# ID: svediakorp-per990
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,522
# sentences: 602
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Fredagen den 26 januari 1894.
N:r 4 (319) Prenumerationspris pr år: Idun ensam kr.
I d u n s M o d e t i d n i n g jämte k o - lorerade planscher • I d u n s M o d e t, utan k o l.
p l.
... • 5: 4: 50 3: Byr »: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr. A l l m.
telef.
0 1 4 7.
Prenumeration sker å alla a n s t a l t e r i riket.
Kedaktör och utglfvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
post- Redaktionssekr.
: Jane En del af somma- i ren 1892 tillbrag- te jag i sällskap med några artistvänner i Önningeby pä Åland, en mil från Mariehamn.
En dag körde en kärra upp på gården framför nämdemannens bygg- nad, där vi residerade, och nr hoppade en ung dam, strålande glad och munter som en majmorgon.
En äldre dam följde.
Presentation: fru Gernandt, fröken Ger- nandt — syster H .., svägerskan A., herr X.
och herr Y.
De ny- anlända kommo åkan- de från Mariehamn, badorten, för att hälsa på kolonien.
Där blef förmiddagskaffe på fläcken, enligt den fin- ska vanan.
Där blef vidare en improviserad festmiddag, bestående af hvad huset förmåd- de och hvad gästerna förde med sig.
Ty dessa älskvärda gäster hade förutsett möjlig- heten af att artisterna kunde vara flitiga och befinna sig på utarbete i skogsbygden eller vid stränderna, och de måtte ej haft någon vidare tro till de åländ- ska gästgifvargårdar- na.
Alltså festmiddag, /.
Nordling.
helgfri Tryckeri Aktiebolag.
7:de årg.
Utgifningstld: hvarje Iduns fredag.
Lösnummerspris I 5 öre (lösn:r e n d a s t f ö r k o m p l e t t e r i n g a r) Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p l a t s e r » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å h ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Gernandt.
åstadkommen medels förenade krafter, där- efter nytt kaffe i träd- gården, där kalfvaroch föl nyfikna sträckte sina hufvuden öfver gärdesgården och ville vara med, därpå ett par ögoblicksfotogra- fier till minne af da- gen, och så körde skjut- sen fram.
Och vi be- funno oss åter ensam- ma, ännu skrattande åt allt vi skrattat åt under dagens lopp.
Det var nu strängt taget icke det, som jag skulle berätta, utan jag skulle skrifva text till den älskvärda för- fattarinnans porträtt.
Jag hade sedan nöjet att träffa henne både på åländsk och svensk mark och på skepps- däck under ett par karantänsdagar.
Hon förde med sig färska intryck från Pe- tersburg och var för- tjust i lifvet där och i ryssarne.
Öfver si- sta vintern hade hon vistats i Helsingfors, där hennes fader, fabrikör H.
J. Ger- nandt i Stockholm, hade en filial af sin affär.
I den finska hufvudstaden hade hon debuterat på Svenska teatern och ämnade
I DU N 26 1894 O, slit ej vänskapsbandet allt för snabbt isär!
Om ock det knyts igen, en knut dock finnes där.
Rilckert.
nu under vintern taga lektioner för Signe Hebbe.
Om fröken inte höll på att skrifva nå- got?
Det var väl i alla händelser förfat- tarinna, fröken egentligen var?
Nej, hon ville inte räknas bland för- fattarinnorna.
Det var endast helt un- dantagsvis, hon någon gång tog till pen- nan.
Hon hade ju skrifvit så ytterst li- tet — ett par skisser i Ny Illustrerad Tidning, det var allt.
Och det var ingen- ting att tala om.
Och hon var alls inte säker på, att hon kunde skrifva något dugligt.
Teatern tycktes intressera henne mera.
Hennes sceniska bana hade omfattat summa tre roller — först Tofslärkan, hufvudrollen, sedan bruden i Guy de Maupassants » Musotte » och Kitty i » So- doms undergång » — de två sistnämnda så maktpåliggande och svåra roller, att jag ville se den nybörjarinna inom konsten, som skulle kunna konsten att lyckas i dem.
Hvad hon saknade var för öfrigt just det, som kan inläras, tekniken, herraväldet öfver sina uttrycksmedel — att intelligensen fanns, behöfver jag inte tala om.
Sedan vi karantänat oss öfver till Stock- holm och haft ett angenämt sommarnöje på en öfverfull ångbåt ute på fjärden vid Fejan under två vackra augustidagar, skildes ålänningarna.
Fröken Gernandt upptog sina sceniska studier, men hon skref också i all tysthet det var in- trycken från Petersburg, som ville ha luft.
Hon väckte berättigadt uppseende genom den förtjusande novellen » Fata morgana » i kalendern Nornan.
Och så mötte jag henne på gatan en vårdag, då hon var på väg till bokförläggaren Al- bert Bonnier för att höra sig för angå- ende möjligheten af att få ut en novell- samling.
Den kom ut — » Fata morgana » hette boken efter den nyssnämnda novellen, som stod sist i häftet — och den väckte uppmärksamhet, både därför att den var så olik de många samlingar af dussinno- veller, som på vårsidan hvarje år belasta boklådsdisken, dels därför att den var så fin och konstnärlig och originell.
Den uppenbarade ett diktaregry af ett helt och hållet eget slag.
Med den boken var Jane Gernandt ett namn inom vår unga litteratur.
Kort efter det boken kommit ut, för- svann dess författarinna från Stockholm.
När man råkade henne där, föreföll hon allvarlig och helt och hållet lämpad efter societetens fordringar — det var endast inom hemmets fyra väggar, som det glada skrattet från Åland åter lät höra sig.
I stockholmslifvet trifdes hon föga, kände sig ensam, hade få bekanta och sökte aldrig göra sig bemärkt.
Sär- skildt inom de literära och konstnärliga kretsarna var hon personligen så godt som okänd och är så ännu.
Hon reste nu till norra Frankrike, till- bragte sommaren i Dinard, en liten by på Normandiets kust, där befolkningen tillhör de af Pierre Loti skildrade islands- fiskrarne, och har under vintern vistats i Paris.
Därifrån har hon hemsändt såväl några noveller till julens kalendrar och tidningar som de fint kända och spiri- tuelt skrifna små skisser ur världstads- lifvet, som stått att läsa i Idun.
Och nu vill jag slå vad om, att Peters- burg ej längre är den mest förtjusande stad i världen, ty för få dagar sedan skänkte fröken Gernandt i Paris sin hand åt författaren bch upptäcktsresanden Ju- les Claine, som haft den turen att upp- täcka henne i världsstaden eller på Lotis hafskust.
Återstår nu att se, om vi skola få be- hålla madams Claine som svensk författa- rinna, eller om hon, tack vare sina nya förbindelser och främst tack vare sin ta- lang, en vacker dag står tipp i den fran- ska literaturen.
Hon har många egen- skaper, som borde försäkra henne om framgång inför en fransk publik.
* Det som Jane Gernandts skisser först och främst bära vittne om, det är om författarinnans goda hufvud, om hennes varma, friska och starka känsla.
Det är denna känsla, som inlägger så mycken poesi i de personer, hon skildrar.
Man intresserar sig vida mindre för dem än för henne, som berättar.
Hon är själf med från början och till slut.
Minst af allt har hon sin styrka i objektivitet, och det, som skulle berättas lätt och flytande och flyktigt, det lämpar sig ej för hen- nes penna.
Jag kan inte tänka mig hen- ne skrifva en berättelse sådan som Rust Roests » Rika flickor » — med hvardags- figurer och hvardaglig handling, under- hållande, rörlig och smårolig.
Hon skrifver ojämnt och ibland en smula trassligt (se t. ex. berättelsen » Teorier »).
Hennes tidigaste skisser, af hvilka ingen ingått bland novellerna i » Fata morgana », visade inflytande af Herman Bang.
Från denna sin debutstil har hon sedan fri- gjort sig, men full frihet och fullt herra- välde öfver sitt framställningssätt har hon ej vunnit annat än i sina allra bästa noveller — där en enda samlad och stark grundstämning behärskat såväl innehåll som stil (t. ex. novellen » Fata morgana »).
I denna berättelse liksom i den lustiga » Katja » och i den mindre behärskadt skrifna, men till sitt innehåll mera bety- dande » Nadina » har hon i sina porträtt af ryska kvinnor gifvit de för rasen ut- märkande dragen en lika fin som träffan- de belysning.
De som känna de ryska damerna bättre än undertecknad, ha er- känt det träffsäkra i teckningen — fram- för allt framställningen af Nadina, den fattiga, vetgiriga och anspråkslösa stu- dentskan, med det skarpa hufvudet, det oansenliga yttre, det goda hjärtat och den starka karaktären.
I de flesta af hennes skisser träffar man på tankar och uttryck, som förvåna genom sitt djup och sin ursprunglighet, man finner sig litet emellanåt föranlåten att utbrista: » hvar i hela världen kan hon ha hittat på det här? », ty man upp- täcker, att hon har fångat känslor och motsägelser, som man känner igen från sig själf, fast man kanske ej velat erkänna dem eller ens klargjort dem för sig själf.
Läs till exempel » Stackars Fritz » — om honom, som kommer till sin kamrats graf och måste erkänna, att han ej sör- jer, som han borde sörja.
Och med hvil- ken finhet har hon ej uppfångat själs- stämningar och gifvit dem just de rätta uttrycken — vackert tänkta och vackert sagda, aldrig torrt analyserande, aldrig framställda med viktig belåtenhet öfver egen förmåga.
Kommer min läsare i håg enstöringens uppgörelse med sig själf angående sitt förhållande till sin hund, angående hun- dens karaktär och hans egen — detta lilla stycke, där språkets tonvågor med de ofta återkommande upprepningarna af samma ord melodiskt ackompagnera in- nehållets tunga vemod?
