# ID: svediakorp-per989
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,763
# sentences: 632
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 39 (354) Fredagen den 28 september 1894.
Byrå: Prenumerationspris pr kvartal: Idun e n s a m kr.
1 CO K l a r a S ö d r a K y r k o g.
1 6, 1 t r.
| A l l m.
telef.
6 1 4 7.
I d u n s M o d e t i d n i n g jämte k o - lorerade planscher • 1: 50 P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- I d u n s Modet, utan kol.
pl.
... » 1: — a n s t a l t e r i riket.
Redaktör och FRITHIOF utgifvare: HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: Mathilda J. Nordling.
Utglfningstid: hvarje helgfri fredag.
Lösnummerpris I 5 öre (lösn:r endast för koiuplette.
ingår.)
Iduns Tryckeri Aktiebolag.
7:de årg.
Annonspris: 35 öre pr n o n p a r e i l l c r a d.
För » P l a t s s ö k a n d e » o. » Lediga platser » 25 ö r e för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e pr n o n p.
- r a d.
Wieselgren, f K är vi stå vid en af- slutad lifsgärning, spörja vi gärna, hvari denna bestod, och i vår tid är det vanligt, att äfven kvinnan, när hon i samhället intager en bemärkt plats, där läm- nar synliga spår efter sig.
Så är dock icke för- hållandet med henne, hvars bild vi i dag teckna.
Hennes uppgift var endast att vara domprosten Wio- selgrens trofasta hustru, den utmärkta vårdarinnan i hans hem och barnens ömma fostrarinna.
För hustrun är det en ära, men på samma gång en svår uppgift att vara för- enad med en utmärkt man.
Om ett sådant äktenskap skall blifva lyckligt, måste hon vara nog ödmjuk för att kunna träda i bakgrun- den och nog storslagen att kunna offra sina egna in- tressen.
En sådan kvinna var emellertid domprost- innan Mathilda Wiesel- gren.
Hon föddes i Flo soc- ken af Skara stift den 2 augusti 1816.
Föräldrarne voro förvaltaren Magnus Rosenqvist och hans maka Hedvig Maria Gullander, kyrkoherdedotter från Skåne.
En samtida med herr Rosenqvist, provinsiallä- karen doktor Borgman, säger om honom, att han var den mest begåfvade personlighet doktorn lärt känna.
Vid icke fyllda sjutton år, den 15 april 1833, firade Mathilda Rosenqvist sitt bröllop med utnämnde kyrkoherden i Vesterstads och Ostraby församlingar af Lunds stift, fil.
d:r Fötter Wieselgren, och kort därpå inflyttade de unga makarna i Vester- stads prästgärd.
Wieselgrens arbete i dessa församlingar var ett förspel till hans verksam- het för svenska folket.
När han tillträdde sitt pastorsämbete, kokade brännvinspannan i hvarje stuga, folket var försänkt i fattigdom, okunnighet och laster.
När han fjor- ton år därefter lämnade Vesterstad, var elden un- der pannan släckt, väl- klädda, själfägande bön- der fyllde kyrkorna, folk- skolor byggdes i socknar- na, frid och enighet rådde i hemmen.
Ett sådant arbete kunde nöta på en mans kraft, ty omtanke och bekymmer fåra den mest hoppfulles panna, det kunde stundom bringa ett mindre lifligt sinne än Wieselgrens ur jämvikt; men möttes han ock ute i lifvet af dissonanser, så-
I D U N 310 1894 mellan I n g a ärestoder k v i n n a n s d y g d e r v i n n a; m e n där böner brinna tårefloder, heter hjälten k v i n n a, heter segrarn m o d e r!
B. rades h a n s öra där af den råa visan, vämjdes hans estetiska sinne af allt det osköna han såg, sviktade någon gång den hoppfulle mannens tro — i hemmet utjämnades allt.
D ä r ljöd den unga, fagra hustruns vackra sång, där fann hans poesi och intelligens sin resonansbotten, där, om hans förtröstan vack- lade, stöddes han af en barnatro, som genom lifvets alla pröfningar höll ut och tillväxte.
P e t t e r Wieselgren hade en gång önskat att som missionär få arbeta i J a p a n.
H a n fick sitt missionsfält i Sverige.
Men icke voro hans fiender hemma mindre farliga än hednin- garna skulle blifvit, icke hade han fått utstå många flere strapatser där än här.
Om mo- dern också af barnen var bunden vid hemmet, med sin oro och sina förböner följde dock makan sin make på hans färder i det vid- sträckta fäderneslandet.
H a n s motgångar voro hennes, och öfver hans segrar fröjdades hon mera, än hon skulle ha gjort, om hon varit den som vunnit dem.
Wieselgrens namn blef ett märke att samlas omkring, och år ifrån år växte deras antal, som ansågo sig äga kraf på hans och hans frus gästfrihet.
F r u Wiesel- gren förstod som få konsten att förena familj- medlemmarna och ändå göra h e m m e t rymligt.
Hennes mans vänner blofvo hennes egna, och hon svek dom aldrig.
Gästfriheten i det Wieselgrenska huset så väl i Vesterstad som Helsingborg och Göteborg var af det gamla hederliga slaget.
D ä r samlades sällskapet klockan fyra på ef- termiddagarna kring kaffebordet, hvars korgar bräddades af många slags kaffebröd, och hvad som än förekom vid den rikliga aftonmåltiden; där efter gammal god sed gästerna sutto till bords, någon sorts gröt var det alltid.
H u r frikostig plägnaden än var, trädde den dock i bakgrunden för den personliga välvilja och hjärtlighet, som från värdinnan i den för- troliga kretsen, » mor Wieselgren », flödade mot hennes gäster.
Denna hjärtlighet parades med fin humor och originell intelligens.
H o n k u n d e, där så behöfdes, på ett oefterhärmligt sätt säga sina sanningar, och hon sade dem så, att ingen djärfdes motsäga henne.
Barnafrom som hon var och genomträngd af lefvande kristendom, var hon icke den, som från sitt hem utestängde glädjen.
Tvärtom, kring henne samlades gärna, icke endast den egna barnaskaran, utan också den kamratkrets, som i begåfning jämbördig och förenad genom lika intressen med de uppväxande sönerna och döttrarna under hennes ögon utvecklade sin originalitet.
D e n originella tonen i detta hem nådde dock sin höjdpunkt, när far kom in från sitt dagsarbete och slog sig ned i kretsen.
Kring den röda stolen i salen flockades då alla.
De unga togo plats livar de kunde, flickorna bokstafligen vid den genialiske mannens fötter.
Kvällen slöt med gemensam bön.
Hemlifvet var genomsyradt af tro och kärlek, och från den himmelske faderns händer togs lifvets glädje liksom dess pröfningar.
D e senare hade icke varit få.
Fyra mindre barn, två fullvuxna döttrar, själfva mödrar, måg och sonhustru hade domprostinnan följt till grafven, innan hennes lifs stora sorg inträffade den 10 oktober 1877.
Efter att en längre tid sett sin make aftyna fick hon då reda hans sista hvilobädtl.
1 sjutton år änka, har hon under denna tid ensam fått bära förlusterna.
Den sista kvarlefvande dottern, också hon om- gifven af en barnskara, har döden ryckt bort, och bland barnbarnen, farmors och mormors älsklingar, har han också gått fram, men likväl stodo vid den gamla moderns graf, då den sön- dagen den 16 dennes för henne öppnades, sö- nerna Harald, Sigfrid och Magnus •), 7 barnbarn och 6 små barnbarnsbarn.
I samhället spåra vi ej Mathilda Wiesel- grens lifsgärning, men ur de frön modern sådde i sina barns hjärtan skola skördar gro, som.
in i sena tider varda till välsignelse för hem, samhälle och fädernesland.
Amanda Leffler.
' ufna, åldriga alléer ^Drömtungt Jtturgrbnsrankor 3 sin loja sänka lummiga murkna i ostord grenar stammar länka fred.
' Qräs och löf i månens skimmer ' jEärlhcgjutna U ' rån af daggens lassängerna Smyger af jtivarest dvala " öfver hor; tårpilsslammar töckenflor.
vassomkransad Simmar ljudlöst följer, vattenyta en snöhvit strimma råder.
han.
Sömnens ^Dagens oro i slummer Själfva bryta, på dunkel ^Djup en tystnad Sig svan; utan att dess spegel ^Månens — dammar, Sveper lätt kring gamla ^Däfven slöja af dimma rad på mörka rufsande glimma bad.
marmor in hland kastanjers fiPlyter loljande på sin stängel drömmar i djupet sänkt.
^Blott en daggtyngd gren Och ett glittrande plaskar svagt i natten Slottet Bennrath skälfver, vattenfall och i cisternen Söndersplittrad ängel dränkt; vattenliljan till ned.
sin vågs hvälfver kristall.
1804.
Edv.
Hammarsiedi.
- &amp; m$L *) Bibliotekarien Harald W.
och Sigfrid W.
selgren i i Stockholm Göteborg.
samt pastor generaldirektör Magnus Wie- E. Malmström.
Läkare och läkarearvoden.
om bekant fördes nyligen denna fråga på ial i vår tidning, och ett pris ut- fästes för den tänkvärdaste uppsatsen i äm- net.
Detta pris tilldömes härmed fru Maria Nyström för följande: I ett af Iduns senaste nummer omtalas de höga honorar, vissa framstående specialister i utlandet betinga sig.
Till en god del måste väl dessas storlek reduceras i förhållande till penningens mindre värde i utlandet, men i hvarje fall stå de dock i intet förhållande till våra läkares ganska måttliga pretentioner.
Visserligen hör man äfven här om ett och annat högt läkarearvode, men vanligen har detta fordrats af någon rik patient, som utan uppoffring kunnat utbetala detsamma; och om läkaren tager ett högre honorar af den rike för att sedan desä billigare kunna lämna sin hjälp åt den fattige, så är ju därom i mänsk- lighetens intresse intet annat än godt att säga.
Man har också som bevis för att lä- karearvodena äro alltför höga anfört, det de flesta framstående läkare inom endast några år blifva förmögne män, men i hvilket yrke, hvilken gren af vetenskap, konst eller indu- stri bryta sig ej snillet och begåfuingen en väg till lifvets höjder?
