# ID: svediakorp-per981
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 18,345
# sentences: 715
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:r 31 (346) Fredagen den 3 augusti 1894.
Byrå: Prenumerationspris pr å r: Idun ensam k r.
6: — K l a r a v.
K y r k o g a t a 7, 2 t r.
A l l m.
telef.
6 1 4 7.
I d u n s M o d e t i d n i n g jämte k o - lorerade planscher » 4: 50 P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- I d u n s M o d e t, utan k o l.
p l.
— » 3: — anstalter 1 riket.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast k l.
2 — 8.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
7:de årg.
TJtgifningstid: hvarje helgfri fredag.
Lösnummerpris 1 5 öre (] öan:r endast för komplettei ingår.)
Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p l a t s e r » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre p r n o n p.
- r a d.
Prinsessan Therese af Baiern, f dag, den 3 augusti, öppnas som bekant i vår huf vudstad under konungens beskydd den Ti- onde Internationella Ame- rikanistkongressen och under tillslutning af ett stort antal lysande lärde från både in- och utland.
Dessa s. k. Amerikanist- kongresser ha visat sig så- som kraftiga befrämjare af de vetenskapliga stu- dierna öfver Amerikas ar- keologi, entografi, linguistik och geografi samt därmed i sammanhang stående frågor.
När denna gång för ett dylikt mötes af- hållande valet fallit på den aflägsna nordiska hufvud- staden, måste detta be- traktas som en synnerlig heder för vårt fosterland, agnad att glädja alla pa- triotiska sinnen, då ju därigenom hela den civili- serade världens blickar åt- minstone för några dagar riktas emot oss och kän- nedomen om vårt land och vår kultur till framtida oberäkneligt gagn vinner ökad spridning genom de långväga, högt bildade gä- ster, som besöka oss.
Bland dessa befinner sig en, vid hvilken Idun säskildt har skäl att dröja: en kvinna och därtill en furstedotter, som gjort sig ett ryktbart namn genom sin skönliterära och veten- skapliga verksamhet.
Prin- sessan Therese af Baiern har nämligen från Miin- chen låtit tillskrifva kon- gressens härvarande orga- nisationskomité, att hon önskade deltaga, och en speciell inbjudning har däpä sändts henne.
A f denna anledning bringar Idun i dag en bild af den märkliga, högättade gästen.
Prins Luitpold af Bai- erns enda dotter, prinses- san Therese Charlotte Ma- rianne Auguste, är född i Mtinchen den 12 novem- ber år 1850, alltså nu snart fyrtiofyra ar gammal.
Redan för ett tiotal år sedan fäste hon den lärda världens uppmärksamhet vid sig, då hon under den lätt genomskinliga signa- turen » Therese von Bayer » utgaf ett band » Resein- tryck och skisser från Ryssland », hvilka enligt framstående geografiska fackmäns dom på ett vär- defullt vis riktade litera- turen öfver det stora sla- viska väldet.
För att kunna se med friare ögon än de flesta andra höga turister och ostördt ägna sig åt sina forskningar hade prinsessan företagit resan till Warschau, Mosk- wa, Petersburg, Nischnij- Novgorod, Rostow, Krim o. s. v. under omsorgsfullt
IDUN 246 Att 1894 u n d e r v i s a är b r a, a t t f ö r b ä t t r a s e d e r n a ä r b ä t t r e; t y e t t s a m h ä l l e h a r m e r a b e h o f a f d y g d än af v e t a n d e o c h a f hederligt f o l k mera än a f lärdt.
Vestos.
fördöljande af sitt furstliga namn och därvid 1 ' örvärfvat, cn skarp och djup inblick i förhållan- dena i den östra delen af vår världsdel.
Isyn- nerhet ådagalade hon en ovanlig individuali- seringsförmåga vid sina studier öfver de slavi- ska folktyperna, så att hennes bok erbjuder vida mycket mer sant och träffande angående ryssarne än flertalet beryktade reseverk.
Äfven till andra, delvis ännu aflägsnare län- der, såsom till exempel Brasilien, har denna begåfvade dotter af det wittelsbachska huset företagit längre resor, därtill drifven af sin outtröttliga forskningsifver.
Ar 1 8 8 0 gjorde prinsessan en resa i Norge, hvilken utsträck- tes ända till Nordkap, och från hvilken hon hemförde ett rikt utbyte af iakttagelser.
Dessa studier öfver Skandinaviens land och folk, natur och kultur och öfver det norra ishafvet nedlade hon i ett, nytt arbete, » Öfver polkretsen », för- sedt med talrika illustrationer och kartor.
Den lärda kritiken och pressen tillmätte denna hen- nes nya bok fullt ut samma förtjänster som de tidigare.
Våra nordiska förhållanden äro så- lunda icke alldeles främmande för prinsessan Therese, då hon nu — visserligen för första gången, som vi tro — besöker Stockholm.
.
Utom genom sin vetenskapliga och literära begåfning utmärker sig prinsessan genom syn- nerligen vackra egenskaper.
I fromhet och hjärtegodhet liknar hon sin tidigt bortgångna moder, den dyrkade prinsessan Augusta, född ärkehertiginna af Österrike, efter hvilkens död dottern utöfvar ett intagande värdinneskap i faderns hem och flitigt deltager i dennes um- gänge med konstens och vetenskapens män.
Utur villans salong ljuder dämpad å pianot Det därtill melodiska lockar en sång '.
; slår ackorder klink kvåll-stummad att till fönsterkarm flyga fink med väckande Och där lyssnar han huru tonerna en hand.
drill.
på, gå, hur de vagga i grönskan ån af och ån till.
Uti aftonsolsglans fladdrar myggornas dans öfver brygga, som speglar i vattnet sig blank.
Mellan säfven vid strand simmar långsamt och en ekstock en and, i vågplasket flyter så rank.
Under blommande lind invid hägnande, grind står jag själf som förtrollad af syn, melodi, af det däjliga bo uti högsommarro.
.
.
Och re ' n natten har skymt, når jag hunnit förbi.
Fredrik Nyoander.
m s De svenska kvinnorna oeh rösträtten.
Billan.
) id den sorlande strand invid löfskogens ligger rand villan i kvällsol så luftig och fin.
Öfcer gårdsplanens faller dallrande grus ljus, å veranda och vägg lyser slingrande vin.
Öppna fönsierna utan hakarne ty ej vind finns Från stå på, att röra vid blad eller gren.
rabatt, där i prakt man har hafssnåckor går en doft af resedor Uti trådgården står af Flora lagt, så böljande len.
tyst en byst, och pä buskarnes grenar är ros invid ros.
Öfver gräset fontän kastar pärlglitter och för stånket fly hån, brokiga fjärtar I en halfskum berså dröja två, älskande sin kos.
och det hörs som en hviskning ur löfcen ibland.
(ftffed anledning af en artikel i ett num- mer af Idun om de engelska kvinnor- nas arbete i rösträttsfrågan ber jag om plats i Iduns spalter för nedanstående, rö- rande de svenska kvinnorna och samma sak.
Det arbete dessa nedlagt på att förskaffa sig politisk rösträtt är i det närmaste intet, och ej heller har, om man undantager redak- tör Borgs motion i första kammaren om röst- rätt äfven för kvinnor, någon vid riksdagen arbetat för denna sak.
D e svenska kvinnorna, jag menar nu egent- ligen de bildade kvinnorna, tyckas i detta såväl som i många öfriga fall anse det be- kvämast att låta männen arbeta för sig, för att sedan i god ro skörda frukten af andras möda, eller också törhända de tänka som så, natt landet styres med Guds hjälp oss föru- tan », som visst en sådan auktoritet som Anna Maria Lenngren sjtgt i » Råd till min kära dotter ifall jag hade någon. » Skada blott att ironien så bjärt lyser igenom — annars vore den auktoriten ej god att jäfva!
Hvilketdera nu de svenska kvinnorna tänka, låter jag vara osagdt, men faktum är, att hit- tills kunna vi ej tala om någon rösträttsrö- relse alls bland de bildade kvinnorna här hemma.
Vanligen äro damerna så ytterst litet be- vandrade i lagfrågor och allt hvad därtill hörer, att de ej inse, att just den politiska rösträtten på det djupaste ingriper i deras eget, ja hela familjens förhållande, och att de, utan den, äro utestängda från snart sagdt allt ärligt inflytande på sakernas gång.
» Men kära ni, inte kunna ni väl vilja, att vi skola blanda oss i lagstiftningen, det vore då för tokigt, » säga nog många.
Men det är just hvad ni både borde och kunde göra, mina ärade damer, om ni blott vore litet mera vakna och toge till vara edra egna in- tressen.
Och det skulle vara till fromma ej blott för eder själfva, utan ock för hela sam- hället.
Icke för att jag just vill säga, det vore så önskvärdt för de frisinnade att få en skara damer till valurnorna, ty det är nu en gång så, att kvinnorna i allmänhet äro konserva- tivt anladga, men af många andra skäl vore det väl, om kvinnor hade rösträtt.
Det finnes så många lagar, hvilka på det djupaste ingripa i hela familjelifvets organi- sation, och dessa lagar stiftas nu uteslutande af män, ehuru kvinnorna ju inom familjen intaga en minst lika viktig plats!
Att män- nen utelutande diktera dessa lagar är därför ett ödesdigert misstag, ty de kunna eller vilja ej sätta sig in i kvinnornas åskådnings- sätt och sålunda tillbörligen taga hänsyn till deras lycka.
Också äro lagarna betydligt partiska i allt, som rör de gifta kvinnorna, ty de sakna helt och hållet de medborgerliga rättigheter, som lagen sent omsider tillerkänt de ogifta.
Ja, den gifta svenska kvinnan kan sägas stå » helt och hållet utom lagen », såvida hon ej velat begagna sig af vissa, ytterst litet betryggande undantagslagar, hvilka synas vara tillkomna mera » till namnet än till gagnet », så föga effektiva visa de sig i praktiken.
Likväl gäller det mer i våra dagar än förr för de gifta kvinnorna att taga vara på sina intressen — ja, den utveckling affärslifvet fått, gör det till en tvingande nödvändighet för kvinnorna att skydda sin rätt för att på så sätt värna det egna hemmet och sina egna och barnens v intressen.
Just i detta fall skulle kvinnorna vid lag- stiftningen, om de själfva ville, kunna verka otroligt mycket godt.
Äfven på andra om- råden, jag nämner blott i förbigående de båda stora frågorna: sedligheisfrågan och nykter- hetsfrågan, kunde de ingripa.
Hur mycket arbete kräfves ej just af kvinnorna, om fram- gång för dessa idéer någonsin skall kunna vinnas!
De svenska kvinnorna ha visserligen med all önskvärd ifver arbetat för båda dessa frågor, men de praktiska resultaten af arbe- tet kunna aldrig bli desamma nu, som om de själfva hade en röst med vid afgörandet.
Hvad hjälpa alla petitioner i världen, om man ej vid riksdagen kan vinna majori- tet, och den majoriteten förskaffar eder just rösträtten.
Det är ej nog med att önska vinna framgång åt sin sak, man måste äfven på ett praktiskt sätt veta arbeta for samma mål.
Skulle det nu kunna kallas » okvinnligt », om vi själfva arbetade på att förskaffa oss just det inflytande, som fordras för att verk- samt kunna ingripa i lagstiftningens gång.
Om vi genom energiskt arbete förskaffade oss medel i händerna att kunna förbättra
IDUN 1894 de lagar, som röra hemmet, sedligheten och nykterheten, allt frågor, som sedan urminnes tider legat kvinnorna långt närmare om hjär- tat än männen!
Ty dessa frågor äro lifsfrå- gor för kvinnorna och ingripa på det dju- paste i hela deras tillvaro.
Det kunde väl hända, att en och annan kvinna med ifver och hvarför inte äfven med framgång ägnade sig åt det politiska lifvet, men jag tror, att det säkerligen ej blefve många; däremot tror jag helt visst, att många tänkande kvinnor skulle begagna sig af sin rösträtt, för att främja hvad de ansåge vara godt och rätt.