Det finns mycken lyrik i dessa skildrin- gar, en varm och svärmisk, men aldrig fadd och sliskig lyrik — Jane Gernandt tycks, till skillnad från flertalet författa- rinnor, mest af allt afsky banalitet - men där finns ock psykologisk skarpblick — t. ex. i analysen af vänskapen mellan ett par män i » Stackars Fritz », eller af vänskapen mellan flickor i slynåren (i » Flickvänskap », tryckt i Idun i fjol), el- ler mellan mogna kvinnor i den märkliga novellen » En bikt », nyligen tryckt i Ny Illustrerad Tidning.
Denna hennes blick för själslifvet har likväl hittills fått uttryck mera glimtvis och episodiskt än i någon genomförd ka- raktärsteckning.
Kanske lämpar sig hen- nes skaplynne bäst för det lätt hänka- stade, det fint och skarpt antydda, bättre för skissen än för romanen — det är i alla händelser ej sidornas antal, som gif- ver ett literärt arbete dess större eller mindre betydelse.
Ett utkast på fem si- dor kan väga mer än den digraste roman — de vackraste visorna äro, som ordsprå- ket säger, aldrig långa, och hvarför an- vända många ord på det, som kan sägas i få?
Det är ju en ren dumhet att vilja påstå, att en roman, endast genom att vara en roman, skall intaga en högre plats inom diktningens värld än en no- vellett.
Det är ju styrkan i känsla och tanke, det är själen i konstverket, som bestämmer dess värde.
Och det är just själ, det är varm känsla och personlig tanke, man funnit i Jane Gernandts noveller — det osofrade eller sökta, som man ock funnit i en del af dem, det är brister, som kunna arbetas bort, och som visst redan till god del äro bortarbetade.
En kritiker, som nyligen ägnat » Fata morgana » en liten essay, — Oscar Le- vertin i Nordisk Tidskrift — har före- kommit mig i att som prof på Jane Ger- nandts karaktäriseringsförmåga citera hen- nes yttrande om en af de unga flickor.
hon framställt med sådan vinnande frisk- het och fin intelligens: » Det är något af tidig morgon öfver henne, någonting svalt och klart och oåtkomligt, som jag inte kan få namn för.
Har du kanske märkt — jag har åtminstone känt det så många gånger — att naturen aldrig är så sluten inom sig själf som före sol- uppgången?
Det är väl kylan och den stora stillheten, som göra att man känner sig så främmande och utomstående; man ser och ser, och så tycker man, att det försiggår någonting där inne, som man aldrig skall få veta, hvad det ä r.
.
.
» Kritikern låter detta citat följas af dessa ord: » Hur förtjusande fint är ej själf va greppet, hur utomordentligt själfullt åter- ger det icke en hel klass unga flickor af de inbundna, korrekta och tysta, men in- om hvilka man anar, att så många a n - satser darra, att så mycken viljekraft rör sig, som både fängsla och inge vördnad. » Jag har anfört detta yttrande, dels för att visa, att jag ej är ensam om min höga tanke om Jane Gernandts talang, men i synnerhet därför, att denna typ för den unga damen — » den inbundna, korrekta och tysta », med ansatserna och viljekraften — tyckes mig ha så mycken gemensamhet med författarinnan själf, som vore uttrycket fäldt om henne.
H o n tyc- kes ha lefvat sitt inre lif tämligen isole- radt, hon har sökt uttryck för det, som rört sig inom henne, i sina sceniska för- sök och i sin diktning.
Och de, som i henne finna en äkta diktarnatur, med möjligheter af ett helt och hållet sär- eget slag, de kunna ej beklaga, att hon, från att som skådespelerska uttrycka an- dras känslor och tankar, öfvergick till att lägga fram för oss det hon själf känt och drömt och tänkt.
Och hon säga oss.
har säkert ännu mycket Georg Nordensvan.
Salongen och lifvet.
u har mig lländat mången dar ungdomsglad du gång, sitter i rik och strålande salong, Iland lyx och glans och Jviin tjusning glitter.
har du ofta väckt, när kring din kropp sig smyger i plastiskt mjuka veck en af silkeslcna tyger.
iJch dock — långt fagrare när, trogen i det din kraft ' Långt dräkt du lilla, och omsorg du heskär åt hemmets värf, vanare det glöd ler, tänker din Hick den djupa hjärtats stilla.
din ungdom när hvad du ädlast som 27 IDUN 1894 värme olott ger, skänker.
är, att Vår hug, vårt hjärta, till drifhusplantor om llott vårt blifva, salongens kvafva dem hägn och sol skall ^Du är för god att ^Mig följ luft gifva.
tvina i världen där.
.
.
vida, där för hvad godt och ädelt mig lyster att få strida!
* jDu älskade / JHig gafs att hördens glans och aldrig jag skall drien att offra dig i juvelers dig kunna kärlek, kärlek intill dela är ej makt ljuda, prakt skruda, har jag nog, döden åt den, som helt mitt l \ om, förnuft mina hjärta tog.
.
.
öden!
E.
N. Söderberg.
Efter helgen.
Några betraktelser om barnen oeh julklapparne.
För Idun af F r e d r i q u e Werner.
) an hör ofta i fråga om barnalitteraturen den maningen gifvas: » endast det bästa åt våra barn! » Den, som från sin egen barn- dom minnes, hvilken kraft några bokblad, skild- rande sällsamma människoöden, kunde hafva att spänna och passionera vår barnasjäl, att från högsta extas af hänryckning få den utom sig af förbittring, den har ock erfarit, huru dessa växlande intryck ristat för lifvet outplånliga spår i den en gäng färdigbildade och fullt stad- gade karaktären.
En utomordentlig roll spelar ungdomslektyren i vår själsutveckling.
Människo- själens ömtåliga element liknar det fina mussel- skalet, hvarpå man kan räkna märkena efter hvarje böljslag.
Barndomen med alla ting och alla tankar kommer upp och upp igen och lyser igenom den fullväxtes personlighet.
Som individens barndomslif nästan helt och hållet präglas af föräldrarnes föreskrifter och villkor, utöfvar dessas uppfostringssystem ett stort inflytande på framtida vanor och tänkesätt.
Att föräldrarne känna detta och ej invagga sig i säkerhet, utan ha vissa rädsel- syner, visa deras skrupler, då fråga blir om inköpet och valet af julböcker åt deras barn.
liärarne tagas i samråd, deras omdöme iespek- teras, tidningsrecensionerna beaktas, problemet vrides och vändes, och först efter starkt be- tänkande fattas beslut.
Så godt sig göra låter, söker man följa maningen: » endast det bästa! » Man byter icke om och ger icke heller upp sina vanliga uppfostriagsprinciper, man håller på dem och drar snarare till än släpper efter samt låter planmässighet och eftertanke tygla känslorna.
Då barnets julklapp kommer i form af en bok, mätes gåfvans värde mera sällan af barnet efter samma måttstock som de andra julpresen- ternas, det vill säga: efter kostnadspriset.
Är den också » billig », utöfvar den dock alltid en viss dragningskraft.
Den mönstring, degradering och likgiltighet, som bevisas de andra » torftigare » gåfvorna, utsättas mera sällan julböckerna för, äfven om de betingat ett lågt pris.
Lofvar titelbladet godt, vattnas det riktigt i mun.
En långlifvad, oförstörbar existens i barnahjärnan kan denna anspråkslösa gåfva komma att upplefva, äfven sedan både pärmar och blad sönderslitits eller den, som det heter på barnaspråket, » kommit bort ».
En skymt af glädje kan minnet däraf åratal efteråt uppväcka.
Men är » endast det bästa » godt nog i fråga om barnens julböcker, råder en betänklig prin- ciplöshet, när valet skall göras af deras öfriga presenter.
En oförklarlig och besynnerlig omkastning äger oväntadt rum.
Orsak och verkan har man icke mera någon förkänsla utaf Efter att bestämdt och besinningsfullt hafva följt ett klokt och försiktigt utgallringssystem i bokvärldens uppsjö och efter att hafva beseg- rat hvarje frestelse till afprutning på sitt litte- rära sedlighetsideal tar omutligheten ände, så fort man väl är färdig i bokbazaren.
Slumpen får nu råda.
Det är, som hade man så förbrukat alla fjärrskådandets instinkter i bryderierna vid bok- affären, att en sådan kraftuttömning ej kan medgifva vare sig eftertanke, fasthet eller håll- ning, då man skall till att orientera sig på det återstående området af julmarknaden.
Själf- behärskningen får vika, tvångströjan kastas, hvarje infall, hvarje nyck följas öch tillfredsställas, och ögonblickets ingifvelse är det enda man bin- der sig vid.
Man har först och främst ett starkt begär och behof af att uppfylla barnets alla upptänk- liga önskningar.
Man.
vill framför allt se det förnöjdt.
Målet tror man sig endels vinna ge- nom att öfrerhopa och belamra det med en mångfald julklappar.
För att ej löpa risken att möjligtvis svikas i denna sin åstundan, skaffar man sig julklappar » att ha i reserv » åt den, som anser sig tillbakasatt, för att före- bygga att en E u r m u l e n min eller missbelåtet ord skulle störa » julfriden ».
Att ett bortskämdt, pretentiöst och själfviskt barn, fallet för skryt och öfverdrifter, natur- ligtvis fostras af en sådan öfvermättnad, har man intet förutseende utaf.
Man vakar öfver, att ingen bok, som kan alstra njutningslystnad, sättes i hand på barnet, men att låta detta komma öfver de raffinerade lyxföremålen själfva, rädes man icke för.
Man staplar upp kring denna hemmets för- hoppning lätta genomskinliga baldräkter med sidenränder, guldbroderade atlasbälten, chic-skor passande för haremsalkoven, nipper inbäddade i mjukaste hvita bomull, bedöfvande essencer, doftande tvåler med Pinauds stämpel, påsar med myskparfym, rosafärgade visitkort och papper och kuvert med prunkande monogram; och detta i ouppräkneliga variationer.
