# ID: svediakorp-per979
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,641
# sentences: 615
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Storkholm, N:r 3 (318) Fredagen den 19 januari 1894.
Prenumerationspris pr ar: M u n ensam kr.
I d u n s M o d e t i d n i n g jämte k o - lorerade p l a n s c h e r • I d u n s M o d e t, utan k o l.
p l.
.
.
» 5: — Byrå Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr. Allm.
telef 4: 50 3: — 6147.
P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- a n s t a l t e r i riket.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Eedaktionssekr.
: Frida född I biskop Bitters hus i Villastaden å Ö- stermalm, m e d ut- sikt öfver gårdshäcken åt det litterära, paret T a m m e l i n o c h tvärs öfver Engelbrektsga- tan åt B i r g e r Scköld- ströms bokfyllda fön- ster m e d den aldrig förrän m o r g o n e n slock- nande arbetslampan, tillbringar ett fint bil- dadt konstnärspar en ålderdom, o m g ä r d a d af de ädlaste m i n n e n o c h den mest o d e l a d e akt- ning från den samtid, som fått njuta af de- ras skapelser.
D e t är vår store Shakspeare tolkare å d e n kungli- ga nationalscenen Ed- vard Swartz, hvilken med sin H a m l e t, Ri- chard I I o c h I I I, Ti- inon af A t e n m. fl.
att icke g l ö m m a hans storartade Sardanapa- lus (af Byron) p å 1800 — 1870-talet h ä n f ö r d e såväl finsmakare inom konsten s o m den stora allmänheten, hvilken då ännu var ofördärf- vad af den sensuali- stiska riktningen i n o m dramatiken — samt hans maka Clementine Swartz, den oförgät- ligt sköna Filippa.
_ Ytterst få t o r d e det hafva varit förunriadt hvarje. /.
Nordling.
helgfri Trtickiri A k tiebolag.
7:de årg.
Utglfningstid: fredag.
Lösnummerspris I 5 öre Träffas säkrast k l.
2 — 3.
Iduns (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) Annoiispris:. % ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre p r n o n p.
- r a d.
Evers, Swartz.
att kasta en inblick i detta h e m, där fin konstnärsuppfattning uppbäres af ädel reli- giositet o c h o m u t l i g stränghet i fråga o m lifvets allvarliga plik- ter.
M e n de, s o m er- farit t o n e n o c h um- gängessättet i detta hem, erkänna enstäm- migt, att det är mönst- ret f ö r ett konstnärs- hem.
D e n n a fina o c h ädla a n d a har tagit sig ett lefvande uttryck i deras tvänne dött- rar, hvaraf d e n enas bild här återgifves, så- s o m k ä n d i n o m vida kretsar af S t o c k h o l m s societet o c h äfven utan- för hufvudstaden.
R e - d a n t i d i g t r ö j d e sig hos den u n g a Frida Swartz, m e d de ete- riskt fina o c h själfulla dragen, en i c k e ringa litterär begåfning.
U p p - m a n a d af vänner att offentliggöra n å g o t al- ster af sin lekande penna, u p p t r ä d d e h o n under signaturen Man- fred i dåvarande Sven- ska Familjjournalen, när denna stod i sin friskaste lifskraft, m e d sagor, s o m v ä c k t e flere kännares oförställda uppmärksamhet och uppmuntran.
D e t var
IDUN 18 1894 Tvänne hamnar jag vet, dit ödets stormar ej hinna: En är den grönskande graf, en är den älskades famn.
Erik Sjöberg (Vitalis).
isynnerhet naturlivets fägring och poesi hon återgaf, den själ, som är förborgad i skapelsen och icke äger andra uttrycks- medel än doft, färg och sång.
Men just detta fanns också i dessa sagor af den älskligaste poesi och naivaste humor.
Ut- om i nämnda tidskrift syntes » Manfreds » signatur i nere af våra julkalendrar så- som Nornan och Polstjärnan.
Uppmunt- rad af det välvilliga mottagandet försökte sig författarinnan snart på större upp- gifter och skref en längre följetong — en målning ur hvardagslifvet — med titeln » Man säger », hvilken förekom i Afton- bladet under d:r Spilhammars regim e i början af 1880-talet.
Det var dock icke den älskliga förfat- tarinnan förunnadt att fullfölja sin lof- vande begynnelse.
Liksom hennes för- äldrar af ett skört kroppsligt material, tålde hon icke den ansträngning litterär sysselsättning medför och måste snart in- skränka sig till att allt sparsammare gif- va uttryck åt sin rika fantasi; några vackra sagor i » Vårt Land » förekommo för fem år sedan; men i öfrigt har hon trädt tillbaka till verksamheten i hen- nes eget hem och andra uppgifter.
Hon är nämligen gift med kyrkoher- den i Norrköping Edvard Eyers och se- dan ett år bosatt i Norrköping, hvarifrån hennes släkt — den kända Swartz ' ska släkten — härstammar och en samgren däraf • ännu innehar en betydande ställ- ning- Vi ha erinrats om hennes signatur dar- af, att i litterära kretsar i Paris har i dessa dagar upplästs en af hennes första sagor, hvilken i fransk öfversättning bär titeln: La vie cpVest que cela? '
I / / varje syssla It emmastad / I och ordningen förkroppsligad hon knoga skall och spara.
Och hvitt som hennes fönstervadd, skall hennes linne vara.
Den försln uppe, sist i säng, på allt hon noga vakar.
Hon blott emot sig själ / är sträng, fördrager och försakar.
JVär andra dra på lustparti.
hon måste oftast hemma hl i och gå i middagsstöket, i linneskåp och skafferi, i källaren ne Ii köket.
Ett ur med visctren, isär blir utan nytta buret.
Och, husmor, du för hemmet är livad, vis / iren för uret.
Du klagar, att med allt dill spring du åstadkommer ingenting / if fortbestånd.
— I gamman dn håller, lik din nyckelring, de spridda krafter samman!
Och är väl delin inlel värdt, alt kära munnar mätta,, att allt dn håller dyrt och kärl få hjälpa ömt tillrätta, att rara få i fröjd och ve det egna hemmets god / t fe ', med bot för hvarje skada, att ki / nna mot de sorgsna le in-li glädjas mid di ' glad / / -. '
Da är ju, du, en bild i Smått af alltets höga moder och.
verkar i det tysta godt och är det helas roder.
.
If evighetsnatur är allt, om glömda, om prisa.dt tnsenfnldt, det sista med det första.
Och hvarje kall af redlig h / ill är start inför det Största.
Curt 0f \ II andra sjunga snillets / &lt;&gt;J ' och kvinnofägring fira med hyllning i behagetis Ii oj ' dl en förgänglig s p i r a; j n g sjunger, husmor, dill Indin g med e n k l a ord och strängaslag och vill i verk och visa din stilla gärnings / / vardagslag oe / i / lina dygder prisa.
Da äger hjärtats snille, / la.
och vacker är du äfven.
Den andestarka husets fru vi / 1 sländan och i väfven n / ' ålder molls me / I vördnad som munnens maka, barnens och hemmets vafila vin na.
I sagan och i sången hor.
in bild af nordens kvinna.
Och hennes gärning är ännu att länka, styra, ställa för veckans alla.
/ lagar sju och aldrig modet fälla.
slav mor N ä r i n t r ä d e r v å r a Thelander.
s k o l å l d e r n f ö r b a r n?
ä | K dessa dagar begynner vid våra skolor en « ä * ny termin, och många föräldrar rusta sig att kanske för första gången sända sina små ur hemmet.
