# ID: svediakorp-per983
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,077
# sentences: 601
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 33 (348) Fredagen den 17 augusti 1894.
Prenumerationspris pr är: Idun eusam kr.
I d u n s M o d e t i d n i u g jämte k o - lorerade p l a n s c h e r » I d u n s M o d e t, utan kol.
pl.
... • 5: — Redaktör och utglfvare: B y r å: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
4: 5 0 3: — Prenumeration sker &amp; alla a n s t a l t e r i riket.
post- FRITHIOF HELLBERG.
Träffas s ä k r a s t kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: Zelia iland de kvinnliga deltagarne i den i S t o c k h o l m nyss af hållna Amerika nist- kongressen torde i n g e n h a ådragit sig större uppmärksamhet än den dam, hvars intagande bild i d a g p r y d e r vårt b l a d; ja, m e d undan- tag kanske f ö r d e n frejdade professor R u - dolf Virchow, kan t r y g g t påstås, att Zelia Nuttall var den lysan- de samlingens mest firade personlighet.
P å de talrika festlig- heter, som jämsides m e d de allvarliga för- handlingarna u p p t o g o en stor del af kon- gressdagarne, var det helt naturligt, att det ovanliga, äkta kvinn- liga behag, öfver hvil- ket fru Nuttall råder, g j o r d e sig h ö g t gäl- lande.
M e n äfven i den vetenskapliga de- batten g j o r d e h o n be- aktansvärda o c h be- aktade inlägg, särskildt genom sitt f ö r e d r a g o m det forna mexikan- ska kalendersystemet, hvilket — s o m vi re- dan i förra veckans nummer nämnde — hälsades m e d lifligaste bifall o c h åtnjöt äran att särskildt kompli- menteras af professor J. Nordling.
helgfri Tryckeri Aktieholag 7:de årg.
Utgifningstid: hvarje Iduns fredag.
Lösnummerpris 15 ö r e (lösn:r endast för koiuptettei ingår. \ A n n o n s p r i s: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p l a t s e r » 25 ö r e f ö r h v a r j e p&amp;börjadt tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öro p r n o n p.
- r a d.
N uttall.
V i r c h o w.
Zelia Nuttall är n ä m l i g e n en verk- ligt framstående auk- toritet på d e n ameri- kanska f ornf or skn in- gens fält o c h åtnjuter sedan l ä n g e stadgadt rykte i n o m de lärdas värld.
D e t är specielt åt M e x i k o s g a m l a ci- vilisation h o n ä g n a t sitt forskningsnit.
V i g j o r d e häromda- g e n fru Nuttall vårt besök, där h o n j ä m t e sin dotter, hvilken be- ledsagat henne på re- san, å G r a n d H o t e l hvilade u t efter kon- gressens besvärlighe- ter.
D e n charmanta frun — själf så strå- l a n d e u n g d o m l i g, att man knappast vill tro henne vara m o r åt d e n u n g a d a m e n vid hen- nes sida — m o t t o g oss med älskvärd förbind- lighet o c h lämnade, på vår anhållan o m por- trätt, f ö r Iduns läsa- rinnors räkning det v a c k r a kort, vi i d a g här i n v i d reproducerat.
S a m m a dags afton — det var i söndap-s — afreste fru Nuttall sö- derut o c h tillbringar n u en v e c k a v i d Lyse- kil, där h o n särskildt bland badgästerna hat- en g a m m a l vän i öfver- bibliotekarien grefve
IDUN 262 Och hoppfull lider och glad försakar!
Sök ut för dem ett förtroget namn: Det kan blott vara en moders famn!
Z. Topelius.
Säg mig det renaste band, det bästa, Som kan på jorden ett hjärta fästa; Säg mig en kärlek, som tålig vakar Carl Snoilsky, hvilken u n d e r flere år, som kändt, var bosatt i D r e s d e n, där äf- ven fru Nuttall m i m e r a liar sitt hemvist.
Zelia Nuttall är till b ö r d e n amerikan- ska, f ö d d i San F r a n c i s c o o c h härstam- m a n d e från K a l i f o r n i e n s spanska kolonier.
» M e d amerikansk ihärdighet o c h syd- ländsk entusiasm har h o n ägnat sig- åt det m ö d o s a m m a värfvet att h o p l e t a de spridda dragen till en bild af de g a m l a aztekernas konst, industri o c h andliga od- ling, » skrifver en hennes biograf.
» U n d e r en längre vistelse i M e x i k o han h o n grund- ligt studerat det aztekiska språket, s o m där ännu fortlefver, ehuru m y c k e t upp- blandadt m e d spanska element.
Under vidsträckta resor så väl i A m e r i k a s o m Europa har h o n besökt företrädesvis de platser, där f o r n m e x i k a n s k a skriftmonu- m e n t o c h f o r n m i n n e n ännu finnas beva- rade o c h hennes ihärdighet har blifvit b e l ö n a d m e d v i k t i g a u p p t ä c k t e r af hittils o k ä n d a urkunder. » Det är icke n u första .gången, Zelia Nuttall vistas i vårt land.
R e d a n f ö r två år sedan anade h o n i vetenskapligt syfte ett besök härstädes, o c h resan g ä l l d e då närmast Upsala, I universitetsbiblioteket därstädes finnes n ä m l i g e n en af bibliote- karien D a h l g r e n beskrifven g a m m a l karta öfver staden M e x i k o, s o m är m y c k e t märk- lig, synnerligast g e n o m de figurer, m e d hvilka h o n enligt g a m m a l kartritarmetod är p r y d d.
Fru Nuttall insåg genast denna kartas stora värde f ö r sin vetenskap o c h lät fotografiskt afbilda densamma.
D e n n a af bildning var i fjol-utställd på Chicago- utställningen o c h förevisades äfven nu inför Amerikanistkongressens deltagare.
I en m ä n g d b o k l i g a arbeten har den kvinnliga forskaren n e d l a g t frukterna af sitt arbete.
D e röra sig k r i n g åtskilliga etnografiska föremål, s o m h o n ställt i en helt o c h hållet n y belysning, o c h hvar- i g e n o m viktiga bidrag vunnits till d e n mexikanska fornkunskapen.
V i d a r e har hon i Florens funnit ett m e x i k a n s k t ma- nuskript af allra största intresse, en kort efter eröfringen verkställd samling af bild- ningar af alla de aztekiska religionscere- monierna, o r d n a d e efter d e n tid på året, d å dessa fester firades.
B o k e n s n a m n är » L i b r o de la vida » (» Lifvets b o k »).
D e t är hufvudsakligen m e d l e d n i n g af detta fynd, h o n » p å ett lika enkelt s o m sinn- rikt sätt » nu lyckats lösa det ytterst svåra problemet rörande den fornmexikanska tideräkningen.
F r å n en m ä n g d lärda sällskap har h o n för sin verksamhet r ö n t utmärkelser o c h erkännande o c h s o m en ärebetygelse till- delats titeln: Special Assistant of the Pea- boäy Museum, hvilket m u s e u m tillhör A m e r i k a s berömdaste h ö g s k o l a, H a r v a r d universitet i C a m b r i d g e.
A f allt det sagda torde således framgå, huru de svenska kvinnornas b l a d varit väl berättigadt att f ö r sina läsarinnor presentera den ryktbara främlingen, en sällsynt p r y d n a d f ö r sitt k ö n.
1894 de ^ o r &amp; ö n % %} az Infantinna a f Spanien, Prinsessa S m ä r t a n s ijfommot, tom ^orhon af Bayern maltf.
» aflna totnen, j?
i n n a » många, men, 3 e ej.
m e 6 t 06 » t j u i a; Sorten aPPena marital meD » in vått » i n n e ånga ijujk Betu » a.
ojjåPal Set ä| ?oen j \ .nne », notPKa » tj.ta ej- » olgen » lif » om u t n 3 j ?ått &amp; tu » a; Se » tal&amp;a Han &amp; Pol tttjla, tiHfc en oåt » tolm Btu » a.
Sylten to », » ovn aget tötnen, meD » tn påg- ting göl aPPa » fjPicHat tju. » a; » å oc &amp; Den » jäP, rvoat » Dtöm ä l någon ndgting, » om öDet » Hand j^icH gtu » a.
Göran Björkman.
IL Våra fliekors skoldräkt.
J | u, när höstterminen nalkas med stora I steg, torde det vara lämpligt att i I denna tidning tala några ord om våra flickors skoldräkt.
Ofta hör man klagas öfver, att skolflickor äro så litet rörliga, och att de ej kunna hop- pa, springa och leka med lif och lust.
Jäm- för man i detta afseende pojkar och flickor, så finner man ju, att skillnaden dem emellan är i hög grad i ögonen fallande.
Orsakerna härtill äro många.
En af dem torde vara, att flickorna ifrån sina första lefnadsår tränas till att vara rädda om sina kläder samt af mödrarna ständigt erhålla förmaningar att ej smutsa ned eller rifva sönder sig, hvaremot samma mödrar, när det gäller sönerna, resig- neradt säga: » Ja, pojkar ä ' pojkar » — och låta dem hållas, till men visserligen för än det ena än det andra klädesplagget, men till stor båtnad för pojkarnes fysiska utveckling.
En af hufvudorsakerna till den här of van nämnda skillnaden är dock helt säkert att söka däri, att flickornas dräkt, liksom den vuxna kvinnans, är alltför tung samt att tyngden är ojämnt och olämpligt fördelad.
Låtom oss undersöka, hurudan den dräkt är, som bäre3 af flertalet skolflickor.
När- mast kroppen ha de ett linne, djupt urringadt och utan ärmar.
En lärarinna, som under Johan Nordling.
läsåret dagligen är i tillfälle att se en klass flickor kläda om sig till gymnastik, sade en gång, att hon ibland har svårt att värja sig för den föreställningen, att åtskilliga af hen- nes elever sakna i fråga varande plagg — » ty, » sade hon, » ur ett rödt lifstycke fram- stieka en bar hals och ett par alldeles nakna armar; något linne syns ej till. » En för flere år sedan afliden högt ansedd skolläkare, som både i tal och skrift oförfåradt sjöng ut om flickornas befängda klädedräkt, skickade ofta följande hälsning hem med barnen i den skola, där han var läkare: » Säg åt.din mam- ma, att hon syr ordentliga ärmar i din skjorta. » — Ofvanpå linnet bäres i bästa fall ett lif- stycke af flanell.