Helt och hållet säkra äro vi ej heller, om icke någon beredvillig hand insmugglat ett munstycke af äkta östersjöbernsten i något julklappspaket.
Att barnet genom denna föräldrarnes slapp- het och svaghetssynd löper risk att blifva en prålsjuk, ytlig och utlefvad människa, åt hvars lif endast tomheten och flärden ge innehåll, förbiser man totalt.
Följdriktigt är också, att en gång fläsk- och burkattiraljen på kokettens och snobbens toalett- bord är ettiketterad med sä besynnerliga namn, att en vanlig människa ej utan möda kan läsa dem.
Smink, poudre och morfin gå n o g, hvar och en känner, hvad d e t är, m e n kollyrium för ögonbrynen, antimonium för ögonen o c h Lennek för naglarne äro konstigare att dechiff- rera.
28 Men återvändom till barnet.
Då detta efter julferien bör återvända pånyttfödt och uppfriskadt till skolarbetet, märker en uppmärksam iakt- tagare, att det endast med långsamma fjät nått målet.
Det yttre lif, barnet fört, har tryckt sin stämpel på det inre.
Dessa bägge hänga närmare samman, än vi beakta.
Braskande barndialoger märkas efter jul- ferien redan i småskolan.
I medveten ton tillfrågas första bästa skol- kamrat: » huru många julklappar fick du? » Den tillfrågade, anande forsat, men något lug- nad genom medvetandet att hafva kommit upp till minimum, svarar: » tjugufem. » Den förhöran- de uppblåst: » jag fick 4 0.
Drack ni vin hemma hos dig till middag hela lofvet? » » Nej, men vi ska, har pappa sagtl » genmäler den till- sporde, lätt om hjärtat att hafva redt sig ur klämman att synas mindre gentil än kamraten.
Högre upp i skolan söker man också impo- nera genom att framhålla sitt materiella väl- stånd.
Endast det uppseendeväckande framdrages: presenternas fabulösa priser, matanrättningarna, vinlistan, taffelutgifterna, jullotteriernas pikan- taste vinster, hvaremot allt som stöter på in- dragningsstat sorgfälligt öfverhoppas.
Den, som ödet varit mindre generöst emot, känner som en kall kåre utefter ryggen, dä hans tur kom- mer att sticka under.
Jordmånen är beredd för det rotfasta bruket att bedöma människans värde efter ytvidden af hennes tomtareal.
Betecknande är, att man hör barnet orera om hvad det själft skördat, men merendels halka förbi, hvad det offrat och skänkt föräldrar och vårdare.
Barnet har en fin instinkt af, att detta är ett ömtåligt kapitel, som bör glöm- mas.
Ty fullt öfvertygad kan man vara, att funnes något därur att prunka med, skulle man ej underlåta att ytterligare krydda den impo- nerande berättelsen.
Det är i barnavärlden som uti de fullvux- nes, man undviker allt, som stöter på skandal.
Dit hänföres allt » knussel ».
Huru påkostande skulle det ej kännas att, just som man sprättat med en lyckad tirad, behöfva krypa fram med, att man på julaftonen ej hade annat att ge sin » fröken » än en blyerts- penna och ej kunde lyckliggöra sin mamma med annat än » en katt på hampväf ».
För barnets uppdrifna fordringar och kälk- borgerliga värderingskonst afsticker den bjärta kontrasten mellan yppigheten i deras undfådda gåfvor och torftigheten i de aflevererade syn- nerligen starkt.
Påtaglig är också skillnaden.
Men föräldrarne, som anse sig ha privilegium att under julen låta uppfostringsmaskineriet stanna af och ligga nere, försumma och låta ett ypperligt tillfälle gå sig ur händerna att öfva barnets själfkritik, hvaraf följer, att bar- net ogeneradt och bekymmerslöst inom hem- mets murar finner sig uti den vanskliga situa- tionen.
Ingen skada är skedd, endast skenet kan räddas där ute i kamratkretsen.
Barnets kännedom af kamraternas sed att klandra och kassera allt » som ser billigt ut » säger det att här är något, som ej bör komma fram i dagsljuset.
Därför tiger man halfflat; djupare ligger icke saken.
Den aflägsnaste tanke på, att man möjligtvis tagit för mycket själf, faller en aldrig in.
Men, invänder någon, barnen ha så liten kassa, så små ekonomiska resurser, deras an- språkslösa tillgångar tillåta dem ej att visa sitt hjärtelag.
Barn böra ej ha pengar att råda öfver.
Tillåt oss en kalkyl.
Har ett barn med utsikter att erhålla som julklapp en leksaks- låda till 25 kr.
och en byggnadslåda till 30 IDUN inga ekonomiska resurser?
Delar man dessa summor midt itu och anslår ena hälften till barnets offergärder, uppstår en penning, hvar- med man kan reglera och utjämna missförhål- landet mellan det befängda slöseriet å ena sidan och det malplacerade sparsamhetsförsöket å den andra.
Jämnvikt och inbördes samman- hang i de olikartade uppfostringsgreppen äro oundgängliga, skall barnet ej förlora balansen, utan följdriktigt utvecklas till en sansad och sympatisk personlighet.
Harmoniens ideal nås blott genom väl afvägda proportioner.
För vår del tro vi för resten, att en in- skränkning på alla punkter af det härskande julklappsslöseriet vore en af de bästa reformer i uppfostringsväg, våra hem kunna genomföra.
Julen bör ej begagnas » blot till lyst ».
Vi få ej lämna opåaktadt, att fäderneärfda julkänslor äro ett nationalband mellan oss nord- bor.
Släktdraget spåras i den Bohusfödde matro- sens tysta julbetraktelser vid skeppsrelingen, hvilka med sina skarpkantade konturer få en afrundning vid minnet af hans barnabön fram- för julbrasan i lotskojan, lika väl som i upp- täcktsfararens reflexioner, knutna kring jäm- förelsen mellan det nordiska hemmets äkta jul- gran, under hvars tända grenar han somnade som barn, och den improviserade polarvärldens, som håller honom vaken på isflaket.
Samma skala af känslotoner anslår den till södern komne diktaren från nord, då han sjunger om » juleljus och julefrid och bjällerklang på sjön. » Vår nations typiska benägenhet för vemods- fulla juldrömmerier, i stånd att under några af vårt lifs liufligaste timmar sammansmälta annars alldeles motsatta hjärtan, bör af föräldrar aktas och vårdas, då de bereda sig att ordna barnens julhelg.
Komma de enkla sedvanorna att in- skränka sig till granen, fisken och gröten, men en öfverstrykning med importerade bizarra mode- färger för öfrigt får utplåna svenska julhelgens nationella skaplynne ur barnahjärtat, äro vi rädda för, att man förgäfves i en framtid skall söka ett tacksamt öga på främmande kust, spejande efter fädernegårdens hemtrefnad.
c g » Vinter.
j \ |U) I) ej, » sade doktorn och slog handen i bordet, » tala inte med mig om gifter- mål!
Jag har under min långa praktik sett endast ett, som jag anser, verkligt lyckligt äk- tenskap, och där var han femtiofem och hon sextiotvå år gammal.
Det är med de bägge kontrahenterna i äktenskapet som med ett par vagnshästar: de dra inte jämnt, förrän de bli gamla och inkörda med hvarandra — såvida de inte dessförinnan slitit sönder seldonen.
När är ett äkta par lyckligast?
Som nygift, kanske?
Prat!
Fråga hundra äkta män och lika många hustrur, och nittio skola svara, att de bägge första åren voro de svåraste.
Ser ni, då är hela maskineriet nytt och opröfvadt; den ena drar hit, den andra dit; den ena går för fort, den andra för långsamt, och vid hvarje steg, man kommer hvarandra närmare in på lifvet, stöter man på de mest oväntade kantigheter, som måste nötas bort.
Och alla dessa tusentals småsaker, då tvänne för kan- ske några månader sedan komplett obekanta människor skola lefva och bo tillsamman tjugu- fyra timmar på dygnet; då de skola äta vid samma bord, ligga i samma rum, jämka ihop tvänne olika viljor till en — man är väl dock individer!
A f hundra gräl inom äkten- 1894 skapet bero nittionio på rena småsaker, ty om principer och åsikter kan man resonnera, men inte om bagateller.
— Nej, tro mig, hvar- ken våren eller sommaren går upp mot vin- tern, den lugna, stillsamma vintern, då bägges hår grånat och pulsen saktat sin fart. » Doktorn hämtade andan, drog ett par duk- tiga bloss på sin cigarr och fortsatte: • » Jag har sett ett riktigt lyckligt äktenskap.
För några år sedan infann sig under min mottagning en äldre man, mycket korpulent och med ett nästan barnsligt uttryck i det feta, godmodiga ansiktet.
Han uppträdde an- språkslöst och bockade sig upprepade gånger.
Då jag frågade honom, hur det var fatt, spa- rade han med en förlägen, stammande röst: » Nej, nej, nej, det är inte jag, det är för min hustru! » Med en mängd harklingar förklarade han, att hans hustru var sjuk — det ville säga, hon var egentligen inte sjuk, och själf påstod hon, att hon var pigg och kry som en aborre — - Mallas eget uttryck, herr doktor — men han var säker på, att hon var sjuk, och att det var något på tok med hennes mage — och nu ville han be mig vara god och komma hem och se till henne — för Malla var så envis — hon visste inte alls af, att han gått till doktorn — tycker någon det — hm!
hm!
Jag fick hans adress och lofvade komma följande dag.
Då jag dagen efter vid middagstiden ringde på i ett stort bostadshus på Norrmalm, hördes inifrån ett slammer med kökssaker, som plöts- ligt upphörde, och fram mot dörren kom nå- got tungt med kraftiga, bestämda steg; låset vreds upp med en viss schwung, och jag be- fann mig midt emot ett äldre fruntimmer, stort och bredt som ett fastage, med en karla- vulen min, som ytterligare förhöjdes af några grå skäggstrån på hakan, och med ett par runda ögon, som hon spände i mig.