Innan d 3 t t a viktiga steg tages, bör dock hvarje samvetsöm moder begrunda, att hon träffar den rätta tidpunkten härför.
En framstående svensk läkare, d:r P. Silfver- skiöld i Göteborg, har nyligen utgifvit ett be- hjärtansvärdt arbete: » Vår skolungdoms hälso- vård », hvilket han tillägnat föräldrar och lärare.
Vi rekommendera varmt det lilla häftets stu- dium åt alla våra läsarinnor, hvilka som mödrar eller fostrarinnor hafva den dyrbara skatten: framtidssläktets hälsa under sin vård.
På den fråga, vi satt som rubrik här ofvan och som just nu måste vara aktuel i många hem, svarar författaren i det nämnda arbetet med följande ord, s o j) vi med hans medgifvan- de anföra.
Alla pedagogers vittnesbörd lyda samstäm- migt: » Låten barnen vänta med all ordnad undervisning till sjunde året!
Den, som dess- förinnan äger rum, blifver till ingen nytta, ofta till skada. » Lekskolor och s. k.
» Kindergärten » (barngårdar) kunna vara till gagn för sådana barn, som sakna tillbörlig tillsyn och omvård- nad i hemmen, men för barn, hvilka hafva för- månen af en god moders ledning, är denna senare vida att föredraga.
Utom det att små- barnsskolorna vanligen anstränga den ännu out- vecklade barnahjärnan, att skollifvet pålägger de små ett tvång, som är dem naturvidrigt, att barnen därstädes utsättas för smittosamma sjuk- domar och ohälsa genom dålig luft m. m. är just undervisningen i lekskolorna den, de mindre hafva behof utaf, då de däremot vid denna ålder hafva nytta för lifvet af de frön, en moder kan nedlägga i det unga mottagliga sinnet.
Föräldrar bafva stor benägenhet för att öfver- skatta sina barn, vilja i dem gärna se något ovanligt och tycka dem ofta vara före sin tid.
De anse dem därför ofta lämpliga till skolunder- visnings mottagande vid 5 ä 6 års ålder, och många privata anstalter taga äfven emot så späda lärjungar.
Någon gång hör man mödrar beskärma sig öfver, att deras små taga sig sä mycken oråd före i hemmen, att de ställa till oreda, att de äro svåra att sysselsätta o. s. v. De önska därför få sina barn in i en skola så tidigt som möjligt för att åtminstone under de timmar, barnen vistas där, få frid i hemmet.
Det är nog äfven bäst för barnen till sädana mödrar, att de tidigt komma ifrån hemmen.
Kunna mödrarna ej sysselsätta sina barn och vänja dem till lydnad, då böra de lämna sina barn i bättre händer än sina.
Och då kunna lekskolor vara pä sin plats.
Eljes är det just i hemmet och under åren närmast före skol- gångens början en moders tillsyn är mest af behofvet och som den sådd göres, som i fram- tiden kommer att bära skördar.
Sändas barnen för tidigt till skolan (d. v. s. innan de hunnit in i sitt 7:de år), eller an- strängas de i hemmen med skolstudier, så visa sig hos dem vissa tecken till öfveransträngning, hvilka det är för hvarje hem af vikt att känna och beakta, ty observeras ej dessa symptom i tid och lämpliga åtgärder vidtagas, kunna de små taga skada för hela lifvet.
Dessa tecken äro: barnet förjorar sitt,förut glada lynne, blir ombytligt, retligt, får orolig sömn, drömmer lifiigt och vaknar lätt upp, ofta under ångest eller oro, dess håg för studier slappas, och de, som förut varit särdeles intelligenta och snabba i uppfattningen, blifva tröga, lätt förströdda, ertappas under lektionerna med, att de » sitta och drömma », få af läraren ofta förebråelser för olydnad och ouppmärksamhet o. s. v. Här- till komma snart vissa kroppsliga sjukdoms- tecken: deras händer och fötter kännas kall- svettiga, medan oftast hufvudet bränner hett, de afmagra, förlora matlusten, afföringen blir vanligen trög, de klaga öfver hufvudvärk, hjärtklappning, beklämning öfver bröstet o. s. v. Iakttagas ej dessa sjukdomstecken eller tydas de (såsom så ofta är fallet) såsom nycker, egensinne, ouppmärksamhet eller elakhet och behandlas därefter (med ständiga påminnelser, straftläxor, bannor eller aga), då är det fara
1894 » » värdt, att ~ det unga «~ sinnet snart fördärfvas, kanske för lifvet.
Begåfvade barn kunna under dylik behandling neddrifvas nära nog till i d i o t e r; barn med öppet, frimodigt, kärleksfullt hjärtelag blifva därigenom dolska, slutna, ängsliga eller hårdhjärtade na- turer, medan det på andra framkallar en slö likgiltighet, förlust af all ambition.
Så snart de ofvan skildrade symptomen af hjärnöfveransträngning upptäckas, bör barnet strax afbryta alla studier, föras ut i friska luften, uppmuntras till lekar o c h förströelser, erhålla en kraftigt närande o c h lättsmält diet samt någon stärkande medicin (t. e x.
något järnpreparat; jag gifver gärna jodjärn af flere skäl, hvilka jag här ej kan ingå uppå).
Förstå föräldrarne [och isynnerhet modren) sina plikter rätt, hafva de så mycket att lära sina små vid åldern närmast före skolåren, hafva så många viktiga omständigheter att beakta vid barnets uppfostran, saker, som äro af långt större betydelse, än om barnet ett år förr eller senare lär sig läsa, att tiden ej b ö r synas lång vare sig för barnen eller för föräldrarne, ej heller den möda, som på uppfostran nu ned- lägges, förspilld.
D e t är nu kroppen skall göras duglig till det k o m m a n d e skollifvet, det är nu viljan skall riktas m o t det g o d a, hågen skall stärkas och egoismen bekämpas.
T v å julfester i London.
BreJ till Idun.
London i januari.
• Julfester utan tal och af oändligt växlande slag hållas nu i den stora världsstaden vid Themsen.
Hvarje år ökas deras antal.
Det torde måhända intressera några af fduns ärade läsare att höra litet om ett par sådana fe- ster, som gifvits i samband med doktor Ste- vensens » Hem för värnlösa barn », med bufvud- hemmet i Bethnal Green.
Detta hem grundlades för 20 år sedan af dok- tor Stevensen, en framstående metodistpräst, o c h har från en liten början utvecklats till 8 olika hem (med underafdelningar) i London, i landsor- ten och i Canada, tillsammans f. n. underhållande omkring 900 barn, och näst doktor Barnados — som har omkring 5,000 i 50 olika afdelningar — den största institution för värnlösa barn i Eng- land; denna, liksom doktor Barnados, helt och hållet underhållen af frivilliga bidrag från allmän- heten och verkande oändligt mycket godt.
Låtom oss nu först titta in i hemmet vid Bon nar Road, Bethnal Green, en eftermiddag, medan allt är i full arbetsordning, På kontoret fråga vi efter detta hems styresman (governor), mr Pen- delburg, o c h bli af honom mycket vänligt emot ' tagna samt öfverlämnade till mr Frank Hill, en ståtlig man på några och tjugu år, med ett öppet behagligt utseende.
Han har själf varit en af de första, som uppfostrats i detta hem, och har med hela sin entusiasm ägnat sitt lif åt dess tjänst, sä att han sedan flera år är en af ledarne, står i spetsen för en mission och reser ofta öfver till Canada med de utvalda, som hvarje år sändas dit.
