# ID: svediakorp-per993
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,278
# sentences: 621
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 42 (357) Prenumerationspris Idun ensam Iduns Fredagen den 19 oktober 1894. pr kvartal: Byrå: kr.
1: 60 K l a r a S ö d r a K y r k o g.
1 6, 1 t r.
A l l m.
telef.
6147.
I d u n s M o d e t i d n i n g jämte k o - lorerade planscher • 1: 50 P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- I d u n s Modet, utan kol.
p l.
.
_ • 1: — a n s t a l t e r i riket Redaktör FRITHIOF och utgifvare: HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Tryckeri Aktiebolag.
7:de årg.
Utgifningstid: hvarje helgfri fredag.
Lösnummerpris I 5 öre (Iösn:r endast för kompletteiingår.)
AnnonMpris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » Lediga platser » 25 ö r e för hvarje påbörjadt t i o t a l stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
T v ä n n e " afgående " diplomatfruar.
pare rötter i en tillfällig umgängeskrets ' sympa- tier.
Ty inom få af det.
mänskliga lifvets om- råden spelar väl nationalitetskänslan en så be- tydande roll som inom sällskapslifvct, åt hvil- ket nu en gång diplomaten på grund af sin ställning med eller mot sin vilja måste ägna lejonparten af sin tid.
Det gifs emellertid äfven för detta ostadiga släkte undantagsfall, då en längre tids vistelse i ett och samma land medför förbindelser in- om dess societet och ännu bredare lager af nationen, hvilka för alltid knyta fa- miljer vid hvarandra, hjärtan vid hjärtan, och som ännu mera för- djupas, ifall de ädlaste egenskaperna hos en människa med en hela karak- tären omfattande bildning få fram- träda och göra sig gällande i en verk- samhet utåt.
Madame Louise Mil et, född Urbain.
jorps diplomatique hör just ej till de sam- hällsklasser, hvilka här i världen hafva en varaktig stad.
Vid minsta vink måste dess representanter vara beredda att stå till de re- spektive regeringarnas disposition i olika delar af den civiliserade världen.
Knappt ha de och deras familjer på en ort hunnit att sätta sig in i landets förhållanden och knyta bekantskaps- eller vänskapsförbindelser, förr än de kallas att i ett annat land bevaka sin nations in- tressen och göra sig hemmastadda i ett säll- skapslif, hvars skaplynne och vanor måhända betydligt afvika från en umgängeskrets, vid hvilken de förut blifvit fästa.
Dessa säregna förhållanden äro helt naturligt ägnade att dana en kosmopolitisk åskådning och karaktär, som ej har så lätt att slå några dju- Här ofvan nämndes ordet kosnio- politism.
Det kan vara vanskligt nog att använda, ty det finns personer som därvid fästa förutsättningar om den mest afskyvärda missriktning såsom nationell indifferentism och nihilism, en blaserad lifsåskådning, ja anti- religiositet m. m.
Men genom histo- rien och lifvet går en ström af kos- mopolitism, hvars ursprung från en klar och ren källåder äfven fanatiska nationalitetsifrare måste erkänna, god- hetens, barmhärtighetens eller — om man vill begagna ett uttryck, som hos vissa människor ej just har den högsta kurs — filantropiens ström, hvilken välsignelserik glider genom alla tider, alla folk, alla land, utan att kunna hejdas af nationella grän- ser.
Nåväl, om nu diplomatien skulle taga denna slags kosmopolitism om hand och befordra dess utbredande, så synes det som om detta företag borde erkännas såsom den vackraste sidan af dess mission.
Hvar och en inser, att denna sida af en diplomatisk uppgift bäst tillgodoses af ett kvin- nohjärtas fina instinkter och känslor.
Också är det ingenting ovanligt att öfver allt i värl- den se diplomatiska kårens damer vara de första att skynda i teten för filantropiska företag af större eller ringare omfattning.
Detta hör tvärt- om till ordningen i den grad, att detta föredöme gifvit uppslag till ett mode.
Man vet, huru ton- gifvande de diplomatiska kretsarne i allmänhet äro.
När man nu ser dessa kretsar öfva en född v o n Merck.
| D U N 334 1394 Mer a t t l y s s n a ä n a t t t a l a — re ' n n a t u r e n o s s det lär.
Gaf h o n o s s ej t v ä n n e ö r o n, m e d a n en b l o t t t u n g a n ä r?
Pkbansky.
* 444444444S44444444#44r444444444t » 444444444444&lt;-4444 * 444444S4444 * ^ välgörenhetsverksamhet, ligger det för folket, som ej ser synnerligen djupt i händelsernas väsen, nära till hands att förmoda, det en så- dan verksamhet är tout ä fait comme il faut.
Och så blir den för många en ytlig modesak.
Men när vi nu i dag för våra läsarinnor presentera två af den härvarande diplomatiska kårens damer, hvilka i högre grad än de flesta bland sina likar både på grund af en längre tids vistelse inom vårt land och genom sina älskvärda tilldragande personliga egenskaper för alltid slagit rötter i vårt sällskapslifs sympatier, vilja vi, beträffande yttrandet om välgörenhets- verksamheten såsom en modesak, uttala en be- stämd reservation.
Ty det må genast anmärkas, att vi icke kunna tala om baroncssan Marie Pfusterschmid von Hardtenstein och madame Louise Millet, utan att inlåta oss på det slags kosmopolitiska mission, som vi här ofvan vidrört, och som de båda på ett så vackert sätt fyllt.
* * respektbjudande gestalt.
Men är bara ett visit- kort af denne viktige person vederbörligen in- buret på silfvorbrickan, kan ni vara viss om, att ni skall känna er som hemma hos er själf.
Den ståtlige diplomaten är den mest sympatiske värd, och baronessan trycker vänligt er hand, som vore ni en gammal vän i huset, och är ni bjuden där till en soaré, skall ni vid upp- brottet förvåna er öfver, att timmarne så hastigt flugit.
sin kos, och känna saknad att lämna detta hem, där aristokratien uppträder i det finbildade bourgeoisiesamlifvets angenäma former.
Baron Pfusterschmid von Hardtenstein, som för närvarande är den diplomatiska kårens doyen, har under sin 15-åriga vistelse i Stockholm med sin familj blifvit så godt som naturaliserad in- om den högre societeten och populär i hela samhället.
Och till dessa familjens stora, vidt utbredda sympatier ha tvifvelsutan baronessans ädla och i fråga om en rik kärleksverksamhet demokratiska egenskaper i väsentlig mån bi- dragit.
T v å dikter af Antonio Feijo *.
Qlegi.
Du Ijufoa Gasellen Eller dröm, lik, fwars styr, en gång lif dig följer; soaga.
med din syn saga, det hoppet vi skola ingen flyr, jaga, om ock än så för in i hamn Mitt mig himlen lått förbunden kärlek, från henne nom öfoer af fläktar, Dig följer, Min Att då lejon lik skyn, Drifcen som fjärran gryr, draga, väg jag — skyr.
* I all synnerhet gäller detta om baroncssan Pfusterschmid.
Under årens lopp ha vi sett henne oför- tröttadt representera eller leda snart sagdt ota- liga företag inom societeten i syfte att komma till nödlidande eller behöfvande medmänniskors hjälp och understöd.
Däremot ha vi någon gång saknat hennes namn och älskvärda per- son vid tillställningar, där man kunnat miss- tänka, att flärd och nöjeslystnad varit en star- kare bevekelsegrund än begäret att göra en god gärning.
Förhållandet är nämligen, att barmhärtighets- gärningen för baronessan Pfusterschmid är en hjärtesak, en religionsakt, en yttring af en äkta djup fromhet, liksom öfver hufvud taget en nyt- tig och gagnande verksamhet blifvit henne ett lifsbehof.
Makans och moderns med innerlig kärlek och sträng plikttrohet förvaltade kall har fördjupat hennes sant kvinnliga väsen, danat en ädel karaktär och vidgat blicken öfver de trängande behof af medkänsla och hjälp, hvilka göra sig gällande i samhällets djupa lager.
Det är därför ej på basarerna och öfriga välgören- hetstillställningar, som hennes människovänliga sinnelag hufvudsakligen sökt sig ett verksam- hetsfält.
Det ligger ej till för baronessan Pfus- terschmid att skylta med goda gärningar, och därför var det väl ej med oblandad tillfreds- ställelse hon för fyra år sedan såg den all- männa uppmärksamheten riktas på sin person med anledning af ett kändt intolerant anfall på en basar till förmån för de katolska barm- härtighetssystrarna.
Hennes största och stilla glädje är att obemärkt öfva barmhärtighet, och i hundratal kunna helt visst de behöfvande, ej minst bland svenska och protestantiska familjer i hufvudstaden, räknas, hvilka nu vid den öster- rikiska ministerfamiljens afresa från Stockholm i nästa månad kommer att sakna den afhållna, hjärtegoda baronessan.
Ett angenämare och mera värmande hem än baronen och baronessan Pfusterschmids kan ej gärna tänkas.
Från dessa magnifika, gediget luxuösa salonger slår ej den styfva pretentio- nens köld den besökande till mötes.
Tamburen är det enda rum, där den stela etiketten i nå- gon mån personifieras uti en högtidlig lakejs Så länge fick visserligen ej den franske ge- sandten M. René Millet oeh hans familj stanna kvar inom en socictet, där de under fem år visste vinna så många uppriktiga vänner.
Dock blefvo under denna tid den franske ministerns salonger i åtskilliga hänseenden en medelpunkt för ett ytterst distingueradt och intellektuelt sällskapslif, särskildt genom M. Millets veten- skapliga och litterära samt madame Millets konst- närliga intressen.
Ett utsökt behag i förening med ett lifligt temperament och spiritualitet voro utmärkande för den unga ministerfruns umgängeston.
Grund- ligt musikaliskt bildad och själf en mycket framstående pianoartist, samlade hon i sitt hem eliten af societetens och konstnärsvärldens musik- älskare och musikaliska krafter.
Denna sin begåfning ställde hon äfven vid åtskilliga till- fällen i välgörenhetens tjänst, och för icke längre sedan än i vintras trädde hon i spetsen för en konsert till förmån för ett så vackert ändamål som ett internationelt lärarinnehem här i Stockholm.
Liksom sin man ådagalade fru Millet ett särskildt varmt intresse för det här verkande samfundet Alliance francaise, där hon ofta vi- sade sig och äfven någon gång uppträdde som exekutör på sitt instrument.
Vid den afskeds- fest, som ett par dagar före ministerns afresa härifrån Stockholm inom detta sällskap hölls för honom, ägnades äfven af d:r Josef Muller en tacksamhetens skål åt fru Millet.