Många begagna snörlif.
Om detta plaggs fördärfbringande verkningar har talats och skrifvits så mycket, att ämnet blifvit nästan trivialt, och jag skall för min del här ej vidare inlåta mig därpå.
Följer så i ordningen ett par byxor af bomullstyg.
Därvid är blott att anmärka, att dessa byxor af många förses med trånga linningar kring midjan, och att de knäppas eller, ännu sämre, knytas hårdt nedtill.
— Skadligheten af att bära strumpeband kring benen torde nu vara så allmänt insedd, att detta bruk hör till undantagen.
Så komma vi till underkjolarna.
Regeln torde vara, alt flickor, åtminstone under vin- tern, skola bära tre sådana.
Och för att de skola värma tillräckligt, göras de af tjockt, tungt tyg.
Alla dessa, äfvensom kläduings- kjolen, antingen knäppas eller knytas kring midjan, och hela denna tyngd uppbäres såle- des af höfterna.
Samma lärarinna, som för- ut har omnämnts, har berättat, att det inga- lunda hör till ovanligheterna, att en 12-årig skolflickas underkjolar väga 4 kg.
Lägger man därtill tyngden af alla hennes öfriga plagg, så måste man erkänna, att en på det sättet ekiperad flicka utför ett ganska betyd- ligt arbete bara genom att gå klädd.
Midjan är, såsom vi finna, i allmänhet för- sedd med 1 0 — 1 2 lager mer eller mindre hårdt åtsittande tyg, så nog är den mer än tillräckligt skyddad mot kalla vindar; där är så att säga en ekvatorialzon, under det att armarna och den del af kroppen, där lungspetsarna ha sin plats, skyddas endast af — klädningen.
Denna senare och ytter- kläderna göras i allmänhet, äfven de, af tjockt, tungt tyg och öka ganska betydligt det helas vikt.
Kan man undra öfver, att skolflickor ej visa lust att » hoppa öfver små tak »?
Ä r det inte ganska förlåtligt, att de, oberäknadt en eller annan stunds skridsko- åkning, inskränka sig till att helt säfligt pro- menera en stund hvarje dag, men för öfrigt » sitta och hänga » både i skolan och hemmet?
Det var en af Dräktreformföreningens för- sta uppgifter att anskaffa modell till en prak- tisk och hygienisk skoldräkt för flickor.
* Denna modell består af följande underkläder: linne, högt i halsen och med ärmar till arm- bågen; lifstycke af röd flanell, äfven det högt i halsen och i sidan försedt med två knap- par, den ena öfver den andra (för flickor öf- ver 1 2 år förordar Dräktreformföreningen den å fig. I afbildade lifstycksmodellen); slutna * Mönster till dräktreformföreningens modeller säljas hos fröken J. Ohlsson, Blasieholmstorg 14, Stockholm.
IDUN 1894 bomullskalsonger, som knäppas på lifstycket; samt, i stället för under- kjolar, ett par vida byxor af samma tyg som kläd- ningen och fodrade med flanell eller annat lätt ylle.
Dessa byxor knäp- pas på samma knappar som de hvita.
Kläd- ningslinningen förses med knapphål och knäppes på lifstycket.
Likaså blus- linningen; Dräktreform- föreniugens modell har nämligen blus i stället för åtsittande lif, på det att dräkten må kunna Fig.i.
användas som gymnastikdräkt, Skolflickor klaga ofta öfver att » gymna- stiken är tråkig ».
Men när man frågar dem hvarför, får man vanligen till svar: » Ahja, själfva gymnastiserandet är ej tråkigt, men omklädningen är så besvärlig och tröttande. » Och däri ha de fullkomligt rätt.
För dem, som använda Dräktreformföreningens skol- dräkt, går deuna omklädning däremot fort och lätt: de taga af sig klädningskjolen, byta om skodon, och så äro de färdiga (fig. 2).
A propos skodon skulle jag vilja säga ett par ord om dessa plagg, som för så många skolflickor äro riktiga pinoredskap.
Det ser nästan ut, som om flertalet mödrar anse det vara en samvetssak att skaffa sina döttrar fula och förstörda fötter.
Flickornas kängor äro nämligen så inrättade, att de användas ömsom på höger och vänster fot; dessutom äro de skarpt tillspetsade i tårna.
Detta har till följd, att tårna klämmas ihop, och att liktornar bildas.
Dräktreformföreningens sko- modeller äro gjorda med olika formade skor för högra och vänstra foten, så att sulans form motsvarar fotens trampyta.
Eftersom fo- tens inre kant är högre än den yttre, är ofvan- lädret rymligare åt inre kanten.
Klackarna äro naturligtvis breda och låga.
En gång hörde jag en mamma yttra, att det var » onödigt pjåsk » att låta flickorna ha skor med olika form för höger och vänster fot; och jag fruktar, att många komma att be- gagna samma uttryck om hvad jag nu säger, nämligen att strumporna ej äro alldeles skuldlösa till den ofason fötter i allmänhet äga, och att det skulle vara ganska förmånligt, om strum- porna förfärdigades efter 263 pas, det desäa rader skola förmå åtskilliga mödrar att, nu när de utrusta sina döttrar för skolkampagnen, låta dessa få en lätt, be- kväm, praktisk och för hälsan nyttig dräkt.
Vi skulle bestämdt icke ångra, om vi i detta afseende frigjorde oss en smula från konventionalismens tvång, så att vi i stället för att fråga: » Hur brukas det?
Hur^klär fru X.
eller fru Z.
sina barn? » i första rum- met tänka: » Hvad är bäst och nyttigast för våra döttrar? » Gurli Linder.
Barmhärtighet.
Skiss af Fig. 3.
vara outrotlig — att stoppa på sig likt och olikt.
De förnämsta olägenheterna af detta bruk, nämligen att fickan får ett utseende, som påminner om stoppad korf, och att inne- hållet sittes sönder, torde undanrödjas, genom att fickorna anordnas på det här föreslagna sättet.
Lika begifna på omvexling, som vi kvin- nor äro, när det gäller klädningar, lika kon- servativa äro vi, när det är fråga om under- kläder.
V i begagna samma slags underplagg som våra oldmödrar, hvilka — med all re- spekt för deras utmärkthet i öfrigt • — dock icke hade den ringaste aning om kroppens hygieniska omvårdnad.
Man får därför ej hoppas, att Dräktreformföreningens skoldräkt skall vinna hastig utbredning.
Men säkert är, att den under de senare åren kommit alltmer i bruk.
Vid Statens uormalskola för flickor begagnas den redan ganska allmänt.
Och måhända kan man utan förmätenhet hop- samma princip som här omtalade skomodell.
Skolklädningen och de därtill hörande byxorna äro gjorda af mörkblå engelsk cheviot; men det är ju klart, att kläder efter denna modell kunna för- färdigas af andra tyger.
Ofta har jag fått följande fråga: » Hvad skall man ha i stället för de där byxorna, när flickorna skola vara litet elegant och ljust klädda? » » Låt dem, » har jag svarat, » då ha en delad kjol (fig. 3) af t. ex. hvitt ylle och sätt en spets i kanten på plisséu. » Så skulle jag för skolflickornas räkning vilja be om ännu eu sak.
Låt dem få två fickor, en i hvar sida af kjolen, i stället för en stor påse midt bak!
Det är en passion hos skolbarn — och den torde Fig. 2.
Wilma Lindhé.
ir^-gorgmästaren skulle gifta sig, hvilket var m!
snart sagdt det märkligaste som på långa tider tilldragit sig i X-köping, hvars innevå- narcantal ej var stort större, än att bjudnings- brefven till brölloppet omfattade så godt som alla personer af ringaste betydenhet.
Det var minsann inte godt att utesluta någon — huru gärna man än ville — och i bröl- loppsgården, hos rika grosshandlar Berggrens, var en komité tillsatt bestående af bruden själf, hennes föräldrar, en moster, två fastrar och en pensionerad major — samhällsoraklct i etikettsfrågor — för att afgöra, hvilka som skulle räknas till fåren eller getterna.
En del voro ju själfskrifna och behöfde ej komma under debatt, såsom embetsmän, stads- fullmäktige, änkenåder och högadliga fröknar — som slagit sig ner i den lilla staden för alt få de knappa styfrarne att räcka till — och främst af allt de som voro högt taxe- rade.
Fru Berggren var vid förfärligt lynne, och hennes grofva, något pussiga ansikte, som då hon var glad oeh vänlig ej saknade ett visst behag, föreföll rent af frånstötande.
Dottern som var en kopia af modern, ehuru i för- bätlrad upplaga, var gråtfärdig och grosshand- laren nervös som alltid, då det gällde husliga angelägenheter.
Många svåra punkter hade redan klarerats, såsom då det var fråga om att utesluta hand- landen Person, som för några år sedan gjort sig skyldig till förfalskning och gått fri endast genom mutor.
Majoren hade starkt hållit på, att han ej skulle bjudas; men ehuru lite hvar fruktade hans häftiga lynne, hade han fått alla emot sig — ty Person var i alla fall stadens rikaste man, med hvilken det minst af allt gick an att stöta sig.
Det såg sannerligen ut, som hade en stor del af samhällsmedlemmarne varit äggskal, så rädd var man för detta — » att stöta någon ».
» Moster Beate », som var lite sträng i sina åsikter och satte sin ära däri, hade också framkastat att unga baron G.
— som var allmänt känd för sitt dåliga lefnadssätt — skulle få sitt namn struket på bjudningslistan, och grosshandlaren medgaf, att det såg han också helst.
» Det där förstår du inte Berggren, » inföll hans hustru harmset.
» Att han är en dålig människa, vet lite hvar, men hvad angår det oss egentligen.
Blir inte han bjuden, kommer naturligtvis inte hans mor friherrinnan, och hur tycker du det skulle se ut. » » Hon har då också låtit tala om sig så
IDUN 2 6 4 1894 pass i sin ungdom, att hälften kunde vara dörrar, att han sällan tänkte på hvad som föregick därutanför.