En af hufvudprinciperna bär, förklarar han, är att uppfostra barnen i grupper på 20 å 25, hvar o c h en boende i ett särskildt hus och styrd af 2:ne » systrar;.
Barnen äro i hvarje hus af olika ål- drar; flickorna uppfostras i allmänhet till tjänst- flickor och särskildt därtill begåfvade till lärarin nor; gossarne i allmänhet till handtverkare eller » farmers » i Canada.
I detta, » Bonnar-Road-hem- met », äro f. n.
280 barn, och ledningen af det hela utöfvas af mr Pendelburg och hans fru.
Vi gå öfver ett af gossarnes hus med sina tref- liga sängkammare, sin sal eller hvardagsrum, lek- stuga för de små, » systrarnas » «sitting-room » o c h sängkammare m. m.
All kokning o c h bakning utföras i ett gemensamt kök, men måltiderna in- tagas i hvarje hus särskildt.
Allt är så fint o c h putsadt; den största ordning råder öfverallt.
Vidare gå vi till » the Industrial Departement », där gossarne lära sig olika handtverk.
Här i smi-!
DU N desverkstaden, i tryckeriet, skomakarverkstaden m. m. ser det lifligt ut.
Allt som i dessa grenar behöfves för de olika hemmen utföres här, liksom flickorna göra all tvätt och alla husliga göromål, sömnad o.
s. v. Ute på den vackra gårdsplanen leka några af de små.
Lilla Eva har nyss fått en ask sötsa- ker af en besökande anförvandt, o c h hon har nu så brådt att stoppa karameller i munnen på alla hon träffar, innan hon själf smakar en bit.
I ett af gårdens hörn skjuter ut en större pittoresk byggnad med ett litet klocktorn på det spetsiga taket.
Dess nedre botten utgöres af skolsalar, där undervisningen i olika klasser nu pågår under ledning af f. d. elever, som genomgått ett semi narium för lärarinnor.
Ofvan dessa rum är det lilla kapellet, rymmande 2 k 300 personer.
Här hållas gudstjänster om söndagar för » systrar » o c h en del af barnen — andra gå till någon af mis- sionerna — och dit allmänheten också har till- träde Den mest artistiska dekoration, de vackraste glasmålade fönster och den stämningsfulla verkan af det hela göra detta lilla kapell till en juvel i sitt slag.
Juldagen hafva barnen sin egen julfest, o c h vi ha fått en vänlig bjudning att närvara.
Vid inträdet på gården se vi framför oss de upplysta skolsalarne, dit dörrarna stå på vid gaf- vel.
Afdelningsväggarne mellan klassrummen äro så inrättade, att de kunna sammanskjutas o c h så- ledes, vid ett tillfälle s o m detta, förvandla det hela till ett enda stort rum.
Här har just nyss julteet intagits af alla tillhörande detta hem, där- vid doktor Stevensen o c h hans fru presiderat, och man är i färd med att duka af de stora lång- bord, som fylla salen.
En del af barnen springer omkring o c h leker på gården i den ljumma vin- teraftonen, medan andra äro inomhus hos sina nyförvärfvade julklappar.
Vi föras in i ett af flickornas hus.
Dockor och andra leksaker handteras ifrigt af småbarnen, som varit uppe redan kl. 6 på morgonen, för att taga reda på hvad St. Claus (julgnbben) fyllt deras strumpor med.
De se alla så st ålande o c h glada ut, dessa små, hvaraf många kans!
: e tillbragt sin sista jul på Londons gator, utan hem, skydd eller vård.
Här äro de omgifna af allt som kan glädja ett barnahjärta, kärlek och omvårdnad få de i fulla- ste mått.
Smekande luta sig barnen mot » syst- rarna », o c h i allt synes förhållandet vara idea- liskt mellan dessa och deras kära små.
Nu tändas de kinesiska lyktorna o c h » fairy lamps » i den stora samlingssalen, och snart skall festen börja, så låtom oss gå o c h intaga våra platser framme vid sidan nära den upphöjda sce- nen.
Första föreställningen är en liten pjäs, där handlingen försiggår hos en barberare med starkt utpräglade nykterhetsprinciper.
De öfriga äro små operetter: » Prinsessan Snöhvit » samt » The good and the bad Ä n g e l »; den goda ängeln är en syn- nerligen vacker ung flicka på 16 år, som nu ge- nomgår ett lärarinneseminarium.
När hon var 11 år, gick hon ännu och tiggde på gatorna i Man- chester och kunde ej så mycket som alfabetet, då hon intogs i doktor Stevensens hem.
Mellanakterna upptagas af korta uppläsningar af i till 7 åringar, som med största lugn fram- säga små nätta barn-recitationer.
En liten 5 årig pys beskrifver hans och hans gelikars svårighet att ej äga fickor till det antal o c h storlek som fordras för alla de artiklar: pennknif, boll, penna, snören, spikar, äpplen och » diverse », som han drar upp, till sist försäkrande, » att han skulle vara fullkomligt lycklig », om han hade » så djupa och så vida fickor, fickor upp- o c h nedtill, framtill och baktill ».
Några smågossar tala om hvad stort de vilja g ö r a: » when 1 am a man » (när jag blir en man), o c h ett par små flickor utföra en tvist mellan » nål » o c h » tråd » », som slutar med att bägge erkänna den ena vara oumbärlig för den andra.
Lilla Mercy, i år, har också en liten hi- storia att berätta, och när hon slutat, kryper hon upp i doktor Stevensens knä, där hon sitter så trygg och nöjd, tills hon kommer att tänka på, att hon måste hämta sin docka, hvarpå hon snart kommer åter till sin vän igen.
Så pågår denna barnens fest för barnen med omväxlande pro gram, tills hvarje hus bidragit med några stycken och kl. är framåt 10, då barnen verkligen borde vara trötta, som varit så tidigt uppe.
Några dagar senare är » Hemmets årsfest » i Exeter Hall vid Strand, Det är en glad syn, s o m möter oss vid inträdet i den vackert dekorerade salen, som rymmer ett par tusen personer o c h är alldeles fullpackad.
Entréafgiften är 1 shilling (90 öre).
På den amtiteatraliskt höjda platformen sitter kören af 200 barn; flickorna i midten, 19 klädda i röda, blåa, gula, hvita m. m. nätta hat- tar o c h bandulär; hvarje » hus » representerad t af sin färg.
Det ser så vackert o c h gladt ut och är frambringadt med de enklaste medel, ty, som doktor S. senare säger i sitt tal: » låt mig hviska det till er, men tala inte o m det, alla dessa hattar och bandulär äro gjorda af — silkespap- per. » Gossarne hafva j a c k o r af samma snitt, men flickorna äro alltid klädda i olika kläder, skänkta till hemmen och där reparerade och o m - sydda.
Kl, 6 börjar festen, och programmet är särdeles omväxlande.
S o m barnen erhålla en utmärkt mu- sikalisk träning — de fara ofta omkring o c h kon- sertera till förmån för » hemmet » — utgöras flera af de 30 numren af vackra körer med solo, så- som Gounod ' s » Unfold ye portals », Adams &gt;0 holy night », Mozarts mötet mr 1 o. s. v. Andra äro särskildt komponerade för barnen af deras musiklärare mr Maura, med ackompagnemang af piano o c h stråkinstrumenten samt några utgörande s. k.
» action choruses », där nickningar och andra rörelser förekomma, trummor och tamburiner m. m.
— lifliga, vackra o c h egendomliga.
