# ID: svediakorp-per986
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,657
# sentences: 617
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 36 (351) Prenumerationspris pr år: Idun ensam _ k r.
5: — I d u n s M o d e t i d n i n g jämte k o - lorerade planscher.
~ » 4: 50 I d u n s M o d e t, utan kol.
pl.
... » 3: — A l i m.
telef.
6 1 4 7.
Redaktör och utgtfvare: FRITHIOF HELLBERG.
T r ä f f a s s ä k r a s t kl. 2 — 3.
P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l i a post- a u s t a l t e r i riket.
Redaktionssekr.
: Märta J. Nordling.
Utgifningstid: hvarje helgfri TriirÅr.ri AklitboUtfi 7:de Fredagen den 7 september 1894.
Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr. Iduns fredag.
Lösnummerpris 1 5 ö r e (lösn:r endast för koinplettei ingår.)
årg.
Aunon8i » ris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » 25 ö r e för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Eketrä.
t har jLjl et namn, som?
• Et möter oss, har un- der do senaste da- garne legat på många läp- par och öfvcrallt uttalats med känslor af saknad, kärlek och tacksamhet.
Ty icke blott inom ko- nungaborgen, äfven till månget undangömdt hem och månget glädjefuttigt.
hjärta har bärarinnan där- af fört solsken, tröst och evighetshopp.
Vi äro ock förvissade, att Iduns läsa- rinnor gärna skola stanna inför bilden af den ädla, högsinta kvinnan.
Märta Elisabet Marga- reta Eketrä, tillhörande en 1607 adlad ätt, var född i Stockholm den 4 november 1851.
Hennes fader var dåvarande ma- joren vid Andra lifgardet, sedermera öfversten och chefen för Västmanlands regemente, kabinettskam- marherren Johan Gabriel Eketrä, och modern Sta- nislas Margareta Tersme- den.
Öfverste Eketrä ha- de varit kavaljer hos nu- varande konungen och hans bröder allt ifrån de- ras barndom och åtföljde dem äfven under studie- åren i Upsala.
Därunder stiftades mellan honom och de unga konungasö- nerna en vänskap, som bibehöll sig lifvet igenom.
Den uppväxande dottern, som sedermera blef sin drottnings vän och för- trogna, hade således fråu sin spädaste barndom in- supit den kärlek till ko- nungahuset, som blef be- tecknande för hennes kom- mande lif.
Denna kärlek fann ock rik näring ge- nom umgänget med » lilla Scssan, hvars vän och lekkamrat den jämnåriga Märta Eketrä tidigt blef.
Och äfven sedan denna en dag stått brudtärna åt den furstliga barndoms- vännen och sett henne draga bort till ett nytt fädernesland, bibehöll Dan- marks kronprinsessa allt- jämt den tillgifvenhct hon som liten » Sessa » fattat för lekkamraten.
Märta Eketrä omtalas af dem, som den tiden stått henne nära, såsom ett ovanligt vackert och intagande barn med ett hurtigt och oförskräckt sinne.
Somrarnc tillbragte hon ofta hos morföräldrar- ne, baron Tersmedens, på det naturskönt belägna Ramnäs bruk vid Kol- bäcksän i Västmanland.
Snart följde emellertid på de första årens men- lösa lekar skolårens ar- bete och id.
Kabinettskamniarherrc Eketrä hade blifvit chef för Västmanlands rege- mente och i denna egen-
I U O, hvad var min lefnads dolda mening?
Om jag gåtan tyda rätt förstått: skap flyttat till chefsbostället Erövi, och dött- rarna sattes i Natalia Andersons särdeles väl rcnonmierade pension i Västerås.
Den unga Märta utmärkte sig här för snabb uppfattning och ovanlig tankereda.
Den kristliga anda, som rådde i skolan, synes ock hafva varit grund- läggande för hennes karaktär och gifvit åt denna det drag af allvar, som utan att hämma den ungdomliga friskheten i sinnet, dock mer och mer utvecklade sig hos henne.
Dä konung Oscar, minnesgod såsom alltid, strax efter sin tronbestigning skulle utse en hoffröken åt sin gemål, föll hans val helt na- turligt på öfverste Eketräs dotter, och att den 21-åriga fröken Märta var platsen vuxen, har den långa tid hon tillbragt såsom tjänstgörande vid drottningens hof ådagalagt.
Den lätthet, hvarmed hon satte sig in i de nya förhållandena, och den orubbliga plikttro- het, hvarmed hon utan alla själfviska intres- sen och utan att bländas af den yttre glansen hängaf sig åt det kall, som nu tillkom henne, voro i hög grad ägnade att redan från början göra henne omtyckt och värderad vid hofvet.
» Hon var som af naturen danad för denna plats, » säger en minnestecknare, hvars ord vi tillåta oss att anföra.
» En harmonisk gestalt, nobla anletsdrag, hvilka liksom afspägladc det ädla sinnelaget, ett vinnande väsen och ett sympatiskt tillmöteskommande mot alla voro de yttre egenskaper, som först fängslade hos hen- ne.
Men af ännu större värde voro hos henne själens och hjärtats gåfvor.
I sträfvanden för lidande medmänniskors väl var fröken Eketrä drottningens högra hand, outtröttligt verksam och lika samvetsgrann som skarpsynt, då det gällde att skilja mellan verklig nöd och det bcttleri, som står på gränsen till bedrägeri.
I grundandet af välgörande inrättningar, liksom i vården af dem, stod hon troget vid drottnin- gens sida, och denna kunde till henne öfver- lämna en del af omsorgerna med fullt förtro- ende ej blott till hennes nit, utan också till hennes praktiska förstånd. » » Äfven i andra intressen stodo drottningen och hennes hoffröken hvarandra nära.
I åskåd- ningen af det högsta i lifvet sympatiserade de äfven, och den varma religiositet, som karak- täriserar drottningens dagliga lif, delades af fröken Eketrä. » Hos henne hade det redan tidigt väckta re- ligiösa intresset allt mer tagit gestalt i lifvet och blifvit det förhärskande grunddraget i hen- nes handlingar; men icke.
såsom något ned- tryckande, utan tvärtom såsom något upplyf- tande och bärande, något, som gjorde henne lycklig och förtröstansfull vid allt.
Efter en längre tids vistelse med drottningen i England, i början af åttiotalet, hvarunder hon kommit i beröring med flere för kristligt lif och krist- lig verksamhet kända personligheter, framstod detta nya lif allt mera- medvetet hos fröken Eketrä själf och alltmer klart för hennes om- gifning.
Men långt ifrån att vara hvad man stundom hör benämnas en » växt från främ- mande jord », var hvad som utvecklats hos henne cn äkta personlig kristendom, hvilken hon på sitt praktiska vis förstod att omsätta i en aldrig tröttande verksamhet för andra, och det så väl inom de högre samhällsklasser- na som bland lastens och armodets barn.
Sär- skildl ömmade hon för de sjuka, hvarför ock U 1894 l \ Hvad mig mötte, sorg som fröjd, var godt, Blott det tjänte till mitt hjärtas rening.
Charlotte Lindholm.
Sofiahemmot städse utgjorde ett föremål för hennes vårdande omsorg.
Men äfven ett annat fält för det kristliga kärleksarbetet låg henne nära om hjärtat, ar- betet bland samhällets olycksbarn, de kvinn- liga fångarne.
Och bland dessa tillbragte hon själf under de senaste åren mången söndagsaf- ton med bön och bibelläsning, då andra plik- ter gåfvo henne tid därtill.
På ett alldeles särskildt sätt förstod hon, den fint bildade hofdamen, att tala till dessa arma vilsekomna varelser, så att deras hjärtan mången gång syntes försmälta, under det de med aldrig trött- nande uppmärksamhet liksom sögo orden från hennes läppar.
» Huru var det dock möjligt för henne att sänka sig till deras uppfattning? » frågade en person den vän, som ofta plägade åtfölja henne vid dessa fängelsebcsök.
» Hon sänkte sig ej till dem, hon drog dem upp till sig, » ljöd svaret.
» Det var kärleken hos hen- ne, som de förstodo » Vi kunna ej här ingå i alla detaljer af den verksamhet fröken Eketrä i så vidsträckt mån utöfvade.
Hennes fönämsta lefnadsuppgift var dock att älskande, tjänande och uppoffrande stå vid sin drottnings sida, och donna uppgift tillbakasattc hon aldrig för någon annan.
Med sin drottning delade hon städse så väl sorgens som glädjens dagar, och under de långa tider, då sjukdom och svaghet höllo drottningen fjätt- rad vid sängen, vakade ingen trognare vid hen- nes läger än hennes hängifna hoffröken.
Här- under befästades allt mera det vänskapsband, som blef Märta Eketräs dyrbara skatt.
» Det är cn lika maktpåliggande som grann- laga uppgift att stå en drottning så nära, » skrifver samma minnestecknare, hvars ord vi en gång förut anfört.
» Det är ett vackert ef- terniäle, då det om fröken Eketrä kan sägas, att hon skattades högt af alla, med hvilka hon kommit i beröring — och de voro många • — så att till och med de, som i början med o- blida ögon sågo hennes växande insteg hos den kungliga familjen och särskildt hos drottningen, efter hand hyllade den ädla kvinnan. » Vi tillägga: utan tvifvel berodde detta till icke ringa grad af det fullkomligt oegennyttiga sätt, hvarpå fröken Eketrä begagnade sig af den kungliga ynnesten.
Under de långa tider drottningen flere gånger tillbragte i utlandet var fröken Eketrä henne nästan alltid följak- tig och kom därunder i beröring med flere kungliga personer, som omfattade henne med synnerlig välvilja.
Bland dessa må särskildt nämnas drottningen af Rumänien (Carmen Sylva), som med varm tillgifvenhet fäste sig vid den svenska hoffröken och senast nu under hennes sjukdom sände henne flere sympatiska meddelanden.
Ja, midt under ett lif, så ägnadt åt cn väl- signelserik, rastlös verksamhet, smög en täran- de sjukdom i spåren af den till utseendet så lefnadsfriska kvinnan, som med gladt mod och spänstiga steg vandrade sin väg framåt.