Redan nu äro ju så otroligt många kvin- nor uteslutande hänvisade till sitt eget arbete, skulle det då ej vara på sin plats, att äfven kvinnorna deltoge i arbetet för att förskaffa sig inflytande på de frågor, som beröra det samhälle, för hvilket de arbeta, af hvilket de äro medlemmar, att de sökte skaffa sig medel i händerna till att förbättra sin ställ- ning?
Jag skulle därför vilja föreslå de svenska kvinnorna, att de följde sina engelska syst- rars exempel och rundt om i landet, hvar och en i sin mån, arbetade på att väcka in- tresse för rösträttssaken och framför allt sökte klargöra för de tvekande och rädda bland sina medsystrar, att det långt ifrån är okvinn- ligt och dåraktigt att vilja deltaga i stiftan- det af lagar, som de själfva skola lyda, samt att på samma gång säga dera, att det är långt dåraktigare att med armarne i kors åse det rastlösa arbete, som pågår rundt omkring dem, utan att söka ernå det ringaste inflytande därpå till fromma för samhället.
Kata Dalström.
Ett afskedsbesök.
Skizz af Gerda Meyerson.
(Forts, och slut).
Det var en kort dröm, och mitt hjärta sved, när min flickas trolöse fästman gifte sig med änkan.
Jag sörjde lika mycket som Elsa själf, tror jag, och jag sörjde mest öfver att hon aldrig blef sig lik sedan.
Vackrare blef hon, ansiktet blef så smalt och ögonen så allvarliga, och det klädde henne.
Men det skälmaktiga barnet, s o m muntrade upp hela huset och tröstade en, när man var nedslagen eller sjuk, fanns inte mer.
Med arbetet blef hon ännu ihärdigare än förut, aldrig begärde hon ' något nöje, och aldrig ville hon vara tillsammans med annan ung- dom.
Sällan gick hon ut annat än om kväl- larna, när hon hämtade systern i boden.
Hon var fullkomligt frisk, hon åt och sof och talade aldrig om, att hon sörjde.
Ar- betet tycktes vara det enda hon frågade efter, och det var nog bra, men för mig, som själf slitit ut mig på att sy, var det en pina att se henne år efter år nöta bort sina bästa krafter utan något annat intresse än att be- ställningarna skulle bli färdiga på bestämd tid.
Ja, så länge Anna var hemma, gick det ändå an, men så blef hon gift.
Det var en stor glädje, förstås, men för mig byttes den snart i sorg, ty ett år efter bröllopet reste det unga paret till Amerika.
Nog gjorde jag allt hvad jag kunde för att afråda dem, men inga böner hjälpte, Anna var lika en- vis som hennes man.
Och snart voro de borta, och vi fingo bref, att de hade det bra, och i hvart bref talade de om, att Elsa och jag skulle komma efter, jag kunde behöfva hvila mig — skrefvo de, och Elsa skulle nog lätt få arbete.
Jag svarade aldrig något på deras förslag, och jag talade inte ens om dem med Elsa.
Och Elsa sade ingenting därom, men jag såg nog, att för hvart bref som kom, såg hon mer intresserad ut.
Hvad jag inte såg var, att hon för hvar månad lade några kro- nor till i den lilla sparbössan, där hon hade sina enskilda förtjänster.
Och först efteråt kom jag att tänka på, att Elsa var gladare på den tiden, än hon varit på länge förut.
Men sedan på sommaren fick jag rheuma- tisk feber, och doktorn ville nödvändigt, att jag skulle resa bort och bada.
Själf hade jag inga pengar, och när Elsa erbjöd mig sina besparingar, och jag såg att det kostade på henne att ge mig dem, sade jag naturligtvis nej först.
Men då sade Elsa, jag minns så väl, hur hon sade.
» Om du får veta att de här pengarne skulle ha användts till en bil- jett till Amerika, tar du den nog gärna, mamma lilla. » Hvad hon skrämde mig!
Jag tog irlig det så när, att jag blef sjuk igen, för aldrig hade jag anat, att min Elsa på allvar funderade på att resa dit öfver.
Och jag tackade Gud för sjukdomen, jag måste ju ta pengarna för att bli frisk till vintern, och jag förstod att han gjort mig så sjuk igen, emedan han inte ville, att Elsa skulle öfverge sin gamla mor.
Och det såg ut, som om hon inte längre tänkte på Amerika.
Hon studerade inte sy- sterns bref så flitigt som förut och samlade inte alls i sparbössan.
Hon arbetade lika ifrigt med sömmen, men hennes lynne var inte det bästa, och syflickorna hade inte så glada dagar.
Förtjänsten blef också mindre för oss, vi måste arbeta rastlöst, och ändå blef det ingenting öfver.
Det var bara att sy och sy från morgon till kväll, om man ville ha något så när bra.
Det enda, som afbröt enformigheten, var just brefven från Amerika, men dem var jag så rädd för, de kunde ju locka Elsa ifrån mig.
Och en dag — det är nu tre år sedan — kom det ett bref till Elsa, också det från Amerika, men ej med Annas stil, utan med en stor vacker utanskrift.
Jag gick med det i fickan en hel timme, utan att våga ge henne det.
Men när syflickorna hade gått och ätit middag och vi voro ensamma, tog jag fram det.
Jag anade, att det var något ledsamt med brefvet, men jag tordes inte göra en enda fråga, medan Elsa läste de många tätt skrifna sidorna.
Hon sade heller ingenting, men när hon läst det nästan till slut, gick hon in i sitt rum och stängde dörren.
Hvad jag var hjärtängslig, medan jag satt därute i ovisshet och väntade, utan att kunna smaka en bit af middagen.
Jag vet inte, hur länge Elsa dröjde, för jag tyckte att det var en hel evighet.
Men hon var som en annan människa, när hon kom ut till mig, så ung och glad såg hon ut.
Och så fick jag höra brefvet.
Aldrig hade jag kunnat drömma om något dylikt.
Det var ett friarbref, och hade det inte kommit från det där landet, som redan tagit ifrån mig två af mina barn, skulle jag ha blifvit så glad öfver det.
Tänk, det var från en barn- domsvän till Elsa, en gosse, som bott i samma hus som vi.
H a n hade lekt med henne, när hon var liten, och följt henne till skolan, när hon blef äldre.
Han hade gifvit henne en present, när hon gick och läste, och han skref, 247 att det var i förtviflan öfver att hon förlof- vat sig, som han reste till Amerika.
Nu bad han henne att komma dit och bli hans hus- tru.
Var det inte som en saga?
En gång hade han varit hemma, vi hade träffat honom som hastigast, men glömt honom snart igen.
Då var han gift, men nu var han änkling utan barn och kunde bjuda Elsa ett bekym- merfritt lif.
Han hade aldrig glömt henne — skref han — och hoppades, att hon hade någon vrå i sitt hjärta för en trogen barn- domsvän.
Det var ett så vackert och rörande bref, och jag grät, när jag läste det.
Men sedan grät jag öfver mig själf, öfver att Elsa skulle resa ifrån mig.
Ty hon var obeveklig från första stund.
Inte var det kärlek till barn- domsvännen, som dref henne dit ut, utan, som hon sade, det var utsikten att få slippa ifrån det enformiga slaflifvet vid symaskinen.
Och mig ville hon ha med sig.
Både Anna och Ragnar skulle taga emot mig med öppna armar, det visste vi ju.
Men jag var lika envis som alltid.
Förr ville jag komma på fattighuset eller svälta ihjäl här hemma, än jag följde med.
Elsa grät och bad mig.
Amerika hade alltid varit hennes dröm, tillstod hon.
För min del hade hon så länge stridt emot, men detta tillfälle till en tryggad framtid kunde hon inte låta gå sig ur händerna.
Hon hade fattat sitt beslut, hon var led- sen att behöfva lämna mig, men hon kunde inte afstå från att fara.
Så reste hon, ensam, utan att kunna språ- ket, men med godt mod.
Fästmannen hade skickat rikligt med respengar, han var äfven lycklig och väntade henne otåligt.
Och jag stannade kvar och fortsatte samma släp som förut.
.
.
. » Fru Möller satte handen för ögonen och förblef tyst en lång stund.
Jag vet inte, om hon grät, men jag tordes inte störa henne, utan väntade tyst på, att hon skulle fortsätta.
Efter ett par minuter började hon igen, men i en helt annan ton.
Förut hade hon berättat ifrigt, liksom jagad af de påträn- gande minnena, nu talade hon sakta, nästan mödosamt.
» D e här åren, det är bara litet mer än tre år sedan Elsa reste, hvad de ha varit långa, nästan som tio andra!
Så många bref som jag har fått!
Alla tre skrefvo de så vänligt, Anna hade ett sådant trefligt rum för den gamla, Elsa längtade att få visa mig sin lilla gosse.
Ragnar, han nästan er- bjöd sig att komma och hämta mig.
A l l a tre sörjde de öfver, att jag skulle behöfva lefva så ensam, skrefvo de.
Och jag läng- tade förstås efter dem allesammans, tänk att aldrig få se sina barnbarn, det kändes svårt.
Men jag hatade Amerika, och jag skref, att hellre än jag satte min fot i det landet, ville jag sörja mig till döds i det gamla hederliga Sverige.
Jag tröttnade inte på att upprepa det, men de tröttnade på att be mig komma.
Deras bref blefvo mera säll- synta.
Och underligt var det, när ingen mer bad mig, att jag skulle komma, då önskade jag, att de skulle göra det.
Jag längtade så förfärligt och tyckte nä- stan det var omöjligt att hålla ut här hemma.
Men de sökte inte längre öfvertala mig.
Pengar och presenter skickade de mig ibland, och därmed måste jag vara nöjd.
Hvad jag sörjde öfver min hårdhet förut, hvad jag ång- rade min envishet!
Jag hatade Amerika mer
1894 I U U I N A t t u n d e r v i s a är b r a, att f ö r b ä t t r a s e d e r n a är b ä t t r e; t y ett s a m h ä l l e h a r m e r a b e h o f a f dygd än af vetande o c h af hederligt f o l k mera än af lärdt.
Vestos.
fördöljande af sitt furstliga namn och därvid förvatfvat en skarp och djup inblick i förhållan- dena i den östra delen af vår världsdel.
Isyn- nerhet ådagalade hon en ovanlig individuali- seringsförmåga vid sina studier öfver de slavi- ska folktyperna, så att hennes bok erbjuder vida mycket mer sant och träffande angående ryssarne än flertalet beryktade reseverk.
Äfven till andra, delvis ännu anagsnare län- der, såsom till exempel Brasilien, har denna begåfvade dotter af det wittelsbachska huset företagit längre resor, därtill drifven af sin outtröttliga forskningsifver.
Är 1 8 8 0 gjorde prinsessan en resa i Norge, hvilken utsträck- tes ända till Nordkap, och från hvilken hon hemförde ett rikt utbyte af iakttagelser.
Dessa studier öfver Skandinaviens land och folk, natur och kultur och öfver det norra ishafvet nedlade hon i ett nytt arbete, » Öfver polkretsen », för- sedt med talrika illustrationer och kartor.
Den lärda kritiken och pressen tillmätte denna hen- nes nya bok fullt ut samma förtjänster som de tidigare.
Våra nordiska förhållanden äro så- lunda icke alldeles främmande för prinsessan Therese, då hon nu — visserligen för första gången, som vi tro — besöker Stockholm.
Utom genom sin vetenskapliga och literära begåfning utmärker sig prinsessan genom syn- nerligen vackra egenskaper.
1 fromhet och hjärtegodhet liknar hon sin tidigt bortgångna moder, den dyrkade prinsessan Augusta, född ärkehertiginna af Österrike, efter hvilkens död dottern utöfvar ett intagande värdinneskap i faderns hem och flitigt deltager i dennes um- gänge med konstens och vetenskapens män.
Utur villans salong ljuder dämpad en sång ' .- å pianot därtill Det slår ackorder melodiska lockar en hand.
klink kvåll-stummad jink att till fönsterkarm flyga med väckande drill.
Och där lyssnar han huru tonerna på, gå, hur de vagga i grönskan ån af och ån till.
Uti aftonsolsglans fladdrar myggornas dans öfver brygga, som speglar i vattnet sig blank.
