# ID: svediakorp-per994
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,799
# sentences: 643
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


ECKQTIDNING " FOR I o c h | — E M M E T v &gt; Stockholm, N.r 43 (358) Fredagen den 26 oktober 1894.
Byrå: Prenumerationspris pr kvartal: Idun ensam kr.
1 fO K l a r a S ö d r a K y r k o g.
1 6, 1 t r.
A l l m.
telef.
61 47.
I d u n s M o d e t i d n i n g jämte ko- lorerade p l a n s c h e r &gt; 1: 50 P r e n u m e r a t i o n sker å alla post- I d u n s Modet, utan kol.
pl.
... » 1: — a n s t a l t e r i riket Bedaktör FRITHIOF täcker ga prosa?
Att här är el t » tusculum » för ställets ägare, anar man snart, och den, som äger och bebor detsamma, finna vi afbildad i dagens Idun.
Det, är den framstäende porträttmålarinnan Hilda Lindgren.
Hon föddes i Göteborg år 1833.
Moder- lös blef hon redan vid ett års ålder och faderlös, då hon endast uppnått fem.
Hennes farbroder, som be- bodde bostället Rikssäter, tog det föräldralösa sy- skonbarnet till sig, och hon under hans tills han år Därefter upptogs hon som fosterbarn af Stannade värd, aied.
1842 utgifvare: HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktioussekr.
: Hilda f^ögt uppe pa Kungs- gatan i Göteborg upp- man plötsligt ^= * ^ en byggnad, söm be tydligt skiljer sig från sin omgifning.
Det är en villa, lummigt inbäddad mellan träd och blommor; det vilda vinet slingrar sig i behändiga festoner uppför dess fasad och tittar ny- fiket in genom rutonia.
Terrängen är afdelad i terrasser, med lusthus å ömse sidor.
I trädgår- dens midt höres det sakta rasslandet af ett spring- vatten, omgifvet af blom- mor.
Prydliga, smidda gallcrportar föra dit in.
livadan denna poesi i hvardagslifvets enformi- och /.
Nordling.
Utgifnlngstld: hvarje helgfri fredag Lösnummerpris I 5 bro (lösn:r endast för komplettei iugar.)
Iduns Tryckeri Aktiebolag 7:de årg.
Aunonspris: 85 ö r e pr n o n p a r e i l l e r a d.
För » F l a t s s ö k a n d e » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s 70 öre pr n o n p.
- r a d.
Lindgren.
sin faster, majorskan Dra- kenberg i Göteborg.
Kin Drakenberg ägde själf öp- pet sinne för skön konst och anlag, som dock al- drig hade fått utvecklas, hvarför hon med dess större intresse följde den unga flickans gryende konstuärsbegåfning.
Hon lät henne få undervisning i artisten, numera inten- denten G. Bruscwitz ' rit- skola, och då den var genomgången, anställdes hon som herr f&gt;:s ' med- lärarinna.
Efter eti par år kom Hilda Lindgren upp till Stockholm, un- der Amalia Lindegrens cgid.
Genom henne gjor- de hon bekantskap med kongl.
målareakademiens dåvarande direktör, pro- fessor Qvarnström, och fick, pä Amalia Linde- grens särskilda förbön, den stora förmånen att blifva hans privatelev.
På den tiden stodo näm- ligen målarakademiens lä- rosalar, man kunde fre- slas siiga, hermetiskt, till- slutna för kvinnliga ele- ment, med undantag kan- ske för en eller annan modell.
Professor Qvarn- ström fann snart, att det var en särdeles begåfvad elev han fått att utbilda, och ansfig, att dessa rika anlag än vidare bor- de få utvecklas.
1 detta
IDUN 342 1894 S e ditt a n l e t e i s p e g e l n.
Ä r d e t fullt af ljuft b e h a g, S k ä m ej bort m e d s k ä m d a seder, flicka, då d e s s s k ö n h e t s d r a g.
M e n h a r s k ö n h e t e n f ö r v ä g r a t dig den s k a t t, s o m du begär, S t r ä f v a s k ö n a t t bli i d y g d e r, o c h s e, s k a d a n botad är.
Plébansky.
ändamål skref han sodan till doktor 8.
A, Hedlund i Göteborg och bad honom intressera några därvarande magnater för den unga flic- kan, så att medel kunde erhållas för en stu- dieresa till Paris.
Samtidigt nedsändes till Grötebprg för bortlottning ett par taflor, som hans elev utfört.
Den summa, som inflöt här- för, tillika med medel, åstadkomna genom en- skild bcmedling, blef tillräckligt för studie- resan.
Det var cn glad stund, då den unga artisten fick packa sin koffert och fara af till alla konstnärers Eldorado, till världsstaden vid Seinens härliga stränder.
Här arbetade hon mod hänförelsens hela energi under den be- römde professor Anger Tissiers ' utmärkta led- ning.
Flere af våra landsmaninnor hade redan förut af honom utbildats till den bana, som i vårt land först brutits af Amalia Lindegren; äfven hon hade varit Tissiers ' elev.
Efter återkomsten till Göteborg kunde Hilda Lind- uren, tack vare de numera aflidna mecenaterna James Dickson på Öfverås och Bengt Dahl- gren, hvilka beställde taflor af henne, bygga sig cn egen atelier i sina fastrars hus, där hon allt sedan fortfarit att utöfva sin vackra konst, sedan tio a tolf år likvisst i en ny- byggd och betydligt större nutidsatclicr, hvar- ifrån tak- och sidoljus insläppes efter alla konstens regler.
Såväl atelier som angrän- sande rams artistiska dekorering och smak- fulla inredning vittna fördelaktigt om ägarin- nans konst- och smaksinne.
Här återfinner man äfven dukar af andra mästare, med hvilka hon står i vänskapliga förbindelser.
Under en lång följd af år var fröken Lind- gren anställd som första lärarinna för de kvinn- liga eleverna vid musei ritskola, hvilket värf hon skötte med både skicklighet och nit.
Det var genom hennes bemedling ett par af sam- hällets framstående personer skänkte medel till anskaffandet af en mängd gipsmodeller efter antiken till skolans nytta.
Likaledes var konst- närinnan många år en verksam medlem uti styrelsen för Göteborgs konstförening, och är hon, e g o t n o g, den enda kvinna, som veder- farits denna utmärkelse, fastän statuterna inte, såvidt vi veta, lägga något hinder i vägen härför.
Konung Oscar IT och drottning Sofia hafva flere gånger hedrat fröken Lindgren med beställningar af sina porträtt och skriftligen låtit uttala sin belåtenhet med utförandet.
Konungen hade nämligen vid ett besök i Göte- borgs musettm en gång genom grefve Ehren- svärd, som intresserade sig för målarinnan, blifvit uppmärksamgjord på ett porträtt af förre ministern i London, grefve Wachtmei- ster, utfördt af konstnärinnan efter en liten fotografi.
Konungen hade då frapperats öfver dess stora porträttlikhet och ypperliga utfö- rande och sedan genom professor Boklund lå- tit beställa sitt eget porträtt, hvarefter drott- ningen likaledes lät beställa först ett af sig, som hon förärade konungen till julklapp, och därefter ytterligare ett af sig själf.
Ett af dessa drottningens porträtt var förlidet år ut- stiilldt på Handarbetets vänners konst- och .slöjdutställning i Chicago, där endast kvinnliga händers arbeten expouerades.
Till denna ut- ställning, hvars höga beskyddarinna drottnin- gen var, lånades detta porträtt från k. slottet för att upphängas i expositionslokalen.
Att ens tillnärmelsevis våga säga, huru många porträtt som utgått från denna flitiga kon st- närinnas pensel, ej blott inom Sverige, utan också till andra länder, tilltro vi oss icke, och själf säger hon sig aldrig ha räknat dem, men säkerligen kunna de beräknas i hundratal.
Många dukar äro alltid under arbete i ateliern.
Af offentliga porträtt har konstnärinnan utfört en hel del; vi påminna blott till exempel om flere af Frimurareordens ordförande, major Siewers, kapten von Holten, doktor Ewers och major Lindgren (en fosterbroder till artisten).
För Coldinuorden har hon utfört tvänno por- trätt af herrarne Svalander, som beklädt hög- sta värdigheten inom detta sällskap.
För Ma- jornas elementarläroverk för flickor har hon utfört rektor Vinkrans ' porträtt, och för till- fället är hon bland annat sysselsatt att utföra ordföranden i Göteborgs handtverksförening, handlanden O. B.
Bolms porträtt.
Den be- kante godsägaren Abrahamson på Nääs be- ställde efter sin hustrus, den uppburna sån- gerskan Eufr.
Lehman, död hennes porträtt i helfigur, och utfördes äfven detta endast efter fotografi.
Förra året målade hon norske kam- marherren Stängs aflidna hustru, f. d. hof- fröken Josephine Sparre, hvilket porträtt iif- vcnledes utmärkte sig för stor likhet.
Det är en lycklig talang fröken Lindgren besitter just i att kunna framkalla lefvande bilder af den döda fotografien.
Vi tro oss ej gå sanningen för nära, då vi säga, att i denna konst har hon af ingen i vårt land blifvit öfverträffad, och troligen har ej heller någon haft så många beställningar i den vägen som hon.
Hilda Lindgren har emellertid icke ensamt sin berömmelse i att vara konstnärinna, hon är också en sann kvinna.
Icke alltid som nu har hon kunnat odeladt ägna sin tid åt konsten; under många år offrade hon mycket af densamma för att på ömmaste sätt vårda sin gamla faster, fru Klinteberg, som under sina sista lefnadsår var mycket sjuklig.
Då offrades både arbete med penseln och nöjen för att bereda den sjuka lindring och omvård- nad.
Knappast hade den gamla hedersfrun lagt sitt trötta hufvud till den sista hvilan, förrän Hilda Lindgren kallades till en ny sjuk- bädd, hennes ofvannämnde fosterbroders, major Lindgren, som äfven bodde i samma hus.
Här kräfdes än större omtanke och vård, och det blef en långvarig, obotlig sjukdom.
Vårdarin- nan tröttnade dock e j; hvila och ro försakade hon ofta för egen räkning, blott för att helt kunna ägna sig åt barmhärtighetens tjänst, åt en lidande medmänniska, ända tills döden kom som en befriare äfven för honom.
Under alla dessa pröfvande år fortfor Hilda Lindgren dock alltjämt att vara sin konst trogen.
Hen- nes spänstiga lynne har utan klagan burit dessa pröfningar, och nu, då hon står ensam, arbetar hon igen med full ifver.
När helst man af- lägger ett besök hos den uppburna målarin- nan, mottages man ytterst artigt, och ett vin- nande småleende glider öfver hennes anlete.