D e t är väl att antaga, det den, som syss- lar med den ädlaste af vetenskaper, vore för högsint att ockra på sina medmänniskors li- danden, men det finnes ett ganska giltigt skäl för den framstående läkaren att hålla priset på sina råd högt, och det är för a ' t skydda sig att blifva öfverlupen af patienter, hvilka för sina lindriga åkommor väl kunnat vända sig till hans mindre framstående kol- leger och därigenom äfven bereda dem en måttlig inkomst.
Ofta händer ock, som of- van antydts, att läkaren, oaktadt skenbart höga fordringar, för intet eller mot en mo- dererad afgift ger sin hjälp åt den verkligt lidande.
Sålunda berättas om en afliden framstående läkare, känd för sina höga pris, att han vid en fattig mans framställan om sina knappa tillgångar gaf det afspisande svaret: » Ja, då kan jag inte hjälpa, jag har mitt bestämda pris. » Men strax därpå, se- dan läkaren tagit reda på sanningsenligheten af mannens uppgifter, erhöll mannen ett bref, innehållande den erforderliga summan.
H v e m som var afsändaren af brefvet, var lätt att gissa.
Därför må ingen verkligt lidande tveka att vända sig till en framstående läkare, ty det är ett stort misstag att antaga, det åsynen af mycket lidande förhärdar hjärtat; tvärtom håller den ständiga beröringen med lidande och olyckliga människokärleken va- ken, under det den, som blott ser njutning och glädje, alltför lätt glömmer, att lifvet äfven har en skuggsida.
Ofta är man själf orsaken till, att man får betala mera än botandet af ens onda verkli- gen är värdt.
D e t är då man sätter läka- rens tålamod på prof med alla slags baga- teller eller tröttar ut honom med långa och vidlyftiga beskrifniiigar öfver kanske fullkorn-
1894 ligt obetydliga åkommor.
D e n sjukdomshi- storia, man lämnar läkaren, bör vara tydlig, kort och framförallt blott angå sjukdomen, ej åtföljas af känsloutbrott, vänners råd o. s. v. Som varning för att ej genom sin ord- rikedom utsätta sig för något liknande, må följande sarkasm af doktor P.
tjäna.
Sedan han tålmodigt åhört en frus långa lidandes historia med alla möjliga och omöjliga ut- vikningar från ämnet, gaf han följande svar: » Munnen har åtminstone intet fel. » Kommer så frågan: » huru skall man ho- norera sin läkare? » I hvarje fall är det klo- kast att fråga honom själf.
D e t är ett löjligt pryderi att ej kunna fråga en läkare om hans pris.
Läkaren måste lefva på sin praktik likasom handelsmaunen på sin försäljning, och ingen tvekar väl att fråga priset på va- rorna i en butik.
I de flesta fall erhåller man äfveu en ordentlig uppgift, och då är saken klar, och man bör då ej gärna, om ej i alldeles särskilda undantagsfall, gifva mera än som fordrats, ty dels kunde hända det läkaren afspisade den ogrannlaga välme- ningen med beskedet, det han ej tager emot drickspenningar, dels är det fullkomligt onö- digt, om man ej genom långvarig sjukdom eller genom en af läkaren visad ovanlig vän- lighet kommit i det förhållande till honom, att man anser sig kunna gifva honom en vängåfva.
E n och annan läkare bibehåller ännu, som en kvarlefva från en förgången siratlighet, oseden att låta patienten själf bestämma ho- noraret.
Kåkar man i en sådan dilemma, och kan man ej genom vänner och bekanta Bkafia sig ett ungefärligt begrepp, om hvad man bör gifva, får man lof att själf söka tänka sig iu i saken.
Man må då ej beräk- na värdet af rådet blott efter den knappa tid, som därtill åtgått, utan äfven taga med i beräkningen läkarens långa studiekurs och de stora kostnader han måste vidkännas i och för anskaffandet af dyrbara instrument och böcker.
D e t är ej en dagakarl, som skall aflönas, och det är sålunda ingenting att anmi rka, om äfven en ung läkare beräk- nar ett par kronor för enkel konsultation, un- der det undersökningar, operationer, vidlyfti- gare rådplägningar, äfvensom besök hemma böra betinga betydligt högre pris.
Efter detta kan man sålunda ställa sina beräknin- gar, dock med fäst afseende på, att en berömd läkare fordrar mera, liksom åter vid en lång sjukdom med dagliga läkarebesök man ej så strängt behöfver hålla på priset pr gång.
/ intet fall bör läkarearvodet lämnas i an- nan form än reda penningar.
Mer än en läkare hör man beklaga sig öfver den upp- sjö af soffdynor, tofflor e t c, hvilka i form af läkarearvoden hopats öfver honom.
H a d e han halfva värdet i penningar, hade han kun- nat rikligt tillfredsställa hela sitt behof i den vägen och då fått allt efter egen smak, och något affektionsvärde kan man väl ej begära, att läkaren skall fästa vid dessa gåf- vor från i alla fall ganska likgiltiga personer, om han än vid deras sjukbädd visat sig hjärtligt deltagande.
D e höga honoraren vid dödsfall betingas ej af läkaren, utan bero naturligtvis hufvud- sakligen på pietet hos den aflidnes egna.
Man kan ju godt förstå, det man gärna vi- sar hvarje möjlig erkänsla åt den, som med råd och hjälp bistått en kär afliden vid den sista svåra kampen.
D e s s a honorar bero na- turligtvis helt och hållet på en hvars råd och lägenhet; från läkarnes synpunkt äro de ej nödvändiga.
I D U N Men små eller stora, kännes det vanligen dock surt att betala läkare- och apoteksräk- ningar, ty då räkningen kommer, är plågan längesedan glömd och, som man aldrig kom- mer i håg att tillräckligt värdera hälsan, så snart man äger den, tycker man sig hafva fått rakt ingenting för dessa penningar.
Då vi emellertid ej kunna begära, att läkaren skall gifva sin hjälp för intet, återstår blott för oss själfva att så mycket som möjligt undvika att anlita den.
Och därvid kunna vi uträtta mycket.
Först och främst genom att bevara vår h ä l s a.
Därvid hafva vi att anlita två absolut säk- ra m e d e l: ett enkelt lif och arbete.
Nöd- vändigheten af ett enkelt och regelbundet lif har otaliga gånger framhållits, särskildt hvad barnen beträffar.
Regelbundet lif, enkel fö- da, frisk luft och renlighet skulle i längden ruinera läkare och apotekare.
Arbetet åter är det bästa läkemedel emot eu hel massa nervösa och inbillade sjukdomar.
Men det bör vara ett ordentligt arbete, där man verkligen får lof att nedlägga sin tan- ke och energi, ej tapisserisöm, som man blott håller i handen, fcr att ej synas sysslolös.
Det är oftast hos de burgna klassernas kvin- nor man finner dessa otåliga, nervösa, ofta inbillade krämpor, hvarmed de pina och trå- ka ut både hemmet och läkaren.
I de fle- sta fall är det bristande arbete, som är skul- den till dessa lidanden.
D å man arbetar med lif och lust, så fäster man sig ej vid en li- ten stickning här eller där, inga sjukliga in- billningar få tid att smyga sig på en, ja, man kan till och med hafva en och annan åkomma, utan att man vare sig till sinne eller lynne känner sig sjuk, så länge arbets- krafterna stå bi.
Man må också ej tro, att den inbillnings- sjuke, då sjukdomen blott är ett fantasifoster, slipper apoteksräkningarna.
Icke alla läkare äro lika samvetsgranna som den, hvilken åt en sådan där nervös fru, hvars klena aptit blott kunde retas af de utsöktaste delikates- ser, gaf det enkla rådet: » Ä t gröt och mjölk ».
Ofta föreskrifver nog läkaren, för att ställa den inbillningssjuke tillfreds, något sockradt eller med en oskadlig saft tillsatt vatten, och man får kanske på apoteket betala flere kro- nor för en medicin, hvilken man gratis kun- nat tappa från närmaste vatteuledningsrör.
Sedan återstår ännu en fråga: är det verk- ligen skäl att vid första lilla illamående vända sig till läkare?
Hygienikern och lä- karen skulle väl obetingadt svara: ja; men vi få lof att taga hänsyn till ekonomi och den praktiska erfarenheten.
H v a d skulle man säga, om en m a s k i n — v a r e sig symaskin, slåt- termaskin eller hvilken annan maskin som helst, som skall användas i det d a g l i g t lifvet — om den vid minsta lilla motighet råkade så i olag, att den måste sändas till reparation?
H e l t visst skulle man fördöma både maski- nen och maskinbyggaren.
Men Gud är en bättre maskinbyggare än någon annan i hela världen, och han har nog inrättat det mänsk- liga maskineriet så, att det själft öfvervinner små missöden eller åtminstone med helt enkla medel kan ställas rätt igen.
Man behöf- ver ej beskyllas för kvacksalfveri eller lätt- sinnig lek med hälsan, om man dels gifver naturen litet tid att reda sig själf, dels ock försöker några enkla husmedel, innan man vänder sig till läkaren.
Särskildt hvad barnen beträffar är det ej alltid nyttigt att oupphörligt anlita läkaren, ty erfarenheten visar (man behöfver knappt gå utom sin egen umgängeskrets för att fin- 311 na något exempel), det sådana barn oftast blifva pjunkiga och klemiga.
Detta är helt naturligt, ty barnet lär sig då att, i likhet med sin oroliga mamma, gifva akt på hvar- je obetydlig liten störing i dess välbefinnande.
A t t man ej genast, då barnet är sjukt, skickar efter läkaren, är hvarken bevis på likgiltighet eller vårdslöshet hos föräldrarne.
Tvärtom fordrar denna sjukvård utan läkare en allvarlig uppmärksamhet af föräldrarna, på hvilka hela ansvaret, hvilket annars de- lats af läkaren, då faller.
D e måste då no- ga öfvervaka, att ej den lindriga åkomman visar ringaste elakartad natur, ty då måste läkare anlitas; men vanligen äger barnanatu- ren en stor förmåga att hjälpa sig själf, och då är det ej värdt att » skämma bort natu- ren med medikamenter », som en förr i värl- den ej så orätt funnen vishetsregel lydde.