» Home sweet home » spelas förträffligt af en liten gosse på slädbjällror, olika stämda, tätt fastsatta vid tjocka band, nedhängande från en ställning.
Till sist kommer den gymnastiska afdelningen, som utföres af 50 gossar på den stora främre platformen.
De äro klädda i olika färgade tri- kåer o c h knäbyxor samt ledas af en sergant El- ston.
De olika numren äro: fristående gymna stik; flagg-gymnastik, där hvarje gosse har en unionsflagga i högra handen, hvarvid mycket vack ra rörelser utföras; hoppning öfver häst samt » musikalisk ridt », allt utfördt med en verkligen beundransvärd precision o c h skicklighet.
Under ett af musiknumren göres insamling för hemmet.
Låtom oss hoppas, att den blir friko- stig o c h jämte inträdesafgiften utgör g o d hjälp för det arbete i mänsklighetens tjänst, som utfö- res af detta » hem » för att rädda värnlösa barn från uselhet och nöd, och därmed i samma mån är en hjälp för samhället.
Detta är därför också något, som bör ligga hvarje samhällsmedlem o m hjärtat.
Anna Ö s t e r l ä n d s k Fleetwood-Derby.
k ä r l e k.
E n berättelse från K a b y l d a i e n, för I d u n, af Adel ai da Ehrnrooth (a — / ' — a).
(Slut fr. föreg.
n:r.)
örfärliga missräkning!
H o n var totalt för- svunnen!
Ej ett spår af henne stod att upptäcka.
Fästmannen darrade i hela kroppen af harm ännu mer än af ansträngning.
» H m, j a g förstår! » smålog han slutligeD o c h strök sitt skägg, » dufvan har redan flytt till b o e t.
» H a n skyddade till sin kvarn, s n u b b - lade i det inbrytande mörkret o c h slog näsan mot kvarndörren Men besluten att ej skrämma den skygga dufvan, antog han sin lenaste flöjt- stämma för att locka henne, bultade på dörren och hviskade: » D e t är jag, min ljufva r o s!
Ö p p n a, öppna, Zulima, mina ögons ljus!
ö p p n a säger jag dig! » Dörren förblef hermetiskt sluten, och nyckeln var uttagen.
Men hvad n u?
B a k o m den ogenom- trängliga muren hördes liksom hviskningar o c h kväfdt skratt.
» ö p p n a, Z u l i m a, » röt nu kvarnens ägare, utestängd frän sitt eget hus.
» ö p p n a för din härskare, din m a n!
» M e r o c h mer darrade rösten af harm, och bultningarna blefvo nästan frenetiska.
» V e t du inte, att du begår ett, brott o c h förtörnar A l l a h, om du längre motstår m i g?
» Tystnaden fortfor.
Y a k o u b bölade som en tjur.
Till råga på eländet ilade nu några unga arabflickor med vattenkrukor pä hufvudet förbi kvarnen o c h skrattade med full hals åt den nygifte ägarens kritiska ställning.
20 Vakoub tyckte sig höra tusen hväsande ormar omkring sig.
Men plötsligt afbröts flickor- nas skratt af nästonerna från en böjd gubbe, som stödde sig på en staf, hvarmed han hota- de flickorna.
» Tigen I, elaka varelser, annars går det er illa! » varnade den nykomne barskt.
Som en flock skator, skrämda af ett druf- hagelskott, försvunno skratterskorna bakom stenröset, och Yakoub vände sig mot sin obe- kante försvarare med den häpna frågan, hvem han var och hvarifrån han kom.
» Jag är en fattig dervisch på väg till Mekka och kommer för att begära ett skydd öfver natten i din trädgård, » blef svaret.
» Allah isselmec (Allah beskydde dig), » häl- sade pä kabyliskt sätt Yakonb sin hemlighets- fulle gäst.
Dervischen återtog: » Jag kommer i profetens nan&gt;n för att ge dig en väckelse och en varniDg.
Yakoub-ben- Hassan, din girighet och dina sinnliga lustar bringa en dag fördärf öfver dig och ditt hus. » Yakoub ryggade förfärad tillbaka: det var som om hans eget samvete talat till honom.
» Helige man, » stammade den ny vigde man- nen och trefvade i sin gördel efter ett guld- mynt, som han räckte dervischen; » gör ett underverk till min förmån!
Afvänd mitt onda öde med dina besvärjelser.
Jag har köpt mig en ung hustru, som i kväll stänger för mig både sitt hjärta och dörren till min egen bostad! » Dervischen stötte undan guldmyntet: » Jag föraktar ditt guld, » sade han sträft och vände sig om för att gå.
» Men jag anropar ditt medlidande, helige man, » stönade Yakoub.
Du kan, om du vill — ty du är ett helgon — säga mig, huru jag skall öfvervinna min hustrus motspfinstighet.
Om du hjälper mig, skall jag välsigna dig till min sista minut! » » Nåväl, jag vill försöka, sade dervischen.
•Det hjälper till ingenting, att du nu står här och dunkar på dörren.
Genom ditt dumma beteende har du skrämt dufvan på flykt.
Men gä till hennes far nu genast.
.
.
till Salem- Hadj-Djemed.
.
.
» » Du känner min svärfar? » » Eör mig är ingenting fördoldt!
Din svär- fars härvaro kan bli dig till stor nytta.
Under din frånvaro skall jag tala till din uppstudsiga brud, såsom det höfVes en helig pilgrim, som tre gånger sett Mekka.
Jag skall böja hennes härda sinne. » » Välsignad du, om detta mirakel sker, » ut- ropade Yakoub.
» Säg henne, att jag skall bli den ömmaste, den trognaste, den frikostigaste bland männer.
Säg henne.
.
.
säg henne.
.
.
» » Tror du inte, att jag vet, hvad ag skall säga? » af bröt strängt dervischen, när Yakoub, som redan tagit ett par steg för att gå, åter- vände igen med ett nytt andragande: » Kanske det är mitt hvita skägg, som skräm- mer henne?
Säg dervisch? » » Ja.
Gå på samma gång och låt raka dig! » » Jag springer till barberaren. » » Så skynda då och stå inte kvar här och prata. » Yakoub kilade i väg, men återvände än ett par gånger med nya inkast.
» Lagar du dig inte nu åstad på minuten, » sade förtörnad dervischen, som allt ännu stod lutad mot den stängda kvarndörren med blicken fäst pä Yakoubs tveksamma rörelser, vänder du än en gåDg hität dina steg, så går jag och öfverger dig åt ditt onda öde. » Förskräckt tog Yakoub till fötters och skyn- dade allt hvad han förmådde till svärfadern och barberaren, såsom dervischen befallt.
IDUN 1894 Knappt hade det sista ekot af Yakoubs steg förklingat bland klipporna, förrän den förmente dervischen rätade upp sin ståtliga gestalt och kastade bort sin staf.
Bakom kopuschongen, som dolt hans ansikte, framblickade en ung, bildskön man med arabens fina, energiska drag och mörka, glödande ögon.
Han drog fram nyckeln till kvarndörren och öppnade den för Zulima, som kastat tillbaka slöjan från sitt strålande ansikte och nu föll i den unge främ- lingens armar med glädjetårar.
» Jag kände genast igen dig under pilgrims- dräkten, o min Ali, » utropade hon utom sig, under det han öfverhöljde henne med kyssar.
» Ser du, » hviskade han, » jag kom hit för att genomborra dig med denna yatagan, innan du skulle tillhöra en annan! » » Oh!
stöt till, min Ali!
