# ID: svediakorp-per988
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,767
# sentences: 635
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 38 (353) Prenumerationspris pr friuns Tryckeri 7:de årg.
Fredagen den 21 september 1894. ar: Idun eusam kr.
I d u n s M o d e t i d n i n g jämte k o - lorerade planscher • I d u n s M o d e t, utan kol.
p l ... • 5: — 4: 50 3: — Klara Byrå: v.
K y r k o g a t a 7, 2 A l h n.
telef.
6 1 4 7.
Redaktör och tr. P r e n u m e r a t i o n s k e r a a l l a post- anstalter i riket.
Träffas s ä k r a s t kl. 2 — 3.
Rcdaktionssekr.
: Jenny Utgifningstid: utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
/.
Nordllng.
hvarje helgfri Aktiebolag fredag.
L ö s n u m m o r p r i s 1 5 öre (l ö 3 i i: r endast för komplettej ingår.)
A inni ns] &gt;rjs: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p l a t s e r » 25 ö r e för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s 70 öre p r n o n p - r a d.
Meyer.
+ stora budet: » iil- ska din nästa som dig själf! » var en gång med eldskrift inristadt i hennes hjärta, och hela sitt lif blef hon trogen kärlekens idé, » yttrade rabbinen d:r Klein vid Jenny Meyers nyss redda graf.
den lätt kunde förbrukas för eget behof.
Icke så för Jenny Meyer, som ansåg, att den som hade m e t - an hvad nödvändigt be- höfdes för att föra ett enkelt, men sorgfritt lif, hade skyldighet att hjälpa sina mindre lyckligt lot- tade medmänniskor.
Ofta, kanske allt för ofta, falla vid en dödsbår vackra ord, som ingalunda stå i rimligt förhållande till den aflidnes lifsgär- ning, ord utan större in- nebörd och mening, men sällan, om ens någonsin, har en sannare och rätt- visare dom fällts öfver död kvinna än denna öf- ver Jenny Meyer.
Att teckna hennes minne är att teckna ett lif i den äkta, oegennyttiga män- niskokärlekens tjänst.
För omkring tio år till- baka började hon sitt arbete i välgörenhetens tjänst.
Mot Hon föddes i Stock- holm den 18 december 1858 och hennes föräldrar voro bokförläggaren Phil.
Mcycr och Mathilda Mey- er, född Rubenson (syster till polismästaren i Stock- holm).
Vid hennes faders död, som timade, då hon ännu var mycket ung, tillföll henne en mindre förmö- genhet i arf.
För många andra skulle cn inkomst som den, hvilken kunde beredas af ett dylikt kapi- tal, icke vara större ii ii att Hon hade gjort den erfarenheten, att mycket ofta personer ur de fat- tigare klasserna,hvilka så- som friska utskrifvits från sjukhusen, genom brist på närande och passande föda fått en, till stort men för deras existens, för- längd konvalescenstid och ibland råkat ut för åter- fall i sjukdomen.
Hen- nes afsikt var att om möjligt söka i någon mån hjälpa detta och hon öpp- nade därför en gratisbe- spisning för fattiga sjuk- lingar, för hvilka en lämp- lig föda vore af nöden.
Försöket att på detta sätt göra godt torde emel- lertid hafva misslyckats, hufvudsakligast på grund af svårigheten att för fler- talet af patienterna klar- göra, att gratisbespisnin- gen icke kunde fortgå ef- ter deras fullständiga till-
IDUN 302 1894 Ingen göre hvad han vill, utan hvad han bör.
Gustaf 4±4 * * * * 4 + + + + + + 4 * * * + &lt; + * + * ± + r I.
* * * ^ frisknande, då andra, mera behöfvande, vän- tade att intaga deras platser.
Hon gjorde snart det rön, som mänga andra gjort före henne och som alltid under nu- varande samhällsförhållanden skall utgöra ett svårlöst problem för alla varmhjärtade männi- skor, hvilka önska hjälpa sina nödställda likar, nämligen att välgörenheten ofta demoraliserar dem man önskar hjälpa.
Det var då tanken uppstod hos henne att vända sig till dem, som icke kunde demorali- seras af välgörenhet, af hvilka man under inga omständigheter kunde fordra själfhjälp, hvars elände aldrig kunde vara själfförvålladt — till barnen.
För den, som känner förhållandena i de ota- liga fattiga hemmen i hufvudstaden, är det in- gen hemlighet, att mångenstädes måste barnen bege sig till skolan efter en frukost, som är mindre än otillräcklig, och vända åter hem med tämligen stor visshet om, att intet annat än en brödkant, en sillbit och en mjölkskvätt, eller i lyckligaste fall en kaffetår, väntar dem som middagsmål.
Och likväl fordrar samhället af dessa barn uppmärksamhet, flit och godt uppförande i skolan, på det att de månde blifva goda med- borgare.
Samhället gaf dem andlig föda, men brydde sig icke om att fråga efter, om krop- pen var i stånd att tillgodogöra sig den.
Det var här Jenny Meyer steg fram och gjorde en insats i samhällsarbetet, långt betydelsefullare än mången annan, som skett med pomp och ståt och lönats med lager och jubelfanfarer.
Ett barn, som halfsvältcr, kan icke tillgodo- göra sig don undervisning skolan bjuder det och som skall utgöra dess beväpning i clen kommande kampen för tillvaron.
Och när icke samhället ännu sett till att af hjälpa denna brist, får den enskilde söka att i sin mån göra det.
Så öppnade hon sin första gratisbespisning för fattiga folkskolebarn.
Denna hade sin lokal i staden inom broarne, ett nog så rikt fält för en dylik verksamhet.
Men det fanns ännu mer behöfvande stads- delar.
I Katarina och Maria församlingar där uppe på höjden myllrar det af fattigdom och elände i träkåkar och hyreskaserner, och här behöfdes sannerligen en verksamhet som henntes.
I båda dessa församlingar öppnade hon mat- inrättningar, där fattiga folkskolebarn gratis bespisades, snart till ett antal af flere hundra om dagen under en tid af sju månader på året.
Tydligtvis räckte icke de medel, hon för egen del förfogade öfver, till för en så betydande verksamhet.
Hvad som felades, skaffade hon emellertid, till en början inom kretsen af sina närmaste, men sedermera, då saken växte än mera, lyckades hon att få församlingarna själfva att biträda.
Vederbörande, som tydligtvis sågo, hvilken ovärderlig hjälp de hade i henne, ställde i de nybyggda folkskolehusen särskildt inrättade lo- kaler till hennes förfogande och deltogo, så- vidt den som skrifver detta har sig bekant, iifven med penningemedel.
Det var emellertid hon, som tagit de första svåraste stegen, och det var hon, som hela tiden tog hufvudparten af kostnaderna på sig.
Och dessutom gaf hon något annat, som icke var det minst betydande.
Att gifva af sitt öfverflöd är en lätt sak, som knappast förtjänar beröm, men att gifva af hvad som icke är öfverflöd och samtidigt gifva sitt arbete och ett aldrig slappnande in- tresse, det är något mera och det är detta Jenny Meyer gjorde.
Af egen drift och med egen kraft igångsatte hon detta företag, och själf ledde hon det.
Sa- ken var ifrån början satt i sådant system, så praktiskt och enkelt ordnad, att det hela gick som ett urverk.
Det var ingen stor apparat med inånga tjänste- andar och biträden, som sattes i gång.
Hon själf, en hushållerska och två eller tre små- flickor (af hennes matgäster) var hela den personal, som behöfdes för att t ex. i Katarina servera hundrafemtio vid finare bordseder ovana barn med två rätter kraftig, välsmakande föda efter en matsedel, som både var ytterligt om- växlande och upprättad efter vetenskapliga grunder.
Men detta, att kunna göra stora saker en- kelt och anspråkslöst, var just det utmärkaadc draget hos henne.
Enkel och anspråkslös var hon själf, och välgörenhet för något annat än dess egen skull var icke i hennes väg.
Hon prålade aldrig med sitt arbete, som hon ansåg som den naturligaste sak i världen, och där- för var hennes namn icke bland dem, som ba- sunades ut på ryktets vingar i stora världen.
En del folk där visste, att fattiga folkskole- barn fingo middagsmål, och några kände, att cn ung dam var själen i detta arbete.
Några få visste, att hon hette Jenny Meyer.
Men fråga Stockholms folkskolelärare och lärarinnor, om hvad hon uträttat, fråga i de hundratals fattiga hemmen, och du skall få höra, att hon i sanning varit en räddande ängel.
Nu har hennes varma hjärta upphört att slå, och den vackra öppna blicken skall aldrig mera möta hennes små skyddslingar.
Men hennes minne skall lefva i hennes verk, för hvars fortbestånd hon själf sörjt, och, om tacksamhet icke blott är ett tomt ord, i många, många människohjärtan.
F. 6&gt; hlonda barn ... S o m stjärnan tindrande i sommarnatten, Ö, blonda barn, du för min tanke står, Öch vassen, sakta rörd af / lodens vatten, pitt namn i längtan rmskar, där jag går.
p u är allt härligt, som naturen danat, p u Jödts a / rosens do / t och vindens sång, p u är den solglimt, som mitt öga spanat, jVär det i ångest slöts så mången gång.
Så) \ tt £åt pu kom då, kärlek, att mig lyckliggöra, med en kyss be / ria mig / rån kval, mig på nytt de lju / va ton / all höra, lärt a / vårens första näktergal!
Daniel Fallström.
" Ett \ it ämne.
ämne, som vid elementarläroverk för flickor åtminstone någon gång borde förekomma, är om det s. k. simpla kropps- arbetet.
Det borde framhållas, att intet årligt arbete vanhedrar människan, och att, därest det icke öfverstiger hennes krafter, en kvinna, ja, en verklig dam, kan verkställa hvilket simpelt » pigarbete » som helst, i händelse om- ständigheterna så kräfva.
Bland verkligt bildadt folk är man väl lyckligtvis redan hunnen till den åsikten.
