas på aftonen och särskildt sön- dagsaftonen för att diskutera ämnen af all- mänt intresse och äfven få undervisning i sina husliga plikter.
Våra tjänares moraliska karaktär är en fråga af största vikt, ty hvem utöfvar större inflytande på våra barn än de, som dagligen äro i deras sällskap? » 358 D e n n a anordning skulle hafva en annan stor fördel utom den redan nämnda.
D e icke tjänande skulle lära, många af dem för första gången, huru tröttsamt det arbete är, som till- försäkrar dem bekvämlighet och njutning, och huru ofta de genom tanklöshet förorsaka onö- dig möda.
Tvånget att lära de nya plikterna skulle bringa dem i förtroligare förhållande till deras tjänare, och genom att se, huru myc- ken omsorg ofta fordras för att tillgodose familjens bekvämlighet, skulle de börja skatta arbetets värde, hvilket så ofta predikas för de fattiga och så sällan aktas af de rika.
För mången skulle dessa kärleksverk i det egna hemmet eller i vännens gifva uppslag till all- varligt veckodagsarbete och sålunda inviga ett nytt lifsskede.
För de tjänande skulle i sanning äfven verkningarna blifva stora.
E t t bättre för- hållande skulle uppstå mellan dem och de- ras i timligt afseende lyckligare lottade brö- der.
D e förra skulle se, hvad de förut för- nekat, att de senares gudsfruktan hade verk- ligt inflytande på deras lif, ity att de gåfve bort, icke sitt öfverflöd, utan hvad de ansåge nödvändigt för sin trefnad.
D e tjänande skulle vidare se, att bildade män och kvin- nor företoge sig hvarjebanda, dem främmande sysselsättningar för att tillförsäkra sina trötta bröder och systrar hvila och förströelse en dag i veckan af sju.
Detta stora bevis på medkänsla skulle åstadkomma stort närmande af de olika samhällsklasserna, hvilket vore af omätligt värde, när tiden är inne för de förbättringar i vår samhällsordning, hvilka kanske en icke så alltför aflägsen framtid bär i sitt sköte.
Ilse Franke.
Rysslands blifvande kejsarinna.
Juvelerare K. A N D E R S O N Fru Jane Gernandt-Claine den framstående unga författarinnan, som genom sitt medarbetarskap i Idun helt visst är en kär bekantskap för alla våra läsarinnor, vistas i dessa dagar på besök i hemlandet och hufvudstaden.
Som bekant har Jane Gernandt de senaste åren varit bosatt i Paris och där ingått äktenskap med naturvetenskaps- mannen och föreläsaren Jules Claine.
Hennes make är henne nu följaktig på resan till fosterlandet, som närmast företagits för att säga fränder och vänner ett längre farväl.
Hr Claine har nämligen utnämnts till fransk konsul i Fort Dauphin på Madagaskar, en särskildt i dessa kritiska dagar högst ansvars- full post.
Om några dagar redan styra fru och hr Claine färden öfver Paris och Marseille till sitt nya hem på den krigiska ön.
H v a d husbonden och matmodern böra sträf- v a för, är söndagshvila åt sina tjänare, en fruktbärande söndagshvila.
Bland de viktigare af ofvan anförda kär- leksverk blefve sjuksköterskors och fångvak- tares befrielse från söndagsarbete.
D e förra skulle ersättas af elever och andra intresse- rade, de senare af frivilliga, som anmälde sig därtill.
Äfven vaktmästare vid konstsamlin- gar och bibliotek, poliser, brefbärare etc. skulle kunna befrias från söndagsarbete, om en del eljes ganska lättjefulla samhällemedlemmar kunde ryckas upp ur sin försörjning och lära sig inse, att de kunde använda sin söndag bättre än att » gå i torget », som de ju hafva 6 andra dagar till.
D e t är tydligt, att ge- nom utsträckning af denna tanke det blefve möjligt att befria från söndagsarbete hvar och en, som har 6 arbetsdagar i veckan.
Svårast anser j a g järnvägs- och spårvagns- betjäningens och droskkuskarnes ersättande af frivillige, men utväg torde väl kunna finnas.
trott att Iduns läsarinnor med intresse skulle mottaga bilden af den unga kvinna, som kanske inom få veckor är det mäktiga världsrikets härskarinna.
Prinsessan Alix ' trolofning med ryske tsa- rens äldste son firades den 21 sistlidne april i Koburg i samband med hennes broders, stor- hertig Ernst Ludvig af Hessen, förmalning med prisessan Victoria af Sachsen-Koburg Gotba.
Prisessan Alix såg dagens ljus den 6 juni 1 8 7 2 i Darmstadt, och hon är fjärde dotter af prins Ludvig, sedermera storhertig Ludvig IV af Hessen, och hans gemål Alice, född prinsessa af Storbritanien och Irland.
Hennes fullständiga dopnamn är Alix Victoria Helena Luise Beatrix.
Prinsessan växte upp, frisk och kraftig, och utvecklade sig lyckligt, så väl kropps- ligen som andligen.
Kännetecknande för det intryck, hon gjorde redan som barn, är det binamn, som gafs h e n n e: » solskenet ».
Hon var sex år gammal, då hon lifsfarligt insjuknade i difteri; samtidigt sjuknade ock hennes föräldrar och syskon.
I november 1 8 7 7 dog hennes yngsta lilla syster och strax före jul hennes egen kära moder, stor- hertiginnan Alice, som vid vården af sina sjuka barn och sin allvarsamt hotade make själf drabbats af smittan.
