# ID: svediakorp-per991
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,653
# sentences: 686
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 40 (355) Fredagen den 5 oktober 1894.
Byrå.
Prenumerationspris pr kvartal: Idun e n s a m kr.
1 £0 K l a r a S ö d r a K y r k o g.
1 6, 1 t r.
A l l m.
telef.
6 1 4 7.
I d u n s M o d e t i d n i n g jämte ko- lorerade p l a n s c h e r » 1: 50 P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- I d u n s Modet, utan kol.
pl — » 1.
— a n s t a l t e r i riket.
Hilma Redaktör FRITHIOF och utglfvare: HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Utgifningstid: hvarje helgfri fredag.
Lösnummerpris I 5 öre (lösn:r endast för komplette,ingår.)
Hennes far, somtillhörde den sörmländska grenen af den gamla svenska präst- och embetsmannasläkten Strandberg, var justitie Tnic.keri Aktieholaa 7:de årg.
Annonspris: 35 ö r e pr n o n p a r e i l l e r a d.
För » P l a t s s ö k a n d e » o. » Lediga platser » 25 ö r e för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre pr n o n p.
- r a d.
An g e r e d - S t r a n d berg, 2 en poetiska och mu- sikaliska begåfnin- gen inom Strand- bergska släkten har länga anor.
Och ej blott de stora namnen på den man- liga sidan vittna om denna begåfning.
Flere ättmö- drar — af hvilka en till- hörde släkten Carelius, från hvilken man har 1700-talets än i dag po- pulära Hönsgummans visa — hafva flytande skrifyit vers, liksom mänga kvinn- liga ättlingar.
Det är där- för eget att den enda af dessa, hvilken gjort sig be- märkt inom vår litteratur, aldrig skrifvit den minsta lilla vers, medan däremot kanske ingen af våra sven- ska författarinnor, utoui Selma Lagerlöf, har en så utprägladt individuell prosastil som Hilma An- gered-Strandberg.
Troli- gen hafva anlag från mö- dernesläkten hos henne modifierat det Strandberg- ska lynnet så, att lyriken endast stannat inom hen- nes allmänna temperament, medan det förhärskande anlaget i hennes diktar- gåfva blef verklighets- sinnet.
hluns rådet C.
G. Strandberg, kusin till skalden Talis Qvalis och sångaren Olof Strandberg.
Han var själf en framstående vitter för- fattare, medlem af Sven- ska akademien och, under de sista åren af sitt lif, dess sekreterare.
Modern var dotter af häradshöf- ding Helleday och dennes första hustru, en skånsk prästdotter af en ursrung- ligen tysk släkt, Christina von Bildstein.
Hon lär ha ägt en ovanlig andlig be- gåfning, ett i hög grad rikt och individuelt skap- lynne.
Genom bildningens finhet, genom stora intres- sen och varmblodig liffull- het stod hon långt öfver sin omgifning och långt före sin tid.
Hennes öde blef det, för den kvinnliga öfverlägsenheten ej ovanli- ga, att genom den obruka- de och därigenom själfför- tärande, andliga energien tidigt gå bort — hon dog blott 35 år gammal — samt att efter döden bli förstådd som den utsökta undan- tagsvarelse, man för sent lärt sig uppskatta.
M \ \ V. \ ' V, '. \ » ' V ' -.
;:: .&gt;,, " "; ', \,, iw En af hennes söner, Gustaf, var sjöofficer och rikt utrustad med de ly- sande, yttre och inre, egen- skaper, det djupa kraf på lif i stora former, hvil- ket man brukar anse kän- neteckna en » renässans-
318 IDUN 1894 E x e m p l e t, u n d e r s t ö d t af k ä r l e k e n s f ö r m a n i n g, Ä r f r ä m s t a v i l l k o r e t för m ä n s k o a n d e n s d a n i n g.
J. gestalt ».
Öfverstlöjtnant i amerikansk tjänst under sista kriget, slutade han där genom en sagolik bragd sitt fantastiska lif, från hvilket det utgick en personlighetens glans, som ännu ej bleknat i hans samtidas minne.
H a n s sy- sterdotter, Hilma Strandberg, hvilken som han af ödet fördes till det stora, uppslukande lan- det i väster, synes likaledes andeligen hafva tagit arf efter denna Christina von Bildstein, med den starka personligheten, det djupa hatet till det halfva och oäkta i tillvaron.
Och lik- som för morbrodern har för Hilma Strandberg hennes lifs flesta konflikter u p p s t å t t ur denna lidelse för verkligheter.
Hilma Strandberg, äldst af fem syskon, föd- des den 10:de juni 1855.
H o n undgick den för en utpräglad begåfning alltid h ä m m a n d e långa, regelbundna skoluppfostran.
Dels undervisades hon h e m m a, dels ett par år i normalskolan.
Sedan var hon några år i fröken E.
M. Rappes helpension på Sjöholmen och till sist afsluta- des hennes uppfostran genom några års lektio- ner i Karlskrona, där hon tillika infördes i sällskapslifvet.
I sitt femtonde år hade hon redan förlorat sin älskade mor, vid nitton miste hon äfven sin far.
Hon vistades nu några år hos vänner och väns vänner till föräldrarne i Skåne och Blekinge.
D e n n a ställning, som mången skulle ansett angenäm, kunde Hilma Strandberg — med sin starka håg till frihet oeh arbete — ej finna sig i.
E h u r u från alla håll ifrigt afrådd, slutade hon sitt bekvä- ma lif på d e.
högadliga herregårdarne och begaf sig till Stockholm.
D ä r tog hon, efter ett våldsamt arbete, på våren 1876 telegrafist- exarnen samt kom samma höst ut på förord- nande till västkusten.
Denna blef nu hennes egentliga hembygd, e h u r u hon äfven på a n d r a håll hade förordnanden, tills hon slutligen 1883 blef ordinarie telegrafist i Fjällbacka.
1. den stora, andliga ensamheten där började en stark inre utveckling.
H o n hade redan under sina förordnanden lärt känna västkusten från olika håll, samt älskade djupt den stora ödsligheten, där de röda klippornas, i ständigt samma rytm upprepade, linier, hafvet med dess storhet och växling, färgspelet med dess out- tömliga förnyelser af haf och klippor äro na- turens hela innehåll.
H e n n e s själ drack, enligt hennes egna ord, in allt: » ödslighet, sälta, vind, vidder, klippor och vågor ».
Och un- der den långa vinterns ensamma kvällar hade hon god tid att bilda sin litterära smak och sin framställningskonst genom äldre, men i syn- nerhet yngre litteratur, främst svensk, norsk, fransk och rysk.
Människolifvet fick för henne snart ett spännande intresse, sedan hon lärt sig se karaktärer och öden i samband med den natur, af hvilken kustbon h a r sina lifsvillkor.
Slutligen blefvo intrycken så starka, att de tvin- gade sig fram på papperet.
R e d a n vid sjutton år hade Hilma Strandberg börjat skrifva sagor i den vanliga flick-symbo- likens anda.
Vid tjugoett år hade hon en n a t t fått en novell så färdig inom sig, att hon stör- tade upp och skref till ljusan dag, då hon, fast med värkande hjärna och bultande pulsar, hade den nedskrifven.
D e n kallades Netedalens älfva och trycktes några år efter under mär- ket Elma i G.
H.
och S.
Tidning, där sedan flera af hennes noveller publicerades.
Nämnda förstlingsnovell väckte lifligt intresse genom dess lifliga, hälft romantiska och hälft realistiska skildringar.
E n outtömlig uppfinningsförmåga, för hvilken det var en lek att dikta hop långa, » spännande » romaner, skulle troligen fört en mindre kritiskt anlagd natur in på allfarsvägen inom litteraturen.
Men Hilma Strandberg ställ- de sitt mål högt och slutade tidigt det skede af sitt författarskap, där hon tecknade lifvet efter de böcker hon läst oeh de drömmar hon drömt.
Lifvet gaf henne nu uppenbarelser i första hand och med sin stora, klara blick sökte hon att genomtränga dessa uppenbarelser, att gå från ytan af tingen till dqras inre väsen och att sålunda i allt djupare mening närma sig naturen och sanningen, samt att allt mer ut- bilda sin af n a t u r e n fasta, sammanträngda och äkta stil.
F r a m f ö r allt sökte hon komma närmare sig själf i förstående, detta förstående ur hvilket hon kände att diktaren ytterst måste h ä m t a förståelsen af andra.
Men att förstå Hilma Strandberg h a r för henne själf och för andra varit en invecklad uppgift.
Öfverst i hennes skaplynne svallar den lyriska rörligheten, den nervösa känsligheten, den oupp- hörligt arbetande och omgestaltande fantasien, ur hvilka födas de snabbt växlande stämningar, de häftiga öfvergångar från ytterlighet till ytter- lighet, hvilka beredt henne själf och andra så många öfverraskningar.
Till detta lynne hör det behof af växling, äggelse, färg på tillvaron, hvilket för hvardagsnaturer så ofta ter sig som lättsinne eller anspråksfullhet, medan det för konstnärsnaturer är ett lika bjudande lifs- behof som mat och dryck.
Djupast finnes hos Hilma Strandberg tvenne grundströmningar: oändlighetskänslan, mystiken, som under de flesta tider .af hennes lif gjort henne starkt upptagen af religiösa problem, samt ett utprägladt matematiskt och logiskt anlag, D e t t a anlag y t t r a r sig ofta som en sönderdelande kritik, hvilken genomskådar och hänsynslöst blottar utan att lämna några illu- sioner kvar.
Allra mest afgörande äro dock en iakttagelseförmåga, hvilken blixtsnabbt slår ned på det kännetecknande, samt en egen art af humor — karaktäriserande med starka, skarpa konturer och storstilad träffsäkerhet.
Hos människor med verklighetssinne i ordets stora mening är oftast begäret att lefva, lifs- spänstigheten outrotlig.
» D e n kan, » säger H i l m a Strandberg, » vrida och vända på mycket inom det rörliga kaos, som kallas själ.
Jag vet själf h u r u det kan advocera inom en för att man skall nå fram till det starka, pulse- rande lifvet, till en enhetskänsla, i hvilken man föreställer sig att man skulle bäst slå ut, omsätta sina krafter, verka, lefva. » Hilma Strandberg h a r en påfallande tempe- ramentslikhet med Sonja Kovalevsky.
Och som ett för båda egendomligt drag må omtalas, att Hilma Strandberg, som annars alltid kände sig vara den genomskådande, inför Sonja K.