Mellan säfven vid strand simmar långsamt och en ekstock en and, i vågplasket flyter så rank.
Under blommande lind invid hägnande grind står jag själf som förtrollad af syn, melodi, af det däjliga bo uti högsommarro Och rén.
.
.
natten har skymt, når jag hunnit förbi.
Fredrik Nycanc / er.
De svenska kvinnorna oeh rösträtten.
Billan.
) id den sorlande strand invid löfskogens rand ligger villan i kvållsol så luftig och fin.
Öfver gårdsplanens faller dallrande grus ljus, å veranda och vägg lyser slingrande vin.
Öppna fönsierna utan hakarne ty ej vind finns Från stå på, att röra vid blad eller gren.
rabatt, där i prakt man har hafssnåckor går en doft af resedor Uti trådgården står af Flora lagt, så böljande len.
tyst en byst, och på buskarnes grenar år ros invid ros.
Öfver gråset fontän kastar pårlglitter och för stånket fly hån, brokiga fjårlar I en halfskurn berså dröja två, älskande sin kos.
och det hörs som en hviskning ur löfven ibland.
| [^ed anledning af en artikel i ett num- mer af Idun om de engelska kvinnor- nas arbete i rösträttsfrågan ber jag om plats i Iduns spalter för nedanstående, rö- rande de svenska kvinnorna och samma sak.
Det arbete dessa nedlagt på att förskaffa sig politisk rösträtt är i det närmaste intet, och ej heller har, om man undantager redak- tör Borgs motion i första kammaren om röst- rätt äfven för kvinnor, någon vid riksdagen arbetat för denna sak.
D e svenska kvinnorna, jag menar nu egent- ligen de bildade kvinnorna, tyckas i detta såväl som i många öfriga fall anse det be- kvämast att låta männen arbeta för sig, för att sedan i god ro skörda frukten af andras möda, eller också törhända de tänka som så, » att landet styres med Guds hjälp oss föru- tan », som visst en sådan auktoritet som Anna Maria Lenngren sagt i » Råd till min kära dotter ifall jag hade någon. » Skada blott att ironien så bjärt lyser igenom — annars vore den auktoriten ej god att jäfva!
Hvilketdera nu de svenska kvinnorna tänka, låter jag vara osagdt, men faktum är, att hit- tills kunna vi ej tala om någon rösträttsrö- relse alls bland de bildade kvinnorna här hemma.
Vanligen äro damerna så ytterst litet be- vandrade i lagfrågor och allt hvad därtill hörer, att de ej inse, att just den politiska rösträtten på det djupaste ingriper i deras eget, ja hela familjens förhållande, och att de, utan den, äro utestängda från snart sagdt allt ärligt inflytande på sakernas gång.
» Men kära ni, inte kunna ni väl vilja, att vi skola blanda oss i lagstiftningen, det vore då för tokigt, » säga nog många.
Men det är just hvad ni både borde och kunde göra, mina ärade damer, om ni blott vore litet mera vakna och toge till vara edra egna in- tressen.
Och det skulle vara till fromma ej blott för eder själfva, utan ock för hela sam- hället.
Icke för att jag just vill säga, det vore så önskvärdt för de frisinnade att få en skara damer till valurnorna, ty det är nu en gång så, att kvinnorna i allmänhet äro konserva- tivt anladga, men af många andra skäl vore det väl, om kvinnor hade rösträtt.
Det finnes så många lagar, hvilka på det djupaste ingripa i hela familjelifvets organi- sation, och dessa lagar stiftas nu uteslutande af män, ehuru kvinnorna j u inom familjen intaga en minst lika viktig plats I Att män- nen utelutande diktera dessa lagar är därför ett ödesdigert misstag, ty de kunna eller vilja ej sätta sig in i kvinnornas åskådnings- sätt och sålunda tillbörligen taga hänsyn till deras lycka.
Också äro lagarna betydligt partiska i allt, som rör de gifta kvinnorna, ty de sakna helt och hållet de medborgerliga rättigheter, som lagen sent omsider tillerkänt de ogifta.
Ja, den gifta svenska kvinnan kan sägas stå » helt och hållet utom lagen », såvida hon ej velat begagna sig af vissa, ytterst litet betryggande undantagslagar, hvilka synas vara tillkomna mera » till namnet än till gagnet », så föga effektiva visa de sig i praktiken.
Likväl gäller det mer i våra dagar än förr för de gifta kvinnorna att taga vara på sina intressen — ja, den utveckling affärslifvet fått, gör det till en tvingande nödvändighet för kvinnorna att skydda sin rätt för att på så sätt värna det egna hemmet och sina egna och barnens v intressen.
Just i detta fall skulle kvinnorna vid lag- stiftningen, om de själfva ville, kunna verka otroligt mycket godt.
Äfven på andra om- råden, jag nämner blott i förbigående de båda stora frågorna: sedlighetsfrågan och nykter- hetsfrågan, kunde de ingripa.
Hur mycket arbete kräfves ej just af kvinnorna, om fram- gång för dessa idéer någonsin skall kunna vinnas!
De svenska kvinnorna ha visserligen med all önskvärd ifver arbetat för båda dessa frågor, men de praktiska resultaten af arbe- tet kunna aldrig bli desamma nu, som om de själfva hade en röst med vid afgörandet.
Hvad hjälpa alla petitioner i världen, om man ej vid riksdagen kan vinna majori- tet, och den majoriteten förskaffar eder just rösträtten.
Det är ej nog med att önska vinna framgång åt sin sak, man måste äfven på ett praktiskt sätt veta arbeta för samma mål.
Skulle det nu kunna kallas » okvinnligt », om vi själfva arbetade på att förskaffa oss just det inflytande, som fordras för att verk- samt kunna ingripa i lagstiftningens gång.
Om vi genom energiskt arbete förskaffade oss medel i händerna att kunna förbättra
IDUN 1894 de lagar, som röra hemmet, sedligheten och nykterheten, allt frågor, som sedan urminnes tider legat kvinnorna långt närmare om hjär- tat än männen!
Ty dessa frågor äro lifsfrå- gor för kvinnorna och ingripa på det dju- paste i hela deras tillvaro.
Det kunde väl hända, att en och annan kvinna med ifver och hvarför inte äfven med framgång ägnade sig åt det politiska lifvet, men jag tror, att det säkerligen ej blefve många; däremot tror jag helt visst, att många tänkande kvinnor skulle begagna sig af sin rösträtt, för att främja hvad de ansåge vara godt och rätt.
Redan nu äro ju så otroligt många kvin- nor uteslutande hänvisade till sitt eget arbete, skulle det då ej vara på sin plats, att äfven kvinnorna deltoge i arbetet för att förskaffa sig inflytande på de frågor, som beröra det samhälle, för hvilket de arbeta, af hvilket de äro medlemmar, att de sökte skaffa sig medel i händerna till att förbättra sin ställ- ning?
Jag skulle därför vilja föreslå de svenska kvinnorna, att de följde sina engelska syst- rars exempel och rundt om i landet, hvar och en i sin mån, arbetade på att väcka in- tresse för rösträttssaken och framför allt sökte klargöra för de tvekande och rädda bland sina medsystrar, att det långt ifrån är okvinn- ligt och dåraktigt att vilja deltaga i stiftan- det af lagar, som de själfva skola lyda, samt alt på samma gång säga dem, att det är långt dåraktigare att med armarne i kors åse det rastlösa arbete, som pågår rundt omkring dem, utan att söka ernå det ringaste inflytande därpå till fromma för samhället.
Kat a Da / ström.
Ett afskedsbesök.
Skizz af Gerda Meyerson.
(Forts, och slut).
Det var en kort dröm, och mitt hjärta sved, när min flickas trolöse fästman gifte sig med änkan.
Jag sörjde lika mycket som Elsa själf, tror jag, och jag sörjde mest öfver att hon aldrig blef sig lik sedan.
Vackrare blef hon, ansiktet blef så smalt och ögonen så allvarliga, och det klädde henne.
Men det skälmaktiga barnet, som muntrade upp hela huset och tröstade en, när man var nedslagen eller sjuk, fanns inte mer.
Med arbetet blef hon ännu ihärdigare än förut, aldrig begärde hon ' något nöje, och aldrig ville hon vara tillsammans med annan ung- dom.
Sällan gick hon ut annat än om kväl- larna, när bon hämtade systern i boden.
Hon var fullkomligt frisk, hon åt och sof och talade aldrig om, att hon sörjde.
Ar- betet tycktes vara det enda hon frågade efter, och det var nog bra, men för mig, som själf slitit ut mig på att sy, var det en pina att se henne år efter år nöta bort sina bästa krafter utan något annat intresse än att be- ställningarna skulle bli färdiga på bestämd tid.
Ja, så länge Anna var hemma, gick det ändå an, men så blef hon gift.
Det var en stor glädje, förstås, men för mig byttes den snart i sorg, ty ett år efter bröllopet reste det unga paret till Amerika.
Nog gjorde jag allt hvad jag kunde för att afråda dem, men inga böner hjälpte, Anna var lika en- vis som hennes man.
Och snart voro de borta, och vi fingo bref, att de hade det bra, och i hvart bref talade de om, att Elsa och jag skulle komma efter, jag kunde behöfva hvila mig — - skrefvo de, och Elsa skulle nog lätt få arbete.
Jag svarade aldrig något på deras förslag, och jag talade inte ens om dem med Elsa.
Och Elsa sade ingenting därom, men jag såg nog, att för hvart bref som kom, såg hon mer intresserad ut.
Hvad jag inte såg var, att hon för hvar månad lade några kro- nor till i den lilla sparbössan, där hon hade sina enskilda förtjänster.
Och först efteråt kom jag att tänka på, att Elsa var gladare på den tiden, än hon varit på länge förut.
Men sedan på sommaren fick jag rheuraa- tisk feber, och doktorn ville nödvändigt, att jag skulle resa bort och bada.
Själf hade jag inga pengar, och när Elsa erbjöd mig sina besparingar, och jag såg att det kostade på henne att ge mig dem, sade jag naturligtvis nej först.
Men då sade Elsa, jag minns så väl, hur hon sade.
» Om du får veta att de här pengarne skulle ha användts till en bil- jett till Amerika, tar du den nog gärna, mamma lilla. » Hvad hon skrämde mig!
Jag tog mig det så när, att jag blef sjuk igen, för aldrig hade jag anat, att min Elsa på allvar funderade på att resa dit öfver.
Och jag tackade Gud för sjukdomen, jag måste ju ta pengarna för att bli frisk till vintern, och jag förstod att han gjort mig så sjuk igen, emedan han inte ville, att Elsa skulle öfverge sin gamla mor.
Och det såg ut, som om hon inte längre tänkte på Amerika.
Hon studerade inte sy- sterns bref så flitigt som förut och samlade inte alls i sparbössan.
Hon arbetade lika ifrigt med sömmen, men hennes lynne var inte det bästa, och syflickorna hade inte så glada dagar.
Förtjänsten blef också mindre för oss, vi måste arbeta rastlöst, och ändå blef det ingenting öfver.
Det var bara att sy och sy från morgon till kväll, om man ville ha något så när bra.
Det enda, som afbröt enformigheten, var just brefven från Amerika, men dem var jag så rädd för, de kunde ju locka Elsa ifrån mig.
Och en dag — det är nu tre år sedan — kom det ett.
bref till Elsa, också det från Amerika, men ej med Annas stil, utan med en stor vacker utanskrift.
Jag gick med det i fickan en hel timme, utan att våga ge henne det.
Men när syflickorna hade gått och ätit middag och vi voro ensamma, tog jag fram det.
Jag anade, att det var något ledsamt med brefvet, men jag tordes inte göra en enda fråga, medan Elsa läste de många tätt skrifna sidorna.
Hon sade heller ingenting, men när hon läst det nästan till slut, gick hon in i sitt rum och stängde dörren.
Hvad jag var hjärtängslig, medan jag satt därute i ovisshet och väntade, utan att kunna smaka en bit af middagen.
Jag vet inte, hur länge Elsa dröjde, för jag tyckte att det var en hel evighet.