Det var tydligen Malla.
Jag framförde anledningen till mitt besök.
Fastaget tappade låsvredet, som hon hittills icke släppt ifrån sig, och slog ihop ett par händer, som kunnat väcka en spannmålsbärares afund.
» Du, min skapare, har han nu varit framme igen!
— Per August! » ropade hon, vändande sig inåt våningen.
ögonblicket därefter visade sig hans god- modiga, förläget leende ansikte i dörren.
Han hade en skön nattrock om sin tjocka mage och på fötterna ett par varma, broderade toff- lor.
Han stammade fram några ord, som jag icke kunde urskilja, och slutade med att en- vist stirra på de broderade.
Fastaget fortsatte: » Ja, stå där nu och skäms öfver, att du besvärat doktorn med att komma hit, så långt bort!
— Herr doktor, hur skall man bära sig åt, då man har en man, som inte kan reda sig själf för två styfver, och som bara gör dumheter, då han kommer ut på egen hand? » Det låg i hennes ton ett så djupt moder- ligt bekymmer, som tog sig ytterligt komiskt ut, då det vände sig omkring den store, tjocke i dörröppningen, att jag inte kunde låta bli att skratta.
Äfven Per August brast ut i ett kort, gnäg- gande skratt och såg så belåten ut, som om hon sagt honom den största artighet, medan hans små ögon riktades på mig med ett ut- tryck, som om han velat säga: » Nå, hvad tycker ni om henne?
Är hon inte präktig? » Hustrun sade: » Eftersom doktorn nu ändå är här, kan ju doktorn vara snäll och stiga in.
Jag ber inte
IDUN 1894 om ursäkt för, hur vi ha det, för vi kunde, skam till sågandes, ha det sämre.
Var så god, herr doktor, var så god! » Det senare sades med en sådan fryntlighet och hjärtlighet, att jag nästan var färdig att taga gumman i famn.
Hon tog min rock och hatt och hängde upp dem, allt på ett sådant sätt, att jag nästan fick intryck af, att hon betraktade mig — gamla karlen — som ett lika stort barn som Per August.
Denne följde med en min af lycklig beundran hennes rörelser.
» Behagar doktorn en kopp kaffe, så Bäg inte nej; det är kallt ute, » och innan jag hann svara, var hennes breda rygg utom dörren.
Det var mitt första besök hos det gamla, vänliga paret, men det blef icke det sista.
Jag vet icke, hur det kom sig, men jag trifdes så oändligt godt i deras tarfliga hem, bland dessa enkla människor, som endast lefde för hvarandra, och som lade sin ömhet i dagen på så olika, men rörande sätt: han genom sin stillsamma beundran, sitt orubbliga förtroende för allt hvad hon sade och gjorde; hon genom sitt ständiga pysslande, sina flere par tofflor af olika tjocklek — först, då han steg ur sängen, de varmaste, så ett par mindre varma och allra sist, innan han tog på sig stöfiarne, ett par tunna, för att så småningom vänja föt- terna från sängvärmen, — sina sköna ylletrö- jor och varma toddar.
Efter praktikens slut om kvällarne brukade jag litet emellan besöka dem.
Redan ut i farstun kunde jag höra, hur de dunkade bräde — jag hörde tydligt, då hon kastade tärningarne — eller hur hon läste upp för honom något ur tidningen — jag kunde så väl se henne med glasögonen på näsan, medan han satt i gungstolen, smuttande lång- samt på det ångande glaset — och det var med ett eget slags behag, som jag hörde min ringning efterföljas af skrapandet af en stol och hastiga, tunga steg nalkas dörren.
De voro lyckliga; de hade inga barn att bekymra sig för, ingen tjänare att förarga sig öfver.
Hon städade, hon gick på torget, hon lagade mat, hon bäddade.
Då jag såg in i deras sängkammare, hade jag genast deras äktenskapliga lif klart för mig.
— Hon tar lampan från bordet: » Nu gå vi och lägga oss, gubben! » och han följer henne långsamt och säfligt som en stor hund.
Han kan icke reda sig med kragen.
Hon hjäl- per honom.
Han stönar, då han skall draga af sig strumporna.
Hon hjälper honom åter.
Hon pratar, hon ger honom råd, och han sitter stilla och hör på och nickar ja och amen till allt hvad hon säger.
Och så krypa de bägge ned i den breda sängen; hon stop- par täcket om honom; de vända hvarandra ett par massiva ryggar, och så släcker hon lam- pan.
Några minuter därefter snarka de i kapp.
Emellertid gick det onda framåt med stora steg.
Hon hade kräfta i underlifvet och må- ste undergå operation.
Det var både löjligt och rörande att se honom vanka fram och tillbaka i sjukhusets stenkorridor, stötande emot allt och alla med sin stora, oviga kropp och ständigt ödmjukt bedjande om ursäkt, men med en stirrande och frånvarande blick, som visade, att han tänkte på något helt annat.
Och då hon låg som konvalescent!
Man kunde knappast låta bli att skratta, då man såg, hur varligt han klef på det oljade golfvet i sjuksalen.
Men då han kom fram till sängen, där hans Malla låg och sof, blek och affallen, sjönk han ner på stolen och snyf- tade som ett barn — och då, ja, då tror jag att vi fingo tårar i ögonen allesammans, både patienter, sköterskor och läkare.
29 Ooh hon å sin sida!
Hur redde han sig?
Var han belåten med madamen, som städade?
Bytte han om strumpor tillräckligt ofta?
Drack han sin toddy om kvällarne?
Operationen hade icke kunnat aflägsna det onda.
Den förnyades, men det onda satt kvar.
Gamla Malla var förändrad.
Hon var ständigt krasslig och måste till slut intaga sängen.
En morgon, medan jag ännu höll på att kläda mig, ringde det på dörren.
Per August kom in med en brun, bucklig hatt på hufvu- det, utan krage och med öfverrocken vårds- löst knäppt öfver den stora magen, som lyste hvit igenom — västen hade han glömt.
Gud nåde honom, om Malla sett honom i ett sådant skick!
Men Malla såg honom icke.
Han satte sig på en stol och stirrade rakt framför sig, utan att hälsa eller säga ett ord.
» Hur är det hemma? » Han såg upp ett ögonblick och betraktade mig med en slö, intetsägande blick.
» Hur är det med Malla?
Svara då, karl? » Det gick en smärtsam ryckning öfver hans ansikte, som krampaktigt förvreds, och med en röst, hvars darrning ännu vibrerar i mitt min- ne, svarade han: » Malla är död!
— • Hvad skall det bli af mig? » Doktorn harklade sig och fortsatte: » Hvad det blef af honom — ja, det är väl inte svårt att förstå!
Stackars kräk, han lig- ger fullständigt i händerna på sin hushållerska, som tyranniserar honom, som vårdslösar ho- nom, som icke begriper meningen med de olika paren tofflor, som icke känner till hans små oskyldiga vanor, som grälar och nog skall tvinga honom att gifta sig med henne, medan hon själf har köket fullt af karlar — fy, tusan! » Doktorn lät nästan ursinnig, då han på nytt slog handen i bordet och skrek: » Nej, tala inte med mig om giftermål! » Thore Blanche.
» Belle set i Soeur » har tillerkänts julklappsbasaren.
De pri- flesta insända röster ha korat henne.
Den lyckliga innehafvarinnan af signaturen torde därför gifva sig till känna för re- daktionen, då priset omedelbart skall öf versändas.
Från Iduns läsekrets.
De u n g a s sällskapslif.
Tillåt mig — en röst bland många — att ut- tala ett hjärtligt tack till förf.
af uppsatsen » Grön kurtis » i Idun n:r 2, ett tack för det han velat o c h vågat bryta en lans för en sak, som är så ömtå- lig o c h ser så hopplös ut.
Men när nu isen en gäng är bruten, kan jag ej motstå begäret att till- foga ett ord för att få utdraga en något skarpare konsekvens.
Mycket plågar det mig att efter en middag, då bourgognen och champagnen tändt eld i blickar- ne och bredt flammor öfver ansiktena, då djärfva skämt vågas o c h lätta ord hviskas, se de små föras in från sin lugna, svala barnkammare för att, utklädda som små dockor, gå från knä till knä, smekas af varma, fuktiga händer o c h kyssas af heta läppar.
Skall man sen taga hänsyn till magen, så är väl glacen, konfekten och portvinet för dem just det olämpligaste af hela middagen.
Bättre tyckes mig då att låta dem vara med vid emottagandet af gästerna o c h höra värdfolkets ar- tiga välkomsthälsning vid det första glaset.
Sen har deras fantasi en rik värld att syssla med där- inne hos sköterskan.
Ledsamt är nog att se, hur de muntra lekarne i det gröna utbytas mot promenader i släpande takt, kryddade af ett matt, läspande utbyte af fra- ser, hvilkas hufvudbeståndsdel ä r o: vådligt sti- ligt, rysansvärdt piffigt o. d., eller se ungdomarne vräka sig på » kondis » soffor.
Nog väcker det afsmak att se denna lilla värld med barnets härmningsförmåga tillägna sig det ytligaste, löjligaste och sämsta af societetslifvet, att höra hur herr A. på 9 år presenterar sin vän herr B. på 10 för fröken C. på 8, att observera deras täflan att få sitt dansprogram väl och snabbt fulltecknadt o c h få pryda sig med många kotil- jongsdekorationer, att iakttaga deras barnsliga försök att vara resignerade eller blaserade eller höra deras konversation, yttranden, uppsnappade från något gömställe bakom en gardin eller ett draperi eller möjligen citat ur någon bok.
Men på barnbalerna gifves något, som är värre än allt detta, plågsammare att se o c h farligare, åtminstone för dessa arma små varelser, som ha svaga kroppar o c h svaga hjärnor.
Det är vinet.
Vinet har kommit alltmer i bruk hos oss.