, fann sig vara i den grad » röjd » att hon först kände sig själiskt genomskinlig under de närsynta ögo- nens underbara blick; sedan tyckte hon sig and- ligen bit för bit lösas upp och smälta bort till ett intet, en psykisk förnimmelse, som slutligen öfvergiok i ett fysiskt illamående så våldsamt, att hon nästan svimmade och blott med största ansträngning kunde gå hem.
Den enda gång Hilma Strandberg känt sig lika » upptäckt » 0.
Wallin.
var genom en annan ryss, nämligen Turgenjeffs själf biografiska meddelanden.
Hon kände nämligen alldeles igen sitt eget skaplynne i dessa » konstiga, motsägande glimtar, känslor, fantasier, midt under det handligen var något helt annat. » Hos sig själf, som hos andra, i det enskil- da lifvet och som författare drifves hon emel- lertid af sitt centrala karaktärsdrag, verklig- hetssinnet, att skilja det oäkta från äkta, att frigöra det karaktäristiska från det tillfälliga.
Men, som hon en gång skref, när det centrala i afgörande ögonblick bryter fram hos en per- sonlighet, då höjes alltid ett härskri, äfven af dem, som teoretiskt anse sig djupt öfvretygade om personlighetens r ä t t att vara sig själf.
Hilma Strandberg hade redan hört detta h ä r s k r i vid viktiga skeden i sitt lif, men aldrig hört det så örondöfvande som när hon med skissen Nitälskan vände sin kritik mot de sam- hällsförhållanden i hvilka hon lefde.
Hon blef så bemött, att det var henne en obeskriflig lättnad, när hon blef bjuden en plats i G.
H, oeh S.
Tidning) där hon (efter från telegrafist- tjänsten erhållen tjänstledighet, arbetade ett år, hvarunder hon inom familjen Hedlund er- höll sympatiska och trofasta vänner för lifvet.
Till följd af sjuklighet slutade hon det regel- bundna arbetet i tidningen och sedan hon ännu ett år kvarhållits i Göteborg af sin sjukdom, återvände hon 1886 till tjänsten i Fjällbacka.
H e n n e s lif där hade nu fått ett stort, nytt innehåll.
U n d e r en sommar, då några artister bildat » koloni » vid västkusten, lärde Hilma Strandberg känna en ung målare, Hjalmar An- gered, som, utgången u r ett arbetarhem, hade studerat vid konstakademien i Stockholm.
H a n drömde om en konstnärlig framtid liksom Hilma Strandberg om en litterär.
Ingendera hade någonsin mött ett så djupt förstående för sina drömmar och tankar som hos den andra, och det dröjde icke länge innan de kände att, om de också skulle offra drömmarne för ett lif tillsammans, skulle ett sådant offer dock vålla dem mindre lidande än ett lif utan hvarandra.
N u följde ett par, genom lycka och arbets- glädje, soliga år.
Några under märket Skjalf tryckta noveller hade redan 1885 framkallat om- dömet, att Sverige höll på att få en Kielland, och när Hilma Strandberg 1887 samlade och i eget namn utgaf en del af de i tidningar, tid- skrifter och kalendrar spridda skisserna till en bok, Västerut • — hennes första och hittills enda — blef hon af de flesta yngre författarne och författarinnorna, liksom af den mer utvecklade publiken, genast erkänd som en i hög grad ursprunglig, kraftig och löftesrik debutant.
När hon sedan, på nyåret 1888 i Stockholm, kom i personlig beröring med författarvärlden, vann hennes friska, varma, öppna och liffulla väsen samma sympatier som hennes diktning.
Mån- gen beklagade hennes afsikt att på hösten lämna Sverige för Amerika, där hennes fäst- man sedan ett år arbetade för att skapa ett hem.
De, som varnade för svårigheterna, märkte dock snart att hon själf såg dem allra klarast.
Men hennes lif var » en enda längtan », skild från hennes fästman, och som en äkta kvinna valde hon därför att lämna alla sina ljusa framtids- utsikter h ä r h e m m a för det ovissa lifvet med ho- nom i den nya världen.
Hon kom till New-York den 18 september 1888, vigdes omedelbart och började genast den oaflåtliga kamp för tillvaron
1894 som pågått tills detta är i juli, då hon åter- vände till Sverige.
För Hilma Angcred-Strandberg, som aldrig hade varit längre utomlands än i K ö p e n h a m n, erhöll den nya världen ett dubbelt fängslande intresse, och de skildringar hon gifvit därifrån, dels i Handelstidningen, men framför allt i sina spirituella, liffulla bref till vänner i hem- landet, äro ofta små kulturbilder af bestående värde.
Själfva datum på dessa bref har varit betecknande.
Månader hafva stundom legat mellan början af ett bref och dess afslutande: tider af arbetslöshet, af svår sjukdom hafva vållat afbrottet.
Och alltid har det varit mel- lan slitet vid » spisel, diskbalja och t v ä t t k a r », som hon lämnat dessa skildringar, mellan hvil- kas rader man läst, att hade icke diktarsinnet och kärleken gifvit spänstighet och bärkraft, skulle hon med all säkerhet dukat under.
Af naturen opraktisk, h a r hon de flesta tider måst lefva en svensk arbetarhustrus, för en fint bil- dad kvinna dubbelt tunga, lif, för att möjlig- göra att mannens arbetsförtjänst skulle räcka.
Ty hon hade aldrig råd att betala den prakti- ska hjälp, hvilken skulle satt henne i stånd att omedelbart bidraga till lifsuppehället, genom att hon fått följa diktarhågen, hvilken ömsom svällde med brusande styrka inom henne, under det hon fylldes af alla de, nya intrycken, ömsom sinade genom ständiga farhågor, ständigt nya pla- ner för lifsuppehället, ständigt ny öfveransträng- ning.
Ofta var det med svidande smärta, som hon undrade, ifall hennes vittra bana verkligen var stäckt, innan den knappt börjat.
H o n hann på månader ej se i en b o k; jämbördigt u m - gänge hade hon ej råd till, och hade hon ej ägt sin man, » som förstod allt, » skulle hon på halfår ej kunnat utbyta en tanke med nå- gon bildad människa.
Hon skickade sin första korrespondens till Handelstidningen under förhållanden, som emel- lertid visa, att hennes andliga spänstighet var nästan outslitlig.
Hon skildrade där en repu- blikansk hundraårsfest, till hvilken hon icke haft råd att köpa biljett, utan iakttog festlig- heten genom att — stå nio timmar på en tunna och sedan beskrifva dem skrifvande på golfvet i ett glödhett vindsrum utan bord eller stolar!
Tvänne barn föddes.
Det ena var dödt redan före födelsen.
D e t andra, en liten flicka, som för de kämpande makarne blef deras sol, deras allt, dödades på ett par t i m m a r af den oer- hörda hettan i Philadelphia under sommaren 1892.
Iduns läsare hafva säkert känt, h u r u mycket personligt lif, som gömmes i den skild- ring af En moder, hvilken nyligen h ä r varit offentliggjord.
D å de dåliga tiderna började göra sig kännbara i Philadelphia och mannen därigenom miste det arbete — crayonporträt- t e r i n g — med hvilket han hittills försöjt dem, begåfvo sig makarna på våren 1893 till Chi- cago.
Där fick H i l m a A.
- S.
arbete i svenska utställningen och efterträdde sodan friherrinnan Rappe som svenska dame-komiténs represen- tant.
H o n kallades äfven till medlem af för- fattarkongressen och höll föredrag vid den lu- therska kongressen: » Om Sverige och den lutherska kvinnan » samt skref flitigt bref om utställningen till Handelstidningen.
Den fleråriga, oerhörda andliga och kropps- liga ansträngningen fick emellertid sin råga, genom fjolårets feberaktiga arbete, och detta sista år har varit en enda sjukdomstid för Hilma Strandberg.
N ä r hon kände sig oför- mögen att ännu en sommar uthärda klimatet i Amerika, beslöt hon sig efter en svår strid att följa sina vänners bön och resa hem, framför allt emedan hon fann, att hon som sjuk endast ytterligare ökade mannens svårighet att erhålla I D U N ens tillfälligt arbete under den nu pågående oerhörda krisen i Amerika, där blod och brand höra till dagens ordning, och där västern är ett kaos af nöd och förtviflan.
Hilma Angered medför hem u t k a s t e t till en stor roman, Horisonter, i hvilken hon ämnar skildra svenskarna mot bakgrunden af det ame- rikanska lifvet, hvilket trots allt är fängslande för naturer som Hilma A.-S., genom dess spän- nande allvar pä lif och död.
J ä m t e af saknaden efter den trofast hängifne maken, dragés hon åter till västern af samma känsla, som kommer skärgårdsbon, hvilken h a m n a t i en insjövik, att längta till hafsstormarna.
K a n Hilma A.
- S.
skrifva Horisonter färdig, då får vår litteratur en bok, utan motstycke inom densamma: skildringen af en svensk-euro- peisk kulturmänniskas yttre och inre erfarenhe- ter, då det amerikanska lifvets hvirfvel griper henne, omdanar eller förintar hennes lefnads- vanor, lifsåskådningar, ideal och förhoppningar — en bok, som Hilma A.
- S.
har de bästa för- utsättningar att skänka oss, ifall hennes hittills oförbränneliga andliga energi kan hålla henne uppe, och ifall det redan framskridna bröstli- dande, af hvilket hon tyvärr är angripen, kan komma att botas.
Ellen (JK * * Key.
319 Igenom törne ofta, nog den skrid Och foten sargas lätt å stenig lid Att i mån svara: Ja, vi vilja bära Tillsammans äfven lifvets arbetsd Som förr att läka stridens skarpa Som förr att älska och att offer l Vi vilja dela, dela öfver lag!
Slå upp ditt öga fullt, du unga tä Slå upp det stolt: du är en ädel Om sådan redan späda brodclen Vi en gång vilja skåda skörden g JVär den till sist i gyllne mognad, Vi männer äro lifvets frågetecken I kvinnor är en likavisst dess svar Vi syfta blindvis.
Hvar är målet, h Vi famla framåt — och i händren ken, Och vägen ligger banad där och September binder sina sista kran Omkring den sång, vi sjunga er i Men vårens löfte är oss till beha Vi tydt det bakom edra ögonfran Vi sport det genom edra hjärtans Johan Nordling.
t ä r n o r n a / binder sina sista kransar f eptember Omkring den sång, vi sjunga er A i r b e t a r h e m.
Under denna rubrik fann redaktionen dag: ras i behag, en norsk tidning en uppsats, som Rén famnar vintern sommarens oss innehålla Från grenen bladets gyllne flinga dan- mycket tänkvärdt.