Men hon var som en annan människa, när hon kom ut till mig, så ung och glad såg hon ut.
Och så fick jag höra brefvet.
Aldrig hade jag kunnat drömma om något dylikt.
Det var ett friarbref, och hade det inte kommit från det där landet, som redan tagit ifrån mig två af mina barn, skulle jag ha blifvit så glad öfver det.
Tänk, det var från en barn- domsvän till Elsa, en gosse, som bott i samma hus som vi.
Han hade lekt med henne, när hon var liten, och följt henne till skolan, när hon blef äldre.
Han hade gifvit henne en present, när hon gick och läste, och han skref, 247 att det var i förtviflan öfver att hon förlof- vat sig, som han reste till Amerika.
Nu bad han henne att komma dit och bli hans hus- tru.
Var det inte som en saga?
En gång hade han varit hemma, vi hade träffat honom som hastigast, men glömt honom snart igen.
Då var han gift, men nu var han änkling utan barn och kunde bjuda Elsa ett bekym- merfritt lif.
Han hade aldrig glömt henne — skref han — och hoppades, att hon hade någon vrå i sitt hjärta för en trogen barn- domsvän.
Det var ett så vackert och rörande bref, och jag grät, när jag läste det.
Men sedan grät jag öfver mig själf, öfver att Elsa skulle resa ifrån mig.
Ty hon var obeveklig från första stund.
Inte var det kärlek till barn- domsvännen, som dref henne dit ut, utan, som hon sade, det var utsikten att få slippa ifrån det enformiga slaflifvet vid symaskinen.
Och mig ville hon ha med sig.
Både Anna och Ragnar skulle taga emot mig med öppna armar, det visste vi ju.
Men jag var lika envis som alltid.
Förr ville jag komma på fattighuset eller svälta ihjäl här hemma, än jag följde med.
Elsa grät och bad mig.
Amerika hade alltid varit hennes dröm, tillstod hon.
För min del hade hon så länge stridt emot, men detta tillfälle till en tryggad framtid kunde hon inte låta gå sig ur händerna.
Hon hade fattat sitt beslut, hon var led- sen att behöfva lämna mig, men hon kunde inte afstå från att fara.
Så reste hon, ensam, utan att kunna språ- ket, men med godt mod.
Fästmannen hade skickat rikligt med respengar, han var äfven lycklig och väntade henne otåligt.
Och jag stannade kvar och fortsatte samma släp som förut.
.
.
. » Fru Möller satte handen för ögonen och förblef tyst en lång stund.
Jag vet inte, om hon grät, men jag tordes inte störa henne, utan väntade tyst på, att hon skulle fortsätta.
Efter ett par minuter började hon igen, men i en helt annan ton.
Förut hade hon berättat ifrigt, liksom jagad af de påträn- gande minnena, nu talade hon sakta, nästan mödosamt.
» De här åren, det är bara litet mer än tre år sedan Elsa reste, hvad de ha varit långa, nästan som tio andra!
Så många bref som jag har fått!
Alla tre skrefvo de så vänligt, Anna hade ett sådant trefligt rum för den gamla, Elsa längtade att få visa mig sin lilla gosse.
Ragnar, han nästan er- bjöd sig att komma och hämta mig.
Alla tre sörjde de öfver, att jag skulle behöfva lefva så ensam, skrefvo de.
Och jag läng- tade förstås efter dem allesammans, tänk att aldrig få se sina barnbarn, det kändes svårt.
Men jag hatade Amerika, och jag skref, att hellre än jag satte min fot i det landet, ville jag sörja mig till döds i det gamla hederliga Sverige.
Jag tröttnade inte på att upprepa det, men de tröttnade på att be mig komma.
Deras bref blefvo mera säll- synta.
Och underligt var det, när ingen mer bad mig, att jag skulle komma, då önskade jag, att de skulle göra det.
Jag längtade så förfärligt och tyckte nä- stan det var omöjligt att hålla ut här hemma.
Men de sökte inte längre öfvertala mig.
Pengar och presenter skickade de mig ibland, och därmed måste jag vara nöjd.
Hvad jag sörjde öfver min hårdhet förut, hvad jag ång- rade min envishet!
Jag hatade Amerika mer
IDUN 248 än någonsin, men alla mina tankar voro be- ständigt där.
Så kom för en månad sedan ett bref från Ragnar.
Han hade blifvit änkling med tre små barn, och han var så förtvinad, stackare.
Det tog j a g som ett tecken från himmelen, fröken!
Jag ville resa till San Francisco och bo hos honom och sköta om de små.
Och jag skref med detsamma.
Gud skall nog skänka mig krafter — skref j a g — det är nog hans vilja, att jag skall resa, annars hade han inte väckt en sådan längtan efter er alla i mitt hjärta.
Det kändes riktigt godt att få ödmjuka sig och skrifva så, och jag fick sådana kära, vänliga bref till svar från alla tre barnen.
Och nu är jag så långt, att jag reser i öfvermorgon, ser fröken. » H o n drog själen om sig och reste sig upp.
» Jaja, det är allt underligt att tänka, att man på gamla da ' r skall dit bort ändå » — suc- kade hon.
» Och nu får jag säga adjö och tacka för den här stunden!
Det har varit » — hen- nes röst darrade, och hon kramade min hand mellan sina båda — » det har varit en sådan lättnad att få tala om det riktigt, alltsammans. » Hon neg och neg, under det tårarna runno utför hennes skrynkliga kinder, och mumlade något, som jag inte hörde, till tack för min önskan om en lycklig resa.
Så släppte hon min hand med ett plötsligt ryck, och innan jag kom mig fcr att följa henne, hade hon skyndat ut i tamburen, öppnat dörren och gått.
Stackars gumma!
Lifvet hade handskats hårdt med henne.
Kanske skulle hon kom- ma att få sina gladaste dagar just därborta i det afskydda och nu likväl så efterläng- tade Amerika.
vanliga sysslandet med penseln bringas i dagen, skall lefva dagsländans korta lif, o c h när mode- strömningen kastar o m, dö lika hastigt som den.
Allt skräp, s o m utan .innehåll skyltar på våra väggar, utan att vara till glädje för någon, kan lika gärna eller hellre vara borta.
Fråga dig själf, för hvad hänger detta här, eller hvarför skall jag gifva detta ett rum på min vägg.
Svarar du dig själf uppriktigt, att det endast är för att det bru- kas så, låt det då vara ogjordt.
Du gör dig själf en stor tjänst, då du ej dömer dig att dagligen gå och se på något, som ej tillfredsställer ditt öga.
Jag har i det här sagda sökt framhålla, hvad som bör vara driffjädern för all dekoration: ett inre behof efter skönhet o c h trefnad, o c h j a g har sökt visa, hur konsten, genom de alster dess ämnessvenner forma, hjälpande räcker o s s sin hand vid mättandet af denna längtan.
Vid konstens sida står konstindustrien, som genom att gifva ädel form, lämplig ornering och behaglig färg åt föremål afsedda för det nyttiga, gör dem tilltalande för vårt formsinne o c h vår skönhetskänsla, hvarigenom de väl försvara den plats s o m prydnader vi gifva dem vid sidan af den egentliga konstens alster.
Men utom dessa föremål — konstens o c h konst- industriens — ha vår förskräckelse för tomma väg- gar o c h kärlek till prydnader o c h särskildt vägg- prydnader med fantasien o c h reproduktionsför- mågan till hjälp framalstrat en annan utomordent- ligt rik flora inom väggdekorationen, s o m också bör ägnas några ord.
För att klargöra, Irfad j a g åsyftar, vill j a g nämna, hur tanken första gången uppstod hos mig att i Idun säga några ord o m väggens pryd- nader.
Det var vid genomläsandet af några i tidningens frågoafdelning framställda spörsmål angående denna sak.
Frågor framställdes, hur man af en del uppräknade småsaker — j a g erin- rar mig särskildt, att kotiljongsdekorationer och porträtt från cigarettlådor nämndes — skulle kunna sammansätta några nätta prydnader för väggen; och frågor samt råd i samma väg ha sedermera då o c h då återkommit.
Det är j u gifvet, att o m man med sådant lappri vill belamra sina väggar och känner sig tillfredsställd därmed, har man endera sin smak förskämd, eller också, o c h detta troligare, ligger den ännu i träda.
Ty, utgående ännu en gång därifrån, att det är ett inre behof, s o m skall mättas, en längtan efter något vackert för öga o c h tanke att dröja vid, som skall tillfredsställas, kan man j u icke neka till, att den andeliga föda, bestående af dylikt skräp, s o m räckes det hungrande sinnet, är ytterst tarflig, o c h det samma gäller många af de före- mål, som med rang, heder och värdighet af pryd- nader rekommenderas o c h användas.
Se vi till.
Af Nicke Nuck.
exempel på dessa torkade ängarnas blomster i (Forts. o.
slut.)
makartbuketterna, dessa påfågelsfjädrar, dessa konstgjorda fjärilar, spindlar och annat kryp, dessa Måleriet torde nog vara den konstart, som äger draperier, solfjädrar, parasoller, sköldar, rosetter, uttrycksmedel att bäst göra sig omtyckt i vid- öfverspunna flaskor, allt detta krims krams, som sträckta kretsar, o c h hvad särskildt taflan beträf- mer eller mindre vingligt håller sig kvar på våra far, har dess lämplighet s o m prydnad för väggen väggar, allt detta » som visserligen ej » — som så fått burskap i allmänna medvetandet, att ett man ibland, utom i praktiken, får lära, på samma hem för att vara fullständigt — j a g vill ej säga gång man får något råd — » s å länge bibehåller möbleradt, men orneradt — ej bör sakna en eller sig, men s o m ej heller kostar så mycket i tid och flere taflor på väggen.
Detta är nog godt o c h väl o c h lyckligt nog för penningar, » så måste vi också medgifva, att det den konstutöfvande artisten, endast att det s o m i allmänhet skänker bra liten valuta, men däre- mot ej underskrifva betyget o m tiden, så länge taflan framställer o c h det sätt, på hvilket detta sker, få vara hufvudsak samt färgernas o c h den ännu damm alstras o c h trifves på vår jord.
Ty om också själfva tillverkningen går fort nog, tänk mer eller mindre glänsande ramens effekt mot omgifningen bisak.
Ty konsten kan o c h bör också bara på all den tid, s o m fordras för att hålla allt putsadt, ty vi skola icke ens antaga, att någon, vara dekorativ, men på samma gång eller rättare som genom dekorativa anordningar visar sig äga framför detta tillåter den oss ställa högre fordrin- skönhetssinne, saknar den därmed besläktade kar- gar på sig.
Ett verkligt konstverk inom måleriets dinaldygden: renlighetskänsla.
område skall med riktig teckning o c h färgernas mjuka sammansmältning tilltala ögat, men det Emellertid är det ej min mening att bryta staf- skall äfven genom det ämne det behandlar o c h ven öfver all fantasidekoration, ty med små medel genom den idé det för fram tala o c h tala godt kunna mången gång vackra och tilltalande anord- till vår inre människa.
Det är konstens uppgift ningar se dagen.
Och just detta, o m de äro till- att verka lyftande, förädlande och vederkvickande.
talande, o m de hafva något att säga oss, berät- I vår oroliga värld, där så mänga materiela o m - tigar dem till en plats i vårt hem.
Fråga vi här- sorger trycka oss, står konsten, uttrycket för det efter, få icke endast verkliga konstverk rum där, sköna, det sanna, det harmoniska, o c h vill väcka utan vi gifva också — på samma gång mycket tankar på ett högre, ett andeligen rikare lif, s o m intetsägande skräp faller igenom — plats åt an- vår ande i grunden trår efter, men hvilken läng- språkslösa saker, sådant som kanske mången gång tan ofta förkväfves.
totalt saknar konstvärde, men som af ägaren skat- Om väggens prydnader.
tas högt, därför att dess åsyn påminner honom Ställa vi sålunda stora fordringar på konsten (och vi icke endast kunna göra detta, utan vi om personer o c h händelser, vid hvilka hans tanke skola det äfven), må vi ej glömma att själfva — gärna dröjer.