Men i elementarskolor gå flickor från icke bildade hem och från halfbildade, och de fostras i hemmen i den föreställningen, att det alldeles icke » går an », att en flicka med bildad upp- fostran förrättar något arbete, som passar sig endast för » en jungfru ».
Och om de få se, att en kvinna, som tillhör den bildade klas- sen, piskar en matta, skurar en ljusstake, diskar några tallrikar eller dylikt, så säga de rent ut åt hvarandra, att hon ändå inte måtte vara riktigt fin.
Ej alla flickor, som gå i elementarskolor, komma i sådan lefnadsställning, att de kunna hålla sig köksa och » husa », högst få i sådan, att de kunna hålla sig till och med med » kam- marfröken ».
De allra flesta hamna i tarfliga förhållan- den och få nöja sig med blott en » jungfru », många hafva ej råd att hålla sig ens en så- dan, utan få taga en passerska, som går från och till.
Huru olyckligt, om en flicka, som växt upp under gynnsamma lefnadsförhållanden och kommit i motsatta, lefvat sig in i den före- ställningen, att hon är för god till att tvätta af ett golf, att det ej går an att tömma en » slaskhink », emedan någon kunde få se det och taga henne för en » sämre » människa!
För femton år sedan bodde vi i en stad, där det fanns ett nybildadt läroverk för flickor.
Föreståndarinnan var » une dame diplomée », som det heter på franska.
Hon var så lärd, att man sade om henne: fröken P. är i 3tånd att föreläsa öfver hvilket ämne som helst.
En dag, då hon ej var på skolan, kommo vi händelsevis upp i hennes bostad.
Hon be- fann sig i köket, dit vi gingo.
Därute stod hon med uppvikna ärmar vid en stor tvättbalja.
Såplöddren stod omkring de vackra armarue.
De fina, välbildade hän- derna voro litet röda.
» Jag har fintvätt, och den gör jag alltid själf, » sade hon.
» Då får jag kläderna rena.
I mitt hem fingo vi vara med om alla göra- rn ål. » En annan af hennes fridagar kommo vi till henne.
Hon var då sysselsatt med att stoppa korf.
» Jag äter ingen annan korf, än den jag tillagar själf, » sade hon, » ty då vet jag, att den är ren. » Vi känna en professorska, som ger lektions- timmar i matematik både åt studenter och andra.
Stundom möta de henne, när hon kommer från torget med ett kålhufvud under armen och en kvast eller en knippa vispar i handen, men det faller ingen in att hälsa mindre djupt på henne för det.
IDUN 1894 Hon behöfver icke göra det.
Hvarför gör hon det då?
Hon gör det för att visa, att det går an att en kvinna duger till något annat än spela piano, sy ett broderi, läsa romaner, kläda sig efter sista familj-journalen och vara en sa- longsprydnad.
Som motsats till professorskan må nämnas en ung fru af medelklassen.
Familjen hade endast en tjänarinna.
Denna hade en dag hängt ut husets finaste matta för att vädra och piska den och sedan gått i ärenden in åt staden.
Under tiden blef det ett riktigt stört- regn.
Frun stod i tamburen — ungefär tio alnar från strecket, där mattan hängde.
— Hon lyftade de sammanknäppta händerna mot höjden och utbrast gång på gång: » O, min matta, min fina matta!
X u blir den alldeles fördärfvad! » Men inte kunde hon taga in den!
Det var ju ett » p i g g ö r a »!
Snart skall det nog ej finnas någon » jung- fru » mer • — de äro fröknar allihop, butik- fröknar, fabriksfröknar, sy- och stick-maskins- fiöknar m. m.
E D människa, som duger till att förrätta gröfre husliga sysslor, skall blif- va så dyr, att endast rikt folk kan aflöna henne.
Må flickorna därför i elementarsko- lorna bibringas det begreppet, att man kan lära sig att förrätta » pigsysslor » själf, för den händelse man kommer i sådant lefuadsläge, att det blir nödvändigt.
D e skola då, om de blifva gifta och få döttrar, uppfostra dem till bildade flickor och till » duktiga pigor » på samma gång.
Judarnes furstedöttrar giugo själfva till brunnarne och vattnade bjordarne.
Den store romaren Cincius Cincinnatus satt och stekte sina rofvor i lerkärl, när hans medborgare kommo till honom för att välja honom till rådsherre.
Bulver säger på något ställe: Ä r du skald, så håll dig ej för god till att gå på torget och köpa det kött, du behöfver, så länge du ej skrifvit något, som öfverträffar Miltons » Förlorade Paradis ».
Som alla födas lika, Så fattiga som rika, Så böra alla ock arbeta här: Ur Eden drifcen mänskligheten är.
Anna A. r {ågra ord om gångsport och höstpromenader.
Till I d u n s u n g a läsarinnor.
et är icke min afsikt alt här inlägga en gen- ' saga mot » sportliendens » i ett af Iduns senaste nummer uttalade ogillande af all sport, ehuru tillfället därtill kunde vara frestande.
Emellertid lärer väl » sportfienden » icke vilja för- neka, att sport härdar och stärker kroppens alla muskler och nerver o c h sålunda befordrar hälsan?
Nåväl, skulle då den urgamla satsen om » en sund själ i en sund kropp » plötsligt hafva förlorat sin giltighet!
Enligt L-a S-s uppfattning skulle ju sporten » förjaga intelligensen » till den grad, att » släktet vore i fara att urarta, ifall vi ej skynd- samt sammansluta oss till dess motarbetande.
Pröfva på en gång att skicka ut edra bleka, innesuttna döttrar, hvilka dag ut och dag in kröka rygg öfver ett föga intelligensförbrukande hand- arbete, på hvilket styngen helt mekaniskt ordna sig efter hvarandra — skicka ut dem under ett par timmar till någon sport i det fria, — vare sig ridning, körning, rodd, skidlöpning, spel eller lekar — och se om ej resultatet blir lysande.
Se dem, då de komma åter, rödkindade, muntra, med ögon glänsande af lif och lust, jag skulle säga af förökad intelligens, o c h säg sedan, att sport verkar själsdödande!
Det är j u tydligt att sport, såväl som allting annat, kan bedrifvas ensidigt o c h gå till öfver- drift — bli till » v u r m ».
Det existerar j u musik- vurm, läsvurm e t c, hvarför icke ock sportsvurm.
Men skola vi för den enskilde » vurmige » indi- videns skull fördöma o c h motarbeta alla musika- liska anlag, all håg för läsning o. s. v.
?
Ordet » sport » innebär för den, som skrifver detta, helt enkelt en sund o c h kraftig kroppsöfning, ett friskt, rörligt, hurtigt nöje, af en sällsynt upplif- vande verkan på både kropp och själ.
Skulle den såsom sådan vara förkastlig?
Långt därifrån, tror jag.
Det är emellertid icke om sporten i allmänhet, utan om en hittills föga beaktad gren däraf — om » gångsporten » — jag i dag vill spraka något litet med Iduns unga läsarinnor.
Den s o m en gång gjort en utflykt till fots och lyckligt bestått profvet, känner af egen erfarenhet alla de fördelar ett dylikt sätt att färdas bereder en.
Man är sin egen herre o c h kan efter behag dröja på de vackra platser, dem man eljes i vagn rullar hastigt förbi, eller ej ens hinner uppfatta från det framrusande järnvägståget, och man blir på detta sätt mera förtrogen med den omgifvande traktens skönhet o c h utseende.
Har man bestigit en upphöjd plats, ligger landet under ens fötter såsom en den bästa plankarta man kan önska sig, och ögat dröjer med välbehag vid landskapets harmoniska linier o c h vid det växlande rika spelet af skuggor och dagrar.
Är en skog målet, så finner man där ett rikt fält för naturvetenskapliga iakttagelser i djur- o c h växtlifvet.
I bergstrakter åter väckes intresset af de mångfärgade, skiftande stenarterna och deras vilda, fantastiska forma- tioner.
Man har således under sin vandring rika till- fällen till geografiska, zoologiska, botaniska, geo- logiska o.
s. v. studier o c h rön, för att nu icke nämna den rent ästetiska njutning man erfar vid eu närmare beröring med allt det sköna i smått och stort naturen själf afslöjar för den vakna blicken.
Det har också länge varit våra skolgossars pri- vilegium och käraste nöje att draga ut på långa botaniska exkursioner, men ännu tills för några år sedan har detta för våra flickor varit förbjuden frukt.
Det skulle af våra mormödrar ansetts, minst sagdt, högst opassande, ifall den tidens unga da- mer med ränsei på ryggen dragit ut ensamma på vägarne.
Nutidens mödrar äro lyckligtvis mera klarseende.
De inse, att deras döttrar, långt ifrån att taga skada däraf, genom att lära sig på detta sätt lita på sig själfva och alldeles reda sig på egen hand, tvärtom danas till de själfständiga ka raktärer o c h duktiga, praktiska kvinnor, hvilka vår tid är i så stort behof äf.
Det är därför ett glädjande tidens tecken, att intresset för gångsporten nu mer och mer börjar vakna.
Måhända finnes dock alltjämt en hel del tveksamma, oerfarna, opraktiska fotgängerskor, och det är till deras tjänst en sportsvän gärna ville meddela några små vinkar o c h välmenta råd.
Sommaren nalkas nu visserligen sitt slut, men ännu lämpar sig hela september och en del af oktober månad särdeles väl för långa fotturer.
Under själfva högsommaren är hettan på vägar och stigar vanligen alltför mattande, och dammet besvärar ögon och strupe i hög grad.
Just denna tid däremot med sin ännu milda luft och sina vackra, klara höstdagar äger den temperatur, som erfordras för att kunna hålla ut med mar.-chens strapatser.
Skolorna hafva ju ock redan öppnat sina por- tar, men dessa rader riktas ej heller till skolung- domen, utan företrädesvis till de unga flickor, hvilka lämnat skolan och, ovana vid friheten från dess tvång, ofta icke veta, hvarmed de skola för- drifva tiden.