Om stadens » on dits » nog, » svarade han godmodigt.
» Hvem talar om den snön som föll i fjol, hade han ingen aning.
Rektorskan respekte- och hedersgästen är hon i alla fall.
Nej, rade och undvek man.
Hon hade ett ovan- hennes son kan då minst af alla uteslutas. » ligt nobelt utseende och en sällsynt finhet och Majoren, hvilken sett betänksam ut och charme öfver sitt väsen, men klädde sig en- visste värre saker om den unge mannen än kelt, ägnade sig helt och hållet åt hemmet någon annan i laget, nickade och sade afgö- och syntes sällan på gatorna, annat än då rande: » Fru Berggren har rätt — han är hon besökte sina fattiga eller gick till böne- möten.
själfskrifven » Att hon ej gick i kyrkan, där den gamle » Jag tycker i alla fall.
.
.
» inföll mostern.
» Saken är afgjord, Beate lilla, » svarade kyrkoherden predikade entonigt och innehålls- fru Berggren högdraget, » vi ha sannerligen löst för den halfsofvande menigheten, stötte inte tid att sysselsätta oss med småsaker, hela samhället, hvarför hon också allmänt och du som inte är af adel kan ej förstå kallades » läserskan » och intet annat.
Förmögna voro rektor Holms också och sådant. » » Hvad säger min lilla flicka, hon borde väl kunde haft råd ställa till bjudningar, om de ha ett ord med i laget? » sade fadern och velat; men hade de någon gång främmande, var det oftast en tillfällig resande eller » rik- klappade sitt älsklingsbarn på kinden.
» Jag tycker som mamma — visst är han tigt tarfliga personer », som hjälpte reklorskan med hennes söndagsskola eller vården om de otäck — men det kan inte hjälpas! » Fadern svarade ej, men det kom ett sorg- fattiga.
Omtyckta kunde de således ej vara, ty efter set uttryck i hans ögon.
Grosshandlar Berggren var en uppkomling, antalet större eller mindre bjudningar inom en men en man som kommit fram genom egen familj taxerades också dess värde.
kraft och duglighet.
Hans hustru däremot » Måtte hon inte komma! » önskade fru en fattig flicka med ett von framför sitt namn, Berggren af allt sitt hjärta.
» Krusa måste hvilket hon aldrig glömde eller lät någon man ändå för henne; men hon ser så ledsam annan glömma.
ut, att hon kan skrämma folk, och så kan Mannens tarfliga släktingar hade alltid varit hon naturligtvis inte tala om annat än sitt henne en nagel i ögat och nödvändigheten att läseri.
Hennes förträfflighet ligger nog också vid brölloppet visa några af dem för egna mest på läpparna. » anhöriga, eller de anseddare gästerna, var Nu kom den kvistigaste punkten!
egentliga orsaken till hennes misshumör.
Elfrida Stenman!?
Att inte bjuda rektor Holm och hans hustru » Hon kommer inte inom mina dörrar! » var omöjligt; men i sitt innersta hoppades utropade fru Berggren strängt.
man, att hon åtminstone skulle uteblifva.
De » Rätt, alldeles rätt, Sophie lilla, » inföll både brukade ju nästan aldrig gå bort.
Han skötte mostern och fastrarna.
sitt kall med nit och kärlek, läste mycket » Men hur är det möjligt annat än att bjuda och kände sig så lycklig innanför hemmets henne.
Hon hör ju till herrskapets intimaste umgänge och är brudens barndomsvän — är det inte så? » frågade majoren.
» Visst inte!
Det var förr — nu hälsar jag inte på henne ens! » inföll den unga flic- kan hastigt, som för att afskudda sig en an- klagelse.
» Gör du inte? » sade fadern och såg före- brående på henne.
» Det var inte vackert! » » Men pappa vet ju! » » Hvad som pratas ja — men det rättar jag mig inte efter. » » Vore hennes man hemma, » återtog fru Berggren, » måste hon ju bjudas för hans skull; men när han är bortrest, är det inte alls nödvändigt.
Vi kan ha glömt henne och bedja sedan om ursäkt.
Hon skäms nog i alla fall att visa sig — och så blir det henne en lexa. » » Tusan så söt är hon i alla fall, » sade ma- joren och strök sig om skägget.
» Ja, det tycker alla herrar, men hvad oss fruntimmer angår.
.
.
» Fadern såg ånyo på sin dotter.
» En drummel till man har hon, » återtog han, » som sitter på kontoret hela dagarna och på stadskällaren halfva natten i stället för att ta vara på sin unga söta hustru.
Jag undrar minsann inte på, om hon söker ersätt- ning.
» » Du talar ju rent af omoraliskt, Berggren, tänk på hvilka lärdomar du ger din unga oskyldiga dotter. » » Pappa!
Jag vill inte hon skall bjudas.
Jag rent af fordrar, att hon inte kommer med.
Jag kan inte fatta, att en hustru kan vara sin man otrogen. » » Rätt tänkt, barn! » svarade fadern ömt.
» Och man bör visa henne sitt förakt — inte sant?
! » » Thora har rätt, » återtog modern — » det samhet som svampkännare.
På statens be- kostnad har han som svamplärare rest om- kring i skilda landsdelar och under framgång och bifall ordnat föredrag och förevisningar inom sitt älsklingsämne.
Oftast höll man därvid till i skolhusen, och barnen beordra- des att gå ut och samla svamp.
Svamparne tillreddes sedan inför åhörarnes ögon och fingo dessa muntligen öfvertyga sig om de smakliga resultaten af föredragarens konst.
Vid de svampfester, som af sällskapet » Svamp- vännerna » i hufvudstaden nästan årligen af- hållits under stor tillslutning och intresse från våra damers sida, har också hr Hult- qvist varit öfver- oeh mästerkock, och de kulinariska verk, hvarunder borden vid dessa gouterade svampmåltider dignat, ha varit de bästa vittnesbörden om den gamle svamp- kännarens kompetens.
Några erinringar om matsvampars insam- ling oeh förvaring för framtida behof samt åtskilliga själfständiga tillagnings- sätt för enkla oeh bepröfvade svamp- rätter, som passa lika väl för den för- mögnares bord som för den mindre be- medlade.
En svamplektion.
Som ingen af våra läsarinnor bör sitta öfver.
år artar det sig att bli ett riktigt godt svampar, och därför böra alla för- ståndiga svenska husmödrar, som lärt sig att värdera de präktiga rätter vår moder natur i form af svamp gratis dukar på sitt bord, ta tillfället i akt.
Och de, som ännu icke lärt sig det, ha ännu större anledning att ändtligen en gång kasta bort sin tröghet och sin fördom.
Ty svampskörden och svamp- anrättningarna, rätt skötta, gifva både andlig tillfredsställelse och materielt utbyte — trefliga, sinnesuppfriskande exkursioner i fria naturen och en närande, hälsosam, läcker spis som omväxling i hvardagsmatsedeln.
Sant är att våra kokböcker mer eller min- dre utförligt behandla tillredningen af svamp, och äfven i Idun har många gånger natur- ligtvis detta kapitel varit på tal.
Men våra läsa- rinnor böra därför icke försumma den svamp- lektion, som här skall gifvas dem, ty den kommer att bjuda på något praktiskt värde- fullt och nytt, på personliga erfarenheter af en af de förnämsta och mest nitiska svampkän- nare Sverige äger.
Vi hade nämligen här om dagen besök på vår byrå af den kände svampvännen herr Mikael Ilidtqvist, som förklarade, att just nu vore rätta ögonblicket, att han för vårt lands alla duktiga husmödrar finge genom deras egen tidning framlägga sitt långa lifs rika erfarenheter på detta område.
Herr Hultqvist är förut vida känd i vårt land för sin verk- Kungl.
Patriotiska sällskapets största medalj har blifvit det yttre erkännandet för hr Hult- qvists gagnande verksamhet, som har verkligt omfattande nationalekonomisk betydelse.
Aren ha icke förminskat hans intresse för sin sak, ej heller hans outtröttlighet och vigör, och han har bedt oss förkunna, att ännu står han villig, om någon behagar kalla honom, att än vidare sprida intresset och kännedomen om våra svampar och deras användande.
En sådan kallelse kan i så fall förmedlas genom Iduns redaktion.
För dagen vill han emellertid, som sagdt, ge en svamplektion genom Iduns egna spal- ter.
Hvad som således nu följer är hr Hult- qvists egenhändiga anteckningar och pröfvade erfarenheter: * * * Till att börja med göra vi en titt i skog och mark för att taga en öfverblick öfver de svampar, som äro matnyttiga.
Angående deras särskiljande hänvisas till de nu allmänt spridda o c h i bok- handeln förekommande svampböckerna.
Här en- dast en enkel uppräkning!
Champignon; rodnande hvitskifling; vårmusseron eller hofsvamp; höstmusseron, violett; svartstrim- miga höstmusseron; riddarskifling; bläcksvamp, hvit, grå; brötling, den milda; riska; fårticka; mjölskifling; fjällskifiingar; kantareller; nejlike- brosksvampen; honungskifling; vaxskiflingar, flere arter; pudrade plattskiflingen; jättetrattskiflingen; silkesmusseronen eller dufsvampen; slemskifling; fasta spindelskiflingen; triumfsvampen; bleka tagg- svampen; oxtungsvampen; svafvelgula tickan; yppiga tickan; köttröda kremlan; erggröna krem- lan, rynkade brunskiflingen; ostronskitlingen; topp- och stenmurklor; läckra rörsoppen eller Carljohans svampen; sträfva rörsoppen; kosvampen och smör- svampen — alltså 36 olika arter, som alla äro goda malsvampar o c h en del särdeles läckra.
För närmare kännedom hänvisas, som sagdt, till goda svampböcker, af professor Arhenius, Ström- bom o c h Lönnergren.
När vi begifva oss i väg, beväpna vi oss med lämpliga korgar och en tunn och skarp knif.
En gammal sliten bordsknif är rätt passande att af- skära och rensa svampar med.
Alltså äro vi väl rustade till anfall på markens läckerheter, och är lyckan god, skall nog skörden utfalla till be- låtenhet.
Först därför några ord, om hur man bör gå till väga vid insamlingen.