Sådant är dels porträtt — det fal- ler j u af sig själft att den mest urblekta fotografi om vi omgifva oss med konstens verk och sålunda i den enklaste ram, på hvilken ägarens blick med visa oss intresserade däraf — också verkligen vara det o c h söka förstå, hvad den vill gifva o s s; o c h kärlek, ömhet eller glädje hvilar, står i värde o- ändligt före mycket annat o c h väl försvarar sin detta konstförstånd o c h den därmed förenade kär- plats, — dels föremål, ofta rent bagateller, som leken till konsten (ty det man förstår, det lär för andra blifva stumma, men för ägaren gömma man äfven älska) blir den bästa rådgifvaren vid valet af konstverk för smyckandet af våra hem.
nyckeln till rika minnens skattkammare.
Jämföra vi t. ex. en liten vissnad krans, s o m en gång Det myckna kram, som genom det i våra dagar 1894 gafs och togs vid något för ägaren minnesrikt till- fälle, och en ståtlig köpt makartbukett, vid hvil- ken ingenting annat fäster än möjligen damm, är det ej svårt att afgöra, hvilkendera bör få heders- platsen.
Om smaken ligger i träda, skulle det vara kärt om mina ord kunde verka som ett litet spadtag däri, eller — för att öfvergifva bildsprå- ket: om vi, utan att göra klart för oss, hvad upp- hof och mening äro, af andras exempel lockas att besinningslöst samla omkring oss hvarjehanda konstartiklar, må då det sagda förmå ögat att med sund kritik mönstra de dekorativa anord- ningarna, och måtte denna syn på tingen föran- leda en liten gallring, där så behöfves.
All dekoration är en frivillig sak, den skall skänka oss trefnad och glädje, ej den tomma glädje, som består däri, att man fått sitt hem lika fullplockadt som de bekantas, utan den som upp- lifvar sinnet, som utgör den andliga motvikt, som håller själen ung gent emot de materiella tryckande bördorna.
Lyckönskningsadressen till kronprinsessan Lovisa af Danmark öfverlämnades tidnings förliden utgifvare till fredag af denna H.
K.
H.
vid den audiens, s o m sagda dag blifvit h o n o m be- viljad.
sin H.
K.
H.
kronprinsessan lifliga förvåning öfver, att man många årens skilsmässa kär hågkomst fosterland.
som mycket som gamla kronprinssessan förklarade sig sätta värde på den h y l l n i n g, den så talrikt kom trots de älskade såväl gemål ännu hade henne i så hennes högt genom adressen sig i Och hennes ett uttalade tacksamhet o c h sin oförställda dem till undertecknade del.
Båda sade o c k mycket väl känna till » Idun » samt huru allmänt spridd den vore i n o m Sve- rige.
Audiensen, ligare i några hvilken få samtidigt ytter- deltogo under personer l e d n i n g af svenske ministern i K ö p e n h a m n, baron Beck-Friis, varade naturligtvis en- dast en kort stund, då j u en mängd andra deputationer varande väntade vid kronprinsparets Hvad träffar, på företräde.
audiensen alla voro oräkneliga vi nämna, adresser, lopsfesten till aflämnats, adressen När- öfrigt barn.
lyckönskningsadressen kunna för att eljes be- bland de s o m vid silfverbröl- det danska kronprinsparet med de nära fjorton tusen s v e n s k a k v i n n o r n a s underskrifter ej torde hafva väckt den minsta uppmärk- samheten.
Barnteatrarne i Paris.
För Idun af Jane Gernandt-Claine.
å fort Guignol — Paris ' Kasper — väl uppenbararat sig i Luxembourgsträd- gården och Champs-Efysées, hjälper det icke, om Polichinelle gör sitt bästa i den lilla ele- ganta barnteatern vid Galerie Vivienne, ty dess väggar stå tomma, men vill man se den lilla salongen fullsatt, skall man gå dit en
IDUN 1894 Böndagsförmiddag om vintern under en af dessa matinéer, som äro pariserbarnens dröm, och där mannen med den dubbla puckeln börjar med att trolla och slutar med att dela ut presenter såsom belöning för den drägliga franska motsvarighet till hvad som på andra sidan kanalen lätt skulle urarta till söndags- skolefullkomlighet.
Det är nämligen genom Polichinelles händer en pariserpappa eller mamma stundom uppmuntrar dygden med en docka eller en Noaks ark, hvilken gåfva un- der skällande applåder öfverlämnas till den lycklige mottagaren, som aldrig är för liten att uppskatta hvad äran kan skänka af till- fredsställelse och tjusning.
Teaterns publik är sammansatt af alla stånd, men arbetaren, som kanske ger ut en half dagspenning, för att hans bleka flick- unge en gång skall få sig ett riktigt godt skratt, försvinner bland den kompakta majo- riteten af borgerliga fäder och mödrar, hvil- kas breda ryggar deras blomstrande söner och döttrar äro kallade att ärfva.
När dessa små, påpälsade och med händerna i kavaj- fickor eller muffar, stå i kö utanför teaterin- gången, anta de något af det till hälften tå- liga, till hälften uttråkade allvar, som kän- netecknar den stora publiken, när den vän- tar utanför Théåtre Francais eller Odéon.
Det unga ämnet till en blifvande klubb- eller sportsman betraktar en annan obekant fram- tidsvariant af typen med detta ögonkast, som är så fullkomligt blottadt på hvarje slag af uttryck, att ingenting kan vara mera likgil- tigt korrekt, och den unga damen, hon, som vet med sig själf, att det icke är en plym på hennes hatt, som icke sitter som den skall sitta, icke ett veck på hennes klädning, som icke faller efter konstens sista regler, under- söker med hela den oförbehållsamma nyfi- kenheten af sina sex år, om den eller den lilla grannen också är chic.
Och trots allt detta förstår hennes lilla ansikte att bibe- hålla ett oåtergifligt något af förnäm sluten- het, som återspeglar den omisskänliga reser- ven i modrens eller stora systers blick på omgifningen.
Men vid sidan om dessa små försigkomna får man också se barnaanleten, hvilka stråla vid tanken på Polichinelle, och när hela denna lilla värld väl passerat bil- jettluckan, när man ändtligen tagit af rock och kappa och kommit in i teatersalongen, tyckes förväntningens spänning gripa alla dessa unga damer, hvilka med graciösa vrid- ningar på sina små axlar sätta sig till rätta i stolen, liksom de se mamma eller stora sy- ster göra, och alla dessa unga män, hvilka liksom pappa vända sig om och underkasta publiken en flyktig granskning.
Anblicken af dessa småflickor med luftigt utkammadt hår och dessa smågossar med allvarligt be- nad lugg eller med långa lockar nedför ryg- gen och utöfver skuldrorna har något oemot- ståndligt intagande, och man skall bara se, hvilken ljusning det far öfver dessa ansikten, när ridån går upp och Polichinelle träder in med sitt sminkade ansikte och sin gula och röda sidenkostym.
Han gör trollkonster — och hur vidga sig icke alla dessa ögon, som icke förlora en enda af hans rörelser, hur förvå- nad är man icke, när han skakar hundra- tals små trikolorer ur en tom hög hatt, och med hvilken ifver sträcker man icke ut hän- derna, då ouvreusen delar ut dem i salon- gen.
Den svärtade negern, som sedan kom- mer in och spelar dragharmonika och dan- sar negerdans med sina långa klapprande skor, har icke hälften så mycket framgång, och när en pjerrot återger en hundvalps grad- 249 vis växande skicklighet i att skälla, när han härmar kattomas jamaDde och det sedesamt afvärjande kackel, hvarmed en ung höna be- svarar tuppens entusiastiskt galande hyllning, är det icke barnen som skratta mest, det är mamma och stora syster, hvilken redan va- rit med om balerna och tror, att hon känner lifvet.
Pantomimen, som följer efter, är mera äg- nad att roa de små.
Det är den eviga och oemotståndliga historien om den själfsvåldige pojken, som spelar sin omgifning spratt på spratt, och den unga publiken jublar af be- låtenhet öfver att se sina kära odygder gå igen på de bräder, som föreställa världen, i synnerhet som moralen äger den äkta fran- ska ingifvelsen att göra sig så liten som möj- ligt, när den ändtligen har sin oundvikliga entrée inemot slutet.
Det hela har en fart, en fläkt, en lätthet, som kan muntra äfven de vuxna, men det är de smås anmärknin- gar man skall höra under mellanakten, när ouvreusen gjort sin rond med kakbrickor och hela parkett äter tårtor eller förlorar sig i njutningen af att suga på dessa långa kara- meller, som parisersmåttingarna veta att hålla i sina behandskade händer på ett sätt, som inga barn i världen skulle kunna göra dem efter.
» Pas commode — hem? — cehri-lu », utbrister ur djupet af sin öfvertygelse en pojke på en sex — sju år.
Det är pantomimhjälten han tänker på och farfar han vänder sig till, och denne patriark, som troligen känner en an- nan byting, hvilken icke är commode han heller, ser på gunstlingen med en oefterhärm- lig blick af godt förstånd.
Efter mellanakten kommer nöjets glans- punkt — Polichinelles utdelning af de för- seglade paket, som man anförtrott honom före representationens början, medan han ännu var en herre i svart redingote som alla an- dra.
Han inleder högtidligheten med ett li- tet föredrag, fullt af smickrande allvar, och ropar därefter upp namnet på den lycklige, som han äger att belöna.
Det är pantomi- mens unge beundrare, som först blir fram- kallad.
Mycket rak i sin lilla sammetsblus med spetskragen, men med ett brunlockigt hufvud, som han redan vet bära med inta- gande ledighet, springer han, rask och vac- ker, upp på scenen.
» Monsieur, » säger Polichinelle, alltjämt i samma allvarsfulla ton, » det är mig en glädje att som en uppmuntran för den flit ni åda- galägger i edra studier få lämna er en liten gåfva från Polichinelle den äldre, min högt- ärade far, men på samma gång torde ni till- låta mig att uttala den förhoppningen, att vissa kantigheter i ert uppförande måtte ut- jämnas.
Nu vill det synas, som om ni inte alltid skulle vara riktigt lätt att handskas med — inte så alldeles commode. » » Det är sant, herr Polichinelle! » utbrister gossen, högt och käckt, medan farfar strålar och den vuxna publiken, vunnen af den lilles stolta och säkra låter, ger sin sympati till- känna i ett halfkväfdt mummel af betagna utrop.
» Ni skall ändra er — je Véspére, monsieur,- » säger Polichinelle högtidligt.
» Monsieur, » svarar gossen med en bugning och ett leende, som borgar för att de spiri- tuella männens ras ännu kan räkna på ge- nerationer i Frankrike, » je Véspére — comme vous. » Och så vänder han tillbaka till far- far, följd af en smattrande salva af applå- der, som först tystnar, då Polichinelle ropar upp ett annat namn och en förtjusande ljus- I iffnrsäkrinushnl.
New-York II 0 klädd bébé, som icke ser ut att kunna taga många steg på egen hand, alldeles ensam traskar upp på scenen, där ett paket, som nästan är större än hon själf, ligger och vän- tar på den lilla.
Hon griper om det med båda händerna: &gt;; Tack, herr Polichinelle! » säger hon öfverlycklig, och herr Polichinelle bär både henne och paketet ned på parkett.
Gränsen är upphäfd mellan teatertiljorna och salongen, man ropar upp de större, lik- som man ropar upp de små, men det är nä- stan för starkt, när en förvuxen flickunge, omöjligt lång och olycklig öfver sin längd, mottar en docka ur Polichinelles händer, me- dan hon ser ut att vilja sjunka genom golf- vet, då han, nästan lika generad som hon, på initiativ af någon obarmhärtigt ungdom- lig mamma, som icke kan försona sig med tanken på att hon snart har en stor dotter, förklarar, att han hört en fågel sjunga om, att mademoiselle ibland brister i artighet emot sin guvernant.
Det är ett hån att applådera det arma barnet, och som om själfve Polichinelle hade medlidande med henne, gör han ett hastigt slut på den pinsamma scenen genom att låta dela ut skallror i salongen och be orkestern spela upp en marsch, hvilken det står publi- ken fritt att accompagnera.