Det vore just för dem en lämplig afslutning på de bokliga studierna att gå ut i naturens stora friska skola o c h där inhämta lär- domar, som säkert skola rotfasta sig bättre i min- net än mången inlärd läxa.
Låt oss nu först o c h främst tillse, hvem som bör och hvem som icke bör ägna sig åt gång- sport.
Enhvar måste i detta hänseende väl känna sig själf.
Det är en ansträngande idrott, och det är klart att klena, bleksiktiga unga damer, som icke kunna gå uppför en trappa, utan att stanna upp- repade gånger för att Ilasta andan, icke böra be- fatta sig därmed.
Dels kunde de däraf hafva men för hela sin framtid, dels förstöres nöjet för de öfriga raska ungdomarne, o m de oupphörligt nödgas invänta dem, som icke » orka med ».
Så- ledes erfordras först en frisk kropp och goda fort- komstledamöter.
Därnäst framställer sig frågan: huru många skola gå i sällskap?
Två hafva onekligen lättast att lämpa sig efter hvarandra, både hvad beträffar 303 marschtakten o c h de olika, kanske stridiga, vil- jorna.
Två är därför idealantalet; eljes fyra, på sin höjd sex, i hvilket fall man likväl delar sig och går parvis.
Ett udda antal gör man bäst i att alltid undvika.
Nu några ord om utrustningen.
Ett hufvud- villkor är att denna göres så lätt som möjligt.
Dräkten bör vara af ylle; en kort, mörk kjol med ett ledigt bluslif, sammanhållet af ett läder- skärp, vid hvilket slidknif och andra nyttiga små- saker kunna fastgöras.
Korsetten bannlyses för alla dem, som vilja blifva verkligt goda fotgän- gerskor; ett s. k. normallif tillåter bättre den friare, ökade andhämtning, som framkallas af den raska, jämna gången.
På hufvudet har man en liten lätt hatt eller mössa, som sitter väl fast äfven i blåst o c h tål vid regn.
I allmänhet gäller den satsen, att man alltid skall vara beredd på regn, ty hela nöjet minskas, om man jämt och ständigt måste gå i ängslan för några regndroppar.
Para- plyet lämnas därför aldrig hemma, äfven om solen lyser från en molnfri himmel, det kan j u efter behof tjänstgöra äfven som parasoll.
På längre turer medtages ock en lätt, tunn gummikappa, som kan vikas ihop till ett minimum och spännas fast på ryggen med en rem.
Skodonen skola vara gamla o c h väl utgångoa, dock så att de ej gå upp och ned, hvaraf skaf lätt förorsakas.
Man gör väl i att alltid medhafva cerat, så att om tryck det oaktadt skulle uppstå, man genast kan aftaga skon o c h applicera en duktig bit däraf utanpå strumpan, just öfver den ömma punkten.
Detta enkla medel är pröfvadt och med godt re sultat.
Matförrådet bör utgöras af få, men närande be ståndsdelar.
Ett par kakor choklad (kola-choklad), en den bästa, kraftigaste spis, lätt att bära med sig, en bulle eller ett par sammanvikna smörgåsar förslå till en kortare tur.
Mjölk står j u att köpa i någon bondgård, eljes rekommenderas en fält- flaska med tillredt saft och vatten, eller ännu bättre rödt vin o c h vatten, då man på dylika fot- vandringar vanligen plågas mera af törst än hun- ger.
Skall man medföra middag, får ju något mera till, hvilket öfverlämnas åt hvars och ens smak och urskillning.
Blott så mycket vill jag säga, att löskokta ägg bruka vara omtyckta o c h läskande samt äro lätta alt stufva undan i portörens vink- lar och vrår.
Dessutom varnas för att onödigtvis försvåra gången genom att belamra sig med en alltför stor o c h tung matsäck, då det ofta visat sig, att man hemma helt och hållet öfverskattat sin aptit.
Har man så på bästa sätt sörjt för en ända- målsenlig utrustning o c h lättaste packniog, hvil- ken naturligtvis fördelas så jämnt och rättvist s o m möjligt på de olika deltagarne i utfärden, gäller det att enas om ett mål för sin vandring, ty man bör aldrig gå planlöst, hvarthelst vägen förer.
Da- gen före studeras kartan, och sedan målet är ut- sedt, utstakar man vägen noggrant och afmäter med passaren dess längd, på den i kanten af kar- tan befintliga skalan.
Den i denna konst ej in- vigda får säkert villigt en handräckning däri af sin far eller bror.
Detta är nödvändigt för att kunna beräkna tiden o c h huru dags man skall begifva sig i väg.
Man måste komma i håg, att den första kvartsmilen tillryggalägges fortast d. v. s. på en halftimme.
Sedan ökas minutantalet ständigt för hvarje kvartsmil, så att två och en half timme torde behöfva beräknas till milen.
Efter hvarje mil hålles en timmes rast.
För att kunna bedöma marschtaktens hastighet är det ytterst praktiskt att bära sitt ur i ett läderarm- band, där det är lätt till hands, så att man vid hvarje milstolpe utan svårighet kan öfvertyga sig om, huru lång tid s o m åtgått till den tillrygga- lagda vägsträckan.
På kartan finnes hvarje kvarts- mil utmärkt med ett streck öfver vägen, hvilket kan tjäna till någon ledning i de trakter, där mil- stolpar ej förekomma.
Att kartan skall följa med är gifvet, enär intresset fördubblas, o m man all- deles på egen band med dess tillhjälp lyckas leta sig fram, utan att nödgas stanna vid hvarannan stuga för att göra förfrågningar, något som är be- tydligt tidsödande.
Tre mil om dagen borde vara maximum för äfven den duktigaste fotgängerska.
Här påpekas, att naturligtvis ingen utan föregående träning be- ger sig ut på ett par mils promenad!
Man gör början med en half mil, ökar så småningom till en mil, halfannan mil o. s. v. Är vägen gifven och dagen bestämd, gör man väl i att slutligen ägna någon tid åt meteorolo- giska observationer, Barometern ställes kvällen förut, o c h om den visar sig vara i stigande, skall man icke låta afskräcka sig, änskönt himlen o m morgonen är något disig eller molnbetäckt, ty en- ligt det gamla ordet gör mulen morgon ofta en
U I U 1894 I N klar dag, Däremot bör man med misstro betrakta himlen, om den efter en strålande morgon visar uppstigande mörka moln.
Stark blåst är äfven alt undvika, såsom varande ytterst tröttsam att sträfva emot.
Äro nu alla nämnda betingelser på ett tillfreds- ställande sätt uppfyllda så — friskt mod och framåt marsch!
Herbert.
dagar af sorg, saknad, förtviflan och hopp- löshet.
En afton kom hennes man hem med strå lande uppsyn och höll ett stort bref i handen.
» Se här har jag någonting till dig, » sade han.
Hou slet häftigt upp kuvertet och tog fram ett tryckt kort så lydande: P^cklesiastikmini- stern och fru Georges Ramponneau ha äran inbjuda herr och fru Loisel till soaréen i mi- nisterhotellet, måndagen den 1 8 januari.
I stället för att bli förtjust, som hennes man hade hoppats, kastade hon förargad bjud- Af Guy de Maupassant.
ningskortet på bordet och mumlade: » Hvad Ofvers.
för » ldun » af Elin C. skall jag göra med det där? » » Men kära vän, jag som trodde du skulle kon var eu af dessa förtjusande unga flickor, hvilka liksom af misstag växa bli så glad.
D u går ju aldrig bort, och detta upp i fattiga borgarhem.
Utan hemgift, utan är verkligen ett utmärkt tillfälle att få komma förhoppningar, utan att ha den minsta utsikt ut litet och se stora världen.
D u må tro, jag till att en rik och framstående man skulle har inte haft så litet besvär att kunna skaffa kunna fästa sig vid henne, älska henne och en inbjudning.
Alla fika efter att få vara göra henne till sin hustru, lät hon gifta bort med, och det är just inte så många tjänste- sig med en obetydlig tjänsteman i ecklesiastik- män, som bli bjudna. » Hon gaf honom en förargad blick och sade departementet.
otåligt: » Hvad tror du då jag skulle sätta Hon hade icke råd att kläda sig dyrbart och var därför alltid enkel, men kände sig på mig för att kunna gå dit? » Det hade han icke tänkt på och invände olycklig, liksom den där nödgas lefva under helt förlägen: » Men klädningen, som du bru- sin värdighet; ty bland kvinnorna finnas inga olika klasser, skönhet och behag ersätta bland kar ha på teatern.
Den är j u så vacker i dem börd och rang.
Naturlig elegans, skön- mitt tycke.
.
.
» Han tystnade bestört, när han fick se sin hetssinne och intelligens äro de egenskaper, som adla dem och ställa en " folkets dotter i hustru börja gråta.
Två stora tårar tillrade långsamt ned.
jämbredd med världsdamen.
» Hvad i all världen kommer åt dig? » frå- Hon kände sig född att lefva i lyx och rikedom och led därför ständigt.
Hon plå- gade han förskräckt.
Men med en kraftig ansträngning kväfde gades af den torftiga bostaden, de förfallna väggarna, de nötta möblerna — af allt detta, hon sin smärta, torkade de fuktiga kinderna som andra kvinnor i hennes samhällsställning och svarade lugnt: » Ingenting alls.
Jag har bara ingen toa- icke ens skulle ha lagt märke till.
När hon såg den lilla bretagniskan sköta sitt enkla lett och kan följaktligen inte gå på festen.
hushåll, kände hon alltid ett bittert missmod Gif ditt kort till någon af dina kamrater, och försjönk i drömmar.
För hennes fantasi hvars hustru är lyckligare lottad än jag. » Han blef bedröfvad.
hägrade då ståtliga förmak, där allt är så tyst och mjukt, där orientaliska draperier kläda » Hör på, Mathilde, » sade han, » hur myc- väggarna och höga bronskandelabrar sprida ket skulle en passande toalett kosta, någon- ljus.