Och för- visso har äfven hon i rätt vida kretsar efter- lämnat ett kännbart tomrum och ett kärt minne.
Theodor Lindblom.
Porträttet af madame Millet är utfördt efter ett kabinettskort af hoftotografen Selma Jacobsson i Stockholm, det af baronessan Pfusterschmid efter ett kort från boffotografen Adéle i Wien.
Allt världens guld fyller icke så mycket i sval- get mellan dem, som ha det bra, och dem, som icke ha det bra, som en enda droppe varmt män- niskoblod.
A. Kielland.
Jag vet, att Ditt löjes Mig någon Men till det tjåll, Skall Att rymden bräckt sitt såg Blond, min, att nyss lilja, Där låg Eller, i sin trånga ej från hon slockna vek, nödgats mista.
svept flydd ur vår krets Men städse, städse af en härlig likt blondhet, ... hon låg där smek, en gnista.
.
.
sista, men så linne, världens svek.
klo hon hon för blondhet, ...
Göran blek.
tycktes, i snöhvitt af dödens står den likna från blek.
munnen en skymt, hon mig kista, men så af morgonvindens Bort Blond, skicka hon af henne jag en nunna, ut jag blondhet, ... af en härlig blicka, bin åstad.
ett hopp sagodrottning Sådan ej själf får likt som lif hon trånar, lånar purpurblad.
kyssar mun Där där jag aldrig dit jag af en härlig sorgsen Kände En af sina dog.
Röjde, En glans genom Blond, landsflgkt, blomma ila till din Hon En i den spröda mitt men så rycktes, minne, blek.
Björkman.
* Förf., hvars fullständiga namn lyder Antonio de Castro Feijö, är, som bekant, vicomte de Soto- Maiors efterträdare såsom Portugals representant vid de skandinaviska hofven.
1894 Amerikanism i kvinno- uppfostran.
nom den franska pressen har kvinnoupp- fostran under den senaste tiden varit ett ämne för debatt.
U p p s l a g e t gafs af roman- författaren Marcel Prévost, som i en skildring med titel » Les demi-vierges » inlade den allra skarjiaste gensaga mot de amerikanska upp- fostringsidéernas omplanterande i fransk jord- mån.
Boken fick en spridning, som måste för- våna, men som visar, att ämnet intresserade, och som möjligen också visar, att det var i rätta stunden, saken blef bragt på tal.
» Les demi-vierges » utkom i juni, i slutet af augu- sti förelåg dess 68:de upplaga, och den är naturligtvis ej den sista.
Med undantag af de världsbekanta författarne är det ej många, ej ens i Frankrike, som nå en sådan bokhan- dels succés.
Och när det undantagsvis hän- der, så kan man vara ganska säker på, att boken behandlar ett ämne, som på ett eller annat sätt tangerar skandalens område.
Man får väl ej misstänka Marcel Prévost för att ha velat ockra på skandalen, han är en alltigenom allvarlig författare, som hvar- ken söker vara pikant eller spirituell, än min- dre sätter en ära i att vara frivol.
Sådan han presenterar sig i sin nya bok, sluter han sig närmast till P a u l Bourget, sådan denne blifvit under sitt sista utvecklingsskede, är mo- ralist som han och skrifver tungt som han, visar ej spår af humor och föga lust för iro- ni, utan bibehåller från första ordet till det sista en oförändradt allvarlig min.
Prévost är konservativ, klerikal och aristokrat — sam- tidens utjämningssträfvanden ha i honom en skarp iakttagare och dess laster en sträng domare.
D e t är mot den ultramoderna kvinnoupp- fostran, han uppträder i sin uppseendeväckan- de pariserskildring, mot de anglo-saxiska principerna, som förorda den största möjliga frihet för flickan under uppväxtåren.
H v a d blir följden — frågar han — af att flickan, redan innan hon vuxit ut till kvinna, innan hon vunnit själfständighet och mot- ståndskraft mot frestelserna, får vara med i ett hemlif och ett sällskapslif, som står öppet för alla farliga vindar, om hon får höra allt diskuteras — - flackt och frivolt, såsom de ytliga världsmänniskorna diskutera — om hon får läsa alla slags böcker, se alla slags tea- terstycken och höra hvad alla dagdrifvare af societeten hviska i hennes öra?
H v a d blir följden?
J o — svarar han — detta sätt att upp- fostra en ung flicka åstadkommer den samti- da typ, som han kallat » demivierge » — h a l f oskuld — unga damer, som ej äro okunniga om något af det, man förr ansett lämpligt att förtiga för dem, och som med en skam- löshet utan like diskutera de mest ömtåliga frågor och blifvit så vana att röra sig med frivola känslor och uttryck, att de längese- dan slopat all känsla af blygsel, men som på samma gång i de flesta fall äro allt för beräknande och praktiska för att göra sig skyldiga till verkliga snedsprång, ty det gäl- ler för dem först och sist att bli gifta och rikt gifta.
Prévost framställer i sin roman en hel rad varianter af typen och ställer som dess motsats upp den unga flicka, som blifvit uppfostrad enligt de gamla » förlegade » prin- ciperna i en familj med allvarliga grundsat- IDUN ser, den flicka, som ej är medveten om lif- vets skuggsidor och om människornas laster, utan som har sitt hjärtas oskuld i behåll.
Prévost vill fråga sina läsarinnor, hvilken- dera sorten de föredraga: den renhjärtade eller den sedligt anfrätta.
H a n ropar till mödrarna: hvad ni gör, men drag inte in edra döttrar i den kvalmiga, förskämda luft, det moderna societetslifvet inandas!
Släpp ej in dem i edert mondaina lif, bland lättje- fulla, njutniDgslystna och samvetslösa männi- skor!
H å l l dem utom kunskapen om värl- dens dålighet, uppfostra dem inom familjen, om er familj är af det slaget, att en flicka där kan uppfostras till en god och sann kvin- na — i annat fall sänd henne till en pen- sion, som är att lita på.
» Gift bort dem i unga år, men håll dem utanför ' världen ', till dess de gifta sig. » Förr uppfostrades den unga, franska flickan i ett kloster — när hon lämna- de detta, öfverlämnades hon af sina föräldrar till den man, de utsett åt henne.
H a r man gjort henne någon tjänst genom att öppna den stora världens dörrar för henne, genom att låta henne allt för tidigt vara med i ett lif, som fordrar karaktär och urskillning, mot- ståndskraft och människokännedom, om man där skall kunna hålla sig uppe?
V a r ej hen- nes oskuld ett bättre skydd mot frestelsen än den medvetenhet, som besudlar hjärtat?
Var det svårare för henne, då hon oerfaren släpp- tes ut i världen, att bevara sitt hjärta rent, än hvad det är för den erfarna, nyfikna och nöjeslystna flicka, som nu allt för tidigt ka- stas in i hvirflarna?
Författaren medgifver gärna, att den socie- tet, han aftecknat, utgör mera ett undantag än en regel, men han påstår, att den för hvarje år blir allt mera tongifvande i Paris, och att typen » demi-vierge » blir allt mera framträ- dande och talrik.
D e n är ej fransk, denna typ, den är importerad, och den påträffas — säger Prévost — ännu mera utvecklad i Eng- land och Amerika.
Men — afslutar han sitt resonnemang — får den obehindradt utveckla sig vidare, så blir den ett samhällsondt, som undergräfver äktenskapet, liksom det besmittar hemlifvet.
D e t är ej min afsikt att redogöra för inne- hållet i Prévosts berättelse — det är endast och allenast dess tendens, som det här är frå- ga om.
I våra ögon förefalla den franska moralistens varningsrop ganska egendomliga och ha sitt största intresse såsom belysande parisarens uppfattning af spörsmål, som te sig helt annorlunda för icke-fransmän.
I en fransmans ögon är det ännu i dag lika opas- sande som farligt för en ung flicka att pro- menera på gatan i sällskap med en ung man.
E n i E n g l a n d bosatt fransk dam, som med anledning af Francisque Sarceys artiklar om Prévosts bok och om den amerikanska upp- fostran tillskref honom ett bref, yttrade däri bland annat följande för fransk uppfattning af det » passande » betecknande rader: » Fastän jag ej blifvit uppfostrad på det franska sättet, var jag, då j a g tillhörde klas- sen af de unga flickor, som måste förtjäna sitt uppehälle, både tvungen och van att i Paris gå ut ensam, på ärenden eller till lek- tioner.
J a g hade inte med mig en kammar- jungfru, af det enkla skäl att jag inte hade någon kammarjungfru.
Men aldrig skulle det fallit mig in att gå ut att promenera eller på teatern eller hvart som helst ensam eller i sällskap med andra u n g a flickor och ännu mindre med unga herrar.
J a g skulle i så fall måst blygas och skulle ej haft något roligt. » 335 I EDgland har man helt andra vanor.
Bref- skrifverskan omtalar, hur hennes elever gå ut på promenaden enkom för att där träffa unga herrar.
D e försöka alls ej att dölja ända- målet med sin tur.
» För några dagar se- dan, » berättar hon, » mottogo två af mina elever ett bref från ett par ungherrar från Cambridge, som de kände.
D e t var fråga om att tillsam- mans göra en kanotfärd på Thames, och den skulle vara från klockan elfva på förmidda- gen till tio på aftonen.
J a g skulle ha gjort mig löjlig genom att bli förvånad, ty alla funno denna utfärd både passande och helt naturlig. » J a g undrar hvad Marcel Prévost skulle säga, om han komme upp till Norge och finge se studenter och unga damer i flock företaga fjällvandringar, som vara ej blott till tio på aftonen, utan i flere dagar?
Och om han likväl ej skulle kunna inordna de unga fotvandrerskorna ibland sina » demi-vierges »?
Man har ingen anledning att betvifla till- varon i verkligheten af de mer eller mindre depraverade personer, han framställer i sin roman.
D e t händer litet emellanåt, att en skilsmässoprocess eller skandal — kanske of- tare i E n g l a n d än i Frankrike — afslöjar förhållanden, fullt ut lika maskstungna, som dem han tecknat.
Själf är han fullkomligt öfvertygad om, att han ej öfverdrifvit.
Låt vara, att det är en bestämdt angifven varie- tet inom societeten i Paris, han påpekar som milieu för sina brådmogna, » flirtande » unga damer och sina yrkeskurtisörer, som ej ha annat att göra än att förvrida hufvudet på unga flickor, så har denna societet likväl nog sina motstycken äfven utom Frankrike, och den varning Prévosts bok uttalar — • och det ej endast till franska uppfostrare — är i alla händelser af den art, att den ej bör lämnas å sido, äfven om vi ej ha anledning att gå på långt när så långt som fransmannen i sina slutledningar.