Man skrattar, mau skriker, man skramlar med skallror, och så befäster han sitt välde, den populäre herr Polichinelle, men det hin- drar icke, att man öfverläranat honom och hans teater åt sitt öde.
Nu är det i Luxem- bourgsträdgården och i Champs-Elysées, som det yngsta Paris roar sig hela de långa soliga dagarna.
Där har man de små eki- pagen, förspända med getter, där har man karusellen, gungorna, mannen som kan trolla, och sist Guignol, den oemotståndlige fader Guignol, rodockan af ålder, som alltid äger sin publik af gatpojkar, af sysslolöst tjänste- folk och af barn.
I den nya eleganta tea- tern i Tuileriträdgården, där man får titta på honom inför ett brädskrank, som svart- sjukt afstänger alla dem, hvilka icke kunna betala, slår han dock oftast sitt hufvud i väggen inför tomma eller halftomma bänkra- der; — det är icke så man vill se honom, det är i det fria, där ett rep skiljer dem, som ha råd att ge ut två sous, ifrån de an- dra, men där ingen är utestängd.
Föreställ- ning efter föreställning stå de där, de sysslo- lösa, hvilkas tid icke är pengar — alla de platssökande, som komma från kommissions- kontoren, och gaminerna, hvilkas fröjd det är att drifva.
Och genom denna lefvande massa tränga sig barnen med sina bonner eller med pappa och mamma, hvilka ibland bevarat förmågan att skratta lika godt som de små, när Guignol utdelar slag till höger och vän- ster med den oundvikliga käppen, som slut- ligen dansar på hans egen rygg.
Ty hur äfventyret än växlar, beroende på rikedomen af dekorationer och frodigheten af de respek- tive teaterledarnes fantasi, förblir slagsmålet föreställningens eviga intresse, liksom det öf- verallt och alltid är Gavroche, parisergami- nen, som öfverlistar domaren, gendarmen och själfva pappa Guignol och som med al- drig svikande fintlighet förstår att undvika hugg och slag.
Han är favoriten, och när han befinner sig i klämman, när hans pappa är på jakt efter skälmen och frågar, om då ingen vet, hvar han kan vara, är det hun- dratals små röster, som skrika » nej ».
Och hur förtjust är man icke, när bytingen tages i förhör af domaren eller gerdarmen oeh sva- rar » ja, nej » på alla frågor, tills ransakarna 6 Ufråntor fJJ;.!
*: ' AL.
Ill I 5 &amp; J J 5 kr.
513,064,511.
A R 9 1 R Q 7 A
IDUN 250 fulla af förtviflan slå sina trähufvuden i ram- pen och Gavroche begagnar sig af ögonblic- ket för att efter ett par välriktade käpprapp försvinna i en kuliss.
Slyngelfiffighetens triumf, föräldramyndig- hetens och rättvisans bedröfliga nederlag — allt detta är icke vidare vackert, icke vidare lärorikt, men hvad betyder det, när det väc- ker denna barnaglädje, när det framkallar dessa skratt, som göra fäder och mödrar så lyckliga, och som äro de mest klingande ac- korden i världsstadens rika melodi.
N ä r.
å s k a n går.
j L l e mest storslagna naturföreteelser, som (4tr yppa sig för dödliges blickar, bli ofta l obeaktade och göra intet intryck endast på den grund, att de äro så alldagliga.
Hvem darrar för solens nedgång?
Hvem faller i hänförelse, då hon uppstiger i all sin glans?
Blott de sentimentalaste bland de sentimentala, och dessa löpa ändå nästan fara att göra sig till åtlöje därmed.
Men det gifves andra företeelser, hvilka återkomma lika naturligt och under gifna förutsättningar och trots detta väcka ångest och förskräckelse, icke minst hos det s. k.
» svaga könet ».
V i syfta på sommardagarnes oväder.
Och dock är dagarnes och årstidernas vexling under årets lopp oäidligt mycket far- ligare för allt lif, isynnerhet människornas, än alla oväder sammanlagda under samma tid- rymd.
En enda natts vårfrost dödar mer än hela sommarens hagel, och den menlösa cigar- rens obevakade glöd sticker flere hus i brand än den eld, som ljungar från himmelen.
När åskan går, pläga ängsliga naturer iakt- taga en mängd mer eller mindre förnuftiga försiktighetsmått, hvarigenom de tro sig skyd- dade för dess fruktade makt.
D e släcka elden på härden, emedan det heter, att den uppstigande röken kan blifva en ledare för blixten.
D e församla sig i ett rum, så myc- ket som möjligt i midten af detsamma och på afstånd från skorstensmuren, på det att en blixt, som träffar denna eller väggarne, ej skall nå dem.
Somliga påslå att man måste stänga fönstren och ej gå i dörrarne, på det intet drag må upp3tå, under det andra för- mena, att man bör hålla fönster och dörrar öppna för att undvika faran af kväfuing i händelse af ett åskslag och gifva de half- bedöfvade tillfälle att komma ut.
Förstån digast är att undvika drag, men hålla ett fönster öppet.
De riktigt hjärtskrämda kunna tillochmed falla på den idén att gömma sig i källaren.
Men blixten fladdrar icke som en dufva in genom fönstret, han tar sin väg från ofvan nedåt och tvärtom och uppsöker lika gärna källaren som takåsen.
Men ve dem, som vid en plötslig brand befinna sig i källaren!
Rådligt är att under ett åskväder icke ställa sig i den öppna porten eller i närheten af skvalande takrännor.
För dem, som öfver- raskas af oväder på öppna fältet, har man äfven hört många förhållningsregler predikas.
Man skall springa af alla krafter, säga som- liga, för att nå ett skyddande tak.
Men andra hålla före, att blotta draget vid springandet kan leda blixten!
Så heter det, att ingenting är farligare än att på öppna fältet vara det enda uppstående föremålet — alltså in i skogen!
Men från andra håll var- nas bevekligen för träden: aldrig bör man i åskväder ställa sig under ett träd.
I synner- het skulle ekarne vara farliga.
Förnuftigast är emellertid att gå den väg, man är på, lugnt fram, som om ingenting passerade.
Kastar mig stormen till marken, då må jag åter stå upp; blir jag våt in på bara kroppen, så kan jag väl sedan bli torr; och råkar mig blixten, så kan det lika väl ske hvarhelst på vida jorden.
Man har uppfunuit åskledaren.
Dess nytta kan hvarken teoretiskt eller af erfarenheten bestridas, men dess förnämsta uppgift ligger utan tvifvel däri, att de människor, som bo under de3s spira, känna sig trygga.
Ty denna känsla af säkerhet, detta herravälde öfver ångesten är egentligen det viktigaste vi kunna uppnå gent emot okufliga naturkrafter.
Den oförnuftiga rädslan för hvarje oväder under ett helt lif är väl mycket sämre än till och med en blixt, som för en gång slår ned i gafvelkrönet.
Från blixtslaget till antändning och brand är föröfrigt lång väg: af tio åsk- slag tänder knappast ett, och lika sällan blir någon dödad af en blixt, som slår ned i bo- ningen.
Det är säkrare i ett hus, som står på klippgrund, än i ett på fuktig och lös botten.
För höstackar och hölador bör varnas, ty dessa tyckas genom den från dem upp- stigande fuktigheten draga till sig blixten.
Jämförelsevis säker för blixten är man på mycket höga berg och i djupa, trånga dalar, som begränsas af branta bergväggar.
Ännu säkrare är det på ett järnvägståg, man har ytterst få exempel på, att järnvägsresande träffats af blixten.
Äfven om den slår ned i ett tåg, brukar den afledes, utan att anställa någon skada.
Den smärtfria död, som den af blixten träffade ljuter, må visserligen vara en ganska ringa tröst, då ju dess plötslighet förhöjer fasan.
Men enligt samstämmigt vittnesbörd från alla, som återkommit till lif efter en åskbedöfning, åtföljes densamma af en ögon- blicklig medvets- och känslolöshet.
De träf- fade erinra sig ej ens att ha sett skenet, än mindre hinna de gripas af tanken på döden.
Deras oangenäma förnimmelser börja först i det ögonblick, då de åter vakna till lifvet.
Det kan hända, att människor i åttio år hysa fruktan för döden, och till sist kan man knappast säga, att de dö.
Det heter, att de genom Guds nåd så plötsligt utsläckas, att de intet veta eller förnimma af alltsammans.
Men denna skaparens flammande andedräkt sväfvar beständigt öfver oss.
Blixten är ju nästan den enda förintande kraft, inför hvil- ken människan står absolut maktlös, inför hvilken hon ej kan mildra och lindra.
Hon kan hvarken undvika eller utsätta sig för denna fara, hon är den helt och hållet under- gifven.
V i sluta med den åsikten, att rädslan för åskan ej står i något rimligt förhållande till den skada, den anstiftar.
A f hundratusentals människolif, som dagligen gå under, är det knappast tio, som förbrännas af himmelens eld.
Det rullande maskinhjulet är mycket farligare än åskans viggar; det af människo- hand skapade eldvapnet kostar ojämförligt mycket flere lif än blixten.
D e mänskliga lustarne och lidelserna kräfva oändligt större offer — hvarför då denna ängslan och bäfvan?
I den ljusälskande forntiden lärde man att se upp till stjärnorna, och man förnöjes åt det ringa glitter i joriens sköt, som vi nämna guld.
Endast till det vida mer effektrika himmelsljuset, till blixten, skådar ögat upp med fruktan.
Hvarför med fruktan?
Hvarför 1894 ej med flamma för att Nej, tillbedjan?
Om Herren låter sin eld genom molnens mörker, gör han det sätta människorna i bäfvan?
för att söka dem!
Från Iduns läsekrets.
För mycket och för litet.
För en tid sen förekom i Iduns spalter en upp- sats under rubrik: » Fru Aktsam », som i mitt och säkerligen många fleres sinne uppväckt en hel här af stormande känslor.
Under inflytande här- af var det min mening att då genast med några rader gendrifva nämnda uppsats ' författarinna, men vid närmare öfvervägande var det omöjligt att icke medgifva, det hon ju ändå i viss mån hade rätt: det kan blifva för mycket äfven af det goda, o c h ordning, urartande till pedanteri, är alls inte att rekommendera.
Alltså beslöt jag, att inte låta solen gå ned öfver min vrede, utan af- bida den stund, då den allt försonande tiden lagt sitt helande balsam på mitt sinnes sår och jag med lugn kunde gripa till pennan för att åt fru Aktsam och hennes mer eller mindre likasinnade medsystrar återeröfra någon liten bit af det an- seende, s o m Hedda Lengauer så obarmhärtigt bortsopat.
Och då frågar jag allra först: A r det nyttigt att i » damernas egen », som j u är en tidning för kvinnan och hemmet, predika en sådan lära som den nämnda uppsats innehål- ler?
Hafva vi icke fastmer af nöden alt studera de stycken som, dess bättre, ofta i vår tidning förekomma, de där uppmana till ordning och akt- samhet inom hemmet?
Jo, helt säkert.
Låtom oss blott ett ögonblick tänka efter, hur det skulle se ut i det hem, där frun till hufvudregel hade dessa o r d: » I mitt hus skall det då inte aktas! » Huru skola vi ej vid vårt inträde där allra först varseblifva den nersolkade mattan, de ovårdade växterna m.
m., och stanna vi då så länge, att vi bjudas på kaffe eller te, så händer det säkert, att vi blifva serverade i den spräckta servisen, allden- stund nog ingen annan finnes.
Tid o c h omständigheter i förening göra äfven sitt till att rycka oss mer och mer ned från ord- ningens o c h aktsamhetens höjder, så att vi väl behöfva att fasthålla så mycket som möjligt af dessa principer.
Det blir skralt nog ändå mången gång.
Ett gammalt ordspråk säger j u: » Lämnar man » en viss person » ett finger, så tar han snart hela handen », och detta tror jag med fullt fog härvidlag kunna tillämpas.
Ha vi blott börjat att gifva efter, så ryckas vi nog snart helt och hål- let ned i oaktsamhetens djupa ström, där vi icke komma att sakna sällskap på vägen.
