# ID: svediakorp-per984
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,364
# sentences: 679
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 34 (349) Fredagen den 24 augusti 1894.
Prenumerationspris pr år: Idun ensam kr.
I d u n s M o d e t i d n i n g jämte k o - lorerade planscher » I d u n s M o d e t, utan k o l.
p l.
... • 5: — B y r å: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr. AUm.
4: 5 0 3: — telef.
6 1 4 7.
P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- anstalter i riket.
Mathilda ^Wom kort mötas nordens \ j folkhögskolevänner, C?
män och kvinnor, till » en vandrande jubelfest » — man kommer att resa från den ena till den an- dra af Danmarks folkhög- skolor — för att fira half- sekelminnet af den för- sta folkhögskolans grund- läggning år 1844 i Röd- ding (Slesvig).
För visso kommer man därvid att i främsta rummet fram- kalla i erinringen bilder- na af folkhögskolans fä- der, den märklige, i Dan- marks folklif så djupt in- gripande skalden och häf- datecknaren, biskopen N. F. S. Orundtvig och den originelle skolf örestånda- ren Kristen Kold, hvilken äfven var den förste, som år 1861 samlade kvinnliga lärjungar till den ung- domsskola i llyslinge på Fyen, som han grundat och hvars elever ännu i dag med rörelse tala om den underbart gripande kraften i hans religiösa och historiska föredrag.
Svenska folkhögskolan är som bekant mycket yngre än den danska sy- stern — den firade silf- verbröllop i fjol, under det att man i Danmark redan har guldbröllop i år — men äfven därutin- nan sin frände lik, att den ursprungligen grundades Bedaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
T r ä f f a s s ä k r a s t kl. 2 — 3.
Rcdak tionssekr.
: von J. Nordling.
helgfri Tryckeri Aktiebolag 7:de årg.
Utgifningstid: hvarje Iduns fredag.
Lösnummerpris 15 ö r e (lösn:r endast för koraplettej ingår.)
A II u o n s p r i s: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » 25 ö r e för h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre p r n o n p.
- r a d.
Hartmansdorff.
+ närmast för den manliga ungdomens medborgerliga uppfostran och att det var först senare, som man fattade den obestridliga sanningen, att det var af ej mindre vikt för de unga kvinnorna, de blif- vande hustrurna och mö- drarna, att få en andlig och praktisk utbildning, som ställde dem jämnbör- diga med männen.
Visserligen funnos äfven den tiden för flickor här och hvar i städerna s f i kallade pensioner, i hvilka de burgna allmogedöttrar- na ofta sattes, och sysko- lornas antal vardt utan tal — ja, jag tror man en- bart hade virk-skolor?
— men den ytliga pensions- fernissan passade föga för de blifvande dannekvin- norna och, syning och virkning i all ära, men icke voro de tillräckliga bildningsmedel för de unga kvinnorna, hvilkas stads- vistelse för öfrigt ofta var farlig nog, om ej för annat så för den lockelse.
den innebar att efterapa stadsdamernas pynt och grannlåt.
Detta insågs äfven af de mera klarseende inom allmogens egen krets.
Så t. ox.
vid en diskussion i jan.
1879 i norra Kal- mar läns folkhögskola i Södra Vi framhöllo nio
IDUN 270 Blef ej skörden riklig, som du tänkte, Gläds dock åt den vinning, han dig skänkte, Tacksam var att trägen mödas sådd Ej förvissnat redan i sin brodd.
Charlotte Lindholm.
Hjärta, o, hvi suckar du och klagar?
Gläds åt mognadens och fruktens tid!
Fröjda dig åt sommarns sista dagar, Svalka njut i aftonskuggans frid!
talare, unga män från olika delar af Småland och södra Östergötland, det tvingande behofvet af lämpliga ungdomsskolor för allmogeflickorna.
När nu för den manliga ungdomen ordnats lämplig undervisning, så skulle en alltmer vid- gad klyfta uppstå mellan män och kvinnor, om icke också de senare finge något motsvarande; de ville, att deras systrar, fästmör och hustrur skulle förstå dem, med dem kunna njuta af historiens, literaturens och sångens skatter, med dem glädjas öfver naturens skiftande mång- fald.
På grund af denna direkta uppmaning be- slöto folkhögskolans lärare, kapten von Nauekhoff och undertecknad, att redan samma år upprätta en folkhögskola för kvinnor.
I skolans sty- relse voro särskildt de bekanta kvinnliga bild- ningsvännerna, riksdagsmännen Emil Key och C.
J. Svensén intresserade för saken.
Erfa- renheter inhämtades från andra håll, då man förut på några andra ställen inrättat liknande skolor (först på Hvilan i Skåne 1873), men mycket berodde på att få en för denna un- dervisning passande lärarinna, och de hade den lyckan att då med sig få associera en, som alldeles särskildt lämpade sig härför, fröken Mathilda von Hartmansdorff.
Härstammande från en i vår nyare politiska historia välbekant släkt (fadren var först borg- mästare i Eksjö, sedan häradshöfding i Kinda och Ydre domsaga, en frände var den fräjdade statsmannen J.
A.
Hartmansdorff), hade hon, af naturen rikt utrustad, fått en god uppfostran och hågad för själf ständig verksamhet med framgång bestyrt en flickskola i Vimmerby samt därvid förvärfvat sig undervisningens ingalunda lättlärda konst.
Sålunda väl förberedd och varmt intresserad för sin uppgift, skred hon till sitt arbete och hade den sällsporda lyckan att genast vinna sina elevers obetingade förtroende.
Det var hufvudsakligen öfver skolans direkt praktiska arbete hon hade ledningen.
Själf ovanligt kunnig i olika arter af kvinnlig slöjd, ägde hon därtill förmågan att utvälja och anordna, hvad som kunde vara till nytta och prydnad i ett enklare hem, att aflägsna grannlåtsartiklar, men låta lärjungarne med smak och omsorg utföra hvad de behöfde för sin egen och hemmets räkning.
Under följande kurser deltog hon ofta i den teoretiska undervisningen, skildrade för eleverna Sveriges natur och folk samt läste samman med dem våra skalders bästa arbeten.
Och hennes arbete inskränkte sig icke till timmarna å skolschemat.
Ständigt voro elever i hennes rum för att spörja och få råd om olika ting, än om handarbetet, än om hälsans vård och icke sällan i rent personliga ärenden.
Man var viss att städse få ett godt råd, och om hvad hon sagt, fanns ej ringaste tvekan, att det icke var rätt och riktigt.
Åt sina elever och närmaste vänner meddelade hon på detta sätt gärna af sin rika erfarenhet, men utom denna krets och i allmänna sam- manlefnaden för öfrigt var hon en nästan blyg natur och, i motsats till icke så få af våra dagars kvinnor, kunde därvid på henne lämpas de vackra orden om Odins maka: » Hon vet allting, men hon tiger ».
Emellertid, icke minst genom fröken v. Hart- mansdorff s medverkan, fick folkhögskolan ett 1894 godt ry och dit strömmade i början af 1880- talet unga kvinnor ej blott ur allmogehemmen, utan äfven af andra samhällsklasser från olika delar af Småland och angränsande bygder, ofta flere än skolan kunde rymma.
Men så, till medlärares och lärjungars djupa sorg, drabbades fröken v. H. af ett svårt li- dande, en äfven af läkarne knappast förstådd muskel- och ledsjukdom.
Trots smärtorna fort- satte hon dock en tid undervisningen, men ofta nödgad att intaga sjukbädden, måste hon med saknad lämna sina kära flickor i andras händer.
Med exempellöst tålamod fördrog hon i öfver tio år den bittra lidandets kalk, som för andra syntes outhärdlig.
Den 7 sistlidne augusti kom omsider döden-befriaren.
Hon var då nära 40 år gammal.
Andra hafva längre och mer än hon fått verka för den kvinnliga ungdomens fostran, men ingen har mera plikttroget, mera samvetsgrant och därför också ingen mera framgångsrikt utfört sin gärning.
Därför må dessa enkla rader varda hennes eftermäle; på hennes grift kan med full sanning ristas: en god och ädel kvinna 1 Gustaf A. Aldén.
Notturno.
K u ä t oi3 Betget » &lt; * .gg » tåt vännen på 3erv fuj^tiga pfatån, 3at man.
» RåDat jj.ot3en j / tån.
&lt;3 * £ät Den gfaDa » u a t i n t » K t tanlen utaj; ungDom ne3 » ig » att i e n fjuj; augu » tinatt.
9TLånen » » lfj:i&gt;etnuLta » ttåfat öj; uet jj-ot3en » få ett Ban3, gfimtanSe j; tån » ttanD li.ll » ttanS.
ögen » " ffcån n a n mu » ti » nt m å l a t, 3ät ej.
i&gt;inDj; fällt nu » ig töfc oc ?i m a n j ?ot » teg » fjuD ej.
nöt.
Jet o » » ou) Btyggan » Rinet 91n3e ångaten, met) » å » maf » itt » dtoj: utaj " pot » fin.
fFpotSen » gfltttanSe malitiffa * ocfi j ?in, oeri Sellinet, t » timmat gå i fju » a tingfat » få.