Hon är liflig och vid full vigör och samtalar gärna om allt hvad ordet k o n s t innebär, och i hennes atelier finnes allt af värde, som ut- kommer i ord och bild på konstens område, såväl från de skandinaviska som främmande länder.
När hon ej målar, studerar hon — * och när hon ej studerar, målar hon!
Se där i enkla drag hennes lif.
Hon är mycket mu- sikalisk och har haft till sitt förfogande en god altröst.
Många vänner äger hon, som gärna titta upp i ateliern; de känna, att de äro välkomna, och att hon icke låter sig störas i sitt arbete — i detta fall är hon en inkar- nerad artist.
Men kommer du ner med henne i trädgården en vacker sommardag, sä stanna ej för länge, ty om du ej hejdar henne, plun- drar hon hela sin blomsterrabatt åt, dig, innan du hinner säga ett vänligt tack och farväl!
Anna Kockum.
Reformer i vårt sällskapslif.
Mwjfet ett var synnerligen rörligt lif, som i måndags kväll vid 7-tiden utvecklades på hufvudstadens Drottninggata utanför Veten- skapsakademiens byggnad.
Trottoarerna myll rade svarta af täta människoskaror, och två mäktiga strömmar möttes och brötos.
Saken var nämligen den, att det föredrag, hvilket major TI.
Schenström denna annon- serat öfver » Umgängeslifvet inom våra bil- dade klasser », ej minst genom det understöd saken fått af de framstående inbjudare, som undertecknat annonsen, väckt ett mindre van- ligt intresse inom våra familjekretgav, och nu skyndade man tillsammans från stadens kanter.
Tyvärr var lokalen dock snart fylld, oeh i hundra-, ja, vi tro oss tryggt kunna säga tusental fingo de, som ej i tid försett sig med biljetter, med oförrättadt ärende vända åter vid ingångarna.
till tid alla Allt tydde således på, att den varmhjär- tade talaren redan på förhand vunnit sin publik för de önskningsmål, han gick att uppställa.
Oeh det var en synnerligen di- stinguerad, en verkligt tow-gifvande samling, som mötte honom — måtte det båda det bästa för sakens framtid och framgång.
Bland andra märktes några af de herrar, som inbjudit til!
föredragets åhörande, såsom generalmajor Björnstjerna, öfverstelöjtnant Lagercrantz, ge- neraldirektör Wieselgren, riksarkivarien Odh- ner, förre landshöfdingen Treffenberg, prof. Linroth m. fl.
åtföljda af sina damer.
Äfven krigsministern frih.
Rappe med friherrinna var närvarande.
Det kunde synas förmätet, så började ta- laren, att han hit sammankallat en så stot- del af hufvudstadens förnämsta familjer endast för att tala med dem om deras svaga sidor.
Men hvad som gifvit honom mod därtill var den omständigheten, att bakom honom stodo hundra unga män, som trodde hans sak och hoppades, att de bästa elementen inom hufvudstadens familjekretsar skulle vilja gå i spetsen för hela landet med värdiga exempel att reformera vårt umgängesiif till större enkelhet och ett djupare och ideelare innehåll.
Dessa unga medlemmar af förbundet » Sveriges framtid », hvilket nu efter en knappt tvåårig tillvaro äger afdel- ningar vid båda våra universitet, Tekniska högskolan och 1 4 högre allmänna läroverk.
flere på män voro Vid studiet af historien finner man, att så
1894 IDUN 343 17.
Ett för tillfället af e n k l u b b m e dlem M e n o m n å g o t skal l göras, m å s t e m a n e n a fort ett folk skaf at sig de nödvändiga exi- dramatiskt skämt, hvars innehåll r stensmedlen, ledas de lediga krafterna in p si å g om något bestämdt, ty i annat fall komme författadt de materiel a njutningarnas väg.
Dessa se- det att efter några enstaka fruktlösa ansträng- på ett muntert sätt hänsyftade på förhållan- nare vinna ofta till den grad öfverhand at ni t ngar förblifva vid det gamla.
Och först den inom klubben, slog lifligt an.
En pro- log, äfven författad af en med e l m, framhöll hela folket går under.
Så har den ena ci se - dan man nedsat de materiel a njutningarna vilisationen efter den andra dukat under.
till ett minimum, kan en högre, ädlare anda på ett vackert och stämningsful t sätt före- ningens ideela syften.
Från Nyköping an- Det är de bildade klassernas exempel, s t o räda m in i umgängeslifvet.
för ett folk framåt eller bakåt, och vilja vi Talaren föreslog till den ändan, att en lände under aftonen ett bälsningstelegram från klubbens nyss afgångna ordförande fru Sofi af förbundet Sveriges framtid » icke nu kraftigt föregå med goda exempel, • » familjefilial så Boström.
Vid sammanträdet e l ddes förhand- skulle bildas efter bestämda regler, i hvilken skall äfven vår civilisation dela de föregåen- des öde.
Därför må de bildade klasserna han hoppas att hufvudstadens tongifvande lingarna af vice ordföranden, fröken Sofia &lt;iu- ägna noggrann eftertanke åt samhällslifvet oc fami h ljer skola ingå.
Dessa skola sedan gifva nuclius, genom hvars vänliga förmedling Idun ej som nu låta arbetet på ekonom s i kt väl- ett moraliskt stöd åt andra öfver hela vårt nu ock är i tillfälle att medde a l ett utdrag stånd «å uteslutande upptaga sin tid.
De la t nd.
För att ej sätta gränserna för snäft, ur den nämnda prologen: är ingen öfverdrift att påstå, att våra fram- utan ä l mna de mest olika kretsar til fälle att stående och dugliga män äro penningpro- verka för detta mål, har man tänkt sig denna dueerande arbetsmyror, hvilka för att till- familjefilial indelad i fyra olika grupper, i Vi kvinnor ofta lefva skilda vidt, fredsstäl a de ökade fordringarna på materi hvi el lka hvarje familj kan inträda allt efter som till rummet ej, men väl af andra hinder, en ständigt stökar inom hemmet » Ut, njutning ej ha tid att sysselsätta sig med d si e n t passar henne bäst.
familj eller ädlare saker.
Och dock skulle Stadgarna för dessa grupper funnos tryckta och hushållet olösligt henne binda: de få god tid, om blott lefnadsanspråken ej och ha följande utseende: En annan sitter fast pä sitt kontor stäl des så högt.
Men dessa trägna penninge- Och söka- någon gång upp en väninna, Grupp A. producenter se i allmänhet ej andra än sina som allra helst vid nästa gathörn bor, egna gelikar och lägga ej märke till dem, so § m 1.
Familjefil alens uppgift är alt genom ty längre bort — det kan man aldrig hinna.
p s e l ö t ka af m et o t ta enkel t, de s t un moral dt oc is h ka, bild fy adt um g ch ä I n- skola, banker eller i butik under kampen för til varon förtrampas eller e gesl i xem i f r b e t a si s ka o såras till döds.
kvinnor nu sin utkomst äga,, nt som ljden månghundra af men alltjämt deras smak förblir sig lik.
Som en följd häraf blir lefnadssättet i e umgängesl d k e onom s i ka ifvet fö, rderf såda det of fö ta r n n ä o r g vara bl nd ir e fö är.
§ 2. fil a Till a ranl ndet åte af d u en n n d a er uppgi ft soci an a s la er ut sig - Förlåt, att dessa ord jag måste säga.
högre klasserna osundt.
Nervretande medel, fami len o fy d f l ö n, d e n tobak och sprit begagnas i mängd, barnen vecklin lje gsperi sitta liksom hvar på sin planet hvari vi om för he n m är m va e r n and ia e kt a le g fv a a, föl at - t De vänja sig därvid och bli sedan slafvar under och blicka litet snedt emot hvarandra.
vi d si n a bj u dni n gar n i De följa hvar sin bana, som man vet.
vanan.
Man kan ej komma til sammans p ja å nde regler: Om någon gar ur den, strax hörs man klandra.
o m.
1.
Vi d f e st l i g a m d i d a g a r ej b u j d a p ä en bjudning, utan att äta och dricka till m M öf - e r a ä n h ö g s t f y ra rät t e r m a t s a m t t v å sort e r vermått, och de förädlande nöjen, ett sällskap la olika sorter mellanrätter n sällan ställer man sin färd, i beräknas i så Och att ganska borde kunna skaffa sig, försvinna alldeles vi de n. fy Al den ena skär dai andras bana.
ra rät t e rna; under det a evinnerliga ätande och drickande.
Mom. 2.
Vid större supéer ej ha mera än h Nej, ögst hvar och en har nog utaf sin värld, sin egen ställning endast bör man dana.
rätter mat och en sort vin; Det gam a l traditionella brännvinsbordet är 2 M o n m.
on 3. h At ö t gre ma nj n ut al ltid s t. öke e r x bju musi da k si, na sån g g ä, s Så te de- r var i forna tider, menar ni.
omgifvet af en viss nimbus genom de motstånds- p å å g n i n g, kraftiga hedersmän, som ej tagit någon synl i g ännu tadlets gaser giftigt låga.
kl en amat n, s f högl öredrag, dis In kussi on får el n le ä r m g å e tm n i s ä l to m ne na Ack, Och om en kvinna felar, hörs ett skri, skada af det.
På samma sätt är det med konj a s - tu io nd ä sni n g. g e n i l n kväm och c m n i g te k s, unn ja a g säga: » d mest är skarpt från hvilka?
Jag vill endast fråga.
ken, punschen, tobaken och spelet; allt går b e a t s ra å sam k p s e u d ls oc s h a till nn spel m e d f ö r där- fint och ordentligt till i ett bättre sällskap; ifrån allt ej åts en o s ch en dra im måste ändras, annars vi ej nå vär d, e, » me u n Det tan mål, njutes ju med måtta.
Vidare ha vi dessa bör i sä fall det vara person n e å n g s ot e af det ej som än på af stånd för oss hägrar: g e t fel att bredvid mannen som hans like slå m d i dagar och supéer med alla sina olika den inbjudande familjens.
på hvarje plats, oss lagen hittills vägrar.
rätter och olika vinsorter, fortgående till långt Grupp B.=A, m e n t i l ä gges m o m.
4. in på natten, då förståndigt folk borde i söm- föra vi ihärdigt upp en bro, nen skaf a sig krafter att uppfyl a dagens Mom. 4.
Till bosättningen, såsom till möbler, Men som leder öfver jordens länder alla, m. m. får ej användas mera än h cn ög bro st af kärlek och orubblig tro, plikter.
Ingen finner något anstötligt i dylik servi t, j s, kr., linne och under de första äktenskapsåren till då skall ej kvinnans sak i stoftet falla.
Och dock, här är det som bron bygges, 2,000 å l ngsamt men säkert, för den unge mannen bostad ej mera än 3 rum och kök.
öfver till guldkrogen, spelbordet sedeslösheten, Grupp C.-A, men til äggas mom. 5, 6, 7.