I ett par stora fåtöljer sofva två gamla ting helt enkelt, som du skulle kunna be- betjänter i knäbyxor, den tryckande värmen gagna vid andra tillfällen? » har gjort dem dåsiga.
Hon ser stora salon- Hon funderade en stund, räknade efter och ger med tapeter af gammalt siden och dyr- tänkte på, hur mycket hon skulle kunna be- bara möbler med ovärderliga sniderier; hon gära, utan att behöfva frukta ett bestämdt ser små förtjusande doftande kabinett, af- afslag och ett utrop af förfäran från den sedda till förtroliga samtal med de intimaste sparsamme tjänstemanuen.
vännerna, framstående och eftersökta män, Slutligen svarade hon litet tveksamt: » Jag hvilkas ynnest alla kvinnor sträfva efter.
vet inte precis, men tror nog jag skulle kunna Halsbandet.
Det hände ofta under middagen, som åts vid ett rundt bord med halfren duk, att hen- nes man lyfte på soppskålslocket och förtjust utropade: » A h!
köttsoppa, jag vet då ingen- ting bättre! ».
.
.
men då satt hon och tänkte på fina middagar, på glänsande silfverserviser, på dyrbara väfnader, som prydde väggarna med bilder från gamla tider och med säll- synta fåglar i en förtrollande skog; hon tänkte på utsökta rätter, serverade på konstrika fat, på artigheter, som hviskas fram och som ta- gas emot med ett sfinxlikt leende, medan man smakar på en rosafärgad forell eller en höns- vinge.
Hon hade inga toaletter, inga diamanter — ingenting.
Men det var just detta hon äl- skade och kände sig skapad för.
Hur myc- ket hade hon icke önskat att kunna behaga, att bli afundad, att vara förförande och efter- sökt.
Hon hade en rik väninna, en kamrat från klostertiden, som hon aldrig mer ville besöka af fruktan för de lidanden, som hon alltid hade att vänta vid återkomsten till det dyst- ra hemmet; hon brukade då gråta i flere F o t o g é n k ö k e t är 1 0 0, 0 0 0 Säljes hittills " P B 1 M I S " Jérn =-S — — V a r n a s f ö r v ä r d e l ö s a c i t e r a p n i n g a r.
oöfverträffadt s t.
n u t i l l v e r k a d e 1 alla reda mig med 4 0 0 francs. » Han bleknade litet, ty det var just den summa han hade sparat ihop för att köpa en bössa och om söndagarne nästa sommar få deltaga i små trefliga jaktpartier på slätterna kring Nanterre.
Emellertid svarade han: » Nåväl, jag ger dig 4 0 0 francs, men laga då, att du får nå- gonting riktigt vackert. » Festdagen nalkades, men fru Loisel såg alltmer bedröfvad och ängslig ut, ehuru hen- nes toalett var alldeles färdig.
En afton sade mannen till henne: » Hur är det med d i g?
Du har varit så besynnerlig de tre si- sta dagarne. » » Jag är ledsen, » svarade hon, » öfver att inte ha en enda diamant, inte ett enda smycke.
Följden blir, att jag kommer att se fattig ut, och hellre vill jag då alldeles låta bli att gå. » » Du kan j u ha lefvande blommor, det är mycket på modet nu.
F ö r 1 0 francs får du ett par präktiga rosor. » Hon ville icke låta öfvertyga sig.
» Nej, det finns ingenting mer förödmju- kande än att se fattig ut bland rika kvinnor. » &amp; o c h sålda.
Bosättningsaffärer.
Men hennes man fick en idé.
» Så dum du kan vara!
Gå till din goda vän fru Forestier och bed henne låna dig hvad du behöfver.
Du är tillräckligt nära bekant med henne för att kunna göra det. » » Du har alldeles rätt! » ropade hon utom sig af glädje, » och j a g som inte tänkte på det. » Dagen därpå gick hon till sin väninna och anförtrodde henne sitt bekymmer.
Fru Fore- stier öppnade strax ett skåp med spegeldörr och tog fram ett stort skrin, som hon lämnade henne.
» Välj nu, kära vän! » sade hon.
En mängd armband var det första hon fick se, så ett pärlhalsband, därefter ett venetianskt kors af guld och ädelstenar, ett beundrans- värdt arbete.
Hon profvade smyckena fram- för spegeln, tvekade, kunde icke bestämma sig för att lägga dem tillbaka och frågade alltjämt: » Har du inga andra? » » Jo visst.
Se själf efter.
Jag vet inte hvad du kan tycka bäst om. » Med ens upptäckte hon ett präktigt dia- manthalsband i ett svart sidenetui, och hon kände, hur hjärtat började slå häftigt af ett oemotståndligt begär.
Händerna darrade, när hon tog i det.
H o n fäste det kring halsen utanpå klädningen och stod hänryckt inför sin egen bild.
Sedan frågade hon, ängslig och tvekande: » Kan du låna mig detta — endast detta? » » Ja, så gärna! » Hon föll sin väninna om halsen, slöt henne häftigt till sig och skyndade sedan bort med sin skatt.
Festdagen var inne.
Fru Loisel väckte allmän beundran.
H o n var vackrare än alla andra, elegant, behaglig, strålande af glädje.
Hon var föremål för alla herrarnes blickar, de frågade, hvem hon var, och täflade om att få bli presenterade.
Alla ville dansa med henne.
Hon väckte äfven ministerns upp- märksamhet.
Hon dansade med ifver och hänförelse, be- rusad af nöjet, utan att längre ha tanke för någonting, krönt med skönhetens segerkrans, omgifven af den glans, som framgången för- länar, liksom insvept i en sky af lycka genom all denna h y l l n i D g och beundran, alla dessa vaknande begär, hela denna fullkomliga seger — så ljuf för ett kvinnohjärta.
Vid fyratiden på morgonen for hon hem.
Sedan miduatt hade hennes man sofvit i en liten salong tillsammans med några andra herrar, hvilkas fruar roade sig grundligt.
(Forts.) " Over Evne ", den berättelse, som begynner i detta nummers romanark, är endast skjutit för att få börja den nya intressanta romanen » Gullvifva » af C. von ffahn jämnt med oktoberkvartalets första nummer.
B.
A.
H j o r t 5 Klara N.
Kyrkogata.
h &amp; C Stockholm o.
De två arken » Over Evne » ha vi ej ansett nödigt eller lämpligt att illustrera.
» Gullvifva » där- emot kommer alt förses med vackra teckningar af fru Jenny Nyström-Stoopendaal. "
P R I M U S Pris, 12 en koiiare novell, som redan i nästa ark afslutas, och hvilken vi in- 75 förekommer absolut M A T T A N " öre st. all öfverkokning &amp; vidbränning.
IDUN 1894 ärmar gratis till Iduns romanbibliotek för hela årgången 1894 erhåller hvar och en af våra läsarinnor, som åtager sig den helt visst ganska ringa mödan att anskaffa en enda ny prenumerant för si- sta kvartalet (oktober — december) af Idun för i år.
Redaktionen har nämligen beslutit att för detta kvartal anordna en profprenu- meration öfver hela landet, på det att tidnin- gen och dess sträfvanden för de svenska kvin- norna och hemmen må bli kända i ännu vidare kretsar än hittills.
V i hoppas äfven, att ingen af våra läsarinnor skall försumma bi- stå redaktionen i denna sak, lika visst som ingen af dem är i den ställningen, vit hon ej kan värfva en ny prenumerant för de sven- ska hemmens organ.
För den ringa kvar- ta / safgiften af kr.
1: 50 erhåller hvarje prenumerant en så afsevärd valuta, att den måste anses vida öfverträffa prenumerations- afgiften.
Se för öfrigt härom de t utförligare tUlkännagifvandet i n:r 37!
305 Penningeförhållandena äro då alltid den vik- tigaste frågan, men det är icke nog, att den unga damen kan uppvisa en tillfredsställande årlig ränta.
Hon bör också vara af god fa- milj, ha fått en god uppfostran (hvilket i en fin fransk familj betyder det samma som att hon skall ha haft så litet som möjligt berö- ring med den yttre världen) och naturligtvis helst också ha ett intagande yttre och ett be- hagligt väsen.
Den gamla damen tvekar i valet mellan två eller tre och anger för den unge mannen de olika fördelarne, som en hvar af de unga da- merna har att bjuda på.
Hos den ena är kanske förmögenheten det öfvervägande, hos en annan äro familjeförbindelser af värde, om det är fråga om, alt den unge mannen önskar framgång i det officiela lifvet, hos den tredje äro kanske de personliga förtjänsterna de mest tilltalande.
Dock fordras, att vid hvarje af partierna en sådan hemgift medföljer, att del unga pa- ret kan lefva ett angenämt och obekymradt lif.
När de två förtrogna således ha kommit till etf resultat, om hvilken af de unga da- merna i fråga, som man bör föredraga, börja underhandlingarna, ledda af den gamla er- farna och ansedda damen.
Den unga damens Till hvar och en, som alltså anskaffar föräldrar kunna ha olika konsiderationer vid en ny prenumerant på sista kvartalet giftermålet.
Äro deras förmögenhetsvillkor glänsande, för i år, sända vi gratis och porto- fritt vackra klothpärmar till Iduns roman- men deras namn icke af särdeles gammal bibliotek för i år, försedda med guld och klang, föredrar man en grefve- eller vicomte- svartsirningar och i färg efter eget val: rödt, krona framför en oadlig millionär.
Är det grönt eller brunt.
Den af Eder anskaffade däremot en gammal adlig familj, som det har nya prenumeranten bör snarast möjligt verk- gått bakut för, bekvämar man sig kanske till ställa prenumerationen å närmaste postanstalt.
att taga en oadlig friare för att kunna repa- I Iduns annonsbilaga till n:r 37 finner Ni en rera upp familjens affärer med svärsonens hjälp.