: je » tipst ft.ti.ng » ttändet, 9 \ st » en Bata, miDt oatlen.
emot, » Rummat Btå3t tiff Rfippan » j^ot, » j^unget i Sen » tiffa natten » ömnfö » uaRa » ftuäjQa » Uti.
fFjotDen » i » t n a n .stupat v. » tum oåt unga O U H e t yngfingat t y c f i t a ocrV möt i feD, » tamnmg me3.
u t a j; 9lait, jViff 3u fjuBua, a j: » Rata, OÄRUPD oePi un3et6ata, HtUtaff, Btu » a j: » nofj-u » t oatten f a m j a g &amp; öHt i 3agat fånga, mi3t i » ofen » fteta gfan », men nua3 afDtig a j; mig j^ann », a n å t ^ g fwri 3et » adgt j^ånga i e n ny » » a|?
m u n » å fen uti månen » matmot » Ben.
Fredrik Nycander.
" Jag h a r glömt det. "
» K l | a g har glömt det » — i hvilket hem hör man ej dessa slagord, med hvilka man söker urskulda sig för underlåtenhet af alle- handa art, både i stort och smått.
» Jag har glömt det, » svarar barnet skyggt på moderns förebrående fråga, hvarför det ej lärt sina lexor.
Den lille syndaren vet mycket väl, att denna undflykt finner föga nåd inför den otillfredsställda modern, och han låter skuldmedveten den nu följande straffpredikan gå öfver sitt hufvud utan vidare försök att förklara sig.
Kvintes- sensen af densamma är ungefär följande: » Det är inte sannt att du kunnat glömma dina lexor, men har du verkligen gjort det, så vore det så mycket värre, ty ingen god och flitig människa får glömma att uppfylla sin plikt. » Vackert sagdt, kära moder, men rättar du dig äfven själf efter dina ord?
Några timmar senare kommer kanske din man och frågar dig, om du uträttat ett upp- drag, som han i morse bad dig ändtligen ut- föra, och du svarar med största tänkbara fri- modighet: » A c k, det har jag verkligen glömt. » Ä r det också bokstafligen sant?
Har du inte fastmer från timme till timme med vett vilja skjutit upp att göra hvad du varit om- bedd?
En ursäkt måste man väl hafva, något måste man väl svara.
Hvad är väl då be- kvämare och ligger närmare till hands än den korta satsen: » Jag har glömt det. » Och ingen förnuftig människa kan väl klandra en husmoder, hvars dagsverke är sammansatt af tusentals olika bestyr, om hennes minne inte räcker till för en eller några af dessa många småsaker.
Hem- och sällskapslifvet ställer så många fordringar på husmodern, att den eller den småsaken lätt kan förbises under dagens brådska.
Men ha vi därför någon rätt att vara glömska eller ge oss sken af att vara det?
Hvad är väl glömskan, om vi närmare skärskåda den?
En svaghet, som härrör an- tingen af inskränkthet, distraktion eller tank- löshet.
Den första af dessa tre egenskaper
IDUN 1894 vili väl ingen gärna taga i anspråk för sig själf, med den andra önskar visserligen en och annan dåraktigt nog skryta, men för den tredje borde en hvar blygas, ty den är bevis på ett ytligt väsen.
Den, som därför vid alla möjliga tillfällen föregifver sig vara glömsk, den fäller öfver sig själf en dålig dom, och hvem det än må vara, bör han eller hon uppbjuda allt för att alltmera bli herre öfver denna svaghet.
Glömska människor äro opå- litliga varelser och löpa mer än andra faran att af sin omgifning bli ansedda som kär- lekslösa.
En alltför ofta upprepad glömska hos den ena eller den andra parten inom äk- tenskapet har mången gång blifvit orsaken till långvarigt missförhållande, och om man- nen eller hustrun af verklig eller föregifven tanklöshet oupphörligt försummar att taga hänsyn till den andras önskningar, kan det ju ej bli tal om den äkta oegennyttiga kär- lek, på hvilken ett lyckligt äktenskap måste vara bygdt.
» Jag har glömt det » — måtte vi vänja oss att taga dessa ord mindre lätt än hvad som i allmänhet sker!
Och när vi en gång sanningsenligt måste uttala dem, måtte de då icke komma som en tanklös fras, utan som en ångerfull bekännelse från våra läppar.
Isynnerhet om man lefver inom en barna- krets, bör man noga akta sig för en tom undanflykt, af hvad slag den vara må.
Undanflykter ha alltid prägeln af en viss osannolikhet.
Men något liknande en osan- ning hos uppfostrarne genomskådas snart af barnen, minskar deras respekt och förleder dem till samma fel.
Bort därför med ditt tanklösa, osanna » jag har glömt det », och mycket skall därigenom bli bättre både i hemmet och familjen.
A.
P. på lämpligt sätt.
Men desse utgöra undan- tag.
Man har också för att underlätta till- verkningen af parfymer haft den sinnrika idén att utvälja de dofter, som mest använ- das i parfymfabriker, och alt ordna dem i en skala upptagande namnet på hvarje doft på den plats, som motsvarar dess verkan på luktsinnet.
D e uti nedanstående skala icke förekom- mande dofterna kunna utan svårighet inpas- sas emellan de här upptagna.
Vissa af dem antaga hvarken kors eller B ' n; andra kanske på grund af sina varieteter bilda en särskild skala för sig.
Då en parfymfabrikant vill göra en parfym sammansatt af flere enkla dofter, bör han taga dofter, som med hvar- andra bilda ett ackord; då blir parfymen harmonisk.
Genom att kasta en blick på skalan ser man hvad harmoni och missljud hos dofterna vilja säga.
På samma sätt som en målare sammanblandar färgerna bör en parfymör blanda dofterna.
Då man gör en parfym sammansatt af flere dofter, måste man omsorgsfullt blanda dessa, på det att in- trycket af dem skall blifva enhetligt likasom intrycket af en färgblandning.
• S k a l a f F. E.
D.
C.
H.
A.
G. F. E.
D.
C.
H.
A.
G. F. E.
D.
•Ul+U « m i 4 i ium 41414 •U4+ «l 4114 t U 4 » 114 W « U i l « i Dofternas harmoni.
a.
Efter Henri Coupin.
H.
A.
G. F. «.
E.
D. för att bereda våra luktnerver en ange- näm retning är det icke nog att i hvilka proportioner som helst och på hvilket sätt som helst sammanblanda olika dofter, som, tagna hvar för sig, verka angenämt.
Man vinner härigenom lika litet sitt syfte som man genom att på måfå trumma på ett piano lyckas spela en harmonisk melodi.
Det finnes en - oktav dofter likasom det finnes en oktav noter; vissa parfymer stämma samman såsom vissa toner från ett musikaliskt instrument.
Sålunda låta mandelns, heliotropens, vaniljens, Bkogsrefvans dofter mycket väl förena sig.
De framkalla alla ungefär samma intryck, ehuru i olika grad.
Å andra sidan hafva vi citronens, apelsinskalets, verbenans dofter, som bilda en högre doftoktav och likaså kunna förenas.
Analogin blir fullständig genom de s. k. halfdofterna, sådana som rosens doft med geraniums såsom halfton.
Egendomligt är att man genom att i be- stämda proportioner blanda ett litet antal vällukter kan erhålla de flesta blommors dof- ter, med undantag likväl af jasminens, som är ensam i sitt slag Med mycken öfning lyckas man, om man så får uttrycka sig, uppfostra sin näsa, och man blir kompositör af vällukter på samma sätt som musikerne blifva musikkompositörer.
Vissa specialister kunna särskilja ända till öfver fyrahundra dofter och utan svårighet sammansätta dem 271 ö r v ä l l u k t e r n Gräslök.
Vtrbena.
Citronellolja.
Ananas.
Pepparmynta.
Lavendel.
Magnolia.
Ambra.
Cedero ' ja.
Bergamott.
Jasmin.
Mynta.
Tonkaböna.
Vild jasmin.
Gul narciss.
Portugalolja.
Mandel.
Kamfer.
Åbrodd.
Nyslaget bö.
Orangeblomma.
Tuberos.
Nimosa.
Viol.
D i s k a n t.
1 » n i t 11 » f l t t t &gt; t t i t t t f l &gt; t t t t t t t t t r » C.
— Ros.
Kanel.
II.
Tolubalsam.
A.
Luktärt.
G.
Mysk F. Violrot.
E. Heliotrop.
B.
Geranium.
C.
Nejlika H. Perubalsam.
A. Pergularia.
G. Castoreum.
F. Rotting.
E. Skogrefva.
D. Sandel.
C.
Kryddnejlika.
II.
Storax.
A.
G.
Amerikansk jasmin.
F. Ben / .oe.
Löfkoja.
E Vanilj.
D Patschuli.
C, B a s.
a.
Vi gifva här ett exempel på huru parfy- mer komponeras enligt harmoniens lagar.
G.
G.
D. F. G.
Bas.
Pergularia Luktärt Viol Tuberos Orangeblomraa G-parfymackord.
(C-dur, domminantsep- timackord).
H.
Åbrodd Diskant.
Denna skalmetod är sinnrik och gör myc- ken nytta, men man kan icke ur vetenskap- lig synpunkt sedt förneka, att den är ganska konstlad.
Ett godt steg framåt till en mera vetenskaplig klassificering af vällukterna har tagits genom den af hr Mesnard uppfunna metoden att uppmäta vällukternas intensitet.
Denna metod består hufvudsakligen däri, att man i en glasklocka uppsamlar luft mättad med en känd vällukt och luft som passerat öfver ett annat luktämne, nämligen terpentin.