A t t en sådan bok som denna utkommit och blifvit mottagen — visserligen med en och annan gensaga, men ej med allmän harm — är tvifvelsutan ett tidens tecken.
Om man jämför den med D u m a s ' skådespel » F a l s k a juveler », som förskrifver sig från 1 8 5 5, finner man, att D u m a s ' damer af demimonden tala i en helt annan och finare ton än dessa mo- derna familjeflickor, som knappast ens bry sig om att dölja sitt verkliga sinnelag, sina käns- lor och reflexioner.
D e t är ett drag att taga fasta på, detta att författaren strax i berät- telsens början, då de unga damerna passerat revy, funnit sig nödgad att upplysa läsaren om, att dessa unga flickor ej äro tvifvelaktiga existenser, utan tvärtom äro af god familj, tillhöra samhällets öfverklass och ha fått en så kallad vårdad uppfostran.
Ingen af de franska kritiker, jag sett öfver Prévosts bok, har yttrat någon förvåning öf- ver dess innehåll — ett par ha tagit den gan- ska legert: » en vaudeville i svart i Theatre Libres anda. » Men andra ha sagt, att den fråga, boken fört på tal, bör allvarligt skär- skådas.
K a n s k e denna fråga vore värd att uppta- gas till behandling äfven i vårt land —?
Georg Nordensvan.
Blygsamheten liknar skuggan, som ger relief åt ljuset; hon är förtjänstens kyskhet, de sköna sjä- larnes jungfrulighet.
E. de Girardin.
IDUN 336 Pristäflan mellan arbeten, Liedbergska tillverkade med den flossaapparaten.
I d e n n a af I d u n s r e d a k t i o n a n o r d n a d e handarbetstäflan utgick, s o m bekant, in- lämningstiden den 1 dennes.
Fröknarna Agnes Branting, Selma Giöbel o c h Hulda Lundin hade godhetsfullt åtagit sig att som prisdomare ställa sina bepröfVade fackinsikter till de täflandes tjänst.
Ty- värr har fröken Branting sedan en längre tid tillbaka varit allvarsamt insjuknad, hvadan h o n var förhindrad att deltaga i d e t s a m m a n t r ä d e, s o m d e n 1 4 d e n n e s af- h ö l l s å r e d a k t i o n s l o k a l e n, m e n d å frök- narna Giöbel och L u n d i n i alla punkter enades om följande utslag, äger detsam- m a lika fullt afgörande kraft.
D å i n t e t af d e i n s ä n d a a r b e t e n a å d a - g a l a d e, a t t t i l l v e r k a r i n n a n så f u l l k o m l i g t öfvervunnit svårigheterna vid flossaappa- ratens handhafvande, att icke n å g o n min- d r e o j ä m n h e t h ä r o c h h v a r k u n d e för- märkas, ansågo prisdomarne ej, att det första priset borde utdelas, m e n tilldöm- d e det andra priset, kvitter.
F ö r öfrigt är det ljudlöst tyst, en oändlig stillhet, en andlös väntan.
Fjärden lägger hela sin själ inför himlens öga, och himlen stirrar ned i djupet att där läsa sina egna tankar.
D e t är som om naturen sam- lade sig i ett djupt begrundande före den kommande stora uppgörelsen.
Men där solen bryter fram, bredande ett blekt skimmer öfver en udde med björkar, som glesnat, så att de hvita stammarne lysa igenom, och mattats i färgen, utan att ännu gulna, och där mellan björkarnas blonda loc- kar aspen börjat skifta svagt i rödbrunt och gredelint, där är det, sedt öfver fjärdens spe- gelyta, som om våren hägrade, men det är en vår utan glädje, en maj utan liljekonvalj- doft och utan fågelsång.
Där drömmer j a g mig två unga vackra människobarn, de sitta på hvarsin fuktig, mossig sten under björkarna, j u s t där på höj- den, hvarifrån solndegången i ljumma juni- kvällar tog sig så härligt ut öfver fjärden.
Tysta blicka de hän mot den blånande syn- randen.
Men hans ögon söka snart närmare mål.
Med henne lekte han sommarens glada fjärilslek utan tanke på, att den måste upp- höra en gång.
Och nu, när leken är till ända, känner han, att han lek t den för länge.
H a n ser på hennes lilla bru.
) a hand, som fattar lätt om parasollens elfenbenskaft.
D e n handen har han tryckt för ofta, har han sett för mycket på.
H a n känner hvarje dess linie, hvar rörelse, han älskar denna lilla bruna hand, som är så själfull, så helt och hållet ett med henne, som.
.
.
D e t smärtar som ett sår i hans bröst, och han gripes af en obetvinglig åtrå att draga hennes ljufva hufvud intill sig, öfverhölja det med kyssar, gråta, tigga, bestorma h e n n e.
.
.
Men han vet ju, att det är omöjligt.
Som- maren har flytt, och leken är slutad.
Men om ändå.
.
.
!
D e t är vansinnigt, det är galenskap, han skall skrämma henne, men han måste säga henne.
.
.
H a n nämner hennes namn.
50 kronor, åt fröken Elin Erikson, Stockholm, f ö r e n a f h e n n e i n s ä n d större matta i ori- entalisk stil, u n d e r e r k ä n n a n d e a f d e t, i helhet sedt, mycket vackra och omsorgs- fulla arbetet samt den smak i färg- o c h mönsterkomposition, som det bevisade.
V i d a r e t i l l d e l a d e s ett af de tredje pri- sen e l l e r 25 kronor åt Lydia Söderlindh, Skara, f ö r e t t af h e n n e i n s ä n d t kuddstyckc i trcn- saflossa-imitation, hvarvid särskildt erkän- des de väl öfvervunna svårigheterna att få den ofyllda bottnen j ä m n och utan rynkor, så att arbetet gjorde sig som en verklig väfnad.
P å g r u n d af d e t r i n g a d e l t a g a n d e t i d e n n a täfling har således icke mer ä n en del af de u t f ä s t a prisen k u n n a t u t d e l a s, m e n p å d e t a t t d e a f s e d d a m e d l e n än- dock i e n eller a n n a n f o r m m å k o m m a våra, f ö r k v i n n l i g a h a n d a r b e t e n i n t r e s - s e r a d e l ä s a r i n n o r till g o d o, l i a r r e d a k t i o - n e n träffat ett a r r a n g e m e n t i s a m m a n - h a n g m e d Iduns julklappsbasar för i år, s o m v i h o p p a s s k a l l v i n n a g i l l a n d e.
Se h ä r o m under e g e n rubrik i dagens nummer!
Höststämningar.
September.
f p a i f t e r stormiga nätter ocb dagar kommer en WSi stilla morgon med fjärden orörlig och blank, kransad af speglande holmar, öfver hvilka himlen hvälfver sig halfklar med lång- samt genombrytande sol.
D e t är så t y s t.
.
.
tyst vida omkring.
Från aflägset fjärran för- nimmas hammarslag.
Med grofva bräder spi- kas verandan till, sedan sommarvillans gäster dragit bort liksom förut svalorna, ä n - derna och vildgässen.
E n ensam fågel, som glömt sig kvar i träd- gårdstäppans häckar, låter höra ett mjältsjukt D å reser hon sig genast, och då hon reser sig, är det ej barnet, som ställde till nojs och upptåg vid alla utfärder och dansnöjen som- maren lång, ej ungmön, som sjöng svärmiska sånger i månskenet, det är kvinnan, som med säker hlick ser lifvet an och beslutsamt af- bryter en lek, förkväfver en dröm, ett hopp, ett sommarens vildskott, som redan — hon hör- de det på hans tonfall — har vuxit för vida.
F a r v ä l!
Tack för en angenäm sommar!
H a n ser hennes väna gestalt försvinna bland björkarna i stigens krökning.
H a n s väg går åt motsatt håll.
D e n går öfver mark, där nattens frost ännu ligger hvit öfver vissna tufvor, där ormbunkar stå brunbrända i skogs- kanten, där björkarna regna gula löf öfver vandraren, där hela lundar, fyllda af ljufva sommarminnen, stå i brand, hela skogar prun- ka i dödens guldskrud, i lifvets förblödnings- rosor.
H v a r såg j a g vårens hägring?
Gick solen i moln?
E n kall och fuktig vind drar sakta genom trädens undergifvet vaggande kronor och dör bort i en vemdig krusning på fjärdens leen- de yta.
Min vän, svep om dig kappan, det är höst.
Oktober.
A t t svepa om sig kappan är en åtbörd af resignation.
S å gjorde Osesar, vill j a g min- nas, innan han sade adjö.
J a g sitter insvept i min kappa högt öfver öronen.
1894 J a, nog har jag skäl att ägna mina lediga stunder åt resignationsöfningar, — d. v. s. de stunder, då j a g inte har fullt upp att göra med att lappa, limma, g u m m a och syndeti- kona ihop allt, som gått sönder under flytt- ningen.
Att se Neapel och sedan dö — att ha utstått en flyttning och ändå lefva!
Ja, j a g vet inte, hvad jag säger, mitt hufvud är fullt af afbrutna stolsben, spräckta speglar, krossadt porslin, snickare, målare, tapetsera- re.
.
.
o, o, måtte jag bara få behålla mitt förstånd!
Själfva flyttningsdagen, o jag glömmer den aldrig!
Skrik och spring från morgon till kväll.
Främmande människor i våningen, som pocka på att man genast ger sig i väg.
» Vi kan väl inte flytta, förrän våra karlar kom- ma. » J o, ni kan flytta.
Oresonliga männi- skor!
Och ' karlarne dröja.
Väntan och för- tviflan.
S å komma de ändtligen.
N u börjar kalabaliken!
A k t a pianofötterna!
Vänd för- siktigt!
D e t är glas i den här lådan.
Stöt inte emot trymån!
Ställ blommorna öfverst!
» Å h ja, frun kan vara alldeles lugn! » J o, det kunde j a g — lugn i en röra af upp- och nedvända möbler, stadsbud, flyttlass, hyresvär- dar, skrik och väsen, och en beskäftig herre och man, som bara springer för fötterna på en, medan han tror, att han uträttar alldeles fasligt mycket.