Snart omtalas det ej mer som en skandal, när ett barn får bäras från de storas fest, berusadt af alla smuttningarna på de äldres glas.
Dess mor kän- ner hvarken fruktan eller blygsel öfver att hen- nes barn är i ett sådant tillstånd, o c h icke heller dess far bryr sig o m att stäfja detta ur mer än en synpunkt simpla och farliga bruk att låta de små läppja på de starka varorna.
Det är så lu- stigt att se deras grimaser o c h hur de hvälfva med ögonen, hur smeksamma, jollrande och öp- penhjärtiga de bli.
Barnet finner emellertid behag, ej endast i den skarpa smaken på tungan, den uppmärksamhet, för hvilken det är föremål, utan äfven i den stäm- ning, hväri det kommer.
Snart tar det för sig af den eldiga varan, så snart det får tillfälle.
När så frågan kommer på tal, huruvida det skall serveras vin eller icke på barnbalen, be- stormas det svaga modershjärtat — o m ens nå- gon stormning behöfs.
Skälet är icke endast, att den o c h den fick ha vin, utan ock att — det all- tid blir så lifvadt, när man får skåla riktigt.
Och där ba vi barnbalerna i deras mest afsky- värda gestalt.
Mamma försöker nog att hålla sig vid buffeten mellan danserna o c h se till, att de unga herrarne ej klinga med för många solfjäders- viftande unga damer, men medan dansen pågår, vaka icke ens dessa välvilligt öfverseende ögon.
Då märker ingen, huru ett par unga glopar smyga in o c h störta i sig ett glas — naturligtvis ytterst civiliseradt — en skål för den lilla sötnosen i skära sidenet eller henne med de ljusa lockarna.
Stämningen blir allt högre.
— Nej, förlåt, jag kan ej skildra denna vämjeliga syn af t. ex. en pojke, s o m vinglar kring salen under tappra försök att hålla sig på sina ben, en annan, som med hög- rödt ansikte sitter och sofver på galoschhyllan i tamburen.
Med indignation talar man o m, att det händt, att några rusiga gossar på hemvägen från balen h o s den o c h den ställt till oväsen på ga- tan o c h fått följa med polisen till vaktkontoret.
Men samma indignerade föräldrar kunna ej neka sina små älsklingar att traktera med vin på de- ras barnba!
eller att antaga bjudning till hus, där man vet det går så till.
Det sägs, att en familj ej håller sig på samhäl- lets höjder mer än högst fyra generationer.
Hur stor procent af denna ungdom representerar ej denna sista generation, o c h hur många af dessa skola ej vandra utförsbanan, tills de sjunkit ned bland draggen af det mänskliga samhället.
Ännu en fruktansvärd följd ha dessa nattliga rus för edra söner.
I mödrar, hafven I aldrig tänkt på, att när er vackre gosse raglar gatan fram i gaslyktornas obestämda sken, är han ett lätt byte för den första, s o m vill locka h o n o m in i lastens b o n i n g a r?
Se där den konsekvens, hvartill jag ville kom- ma!
Faran af den gröna ungdomens sällskapslif ligger ej blott däri, att det skapar ytliga, fåfänga, koketta, ofina, beräknande snobbar o c h snärtor; faran ligger däri djupare, det skapar lättsinniga, karaktärslösa, moraliskt fördärfvade o c h brottsliga människor.
Den invändningen, att det väl ej är så farligt, ty det är ändå godt o m bra karlar och präktiga kvinnor, saknar allt värde.
Vore det än så, att ett ytterst ringa fåtal vandrade vägen ut- för, borde de kraftigaste åtgärder vidtagas för att rädda dessa få o c h rädda deras närmaste från att se dem gå under.
Den starke kan måhända stå, men låtom oss värna o m den svage.
/.
R.
IDUN 30 Frigörelse.
Å r 1915.
A f Corde.
(Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
jL \ en frigjorda kvinnan är för ärlig att lof- va, hvad hon kanske ej kan hålla.
Hon * försörjer sig liksom mannen och har samma rang som han.
Också har kärleken blifvit en episod för henne, liksom för man- nen, den inkräktar icke på hennes ärelyst- nad eller verksamhet, de två kamraterna el- ler kompanjonerna följas åt eller gå till hvar sitt verk, allt efter omständigheterna.
Som sagdt, vigselformuläret måste ändras, ty förr ingick icke svensk kvinna äktenskap.
Männen trodde icke det var allvar, men i två hela år fingo de känna på celibatets vi- drigheter, och alla giftasvuxna män gingo in med petitioner till kungen och domkapitlen, att de för själ och pina skulle låta kvinnan inlämna sitt formulär, sammankalla extra kyrkomöte och urtima riksdag samt sanktio- tioneta deras förslag i all hast, hur det än var: giftermålskandidaterna gingo in på allt.
Hans majestät behjärtade deras nöd, och för- slaget blef lag.
Nu kunde de börja sitta sadelfasta.
Nästa steg gällde allmänna rösträtten.
Hvil- ken naiv och löjlig oförskämdhet: kallades det icke i början på 1890-talet för allmän rösträttsagitation, när den lilla del af befolk- ningen, som är män, jobbade därmed!
Ä r o icke kvinnorna ojämförligt mycket fler?
Men så gick ej heller männens lilla försök igenom den gången — naturligtvis.
Nu skulle de få se på annat.
Allmän rikedom hade ännu icke hunnit utbreda sig i landet, och en och annan slarf- vig kvinna fanns ännu kvar.
Men allt skulle riksdagskvinnan och juristkvinnan förbättra.
Med tillhjälp af stadsfullmäktigekvinnan, hur skulle icke g a t u r e g l e r i D g e n komma att skötas praktiskt, fort och billigt, när hon med sin vakna blick fick sköta tömmarna!
Hur un- dervisningsverken skulle blomstra upp och gemensamhetsskolan först riktigt taga fart, hur opera och skön konst skulle blifva om- huldade!
Hvilka arkitektoniskt sköna bygg- nader skulle icke resa sig i alla städer, sedan kvinnan blifvit byggmästare!
Kyrkor skulle byggas i massor, och de kvinnliga prästerna skulle få auditorier, som icke rymdes, trots templens storlek, och som aldrig tröttnade att hämta visdom och fromhet från deras anderika föredrag.
Allmän afväpning skulle de också tänka på, men det var ännu för farligt.
Så skulle det tusenåriga riket börja, det påstodo alla kvinnor.
Men nu tyckte männen, att det gick för långt; fanns det då intet medel att värna om deras nedärfda rättigheter.
Om de skulle försöka utfärda hemliga cirkulär och sam- mankalla en hemlig generalförsamling för att få till stånd en protest.
Det var icke lätt att åstadkomma, t y detektiverna nosade upp all- ting, och kvinnorna innästlade sig öfverallt.
Männen hade ingenting i fred, Stora sällska- pet var fullt af damer, och i de hemliga spelklubbarna döko de upp då och då, på börsen krälade de, där hade männen förr fått skvallra i fred.
Emellertid hade män- nen nu varit så länge kvästa, att de måst lära sig list ock knep — och deras hemliga rådsförsamling kom till stånd.
Frågan gällde: » Hur sätta en damm för vidundrets framfart? » Ordföranden började: » Kvinnan har längesedan växt oss öfver hufvudet, och få äro vi och ringa vår kraft, men något mod borde vi kunna leta fram som en kvarlefva från våra urfäder, om hvilkas storhet och dåd vi läste i vår barndom.
Alla medel måste nu anlitas för att förhindra hen- nes inträde i riksdagen.
V i äro dödens lam- ungar, om hon slipper dit: hon kan rent af blifva i stånd att tvinga oss föda barn, om hon får stifta lag, ty nu är hon gruflig.
Slåss med henne tjänar till ingenting, hon är smidig, vig och tränad sportmänniska, så där komma vi till korta; förnuftsskäl har hon aldrig tagit.
(Och, oss emellan sagdt, vet jag ej, hvar för hon skulle tycka det vore oför- nuft att komma till makten.
V i veta själf- va, hur det käns att mista den.)
Jag vet blott ett medel att föreslå.
H o n har ännu en svaghet, men blott en enda.
Kunde vi män genom enighet sluta oss tillsammans, liksom hon gjorde, då det gällde vigselfor- muläret, så tror jag vi också skulle segra.
Gå herrarne in på att, så länge en enda kvinna begagnar snörlif, neka henne sin röst?
Hon har i århundraden, kanske sedan värl- dens skapelse, motstått allt hvad läkareråd och hygien lära i den vägen och bibehållit sitt järnpansar, blott för att visa karaktärs- fasthet, förmodar jag.
Förr i världen trodde vi det var för att behaga oss, som hon träng- de ihop sina inelfvor, men därmed kunna vi icke längre smickra oss.
Nu bibehåller hon det nog som tecken till den järnspira, med hvilken hon ämnar regera världen. » Från löjtnanternes och dansörernas lilla bänk hördes ett mummel: » Tänk om de ginge in på villkoret, hur i all världen skola vi orka trafva vals hädanefter med en dam, som svällt ut till 90 centimeter; nej, tacka vet jag 25 centimetersmåttet, det är lagom för våra små armar att räcka ikring.
Den enda smula grace hon besitter än, beror väl på snörlifvet, och vi hålla på det; hur skulle det taga sig ut, om man icke fick se snör- lifsbenen utanpå kappan?
Ordföranden får hitta på en annan utväg. » Men majoriteten enade sig om förbud för snörlif såsom det enda ofelbara sätt att und- gå riksdagskvinnan.
A l l a män måste svära en dyr ed: att tappert stå emot, att icke låta köpa sig, icke under öfversvallande känsla lämna sin röst åt en kvinna, så länge någon enda bar snörlif.
Omedelbart efter denna männens kraftytt- ring sammanträdde Den Frigjorda Kvinnoför- samlingen.
Det var den tragiska tragediens triumfdag.