C.
B. skulderna, karaktärsslappheten, konkurserna, Mom. 5.
Aldrig bjuda på andra sprithaltiga drycker än: dri d c ri ka, öl jud, a port er kort och el vi le n r; annat spel bedrägerierna, fängelset, själfmordet.
Mom.
6.
Al g b p å De bildade klasserna är det väl dock, s o o m m pengar; ha skyldighet att föregå de lägre klasserna Mom.
7. beg Vi ag d na i m om med goda exempel, emedan det just är de fä t l en ej sm ör, gå 1 sbord o.
ch 2 omnämnda En till- parisiska oeh hennes verk.
dåliga exemplet från de högre ställda, som mest depraverar.
Därför böra de, som skol Grujij) a D.
= A, men til äggas mom. 5, 6, 7, 8, 9.
För Idun drig bjuda på tobak; ge exemplet, ej draga sig til baka i räddhåg M a o o m &gt;.
.
8.
9.
Al m Att aldrig föreslå du-skap med glas i öfver » hvad världen skall säga », utan bryt h a a M!
af med ett i grund och botten skadligt umgän- nden.
J a n e Gernandt-Claine.
Föredraget hälsades med lifligt bifall, och ges- och lefnadssätt.
är varmt att hoppas, att det ger uppslaget utkanten af det folkrika Bellevil e, där Vi begära ett moraliskt exempel, begära det till väckelse öfver hela landet.
Många världsstadens elände bryter sig och skum- i den kämpande ungdomens namn.
Det är antec e k n n a d e sig genast på platsen som med m - ar som de fräsande böljorna af en hög sjö icke möjligt annat än att allt det stora och ligger en låg trevåningsbyggnad, öfver hvars ädla, som röres inom den bildade klassens e l mmar i » familjefilialen ».
ingång man kan läsa » Barnhem.
Grundläg- bröst, måste törsta efter att komma till någon garinna Louise Koppe. » Det är ett verk af ingripande handling.
Är det verkligen en så en mod g i kvinna, hvilken, nästan utan hjälp- stor uppoffring att lägga bort öfverflödig och källor och endast med stöd af några få en- dyrbar mat, dito dryck, kläder, spel och natt- skildas barmhärtighet, haft den djärfheten att vak med alla dess följder af ekonom s i ka be- i ord och handling uppträda mot den möderne kymmer, sjukdomar, dåligt lynne och nervositet?
K v i n n o k l u b b e n, Molok, som kallas » Fattigvården », och som Och i stället få samvetsfrid, moralisk och fysisk hälsa, godt lynne, god ekonomi och den i hufvudstaden så framgångsrikt verksam- befriar medellösa föräldrar från den alltför att försörja sina små genom att så e l des förmåga att med öppen hand och ma föreningen, som tagit till sin uppgift att tunga till allti bördan d skilja dessa senare från de förra.
gladt sinne kunna hjälpa behöfvande med- angenämt och bildande samlif förena kvinnor för ur Ty att lämna sitt barn åt fattigvården, det människor.
Det förefaller, som om det skul ski le lda verksamhetskretsar samt bjuda ett trif- ke säga detsamma som att för- vara omöjligt att ej med glädje göra någo s n amt hemvist åt många, för hvilka eljes in vill tet nda i Frankri sig att aldrig återse det, att helt och af de ändringar, här framhållits såsom önsk- hemlif gifves, invigde häromdagen sin nya, bi värda.
ljusa och trefliga lokal i Norrlandsgatan n:r hållet stryka det ur sitt lif.
Ett par ämbets
H44 torra rader, som styrelsen drager försorg om att tillställa respektive föräldrar hvar tredje månad, är det enda, som underrättar dessa om, att barnet ännu lefver, men hvar det be- finner sig, hur det har det, om det är friskt eller sjukt, olyckligt eller någorlunda tillfreds- ställd^ det är och förblir samma styrelses hem- lighet; med det har en far eller en mor öfver- hufvud taget ingenting att skaffa.
Det är mot detta tillvägagående madame Louise Koppe höjt sin röst, och en idé, som lattigvårdsstyrelsen obetingadt skulle förkasta till följd af dess onödiga humanitet, har ledt henne vid grundläggandet af Bellevilles an- språkslösa barnhem.
H o n vågar påstå, att den utblottade, som icke längre är i stånd att underhålla sitt barn, kan känna detsamma som en familjeförsörjare, hvilken inga svårig- heter hindrat att oklanderligt uppfylla sin plikt att skatta bröd, hon inbillar sig, att han kan vara fästad vid de sina, att deras ve eller väl kan ligga honom om hjärtat, att han med ett ord är en människa som andra med sam- ma förnimmelser och samma fordringar — principer som ingen ämbetsman vid en offent- lig försörjningsanstalt gärna skulle vilja under- skrifva.
Men det lilla huset vid rue Fessart är intet barnhem i detta ords vanliga bemär- kelse.
D e t är en tillflyktsort, där de fattiga kunna lämna sina små under tider af arbetslöshet eller sjukdom för att återtaga dem, så fort nöden blifvit mindre stor eller det inträdt en verklig förändring till det bättre i deras för- hållanden.
Med få, nästan inga medel öpp- nade madame K o p p e för tre år sedan sin asyl, hvilken hittills gifvit skydd och under- håll åt nära 9 0 0 barn, som dessförutan skulle saknat det allra nödvändigaste, men genom hvilken uppoffring af personliga krafter, ge- nom hvilken outtröttlig ansträngning — ge- nom hvilka underverk hade hon icke fått den till ståndl Till en början hade hon inga an- dra medhjälpare än sina båda ännu helt unga döttrar — knappast fullvuxna, men besjälade af modrens ifver.
Husgerådet utgjordes af spillror, som kunnat undvaras i lyckligare hem, och för att uppehålla lifvet på den skara barn, som samlades i allt större antal, såg sig deras fostermor nödsakad att rent af — tig- ga.
Sedan dess har anstalten utvidgats och tillgångarna ökats, men när försäljningen i Bellevilles kött- och grönsakshallar lider mot sitt slut, ser man ännu i denna dag en liten mörk och liflig kvinna — förvånande ung- domlig och med en borgarfrus yttre — gå från stånd till stånd, bärande en stor korg, som månglerskorna frikostigt fylla med kött och fisk eller grönsaker.
A l l t detta är för barnen däruppe i det låga huset vid kvar- terets utkant, och lycklig öfver sin börda, van- drar madame K o p p e uppför Bellevilles bac- kar, uppför de eländets höjder, där samhällets fattigaste hopat sig; hon ler, ty hon är säker om morgondagen, hon har bröd åt de små.
Men hon har sökt och funnit andra och större hjälpkällor i den allmänna och enskilda barm- härtigheten; till och med rikedomen har skänkt sin uppmuntran åt hennes gärning, och hon räknar personer som Rothschildarna bland sina gifyare.
I detta ögonblick vistas 7 0 barn under anstaltens tak, och dagligen bedja ar- betslösa fäder och mödrar om fristad åt sina små.
D e ha det så bra i de friska luftiga sofrummen och ute på den stora gårdsplanen, där de jaga hvarandra under springlekar, som dock icke vilja taga riktig fart.
D e äro hela och rena, man badar dem, man lagar deras klä- der, och det är rörande att kasta en blick i IDUN linneskåpen uppe på vinden med deras nötta och lappade förråd af små skjortor, som trots tvätt och gnuggning bibehållit armodets gråa ton.
F ö r många af dessa små är likväl detta plagg en helt och hållet okänd l y x — man förstår det, när man ser, för hvilken fattig- dom madame K o p p e öppnar sin asyl, och i hvilken ytterlig nöd föräldrar söka hennes hjälp.
Med sin trasvarg till son i handen kom- mer en rätt snyggt klädd kvinna in i mottag- ningsrummet; pojken gnager förnöjdt på ett stycke torrt bröd, men modern har den gul- bleka hyn af en, som icke ätit sig mätt på mycket länge.
H o n ber, att man skall taga emot hennes Louis — endast på fyra veckor, sedan skall hon själf draga försorg om ho- nom.
H o n är kokerska och har varit utan plats; nu är hon säker om en anställning, endast någon vill taga harrd om gossen.
Med sin första månadslön skall hon ställa om, att han kommer bort, att han kommer till lan- det; hon darrar af tyst, rädd gråt, när hon nämner Paris: den stora staden är hård emot dem, som fara dit och söka arbete, hon och hennes son äro två husvilla, de ha legat ute under bar himmel dessa sista kalla sommar- nätter — — — Under det hon talar, öppnas dörren, en ung arbetsklädd man leder in två gråtande barn, en fyraårig flicka och en tvåårig gosse, som ängsligt klänga sig fast vid fadern.
Med låg, blyg röst börjar denne sin historia.
Hustrun har öfvergifvit honom för en älskare, och han står ensam med barnen, till hvilka han måste skaffa bröd, men han förtjänar endast åtta francs i veckan och har dessutom en gammal orkeslös mor att försörja.
Om han finge en hjälp, om han finge en handräckning, tills han kunde finna ett mera vinstgifvande arbete.
.
.
Man tröstar honom, man svarar, att man skall taga emot de små, men då brister den lilla flickan ut i förtviflade snyftningar och kastar armarna om fadrens hals.
» Jag vill gå med dig, hör du, jag vill gå med dig!
J a g vill hem till farmor, » ropar hon, » till farmor! » Gossen upprepar hennes ord: » Jag vill gå med dig, lille far, jag vill gå med dig: Oh, pclit pé, pctit pc! » Fadren böjer sig öfver dem, han kysser deras kinder, deras panna: » Tyst, tyst.
.
.
N o g, nog.
.
.
D e t är för att pappa skall kunna få arbete, så att han kan taga er till- baka, förstår ni. » Men rösten stockar sig i hans hals, och hans hederliga unga ansikte darrar af gråt.
» Det är hårdt, » mumlar han som för att ursäkta sin svaghet, » det är så hårdt att lämna dem, madame. » Louise K o p p e ler sitt vackra leende af upp- muntran och lägger sina händer på de smås axlar: » Jag vet det, min vän, » svarar hon, » jag förstår er, men j a g skall taga vara på dem.
.
.
» Från en Nordiska museet närstående per- son ha vi mottagit följande uppsats med begäran om dess införande i Idun, något som vi med nöje tillmötesgå.
Gamla lappar.
Till I d u n s läsarinnor!
JP^elt säkert är det endast få damer, som &lt;bs ?Gb ej hafva en korg eller låda, i hvilken minnen af deras äldre elegans eller djupa hvardagslag i form af lappar finnas kvar.
MM Nästan lika säkert är också, att endast un- dantagsvis dylika reliker komma till använd- ning för det af ägarinnan afsedda ändamålet.