Fostras barnen i hemmet i sunda och enkla vanor, och äro alla hemmets medlem- mar upptagna af ordnadt arbete, då skall sä- kert så mycket årligen inbesparas på läkare- och apoteksräkningarna, att när verklig sjuk- dom inträffar, man ej behöfver vara rädd ens för specialistens höga honorar.
Maria Nyström.
Ett krigsäfventyr från år 1864. j [| å man vistas på » Askov utvidgade folkhögskola », förut nyligen omtalad i fdun, fästes ens upp- H märksamhet ovillkorligen vid en vänlig gam- mal dam i stor, hvit mössa med många rynknin- gar och spetsar.
Lifligt och hjärtligt hälsar hon en hvar, och med lefvande intresse följer hon alltid föreståndarens, Schröders, tankerika histo- riska föredrag, Det är den den mer än 80 åriga öfverstinnan Wagner, fru Schröders moder, och sedan många år bosatt hos sin dotter i Askov I besittning af sin fulla själsspänstighet berät- tar hon stundom om sitt märkliga äfventyr under 1864 års krig, då hon af österrikarne bortfördes såsom en krigsfånge af stor betydelse.
På våren 1864 hade hon nämligen lämnat Kö- penhamn för att besöka sin gifta dotter i Rödding — Ludvig Schröder var då föreståndare för folk- högskolan därstädes.
För att undvika all beröring med de vare sig tyska eller danska trupper, som befunno sig i Jylland, for hon med ångbåt till Aarhus och däri- från med deligence öfver Ringkjöbing till Ribe samt sedan vidare till Rödding.
Under hela resan syntes ej några trupper till, men kriget och dess händelser utgjorde allas samtalsämne.
1 Rödding väntade man med oro, att fienden på ett obehag- ligt sätt skulle gifva sin närhet tillkänna.
Schrö- ders varma patriotism var nämligen bekant för alla.
Några veckor förflöto i relativt lugn.
Men en dag erhöll fru Wagner elt bref från sin son, då- varande löjtnant, nu öfverstelöjtnant Wagner, hvil- ken för tillfället tjänstgjorde vid Hegermann-Lin- dencrones regemente, dä törlagdt till Mors — som bekant en ö i Limfjorden.
Detta bref innehöll åtskilliga militära meddelanden, bl.
a. att man å Mors numera trodde sig hafva fienden endast på ett par mils afstånd.
Detta senare var dock ett misstag.
Fru Wagner visste det och underrätta- de sin son såväl härom som om en del andra saker, angående hvilka man å Mors sväfvade i okunnighet.
Men dagen efter brefvets afsändande lick man i Rödding höra, att det i det närbelägna Foldingbro funnes en ansenlig österrikisk afdelning, som gjort en mängd personer till fångar — bland dem också en högt aktad man, » sognefoged » Bay — och just lagt beslag på gårdagens post och bref- säckar.
Öfverstinnan Wagner intogs af oro, ej för sig själf, men för sin svärson och hans unga hustru.
Under natten kunde hon icke sofva.
Hundarna skällde rundt omkring i alla gårdar, och när kl. slagit ett, spratt hon plötsligt upp vid ljudet af
IDUN 312 en rullande vagn och steg af järnbeslagna stöflar utanför fönstren.
Mycket riktigt; det var en lilen afdelning öster- rikare, som kommit för att i täckvagn och under stark bevakning bortföra den person, som skrifvit ett visst, i den röfvade postsäcken uppsnappadt bref.
Detta röjde nämligen så stora militära in- sikter, att österrikarne ansågo, det en framståen- de officer måste dölja sig bakom kvinnonamnet.
En gråklädd österrikisk underofficer framförde nu till Scbröder fordran, att brefskrifvaren måtte utlämnas; Schröders försäkran, att hans femtio- åriga svärmor verkligen skrifvit brefvet, ville ban ej tro.
Till slnt förklarade han bestämdt, att då måste hon i alla händelser såsom fånge följa ho- nom till högkvarteret.
Härvid förblef det.
Ofverstinnan Wagner måste stiga upp, kläda sig och finna sig i omständighe- terna.
Med stort jämnmod gjorde hon också detta, i sitt sinne djupt tacksam öfver att äfventyret .gällde henne och icke hennes barn.
Inom kort satt hon i vagnen.
Den gråklädde underofficeren satte sig midt emot henne med laddad pistol; en stark eskort af ryttare omgaf vagnen, och åstad bar det i mörka natten.
Snart var man i Foldingbro.
Vagnen med den viktiga fången stannade framför dörren till gästgifveriet.
Inne i stallet, hvars dörr stod öppen, låg ett tjockt halmlager, hvarur det ena hufvudet dök upp efter det andra för att se hvad som stod på; det var österrikiska soldater.
Den gråklädde med pistolen sprang ned från sin plats och eskorterade fru Wagner till ett offi- cersrum, som blef henne anvisadt.
Här mötte henne en annan officer med en fråga, som hon under natten och nästa dags lopp ofta fick höra: » Haben Sie schon geftiihstuckt? » Fru Wagner sva- rade torrt, att man i Danmark icke brukade äta frukost kl. 2 på natten.
Men önskade hon ej något?
Hon skulle genast erhålla, hvad hon begärde.
Hon önskade då te.
Detta bars in till henne af en tjänarinna, som höll på att tappa brickan vid anblicken af en äldre, fin dam under bevak- ning, i » Jessiken, frun är väl inte fången? » tvbrast hon.
» Det kan ni väl se, » svarade fru Wagner leende och drack sitt dåliga te.
Officeren, som gjorde ett obehagligt intryck, kom nu åter in, satte sig på sängkanten för att konversera och sade bl.
a. uppmuntrande, att frun för all del icke skulle vara rädd.
» Nej, det faller mig sannerligen, inte in.
Men jag anhåller, att det snart måtte bli ett slut på det h ä r; det tillhör ej mina vanor att ryckas ur sän- gen midt i natten för att flacka omkring på vä- garna. » Hon fick emellertid till svar, att hon först och främst skulle föras till Kolding.
Hon tog alltjämt saken lugnt.
Och så fortsat- tes r e s a n: den gråklädde satt på baksätet och en annan på kuskbocken; 60 ryttare redo nu fram- för vagnen, som följdes af en lång rad skram- lande lastvagnar.
Så bar det af mot Kolding; officerarne spräng- de fram och tillbaka för att genom vagnsfönstret titta in till den fångna frun, som just icke sände de blidaste blickar.
Till Kolding kommo de kl. 12 middagen, följda af en stor skara nyfikna, som ville se den så väl eskorterade fånge, hvilken af fienden fördes till rådhuset.
Hon blef införd i detta och mottagen af en mycket höflig officer, som bad henne be- svära sig bort till «Svenssons hotel », där hög- kvarteret var.
Den grå österrikaren med pistolen var strax till reds och marscherade bredvid fru Wagner, som nu började se saken från den komi- ska sidan.
Men då officeren från rådhusfönstret upptäckte » den grå », sprang han efter och befallde denne att aflägsna sig, i det han frågade fru Wagner, om han icke generade henne.
» Bevars, » svarade hon, » den där karlen gene- rar mig inte det minsta! » Officeren ville emellertid själf föra henne till det bestämda stället och inledde den följande ex- amineringen med att fråga, om hon vore nöjd med den behandling, hon rönt.
» Ja, hvad tycker ni väl själf — att på detta sätt tvinga en gammal kvinna att midt i natten Hacka land och rike rundtl Men nu önskar jag återvända hem.
Arresteringen måste bero af ett misstag. » » Nej, tvärtom!
Ni har ju en son, som tjänst- gör vid hären? » » Ja, » svarade fru Wagner och såg forskande på honom.
Han D ä m n d e emellertid sonens namn Flossa-apparaten Lledbergs patent.
Pris: i kr.
^ 1894 och adress, såsom hon skrifvit den på det förut omtalade brefvet.
» Nu inser ni naturligtvis, hvarför ni är här? » » Jaså — hänger det så ihop! » Då de anlände till hotellet, var befälhafvaren ej tillstädes.
Under väntetiden började fru Wagner att undersöka ställningen.
» Eftersom ni sagt mig, att brefvet till min son är orsak till, att jag nu befinner mig här, kan jag kanske också få veta, head af brefvets innehåll, som vållat mitt tillfångatagande? » Officeren svarade undvikande, att det skulle hon nog sntrt få veta, men ledde därpå samta- let in på politiken och förklarade, att kriget snart skulle upphöra.
» Jaså? » » Jo — preussarne arbetade ihärdigt nere vid Dybböl, som senast inom 8 dagar måste falla. » En axelryckning blef svaret.
Nu inträdde ännu ea officer och hälsade, men fru Wagner utbrast: » Det förvånar mig att se mig omgifven af idel österrikare; det är just icke glädjande. » » Hvarför det? » frågade officeren.
» Om preussarne veta vi, att de äro våra arffi- endtr, » svarade fru Wagner, » men österrikarne trodde vi vara våra vänner.
Ni skola i alla hän- delser icke inbilla er, att ni vinner något genom den allians, ni nu ingått. » Officerarne medgåfvo detta, och efter ännu en stunds samtal infann sig befälhafvaren med ännu en officer.
Den förre uppmanade nu fru Wagner att med- dela, hvar hennes son för ögonblicket befunne sig.
Hon såg honom rakt i ansiktet: » Och ni framställer på fullt allvar en sådan fråga?
Huru skulle jag kunna vara underrättad om Hegermann Lindencrones rörelser?
Tror ni, att krigets gång medför, att jag skulle vara bättre underrättad än alla de tidningar, som ligga här spridda på ert bord? » Officerarne sågo något flata på hvarandra, men mumlade något om, att på grund af innehållet i hennes bref måste hon vara invigd i åtskilligt — en dam med den intelligens, ett sådant bref ut ' visar, o. s. v. Fru Wagner svarade, att enligt hennes åsikt vore Hegermann-Lindencrone på Mors.
Men detta ville ingen tro; de österrikiske officerarne påsto- do, att den danska kåren för längesedan borde hafva lämnat denna punkt.
Då de förgäfves sökt få veta något af den gamla damen, blef frågan: » Haben sie schon ge- fruhstiickt? » dem en välkommen reträtt.