När fosterlandet kräfde ett så oerhördt offer, var kvinnan också i stånd att gifva det.
Hvarje kvinna afklädde sig sitt käraste på jorden och skickade det, med sitt visitkort som begrafningsplåt, till Hazelius.
Han lät påbörja ett nytt staket rundt Djur- gården af alla snörlifven, snörde ihop alla ryggar, så att smådjuren ej skulle krypa ige- nom, men upptäckte snart, att han måste fylla ut sjön och bygga ett snörlifsmuseum dessutom, hvars fullbordande han dock ej fick öfverlefva.
Och så var den stora, slutliga frigörelsen fullbordad, och kvinnan kom in i riksdagen år 1 9 1 5, som hon hade tänkt sig.
Hennes första åtgärd af barmhärtighet var att pen- sionera alla rikets snörlifsfabrikanter.
Voro könen nu likställda?
Eller skulle mannen blifva lika lycklig, som kvinnan va- rit det under sekler?
Lefva utan omtanke och utan ansvar, få hvad han behöfde samt finna det lika lätt, som kvinnan förut funnit det, att blifva ädel, from och undergifven?
1894 Ur notisboken.
Kronprinsessan presiderade, med an- ledning af drottningens opasslighet, som vär- dinna på den stora slottsbalen förliden lördag, men har därefter känt sig m y c k e t trött o c h illamående o c h hade natten till i måndags ett anfall af kraftlöshet i förening med svimning.
Tillståndet var d o c k på förmiddagen bättre, men läkaren tillrådde henne bestämdt att iakt- taga fulikomlig stillhet.
Kronprinsessan kunde till följd däraf ej besöka den i Arffurstarnes palats anordnade försäljningen till förmån för Kronprinsessan L o v i s a s vårdanstalt för sjuka barn.
Kronprinsessans afresa till utlandet fö- retages i dag fredag den 26 d:s.
Kronprinsen följer henne till K a r l s r u h e, hvarifrån han se- dan återvänder till S t o c k h o l m.
* En bazar till förmån för Kronprinsessan Lovisas Vårdanstalt för sjuka barn har un- der veckans första dagar varit ordnad i Arffurstarnes palats.
Till det särdeles behjärtansvärda ändamålet hafva en mängd saker skänkts.
Särskildt hafva med- lemmarna af vårt kungliga hus samt af de danska och badensiska regenthusen lämnat en hel h o p vackra saker, delvis förfärdigade af de höga per- sonerna själfva.
Basaren har stått under beskydd af kronprinsessan Victoria, hvilken äfven här lagt i dagen sitt varma intresse för de hjälpbehöfvan- de små.
Försäljningen har skötts af damer ur den högre societeten, däribland prinsessan Ber- nadotte.
I samband med basaren har varit anordnad en serie särdeles intressanta rumsinteriörer från Gu- staf IILs tid.
Hofintendenten Bottiger har härpå nedlagt mycket arbete, paradt med smak och pietet.
• Ett arbetslif.
I Nyköping har i dagarne af- lidit i den höga åldern af 81 ' / 2 år fröken Judith Maria Weckman, på sin tid en af vårt lands mest framstående lärarinnor i folkskolan.
Ar 1841 erhöll hon plats vid flickskolan i Nyköping.
Nu- tidens lärare o c h lärarinnor kunna näppeligen göra sig en föreställning o m det arbete, s o m den tidens lärare hade att utföra.
Att undervisa 100 till 170 barn i trånga och osunda lokaler, hvilka förhyrdes än här och än där i staden, att för så- dant arbete uppbära i lön 200 till 250 rdr banko, detta synes vara en ingalunda afundsvärd lott.
Och dock kände » mamsell » Weckman detta ar- bete icke tungt och mödosamt, utan fortsatte ni- tiskt därmed till 1873, då hon pensionerades.
Till den stora hvilan.
Fru Eca Charlotta af Winckler / eldt, född Hafström, änka efter öf- verstelöjtnanten och majoren vid Lifregementets grenadierkår C.
J.
S. af Wincklerfeldt, har aflidit härstädes omkring 80 år gammal.
Genom sin välgörenhet i det tysta, sin varma medkänsla för lidandet och nöden samt sitt intagande väsen o c h vinnande umgängessätt har den nu aflidna gjort sig i vida kretsar aktad o c h älskad, och under- rättelsen o m hennes bortgång skall på många håll framkalla saknad.
* En trotjänarinna.
Den säkerligen äldsta af hufvudstadens trotjänarinnor har i dagarne af- lidit.
Hennes namn var Karen Lundell, och hon var född i Vestmanland den 2 januari 1802, såle- des vid sin död 92 år gammal, Ar 1824 kom Lundell i tjänst hos grosshandlare Nordvall i Stockholm o c h har sedan i nära 70 år tillhört nämnda familj i egenskap af tjänarinna.
Hon vår- dades under senare åren af sin ålderdom med stor omsorg och ömhet af fröken Hilda Nordvall, hvilken Lundell för mer än ett hälft århundrade sedan i sin tur vårdat, då fröken Nordvall var barn.
Den aflidna trotjänarinnan ådagalade städse i sin tjänst stor plikttrohet och ordentlighet.
Hon saknas därför djupt af flere af släktens medlem- mar, hvilka betraktade den åldriga trotjänarinnan nästan som en mor.
Hennes stoft kommer att hvila i Nordvallska familjegrafven å Nya kyrko- gården.
IDUN 1894 Teater och musik.
Kungl.
operan utvecklar en rastlös verksamhet, det måste erkännas.
Nyheter o c h repriser af äl- dre operor aflösa hvarandra.
Med den senaste nyheten, » Hexan », har man i anseende till hr Öd- manns heshet måst göra ett litet uppehåll.
Och fastän det utmärkta program, s o m består af «Jo- lantha » o c h » Pajazzo », ännu är långt ifrån ut- speladt, har man satt i scen ännu ett nytt pro- gram, hvilket lofvar att länge hålla sig uppe o c h detta med rätta.
Vi mena det, s o m sammansatts af » Alphyddan » och » Advokaten Pathelin » med ett par balettnummer mellan de två operorna.
Af dessa båda operor är den sistnämnda så godt som en nyhet för många bland publiken.
» A d - vokaten Pathelin » har nämligen ej gifvits härstä- des sedan år 1881.
Till en den dråpligaste fars- text — bearbetning från franskan — har Jacopo Foroni, den genialiske italienske tonsättaren, s o m på 50 talet dirigerade k. operans hofkapell här- städes, skrifvit en rentaf klassisk musik, full af smekande behag, pärlande koloraturer samt anslå- ende solonummer, duetter o c h terzetter.
Det är sällspordt att på k. operan få bevittna en så upp- sluppen munterhet pä ömse sidor o m ridån som den, hvilken rådde vid denna repris-premiére.
Den ena skrattsalfvan aflöste den andra bland publiken, o c h de uppträdande gjorde sitt allra bästa för att sätta det muntraste lif i den glada buffaoperetten.
De flesta af de uppträdande v o r o ock synnerligen väl pä sin plats.
Särskildt för- tjänar hr Johansson lqford för sitt såväl i vokalt som dramatiskt hänseende mycket goda utförande af titelrollen.
Hr J. har flere gånger haft till- fälle visa sin begåfning för det komiska facket, men sällan i så hög grad s o m här.
Oaktadt fre- stelsen att slå öfver här ligger nära, lyckades han iakttaga en lagom måtta.
I vokalt hänseende låg partiet ock bra för hr J.
Ej mindre förtjänt att framhållas torde hr Henrikson vara.
Af den in- piskade skälmen, men till utseendet enfaldige her- den Aignelet hade han skapat en den dråpligste typ, hvilken ovillkorligen framkallade det Ulligaste bifall, som särskildt tog sig uttryck efter den ko- miska bä-duetien med Pathelin i slutet af operan.
Hr Strömberg hade anlagt en karaktäristisk mask som den rike o c h uppblåste klädeshandlaren Jos- seaume.
Hrr Lundmark o c h Grafström voro äf- venledes tillfredsställande som brorsonen Charlot och domaren Jacquinard, om man ock beträffande den förre skulle velat se hans yttre litet mera stämma öfverens med de » tjugu åren ».
På frun- timmerssidan uppträdde fröknarna Frödin o c h Karlsohn s o m resp. Pathelins hustru o c h piga.
I spelet skulle litet mera lif o c h uppsluppenhet ej skadat någondera.
Hvad sången beträffar för- tjäna de bättre erkännande, särskildt naturligtvis fröken Karlsohn.
Fröken Frödin har nog ett mycket ledigt föredrag o c h särskildt är hennes koloratur briljant; hon har dock det ledsamma felet att ej så sällan i sången slå öfver.
Det hela skulle ock vinna på, o m stämman kunde få mera klang o c h färg.
Här o m någonsin torde fortsatta studier i g o d skola vara att tillråda, innan det blir för sent, ty fröken Frödin har många förut- sättningar att kunna bli en g o d sångerska.
Den präktiga o c h i allo anslående musiken väckte som sagdt också det lifligaste bifall.
Först på programmet stod Adams » Alphyddan » med ny rollbesättning.
Hr Lemon gaf i sitt spel en god bild af den unge bonden Daniel.
Sången vidlåddes dock af de vanliga bristerna.
Fru Sterky hade öfvertagit Betlis parti, s o m hon utförde med friskhet o c h behag.
I Max ' parti debuterade en ung sångare Carl Lejdström, bror och elev till den kände sångläraren O. Lejdström.
Debutan- ten visade sig äga ett godt röstmateriel, men b ö r ännu en god tid fortsätta sina sångstudier, innan han kommer till någon vidare användning vid operan.
Vid debuten sjöng han betydligt falskt, och stämman vibrerade betänkligt.
Spelet, i bör- jan något stelt, tog bra upp sig mot slutet.
Pu- bliken, s o m alltid är välvillig o c h öfverseende med debutanter, var det denna gång nästan mer än vanligt.