Förrådet ökas och ökas, till dess att ett lapp- täcke, de snälla » myrfruarnas » säck eller nå- got dylikt uppslukar det, och så kunna de gamla lapparna ej längre berätta sin historia.
V i veta en annan användning, som med ens skulle ställa lappkorgarna i kulturens tjänst.
V å g a vi bedja Iduns läsarinnor att hjälpa ossV D e tyg, i hvilka en tids människor klädt sig, eller som de på ett eller annat sätt an- vändt i sina bostäder, hafva ur kulturhistorisk synpunkt i flere afseenden ett ganska stort intresse.
E n riktig uppfattning t. ex. af dräktens form och karaktär i allmänhet är knappast möjlig utan kännedom om stoffet; som bidrag till kunskapen om en tids inhemska industri eller från utlandet införda varor kunna tyg- profven lämna god ledning, åtskilliga andra synpunkter att förtiga.
Man har också i utlandets stora konstindu- striela museer börjat anlägga samlingar af tygprof, hvilka visat sig kunna vara af stor nytta såväl för forskare som konstnärer och fabrikanter.
Man har naturligtvis börjat med att samla det äldsta — det hvars tillvaro är mest hotad, och som ofta också är det vack- raste.
Praktstycken af fängslande skönhet hafva på detta vis kommit i dagen.
V i bedja Iduns läsarinnor på detta sätt räcka oss en hjälpsam hand.
I någon älsk- värd mormors gömmor dölja sig kanske min- nen från den tid, » mormor var ung », min- nen, öfver hvilka solljusa erfarenheter ännu efter ett femtiotal år breda skimmer.
P å bot- ten af mammas lappkorg ligger kanske ännu någon bit af hennes bröllopsklädning, af det första tyget till förmaksmöbeln eller dylikt.
R ä d d a dem undan tiden och skänk dem till den samling af gamla tygprof, Nordiska museet redan äger!
Intet är för ringa att gömmas, om det fal- ler i händerna på dem, som kunna infoga det å sin rätta plats.
J.
B.
F ' c / ru r u G å s.
(!äs salt ner vid dammen Oeh vaska ' sina lår.
» Nu tror jag, » sa ' hon, » skammen På torra landet går.
Se bara fru von Anka, Hon låts ' om ingenting, Och döttrarna få ranka På egen hand omkring.
Hur unga ankbond ' på dem glor.
Ja, vore jag i hennes skor, » — Det bildligt taladl var, förstås, Och smått » symboliskt » af en gås — » Nog hade de en bättre mor.
Hör bara, hur de stimma Och kackla uppå strand.
Och se blott, hur de simma Dit ut på eyen hand.
Ja, när de uppå detta vis På fritt med andra könet glamma () rh ostördt sköta sin kurtis, Då kan man väl förslå precis, Ett sådant kräk de ha till mamma.
När mina vuxit upp en gång, Då skall det bli en ann?
facon Och hållning, skickjach pli.
Hå land såväl som uppå » bölja » Jag skall i hack och häl dem följa
I D U N 1894 Och se min plikt däri.
Och skulle någon af dem dä Försöka på Så smått alt kokettera Och vippa uppå stjärt, Jag nog skall observera Och plumsa efter tvärt.
Och kommer af det andra kön Kanske en gås och gör sig grön, Så gällt och barskt jag häcklar till: » Hvad är det väl ni vill! » Ja, än en gång jag säger, Hvad jag förut har sagt, Alt fru von Anka äger Mitt djupaste förakt. » Men tiden gick, som den plär gå, En kull af egna döttrar små Fick också vår fru Gås.
Men fast hon kacklal slorl förut, Så log det nu ett snöpligt slut, När saken skulle föras ut, Som det plär gå, gunås.
Hvad hos de andra henne slött, Hon hos de egna fann så sött, Så barnsligt, skälmskt och läckt.
Och kom en ung herr Gås och klef, Fru mamma så trakterad blef Och skröt inför sin släkt, För resten uti smått som slorl Hon gjorde som — fru Anka gjorl.
När Och Det En fruarna ta ' mumien full häckla på hvarandras kull, tycks mig nästan, att de brås smula på fru Gås.
Snor re.
Fröken eller j u n g f r u?
lien af » E n jungfrufröken » i n:r 4 1 väckta frågan har framkallat m å n g a » i n s ä n d a r e », af h v i l k a v i h ä r n e d a n i n f ö r a en d e l u t d r a g till d e n k r a f t o c h v e r k a n, de hafva kunna.
D e däri gjorda utta- l a n d e n a synas k a n s k e väl ensidigt angri- p a n d e, o c h f å s t å f ö r de ä r a d e brefskrif- v a r n e s e g e n r ä k n i n g.
M å h ä n d a d r a r här- näst n å g o n behjärtadt till försvar för de n u s ä illa å t g å n g n a b ö r d s i n t r e s s e n a.
R e - d a k t i o n e n b e r e m e l l e r t i d a t t helt och, hål- let f å s t ä l l a s i g u t o m p a r t i t a g a n d e i s a k e n.
Detta är en fråga, som säkerligen kommer att behandlas helt olika inom de frälse och ofrälse stånden.
De senare draga ganska naturligt genast den slutsatsen, att syftet med en titelförändring i första rummet afser att skilja de olika stånden, ett tämligen malplaceiadt äpropos i våra dagars jämlikhetssträfvanden.
Namnet angifver j u i de flesta fall, huruvida adelsskap finnes eller ej, är detta ej tillräckligt?
Det gemensamma ni, som ändtligen kommit i bruk, afser väl jus.t ett när- mande, och i så fall — hvarför ej det gemensamma » fru » och » fröken »?
Jungfru är obestridligen ett mycket vackert svenskt ord, men genom folkvisor och legender kommer det att fortlefva, utan att behöfva på nytt upptagas i dagligt bruk.
Junker var fordom äfven en vacker svensk titel på unga adliga män, ehuru ingen af våra nutidsädlingar fallit på den tanken att kalla sig sä.
Därför kunna vi nog vara gan- ska lugna för vår vackra jungfrutitel.
Ordet har för öfrigt en annan och egentligare betydelse.
Det kan ej bortdisputeras, att frågan om denna titel- förändring i det nittonde århundradet smakar betydligt gammalmodig!
Esd.
Det är ett ofta iakttaget faktum, att människor- na envisas att tvista om s m å saker: de samla J " H " V © 1 © IT SL T © ~ —.
F U • • M-i m L F fcaJ M B PVF 345 sina tankar om en riktigt liten fråga, angående ett riktigt ömkligt litet ting, så sätta de ett stort frågetecken efter, och sedan knäppa de ihop hän- derna och vänta med högtidligt allvar pä det hög- viktiga svaret.
Blir detla ett ja, så samlar sig strax en liten skara af de spörjande som en man och börjar att rätt eftertryckligt med skarpa va- pen bearbeta detta stackars ja, under det att en annan liten skara lika manhaftigt försvarar det- samma.
Och blir svaret ett nej, så — dito dito.
Under denna djupt allvarliga, stora strid om det mikroskopiskt lilla spörsmålet försvinner detta så småningom, och det slutliga » svaret » hör lika utmärkt ihop med den först uppkastade frågan som » goddag — yxskaft ».
För att ej göra mig skyldig till medkämpande i den strid, som måhända kommer att föras om frågan: » Fröken eller jungfru ?&gt;, ber jag att genast få gifva ett svar, som ej alls passar till frågan, utan tyvärr går alldeles på sidan om den.
När jag nämligen med djupt begrundande läste om den storslagna tanken att införa jungfrutiteln för de förnäma frälse flickorna — en tanke, som ju har sina anor ända bort i den upplysta me deltiden — blef jag, på alla de oförnäma ofrälse flickornas vägnar, fattad af en sakens vikt mot- svarande djup och intensiv afundsjuka.
Hvarför skola nu dessa adelsflickor få ha sin särskilda titel och vi, vi alla, som inte äro framtidsjung- frur, ej ens nutidsjungfrur (hoc est pigor eller, ännu modernare, fröknar i köksdepartementet) inte bli försedda med vår egen lilla stilfulla titel?
Ja — därtill finns ingen rimlig orsak.
Och bäst är att genast gripa sig an med ett förslag, gäl- lande den ofrälse sidan, innan kanske den vackra titeln blir beslagtagen af en annan människoklass — hvem vet, ' kanske rent af af de alltid kitsliga herrarne!
Alltså: hvad tycks, om vi ofrälse fröknar skulle börja agitera för att få kallas mamsell?
Det tyc- ker jag skulle vara en riktigt bra benämning, som ej har annat mot sig än möjligen dess franska ursprung — men ack, äfven jungfru är starkt misstänkt i all dess skenbart svenska ursprung- lighet för att, liksom fröken, vara besläktadt med den tyranniska tyskan.
Mamsell — det blifve vår framtida hederstitel, mina kära, ofrälse medsystrar!
Unga mamsell Pagander kan då i en upplyst framtid måhända med tillbörlig ödmjukhet spraka med jungfru Stjärncroua och båda med tryggt jämnmod säga åt fröken Annette och fröken Kristin att ordent- ligt borsta deras skodon och laga deras mat.
Men det är ej värdt att nu i oändlighet disku- tera den här saken, kära ofrälse systrar!
Icke behöfva vi fråga: » Mamsell eller fröken? » Saken är ju klar: de däruppe på samhällets höjder, adelsfröknarna, må byta med våra tjänande syst- rar här nere i samhällets dalar och kalla sig jung- frur — och dessa senare bli därvid riktigt aukto- riserade fröknar.
Och vi, som stå midt emellan, vi skola ju också någonting kallas, och det blir mamsell.
Ett dröjsmål kunde ju ha den faran med sig, att t. ex. någon illvillig mansperson kom och s a d e: » Mina damer!
Ni vilja vara herrar på täppan — våren så goda och kallen er då äfven för herrar!
Oss vilja ni göra till riktiga mamseller — då skola vi också kallas mamseller — —. » Hvem vet?
En mamsellfröken.
Hösten är kommen med dess regn, rusk, stök och omhvälfningar, och en storartad rörelse före- står oss.
Det är inte nog med att våra jungfrur vilja flytta från ett kök till ett annat, nej, nu vilja de ännu mera upp i världen, de vilja tränga sig in i slottets salar och de ädelbornas gemak.
— Det är då fasligt, hvad allt följer med sin tid; det är ej längre så lätt att skilja gräddan åt som förr i verlden, man måste uppfinna en ny sepa- rator, som kommer den att flyta ofvanpå; och som De Laval ' s » Kullan » ej duger, måste någon annan adelsmans eller adelsdams » Jungfru » ta ' s till, och så skall det väl gå att få den tjocka gräddan för sig, fjärran från den blå mjölken, och se ' n vill väl ej gräddan kännas vid, att den en gång varit i samma bunke.
Lycka till!
Måtte bara gräddan ej stå och surna på kuppen.