Undert.
känner en liten fru, som en gång under sin flicktid (medan det ännu hos henne fanns vissa an- lag till en kommande fru Aktsam) vid ett tillfälle, då hennes fästman slängde tändstickan, hvarmed han tändt cigarren, pä golfvet, sä ihärdigt med ögonen följde denna lilla process, att han blef uppmärksam härpå och bad om ursäkt för sin vårdslöshet.
Men hvad tror ni att hon säger, då denne samme individ, nu hennes herre o c h man, förvandlar hela hvardagsrummet till slöjdsal un- der de mulna vinterdagarne?
Jo, hon håller god min o c h har vant sig rätt bra därvid, fast det nog, i synnerhet i början, kostade henne mången hemlig strid.
Men icke förty trifves mannen bäst i sitt hem, då på lördags e. m. alla spår af verk- stad blifvit utplånade o c h ett i allo rent och tref- ligt rum i stället uppenbarar sig för besökandes blickar.
Och då känner den lilla frun allt för väl, att hon hade behöft ännu mera utpreglade anlag ä la fru Aktsam, om hon skall förmå att i tidens längd bibehålla så pass ordning i sitt hem, att det ej urartar till ett formligt skräphus.
Fördenskull, mina unga medsystrar, varande eller blifvande fruar — ställen eder högt uppe på öfversta trappsteget af ordningens och akt- samhetens höjd!
Ni blifva ändå med tiden så småningom och för eder själfva oförmärkt ned- dragna därifrån, så att ni till slut kanske befinna eder på det allra nedersta!
Och emellan detta och fullkomlig oordning är ett tuppfjät blott!
Här- vidlag som ofta annars är det väl svårt att träf- fa medelmåttan, men hellre af ordning och akt- samhet i hemmet för mycket ä-i för litet.
Albert.
.
.
IDUN 1894 U p notisboken.
Vår kronprinsessa.
I kronprinsessans hälso- tillstånd har under senaste veckan någon förbättring inträdt, så att hon kunnat vistas mer i det fria.
För att ytterligare stärka sig genom sjöluften kom- mer kronprinsessan att jämte sina båda äldsta söner på läkares inrådan företaga en tur på en vecka från den b augusti i skärgården med Drott, som konun- gen ställt till hennes förfogande.
Födelsedagen den 7 augusti lär kronprinsessan komma att tillbringa på Tullgarn.
Kvinnlig simkonst — ett 35- och ett 25-årigt minne.
I slutet af juli månad 1859 öppnades den första sim- och badinrättning i Stockholm för frun- timmer.
Det är den nuvarande fruntimmerssimsko- lan vid Skeppsholmsbron.
som sagda år byggdes å pontoner och förankrades i Kastellholmsviken, nedan- för den plats, där nu Svenska segelsällskapets villa är uppförd.
Därifrån fördes den till sitt nuvarande läge 1870.
Fröken Nancy Edberg, som kan räknas såsom den första simlärarinnan i Stockholm och som inlagt stora förtjänster om simkonstens utveckling bland de feminina släktet, började redan 1853 att i en mindre bassäng å Djurgården meddela undervis- ning i simkonsten.
Att få en egen fruntimmerssim- skola till stånd visades intet intresse för, trots den goda hjälp, som framlidne professor F. A.
Ceder- schiöld egnade åt denna tanke.
Men en simuppvis- ning, som fröken Edberg lät föranstalta i den gamla Giörkeska simskolan 1858 med sina elever, väckte då så stort deltagande, att redan år 1859, som sagdt, den första fruntimmersskolan i Stockholm blef byggd.
I flera af Sveriges landsortsstäder voro förut frun- timmerssimskolor anlagda, såsom i Jönköping 1852, i Norrköping och Vestervik 1855, i Linköping 1856, i Nyköping och Marstrand 1857, i Göteborg och Vexjö 1858 och i Halmstad 1859.
Tio år efter Stockholms fruntimmerssimskolas an- läggning, eller år 1869 i augusti, d. v. s. för snart 25 år sedan, egde den första simpromotionen för frun- timmer rum i simskolan vid Kastellholmen under ledning af framlidne simläraren A.
F. Longström.
De föregående simprofven, som aflades af fröknarna Dorothea Carling, Cecilia Grafström, Mimmi V o l - fenstein, Sigrid och Hulda Englund, utfördes på sommaren 1869 mellan södra landet och stora sim- skolan å Manilla.
Från detta år steg håg och lust för simkonsten ytterligare bland hufvudstadens frun- timmer, och nu får man, som kändt, hvart annat år se många kvinnliga simmagistrar och kandidater bekransas vid simpromotionerna härstädes.
* Moderns hopp.
En liten episod, som i all sin enkelhet på ett rörande sätt tolkar ett moders- hjärtas kärlek och hopp, förtjänar omtalas.
Kort före hr Ohlins utresa för att deltaga i Peary- expeditionen vände sig den försvunne Björlings mo- der, som är änkefru och bosatt i Stockholm, till honom med en begäran att han måtte medtaga ett bref från henne till sonen och ändtligen ombesörja att det komme ordentligt fram till adressaten.
Svå- righeten vore blott — trodde hon — att åsätta brefvet den rätta adressen, och då hr Ohlin af lätt förklarliga skäl icke kunde lämna någon upplysning i det afseendet, skref hon resolut och med rask stil på kuvertet: Naturforskaren Björling.
Till hända.
Under denna adress är nu hennes bref på väg till Ellesmerelandet eller hvart det annars månde bära.
Denna moder, så hårdt pröfvad af den långa oviss- heten om sonens öde, tror fullt och fast att han är vid lif och att undsättningen i sinom tid skall nå honom.
I det hoppet lefver hon, och man kan en- dast önska att det icke måtte svikas.
För alla mödrar till unga » slitvargar », det må nu vara gossar eller flickor, är nog vår annon- sör M.
B e n d i x, som hittills innehaft aflär n:r 10 Drottninggatan här i Stockholm, väl känd och re- nommerad för sitt rikliga urval af barnkläder — eller borde åtminstone vara det!
Denna firma har näm- ligen alltid genom synnerligen goda varor försvarat en framskjuten ställning inom sin bransch.
I dessa dagar har affären företagit flyttning till en större, tidsenlig lokal, ej långt från den förra, nämligen till D r o t t n i n g g a t a n 2 9 C, 1 t r.
u p p, och vilja vi, i sammanhang med detta omnämnande, rekom- mendera den välförtjänta affären hos våra talrika läsarinnor.
T^ — y-X Pi X IT _ £~1 o viriri En 251 moder.
Fn lifsbild från den nya världen, för Idun af Hilma Angered Strandberg.
(Forts.) » Det är ingenting, » log Nils med darrande läppar och torkade sig okonstladt i ögonen med afvigsidan af handen — » det är bara roligt att se dig litet glad. » Där satt hon i hans knä som vanligt i mörkningen — och var nästan förlägen.
Hon talade litet — men det blef inga visa ord just.
Hennes man förstod henne nog, men han tog det som en stämning, hvilken det var bäst att orda så litet som möjligt om och började berätta stadsnytt — om bodaffärerna.
Då fattades hon af en stor ångest — det fick icke flykta, nej — det var nog inte så högt som i morse, — men gå fick det inte, — inte sjunka ihop till det gamla, innehålls- lösa.
» Nej — åh nej, Nils — var inte så där ointresserad — jag vill någonting — nå- gonting.
» » Ja — hvad då särskildt? » » Jag vill — arbeta på något sätt — jag menar inte groft arbete, det vet du — men något som har en idé bakom sig. » » En idé, sa du — pengarna är den allra bästa idén — förresten » — han höll upp armen till skydd för sig och tittade öfver den halfskrattande — » en utmärkt idé ligger det i de här köttbullarna.
.
.
» » Nils, var inte så rysligt bondkvick, » af- bröt Hanna med afsky.
» Nej, jag skall tiga; » han blef litet stucken.
Men Hannas ansikte hade slappnat, och det gamla, trötta uttrycket var nära för handen, då hon sade i ynklig ton: » Kan du inte alls hjälpa mig, Nils? » Då sjönk han litet ihop och såg framför sig med den där tomt lugna blicken, som blef märkbarare för hvarje år, en undergifven, tänkande blick — men tom på energi, tom på minsta grand af hopp och väntan.
» Ja, Hanna — det är så mycket svårare än du tror — vi äro nästan båda för gamla — nej — inte för gamla — vi skulle vara födda här.
Bara försök, ska du se!
— Bröd kan man nog förtjäna — men att få i sig den amerikanska andan — riktigt förstå, hvad det är, som gör Amerika så stort och lifskraftigt — och — ja — jag kan inte uttrycka mig — men jag vet så innerligt väl, hvad jag menar — vi kunna aldrig riktigt se med deras ögon och gå med deras steg — vi dras till det — och vi stötas bort.
Om du skulle ge dig in och arbeta i något andligt arbete med ame- rikanska damer, så finge du se.
Du skulle aldrig få deras tag i dig — nå ja — det är en särskild sak, — det gjorde inte så mycket — men du skulle inte förstå dem alltid — du skulle jämt vilja ha något ideelt — något filosofiskt, om jag kan så säga — in i det — och — de arbeta inte alls så.
Det är bara ett och ett och ett, — om de ha börjat med det — och så är det så rifvande, afgörande och fixeradt — antingen de hålla tal eller räkna siffror.
.
.
» » Men lilla gumman, » bröt han af tröstande — » ha vi det inte bra nu?
.
Ja — jag vet nog Hanna • — jag vet nog, må du tro.
Tror du ändå inte, » — kom det så sakta och innerligt varsamt — » att det var det allra bästa?
Vi hade del så smått — jag var vedkligen myc- ket trött — ' • inte alls för det — men — du 1 «- » JLtA&lt;XX k j C L l C X.
d e r hade knappt stått ut — och så hade du ju ett sådant behof att läsa och höra bildande saker. » » Men hon hade blifvit äldre, » kom det svagt.
» Ja det förstås, — men din ungdom hade gått — jag säger det bara för din skull. » Hon satt med bortvändt hufvud i den skym- mande kvällen.
Tårarna droppade ned — • skulle det hafva så kort varaktighet?
Var hon en sådan usel stämningsmänniska, att hon inte tålde en fläkt af verkligheten?
Men var det inte sant?
Hade inte allt det där genomkorsat hennes egen hjärna många gånger?
Inte dugde hon till något — och att barnet hade gått — det var bara bra!
Allt det stora, som dragit genom hennes själ i dag — var det bara meningslösa intryck — komna för ro skull?
— for lifvet själft bara hit och dit så där — utan något, som styrde?
» Nej nej nej, » ropade hon, och en eld drog åter genom hennes själ — » nej — det kan inte allt vara lögn, jag har känt, att jag duger till något, Nils — jag vill inte tillbaka. » » Tror du jag vill hålla dig tillbaka? » sade mannen.
» Jag önskar inte bättre, än att du kunde finna glädje — försök på.
Vi ska tänka ut något. » En varm kväll i augusti kom Hanna gående rätt sent nerifrån järnvägsstationen.
Hon såg trött ut och var förargad, emedan Nils icke gått och mött henne.
Denne, som njöt sin cigarr i hängmattan midt uti en svärm af moskitos, protesterade lifligt emot en dylik orättvisa — hur kunde han drömma om, att hon skulle komma så tidigt — mottagningen hade väl aldrig slutat än?
» Nej, men jag gick långt förut, » sade Hanna med en min, som icke var af hennes blidaste, och slog sig ned på trappan inunder.
» Usch, kan du inte röka här lite, man blir ju upp- äten af de här odjuren. » Nils låg tyst och funderade.
Hm!
» Nå, hur var det? » vågade han fråga försiktigt.
» Jo, det var idiotiskt, det kan jag tala om, » utbrast hans hustru utan minsta förbehåll- samhet.
» Det ska vara Amerikas begåfvade damer, det här!
— puff — de ha ju inte aning om, hvad konversation är.