Den sig emellertid uteslutande om norska sar, landen, hvarför vi vände oss till en Och frostens lie slår sitt silfverslag ... i vå- syntes rörde förhål- svensk (och speciell stockholmsk) auktoritet i hithöran- de ämnen, lärarinnan vid Klara folkskola fru Sofi Nilsson, känd för sina grundliga insikter om och sin verksamhet för hufvudsladens skol- kök samt sitt utgifna arbete: » Hushållslärans första grunder ».
Fru Nilsson åtog sig god- hets fullt alt bearbeta den nämnda uppsatsen för- svenska förhållanden och har nu sändt oss följande färträffliga artikel, en Ull alla väsentligare delar fullt själfständig studie öfver ett svenskt (stads) arbetarhems ekonomi, hvilken, som vi hoppas, bör vara af både intresse och gagn för våra läsarinnor.
Om.
ock ju dessa till största delen återfinnas inom samhällslager, där icke ett så strängt ekonomiserande tarfvas, kunna de dock ge välsignelserika inflytelser ge- nom de tjänarinnor, som engång lämna deras hem för alt bilda egna.
Men årets skiften stifta icke lagar För mänskohjärtan som för markens strå; Må vårens lof vi höja här ändå Och blicka hoppfullt emot sommar- dagar Med nya blommor under himmel blå.
Här står ju redo midt uti vår skara Den unga flock, som framtidslöftet är, Slå upp ditt öga fullt, du tärna där, Att vi må fråga, och att det må svara, Hvad sommardagen i sitt sköte bär!
Att vi må fråga, om i blida stunder * * * I viljen dela lifvets glam och lek.
Där finns ett drömslott till för ras Arbesförmannen och Karl Olsson, 3 5 år g a m - smek, mal, är en pålitlig och bra arbetare.
D å han För stora barn ett nytt barnkammar- växte upp, var han rätt svag, så att han under, tidigt måste vänja sig vid att tänka på sin Af diktens trollväf bygdt och sagans ek.
hälsa, hvilket gjorde, att han i unga år blef absolutist, något som han senare alltid var glad åt.
H a n gifte sig tidigt och hade då lagt af så mycket, att han utan skuld kunde inrätta sitt lilla hem efter blygsamma for- dringar.
Att I mån svara: Ja, vi vilja sjunga, Vi vilja le och dansa liksom I.
Som förr vi gärna skola stå er bi, Vi äro alla lyckliga och unga, Hustrun Märta kom som 1 8 årig flicka Och sagans drömslott älska från äfven vi.
landet för att söka tjänst i hufvudsta- * den.
H o n presenterade sig i svart silkesscha- lett och solida, hemväfda kläder från topp Att vi må fråga, om i tunga tider till tå och talade om, att hon kunde väfva I viljen dela arbete och strid.
spinna, ingenting annat.
Doktorinnan Bak ' drömmens slott en öde och stig tar men vid, Gynna det s v e n s k a arbetet / ^ ^ *?
4 ^ ^ ^ K Ä £ J a n s s n n Ä H '.
e d e
IDUN 320 Berg, hos hvilken hon sökte tjänst, var själf mycket hemma i hushållsgöromål.
H o j tyck- te mycket om Märtas rödblommiga an- sikte och beslöt att lära upp henne till en duktig tjänarinna.
Märta stannade i denna tjänst, tills hon 5 år senare gifte sig med Karl Olsson.
Tack vare fru Berg, som alltid tog sig af sina tjänarinnors ekonomi och därför hvarje månad själf bar jungfruns lön på banken — hon hade funnit, att sparsarahetsaudan ofta kom öfver jungfrurna, först sedan de börjat att sätta in på sparbanken — kunde Märta lämna sin tjänst med en kista full af präk- tiga kläder och 1 5 0 kr.
kontant i sparban- ken.
P å sin matmors inrådan köpte Märta af en jungfru, som skulle resa till Amerika, en symaskin för 3 0 kr., och på en auktion en strumpstickningsmaskin för 2 0 kr.
F ö r de öfriga penningarne köpte hon 2 buntar väf till lakan och örngått samt väf till handdu- kar och sängkläder.
K a r l Olsson märkte snart, att hans hustru hade medfört honom en god hemgift, ty ge- nom hennes flitiga fingrar blef huset snart försedt med lakan, örngått, handdukar, kud- dar, madrasser, täcken m. m.
Karl och Märta ha snart varit gifta i 1 0 år och ha 3 barn.
H a n förtjänar 1,000 kr.
om året.
H ä l s a och välstånd hvila öfver hela familjen, öfver hus och hem.
Solen ski- ner så vänligt in i den trefliga kammaren ute på Kungsholmen, hvarifrån man har en härlig utsikt öfver Mälaren.
U t i i det rym- liga köket höres ständigt surret från symaski- nen.
Märta har längesedan funnit, att den utgör en blygsam, men säker inkomstkälla i hennes hus.
F ö r att få penningar till tyg och strumpgarn syr eller stickar hon för be- talning.
H o n har räknat ut, att hon förtjä- nar omkring 1 kr om dagen och ändå hin- ner att sköta hushållsgöromålen.
D e bo nu i närheten af fabriken, och det värsta är, att där finnas så många elaka barn och slarfviga fabriksflickor.
D e t gör Märta ondt att se, huru dessa stackars flickor ställa för sig, då de bli gifta.
D e kunna ej sy, tvätta laga mat eller baka och ha ytterst litet begrepp om arbete inom hus och hem.
Fabriksarbetet är nästan det enda de kunna.
Det, hem, de bereda sina m ä D, kan just icke hjälpa till att hålla dessa borta från krogen.
H e m m e t är smutsigt och slarfvigt, och där finns aldrig en bit lagad mat att få.
D e köpa ej tyg och sy kläder af åt sig och barnen, utan de köpa antingen färdigt eller ock låta de sy, hvilket ställer sig så ofantligt mycket dyrare.
Penningarne räcka ej till, klädes- persedlarna m. m. vandra till pantlånaren, och svårigheten att få dem utlösta blir större och större.
Så småningom mista de allt, hvad de äga; missnöje och fattigdom hålla sitt in- tåg.
Till hustruns okunnighet sällar sig nu ock liknöjdhet.
Märta såg, huru helt unga hustrur ej ens brydde sig om att vårda sin egen person, utan voro smutsiga, trasiga, okam- made, och hon fann deras hufvudsakliga sys- selsättning vara att hålla ett barn på armen eller i knäet och samtala med grannhustrurna.
Ej under att mannen då icke trifves hemma, utan dukar under för begäret att söka säll- skap på krogen.
Och dock förtjäna många af dessa lika mycket som K a r l Olsson.
N ä r barnen bli större, tänka Karl och Märta där- för flytta till en annan stadsdel, så att deras barn ej må komma in i ett dylikt lif.
H v a d maten beträffar, så känner Märta ej till de nymodiga beräkningarna, att en man, 0 b Flossa-apparaten?
T.iedherffR nfl.t.ATit.
Pris- d TTT- som arbetar, behöfver ungefår 1 1 8 gr. ägg- hviteämnen, 5 6 gr. fett och 5 0 0 gr. kolhy- drater för att vidmakthålla sin hälsa och sin arbetsduglighet, men hon förstår, att man- nens och hennes hälsa är deras hela rörelse- kapital.
Hon har dessutom ett säkert märke på sig själf; hon vet, att när hon nöjt sig med klen föda några dagsr, såsom när Karl var borta i Roslagen och begrafde sin far, så orkade hon ej sy eller sticka så mycket: hon blef så fort trött.
Sådan mat, som fru Berg trakterade sin man doktorn med, vet hon, att det ej är värdt att tänka på.
D e t skulle bli deras ruin, och hon måste se till att skaffa sig kraf- tig mat till långt billigare pris.
P å hösten, när det är billigare, köper hon in vinterförråd af potatis, ärter, mjöl och sill samt saltar in fläsk och fårkött.
Längre fram, då det blir kallt, köper hon en ränta af ett fett kreatur.
A f blodet gör hon palt och paltbröd, så att hon har hela vintern.
Af inälfvorna gör hon sylta och korf, som saltas in så de stå sig.
E n del af lefvern späckar hon och steker färsk.
P å detta sätt f å r hon många kraftiga och mycket billiga mål.
Märta har räknat ut, att p å / &lt; tunna sill gå omkring 7 0 rätt stora sillar.
Om hon betalar 4 kr.
därför, så blir detta mellan 5 a 6 öre för hvarje sill eller något mer än hälften af hvad den gäller styckevis i handeln.
Detsam- ma blir förhållandet med potatis.
E n tunna potatis, som köpes i hamnen, innehåller 1 5 0 till 1 6 5 liter.
Ifall 1 tunna ä 1 5 0 1. kostar 3 kr., så blir priset på 1 liter 2 öre.
Priset varierar naturligtvis efter varans godhet och för olika år, men förhållandet mellan parti- och mintupris blir ju ändå alltid detsamma: genom att köpa i parti sparar hon ungefär hälften.
Ärter, mjöl, fläsk och kött bli lika- ledes billigare, då man köper mer på en gång och vid de tider, då det är billigast.
» Detta är ju också helt naturligt, » tänkte Märta, » ty handlanden måste hafva s å mycken vinst p å sin vara, att han kan lefva, betala hyra och afsätta något för framtiden, då han ej orkar arbeta. » Men att bidraga därtill ansåg hon sig ej hafva råd till, det finge de rike göra.
Icke heller hade hon tid att springa och köpa för några öre än hos den ene handlanden, än hos den andre, utan hon tyckte sig bättre an- vända tiden vid sin sy- eller stickmaskin.
l Bröd är i hushållet en ganska dryg utgifts- post, och för att få ned denna till det minsta möjliga så köper hon spisbröd från landet och bakar själf hemma, då hon har » lång- kok », så att hon sällan köper mjukt bröd, och, då hon någon gång gör det, köper hon ofta sådant, som blifvit öfver från föregående dag.
Detta är ej blott billigare och drygare, utan äfven hälsosammare.
Lutfisk har hon själf lärt sig bereda, och därigenom blir priset på den synnerligen billigt.
Märta köper allt kontant, ty hon har en särdeles stor skräck för att » komma i böc- kerna », men händer det någon gång, att hon tar på kredit, så ber hon om en okvitterad r ä k n i D g, och denna sätter hon upp på en spik i köket, så att hon ständigt skall se, huru stor den är, och att den är obetald.
F r u Berg har dessutom lärt henne, att det är nyttigt för hälsan att hafva omväxling af mat; man blir annars led på maten och har då ej så stor nytta af den.
H o n försöker därför att tänka ut så stor omväxling af rät- ter, som hennes inkomster komma ut med.
Följande förteckning öfver hennes middags- mål under några veckor visa, i hvad mån hon lyckats.