— — En i mamsell-fröken !&gt;.
kan ej öfver, frågan Månne Man underlåta känna en viss medlidsam undran att den för längesedan utagerade adels- ånyo upptages, och detta af — damerna.
det höjer adelns aktier?
Nej, tvärtom!
Det skulle endast visa högmod och trångbröstade fördomar, hvilka, såsom bekant, anses vara nära besläktade — med dumheten.
Vore då ej äfven skäl, att allt i den nya reformen ginge i stil och » Välborna fröken » på ren svenska öfversattes med » Välfödda jungfrun », samt att öfver monogram den prunkande, sedvanliga kronan utbyttes mot en den allra näpnaste lilla di-flaska, hvarmed antag- ligen de små med blått blod försedda telningarna blifvit » välfödda ».
Numera finnes blott ett slags adel, som ovilkorligt tilltvingar sig aktning och beundran — själsadel.
Den gör sig, alla regler till trots, gällande hos såväl frälse som ofrälse, rik eller fattig och torde knappast göra anspråk på någon jungfrutitel.
En icke jungfru-fröken.
Den fråga, som under ofvanstående form fram- ställdes till Iduns läsarinnor, har på det högsta intresserat oss.
Med fullt skäl agiteras för en annan titel än fröken åt ogifta adliga damer.
Vi finna därför detta sträfvande att återgå till en sed af äldre tider mycket behjärtansvärdt, äfven om det!
ej blott » till en stor del » är dikteradt af » en aristo- kratisk uppresning mot den nu gällande jämlik hetstiteln ».
Det är emellertid en faktor, som den ärade iu- sänderskan ej synes hafva tagit med i betrak- tande.
Jungfru-titeln förekommer ju för närvarande och bäres som bekant af våra tjänarinnor.
Dessa benämnas ofta, märkvärdigt nog till deras stora förtret, pigor.
Skulle nu adliga damer tituleras jungfrur, kom- me antingen de nuvarande jungfrurna att benäm- nas pigor, hvilket på många håll säkert skulle uppväcka ondt blod, eller också blefve jungfru en gemensam titel för 2:ne så vidt skilda stånd, hvil- ket ju ej är önskvärdt.
För att nu ej på en gång få en revolution i titelfrågan på två håll, då den tvifvelsutan skulle möta än mer svårigheter, kunde man ju låta tjänarinnorna behålla sin titel jungfru och titulera ogifta damer af frälse stånd piga, ett ord, som i förstone väl ej låter fint, men som i grunden är mera svenskt än jungfru.
Blir man en gång vand vid den nya titeln, kommer den ej att göra några svårigheter.
Det vore ju egendomligt att fästa sig vid en föregående, möjligen förvrängd betydelse af ett fullgodt ord.
Det danska och norska pige låter j u ganska godt.
Borde ej med betraktande af ofvanstående, frågan ändras till Fröken, jungfru eller piga?
Intresserad fröken.
Förslaget om en särskild titel för adliga unga ogifta damer, särskiljande dem från mängden, är helt visst mycket beaktansvärdt, då ju alltid en skillnad måste finnas, och hvarje annan sådan innebär förutsättningar, som icke alltid ligga inom räckhåll.
Sålunda finnas toalett, ungdomsvanor, talanger, intelligens, för att icke tala om detta ärft liga vissa — jag vet icke hvad — i den majestätiska minen och de aristokratiska dragen, som kan hålla hvem som helst på afstånd från den blondin eller brunett, som är dess gynnade innehafvarinna.
Men allt det där — möjligtvis med undantag för det ärft liga, - kan nu.
hvilken fröken som helst verkligen göra sig till mästarinna uti.
Helt annat vore, om en borggård kunde byggas omkring det vacklande riddarhuset af detta vackra och nationela » jung- fru », inom hvars skrankor de unga telningarne kunde växa upp, utan att irriteras af någon täflan med plebejer.
Visserligen är det importeradt från Tyskland, detta jungfrau, men man kan ju se i stort och sträcka på nationaliteten, ifall man ej är nog fosterländsk att föredra slinta, dåka eller grebba.
För min enskilta del håller jag på anti- ken och låter namnet tala för sig själft utan bihang af titlar, i storartad anspråkslöshet.
Bär upp ett namn som Ebba Brahe, och det blir en bisak, hvilka ornament som smycka piedestalen. '
' A.
M.
Mig synes, att jungfrutiteln är något så vackert och tillika så betecknande, att det vore synd, om ej Sveriges alla unga jungfrur finge komma i åt- njutande af sin rättmätiga titel.
Men är det jung- frufrökens tanke att adelns döttrar skulle få vara ensamma om denna titel, då blir hon nog besvi- ken, ty rundtorn i landsbygderna finnas så många ofrälse jungfrur, som med all heder och största nöje bära sin titel, att de ej torde vilja uppgifva den till ett klassprerogativ.
En ofrälse jungfru.
J u v e l -, g u l d - och s l l f v e r a r b e t e n, passande till l y s n i n g s - och hederspresenter.
B o r d s i l f v c r, eleganta mönster till lägsta pris efter dagens kurs å silfver.
A r m b a n d, B r o s e h e r, S a l a r, R i n g a r, K e d j o r etc. i stor och modernt urral till billigaste pris.
•.I ... „ .... 4.I .... « ™«J 1 O „ „ I.
C AS „ ...
NR.
, ?r \ ME I
IDUN 346 KonstnäFsdFömmai *.
Skiss af Eliu Ameen.
H a l f d a n Lind låg på soffan i det rum, som för- • ut varit moderns sängkammare, men sedan någon tid förvandlats till hans sjukrum, på det att modern i rummet utanför skulle kunna vaka öfver honom och vara till hands, när han behöfde något.
Rullgardinen var till hälf- ten nerdragen, så att half skymning rådde där inne, ehuru utanför vårsolen lyste med bjärt glans på fönsterrutor o c h tak.
En brasa flammade i kakelugnen, men det oaktadt låg Halfdan och småfrös i sin tjocka, vadderade nattrock och svepte filten tätare om sin utmärglade, darrande gestalt.
Hans ögon voro slutna, och då han emellanåt öppnade dem till hälften, skälfde ögonlocken, liksom hade den dämpade dagern gjort ondt, och han slöt dem åter, i det en lätt suck sväfvade öfver hans färglösa läppar.
Det var ett mycket fint ansikte, s o m hvi- lade mot det hvita kuddöfverdraget och nä- stan lika hvitt s o m det.
Dragen voro kvin- ligl mjuka, profilen nästan rent grekisk.
Det något tunna håret föll i en mörk lock ned öfver en panna, bvit och jämn s o m marmor, och den för en man alltför mjuka munnen skuggades af en fin, mörk mustasch.
Kanske låg han i en halfslummer, kanske var han endast försänkt i djupa tnnkar, men han spratt till vid en häftig ringning på tam- burklockan och öppnade sina ögon med ett nervöst, förskrämdt uttryck — stora, mörka ögon, som en gång varit strålande, men hvilka nu hade något brustet, dödstrött i sig.
Snart därefter hörde han röster ute i det lilla förmaket — moderns o c h en till — en mans, rik o c h fulltonig samt något högljudd.
Han reste sig upp på armbågarne och lyss- nade, i det ansiktet fick mera lif och färg.
Ja, det var Max Berger, han kände igen rö- sten och skrattet, Max, s o m fått pris på sa- longen, Max, som hade en utställning af taflor i hufvudstaden, o m hvilken tidningarna myc- ket talade, de flesta med beröm, ett par entusiastiskt och endast några få med reser- vation.
Det var Max - — barndomsvännen, som Halfdan ej sett på flere år och hvars röst nu väckte s å många minnen hos honom och kom hans hjärta att slå fortare och ögo- nen att vidga sig af glad rörelse.
Halfdan sträckte ut sin hand och ringde med den lilla klockan, s o m bland en hop medikamentsflaskor och andra småsaker stod på ett bord bredvid hans hufvudgärd.
Strax därefter tittade ett äldre fruntimmers- ansikte in genom den halföppna dörren.
» Mamma, » sade Halfdan med en anstryk- ning af otålighet i rösten, » jag hör, att det är Max — låt honom komma in.
.
. » Modern trädde helt inom dörren och gick fram till soffan.
Hon lade sin hand ofvanpå en af sonens och kände på den.
» Du är fuktig och kall, och du ser så blek ut; det är nog bäst, att du inte tar mot Max, inte i dag — kom ihåg, doktorn har sagt, att du skall ha så mycket lugn och ro s o m möjligt. » » Det bryr jag mig inte o m; var inte barns- lig n u, mamma, utan låt Max komma i n; jag längtar efter honom. » Med en betänksam skakning på hufvudet gick modern ut för att hämta Berger och återkom snart med honom.
Det var en stor och kraftig gestalt, som nästan fyllde den tämugen jtrånga dörröpp- ningen.
Det låg något af viking öfver denna nordiska typ, bredaxlad och med hvälfdt bröst, stora vackra drag, ljus hy, hög panna och en riktig lejonman af ljusgult hår, hvilket tätt och krusigt stod som en boll kring det väl- diga hufvudet.
Han försökte gå sakta och på tå, men stötte först armbågen mot dörr- låset o c h snubblade sedan mot en stol.
Han gaf till ett litet förläget skratt och stod så vid Halfdans soffa o c h räckte honom sin stora, knotiga, något röda hand, i hvilken Halfdans utmärglade, smala hand försvann som en liten mjuk silkesvante.
Det var icke utan, att där kom något vått i Max ' ögonvrå, när han kände denna kvinnligt fina, fuktiga hand i sin, och han såg på Halfdan med ett uttryck af hälft undran hälft medlidande.
» Hur är det fatt, gamla gosse, » sade han, » du har varit länge sjuk, hör jag — inte visste jag, att det var så dåligt med dig.
.
.
» » Sätt dig, Max, » sade Halfdan, — » mam- ma, ge Max en stol och ställ den så, att jag kan se på honom hela tiden, medan han talar, utan att det gör ondt i mina ögon. » Modern efterkom hans begäran och gick därefter sakta ut ur rummet och slöt dörren efter sig.
» Jag är så glad att se dig, Max, » sade Halfdan med ett matt leende, » jag kände ge- nast igen din röst där ute, och j a g visste ju dessutom, att du var i staden och firar trium- fer — du har fått pris på salongen, du — och du har en utställning i Blanch.
.
.
» Halfdan kunde inte hjälpa, att det låg en smula bitterhet i tonen.
» Ja — » svarade Max och lade det ena benet i kors öfver det andra, i det ett själf- belåtet leende krusade hans slätrakade läpp, » man rår inte för sin tur ibland.
.
.
» (Forts.) Litteratur.
Af Carl Snoilskys Svenska Bilder med teckningar af Albert Edelfelt h a r nu andra häftet utkommit på Hugo Oebers förlag.