De båda balettnumren, ur » Granadas dotter » samt » Tsar o c h timmerman », slogo lifligt an.
— Föreställningen leddes denna afton med smak och skicklighet af hr Max Strandberg.
Å K.
Dramatiska teatern afslutar fru Hartmann sitt gästspel nästa måndag den 29 dennes.
Om söndag gifver den framstående skådespelerskan en afskedsmatiné, hvarvid uppföres de fyra småpjä- serna » Tillfälligheter », » Hjärter d a m », » Vid vaggan » o c h » Småflickor ».
Att huset blir utsåldt förköp, taga vi för gifvet.
31 Vasateatern ger numera som förpjäs till den förut omtalade nyårsrevyn Axel Anreps hederliga gamla lustspel » Nerkingarne », hvars naiva god- mod o c h nationela färg lifligt synas tilltala en publik, hvilken man kunde frukta skulle ha blif- vit allt för blaserad för s i enkelt sunda anrätt- ningar.
Detta utgör i hvarje fall ett fägnande bevis på, att en g o d portion barnasinne alltjämt ligger på botten af vårt svenska lynne, när till och med den ofta förkättrade » findesiécle » publiken i hufvudstaden kan så oförbehållsamt röja det.
Utfö- randet är för öfrigt förträffligt.
Hr V. Holmquist har sen gammalt en af sina glansroller i den gamle soldaten Östings skepnad och verkar nästan gripan- de med små o c h enkla, men träffande sanna me- del.
Bland de öfriga vilja vi särskildt framhålla hr Warberg s o m Lasse, hr Kellbery som sex- man Jonsson, fru Lindström s o m hans syster, den rika bergmansänkan,- o c h fru Bergström som guvernanten, mamsell B o m.
Fru Castegren i Sti- nas lilla roll var också synnerligen till sin för- del.
Södra teatern har gjort ett fynd, s o m är guld värdt o c h s o m minnsann icke göres alla dagar — en fars, så uppsluppet, så befängdt lustig, att den trumpnaste oemotståndligt lockas till löjes- tårar.
Det kan ej heller bli tu tal o m, att icke en allmän folkvandring under den närmaste ti- den förestår till det glada lilla konsttemplet på M o s e b a c k e höjder.
I våra gråduskiga influensa- tider försitter man minsann icke godvilligt ett tillfälle till en så genomgående » uppruskuing », s o m Brandon Thomas ' » Charleys tant » med garante- rad effekt förmår erbjuda.
Ett engelskt studentupptåg utgör styckets ämne, och en studentikos friskhet hvilar äfven öfver det hela, bevisande att tjufpokslynne tycks vara sig tämligen likt under skilda breddgrader.
S ö - dra teatern var nog också den af de våra s o m bäst var rustad att återge ett dylikt burleskt skämt.
I titelrollen — j a, ty tanten år verkligen bara en förklädd karl under fyra femtedelar af pjäsen!
— firar herr Hirsch en succés de rire, som ej kan betecknas med lämpligare uttryck än pyramidal.
Herr G. Bergström är också med, och att det betyder: skratta, veta vi af gammalt.
För öfrigt en stor del af teaterns bästa krafter, som alla ryckas med till framgångsrika ansträng- ningar af den oemotståndliga ensemblen — båda herrarne Wagner, fröknarna Widell, Lindzén, fru- arna Fornell o c h Olsson, hrr Olsson o c h Stern- isall.
S o m förpjäs gifves en liten spansk baga- tell » Doktor Carrasco », äfven den ganska mun- trande, där fröken Lindzén med ungdomligt bebag och hr Änder med lika ungdomlig oförskräckthet uppbära hufvudrollerna.
Tredje kammarmusiksoarén gafs i tisdags inför en alldeles fulltalig o c h s o m vanligt mycket in- tresserad publik.
Programmet inleddes med ett klassiskt nummer, nämligen Haydns stråkkvartett i a-dur, hvars vackra adagio var särskildt anslå- ende.
Följde så Emil Sjögrens förträffliga, väl genomförda o c h melodiösa sonat för violin o c h piano (e-moll).
Hr Aulin utförde violin- o c h hr Stenhammar, nyligen hemkommen från utlandet, pianostämman, båda på elt synnerligen förtjänst- fullt sätt.
Detta stycke väckte också det lifligaste bifallet, i det de båda exekutörerna jämte kompo- sitören framropades ej mindre än tre gånger.
Soaréns slutnummer utgjordes af Brahms ' stråk- kvintett i g-dur med ett par ganska anslående satser, den andra o c h tredje.
Intressantare o c h mera anslående kompositioner af Brahms hafva dock, enligt vår åsikt, utförts här.
E Ur f t e r å t. mormors brefpåse.
Af Sophie Linge.
(Forts.) * » * dag k o m j a g dit in, lockad a f ett lifligt knackande.
D ä r funnos två väfstolar i gång; i den ena satt vår huspiga Tilda, i den andra gamla A n n a.
» N e j, se det var då roligt, att Heléne k o m - mer hit o c h hälsar på oss » — hon kallar m i g med en gammal daddas rätt aldrig för annat än Heléne — » o c h tittar på våra väfvar.
J a, Tildas den kan då tåla vid att se på, m e n min egen Heléne. » skäms jag då riktigt att visa för » Hur så, dadda, » sade jag, » du brukar eljes alltid göra verkliga mästerverk i den vägen. » » Jo, ser Heléne, en del af garnet blef så illa spunnet i vintras, men frun ville ändå, att det skulle användas till lakan ät folket, ty inte kunde en kasta bort det, förstås.
Men om nu Heléne jämför Tildas och min väf, sä ska hon få se en så ' n skillnad det är.
Tildas den är jämn och blank som ett siden, men min, där trådarne äro ojämna och knutiga, ser ut som om den hade någon utalagssjuk- dom.
Stark blir den naturligtvis inte heller. » Jag skrattade åt gamla Annikas utlåtande om sin väf, men när jag kom ut i förstugan, ställde jag mig där och besinnade hvad hon sagt.
Vårt hvardagslif är också en väf, samman- satt af idel obetydligheter — tråd vid tråd.
Äro trådarne mycket ojämna, blir väfven ful, och stark blir den ej heller.
Så var det med vår väf — Christians och min.
Han slog i de fina trådarne, jag de grofva, och därför måste den klippas ned, innan den blef färdig.
Du talar om arbete såsom den bästa afleda- ren för sorgsna tankar, och min rara, prakti- ska moster Malla tycks hysa samma åsikt, ty dag efter dag lägger hon embargo på mig, än för ett, än för ett annat göromål.
Som du vet, är det hon, som efter pappas död sköter om ekonomien här — icke allenast den inre, utan äfven den yttre — ty mamma har aldrig varit road af landthushållningens många detal- jer.
Att börja med förrättade jag mitt arbete helt automatiskt, men får nu alltmera intresse därför och finner, att det är mig till god nytta.
Och under det jag hjälper moster med att skala äpplen och päron, stoppa korf eller baka skorpor och småbröd nere i brygghus- kammaren, så torka färgerna på min palett, och de sista löfven falla af träden, innan jag hin- ner att fullborda min stora höststudie, hvilken står halffärdig på staffliet.
Lika godt!
Värl- den gör ingen förlust på det.
Här hemma äro alla så goda emot mig — mycket mera än jag förtjänar.
Mamma, tant, tjänstfolket och alla underlydande på godset.
Ibland gör jag en rond i stugorna häromkring, läser högt för någon sjukling eller medför en liten läckerhet från vårt välförsedda skaf- feri.
Men äfven då hon kommer tomhändt, är » doktorinnan » välkommen.
Härute på landsbygden, där man håller så mycket på tit- larne, benämner man mig alltid så, och det utgör en af mina små plågor.
Det skär i mina öron som det fadda klingandet af falska mynt — ty jag har ju egentligen ej rättighet att längre benämnas så.
Jag har i min ägo ett ypperligt porträtt af Christian, men bar hittills haft det gömdt, djupt, djupt under papper och böcker i en låda.
I går kunde jag emellertid ej motstå frestelsen att taga fram det och ställa upp det på mitt skrifbord.
Kalla mig ej dåraktig, Berta, men jag kan ej mera skiljas » från det — jag har så länge saknat blicken ur dessa själfulla, mörk- blå ögon.
Icke för allt i världen skulle jag vilja, att han själf komme och finge se det.
Hvad jag då skulle blygas.
Jag skulle då sjunka i hans omdöme till en svag fjolla, men det är ingen fara för att han någonsin får veta, hur litet karaktärsfast jag är.
Dess värre kan jag vara lugn därför.
Ack, Berta, hvad det förgångna ser helt annorlunda ut, när man ser tillbaka därpå så här från en passionsfri ståndpunkt.
Alla små
IDUN 32 Q detaljer försvinna, och det är blott de stora konturerna, som träda fram.
Ett ordspråk sä- ger, att man ibland ej ser skogen för idel träd, och jag fruktar, att Christian och jag arbetat oss trötta bland de snärjande enrisbuskarna i skogsbrynefc, innan vi ännu fått smaka på still- heten och svalkan i den friska skogen där- bakom.
Q.
ET 3 Os » » - i - CO 1^?
8 Q I 14 Ack, min älskling, hur kan du tro, att jag glömt dig.
Många veckor ha gått förbi — det är sant — sedan jag skref till dig sist, men det finnes mycket allvarsamma orsaker till min tystnad.
Ondt om tid har jag ej haft, men jag har så helt och hållet gått upp i mina D y a och ovana plikter, att hela världen för öfrigt varit som död för mig.
Nästan hela den tid, som gått förbi, sedan du sist hörde någonting ifrån mig, har jag tillbringat i min mors sjukrum, och det är först nu, sedan vår skicklige doktor förklarat, att all fara är öfver, som jag vaknat upp till medvetande af, att det utanför dessa väggar, där min mor kämpat mot sjukdom och död, finnes en stor vid värld, hvarest tusende an- dra intressen gjort sig gällande — under det att jag här haft blott ett enda — att göra allt hvad på mig ankom för att rädda min dyra mor åt lifvet.