Och så ändtligen då, när karlarne ha fått sitt öl och sin betalning och man står där i den nya våningen, dödstrött, uthungrad, makt- lös i ett kaos af soflbr, sängklädsäckar, taflor, bord och stolar huller om buller och inte vet, hvar man skall börja, och så ens herre och man kommer fjantande med sina frågor: » Är mina tofflor med? » » Jag hittar inte mitt ci- garrfodral. » » Mitt cigarrmunstycke, hvar är mitt cigarrmunstycke? » J o då vill j a g lof va, att man vet, att man lefver!
J a g tycker mig ha läst någonstädes en öm och vacker skildring, försedd med illustratio- ner i engelskt maner och betitlad: » Första aftonen i det nya hemmet. » Å h, ni skulle ha sett.
.
.
Och så följde en ny beskrifning på en supé från magasinet, uppdukad på en packlår, och så fick j a g i mig en hel lista på allt, som gått förloradt i flyttningen, allt som blifvit glömdt, och allt som blifvit skamfiladt genom drumliga karlars vårdslöshet, och slutligen del- gaf mig den unga frun, som gjort sin första flyttning, att riktigt i ordning kunde det inte bli förrän i nästa månad.
Och medan hon talade i ett ihållande ta- lande, med stora åtbörder och en min it la gammal husmoder, som tog sig putslustigt ut i hennes runda barnansikte, sysslade hon oaf- brutet i sina lådor och skåp, sysslade så if- rigt och bullersamt, att j a g nästan fick en misstanke, att det roade henne mer än hon ville låtsas om, och att talet om dödströtthet och resgnation blott var en mask, som hör- de till den roll hon utförde.
J a g lät henne tala och njöt af hennes ifver.
Regnet sköljde rutorna åt henne.
Skymnin- gen föll på.
E n lampa tändes.
E n virkning togs fram.
N u skulle hon hvila litet, sade hon.
Och så ringdes det på en brasa, och där sutto vi snart, en hemtreflig trio, pratade om sommaren, om vinterns väntande nöjen, om allt mellan himmel och jord, medan reg- net sköljde öfver fönstren och stundtals du- skade till, som om det varit våta löf, när en starkare vindpust drog förbi.
D e t var en höststämning så god som nå gon annan.
Inte värst poetisk eller roman Gynna det s v e n s k a arbetet!
^ f S S.
^ ^ JatlSSOfl &amp; Cl
IDUN 1894 tisk, men hösten har många olika dagrar, och äfven hvardagligheteus trefnad midt uppe i lifvets jäktande stök är icke utesluten från förgängelsens årstid, Efraim Rosenius.
337 Iduns julklappsbasar for i ar.
Tio kronor för hvarje antagen beskrifning.
Vi vilja ej heller i år frångå vår vana att till tjänst för våra läsarinnor i julklappsbry- deriernas tid anordna en liten julklapps- basar och utlysa därför härmed en täflan för beskrifningar på Ett litet tortyrredskap.
en där damen med det rödblommiga ansiktet 5 och den kraftiga gestalten kan inte gärna vara mer än på sin höjd fyrtio år och ser egentligen ut som hälsan själf, där hon gladt små- leende står och pratar med sin väninna.
Vi ämna emellertid söka undvika den mängd Nu säger hon adjö och beger sig tvärs öfver och allbe- gatan — märkvärdigt, hvad hon i en hast ser för- af till stor del allt för alldagliga ändrad ut: under det ännu kvardröjande leendet kania saker, som förr om åren förekom- rycker det då och då liksom smärtsamt till kring mit, och utbedja oss därför alla intressera- hennes mungipor; hon ser ej längre frisk och något stiligt och ungdomlig ut, där hon går.
Går?
Nej, snarare des hjälp att åstadkomma Endast linkar fram; hvarje steg tyckes vilja afpressahen- nytt.
ne ett jämmerrop, och ibland ser det ut, som om hon hade god lust att digna ned.
Trottoaren är dock jämn som en is — men hon och en särskild beskrifning, har måhända liktornar?
Kanske det — och kanske men hvar icke!
Eller för små s k o d o n.
.
.
?
Åhnej, ett frun- som antages och införes, erhåller 10 kr.
timmer på fyrtiotalet med hennes förståndiga, i pris.
För dem, som veta sig kunna bju- matronelika utseende har med säkerhet länge se- da något af intresse, böra alltså utsikterna dan hunnit öfver koketteriets lifsskede.
Det är bestämdt något annat, som gör hvarje vara ganska lockande att erhålla en liten för- fjät så plågsamt för henne, att hon nu t. ex. stärkning i julklappskassan och på samma knappt kan gå upp för den där alls icke branta gång göra sina medsystrar en förnöjelse.
trappan, ntan att för hvarje steg, pustande och Alla täflingsskrifler — påtecknade: Till flämtande, hvila vid ledstången.
— skola vara inkom- Ni kan vara nästan viss på, att finge och kunde julklappsbasaren senast den 4 no- hennes fortkomstledamöter berätta sin historia, na till redaktionen skulle de hafva svåra anklagelser att andraga mot vember.
— strumpebanden, ja, just dessa vackra, af flitiga, välmenande händer broderade strumpeband, som äro spända rundt om benet.
Ty, hör på I Från hjärtat utströmmar det varma blodet, som skal!
föra näring och kraft till kroppens alla de- lar.
När det så kommer till knäet, möter det ett allvarligt hinder i det hårdt åtsnörande strumpe- bandet.
Detta gör allt hvad det kan för att hejda blodets tillopp och cirkulation i de nedre benpar- tierna.
Häraf blir följden, att benet liksom viss- nar och aftynar.
Det blir icke alldeles obrukbart, men benpipan blir svag och skör, musklerna för- krympta och kraftlösa.
j [|ön tid är inne, då årets inläggning af När så ålderdomen infinner sig och det för J t l denna delikatess, som snart sagdt blifvit kroppen gäller att stå emot med anlitande af den en nödvändighetsartikel i hvarje hushåll, kraft, den i ungdomen skulle ha uppsamlat — då åtminstone för smörgåsbordet, slappes ut i fins icke denna kraft i de slappa och svaga benen, som därför alltmer förlora förmågan att lätt och marknaden från alla större eller mindre fabri- ledigt röra sig.
kanter i den bohuslänska skärgården.
Hus- Observera, att de flesta män ännu på gamla mödrarna köpa den i kryddboden, servera den, dagar gå raskt, under det många kvinnor redan man förtär den med smak och vänjer sig vid vid fyrtio år äro till hälften krymplingar och de Men härunder kommer ingen att tänka flesta med all säkerhet vid femtio mer eller mindre den.
skrala i gången!
Genom den smärta och ansträng- på den omständliga och ofta besvärliga proce- ning, gåendet förorsakar, spännas därjämte de dur, som denna konservvara måste undergå, klena musklerna och de finare, ytligt liggande innan den med sin pikanta smak är i stånd blodkärlen onaturligt — följden blir de hos kvin- nan så vanliga åderbråcken, som äro både plåg- att krydda vår aptit och utgöra en af vårt samma och farliga genom de täta blödningarna.
smörgåsbords allra vanligaste rätter.
Helt för- Strumpebandet, strumpebandet!
klarligt för resten!
Hvem gör sig t. ex. reda Hvarje förståndig moder borde tillse, att hennes för, hvilket otroligt kapital af lefvande kraft, lilla dotter aldrig begagnar detta blifvande tortyr- medel.
Är det rim och reson att för nöjet eller hvilka mödor och omsorger som nedläggas för fåfängan eller gud vete hvad för anledning begagna att framkalla en så vanlig artikel som socker en liten bandstump omkring benet, uppoffra hälsa, eller kaffe?
Och dock ligger den tid icke så krafter, rörelseförmåga för kanske tredjedelen af långt bakom oss, då husmodern själf måste sitt lif?
känna till konsten att lägga in anjovis, ifall Kvinnorna veta mycket väl, hvilka andra ända målsenliga och fullt oskadliga medel finnas för hon ville ha sådan i huset, eller med andra att hålla strumporna uppe; de senare börja ord, då denna vara ej fanns tillgänglig i handeln.
verkligen också till hygienens fromma uttränga Det har fallit mig in, att möjligen de af de förra, men äro ännu långt ifrån ensamma herrar på täppan, hvilket är synnerligen beklag- Iduns läsarinnor, hvilka dagligdags i hushållet ligt.
De » förståndiga », » hygieniska » strumpe- använda denna konservartikel, skulle kunna banden, hvilka i olikhet med de andra appli- finna intresse uti att veta något om såväl dess ceras i lodrätt riktning — I förstån mig!
— kun- na fruntimmerna själfva laga i ordning af ett par historia som dess tillverkning, och jag har elastiska kautschukband, som kosta en spottstyfver.
därför på ort och ställe gjort några studier, Det Alla strumpeband att spänna kring benet äro som jag ber att här nedan få meddela.
lika förryckta, de elastiska, uttänjbara äro icke en torde väl knappast behöfva här nämnas, att bit bättre än de af segelgarn, tyg, virkade etc. mina iakttagelser endast röra den svenska an- Alltså bort med de hälsofarliga strumpebanden!
jovisen, då detta tydligt nog framgår af det följande.
verkligt trefliga, nya och origi- nella handarbeten.
I de dagliga tidningarna berättades för nå- gon tid sedan, hurusom en bohuslänsk anjovis- firma J.
J.
Hallgren pä det nu rätt ansenliga Grullholmen i år kunde fira sitt trettioårs-jubi- leum, i hvilket äfven hela denna industri på västkusten skulle kunna deltaga, enär Hallgren var den förste, som i handeln släppte ut an- jovis.
Denna uppgift är emellertid så tillvida oriktig, som det, redan långt innan denna firma uppträdde i marknaden, existerade en bohus- länsk anjovisindustri, om än i mindre skala och efter en annan konserveringsmetod.
Redan länge hade nämligen den s. k. Fjällbacka-anjo- viseu varit en efterfrågad läckerhet på smör- gåsbordet.
Den förvarades i små träkaggar och inlades på den mellan Lysekil och Ström- stad belägna lilla platsen Fjällbacka.
Hallgrens uppslag gjorde emellertid en full- ständig revolution inom denna förut så blyg- samma industri.
Idén med inläggningen i prydliga, hermetiskt slutna bleckkärl, försedda med färgrika etiketter, visade sig vara en syn- nerligen god spekulation.
Allmänheten tillta- lades som alltid af en vacker etikett, och de små bleckburkarnes innehåll jäfvade ingalunda hvad densamma lofvade.
Ännu större upp- seende väckte det, då Hallgren började föra i marknaden den skinn- och benfria anjovisen i de små ännu brukliga lådorna.
Snart blef varan observerad och rönte stort erkännande och stark efterfrågan.