Svampen bör icke ryckas upp med roten, utan afskäras nära marken, för att man icke må skada svampens rötter eller egentliga stam och dess återväxt därigenom till-
IDUN 1894 är hvarje rättskaffens kvinnas skyldighet emot sig själf.
Inom mitt stånd har det alltid brukats att.
.
.
» Grosshandlaren var känd för att stå under toffeln; men egentligen var han endast en fredlig man, som gick ur vägen för obehag, när han kunde.
Gällde det, var han herre i sitt hus.
» Hur det brukas eller inte brukas vet jag inte, » röt han till, » men bjudas skall hon! » » Hon måtte ha förhexat också d i g?
» » Bjudas skall hon, » fortsatte han med sti- gande hetta, » motsatsen vore ju att ohjälpligt fälla henne både inför sin man och världen och göra henne brottslig, hvilket jag för min del inte tror att hon är. » Så kom den stora dagen, då frackklädda herrar — hvaribland en och annan uniform bjärt afsfack — samt damer i allt, hvad den lilla staden kunde bjuda af elegans, voro sam- manpackade i grosshandlar Berggrens rymliga, men vid detta tillfälle alldeles otillräckliga våning, hvilken fejad och blomsterprydd hade mistat sin temligen hvardagliga prägel.
För att skaffa mera utrymme hade den till huset hörande trädgården iordningställts och lusthuset apterats till rökrum.
Inte var det någon egentlig värme i luften ännu; men krokus, snödroppar, blå pärlhya- cinter och andra lökväxter stucko upp ur rabatterna, oeh trädens knoppar skulle öppna sig för några få soliga vårdagar.
Värden gick omkring, nervös som alltid, när han skulle representera, hvilket han kände låg öfver hans förmåga, men vänlig var han mot alla, helst de förbisedda.
Värdinnan para- derade i ny storblommig sidenklädning, hvar- till hon visste att ingen annan hade maken, intetgöras.
Man kan nämligen o m några dagar finna nya svampar på samma ställe i fall af gynnande väderlek.
När jag fått svampen i mina händer, klyfver jag den för att undersöka, om den är angripen af insekter.
Är detta fallet och svampen är stor, rensar man bort de angripna delarna o c h ser väl till, att något skadadt icke medtages, ty vid an- rättning af svamp, uti hvilken finnas maskar eller något af maskens afföring, uppstår en obehaglig lutsmak, som tillika är skadlig.
Allt, som icke är användbart, bortrensas, så att jag icke behöf- ver hemföra det som icke duger, såsom fröred- ningen på alla rörsoppar, hvilken består af sam- manpackade pipor eller rör (däraf svampens namn!).
På skifsvampar däremot borttagas icke de under hatten från foten slrålformigt utgående skifvorna eller lamellerna, som de äfven kallas.
Endast på champignoner, som äro gamla, så gamla att skif- vorna blifvit mörka, får detta ske.
På alla svam- par, där öfverhuden är lös o c h kan afdragas, tages den bort; men är huden sammanväxt med svampen, må den sitta kvar.
S o m sagdt är, b ö r denna förberedande åtgärd, om möjligt, försiggå i skogen.
Ha vi haft god tur, återvända vi med våra kor- gar fulla af präktiga o c h rensade svampar.
Men kanhända det då redan är afton, o c h någon till- lagning samma dag icke kan komma ifråga.
Hur skola vi då bete oss för att förvara skörden till morgondagen, utan att den under natten på ett eller annat sätt tager skada af insekter o c h mera sådant?
Skyddet härför heter förvällning i svamp- gryla eller saltbad, som strax komma att beskrif- vas.
Anmärkas bör, att svampen bör sköljas i varmt vatten som på annat ställe är anfördt.
Svamparna böra icke fä stå kvar uti grytan, utan läggas upp på lackerade kärl.
För förvaring öfver natten kan en half timmes kokning vara n o g; man kokar o m dem följande dag den tid, s o m är behöflig.
Vid svampens tillagning begås ofla åtskilliga misstag och anrättningarna blifva därigenom mer eller mindre misslyckade.
Man tänker sig lätt, att svamp, som är så mjuk o c h behaglig, kan anrättas på några få minuter.
Ja, vissa arter kunna j u till o c h med ätas råa.
Men detta be- och redan detta ingaf en behaglig känsla af öfverlägsenhet.
Ingen af gästerna hade velat vara den för- ste och ingen den siste, hvarför de till stor del samlats i kapprummen nere i undervå- ningen för att komma samtidigt.
Uppför trappan, där trängseln var som störst, smög en ung blek kvinna med stora själfulla ögon och ett fint formadt ansikte.
Ingen talade vid henne, ingen tycktes se henne, oeh hon tordes ej heller se på någon, hur obesvärad hon eljes bjöd till att synas.
Det En varit skull, skulle var Elfrida Stenman.
» väninna » hade berättat henne, att det formligt gräl hos Berggrens för hennes och att bruden gråtit öfver att hon bjudas.
Hur gärna hon velat stanna hemma, och med hvilka tunga steg hon vandrat till bröl- lopsgården, visste endast Gud.
Men gå måste hon, att uteblifva hade varit att fälla sin egen dom.
Hon visste allt, man sagt om henne, både det som var sant oeh det som inte var det!
Hon visste, att man spionerat på hvarje hen- nes steg, hvarje ord, hvarje blick, oeh att hon var det skandalhungriga samhällets offer, på hvilket det med skadeglädje frossade.
Hon hade användt mycken omsorg på sin klädsel och vall länge för att vara enkel, men ändock smakfull, och så mycket som möjligt undgå anmärkningar.
Och vacker var hon, där hon gick så anspråkslös och värdig i sätt och väsen, att den som ej kände hennes histo- ria, skulle tagit henne för en ung omedveten flicka.
(Slut i nästa n:r.)
visar ingenting.
Låt oss betänka, hur svampar förhålla sig till andra vegetabiliska födoämnen.
Här några exempel!
Sant är, att svampar kunna ätas råa.
Men detsamma är förhållandet med hvitkål, kålrötter, rofvor o. s. v. Men huru går det, om vi försöka att äta rå potatis?
Potatis kan emellertid koka på jz timme, men icke så med ofvannämnda rot- o c h kålväxter; de behöfva, som hvarje husmoder väl vet, koka 17a ä 2 tim- mar.
Hvarpå beror nu detta?
Jo, potatisen in- nehåller, s o m vi veta, mycket stärkelse, s o m vid kokningen sönderspränger cellulosan, icke så kål och kålrötter, ej heller svampar, ty de äro myc- ket fattiga på stärkelse.
Därför behöfva de ock koka minst en timme, innan den egentliga tillag- ningen försiggår.]
Förvaltningen tillgår sålunda: De välrensade svamparna tvättas fort i rikligt med varmt vatten uti ett större kärl o c h omröras helt hastigt med en visp.
Vattnet bör vara så varmt, att man utan smärta kan hålla händerna däri.
När svam- parne sedan fått afrinna, läggas de uti en svamp- gryta utan vatten.
Nämnda gryta liknar nämligen en limpanna, hvilken slår uti ett annat kärl med vatten, s o m kokar och meddelar sin värme åt det inre kärlet, hvars temperatur därvid stiger till 95 grader.
I brist af svampgryta kan man använda en bleckburk eller bleckflaska, som man ställer i en gryta eller panna med kokande vatten.
För att bättre nå målet kan man lägga ett tefat i kärlet på svamparna samt lock öfverst på det inre kärlet.
Efter kokningen uppläggas svamparna på ett lämpligt kärl tillsammans med den af svam- pen bildade saften att på ett svalt ställe kallna; bör ej stå betäckt.
På detta vis behandlade svam- par kunna tryggt förvaras till påföljande dag, ja, hålla sig 2 ä 3 dagar på svalt ställe.
Nu till ett annat sätt att förvara svamp eller den så kallade torrsaltningen.
Denna tillgår så- lunda: Man gör en mättad saltlake af groft berg- salt.
Men det är icke nog därmed — det b ö r till och med finnas en mängd oupplöst salt uti kärlet, ty svamparna innehålla mycket vatten, därför det oupplösta saltet!
Den som är kännare uti sätt- ning, vet väl, att uti en silltunna finnes mycket oupplöst, salt.
Likaså måste det vara i svamp- laken.
Äfven här är j u nu fråga o m att förvara 265 Något om maten i England.
För Iduu af E b b a Ramsey.
en som en mörk och dimmig vintermor- gon, då man ute på gatan knappast ser två fot framför sig, träder in i en engelsk matsal, får en särdeles god idé om rätta betydelsen af det engelska ordet » com- forl ».
Det mattbelagda, väl ombonade rum- met med dess enda, stora fönster på salens ena kortsida, väl försedt med tjocka draperiet ' i varma färger ock upplyst af det röda ske- net från kolelden i den öppa eldstaden, hvil- ket fladdrar öfver det snöhvita duktyget, det väl vårdade silfret och det vackra pors- linet på det dukade frukostbordet, allt gör ett oemotståndligt behagligt intryck.
Utom det fyrkantiga matbordet och ett antal bekväma stolar längs dess långsidor, utgöres ofta mö- bleringen i en dylik matsal endast af en större buffet, merendels af solid mahogny, på rummets andra kortsida, såvida man icke framme vid fönstret placerat ett skrifbord eller en chaise-longue, ja, stundom båda de- larne.
Kring frukostbordet samlas nu familjens alla medlemmar på bestämdt klockslag — sällan tidigare än åtta eller senare än nio — fader, moder, fullvuxna söner och döttrar, äf- vensom de halfvuxna barnen, såvida dessa ej redan intagit sin frukost uti skolrummet under sin lärarinnas tillsyn.
Sällan eller aldrig förekommer frukost i sofrummen eller särskilda kaffebrickor för de bekvämas räk- ning, j a i de allra flesta fall vankas det alls icke något morgonkaffe, ty då te är Eng- lands nationaldryck, börja nästan alla goda engelsmän sin dag därmed.
Man bör tillag - svampen för kommande dag.
När jag därför hem kommer med min skörd, bör j a g hafva saltlaken i ordning o c h lägga svamparna däruti med ett passande lock, som går in uti kärlet för att hålla svamparne nere.