Det är icke någon flyktig underhandling, urklippsblankett, som ni ifyller och — med bi- fogande af den nyanskaffade prenumerantens som b,; höfves för att bestämma förlofningen, postkvitto — insänder till: Redaktionen af Idun, utan en lång och grundlig undersökning af Stockholm, hvarefter pärmarne med första till- alla för och emot, tills de ungas målsmän å båda sidor blifvit ense om, att det är bäst sändas Eder.
för bägge familjerna, att partiet blir af, och Stockholm i september 1894. man tillåter då de unga tu alt se hvarandra.
Redaktionen af Idun.
Den unge mannen har ju hela (iden vetat, hvarom fråga var, och med lifligt intresse följt förhandlingarna.
Den unga damen har stått mera utanför saken, men af en viss oro i luften har hon dock anat, att det var fråga om intet mer eller mindre än att välja henne N å g r a b e t r a k t e l s e r f ö r I d u n en man.
af Octave Feuillet skildrar i sin roman: Un Helena N y b l o m.
mariage dans le monde, huru en ung förnäm (Forts.) dam länge har förstått, att hennes familj låg Hos oss är det genomgående det afgörande, i giftermålsunderhandlingar för henne, och blir att de unga själfva göra sitt val och hålla fast underrättad om, att en viss ung herre, som hon aldrig förr har sett, skall göra familjen därvid; — undantag finnas ju alltid.
I de romanska länderna, i synnerhet i visit på landet, där de bo.
Frankrike, är det däremot regeln, att föräldrar Då dagen kommer, klär hon sig med stor och målsmän knyta förlofningen mellan de omsorg för att vara så mycket som möjligt unga, som ofta alldeles icke känna hvarandra till sin fördel och gömmer sig nere i träd- förut.
gården för att, dold bland buskplanferingarna, I den fina världen äro så godt som alla kunna iakttaga, när den omtalade unge man- Ett dammoln på partier stiftade af alla andra än just kontra- nen kommer ridande.
henterna själfva.
landsvägen antyder hans ankomst, och då han En ung man eller en man, som redan strax därefter galopperar förbi på sin häst, har lefvat en munter ungdom, kommer till tittar hon nyfiket ut mellan grenarne och sä- sin mor eller till en gammal fru, som han ger med en suck: känner, och säger henne, att han har i sinnet » Voilå mon mari! » alt » faire un fin » och slå sig till ro i äkten- Lika obekanta äro ofta de flesta franska skapets hamn från sina mer och mindre vilda unga flickor med den friare, som redan är irrfärder på ungdomens haf.
utsedd åt dem.
Sedan får den unge mannen Den gamla damen blir genast intresserad, gärna tillåtelse att infinna sig i familjen en som alla både gifta och ogifta kvinnor äro, gång om dagen och i vittnens närvaro tala när det gäller en förlofning, och hon börjar med sin tillkommande.
Att någon vidare öm strax tänka efter, hvilka unga damer i hennes eller djupsinnig konversation under sådana umgängeskrets som skulle passa som en lämp- omständigheter skulle kunna komma i fråga, lig hustru för den unge mannen i fråga.
är det naturligtvis icke läl om.
Huru man förlofvar sig.
Flossa-apparaten ^i^^^^^^x^s^.
Den unge mannen presenterar sin utvalda vid det första besöket, efter det att förlofnin- gen är afgjord, en bukett, som bör vara snö- hvit: » chaste et pure. » Så länge förlofnin- gen varar, öfverlämnar han hvar dag en ny bukett, som efter hand tilltager i färgglöd, tills den, dagen före bröllopet, brinner som en flamma.
En fransk dam, som beskrifver, huru en il faut » förlofning bör gå till i Frank- rike, nämner, att alla trädgårdsmästare kring Paris veta så noga, i hvilket färg-crescendo en sådan bukett bör sammansättas, att man blott behöfver beställa en serie förlofnings- buketter på en månad, på sex veckor o. s. v. för att blommorna skola bli valda efter en pariser Amors strängaste etikett.
En förnäm, fransk dam, som besökte Sve- rige, frågade, huru länge en svensk för- lofning kan räcka.
Man svarade henne, alt det alldeles beror på de yttre förhållandena, att ett och två år var ganska vanligt, och att de unga till och med kunde vänta en fem — sex år.
» Fem, sex år! » utbrast hon förfärad.
» Sex veckor anse vi i Paris vara det längsta möj- liga för en passande förlofning! » Under denna förlofningstid är det, som sagdt, icke tillåtet, att de två unga någonsin tala ensamma med hvarandra.
Den unge man- nen blir också knappt inbjuden att deltaga i en måltid hos sin tillkommandes familj, och i så fall får han icke sin plats vid hennes sida annat än vid något ytterst sällsynt till- fälle.
I Octave Feuillets bok: » Un mariage dans le monde » beskrifves, huru ett par unga förlofvado dagen före bröllopet befinner sig i en salong på brudens fäderneslott, där en gammal tant, en änkefru, är satt att vaka öfver dem.
Brudens mor kommer in och ber samma gamla dam att ändtligen icke lämna rummet, där de två förlofvade befinna sig.
Hon själf är så upptagen af alt arrangera allt för bröllopet, att hon icke vidare kan vara förkläde för dem.
Då modern har gått, börja de två förlof- vade att musicera tillsammans, medan de för- söka hviska ett och annat ömt ord till hvar- andra, och den gamla damen betraktar dem deltagande, och så säger hon ungefär så här: » Jag har också varit ung, jag vet, att lif- vet aldrig ger en hvad man suckar efter.
Äktenskapet är inte ett sådant paradis, som man föreställer sig.
Det bästa är inte, hvad som kommer efter bröllopet.
Det bästa är dagarne förut.
— Se!
Jag öppnar dörren för er.
Flyg ut tillsammans!
Fly ut i skogen och njut er frihet denna enda dag! » Och de unga se på en gång längtansfulla och för- skräckta på hvarandra och på den gamla da- men!
Så mycken förbjuden frihet är nästan öfverväldigande.
Men tanten öppnar sakta trädgårdsdörren, den unge mannen tar sin fästmö i handen, och som två lössluppna fåglar springa de ut i trädgården, bort öfver gräset, in i skogen.
De flyga åstad i lycksalighet med hvaran- dra, talande, leende, jublande öfver att ändt- ligen en gång vara ensamma med hvarandra.
Sedan visar boken, huru denna frihetsdag blef den enda fullt lyckliga dagen i deras lif.
Huru strängt fransmännen hålla på, att al- drig två förlofvade få vara ensamma med hvarandra, visa alla deras romaner och skåde- spel och äro häri sanna bilder af verklig- heten.
I farsen: » Den hvita halsduken » upplöses hela knuten därigenom, att den unge mannen M j o m m e Liedberg &amp; Bäckgrens maskinaffär ° » w i « v o V T T t r i - l r r i c r a.
t a Stnnkhola
I D U N Iduns skollofskoloni Sedan flere år tillbaka bar undertecknad varit van att lämna en kortfattad rapport öfver hälsotillståndet hos deltagarne i Iduns skollofskoloni, hvarför jag äfven i år därom vill nämna några ord.
Välsignelsen och nyttan af en dylik välgö- renhet äro så slående och uppenbara, ej minst för den, hvilken flere år varit i tillfälle att följa de stackars fattiga barnens utveckling under deras vistelse på landet, att därom icke torde råda mer än en mening; denna form af välgörenhet lämnar också edra skyddslingar ej blott glädje och trefuad för sommarens korta dagar, utan nyttan däraf sträcker sig mycket längre och står kvar, äfven sedan bar- 16 BARN: 6 N a m n OCH 1 0 John Viklund, 10 år Oskar Larsson, 12 år.
.
.
.
Hilmer Eriksson, 11 år.
Gustaf Gustafsson, 10 år.
August Karlsson Per Gustafsson 29 30 30 Lotten Lindström, 15 år.
.
Ester S rand, 9 år Hulda Nilsson, 9 är Alma Lagerström, 9 år Karin Eriksson, 9 år Jenny Lodin, 8 år Ester Wijk, 7 år Anna Samuelsson 10 år.
.
Henriette Eriksson, 11 år Hildur Hansson, 12 år 56 19,5 21 22 ö 23 28.5 27,5 27 20,5 23.5 FLICKOR.
vid åter- komsten Anmärkningar hg- 30,5 0 32 31, 50 30, 50 29 28 63,5 0 20,50 23 26 25 22 26 25 25, 50 37,5 «0 46 42 Ur Bröstbredd vid vid åter- vid af resan komsten afre.-an kg- 1894. nen återvändt till fattigdomens koja och ar- modets ofta bittra nöd.
Liksom förut varit fallet, har jag äfven i år låtit uppsätta en tabellarisk sammanställ- ning, hvaruti barnens tillökning uti vikt och bröstvidd särskildt är angifven.
Hvarje barn har i medeltal ökat 2, 3 kilo i vikt och 2, 5 cm.
i bröstvidd, hvilket måste anses som ett synnerligen godt resultat.
Till sist ber jag att på det varmsste få rekommendera Iduns skollofskoloni uti all- mänhetens benägna åtanke och välvilliga håg- komst.
Carl F / ensburg.
GOSSAR Vikt.
1894 Gi 60 62 62 64 62 65 63 63 63 65 64 77 54 52 56 57 56 59 54 64 63 87 57 54 60 59 56 60 57 Blodbrist, tydligt förbättrad.
JSkrofulöst ögonlidande; frisk vid \ hemkomsten.
Blek och mager; betydligt förbätt- rad.
f Dans-sjuka; alldeles frisk vid hem- \ komsten.
66 Af dessa äro 7 barn från Kungsholmen, 2 från Adolf Fredrik, 2 från Jakob, 3 från Katarina, 1 från Maria, 1 från Oitermalm = 16 barn.
några ögonblick skaffar sig tillfälle att vara ensam med den flicka han vill ha.
Efter detta kunna icke föräldrarne neka honom sin dotter, utan att kompromettera henne.
Hvilken motsats till förhållandena i nya värl- den!
En amerikansk författare skildrar, huru en ung man kommer åkande i släde med en ung dam, som han älskar.
Det är sent om kväl- len, nära midnatt.