Efter hand blef den belönad med en mängd pris vid utställningar såväl inom som utom landet, ja, vid världs- utställningar, och fabrikanten kunde snart styrka varans vederhäftighet med afbildningar å eti- ketterna af en massa större och mindre me- daljer.
de bästa beskrifning-arna — intill ett antal af tio — komma att införas, Inom herrskapsfamiljerna i Bohuslän funnos sedan gammalt åtskilliga recept på anjovis, A n j o v i s.
hvilka gingo i arf från mor till dotter.
Hit- En kulinarisk studie äpropos » anjovisjubiléet-&gt; tills hade dock dessa användts nästan uteslu- tande för husbehof.
Antagligen var det ett af Therése.
sådant gammalt familjrecept, som Hallgren an- * Fotoglnköket " PRIMIS " ä r hittills oötvertratladt cf ^xi &gt;K 1 IT i Varnas för .2 ä — värdelösa * elterapningar.
- — vände för sin inläggning, och som tillsamman med den förbättrade och ypperliga metoden för konservering gaf åt hans vara ett sådant värde.
Inom några år var också den anspråkslöse handlanden på det lilla fiskläget en välbergad man.
Nu fingo också dessa familjerecept med ens ett dittills ej anadt värde.
Man började hem- lighålla dem, såsom man rufvar öfver en omät- lig, fördold skatt.
Men antingen de nu i en tid, då man ej förutsåg den penningevalör de representerade, blifvit spridda genom välvilligt lämnade afskrifter, eller somliga ansågo det förmånligare att åt personer med förlagskapi- tal sälja dem än att själfva söka exploatera deras värde — nog af, inom kort uppstod öfverallt i norra skärgården en mängd anjovis- fabrikanter, som drefvo affären i större eller mindre skala, och hvilka alla voro lika afund- sjuka om hvar sitt recept.
E n lustig anekdot berättades på den tiden i skärgården om d e t - — m a n må medgifva det!
— mindre lojala, men i alla händelser för ve- derbörande lyckliga sätt, hvarpå en person, hvil- ken sedan kom att drifva anjovisfabrikationen i mycket stor skala, kom öfver det Hallgren- ska receptet, som då redan renderat sin ägare en förmögenhet.
Det kan emellertid ej falla mig in att vilja svara för den absoluta tro- värdigheten af historien.
En på Gullholmen bosatt herre sände en dag sin tjänsteflicka ned till Hallgrens handelsbod för att göra uppköp.
Då hon återkom och för sin husbonde företedde notan på det inköpta, fann denne till sin stora öfverraskning och na- turligtvis också glädje på notans baksida ett ^ CF =«k « * 1 II I " P R I M U S M A T T A S T, «=r * " 5 » ä
IDUN 338 fullständigt recept pä en sats kryddor för en viss kvantitet sill.
Härigenom kom han i be- sittning af den så afundade hemligheten, som han sedan sålde till den ofvannämnde förlags- gifvaren och fabrikanten å en annan ort.
Anjovisinläggningen blef nu en till feberak- tig ifver drifven spekulation, och om än många därpå skördade god bärgning och mera därtill, så gjorde lika många förluster på experimen- ten.
E n af de första firmor, som dref affären i större utsträckning, fastän ingalunda som nå- gon hufvudaffär, var det aktade huset Benj.
G. Mollen i Lysekil, hvars export särskildt på Ryssland en tid lär ha varit mycket stor.
S e - dan följde efter hand de nu mer eller mindre kända märkena Gr. J.
Sundberg, Fr. Carlsson, Aug.
Lysell och många andra, alla från Lyse- kil, som blef och fortfarande är metropolen för denna industri.
som till sin hufvuduppgift gjort att endast föra i marknaden en utvald kvalitet, att tillse det råvaran är af sådan beskaffenhet, att kvantite- ten utskottssill ej öfverstiger den till inlägg- ning lämpliga.
En ytterst noggrann utgallring företages där- för att börja med, och man tillser, att den för inläggning afsedda sillen är af samma storlek.
Den sålunda afskilda råvaran underkastas nu en sköljning, hvarefter den öfverlämnas till de kvinnor, som äro sysselsatta med inläggningen.
Dessa få iakttaga den största renlighet och stå, liksom hela proceduren, under ständig uppsikt af fru L.
själf.
Från magasinet har emellertid framskaffats hundratals blanka, skinande bleckburkar.
A f dessa utdelas åt hvar och en af inläggerskorna ett visst antal.
I dessa kärl nedlägges nu för hand sill efter sill, och hvarje lager beströs * * med kryddor, till dess burken är full, hvarefter * fru L.
själf ö f v e r 3 t slår den nödiga kvantiteten D e t var här jag på sensommaren detta år oförmodadt kom i tillfälle att få en inblick i af den sås, hvilkens sammansättning naturligt- denna industri, som numera i den bohuslänska vis är hennes hemlighet, som hon icke lär bort skärgården ger så många munnar bröd och un- ens åt de mest pålitliga af sina medhjälpare.
der årens lopp förskaffat många välstånd, ja Efter hand som burkarne sålunda blifva fyllda, rikedom.
Emellertid kommo mina iakttagelser öfverlämnas de åt de personer, hvilka ha full icke att röra sig så mycket kring den storin- sysselsättning med att förmedels en sinnrik dustri, hvilken bedrifves i samband med de maskin, hvilken gör öfverflödig all hoplödning, betydande salteriaffärer, som existera i den förse dem med hermetiskt tillslutande lock.
stora köpingen.
V i d sidan af denna stora in- De sålunda färdiga burkarne magasineras där- dustri har nämligen småningom uppblomstrat efter i oändligt långa rader, ej på hvarandra, en mindre sådan, hvilken uteslutande håller sig så att de tidt och ofta kunna vändas för att till anjovisfabrikationen och därigenom är i dymedels påskynda anjovisens mognande.
stånd att åt denna ägna odelad uppmärksamhet D e t säger sig själft, att detta inläggningssätt och stor omsorg.
Denna anjovistillverkning i för hand af själfva råvaran i hvarje kärl skall mindre skala handhafves mestadels af fruntim- åt fabrikatet förläna en renare och friskare mer, och i densamma spela de ofvannämnda smak än den metod, som användes inom stor- familjerecepten en stor roll.
industrien.
D e t konserveringssätt, som inom Här i Stockholm hade jag under förra vin- denna användes, är och måste med nödvändig- terns lopp vid något tillfälle kommit att smaka het blifva betydligt mera summariskt.
D e stora på den numera här sä efterfrågade och spridda fabrikanterna måste lägga in väldiga kvantite- M. Lindbloms anjovis i ostronsås.
D e t var en ter på en gång i ofantliga tunnor eller såar, konserv, som gjorde allt skäl för etikettens namn där anjovisen sedan får ligga, till dess den an- «Delikatess-anjovis », och som i smak vida öf- ses mogen för inläggning i de för marknaden verträffade de inläggningar jag dittills pröfvat.
afsedda bleckkärlen.
Påtagligt är ju då, att I Lysekil hade jag blifvit bekant med firmans den i så stora massor packade sillen ej ens innehafvarinna fru Maryanne Lindblom, och en tillnärmelsevis skall kunna så grundligt genom- vacker dag i slutet af september — så länge trängas af kryddornas arom och undergå en hade jag fördröjt mig där nere bland skären i så jämn kemisk process, som fallet är med den den milda eftersummarluften — blef jag in- råvara, hvilken med ens inlägges i burkarne bjuden att åse, huru man i fru L:s fabrik och genast hermetiskt utestänges från luftens Också torde väl till ej ringa grad skulle lägga in en hel båtlast af denna deli- inverkan.
den friska ostronsmak, som utmärker fru Lind- kata i silfver glänsande hafvets skatt, hvilken bloms anjovis, få skrifvas på räkningen af denna man efter oerhörda svårigheter och till ett myc- ket högt pris lyckats komma öfver samma morgon.
omsorgsfulla inläggniDgsmetod, ehuru ordet ostron ingalunda blott är en etikettskylt, ty i ingre- Förhållandet är nämligen det, att skarpsillen dienserna förekomma verkligen ostron.
(Clupea sprattus) på senare åren visat en b e - Men på samma gång kan man lätt föreställa tänkligt tilltagande obenägenhet att » gå till », sig, hvilket påkostande arbete och hvilka an- och fabrikanterna få ofta betala råvaran med så oskäligt höga priser, att rörelsen t. o. m. strängningar som skola vara förenade med detta För att råvaran icke skall somliga år gått med förlust.
Konkurrensen inläggningssätt.
där nere i fjordarne och mellan skären är också hinna att blifva ankommen, måste man näm- vid denna tid på året rent af förbittrad.
Fabri- ligen ofta arbeta natt och dag, utan att unna kanternas uppköpare föra ett fullkomligt gue- sig en timmes hvila.
När man nu härtill lägger rillakrig sins emellan, hvari ofta de under som- de för alla gemensamma bekymmer, som äro maren så prydliga » badgästbåtarne » spela » flot- förenade med anskaffande af råvara, fabrikatets tans » roll.
Allsköns list och affärsknep an- rätta behandling, dess utskickande i markna- vändas härvid för att komma öfver fiskarenas den m. m., så skall man måhända finna det fångst för natten, och ofta hinna dessa aldrig pris, till hvilket vi nu kunna skaffa oss denna in till hamnen med sina båtlaster, utan upp- smörgåsbordets delikatess, snarare lågt än högt.
snappas under resan dit.
Huruvida denna industri har sådan framtid för sig, att detta pris fortfarande kan hållas Men återvändom till fru Lindbloms fabrik i lika lågt, det är en fråga som man i dessa den gamla köpingen!
Dit uppforslas efter hand båtlasten, som na- tider med bekymmer gör sig i den bohuslänska turligtvis i fråga om storlek och kvalitet är skärgården.
Åtskilliga tecken tyda på, att till- ganska ojämn.
I allmänhet fordras hos upp- gången på skarpsillen är i aftagande, och kan- köparen en mycket öfvad blick för att genast ske är ej den tid aflägsen, då anjovisfabrikatio- bedöma värdet af en sådan båtlast, och nen har upphört att vara en storindustri.
särskildt är det nödvändigt för denna fabrik, 1894 Ur notisboken.
På nytt mot södern!
Kronprinsessan Vic- toria, hvilken, som bekant, jämte sina två äldre söner vistas hos sina föräldrar i Karlsruhe, där äfven kronprinsen nu befinner sig, lär, ehuru hennes hälsotillstånd ej för närvarande är oroande, på läkares inrådan komma att tillbringa äfven stundande vinter i Italien och möjligen, mot vin- terns slut, i Egypten.