Sålunda förvarade, kunna de dagen därpå upptagas och anrättas.
Vi återkomma vidare härtill i fråga om konservering för längre tid.
Väl förvällda, kunna matsvamparne tillochmed ätas utan annan tillsats eller tillagning än att doppa dem uti salt.
Är rätt smakligt och födande, och är det endast fråga om att äta för att lefva, så vore detta ett godt bidrag för den mindre be- medlade, o m de endast kunde förmås att lyssna till förståndiga råd härutinnan.
Jag har mången gång försökt att gifva landtbor enbart förvälld svamp, utan att de vetat, hvad det var, och alla ha trott, att det varit någon sorts kött, o c h för- tärt det med god smak.
När de så fått veta, hvad det var, ha de med förvåning utropat: &gt;va ' de ' svamp! » Jag har också en gång sammanträffat med en tysk, som berättade, att han s o m pojke dagligen utsändes under svamptiden för att in- samla svampar.
De kokades i vatten, och fadren åt dem, som de voro, endast med litet salt.
Nu skola vi emellertid beskrifva några enkla, men praktiska anrättningar.
Vid dessa har jag icke funnit skäl att gifva anvisning på särskilda tillagningssätt för olika svampsorter, ty alla ätliga svampar kunna med fördel sammanblandas.
Svampbuljong.
Af den saft, s o m svampen afger vid förvällning uti svampgryla, blir en utmärkt buljong.
Saften tillspädes med 2 ä 3 gånger så mycket vatten o c h får uppkoka samt saltas efter behag med tillsats af peppar o c h andra lämpliga kryddor.
Om man så vill, kunna selleri o c h rotsaker tillsättas, o c h man har den ypperligaste buljong, som har vida finare smak än köttbuljong.
Vill man hafva denna soppmat ännu mera delikat, uppfräsas de förvällda svamparna s ' arkt i smör eller kokas i flottyr o c h uppläggas på papper för att afrinna.
Läggas de de därpå i buljongen, har man en svamprätt, s o m är oöfverträfflig.
Ärtor kunna ock kokas i svampsaft o c h blifva mer smakliga, än om de vore kokta på fläsk, som är det vanliga.
(Forts.)
i ga att de äfven fortsätta och sluta den med te, utan att på minsta vis anse sig taga skada däraf.
H ö g och låg dricka det och det antal koppar, som vissa personer kunna dricka per dag, är ofta häpnadsväckande.
Det kaffe man fitr i England, är däremot ofta så dåligt *) eller rättare sagdt så illa kokadt, att mången utländing, som bjudes därpå, betackar sig därför och föredrager det utomordentligt goda te frun i huset eller en af döttrarna själf tillagar och serverar.
Sittande vid bor- dets ena kortäuda, midt emot herrn i huset vid den andra, har hon framför sig en större bricka, på hvilken hela teattiraljen på prak- tiskt sätt är ordnad, och lagar med egna händer till en kopp åt hvarje medlem af kret- sen vid bordet.
Som hon bör lägga i socker och slå i mjölken — grädde förekommer i regel alls icke — ät hvar och en, och som mången i England dricker te än med, än utan båda delarne, eller endera delen, bör hon väl känna till eller artigt göra sig under- rättad om hvars och ens smak, på det att hon må kunna göra alla till lags.
En vär- dinnas plikter i England äro alls icke så lätta att fullkomligt fylla.
Så t. ex. bjuder man sällan omkring rätterna, utan hon måste skära och lägga för alla, både af kött och efter- rätter.
Ä r bordssällskapet stort, blir detta ofta en ganska arbetsam sak.
Sant är att herrn i huset, då han är närvarande, öfver- tager de stora stekarne, men de flesta engel- ska damerna förvärfva sig redan vid helt unga år stor skicklighet i förskärningskonsten.
Det är ganska intressant att se på, huru ledigt och behändigt de sönderstycka en anka eller böna enligt alla konstens regler, under det de fortfara att flitigt konversera med sina gäster.
Granska vi nu frukostbordet för att se, hvaraf frukosten egentligen består, se vi först och främst, att en eller flere varma rätter fått sin plats framför husfadern, som nu läg- ger för en och hvar af det han själf önskar — biffstek, fårkotletter, små fina korfvar eller förlorade ägg med bräckt skinka.
Ganska ofta bjudes äfven på hafregrynsgrynsgröt — oatmeal porridge — skottarnes lifrätt.
På buffeten stå de kalla rätterna, bestående af skinka, tunga elier stekar sedan föregående dag.
Detta i förmögnare hus, men i alla hus utan undantag serveras varm lagad mat till frukost.
Det engelska brödet förekommer i stora bullar, gräddade i bleckformar.
Det är hvitt och välsmakande, anses mycket närande och ätes af fattiga såväl som rika, men förekom- mer nog mången gång en utländing litet tungt och enformigt, isynnerhet då det i många hus icke varieras med flere brödsorter och man af princip sällan äter det färskt.
Skuret i lagom tjocka skifvor samt rostadt är det dock särdeles välsmakande, isynnerhet som man i allmänhet får mycket godt, ehuru osaltadt smör därtill.
Brunt bröd (brown bread), liknande *) Detta är mindre underligt, då man i en god kokbok finner följande beskrifning på sättet att koka godt kaffe: » Sedan kaffet blifvit finmalet eller, ännu bättre, stött i en mortel samt hastigt genomvärmdt i ugnen, lägges det i kaffepannan och kokande vatten slås därpå, hvarpå det får stå och draga ett par minuter.
Det sättes så på elden och får långsamt koka upp.
Pannan lyftes sedan af och en kopp slås upp, hvil- ken hålles högt öfver kaffekokaren och åter hälles uti.
Detta upprepas tvänne gånger.
Därefter slås ett skedblad kallt vatten uti kaffet, som får stå på spiseln i tre eller fyra minuter, hvarpå det silas genom en musslinslapp direkte uti den uppvärmda kannan, hvarur det skall serveras ».
u u 1894 n Grahamsbrödet, bjudes dock ofta, äfvensom, i fina hus, ett lättare och dyrare hvetebröd, bakadt i mindre formar.
Utom smöret finnes oftast en skål pomerans (marmelad) eller annan sylt på bordet, och bruket att äta sylt och bröd eller t. o. m. sylt och smör på samma gång är allmänt.
På denna frukost, intagen » en famille » under det att familjefadren i lugn och ro njuter af sin morgontidning på samma gång som af sitt te och frun och döttrarna läsa och diskutera sina nyss anlända bref eller uppgöra planer för dagen, bör man kunna reda sig till klockan ett eller half två på mid- dagen.
Detta är vanliga tiden för den andra frukosten, den så kallade lunchen, såvida man icke helt enkelt då äter sin middag, så- som det merendels är fallet inom en del af medelklassen och i de flesta hus, där inga herrar finnas.
Äter man däremot middag först klockan sju på aftonen eller ännu sed- nare, behöfver man nu en temligen stadig måltid.
Herrarne intaga den vanligen på någon restauration i närheten af sina affärs- lokaler, husets damer och barn däremot hemma.
D e ännu icke fullvuxna barnen, hvilka icke få vara med om familjens sena middag, göra nu lunchen till sin middag och infinna sig till densamma, åtföljda af sin lärariuna vid den kinesiska gonggongens dofva men melodiska kallelse.
Då vid denna mål- tid kötträtter med grönsaker till efterrätt och dessert af något slag serveras, felas blott soppan för att den skulle utgöra en fullstän- dig middag.
Det kan därför med sanning sägas, att det i många engelska familjer ser- veras tvänne middagar dagligen.
Lunchen är ett särdeles angenämt mål, till hvilket man helt ogeneradt kan sätta sig ned som man går och står, till och med med ytterkläderna på, om man kommer utifrån, och hvilket man ofta intager hos sina vänner, antingen med eller utan ordentlig inbjudning.
Stämningen vid lunchen är ofta liflig och otvungen, stränga regler iakttagas icke, utan man sätter sig till bords eller lämnar det, så som det passar hvar och en.
Den som icke varit ute på förmiddagen, har nu hela eftermiddagen på sig därtill, och familjekretsen, samlas först åter, då den sena middagstimmen är inne.
man in hos någon bekant familj för att där få sig en kopp och på samma gång ett litet samspråk vid det trefliga skenet från ka- minen.
En half timme före den bestämda mid- dagstimmen ljuder åter gong-gongen och alla i huset draga sig tillbaka till sina rum för att som sig bör bereda sig till intagandet af da- gens hufvudmåltid — den sena middagen.
Da- merna uppträda nu, som bekant, uti afton- toalett, herrarne uti frack.
Man samlas i sa- longen och går högtidligt parvis nedför trap- pan till den på nedre botten belägna matsa- len.
Ett engelskt middagsbord är alltid pryd- ligt och vackert dukadt.
Snöhvitt damast, väl underhållet bordsilfver, fint glas och pors- lin finnes i alla hus, ehuru mer eller mindre dyrbart.
Har man råd, komma nu härtill vackra bordsprydnader, dyrbara lampor och framför allt lefvande blommor, ofta särdeles originelt och väl ordnade på särskilda med modet växlande sätt och vis.
Nu serveras fullständig middag — soppa, fisk, kött, efter- rätt samt dessert, äfven den smakfullt upp- lagd och ordnad.
Att en engelsk familje- fader fäster stor vikt vid sin middag, är min- dre att undra på, då han merendels hela da- gan oafbrutet skött sina affärer och ej hunnit hvila och knappast äta, sedan han drack sitt morgonte.
Nu först återser han de sina och får spraka med dem om dagens händelser.
Efter middagen samlas alla i den vackert upplysta salongen, där brasan flammar, och där damerna musicera och arbeta.
Innan man skiljes åt för aftonen, intages dock ännu en sista kopp te eller kaffe, merendels kring- bjuden på bricka och utan allt småbröd.
Den anses bidraga till att smälta den bastanta måltiden, men man skall vara född och upp- född i England för att så sent kunna för- draga dessa drycker.
(Forts.) Ur notisboken.
Iduns skollofskolon i återvände efter sin i allo h ä l s o s a m m a o c h uppfriskande s o m - marvistelse vid Trästa, den 13 dennes till hufvudstaden.