Då han har följt den unga damen upp i hennes hem, har hennes far redan gått till sängs, men de unga göra eld i kaminen för att ännu i ro kunna prata ett par timmar tillsammans.
(De bli senare man och husfru.)
Författaren har vid denna skildring tillagt en not, hvari han säger, att om hans bok skulle bli läst i Europa (det är » A modern instance » af Howell), vill han upplysa om, att ett sådant uppförande två unga människor emellan ingenstädes i Amerika skulle anses stötande; ja, att till och med i en sådan små- stad som den, där berättelsen försiggår, skulle det icke ge minsta anledning till skvaller, om en ung man följde en dam sent hem och sedan tillbragte ett par timmar att spraka med henne.
Vi befinna oss i en ganska lycklig medel- väg mellan dessa två ytterligheter.
I alla goda familjer i Frankrike hör det ill undantagen oeh betraktas som ett uppror,) m en man gifter sig utan att ha fått sin nors tillåtelse därtill.
Jag vet till och med &gt;tt exempel på en änkling, som, då han ön- ikade gifta om sig, med fruktan och bäfvan framställde saken för sin mor och väntade hennes afgörande ord i saken, och detta fastän han i allt annat var en fullkomligt själfständig man.
Fransmännen äro, som bekant, ett prak- tiskt och ekonomiskt folk, och de anse all familjelycka böra ha en god basis af ekono- misk säkerhet.
Detta, tror jag, är en genom- gående åskådning, så väl hos dc högre som de lägre klasserna.
Dock är naturligtvis icke denna bevekelsegrund den enda, oeh i allvar- liga familjer taga naturligtvis föräldrarne icke blott hänsyn till yttre fördelar, utan anse sig också samvetsgrant böra undersöka den mans karaktär, åsikter och lefnadssätt, till hvilken de skänka en dotter.
Franska föräldrar äro så öfvertygade om, att de på grund af sin större erfarenhet också ha större garanti för ett godt val, än hvad en ung flickas böjelse kan ge, och därför hör det genomgående till sällsyntheterna, alt en ung kvinna där bestämmer sin utkårade själf.
— En annan sak är, att goda föräldrar, lika litet i Frankrike som i något annat land, tvinga sina barn att förlofva sig mot deras egen bestämda önskan.
Det mesla af den franska litteraturen, som kommer i våra händer, behandlar historier om olyckliga äktenskap och passioner, som uppstå efter äktenskapet.
Deraf ha många dragit de slutsatser, att de flesta franska äk- tenskap äro olyckliga, och att orsaken därtill är, alt de för det mesta arrangeras af familjerna.
(Forte) notisboken.
Dom prostinnan Mathilda Wieselgren, P. Wieselgrens efterlämnade maka, samlades den 13 dennes hädan i en ålder af 78 år.
Idun skall i nästa nummer närmare återkomma till den bort- gångnas föredömliga lifsgärning och då äfven med- dela hennes porträtt.
Grefvinnan Stephanie von Plåten för- lofvad.
En inom den högre societeten sedan någon tid förebådad remarkabel förlofning är nu ingången.
Grefvinnan Stephanie von Plåten, född Hamilton, bar nämligen förlofvat sig med förre tyske ministern härstädes grefve Carl von Wedel.
Bröllopet är ämnadt att firas redan näst- kommande november.
Grefve Wedel lär vara de- signerad till den tyska ministerposten i Paris.
Grefve Carl von Wedel tillhör en gammal ätt, hvars gods äro belägna i Hannover, Westfalen och Oldenburg, och är yngste son af generallöjtnanten och generaladjutanten i Oldenburg, grefve Wilb.
Wedel, samt född 1852.
Ursprungligen i hannove- ransk tjänst öfvergick grefve Wedel efter Hanno- vers annektering till preussiska armén, där hau 1876 avancerade till kapten i generalstaben.
Samma år utnämndes han, ehuru endast 34- år gammal, till major och året därpå till militärattaché vid tyska legationen i Wien.
Sedan 1889 är grefve Wedel general ä la suite och sedan 1892 general- adjutant.
Redan 1879 utnämndes han till flygel- adjutant hos kejsar Wilhelm I, hos hvilken han emellertid aldrig kom att göra personlig tjänst, hvilket däremot sedan hans återkallande från Wien varit händelsen hos nuvarande kejsaren.
Efter någon tids tjänstgöring i tyska utrikesdepartemen- tet blef grefve Wedel 1892 utnämnd till minister i Stockholm.
På besök i hemmet.
Författarinn?
n fru Hilma Angered-Strandberg, för några år sedan bosatt i Fjellbacka o c h hvars namn ofta förekommit under intressanta korrespondenser från Amerika i de dagliga tidningarna samt nu senast under den själ fulla novellen » En moder » i Iduns spalter, har i dagarne återvändt till Sverige, efter att i flere år ha varit bosatt i Chicago.
Närmaste orsaken till att fru Angered-Strandberg nu lämnat Amerika är att hon här hemma tänker hvila sig o c h stärka sin hälsa, som blifvit hårdt medtagen af det sträf- samma lif hon fört därute.
Kvinnlig lärare vid Karolinska institu- tet.
Medicine kandidaten fröken Anna Stecksén, stockh., har förordnats att såsom a m a n u p n s vid den patologisk-anatomiska institutionen biträda de vid Karolinska institutet studerande vid de pato- logisk-anatomiska öfningarna och vid liköppnin- garna.
För kvinnliga gymnaster.
En byrå för anskaffande af plats åt kvinnliga gymnaster är härstädes öppnad af den bekanta lärarinnan vid Gymnastiska centralinstitutet i Stockholm, fröken Mathilda Öhman, som därigenom trott sig gå en från flere håll uttalad önskan till mötes.
Äfven sådana som på längre eller kortare tid önska kvinnliga gymnaster kunna vända sig till denna byrå.
Fröken Öhmans namn är den bästa borgen, för att man med förtroende kan anlita byrån.
Teater och musik.
Kungl.
operan uppförde i måndags för första gången under innevarande säsong » Lohengrin » med delvis ny rollbesättning.
Reprisen af den populära operan hade förskaffat direktionen en till sista plats fylld salong.
Åhörarne hade ock denna gång skäl att vara ganska belåtna, ty ope- ran gick under hr Hallens ledning nu betydligt bättre än vid någon af de senaste repriserna.
Elsas parti utfördes för första gången af fru Östberg.
Och om den framstående sångerskan ej i yttre måtto kan förkroppsliga det skära och ungdomliga, det poetiska och hängifna hos Elsa, sä fyller hon i stället så mycket bättre i vokalt Mattor, Möbeltyger, Gardiner, Portierer ^^nSS N Y H E T E R I S T Ö R R E U R V A L O E H TILL B I L L I G A S T E P R I S E R H O S J-^Wt^r V 72 J S U&amp;li t / y^i I
I DU N 1894 hänseende de högsta anspråk.
Hon bjuder med ett ord här på det bästa af sångkonst och välljud.
Hr Ödmanns Lohengrin är känd sodan förr.
Tyd- ligen ej fullt disponerad i början af operan, sjöng hr Ö. sedan upp sig och ätergaf i sista akten Graals-recitativet förträffligt.
Telramunds parti hade öfvertagits af hr Söderman, som här hade ytterligare tillfälle att dokumentera sig som cn god dramatisk sångare med lif och karaktär i föredra get.
Hr Sellergren förtjänar erkännande för sitt utförande af konungens parti.
Däremot räckte ej br Vallenius till som härroparen.
Ortrud lämpar sig väl för fröken Almatis naturell, men sånger- skan bör noga akta sig för att alltför mycket for- cera rösten, då den, som nu var fallet, blir skä- rande och skrikig.
— Orkestern skötte sig särde- les förtjänstfullt.
I sceniskt hänseende hade åtskilliga förändrin- gar vidtagits, ländande till båtnad för det hela.
Bland annat hade andra aktens dekoration delvis ommålats och gjorde nu bättre verkan än förut.
Under inöfning att med det snaraste gifvas är » Mignon », i hvilken opera en ung sångerska frö ken Cederborg lär komma att debutera.
Södra teatern har nu fört fram sitt första nya program för säsongen.
Det inledes af en liten enaktsoperett » Modellerna », en ganska behaglig bagatell med musik af G. Douay.
En ny debu- tant, fröken Andersson, ådagalade rätt mycken säkerhet och liflighet i sitt spel o c h sjöng ej oäf- vet, då däremot hennes motspelande, hr Änder, som bekant bättre rör sig på det dramatiska än det musikaliska området.
Det fransk * lustspel » Utan hemgift » af Albert Debelbj, s o m härefter följer, är ett temligen till- krångladt sammelsurium, som visserligen ej saknar sina lustiga pointer och situationer, hvilka dock kräfva äkta gallisk fart och esprit i framställnin- gen för att riktigt göra sig.
På premieren gick det hela alldeles för tungt.
Fullt i sitt esse var endast fröken Lindzén, som åt sin naiva unga fru förlänade mycken täckhet och naturlighet.
God kläm var det också delvis öfver hrr Lamberts och Hirschs spel, men de öfriga tycktes ännu ej vara riktigt varma i kläderna, o c h ej ens hr Gustaf Bergström hade någon af sina lyckligare dagar.
Teatern lär snart spela ut nya o c h bättre trumfer.
På Djurgårdsteatern rustar sig nu direktör Ranft att afsluta sin lyckosamma sommarsejour, men innan han lämnar oss, ville han med ett nytt pro- gram rikta minnet af en repertoar, som onekligen varit en smula enformig, tack vare » Ljungby horns » outslitliga framgång.
Sådana där sega säsongpjäser må vara aldrig så fägnesamma för hrr teaterdirektörer, för den konstanta platspubli- ken ställer sig saken nog litet annorlunda.
I måndags afton hade vi emellertid, som sagdt, mött till ett nytt slag.
Och kvällen var glad.
Feydeaus och Dcealliéres lustspel » J a g a r Cbampignol! » har i Paris gjort stor succés o c h gått sina 500 gån- ger i sträck.