Om luktsinnet, såsom man på förhand kan antaga, äfven icke är i stånd att i absolut mått uppskatta intensiteten hos en doft, så kan det dock göra stor nytta vid jämförelser.
Man kan sålunda göra en blandning af ter- pentindoft och en parfym, hvari luktsinnet urskiljer endast en neutral doft, d. v. s. en sådan doft, att det vore nog att en smula variera proportionerna af de bägge luktäm- nena i en eller annan riktning för att känna antingen doften af parfymen eller af terpen- tinen; då kan man anse att de båda lukterna uppväga hvarandra.
Det återstår nu blott att bestämma den kvantitet terpentin som blifvit använd.
Förfarandet härvid grundas på terpentinens egenskap att släcka fosforns fosforescens.
Man kan lätt beräkna kvanti- teten af terpentin, då man besinnar att man, för att hindra fosfor, som befinner sig inom ett kärl af en gifven rymd, att lysa, måste tillföra kärlet en desto större mängd luft, ju mindre denna luft är utblandad med terpen- tinånga.
Parfymens intensitet är uppenbar- ligen i samma mån starkare som den mängd terpentinånga, som erfordrats för dess neu- tralisering, varit större.
H r Mesnard har senare konstruerat en apparat grundad på samma princip som den ofvan beskrifna, men hvari mätningen utföres på annat sätt.
Apparaten utgöres af en liten låda inne- hållande tvänne valsar.
Kring hvardera val- sen är upplindad en tråd; den ena af dessa trådar impregneras med den vällukt som skall undersökas, den andra med terpentin.
Experimentatorn håller sin näsa tätt intill en öppning i lådan och inför medels val- sarna i den sistnämnda först en viss längd af den med vällukten impregnerade tråden samt sedan en så stor längd af den med ter- pentin impregnerade tråden, att de bägge dof- terna neutralisera hvarandra.
Den i appa- raten införda med terpentin impregnerade trå- dens längd utgör ett mått på välluktens styrka.
S e n till, tidning a t t Idun f i n n a s o c h h o s a l l a Iduns e d r a Mode- b e k a n t a!
IDUN 272 Kvinnoöden och kvinnobilder.
Anteckningar för Idun af Birger Schöldström.
ii.
En svärmerska.
| | ^ | ä r Styrmansgatan å Stockholms Öster- &lt;r %do malm nu går fram, funnos i medlet af 1600 talet endast trädgårdar och kål-land, ladugårdsbyggnader samt enstaka boningshus.
I en af egendomarne där — eller malm- gårdarne, såsom de sedermera blefvo kallade — bodde vid den tid vi här ofvan anfört en af sin samtids märkligaste kvinnor.
Hennes namn var Anna Owena Hoyer.
I något s v e n s k t arbele har jag aldrig sett hennes verksamhet omtalas, ej ens hennes namn har jag upptäckt.
Det är i hittills uteslutande utländska arbeten, utgifna i Danmark och Tyskland, man kan skåda denna verksamhet och finna några få biografiska uppgifter om henne.
Ja, det är egentligen endast i ett arbete — Johannes Mollerus: Cimbria Lite- rata (Havnise MDCCXLIV) — dessa uppgifter förekomma, och därifrån ha de öfvergått till andra verk.
Och likväl vistades och verkade denna märkliga kvinna i Sverige i 23 år, under hvilken tid hennes litterära verksamhet i en religiös riktning väckte en stor och ovanlig uppmärksamhet inom vida kretsar i Danmark, Tyskland och England.
Hon var född år 1 5 8 4 i Koldenbiittel, en liten ort i landskapet Eiderstedt.
Hon till- hörde en gammal, rik och ansedd släkt.
Modern förlorade hon i tidiga år.
Fadern, Hans Owens, var en på sin tid mycket om- talad och ansedd astronom.
» Hans Owens Tochter Anna » kallar hon sig själf i en af sina andliga sånger.
Familjenamnet fortplan- tades i hennes andra dopnamn: Owena.
Måhända lade faderns sysslande med iakt- tagelser öfver himlakropparnes gång grund till den mystiska tron på stjärnornas infly- tande på människornas öden, hvilken tro sedan blef utmärkande för dotterns sinnes- riktning och litterära verksamhet.
En direkt inverkan på astronomien visar särskildt hen- nes dikt » Posaunenschall », hvari hon bl.
a. sammansätter sina barns lynnen med stjär- norna: Lass deinen sinn Nicht, wie vorhinn, Vom Scorpion regieren, Werff Martis stern Auch von dir fern, Lern dein Affecten zwingen — o. s. v. Tron på sljärnornas inflytande var ju för öfrigt den tiden temligen allmänt utbredd och hystes af flere framstående personer — erin- rom oss, för att nämna blott ett exempel, Wallenstein.
I Anna Owena Hoyers å Kongl.
biblioteket i Stockholm bevarade handskrift (hvarom när- mare härnedan) finnas bl.
a. under öfverskrif- ten » Die 12 Zeichen im Zodiaco » anvisningar, under hvilka aspekter vissa handlingar eller förrättningar utfalla » godt », » medelmåttigt », » dåligt », när man t. ex. må spela eller låta bli att röra vid kort eller brädspel, när man skall klippa håret, bada, ta på sig nya kläder, så åkrarne, ingå kärleks- eller vänskapsför- bindelser o. s. v. Femton år gammal ingick Anna Owena Hoyer äktenskap med Herman Hoyer, ståt- 1894 hållare i hertigdömet Holstein och holsteinskt geheimeråd, och hon kom således in i en högförnäm släkt, hvilken räknade frändskap med själfva danska konungafamiljen — Her- man Hoyers farmoder var en dotter till konung Fredrik I af Danmark.
I hemgift medförde bruden den för den tiden storartade summan af 100,000 Iybska mark.
Äktenskapet lär emellertid ej blifvit synnerligen lyckligt; i detsamma föddes dock tre söner och två döttrar.
Herman Hoyer dog 1622, och änkan satt nu härskarinna å det stora godset Hoyers- worth.
Nu började hon alltmer hängifva sig åt den svärmiska verksamhet, hvartill hon redan under mannens lifstid visat böjelse, något som väl var orsaken till den anförda disharmonien makarna emellan.
Hon slöt sig med brinnande trosifver till den inom prote- stantiska kyrkan redan under reformationens första tid uppkomna s c h w e n k f e l d i a n s k a riktningen — så kallad efter sin upphofsman, den schlesiske adelsmannen Gäspar Schwenk- feld — hvilken skiljde sig från lutheranerna genom sina mystiska åsikter särskildt om jf: OrM: nattvarden, hvari ätandet och drickandet, en- ligt Sehwenkfelds tanke, voro sinnebilder af Kristi andliga naturs tillägnande af Kristi mänskliga natur, som han ej betraktade såsom ett skapadt ting, utan såsom en beståndsdel af treenigheten.
Som ett litet prof på Anna Owena Hoyers skriftställen må här väljas en dikt till Schwenk felds ära:! '
&lt;:- K ' ^ " ', C.!
*.
: •.
s.
C.
S.
E.
S.
C.
S.
C. Casparus S c h w e n c k f e l d i u s Est Sanctus C h r i s tian us.
Caspar Schwenckfeld i ' in Seeliger Ohrist, Und Zeug der reinen Wahrheit ist: Sein Gedächtniss bleibt zu jeder Frist, Wird nicht gedämpft durchs Teuffels List.
Der frommen L o b breitet aus mit Reden und Schreiben: Der Gerechten Gedächtniss wird im Segen bleiben.
Kein Teuffel, oder böser Mensch, wird sie vertreiben.
Hoyersworth blef nu samlingsplatsen för denna af lutheranerna som irrlärig betraktade religiösa riktnings anhängare i Holstein.
Snart började Anna Owena äfven sluta sig till veder- döparnes åsikter, och hon gaf särskildt å sitt gods tillflykt åt en af denna läras förnämste » profeter », Nicolaus Teling.
Denne, hvilken ursprungligen var läkare, hade först kallats till Hoyersworth under de Hoyerska barnens sjukdom.
Då han lyckats rädda dessas lif, var grunden lagd till det förtroende modern fick, äfven i andliga ting, för Teting.
Till- sammans höllo de nu enskilda gudstjänster i Hoyersworth, dit skaror af proselyter drogo, samt profeterade, att 1625 skulle världen för- gås och Kristi rikes begynnande inträffa.
Sina lekamliga egodelar lät hon därför gå ifrån sig åt fattiga och nödlidande.
.
.
och väl äfven åt egennyttiga bedragare.
.
.
och efter några år stod den vid mannens död rika kvinnan, en af de ' rikaste i hela landet, på bar backe.
Under tiden hade, naturligtvis, myndighe- ternas missnöje och det statskyrkliga präster- skapets ovilja riktats mot henne, och denna ovilja öfvergick till förföljande fiendskap, då hon af trycket utgaf » De Denische Dörp-Pape », en längre versificerad straffdikt ...
eller, om man så vill, smädedikt.
.
.
mot det danska lutherska prästerskapet.
I förbigående sagdt har denna dikt, hvilken gäller som ett af den platt-tyska diktningens på en gång äldsta och mera betydande litte- rära monument, flere gånger ånyo upplagts, senast så långt fram i tiden som 1885.
Så länge hennes rikedom och därmed föl- jande sociala ställning varade, vågade man dock ej vända sig mot henne, men då denna skyddsmur af henne själf nedrifvits, bröt för- följelsen ut på fullaste allvar, och hon blef landsförvist från sitt fädernesland.