Prinsessan Alix tillfrisknade emellertid jämte de öfriga och bildade de följande åren efter sin konfirma- tion medelpunkten i det furstliga familjelifvet, sedan hennes tre äldre systrar gift sig.
Efter faderns död blef hon den bästa rådgifvarinna för sin unge bror, den nuvarande storhertig Ernst Ludvig.
Prinsessan Alix är nu 2 2 år och en lika finbildad som karaktärsfast och genom hjärtats älskvärda egenskaper utmärkt kvinna.
P r i n s e s s a n Alix af H e s s e n.
I dessa dagar samlar sig hela den bildade världens intresse kring tilldragelserna vid det ryska kejsarhofvet, där den för kort tid sedan ännu så kraftfulle » själfhärskaren öfver alla ryssar » nu, bruten af obotlig sjukdom, räknar dagarne och timmarne mot sitt slut.
Genom de dystra underrättelserna från tsarens sjuk- bädd ställes också ett tronskifte i nära fram- tidsperspektiv, och den unge storfursten-tron- följaren Nikolaus Alexandrowitsch samt hans trolofvade, prinsessan Alix af Hessen, skjutas i förgrunden.
Deras förmalning lär nu vara ut- satt att försiggå den 9 november, och vi ha Då redaktionen här om dagen hade nöjet mottaga ett besök af herrskapet Claine, lof- vade vår skattade medarbetarinna att blifva Iduns läsarinnor trogen, hvadan de nu kunna motse helt visst mycket intressanta skildringar från denna aflägsna del af världen, flutna från fru Gernandt-Claines eleganta penna.
Litteratur.
Kvinnans bok, en praktisk rådgifvare för hälsans och sjukdomens dagar, efter med.
d:r fru H.
D. Adams, med.
d:r F. B. Simon m. fl, bearbetad af O. H.
D.
Från Adolf Bonniers förlag har under denna fullständiga titel begynts utgifvandet af ett arbete, på hvilket vi anse oss höra rikta våra läsarinnors synnerliga uppmärksaml.et.
Allt efter som områdena för kvinnans verksamhet vidgats, J u v e l -, g n i d - och s i l f v e r a r b e t e n, passande till lysnings- och hederspresenter.
B i &gt; r d s i l f v e r, eleganta mönster till lägsta pris efter dagens kurs ä silfver.
A r m b a n d, B r o s c l i e r, X n l i i r.
K l a g a r, K e d j o r etc i stor och modernt urval till billigaste pris.
n i a m a n t r i n g a r med 1, 3 och 5 diamanter frän 20, 60 och 125 kr.
1894 I U U IN 304 ställas naturligen ock allt större anspråk på hen- nes såväl fysiska som psykiska krafter, och dessa äro i sin ordning beroende af en rätt hälsovård.
I » Kvinnans bok » framställer en ryktbar kvinnlig läkare med finhet — såsom endast en kvinna kan tala till kvinnor — allt det, som de böra och måste känna om sin egen kropp, verksamheten hos dess organ och villkoren för sundhetens bestånd och och förkofran.
Till sjalfva hälsoläran sluter sig en skildring af de sjukliga tillstånd, som särskildt hemsöka kvinnan, med råd och anvisningar till deras motarbetande och afhjälpande.
Talrika af- bildningar förhöja värdet af arbelet, som ulgifves i omkring 12 häften ä 50 öre, och som bör äga betingelser att blifva välkommet för alla kvinnor, som ha omtanke om sin egen och sin familjs välfärd.
Svenska och finska porträtt, förteckning öfver en porträttsamling tillhörig B.
\ V.
Föreliggande ar- bete är det första försök som gjorts till utgif- vande af en svensk porträttkatalog.
Det är den framstående samlaren och kännaren på detta område, pastor Bernhard Wadström i Stockholm, som gått till verket — och att han gjort det med nästan enastående kompelens, framgår redan af de mycket intressanta tvänne häften, som hittills utkommit, innehållande — förutom själfva för- teckningen — dessutom talrika och charmanta reproduktioner af på ett eller annat vis märkliga » blad ».
Ehuru åtskilliga porträtt tillsvidare sak- nas i denna svenska porträttkatalog, kan förf.
dock redan utlofva, att antalet felande gravyer och litografier ej skall uppgå till mer än högst 50 ä 60 på mer ä n — tjugufyra tusen.
Det för amatörer på detta område högst värdefulla arbetet utgifves i kommision från E.
T. Bergegrens bokhandel i Stockholm.
Upplagans storlek är endast 225 ex. å vanligt papper, k 5 kr.
häflet, sarnt 25 numrerade ex. å gult perfektionspapper å 8 kr.
pr ex.
Maria Collins väfböcker äro välkända och mycket omtyckta af alla utöfvarinnor af textil slöjd, hvarpå bästa beviset torde vara att af hennes » Konstväfnad i allmogestil » nu en andra npplaga måst utgifvas, med talrika alldeles nya mönster i färgtryck och fullständig beskrifning öfver ro- sengång, skälblads- och snårväfnader, rödlakan och flossa.
Vi kunna ännu engång åt våra läsa- rinnor lifligt rekommendera den erfarna väfver- skans handböcker, som till moderata pris finnas att tillgå i hvarje bokhandel.
och innerlighet, hvarmed han utförde den stackars försmådde, kroppsligt vanlottade, men till själen så rikt utrustade Filippos roll.
Hr Hamrin gaf med god komik den gamle » suputen » Ferrari, och fröken Janson som hans fagra dotter passade väl i ramen.