» En hundraåring.
Hundra år fyllde den 12 dennes änkefru Johanna Charlotta Lindberg här- städes.
Den gamla damen, som ömt och kärleks- fullt vårdas hos en af sina magar, grosshandlare C.
A. Molander, trotsar ännu årens tyngd, tack vare en ovanligt god hälsa, ej minst i fråga om själskrafterna.
Minnet är visserligen, såsom fallet alltid är med högt ålderstigna, starkast då det gäller händelser från seklet och hennes lifs gry- ning.
Dock känner hon mycket väl igen sin om- gifning, sina närmaste och deras umgängeskrets.
Syn och hörsel äro normala, och den gamla bar en förvånansvärdt god aptit, hvartill väl ej i ringa grad bidrager, att hon h a r sina tänder i behåll, j a, kan äta hårdt bröd lättare än mången ungdom.
Hon har ännu två af sina döttrar i lifvet, af hvilka den ena är gift med konsthandlare Theodor Blanch.
På hedersdagen uppvaktades den gamla af bland andra konungaparet med en korg utsökta rosor.
* » Umgängeslifvet inom våra bildade klasser » blir det intressanta ämnet för ett före- drag, som major R. Schenström håller härstädes den 22 dennes å Vetenskapsakademiens hörsal.
Inkomsten tillfaller det af föredragshållaren stif- tade förbundet » Sveriges framtid ».
Ett antal fram- stående män, bland hvilka märkas professor Vik- tor Rydberg, generaldirektör Wieselgren, lands- höfding Treffenberg m.
fl., h a r understödt major Schenströms inbjudning med en uppmaning att närvara, ställd till alla » familjer och personer, som intressera sig för en reform af sällskapslifvet i vårt land i syfte att däri införa enklare vanor samt en ädlare och sundare anda ».
* t Tysta Marie ».
I tisdags fyllde fröken Wil- helmina Damberg, ena innehafvarinnan af det gamla välkända Stockholmskaféet » Tysta Marie » vid Regeringsgatan, 50 år.
Med anledning däraf gafs på aftonen af affärens aktade innehafvarinnor fest för ett större antal inbjudna.
' " T- * * " S R ' ••&lt; -; K '.
v. Hvar skall man ställa villan, om man vinner henne?
Den frågan har nog mången gjort sig, då han gått förbi den lilla trefliga villa, som utgör högsta vinsten i Åkerbrukskolonilotte- riet; ty där hon nu står på Strandvägen, är hon endast provisoriskt uppställd, så att hon efter sista dragningen genast måste borttagas af vin- naren.
Vi kunna nu meddela allmänheten ett glädjande svar å denna fråga.
Styrelsen för bolaget Stock- holm — Saltsjön h a r nämligen i dessa dagar som gåfva till lotteriet öfverlämnat en vacker och cen- tralt belägen tomt ute vid det härliga Saltsjöbaden, hvilken tomt sålunda jämte villan tillfaller den lycklige vinnaren.
Och ej nog härmed.
Villan kommer att redan i höst uppsättas å den skänkta tomten, d. v. s. göras fullt färdig på murad grund med källare, kakelugnar, skorstensrör o. s. v., så att den, som vinner densamma, genast må kunna flytta in och tända elden på den husliga härden, hvilken h ä r representeras af den allra som näp- naste lilla Bolinderspisel.
Detta arrangement kom- mer sålunda att öka villans värde med några tusen kronor, hvilket j u bör vara särdeles väl- kommet för vinnaren, antingen han sjelf behåller villan eller säljer henne.
; * Till förmån för det Internationella lä- rarinnehemmet i Stockholm, om hvilket Idun nyligen utförligt talat, anordnar ett antal damer den 1 nästkommande november ett lotteri i n:r 2 Kungsträdgårdsgatan, 2 tr. upp, för hvars fram- gång de utbedja sig välvillig medverkan af alla, som det vackra syftet intresserar.
Såväl penningbidrag som gåfvor till » Lärarinnebemmets lotteri » mottagas tacksamt och kunna bäst öfver- sändas till Styrelsen för Stockholms intemationela lärarinnehem, 20 Kungsgatan, Stockholm.
kuDna Juvelerare K. A N D E R S O N 1 Jakobstorg 1 J u v e l -, g n i d - och s i l f v e r a r b e t e n, passande till l y s n i n g s - och hederspresenter.
B o r d s i å f v e r, eleganta mönster till lägsta p r i s efter dagens kurs å silfver.
A r m b a n d, B r o s c h e r, N å l a r, R i n g a r, K e d j o r etc i stor och modernt urval till billigaste pris.
D i a u n a i i t r i n g a r med 1, 3 och 5 diamanter frän 20, 60 och 125 kr.
R e e l a v a r o r.
B i l l i g a p r i s e r.
— B ef besvaras omgående.
" Hl
IDUN 1894 Teater och musik.
Kungl.
operan.
Säsongens första symfonikonsert ägde rum i tisdags inför en publik, som till sista plats fyllde salongen.
Detta var ej heller under ligt, dä j u programmet var särdeles lockande och därjämte den omständigheten tillkom, att hofka- pellmästaren Nordquist skulle leda konserten.
Denne hälsades ock redan vid sitt inträde af en kraftig applåd, som tydligen tolkade publikens glädje öfver att se en af våra främsta förmågor på musikens område efter så lång tids overksam- het återbördad åt hufvudstadens offentliga musik- lif.
Sällan har ock ett konsertprogram erhållit ett alltigenom så.
förträffligt utförande.
Hofkapellet, denna afton förstärkt med sådana förmågor som konsertmästarne Book, Aulin och Lindroth, lik- som elektriserades af anförarens välkända takt- pinne.
Konserten inleddes med Beethovens c-moll-sym- foni, den femte i ordningen af de nio, men kanske den härligaste och mest anslående af dem alla.
Denna symfoni, som många gånger förut kommit till utförande härstädes, kan man ej nog ofta få höra.
Särskildt väckte nu som alltid det under- sköna andantet det lifligaste bifall, och litet hvar skulle nog gärna velat hafva det bisseradt.
Ut- förandet var ock den genialiska kompositionen fullt värdigt.
Ett nästan ännu hårdare prof hade hof- kapellet att bestå i programmets slutnummer, uvertyren » Carnaval Romain » af Berlioz, som ståtar med den rikaste instrumentering och kräf- ver en precision, en kraft och ett lif i utförandet, som man ej alltid är van att få höra.
Men äfven här gjorde hofkapellet sig väl förtjänt af de lifliga applåder, som kommo detsamma till del.
Program- met upptog därjämte ett par synnerligen anslå- ende och melodiösa satser för stråkorkester af Tschaikowsky, af hvilken den senare, en vals, måste omtagas.
Som fyllnadsnummer utförde frö- ken Sidner högst förtjänstfullt med orkesterackom- pagnement ett högstämdt sångnummer af Massenet samt en aria ur Glucks » Armida ».
339 bifall hälsade utförandet af samtliga nummer.
Särskildt väckte Sgambatis pianokvintett n:r 2 uppmärksamhet genom sina intressanta och väl funna motiv samt genom sin ovanliga klangrike- dom.
Pianostämman sköttes här synnerligen för tjänstfullt af hr Stenhammar, och de olika sat serna fingo ett alltigenom delikat utförande.
Pro- grammets inledningsnummer, Schumanns f-durs- kvartett, gjorde ett mattare intryck, svårt att säga hvarför, hvaremot slutnumret, Beethovens h ä r för- ut utförda stråkkvartett n:r 2 i e moll, lifligt sen terades.
Om fru Dagmar Sterkys konsert i afton (fredag) i Musikaliska akademien påminna vi ännu en gång.
Den framstående och aktade sångerskan, hvars afgång från k. operan allmänt beklagas, torde sä kerligen kunna räkna på fullt h u s.
Biträdande äro fröknarna Sigrid Carlheim-Gyllensköld och Alfhild Larson — hvilken senare väckt uppmärk- samhet som förträfflig ackompagnatris — samt hrr O. Lejdström och Tor Aulin.
Den unga violinisten fröken Sigrid Lindberg gaf den 11 d:s en talrikt besökt konsert å Musikaliska akademiens stora sal, genom hvilken hon ådaga lade, att de studier, hon under senaste året be drifvit i Paris, resulterat i erkännansvärda fram- steg.
Fröken Lindberg äger nu en präktig och solid ton i sitt instrument och en vårdad teknik, som lyckligt öfvefvinner äfven ganska stora svå- righeter.
Dessutom kännetecknas hennes spel af smak och innerlighet i uppfattningen.
Med fort- satta studier bör den unga damen ha att motse en vacker konstnärlig framtid.
Mest anslogo Vieux- temps D-mollkonsert, Zarcyckis masurka samt en Meditation religieuse ur operan Thais af Massenet, arrangerad för violin, orgel och harpa af Marsick, vid hvars utförande fröknarna Alfhild Larson och Anna Nordqeist förtjänstfullt medverkade.
Dessutom sjöng fröken Emma Holmstrand några sånger, hvilka lifligt senterades, trots att sånger- skan låtit ursäkta sig för en tillfällig indisposi- tion, af hvilken föga märktes.
Kungl.
Dramatiska teatern har under den senaste veckan framfört ett nytt program, som gjort rätt mycken lycka.
Det enaktsskådespel, » Själens rät- tigheter », af Giacosa, som inleder detsamma, är af stor psykologisk finhet och fängslar genom det nobla sätt, hvarpå det häfdar de själsliga djupens okränkbara helgd.
Det får ock ett utförande, som lyckligt smyger sig efter författarens intentioner, genom fru Sandell och hr Olsson, hvilken härmed förtjänstfullt gör sitt inträde på Dramatiska teaterns scen.
Emma Gads lustspel » Trogen som guld », som härefter följer, äger däremot föga djup, men kän- netecknas af äkta dansk gemytlighet och en dra- matisk saooir faire, som gör, att de borgerliga scenerna underhållande nog glida undan inför publikens ögon.
Litet hvar kan finna igen en bit af sig själf och sin nästa bland dessa moderna köpenhamnstyper — ty längre ligger icke vårt nabolands hufvudstadslif ifrån oss vare sig till rummet eller kynnet.
Främst uppbäres stycket af hr Bosckström som en godmodig och fasligt släkt- kär, men evigt vigilerande hofjägmästare, fröken Seanström som hans koketta och bortskämda, men likafullt intagande unga dotter och fru Stern- vall som en bedagad tysk änka, hvilken mycket lustigt rådbråkar språket.