En väl- kommen anledning härtill gaf hon ock själf — hon fick nämligen, bland alla sina andra griller, för sig, att det vore synd att betala skaft till de världsliga myndigheterna, och kom således i rättegång med både den hertig- liga regeringen och magistraten i Husum, där hon ägde ett hus.
I änkehertiginnan Augusta af Holstein hade Anna Owena emellertid förvärfvat en beskyd- darinna, och då hon, alldeles utfattig, med sina fem barn måste begifva sig ut i vida världen, fick hon af denna beskyddarinna ett anbefallningsbref till drottning Maria Eleonora af Sverige.
Denna mottog ock den lands- flyktiga, då hon 1632 anlände till vårt land, med mycken nåd och huldhet.
Sedan Anna Owena någon kortare tid vistats i Vestervik, köpte drottningen åt henne en å Ladugårds- landet belägen egendom, som af Möller kallas S i t t w i c k — namnet har för länge, länge sedan försvunnit ur de stockholmska anna- lerna.
Här lefde hon nu i nära ett fjärdedels sekel, utvecklande en stor litterär verksamhet, i svärmisk religiös riktning.
Bland de på sin tid mest omtalade voro: » Christi guldne Kron, treuer Kamper Lohn »; — » Posaunenschall vom Abendmahl, ins Königs Saal, nach Ba- bels Fall »; — samt » Ein Schreiben öbers Meer gesant, an die Gemein in Engelland, auss einer alten Frauen Hand, die ungenandt Gott ist bekandt », den sistnämnda dikten rik- tad mot de puritanska » hundhufvudena » i England, hvilka låtit halshugga konung Carl I.
Till drottningarna Maria Eleonora och Kri- stina skref hon af tacksamhet och tillgifvenhet inspirerade dikter.
En samling af hennes litterära alster utgafs — hos Elzevier i Amsterdam 1650 — af en hennes schwenkfeldianske trosförvandt, sven- ske gesandten i London Le Blond.
I en handskrift, tillfälligtvis funnen en gång på 1850-talet i Kalmar och nu befintlig i
IDUN 1894 273 Kongl.
Biblioteket i Stockholm, finnes ett antal af hennes dikter; å innerpärmen af denna handskrift finnes ett af hennes son Fredrik Herman Hoyer graveradt porträtt af henne; det är häraf vi bredvid meddela en kopia.
Fuktig, smutsbebrämad kjolen.
Golfven svärta i en fart.
Ett förtvifladt: * Gif oss solen / » Ropar jag med Osvald snart.
Under hennes senaste år omfattade hon äfven de pythagoreiska åsikterna om själa- vandringen och började föra ett vegetarianskl lefnadssätt; den enda föda hon ur djurvärlden ville förtära, var köttet af fisk, men delta skulle då vara i ruttnande tillstånd.
Ja, hennes teorier öfvergingo i praktiken till rent af vanvett och af ett slag, som näppeligen för en bildad läsekrets kan på svenska be- rättas.
* Men hon låter knappt förmå sig Lysa en och annan gång.
Och så drar hon åter på sig Molnens gråa kapuschong.
På 1655, Sittwick 71 år.
afled Fåren genomvåta Rännor Bäckar hon den 27 november Men — trots allt — till edert löje Säger jag, som jag är van: » Hellre vät på sommarnöje, An att sitta torr i stu ' n.
* Snorre.
.
y / ildrets gudom, bister vorden, £|pf Rynkar sina ögonbryn, Grå är himlen, våt är jorden, Regnet öser ned ur shyn.
JVagra sommardagar ljufva Sparsamt fallit på vår lott.
Våta fötter, giJct och snufva Ar hvad sommarn mest bestått.
4fr En svamplektion.
Inlämningstiden den härmed i inst.
till denna pristäfling september, hvarom erinras.
För sammanhållning bör ägghvita tillsättas.
Ste kas som vanliga bullar i smör eller flottyr.
Om man så vill, kan man göra en lämplig sås till bullarna.
Märkas bör, att det skall vara svamp saft i såsen.
Som ingen af v.åra läsarinnor bör sitta öfver.
(Forts. o.
slut.)
Stufvade svampar.
Smör eller flottyr fräses s o m till vanlig steksås med mjöl.
Mjölk eller grädde tillsättes o c h får koka, så att man får en lagom tjock sås, hvaruti de förvällda och förut stekta svamparna iläggas och på sakta eld koka en god stund, omkring 20 ä 30 minuter.
Då tillsättes något socker, icke så alt sockret blir öfvervägande, utan så att smaken blir fin.
Detta gäller för blandade svampar i all- mänhet.
Samma stufning kan försiggå endast med mjölk, salt och peppar, icke förgätandes alt svampsaften bör vara med, ty den innehåller den finaste be- ståndsdelen af svampen.
Griljerad svamp.
De kalla, förvällda svamparna doppas uti ägg- visp eller grädde.
Beströs med salt o c h peppar och vältas uti rifvebröd, sönderstötta skorpor eller i brist däraf uti groft rågmjöl.
Stekas sedan som när man griljerar kött.
Ätas med skarpsås, om man så hafva kan; annars s o m de äro.
Finare svampar kunna ock på samma sätt an- rättas; men därom längre fram särskildt.
Stufvad s v a m p t i l l s a m m a n s m e d p o - tatis eller så kallad » pytt i p a n n a ».
2 delar kokt kall potatis skares fin samt sam- manblandas med 1 del finskuren förvälld svamp och stekes i smör eller flottyr, salt o c h kryddor efter behag.
Litet persilja höjer smaken.
Bullar af s v a m p.
3 delar kokt rifven potatis o c h en del förvälld svamp.
Svampen hackas icke allt för fin, sam- manblandas tillika med sin saft.
Af denna massa göras bullar, salt o c h kryddor icke förgätandes.
För Idun af E b b a R a m s e y.
(Forts, och slut.)
Vid bordet iakttages bordskicket pä det allra noggrannaste — det engelska nämlisren.
Den, som ej redan i barndomen fått detta så inplantadt hos sig, att han i något stycke tager fel, syndar så ohjälpligt mot engelska sällskapslifvets grundreglor, att han eller hon förverkar rättigheten till att kallas » gentle- man » eller » l a d y », namn som i England faktiskt äro oumbärliga för hvar och en som vill umgås i bildade kretsar.
På sin höjd ursäktar man en utländing, om han ej är all- deles inne i saken, men bäst är att denne skyndsamt lär sig att åtminstone i detta stycke taga seden, där han kommer.
Exempelvis nämnas något af det, som bör iakttagas.
Äter man kött, bör man aldrig först skära köttet, lägga bort knifven och äta med gaffeln, utan man begagnar sig hela tiden af både knif och gaffel, utan att där- för någonsin sticka den förra i munnen.
Äter man däremot fisk, måste man noga akta sig för att ens taga knifven i handen, utan i stället begagna endast gaffel, ja, det dukas endast med gaffel, såvida ej eleganta så kal- lade fiskknifvar af särskildt slag finnas.
I så fall är det tillåtet att begagna dessa.
A f brödet får man aldrig bila, utan skall det alltid brytas i lagom små munsbitar.
Smör- gås äter man med knif, det vill säga man lägger den på sin tallrik och skär af den små bitar undan för undan.
Efterrätt ätes med gaffel och dessertsked, socker till kaffe och te bör man aldrig taga uti med fiugrar- ne, utan med tång.
Sparris ätes med knif Iduns skönlitterära pristäplng, utgår * Det heter i Cimbria Literata bl.
a.: nullum animal auderet occidere, nec pisces alios, quam mortuos, foetidos et rancidos, comederet, canesqve complures h o c solum fine aleret, q v o pediculi ac pulices e cute humana, sospites ac illaesi, in istorum tergora possent transportari.
skvala, taken läka, ringla i hvar vrå- Hvilket väder för poeter!
Jag uti mitt stilla sinn ' Tror, att när som himlen väter, Torkar poesien in.
l^egnvisa.
För Idun af bräka, Ängsliga att höra på, Något om maten i England.
Kroketter af s v a m p.
Tillblandningen s o m föregående!
Den enda skilnaden är alt kroketterna skola kokas i flottyr (icke stekas) o c h läggas på sugpapper att afrinna.
Serveras med skarpsås, om man så vill.
och afsätta bottensats af salt, som tillvaratages, ty den ger g o d smak åt såsen.
När så saltlaken är skild från nämnda bottensats, ilägges så mycket socker, s o m den salta laken förmår att upplösa.
Däribland b ö r o c k brynt socker användas, men icke förr än möjligen oupplöst socker är frånskildt.
Nu tillsättas kryddor, såsom kryddnejlikor, kanel, lakrisrot (köpes på apotek) samt något kajenne- peppar (bör inknytas i en lapp).
Nu bör den åter kokas upp, får sedan kallna.
Om något skum skulle förekomma, borttages detta, samt om någon bottensats skulle förefinnas, bör den varsamt und- vikas.
Tappas sedan på buteljer o c h korkas väl.
Pickles af s v a m p.
Härtill lämpa sig särdeles väl svafvelgula tickan, vårmusseroner samt åtskilliga andra svampar, som äro fasta i köttet.