Gaf arbetets första häfte de bästa löften om ett verk af i alla afseenden bestående värde, j a så godt som enastående i sitt slag, sä synes det nu föreliggande häftet hålla nästan ännu mer, än hvad början lofvade.
Allt fortfarande sluta sig den framstående konst- närens bilder troget och stilfullt till skaldens väl- formade och klangfulla strofer, och både öga, tanke och känsla finna i detta verk rika tillfällen till sällsynt intellektuel njutning.
U p notisboken.
1894 blir kallare eller mildare, skall kronprinsessan fara till södern eller stanna i Baden.
Svensk lärarinna hos vicekon ungen af Kanada.
Till sin hembygd i Morup i meller- sta Halland har anländt fröken Ebba Wetterman, dotter till organisten Alfr.
Wetterman.
Fröken Wetterman är lärarinna för vicekonungens af Ka- nada barn, en gosse och en flicka, men har nu fått två månaders ferier.
Vicekonungen af Kana- da hade henne i sin tjänst såsom guvernant, dä han ännu uppehöll sig i Skottland, där han har stora besittningar.
Lea Ahlborn sjuk!
Den i vida kretsar både såsom konstnär och människa högt aktade fru Lea Ahlborn ligger sedan någon tid allvarsamt sjuk.
Hennes hälsa h a r på senare tid ej varit synnerligen stark, men först under de senaste da game har sjukdomen antagit en mera oroväckande karaktär, så att man fruktat det värsta.
Ännu är dock ej allt hopp ute för ett omslag till lyckligt återfrisknande.
Kvinnliga läkare.
18 kvinnliga studerande äro för närvarande inskrima vid Karolinska in- stitutet härstädes, nämligen Anna Ahlström.
Elin Beckman, Anna Dahlström, Maria Folkeson, Thora Granström, Sofia Holmgren, Hertha Johansson, Signe af Klintberg, Signe Knoch, Anna Loven, Mathilda Lundberg, Sigrid Molander, Ada Nils- son, Siri von Porat, Julia Rosenbaum, Ellen San- delin, Anna Stecksén och Alma Sundqoist.
Af ofvannämnda ha 8 aflagt medicine kandidatexa- men och bland dem är fröken Stecksén anställd vid institutet såsom e. o. amanuens och biträder vid de patologisk-anatomiska öfningarna och lik- öppningarna.
* Ny kvinnlig lärare vid högskolan.
Till amanuens i matematik vid Stockholms högskola, med hvilken plats är förenadt hållandet af före läsningar, h a r ussetts fil.
kand. Annette Vedel, dotter af danska geheimelegationsrådet Vedel.
JEn rival till kaffebönan.
Eli nytt kaffe- surrogat, benämndt Kathreiners Kneipp maltkaffe, har nyligen ulsändts i den svenska marknaden.
Det tillverkas vid fabriker i, utom vårt eget land.
Tyskland, Österrike, Schweiz, Italien, Frankrike och Finland, hvarjämte i ännu flere länder malt- kaffefabriker äro under anläggning.
Detta tyder j u på, att det n y a surrogatet måtte äga värdefulla egenskaper, och det h a r äfven blifvit prisadt af auktoriteter, icke blott utomlands, utan äfven hos oss.
Det förekomma * i handeln omalet samt be- står hufvudsakligast af fint och väl rostadt malt, men är därjämte impregneradt med ett extrakt af den verkliga kaffebönans skal.
Det nya fabrika- tet skall härigenom ganska nära efterlikna lukten och smaken hos veritabelt kaffe.
Den förtjänsten har detta surrogat odisputabelt, att det är billigt samt uppger sig icke alt vara annat än hvad det är, hvadan det förefaller ganska troligt, att det med framgång skolie kunna täfla med de miss- tänkta drycker, som stundom serveras såsom » ädelt kaffe ».
Ansiktet och dess värd är i allmänhet en sak, åt hvilken ägnas alltför liten uppmärksamhet.
Landsmoderlig omtanke.
Af det nya, nu Oafsedt den sanitära synpunkten gör det emeller- så mycket omtalade medlet mot difteri, antidifteri- tid naturligen ett bra mycket angenämare intryck serum, h a r epidemisjukhuset i Stockholm genom att se ett ansikte med mjuk och klar hy mot att drottningens bemedling från 1 ' Institut Pasteur i se den sträf och skrynklig med finnar, fräknar i Paris erhållit en mindre kvantitet.
Tillrednin- och pormaskar.
I Amerika h a r man för länge sedan insett detta, gen af antidifteriserum är en synnerligen grann- laga operation, som tager månader i anspråk, och och man h a r därför sett personer särskildt utbilda då efterfrågan därå allt sedan läkarekongressen i sig till s. k.
» face masseuses », som haft till upp Budapest i september varit mycket stor, är det för gift att på lämpligt sätt aflägsna från aiisiktshu närvarande synnerligen svårt att erhålla medlet, som den alla för densamma skadliga beståndsdelar hittills beredts endast i Berlin och Paris.
Tack och därigenom försköna ansiktet.
Från Amerika vare drottningens städse vakna intresse för allt har metoden spridt sig vidare, och i dagarna har, hvad till sjukvård hör, h a r n u emellertid första som synes af annons i dagens n:r, Stockholm fått steget kunnat tagas till det nya medlets pröfvande sin första » face masseuse », fröken Annie Petters son, som vistats i Amerika och där studerat äfven h ä r i landet.
konsten Den nya metoden består i, att sedan ansiktet Kronprinsessan lider ej af lungsot.
1 uppmjukats med Cold cream, hålles det öfver ett kronprinsessans hälsotillstånd har inträdt ett stille- fat kokhett vatten, i hvilket lagts vissa ingredien- stånd och därmed en tids relativt välbefinnande.
ser, ångan från vattnet upphettar ansiktet och Länge h a läkarne varit villrådiga om sjukdomens öppnar porerna, hvilka därigenom befrias från art; nu äro de eniga därom, att det icke är en pormaskarna.
Därefter vidtager ånyo ingnidning hals- eller bröstsjukdom, utan blodbrist, som man af Cold cream och välluktande — samt naturligt- hittills ej lyckats häfva.
Beroende på om vintern vis för huden absolut oskadliga — salvor, hvar-
IDUN 1894 efter följer den nästan viktigaste proceduren, an- siktsmassagen, som uppfriskar ansiktsmusklerna och sätter blodet i omlopp.
Därmed är behandlingen afslutad, och man åter- vänder med en hy, betydligt vackrare och frai- chare än den, med hvilken man kommit.
Särskildt bland damerna torde den nya behandlingen kunna påräkna största intresse.
• Teater och musik.
Kungl.
operan hade på sitt senaste lördagspro gram satt en konsertafdelning af mindre vanligt intresse.
Man tick där nämligen tillfälle stifta be- kantskap med en fransk violinist vid namn Henri Marteau, hvilken, ehuru föga mer än tjugu år gammal, dock redan synes hafva nått mästerska- pet.
Hr M. är en äkta konstnär, det märker man genast, och som sådan i besittning af ett det nob- laste föredrag, en ädel och klangfull ton samt den mest korrekta stråkföring.
Därjämte förstår han tydligen till fullo uppfatta den innersta me ningen i hvarje tonverk, som han föredrager.
Brahms violinkonsert (d-dur) var det nummer, hvarmed den unge mästaren introducerade sig hos vår publik, och då man betänker, att denna konsert är en af de mest svårspelta kompositio- ner, som någonsin skrifvits för violin, häp- nar man öfver den oerhörda lätthet, med hvil- ken alla svårigheter öfvervunnos, på samma gång som kompositionens karaktär kom till sin rätta tolkning.
Den store Joachim, hvilken tonsättaren tillägnat denna konsert, hade näppeligen gjort det bättre.
Synnerligen poetiskt föredrogos Griegs Vår sång och Godards » Adagio pathétique ».
Den tal- rika publiken, som i början förhöll sig något re- serverad, var redan efter adagiot i Brahms kon- sert fullständigt eröfrad, och bifallet blef för hvarje nummer allt mer entusiastiskt.
Tvänne extranummer gåfvos, nämligen en af Brahms ungerska danser och ett preludium af Bach.
Brahms violinkonsert ackompagnerades förträffligt af k. hofkapellet, de öfriga numren af hr Lang.
Hofkapellet utförde därjämte ett andantino med variationer ur Nor- mans stråkkvartett i c-dur, stämningsfullt och fint, samt uvertyren till Fidelio.
— Programmets andra afdelning upptog Glucks opera » Orfevs ».
En liknande föreställning skulle gifvas på ons dagen i denna vecka — första abonnementsafto nen — äfven då med biträde af hr Marteau samt med » Pajazzon » till efterpjäs.
» Lohengrin » gafs i tisdags för 100:de gången härstädes med hr Ödmann och fru Östberg i hufvudpartien.
Södra teatern har i Blumenthals och Kadelburgs » Panelhöns » fått ett program, som torde draga en god serie hus.
" » Panelhöns » är icke någon uppslup pen fars i den vanliga tyska stilen, utan verkar med lustspelets mera behärskade former och mer ge- nomarbetade karaktärsföring.
Det saknar emel- lertid visst icke munterhet, utan de sentimentala elementen kryddas af lämpliga doser friskt humör, och det hela blir därigenom både underhållande och uppfriskande.
Framställningen är också lof- värd, särskildt har herr Gust.
Bergström i det hederliga originalet fabrikant Wörman fått en upp- gift, som den utmärkte skådespelaren löser con amore, med en verksam blandning af tryggt god- modig komik och hjärtevinnande värma.
Bland de öfriga uppträdande kunna vi endast i all korthet framhålla hrr R. och E. Wagner samt Lambert, fruarna Lambert och Fornell och fröken Paldani för hvar i sin stad goda prestationer.
Publikens bifall har varit af det hjärtliga slag, som plägar båda långt lif åt en scenisk nyhet.
Fru Hilda Castegren, Vasateaterns hittillsvarande primadonna, afslutar med innevarande månad sitt uppträdande härstädes.
På tisdag har den upp- burna och värderade artisten sin afskedsrecett, då det populära stycket » Niobe » gifves — natur- ligtvis för fullt hus.
Fru Sterkys konsert i fredags i Musikaliska aka demien var besökt af en talrik publik, som med de fiffigaste applåder belönade den aktade och framstående sångerskan, hvilken förtjänar särskildt erkännande, för att hon å sitt program upptagit så många svenska tonsättare, både äldre och nyare.
Bland de nyare sångerna märktes en liten för- träfflig bit, » Réve encore », af Lago samt en an- slående ballad af Stenhammar.
Programmet ut- fylldes på ett utmärkt sätt af fröken Carlhcim- Gyllensköld och hr Tor Aulin.
X&lt;V+r&gt;a fin 347 yttrade.