Härefter följde Anna Wahlenbergs komedi i tre akter » På vakt », hvilken redan för några år sedan uppfördes på Södra teatern och då gjorde rätt mycken lycka.
Af den största vikt för det verk- ligen roliga och välskrifna styckets effekt är ut- förandet af den unga flickans, Kerstins, roll; i fru Hartmanns händer blef nu också den ypperligt skildrade unga damen riktigt oemotståndlig.
Skå- despelerskan skördade för sitt friska och fint ny anserade spel det lifligaste bifall och ett helt fång af praktfulla blomsterbuketter.
Synnerligen för- träfflig och » hemtreflig » var äfven fru Fahlman i husförestånderskans roll, liksom hr Bceckström ingalunda skämde bort den gemytlige fabrikör Dahlman.
Framgången var obestridlig och torde nog på Dramatiska teatern komma att visa sig än hållbarare än på Södra.
Musikföreningen kommer under instundande vinter att gifva tre konserter under ledning af prof. Neruda.
Följande musikverk äro ämnade att ut- föras: » Fausts fördömelse » af Berlioz, Fantasi för piano, kör och orkester af Beethowen, » Missa solennis » af Söderman samt » Josua » af Handel.
Berlioz » Faust » skall gifvas vid den första kon- serten, som är afsedd att äga rum i slutet af no- vember.
Till förmån för operasångaren Strömberg, som sedan längre tid tillbaka varit svårt sjuk, gifves i morgon lördag konsert i Östermalms kyrka.
Biträdande äro k. operans hela solist och körpersonal.
Den aktning och tillgifvenhet hr Strömberg förvärfvat sig skola säkerligen i förening med det goda pro- grammet skänka det behjärtansvärda ändamålet med konserten ett godt resultat.
» Jödde i Göljaryd » ger matiné om söndag mid- dag i Berns salonger, och naturligtvis blir det fullt h u s!
Samma utmärkta förmågor medverka, som förliden söndag gjorde dagen så glad på Vetenskapsakademien.
De hundratal, som då ej fingo plats, torde nu vara de första att passa på.
U p notisboken.
Stephanie von Plåtens bröllop.
I tyska kyr- kan härstädes sammanvigdes förliden lördags afton kl. half 7 generallöjtnanten i tyska armén grefve Carl von Wedel och grefvinnan Stephanie Augusta Kungl.
operan uppförde i söndags för första von Plåten, född Hamilton.
Naturligtvis deltog gången under innevarande säsong Nicolais komisk- vid den högtidliga akten allt hvad den stockholm- fantastiska opera » Muntra fruarna i Windsor ».
ska sällskapsvärlden h a r framstående och lysande.
Allt fortfarande bibehåller denna opera, som i sin Sålunda hedrade prins Carl ceremonien med sin genre intager en hedersplats, hela sin friskhet och närvaro; vidare märktes svenska och norska stats- gör sig med sin uppsluppna glädtighet och flödande ministrarne, de flesta svenska och norska stats- humor lika förträffligt gällande som någonsin förr.
råden, alla med damer, snart sagdt samtliga här- Finnas dessa egenskaper redan i den Shakspea- varande medlemmar af diplomatiska kåren, spet- reska texten, så har ock kompositören ej mindre sarna af den stockholmska aristokratien, hof- tydligt förstått att låta dem framträda i musiken.
ämbetsmännen och den öfriga ämbetsmannavärl- Ej underligt således, att denna opera kan räknas den, de flesta med damer.
I koret närvoro äfven till publikens favoritoperor.
Också hade den i brudgummens tre bröder och hans farbroder kejser- söndags samlat fullt h u s.
Utförandet var ock lige öfverhofställmästaren E. von Wedel.
ganska jämnt och godt.
Öfver alla de andra står Brudens apparition var strålande och hennes dock fru Östberg, hvilken som den muntra fru toalett af den utsöktaste smak och elegans.
Kläd- Ström lägger i dagen en saftig komik och ut- ningen v a r af hvit atlas, garnerad med äkta spet- för sångpartiet briljant.
Fröken Ahnati sekun- sar, uppdraperade med orangebuketter; lifvet, med derar henne ganska tillfredsställande som fru Page.
fyrkantig urringning, var rikt garneradt med orange- Hr Brag gör den dråpliga sir John Falstaff saf- blommor.
P å hufvudet bar bruden en juvelkrona tigare än vid förra reprisen; skulle dock ej skada samt en krans af orangeblommor och äkta spets- att ännu något mera » breda på ».
Stämman räc- slöja.
Brudgummen b a r tysk generallöjtnants- ker ej till för de lägre tonerna, men i öfrigt gör uniform med bröstet öfversålladt af ordnar.
hr R. sångpartiet bra.
De båda lyriska partierna De inbjudna damerna buro alla ljusa, eleganta innehafvas af fröken Karlsohn och hr Strandberg, toaletter samt enligt bruket vid sådana ceremonier hvilka utföra dem högst förtjänstfullt.
Öfriga rol- i utlandet hattar och lätta ljusa kappor eller själar.
ler återgifvas af hrr Johanson, Sellergren, Graf- Vigseln förrättades af kyrkoherden d:r Sterzel på ström och G. Henrikson.
Det hela leddes af hr tyska, men efter svensk ritual.
Efter ceremonien Henncbcrg, som jämte hofkapelles redan efter gåfvo excellensen och grefvinnan Lewenhaupt mid- den charmanta uvertyren hälsades med det Ii fl — I dag för bruparet och ett trettiotal inbjudna.