Den till pickles afsedda svampen sällas under 24 limmar i saltbad, hvarefter den upptages o c h hastigt afsköljes i kallt vatten; sedan kokas den omkring en timme uti svampgryta utan tillsats af vatten.
När den kallnat, påhälles kokande god ättika, blandad med socker, nästan så mycket som ättikan kan upplösa, samt kryddor, helst hela nejlikor, hel kryddpeppar samt muskotblomma.
Litet kajennpeppar är ock lämpligt.
Förvaras i glasburkar med inslipadt lock.
Soja af a l l e h a n d a svampar.
Rensade svampar läggas uti ett lämpligt kärl, salt på botten samt sedan undan för undan varf- tals med svamp o c h salt (mycket salt).
Därofvan lägges ett lock eller en tallrik, s o m går in uti kärlet, med tyngd på; får stå sålunda på svalt ställe omkring 14 dagar.
Man kan under tiden, om man så vill, ditlägga mera svamp o c h salt; det b ö r ock under tiden en o c h annan gång o m - röras, o c h man ser till, att den snart bildade laken slår väl öfver svamparna.
Nu till den egentliga tillagningen af sojan.
Svamparna med laken upplages o c h lägges uti en handduk; såmedels skiljes laken från svamparna genom vridning, som när man skiljer bärsaft från de sönderstötta bären.
Har man laken väl skild från svampen, kokas o c h skummas saltlaken, hål- les sedan uti något passande kärl för att kallna Saltning af svampar.
Jag har försökt åtskilliga sätt att salta svamp.
Att salta den s o m vanligt är, har j a g icke funnit motsvara det åsyftade ändamålet.
Ty skall svam- pen släppa till sin egen s a f t, blir den på längden för mycket urmustad, därför har j a g anordnat ett så kalladt saltbad, som tillagas sålunda: Uti vat- ten lägges groft koksalt, att det blir en mättad saltlake o c h en god del oupplöst salt äfven finns i kärlet, så att laken ej försvagis genom den sälta svamparne taga till sig.
För min del har j a g fun- nit bäst att låta svampen ligga kvar i sallbadet, ty emedan svampen icke behöft att vara beroende af sig egen safr, blir denna liksom tillbakahållen af det omgifvande saltbadet.
När sålunda saltad svamp skall användas, upptages ik mycket som för gången åtgår, hvarefter locket, som nedtrycker svampen, åter pålägges, på det att inga svampbi- tar m l komma i beröring med luften.
De till anrättning upptagna svamparna läggas i kallt vatten.
Tiden härvid kan icke bestämmas, utan bäst är att efter en half timme smaka på svampen för att undersöka salthalten och så fort- fara, tills man finner dtn vara lagom salt.
All sälta b ö r icke urdragas.
Denna sålunda urvattnade svamp behöfver icke ft^re tillagningen förvällas, utom i det fall att den skall användas tilt omeletter och dylikt, ty då bör den förvällas eller fräsas i smör.
Denna urvatt- nade svamp kan nu användas på samma sätt som färsk, sålunda till siufoing, stekning o. s. v. Vid stekning af svamp b ö r den först rullas i rifvebröd eller mjöl- Alla de olika sätt, hvarpå svampar
IDUN 274 och gaffel, och man får aldrig doppa något i sin tekopp — med ett ord, det finnes små- reglor i all oändlighet.
Och nu något om själfva den mat, som på lunch och middagsbord serveras.
Hvaraf be- står den, och huru är den lagad?
Se där frågor, som kanske intressera Iduns läsarin- nor, hvilka ej själfva redan farit öfver Nord- sjön samt sett och smakat på den engelska maten.
I förnäma och förmögna hus är, som man lätt kan tänka sig, allting utsökt godt och fint.
Det engelska köttet — rostbiffen och fårköttet i all synnerhet — är ju världsberömdt och finner väl näppeligen sin like, vare sig till kvantitet eller kvalitet.
Storleken af de ste- kar, hvilka dagligen på ofantliga fat, be- täckta med silfverlock, ställas framför herrn i huset, skulle komma mången svensk hus- moder att häpna.
Oftast synas de endast en eller två gånger på herrskapets bord, bvar- efter de afslutas af tjänarne.
Utan kött in- tages ingen middag, knappast någon måltid.
Att göra soppa eller kött till hufvudrätt vore ett verkligt fattigdomsbevis och förekommer blott på barnhem och fattighus.
Till och med arbetskarlen tycker sig ingen middag ha fått, om han icke ätit sin ordentliga köttration, och man bar förgäfves sökt undervisa hans hustru uti konsten att efter franskt bruk koka god soppa med grönsaker uti till ett ombyte.
På färsk fisk finnes med de utmärkta kom- munikationer England äger ypperlig tillgång äfven i de längst från kusten belägna stä- derna, och kalkoner, höns och ankor köpas feta och färdigplockade i bodarne och stå icke köttet efter.
Frukt och grönsaker af alla slag förekomma i mängd året om, och tack vare det nära granskapet med Frankrike kunna tillagas, kunna för hvarje för svampanrättnin- gar intresst-rad husmoder blifva nöjsamma nog att utfundera.
Saltade svampar har jag användt att blanda tillsammans med, korfmat, köttbullar, kål- dolma o. s. v., där de ge en behaglig smak.
De behöfva då ej vattenläggas, endast afsköljas o c h klappas i bandduk.
1894 säljas södra Frankrikes tidiga grönsaker nä- stan lika tidigt och lika billigt i London som i Paris.
Äfven Holland lämnar mycket i denna väg, och vårt eget bästa smör säljes hos alla bättre specerihandlare, merendels uuder namn af danskt smör.
Med ett ord sagdt, en förmögen engelsk familj ser på sitt bord en både kraftig och utsökt föda.
Som efterrätt förekomma mera sällan krämer och blanc mänger, oftast puddingar och pastejer.
Den engelska plumpuddingen är traditionell, och då man ej behöfver spara på ingredienserna, utan kan lägga fullt upp af goda saker uti den, är den äfven utsökt god.
Söta soppor begagnas icke, ej heller mjölkmat, och god mjölk är det ondt om.
Ost ätes endast som dessert efter middagen eller lunchen, och frukt bjudes endast vid bordet.
Rökt och salt mat förekommer sällan eller aldrig.
Utom efter- middagsteet brukar man vanligen icke bjuda besökande på något, och allt krusande och trugande förekommer icke till värdinnans och gästernas ömsesidiga lättnad.
Att de förmögnare äta väl och godt bru- kar vara fallet i alla länder, och det är där- för sant, att vill man rätt bedöma matlag- ningens ståndpunkt och födans huvudbestånds- delar hos en viss nation, bör man företrädes- vis studera dessa frågor hos den lägre medel- klassen.
Här skulle nu svensk smak och svenska magar otvifvelaktigt finna åtskilligt att anmärka och sakna.
Det första som frapperar är bristen på om- vexling — kött, kött, kött — nästan uteslu- tande i form af stekar, hvilka ena dagen ätas varma, den andra kalla, uppstufvade eller förvandlade till så kalladt backadt kött.
Dessa rätter äro på långt när icke så smak- liga som våra köttbullar, köttpuddingar eller kalopser.
Råskalad potatis och den tunna smaklösa köttsaften, hvilken ersätter våra goda såser, utgöra oftast den enda tillsatsen.
Soppa vankas ej, och efterrätten består af någon tarflig pudding eller fruktpastej, däri hufvudbeståndsdelarne äro mjöl och den slags flottyr, som blir då njurtalg nedsmältes.
Fa- ran för en vid denna diet ovan matsmält- ning är icke så liten, och faktiskt är att den engelska nationen i hög grad lider af dålig matsmältning.
Man hör små sex- eller sju- åringar klaga öfver denna åkomma.
Vid teet, som i dessa familjer utgör aftonens hufvud- mål oeh merendels serveras half sju eller sju, ätes åter någon varm kötträtt, fårkotletter till exempel och en hel del olika slags tebröd, och sylter förekomma så väl som, om som- martiden, frukt.
Detta är dock icke dagens sista mål.
Vid nio eller half tiotiden serveras ännu en lättare supé (supper).
Dess be- ståndsdelar variera mycket, och den består i somliga hem endast af en lätt risgrynskaka, eller något dylikt, i andra åter, särdeles om herrar fiunas, af kallt kött eller skinka, smör och bröd samt rester efter middagens efter- rätt.
Någongång serveras äfven ett glas öl vid denna måltid — om middagarne däremot i de allra flesta fall endast vatten.
Vin bjudes sällan, utom i hem, där sen middag intages, hvarvid Bordeauxvin (claret) äfvensom sherry äro favoritvinerna.
Den ständigt sig allt mera utbredande, storartade nykterhetsrörelsen gör dock att i flere hus vinkaraffinen alldeles försvinner från bordet.
O m e l e t t e r af s v a m p.
tet, så att saften ej må dunsta bort.
Ty nu är denna mer dyrbar än någonsin.
För säkerhets skull kan man lägga en handduk eller dylikt emellan locket och kärlet, hvaruti svampen kokas.
När svampen är färdigkokt, må jag hafva de kärl redo, hvaruti den skall förvaras.
Därtill äro min- dre glasburkar lämpliga, icke större än som kan anses kunna åtgå till era anrättning.
Ty sedan de äro öppnade, kan svampen icke länge förvaras, utan att skämmas.
Dessa glasburkar böra vara i beredskap sålunda att de uppvärmas i kokande vatten, tills de bli väl varma.