Därpå serverades en splendid frukost, och un- der denna sade en af officerarne, att, ehuru dan- skarne voro så dåligt utrustade, måste fienden dock i högsta grad erkänna det unga manskapets tapperhet och uthållighet.
» Orsaken härtill för- står man bäst, » tillade han artigt, » då man haft äran att göra bekantskap med en af de spartan- ska mödrarna. » » Ni misstager er grundligt, » sade fru Wagner, » om ni tror, att mina söner äro uppfostrade ef- ter något slags system; de äro tvärtom uppfostra- de i största möjliga frihet. » » Jag ber om ursäkt » — den österrikiske office ren höjde sitt glas — » men tillåt mig att för er son här få uttala de ord, som jag icke skulle kunna säga åt honom själf, om jag möter honom s lefve han! » Fru Wagner erhöll omsider tillstånd att åter- vända hem.
Men i detsamma kom hon att tänka på den äfvenledes fångne » sognefogden » Bay.
» Han måtte väl kunna få följa hem med mig? » frågade hon.
» Detta kan tyvärr icke tillåtas; han är en farlig agitator. » » Agitator!
Huru skulle han kunna vara det?
Han är en utmärkt dansksinnad man och bland Slesvigs danska befolkning finnes det ioga andra agitatorer än tyska slesvig-holsteinare, » var den modiga damens kacka svar.
Omsider gaf officeren med sig.
» Om ni vill ansvara för, att » sognefogden » för- håller sig lugn, så skall han bli fri. » » Huru kan ni väl begära något sådant af en gammal kvinna!
Men var ni själf lugn — han skall icke göra något orätt. » » Lofvar ni då att allvarligt förmana honom? » » Ja, det gör jag — han skall få sig en ordent- lig förmaning! » Vagnen kördes åter fram, fru Wagner steg i och återvände till Rödding, i triumf medförande den befriade » sognefogden ».
Jämnt trettio år ha förflutit sedan Danmarks stora olycka; folket har åter rest sig upp ur den djupa sorg, h v j det blef nedsänkt.
a r - z s Förevisas dagl.
vid vä s s ä ä utställning i Industripalatset.
Detta är ett verk ej blott af praktiska och fo- sterlandsälskande m ä n; det bör i icke ringa mån tillskrifvas det faktum, att Danmark är rikt på själsstora, varmt fosterlandsälskande kvinnor så- dana som ofverstinnan Wagner.
Ännu lefver hon älskad och vördad hos sina barn i Askov och kan för barnbarnsbarn förtälja sitt märkliga äfventyr från krigsåret 1864.
Cecilia Bååth-Holmberg.
På förekommen anledning p å p e k a s, a t t m a n — för att erhålla g r a t i s - p ä r m a r till romanbiblioteket — själf förut måste vara prenumerant till årets slut s a m t anskaffa och i n s ä n d a kvitto för en ny prenu- merant å sista k v a r t a l e t.
D e t t a framgår j u ock tydligt af v å r a tillkänn agifvanden i sa- ken.
Till d e n n a förmån berättigar således ej, som n å g r a t y c k a s tro, a t t endast för egen räkning förnya p i e n u m e r a t i o n e n.
Ett lärarinnehem.
J I ågra tänkande och människovänliga per- I söner i vår hufvudstad ha sedan flere y år umgåtts med den planen att här- städes grundlägga ett lärarinnehem.
D e tysta föresatserna hafva mognat, de stilla förbere- delserna hafva vuxit utåt, och en liten grund- plåt har insamlats, — vi påminna om den under m:me Millets beskydd hållna soaréen i våras.
P å ett möte i maj detta år bildades en förening med namn » Stockholms internatio- nella lärarinnehem », och till styrelse för denna förening valdes: fruarna A.
Wicander, född Mesterton, ordf., K. Bohman, född Buffel, vice ordf., D.
Schwartz, född Lundblad, skatt- mästare, och M. Frestadius, född Höglund, lektor J. Humble, m:me René Millet, pastor R. Ostermann, fruarna A.
Schultess, född Alströ- mer, och W. Uppström, född Gerbing, samt till suppleanter fru G. Linder, född Peterson, fröken Theresa Geijer och fröken A n n a U l - rich, sekreterare.
Till föreståndarinna för hem- met har sedan utsetts m:lle Louise Andrié.
N u har i dagarne den glädjande underrät- telsen ingått, att den första lokalen för hem- met blifvit hyrd och i höst lär en basar för ändamålet gå af stapeln.
I n:r 13 för i år ägnade Idun den vackra saken ett omnämnande, men vi vilja nu nå- got utförligare redogöra för idéen, hvilken, grundad på utländska erfarenheter af gläd- jande art, här fått själfständig utveckling.
Meningen är, att detta hem, ställdt under god och erfaren ledning, skall erbjuda inack- ordering till billigt pris, för längre eller kortare tid, åt bildade kvinnor af svensk eller utländsk nationalitet, hvilka ägna sig åt un- dervisning eller uppfostran, och särskildt vill det utgöra en tillflyktsort för sådana lärarin- nor, som för tillfället sakna anställning eller af hälsoskäl behöfva någon tids b vila och ro.
Äfven tänker man där mottaga bildade kvin- nor, som för studier eller för utbildning i nå- gon föryärfsgren uppehålla sig i hufvudstaden.
V i behöfva knappt påpeka, huru svårt det brukar vara för en för sitt uppehälle arbe- tande bildad kvinna att inom sina tillgångar finna ett godt inackorderingshem i Stockholm, då hon af någon orsak behöfver vistas en tid därstädes.
Liedberg &amp; Bäckgrens maskinaffär 3 A Klara V. XvrkOffa.ta .. Stockholm.
IDUN 1894 Åfven för utländskorna, hvilka ofta som helt unga flickor komma hit för att förtjäna sin utkomst som lärarinnor eller barnvårda- rinnor, vore ett dylikt hem af stor betydelse.
Man har tänkt sig, att hemmet skulle kunna utgöra en samlingsplats för dem, och att de där skulle finna tillfälle till umgänge med landsmaninuor och förströelse af hälsosam art. Med andra ord, här i detta hem skall den för sin utbildning arbetande unga kvinnan kunna känna sig hafva en fristad, där hon i ro och under goda förhållanden kan arbeta för sin framtid.
H ä r kan den af sitt kall ansträngda lärarinnan finna en tids hvila för själ och kropp, och den i främmande land ensamstående utländskan kan här känna sig hafva ett hem att gå till, där hon kan finna ett moderligt råd och stöd i sina bekymmer.
Villkoren för att blifva medlem af Stock- holms internationella lärarinnehem äro med flit ställda så, att de skola vara möjliga att uppfylla äfven för personer med mycket be- gränsade tillgångar.
Genom att erlägga en årsafgift af endast 1 krona, blir man s. k. passiv ledamot och har som sådan utsikt till att, så vidt utrymme och behof medgifva, blifva mottagen som pensionär i hemmet.
E n något högre afgift — 3 kronor, genom hvars erläggande man blir aktiv ledamot, berättigar att vid föreningens årsmöte deltaga i besluten.
DeD, som på en gång erlägger en afgift af minst 2 5 kronor, blir ständig medlem och befrias från vidare årsafgifter.
Inackorderingspriset kommer att ställas så lågt som efter förhållandena blir möjligt.
Hemmets ekonomiska existens är åtminstone till en början till stor del beroende på yttre understöd.
Man hyser dock den förhoppnin- gen, att hemmet med tiden skall arbeta sig upp till en god ekonomisk ställning.
Så har skett med många af de hem, man i utlandet ser, hvilka först kämpat med svårigheter, men n u uppnått en blomstrande och säker ställ- ning.
D e n vackra tanke, som ligger till grund för bildande af dessa hem, den nämligen att i någon mån för de ensamma kvinnorna er- ' sätta familjehärden, har nämligen visat sig tillräckligt lifskraftig för att tillförsäkra d y - lika företag en varaktig framtid.
Ehuru hemmet egentligen öppnas först på nyåret, komma möjligen redan i höst några pensionärer att jämte föreståndarinnan inflytta i den förhyrda lokalen, 2 6 Kungsgatan.
V i äro öfvertygade om, att många af dem, som läsa dessa rader, med varmt intresse skola omfatta detta företag, och särskildt tro vi, att föräldrar med glädje se, att något göres till lättnad och hjälp för dem, åt hvilka de anförtro det ytterst mödosamma och an- svarsfulla arbetet att fostra och undervisa det uppväxande släktet.
Den, som Ö D s k a r ingå som medlem i före- ningen eller teckna tillfälligt bidrag, kan an- mäla sig skriftligt eller muntligt hos styrel- sen för Stockholms internationella lärarinne- hem, 2 6 Kungsgatan, Stockholm, där äfven teckningslistor finnas tillgängliga.
Kvartalsprenumeranter erinras delbart om nödvändigheten förnya oktoberkvartalet, nästa nummer.
att nu prenumerationen som begynner ome- för med pärmar 313 gratis till Iduns romanbibliotek för hela årgången 1894 erhåller hvar och en af våra läsarinnor, som åtager sig den helt visst ganska ringa mödan att anskaffa en enda ny prenumerant för si- sta ki / arta / et (oktober — december) af I dun för i år.
Redaktionen har nämligen beslutit att för detta kvartal anordna en profprenu- meration öfver hela landet, på det att tidnin- gen och dess sträfvanden för de svenska kvin- norna och hemmen må bli kända i ännu vidare kretsar än hittills.
V i hoppas äfven, att ingen af våra läsarinnor skall försumma bi- stå redaktionen i denna sak, lika visst som ingen af dem är i den ställningen, r.tt hon ej kan värfva en ny prenumerant för de sven- ska hemmens organ.
För den ringa kvar- talsafgiften af kr.
1: 50 erhåller hvarje prenumerant en så afsevärd valuta, att den måste anses vida öfverträffa prenutnerations- afgiften.
Se för öfrigt härom det utförligare tillkännagifvandet i n:r 371 Till hvar och en, som alltså anskaffar en ny prenumerant på sista kvartalet för i år, sända vi gratis ocli porto- fritt vackra k / othpärmar till Iduns roman- bibliotek för I år, försedda med guld och svartsirningar och i färg efter eget val: rödt, grönt eller brunt.
D e n af Eder anskaffade nya prenumeranten bör snarast möjligt verk- ställa prenumerationen å närmaste postanstalt.