Salongens munterhet har varit ganska liflig de kvällar, som upptagit det nya danska lustspelet.
Fru Margareta Stern gaf i fredags sin första kon- sert härstädes i Musikaliska akademien inför en ganska talrik publik.
Fru S., som redan vid sitt förra uppträdande härstädes för ungefär tre år sedan visade sig vara en pianist af första rang, ådagalade nu samma förträffliga egenskaper som då, kanske ännu mera utpräglade.
Med en tek- nik, som ej vet af några svårigheter, och med en smak och värma, som ovillkorligen måste fängsla åhöraren, utförde fcu S. en hel del nummer, där- ibland Chopins b-moll-sonat (op. 35) och Beetho- vens variationer i c-moll.
Bifallet växte under aftonen till formlig entusiasm och framkallade ett par extranummer.
— Äfven här utfyllde fröken E. Sidner på ett förträffligt sätt programmet ge- nom att synnerligen delikat och anslående före- draga sånger af Gluck, Martini, Josephson, Sved- bom och Grieg.
Fru Stern skulle som i går torsdag gifva sin andra och sista konsert härstädes.
Aulinska kvartettens första kammarmusiksoaré ägde rum i tisdags i Vetenskapsakademien inför en fulltalig och intresserad publik, som med lifligt Studentskan.
(» Bilder aus dem Universitätsloben » von einem Orenzboten.)
Ofversättning för Idun af Julius K.
(Forts.) iksom efter aftal hade de flesta genast störtat Ö ' H sig öfver den gamle ungkarlens literatur- historiska föreläsningar.
Knorre hade nu visserligen salen full, men med hans lugn och trefnad var det slut.
Han kände det så, som skulle han gå i trånga lackerade skor på ett halt parkett- golf.
Det fattades blott, yttrade han en gång i professorernas samlingsrum, att man nu satte in i hörsalen fåtöljer med slummerkuddar, i det ena hörnet ställde en kamin och i det andra uppsatte en makartbukett och fyllde hela rummet med ett harems vällukter, så skulle väl » kjoltyget » nått sina önskningars mål.
Men då tackade han för sin del åtminstone för professuren.
Högmods- djäfvulen i den så kallade bildade kvinnovärlden är nog stark ändå.
Man skulle utrota den med eld och svärd och icke med konst ytterligare fo- dra den.
Knorres h a t mot kvinnosläktet var mycket gam- malt.
Det daterade sig från den tid, då han ännu var ung docent och begick den dårskapen att för- älska sig i den firade och eftersökta dottern till ett kommerseråd.
H o n log som en prinsessa åt hans kärlek, hånskrattade som en drottning åt hans frieri och gifte sig därpå med en löjtnant.
Då hade han fått nog af det evigt kvinnliga.
Och nu på gamla dagar skulle h a n sysselsätta sig med dessa innehållslösa käril, dessa » lysande och frä- sande naturens knalleffekter » och öppna för dem vetenskapens allvarliga tempel?
Det var en odräg- lig tanke.
Det föreföll honom som en komedi, ett vanhelgande, som en straffvärd förbrytelse mot vetenskapens majestät.
Denna dag bragte den gamle kvinnohataren ännu mer förargelse.
Då han kom hem, medde- lade honom hans tjänare Frans, som han nu i tio år haft hos sig och som hans bror, en godsägare i Timringen, rekommenderat honom såsom brand- försäkrad mot allt hvad fruntimmer hette, att h a n till hösten tänkte gifta sig.
» Gifta sig, » skrek Knorre, » människa, har ni blifvit galen?
Hvad faller er in?
Vet ni, hvad det vill säga att gifta sig?
Jo, det är att låta T7.vfv&gt;q fin H / FoT » ocila smida sig fast vid en klippa och hvarje dag låta hacka ut lefvern på sig. » it » Ja, men det står nu inte att ändra, » sade Frans och hängde sorgset hufvudet.
» Står det icke att ändra?
Ja så, packa er då i väg, så skall jag söka mig en annan förståndigare människa. » Frans bad att få stanna öfver sommaren, och Knorre brummade slutligen sitt bifall.
Därpå tog han af sig rocken, satte sig i soffhörnet och fick fatt i en bok, som låg framför honom.
Det var en kokbok.
Han hade köpt den för några dagar sedan och studerade ifrigt i den för att kunna ut- öfva en viss kontroll i den restaurant, där han åt middag.
Den sista mayonnaisesåsen förargade honom äfven i dag.
Nu fick han reda på dess riktiga sammansättning och föresatte sig att hålla en ordentlig föreläsning för värdinnan för hennes infama, feta slask.
Han höll just på med att uppskrifva såsens sär- skilda beståndsdelar i sin anteckningsbok, då det ringde och Frans lämnade honom ett kort med namnet: Luise Schmidt.
Knorre kastade genast bort kortet: han var icke att träffa och öfver huf- vud taget aldrig hemma för kvinnliga besökande.
Men då öppnades den på glänt stående dörren helt och hållet, och framför honom stod fröken Luise Schmidt, brunetten från föreläsningen, och sade, i det hon flyttade på parasollen mellan sina fingrar: » Herr professor, på detta konventionella sätt låter jag icke afvisa mig.
Säg blott ärligt ifrån, om jag kommer lägligt, eller om ni önskar att j a g skall komma tillbaka en annan dag eller vid annan tid.
Er föreläsning i dag för mig till er.
Ni har sannerligen ej skonat oss i den, men i våra dagar, då man tycker om att bortfläkta all- varsamma saker med spetsnäsdukar, fulla af eau de mille fleurs, är det en sann njutning att höra kraftiga, j a till och med grofva ord. » Professorn satt orörlig i soffhörnet med kok- boken i sin hand och stirrade på den talande, utan att säga ett ord.
Han hade ett egendomligt sätt att skaffa sig efterhängsna personer från bal- sen.
Han lät dem tala och tala, utan att af- bryta dem, utan att komma dem till mötes, utan att med det riktiga ordet upphjälpa en oklar eller halffärdig tanke.
Han lät dem hållas, tills de talat ut och andtrutna stodo framför honom; då hade han dem helt och hållet i sin hand.
Eller också lät h a n plågoandarna fortsätta » in absur- dum », utan att göra dem uppmärksamma på deras tokenskaper, tills de invecklat sig i ett sådant virrvarr af fraser, önskningar, antaganden och påståenden, att en utredning icke mer var möjlig och de besökande alldeles tillintetgjorda aftågade.
Väl ute, voro de alldeles rasande, icke på sig själfva, hvilket varit förklarligt, utan på profes- sorn och hans grofhet.
Detta enkla förfaringssätt syntes honom nu gent- emot fröken Schmidt det enda riktiga.
Han lät henne tala.
Men då hon berättade, att det varit henne omöjligt att lugna sina medsystrars harm, att de alla beslutit att icke mera besöka profes- sorns föreläsningar, sprang Knorre upp och ut- ropade gladt öfverraskad: » Är det sant?
En bättre underrättelse kunde ni då icke gifva mig.
Den hemlighetsfulla vasen gjorde således verkan.
Men ni, hvad vill ni då, fröken Schmidt? » » Jag?
Jag skall lugnt komma tillbaka, herr pro- fessor, och fortfarande åhöra edra föreläsningar. » » Det kan ni inte, det vågar ni inte, det förbju- der er kårandan. » » Kåranda!
Något sådant finns icke bland oss fruntimmer.
Äfven jag är i viss bemärkelse kvinno- hatare.
Jag känner mitt kön alldeles för väl.
Om någon gemensamhetskänsla funnes kvinnor emel- lan, skulle icke några omkomma i elände och andra fråssa i öfverflöd.
J a g gifver er i grund och botten fullkomligt rätt, vi äro ett sorgligt släkte.
Det finns bland oss de enfaldigaste varel ser, men också åtskilliga förståndiga, det finns bland oss de lataste människor, men äfven många flitiga.
Då j a g på promenaden ser en fru åka förbi, ser hur hon sitter där tillbakalutad med halfslutna ögon, dum, slö och med näsan i vä- dret låter de arbetsamma människorna passera förbi såsom oangenäma drömbilder, då har jag alltid lust att hoppa upp i vagnen, taga henne i skuldrorna, skaka henne och skrika henne midt i ansiktet: Sof icke, du lata drönare, arbeta, arbeta för dina hungrande medsystrar!
Vi ha viktigare saker att uträtta än att sträcka oss på siden- kuddar och se uttråkade ut!
Ni h a r rätt, herr professor, vi kvinnor äro i grunden ett fåfängt, ytligt, njulningslystet släkte.
På gator, promena- der, på sportfälten, på förlustelseställen, i buti- kerna vimlar det af lustvandrande, blott på njut- ning betänkta unga och gamla kvinnor.
De sitta i konsertsalarne den ena bredvid den andra med (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891.
Vid un- d p r s n k n i T i t r af h n n r l o l e k o m i Q t A n W n n n o n or » l i n t i m fnllnntt K. A. Nyclahl &amp; C:0
340 1894 I U U IN en så viktig min, som om på deras närvaro många tusendens lycka berodde.
I hela skaror stå de framför modemagasinens fönster, men framför bok- lådorna ser man inga.
De fylla våra teatrar från ofvan till nedan och nedsätta konsten, i det de kritiklöst gifva sitt bifall åt de frivolaste saker.
De sväfva omkring i balsalar och på basarer och förringa den dygd, som kallas välgörenhet, till tomt prål.
Till tidsfördrif, för omväxligs skull eller af nyfikenhet tränga de sig in i kyrkorna — våra så kallade bildade fruar och fröknar finner man öfverallt, blott icke där, bvarest man i tyst- het kan i arbeta eller uträtta något ordentligt.
Ni har rätt, för de flesta af vårt kön är lifvet en stor kotiljong, för hvilken de uppfostras och af hvilken de vänta möjligast många, omväxlande turer.
Hvilken fasansvärd olycka, om då någon gång en tur går bort.
Sådana kvinnor vilja firas som den hemlighetsfulla vasen i sagan.
Och där- till kommer den stora gruppen af själftilhäckliga, ofelbara, fariseiska och trängbröstade hvardags- kvinnor.
Det är riktigt, herr professor, kvinnan är sin egen bittraste fiende, och därför kommer jag till er, emedan jag vill erhålla ett öppet, är- ligt råd.
Ni är, — förlåt att jag säger det, — en något grofkornig herre, men desto mera är jag öfvertygad om, att ni skall säga mig sanningen. » Professorn sökte i rummet efter sin rock, men F r a n s hade tagit den med sig ut.