Låt mig dö här vid ditt bröst, om du ej kan rädda mig undan denne gamle girigbuks klor!
Jag trodde, du var död, när du pä ett år ej mera låtit mig höra af dig — och så lät jag köpa mig för att rädda min far för hungersnöd, sedan gräf- hoppor sköflat alla hans fält.
Men du såg mig däruppe vid afgrundens rand. » Ali ryste.
» Jag såg dig, beredd att kasta dig dit för att undfly en förhatlig make!
O, du äkta pärla, himmelska blomma!
Huru har jag kunnat tvifla på dig!
&gt;• » Sedan ett år har jag begråtit dig, Ali, som en änka sin make.
Jag visste, att du hade fiender, som förföljde dig frän berg till berg, öfver dalar, öfver afgrunder, som beskyllde dig för mordet på Yakoubs broder i fjor. » » Och du tviflade ej på min oskuld? » » Ej ett ögonblick!
Ali en mördare!
Nej, tusen gånger nej! » Ali slöt henne fastare i sin famn.
» Alltsammans är ett forsat af Yakoub, som, för att tillägna sig min kvarn, där han nu är härskare, gjorde mig biltog genom en falsk be- skyllning.
Han visste väl, att hans broder dog af ett fall från hästen, men en stormig kväll, när jag färdades från Ikoultsa till Thozeroutb, omringades jag af flere beväpnade män, som hotade mig med döden såsom mördare.
Det var Yakoubs utskickade.
De bakbundo mig och släpade mig till domarn.
Jag blef lands- förvist; Yakoub fick sig tilldömd min kvarn som skadestånd för sin broders död; han hade falska vittnen.
.
.
Jag var ensam.
Han ägde fickorna fulla af procentarens guld.
.
.
Jag hade ej mera en enda duros att betala som hemgift åt din far. » Redan böljade dagen gry.
Den gamle Kadin i grön turban mötte brudgummen, härolder stötte i marken sina metzrag (smal lans af blixtrande stål), och domarn började högtidligt: » Ali-ben-Manzour uppfordrar dig Yakoub-ben- Hassan att stä till svars för falskeliga angifvel- ser mot honom.
Du har genom mened fällt honom för mordet på din bror, som du visste död genom ett fall frän hästen.
Och så till- ägnade du dig den landsflyktiges kvarn. » » Det är osant!
Det är nedrigt förtal! » » Här äro vittnena, som sägo dig upptaga din broders lik, när du fann det i bergsskrefvan under den krossade hästen.
Och de hörde slamret af guldstyckena, som du tog ur den dödes gördel och gaf till mutor. » » Osant! » vrålade Yakoub.
» Ali blef dömd vid den djemma, som sammankallades efter mor- det.
Hvarför vittnade ej dä hans vänner för hans oskuld? » » Emedan de under tiden råkat i fångenskap efter skärmytslingen i Boufarik.
Först nyligen blefvo de fria.
Här stå del » Yakoub bleknade, och nu framträdde Zulimas far, kastade i synen pä den afslöjade skurk, som han antagit till svärson, hela pungen med guldstycken, hvilka utgjort köpesumman för hans dotter, och utropade föraktligt: » Tag tillbaka ditt guld, falske huggorm; jag tar min dotter till mig igen och ger henne, utan att fordra någonting, åt den hon älskar.
Som en sörjande änka har hon begråtit hans död, hvarom ett lögnaktigt rykte spriddes af dig » Den gamle fadren förde sin dotter till den sköne Ali, som slöt armarna kring henne un- der allmänt jubel från folkhopen, hvilken smä- ningam tillströmmat från alla håll och kanter, medan solen, som en rodnande eldkula, rullade upp på morgonhimmeln.
Yakoub-ben-Hassan stod först ett ögonblick liksom slagen af åskan, men när den stackars kasserade brudgummen säg sin sak ohjälpligt förlorad, dröp han försiktigt af mellan stenrösen som en skorpion.
Några stenar slungades redan efter honom, när Alis högresta gestalt ställde sig värnande framför hålan, där hans fiende nyss försvann: » Lät denna gubbe gå!
Hans eget samvete må straffa honom, » sade den unge araben.
» Vattnet stannar ej på det höga bergets spets, ej heller hämditänslan i ett ädelt sinne.
Det är lätt för den lyck ige att förlåta. » Och han slöt Zulima till sitt hjärta.
Ali tystnade plötsligt och lyssnade.
Ett böss- skott small mellan bergen.
» Fly älskade, fly, » utropade Zulima och ryckte sig lös ur Alis armar; » det är kanske dina fiender, som förfölja dig.
Men stöt dolkeo i mitt bröst, innan du lämnar mig, att jag blir fri från detta gråskägg, som jag afskyr. » » Lugna dig, Zulima!
Det är ej fiender, det är mina vänner, anhängare från min sof, som varit fångna hos fransoserna i Boufarik, men blifvit frigifna.
Deras vittnesmål skall uppdaga Yakoubs skurkstrek.
Se där komma de i säll- skap med domarn för att här på stunden få till stånd en djemma. » * Några beväpnade män och en Kadi i grön turban (beviset på att han varit i Mekka och åtnjöt allmän vördnad) närmade sig nu Yakoubs kvarn från hafssidan, och på samma gång syntes frän motsatt håll, mödosamt klättrande bland berg och snår, Yakoub-ben Hassan, som släpade efter sig sin flåsande svärfar Salem-Hadj-Djem- med.
Mer än ett fjärdedels sekel hade gått efter denna händelse, när jag (beledsagad af en fransk dam) en dag vann inträde i den bostad, där nu Zulima härskade såsom ensam hustru åt kadin i Blidah, Ali-ben Manzour.
Lifligt gladde det mig att göra denna orientaliska bekantskap.
I den med sköna arabesker och brokiga fajans- väggar prydda salen, kringsluten af låga divaner, beklädda med dyrbara persiska mattor, tog Zulima emot oss, numera en värdig matrona, åtföljd af sin dotter och sin fjortonåriga dotter-dotter Kadoultscha.
En mera klassiskt ren profil än denna unga flickas har ännu ingen skulptör eller målare drömt om.
Lik en nyss mognad persika rundade sig den fina kinden, och de stora mörka ögonen strålade som svarta diamanter.
* Publik domstol, på stället afdömande trätor och processer mellan kabylerna Ack tänkte jag med min västerländska upp- fattning af kvinnan, hvartill tjänar dig din skön- het, tjusande Kadoultscha 1 Endast till att bli strängare bevakad i någon härskares harem!
Där skall du, lik puppan som aldrig får ut-
1894 veckla sina fjärilsvingar, i drömlik sysslolöshet tillbringa ditt blomsterlif, lyssnande till spring- brunnens enformiga kristalldropp i marmor- bassängen, mot hvilken du lutar dina smidiga lemmar.
Hälft döfvad af dofterna från de tro- piska växterna, som fuktas af vattenstrålarne, bvad blir det af din själ?
Lyckligtvis kunde ej dessa österländska vär- dinnor läsa mina tankar, o c h med min europeiska följeslagarinna lämnade j a g den bostad ur Tusen oob eu natt, där ingenting felades invåna- rinnorna — mer än frihet o c h erkändt män- niskovärde.
Vi hade 50 kilometers färd till Algier igen, än på hästrygg, än på vägar för diligens, där araber på laätade kameler mötte oss, alltid före- trädda af de oundvikliga åsnorna, hvilka öppna arabtågen.
De små djuren försvinna ofta så fullkomligt under all den packning de bära, att af dem ingenting annat sticker fram än tvä långa öron och fyra ben, smala som pinnar och trippande, utan att förtröttas.