Van att glömma sig själf, kämpade hon i det läng- sta mot sjukdomen, och ingen i hennes om- gifning anade väl, huru djupt den gripit in, förrän läkarens utsago i början af innevarande år förkunnade henne, att hon hädanefter hade att räkna sitt lif icke i år, utan i veckor eller månader.
Stilla och undergifvet böjde hon sig vid denna underrättelse för Guds vilja, på samma gång hon förklarade, att hon gärna ve- lat lefva något längre för att ännu få tjäna sin drottning.
En lång tid af våldsamma plå- gor och sömnlösa nätter följde nu, en tid af tillbakadragenhet och overksamhet, som hittills varit henne främmande, men hon fördrog det allt med samma trosfrimodighet, som i hälsans dagar utmärkt henne, och vidhöll äfven under de svåraste smärtor sitt ofta upprepade älsk- lingsord, att Gud är kärleken.
Denna visshet var för henne en mäktig tröst och bevisade sin bärkraft in till det sista.
Sålunda ble ' hennes sjukbädd i högsta mening en segerbäddf upphygglig och trosstärkande för alla, som hade tillträde till densamma.
När sommaren kom med solsken och blomsterdoft, var hon ännu så pass stark, att hon kunde tänka på en resa till landet.
Hon ville ännu en gång återse platsen för sin barndoms lekar, och färden ställdes till Ramnäs, där glada minnen om- sväfvade henne från snart sagdt hvarje vrå.
Åtföljd af en trogen vän, som under sjukdo- men stod outtröttlig vid hennes sida, tillbragte hon här några veckor, under det krafterna dock alltmera aftogo, hvarför hon fördes till Ulriksdals slott med hopp att ännu cn gång få återse sin kungliga väninna.
Och detta hopp svek icke.
Drottningen som alltjämt gif- vit upprepade bevis på den ömmaste medkän- sla för den lidande vännen, begaf sig strax efter återkomsten från sin utländska resa från Sofiero upp till Ulriksdal för att säga sin för- trogna kammarfröken ett sista gripande farväl.
Ännu en gäng kom dock drottningen åter, då hon vid resan till Norge tog vägen öfver Ul- riksdal.
Härpå följde ytterligare några veckor af plågor, svaghet och stilla förbidan för den sjuka.
Dagligen lät hon bära sig ut på slottsveran- dan, med utsikt öfver Edsvikens blåa vatten, det lilla slottskapellet och den omgifvande rika högsommargrönskan.
Platsen var henne sedan gammalt kär, och hon njöt af stillheten o m - kring sig.
Så vidt hennes krafter tilläto det, låg hon med bibeln framför sig, hämtande från dess heliga blad styrka och mod för den fort- satta kampen och manande sin omgifning till aktgifvande på den ena eller andra bibeltexten.
Kom så söndagen den 26 augusti, klar och solig.
Den sjuka låg som vanligt på slottsve- randan.
På eftermiddagen hördes klockorna i det lilla kapellet ringa till aftonsång.
» Det ringer till gudstjänst — det ringer för mig, » hviskade hon sakta.
» Nu dör jag.
Det är svårt att d ö, men Herren är trofast, Han är kärleken, och jag är glad att gå till honom. » — Och några få minter därefter, sodan hon skickat ännu en hälsning till närstående an- höriga och allrasist till drottningen, hade hon gått öfver gränsen till det land, där ingen nöd är mer.
Några dagar senare firades i Ulriksdals slotts- kapell Märta Eketräs högtidliga jordfästning.
I dödsannonsen hade visserligen stått en erin- ran till dem, » som möjligen tänkt att med krans eller blommor hedra den aflidnas minne, att hon i lifstiden med varmaste intresse om- fattat Elsa Borgs barnhem och alltid ansett ett bidrag till detta mera välsignelsebringande. » Men fastän barnhemmet nog icke blef bort- glömdt, voro så väl kistan som katafalken öfver- höljda af synliga bevis i&gt;a efterléfvandés kär-
IDUN 1894 lek och tacksamhet.
Sålunda märktes vid huf- vudgärden ett kors af hvita rosor från konun- gen med hans krönta namnskiffer å det ena af de i svenska färgerna hållna banden samt å det andra 5r.be versen af psalmen 41 i svenska psalmboken: » Så går jag stilla och förnöjd Mot obekanta dagar Och tror, att du i sorg och fröjd Till målet mig ledsagar.
När jag min vallfärd ryktat har, Min själ i dina händer Jag glad uppsänder.
Din andas fläkt hon var: Till dig hon återvänder. » Drottningens blom- stergård af praktfulla, mörkröda rosor hade formen af ett ankare.
På ena bandet var fä- stadt ett blad med följande inskrift af drott- ningen egen hand: » Ett minne af mångårig vänskap, innerlig kärlek och uppriktig tack- samhet från Sophic.
Jesus sade: Denna sjuk- dom är ej till döds, utan till Guds förhärli- gande.
Den som tror på mig, han skall lefva, om han än dör. » Joh.
1 1: 4 och 25.
Kron- prinsessan af Danmark hade skickat cn krans, hvars ena band hade en så lydande, egenhän- dig inskrift: » Till min kära Märta Eketrä!
Med innerlig tacksamhet för trofast vänskap sedan barndomsåren.
1 Kor.
1 5: 57.
Louise. » Kransar förekommo äfven från kronprinsparet, änkehertiginnan af Dalarne, prinsarne Carl och Eugen, » från systrarna vid Sofiahemmet », » från Norske venner » och från en stor mängd svenska vänner.
Det lilla kapellet var vackert klädt med lef- vande växter i hvitt och grönt.
Akten, som bevistades af de hemmavarande medlemmarne af konungafamiljen, inleddes med afsjungandet af psalmen 4 8 8: » 1 himmelen, i himmelen », efter hvars slut hofpredikanten Beskow förrät- tade jordfästningen, som föregicks af en kort döds- betraktelse öfver orden: » Kristus är mitt lif oeh döden är min vinning », hvilka ord ofta legat på den aflidnas läppar och särskildt äfven på dödsdagen.
De stodo också inristade på plåten till kistan.
Till slut sjöngos några ver- ser af Elsa Andersdotters sköna psalm, 487.
Under sången föll en klar solstråle in ge- nom fönstret, och från den blomsterhöljda kistan syntes en skön fjäril sväfva upp mot ljuset, erinrande om den gamla kända bilden af pup- pan, som brutit sitt skal.
Sist utfördes af en mångårig vän till den aflidna, grefvinnan Posse, född Wennerberg, ett rekviem, hvars slutord: » Herre jag tackar dig », ljödo gripande genom det till trängsel fyllda kapellet.
Kistan fördes dagen efter jordfästningen till familjegrafven vid Hamnas.
Utom af vår konungafamilj sörjes den bort- gångna närmast af en åldrig moder och tvänne systrar samt af de många, hvilka i ett eller annat afseende stått henne nära.
Välsignelse öfver Märta Eketräs minne 1 L.
S.
" Öicl milstenen.
f a n D f o 6 ttptnaD rveCa nej-Den nuiCat, oerV 4a&amp;ta, * arlta » j-unrlet våteno Utlät '! !.
Smeffan.
6nöfVot.t ^åag ocfi.
gtöna pitat ul gå ^tån » taDen " * vVD åtStva tmfiten oefv hvita, till ett fanDtflgt tj.äC£.
ttottaDe ol 6tanna meDan Dagen j^y-t ocH Döt.
2Du totHat (tåtftgt aj?
m i n våta panna, oeft mcD en H^ » » jag tonat Dia Dät^öfc.
S5u äfa&amp;aDe!
a|!
fånga 287 9 " öt fVoatj^e ml£ nagen genom vi hinna möDan * oåfcCD, m å Da noA mig ocH j.ag nod Dig ^å j ?lnna Den to, Aom &amp; taj; tefc get titt j; ott4att j ?atD.
E.
N. Söderberg.
Valuta b e k o m m e n.
refbäraren lämnade ett rekommenderadt bref, som skulle kvitteras.
Jag flyttade försiktigt undan några böcker i praktband, hvilka jämte ett stafli en blom- vas och en solfjäder trängdes om den knappt tillmätta platsen på ett af de många, alla lika välförsedda, borden i mitt arbets- och mottagningsrum, hvilken dubbel egenskap det fått intaga, sedan lille Axel kommit och in- tagit sängkammaren för sin räkning.
För den korta namnteckningen brydde jag mig ej om att vika undan bordduken; men detta fick jag plikta för, ty en plump föll på min vackra, dyrbara duk.
Brefbäraren fick kvittot, men bläckplumpen hade förstört mitt goda humör.
Missmodig drog jag fram vexeln ur kuvertet.
» Valuta bekommen », stod där i ena kanten, och det betydde, att banken hade erhållit fullt mot- svarande värde för det belopp vexeln utvi- sade.
Men hvad hade jag fått?
Skön va- luta!
D e där få kronorna, som vexeln representerade, — och min bordduk, som ko- stat flere tiotal kronor!
Knappast någon hade besökt mig, utan att beundra min präktiga duk med dess präktiga tofsar.
Men hvilka missöden hade den ej också varit utsatt för, och huru många led- samheter hade jag ej haft för den!
Jag glöm- mer aldrig, då den lilla vänliga fru P. stjälp- te ut kaffekoppen öfver den; den var då all- deles ny, och jag hade svårt att behärska mig, men gumman skakade så af förskräckelse, att jag ej hade bjärta att visa min ledsnad.
Axel fick sig i stället ett par duktiga smäl- lar, då tofsen fastnat i hans knapp och han drog ned duk, vas, böcker, stafli och alltsam- mans.
— Visst stack det litet sedan i hjär- tat på mig, då han såg upp med sina före- brående, i tårar skimrande, blå ögon och sade: » Axel visste inte, att tofsen fastnat fast. » Jag har verkligen haft bra många ledsam- heter för den duken.
Valuta bekommen!