Han talade icke med samma skärpa och liflighet som dagen förut, men dock tillräckligt högt, för att icke ens de med de svåraste koppar- slagare bekajade studenterna skulle kunna dåsa bort.
Ofta kastade han en blick åt Luise till.
En landsmålssoaré af mer än vanligt lockande Hon såg blek, sjuk och nedslagen ut, stackars liten.
slag ges om söndag afton uti Vetenskapsakademiens Hennes ögon voro matta och något insjunkna, och hörsal.
Den är till förmån för en behöfvande omkring hennes mun låg ett drag af smärtfull kamrat anordnad af hr K.
P. Bosén, mera bekant modlöshet.
under sitt » nom de guerre » Jödde i Göljaryd.
Själf Knorre lade märke till allt detta.
Han blef oro- uppträder han med historier och visor, hvarjämte lig, förströdd och tog mer än annars sin tillflykt hr Sibbe Malmberg biträder med sörmlanchmål till sitt koncept.
Men under det han föreläste, och Magnis på Näbben med vestgötamål.
Dess- sväfvade hans tankar åt annat håll: de sysslade utom kommer folkmusik att utföras af Josop i med den scen, som dagen förut utspelats mellan Göljaryd samt hrr Sundling och Höglund från honom och den unga flickan.
Han måste tänka Upsala.
på hennes sorgliga lefnadsöden, som hon så öppen- hjärtigt anförtrott honom.
Huru modig, verksam- hetslustig och förtröstansfull hade hon icke under förra föreläsningen blickat omkring, och huru trött, rädd och nedböjd såg hon nu icke ut efter deras samtal.
Det förekom honom, som hade han begått en einem svår orättvisa mot den ensamma, öfvergifna flic- kan, och denna tanke sammansnörde så hans Orenzboten.)
Idun strupe, att han ett par gånger hostade och kramp- aktigt måste svälja.
Då skaffade han sig luft genom ett skarpt utfall mot en annan lärd, som Julius K. hade vågat beteckna hans åsikt öfver Moliéres för- (Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
hållande till Shakespeare såsom vanvett.
Vägen genom våra moderna lärarinne-seminarier Då han lämnade salen, såg ej fröken Schmidt går till dårhuset.
Och därtill vill ni ytterligare på honom såsom sist, och dock skulle det hafva påskynda processen genom vetenskapliga studier.
varit honom kärt, om hon gjort det.
Det är j u som att föra ett järnvägståg med full Han hade redan kommit ett stycke från univer- ånga ut på en bana utan spär.
Det måste bli en sitetet, då han plötsligen stannade.
Något tycktes katastrof. » falla honom in, han vände om, gick till vakt- » Men hvad skall jag då taga mig till, herr pro- mästaren och fick af honom en lista öfver stu- fessor? » frågade Luise nedslaget.
» Hvad skall jag dentskornas bostäder.
Därpå skyndade han hem.
På eftermiddagen satt professorn framför sitt då studera? » » Se här, » ropade professorn och kastade kok- arbetsbord och skref till sin bror i Tburingen, på hvars gods han plägade tillbringa sina ferier och boken på bordet, » studera den här! » Luise kastade en blick i den, blef purpurröd, deltaga i jakten.
När han var färdig, tog han på bet sig i underläppen och reste sig hastigt.
» Om sig en bättre rock och sade därvid till F r a n s: det blir som jag sagt, ni flyttar i höst. » Därpå detta är det enda råd ni kan ge, då har jag ingen- ting här att göra. » Därpå lämnade hon rummet, gaf han sig i väg att uppsöka fröken Schmidt.
utan att vidare skänka professorn en enda blick.
Under vägen gick han in på järnvägsstationen, ut- Knorre gick en stund fram och tillbaka, därpå rättade där vid kassan ett ärende och gick sedan ropade han åt Frans att taga in hans rock.
Han vidare.
Fröken Schmidt bodde på en aflägsen och tem- tog den på sig och gick till sin restaurant för att äta middag.
Under vägen stannade han icke blott en ligen osnygg gata, där pojkarne ännu ostördt fingo gång, utan tre, och hvarje gång stötte han sin slåss på trottoaren, bombardera hvarandra med gatsmuts eller under stoj och larm följa de druckne, käpp med allt större häftighet i marken.
som raglade från krogarne.
Knorre kom med Restaurantens stamgäster voro redan samlade om kring det gemensamma middagsbordet: lärare, lä- några eder genom pojkhögen och trädde in i det kare, jurister och pensionerade officerare.
På de hus han sökte.
Han gick genom den illa sten- flesta, isynnerhet de yngre herrarne, knnde man lagda porten och frågade en liten pojke, som stod se, att de genomlefvat sina ungdomsår i ö v e r - där med tummen i mun, om någon fröken Schmidt bodde där.
Den lille fick på sig en ynklig min, ensstämmelse med sitt stånd.
De flesta voro flint skalliga, och ansiktsuttrycket visade hos alla ett tittade uppåt och ropade på mamma.
Då hördes drag af omisskännelig tillfredsställelse och en viss från öfversta våningen af ett hus inpå gården en skrikig kvinnoröst.
Professorn upprepade sin fråga, öfvermättnad eller angenäm förslappning.
Fackresonnemanger och politiska utläggningar och kvinnan ropade ned till honom, att han skulle voro strängt förbjudna vid bordet.
Man tyckte om komma upp, ty fröken bodde hos hennes granne.
Knorre gick in i huset och började att klättra små pikanta historier, men poängerna fingo blott antydas — denna anständighetsfordran var egen- upp för den mörka, smala trappan.
I trappan domligt nog uppställd af de medlemmar, om hvilka rådde en obehaglig lukt liksom af kokt kabeljo man visste, att de i praktiken Iefde mest undan.
och vidbränd mjölk, så att Knorre strax i första Men » alltid anständigt », det var deras valspråk; trappafsatsen stannade, tände på en cigarr och » cela se fait, mais ne se dit pas ».
För hvarje sedan höll den under näsan, då han gick vidare.
oskickligt föredragen tvätydighet måste en krona Men när han i tredje trappan snafvade öfver en betalas till en kassa, som stod midt på bordet sopkvast och i den fjärde föll omkull öfver ett och som hvarje månad användes till champagne.
skurämbar, så att detta brakande ramlade utför På detta sätt bibehölls anständighetens form.
trappstegen, då var det slut med hans tålamod.
Men några, för hvilka denna inbetalning blef för Han grälade och gormade så häftigt, att alla hyres- långtrådig, köpte sig fria genom att för hvarje gästerna förbluffade stucko ut sina hufvuden i månad betala tio kronor, och dessa behöfde då icke dörröppningarna för att se, hvem som störde de- ras idylliska lugn.
pålägga sig något tvång.
Äfven fröken Schmidt hade öppnat sin dörr, så De flesta historierna rörde sig naturligtvis om » das ewig Weibliche ».
Hvarje anekdot på detta att trappan något upplystes.
Hon igenkände genast område mottogs med tacksamt, förnämt nasalskratt.
professorn och blef af bestörtning, förlägenhet och Denna dag kom man i Knorres närvaro in på glädje alldeles röd.
kvinnofrågan, och en ung jurist behandlade ämnet Knorre trädde in i hennes rum och utropade med samma suveräna, af sakkännedom så föga förargad: » Här skall ni då icke stanna en dag grumlade omdöme, som om han haft att reglera längre, det är ju skandal att tillbringa sitt lif i en vattenflödet i en stor ström eller omgestalta en sådan håla! » — Fröken Schmidt stängde helt ängs- provins kyrkliga förhållanden.
lig dörren.
— » Och så ni ser ut!
Vill ni då nöd- För första gången kände sig professor Knorre vändigt skaffa er själf några alnar ned i jorden?
ej väl till mods i detta sällskap.
Han kunde ej Hur kan ni stå ut i en sådan luft, i en sådan låta bli att tänka på den ensamma flickan.
Han håla, dit icke en solstråle intränger! » Han såg sig hade ingen aptit och glömde också bort att för hastigt omkring i rummet.
På bordet fanns litet värdinnan hålla sin föreläsning om mayonnaise- bröd, smör och kött samt ett spritkök, bredvid låg såsen.
De vågade vitsarne voro honom annars en uppslagen bok.
» Hvad har ni där? » frågade ej oangenäma, men i dag föllo de honom ej i han.
smaken, och då en pensionerad major under säll- » Det är Beowulf, som jag försöker öfversätta, » skapets skratt förklarade skilnaden mellan ett stu- svarade Luise en smula bestört.
» Jag kan icke teri och ett universitet för kvinnor, reste sig Knorre förstå engelska språkets historia, utan att kunna full af ovilja upp och gick sin väg.
anglo-sachsiska. » » Och för den skull spärrar ni in er i den här Nästa dag voro studentskorna borta från hans föreläsningar.
Blott fröken Luise Schmidt satt på buren?
Det är verkligen ett oförstånd, som söker sin gamla plats och skref flitigt upp, hvad Knorre sin like! » MQPCQIO Fröken Alma Hulting, bekant från sitt uppträdande å k. operan förlidet spelar, gifver med benäget biträde af flere yngre förmågor konsert i Veten- skapsakademiens hörsal nästkommande tisdag.
Studentskan.
(» Bilder aus dem Universitätsleben » von ÖfVersät n n i g för af E l ^ Ä NydaJU &amp; C:o
1894 IDUN Ö4Ö Luise ville svara, men Knorre tog ordet ifrån henne och sade: » Jag förstår I Ni vill säga, att edra medel ej räcka till.
Det är vanvett!
Ni är sjuk — säg ingenting — däremot kan ni icke in- vända någonting.
Ni är sjuk; det ser man på edra ögon och på er ansiktsfärg.
Låt mig tala ut!
Ni har bedt mig om mitt råd, och det skall ni få.
Innan vi vidare orda om edra studier, måste ni först vara frisk, riktigt frisk.
Och för den när- maste tiden — bort med den anglo sachsiska luntan där!
Vidare måste ni bort ur den här hålan, ut på landet, i en annan luft, i sunda förhållanden, ni måste låta er hjärna och edra nerver hvila ut. » Han tog ett tag åt sin bröstficka: » Här har ni en biljett till Neudietendorf.
Där väntar er en vagn, som skall föra er till min brors landtegendom.
Där måste ni hålla ut hela sommaren inga in- vändningar — ni måste stanna!
Där har jag två rum för min räkning på gafveln åt skogen till.
I morgon bittida reser ni, klockan sex, förstår ni?
I morgon kl. sex.
Glöm icke att låta afstämpla biljetten, och därmed lycklig resa! » Professorn räckte henne handen, såg än en gång på henne under sina buskiga ögonbryn, till hälf- ten vresigt, till hälften vänligt, och försvann där- på ur rummet.
Luise stod mållös.