Den förvällda spampen tages ur grytan, medan det omgifvande vattnet är i kokning, och påfyllas de i ordning ställda burkarna.
Påfyllningen bör gå så fort som möjligt, och ses till, alt saften står öfver svamparna.
Så fort som möjligt påhälles nu i beredskap hållet smält smör eller flottyr, som, när det kallnat, bildar elt så kalladt smör- eller flottyrlock.
Sedan öfverbindas burkarna, sedan de väl kallnat, med pergamentspapper.
På detta sätt kunna de hålla sig ganska länge, men man må se väl til), att icke några svampbitar stiga upp öfver smörlocket.
Smöret är icke förloradt, ty det kan med fördel användas vid den blifvande tillagningen af den konserverade svampen.
Härtill passa champignoner, hvila bläcksvampen, Karljohanssvamp, fjällskifling, riskor.
Till omelett böra svamparna förvällas på sätt som nämdt är, hur ädla de än äro.
Kaffesurrogat af s v a m p.
Sallad af s v a m p.
Härtill är oxtungsvamp mest lämplig, ehuru andra svampar kunna användas, såsom fina rör- soppor, fårticka och bleka taggsvampen.
Svamparna rengöras väl, men tvättas icke i vatten, o c h skäras i tunna skifvor, läggas på ett fat, beströs med fint salt samt något socker.
När det stått omkring en timme, påhälles god ättika och omröres.
Salladen är nu färdig.
Om man vill, kan ock god grädde tillsättas.
På tal om oxtungsvampen må nämnas, att den lämpar sig särdeles väl att blanda till köttbullar.
Bör ej förvällas eller saltas förut.
K o r f k a k a af s v a m p.
Förvällda finhackade svampar tillsättas de för- vällda grynen på samma sätt som då lefver an- vändes.
Svamp o c h gryn, hälften af hvardera, salt och kryddor efter behag och som man be- gagnar det till vanlig korfkaka, icke förglömman des, att här bör ock svampsaften vara med.
Svamppudding.
Förvällda svampar finhackas, stekas eller kokas i flottyr, och tillsättes och blandas sålunda: 1 del svamp o c h 2 delar uppmjukadt hvetebröd samman- blandas uli en form med tillsats af äggvisp, soc- ker och grädde, som strykes ofvanpå, samt salt och kryddor efter behag.
P u d d i n g på e n k l a r e sätt.
Kan ock anrättas med kokt, kall potatis, som rifves eller sönderstötes.
Med svampen förfares som förut.
Öfverströs med rifvebröd eller stötta skorpor; i brist på äggvisp kan grädde användas.
Af bittra, men icke giftiga s. k. mjölksvatnpar, såsom skäggiga pepparlingen, falska riskan kallad, vågiga pepparlingen, bruna brötlingen eller peppar- kakssvampen, gropiga pepparlingen, skarpa peppar- lingen ktn ypperligt kaffesurrogat tillredas.
Svamparna rengöras som vanligt.
Skifvorna böra sitta kvar.
Tvättas i varmt vatten samt sönderskäras i tärningar, ungefär så stora som kaffebönor.
Tärningarna läggas därpå i tunna lager på såll eller hvad man hafva kan för att torka väl.
Förvaras i påsar på torrt och fuktfritt ställe.
Rostas som vanligt kaffe.
Om man vill, kan då tillsättas en del verkliga kaffebönor.
O s t l ö p e af s v a m p.
Angående saltningsmetoden af svampar uti salt- bad, o m hvilket förut är nämndt, kan sägas, att denna saltlake, då den är väl mättad af den saft, som svamparna afgifva efter flera gånger förnyad inläggning af svampar, blir tjock och simmig samt har då förmåga att ysta mjölk som vanligt löp- extrakt och gifver osten en utmärkt fin o c h ange näm smak.
Då svamplaken till detta ändamål begagnas, bör den icke kokas och skummas, utan endast såsom rå silas genom duk, så att den blir så ren som möjligt.
K o n s e r v e r i n g af s v a m p m e d e l s val I ning uti s v a m p g r y t a.
Det vore kanske äfven af intresse att kasta en blick ned i ett engelskt kök.
Ned, säger jag, — det ligger vanligen alltid under jord i husets källarvåning och kommunicerar med dess bottenvåning medels en ofta ganska brant och mörk trappa.
Från gatan leder äfven en särskildt trappa direkte ned i köks- Till sist må anmärkas, att när de ädlare svam- parna enbart anrättas, behöfva de icke förvällas, ulan stekas eller stufvas efter bästa förstånd.
Men först och sist varnas för all använda vatten vid svampars tillagning.
för- Som tidigare sagdt är, rengöras svamparna väl och tvättas i varmt vatten.
De till konservering afsedda svamparne kokas i svampgryta * eller annat kärl i vattenbad minst 1 ' / z timme, men ses till, att grytan eller kärlet i dess ställe är väl tillslu- Hvad finns väl högst på dennaj ord ändå, Om, ej ett hem, en liten egen vrå, Där undan lifvets storm du söker hamn I modersarmar eller hustrufamn.
Daniel Fallström.
* Svampgrytor säljas i Stockholm bland annat hos J. Ericsson &amp; C:o, Malmskilradsgatan 44.
I DU N 1894 regionerna, så att tjänare och matvaror där- igenom kunna gå ut och in.
I denna källar- våning inrymmes, jämte köket, äfven ett rum, där tjenstefolket äter och vistas om dagarne (de sofva nämligen i vindsrummen) samt nö- diga skafferier, källare och skänkrum.
Själfva köket är nästan utan undantag ytterst pro- pert och ordentligt — ett större hvitskuradt bord står midt på golfv.et och själfva spiseln vid ena kortändan.
Bra olik en svensk spisel ter sig den engelska.
Det är nämligen vid en öppea koleld, som här kokas och stekes, och det är rätt eget att se, huru de stora köttstyckena upphängas på krokar och vändas och vridas öfver densamma, under det att det drypande fettet och köttsaften uppsamlas i en enkom därför afsedd panna.
En ugn finnes dock i och för de många pastejernas och rus- sinkakornas skull, och ehuru det hela före- kommer oss obekvämt nog, kunna de konser- vativa engelska kokerskorna svårligen vänja sig vid något annat.
D e regera för öfrigt egenmäktigt i husens nedre regioner, och få husfruar hafva mod att visa sig där nere eller trotsa dem i något afseende.
Ännu färre lägga själfva någon hand vid matlagningen, utan gifva på morgonen sina önskningar till- känna och vänta att se dem utförda utan vidare.
I ordentliga hus genomgås hushållets räkenskaper en gång i veckan, och det som blifvit taget på bok hos olika handlande be- talas.
Att gå på torget och köpa kontant bru- kas ej, ty något torg finnes ej och icke heller saluhallar liknande dem man annars så ofta ser utrikes.
Kokerskan rekvirerar helt enkelt å sin matmoders vägnar de erforderliga mat- varorna hos speceri-, fisk- och grönsakshand- laren med flere, och deras sringpojkar hem- bära genast det begärda.
Bagarens och slak- tarens kärror stadna alla morgnar på visst klockslag utanför dörren.
Från Iduns läsekrets.
Några ord till Kata Dalström.
(I anledning af hennes uppsats uti n:r 31 af Idun).
Haf tack för eder maning till de svenska kvin- norna!
Måtte den finna ett, eller rättare lusen- tals genljud i alla väderstreck i vårt gamla, kära Sverige, ty det är icke allenast vår rättighet, utan äfven plikt att vi arbeta för erhållande af röst- rätt.
Detta icke af egennytta, ej heller af ärelyst- nad och maktbegär, såsom det torde antagas utaf mången konservativ, utan af ren medkänsla för mänsklighetens lycka i framtiden.
Det vill nu säga: att till en början få bort återstoden af de lagar, som i forntiden stadgades af den råa styr- kans koryféer, utan hänsyn o c h utan rättvisa.
Man har tillvitat kvinnorna många fel.
många brister, tyvärr, icke utan giltiga skäl.
Kvinnan är, säger man, ologisk, behagsjuk, listig m. m. d., men huaraf alla dessa försyndelser uppstått — det har, efter hvad jag vet, ännu icke, åtminstone ej offentligen, utredts.
Dock tyckes j u detta vara påtagligt nog, dä hon genom svagare kroppskon- stitution än mannen hindrades att begagna » näf- rätten » o c h således från begynnelsen dömdes till slafvinna.
Ty, det var helt gifvet i de starkares intresse att förbise något sådant, som att det sva- gare » kärilet » kunde innehålla någon intelligens, som förtjänade observeras.
Männen ville ej ens anse kvinnorna för människor på den tiden, o c h det fastän deras egen öfverlägsenhet icke räckte till att gifva o s s något annat rimligt epitet, då det varit alltför vådligt att höja oss till ängla- värdighet och blef alltför bråkigt alt finna en länk emellan dessa alternativ — ängel, männi- ska.
Slafvinna däremot, det stämde väl öfverens med männens egoism och deras bekvämlighet.
Sålunda utstakades hennes verksamhet: koka ma- X2 U 275 ten, baka brödet, » stå på tå » för mannen, vara hans rodocka, då han det behagade o. s. v. Hvad under då, om hon tillgrep de enda vapen hon fann tillgängliga: koketteri och list.