Månne jag verkligen fått full valuta för alla dessa obehag.
Det var visst angenämt det där: » Å h, en sådan präktig duk! » Men stackars lilla tant P:s förskräckelse och Axels, min ögonstens, förebrående blick!
Jag är rädd att » det blir klent med valutan », som det står i visan.
Jag får verkligen lof att taga reda på, huru det går, då jag nogare ser mig omkring här i rummet.
Herre Gud, alla dessa småsaker på étagérer och bord, alla dessa konsoler och draperier!
Det drar flere timmar att dam- ma af allt detta.
Och när jag tänker på vårt trefliga sommarhem därute i skären!
En vas med friska blommor på bordet, ett par toalettflaskor och nipperaskar, en låda med fotografier (kära minnen från glada stunder), det är allt, inom en kvart är hemmet i ord- ning och jag har hela dagen för mig.
Och då jag tänker på alla de baciller och mikrober, som oaktadt min långa städning lura på mig från alla dessa veck och ryn- kor!
Hu, det blir riktigt kusligt, jag tror jag får lof att rymma fältet.
Det får jag för öfrigt ändå göra, ty strax efter middagen faller skymningen på här i rummet med dess tjocka gardiner och målade fönster, och då får jag lof att sticka mig öf- ver förstugan till gai.ila faster, där dagern ännu länge gladt tittar in genom hvita tyll- gardiner och klara rutor.
Mitt rum är verk- ligen trefligare för mina gäster än för mig själf.
H m.
.
.
är gästernas beundran full va- luta för min dagliga vantrefnad?
Å h, seså, där tappade jag trådrullen!
Pub, det kostar på att kröka sig med det långa snörlifvet — och klack, det gick som jag tänkte, planchetten brast.
Ja, de här planchetterna och snörlifveu äro verkligen bra besvärliga i hvardagslag, för att ej tala om släpen och de långa klädningarna.
Men så är jag också elegant, extra chic, smärt och rak, med spet- siga, smala skor!
Om inte liktornarne vore!
A j, aj, den där valutan!
D å jag tänker på promenader, så kommer jag ihåg den vackra broschen med den blixtrande diamanten, som jag såg i juvele- rarebutikens utställningsfönster.
Jag få visst knoga och spara på hushållspengarne i flere år, men nog måste jag hafva den.
Å h, så den stenen skimrar och glittrar!
rakt som — ja, jag tror knappt jag kan jämföra dess glans med något annat än glädjestrålen i den lilla sjuke gossens öga, då jag sist med pysen gick till honom och gaf honom en liten Läst och en bulla.
Men nej, det är dock ett olika skimmer, blicken från gossens öga var var- mare, den värmde rakt in i hjärtat.
Nu kom- mer beräkningen: en skimrande diamant eller många, många par strålande barnaögon.
Mån- ne jag kommer att köpa broschen?
Det är ändå också bra mycket i vårt säll- skapslif, som inte skulle fylla måttet, om man höll så noga på valutan som vid ban- kerna.
När jag tänker på vårt sista kalas, huru jag bråkade hela dagen, hela huset var i uppståndelse!
Efter kalaset hos lektor G.
var min man illamående hela veckan, emedan han » förätit » sig och — » fördruckit » sig med, tror jag.
På den stora balen hos ge- neral O.
var jag oafbrutet i ångest för att där hemma barnjungfrun skulle somna och pysen falla ur vagnen.
Den där gången, då vi voro på besök hos herrskapet D.
på deras villa och Axel inte fick baka lerbullar, emedan han skulle akta sina nya sammetskläder, räknade nog gossen bättre än hans mamma, ty han förklarade, att han aldrig mera ville hafva sådana dum- ma kläder, att man inte kunde leka.
Och nu kommer jag ihåg den där pikanta aftonen hos Olga S.
Där fick allt fru A.
sitta duktigt emellan.
Jag nästan önskade, att jag ej den kvällen haft så många intressanta meddelanden, då fru A.
så vänligt sände mig en bukett af sina först utslagna rosor.
Och då ja tänker på fru N., som väcker så mycken beundran för sitt delta- gande i alla möjliga föreningar — månne hon någonsin har tid att leka och rasa med sina små eller att låta sig smekas af små mjuka händer.
Nej, nu börja mina beräkningar blifva allt för ledsamma.
Jag får lof att taga py- sen på armen och gå in till hans pappa, ty i deras kärlek vet jag, att jag får full valuta för hvarje uppoffring.
Maria Nyström.
I DU N 288 1894 en gång hade ingått, i hvilken anledning han bar guldring på fingret.
Det väckte hans kamraters förvåning, huru Några betraktelser för ldun han, denna blyge, tafatte yngling, hade kunnat af komma sig för med att fria.
Helena Nyblom.
» Ar du förlofvad, » frågade en af dem, då (Forts.) de sutto tillsammans vid ett glas punsch, De sjunka ned i en divan, i ett rum, där » hvem är du förlofvad med? » » Ah, — med en, som heter Kjellin, » var det doftar af blommor.
Vinterstjärnorna glimma där utanför på natthimlen, musiken hans lakoniska svar.
Samma slags förlofning ingås ofta af äldre ackompagnerar på afstånd deras böljande känslor, de äro båda unga och båda längtans- personer.
En äldre ungkarl finner det icke fulla efter att älska och älskas igen, och in- trefligt att vara ensam; hans inkomster räcka nan de sista tonerna dö bort, ha de lofvat mycket väl för två, och han känner » ett äl- dre, hyggligt fruntimmer », som bestämdt lika hvarandra trohet för lifvet.
När de vakna nästa morgon, hon i sitt gärna skulle vilja hålla hus för honom och tarfliga hem, där hon vet, att hvar dag är kallas fru som att sitta ensam i sina egna, en kamp, för att få » the two ends to meet, » nätta rum och kallas fröken.
Det blir ändå som engelsmännen säga, — han på sitt stu- så enformigt i längden med det där fröken- dentrum med sina olästa lagböcker och sina namnet, — och bättre sent än aldrig.
tomma fickor, börja de att svagt förstå, att Oeh så går han upp oeh frågar, och hon icke hela tillvaron är en fortsatt wienervals, rodnar och säger: » tusen tack, » — oeh hon och de tänka kanske redan ömsesidigt: » Skall värderar och beundrar honom, ja, hon för- hon kunna vänta så länge? » — » Skall han säkrar rent af sina vänner, att hon älskar kunna försörja mig? » honom, fastän han har peruk och snusar som Man känner hvarandra så litet efter den en borstbindare; — och inom kort utgöra flyktiga bekantskapen i sällskapslifvet, oeh man de ett litet herrskap, som sjunger hymens lof bygger allt för ofta på ett flyktigt intryck, i milda toner.
som, huru sympatiskt det än kan vara, dock Det finns också människor, som känna icke är någon borgen för, att dessa två män- hvarandra fullkomligt, när de förlofva sig.
De niskor äro särskildt skapade för att göra hvar- ha känt hvarandra nästan sedan de föddes.
andra lyckliga.
Sedan kommer tiden och vi- Det är som oftast kusiner eller närmare släk- sar, huru mycket denna första hänryckning tingar eller personer, som af en eller annan var värd.
orsak från barndomen haft samma hem.
Mel- Har den talat sanning, så dansa de fort- lan två sådana unga kan uppstå en djup och farande fram på kärlekens vingar efter hop- djupt rotad vänskap, som med tiden utveck- pets violiner och trotsa allt hvardagsslit för lar sig till något ömmare.
att en gång kunna fånga drömmen, — och Det är något starkt förenande i att vara har den talat osanning, denna första, lyck- uppfostrad i samma hem, under samma förut- saliga känsla af att ha funnit den rätta, — sättningar, i att äga minnen från samma barn- ja, då släckas snart alla festljusen.
Hon fin- dom, i synnerhet om det är minnen från ett ner honom vara en fattig student, som luktar hem, som båda älska.
tobak och hellre går ut med kamrater och I ett sådant förhållande ingå ofta en hel dricker punsch än sitter hemma och pluggar del broderliga oeh systerliga känslor, och man lagen, och hon blir i hans ögon som en bal- misstar sig sällan vid ett sådant val.
Men det dam, när dansen är slut och dagsljuset faller ligger i den mänskliga naturen att söka efter in öfver ett trött ansikte och en söndersliten något nytt och riktande utifrån.
Man behöf- tyllklädning, — hela förtrollningen är borta 1 ver &amp; tt komplettera sig själf och sina egna Och enligt alla naturliga lagar bör en så- föreställningar med friska impulser från an- dan förbindelse brista och gå sönder som en dra, andliga kretsar.
Liksom det, rent fysiskt, är något för släk- staty, formad af snö.
— Det är icke sorg- ligt, om en sådan förlofning upphör; det är tet fördärfvande i att äktenskap ingås mellan nära släktingar, är det något andligt förla- sorgligt, om den börjar.
Det är sorgligt, att människor icke mera mande i att förlofva sig, där man har vuxit allvarligt öfverväga det allvarligaste steget i upp tillsammans och, så att säga, har sett lifvet.
Däraf härleda de många intetsägande, sig mätta på hvarandra under många år.
En gammal man sade en gång till mig: » När innehållslösa, olyckliga äktenskapen.
Och icke ens så mycket poesi som en bal- folk gifter sig, böra de helst ta ' en från ett natt kan framtrolla behöfves för att bringa en annat land, — eller åtminstone en från en annan stad.
Men skall det absolut vara en förlofning till stånd.
Den kan ofta uppstå af en ren tillfällighet, från samma stad, så böra de åtminstone bo så att folk förlofvar sig — man kunde nästan i hvar sin ända af staden. » Han ville där- med beteckna, att något främmande, friskt säga — utan att de själfva veta af det.
och obekant alltid bör ingå i en förbindelse Man bor i samma hus, man ses dagligen, den unga damen har inga vidare herrbekanta, mellan en man och en kvinna.
En fransman har sagt: han är en blyg ung man, som icke kan tala med andra damer än dem han känner, och » L ' amour, c ' est 1 ' inconnu, » och däri ligger hon är ungefär den enda.
en stor sanning.