Det är verkligen ock något riktigt friskt och roligt i sin genre, o c h den dråpliga sa- tir på militärlif, som ingår som en väsentlig be- ståndsdel, är tillräckligt allmängiltig att finna re- sonnans äfven i svenska » fosterländska » hjärtan.
Akta lustspelslynne hvilade öfver utförandet, o c h det erkännansvärdt goda samspel, som oftast kän- netecknar detta sällskaps prestationer, svek ej heller nu.
Fröknarna Rastan, Goitschalk o c h Borgström delade systerligt publikens hyllning, och båda herrarne Ranft samt hrr Eliason o c h de Wahl voro, en hvar, ypperligt på sin plats i de manliga hufvudrollerna.
Flere biroller utfördes också med verksam färgläggning, exempelvis hr O. Byströms stackars exerciskuschade » prince-&gt;.
Det glada programmet kommer helt visst att tillförsäkra det omtyckta sällskapet flere goda afskedhus.
Lilla finskan.
Skiss för ldun af Gerda Meyerson.
(Forts. o. slut fr. föreg.
mr.)
Mig föreföll hans b e t e e n d e b e s y n n e r l i g t, men ännu mer ö f v e r r a s k a d b l e f j a g, d å S i g r i d sprang fram o c h s l o g h o n o m p å a x e l n o c h han skrek till samt fick ett u t t r y c k a f verk- lig förfäran i sitt ansikte.
I nästa m i n u t skrattade han åt sig själf o c h b a n n a d e o s s, 307 Däruppe på gymnastiken skrattade man åt, att Sigrid tagit vid sig så öfver fadrens afresa, men jag kunde inte instämma.
Det var nog något värre, som händt, ehuru hon ej velat säga det.
» Prat, » menade de andra.
» Lilla finskan är ju alltid så öfverdrifven, helst när det gäller hennes pappa. » Jag hade ingen tid att grubbla, men en obestämd, olycksbådande aning förföljde mig, beständigt såg jag för mig Sigrids bleka an- » Champagne är det bästa jag vet, » jublade sikte och förtviflade blick.
Då jag gick hem på middagen, styrde jag hon — » du snälla rara pappa!
Ä r han inte snäll? » frågade hon mig.
» Tänk, han stan- ovillkorligen mina steg till hennes bostad.
nar visst flere dagar än hos mig, han säger, Hennes värdinna, en hygglig gammal fru, öppnade för mig.
I det hon tecknade åt att han inte vet, när han skall reäa. » Det blef sent, innan vi bröto upp, men mig att vara tyst, förde hon mig in i salen, Sigrid tyckteä ej kunna bli tiött.
När hon där hon hviskande berättade, att Sigrid bedt och fadren följt mig hem, skulle de ännu att få vara ostörd ett par timmar för att för- » D å jag nyss tittade in, slum- taga sig en promenad i det vackra månskenet.
söka sofva.
Följande morgon, då Sigrid kom till gym- rade hon så godt, jag tror visst inte, det är nastiken, var hon i en feber af förtjusning.
så farligt med henne, » sade hon.
» Kan du tänka dig, » hviskade hon, fastän Betydligt lugnad, gick jag min väg.
Kunde professorn redan börjat siu lektion, » att i Sigrid med sitt nervösa temperament sofva går kväll, när jag skiljdes från pappa, gaf efter den underrättelse, hvilken den nu månde han mig detta. » Hon visade ett guldarm- vara, som hon fått från fadren, då var det band med briljanter.
» Han ämnade inte ge nog inte så farligt, alltsammans.
Och jag mig det, förrän han reser, egentligen, men så åt min middag samt arbetade ett par tim- kunde han inte vänta längre.
Det var så mar, innan jag gick tillbaka för att se, om likt honom, den kära, rara pappa! » hon vaknat.
Jag fann tamburdörren öppen, men ingen Jag var glad, att professorns föredrag hin- drade mig att svara på Sigrids utgjutelser, ty människa syntes till.
Från Sigrids rum hör- jag kunde inte dela hennes hänryckning öfver des, röster jag tyckte mig känna igen pro- den i mitt tycke alltför dyrbara och preten- fessorns och blef ängslig.
Hade Sigrid skic- tiösa presenten.
Den besynnerliga motvilja kat bud på honom, så var hon säkert all- jag kände för Sigrids far blef ännu starkare, varligt sjuk.
och hela timmen salt jag och undrade, hvad Just som jag tänkte knacka på, kom vär- han egentligen var för en människa.
dinnan ut genom dörren, hon såg alldeles för- » Herre Gud, fröken, » skrek hon, När lektionen var slut, omringades Sigrid störd ut.
af kamraterna, som alla ville se det dyrbara när hon fick se mig, » ett sådant elände, en armbandet.
Medan de högljudt gåfvo sin sådan händelse I » beundran till känna, kom jungfrun med ett » H v a d?
Hvilket? » bref till Sigrid.
Men hon svarade ej på mina upprepade » Från pappa! » utbrast hon, helt röd af frågor, utan vaggade bara fram och åter med öfverraskning.
» Hvad kan han vilja? » Hon kroppen, där hon stod i dörren och hindrade slet upp kuvertet och läste ett par ord, så mig att gå in till Sigrid.
skrek hon till och började darra.
Hennes Ändtligen, då jag tog och skakade den ögon stirrade, onaturligt stora, på papperet, stackars människan, fick jag henne att tala.
hennes läppar öppnades, som försökte hon att » Hon är död, » stötte hon fram.
tala, men utan ett ljud föll hon afsvimmad Jag minns inte, hvad som sedan hände, om till golfvet.
jag gick dit in, eller om professorn kom ut, Brefvet höll hon sammankramadt i handen; men jag minns, att han stod framför mig med Hans ansikte var gul- när hon vaknade till medvetande, var hennes en flaska i handen.
första fråga efter det.
Därpå satte hon sig blekt, håret stod rätt upp, och i pannan svällde upp och såg sig omkring på kamraterna, en stor åder som alltid, när han var nervös.
hvilka förskräckta omgåfvo henne.
» Fröken, som var hennes vän, » sade han » Jag skrämde mig så!
V o j, voj, så jag hest, » kan kanske ge en ledtråd.
Månn ' tro skrämde mig! » stammade hon med svag röst.
det är med afsikt eller af misstag, som hon » Pappa har rest.
Han fick telegram och tagit in det här. » måste resa med båten i natt, utan att säga Först kunde jag inte fatta, att Sigrid var adjö till mig. » Hon stoppade brefvet i fic- död, jag ville inte tro det, ehuru jag såg kan och reste sig från soffan.
» Jag mår henne ligga hvit och kall på sin bädd.
Men litet illa, men det går nog snart öfver, bry så fick jag se fadrens bref, som de hittat er inte om mig, » bad hon.
bredvid henne, och då förstod jag alltsam- Kamraterna skingrades, ty gymnastiken mans.
Brefvet var suddigt och otydligt, tro- skulle börja, och jag blef ensam kvar hos ligtvis vätt af hennes tårar, men jag hade j u sett hans stil förut och läste den obehindradt.
Sigrid.
» Skaffa mig en droska, så jag får fara » Mitt älskade barn, » stod det, » förlåt din hem.
Och kom till mig i eftermiddag, om stackars far, att han gör dig sorg, men när du kan, » bad hon, i det hon gaf mig en du får detta, är jag ej mer bland de lefvan- häftig omfamning.
» Nej, du skall inte följa des antal.
Jag reser med finska båten i natt; mig, nu vill jag helst vara ensam.
Tack innan nästa morgon gryr, har jag skjutit mig for du alltid varit så snäll mot mig! » en kula för pannan.
Det är bäst så, jag som dröjt så länge, att han stått och somnat, men mig föreföll det, som detta varit förställ- ning.
Sedan var han glad, ja, riktigt upp- sluppen hela kvällen.
Han och Sigrid skäm- tade som ett par barn, det var rörande att se, hur hon riktigt strålade af ömhet, och hur hon skrattade och njöt af de kvickheter, ibland ganska tarfliga, som han slog omkring sig med.
V i superade hos Berns.
När kyparen kom in med champagne, blef Sigrid öfver- lycklig.
Hennes ansikte var likblekt och läpparna blå, men hon gick med stadiga steg utför trapporna.
När hon satt i droskan, räckte hon mig handen, utan att säga något, men med ett svagt försök att le, ehuru hennes ögon hade ett uttryck af bottenlös förtviflan.
E x t r a fin M a r s a l a kan inte bära följderna af mina handlingar.
Du förstår naturligtvis icke de frestelser en affärsman kan råka ut för, men nu är allt upptäckt, och hellre än fängelset väljer jag döden.
Jag hade så säkert trott mig kunna bringa allt i ordning.
D ö m mig ej för (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891.
Vid un- dersökning af handelskemisten befunnen, enl. intyg, fullgod.
R a r n n t p r n s u t m ä r k t P r i s V r.
l-SSnrhiit.
Finnes endast hos K. A. Nydahl &amp; C:o S t o c k h o l m, 2 L S t n r e p l a n Riks- oeh A l l m.
UdrlVm.
3
IDUN 308 strängt och » — — de sista orden voro all- deles oläaliga.
Dagen därefter stod det att läsa i tidnin- garna både om de stora försnillningarna, som Sigrids far gjort från bruket, där han var disponent, och om hans själfmord.
Åter ett fall, skref man, där en ansedd och omtyckt man visat sig vara bedragare, som i åratal lefvat på andras medel samt med dem gjort misslyckade spekulationer för att reparera sina egna dåliga affärer.
Sådan var alltså den far, lilla finskan äl- skat och sett upp till med en så blind och barnsligt förtroendefull beundran.
Hvilket förfärligt slag för hennes känsliga sinne!
Ej under, om det alldeles förvirrades, om lifvet syntes henne outhärdligt och döden, som han sökt, hägrade äfven för henne, som den enda räddningen undan skam och förtviflan.