I Iduns annonsbilaga till n:r 37 finner Ni en urklippsblankett, som ni ifyller och — med bi- fogande af den nyanskaffade prenumerantens postkvitto — insänder till: Redaktionen af / dun, Stockholm, hvarefter pärmarne med första till- sändas Eder.
Stockholm i september 1 8 9 4.
Redaktionen af Idun.
Hemmets nöjen.
Efter Talmage.
et finns ej så få sätt att göra våra hem mera tilldragande och angenäma, än de i regel äro.
Föräldrar kunna ej vänta, att deras barn skola afhålla sig från de för- lustelser, som utom hus stå dem till buds, med mindre de låta hemmet blifva något be- hagligare och gladare än hvad helst annat, ungdomen kan hafva att tillgå på andra håll.
Sitten därför icke i ert hem, kära föräldrar, trumpna och ointresserade, med en hälft för- dömande blick på edra barns ystra munter- het 1 I voren själfva en gång unga, låten edra barn vara unga!
Därför att edra ögon börja blifva skumma och edra fotleder styf- va, kväfven ej ungdomsglädjen hos dem, ur hvilkas ögon skalken lyser, och hvilka dansa, emedan deras fötter spritta af lif!
D e t finns, Gudi lof, en mängd lekar och spel, som kunna, utan att i minsta mån inverka men- ligt på ungdomens moralitet, idkas i våra hem.
Glädteu upp hemmen med sådana oskyldiga förströelser!
Sitten ej och kinken öfver edra krämpor och förvånen eder öfver, att barnen kunna g l a m m a som de göra!
Tacken hellre G u d, att deras sinnen ännu äro så lätta, deras skratt så friskt, deras kin- der så rosiga och deras förhoppningar så lju- sa.
Tids nog kommer solen att skymmas äf- ven för de kära barnen, tids nog få de göra bekantskap med sorg och bekymmer och ån- gest.
N ä r stormen en gång drager samman molnen på himlen, då mån I refva seglen, men till dess!
Infören således i edra hem lekar och spel; ej endast sådana, som äro vår tids uppfin- ningar, utan äfven sådana, vi fått i arf efter föregående släkten.
Söken upplifva allehan- da sällskapslekar, hvilka förr i världen roade ung och gammal, såsom exempelvis bouts- riméer, tablåer, lefvande charader och äfven dans- och sånglekar.
D e skulle helt säkert kunna roa ännu i dag.
P å sätt som nu blifvit antydt, skulle efter hand bildas förtroliga sällskapskretsar, där man » hade roligt », i det annan ungdom dro- ges till de hem, hvilka förstode bjuda på verkligt nöje, fyllande dem med skratt och skämt och munterhet.
Lifsledan, » blasert- heten », eller hvad man nu vill kalla det fula spöket, skulle ej få något rum med i den ring, där glädjen fattat spiran.
A f förkonstlade så kallade nöjen ha vi öf- vernog.
Ofvanstående rader vilja i någon ringa mån reagera mot dem.
Blommor från frön.
en, som skrifver dessa rader, har roat sig med att draga upp åtskilliga slags blommor - - Cinneraria, Heliotrop, Coleus och Gloxinia — från frö.
Det är ganska intressant att från bör- jan följa en blommas utveckling och iakttaga hen- nes egenheter.
Men här vill jag nu egentligen orda om gloxiniorna.
Jag har betalat ett paket glox frö med 40 öre, och har jag då haft frön för flere år.
Gloxinians frön äro utomordentligt små.
Till såningstid har jag användt maj eller juni.
I en kruka med fmsållad, något sandblandad jord sår man fröna, strör några få korn af samma bland- ning öfver dem och lägger en glasskifva öfver krukan.
Man bör hålla jorden vid jämn fuktig- het — vattnet måste falla ned endast som fint duggregn — och skugga krukan, isynnerhet sedan de små, finludna plantorna kommit upp, hvilket sker efter ett par, tre veckor.
När 4 ä 6 små blad vuxit fram, brukar jag » skola om » småttin- garna, då jag vanligen afskär hjärtbladen, för att plantorna må komma nog djupt i jorden.
Det kan vara svårt nog att få plantorna att lefva öf- ver vintern — men det går.
Bor man i » kalla norden », är det kanske skäl i att på hösten » plan- tera ner » de små krukorna i större krukor och endast vattna på den » yttre jorden », eftersom största faran för de späda plantorna ligger där- uti, att man i vintertid så lätt förvattnar dem.
Hafva gloxiniorna emellertid öfverlefvat första vin- tern, kunna de sedan i många år vara till glädje.
Vid gloxiniornas planterande förfar jag antin- gen som vid andra blommor — lägger ett lager af träkol ofvanpå stenskärfslagret i botten af bur- ken — eller också blandar jag sönderkrossade träkol i de nedre jordlagren.
Jag använder en- dast lätt sandblandad jord.
Kolet både göder och ger starkare färg åt blommorna.
Gloxiniorna be- höfva emellertid kraftig jord, och jag har hört någon säga, att de böra omplanteras hvarje må- nad.
Detta är nog öfverdrifvet, men en träd- gårdsmästare bar sagt, att man skall sätta om dem två ä tre gånger på året, och det låter ju rimligt.
Jag har emellertid ej praktiserat detta, är rädd att oroa blommorna för mycket.
Man kan, sedan plantorna blifvit nog stora, någon gång gifva dem en svag gödselvattning, andra året göra det starkare, eller rakt af blanda något gödsel i jorden.
Fårgödsel lär vara att föredraga, emedan den ej så lätt alstrar mask.
För att man ej skall behöfva vara rädd för mask, måste all gödsel, som blandas i blomkrukorna, vara väl brunnen, likaså måste vattnet, då man lagar till gödselvatt- net, vara kokhett.
Sedan gloxinian blommat i juni — september Maftnr M ö b e l t y g e r, Gardiner, P o r t i e r e r Lager n. b., I o. 2 tr„ Vesterlånggatan 79.
1894 I U U IN al * (förslå året blommar den ej), vissna bladen små- ningom, och hela växlen blir skräpig.
Man skall då så småningom sluta upp med vattningen och, sedan jorden blifvit så torr, att den ej kan mögla, sätta krukan i ett skåp, på en låg blomhylla eller annorstädes, där man ej behöfver vara rädd ait rotknölen fryser.
Det praktiseras också att taga upp rolknolen ur jorden och plantera den på nytt, dä våren kommer.
Min fyraåriga » glox » har hvarje höst, sedan de gamla bladen vissnat bort, börjat skjuta på nytt — • och så har jag låtit den hållas, men stammen är nu knotig och ful.
För att åtminstone sommartiden — gloxinior- nas egentliga växttid — ersätta dem den fuktiga luften i ett drifhus, har jag då mina » glox » stå- ende i ett soligt f ö n s t T och vattnar dem temligen mycket, hvaraf ju alstras fuktig värme.
Öfver alla små plantor har jag glas, drifhus i miniatyr.
Mot solen skyddas alla mina » glox », både stora och små, genom pappersark, tunna nog att ej fullkomligt förtaga ljuset, ehuru rie utestänga den skarpaste solen.
De blommande gloxiniorna flyt- tar jag in på blomsterbordet, då blommorna vara län * re.
Till slut vill jag nämna, såsom min speciella åsikt, att de blommor, » glox » eller andra, hvilka man själf uppdrager från frön eller » skott », blifva härdigare än de, man köper från drifhus.
Människan är kosmopolit, dock finnas j u män- niskor, hvilka ej tåla ombyte af luftstreck.
Bland blommorna, fruktar jag, är det ganska få, hvilka tycka om förflyttning.
Således: Lilian, Sofie, Anna, Frida och allt hvad I heten: hafven I godt om pengar, men ondt om tålamod, köpen växter, men viljen I med liten kostnad skaffa er en fönster- trädgård, sån och sätten skott!
Med litet tålamod och mycken kärlek till blomstren skall det gå bra.
— Och Gud gifver växten.
S — m.
Huru man förlofvar sig.
N å g r a b e t r a k t e l s e r för af Idun Helena Nyblom.
(Forts.) J a g tror i alla fall, att vi med stor försik- tighet böra b e d ö m a verkligheten efter r o m a n - litteraturen, i s y n n e r h e t den p a r i s i s k a r o m a n - litteraturen.
Det ä r ett g e n o m g å e n d e faktum, att för- fattare i alla l ä n d e r helst välja s å d a n a äm- n e n, s o m ge anledning till förveckling och strid eller k u n n a ge stoff till n å g o t slags patos.
Den hvardagliga, j ä m n a lyckan är, af all- ting, j u s t det, som ä r minst att s ä g a något om.
Att två m ä n n i s k o r ä r o lyckliga, hålla af h v a r a n d r a och a r b e t a för sig själfva och familjen u n d e r lifvefs vanliga, större och min- dre besvärligheter, ä r icke ett poetiskt ä m n e, å t m i n s t o n e icke ä m n e för en r o m a n, hvari det psykologiskt invecklade och u t o m k r i n g s p ä n n a n d e ä r o två så viktiga fakulteter.
De lyckliga ä k t e n s k a p e n kan m a n alltså vara s ä k e r på, att vi icke finna beskrifna i franska r o m a n e r.
Skulle de därför blott u n d a n t a g s v i s finnas?
Om m a n med ett lyckligt ä k t e n s k a p förstår ett idealförhållande mellan två m ä n n i s k o r, som i allt äro s k a p a d e att lyckliggöra h v a r a n d r a, t r o r j a g icke, att världshistorien kan u p p v i s a m å n g a s å d a n a förbindelser.
En italienare s a d e en gång till m i g: » Det finns inga lyckliga ä k t e n s k a p, h v a r k e n i sö- dern eller i n o r d e n.
Efter tjugufem å r s s a m - lif kan ett ä k t e n s k a p bli ett lugnt v ä n s k a p s - förhållande, men till d e s s ä r det — ett hel- vete. » Utan att dela d e n n a d r a s t i s k a uppfattning af ä k t e n s k a p e t s lycksalighet, vågar m a n dock tryggt säga, att de ideala ä k t e n s k a p e n ä r o sällsynta, liksom alla mänskliga ideal, n ä r de realiseras.