Följden blir, att de förlofva sig.
Man skall Det väcker alltid mest vårt intresse, som ju förlofva sig med någon, oeh detta var nä- vi ha att » upptäcka », och de människor, som stan den enda möjligheten för dem båda.
Där beständigt hålla vårt intresse varmt, äro just är hvarken fråga om kärlek eller vänskap, de, som beständigt visa oss nya sidor af sitt utan endast om en bekantskap af vana, som väsen.
Det kan ju visserligen låta sig tänka, sakta glider öfver i en förlofning.
att en barndomsvän just kan äga en sådan Det är alldeles icke något inspirerande eller outtömlig naturel, som hvar dag och hvar poetiskt vid detta slags förlofningar, och bägge period af lifvet kommer med nya överrask- parterna se därpå med en viss generad sar- ningar.
Men sådana människor höra öfver kasm.
allt till sällsyntheterna, och två barndoms- Det var en sådan förlofning en ung man vänner, som sedan bli ungdomsförlofvade, ha, Huru man förlofvar sig.
Gynna det s v e n s k a arbetet!
J ä; d i de flesta fall, intet nytt att meddela hvar- andra.
De skola kanske svara: » Vi behöfva intet nytt.
Det gamla är oss det käraste.
Vi finna vår högsta lycka just i hvad vi alltid ha känt och älskat tillsammans. » Ja, i så fall är ju allt godt och väl, men som regel tror jag dock, att » de blandade racerna » innehålla de rikaste framlidsmöjlig- heterna.
Vår tid sträfvar för en samupp- fostran mellan gossar och flickor, och i Ame- rika existerar ett fritt samlif mellan unga män och kvinnor, hvartill vi i Europa icke känna maken.
Man frågade en gång en amerikansk herre, om icke detta förtroliga umgänge mellan de unga ofta ledde till kärlek.
» Jo, naturligtvis, » svarade han, » men hvad gör det?
Då lära de också känna hvarandra och veta, hvad de göra, när de förlofva sig. » Många svärmerier oeh en hel hop förlof- ningar skulle säkert bli resultatet af att de unga obesväradt kunde lära känna hvarandra på nära håll.
» Ingen är en hjälte för sin kammartjänare, » säger ordspråket, och det är många ideal, som blekna, när de ses i för- hållande till hvardagslifvets alla små motig- heter.
Skall då icke också det poetiska skim- mer försvinna, som för ungdomen hvilar öfver kärleken, när de unga så där i all still- het kunna undersöka den på nära håll?
Jag tror det icke!
Det skulle snarare bli en pröfvosten för hvad som är äkta oeh hvad som icke är det.
Den elektriska belysning, i hvilken ett bal- ideal kan stråla, skall kanske ' slockna, men den kärlek, som tål att ses i fullt solljus, skall alltid förbli lika mäktig.
Intill världens slut skola män förbli män och kvinnor förbli kvinnor, hvilket arbete oeh samarbete de än åtaga sig, och till världens slut skall också visa sig, att icke blott vän- skap och kamratskap äro två goda och be- rättigade ting, utan äfven kärleken, den kär- lek, som skapar både konst och människor.
Ett visst slags kamratförhållande mellan förlofvade och gifta är ett nutidens framsteg för den föregående generationen.
En man är nu icke blott sin utkorades älskare och be- skyddare, utan också hennes vän och kamrat.
Tills för en kort tid sedan har det varit kvinnans privilegium att sträfva efter de hög- sta dygder, efter att vara ödmjuk, eftergifven, hänsynsfull.
Männen ha börjat inse, att också de kunna ha rätt att täfla om dessa kardi- naldygder, och vilja icke längre låta sig nöja med sina fäders simplare rätt till att härska och befalla.
Därigenom har det blifvit en andlig lik- ställighet mellan bägge parterna, som är lycko- bringande för alla förbindelser, som nu ingås mellan allvarliga och tänkande människor.
Men detta hindrar icke, att de kunna vara lika förälskade i hvarandra, som någonsin deras föräldrar och farföräldrar varit, och denna föreställning, att kvinnans större själf- ständighet skall medföra ett upphäfvande af all erotik, gäller blott i abnorma fall, då kvin- nan utvecklar sin intelligens på bekostnad af sitt hjärta.
(Forts.) Sen till, tidning Ä Ä T f r u s Smedjegatan, S t o c k h o l m.
S ldun att och Iduns finnas hos alla edra Ä Mode- bekanta!
.lanssnn Ä U U I I U U U I I v A \ t % \
IDUN 1894 Lemadsvett.
J f ä ett nyligen utkommet månadshäfte af en af g f g de förnämligaste tidskrifter, som utgifvas i Amerika, förekom bland illustrationerna äfven en till en föregående novell.
Denna illustration har gifvit en annan New Yorktidning anledning att taga till orda.
Teckningen framställer en ung man och en ung kvinna i ifrigt samtal öfver ett för dem båda viktigt ämne.
Flickan är framställd stå- ende, den unge mannen sittande eller nästan hälft liggande på en soffa.
Om flickan föredragit att stå, är därom intet att anmärka, säger kritikern och tillägger: » och som mannen brutit armen och bär den i band, så är detta en tillräcklig ursäkt för den bekväma ställning han intagit. » Men, fortfar han, armbrottet är ej uågon antaglig ursäkt för att ena benet kastats öfver det andra och ej heller för fötterna, som sväfva i luften.
Sådan ban är framställd, visar han tidehvarfvets unge män en bild af, hur en ung man ej bör uppträd », då han talar med en kvinna.
Tidehvarfvets unge man är ej så synnerligen nogräknad om, i hvad ställnin- gar han presenterar sig.
Det är icke alls ovan- ligt att i en salong tillsammans med damer se honom långt tillbakastadi enbekväm stol med benen antingen utsträckta eller slängda öfver hvarandra och foten en meter (!)
från golfvet.
Denna ställning har ban ej intagit af någon afsiktlig ohöflighet, utan endast för att han ej förstår bättre.
Ingen vänlig hand grep honom öfver nacken i hans barna- år och inplantade i honom att iakttaga en o m akt- ning vittnande ställning, då hans mor kom in i rummet.
Hans ben sakna lefnadsvett.
Hade de och han blifvit lämpligt tagna om händer i en ålder, mottaglig för intryck, så skulle han, utan att tänka därpå, veta att intaga en passande ställning, då kvinnor äro i samma rum som han.
» Illustratio- nen är en värdefull vink för samtidens unge man.
Må han taga den i öfvervägande och lära sig, hvad han bör göra med sina ben, » slutar kröni- kören.
Men vi undra, o m svenska mödrar och växande söner också hafva något att lära af den?
Kan man icke säga: tout cornme ches nous!
Pristäflan kvinnliga Den 1 oktober mellan handarbeten- utgår, som tåra läsarinnor erinra sig, inlämningstiden i den pristäflan, hoil- ken utlystes i n-.r 7 af Idun för i år: mellan 289 Han såg allt en smula själfbelåten ut, där han låg i bela sin längd och bredd, medve- ten om en bekymmerfri social ställning och besittningsrätten öfver en ung varelse, hvilken var nog barnslig att betrakta honom som ett högre fullkomligt väsende.
Just i dag hade för öfrigt en mängd små gynsamma omständigheter sammanträffat, som kom honom att känna sig ovanligt väl till mods.
Först hade han fått hopp om en möjlig utnämning till konsul, så hade han af- slutat en lyckad affärsspekulation, så hade han fått en god middag, och därtill såg hans hustru för tillfället ovanligt bra ut.
Allså, han befann sig vid godt lynne, och han gaf gärna detsamma aflopp i mer eller mindre lyckadt skämt.
För ögonblicket föll det honom in att bry sin unga hustru.
De hade mött en viss löjtnant vid deras middags- promenad, en bekantskap från fru Bergmans flicktid, och han hade nog sett, hvilka me- nande blickar den där glopen hade kastat på henne.
Hon skulle bara bekänna kort, hur det hängde ihop.
Det var bestämdt en gam mal kadettflamma.
Nå, kattungen, ville hon inte bikta vackert?
Men i stället för att få se kattungen lek- fullt stämd öfverraskades han af att den unga frun rodnade djupt och förvirradt.
Hennes man fixerade henne.
Ett öfver- lägset leende slpelade bakom det mörka skäg- get.
Han hade alltså råkat en ömtålig sträng.
Nå ja, kvinnfolk beundrade ju alltid unifor- mer.
Ett litet flicksvärmeri, det vore j u in- genting ondt i det.
Han tog hennes båda händer i sina, såg henne i ögonen och sade med ett hälft skälmskt, hälft myndigt tonfall: » Hur var det n u?
» Hon fick tårarna i ögonen, och hennes läp- par darrade som på ett bedröfvadt barn.
» A h Ernst, låt mig slippa, be mig inte tala om det! » » Hvarför inte? » » Därför att, att — — » rösten blef litet grumlig, » åh, jag blygs så. » Grosshandlar Bergman reste sig från sin arbeten, tillverkade med den Liedbergska flossaapa- liggande ställning, det skämtsamma uttrycket raten.
Vi vilja härmed i tid påminna om detta.
försvann, och det kom plötsligt något af do- De närmare villkoren finnas angifna i det nämn- marvärdighet i hans hållning.
Hvad ville da numret, liksom pris och prisnämnd.
det taga?
Skulle hon kunna ha någonting Hed.
af Idun.
att förebrå sig.
.
.
men det var inte möjligt med hennes oskyldiga uppsyn.
Han lade cigarren ifrån sig.
» Jag hade hoppats, » sade han i en ton, som kom hans hustru att känna sig alldeles För Idun af tillintetgjord, » att det inte fanns något i ditt lif, som du behöfde blygas öfver att minnas; Sigrid Blrnblad (Toivo).
i så fall hade det varit bättre, om du förtrott En kvinna får inte glömma, \ iddagsbordet var nyss afdukadt i den mig det förut.