!
Endast denna apparat berättigar till deltagande Iduns pristäfllng.
Bästa konstruktion.
Prisbilligast- F ö r e v i s a s d a s r l.
V i d v ä - l i t K t j m n l T i p 1 Tnrtnatrlna.lat.aat .. 1894 S.
Kalops, potatis, hafresoppa 90 öre.
M.
Färsk inkokt strömming, potatis, man- nagrynsvälling 40 &gt; T. Bräckkorf, rotmos, grönsoppa 50 » O. Stekt flundra, potatis, ölsupa 55 » Th.
Pannkaka och kål 45 &gt; F. Späckad oxlefver, potatis, kål 55 » L.
Stekt palt, korngrynsvälling 40 » Kåldolma, potatis, blåbärssoppa Lefverpudding, skorpor och mjölk ... T.
Stekt färsk sill, potatis, rotmos, man- nagrynsvälling O. Slarfsylta, potatis, snickarsoppa Th. Risgrynskaka, ärter F. Lutfisk, potatis, ärter L.
Lungmos, potatis, köttsoppa s.
M.
80 50 » 50 40 » 4 4 5 5 » 55 &gt; » &gt; S. Oxstek, skärbönor, fruktsoppa 100 M.
Salt sill, mjölkstufvad potatis, helgryns- soppa -- 45 T.
Fläsk, bruna bönor, nyponsoppa 60 O. Lutfisk, potatis, hafresoppa - 40 Th.
Pannkaka, ärter 45 F. Bräckkorf, potatis, ärter 40 L.
Salt kött, brynta rötter, tisdagssoppa 70 S.
M.
T. O. Pepparrotskött, potatis, köttsoppa Sillbullar, potatis, franska bröd o. mjölk Paltbröd, fläsksås, hafresoppa Stekt strömming, potatis, spenat, grön- soppa Th. Risgrynskaka, kål F. Kabeljopudding, kål L.
Salt kokt strömming, senapssås, korn- grynsvälling 90 &gt; 50 » 45 » 50 &gt; 50 » 45 » 48 » Ä r kassan klen, så få de dyrare midda- garne återkomma ändå mera sällan, ocb många gånger lagas af de billigare (puddingar och sådant) så mycket, att det räcker till två middagar och blott behöfver stekas upp nästa dag, hvarigenom Märta kan spara tid och ved.
Medelpriset på middagarne blir 5 5 öre.
För år blir alltså utgiften till middagar 2 0 0 kr.
Öfriga utgifter i veckan: 7 liter söt mjölk kr.
0: 9^.
7 &gt; skummad mjölk » 0:35.
Kaffe åt Karl och Märta (ej barnen) ... » 0: 50.
Smör » 0: 70.
Ost, mager » 0: 30.
Mjöl och gryn till gröt » 0:50.
Bröd » 2:50.
Socker » 0:25.
Öfriga utgifter, såsom tvål m. m » 0: 50.
K7 6:58.
För hela året alltså &gt; 342:16.
Middagarna » 200:00.
S:a kr.
542: 16.
Karl Olssons räkenskaper för år: Hyra kr.
175:00.
Bränsle » 40:00.
Sjukkassa » 30:00.
Ljus och gas » 10: 00.
Skatt » 30.00.
Skolsaker » 10:00- Skodon » 40:00.
Kläder » 50:00.
Mat » 542:16, S:a kr.
927:16.
Inkomster Hvarifrån dragas utgifter Besparing alltså kr.
1,000:00.
» 927:16. kr.
72:84.
D e n n a besparing insattes efter hand i spar- banken.
Märtas arbetsförtjänst går ej in i Karls räkenskaper, utan användes till kläder och hvad som för öfrigt kan göra hemmet trefligt.
Därigenom kunna de skaffa sig saker, som de annars icke skulle få råd att köpa, men som gifva deras hem ett mera välmående ut- seende D e n n a hennes arbetsförtjänst iätter henne också lättare i tillfälle att göra större uppköp på en gång.
H o n förskotterar då af sin egen kassa.
Hedberg &amp; Bäckgrens maskinaffär
IDUN 1894 Kuggad.
Skiss.
[är herr skräddaren och riddaren A.
E.
Göökh skulle aflägga besök hos frö- ^ ken A n n a Öländer för att med henne träffa uppgörelse om lektioner för sin dotter Zulamith, tog han på sig en fin, gul siden- väst, satte på den vänstra handens pek- och ringfingrar två präktiga juvelringar och tog fram ur sitt etui och satte i den sjöblåskif- tande halsduksrosetten en kråsnål af guld, besatt med äkta pärlor och en stor smaragd.
Och när han stigit in i fröken Öländers lilla bostad i en vindskupa vid Skomakar- gränd, sjönk han full af behag ner i den lilla hvilstolen vid fönstret och lät hufvudet liksom af en händelse glida ner i den vän- stra handen.
Och o, hvad det glimmade och blixtrade i det lilla vindsrummets svaga be- lysning!
Lilla fröken Öländers hjärta klappade i aningsfull förbidan.
D e t var fråga om lektioner.
U t e på lan- det och nu under den stundande sommaren.
Ville fröken Öländer, som blifvit honom re- kommenderad från det läroverk, där Zula- mith gick, meddela hans dotter undervisning, så kunde hon ju möjligen hyra sig ett rum ute på Gåsön i närheten af skräddarens villa och låta Zulamith gå hem till sig och läsa.
Ja, visst ville hon.
K o m m a ut på lan- det — tänk hvilken glädje!
Olof, den lille brodern, som suttit där i sin stol, aftynad och maktlös under den långa vintern, skulle få komma ut i skärgården, till sol och luft och frihet.
A n n a jublade i sitt sinne.
» Och frökens lektionspris? » » 1,50 i timmen. » » H m — hm!
E n liten treflig lägenhet, det här, och billig, antar jag.
Förlåt mig, hvad betalar fröken för den?
K a n s k e är det kallt här, så att det går mycket ved åt.
— H m — E n och femtio sa ' fröken.
Bra mycket det.
Dock, lärdomen är för lifvet den.
Och det är min mening, ser fröken, att Zulamith skall taga studentexamen.
H v i t a mössan, det är ändå något det!
Flickan är begåfvad, ser fröken; hon har ovanligt lätt för sig, ser fröken, ett godt hufvud.
.
!
» Och fröken såg.
Ett långt, spinkigt något i storblommig bomullsklädning med sidenrosetter.
T v å långa, slappt nedhängande armar, och två ljusblå ögon, som säkert aldrig sedan dibarnsåldern växlat uttryck.
» För att återgå till priset, » återtog skräd- daren, » kan det inte bli litet billigare si så här på landet och i all enkelhet? » » Jag har alltid ett bestäm dt p r i s.
.
.
» » N å ja, låt gå d å!
D e t är inte värdt att knussla på lärdomen, inte.
Farväl, fröken. » Och juvelerna med ägare och ägarens dot- ter försvunne Och det såg så fattigt ut i det lilla vindsfönstret, när den hvita handen, som stödt sig mot fönsterkarmen, icke längre hvilade där.
Men det var, som om rum och allt lyst upp, när A n n a tog sin lille bror i famn och jublade: vi få komma ut till lan- det, du, vi få komma till landet!
Om en vecka flyttade skräddare Göökhs familj ut.
Och fröken Öländer med sin lilla bror hade hyrt ett litet rum med förstugu- kvist alldeles i närheten för det billiga pri- set af 2 5 kronor för sommaren.
Och så började lektionerna.
D e t blef ett tungt arbete.
Zulamith var underkänd i de flesta ämnen och skulle nu under sommaren läsas upp i sin klass.
Men hon var slö och ointresserad och utomordent ligt okunnig i sina stycken.
Fröken A n n a hade under arbetstimmarne en ihållande förnimmelse af, att hon höll på att lyfta något riktigt tungt, något, som hon med ångestsvett i panna och kinder ändå al- drig skulle förmå att rubba ur stället.
Och denna ljusblå, vattenaktiga blick, som satt fästad på henne under timmarne — utan en skiftning eller en ljusning.
.
.
G u d — hvad den plågade hennne.
Och Zulamiths slöa efter- sägande af hennes egna ord med frånskil- jande af själen i dem ljöd i hennes öron som tunga och enformiga ljud från ett trist och dödt dagsarbete.
H o n kämpade tappert emot dessa förnim- melser och försökte gifva så mycket hon kunde af sig själf i sin undervisning.
Hon fann liknelser, som kastade skarpt ljus just på den oklara punkten, hon lät sin humor spela in i exemplen och öfversättningsprof- ven, men den ljusblå, vattenaktiga blicken förändrades ej.
D e t var som ett porslinsöga, måladt riktigt ljusblått och sött i hufvudet på en pariserdocka.
Å!
Och därute under den stora lönnen satt hennes lille sjuke bror.
H o n kunde så tyd- ligt se honom från sin plats vid lektionsbor- det.
H a n satt alldeles stilla.
P å de bleka kinderna hade sol och hafsluft åstadkommit en liten skiftning i rödt och brunt, och de lidande, mörka ögonen hade fått ett skim- mer af ungdom, som de måhända aldrig ägt.
H u r gärna skulle ej A n n a velat kasta de tråkiga läroböckerna i väggen, förbindligt bedja den unga Zulamith promenera hem till sig för att aldrig återkomma och i stället under fagra, flyktande sommardagar få sitta vid sin lille brors sida därute på mossan under den väldiga lönnen.
H o n hade så mycket hon skulle berätta för honom.
Om molnen, som gledo förbi, hvita och ulliga på himmelen, om vattnet, som glänste och glittrade i korta vågor invid stranden, där måsarna kretsade af och an med en flykt, snabb som snittet af en knif, aftecknande sig så hvita, så hvita mot den blå himmelen och luften.
H o n skulle ha samlat knippor a f tång, doftande stormupp- ryckt tång med stänk af skum och vågor och lagt hela fånget invid den lilles fötter — eller hon skulle ha skattat ängar och hagar på bär och blommor, bara för att se den tunga blicken ur de kära ögonen lysa upp.
Men hon fick intet af allt detta.
Där fick han sitta e n 3 a m.
Och hon — blesser, bles- sant, blessé.
.
.
H v a d angick det henne, om participe pre- sent hade ändeisen ant eller icke eller om » vi sårade » hette antingen nous blessions eller nous blessämes.
D e t var lifvet hon älskade — lifvet därute i den fria naturen vid den lille Olofs sida.
Tiden gick.
Sommaren var förfluten och A n n a Öländers arbete med Zulamith G ö ö k h skulle bära frukt i en skriftlig examen vid läroverket.