Grefliga gaste bifall.
paret von Wedel stannade öfver natten i hufvud Samma opera skulle i onsdags gifvas vid den staden.
Sedermera torde de nygifta komma att tillbringa några veckor på Stora Sundby före af- andra abonementsföreställningen.
resan till utlandet.
D.
Dramatiska teatern.
I måndags framfördes åter å denna scen ett nytt program.
Francois Coppécs enaktskomedi » Cremonesaren », som inledde det- JEti lysande utstyrsel för den nygifta gref- samma, upprullade en stämningsfull tidsbild från vinnan von Wedel med till sitt nya hem.
Det det gamla Cremona, instrumentmakarnes beryktade förtjänar nämnas, att grefvinnan, ehuru hon stad, och förtäljde i klingande vers af stor lyrisk kommer att bosätta sig i utlandet, från fröken fägring en enkel saga om kärleks uppoffring och Augusta Lundin, den kända Stockholms-modisten, kärleks seger.
Den fina lilla interiören, som var tagit hela sin utstyrsel af nya och dyrbara ypperligt iscensatt, slog lifligt an, och särskildt toaletter.
Denna verkligen furstliga samling, om- förtjänar hr Örtengren erkännande för den värme fattande nära ett 30-tal klädningar, utställdes Teater och musik.
förliden vecka i fröken Lundins atelier och väckte bland societetens damer formlig sensation: här voro förtjusande morgonklädningar, promenad-och visitdräkter, stora toaletter för baler, soaréer och middagar i sammet och brokader med garnityr af charmanta äkta spetsar och pälsverk.
Dessutom eleganta kappor, såväl paletoter som kragar och sorties de bal i olika färger.
Se här en alldeles förtrollande ljusblå sammets- dräkt med utsökt vackra gamla venetianska spet- sar.
Här en annan, måhända mera pompös: gul atlas med zobel; en tredje rosafärgad satin med silfverbroderi; en fjärde: grön satin med hvit, paljettbroderad framvåd och rika plymgarnityr; en femte: rosafärgad brokad med inväfda marguerit- buketter; en sjätte: creme-färgad atlas med pärl- garnityr; en sjunde: ljusgrå brokad med äkta spetsar.
Och så en rad af charmanta dräkter i sammet, så modernt för ögonblicket.
Vi nämna däraf: klädning i rosafärgad brochesammet med päls- garnityr; röd sammetsdräkt med mårdbräm; helio- tropfärgad sammetsdräkt med moaré.
En den stil- fullaste promenaddräkt; blå sammet-redingot med zobelkjol; och slutligen en promenaddräkt i blå sammet med kappa.
Dessa korta antydningar om några af de för- nämligare dräkterna torde kunna gifva våra läsar- innor en svag föreställning om denna enastående praktfulla utstyrsel.
« En kvinnlig konstutställning har nu en tid pågått i utställningslokalen vid Västra Träd- gårdsgatan härstädes samt väckt lifligt intresse och erkännande.
Det är de framstående artister na fru Mina Bredberg och fröken Ellen Jolin, som här slagit sig tillsammans att framvisa frukterna af de senaste årens konstnärssträfvanden.
Fröken Jolin bör för våra lärarinnor vara en gammal be- kant: hennes bild meddelades för ett par år se- dan i Iduns porträttgalleri i samband med en af henne då anordnad utställning.
Hon utställer nu uteslutande akvareller, mestadels arkitekturmotiv från det soliga Italien och det gröna England.
Det är frisk färg och naturglädje i alla dessa bitar, och de h a också till stort antal funnit köpare bland de talrika utställningsbesökarne.
Fru Bred- berg företräder en annan bransch — porträttmå- leriet, och hon dokumenterar sig inom detta om- råde som en framstående konstnär genom många duktiga bilder, hållna i kraftig kolorit och målade med bred och flott pensel.
Fröken Selma Oiöbel, den framstående främ- jarinnan af svensk hemslöjd, har under de senaste dagarne anordnat sin sedvanliga höstutställning af nya handarbeten och modeller i Svensk konst- slöjdutställnings byrå, Norrlandsgatan 26.
Bland de från fröken Giöbels atelier direkt utgångna ar- betena fästes uppmärksamheten förnämligast vid två, en couvrepied och en matta.
Den förra teck- nad och komponerad af fröken M. von Diiben, framställer natten och sömnen i deras symboler, månskäran och vallmon; den andra af fröken M. Adelborg h a r tagit kronärtskockan till motiv.
Båda utmärka sig för mycken finess i utförandet.
De företräda en ny riktning, som fröken G. söker att göra gällande, i det hon vill bringa till använd- ning växtrikets alster, men stiliserade efter japanskt mönster, ty af japanerne med deras utpreglade sinne för naturen och dess alster finns i denna väg mycket att lära.
Och härvid är man inne på modellerna, vid hvilka h ä r fästes störta vikt och i synnerhet att få svenska sådana, hvilka därför ock tagas, hvar de erbjuda sig goda och vackra, från slott och koja.
I sina bemödanden på det svenska området har fröken G. behöft hjälp och stöd, så väl hvad tyg som färger beträffar, och äfven funnit tillmö- tesgående hos flere firmor.
Så hafva C. O. Borgs Söner i Lund och D.
J. Elgerus i Örebro, hvad angår färgens anbringande, och Drags aktiebolag i Norrköping i fråga om tyg sökt genom experiment framställa det bästa tänkbara och för ändamålet mest passande.