De kära u n g d o m a r n e s glada o c h friska u p p s y n b a r n o g s a m t vittne o m d e g å n g n a s o m m a r d a g a r n e s stärkande inflytelse.
K o l o n i e n s läkare torde, enligt sed, å t e r k o m m a m e d en närmare r e d o g ö r e l s e.
Ännu ett mål intages dock mellan lun- chen och middagen, ett mål som väl sällan eller aldrig försummas eller öfverhoppas af någon engelska, hon må vara ung eller gam- m a l — ett mål, hvilket från England tillika med engelsk sport, engelska kläder och en- * gelska språket spridt sig till de förnäma Årsbarn med seklet.
I söndags afled här- kretsarne uti mer än ett af Europas länder, nämligen det så kallade » five o ' clock tea ».
städes en af stadens äldsta invånare, änkefru Augusta Wilhelmina Öhman, född Eckman, i den Klockan fem bäres ett särskildt litet tebord höga åldern af nära 94 ' h år.
Hon var född den med komplett teservis samt tallrikar med 17 februari 1800 och således årsbarn med seklet.
tunna påbredda smörgåsar och bitar af genuin Anka sedan 1848 efter kamreraren vid rikets stän- engelsk russinkaka (plumcake) in i husets &gt; ders riksgäldskontor N. F. Öhman, anlade hon för omkring 50 år sedan ett bageri i Stockholm, förmak.
Värdinnan tager plats därvid och hvilket ännu i dag är välbekant under namnet serverar den uppfriskande drycken åt så många » Ohmanska bageriet » som år 1877 öfvertogs af som infinna sig.
Då nu den senare delen af den nuvarande egaren, hr Julius Westerdahl.
Fru eftermiddagen just är visittimmen, händer det Öhman var ett ovanligt verksamt o c h energiskt fruntimmer.
Hon bibehöll ända till de sista da- nästan alltid att hon får gäster, som emottaga garne sina fulla själsförmögenheter och följde med den erbjudna vederkvickelsen.
Dessutom stäl- intresse dagens händelser.
Af hennes barn öfver ler man allt som oftast till ett särskildt » five lefver henne endast en son, direktör N.
G. Öhman o ' clock tea », till hvilket gäster i mängd in- i Luleå.
* bjudas, och vid hvilket läckerheter af flere En lexa.
Med anledning af e n modebild af slag i kak- och bakelseväg serveras.
Dessa tebjudningar motsvara väl närmast de sven- e n dam, klädd efter senaste mod, med puffärmar och klockkjol, skrifver Hälsovännen: Denna bild, ska kafferepen, och om de engelska damerna som skall föreställa e n människa (!
), skulle vi sna- någonsin sänka sig till skvaller om hvaran- rare vilja gifva rubriken: » en trindskalle ofvanpå dras angelägenheter, är det väl egentligen fyra strutar ».
Ty hvad se vi här?
Jo, i stället vid dylika tillfällen detta sker.
Intager man för den mänskliga bålen till midjan en strut, i stället för bäckenet och de nedre lemmarne en ej sitt eftermiddagste hemma hos sig, tittar annan strut, samt i stället för hvardera armen en
IDUN 1894 tredje och fjärde strut.
Huru pass denna kropps- form liknar den åt.
kvinnan af skaparen gifna, kan ju en hvar dam bedöma genom att naken ställa sig framför spegeln.
Hon skall då finna, att axelbredden är ungefär lika med höftbredden (icke dubbelt så bred), att midjan är till omfån- get minst dubbelt så stor som halsen (icke lika stor), att öfverarmarnes omfång är på sin höjd 3 ä 4 gånger så stort som handledens (icke 10 ä 20 gånger).
öfvertog sin mors försäljning.
Stor o c h kraftig, med frisk hy och bländhvita tänder, tog hon sig präktigt ut i den traditionella månglerskedräkten: blommig halfsidenkjol, gul halsduk, knuten öfver den svarta koftan, o c h hvit mössa.
När hon reste sig upp i sin fulla längd med händerna i sidorna, uttalande sina åsikter med en stämma, som tonade genom hallen, var det ingen som var nog djärf att motsäga henne.
Hon var en auk- toritet liksom hennes mor varit det före henne och hennes mormor varit på Marché des Innocents.
Det finns dynastier, som inom sin sfer väcka lika mycken vördnad, som hohenzollerna och roman oferna.
Det var en tradition inom hallarne, att en Ri bot aldrig begått en dumhet.
Vare sig det gällde uppköp, affärens ordnande, giftermål eller arfsan- gelägenheter, så förstodo alltid Riboterna att skaffa sig de största fördelarne.
Men då Cathe- rine gifte sig med Marc Tuleu, bröt hon mot sin familjs traditioner.
Man visste icke mycket om Tuleu, men det lilla man visste var icke till hans fördel.
Catherine borde valt en rangerad karl ur sin egen krets, icke en sådan där utifrån — en odåga.
Catherine uppfångade mången klandrande blick bland sin omgifning, men hon endast höjde hufvudet stolt och besvarade alla frågor kort och afvisande.
Hvad angick det väl det där goda folket, med hvem hon gifte sig — hon ämnade icke bedja dem om lof att bli lycklig.
» Kvinnar i postverkett är en reform, som ej slagit lika väl ut i Frankrike som i åt- skilliga andra land.
Franska poststyrelsen, som förut gått långt i sin ifver att anställa kvin- nor inom postverket, börjar nu tvärt om refor- mera baklänges, och fleralet af de sysslor, som för närvarande skötas af damer, torde åter till falla det starkare köuet.
Orsaken till denna reak- tion är dock ej att de franska kvinnorna mindre än andra förvara » postverkets hemligheter », utan att kvinnorna ej kunna arbeta så ihållande, måste oftare aflösas och äro oftare sjuka än männen.
Möjligen beror detta därpå, att de blifvit svagare aflönade än de senare.
I stället för att medföra minskade utgifter visade det sig emellertid, att den nya regimen vållade förökade kostnader.
* Furstliga bröllopsdräkter.
Vid den furst- liga förmälningen i Peterhof, då storfurstinnan Xenia sammanvigdes med storfursten Alexander Michailovitsch, bar kejsarinnan af Ryssland en ljusblå robe af moirée anlique med silfverbrode- rier och präktiga smycken med safirer och dia- manter.
Bruden bar öfver sin brudklädning med silfver- broderier en skarlakansröd sammetskappa, kantad med hermelin.
Fyra kammarherrar uppburo det långa, likaledes med hermelin prydda släpet.
På hufvudet hade bruden en orangekrans, en glän- sande diamanttiar samt den traditionella krona, som bäres af alla storfurstinnor vid deras bröllop.
Prinsessan af Wales bar en hvit robe med guld- broderadt släp samt praktfulla smycken.
Hennes döttrar buro ljusblå sidentoaletter med sammets- släp.
Storfurstinnorna voro iklädda lysande na- tionaldräkter.
I synnerhet väckte storfurstinnan Wladimirs orangefärgade och storfurstinnan Ser- gius ' hvita, guldbroderade sammetstoaletter upp- märksamhet.
Drottning Olga af Grekland bar likaledes nationaldräkt i guld och rödt.
Vid banketten efter vigseln gick det storslaget till.
Så berättas det, att ensam fisken vid den samma kostade öfver 7,000 kr.
Ett 50-tal präktiga störar hade nämligen förts lefvande från Volga och Kaspiska hafvet till Petersburg.
Redan som fästmö upptäckte Catherine ett af Tuleus värsta fel — han var drinkare, icke af smak, men af vana.
Det afskräckte henne emel- lertid icke; efter giftermålet skulle hon nog förmå honom att lägga bort den där fula ovanan.
Men för att andra icke skulle komma underfund med hans fel, beslöt hon att bröllopet skulle försiggå utan några festligheter.
Det förlät » les dames de la Hålles » henne aldrig.
Första gången Tuleu kom drucken hem, lät Ca- therine h o n o m först sofva ruset af sig, hvarpå hon gaf h o n o m en straffpredikan, som kunnat omvända en kines.
Hon började med alla de kraftuttryck hon lärt sig i hallarne, hon öfverho- pade honom med förebråelser och stickord, före- ställningar o c h förmaningar, och slutade med att be honom komma ihåg, att det var en Ribot han gift sig med.
Denna påminnelse retade Tuleu mer än allt det andra, o c h för att visa, att han ej lät skrämma sig, gick han ut o c h tillbringade återstoden af dagen på en vinkrog.
Marc Tuleu var till yrket skyltmålare, men han ägnade sig endast sällan däråt.
Han ansåg sig vara artist, han hatade arbetet, beundrade sig själf och fann det helt naturligt, att andra drogo försorg om honom.
S o m barn hade han blifvit bortskämd af en svag m o r; då hon dog, gick han i arf till en gammal kvinnlig släkting, som läste Rousseau, beundrade de politiska hjällarne för dagen o c h målade på porslin.
Hos henne full- bordade han sin uppfostran.
Då han förlorat henne, såg han sig om efter ett nytt kvinnligt vä- sen, som han kunde haka sig fast vid.
Liten, spenslig o c h blond, beundrade han de storväxta, mörka kvinnorna.
Catherine förverkligade hans ideal, och genom någon oförklarlig rubbning i attraktionslagen lyckades det h o n o m att väcka hennes kärlek.
En odåga.
Skiss för I d u n af INA S T O C K E N S T R A N D.
j j edan som ung flicka hade Catherine Tuleu J. "
V varit en auktoritet bland » dames de la Hal- t) \ les ».
Hon var uppfödd i Hallarne, där hon redan som barn började hjälpa sin mor, fru Ri- bot, att sälja kål o c h rofvor.
De voro af en gam- mal månglerskefamilj.
Det påstods, att så länge det funnits hallar, hade det funnits Riboter där.
De hade under revolutionen deltagit i upploppet på Gréveplatsen, anfört tåget till Versailles och förehållit Marie Antoinette hennes piikter.
Under Karl X:es och Ludvig Filips tid hade de varit bland de utvalde, som uppvaktat deras majestä- ter.
De gingo alltid i spetsen vid Den heliga junfruns ordens processioner i Sant-Leu; de in- gåfvo själfva polisinspektörerna respekt och ut- öfvade ett oinskränkt herravälde inom sin lilla krets.