Anblicken af den m o t hafvet terrassformigt sluttande staden är och förblir det skönaste natursceneri jag någonsin såg.
Hvarje år be- stryker araben sin bostads väggar med ett bländ- hvitt kalköfverdrag, och i skarpa hörn och vinklar afsticka dessa ' låga hus, högt öfver den europeiska staden, mot den mörkblå himlen.
Dess mäktiga ljusfloder strömma ner — vid middagstimmen glödande som smalt guld, under aftonens och nattens timmar försilfrande allt med månens dallrande strimma mellan blåaktiga skuggor.
När vi nådde staden, stucko stjärnorna som små guldnaglar millioner hål i den lätta ethern öfver våra hufvuden, och en underbar balsam- fläkt tillförde oss starka dofter från de blom- mande orangeskogarue rund omkring.
Några skygga kvinnosilhouetter syntes på de platta taken, och dalen genljöd längre bort af näkter- galens toner, ibland utbrutna af schakalens tjut.
Och så en djup tystnad.
.
.
Hudens vintervård.
fjE » oktor J. Kastan skrifver följande om hudens vård nnder vintern: Vårt kroppsliga väl- befinnande är i första rummet beroende af tillvaron af en bestämd o c h jämn kroppsvärme.
Hvarje förändring känna vi strax såsom något obehagligt, men vi ha äfven i vår organism en hel rad hjälpmedel alt hålla kroppstemperaturen på samma höjd, o c h en af de viktigaste värme- regulatorer är hudväfnadens öfversta lager, den känslolösa o c h nervlösa ytterhuden.
Till följd af sin sammansättning är den en dålig värmeledare, hvarigenom den å ena sidan hindrar en opropor- tionerlig värmeutstrålning till den oss omgifvande kallare luften och samtidigt skyddar oss mot ett alltför intensivt upptagande af värme.
I ytterhuden utmynna emellertid en talrik mängd afloppskana- naler från svett- och fettkörtlar, som utgjuta sitt innehåll på den fria hudytan, där det fördunstar.
Denna fördunstning försiggår mycket fortare om sommaren än om vintern, hvilket har sin natur- liga förklaring däri, att den varmare väderleken framkallar en lifligare afsöndring af vatten och upplösta fettsyror och en hastigare afdunstning på ytterhuden.
Ehuru i den kärl- o c h nervlösa yt- terhuden icke kan vara tal om någon aktiv stoff- växlan, medför naturligtvis likväl den lifligare vat- tenafsöndringen om sommaren en rent mekanisk bortskaffning af förbrukade delar af ytterhuden, sä att organismen själf i förening med allmännafysiska förhållanden om sommaren utför en god del af hudreningen eller åtminstone underlättar denna i icke oväsentlig grad.
Ansåge man icke en nog- grann hudvård om sommaren såsom nödvändig af hänsyn till ens välbefinnande, behöfde man af hygieniska skäl icke skänka hudens skötsel så aRf ' IDUN mycken vård då som o m vintern.
Detta låter i första ögonblicket löjligt, men är dock riktigt.
Hudens vård är om vintern ojämförligt mycket nödvändigare än om sommaren.
Om vintern begagna vi vår ytterhuds egenskap af dålig värmeledare för att hindra en alltför stark nedsättning af kroppstemperaturen, i det vi omge oss med tjocka kläder, som j u alla bestå af dåligt värmeledande ämnen, o c h söka på så sätt inrätta oss så ändamålsenligt och sparsamt som möjligt med vår kropps naturliga värmeförråd.
Vi åsyfta härigenom två ting under medverkan af vår egen huds ofvannämnda fysiska egenskaper o c h genom den artificiella ökningen af denna egenskap.
Vi förhindra en alltför stark utströmning af kropps- värmen o c h vi skydda oss mot den kalla luftens tillträde till kroppsytan, i det vi särskildt förvara den genom ett nytt lager, som leder värmen dåligt.
Men vi göra detta på vår öfverhuds bekostnad.
Den blir om vintern torr och spröd, den förlorar en god del af sin smidighet, och den får en mindre vacker färg.
För mottagliga näsor utvecklar för öfrigt denna vinterhud, om man så kan kalla den, en rätt obehaglig, sötsur lukt, som kommer från afsöndringsämnena från svett- och fettkörtelpo- rerna.
Dessa tilltäppas så småningom o c h hela körtelafsöndringen till ytterhuden afslannar.
Det kan ej vara tvifvelaktigt, att afstannandet af denna afsöndring af stoffväxlingsprodukter, som har värde för vår organisms regelbundna verksamhet, måste ha en skadlig återverkan på hela kroppens ma- skineri.
Det är därför absolut nödvändigt att hålla de talrika porerna i ytterhuden fria och rena, men detta sker mest ändamålsenligt genom regelbundna, med bestämda mellantider företagna aftvättningar af hela kroppen och genom bad.
Det är här alltså icke fråga om bad och afrifningar, s o m skola före- skrifvas af läkare, utan uteslutande om sådana, som skola befordra hudens renhållning.
Man kan utan att göra sig skyldig till öfverdrift djärft på- stå, att särskildt under vintermånaderna härskar en nästan allmän vattuskräck.
Till och med i våningar, där man kan glädja sig åt den prisvärda inrättningen af badrum, göres en alltför sparsam användning af desamma.
Rädslan för förkylning, en i alla lager af befolkningen utan afseende ti 11 partifärg eller trosbekännelse allmänt utbredd sjuk- lig föreställning, bär skulden till liknöjdheten för hudens vård, ehuru den är nödvändig för hälsans bevarande o c h vårt allmänna välbefinnande under de kallare månaderna.
Men ingen bör försumma att själf bekämpa och kämpa mot denna öfver- drifna » nationalrädsla » för förkylning för att slut- ligen öfvervinna den genom en förnuftig hygien eller, o m man så vill, genom hygieniskt förstånd.
En frisk människa, som icke bär sig dumt åt vid de anbefallna aftvättningarna o c h baden, förkyler sig öfver hufvud icke på detta sätt.
Afrifningar med ljumt vatten, det vill säga 22 till 24 grader, skola bekomma de allra flesta människor förträff- ligt och i hygieniskt afseende vara alldeles nog.
Den, som i hygieniskt afseende vill ge sin hud en förnuftig vård om vintern, bör minst två gånger i veckan företaga en dylik aftvättning med ljumt vatten, eller om tillfälle finnes, nyttja bad.
Det gynsamma resultatet skall icke länge låta vänta på sig.
Välbefinnandet skall ökas, om också den verkan är öfverdrifven, som en gift dam tillade desamma, i det hon, när hennes man var vid dåligt humör, uppmanade h o n o m att taga ett varmt bad — hvilket hjälpte.
Medlet kan kanske äfven rekommenderas af äkta män.
Kronprinsessans österländska väfnader.
år kronprinsessa företager minsann icke utan utbyte de långa utländska resor, till hvilka hälsoskäl förmå henne.
Hon ser sig under dessa resor om med öppna ögon, iakttar och urskiljer med den finast odlade smak.
Frän.sina senaste besök i Orienten har hon så sammanbragt och hemfört en dyrbar och synnerligen intressant samling af dräkter och väfnader från Kairos och Alex^ndrias basarer och under de senast gångna dagarne välvilligt låtit utställa densamma 21 i Handarbetets vänners lokal, ett tillfälle för alla utöfvare och älskare af textil slöjd att göra stilstudier från orter, som sedau urgammalt äro världsberyktade för sin konstfärdighet i denna väg.