Sålunda uppkom btuket af smink o c h puder, snörlif och krinoliner, mod-fåneri o c h otaliga andra dårska- per, allt för att inverka på männens sinlighet och vinna terräng åt ett drägligare bemötande, då hon icke såg någon utväg för att få vara män- nens jämlike.
Hon sålde sitt eget o m d ö m e, sin redlighet, blef ytlig behagsjuk och intrigant, dref på så sätt » skapelsens herrar » att le o c h buga inför henne och — att.
skratta på hennes rygg.
Sent omsider, efter sekler, började gryningen till ett bättre: upplysning och dess broder huma- nitet inträdde i världen, mötta af många anta- gonister, mycket tvifvel, mycken misstro, envisa fördomar — allt svåra stötestenar på den nya vägen, hvilken dock med Guds hjälp kan och skall göras klar för o c h af kvinnorna.
Härtill fordras dock enighet, allvar o c h fast- het och såsom medel till målets uppnående: kvin- nornas rösträtt.
Då den blir vunnen, men först då, kunna vi hoppas att vinna segrar öfver osedlighet och onyk- terhet s * amt i och med detsamma införa hela mänskligheten i ett nytt, lyckligare skede än det närvarande.
Ja, de äro » lifsfrågor », dessa, som röra hemmet så djupt och nära, att alla småintressen borde vika för dem, men de röra icke endast enskilta familjer, utan hela den organisation, som kallas nation, uti hvilken hvar o c h en utgör en länk, om än obemärkt och ringa.
Må vi åtminstone vara länkar af ren metall, vi kvinnor!
Intet bladgull, ingen komposition, som lätt faller af och visar sitt ringa värde!
Och må dessa länkar blifva lika mångtaliga som fullödiga, på det att kedjan måtte räcka rundt om foster- landet!
Inga Schenfclt.
U p n o t i s b o k e n.
En enastående familjefest firades här om dagen hos jägmästaren R. von Hedenberg i H e m ö - sand.
Samtidigt med silverbröllopet mellan jäg- mästaren och hans maka, född af Schmidt, firades bröllop mel ' an deras dotter, fröken Gurli von He- denberg och ingeniören Torvald Furst.
Dagen var därjämte fru von Hedenbergs födelsedag, hvilken, egendomligt nog, äfven var svärsonens, brudgummens födelsedag.
Familjen von Hedenbergs två trotjäna- rinnor, af hvilka den ena innehaft sin tjänst hos herrskapet i 25 och den andra i 20 år, bafva till- erkänts medalj för långvarig och trogen tjänst.
vi hänvisa.
D e oss företedda profven kännetecknas af ett fint utförande och priset är habilt.
Ej minst bland damerna torde intresse för den nätta lilla nou- veautén vara att påräkna.
Teater och musik.
Kungl.
Operan inledde i måndags afton den nya säsongen med uppförande af Webers mel &gt;diösa opera » Oberon » inför en fullsatt och entusiasmerad salong.
Hvad som närmast gaf denna föreställning glans och högtidlighet var emellertid den omständigheten, att vårt lands obestridt yppersta sångerska, fru Ca- roline Östberg, efter en tvåårig frånvaro i främman- de land, nu gjorde sitt återinträde på vår främsta slngscen.
Hur saknad hon varit, bevisas bäst af det jubel, som hälsade Rezia genast vid hennes för- sta entré.
Och allt efter som den utmärkta artisten i det svåra och ansträngande partiet hann ådaga- lägga, hurusom hennes konst så långt ifrån förlorat någon af sina glänsande egenskaper, att den fastmer just nu kan anses stå på sin högsta töjd, uppelda- des salongens stämning till en grad, som varit myc- ket sällsynt på senare år.
En rik gärd af blommor och lager ägnades ock den efterlängtade, som, tyd- ligen gripen af återseendets hjärtlighet, otaliga gån- ger måste vända åter in att mottaga publikens hyll- ning.
H r Ödmann mottogs ock med synnerlig värme och sjöng sin Huon med mycken smak och bravur.
Fröken Karlsohn var mycket godt på sin plats i Fatimas parti, och fröken Holmstrands Puck förtjä- nar äfven erkännande.
I sin helhet gick operan med verklig kläm under kapellmästar Hallens led- ning.
K. operans repertoar för den närmaste veckan upptager » Oberon », » Mefistofeles », » Aida » och » Faust ».
Artistpersonalen för innevarande spelar utgöres af följande personer: hrr Brag, Bratbost, Bröderman, Grafström, Henrikson, Johanson, Lundmark, Malm- sjö, Nygren, Rundberg, Sellergren, Strandberg, Ström- berg, Söderman, Vallenius och Ödmann; fruarna Brag, Linden, Lindström, Strandberg och Östberg, samt fröknarna Almati, Frödin, Holmstrand, Karl- sohn och Lindegren.
Premierdansöser äro fiöknar- na Flamand, Rosén och Brandt.
Förste regissörs- och instruktörsplatsen innehafves af hr Rundberg.
Såsom kapellmästare och chor mästare fungera samma personer som under före- gående spelar.
K.
Dramatiska teatern har nu ock begynt sin kam- panj; till att börja med föras endast gamla » pjäser » i elden, medan man ännu kan påräkna främlings- publiken.
Vid första föreställningen, i går torsdag, gafs Shakespeares » Trettondagsafton eller Hvad ni vill ».
I dag gifves Esmanns lustspel » Kära släkten ».
* I damernas egen bad- och siminrättning vid Skeppsholmen i Stockholm var i fredags e. m. föranstaltad en uppvisning med så väl innevarande som föregående års elever.
Innan själfva uppvis- ningen började, höll revisor F. af Klintberg ett kort hälsningstal, däri han bland annat erinrade om, att siminrättningen i år kan fira sitt 25 årsjnbilenm, samt i sammanhang därmed omnämnde de personer, som från början tagit initiativet till damernas del- tagande i simsporten.
Därefter tog själfva uppvisningen sin början un- der ledning af badanstalttns föreståndarinna, fröken Anna Laurent.
Till en början skedde uppvisning med årets elever i lilla bassängen; bland småttin- garne togs priset af 9-åriga Sigrid Bergqvist, som från trampolinen gjorde ett vackert hopp ned i stora bassängen.
Nu kom turen till de mera försigkom- na, hvilka alla i stora bassängen rörde sig på ett om god ledning vittnande sätt.
Uppvisningen, af- slutades med hoppning från trampolinen, sedan de unga damerna därförut genom flytning i ring, stjär- na och aDkare förskaffat sig intensiva applåder, hvar- af äfven fröken Laurent fick sin välförtjänta del.
* &gt;Bitar af Snorre&gt;, den i våras utkomna dikt- samlingen af den populära författarinnan, ha rönt så ovanlig och strykande åtgång, att i dagarne an- dra upplagan måst utsändas.
• Porträttvisltliort äro en elegant och tilltalande nyhet, som förts i ma knaden af Porträttvisitkorts- fabriken i Göteborg, till hvars annons i dagens n:r M M « M &lt;.
1 M Jixtra lin iuars&amp;i &amp; r Barmhärtighet.
Skiss af W i l m a Lindhé.
(Forts.) Gråten satt henne i halsen, och hjärtat slog som ville det sprängas, men hon hade endast en tanke — att se glad och obesvärad ut.
Värden helsade henne, som hade hon varit den käraste gästen; och det kom liksom en gnista hopp i de sorgbundna ögonen.
För värdinnan gjorde hon en djup nigning, hvilken denna, upptagen af andra gäster, ej tycktes märka.
Det var som om alla med ens blifvit när- synta, både herrar och damer; men friher- rinnan G.
» — som kom med sin son i släp- tåg — såg så mycket bättre och drog hastigt åt sig den frasande sidenklädningen liksom rädd att besmittas af den bleka kvinna, som stått i hennes väg — så satte hon sig i hög- sätet.
Rektorn och rektorskan kommo båda.
Vär- dinnan såg ett ögonblick handfallen ut, så (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891.
Vid un- TT A " KTvrlalll % ä ä « S 2 ä
IDUN 276 skyndade hon fram med ett förbindligt leende på läpparna.
» Det får jag säga var ett särskildt nöje!
Jag vågade knappast hoppas att få se lilla rektorskan! » Denna gjorde en artig, något eeremoniös komplimang, hälsade förbindligt till höger och vänster och försvann bland mängden.
Sedan te ändtligen druckits, under nästan tryckande tystnad, troppade man ut i salen för att i täta led ställa upp sig rundt väg- garna, lämnande endast en liten lom cirkel kring brudmattan och kullerstolarna.
Efter en stund af ängslig förbidan kom bruden, införd af fadern, hvilken var slarkt upprörd, och strax därefter — från en annan dörr — brudgummen med majoren i faders ställe.
Elfrida Stenman hade kommit allra innerst vid väggen i ett hörn — en plats som hon redan förut fikat på.
Det var denna stund hon fruktat mer än allt annat!
Här — bland dessa människor, som dömde henne utan nåd och försköning — skulle hon höra vigselformuläret uppläsas, mot hvilket hon försyndat sig, och i hennes ansikte skulle de alla söka läsa bekräftelsen därpå.
Nej, hon fick inte gråta!
Hon försökte göra sig döf, och dock trängde hvarje ord som knifstygn in i hennes hjärta.
Hon hade gift sig enligt föräldrarnas önskan, med den förste man, som kommit i hennes väg, och varit färdig att älska honom af hela sitt hjärta — om han blott velat.