321 hvad en tre, fyra tiokronsedlar skulle räcka till allt.
Matta till det lilla rummet i sta- den skulle köpas.
J a, det förstås, allra först skulle Olof lå en ny vinterrock — och hon hade så när glömt det viktigaste af allt, Fältskärns berättelser, som han längtat så ifrigt efter och bedt sin syster så varmt om.
Dessutom skulle där köpas husgerådssaker och kläder, taflor och prydnadsföremål — det var så roligt att tänka på allt, som de små sedlarna skulle kunna förvandlas till.
— Zulamith hade varit inne i staden och pröf- vats och blifvit kuggad.
Och hennes fader, herr skräddaren och rid- daren G ö ö k h, infann sig efter den sorgliga tilldragelsen hos fröken Öländer.
H a n kom med steg som af långa vågor, och juvelerna blänkte som fordom på hän- der och bröst.
H a n skulle göra upp, sade han.
» Frökens räkning, » sade han, » behagade fröken skrifva en räkning?
För ordningens skull, ser fröken. » » Här är den. » » Sjuttio kronor.
— Fröken Öländer, ni torde veta, att Zulamith inte kom upp i sin klass. » » Ja, j a g vet det, och jag är uppriktigt led- sen däröfver, men räkningen blir icke desto mindre 7 0 kronor. » » Icke desto mindre — hvilken ton, » skräd- dare Göökh hetsade upp sig, när han för- sökte att vara höflig, » ursäktar ni om j a g tar mig friheten att påminna eder om en s a k: ni har icke hållit edert löfte, att Zula- mith skulle komma upp i sin klass, alltså känner j a g mig å min sida löst från skyl- digheten att uppfylla den öfverenskommelse — » » Men herr Göökh, hör då. » » Jag står fast vid, hvad jag sagt.
Har ni icke kunnat afgifva ett sådant löfte, säger n i?
I n t e?
Tror ni verkligen, att j a g annars låtit min dotter, som är så begåfvad, taga så dyra lektioner? » A n n a Öländer teg och betraktade skarpt herr Göökh.
H o n kände sig så förunderligt matt i kroppen.
D e t var, som om benen veko sig under henne.
» Ja, » fortfor skräddaren och slog patetiskt ut med handen, » det är visst icke min me- ning att alldeles undandraga mig all betal- ning.
Hyran här är jag villig att betala, men för öfrigt säger eder hederskänsla eder nog, att j a g inga skyldigheter äger. » » D e t är ovärdigt. » — A n n a Öländers stäm- ma var alldeles kväfd.
» Se här äro 2 5 kronor.
Var så god. » Och han lade två tiokronsedlar och en femma på bordet framför fröken A n n a med maje- stätisk hållning och uttrycket af en, den där vet sig i allo hafva handlat som en gentleman.
Fältskärns berättelser — den nya öfver- rocken, mattan — allt var förbi.
Hvad skulle lille Olof säga, han, som gladt sig så mycket öfver alla penningar, som skulle flyta in i det lilla hushållet?
H v a d skulle Olof säga?
Med ens drog det genom hennes minne, H u r u många gånger hade ej fröken Ölän- att hon ägde 2 5 kronor på sparbanksboken, der med pennan i hand räknat ut den lilla just den summa, som skräddaren Göökh vär- summa hon skulle erhålla som arvode för derat hennes arbete till.
Med en snabb åt- sommarens trälande arbeta.
D e t var ju en börd, full af förakt, sköt hon sitt tillämnade hel liten förmögenhet hon knogat ihop på arvode öfver bordet fram emot herr Göökh.
sina lektioner.
N u skulle visserligen hyran » Var så god och behåll edra penningar.
betalas, och räkningen på mjölk och grön- H y r a n betalar j a g själf. » saker var inte så liten, den, men d ä r.
s k u l l e » Har ni något vidare att tillägga, hvarför ändå alltid blifva en liten summa öfver, och g å r * n i inte, » sade de bruna ögonen mer än för den summan skulle hon köpa så mycket, tydligt.
så &lt; m y c k e t ' D e t var alldeles märkvärdigt Herr skräddaren uppfattade situationen ute.
Lager n. b., I o. 2 tr., Vesterlånggatan TVT r » 44 / • » » • » TV?
n l \ n l l &gt; f / v a x HAnflannn H Av * 4i A« * / &gt;« *
IDUN 322 slutande ur ekonomisk synpunkt.
H a n strök ner sedlarna i sin plånbok.
Men det gick långsamt och likasom om han ej varit rätt säker på sin sak.
Ett tag såg det ut, som om han verkligen ämnat afstå dem.
Han lät till och med undfalla sig ett ödmjukt: » nej, men alldeles för intet ska väl inte — • » men då hade fröken redan vändt sig om, och han hörde dörren till det angränsande rum- met häftigt slutas.
Därinne satt Olof.
A n n a ämnade tala om för den lille brodern, huru hennes förhopp- ningar gäckats, men nej, hon kunde det icke.
Där måste tänkas ut något medel att få pen- ningar.
D e n lille skulle ingenting få veta om alltsammans.
Och hon fann det.
Och hon öfverraskade sig själf med att hålla en liten monolog.
V ä n t a bara, sade hon, herr skräddare och riddare, visst hör det till, att skräddareräk- ningar förbli obetalta, men den här gången s å.
.
.
J a g skall skrifva en liten skiss för Idun om Zulamiths examen, och hur det blef jag, som blef kuggad, och det vore väl också märkvärdigt, om inte skräddaren på det sättet ändå skall få betala mig Fältskärns berät- telser åt lille Olof.
— Och fröken A n n a Öländer skref.
Och Idun tog skissen, och på det sättet blef hon till sist ändå inte » kuggad ».
Fröken Anna.
1894 poetiska och konstnärliga värde.
För reprodu- ceringen af teckningarna hafva alla nutidens för- nämsta reproduktionsmetoder tagits i anspråk.
Sålunda äro de i arbetet förekommande etsnin- garna utförda såväl å utlandets förnämsta repro- duktionsanstalter som här hemma hos J. Ceder- quist och å W. Silfversparres grafiska anstalt, hvilken senare särskildt utfört flere charmanta ljustryck.
Åtskilliga träsnitt hafva därjämte ut- förts af vår skicklige xylograf Gunnar Forssell.
För öfrigt förekomma i arbetet flere heliogravyrer och i färger utförda planscher.
Med ett ord: in- genting har sparats för att åstadkomma ett verk- ligt praktverk af monumentalt värde.
Hvad som särskildt torde intressera våra lä- sarinnor är, att arbetet tryckes å Iduns tryckeri, från hvilket för öfrigt de senaste årens förnämsta illustrerade arbeten utgått.
Praktupplagan af » Svenska bilder », hvars första häfte i dagarne utkommit och väckt berättigadt uppseende, utgifves i 6 häften stor 4:0 om 3 ä 4 ark till ett pris af 2 kr.
50 öre pr häfte, hvilket torde få anses som särdeles billigt.
Hela arbetet blir fullständigt färdigt till julen.
Huru man förlofvar sig.
N å g r a b e t r a k t e l s e r för af Idun Helena Nyblom.
(Forts.) Ju mera bevakad den unga damen är, dess flere konster skall hon också hitta på för att på ett eller annat sätt kunna meddela sig med det älskade föremålet.
Rosinas biljett i Bar- beraren är nog fortfarande typisk för en syd- ländsk ung dam, som själf tar sin kärleks- handel om hand.
När då den unge mannen icke längre kan bilder af Carl Snoilsky, med teckningar uthärda det (hvilken tidpunkt inträffar rält af Albert Edelfelt; Stockholm, Hugo Gebers förlag.
— Få äro väl de, som ej läst och om igen läst snart), tar han en eller flere till sina för- dessa fosterländska bilder från en ärorik förfluten trogna, och efter att ha beskrifvit dem sina tid, och få äro nog de, som ei känt sig värmda och kval, förhör han sig om flickans namn, hen- hänförda af dem.
I en ädel form, full af malm och klang såväl som af känsla och poesi, upp- nes familjeförhållanden, och underlåter icke rullas här för oss, som bekant, taflor ur de be- heller att göra sig underrättad om hennes tydelsefullaste århundradena af Sveriges historia möjliga hemgift.
från » gamle kung Göstas » dagar, då Sverige åter Motsvarar allt detta någorlunda hans önsk- byggdes upp efter sin befrielse från utländskt för- tryck, till dess den mest lysande stjärnan på nor- ningar, låter han sin passion få fritt lopp, dens skaldehimmel gick upp och Tegnér under skaffar sig tillträde till familjen, och eftersom » Skogsvandringen » gjorde uppränningen till » Svea ».
de unga på förhand äro öfverens, går det lätt Ej under således, att Carl Snoilskys » Svenska bilder » äro på god väg att varda lika så populära alt få flickans ja-ord till den nyanmälde fri- som Runebergs » Fänrik Ståls sägner ».
Båda dessa aren.
diktcyklar erbjuda ock tacksamma motiv för en I förnäma familjer mötas de unga, liksom illustratör.
Den finske skaldens verk har i en framstående svensk konstnär, prof. Malmström, hos oss, ofta i sällskapslifvet, på baler, tea- för länge sedan funnit sin tecknare och illustratör; trar eller vid badorter, och få sålunda mera turen har nu kommit till den svenske skaldens tid att samtala och förälska sig grundligt.
verk att illustreras, och det egendomliga inträffar, Föräldrarnes samtycke är dock också i Ita- alt här är det en finne, den berömde målaren och tecknaren Albert Edeljélt, som får sig det ärofulla lien af mycket större betydelse än hos oss, och i familjer af hög rang och stora förmö- uppdraget anförtrodt.
Förläggaren har alldeles rätt, då han säger, att genhetsvilkor äro de världsliga hänsynen till det ej varit någon lätt uppgift att på ett sätt, som en passande likställighet hos båda parter un- fullt motsvarade det höga ämnet, illustrera dessa gefär desamma som i Frankrike.
bilder.
Men i värdigare händer än Edelfelts torde I forna dar ingingos förlofningar i Italien den ej heller kunnat läggas.
I närmare ett hundra- tal teckningar, större och mindre, helsidsbilder (liksom förr hos oss) genom uppgörelse af de och vignetter, upprullar konstnären taflor från ungas föräldrar, hvarvid man blott tog hän- olika tidsskeden af vår kultur, våra bragder, våra syn till yttre fördelar för de respektive famil- lidanden, vår medgång och motgång.
Sveriges minnen träda oss således till mötes med gripande jerna, ofta utan att de blifvande makarne ens sanning och med en tids- och naturtrohet, som sett hvarandra.
måste aflocka artister och kännare odelad be- Howells skildrar, huru man i Venedig firade undran.