Liksom de varit terrorister under skräck- regeringen, rojalister under restaurationen, voro de nu goda republikaner.
Då nationalhögtidsda- gen instiftades, beslöt mor Ribot, att äfven mång- lerskorna skulle fira årsdagen för Bastiljens stor- mande; och allt framgent smyckas hallarne med blommor och kulörta lyktor, fanor ock frihetsem- blemer den 14 juli, och om aftnarne användas de stora salarne till ballokaler.
&lt; Då Catherine var nitton år, gifte hennes mor bort henne med en slaktare i kötthallen.
Äkten- skapet var ej lyckligt, och så snart hon blef änka, flyttade hon tillbaka till grönsakshallen, där hon T7vfr » Q fin 267 - Catherine, som hade behof af att tro på den hon älskade, lät till en tid dupera sig af Tuleus granna fraser o c h storslagna vyer.
Tron försvann snart, men kärleken förblef orubbad.
Hon ville aldrig ens för sig själf medge, att Marc var henne lika andligt som kroppsligt underlägsen.
Bara hon väl förmått honom att upphöra med sitt dagdrifveri, skulle allt bli annorlunda, intalade hon sig själf; ' med tiden skulle hon nog lyckas att väcka något af sin egen arbetslust och energi hos honom.
Hennes önskan var att han — så snart han fullkomnat sig i sitt yrke — skulle börja med egen verkstad.
I sin affär kunde hon icke sysselsätta honom; hon skulle grämt sig till döds, om det minsta slarf eller oregelbundenhet förekommit i hennes — Riboternas — butik.
Men hvarken förmaningar eller förebråelser förmådde Tuleu att afslå från sina ungkarlsvanor.
Han sällskapade med afsigkomna artister, höll poli- tiska tal hos » le pére Trin » och tillbringade half- va nätterna på » Chat-noir », han förslösade Ca- therines besparingar o c h bemötte säljerskorna i hallarne med ringaktning.
Dessa kvinnor, hvilka annars besvarade hvarje oartighet med en stört- skur af otidigheter, endast smålogo öfverseende mot den lille mannen.
De visste mycket väl, att detta öfverseende retade Catherine mer än ett häftigt ord skulle gjort.
Hon, en Ribot, måste finna sig uti, att man visade henne medlidande.
Eu afton, då Tuleu satt omgifven af sina van- liga supbröder å » le pére Trin », fick han se Ca- Moncolo e i Ä S f l S *: 8 therine inträda.
Han hade dåligt samvete, eme- dan han på morgonen länsat hustruns kassa.
För att dölja sin förlägenhet fortfor han att tala till de kringstående.
Hans tal handlade om män- niskans rättigheter, lifvets mål och statens skyl- digheter.
Liksom de fleste fransmän var Tuleu en god talare, och han hade ingenting emot att låta hustrun bli vittne till sin oratoriska triumf.
Han uppsökte sina vackraste fraser, jonglerade med alla de klingande ord, s o m de store politiske tänkarne använda.
Stundtals var hans språk fin- poleradt som en akademikers, stundtals var det kraftigt som en Auvergnares och späckadt med uttryck ur nlqngue vcrte »; konstpauserna använ- des till att tömma glasen, och då han slutat o c h såg en beundrande skara skocka sig omkring ho- n o m, ropade han åt uppasserskan att sätta fram en ny omgång flaskor.
Catherine beundrade Marcs talareförmåga, men hon genomskådade ihåligheten i hans föredrag; det var lånade tankar, upplockade fraser — hit- tegods från tidningar och politiska möten.
— Då uppassserskan kom med flaskorna, sade h o n: » Det där behöfs icke, » och vändande sig till Tuleu bad hon h o n o m följa med sig hem.
Tuleu skrattade ett kort, nervöst skratt, kasta- de hufvudet tillbaka o c h svarade med ett till- konstladt lugn: » Nej, min goda Catherine, jag är för närvarande upptagen, som du ser. » De kringstående betraktade Catherine på ett ut- manande sätt.
Hon blef blossande röd och hen- nes ögon fingo ett hotande uttryck.
Tuleu började darra, men tillfället att passera som den star- kaste var för frestande att han icke skulle ge vika.
Och med en öfcermodig blick på de kringstående sade han: » Du får allt vänta på mig till i mor- gon bittida, förr kommer jag nog inte bem. » » Åhjo, du skall allt komma hem innan dess, » svarade Cathéerine, och hennes starka stämma ljöd öfver sorlet.
Hon knuffade undan de kring- stående, böjde sig ned öfver mannen, och med en hastig röreiso lyfte hon upp honom på sina starka armar, som om han varit ett olydigt barn.
Han sprattlade, skrek och väsnades, under det att åskådarne skrattade och kastade speglosor efler honom.
Med armarne högt upplyftade bar Ca- therine sin börda genom hopen.
Skratten tyst- nade o c h ett sorl af beundran följde henne ge- nom den öppna dörren.
Det var ett kraftprof som gästerna på » le pére » icke bjödos på alla dagar.
Tuleu var för feg att återvända till sitt gamla stamhåll, han fruktade skrattsalfvorna och det bitande hånet, hvarmed han skulle hälsas.
Han valde i stället kaféerna i grannskapet af hallarne.
Han visste, att det skulle förarga Catherine att höra säljarne berätta, att de drucko tillsammans med honom.
Men gästerna å dessa kaféer voro inga dagdrifvare, de hade ej tid att politisera.
Tuleu blef hvarken beundrad eller applåderad, och därför trifdes han icke.
För att tvinga sin man till något regelbundet arbete, upphörde Catherine att förse honom med pengar.
Men han tycktes ingenting sakna, fort- for att besöka kaféerna o c h började kläda sig som sprätt.
Det var gommeuxrns löjliga dräkt han valde: vida, rutiga byxor, kort jacka, spet- siga skor och bjärta halsdukar.
Hvarje dag ex- ponerade han denna elegans i hallarne, där säl- jerskorna gjorde narr af honom o c h låtsades af- undas Catherine hennes präktige man.
Catherine led af hånet och lyckades endast med möda bi- behålla sin själfbehärskning.
Tuleu fick dock umgälla det, då de kommo på tu man hand.
Trodde han väl, att hon skulle lugnt finna sig uti att han gjorde sig till ett föremål för hån o c h åtlöje — — —.
Men det skulle ej vidare ske.
o Tuleu hörde på med minen hos en man, som vet att skaffa sig upprättelse.
Och då Catherine hotade h o n o m med att låsa in hans kläder för att hindra h o n o m från att gå ut, reste han sig upp och närmade sig dörren.
» Farväl då, Ca- therine, » sade han med ett trotsigt leende, » jag går väl dit, där jag inte hotas med arrest. » Hvart ämnade han sig väl, undrade Catherine.
Den token, trodde han, att han skulle skrämma hsnne.
När han förlorat krediten, kom han nog tillbaka.
— Men Tuleu syntes icke till på flera dagar.
Månglerskorna underrättade Catherine o m, att han slagit sig ned hos enkan Guinot, s o m hade matvaruhandel invid hallarne; Adéle Gui- not troddes vara förlofvad med en handelsresan- de, men under hans frånvaro hade hon ingenting emot att uppvaktas af andra herrar.
Catherine började nu ångra sin häftighet mot Tuleu.
Tan- ken på att hon kanske förlorat honom för alltid gjorde henne utom sig, och för första gången i sitt lif begick hon en handling, hvaröfver hon blygdes — hon spionerade utanför fru Guinots butik, hvilket hade till följd att hennes misstan-!
^ K. A. Nydalil &amp; C:o
IDUN 268 kar förbyltes i visshet.
I bakgrunden af butiken sutto Adéle och Marc inbegripna i ett lifligt sam- tal.
Hon började redan lida alla svartsjukans kval, DÅ Tuleu en dag återvände helt lungt, som om ingenting händt.
Catherine var allt för lyck- lig för att göra honom NÅGRB förebråelser.
Dagen därpå omtalade en af säljerskorna, som varit inne hos fru Guinot, att Tuleu höll på att hjälpa A- déle dekorera i fönstret.
Catherine, som noga aktat sig för att låta mannen ana, hur svartsjuk hon var, blef i en hast mycket kokett, prydde sig med vackra mössor o c h präktiga smycken.
Hon lagade de rätter hon visste Marc tyckte om o c h bjöd hem de vänner han trifdes bäst tillsammans med.
Hade hon varit sträng förut, SÅ ville hon nu pröfva på helt andra medel.
Men allt förgäfves.
Tirieu fortfor att besöka fru Guinots butik.
För att utforska honom sade Catherine en dag skämtande: » Du skall få se, att Adéles fästman blir svartsjuk på dig, då han kommer hem. » 1894 han var Catherine Ribots man och ingenting an- nat.
Det var mera på trots än af elakhet han ständigt förargade henne — det var hans sätt alt visa sin själfständighct.
Catherines stånd var onekligen en praktfull syn, då Tuleu slutat sina anordningar.
Ofvanför det- samma var virad en guirland af gröna blad och mörkvioletta kvisvedsbär, i fonden var uppstap- lad en pyramid af savojkål, hvars metallglänsan- de hufvuden lyste mellan nedhängande orange- färgade pumpor; midten af ståndet visade hela färgskalan i grönt, börjande med bönskidornas mörkgröna färgton o c h slutande med silleriets och purjons bleka färgnyanser; på sidorna stodo kolossala knippen af korallröda morötter, blek- gula ärtskocksbuketter o c h flammande pommes d ' amour; underst lågo högar af silfverglänsande lök och gula palmettliknande gurkor, det hela afslutades med en krans af syre och laktuk.
Först skrattade månglerskorna åt denna exposition, men då de sågo de bästa kunderna stanna och beun- dra Tuleus verk o c h att Catherine sålde mer än vanligt, skyndade de att efterhärma Tuleus deko- ration.
Tuleu skrattade själfbelåtet.
» Ja, det är myc- ket möjligt. » » Men då bör du väl sluta upp med att gå dit. » » Hvarför det? » » Du beundrar henne då mycket? » • Visst inte.
Men det är en kvinna med huf- vud.