Med sådan hjälp kan ock fröken G. från sin atelier, där hon utom de båda nämnda har en stab af skickliga medhjälparinnor, utsläppa sådana arbeten som hon exponerar.
Välgörenhet i det lysta må man väl kalla nyligen aflidna fru Emilia Laurins uppoffrande verksamhet för en del af de fattigaste flickorna inom Kungsholms församlings folkskola härstädes.
Allt sedan hösten 1885 h a r hon, som städse med varmaste intresse ifrat för uppfostrans och under-
I D U N 1894 visningens framåtskridande, lämnat medel till material och undervisning i klädsömnad åt tolf fattiga ilicker från ofvannämnda församling.
Så väl i detta som i andra liknande af henne utöf- vade välgörenhetsverk har hon utgått från den grundsatsen, att den bästa hjälpen är den att sätta en medmänniska i stånd att hjälpa sig själf.
Ju mer flickorna kunnat tillgodogöra sig undervis- ningen och i följd däraf dess flere klädespersedlar fru Laurin vid terminernas slut kunnat öfverlämna åt dem, desto större var hennes glädje.
Äfven efter fru Laurins död kommer hennes sy- skola, enligt af henne efterlämnadt förordnande, att fortsätta sin verksamhet efter samma grund- sats.
Säkerligen skall också den välsignelse hon genom detta företag spridt till månget af de fatti- gas hem städse lefva i tacksamt minne.
Allt för fosterlandet!
» Svenska kvinnoföre- ningen för fosterlandets försvar » har utlyst en Jorsakelsevecka, hvaraf behållningen är anslagen till Norrlands försvar.
Den är nu bestämd att äga rum den 19 — 25 nevember, och hoppas före- ningen på lifligt deltagande från alla fosterlands- sinnade kvinnor och män.
Se för öfrigt närmare i Styrelsens annons i detta nummer af IdunI KonstnäFsdrömmai *.
Skiss af Elin Ameen.
(Forts. o. slut från föreg.
n:r.)
» | Ju anser dina framgångar således för tur, m- - ej förtjänst? » » A, det vill jag inte säga; jag har gnott och arbetat må du tro, och jag har rest och fått nya intryck, det utvecklar en människa. » Där for en skugga öfver Halfdans fina drag.
» Ja, du kunde tidigt få resa ut, du b e h ö f de inte gå här hemma och nöta ut dina bästa år och måla en och annan tafla för pengar — • du var förmögen och din egen herre. » » A, inte hade jag så värst pengar, och de jag hade gingo snart åt; men nu strömmar det in beställningar öfver mig.
Det var i alla fall godt att ha mitt fäderne att börja lifvet med — jag kunde aldrig uthärdat att trampa de nötta vägarne här hemma — hur har du kunnat stå ut med det? » » Jag har inte stått ut med det, » svarade Halfdan, i det hans läppar skälfde; » här ser du resultatet — bruten, förbi, dödstrött — å, så trött! » » Du v a r, dock en sådan lofvande talang, Halfdan — det borde ha kunnat bli något stort af dig — vi trodde det alla, ända sedan du vid tio års ålder ritade af magister Blom med krita på svarta taflan och fick anmärk- ning för dåligt uppförande. » Han skrattade, och där for ett blekt leende öfver Halfdans läppar vid detta minne från barndomen.
» Ja, » sade Halfdan, » jag tänkte nog också själf, att jag skulle bli något » stort » — hvem af oss, som haft någon begåfning, har inte drömt detsamma. » » När du blir frisk igen, » svarade Max i tröstande ton, » skall du taga fart igen och göra något duktigt, för du har i alla fall ta- lang, min gosse! » » När jag blir frisk — det blir jag aldrig mera, Max — och det skulle till ingenting tjäna — mina ögon, ser du, ha blifvit an- gripna; om jag också inte så snart skulle bli helt blind, så kunde jag ändå inte se att måla. » » Ar det verkligen så illa med dig?
Du har alltid varit pessimistiskt anlagd och böjd för att se den mörka sidan af allting — du skulle tagit lifvet litet gladare och energiskt sökt slå dig igenom, trots alla svårigheter. » KYtra.
fin » Ja, » återtog Halfdan, » jag har varit allt för mycket känslomänniska, och dock har ingen haft ljusare drömmar än jag, ingen en större längtan efter lifsglädje och lycka.
.
. » » Du har lefvat för instängdt, » afbröt Max, » du har tänkt för mycket och lefvat för litet.
Du har legat på din soffa och drömt och lefvat ett lif i inbillningen, men det rika, fulla lifvet med dess jublande fröjder och sargande smärta har du aldrig känt. » Halfdan ögonlocken om hans fröjd och hvarandra såg på Max under de halfslutna — hvad visste denne egentligen lif, om hvad det gifvit honom af kval!
De hade ju hvarken sett eller korresponderat på flere år.
» Hvad som utveckladt mig mest, » fortfor Max, i det hans ansikte fick ett allvarligt uttryck, » var den stora sorg, som drabbade mig, du minns, min fästmö, min lilla barn- domsvän Elina, som döden ryckte ifrån mig några dagar, innan hon skulle blifvit min brud.
.
.
sådant ger ett hjärtesår för l i f v e t.
.
.
endast den som lidit som jag, förlorat, hvad jag förlorat, kan fatta d e t.
.
.
men sådant ut- vecklar, ser du, ger själen vingar och gör en till konstnär.
.
.
» Max förde handen öfver ögonen och t o r kade bort ett par tårar, som stannat i ögon- vrån.
Halfdan ville sagt något tröstande, men kom sig inte för.