Men om m a n med ett lyckligt ä k t e n s k a p förstår ett godt och innehållsrikt samlif, ett g e m e n s a m t a r b e t e, med b a r n e n s uppfostran som väsentligt mål, finns det u t a n tvifvel lika m å n g a lyckliga ä k t e n s k a p i F r a n k r i k e som i alla a n d r a länder.
Man m å s t e k o m m a i h å g, att där som öf- verallt finnas två slag af m ä n n i s k o r, de lätt- sinniga och de allvarliga.
De lättsinniga taga allting lätt, — alltså äfven ä k t e n s k a p e t, och de allvarliga uppfatta ä k t e n s k a p e t s o m en vik- tig och allvarlig sak.
Följden af d e n n a upp- fattning är, att alla allvarligt t ä n k a n d e frans- män efter en kort ceremoniel förlofning bli goda och trofasta äkta m ä n, och att det finns m a s s o r af franska kvinnor, hvilka, efter att knappt ha k ä n t sin trolofvade, blifva de mest e x e m p l a r i s k a ä k t a m a k a r och m ö d r a r och af sina b e u n d r a n d e söner aldrig n ä m n a s u n d e r a n n a t ä n: » ma sainte m é r e.
» Vi n o r d b o r h a ett visst öfversitteri gent emot de r o m a n s k a folken, så s n a r t det gäller frågan om ä k t e n s k a p och familjelif, och in- billa oss, att ett d j u p a r e s a m b a n d mellan äkta m a k a r och mellan föräldrar och b a r n e n d a s t s t å r att finna bland g e r m a n i s k a och anglo- sachsiska racer.
Men d ä r o m ä r vårt b e g r e p p ofta lika oriktigt som s y d l ä n d i n g a r n e s b e g r e p p om v å r a privat- förhållanden, n ä r de tro, att vi b o i hålor och att björnar gå o m k r i n g på v å r a gator.
Man finner h o s o s s högst sällan en s å d a n tillgifvenhet h o s b a r n e n för föräldrarne, som m a n mycket ofta m ö t e r i F r a n k r i k e, och den o m s t ä n d i g h e t e n, att föräldrarne gifta bort bar- nen, ä r långt ifrån alltid o l y c k s b r i n g a n d e.
T v å n g s ä k t e n s k a p äro och förbli öfverallt en dödssynd, m e n icke alla inklinationspartier bestå sitt prof, och icke heller äro alla för- ä l d r a r goda och a l l v a r s a m m a nog till att med förstånd och framgång välja för sina b a r n.
Alt därför u p p s t ä l l a någon regel för, h u r u förlofningar skulle ingås med största utsikt att lyckas, ä r och förblir en omöjlighet.
Man kan e n d a s t k o n s t a t e r a, att h o s oss af- göra de u n g a själfva sin framtid, i F r a n k r i k e afgöres den af f ö r ä l d r a r n e.
R e s u l t a t e t visar, att d e t ena så väl som det a n d r a kan b å d e lyckas och m i s s l y c k a s.
* * * Om förlofningarna i F r a n k r i k e börja med b e r ä k n i n g af alla möjliga a n d r a ting än det personliga tycket, så börja d ä r e m o t i Italien de allra flesta förlofningar med förälskelse.
S ö d e r n ä r de v å l d s a m m a k ä n s l o r n a s land, och d ä r förälskar m a n sig så plötsligt, s o m om m a n skulle h a fått ett skott i bröstet.
Det s e r ut, s o m om Cupido fortfarande ginge o m k r i n g och affyrade sina pilar d ä r n e r e, och h a n s n a m n ä r o c k s å i n b l a n d a d t i folkvisorna vid sidan af n a m n e n på helgon och s k y d d s - patroner.
» Amore » är den k r o n i s k a och e p i d e m i s k a s j u k d o m, hvaraf hela n a t i o n e n lider u n d e r alla årstider.
Den börjar m e d, att de två unga h a sett h v a r a n d r a p å gatan, i teatern eller k y r k a n.
Den u n g e m a n n e n blir gripen af en plötslig, vansinnig kärlek.
Han tillbringar sin tid med att v a n d r a kring g a t o r n a och p a s s a på vid p r o m e n a d t i d e n för att få se en s k y m t af sin gudinna, n ä r h o n v a n d r a r förbi med sina för- äldrar eller sin duefia (ty i södern går al- drig en u n g flicka e n s a m p å gatan).
Han förföljer h e n n e på afstånd.
Han s t å r vid en p e l a r e i kyrkan, m e d a n den s k ö n a b e r vid ett altare.
Han ä r h v a r kväll p å teatern, n ä r h o n sitter i sin loge, och med ryggen mot scenen g e n o m b o r r a r h a n h e n n e med sin kikare.
Han s u c k a r nedanför h e n n e s fönster; — är h a n en m a n af folket, spelar h a n guitarr för h e n n e; han p a s s a r på att s m y g a sig in i s a m m a kafé, d ä r h o n om aftonen går med sina föräldrar, och h a n dricker ett glas soc- kervatten vid det ena b o r d e t, m e d a n hon äter sin glace vid ett annat i n ä r h e t e n, och han tar icke ett ögonblick sina ögon ifrån h e n n e.
Den engelske författaren Howells, som i flere å r var konsul i Venedig, säger i sin be- skrifning öfver de venetianska förlofningarna, att det j u s t icke m å t t e vara behagligt för en u n g d a m att s å d ä r från morgon till kväll h a en tillbedjare i h ä l a r n e på sig, om h o n icke tycker om h o n o m.
Det m å s t e störa h e n n e s andakt i kyrkan, att s e en u n g d a n d y stå som en staty vid en pelare och suga på knoppen till sin pro- m e n a d k ä p p, m e d a n h a n s l u k a r henne med ögo- nen och sedan följer h e n n e till utgången för att r ä c k a h e n n e vigvattnet.
Medan h o n sitter i sin loge, k a n s k e om- gifven af a n d r a b e u n d r a r e, skall h o n bestän- digt k ä n n a den efterhängsne tillbedjarens ki- k a r e som en dubbelpistol siktande på sig.
Hon kan icke se ut genom fönstret, utan att ha den oundviklige midt emot på en trottoar, s t i r r a n d e som en detektiv u p p emot h e n n e s balkong.
Allt detta måtte, som sagdt, vara rätt obe- hagligt, om den unga skönheten icke finner sin tillbedjare » s i m p a t i c o ».
Men m a n m å s t e också antaga, att de unga d a m e r n a i södern lika så väl som h o s oss, j a, ä n n u b ä t t r e, förstå konsten att med blic- k a r och å t b ö r d e r uttrycka sitt hjärtas mening.
F i n n e r en italiensk flicka den förälskade yng- lingen besvärlig, afväpnar h o n h o n o m s ä k e r t inom kort genom iskall likgiltighet.
Ar d ä r e m o t tycket ömsesidigt, lefver hon, liksom h a n, på alla de flyktiga ögonblick de k u n n a m ö t a s och utan ord säga h v a r a n d r a, h u r u förskräckligt kärleken förtär d e m.
(Forts.) Ur notisboken.
Ur författaresläkten Carlén har en ny länk brutits ur kedjan.
Fröken Christina Carlén afled efter långvarigt lidande å Stockholms sjuk hem den 22 september.
Hon var född den 22 december 1831 och syster till skriftställaren Johan Gabriel Carlén.
Tillsammans med sin syster, den bekanta skriftställarinnan Octavia Carlén, inne- hade hon en följd af år ett mycket besökt lån- bibliotek i det numera ombygda hörnhuset vid Norrmalmstorg och Hamngatan.
Äfven den aflidna sysslade med literaturen.
Under de senare åren har hon varit mycket sjuklig.
* En kvinnlig nykterhetsorganisation.
Me- dan man väntar på ankomsten af de hundra re- presentanterna för Världens kvinnors nykterhets- förening, hvilfea den 1 oktober anträda sin resa kring jorden med petitionen om rusdrycksförbud, har en del högre stående kvinnor börjat organi- sera ett » Svenska kvinnornas nykterhetsförbund » med ledning i Göteborg och lokalföreningar öfver hela landet.
Förbundet vill verka på sätt, som lämpa sig för svenska åsikter och förhållanden, och hoppas, bland annat, kunna » motverka det bland vårt lands kvinnor allt mera tilltagande bruket af be- rusande drycker », men » får icke under några vill- kor sysselsätta sig med politiska frågor eller del- taga i valagitationer eller sluta sig till petitioner, ställda till riksdagsmän, myndigheter, korporatio- ner m. m., » och utgör således på sätt och vis en protest mot » världens kvinnors » agitationsresa.
o.ta,, öto
I D U N 1894 Till den stora hvilan.
I söndags afled här- städes änkefru Maria Sofia Sjögren efter ett par dagars sjukdom i den höga åldern af nära 96 år; hon var nämligen född den 13 november 1798.
Den gamla var för sina år ovanligt kry och rask, och ingen kunde märka på gumman, att hon när- made sig så nära hundratalet som hon gjorde.
Ända intill det sista företog hon promenader, och de tre trappor, som ledde upp till bostaden, be- svärade henne icke synnerligen.
Själsförmögen- heterna voro i det närmaste bibehållna, och ur sitt rika minne kunde hon framdraga den ena historien efter den andra om förhållandena i for- na dagar i Upsala, där hennes fader, rådman Lindroth, var boende, och där hon själf vistats under största delen af sin lefnad.
År 1829 änka efter kyrkoherden i Vesslands pastorat G. O. Sjögren, fick hon vid 30 års ålder ensam öfvertaga vården och uppfostran af fem små barn.
Af behållningen på den inkomst, som pastoratet under nådeåren lämnade, köpte hon ett hus i Upsala och mottog inackorderingar.
Där- med fortfor hon ända till 1 80, då hon flyttade till Stockholm.
En god hälsa, ett gladt och ge- mytligt sinnelag samt en aldrig tröttnande arbets- förmåga voro utmärkande för den gamla.
Hon efterlämnar barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
L kring i en modern engelsk spetsborgarfamilj — är begagnadt, visar det sig till fullo uppnå syftet att försätta åskådarne i den allra bullersammaste stämning af uppsluppen häpenhet.
I hög grad är effekten af det lustiga upptåget beroende af titelrollens framställarinna.