I rymliga, vackra salen, där dyrbara att hennes förgångna lif också kan sätta en möbler vittnade om ägarens goda för- fläck på hennes mans heder.
Det är han, mögenhetsvillkor, konstrikt uppsatta dörr- och som i och med giftermålet får bära hund- Och därför bör äkten- fönsterförhängen om tapetserarnes yrkesfärdig- hufvudet för allting.
het och det helas fraicha utseende om boets skapet grundas på fullt förtroende i allting.
.
.
allting, » han gjorde en imperatorisk gest.
nydanade beskaffenhet.
Fullt förtroende.
J I » herms rum » låg grosshandlar Bergman utsträckt på sin divan och rökte cigarr, me- dan hans hustru med en slafvinnas noggran- na aktpågifvande tillsåg hans bekvämlighet.
Han behöfde blott öppna ett öga, röra ett finger eller sträcka på ett ben för att väcka hennes tjänstaktighet till lif.
Hon bredde en sjal öfver honom, serverade kaffet, sköt fram cigarrkoppen o. s. v. i oändlighet, och skrattade ett litet fågellikt, lyckligt skratt, om han till gengäld behagade rycka henne i luggen, nypa henne i armen eller bita efter fingrarna, som han till tecken på nådigt lynne understundom nedlät sig till.
Hans hustru svarade ej ett ord, hon käm- pade några ögonblick med sig själf, men så blef det henne för öfvermäktigt, och hon brast plötsligt ut i gråt.
Grosshandlar Bergman gick af och an i rummet med händerna i byxfickorna, medan en viss misstro lade sordin på hans medli- dande för den stackars hjälplösa kattungen, som väl ändå ej skulle ha varit i stånd att begå en alltför svart förbrytelse.
Slutligen segrade den sistnämnda rörelsen.
Med en viss värdighet började han att trösta, han lösgjorde hennes händer, strök henne fa- derligt öfver håret, och slutligen lyckades det Mattor.
Möbeltveer.
Gardiner.
Portierer u honom, medan hon smög sig intill honom som en skälfvande fågelunge, att locka ur henne den tunga bikten om detta, som hon blygdes så djupt öfver, den förfärliga skamfläcken i hennes unga, oskyldiga, på alla sidor för frestelser skyddade lif.
Jo, det hade varit vid en badort, året in- nan hon blef förlofvad.
Och den unge löjt- nanten, han var för öfrigt af en mycket för- näm släkt, hade också vistats där några vec- kor.
Och så hur det nu kom sig, hade han visat henne litet uppmärksamhet.
D e hade dansat, promenerat och seglat tillsammans — och så den sista aftonen, ja, det var det för- skräckliga, hade han mellan en dans, då de gingo ut i parken, plötsligt omfamnat och kysst henne, och hon hade ej kommit sig för att göra motstånd.
» Nå, och sedan? » Grosshandlar Bergman talade varligt som till ett barn.
» Å h, Ernst, han skref till mig en biljett dagen därpå och bad mig om ursäkt.
Han hade ett ögonblick inte varit herre öfver sig själf och och.
.
.
j a, det var då som jag blyg- des, det var en sådan skam. » » En sådan — nå, var det alltsamman? » Den lilla frun såg upp med sina förgråtna, allvarliga ögon.
» Ja, jag tycker det är nog, » sade hon med en suck.
Grosshandlar Bergman återvann plötsligt sitt goda lynne, bad kattungen torka sina ögon och var under en halftimme en ovan- ligt älskvärd man, och hans fru var i lika hög grad, och kanske ännu mycket högre, en lycklig hustru.
» Ser du nu, att fullt förtroende makar emellan är det bästa, » sade grosshandlarn nedlåtet.
» Det är bref till herrn. » » Så. » Grosshandlarn tog emot brefvet af husjungfrun, kastade en flyktig blick på utan- skriften, rynkade ögonbrynen och stoppade det hastigt i bröstfickan.
» Skall du inte läsa det? » dristade sig den lilla frun att invända.
» A h, det är bara affärer, » blef det korta svaret.
Men då grosshandlar Bergman en stund senare vid pulpeten i sitt kontorsrum bröt brefvet, föll fotografien af en liten gosse ur detsamma, och han betraktade ganska länge med blandade känslor det lilla ansiktet, hvars drag hade en omisskännelig likhet med hans egna.
Så läste han brefvet, skrifvet med en ovan handstil och illa stafvadt.
Gossen, ja han artade sig bra, men så kom den gamla visan om penningar till kläder o. s. v. Han ref retligt sönder papperet och kastade bitarna i kakelugnen.
Det var i alla fall en förarglig black om foten för honom, den där förbin- delsen, nu sedan han var gift.
Och en vac- ker dag skulle kanske- den simpla människan komma och ställa till en scen inför hans hu- stru, så vida hon icke finge sina fordringar tillfredsställda; ty han kände af gammalt hen- nes humör.
Grosshandlar Bergman försjönk i betrak- telser, och han grubblade förgäfves sin hjärna med, hur han skulle finna en utväg att af- hjälpa möjliga förvecklingar och obehag.
A l l t i världen fcresväfvade honom som hjälpme- del utom detta enda: att visa sin hustru — • % fullt förtroende ».
g ib^™J " - nÄ r 79
I D U N 290 Fru Hjulmans klagovisa.
' in sorg jag nu vill skrifla, WwM O läsarinnor, inför er, S Ty tänk, se ' n vi blef gifta, Jag knappast Hjulman ser.
I forna, sälla dagar Till mig att fara var han mån.
Nu kilar han så lätt ifrån, Och därför så jag klagar: Med krokig rygg och bara knän Han skalar kring det hela län Och kör omkull båd ' folk och fän.
När sist i någon backe Han brutit af sin nacke, Jag fäller nog en sakna ns tår Ändå vid Hjulmans bår.
Men ljufligt blir att slippa Den grymma oro nu jag har; Medaljer i en knippa Jag har ju alltid kvar.
Och för mitt minne skall han stå, Som sist jag honom sett, I permissioner af trikå Med flottig grå kaskett, Oeh dessa vackra orden Jag låter sätta på hans vård: » Här hvilar en som slog rekord Och stöp för fosterjorden Uti en ädel sport.
&gt; Det blir ju enkelt, klart och kort.
Och så jag låter rista I ena hörnet se ' n på sned En bild af hans velociped, Att ända i det sista Den liksom följer med.
Och edra skråmor glömmen, I alla, som han åkt omkull, Och ej er vrede tömmen Uppå hans döda mull!
Men flickor, flickor, sist till er Ett hjärtligt menadt råd jag ger: Visst är om män det fasligt tunt, Och giftas är er alla undi, Men mycket bättre ensam gå Än att till man en herre få Som åker » Målarn rundt ».
Snor re.
Ur mitt lif i Kina.
Ett minne af en svenska, nedskrifvet för ldun. "
T J e k v ä m t utsträckt i en hvilstol på en af de J^ji) stora verandor, som omgåfvo vårt hus i Shanghai, låg jag o c h njöt af aftonens sval- ka, glad öfver att solen ändtligen försvunnit bak- om horisonten, så att man kunde våga sig utom dörren, utan att få solsting.
Med ens väcktes jag ur mina tankar af en kinespojke som anmälde: » Vagnen är framme min fru ».
Strax därefter ut- kom min » amah » med hatt, parasoll och en liten tunn schal, hvilket allt jag ikläd te mig och skyn dade, åtföljd af min lille sexårige son Göran, ned för trappan och ut på gatan, där min man redan satt i V H g o e o med töinmarne i h * nden, färdig att föra oss på den vanliga promenaden till Zikaway, ett litet europeiskt värdshus, beläget ' / » mil från Shanghai.
Vägen dit var på den tiden den enda farbara utom staden.
Vädret var förtjusande o c h färden högst ange- näm.
Alla persikoträd stodo i full blom o c h in- höljde de små kinesiska bambuhyddorna i en oändlig rosasky.
Som vanligt läto vi hästarna stanna vid en krökning af vägen, steso ur vagnen och gjorde en promenad till fots på en af de många gångstigar, som leda in åt landet; det intresserade o ?s att se de olika kineshemmen.
Oftast voro kvinnorna ute på fälten och bearbetade jorden med långa hac- kor, under det att karlarne sutto hemma, rökte, lagade maten o c h sågo efter barnen; en o c h an- nan gång kunde man träffa hustrurna hemma, sysselsatta med att spinna eller väfva.
Öfverallt mottogos vi vänligt och undfägnades med te; tekannan med små koppar stod alltid framme på bordet, hur tarflig än stugan var.
Se- dan vi smakat på deras te o c h tackat för den vänlisa gästfriheten, följdes vi af hela familjen, under ett oändligt ordsvall, en bit på vägen; vi talade svenska, när vårt lilla förråd af kine-siska tagit slut, o c h detta upptogs med gester och gladt skratt.
Väl utkomna på landsvägen, upppstego vi i vag nen och fortsatte vägen hem.
F ö r alt inkomma i den europeiska staden måste vi passera ett ki nesiskt kvarter o c h blefvo högeligen förvånade öfver att på en af gatorna hindras af en stor folk- samling.
På vår fråga om anledningen härtill fingo vi veta, att Ko-fong-zing, en af Shanghais rikaste o c h äldste mandariner (han var näml.
91 år), hade dött, samt att hela hans hus nu, dagar- ne före begrafningen, var öppet för alla, både ki- neser o c h européer, hvilka ville beklaga sorgen samt se på ståten.
Ofverlycklig att slutligen få inträda i ett man- darinhem, en sak som annars aldrig tilläts en europé, ville jag gerast stiga ur vagnen och gå in, men antog vid närmare eftertanke min mans förslag att först resa hem o c h äta middag, till hvilken vi hade inbjudit en ung svensk, anställd på kontor därute, och sedan tillika med honom återvända dit.
Middagen föreföll mig aldrig vilja taga slut, och det var mig en stor lättnad, när vi fingo bryta upp och börja vår vandring till Ko-fong zings pa- lats.