Vi hafva varit i tillfälle att taga den en förnäm förlofning på dogernas tid.
celebre konstnärens originalillustrationer i betrak- När förlofningen hade blifvit afgjord mellan tande, och vi kunna försäkra, att många af dem äro sanna konstverk, hvilka, satta inom ram, båda parternas föräldrar, begaf sig brudgum- skulle utgöra prydnader för hvilken salong som men till dogepalatset, där man på gården helst.
Hvad som för öfrigt särskildt utmärker uppläste kungörelsen om förlofningen för all- dessa illustrationer är, att de samtidigt bevara den historiska stämningen och så nära som möj- mänheten, och där brudgummen mottog sina ligt sluta sig till de dikter, de äro afsedda att manliga vänners lyckönskningar.
illustrera.
Lika genialiskt som skalden själf har Den dag, då förlofningskontraktet skulle u n - ock tecknaren lyckats få fram den rätta tidsfärgen.
derskrifvas, var den tillkommande brudgum- Men äro originalillustrationerna förträffliga, så men med alla sina vänner och stadens hög- äro reproduklionerna af dem det ej mindre.
Inga kostnader hafva nämligen sparats för att låta ar- sta ämbetsmän inbjudna till fest i brudens betet framträda i ett skick, som anstår dess höga föräldrapalats.
Vid palatsets dörr mottogos Svenska Litteratur.
— — £« F o t o K é n k ö k e t " P R I.
l i r S ' är hittills oöfvertrkttadt 100,000 et.
r u t i l l v e r k a d e och s å l d a.
Säljes i alla Jérn- &amp; Bosättningsaffärer.
£ Varnas för värdelösa efterapniiigar.
^ 15 B.
A.
H j o r l T i &amp; Co. 51 B K l a r a N.
K y r k o g a t a.
Stockholm.
• * gästerna af brudens far och fördes upp i fest- salen, där inga damer fingo vara närvarande.
Därpå blef bruden förd från sina rum och framställdes för brudgummen och hans vän- ner.
Hon bar en krona af pärlor och dia- manter på hufvudet, och hennes hår var ut- slaget öfver hennes skuldror, blandadt med långa, fina guldtrådar.
Hon hade örhängen af tre stora, hängande pärlor, och på sin bara hals ett halsband af spetsar och juveler, hvar- ifrån en lång, fin juvelkedja föll ned på hen- nes bröst.
Öfver klädningen bar hon en väst af guld- tyg, hvarifrån långa ärmar hängde ned, öppna från armbågen till handen.
När därefter förlofningsceremonien var förbi, gick bruden långsamt rundt omkring salen vid ljudet af flöjter och trumpeter och gjorde en lätt böjning på hufvudet för hvar gäst, hvarefter hon vände tillbaka till sina rum.
Men om en gäst kom senare än de andra, kom hon ut igen för att åter gå rundt och hälsa.
Till sist följdes hon ned på gården, där hon mottogs af ett följe adelsdamer, som lyfte henne på en tron, betäckt med dyrbara tyger, ned i en öppen gondol, och ledsagad af en hel flotta af gondoler med uppvakt- ning, begaf hon sig bort för att aflägga be- sök i alla de kloster, där någon af hennes släktingar var nunna.
All denna officiella prakt, hvarmed förlof- ningen firades, ansåg man nyttig för att trygga giftermålet.
Italiens historia kan uppvisa flere blodiga skådespel och långvariga fejder till följd af brutna förlofningar, och om ett parti var önskvärdt, skyndade man sig att göra för- lofningen så bekant och erkänd som möjligt.
Ännu långt fram i medeltiden var det bruk i Venedig, att familjefäderna förde sina dött- rar till ett slags marknad, där de unga män- nen kunde taga dem i skärskådande och välja sin brud.
Denna marknad hölls i St. Pietro di Ca- stello Olivolo, och de unga damerna, som med sina föräldrar begåfvo sig dit, voro re- dan på förhand klädda i ett slags bruddräkt, hvit, och med utslaget hår, och bärande sin hemgift i en liten väska om halsen.
De unge männen, som från alla sidor af lagunerna kommo till marknadsplatsen, kunde då i fred mönstra de olika skönheterna och lyfta på deras hemgift-väskor.
Det hände nog också då, att ett och annat par förut voro öfverens, och att därför förlofningen snart blef sluten.
När de unga damerna hade fått afsättning, höll biskopen en predikan och gaf dem sin välsignelse.
De unga männen togo sina ut- valda och deras hemgift med sig, och man begaf sig bort för att gifta sig.
Detta sätt att arrangera giftermål förefaller en ju tämligen affärsmessigt, men det har sin stora motsvarighet i många förlofningar, som ingås ännu i dag, och där det icke en gång är frågan om, att den unge mannen skall bli intagen af sin bruds yttre personlighet.
En nutidstparisare i goda omständigheter förblef länge ungkarl.
En af hans väninnor, som själf var lyckligt gift, ville på alla möj- liga sätt öfvertala honom att ingå i det he- liga äkta ståndet.
Mannen i fråga hade alldeles ingen lust därtill.
Han förde ett angenämt och obero- ende lif i sin närvarande ställning och var rädd, att hans förmögenhet, som var tillräck- lig för en att lefva fritt och gladt, skulle bli otillräcklig för två eller flere.
Men den unga frun lät sig icke afskräckas.
Hon försäkrade, att hon kände en ung dam, l l l i n r s M A T T A N " Pris 75 öre st. f ö r e k o m m e r absolut all öfverkoknlng &amp; vidhrftnnine-.
IDUN 1894 som skulle vara u t m ä r k t lämplig.
Där voro b å d e god familj och pengar, och själf var h o n också behaglig.
Nej, h a n h a d e fortfarande icke ringaste lust därtill.
Då försökte den unga frun ä n n u en gång och försäkrade honom, att han till börja med icke alls behöfde göra sig vidare b e s v ä r.
Han k u n d e väl » inlämna en lista på sina förtjän- ster till h e n n e s portvakt, » så att hon med en s å d a n nota k u n d e s t y r k a sina uttalanden om h o n o m, n ä r h o n ville tala väl om honom hos n ä m n d a familj.
Huruvida en s å d a n lista kom till s t å n d, vet j a g icke, men troligen gjorde sig den omta- lade h e r r n intet b e s v ä r d ä r m e d, då han fort- farande h a r förblifvit ungkarl.
(Slut i nästa n:r.)
Ur notisboken.
Drottningen återkom förliden lördag från Norge och mottogs vid Centralstationen af prin- sarne Carl och Eugen, änkehertiginnan af Dalarne, prinsen och prinsessan Bernadotte samt medlem- mar af ministéren och hofstaten m. fl.
Hon läm- nade den kungliga waggonen, stödd vid prins Bernadottes arm, samt hälsade de å perrongen församlade damerna och herrarne.
Drottningen begaf sig omedelbart ut till Drottningholm, dit hon åtföljdes af prinsarne Carl och Eugen.
Vigseln mellan grefvinnan Stephanie von Plåten och f. d. tyske ministern i Stock- holm grefve Carl von Wedel kommer att äga rurn den.
27 d:s i tyska kyrkan härstädes, Efter vig- seln afresa de nygifta med extratåg till Kungsör och vidare till Stora Sundby, där de torde komma att vistas omkring en månad för att sedermera begifva sig till Berlin.
* J sitf hem härstädes har aflid.it fru Anna Louise Lund, född Munthe, i en ålder af nära 82 år.
Hon var den sista kvarlefvande af tio syskon, barn till ryttmästaren, sedermera öfverjägmästaren i Kalmar län J.
L. Munthe och hans maka, född Regneli.
Den aflidna hade i nära 56 år varit i ett lyckligt äktenskap förenad med sin efterlefvande make, förre rådmannen i Vimmerby Anders Lund.
Duglig och praktisk husmoder samt kärleksfull och uppoffrande maka och mor, utgjorde hennes största sorg på gamla dagar den tvungna sysslo- löshet som pålagts henne dels genom en svår ögonsjukdom, dels genom andra kroppsliga lidan- den, hvilka hon eljes bar med ovanligt tålamod och lynnesspänstighet.
Hon sörjes af sin 87 årige make, tre söner och en dotter samt barnbarn.
Inom kretsen af anförvandter och närmara um- gängesvänner efterlämnar hon minnet af en fin- känslig, hjärtegod och ädel kvinna.
* Anjovis-jubileum.
30åriga jubileet af sin tillvaro firar i dessa dagar i bohuslänska skär gården anjovisindustrien.
Det var nämligen år 1864, som efter otaliga konserveringsförsök firman J.
J. Hallgren, Gullholmen, beslöt att i marknaden föra den s. k. anjovisen (skarpsill = Clupea sprat- tus) i hermetiskt tillslutna bleckkärl.
Visserligen förekom redan några år förut denna sillart kryd- dad och » bressling » saltad i små träkärl; men anjovisinläggningen såsom industri räknar dock sin tillvaro från nämnda tid.
För den bohuslänska skärgårdens ekonomiska lif intager denna näringsgren nu en högst bety- dande plats, så att tusentals personer af den äga utkomst.
Den har också på denna korta tid vun- nit så stark utveckling, att inläggningen från några hundratals burkar 1864 nu belöper sig till om- kring ett par millioner kärl.
Teater och musik.
Kungl.
operans första nyhet lär bli Smetanas komiska opera » Den sålda bruden », hvilken för sin melodiösa och vackra musik rönte stor fram- gång på flere af utlandets scener.
Fröken Labia har nu återinträdt i tjänstgöring vid k. operan.
Hennes första uppträdande skulle ExtPci W fin äga rum i går (torsdag) som Margareta i » Mifisto- feles. » Symfonikonsert gifves lördagen den 20 dennes, hvarvid den unga mycket lofordade franska vio- linisten Marteau kommer att låta höra sig.
Kon- serten lär komma att anföras af hofkapellmästarn C. Nordquist.
K.
Dramatiska teatern framförde i mandags inför fullsatt salong sin första nyhet för detta spelar: » Mariana », dram i fyra akter af José Echegaray.
Den geniale spanjoren häfdade äfven i detta verk sitt rykte som dramatiker; karaktärernas skarpa utmejsling, handlingens oblidkeliga konsekvens och den tragiska upplösningens gripande patos förenade sig att, som oftast i Echegarays dramer, akt för akt stegra åskådarnes medkänsla allt in- till slutet.