Hon förstår en så bra — — — ser hvad man duger till.
Har du sett så hennes butikfön- ster tar sig ut nu?
Det är en riktig » still lebens » tafla — — — det är jag s o m ordnat det där. » Han såg på hustrun med ett själfförnöjdt leende.
Catherine försjönk i tankar.
Hon började inse, alt hon måste göra sig lilen för att bli förstådd af Tuleu, » Hör du Marc, skulle du inte vilja ordna varorna åt mig i morgon, du kunde då visa de andra hur ett väl ordnadt grönsaksstånd bör se ut. » Tuleu blef förtjust öfver utsikten att få utmär- ka sig.
Det hade alltid förargat honom, att hu- strun ej haft tillit till hans smak, DÅ han erbjöd henne sin hjälp.
Det var naturligtvis den Ribot- ska högfärden, som ej tillät henne att lita på någon annan än sig själf.
1 början hade han känt sig smickrad af den ställning hustrun intog, men ef- ter hand fann han, att han måste ta hänsyn till hennes ställning vid allt hvad han företog sig; Då Catherine kom hem, frågade hon Marc, o m han ville hjälpa henne med uppköpen.
Han skulle bestämdt förstå sig mycket bra på att välja ut de bästa varorna, det gällde bara att se upp med bönderna.
Tuleu häpnade öfver detta förslag.
Att Catherine anförtrodde h o n o m denna den vik- tigaste delen af affären var det största bevis på hennes förtroende till hans omdömesförmåga.
Ef- terhand började Catherine fråga h o n o m till råds om allting af vikt.
Han dolde sin förvåning och afgaf sina svar med vanlig tvärsäkerhet, och hur outförbara hans idéer än voro, lät Catherine ho- nom alltid förbli i den tron, att hon obétingadt lydde honom.
Tuleu hade hela sitt lif igenom varit beroende af andra, hvilka tänkt o c h hand- lat för honom; då hans själfständighetskänsla någon gång vaknat, hade han saknat kraft att göra sig fri.
Han hade blifvit dagdrifvare, eme- dan han fruktade det regelbundna arbetet i verk- städerna o c h den tvungna lydnaden för en sträng mästare.
Nu däremot var han sin egen herre, ägde makt o c h myndighet, prutade med bönderna och bestämde priserna i hallarne.
Han glömde Begynnelsebokstäfverna bilda ett ord- språk.
aiasforan Hildegard.
Redigeras af Sophie Linge.
P a l i n d r o m.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Milt hela är en mänsklig figur, Ijfom bakfram blir en yngling djur.
bland Valborg.
Att F. M.
C.
O r d f ö r v a n d 1) 2) 3) 4) 5) 6) 7) 8) 9) 10) 11) 12) 13) 14) 15) 16) 17) 18) 19) 20) 21) I i n g s g å t a.
ben-nia-res: flod i stela-bie: fruntimmersnamn.
smolck-hot: stad i Sverige.
rid i os: mansnamn.
lip-ko-ino: stad i Grekland.
ja-kli-en.
trädgårdsblomma.
bur-lat-neg: stad i Tyskland.
ark-nit-id-tass: stad i Sverige.
prat-en-ven: stad i Belgien.
lata-nia: fruntimmersnamn.
ark-dam saga: en ö. ty-entår: järnvägsstation i Norr- land.
car-en-om: stad i Italien.
arm ost-ok: stad i Ryssland.
eon roa-le: fruntimmersnamn.
natt-mila-ego: flod i Italien.
silaapa-rov: stsd i Sydamerika.
erna-dig: träd.
rinne-i-vas: departement i Frank- rike.
don-ur-sen: järnvägsstation i Göta- land.
rante-i-bal: fruntimmersnamn.
MÅTTONS Extra raffinerad amerikansk 5 12 2 12 7 4 d m 0 1 g u a n y n d 8 i 3 6 9 4 8 10 7 8 14 11 4 3 6 12 13 10 16 12 11 14 17 4 9 2 10 11 7 12 9 9 12 11 5 4 11 10 2 14 5 10 1 8 18 4 9 2 12 9 3 14 11 10 1 4 6 5 14 3 19 15 17 4 5 20 11 4 1 5 20 14 lä 10 Innehållsförteckning.
Zelia Nuttall; af Johan Nordling.
(M e d porträtt).
— Faz de Boibon y B o r b ö n: Smärtans makt; öfvers.
af (?&lt; " &gt;ran Björk- man.
— Våra flickors skoldräkt; af Gurli Linder.
(Med 3 ill.) — Barmhärtighet; skiss af Vilma Lindhi.
— En svamp- lektion, som ingen af vara läsarinnor bör sitta öfver.
Al Mi- kael Huld / vist.
— N å g o t om maten 1 E n g l a n d; för Idun af Ebba Ramsey.
— U r notisboken.
— E n odaga; skiss af Ina Stockenstrand.
— Tidslaidrif.
7 1 4 6 21 Först när dessa floder 1 1 2) stannat i sitt lopp, skall dftta hända!
3 1 7 2 6: Först när dennes fo- sterland styrs af Sveriges ko nungs hand, skall jag syster från mig sända! » I f y l l n i n g s g å t a.
A r i t m o g r y f.
1 Till månglerskornas stora förvåning blef Tuleu inom kort en af af de skickligaste uppköparne i hallarne.
» Hur liar ni kunnat få folk af den där o d å g a n?
» frågade de Catherine.
» G e n o m att icke anse honom för en odåga, » svarade hon lugnt.
bekant genom Archimedes, 11) ställe för inlärande af en af de sköna kon- sterna, 12) fästning på Donaulinien, 13) tysk universitetsstad.
C h a r a d.
lösa mitt hela ett nöje ock var Uti forntida da ' r, Kanhända att själfva mitt tredje också Sig försökte därpå.
Dock huru som helst, våra förfader haft Många mitt första så fulla af kraft.
Från fäder de kommit, till söner de ju Nog skola mitt andra i sekler ännu.
politiken, talade föraktligt om absintdrinkarne och tillägnade sig krämarnes småsluga åsikter.
Till en början förorsakade han Catherine stora för- luster genom sin okunnighet, men hon förebrådde honom aldrig hans missgrepp, hon endast visade honom varans ofördelaktiga egenskaper.
Så småningom började Tuleu att själf tänka, och medan han tänkte, vaknade i hans lilla hvar- dagssjäl en aning om den stora, offervilliga kär- lek Catherine hyste för hans lilla obetydliga jag.
Hade hon icke afsagt sig sin post som fanbärer- ska vid processionerna i Sant-Leu, endast eme- dan han hånande sagt, att Riboterna naturligtvis måste gå i spetsen öfverallt; hon lät honom ef- ter godtycke ställa till villervalla i sin affär, den- na affär som var hennes ögonsten, och slutligen, lät hon icke tyrannisera sig af honom, hon, den stora, präktiga, förståndiga Catherine.
Kommen till denna punkt, kände han en oemotståndlig längtan efter att få omfamna Catherine, be henne om förlåtelse för alla dumheter han begått,.
.
.
utföra någonting riktigt hjältemodigt.
Men då han lugnat sig.
beslöt han att för syns skull fortfarande utöfva herraväldet öfver hustrun, men att i själfva verket rätta sig efter hennes önsk- ningar.
Catherine genomskådade snart det from ma bedrägeriet, o c h den sista återstoden af hen- nes fruktan för att Tuleu skulle utveckla sig till en småsinnad hustyrann försvann.
Frågan tycktes svår att lösa.
1 2 3 4 5 6 7 8 9: Så kom detta strängt och bröt systerns motstånds- kraft: hon slöt fred och sade: » Ta ' då tösa! » Kalla K.
Första vågräta och första lodräta raderna äro lika.
Orden, men annor- lunda ordnade, äro: Ett namn, ett ri ke, ett mans- och ett flicknamn, en dag i veckan, en lärd.
(.b-g).
L ö s n i n g a r.
Logogryfen: Båtfärd; bär, får, rit, lår, träd, b å t, tärd, ä, tä, bård, ärfd, färd, tråd, fä, bråd.
S i f f e r l o g o g r y f.
Diamantgåtan: 4 9 2 12 9 4 19 11 6 4 8 9 \ Tvänne flickor, båda 4 1 8 6 7) snälla, 3 9 4 5 2: s o m i denna staden bo, haft så brådtom, ska ' ni tro: 13 10 6 5 10 9 9 12 4 1 7 2 6: sådant af dem de be- 7 10 3 13 2 11 12 9 ställa där i sta ' n, och allt gått bra.
S hl K L A G O M, S I G F R I D K O R A N M I N D Charaderna: 1) Stuteri, 2) Toflelvalde.
Bokslafsgåtan: Hefaistos, Agameranon, s i n - nesslö, Samarkand, Excelsior, Larghetto, bergstopp, eskiniåhop, Kansakare, Guilloliu.
8 5 7 6: Men när denne här Begynnelsebokstäfverna bilda namnet på en svensk skriftställare och slut- bokstäfverna namnet på en af honom utgifven tidning.
Orden äro, fast i annan ordning: 1) En som har öfver- inseende vid vissa arbeten, 2) berg i i Frankrike, 3) en svensk skald, 4) en ungersk hjälte, 5) en världsberömd skald, 6) en stad i Schweitz, 7) indi- vid af en konungaätt, 8) stad på Sici- lien, 9) en ful egenskap, 10) fästning, SALONGS-OLJA!
F o t o g e n.
— Ensartad!
Vattenklarl Rökfri!
3 5 4: 4 5 281 5 3J 8 4 9 3: om dagen Versgåtan: dem försökte skilja åt, I mörka stunder, när din ande böjs, vardt pä stället sådan Mot minnets stjärnor dina blickar höjs — låt, En af d e m klarast skall i natten stå, Det är ditt barndomshem, som vinkar då.
och den ena » läste (U r » E t t h e m!
» af Daniel Fallström.)
lagen », honom nämnde hon blind annat så.
» Ack skall jag pinas se ' n såsom sådan härallen?!
Inkommer i lådor, innehållande 2:ne hermetiskt slutna cisterner, rymmande tillsammans 37 liter.
Carl R. Matton, S t o c k h o l m.
T a l r i k a o m b u d i landsorten.