Men kanske hade hon endast för en stund velat söka glömska och hvila från det för- färliga lidande, som marterade henne, hon måste j u ha känt sig alldeles söndersliten både till kropp och själ.
Kanske hade hon af misstag tömt flaskan med sublimatlösnin- gen i stället för den med de oskyldiga nerv- dropparna.
Därom fingo vi aldrig visshet.
Lilla fin- skan sänktes ner i den kalla främmande jor- den, presten talade några ord om den kärlek, som förlåter allt, och vårens fåglar kvittrade muntert öfver hennes graf.
Men i kamratkretsen nämndes Sigrids namn endast sällan under den korta tid, som åter- stod af terminen, och nämndes det, var det med ett visst föraktfullt medlidande.
D e flesta hade sett ned på » lilla finskan » som på ett oförståndigt barn, hvars infall man Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Att nödgas själf mig presentera Jag finner vara rätt genant, T y ibland dygder — jag har flera — Min ordknapphet är väl bekant, Och dock man plär mig envist skylla Att andras pladder bära fram, Att lystna öron oblygt fylla Med tal om ofog, svek och skam.
Man säger ock, kanske med rätta, Att mellan vänner — • det ju händt — Som uppå mig sin tillit sätta, På längden blir det något spändt.
Om folk nu äro af » den ullen » Att de » i vädret » prata jämt, Nåväl, gif skäl hvarför i skullen Ta mig till mål för edert skämt.
Om ock på tråden jag dig hjälper Gång efter annan, vänligt huld, Så vet jag ej, hvarför du stjälper På mig, för skvallret, all din skuld.
Ibland jag strejkar, jag som andra, Strax blir det en förskräcklig låt, Och fastän ej jag själf kan vandra, Jag andra för på villostråt.
Så sägs det, men ta upp försiktigt Allt hvad som rör mitt stackars jag, T y handlar man ej med mig riktigt, Så händer det, jag ger ett slag.
Nu nog!
Hvad jag re ' n sagt kan vara Tillräckligt som introduktion, T y eljes kan man ju befara, Att det blir allt för stor portion.
Nu litet smått.
Hvad smakar ljufligt För barnet efter lång termin?
Ett vilddjur, som man finner grufligt.
Hvad drickas plär ur mandarin ».
1894 skrattar åt.
Visst var hon söt och liflig, men hon var j u så öfverspänd, och det hade nog aldrig blifvit något ordentligt af henne, var det allmänna utlåtandet.
Stackars lilla Sigrid!
Hon ägde icke många vänner här på jorden, och han, som skulle vara hennes bästa vän och hade fått hela hennes varma hjärtas tillgifvenhet, han svek henne, med honom dödades hennes bästa och heligaste känslor.
Bland hennes papper fann jag konceptet till det poem hon skrifvit i mitt album.
Sista strofen skulle jag få först, när hon reste hem, hade hou sagt.
Den lydde: Slutredovisning för Iduns skollofskoloni år 1894.
Inkomster: Behållning från förra året 420: 39 Iduns grundplåt 100: — Insamlade medel redovisade i Idun efter afdrag af grundplåten 406: 25 Ytterligare insändt från Lilla Gösta, Strengnäs, 2: —; Nils &amp; Barbro 1: —; N.
Bill 0: 25 3 ' 25 1 50 Respengar betalda af en del barn 21: — Räntor 8: 41 4 0: Kr.
959: 30 Utgifter: Men jag och du, vi skiljas nu, nu flyr din lilla finska.
Och se!
vi aldrig mer igen, tack för den tid du var min vä ", minns mig ibland, det skall min saknad minska.
Omkostnader för koloniens sommaivistelse enligt lämnade verifikationer: F å den prislista från K.
M. Lundbergs Bosättningsmagasin oc ' i Almedahls Fa- briks Försäljningsmagasin, som i detta nummer är införd som annons, fästa vi våra läsarinnors uppmärksamhet.
Den- samma lämpar sig väl att frånskiljas för att vid förefallande behof anlitas.
Den nämnda firman är också så väl bekant, a t t den ej torde behöfva några särskilda rekommendationer.
Ett namn för påfvar; tvänne andra, Som vanligt folk bli ' nämnda vid.
Hvad man hos andra jämt vill klandra.
Namn på oändligt utsträckt tid.
Hvad aftonklockan, klangfull, sände En stilla kväll i rymden ut.
Hvad diplomatens nit upptände.
På upprätt kropp ett praktiskt slut.
Hvad farfars stånka, om du minnes, Var snidad af.
Ett räkneord.
Af hvad i Norrland många linnes.
Järnvägsstation här i vår nord.
Ett rosenblad, hur kan det vara?
Och likaså en barnakind?
När man på smöret ej fick spara, Hur blef din kost?
Ett namn på vind.
Hyra och respengar Mjölk Smör och ägg Mjöl och bröd Potatis, grönsaker och bär Kött och fläsk Specerier och viktualier Diverse utgifter ...
Behållning till 1895 A E I K K P R R S S S S S: af Idun.
Inn ehållsforteeknin g. Jenny Meyer.
- j- (M e d porträtt) — O, blonda barn!
Poem af Daniel Fallström.
— » Ett ä m n e »; af Anna A.
— - N å g r a ord om gångsport och höstproinenader; af Herbert.
— Halsbandet; af Guy de Mawpassant.
Öfvers.
för Idun af Elin C.
— » Over Evne ».
— Pärmar gratis!
— Huru rnan förlofvar sig; några b e - traktelser för Idun af Helena Nyblom.
(Forts.) — Iduns skol- loTskoloni 1 8 0 4; af d-.r Carl Flenslntrg.
— U r notisboken.
— Teater och musik.
— Lilla finskan; skiss för Idun af Gerda Meyerson.
(Slut fr. föreg.
n:r).
— Slutredovisning för Iduns skollofskoloni.
— Tidsfördrif.
Kvadratgåta.
A _ Red.
Af 4 bokstäfver bildas 6 ord: I: Kr.
959: 30 Fruntimmersnamn.
Något som somliga känna vid lifvet.
Ett verbum som betecknar » värme- bringande ».
Ett verbum som betecknar » söndrande ».
Ett verbum i imperfektum.
Ett stånd.
A _ — 20 40 93 35 22 06 64 50 Stockholm i sept.
1894.
Gissa!
Sibylla.
119: b9: 86: C9 18: 91: 161: 101: 222: Begynnelsebokstäfverna bilda nam- net på en framstående nordisk skald och slutbokstäfverna en af hans dikter.
Selma.
V o k a l f ö r ä n d ri n g s g å t a.
Med a om muntert hemlif jag påmin- ner, Med i jag håller kvar hvad som ej rinner, Med o jag brinner, brinner, brinner, brinner, Med y en utväg jag med skärpa finner, Med ä mitt fagra skinn ditt tycke vin ner, Med ö i rattan tid jag intet hinner.
S.
L. Charad-gåta.
Mitt första, både ondt och godt, Nu för mitt andra går och gått; Men hur man anat, grubblat, spått — Och trots hvad allt man förebådat — Mitt hela ingen dödlig skådat!
Eolus.
Diamantgåta.
Cliaraden: Aritmorem.
2, 13, 4, 1, 12, 3, 8, 9, 0 = 10, 7, 8, 1, 14, 3, 13, 8, 5, 7, 8 = Del af ett fartyg.
7 = En fisk.
Nationalrätt i Kina.
15 == Romersk kejsare.
8, 9, 4, 6 = Bra för hosta.
10, 12 = Hörer till upplys- ningen.
11, 2, 10, 9, 10 = Ett litet husdjur.
3, 15, 8, 6, 9, - 11, 2 = Ö i Medelhaf vet.
13, 8, 2, 11, 14 = En skönhet.
• » Bon jour- ».
Bokstafsgåta.
1) Bokstaf, 2) barns sysselsättning, 3) substantiv i pluralis, 4) en nyttig bok, 5) någontirjg att elda med, 6) en biomma, 7) bokstaf.
Inan Lösningar.
Frilhiof de Treviso.
Tag 6 a, 2 b, 2 d, 8 e, 1 f, 3 g, 1 i, 4 1, 2 m, 3 n, 3 o, 5 r, 2 s, 1 t, 1 u, 3 v, 1 x, 1 å. Bifrost.
Cirkelgåtan: Ord till öfre fältet: I) Robert, 2) Panama, 3) Randel, 4) Odessa, o) Julius, 0) Neckar, 7) Jasmin, 8) Angöra, 9) Egmont, 10) Kosina, 11) N y s t a d, 1 2) Niinrod.
Ord till nedre fältet: 1) Semlin, 2) Ladoga, 3) a n - föra, 4) A u g u s t, 5) A r m a d a, 6) Hildur, 7) Arboga, 8) Brevig, 9) Mainau, 10) nerium, 11) linnea, 12) Påskön.
— » Jag stod pä N ia- garas öde strand * — J.
N.
(Johan N y b o m.)
Förvand Ungsgåtan: Sulitelma: 1) Sibirien, 2) underlåta, 3 j leopard, 4) infanteri, 5) T a - hejti, G) ebreerbrefvet, 7) Leasing, 8) Mozart, 9) Alvastra.
Versgåtan: Lycksalig den, som vid naturens bröst Från henne hemtar kärlek, ord och l ö s t, Som, irrande, sitt modersmål ej g l ö m t; H a n d r ö m m e r blott, och säger hvad han drömt, Men medvetslös och utan seklers tvång Han drömmer vishet, och han talar sång.
(Ur Talltrasten af Runeberg.)
Aritmogryfen: Bengt Lidner; barbar, eremit, Nantes, granit, turban, Lovisa, indian, D a g - mar, N y s t a d, F.ufrat, Itostow.
Härutaf uppstå 8 ord: Opera af Mascagni, svensk stad, folkrace, mans- namn, afgud, svenskt bruk, svensk sjö, tyskt universitet.
HULTMÅNS Cacao &amp; Chocolad rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var- maste af professorerna hrr Joh.
Lang, Seved Ribbing, Nils 0:son Gadde, C.
J.
Ask samt doktor Olof Moberg.