Han visste nog, att vännens rörelse var uppriktig, och att han djupt gripits af sin fästmös hastiga död, men han visste också, alt han tröstat sig på annat håll och många gånger sedan varit den gla- daste bland den glada, ungdomsfriska konst- närsskaran där nere i Rom.
Halfdan såg drömmande ut i rummet, bort från vännen, och där tändes ett underbart skimmer i de hälft slocknade ögonen.
Han såg henne så tydligt, som hade hon stått lefvande framför honom, med det blonda, guldskimrande håret, den blå blicken, full af oskuld och renhet, den rosiga hyn, den alltid leende munnen, den fina, ännu outvecklade gestalten.
Henne, om hvilken han drömt sina fagraste drömmar, tänkt sina skäraste tankar, och som skulle blif- vit hans framtids ljusaste stjärna.
Han hade aldrig älskat någon annan kvinna, och det gaf dödsstöten åt hans aldrig starka hälsa, när han förlorade henne — förlorade henne på ett mycket värre sätt än genom döden, med alla de finaste drömmarne och känslorna trampade under fötterna, krossade af den bru- talaste verklighet.
Men härom visste ju Max ingenting — han visste ej ens, att hon fun- nits till eller hvad hon varit för Halfdan.
Max gjorde en rörelse med handen öfver pannan som för att förjaga de sorgliga min- nena, och Halfdan återkom till verkligheten, i det vännen i förändrad ton sade: » Och så måste man resa för att kunna bli konstnär, framför allt till Paris och Rom.
.
.
det utvecklar och ger en mängd nya in- tryck.
.
.
» » Berätta mig om Italien, » afbröt Halfdan, » är solen verkligen mera klar, himlen mera blå, kvinnorna skönare och lifvet rikare än här i Norden, så som skalder och målare tecknat södern? » Och Max berättade med flytande tunga och stor entusiasm om Italien, detta förtrollade land, dit Halfdans hela åtrå och längtan legat, dit hans fantasi ständigt åter och åter fört honom, medan han i sin lilla atelier vid en af Stockholms bakgator målade sina små taflor och porträtter för att uppehålla lif- vets nödtorft och ej ligga sin gamla mor till last.
Marsaln 355 » Jag skall aldrig komma dit, » sade han sakta, när Max gjorde en paus, » aldrig. » » Hör du, är det pengar som felas dig, » inföll Max godmodigt, » så kan du få af mig, åtminstone att börja med — det skulle göra mig stor glädje, Halfdan, bara som lån, om du inte vill ta ' det till skänks.
.
. » Haifdan rodnade till, men blef därefter åter lika blek som förut.
•-Tack, jag tror dig, Max, du menar väl, men det är inte pengar, som felas mig, så till vida som grosshandlar Erikson, som köpte min tafla » Befrielse- », du vet, den som nu är utställd i Fritzes fönster, erbjudit sig för- sträcka mig pengar; men det kommer för sent, Max — jag kan inte måla mer, om jag också måste lefva ännu. » Hans läppar darrade, och han borrade an- siktet ner i kudden.
» Du har väl sett min tafla? » frågade han därpå efter en kort paus.
Max såg smått förlägen ut.
» Ja — jaa — jag tittade på den i går.
.. » » Nå, hvad tyckte du om den? » frågade Halfdan med en viss ifver.
» Joo — jo bevars.
.
.
teckningen var inte att anmärka på — taflan gör effekt, men, uppriktigt sagdt, tycker jag inte om uttrycket i kvinnans ansikte — det är något onaturligt, att en kvinna, som står vid brokanten med ena foten redan utsträckt öfver forsen där- nere och ser på sitt sofvande barn, som hon har tryckt intill sin axel, har detta uttryck af ett helgons inspiration, af en madonnas rena moderskärlek.
En kvinna, som hoppar i sjön med sitt barn, måste antingen ha ett uttryck af vansinnig förtviflan eller resignerad sorg.
Det är hos din själf- och barnamör- derska något som man inte förstår, man vet inte hvarför hon begår handlingen — man lämnar din tafla med en känsla af obehag, otillfredsställelse, om man också inte så snart glömmer den. » Halfdan log stilla.
» Du säger, att man inte förstår, hvarför denna mor begår den handling, som taflan visar henne i begrepp att utföra, och ändå säger du, att i hennes ansikte lyser ett hel- gons inspiration, en madonnas rena moders- kärlek — du har, liksom många andra gifvit mig det största erkännande, då du menade det som ogillande.
Jag tänkte först kalla min tafla » Moderskärlek », men då hade den blifvit ännu mindre förstådd. » » Ja, ja — missförstådda bli vi ju alla, mer och mindre, » svarade Max undvikande, i det han såg på sitt ur.
Därefter reste han sig hastigt och sade: » Hvad ser jag — kloc- kan är redan så mycket — och jag som ännu har en hel hop att uträtta innan mid- dagen.
Du har kanske sett, att mina kam- rater i dag ge en festmiddag för mig — det är ett festande från morgon till afton, må du tro, man sliter mig i bitar.
I morgon skall jag på audiens till kungen — har ryktesvis hört, att han ämnar beställa en tafla af mig.
Nej, nu måste jag verkligen gå — adjö med dig, gamla gosse, krya till dig och välkommen till Italien! » Halfdan höll kvar hans hand ett ögonblick i sin.
» Tack, för det du kom, » sade han, » jag ser så sällan någon från det glada konstnärs- lifvet därute.