Hvarför han egentligen gift sig, kunde hon ej begripa, ty en kort tid efter brölloppet återtog han alla sina gamla ungkarlsvanor.
J e Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
För ett intet har jag blifvit Ansedd under all min tid.
(Ar dock trogen bild af lifvet, Med dess äflan, med dess strid.)
Barn af flyktiga sekunden Och af elementerne, Var jag korta lefnadsstunden Skön och lysande att se.
Genomträngdt af himlaljuset, Sol uti mitt öga låg.
Trängtande från jordegruset Uppåt stod min hela håg.
O, jag kämpade som ingen Att det höga målet nå!
Men för svag, för späd var vingen, Krafterna mig sveko så — Och jag måste hjälplös falla, Mål för hån och ömkan bli, Liksom de ju blifva alla, Hvilkas krafter ej stå bi.
— Den du låtit för din pipa Dansa såsom jag, min vän, Kan jag mer än väl begripa, Att du genast känt igen.
Låt mitt namn nu sönderfalla, Brista i atomer små!
Du kan samla hop dem alla Ordoa dem och kanske få: En, som slår för dig, tills döden Med sin lie ned dig slår; Hvad de blifva, hvilka nöden Få till följeslage svår; Hvad du ej dig vill, ens sakla, (Det kan ingen undra på!).
Hvad du fått alt ömt betrakta, 1894 Kanske var det för att ha en fru — det kan ju stundom vara en täckmantel för mycket!
Hon hade knappast varit gift ett år, då det kom en ung läkare till staden.
Från första stunden kände hon sig dragen till honom, och det var mannen som förde dem tillsammans genom att ständigt bjuda honom hem.
Han var god sångare, och hon hade en vacker röst, och ehuru herr Stenman ej var det minsta musikalisk, ville han, att de skulle sjunga tillsammans vid alla möjliga tillfällen.
Det var i alla fall roligt att ha en vacker talangfull hustru att skryla med.
Ja, det var sant, hon älskade den unge läkaren af hela sin själ, och de hade prome- nerat tillsammans på kyrkogården och utanför staden!
Hon hade inte .mött honom tillfälligt- vis, utan med afsikt, och de hade stämt möte hos en gemensam vän till dem båda.
Nu hade han lämnat staden; men att det skett på hennes enträgna begäran, visste ingen, och ännu mindre hur stort offret varit.
Åter hörde hon några af de förfärliga orden: » Det Gud hafver förenat, skall människan därför icke åtskilja.
.
.
Förgäten aldrig att edert äktenskapsförbund är oryggligt.
.
.
» Det svartnade för hennes ögon, och hon var nära att falla, då en arm stödjande lade sig öfver hennes skuldra.
Förskräckt rätade hon upp sig med själfbevarelseinstinktens hela kraft och såg in i två varma vackra ögon, i hvilka låg en så öm medkänsla och på samma gång uppmaning till själfbehärskning, att hon med ens blef sig själf igen.
Lite hvar kände sig lättad, då kyrkoherden sade amen, och ännu mer då han slutat det långa salfvelsefulla talet, i hvilket han trasslat Om det händt ibland ändå; Någonting högst oumbärligt För din framgång, kära vän, Fast det gör din (hur förfärligt!)
Undergång mer säker än; Till hvad snart sagdt allting finnes — Löst och fast och stort och smått; Hvad sin första tärnan minnes, Så i hydda som i slott; Tonkonstnär, som går på djupet; Hvem fick säkert mången gång Innehållet sitt utsupet, Under skämt och glam och sång?
Två som till de gröna höra (Högst nervös är en af dem; Hvad det ståndigt måtte göra, Så den darrar i hvar lem?)
Vapenrock för mödans söner; En preposition helt visst?
Hvad det är som taket kröner?
Hvad bestiges af turist?
Nämn ett medel, hvilket r e n t r!
Och ett större kärl också!
(Båda efter hvad jag menar Man vid tvätt nog får bestä.)
För hvad sina sista slantar Bachivännen offiar glad!
Någonting som mången antar, Att man kan i kortens blad.
Tvänne namn för tvänne skeden I en stor apostels lif; Hvad så tjufven såsom smeden Båda dyrka utan kif!
Nu till slut jag skall berätta Något, som dit bifall fär: För milt pladder vill jag sätta Blott en bokstaf — du förstår!
in sig som i en labyrint, och där ingen visste mera vid slutet än vid början.
Nu vidtogo lyckönskningarna, med glaset i handen, först af föräldrar och anhöriga — sedan efter rang och ordning.
Elfrida var en af de " sista, som gick fram till bruden, som stod strålande lycklig bredvid sin make, hvilken såg bra ut, men var flint- skallig och tycktes ha lefvat om i sina dagar.
Thora Berggren och Elfrida Malm hade varit läskamrater, och det var med så allvar- ligt känd önskan om lycka och så varma ord på läpparna, Elfrida kom fram till barndoms- vännen, att hennes hjärta nästan stannade af smärta, då denna fullkomligt medvetet vände sig bort för att ordna brudslöjan.
Vin och konfekt bjödos ännu en gång om- kring, hvarefler flertalet af herrarna försvann ner i trädgården, där punsch, cognac, cigarrer och frihet väntade.
Nu blef det också lifligt bland fruntimren, där grupp slöt sig till grupp under högrösladt samspråk.
(Forts.) Innehållsförteckning.
Matbilda von Hartmansdorff; af Oustaf A. Aldén.
(Med porträtt).
— Notturno; poem af Fredrik Nycatider.
— » Jag bar g l ö m t d e t »; af A.
P.
— Dofternas h a r m o n i; efter Henri Coupin.
— K v i n n o ö d e n ocb kvinnobilder, anteckningar för Idun af Birger Scliöldström.
I I: E a svärmerska.
(M e d por- trätt).
- - R e g n v i s a; för Idun af Snorre.
— Iduns skönlitte- rära pristäning.
— N å g o t om maten i E n g l a n d; för Idun af Ebba Ramsey (Slut).
— E u svampiektion, som ingen af vara lä- sarinnor bör sitta öfver; af MikaelHultqvist.
(Forts. o. s l u t).
— Från Iduns läsekrets: Några ord till Kata Dalström, af Inga Schenfelt.
— U r notisboken.
— Teater och m u s i k.
— Barm- härtighet; skiss af Vilma Lindhé.
(Forts.).
Tidsfördrif.
Charad.
Internationel Mången mitt andra, Som ej är mitt hela, Får heta mitt första.
Valborg.
Triangelaritmogryf.
bokstafsgåta.
Begynnelsebokstäfverna till följande ord, lästa nedifrån och uppåt, bilda en af våra nu lefvande svenska skal- ders namn: En svensk tonsättare, tysk författa- re, svensk skald, finsk skald, norsk skald, tysk kompositör, fransk förfat- tare, svensk skald, engelsk skald, ita- liensk målare, dansk förf-tlare, spansk diktare.
1 2 3 4 2 8 5 3 3 5 6 4 3 7 a, 4 b, 1 c, 2 d, 14 e, 3 f, 3 g, 3 i, 1 k, 8 1, 2 m, 10 n, 6 o, 9 r, 5 s, 3 t, 2 u, 2 w, 1 y. Erland.
Orden beteckna: 1) En helig bok, 2) substantiv, 3) något som man bör akta sig för, 4) ytmått, 5) konsonant.
John.
Lösningar.
7 Proköp.
1 — 0 Någonting som alltid ligger » på (i Fruntimmersnamn.
(i Hvad mor gjorde, när brådtom till jul.
L — a.
det var Länkgåta.
Ur ett geografiskt namn fås, ulan att man beböfver omkasta bokstäfverna: 1) Någonting begränsadt.
2) Verb i imperativ form.
3) Dryck.
4) Pronomen.
5) Adjektiv.
6) Jordområde.
HULTMÅNS Cacao &amp; Chocolad H K D S K L T ' S Ä T K T A L K Ordgåtor.
Ord förvandlingsgåtan; 1) Beresina, 2) Elisa- bet,; i j Stockholm, 4) Isidor, 5) N i k o p o l i, 6) nejlika, 7) Altenburg, 8) Kristianstad, 9i A n t - verpen, 10) Natalia, 11) Madagaskar, 12) Y t - terån, 13) Cremona, 14) Kostroma, 15) Eleo- nora, 16) Tagliamento, 17) V a l p a r a i s o,] 8) i d e g T a n, J9) N i v e i n a i s, 20) Noresund, 21) A l - bertina — » Besinna kan mycket viona *.
Palindromen: Elof — folt.
Aritmogryfen; Thomas Thorild — Nya gran- skaren.
I) T s e g e d i n, 2) Huniyady,; J) O r i - huela, 4) Meroving, 6) Ardenner, (&gt;) Siragosa, 7) T y b i n g e n, 8) Horatius, 9) ohöfvisk, 10) ritskola, 11) ingeniör, 12) I.ausanne, 13) Dahlgren.
Fyrkantgåta.
A Charaden: Ifyllningsgåtan: Gudmund, Uganda, söndag, Ursila.
teolog, A u g u s t, Sifferlogogryfen: Infhcnsa; Elsa, Lisen, F a - lun, linne, Sune, ful, luns, uf.
slaf, Nilen, I n n, finne.
Erna.
rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var- maste af professorerna hrr Joh.
Lang, Seved Bibbing, Nils 0:son Gadde, O. J.
Ask samt doktor Olof Moberg.