Under tiden har jag många gånger frågat mig själf: Ä r då lifvet värdt en sådan kamp?
lo Hvarför hålla vi fast därvid med hvarje nerv i vår varelse, då det ändå så ofta brin- gar oss idel sorger och missräkningar?
Hvar- 3 cl g Ä B s- Kedigeras af Sophie * 9 a Bidrag Q mottagas med Linge.
tacksamhet.
M Logogryf.
H JU £0 I — • _p * » Oq tv " ca o o rt- • * c * - o •1 W " o ta: » ij • * O: M C * ^ S &gt;- » • EJ fi ta M K t »: O: H, När sin vredes öfverfulla skålar Högre makter plötsligt gjuta ner; När din horisont i svart sig målar Och blott tårar du omkring dig berr Då skall ingen för dig kunna vara En beskyddare och vän som jag, Som med spändt intresse vill bespara Dig, om möjligt, hvarje obehag.
För det spel, som högre rådslag drifver, Så jag varit utsatt år från år, Och jag tätt som oftast nog det blif- ver — Tänker jag — så länge världen står.
Ofverhufvud taget skall du finna Säkert i min hela karaktär Något öfverspändfc — men så besinna, Hvad min hela lifsuppgift j u är 1 Säkert är jag något oumbärligt — Därför också (fastän i mitt kall, Lifvet ofta syns mig vedervärdigt) Jag väl knogar med i alla fall.
— Om du ohållbar min ställning finner, Kan du taga f-önder mig min vän, Och af delarno, som då du vinner Kan du sedan sätta h o p i g e n: — Hvad, i stället för att muntert brinna, Veden göra sägs, när den är sur.
» Länken, felande », sota du skall finna Uti skog o c h någon giing i bur.
Hvarpå — i ackorder, s tarka, mjuka — Skalden slår så klingan de sin sång.
Och ett verktyg, hvilket den plär bruka, Som arbetar på din undergång.
Hvad nog pysen stundoti plägar vara Mer, än som tillbörligt aiises kan.
Och hvad då han väl kart löpa fara för den 1894 » En [fru i obygden » ber, att äfven Idun, till sina många fjärrboen- de läsarinnors fägnad, ville inrymma en liten plats åt den i dagarne bortgångne Soto Maiors porträtt, den i Stockholm, j a, öfver hela landet så popu- läre spanske ministern ochvicomtens.
Genom sitt originela väsen, så- som en af det lysande stockholmslifvets ele- gantaste företeelser, men främst genom sin ridderlighet o c h sant aristokratiska hjärtlighet mot hög o c h låg var han icke minst damernas gunst- ling.
» Je traite tout le monde de la méme facon », brukade han själf säga.
är det med en sådan bäfvan vi lyfta på slöja, som döljer det stora okända för oss?
Min mors bibel har lämnat mig svar på många frågor, som förut varit mig oklara, men det är ännu mycket, som jag ej förstår och ej själf kan reda.
Du skulle kunna hjälpa mig, om du vore här, men det vore egoistiskt af mig att bedja dig komma hit, då jag vet hur oumbärlig du är för din far och dina små sy- skon.
Om någon tid — då mamma blii fullt återställd — skall däremot jag, om du så ön- skar, bli din gäst under några dagar.
Efter jul, om ej förr.
Du skulle se, hur ren och hvit snön nu ligger öfver alla yttre föremål härute på lands- bygden.
När jag stSr vid mitt fönster och ser ut öfver nejden, där snöfältet på afstånd förtonar i ett blåaktigt skimmer, kommer det en underlig frid öfver mig, och det är, som om alla mina lifsandar domnade bort, och som om jag ej längre hade behof af att andas.
Men längst bort i fjärran ser jag mig själf med matta steg skrida fram öfver den frusna snön, allt tröttare och tröttare.
(Forts.
Redaktionens Efter öfver ett års nästan plågfritt aftynande slöt den 81 årige diplomaten förliden lördag för alltid sina ö g o n.
Och nu skall man aldrig mera på våra promenader, i » Torget » o c h på Hassel- backen o m somrarne, å teatrarne o c h i sällskaps- lifvet o m vintrarne, möta den lilla, smärta, väl- kända gestalten med det snöhvita håret, de yfviga polisongerna, de små, små, alltid prydligt chaus- serade fötterna, med de på samma gång kloka o c h milda ögonen, det välvilliga leendet o c h den mot alla lika förbindliga helsningen.
Men i många hjärtan skall hans bild troget lefva kvar, bilden af en ädel, iin o c h hjärtegod personlighet, en af de mest i ordets hela bemärkelse folkkära, s o m någonsin lefvat o c h verkat i vår hufvudstad, brefväxling.
Ofta nog framställas till oss från vara läsarinnor förfrågningar eller uttryckas önskningar, dem vi gärna skulle vilja besvara och tillmötesgå, då de synas oss äga något allmännare intresse.
Den vanliga Breflå- dans trånga ram blir emellertid härtill för knapp, och ämna vi därför under ofvanstående rubrik då och då anslå en särskild afdelning för denna brefväxling.
Att helt hastigt skaffa sig, minsann.
Hvad som aldrig makalöst kan finnas.
Visrefräng, som du nog höra fått.
Nordens indian, som man skall minnas I en framtid som en saga blott.
Hvad nog hvarje murare kan göra (Kanske till och med på tvänne sätt).
Hvad väl ej för hvarje öppet öra Man en hemlighet plär rätt och slätt.
Mått, hvarmed man blott helt ytligt mäter.
En som du får se i grönan skog.
Under hvad så frisk som sjuk förgäter Allt, hvad eljes anses viktigt nog.
Skyhögt mål mot hvilket många skrida Och som mången störtat ned ifrån.
Säg, hvad kallas morgonstunden tida!
Bostad för en skogens vilde son.
Arbete som — hur man än må streta — Blott förminskning får till mödans lön.
Nu, jag tror, du tröttnat på att leta!
D u som jag nog finner hvilan skön.
•4 * Innehållsförteckning.
Jane G e r n a n d t; af Georg Nordensvan.
(M e d porträtt).
— Salongen och lifyet; af E. JV.
Söderberg.
— Efter helgen; af Fredrique Werner.
— V i n t e r; skiss af Thore Blanche.
— Från I d u n s läsekrets.
— Frigörelse.
Å r 1915.
A f Corde.
— U r notisboken.
— Teater och musik.
— Efteråt; skiss af Sophie Linge, (F o r t s.)
— Redaktionens brefväxling.
— T i d s - fördrif.
Mitt hela bör du öfva Med allvar hvar minut, Så skall man lätt ej röfva Ditt sinneslugn till slut; Exempelvis — charaden A r också ganska bra, den, Som öfning — att ta ' ut.
S.
L.
En medlem är mitt första I liten syskonring — Om minsta, eller största Betyder ingenting — Hvar en sin plats plär fylla, Och dock man vill dem skylla Att tolerera » spring ».
a På Liitzens fält, den tiden För alltid minnesvärd, Då hjältekung, i striden, Fick pröfva ädelt svärd, Fanns styrka uti armen, Mitt tredje uti barmen, Till hjälp på blodig färd.
a a a a e e e e e f f h h h i Bokstafsfyrkant.
i j j k k k k 1 1 De mot hvarandra svarande hori- sontala och vertikala raderna skola bil- da samma ord.
1 1 n n 0 r r r r 1 2 3 4 s s s u u v v y y Bokstäfverna i korsets fält skola ord- nas så, att de tre vågräta raderna kom- ma att låta lika med de tre lodräta.
Orden äro: en stad i Ryssland, en huf- vudstad i Europa, en stad i Ungern.
Viola.
1) Ett kvinnonamn mitt första är, Helt vanligt ock det vara plär.
2) E n kung, bekant från sagans värld Som Shakspeare gett sin hyllnings- gärd.
3) Så hette hon, som dagen all Med får och getter gick i vall.
4) E n sjö, märkvärdig i sitt slag, Dit du ej reser på en dag.
Rebus.
SJ Lösningar.
Kvartetten.
Härnäst, när du dig känner Så lätt som » sol på blad », D u kanske tungan spänner A t t stöta fram, i rad, Mitt andra, la, la, la, la!
T y män vill gärna tralla, Då man är fri och glad.
a kors.
e L — a.
Charad.
S. k. m a g i s k t Namngåta.
Bilda utaf följande bokstäfver och stafvelser 16 personnamn.
Ä r o nam- nen rätt funna och placerade, bilda deras begynnelsebokstäfver 3 namn, hvilka ofta nämnas tillsammans: a, ab, ab, ab, ad, ad, ai, ak, ak, ak, am, am, am, ar, b, be, dr, e, ed, el, el, g o, ha, he, i, in, is, j, k, k, ke, ki, 1, la, m, mo, n, ne, nj, ob, ob, on, ra, ra, s, sa, se, se.
Fiskarflickan.
H U L T I I A N S Cacao &amp; Chocolad Logogryfen: * Bredablick *; bra, dike, ack, Breda, E l b a, bal, blidka, rak, lik, kli, birka, kabel, A b e l, K a r l, ed, e l d, Edla, Beda, E r i - ka, Kiel, b a k, bark, ribba, dricka, Balder.
Bredablick.
Charaden: raltbröd.
Aritmogryfen: Emelie Carlén — Skjutsgos- sen.
Eisleben, Marianne, Illinois.
L y o o n a i s, I n blanco, Enköping, Columbus, A l m q v i s t, Risbastu, Lofamilj, Elfvalek, N e p t u n u s.
rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var- maste af professorerna hrr Jon.
Lang, Seved Ribbing, Nils- 0:son Gad.de, C.
J.
A s k samt doktor Olof Moberg.