Vill du inte komma igen, innan du reser? » » Hjärtans gärna, om det kan göra dig nå- got nöje, bara jag får tid för alla dessa fest- ligheter, ser du. » (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891.
Vid un- dersökning af handelskemisten befunnen, enl. intyg, fullgod.
K. i é \ é ' \ i A. Nydahl &amp; C:o K h &lt; t l t u _ ti NtnrAnlnn ti
» Och, Max — om du kunde se in i min själ, läsa historien om mitt inre lif, tror jag nog du skulle finna, att inte heller jag stått stilla i min » inre utveckling », om jag också nte kunnat måla för ett pris på salongen. » Tonen lät bitter, och Max tog det som ifundsjuka, men han öfversåg därmed och åtsade ej därom i medvetande af, att han far en konstnär, s o m gjort lycka och endast runnit rättvist erkännande.
Han sade blott ett godmodigt: » Käre gosse, let vet jag visst, » tryckte åter Halfdans hand iich lämnade honom sedan.
När Halfdans mor kort därefter kom in i rum- met, försiktigt smygande så s o m hon brukade för att ej störa honom, fann hon honom vis- serligen mycket blek, men med ögonlocken slutna, hvarför hon trodde, alt han sof, och gled lika sakta ut igen.
Men Halfdan sof icke, han tänkte; tänkte i e samma bittra, heta tankar han tänkt så många gånger förr.
Hvarför hade han ej blifvit en stor konstnär, när han dock var född därtill?
Innan han blef så här sjuk, hade han dock haft tid att hinna bli något.
Hur kom det sig, att han alltid såg det klart i sin fantasi, det som han skulle måla, så rikt och vackert, som knappast någon målat Jet förut, och att han dock aldrig förmådde ilerge det så på duken.
Det blef alltsam- mans så torrt och saftlöst, och så var där ingen skola i det, inga förebilder och intet mönster.
Han var hvarken » impressionist », » idealist », » realist » eller något annat på » ist » — endast sin egen impulsiva natur, som icke iunde rätta sig efter andra.
Han var snarare ioet än tecknare, och han hade också en tid mastat bort penseln för att taga till pennan, G&amp;° • ft Mm v l ö • i?
aiarorarr.
ti a Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Du lduns läsarinna Ett tidsfördrif ma få Att namnet på mig finna, Och det nog lätt skall gå!
Rak som en » nybakad » löjtnant jag är, Och modigt som han uti elden jag tågar; Alltid på post du visst finna mig plär, Fast hvarje minut jag mitt lif säkert vågar!
Än är jag röd, och än mörk i min hh, l senare fallet så dyster att skåda; Vida i världen man spår af mig såg Som skyddande engel för våld och för våda.
Jag som allt annat förgänglighet har: » Så småningom&gt; ser du mig hädan försvinna!
Syskon få många jag dock lämnar kvar, Och äfven af dem du en hjälp nog skall finna!
Af mina nio delar Nu småord bildas må, Och säkert du ej felar, Välan, nu blott gå på!
livad hand i hand plär vandra Mest uti julelid?
Ett ondt, som man bör klandra?
En hjälp för allmän frid?
Sjö uti Göta rike?
Hushållsbestyr om höst?
Hvad stundom blir från dike?
Hvad fanns i sångarns röst?
ForUkaffningsraedel?
Sedan men han fann aldrig den rätta formen för sina tankar; det blef idéer utan sammanhang, enstaka satser af lif och skönhet, men det hela så osäkert och ojämnt, att han själf var den förste att inse, att han heller aldrig skulle duga till skald.
Det fattades honom äfven ihärdighet, det visste h a n; han kunde aldrig fila och arbeta om — direkte ur hans brin- nande, fladdrande fantasi på duken eller pap- peret, och sedan var han färdig och vände sig genast till något nytt, som han städse tänkte sig skulle blifva hans bästa.
Den stora taflan, som han börjat däruppe på ateliern, innan han blef så sjuk, den skulle blifvit hans mästerverk, han hade känt det så tydligt, varit så viss därom.
» En konst- närs dröm », skulle den heta, och de två kvin- nofigurerna, inspirationen som leder konstnären till den med lagerkransen väntande ryktesgu- dinnan, voro mer än till hälften färdiga.
Han greps af en feberaktig längtan att fullborda dem och visa världen, att han hade ej blott talang, utan snille, och att han kunde bli mä- stare, utan att ha varit i Paris eller R o m, därför att till konstnär födes man, det kom- mer inifrån, ej utifrån.
Han reste sig och ringde med den lilla klockan.
Modern kom ögonblickligen in.
» Mamma, tänd en brasa i ateliern, och jag vill be dig och Marie hjälpa mig upp för trapporna; jag vill måla.
.
.
» » A, Halfdan, det är alldeles omöjligt.
.
.
du måste yra.
.
. » Hon lade handen på hans panna och kände, att den var feberhet.
» Ja, » sade han småleende, » känn, jag har feber — konstnärsfeber — jag vill sluta min stora tafla, jag vet, att jag skall lyckas, ändt- Nämn mig ett tidsfördrif?
Hvad kunde » lillan » redan?
» Biblisk » imperativ?
Hvad mycket du får göra, Helst otur följer dig?
Ett sjömansord låt höra?
Hvad mången godt plär sig?
En bostad högt i norden?
Och se ' n ett yttre ting?
Hvad ofta fins på borden?
Hvaraf fick mången sting?
H u r illa man plär göra, När det ej går så bra?
Ljus-spridare?
Hvad böra Festföremålen ha?
E n vakt för millioner?