Också ha hufvudstadens damer och öfriga kännare flitigt begagnat sig däraf.
Vid ett besök bländas betraktarens blickar främst af den varma färgprakt, som råder i dessa sydländska alster af väfstölens och nålens konst.
Midt i den ena af salame fästes upp- märksamheten af en bruddräkt i rödt siden och guldbroderier, en skänk till kronprinsessan af khediven.
Ett längt släp bak och ett dito — fram, se där det för västerländska damer Dågot öfverraskande arrangement, som känne- tecknar denna högtidsdräkt.
På ett annat håll skåda vi den egyptiska kvinnan i hvardagslag, sådan hon dagligdags mötes på Kairos gator i sin djupt slöjade, fot- sida och veckrika dräkt, hvilken afundsamt förtar all åsyn af kroppens smidiga behag och anletets fägring, så när som på ögonens mörka eld, hvilken brinner genom den smala springan mellan pannans och ansiktets dok.
Öfverallt täckas väggarna af broderade dukar och schalar, små och stora, i de mest växlande mönster och färger.
Särskildt att framhålla äro tvänne stora broderade Mekkadukar med arabiska inskrifter, blomstersirade kaschmirdukar och utsökta persiska stoffer.
I tvänne skåp utställas öfver hundra beundrarisvärdt fina, myc- ket små dukar med broderade midtornament.
Guldbroderade handdukar, väfnader från Rho- dos och Sinaihalfön, sadeltäcken, asiatiska mat- tor, bönemattor från Mekka, alster af modern konst vid sidan af oskattbara gulnade lämningar från en aflägsen forntid vittna i täflan om den fruktbara fantasi, som hämtat och hämtar sina färger och sin inspiration under en sol, mer glödande och lifgifvande än vår.
Vid de för- tjänstfulla sträfvanden att odla vår egen in- hemska textila konst, för hvilka Handarbetets vänner under det senaste årtiondet framgångs- rikt gått i spetsen, ha emellertid redan förut österländska inflytelser befruktande fått göra sig gällande.
Och ett nytt tillfälle till » käll- studier » af det värde, som kronprinsessan nu här beredt, kan endast vara ägnadt att tillföra ytterligare friska uppslag och krafter.
Litteratur.
Ett nationalverk, om något, har i dessa dagar börjat ulgifvas, i o c h med att det första häftet af Ordbok öfver svenska språket, utgifven af Sven- ska akademien, utsändts från C. W. K. Gleerups förlag i Lund.
Utstyrseln är synnerligen gedi- gen o c h värdig, o c h denna vackra begynnelse ta- lar bäst för sig själf.
Den visar, alt ordboken ej blott skall gifva oss vårt modersmåls historia lik- som en redogörelse för vår egen tids språkbruk, utan på sätt o c h vis blir en framställning af hela vår odlings utveckling, en praktisk uppslagsbok för själfstudium, ett monumentalt vetenskapligt verk, som bör inta en hedersplats i hvarje svenskt hem, som kan vara i tillfälle förskaffa sig det- samma.
Subskriptionspriset har ock satts så lågt och fördelas på en så lång tidsrymd, att kostna- den blott belöper sig till ungefär 7 kr.
pr år, en utgift, s o m ingen bör kunna ångra, då man på samma gång därmed gagnar en fosterländsk sak.
Första häftet finnes till påseende i alla boklådor, där äfven subskription moltages.
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
22 1894 Frigörelse.
År 1915.
AfCorde.
» SPvkapelsens mästerverk », s o m kvinnan förr kallades efter någon middag, när her- rarne börjat blifva högstämda och höllo tal, hade under midten af nittonde århundradet begynt att anses sorn människa, med en liten tillstymmelse till själ och en aning till hjärna.
Detta tack vare den lilla modiga förkämpen, mamsell Fredrika.
Det var en början i blyg- samma proportioner, som såg ut att behöfva århundradens tillväxt, innan kvinnan skulle D å fram att blifva likställd med skapelsens herre.
Hjärnan vägde mindre än deras, som sitta i tjocka skallar, och hur det egentligen hängde ihop med själen, det hade ingen kom- mit på det klara med.
Herrarne hade icke hittat sin egen, därför kunde ingen jämförelse äga r u m.
Som sagdt, kvinnan hade fått eu del fri- och rättigheter, och den blyga stängeln reste p å hufvudet fortare än någon anat.
Hon fick ett sätt att se herrarna rätt i ansiktet, när hon mötte dem, som stötte gammaldags män, hvilka tyckte om att se nedslagna ögon.
Förr hade hon också snörpt så allra näpnast på munnen, för att den skulle se liten och söt ut, nu gjorde hon det icke oftare, än den råa väderleken föranledde det.
Hon tyckte nära på, att hon hade rättig- het att gå ut ensam efter kl. 7 e. m., under det att en hederlig kvinna förr i världen al- drig hade ute att göra.
Hon fick åtminstone skylla sig själf för följderna, hade herrarne sagt, om hon gjorde något så dumdristigt.
Nu riskerade hon just ingenting före kl. 10 e.
na., men sedan ansågo somliga herrar den ensamma för fågelfri.
Likvisst hände det, att den kaxiga fröken kunde svara herrn, som bad o m att få göra sällskap: » Om lilla herrn är rädd att gå ensam, så går det visst au att få följa med. » H o n bÖTJade få litet bättre boklig uppfost- ran, hon behöfde icke längre läsa Sveriges geografi på fransyska, icke heller » Allmän historia i sammandrag för fruntimmer », en bok på några ark, som gaf forntidskvinnan lagom vetande.
Hon rent af lärde och läste o p a s s a n d e saker.
Efter några år var hon nog förmäten att slå i sig latin och äflas med examina.
Det var tillräckligt att gifva döds- stöten åt latinet; när till och med det där könet kunde lära sig det på några terminer, var det väl icke värdt att nöta halfva lifvet for de tunga hjärnorna med det plugget.
Annat var det, när de fingo vara ensamma om lärdomen och slå ikring sig med fraser, som inte lilla fruntimret begrep, och som de mindes, att de själfva hade förstått på skol- tiden.
I tjugonde århundradet ä r också la- tinet ett sedeförderfvande och förbjudet språk i gossklasserna, det passar endast för frigjorda k-kvinnor.
Ordet stafvas så, sedan kvinnan själf sitter i akademien och gör om o r d b o k e D.
Antagligen är det symbol för a t t hon är god för två.
Hon skaffade sig snart en egen klubb, dels en stor gemensam, dels en mera enskild geni- klubb, där alla intressanta frågor diskutera- des, och där hon fick öfva sig i att blifva talare.
Ty nu föllo skrankorna allt mer och mer, hon var rent af manlig, t a l t e om skulle nödgas hålla sig med Posttidningen för att söka efter sina ordensutnämningar.
Ännu behöfde hon endast läsa tre tidnin- gar om dagen af olika färg för att skaffa sig en öfvertygelse.
Hou hann naturligtvis icke med mer än telegram, dödsannonser (i och för arfsintressen), samt » ledarn ».
Mor- mödrarna skulle aldrig hafva förstått det or- det, och hade de fått veta, att det betydde gräl och otidighet i politik, skulle de hafva förfasat sig.
På deras tid hvarken läste de tidningar eller grälade, det gjorde mannen ensam på hustrun.
Och hon bara teg, tog emot och smålog i all underdånighet, lycklig att äga en försörjare och ofelbar föresyn.
Lyckliga tid för mannen!