Då vi slutligen kommit dit, inträdde vi uti en lång, smal vestibul, där mandarinens alla vapen voro uppställda omkring väggarna.
Upplysningen utgjordes af dunkla kulörta papperslyktor, hvilka spredo en härsken röklukt genom hela huset.
Inkomna i våningen, passerade vi genom en full- komlig labyrint af rum, nästan alla likadana.
Möbleringen utgjordes af ett fyrkantigt bord midt på gofvet, fullt af kinesiska anrättningar, troligen skåderätter, ty jag såg ingen af de besökande smaka något däraf.
Vidare stodo där några fyr- kantiga trästolar, öfverhängda med dyrbara, svarta sidentyger; väggarna voro rappade och äfvenledes behängda med dylikt tyg, på hvilka alnslånga bokstäfver voro broderade i guld.
Ju längre vi inträngde uti våningen, de^to tyd- ligare uppfångade vi ljudet af en skärande mu- sik, bestående af pipor och flöjter, hvilka obarm- härtigt handterades af kinesiska amatörer, de oumbärliga messingstallrikarne saknades icke hel- ler i orkestern — det hela utgörande ackompag- nement till den bedröfligaste sång.
Troget följan- de musikens toner, framkommo vi slutligen till det allra heligaste.
Detta rum, det största i hela våningen, upptogs i fonden af ett trappformigt altare, öfverkladt med hvitt tyg, och från golf till tak fullsalt med granna kulörta blommor, roliga människofigurer o c h djur, alltsammans af papper.
På nedersta afsatsen stodo endast några små lampor, hvaraf blott ett par voro tända.
Midt framför altaret låg en stor rödblommig sil- keskudde, o c h på ömse sidor därom stodo de sörjande — endast de manliga — 8 till 10 på hvarje sida, alla iklädda långa, hvita kåpor.
Allt emellanåt kom én mandarin inrusande o c h föll på knä på den stora kudden framför altaret, lä sande sina böner öfver den döde, tändande på en och annan lampa, hvilken han sedan släckte för att tändas af den nästkommande.
Allt detta försiggick under den afskräckande musiken och sången, i rask takt, hvarför det heta blef så komiskt, att man ibland tvangs att lo.
Jag såg till och med de två äldsta af husets sö ner, som stodo bland de sörjande, vända sig bort och skratta, de voro båda anställda i kine- siska tullen och mycket i beröring med européer, hvarför de troligen insågo, huru löjligt allt måste synas oss.
Vi stodo just i begrepp att gå, då den - äldste af sönerna, s o m genom affärer kom- mit i beröring med min man, helt artigt kom fram till mig o c h frågade, om jag ville se det rum, där den döde låg.
Jag tackade förtjust.
Han tog då min hand o c h förde mig genom en liten dörr ut i rummet bakom altaret.
Jag fann där endast en kolossal träkista, tilltagen sä stor, att den skulle rymma den metallkista, hvaruti mandarinen låg, jämte all den föda, s o m den döde anses böra hafva med sig till sitt sista hvi- lorum, o c h hvilken nedlägges, prydligt utsirad, mellan de båda kistorna.
Rummet var fullt af tjutande gråterskor, hvilka i sanning gjorde skäl för sin betalning.
Detta var allt.
Jag kände mig ytterligt besviken, hvarför jag, ehuru jag trodde 1894 det vara lönlöst, beslöt fråga min ledsagare, om det ej ginge an att få sc lady Ko fong zing n:r 1?
Han skrattade, men svarade ett bestämdt nej!
Jag bad dock så enträget, sade att detta var ett till- fälle, som aldrig me-a yppade sig för mig, att få se en af landets förnämsta damer, att det skulle vara ett minne för mig hela mitt lif m. m., men » han kunde ej bevilja min anhållan, det stred emot kinesernas bruk ».
Det var alltså ej värdt att tänka mera på den saken; jag tog min led- sagares arm, och vi gingo ut till mitt sällskap.
Det återstod oss nu endast att tacka för allt till- mötesgående o c h säga farväl till de unga sönerna.
(Slut i nästa n:r.)
U r notisboken.
Drottningen och flottkarlarne.
Drottnin- gen företager nu dagligen rid- och körturer på sin norska upphållsort efter att ett par dagar i förra veckan ha hållit sig på sina rum.
De senaste dagarne har hon flere gånger med stort intresse åsett timmerflotlningen i Skinnarbölelfven, där i år mycket timmer har flottats.
Under dessa ut- flykter har hon flere gånger kommit i håg flott- karlarne med penninggåfvor.
Här om dagen var flottmanskapet af drottningen inviteradt till mid- dag på Skinnarböl, och som vädret var vackert, var det dukadt ute på gården utanför hufvudbygg- naden.
Under måltiden trädde drottningen vid prins Eugens arm ut bland arbetarne med en hjärtlig hälsning.
Sedan gästerna äfven trakterats med kaffe, fick hvar o c h en af dem med sig hem ett stort paket mat och andra goda saker.
Drott- ningens afresa skall, enligt förljudande, vara ut- satt till den 8 d:s.
• På nytt från hemmet!
Den försämriug i kronprinsessans hälsa, som under senaste tiden inträdt, har föranledt en konsultation, som ägt rum på Tullgarn, och de därvid närvarande lä- karne ha afgifvit följande förklaring: På grund af den försämring i kronprinsessans hälsotillstånd, som under sommaren allt mer accen- tuerats, tillråda vi, att kronprinsessan må afresa till Baden för att därstädes rådfråga prof. Erb i Heidelberg, den mest framstående specialist på det nervpatologiska området i Tyskland.
Då vi icke kunna tillstyrka en förlängd vistelse på Tullgarn och vi bestämdt afråda en föreslagen vistelse på Sofiero såsom öfvergångsort före af- resan, finna vi lämpligt, att afresan från Sverige sker med snaraste.
A. Munthe.
A. Werner.
Till följd af ofvanstående utlåtande har afre- san till Baden bestämts att äga rum den 11 den- nes, och konungen har, då läkarne uttalat sin farhåga, att kronprinsessans skilsmessa från sina närmaste kunde framkalla samma oroande symp- tom som vid hennes senaste afresa från Sverige, medgifvit, att de två äldsta prinsarne må medfölja till Baden, för att vistas där med kronprinsessan under några veckor.
* Två dödsbud.
I Lund afled den 27 aug.
i en ålder af 82 år professorskan Hedvig Tugen- dreich Lindgren, född Richter, änka efter den lär- de prosten och kyrkoherden i Väckelsång, teologie professorn dr Nils Lindgren.
Hon efterlämnar två söner, professorn i anatomi vid Lunds universitet dr Hjalmar Lindgren o c h borgmästaren i Oskars- hamn Bertrand Lindgren, samt barnbarn.
Föreståndarinnan för elementarläroverket för flickor i Sala, fröken Maria Katarina Sandberg, afled i Vennersborg den 30 aug.
47 år gammal.
En brollopsgåfva, som heter duga.
Så- som lysningspresent har ingeniör Alfred Nobel i Paris till sin brorsdotter, fröken Ingeborg Nobel på Getå, som här o m dagen vigdes med grefve Carl v o n Frischen Ridderstolpe, öfverlämnat ett gåfvobref å en million kronor.
I DU N 1894 Kungl.
operan gaf i måndags » Carmen » inför en talrik publik, som var synnerligen iiflig i sitt bi- fall.
Förnämligast hyllades fröken Almati, som i denna operas titelparti, som bekant, har en af sina bästa uppgifter, samt hr Ödmann.
hvilken som don José var förträffligt vid röst.
Operan i sin helhet gick under hr Hennebergs ledning förträffligt.
I onsdags uppfördes » Regementets dotler » med fru Qlcjine Moc såsom gäst i litelpartiet.
Den öfriga rollbesättningen är i hr Sellergrens, fru Strandbergs, hrr Bratbosls o c h Grafströms händer.
Till fyllnad i programmet gafs balett ur » Truba- duren ».
Teater och musik.
Ida Aalberg.
En härligt uppfriskande fläkt af den verkligt stora sceniska konsten har med de första höst- dagarne dragit fram öfver vår hufvudstad i och med uppträdandet af den ryktbara artist, hvilkens bild och karaktäristik Idun redan i sitt förra num- mer bringade.
Denna fläkt bar visserligen rifvit upp mycket damm här och hvar, hvilket, som kändt, har en otrolig förmåga att i fred och ro lagra sig i våra väl omstoppade teatervråar.
Man har från vissa håll redan i förskott illa ondgjort sig öfver de stolta vittnesbörd, som föregingo den tinska konstnärinnan » Att tala om Sarah Bern- hardt och Eleonora Duse — det är då oförsynt! » ropade man.
» Äro vi icke oss själfva goda nog, utan att man nu åter engång skall besticka oss med det främmande bjäfset? » Men denna fläkt har ock fört frisk luft med sig, en stärkande vårlig luft, som på de tätt packade åskådarbänkarne kommit ögon att glänsa och hjär- tan att klappa af den upplyftande entusiasm, som endast den sanna konsten skänker.
Och långt sedan dammhvirflarne ha lagt sig, skall gömmas i publikens hågkomst en uppriktig tacksamhet för den sällsynta njutning, som Ida Aalberg-kvällarne beredde oss.
Ty hon kom och segrade.
Belackarstämmorna hlefvo för hvarje ny dag, hvarje ny roll, hon gjorde, allt mindre högljudda.
Man upphörde att jämföra.
Bernhardt, Duse och våra egna mer eller mindre » fixa » stjärnor — hvad hörde de egentligen hit?
Man stod inför en personlighet, som i allt var helt sig själ /, och man var glad att kunna få taga den som den var, äkta och hel och utan några jämförande mätningar, som kun- na vara väl så behändiga för polissyften, men hvilka sannerligen komma till korta på andliga områden.
Den teaterkännare, som i Idun gaf en skiss af Ida Aalbergs konstnärskap, synes oss så väl hafva träffat dess kynne, att ej vidare kräf- ves, det vi här utbreda oss.