I fru Hilda Castegren hade Vasateatern också varit nog lycklig att finna en utsökt representant för Niobes marmorskönhet och drottninglika patos.
Af de medspelande må särskildt nämnas hr War- berg, som med smittsamt humör spelade en för säkringsdirektör, det värst utsatta offret för den tårymniga helleniskans gengångarskap.
Som förpjäs till » Niobe » gifves en liten ganska lustig farsoperett, » Ut med hin! » af Paul Prandel, i hvilken särskildt fru Emma Berg samt hrr Kell- berg och Scenson skörda lifligt bifall.
Halsbandet.
Af G u y de M a u p a s s a n t.
Ofvers.
för » Idun » af Elin C.
(Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
En gripande sorgeakt blef fröken Maria Holms likbegängelse i söndags middag på Nya kyrkogården.
Våra läsarinnor känna det sorgliga öde, som drabbade den unga damen, då hon på resa från Paris till hemlandet dödades vid järn- vägssammanstötningen i Appilly.
Hennes stoft, en blott allt för ringa ersättning för det lefvande lif, den ungdom och verksamhetsförmåga som på några minuter förintats, hade i tordags anländt till den åldriga modern, och på denna höstdag med omväxling af solglimtar och gråvädersstäm- ning skulle det nu anförtros åt jordens sköte.
Nyfikenheten hade troligen lockat många af de hundratal, som vid kyrkogårdsgrinden mötte lik- följet, dit ut till de dödas stad.
Men af den rika blomstergärd, som efter jordfästningen offrades åt den dödas minne, var lätt att förstå, att i detta lifliga deltagande många personliga vänskapskäns- lor togo sig ett uttryck.
Teater och musik.
Kungl.
operan återupptog i söndags » Mignon » med delvis ny rollbesättning.
Sålunda utförde fröken Lindegren titelpartiet och redde sig där- med ganska bra.
Stämman förefaller visserligen ännu outvecklad och särskildt i mellanregistret tämligen svag, men höjdtonerna få ofta en varm och fyllig klang, som är af god verkan.
I silt spel inlägger den unga sångerskan därjämte känsla och lif.
Trägna studier i såväl ena som andra hänseendet äro dock ännu af nöden.
Som Vil- helm Meister debuterade hr Nilson-Adami, hvilken för några år sedan uppträdde härstädes i opera- comiquen.
Hr N.-A.
har en ljus och hög, men tunn och spröd tenor och torde godt kunna för- svara sin plats i sekundära partier.
Ett sådant parti som det här föreliggande öfverstiger dock hans krafter.
I sitt uppträdande ådagalägger han för öfrigt en viss ledighet och savoir faire.
Hr Södermann hade öfvertagit gubben Lotharios roll, hvilken dock ej vidare syntes intressera honom.
Den torde ej heller rätt.
ligga för hans skaplynne.
Fröken Karlsohn var briljant som Philine och fru Linden återsåg man med nöje som Fredrik.
Hrr Gra / ström och Malmsjö fyllde godt sina små upp- gifter som Jarno och Antonio.
Och Laertes, ja det var hr Rundberg.
Repertoaren för veckan upptager för onsdagen » Aida », torsdagen » Romeo och Julia », i dag fre- dag » Regementets dotter » och baletten » Dygnets timmar », söndag » Lohengrin » samt måndag » Or- feus » och » Pajazzo ».
V a s a t e a t e r n har med sitt nya program gjort en succés de rire, som artar sig till att bli något lika mirakulöst som den outslitliga tantens — » Char- leys tant » mena vi naturligtvis — på Söder.
Af engelskt fabrikat är äfven » Niobe », herrar Paul- tons lustspel; men nej, vi skola vara rättvisa — och epitetet » fabrikat », som passar ypperligt om det förstnämnda stycket, är orättvist gent emot » Niobe » så till vida, som denna pjäs verkligen är byggd på en ovanligt originel och lustig idé, om den ock ej äger några djupare literära förtjänster.
Och så som detta uppslag — att låta antikens förstenade Niobe efter 3000 årig sömn åter uppstå och lifslefvande och klassiskt tragisk vandra om- TCvtra f i n M a ideala H a n satte på henne ytterplaggen, som han redan lagt i ordning; det var hennes simpla hvardagskläder, hvilkas torftighet nu stack bjärt af mot den lysande baltoaletten.
Hon kände det och ville skynda sig undan för att icke bli observerad af de andra damerna, som svepte in sig i dyrbara pälskappor.
Loisel ville hejda henne.
» V ä n t a litet.
D u förkyler dig därute.
J a g skall skaffa en droska. » Men hon hörde icke på honom, utan skyn- dade fort utför trappan.
K o m n a ned på gatan, funno de det omöj- ligt att få tag på någon v a g n; de försökte öfverallt och ropade efter kuskarne på långt håll.
Missmodiga och huttrande af köld gingo de ned mot Seine.
V i d kajen funno de ändt- ligen en af dessa gamla droskor, hvilka en- dast äro i gång om nätterna, som om de vore rädda att visa sin skröplighet i dagsljuset.
D e åkte nu hem till rue des Martyrs och gingo sorgsna upp för den gamla trappan.
Hennes lycka var nu slut!
H a n gick och tänkte på, att han måste vara på sin plats kl. 1 0.
H o n tog af ytterkläderna framför spegeln för att än en gång få se sig i all glans.
Men plötsligt utstötte hon ett skrik.
Hals- bandet var borta!
Hennes man, som redan var till hälften afklädd, frågade bestört; » H v a d är det?
H v a d är det? » H o n vände sig om.
» Jag har.
.
.
J a g har.
.
.
jag har förlorat halsbandet! » » H v a d säger d u?
D e t är inte i. löjligt I » D e letade i vecken på klädningen, i kap- pan, i fickorna — öfverallt, men utan att finna något.
» Är du säker på, att det fanns kvar, när du gick från balen? » frågade han, » Ja, j a g rörde vid det i trappan. » » Men om du hade tappat det på gatan, skulle vi nödvändigt ha hört, när det föll.
Säkert ligger det i droskan. » » Ja, det är troligt.
Såg du efter numret? » » Nej.
Och du inte heller? » » Nej. » D e sågo förtvinade på hvarandra.
Ändt- ligen var Loisel åter klädd.
» Jag skall gå tillbaka samma väg, som vi gingo nyss, » sade hän, » kanske skall jag finna det. » Och han gick ut.
H o n satt orörlig på en stol, klädd i baldräkt, hade icke styrka nog 315 att kunna gå till sängs, — tillintetgjord, nä- stan utan medvetande, utau en tanke.
Vid sjutiden kom hennes man tillbaka, utan att ha funnit något.
H a n gick till polisprefekten, utlofvade en belöning i tidningarna, frågade efter vid hyr- kuskverken — gick öfverallt, där han trodde sig kunna ha den minsta förhoppning.
H o n väntade hela dagen liksom förlamad af ångest och förtviflan inför denna gränslösa olycka.
Loisel återkom på kvällen, blek och för- störd, han hade icke lyckats finna minsta spår.
» Du måste skrifva till din väninna, » sade han, » att låset på halsbandet gått sönder, och att du lämnat bort det till lagning.
Där- igenom få vi tid på oss att kunna finna nå- gon utväg. » H o n skref efter hans diktamen.
Efter en veckas förlopp var allt hopp ute.
Loisel, som hade blifvit fem år äldre, förkla- rade: » V i måste nu tänka på att ersätta smycket. » D a g e n därpå togo de med sig etuiet och uppsökte den juvelerare, hvars namn stod på lockets insida.
H a n såg efter i sina böcker.
» Jag har inte sålt halsbandet, » sade han, » utan endast etuit. » D e gingo nu från juvelerare till juvelerare för att söka finna på ett annat, likt det för- lorade, hvilket de hade all möda att kunna komma ihåg i minsta detalj, nedtyngda som de voro af oro och bekymmer.
I en butik i Palais R o y a l fanns det ändt ligen ett diamanthalsband, som föreföll dem vara alldeles likadant som det borttappade.
D e t kostade 4 0, 0 0 0 francs, men skulle möj- ligen kunna säljas för 3 6, 0 0 0.
Juveleraren lofvade att låta det ligga för deras räkning i tre dagar och gick äfven in på deras villkor att återtaga det för 3 4, 0 0 0 francs, i händelse att det förlorade återfanns inom februari månad.
Loisel ägde 1 8, 0 0 0 francs, som han ärft efter sin far, det öfriga måste han låna.
1,000 francs lånade han på ett håll, 5 0 0 på ett annat, 5 louisdorer af en, 3 af en an- nan, han drog växlar, skref förbindelser på hårda villkor, gjorde upp affärer med procen- tare och alla möjliga slags ockrare.
H a n ut- blottade sig för hela lifvet, skref under sitt namn, utan att ens veta, om han skulle kunna göra rätt för sig, och — uppfylld af fruktan för den dystra framtiden, för det gränslösa elände, som drog sig samman öfver honom, för alla de yttre försakelser och alla de för- ödmjukelser han skulle komma att lida — gick han och köpte diamantsmycket och räk- nade upp 3 6, 0 0 0 francs på boddisken.
N ä r fru Loisel återlämnade halsbandet till sin väninna, sade denna med en iskall ton » D u borde ha lämnat igen det förr, jag kunde ju ha behöft det. » H o n öppnade icke etuit, fru Loisel hade varit så ängslig för det.
Om hon märkt ut- bytet, hvad skulle hon då ha tänkt?
H v a d skulle hon ha sagt?
Skulle hon icke ha an- sett henne för en tjuf?
Mathilde Loisel kände väl till fattigdomens tunga lif.
H o n fattade sitt beslut med ens — hjältemodigt.
D e n n a oerhörda skuld må- ste betalas, hon skulle betala den.
Tjänst- flickan fick afsked, våningen blef uppsagd, och en vindskupa hyrdes i stället.
H o n var förtrogen med de grofva hushålls- göromålen, de motbjudande kökssysslorna.
H o n d i s k a d e själf och fördärfvade siua fina, skära naglar på smutsiga stenkärl och ka- SSX^J^Z^r^^J^ K, ^ N y d a M &amp; _c.o
1894 IUUIN OlO struller.
H o n tvättade både kläder och hand- dukar och hängde dem till torkning på ett streck; hvar morgon bar hon ned sophinken och tog upp vatten och måste då stanna flere gånger om i trapporna för att pusta ut.