Nekas kan visserligen icke, att de två första akterna ledo af en del longörer, hvilka ytter- ligare underströkos genom det på premieren allt för långsamma och tunga spelet, men i den mån styckets konflikter tillspetsade sig, eldades äfven de medspelande, och efter den skakande slutakten torde få af de närvarande ha undgått att känna sig djupt gripna af författarens och de agerandes förenade konst.
Främst beror styckets verkan af den ytterst fordringsfulla titelrollen, och fru Seelig-Lundberg lade obestridligen i denna en ny och vacker seger till tidigare vunna.
Hr Palme spelade med myc- ken värme den tragiske älskarens roll, om än hans veka temperament icke alltid mäktade fullt gifva illusion åt lidelsens sydländska fullblodighet.
Hr Hillbergs till det yttre kalla, men innerst vul- kaniskt passionerade don Pablo gafs med nobel måttfullhet, och hr Fredrikson förlänade en hjärte- vinnande innerlighet åt den stackars sönderslitna Marianas faderlige vän.
Synnerligen rolig och förträfflig var hr Personne i en biroll, men vis- serligen icke en liten, den vurmigt narraktige och pratsjuke arkeologen.
När spelet efter några före- ställningar helt säkert allt igenom vunnit i fart och äfven mellanakterna, som på premieren voro allt för långa, förkortats, torde » Mariana » äga stora betingelser att bli ett reportoarstycke.
SJdra teatern har nu äfven fått sitt skrattpro- gram, som med framgång torde kunna upptaga täflan med Vasateaterns » Niobe ».
Alb.
Carrés fars » Doktor Jojo », som nu går för fulla hus kväll efter kväll däruppe på Söders höjder, är nämligen obestridligen ett af de kvickaste och mest under- hällande bland de franska lustspel, som förts fram på sista åren.
Sin nationalitet röjer det visser- ligen lika mycket genom sin brist på pryderi som genom sin kvickhet, men man har knappast hjärta att harmas åt det ibland något vågade i situatio- nerna, under det man så grundligt genomskakas af det välgörande skrattet.
Utförandet är ock på de flesta händer förträffligt; hr Hirsch som styc- kets » hjälte » skämmer icke bort ett godt skämt, som vi alla veta, och fru Chrisliernsson, hr R. Wag- ner, hr och fru Lambert, fröken Lindién m. fl.
af teaterns bästa krafter understödja framgångs- fullt hans bemödanden.
Konserter.
På operasångaren C. F. Lundquists af- skedskonsert om tisdag vilja vi ännu en gång fästa uppmärksamheten.
Torsdagen den 11 dennes gifver fröken Sigrid Lindberg konsert med biträde af flere förmågor, och dagen därpå konserterar den framstående pia- nisten fru Margareta Stern, hvilken ännu säkert är i lifligt minne från sitt föregående uppträdande härstädes.
Ytterligare gifves konsert fredagen den 19 den- nes af den välkända och uppburna sångerskan fru Dagmar Sterky, hvars tillbakaträdande från vår k. operascen väckt allmänt beklagande.
Hon bi- trädes vid konserten af frkn Sigrid Carlheim-Gyl- lensköld samt hrr Tor Aulin och Oskar Lejdström.
Flugorna.
f årsolen baddade så v a r m t mot de hvita hus- väggarna; fönster stodo öppna i alla vå- ningarna på ett af de vackraste husen, för att släppa in den friska luften — men också för att släppa ut flugorna, hvilka för länge sedan kvicknat vid af värmen och solskenet, ja, somliga af dem påstodo till och med att de aldrig sofvit.
Nu hade emellertid en liten svärm af flugor sam- manträffat på den allmänna stora promenadplat- sen, takrännan, där de gingo och solade sig — man skulle väl göra en utflykt för att njuta af våren!
Och så gjorde de bekantskap och talade om väderleken, som alltid har en stor betydelse, både för människorna, flugorna och konversatio nen.
Man fröjdades åt vårens återkomst och kom M c i r S c i l c i KökniiyiK * I * V « A 223 w M i A v w Garanteras utmärkt fo Pris kr.
öfverens om att den kyliga väderleken alltid har ett menligt inflytande på hälsan och lifligheten, helst hos en fluga.
Därpå begynte något hvar att göra små skildringar från sin omgifning, under det att man behagligt strök bakbenen öfver vin- garna — hvilket var ett fint umgängessätt inom flugvärlden.
Flugan från andra våningen berättade, hur hon hvarje morgon frukosterade med änkefriherrinnan, hvilket var så mycket mer anmärkningsvärda som hon var den enda varelse, hvilken denna » heder vederfors.
Visserligen hade betjänten sökt jaga bort flugan, ty de båda afskydde hvarandra.
men hon visste att behålla sin plats — ja, hon hade till och med haft den triumfen att behålla den längre, än han kunnat behålla sin, ty hon var kvickare i vändningarna än han, och till och med mindre påflugen.
» Och minst kunde jag tåla ho- nom, när ban gick med håfven, » tillade hon.
Hon beskref friherrinnans antika sockerskål, den hon noggrannt undersökt både utan och innan, och hon kände till hennes favoritsockerbröd.
» Ty vi flugor äro alltid vänner af den goda smaken, » menade hon.
» Socker är lika sött öfverallt, » förklarade nu flugan från vindsvåningen, som också ville ha ett ord med i laget, — » vare sig det ligger i en skål af glas eller en af silfver; ytan hetyder så litet, när innehållet är lika godt.
Jag har erfarenhet, ty vi dricka alltid kaffe tre, fyra gånger om da- gen däruppe hos den gamla frun och hennes dotter, som är sömmerska, » tillade hon, » men så ätes där heller inte mycket annat. » » Det är ett stort misstag, att allt socker är lika söttl » inföll nu kryddboflugan från bottenvåningen med viktig ton.
» Jag är kännare — jag har af profvat alla slag af socker i butiken och skulle kunna säga kunderna, hvilket som är bäst, mycket bättre än hvad handelsbiträdena kunna göra.
Men bevars!
När man inte blir tillfrågad, tiger man.
— — Ja, när man lefver sitt lif nere i en butik, då lär man känna världen med dess bedrägerier och faror!
Vore jag inte så snabbvingad, och hade jag inte den försiktigheten att alltid känna mig för, skulle jag för länge sedan ha råkat hla ut.
Det är visst godt att kunna föra ett bekym- merlöst lif i fråga om bostad och vivre, men man måste se upp och vara skarpsynt, när man fått flugögon.
Jag har till och med hört sägas, » till- lade hon i lägre, högtidligare ton, » att där lär finnas flugpappert En stackars sorglös varelses tillvaro kan bli förgiftad af mindre! » Professorns fluga från första våningen ryckte på vingarna och började tala om » en högre flykt ».
Hon surrade ju kring hans arbetslampa för hvarje afton och visste bäst, hur hans ljus lyste.
Hon kände till alla de böcker, som funnos både på hyllorna och skrifbordet; hon hade till och med gått igenom hans ännu icke fullt färdiga manu skript — hon, före någon a n n a n!
— och prickat i mariginalen.
Professorn kände sig en gång rent af ha myror i hufvudet, då det bara var hon, som på skämt satt sig på hans höga, kala panna; men han förstod sig inte på skämt, den allvarlige professorn.
Hon hade nära nog blifvit ett tviste- frö mellan professorn och professorskan, hvilken sistnämnda ville påstå att hon, flugan, icke fanns till I Men det hade hon tyckt gå för långt och därför satt sig midt på professorskans näsa — ja, det var väl något näsvist, det måste erkännas, men hvad kan man inte stundom ta sig till för att göra sig bemärkt här i v ä r l d e n!
.
.
.
Det är mycket som folk inte känner till, men som en fluga får reda på!
Ingen kan väl som hon bli vittne till husliga scener, enskilda öfver- läggningar och viktiga förtroenden — det är verk- ligen en lycka, såväl för den enskilde som hela världen, att flugorna äro så tystlåtna.
Nu tog friherrinnans fluga ledningen af samta- let och började tala om societetslifvet.
Hon hade varit med, hon!
Och hon hade också haft sin andel af bråket till den stora balen i mars, fest- an ingen trodde att hon varit där.
Hon hade till och med hållit på att bli ihjälslagen af en damborste, innan allt blef i ordning i den stora våningen.
Men också hvilka salonger!
Hon tyckte om glans och förgyllning, hon också, och det var just när hon höll på att ta närmare kännedom om familjeporträtterna, som man hade fått se henne.
» Oskadlig som en fluga », säger man j u; men icke dess mindre hade hon blifvit förföljd och jagad utan ro.
Ja, det är ett jäktande, när man vill » vara med! » det hade hon hört friherr- innan själf säga.
Emellertid hade hon under hela festen haft sin plats i ett af de stora draperierna som var väfdt hos » Handarbetets vänner », — hon kunde hela mönstret utantill och hon tyckte myc ket om bottenfärgen,, ty den var så mörk, att Aon inte syntes.
Hvita gardiner hade hon däremot i in K?
- ««Ä " JK ?iS !rl 1 £f T ?- h W 5 endast • 25 n r hnt.
Finnes hos TMV._ AU™
IDUN 324 aldrig tyckt riktigt om; de äro så genomskinliga och farliga.
Hon trodde bestämdt, att unga fröken delade hennes smak, ty denna sökte sig gärna in i hörnet med den lilla bekväma soffan, som till hälften doldes af det tunga draperiet — där hade hon suttit, fröken nämligen, men hon, flugan också, under en half vals den aftonen, tillsam- mans med den ståtlige gardeslöjtnanten, hvilken flugan förut hört säga att den unga fröken var utomordentligt söt.
Det var nu en åsikt, som flu- gan inte alldeles kucde dela, ty hon för sin del föredrog i detta fall mycket den stora tårtan, på hvilken hon haft sin plats under hela supén.
Hon visste till och med fullkomligt säkert, att den var sötare; ty för att göra en jämförelse hade hon just i det förutnämnda ögonblicket flugit fram och kysst den unga flickan på de friska, röda läp- parna.
— — Men då skulle man sett hvad han, löjtnanten, fick för en afundsjuk min!
Och flugan blef genast bortschasad.
Ty tre — det är alltid en för mycket!
Och då blir » den tredje » bort- jagad! » » Ja, man kan bli afundad fastän man bara är en förbisedd och föraktad liten fluga, » instämde sömmerskeflugan.
Ty hon hade, aftonen före den nämnda balen, suttit uppe tillika med sömmer- skan, som höll på att fästa de sista rosetterna på frökens rosafärgade sidenklädning, och hade då hört den lilla sömmerskan önska: » Ack, den som nu vore en fluga och finge se på därnere pä festen i morgon kväll! » » Vi flugor äga många företräden, » inföll en an- nan fluga, som tagit in hos den unga poeten, hvil- ken bebodde en dublett i en annan del af vinds våningen.