Hon hade under hela denna scen ej kommit ur sin förlägenhet.
På ett sådant besök var hon ej beredd.
Det såg så oordentligt ut i hennes rum; detta såg hon nu dubbelt klart, och den tanken, att professorn kunde hafva lagt märke härtill och sedan med sin hänsynslöshet skulle klandra henne därför, pinade henne.
Nu var han borta, och hon stod alltjämt med biljetten i sin hand och visste icke, hvad hon skulle tänka om denne man med det grofva sättet och det goda hjärtat.
Därpå satte hon sig i soff- hörnet och höll händerna för ansiktet.
Ödmjukhet och glädje, blyghet och hopp, trötthet och lifslust — hon kunde icke finna sig till rätta i dessa om hvarandra böljande själsstämningar.
Hon var icke sentimental, utan en beslutsain, viljestark flicka, men sedan den dag, då hon förlorat sin mor, hade hon aldrig gråtit så bittert som nu.
Professor Knorre gick med lätta steg hemåt, svängande sin käpp.
Han visste icke riktigt, om han mer skulle glädja sig åt, att hans hörsal var fri från fruntimmer, eller att han bevisat en god, öfvergifven flicka en välgärning.
Efter några dagar erhöll han ett bref med Neu- dietendorfs poststämpel.
Det var från fröken Schmidt.
Professorn brummade, då han däri såg några ut- tryck af öfversvallande tacksamhet, men i djupet af sitt hjärta gladde han sig, ty skref, att landtlifvet gjorde henne godt, och att hon nog skulle trifvas.
En liten förändring komme nog att försiggå med henne.
Hans svägerska, fru Knorre, var en utmärkt fru, af ett välvilligt sinnelag och stillsamt väsen, en enkel, öppen, ärlig natur, som trots sin rikedom var fri från allt öfvermod och all själfsäkerhet, dessutom en kvinna med natur- ligt godt förstånd och riktigt omdöme, hvilkens andliga behof sträckte sig långt öfver de illustre- rade familjjournalernas område.
Men därför var det också ett nöje att följa henne i kök och käl- lare.
Sommaren förgick hastigt.
Professor Knorre gjorde under ferierna en resa och återvände därpå med fröken Schmidt till universitetsstaden.
Men nu studerade hon icke längre, utan stannade hos professorn och skötte hans hushåll, ty restaurant- lifvet hade den gamle fått nog af.
Hon hade så lefvat sig in i det praktiska arbetet, att hon alltid gick förbi de lärda arbetena med en viss rysning.
Blott Beovvulf lät hon binda in i riktigt vackert band och ställde den längst fram i sitt bokskåp.
Och då hon på lediga stunder såg de otaliga uppsatserna öfver kvinnofrågan, hvarmed alla tidningar och tidskrifter voro öfveriyllda, kände hon sig så sä ker och förnöjd som en sjöman, som genom de uppretade vågorna lyckligt fört sin lilla julle i hamn.
• Men nu måste jag, » sade hon dä ofta, » akta mig för att förfalla i genomsnittskvinnornas ego- ism och trångbröstenhet, dessa kvinnor, hvilka genom en lycklig tillfällighet eller genom en ärfd penningpåse kommit i besittning af ett eget hem, men som tillräkna sig slumpen som egen förtjänst och ingenting vilja veta om nöden i kvinnornas värld, emedan de äro för inskränkta att förstå frågan i dess helhet och för egoistiska att låta störa sig i sin kälkborgerliga lycka. » » Kvinnofrågan är dock verkligen svår att lösa, » sade hon en afton till professor Knorre, då han Luise Skola likväl alla » småord » Krånglas in på något sätt, Det blir min sak.
Din det blifve Att härmed » ta nt » dem rätt.
Redigeras af Sophie Bidrag mottagas med Unge.
tacksamhet Logogryf.
» Lyssna till den granens susning.
Vid hvars rot du har ditt bo &gt; Troget skall han dig förtälja Om din ljufva barnaro, Alla undersköna drömmar Från din ungdoms ljusa vår Uti hembygdsgranens susning Du ånyo höra får.
Granens underbara sagor Vill mitt hela uti sig Troget samla för att därmed Glädja, vederkvicka dig.
Idel ljufva hemlandstoner Bjuder det vårt öra på, Alla glada ungdomsminnen I dess famn vi återfå.
Till dess granars, till dess björkars, Till dess lindars sus då lys »!
Låt dig smekas, låt dig svalkas Af dess vindars friska kyss.
1 dess glada fågelsånger, I dess blommors doft och prakt Möter dig en vänlig hälsning Från din barndoms kära trakt.
Ej en gåta är mitt hela Nn för någon, hoppas jag, Och jag kunde därmed sluta, Enligt logogryfers lag.
Hvad man borde bibehålla Uti hvarje kritisk stund.
En förvaringsplats, som ter sig Än fyrkantig och än rund.
Hvad för mage och för länder Skadligt är i högsta grad.
1 samfärdseln mellan länder E n i längden viktig rad.
Hvaraf nog man kan bli bländad, Narrad äfven mången gång.
Och hvari du säkert icke Ens vill ta i med en tång.
När man först kom hit till världen, Hur man gjorde sin entré.
När nu frun går ut på torget, Hvad i hennes hand vi se.
Hur är marken, då man icke Nå ' nsin där kan torrskodd gå.
Kvinnlig titel som de flesta J u emot sin vilja få.
Hvarpå din du vare säker, Förr ' n du Ingår på ett vad.
Hvad du nog ej ville göra, Då dig någon vackert bad.
En symbol af kraft och styrka Särskildt uti poesi.
Och en liten envis tingest, Som man lätt kan fastna i.
Ett försvar i forna tider — Duger likväl ej i vår.
— Och ett sammanbindningsmedel, Som du bär ehvart du går.
Hvad man vara bör mot andra Och emot sig pjälf också.
Namnet på en liten farkost Uppå insjöböljor blå.
Tvänne toner, bara halfva.
Stians innevånare.
Hvad man häftigt höres ropa Till en huslig rånare.
F. M. O. ve PIGOTS TVÄTTPULVER &gt;Lessi Phenix » ÖfvertrBffar alla andra tvättmedel!
medfört åt henne en schweizisk professors tal öfver kvinnans bestämmelse.
» Åh, ej särdeles, » svarade Knorre.
» Hafva vi icke bragt den till lyckligt slut.
Det skulle icke finnas någon kvinnofråga vidare, om hvarje gam- mal ungkarl bidroge till dess praktiska lösning sä mycket som jag, om vi icke uppfostrade flickorna till hemlighetsfulla varelser för salongen och bad resan, utan till enkla, praktiska kall, om vi icke utbildade dem till sladdrande skator, som syssla med tre språk, men icke kunna uttrycka sig be- gripligt på sitt eget modersmål, om vi åter skaf- fade dem friskt blod, friskt sinne och kraftiga ner- ver, om vi icke dagligen instängde dem fem eller sex timmar i ett kvaft skolrum och sedan ej för störde deras inre organ genom ett bakvändt lef nadssätt och vanvettiga vanor, utan läte dem upp växa i enkla förhållanden, i solljus och ren luft, med ett ord, om våra mödrar blefve förnuftigare. » » Och fäderna också, » sade Luise, » ty sådana män som professor Knorre är det ondt om. » Hittills är min berättelse sann, verkligen sann.
Nu skulle jag helt säkert göra mina läsarinnor och mången gammal ungkarl en stor glädje, om jag till slut berättade, att professor Knorre gift sig med fröken Luise Schmidt.
Men detta skulle icke vara sant, ty för några dagar sedan omta- lade för mig min vän, häradshöfding Burgman, att han undertecknat en adoptionshandling, hvari pro fessor Knorre upptagit Luise Schmidt som eget barn.
Innehållsförteckning.
Hilda L i n d g r e n; af Anna Kockum, (Med porträtt) — Re- former i vårt sällskapBlif.
— Kvinnoklubben.
— En parisiska och h e n n e s verk; för Idun af Jane Gernandt-Claine.
-- Gamla lappar; till Iduns läsarinnor af J B.
— Fru G ä s; &amp; £ Snorre.
— » Fröken eller jungfru? » — Konstnärsdrömmar; skiss af Elin Améen.
— Litteratur.
— Ur notisboken.
Teater och mu- sik.
— Studentskan; Öfvers.
Ibr Idun af Julius K.
(Forts. o. slut).
— TidsfÖrdrif.
Diamantgåta.
Charad.
Mitt förslå mången funnits har, J a förr ' n Sokrates tid, Kung Salomo det också var Och Bismark — stor i strid.
CJtaf mitt andra finns det många, Som man kan kalla utan krus; På landet blott en samling hus Med gator mer ock mindre trånga.
Mitt hela var i forna da ' r Den största handelsstad i norden, Nu den blott mest ruiner har Och är en fin turistplats vorden.
1) Bokstaf, 2) hvad » han » är i » henne », 3) hvad » han » och » hon » icke skola vandra skilda, 4) hvad han » är för » henne », 5) hvad » han » ger » henne » till julklapp, 0) hvarifrån » han » räddat » henne » på sjön, 7) bokstaf.
Kalla K. Ifyllningsgåta.
0 0 0 Charaden: 0 0 Jelegram.
Anagramnwt; Atlas (hufvudordet) hvilket därefter förvandlar sig t i l l: salta och lasta.
0 0 Lösningar.
Oliarad-logogryfen: Gästvänligheten; vän, vänlighet, väst, heliotrop, häst, elg, te, stel, läsning, läst, evighet, vishet, sväng, ägg, vin, vighet.
Ordspruksgätan: Bättre brudlös än radios.
1) Brandkår, 2) fängelse, 3) nattvakt, 4) kort- spel, 6) rnterdam, f&gt;) eternell, 7) grankubb, 8) småsaker, 9) hedenhös, ID) afrundad, 11) skvaller, 12) strösked, 18) Tytkland, 14) lär- pojke, IB) nagelsax, 16) bravorop, 17) Bravi- ken, 18) vindk&amp;re, 19) kramlåda, 2i&gt;) blågrönt, 21) organist.
Talyitla 0 0 De med nollor betecknade rutorna bilda, uppifrån och ned, namn på två svenska städer.
De vågräta raderna äro: 1) adjektiv, med betydelsen ödes diger, 2) hälsning, 3) namn på Gud, 4) teaterterm, 5) fortskaffningsmedel.
John.
uiagica ' n: 4 8 10 16 1 5 11 6 7 10 14 2 3 5 15 3 15 11 9 1 13 3 2 12 9 Kl orfri is t k!
tt!
Säljes i} -, \ - och * kilo-paket med beskrjfning å hvarje paket.
Prakt Represent ant för Sverige: Carl R. Måtton, Stockholm.
gt!
eda e 25 g Bi u d l l i m j l r Talrika ombud i landsorten.