Klädd som en arbetarhustru, gick hon med korgen på armen till grönsakshandlaren, till krydd- krärnaren, till slaktaren, handlade och prutade, rädd om sina fattiga styfrar.
Hvarje månad måste några växlar betalas, andra förnyas för att vinna tid.
Om kvällarne brukade hennes man föra räkenskaperna åt en handlande, och om nät- terna skref han ofta renskrifning till fem sous arket.
Detta lif fortfor i tio år.
Efter tio års förlopp hade de betalt hela skulden och dessutom ockrarnes höga procent och en massa räntor.
F r u Loisel hade åldrats mycket.
N u m e r a var hon en kraftfull, kärf och sträf arbets- människa.
H o n hade röda händer, var slarf- vigt kammad, gick med snedt och vindt hän- gande kjolar, var högröstad, och när hon sku- rade golfvet, stod det som en sjö.
Men det kunde hända ibland, när hennes man var på kontoret, att hon satte sig vid fönstret och tänkte på den där kvällen för längesedan, på balen, då hon hade varit så vacker och så firad.
H v a d skulle kunna ha händt, om hon al- drig förlorat det där halsbandet?
H v e m vet?
hvem vet?
H v a d lifvet ändå är underligt och växlande!
H v a d det behöfs litet för att störta eller rädda en människa I E n söndag, när hon tog en promenad i Champs-Elysées för att uppfriska sig litet efter veckans mödor, fick hon se en dam, Redigeras af Sophie Bidrag mottagas med Linge.
tacksamhet.
Logogryf.
F r u Forestier hade stannat.
» Du säger, att du köpte ett diamantbals- band för att ersätta mitt. » » Ja, du märkte det således inte?
D e voro — Ett utbvtt löfte om två hjärtans tro?!
— I pärlväfd skrud jag höljer fält och ängar Och skog och lundar, park och blom- stersängar; Och frid och doftrik värme hos mig bo.
Ja, skön, helt visst och stämningsfull jag är!
— Mitt namn man tecknar med bok- st äf ver tio, Hvaraf man sedan bildar ett slags TI trio T&gt;.
Hvarför ej strax mitt namn jag nämna vill, Det är en D y c k, ett litet hugskott bara; Det roar mig inkognito att vara Ibland och att små fnllens ställa till.
Nu är, för denna gång blott frågan den, Att (huru löjligt det än månde låta) Jag önskar bli betraktad som en gåta Och att den gatan du skall gissa s e n.
Det gör du lätt, om du på » spåret » för * s~; Tänk efter blott och låt dig ej för- villa: Jag träder in; så ljus, Bå ljuf, så stilla Och lugn, att knappt ett löf på aspen rör ' s.
Ja, ljus jag är, en äkta nordisk mö; Och ofta hör man främlingar mig prisa; (I södern plär jag mera mörk mig visa) Min mantel månskens-bländhvit är som snö.
Fastän en helig tystnad tyckes rå Inom den krets, där sig milt välde sträcker, Det minsta ljud ur slummern eko väcker; — Min tystnad tusen röster har ändå: Än höres trastens vemodsfulla lock, An vindens sakta sus i trädets krona, Än vågens suck, än hör ' s ett vallhorn tona, Än fjärran hundskall, än en hvisk- nine ock: — PICOTS som ledde ett litet barn.
D e t var fru F o - restier, ännu lika ung, vacker och förtjusande som förr.
Fru Loisel kände sig häftigt upprörd.
Skulle hon gå fram och tala till henne?
J a visst!
N u när skulden var betald, ville hon berätta henne allt.
Hvarför icke?
H o n närmade sig.
» God dag, Jeanne. » Fru Forestier kände icke alls igen henne och blef mycket öfverraskad att tilltalas så förtroligt af en borgai hustru.
» Men.
.
.
j a g vet inte.
.
.
» stammade hon.
» Ni misstar er bestämdt. » » Nej, j a g är Mathilde Loisel. » » O!
är det du! » utropade hon.
» Min stac- kars Mathilde, hvad du är förändrad! » » Ja, j a g har också haft hårda dagar se- dan vi sist träffades, och mycken fattigdom.
.
.
o c h allt detta för din skull. » » För min skull?
.
.
.
Men hvad menar d u?
.
.
. » » D u kommer väl i håg det där diamant- halsbandet, som du lånade mig till festen i ministerhotellet?
» » Ja.
Å n sedan? » » Nåväl, jag tappade bort det. » » H u r är det möjligt?
D u lämnade j u igen det. » » Jag gaf dig ett annat, alldeles likadant.
Under dessa tio år ha vi arbetat och sträf- vat för att kunna betala det.
D u förstår nog, att det var ingen lätt sak för oss, som ingenting ägde.
.
.
Men nu är det ändtligen gjordt, och j a g är så nöjd och lycklig. » Nu slår jag vad, du vet hvad namn jag bär!
Men skulle, mot förmodan, så ej vara, F å kanske dessa småord saken » klara », Se ' n du korrekt » förhlo.rat » allt det här: Hvad vinden göra tycks i stilla som- markvällen.
E n sagodrottning nämn, hvars hem är gråa hällen.
H u r gör det, månne, när du lampan slarfvigt släckt?
När det är — hvad?
Man just förtretas att bli väckt.
E t t ord, som säg ' s ibland i stället för: » Min gumma I » Hvad att på golfvet få betingar rätt stor summa.
Den härligaste tid oss året bjuda kan.
Hvad sig att göra_ %l.T allt ej så lätt, minsann!
En bland Italiens mest mångbesjungna floder.
En kvinna som dig ifödt » och dock ej är din moder, Blir genom + ett m din mor; — för- står du det?
Bland konjunktioner säg mig trenne som du vet.
Hvad gammalt ordspråk lär: » Man Olle bör, i grinden *.
Hvad en nog flaggan blir, i kamp mot nordanvinden.
Säg namn på städer två (helt små) i Svea land.
ve TVÄTTPULVER » Lessi Phenix » Ö f v e r t r g f f a r a l l a a n d r a t v a t t m «fliVI T 25 också mycket lika. » H o n log af stolt och uppriktig glädje.
F r u Forestier tryckte hennes händer, djupt rörd.
» O!
min stackars Mathilde!
Men mitt var inte äkta.
D e t kunde inte vara värdt mer än 5 0 0 francs.
.
. » och flyttas d.
1 oktober till 1A Klara södra kyrkogata Ig e n t r — a i p p p c a Innehållsförteckning.
Mathilda Wieselgren; af Amanda Leffler.
(Med porträtt).
— MånBken; poem af Edv.
Hammarsledt.
— Läkare och lä- karearvoden; prisbelönt uppsats af Maria Nysiriim.
— Ett krigsäfventyr från år 1864; af Cecilia Bååt ii-Holmberg.
— E t t lärarinnehem.
— H e m m e t s nöjen; efter Talmage .. — Blommor från frön; af S — m.
— Huru inan förlofvar sig; några betraktelser för Idun af Helena Nyblom, (Forts.) — Ur notis- boken.
— Teater och musik.
— Halsbandet; skisB af Guy de Maupassant.
(Forts. o.
slut.)
— Tidsfördrif.
Hvad kallas minsta del utaf det minsta grand?
Hvaröfver, lättjefullt, man » näsan hän- ga » plägar.
I grufvans labyrint en af dess många vägar.
Hvad truppen, under marsch, helt sä- kert längtar få, Och liten skolpilt just ej heller lär försmå.
Hvad biskopen, i full, vid kyrklig fest sig visar.
El t landtligt namn för djur, som mamma är för grisar.
Hvad man begagna plär att fånga fåg- lar med.
För tänder polityr; och kolorit för smed.
Nu hvad du säkert har af alla gåtor tråkats, När här med frågor, svar så fliteligen bråkats.
Väl finnes än en mängd af ord, att tyda, kvar; Men » gömdt är ju ej glömdt » — därför • » Au revoir »!
Aeolus.
Apoköp.
1 — 4 Några suga på mig, andra spotta på mig, en och annan dansar lör mig.
1 — 3 Ur fåglarnes ordbok.
1 — 2 Stad i Kina.
8.
Det är väl en spannmålsbods tak, vill det tyckas!
Nej, endast en — hvilkenst — nog gissa du lyckas!
Aeohis.
» Tabula magica ».
23 7 13 1 15 | 10 4 8 18 112 10 15 4 6 11 19 l ä 5 8 9 10 Däs skymtar ett tak fram bland aspar och lönn, På udden där borta vid vassrika sjön.
milrlmprlnliiir 15 10 11 S.
L.
Lösningar.
Logogryfen: Telefon; lof, lo, te, Leo, Elof, F.lon, fel, eon, ton, not, fot, en, tolf, elf, Flen, lent, len, fet, loft.
Cliarad-gatan: Framliden.
Diamantgdtan: L L E K L E X O E L E X I K O N K O K E S R O S N L.
Hvad &gt;riddaren » ville sin gångare grå.
Hvad » ofrälse » man ofta äflas att få.
Se där tvänne ord anagrammet oss bjuder.
Låt se hur ett tredje här nedan nu • ljuder: 3 Omflytta talen i de 25 rutorna så, att sifferraderna, antingen man hop- lägger dem lodrätt, vågrätt eller diago- nalt, gifva summan 52.
Anagram.
Klorfri s t kt!
t!
Prakti Bil igt!
u p p i samma gård, där tidningens ninger tryckeri är beläget.
Oissa: Edla, leda, elda, dela, lade, adel.
Kvadralgålan: Esra, spis, risk, aska.
Aritmoremet: Lactoserinkakaol; akter, lake, ris, Nero, lakrits, krona, kanin, Korsika, Kråka.
Bokstafsgåtan: 1) Romanov, 2) Umeå, 3) neger, 4) Kgbert, 5) Iiaal, 6) Edsvalla, 7) Roxen, 8) Greifswald.
Runeberg — Vårt land.
Vokalförändringsgåtaa: säl, sol.
sal, sil, sol, svl, Säljes i \ -, \ - och | kilo-paket med beskrifning å hvarje paket.
Representant for Sverige: Carl R. Matton, Stockholm.
T o 1