Vi vilja därför inskränka oss till några korta antydningar öfver de tre olika program, vi hunnit se, när detta skrif- ves, och endast lägga våra läsarinnor på hjärtat, att enhvar, som kommer i tillfälle därtill, ej må försumma att skaffa sig njutningen af ett person- ligt teaterbesök, då nu Ida Aalberg-tournéen går ut på en rundfärd genom en del af våra lands- ortsstäder.
På lördagen inleddes gästföresfällningarna med » Kirsti Fleming », ett historiskt skådespel från 1400-talets Finland af G. con Numers i fri be- arbetning af Harald Molander.
Stycket lider visserligen af lätt påtagliga tekniska brister, men är i hög grad dramatiskt verkningsfullt och er- bjuder i titelrollen en framstående skådespelerska de rikaste tillfällen till ett glänsande, bravurmes- sigt spel på känsloskalans mest skiftande strän- gar — ett ypperligt uppvisningsstycke alltså, äg- nadt att från första stund gifva ett begrepp o m vidden af fru Aalbergs konst.
I » Cameliadamen », Dumas bekanta stycke, som gick på söndagen, nådde fru Aalberg emel- lertid en mera samlad och därför kanske också ännu mera gripande verkan genom en sida af sitt temperament: den tolkning, hon gaf Marguerite Gautiers oändligt hängifna, allt offrande kärlek, torde sent glömmas af den fulltaligt närvarande elitpubliken.
I tisdags uppfördes för första gången Zolas skakande skådespel » Thérése Raquin ».
Nekas kan icke, att detta styckes öfver höfvan pinsamma, men i det hela föga dramatiska och uttänjda in- nehåll tycktes göra ett nästan motbjudande in- tryck på publiken, ehuru fru Aalbergs skakande framställning af samvetskvalens marter naturligt- vis följdes med andlöst intresse.
Att särskildt framhållas förtjänar ock fru Molanders verkligen utmärkta bild af den gamla lamslagna modern.
Det sällskap, som omgifver fru Aalberg, må väl delvis betecknas som ett s. k.
» stjärnsällskap », det vill säga att det är sammansatt af icke fullt jämna krafter.
1 fru Molander äger det emeller- tid — som redan nämnts — en skådespelerska af rang, och hr Linden företräder ganska godt de manliga hufvudrollerna.
Samspelet är ock- så värdt allt erkännande, och de sceniska arrangementen motsvara fullt hvad man vän- tat af den framstående regissören.
Den finska konstnärinnan samlar dock så helt intresset om- kring sin sällsynta personlighet, att man skulle glömma och öfverse med äfven mycket större bri- ster i det öfriga än här behöfver vara fallet.
Extra fin Ellen Hartman gjorde i tisdags sitt återinträde på k.
Dramatiska teatern som fast medlem af den scen, på hvilken hon förut beredt vår publik så många angenäma stunder och där hon kvarlärn- nat ett tomrum, hvilket hittills ingen mäktat fylla.
Det var som Suzanne de Villiers i » Sällskap, där man har tråkigt, » en intagande roll, hvilken sär- deles väl lämpar sig för konstnärinnans dramati- ska skaplynne.
Lilla Jinskan.
Skiss för Idun af Gerda Meyerson.
M i n n s du den dag, då du och jag först blefvo goda v ä n n e r?
Jag minns ej rätt, hur det gick till, ty utau att man vet och vill iuan ofta till hvarann sig drsgen känner.
skref hon en gång i mitt album.
När jag nu läser dessa rader, ser jag henne så tydligt för mig och genomlefver åter i minnet vår vänskaps korta dagar.
Det förefaller mig, som ljödo hennes lätta steg utanför min dörr, som skulle jag nästa mi- nut få höra hennes.
knackning.
Jag kan se henne komma in, frisk som en vårvind, kan känna hennes mjuka armar om miu hals, där jag sitter vid skrifbordet och hon som vanligt ställer sig bakom stolen, böjer mitt hufvud bakåt och kysser mig på sitt eget alldeles särskilda sätt.
&gt;52) Hon smektes gärna, men det låg ingen- ting sentimentalt i hennes smekningar.
Hon var en natur, som hade behof af att visa sina känslor, och när hon kom till mig så där någon eftermiddag för att i nio fall af tio locka mig med sig ut att spatsera, var hon vanligtvis så full af lif och lefnadslust, att hon nödvändigt måste krama mig en smula.
Det var något barnsligt och vekt hos henne, och den mjuka sjungande finska accenten passade så väl till hennes friska, aldrig sto- jande munterhet.
I allmänhet såg hon inte bra ut, därtill var hon mycket för blek, men när hon blef rädd, ifrig eller förlägen, fär- gades hennes kinder af en klar rodnad, som gjorde hennes lilla ansikte obeskrifligt inta- gande.
Första gången jag såg henne — det var en kall januarimorgon, då hon kom upp på gymnastikinstitutet och frågade mig, som just stod och värmde mina händer framför ka- minen i tamburen, efter professorn — då var hon så rödblommig både af kyla och förlä- genhet och såg så söt ut, att jag bara såg på henne, utan att komma mig för med att svara.
Hon trodde, att jag icke förstått henne.
Långsamt och tydligt förklarade hon, att hon kommit föregåonde dag med båten från Fin- land, ville lära sig att ge massage och hade ett bref till professorn, hvilket hon visade.
» Det var ju här? » » Ja, » men professorn var icke kommen än.
Jag bad henne stiga in och vänta.
Marsala 291 Hon tackade, tog af sig pälsen, den rund skurna finska fårskinnspälsen, samt skinn- mössan, torkade snön ur sin ljusa lugg och sade därpå: » Pappa ville först inte låta mig r e 3 a, och nu sedan han gaf mig lof och jag är här är jag rädd, att jag inte skall bli antagen. » Hon såg helt bedjande på mig, som ville hon, att jag skulle inge henne mod och hopp, och jag hade inte hjärta att bedrftfva henne med mitt tvifvel om att hon skulle bli an- tagen till elev så här midt i terminen.
» Ni har ju rekommendationsbref, » anmärkte jag Hon nickade gladt.
» Det är från en lä- ks re, som pappa är bekant med.
Mig kän- ner han inte, han har skrifvit till professorn för pappas skull. » » Jag har alltid haft lust för gymnastik, » berättade hon vidare, » men pappa ville ogärna, att jag skulle ägna mig åt den, han påstår, att jag inte är stark nog därtill.
Men han gaf efter till sist ändå, han kan aldrig i längden neka mig något.
Och när jag, som han säger, j u inte är tvungen att arbeta för mitt uppehälle, behöfver jag ju inte öfver- anstränga mig. » Så fortfor hon att prata helt ogeneradt.
Om någon annan, efter fem minuters bekant- skap berättat mig så mycket om sig själf, skulle det nog ha förefallit litet besynnerligt, för henne föll det sig helt naturligt.
När hon sedan varit inne hos professorn och mot all förmodan blifvit antagen till elev, kom hon fram till mig igen.
» Det var ett hårdt stycke arbete, » sade hon.
» Professorn ville inte ha mig, men se, jag kan vara envis, när jag vill.
Jag be- rättade, hur länge jag hållit på att öfver|ala pappa, och hur det var, så gick han in på att ta mig på försök en tid.
Men det värsta återstår; han tyckte, att jag såg klen ut och vill undersöka mig.
Tänk om pappa får rätt, att jag inte duger till gymnast. » Efter undersökningen dagen därpå var hon jublande glad.
» Pappa har misstagit sig och professorn också, » triumferade hon.
» Jag har inte klent bröst, det är bara litet blod- brist, som nog går öfver, när jag får arbeta.
För resten är han riktigt rar, professorn, han påminner mig så om pappa, när han rynkar pannan, fast pappa ser då mycket, mycket bättre ut. » Pappa och pappa, alltid skulle hon tala om honom, det var en nästan till afguderi gränsande kärlek hon hyste till fadern.
Pappa säger, pappa tycker, pappa vill voro de uttryck hon oftast begagnade.
» För se, min pappa är den bästa pappa på hela jorden, » försäkrade hon, och då såg hon så stolt och lycklig ut och hennes srlada blå ögon strålade af en så bängifven beun- dran, att man nästan måste tro henne.
» Han kallar mig för Sigge, » berättade hon, » ty min styfmor heter också Sigrid, och jag vill helst icke kallas för det samma som hon.
Hon påstår, att pappa skämmer bort mig, men det gör han inte, han kan bara inte låta bli att visa, hur mycket han håller af mig.
Se, han tycker om att smekas, och det gör inte hon, och om hon är onådig, kom- mer han till mig.
För resten är hon en bra människa, min styfmor, och vacker och ståtlig och fin.
De: finns ingen i hela socknen, som kan mäta sig med henne.
Pappa sade en gång för länge sedan på en bjudning hos preste.ns, att bon vår som en trädgårdsblomma bland simpla ängsblommor.
Ja, men som en trädgårds- blomma utan doft — tänkte jag då i min (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891.
Vid un- dersökning af handelskemisten befunnen, enl. intyg, fullgod.
K. A. Nyclahl &amp; C:o
1894 enfald.
Det var alls inte så dumt tänkt af en barnunge, som jag då var, ty det är verk- ligen doften, som fattas.
Jag tror, att jag skulle ha lärt mig hålla af henne mycket mer, om hon inte vore så kall, och om hon ville visa, att hon bryr sig om mig en smula.
Att pappa kallar mig för Sigge, det kan hon nu inte tåla, men jag tycker att det är trefligt. » Sigge fick hon heta också bland kamra- terna, men när vi talade om henne, sade vi alltid » lilla finskan ».
Det var själfve vår stele professor, som först användt det nam- net, han var märkbart svag för Sigrid.
Kan- ske kom det sig af att hon var så ogenerad och alltid skämtade med honom, då vi andra hade en faslig respekt för honom.
» Om jag kunde begripa, hvarför ni alla äro så rädda för guhben, » uudrade hon, » jag tycker han är rasande snäll. » Det hände ofta, att hon dummade sig un- der lektionerna, men då skrattade hon själf så hjärtligt, att professorn ej kom sig för med att säga någon af sina vanliga elaka kvickheter, utan måste skratta med.