Ett » silfverband », så sägs?
Ett » contra » ibland toner?
Hur ofta det nog vägs?
Farväl, nu vill jag sluta, Jag nog er plågat har!
Dock först: hvad hör till ruta?
Och se ' n » au revoir »!
Bien.
Charad.
Att oförtänkt mitt första milt andra falla, Det skulle ingen af er just trefiigt kalla.
Men mina damer, om man nu saken vänder, Så att mitt hela faller i edra händer, Då är jag säker på att ifrån er alla Ett hjärtligt gladt » välkommen * man hörde skälla.
F. M.
C.
Protes (förcsättninysgåta).
Framför ett kortare ord som ut- gångsord sättas bokstäfver så, att vid hvarje ny bokstafs tillägg ett nytt ord uppkommer.
liokstäfverna betecknas med siffror.
5 — 6) Pronomen, ej så ofta brukadt, som sig bör.
4 — 6) Adverb, som dock i denna dräk- ten snart nog dör.
ligen; jag skall skapa något stort, och när jag är död mamma, skall hela världen tala om din son och hans tafla — men det är brådt • — skynda dig, mamma.
.
.
» Orolig och förskräckt kunde hon dock ej annat än efterkomma hans begäran, och med tjänarinnans hjälp hälft bars han upp i ate- liern.
Men då modern ville stanna där, sade han otåligt: » Nej, mamma, gå ner igen, jag kan inte arbeta, utan att jag är ensam. » När fru Lind några timmar senare sakta öppnade dörren till ateliern, fann hon Halfdan ligga medvetslös på golfvet bland palett, pen- slar och färger, och en tjock blodström sipp- rade fram öfver hans läppar.
Ett blodkärl hade brustit, och han återfick aldrig sansen, utan dog några timmar senare.
Den stora, ofullbordade taflan, » En konst- närs dröm », finnes ännu som en helig relik på väggen i förmaket i det trånga lilla hem met vid den mörka bakgata, där Halfdan Lind som barn, yngling och man svärmat och älskat och drömt sina lysande konstnärsdrömmar — älskat och drömt förgäfves.
I * Inn ehållsförteeknin g. Helfrid Kinmansson; af Georg Nordensvan.
(Med porträtt).
I bubblor, soin stigen och svinnen.
.
.
Af Lotten von Kra- nier.
— N u t i d s k v i n n a n; af Ellen Bergström.
— Hur man kan ha det i Dresden; några praktiska vinkar för lduns reselyst- i:a läsarinnor af Gerda Meyerson.
— Söndagshyila ät de tjä- nande; af Ilse Franke.
— Rysslands blifvande kejsarinna.
(Med porträtt).
— Fru Jane Gernandt-Claine.
— Litteratur.
— Teater och musik.
— Ur notisboken.
— Konstnarsdröinniar; skiss af Elin Ameen.
(Forts. o. slut).
— Tidsfördrif.
•4 » 3 — 0) E n flod som flyter långsamt emot kylig nord.
2 — G) Beteckning, som till ledning blott blef gjord.
1 — 6) Ett släktskaps — ofta likväl blott ett vänskapsord.
Sfinx.
Metalés (eftersältningsgåta).
Lika med den föregående med den skilnaden, att bokstäfverna tillägges efter utgångsordet.
1 — 2) Ett nyttigt " djur, jag säger icke mera.
1 — 3) E n byggnadsdel, där konsten plär florera.
1 — 4) Hvad gör ' s då en skall ta ' s bland flera?
1 — 5) E n sång som kan till andakt hjärtat viga.
1 — 6) Små djur, som småningom ur djupet stiga.
Sfinx, Ty mitt fjärde hon lagar så innerligt godt, Och det gör ej alla minsann.
Vanja.
Ordgåta.
2 a, 1 b, 1 c, 3 d, 9 e, 1 g, 4 i, 2 j, 1 k, 1 1, 3 m, 8 n, 3 o, 1 s, 1 t, 3 r, 4 u Af ofvanstående 48 bokstäfver sam- mansättas 8 ord, hvars begynnelse- och slutbokstäfver, lästa nedåt, bilda ord, hvilka tyda på högtidlighet.
Orden äro: 1) historiskt kvinno- namn, 2) elementar-ande, 3) en skrift- ställarinnas tillnamn, «t) » oskuld från landet », 5) hvad buljong och kaffe ej böra vara, 6) hvad som ger svar på tal, 7) en sammanslutning, 8) en vac- ker dygd.
x h-g.
Bokstafsfyrkant.
4 5 7 8 1 5 2 3 1 7 7 3 6 10 3 8 1 10 3 9 1 7 3 9 1 Siffrorna ersättas med bokstäfver, och skola dessa, lästa från vensler till höger samt uppifrån och ned, bilda samma ord.
För flickor jag svärmat i mina da ' r.
Blott en blef mitt bjärta så kär.
Hon hette mitt första.
Fast ungdo- mens da ' r Förgått, hon mitt andra dock är.
Med ardra flickor mitt tredje jag blott, Men hon mitt femte mig vann, Lösningar.
Logogryfen: Skansen; sans, ask, snusk, ske- na, sken, as, naken, kasse, Bank, enka, sak, neka, ek, en, skans, sena, sann, eka, ass och ess, nasse, » kas *.
Diamantgätan: P K Ä R K O S O K F Ä S T M A N R O M A N R A N N Ifyllningsgålan: Falun — Luleå.
1) Fatal, 2) saiut, SJ Allah, 4) debut, 5) åkdon.
Charaden: Visby.