» Jag har hört honom önska sig vara riktigt bevingad, » sade hon.
— Men hvad den bo- staden för öfrigt angick, så var flugan inte nöjd med den — hon tänkte Hytta.
Han, poeten, åt sina mål ute — om han för resten åt några alls, hvilket flugan inte visste, och hon kunde inte lefva af bara cigarrer, fastän hon hört att cigarrbulikens ägare därnere gjorde det; tvärtom var det just cigarr- röken hon afskydde och den skulle väl slutligen komma att jaga henne ur huset.
Hade hon inte tagit sig fast där för vintern, skulle hon inte ens ha stannat så länge.
Nej, hon kunde inte finna, att det där var något poetiskt lif.
Det " var bara Redigeras af Sophie IAnge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
En landtbo är jag.
Uti staden En ful figur jag skulle göra, Jag bland palatsen, hela raden, Totaleffekten skulle störa Och säkert bli en kvistig fråga, Så för de höga som de låga.
Kusiner har jag nog därinne, Som äro sirliga och sköna, De lefva än uti mitt minne Från tider då vi, ännu gröna, Tillsammans hade stunder ljufva På barndomshemmets lugna tufva.
Men nu kantänka de ej vilja Om landets fröjder mera tala, På äng och åker de ej skilja, Ej värda ens en rutten spala.
JJarväl kusiner!
Jag er lämnar Åt edert värde.
Och publiken Nu säkert anar att jag ämnar Mig själf utställa åt kritiken.
Mitt stackars jag.
Hur skall jag kunna Behag för edra ögon finna?
Men om blott tid ni vill mig unna, Jag skall terränger för er vinna, Och hvad för fäfot eljes ligger, Jag värna skall, om ni mig tigger; Och får för ondsint tjur ni springa, Ty s å d a D t händer ju ej sällan, Sä skall er tjänare, Eå ringa, Snart bringa besten uti fällan, Me ' ns ni helt lugnt kan retirera Och med er klyftighet briljera.
Ja, sådan är jag i det hela, Men vill ock gärna för er alla På mina ringa krafter dela Och för er fot i stycken falla.
Hvad jag af hyllning ville ge dig, Om jag dig kände.
Hvad man plär Benämna den som ej är redig.
Ett namn för den ej snillrik är.
En färgton som uti november En ruskdag brukar bjuda på, Och hvad som sedan i december Med slutadt värf till ro får gå.
Hvar bondens blick med glädje stannar, När rågen hvitnar där till skörd.
Hvad flickan blir, när mamma bannar.
Hvad lätt af » vätan » blir förstörd.
Ett hinder utaf blad och grenar, Tätt sammanfogadt i din väg.
Hvad frodas uppå äng och renar Vid sommartid?
— vet du, så säg.
Ett vackert grönt effektfullt bryter, Mot bottenfårg af annan sort, Men matmor det ändå förtryter, Och köksan får det taga bort.
E n runa som på bragd kan tyda, Men ock på råhet och skandal.
Hvem bör sin husbond ' s order lyda?
Hvad går igen i sång som tal?
En man som väl kan ödmjuk vara, Men ständigt dock sitt hufvud bär Högt öfver mängden.
Hvem får fara Från ort till ort?
— En möbel kär.
Hvad som för mången först fick värde När det till sist förloradt blef.
Hvad Pål af domaren begärde, Då han blef fälld för underslef.
Och nu jag sparat har det bästa, Ty det vill flyta ofvanpå, Och det förutan kan din nästa En god kopp kaffe knappast få.
9) 10) 11) 12) 13) 14) 15) angränsande hus.
» De tycka, att vi äro för oroliga af oss — men jag försäkrar att det finns många människor, som göra lika mycket väsen för ingen- ting. » » Och hvad de äro inbilska! » inföll en annan.
» Häromdagen var jag på cirkus — men det var då rakt ingenting att se deras akrobater.
Då kan jag bra mycket bättre gå i taket; och om man skulle be dem promenera uppför en glasruta, finge man väl se! » » En gång, » berättade ännu en annan, » har jag räddat huset, där jag bodde, från eld och brand.
Jag stack sonen i huset så skarpt på pannan, att han vaknade och fann att han somnat ifrån lju- set om kvällen; och hade det fått brinna ned, hade lågan ovillkorligt antändt tidningen, som låg bredvid på bordet.
Men han förstod aldrig, att det var jag, som väckt honom, utan hade i stället så när slagit till mig i hastigheten.
Nej, han till skref det bara » sin goda tur » — den får då he- dern för allting!
Men om människorna bara ville se, hur stora verkningar » småsakerna » ofta kunna åstadkomma här i lifvet, så skulle de inte vara så högfärdiga! » — — Men — hvad var detta?
— en regndroppe!
Och i elt nu voro alla flugorna skingrade.
Ett moln på himmelen jagade bort hela den glammande skaran — sällskapslifvet tål inga oväder.
Då sö- ker hvar och en sitt igen, söker skydd hvar han kam, och allt det glädtiga surret tystnar.
— Sä där går det till i (lugvärlden, och så går det stundom också till i människovärden.
Kanske äro de inte så olika?
Hedvig Indebetou.
» — st6rn Innehållsförteckning.
H i l m a Angered-Strandberg; af Ellen Key (Med porträtt).
— Septerabervår; dikt (ill tärnorna, af Jo lian Nmdling.
— Ar- betarhem; af Sofi Nilsson.
— Kuggad: s k i s s af Fröken Anna.
— Litteratur.
— Huru man förlofvar s i g; några betraktelser for Idun af Helena Nyblom.
(Forts.) — Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Flugorna; af Hedvig Indebetou.
— Tids- fördrif.
kur e mara: handtverkare.
sallt Lisa 1: maträtt.
en Ia6t dag: station i Götaland.
hist n Ciri: fruntimmersnamn.
Söla mar: badort i Sverige.
Ägir ne f a: krydda, nesa s svind: fågel.
Begynnelsebokstäfverna bilda det la- tinska namnet på en af våra vanliga- ste vilda blommor.
O — p.
Diamantgåta.
Lösningar.
1) Bokstaf, 2) badort i Sverige, 3) indisk gudomlighet, 4) ädelsten, 5) bi- bliskt ryktbar ort i Palästina, 6) ab- strakt substantiv, 7) bokstaf.
B-a Ord fö rvand 1 i ngsgåta.
5) ö) 7) 8) Siffrorna ersättas med bokstäfver, hvilka lästa från vänster till höger samt uppifrån och ned bilda samma ord.
Vanja.
Logogryfen: Sammarnalt; somna, » Ömma * (drottning » Ömma » har sin hofhållning 1 det inre af Omberget " vid Vettern), osar, natt, • mor », matta, sommar, morna, Arno, amma (med + ett » t - mamma), mamma, om, som, att, mota, trasa, Trosa, Nora, atom, roman, ort, rast, * ornat », so, snara, sot, snart.
Fyrkantgåta.
S. Ii.
1) 2) 3) 4) Mitt andra är en fridsam plats, För andakt och för bön.
Mitt första ville gärna Mats Från skolan.
Men det rön Han gör, att lärarn för hans far Mitt femte kort och godt.
Mitt tredje uti alla dar Bland nöjen främst har stått.
Mitt fjärde vägarne nog lär ' Att bli, när regntid rår.
Mitt sjätte finns i Skåne, där Man landtbruk lära får.
disk erlo: stad i Danmark.
rek pig * Eena: del af Medelhafvet.
en öja nog: fisk.
egg kil Uven: promenadplats i när- heten af Stockholm.
naken zar ebud: bibliskt namn.
yr Brute anc: stad i England.
res lut: klädespersedel.
repa lod: rofdjur.
HULTMANS Cacao &amp; Chocolad Apokirpen: Pipa, pip.
P i.
Anagrammet: Hufvudordet är sadla, hvars bokstäfver omflyttade bilda adlas och Ladas.
Tabnla magica: 10 3 4 23 11 9 19 11 6 8 7 5 15 11 5 8 6 5 1 15 10 5 1 9 2 6 6 10 15 13 4 10 8 9 2 10 1 7 13 18 8 ös IQåJOtQtt; 1894 i ett fall, som hon och den unge mannen hade samma smak, och det var att de ibland brukade vara ute och surra. » » Våren prisas som en härlig tid, » inföll en stor, äldre fluga för att byta om ämne, » men jag har hunnit lära mig, att den äfven har sina obehag och faror.
Först har man den här besvärliga vår- städningen, då mattorna tas af och alla fönster öppnas, så att man blir störd i sin vinterro.
Jag är känslig för drag; och vill man flyga ut på en stund, kan man räka att se sig utestängd, när man vill in igen.
1 somras bodde jag på landet, men där var det ondt om mat.
Jag fick lof att noga undersöka kalfsteken, som kokerskan köpte hem från staden till hvar söndag, för att känna om den var bra.
— Och på landet har man sva- lorna, de närgångna hyresgästerna, som hyra sig in under takåsen!
Dem kan man då bli alldeles uppäten af!
Ja, bara man tittar ut — vipps!
kan man löpa fara att sluta sina dagar i gapet på en svalunge — ett bra prosaiskt slut för en varelse med vingar!
— men » släkten är värst, » säger ordspråket. » » Det finns också andra faror på landet, » sade professorsflugan, som gärna ville ha något att säga.
» Professorn skref i höstas en afhandling om svamparna, och då fick jag teoretisk känne- dom om flugsvampen. » » Människorna göra allt för att sammansvärja sig emot oss, » genmälde en fluga, som hade sitt logis hos ingeniören i tredje våningen.
» Men de äro inte så farliga med sina teorier.
Jag undrar just öm någon i detta uppfinningarnas tidehvarf ännu utfunderat något osvikligt medel att utrota flugorna?
Nej, vi äro dem för klokal Och jag tror att vår tillvaro kommer att räcka så länge som deras, hur gärna de än vilja bli oss kvitt och hur de svänga sig med ordstäfvet » att dö som flugor. » » Hvad det beträffar med farorna på landet, » återtog sömmerskans fluga, » så går det då precis lika lätt att drunkna i en gräddskål i släden.
Det har jag erfarenhet af — och hvad jag var slok- vingad, när jag slutligen lyckades krypa upp på skaftet af en sked! » » Och hvad göra vi dem egentligen för ondt, som de förfölja oss för? » tillade en fluga från ett 2 10 4 3 1 5 0 1 3 1 10 1 6 7 1 10 9 1 U rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var- maste af professorerna hrr Joh.
Lang, Seved Ribhing, Nils 0:son Gadde, C.
J Ask samt doktor Olof Moberg.