Med den praktiska kursen redde hon sig utmärkt, det märktes, att hon hade anlag för att gifva gymnastik och massage.
Alltid var hon tillreds, när professorn ropade någon till hjälp vid rörelserna, hon var så intres- serad och så kvick i vändningarna, att hon hann med en hel del mera än vi andra.
Men med läsningen gick det ej så bra.
Anatomien var hennes fasa, och rörelseläran förklarade hon sig på inga villkor kunna få i sitt hufvud.
Ofta kom hon hälft förtviflad upp till mig om kvällarna och beklagade sig öfver lexorna.
» V o j, v o j!
Inte hade jag gett mig in i Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
V i hafva ständigt en skönhetsträngtan Uti vårt bröst.
Det ä r andens l ä n g t a D, Som, aldrig mättad, ej går till r o; Den drar oss ut mot de yttre tingen, Men ock, som engel, den lyfter vingen Och bygger högt för vårt hopp en bro.
Man s t o t s tillbaka af hvad vi kalla För fult och formlöst, det veta alla, Af allt som saknar den harmoni, S i n i dessförutan ej skönt kan bli.
Ett slag af skönhet kan ändå gifvas, Hvars tjusningsgåfva ej får tillskrifvas Hvad man plär nämna med ordet form; Ed art af skönhet, men ej dess norm.
Den reflekterad väl kunde nämnas, Oeh om en profbit nu bär dig lämnas Pa bvad j i g menar, blir felet mitt - — Om du ej fattar - och icke ditt.
I djupa skogen, bland snår och granar, Dar spår af vatten man icke anar, Du finner plötsligt, midt i din stig, En liten tjärn, som förbryllar dig.
I skuggan ligger dess mörka yta, Den inta muntra små vågor bryta, Och liflöet, dödt, är det rundt därom, En somnad sjö, dit du obedd kom.
An en minut.
Se, en stråle bryter Igenom molnen och vattnet byter Sin mörka färg — det får glans som gull, Och tjärnen ligger af glitter full.
När inre renhet får reflekteras Uti den yta, här presenteras, Fast f a g r i D g saknas förut däri, Så kan för stunden dock skön den bli.
det, om jag vetat, att det var så mycket att läsa, » jämrade hon sig.
» Pappa skulle veta, hur jag får knoga, det är knappt jag hinner skrifva till honom ibland, men han får nöja sig med hvad han får. » Det var nog inte så litet han fick, att döma af de tjocka bref hon litet emellan skickade af.
När hon själf fick bref, alltid en, ofta två gånger i veckan, såg hon så strå- lande ut, att det var en riktig fröjd att se på henne.
D å hade hon så mycket att be- rätta om hvad hennes far skrifvit, ibland läste hon upp för mig långa stycken ur hans bref.
Det var ett behof för henne att med- dela sig, ensam kunde hon inte bära sin glädje.
och mynnade ut i den stora sjön, på hvars bortersta strand den närmaste staden var be- lägen.
Om sommaren kom ångbåten ett par gånger i veckan, om vintern låg elfven fru- sen, då åkte man skridsko på dess blanka yta.
I Sigrids barndom var sågbruket litet och obetydligt, men hennes far hads arbetat upp affären.
Nu var det ett bolag, som rådde om den, arbetarnes antal var tiodubbladt, ägorna betydligt utvidgade och hela trakten hade fått ett annat utseende.
Boningshuset, — • det lilla gråa tvåvåningshuset, där Sigrid föd- des en smällkall julafton och hennes mor dog, utan att ha fått skänka den lilla en blick — var nu ombygdt i engelsk villastil och en präktig trädgård planterad däromkring.
— Det var när pappa gifte om sig — berättade Sigrid — som vi fingo alltiDg så fint, ty min styfmor är från hufvudstaden, och hon var van att ha bekvämt och vackert omkring sig.
I stället för min gamla dadda, som skött om mig, sedan jag föddes, fick jag en fransysk bonne, och när jag blef äldre, fick jag en gu- vernant, som läste med mig och prestens flickor.
» H ö r du!
Vet du! » Det var en oafbruten ström af förtroenden jag fick, och hon begärde så litet tillbaka och var så tacksam, för att jag hörde på henne.
» Hade jag inte dig, skulle jag förgås af längtan, » brukade hon säga.
» Ser du, jag har aldrig haft någon vän förut, pappa har varit mitt allt.
D u kan inte fatta, hur mycket jag håller af ho- nom, för det kan inte sägas med ord, men jag måste tala om honom ibland, jag kan inte hjälpa det.
Och att du inte skrattar åt mig för det och inte ledsnar på att höra om honom, det är jag så tacksam för.
Jag har nog märkt, att andra flickor tycka, att jag är dum och barnslig, därför har jag alltid svårt att sluta mig till någon, men du förstår mig, det känner jag. » (Forts.) Innehållsförteckning.
- Märta E k e t r ä; af L.
S.
(M e d porträtt.)
— V i d milste- n e n; af E.
N. Söderberg.
— Valuta b e k o m m e n; af Maria Ny- ström.
— Huru man förlofvar s i g; några betraktelser för I d u n; af Helena Nyblom.
(Forts.) — LefnadBvett.
— Pristäflan mellan kvinnliga handarbeten.
— Fullt förtroende; för Idun af Sigrid Elmblad (Toivo).
— Fru Hjulmans klagovisa; af Snorre.
— U r mitt lif i K i n a; ett m i n o e af en svenska ned- skrifvet för I d u n.
— U r notisboken.
— Teater och musik.
— Lilla tinskan; skiss för Idun af Gerda Meyerson.
— Tidafördrif.
Snart kände jag så väl till hennes hem, som låg så vackert uppe vid den susande furuskogen.
Elfven hvars vattenfall dref bru- ket, där fadren var disponent, flöt med sitt silfverklara vatten mellan ängar och gärden I mulna dagar kan värme stråla Dig där till mötes — i glädjens måla Med skära rosor och fylla i, Hvad som där saknas af harmoni.
Ibland den synes med runor präntad; En fond af v i B h e t kan då förräntad Där ligga gömd, lik en samlad skatt, Inunder ytan, ej längre glatt.
Min bild är suddig, men färgen torkat Uppå paletten, och jag ej orkat I sommarvärmen den hjälpa opp, Men lefver dock i det glada hopp, Att om du penseln nu själf får föra, Du skall med färgrester under göra.
Med tvänne namn vi börja nu, De äro populära, Det ena bärs af mången fru; Och hennes pojke kära Det andra namnet lystrar till, När hon på honom kalla vill.
Ett vapen, som i våra da ' r Man nästan slutat föra.
Hvad mången gång väl tröttsamt var, Vid fesien, för ditt öra.
Hvad k » n man kalla den som än Uti sin dunbädd hvilar, Fast sol ' n står högt på himmelen Och arbetstiden ilar?
Hvad ger oss i vårt mörker ljus?
Hrad kallas stort komplex af hus?
Forsat för gäddan, där hon går Helt lugnt och omedveten.
Hvad man med gikten göra får.
Hvad brukar stå på vreten?
En flock af män som värna skall Vårt land i ofredsdagar.
Hvad du bör hafva i ditt kall.
En blomma, som behagar.
Hvad oumbärlig vara är För kakelfabrikören.
En bild som månget fartyg bär Som skeppsgallion i fören.
De, som man vill, det är ju skick, I tid och otid klandra.
Och hvad man ser, med öppen blick För deras fel, bos andra.
Den part utaf ett skiftadt arf Som dig man tillerkände.
På hvad monarken gjort en skarf.
Till renkon nära frände.
Hvad kanske nu publiken är V i d denna tankeöfning, Och som dess ynnest är mig kär, Jag slutar nu dess pröfning.
S.
L. men i annan ordningsföljd, beteckna: en blomma, ett skjutvapen, en syd- frukt, något som tillhör postväsendet, ett fruntimmerscamn, en ädelsten, rund- målning, en af forntidens filosofer, ett konungarike i Europa.
Charad.
Mitt första paradt med mitt andra Af en slags herde ledas plär.
Mitt tredje må man ifrigt klandra, Om den fullt rättvis icke är.
Och om vår Herre velat ge dig Utaf mitt hela, njugg ej var, T y vet, » ju mer du delar med dig Blott desto mera har du kvar ».
Anna B.
1 Triangelgåta.
N j A I * C T U A R G R L 0 R M A I A - Hildegard.
Lösningar.
1) Hvad har en härlig doft?
2) Verb i presens, 3) substantiv, 4) pronomen, 5) bokUaf.
Maj.
Palindrom.
Rättfram finns i alla hus, Bakfram omkring slott och fästen.
Maj.
Ifyllningsgåta.
Logogryfen: Fosterlandskärlek; krans, kro- na, läka ' en, falk, lärka, arla, änder, knekt, lans, fraser, korall, kälke, lass, sotaren, eken, tall, en, Orsa, Etna, koraler, orkan, lära, O - den, fred, resedan, Trosa, Charaden: Taklampa.
Länkgåtan: Fängelsedirektör; ängel, sed, di, rek, tö, ö, ör.
fä, äng, ge, Springaregåtan: Det är solljus i luft, det är blomster på m a r k, Det är strålande vår ©fverallt, Och det sorlar och jublar i doftande park, Där den sista af drifvorna smalt.
Och i lundarnes topp S t ä m m a s hymnerna o p p, Och uppståndelsens ande stär väldig och stark, D ä r d e t nyss var så öde och kallt.
(Fjalar.)
De 54 tomma rutorna i nedanståen- de figur skola ifyllas hvar och en med en bokstaf sålunda, att de 9 vågräta raderna utgöra bekanta ord.
Orden, HULTMANS Cacao &amp; Chocolad rekommenderas som den bästa och.
vitsordas på det var- maste af professorerna hrr Jon.
Lang, Seved Ribbing, Nils O:son Gadde, C.
J.
Ask samt doktor Olof Moberg.