Kan du tänka dig — jag talade om Tolstoi och Ibsen med fru Little, och hon blef så förströdd, som om jag bara varit luft — ja, du behöf- ver inte alls göra miner, för jag sa bra saker — de där herrarne vet jag lika mycket om som någon — ne-ej du, saken var, man skulle tala om hennes tal, om rösträttsfrågan och alla de där odrägliga kvinnosakshistorierna — så var det med allihop, — några intressanta allmänna ämnen, det va ' de inte med på — blef frånvarande och tittade efter nytt folk — presenterade — o c h: » vackert väder »!
» how do you d o?
» — nej — det säger jag — präktiga tal höllo de i förmiddags, men de röra sig då precis bara inom sin egen sfer.
.
.
Och så att få nya namn, siffror — adresser — den och den och den.
Jag försäkrar, man kan inte få dem att säga ett intellektuelt ord om sina egna idéer en gång.
Usch, jag kände mig så dum som helst, och ändå var jag så inne i frågorna!
Men det där är ju — - jag vet inte hvad — • det är ju riktigt mekaniskt. » Hanna urladdade sig, medan hon slog efter myggen.
Nils låg tyst och rökte, men ögonen voro lefvande med — mer än de brukade vara.
Efter en stund sade han: (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891.
Vid un- S handelskemisten befunnen, enl. intyg, fullgod.
ä ö k n i n a f K. A. Nyflahl &amp; C:o S t o c k n o l u i, 2 S t u r e p l a n 2; as
IDUN 252 » Vet du hvad jag tänkte » Ah jag förstår nog, » igen från Hanna — märkvärdigt — skarpt och förståndigt — något på? » forsade det fram » att jag är misslyckad i märkvärdigt harmoniskt — och tala kunna de — jag begriper inte, tankarna allt, hvad.
.
.
» » Nej — visst inte — jag tänkte på pre- ju — hvar de får orden — och men kunskaper » Hvad är kunskaper makt — som » Kunskaper begränsning — vara att söka i hans minns du utläggningen?
Det nornas offentliga lif då? » hvad var en besynnerlig är?
Det fråga - — det är — kunskaper kun- när du talade om kvin- » Gör det glädje och nytta — man » Naturligtvis, uträttar nog » nu m e s t.
.
. » » Ja, — skaper förstås om — saker. » var så genom-amerikanskt.
Jag tänkte på det, det kan hända, » inföll Hanna upprörd, ska du Nils, » inte då? » sade Hanna ifrigt — vara så där — studentha- tande igen — det är snobbigt — du vet väl, » men lifvet blir då torrt som en öken på det att sättet. » största det för en intelligent människa är den glädje. » » Du har j u kunskaper? » » Det tycka nog inte de. » (Slut i nästa n:r.)
En riktigt djup suck bröt fram från trappan.
Så Nils — • det är ändå själfva det solida underlaget. » dikan i söndags • — minns du den?
Om Jesu skulle 1894 småningom drog Hanna sig närmare häng- mattan, och hur det var, smög hon sin arm under Nils nacke och satte sig på kanten, balanserande med kroppen.
» Nils du du — Han klappade hennes arm, han ville så gärna säga något.
» Nej, nej, säg ingenting — jag har lärt mig en hel del.
med på det, när ändå Men jag kan inte vara jag tittar nära inpå.
Se nu på skolorna » — h o n satte sig lifligt upp — » jag vill visst, att det ska vara lefvande och fritt — men — samhällslära det är — verkliga grunden inte ger, — mer kan ju bara sång De kunna ju inte få tid kunskaper än uttrycka de, det — jag vet j u i gör jag, fast jag mig om det — jag med- att när jag möter de unga flickorna de bättre af dem Redigeras af Sophie Bidrag och och hälsolära och vältalighet och sånt där för alltihop.
till att minuterna formligen voro räknade, skulle vi gärna tillmötesgått en från många håll uttalad önskan att före afsändandet utställa adressen.
Nu blef det omöjligt I Och våra s o m mest ny- fikna, ärade läsarinnor få söka finna en, o m ock ringa, ersättning i ofvanstående bild.
det är riktigt slut med mig — hade rätt. » mottagas — ute så är det något Linge.
med tacksamhet.
L o g o g r y f.
Väl Iduns korg berömmas bör Med sina frukter sköna, Och mången gåfve allting for Att verkan däraf röna; Men den som mig värdera lärt (Tro ej att jag vill skryta!)
Nog icke anser mödan värdt Att med gudinnan byta: Ty hvarifrån jag stammade — Från djur, från träd, från grufva — Jag lifvet för min gynnare Förstått att huldt förljufva.
Min frukt, så stark och doftande, Man prisar med all ifver, Om också bifallet kanske Ibland för högljudt blifver.
Väl är det sant, att mången tår För min skull ofta rinner, Och att den efterlämnar spår Som skönhetspris ej vinner; Men inför den mig rätt har kär Ej sådant något gäller — Han dessa fel nog anse lär Som idel bagateller.
— Om korn på mig du lyckats få, Skall du nog äfven finna, Att du af fruktens kärnor små Mång ' prisvärd sak kan vinna.
Ett mycket framstående drag Du undfått af naturen; Ett drag, precis af samma slag, Du finna skall bland djuren; Hvad djuret göra kan för slag Med draget sitt — och gör det; Hvad du kan göra med ditt drag, Om du har lusten för det; a l l a a n d r a bref » Undertecknare *, t Intresserade, växling.
» Alice von K.
* m. Jl.
ha uttryckt sin önskan att få en afbildning af adressen till kronprinsessan Lovisa, sådan den tedde sig i inbundet skick.
Kunna vi stå till tjänst med så litet, så oändligt gärna!
Emellertid ger den fotografiska reproduktionen endast en svag föreställning o m det vackra ar- betet.
Såsom det här är afbildadt, verkar ban- det icke vidare digert, men det hade en betyd lig v o l y m, s o m våra läsarinnor lätt kunna tänka sig för en b o k med mellan två- o c h tretusen si- dor.
Det utomordentligt vackra röda skinnet, ryggens pressningar, de förgyllda inskriptionerna och snittet, de eleganta » försättningarna », den i flere klara färger smakfullt utförda inlednings- adressen — alla dessa detaljer medverkade att åt den ovanliga volymen ge en verkligt gedigen och ståtlig karaktär.
Hade ej tiden varit så knapp, Red.
Prinsessan Therese af Baiern.
(M e d porträtt.)
— V i l l a n; poem af Fredrik Nycandcr.
— D e svenska kvinnorna och rest- rätten; af Kate Dalström.
— E t t afskedsbesök; skiss af Gerda Meyerson.
(Forts, och slut.)
— O m väggens p r y d n a d e r; af Nicks Nuek.
(Forts, och slut.)
— Lyckönskningsadressen till kronprinsessan Lovisa af Danmark.
— Barnteatrarne i P a r i s; för Idun af Jane Gernandi-Claine.
— N ä r åskan går.
— Från Iduns läsekrets: F ö r mycket och för litet, af Albert.
.
.
— Ur notisboken.
— E n m o d e r; en lifsbild från den o y a värl- den, för Idun af Hilma Angered Strandberg.
(Forts.) — R e d a k - tionens brefväxling.
— Tidsfördrif.
S. t v S t t m f i d f i l t A r i t m o g r y f.
4 2 5 10 2 - Liten kustflod i Tysk- land.
8 1 14 = Nödvändigt för att existera.
15 11 4 14 = Välsmakande fågel.
14 4 15 11 6 - En af årets delar.
4 15 11 9 14 = Bäst af allt materielt.
15 11 10 13 = En prydnad.
5 3 9 14 = En bekväm möbel.
7 2 12 14 = Ett frun timmersnamn.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 = Minne från förgångna tider.
* Bon Logogryfen: Stamträdet; Märta, a m t, rätte, ram, träta, m a t, äta, mars, mätt, smärta, trast, m ä r, tara, stram, rätt, stam, drara, ras, märs, dam, träd, ratt, matt, rast, städ, mästra, stat, rad, tarm, streta, a r m, tät, att, samt, ära, ta ', är.
E I Charaden: N G Begynnelsebokstäfverna lästa uppi- från och och slutbokstäfverna nedifrån angifva tvänne olika benämningar som kunna tilläggas svenskt jordagods.
De vågräta orden ä r o: 1) Sak som måhända tillverkats på ett dylikt gods, Billigt!
Säljes i \ -, Soldat, Ocean, Lear, Ordgätan: 1) Jeypur, 2) Ostende, 3) H e n - rik, 4) A s t i, 6) nerv, 6) Orinoco, 7) Labrador, 8) Otto, 9) Ftsknmfoss, 10) W o l h y n i e n, 11) Aloe, 12) Leopold, 13) Likör, 14) Indigo, 15) Nångparelj — Johan Olof W a l l i n, » Jordens oro viker ».
B nnlrlmprlalipr Sångmc.
Triangelarilmogryfen: dar, an, t.
S KlorfrittI jour ».
L ö s n i n g a r.
N P r a k t i s k t!
95 b-g.
I f y l l n i n g s g å t a.
Hj » Le s si v e Phenix » 2) något som godsägaren möjligen är, 3) en afdelning för arbetet, 4) en prak- tisk » hjälpare », 5) en vetenskaplig dito, 6) något på godset växande, 7) någonting som där en gång blef till- lagdt, 8) något som användes af äga- rens familj.
L.
P a l i n d r o m.
Fordrar du att jag skall röja Strax mitt rättframs hemlighet?
Lyssna då och låt dig nöja Med hvad själf jag därom vet.
Att det är bestämdt i formen, Säger jag dig allra först; af Idun.
Innehållsforteekning.
Vått i regnet, bra i stormen, Och som bäst när det är störst.
Det en del kan också vara Af ett slagfält uti smått, Men jag ej vill uppenbara, Hvem som där på pälsen fått.
I ett täckes centrum spelar Det j u ock en viktig roll; Med blott bård — det icke felar — Blir ju täckets värde — noll.
Såsom stilfull prydnad ofta Man det in i konsten fört, Och det sägs att det kan dofta Ganska illa såsom ört.
Hokus, pokus!
Nu jag vänder Smidigt på mitt lilla ord, Så det finns i alla länder På vår egen gamla jord.
Vare sig du där fått smaka Sötman utaf dess behag.
Eller att du stötts tillbaka Af dess dystra, karga drag, Dock däri en kraft du anar, Som till tänkande dig manar.
Nämn någonting kringsvängande, Som anses vara roligt!
Nämn äfven något lutande!
Ett tilltalsord, förtroligt!
Hvad säkert icke väga lär Ens ett — ja, gissa får du!
Hvarmed det nog ej falla lär Till marken — det förstår du!
Säg någonting bedöfvande, Där dragningskraften fattas!
Och något ej välluktande, Som skall åt jorden skattas!
Hvad utaf dessa orsaker Ej luften gärna blifver!
Hvad blomster vännen alltid ger De sköna små med ifver!
Hvari nog mången lefva lär!
Och hvari lefver mången?
Hvad man j u endast kalla plär Minuten — snart förgången; Hvad, om du snusförnuftig är, Du nog begriper grundligt; Säg något, som kringhvirfla plär Och hvaraf finnes rnndligt!
Hvad man ju alltid lämpa bör Precis efter personen!
Ett musikaliskt ord, det hör — Som du ju vet — till tonen; Hvad du nog stundom blir, gu ' nås, När tålamodet brister; Men hvad — det af sig själf förstås — D u väl ej därvid mister; En flytande och flyttande; Hvad du får vinden höra; Hvad man hos en kirurg får se; Hvad man plär vridet göra; Ett djur, hvars hela lif är grymt.
— Nu finner jag ej mera Af glömda saker minsta skymt.
Nå, det behöfs ej flera!
L — a.
PICOTS TVÄTTPULVER O f v ^ n t v H f T a v Redaktionens De fördolda geografiska namnen; Kinive, Arabien, Turan, TJlm, Anvers, Sedan, P o, Sofia, V a r n a, Lille, Erie, Enare, Odense, Karlstad, Ö r e b i o, Trento, G a n d.
och \ kilo-paket med beskrifning å hvarje paket.
Representant för Sverige: Carl R. Måtton, Stockholm.