Fröken Schmidt bad honom att icke göra sig något besvär för hennes skull, och såförblefhan då i skjortärmarne.
Hon satte sig pä hans vink och fortsatte därpå: » Jag måste nu grundligt arbeta och studera.
Jag har visserligen alltid arbetat i skolan, på se- minariet, i utlandet, i Oxford och i Paris, där jag erhöll betyg som » agrégée de l ' université ».
Men mitt arbete var mera en penningväxlares, som tager emot och lämnar ut mynt, utan att fråga efter, hvarifrån de komma eller hur de uppstått.
Med hela mitt vetande rör jag mig, för att säga san- ningen, på en gungfly.
Det är ett obehagligt läge.
Mig fattas en fast grund för mina språk- och lite- raturstudier, och denna kan jag blott förskaffa mig vid ett tyskt universitet.
Jag hyser stort förtro- ende till er, herr professor.
Kanske ni vill vara nog god och säga mig, hur jag på bästa sätt skall nå mitt syfte. » Professorn funderade en stund och yttrade där- på, i det han med handen for öfver sitt stubbiga här: » Lämna ni vetenskapen i fred och lef på edra räntor. » Luise skrattade: » Om jag vore så lycklig att ha några räntor, då sutte jag ej här, herr professor.
För mig är kvinnofrågan icke en fåfängans fråga, utan en magfråga.
Min far var geheimeråd. » Knorre afbröt henne barskt: » Såå, och ingen löjtnant infann sig ändå? » » Jag förstår er inte. » » Jaså, kan ni icke förstå det heller. » Han gjorde ett uppehåll och frågade därpå: » Hvarför sörja icke edra bröder för er? » » Jag har blott haft en bror.
Han förde som student ett gladt lif och gick slutligen alldeles under, sedan han bragt min mor i grafven och förslösat all vår egendom.
Jag är fattig som en kyrkråtta.
J a g vill icke göra min far någon före- bråelse, men våra fäder sörja för sina söner och utgifva för den dummaste och mest bortkomne det sista öret, men öfverlämna sina döttrars öde åt slumpen.
Säg, herr professor, skulle icke vi stac kars ämbetsmannadöttrar gå under, om vi alla vore sådana, som den indiska sagan skildrar oss?
Nej, något innehåll hafva vi dock, om icke ett andligt, så dock moraliskt, som är nödvändigt för att kunna hålla oss uppe. » Hon teg.
Efter en stund frågade professorn: » Har ni inga anförvandter? » » Nej, och om jag hade några, skulle jag anse det skamligt att låta uppehålla mig af en släkting, som själf kanske har att sörja för hustru och barn.
De flickor, som haka sTg fast vid den räddnings- plankan, äro dubbelt beklagansvärda.
De förstöra sitt lifs mål och äro med eller utan sin vetskap ofta skuld till slitningar och olyckor inom familjer och för det uppväxande släktet.
Nej, herr pro- fessor, så länge jag kan arbeta, vill jag förtjäna mitt bröd själf. » » Det är mycket vackert.
Men tror ni, att ni med er opruduktiva, d. v. s. i pekuniärt afseende för närvarande alldeles ofruktbara vetenskap kan förtjäna ert bröd?
Det lärda proletariatet är redan tillräckligt stort; vill ni ännu mer föröka det? » » Jag studerar för att under den nuvarande stora yrkesläflan lättare kunna erhålla en fast plats vid + Bidrag mottagas med +!
+ Linge.
tacksamhet.
Charad-logogryf.
6 E n dag, som känns så lång och trist, Mitt första möts med fröjd förvisst.
I sorgens och bekymrens da ' r Mitt andra bördan med dig bar.
Mitt tredje skall en motsats bli Till hög, om å kör bort ett i.
Mitt fjärde ugnen vara plär, När brödet riktigt fulljäst är.
Mitt femte är en trädsort, som Bär grönska hela året om.
Mitt hela är ett vackert drag, Som fordrar aktning, ger behag.
7 + + 8 i 9 10 11 12 13 14 Och orden som utaf mig fås, Helt lätta äro de, förstås.
Det som hvar flicka vara bör.
Hvad som till goda tonen hör.
Ett plagg som hör till herrkostym.
Och, plus otrop, ett slags parfym.
Ett husdjur och ett skogens rå, Så stolta, vackra, båda två.
En dryck, helt svalkande och god, Som lugnar af ett hetsigt blod.
Hur blifver den, som saknar lif?
För mången omtyckt tidsfördrif.
Skomakaren min herre är, Och stona mig han just ej plär.
Ett faktum hittills oförklarligt, Så mystiskt, men ändå allvarligt.
Mig alla gärna ville äga, Med guldvikt man mig kunde väga.
Det som de unga gärna taga.
En kraftig näring för de svaga.
Hvad som man får af drufvans saft, Och hvad som fordrar mod och kraft.
Margit i Finland.
+ 15 10 17 18 19 + + + + + + + + + + (Slut i nästa n:r.)
Innehållsförteckning.
Tväone » afgående » diplowatfruar; af T} \ cdor Lindblom.
(Med porträtt af inadame Louise Millet och baroocssan Ma- rie Pfusterscbraid).
— T v å dikter af Antonio Feijo.
För- svenskade af Göran Björkman.
— Ameiikanism i kvinnoupp- foatran; af Georg Nordensvan.
— Pristäflan mellan arbeten, tillverkade med den Liedbergftka riossaapparaten.
— Höst- stämningar; af Efraim Rosenius.
— Ett litet tortyrredskap.
Iduns julklappsbasar för i år.
— Anjovis; en kulinarisk stu- die å propos » anjovisjubileet » af Therese.
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Studentskan; öfvers.
för Idun af Ju- lius K.
(Forts.).
— Tidsfördrif.
instrument, 16) uttryck för belåtenhet, 17) hafsvik, 18) hvad som upprör den ibland, 19) butik i smått, 20) färg, 21) musiker.
Bokstäfverna i de med + beteck- nade rutorna skola bilda ett bekant ordspråk.
S.
L. Ordspråksgåta.
Redigeras af Sophie någon stadsskola.
En guvernants verksamhet och kringflackande lif är jag trött på.
Hellre då samla ved i skogen eller skära torf än att beständigt nödgas kämpa med våra moderna mödrars dum- heter och nycker. » » En skollärarinnas lif synes eder då så efter- sträfvansvärdt?
Tro mig.
äfven det är mera otack- samt än att vakta gäss och klappa sönder sten.
Att vara lärare, det vill säga att dagligen, timtals, äfven om man själf är aldrig sä illa till mods, utsätta sig för minst 60 frisk?, ögons och 60 skarpa örons iaktlagelser och kritik.
Att i längden kunna uthärda detta, därtill behöfvas en flodhästs nerver, och sådana, min fröken, får ni icke genom veten- skapliga studier.
Ty blott på lilla hjärnans d. v. s. nervernas bekostnad kan en kvinna utbilda sin stora hjärna och göra den fruktbärande.
Det är ett faktum, som man måste finna sig till rätta med.
Ni har en dålig mening om våra mödrar, och däri ger jag er alldeles rätt.
Att vi nu hafva en så hållningslös, ujutningslysten, tidigt mogen ungdom, såväl manlig som kvinnlig, är våra mö- drars fel.
Försök en gång i skolan att upptaga kampen mot dessa mödrar, så skall det gå er, som det gick hjälten med den lerneiska ormen.
Låt er icke föras bakom ljuset; det dröjer icke tio år, och ni har som lärarinna gjort öfver med edra nerver, deras spännkraft, kanske med er hjärna.
+ 1 2 Charad.
3 3 4 Mitt första är en dryck.
Mitt andra är ett » drag » Mitt tredje är en vikt, Som nyttjas hvarje dag.
Mitt hela likt en blixt Far fram i täta slag, Framkallande än sorg, An glädje och behag.
Eolus.
7 8 9 Anagram.
20 21 + 2 v y 5 6 9 110 10 11 11 12 13 14 15 15 16 5 Omflytta talen i de 25 rutorna, så att si fferra derna, antingen man hop- summerar dem lodrätt, vågrätt eller diagonalt, gifva summan 39.
S.
L. n:r N:r 1.
+ » Tabula magica ».
1 Af n:r 1 — 2 — n:r 3 — Anagrammet består, som ni se, Betraktas det noga, så linner man snart Hvart ord af vår gåta helt tydligt och klart.
1 + Ty dylikt ej någon bör ägna sig åt, Såvida man frid vill befästa.
Aeolns.
Ar en tygsort Med färger än Allt efter som Oss bjuder att + så glänsande len, bjärta, än matta, modet, den mäktiga fén, smaken uppfatta.
Lösningar.
Charaden-.
Syskonring.
Aritmogryfen: 1) Nerium, 2) illdåd, 3) lef- ver, 4) socker, 5) duktyg, ti) ankare, 7) coro- na, 8) kamrat, 9) eldkol.
Prokdpen: Madam, Adam, dam.
Apoköpen: Fångar, flinga, fång, fån, få.
Länkgåtan: Skorsten; Sko — ko — kor — kors — sten — ten — en.
N:r 2.
Siff&amp;rlogogryfm: Mutor, not, rum, rost, mim, torn, Btol — (smultron.
Vill jag be er ej göra för hårdt, Blott lagom, Där maten ni laga; Men det är en smaksak och råda är svårt, 1 fyllningsgåtan: Mathilda Roos — Genom skuggor; 1) Magdeburg, 2) adelsmöte, 3) Tes- salien, 4) hummerklo, 5) illegitim, 6) Lev- kippos, 7) droskkusk, 8) affårsfru, 9) ruter- kung, 10) Oldenburg, 11) ostkustbo, 12) San- tander.
1) Går i elden för mänskligheten, 2) en brottets boning, 3) sofver om da- gen, 4) sällskapsnöje, 5) sällskapsdam, 6) blomma, 7) bränsle, 8) icke att för- akta, 9) jättarnes tid, 10) hvad en Folk göra helst hur de behaga.
boll plär vara, 11) åstadkommer myc- ' N:r 3. ket ondt, 12) strör omkring sig med sötsaker, 13) europeisk stat, 14) en som Får man göra ett fartyg, en båt, ännu ej mästerskap, 15) hvasst Men aldrig, nej aldrig sin nästa; uppDåt HULTMÅNS Cacao &amp; Chocolad rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var- maste af professorerna hrr Jon.
Lang, Seved Ribbing, Nils 0:son Oadde, C.
J.
Ask samt doktor Olof Moberg.