Han satt där så enväldig och lugn i sin maktfullkomlighet och njöt af sin tillvaro, okunnig om hur han blef lindad om fingret och lurad af den lilla förtjusande, mjuka silkestasseu, som på sitt vis utmärkt bra visste att drifva sin vilja igenom.
All den där » sant kvinnliga doften » för- svann, hvartefter frigörelsen gjorde framsteg, och kvinnan blef » gladt naturlig », skaffade sig skodon som fötterna rymdes i och gick liksom på egen mark, stadigt på sina breda klackar, för att visa, att nu behöfde hon icke vingla och stödas längre.
Hon lade alldeles bort det där koketteriet med hängif- ven kärlek för barn; det hade varit onatur- ligt förr, om hon icke älskat hvarenda otäck unge som fanns till.
Nu gjorde hon det bara ibland, om det var hennes egen — och det icke fick syskon.
Ännu hade hon mycket att sträfva efter; nya banor öppnades visserligen för hvarje år; hon var advokat (hvilket alltid legat för hen- nes begåfning), utmärkt detektiv, hon märkte timmer, seglade skepp och körde spårvagnar, men de bästa bitarna fattades.
Bankdirektör, minister, riksdagskvinna och general var bon icke.
Hennes ärelystnad hade inga gränser mer, och hon kände sin makt.
Männen hade fått gifva med sig tum för tum, och frigörel- sen, som såg ut att draga århundraden, hade som genom ett trollslag fortskridit till denna punkt på ett hälft!
Vigselformuläret, som varit henne misshagligt i många fall, blef detta ännu mera efter 1893 års kyrko- möte, då det hotade att blifva ändå mer mot- bjudande och förolämpande.
Ett stort kvin- nomöte utlystes öfver hela landet.
Som re- sultat af detta möte beslöts, att ingen svensk kvinna vidare skulle gifta sig, förrän formu- läret blifvit ändradt efter hennes godtfinnan- de.
Inga förnärmande uttryck om att » hu- stru skall täckas den make hon är gifven », ej heller något om nöd och lust o. s. v. får förekomma.
(Slut i nästa n:r.)
U r notisboken.
Kronprinsessan på Corfu.
kommer att tillbringa vintern * En medarbetarinnas bröllop.
Den 11 d:s sammanvigdes i Paris forskningsresanden mi Jules Claine med den kända svenska författarinnan Jane Gernandt, äfven i Iduns spalter en ej sällan, men aldrig för ofta sedd medarbetarinna.
En af våra högst skattade manliga pennor har förbehållit sig att för Iduns läsarinnor få beledsaga den unga brudens porträtt med en skildring af hen- nes konstnärliga verksamhet.
Alltså återkomma vi — mycket snart!
in- komster, befordran och försnillningar med sak- kännedom, alldeles som hon förr gjorde om » söta » hattar och » vådligt stiliga » klädningar.
Hon längtade blott till den dag, då hon Två författarinnor, båda väl kända för Iduns läsarinnor, gästa för närvarande hufvudstaden i lite- rära ärenden, nämligen frn Sofie Elkan (Kust Koest) och fröken Selma Lagerlöf.
Den förra har en ny roman i görningen, den andra ett större poetiskt diktverk.
Våra kvinnor hedra sig allt mer inom vår unga vitterhet.
* En syster till skalden Jiöttiger, änkefru Charlotta Ekman, född Bottiger, afied i TJpsala den 11 dennes i en ålder af öfver 90 år.
Den aflidna var änka efter lektor Ekman i Vexjö.
En negrinna i adelskalendern.
Enligt den nyutkomna nittonde årgången af Sveriges ridderskaps och adels kalender är hufvudmannen för adliga ätten Uhr, sjökaptenen David af Ubr, bosatt i Kapstaden i Sydamerika och sedan 1884 gift med negrinnan Jeni Smitt.
Ifrågavarande svarta dam är alltså sedan 10 år tillbaka införlifvad med svenska riddarhuset.
* Svensk hemslöjd I början af förra året med- delade vi, huru fru Nanny Nauckhoff på Mösa i närheten af Enköping genom att lära kvinnor ur arbetsklassen väfva kostymtyger liknande engelsk cheviot af garn, som hon anskaffade, och försäljning af tygerna satt i gång en hemslöjdsindustri, som lofvade att kunna fä stor spridninng.
Då det kan vara af intresse för dem af tidningens läsarinnor, som äro vänner af den svenska hemslöjden, att fa reda pä, huru nämnda industri utvecklat sig, hafva vi skaffat oss några upplysningar därom.
Tillverkningen har under det gångna året mer än fördubblats mot året förut och har den uppgått till 2000 meter, som försålts till de mest spridda delar af Sverige och äfven till Norge.
I år hafva utom herrkostymer äfven klädningstyger väfts.
Rätt mycket besvär måtte dock vara förenadt med en dylik industri, där garn skall anskaffas och utlämnas, väfven mottagas och öfverses, beställningar afsändas och korrespondens föras.
Under året har afsändts 200 paket, mottagits och besvarats omkring 500 bref.
Tacksamheten från de kvinnor, som få väfva, är btor, då de genom sitt arbete kuuna skaffa ett ej ringa bidrag till statkarlens och daglönarens små löner.
i Segerns ängel ».
Fröken Kale Marsden, den af oss förut omtalade unga engelska, som förvärfvat sig ett namn genom sin uppoffrande verksamhet för de spetälska i Sibirien, har nyligen från drottning Victoria fått mottoga en egenhändig rekommenda- tionsskrifvelse, hvari drottningen i mänsklighetens namn beder alla att lämna fröken Marsden nödigt understöd.
Samtidigt har drottningen sändt den modiga och energiska kvinnan en segerns ängel i guld.
Ängeln står på en stor pärla, som föreställer jordklotet, och han håller i händerna ett band, på hvilket läses: » Victoria R.
» Teater o c h musik.
Kungl.
operan förbereder till uppförande Wagners härliga opera » Tannhäuser » med hr Bratbost i titel- partiet.
Sistförliden fredag återupptogs » Den stumma ».
Denna repris är så till vida ovanlig, som titelpartiet denna gång återgifves af en verklig operasångerska, nämligen fru Linden, hvilken som bekant ju också är en framstående skådespelerska.
Vi hafva ej haft tillfälle att taga denna hennes prestation i betrak- tande, men hafva från flere håll hört uppgifvas, att densamma varit mycket förtjänstfull.
K.
Dramatiska teatern har under den senaste vec- kan öfverraskat med den numera allt för sällsynta lockelsen af ett Shakespeareprogram och, hvad mera är, tilltäppt belackarnes munnar med att skil- jas väl från uppgiften.
Det var det bekanta lust- spelet » Trettondagsafton eller Hvad ni vill », i Hag- bergs öfversättning och i sceniskt arrangement af hr E. Hjertstedt.
Detta stycke erbjuder också, som kändt, många förträffliga roller af såväl komisk kraft som lyrisk stämningsfullhet.
Främsta förtjänsten af dess framgång vid detta tillfälle är rättvisligen att tillskrifva fru Rundberg, som i den svåra dubbel- rollen Sebastian-Viola presterade ett käckt och friskt samt intagande spel.
Hyllningen gick också särskildt ut öfver henne, och premierens blomster- skörd var stor.
Af de öfriga kvinnorollerna skötte fru Hartmann kammarjungfrun med vederbörlig upp- sluppenhet; fröken Jansons Olivia verkade däremot en smula matt.
Alldeles förträfflig var hr Bmckström som Tobias Raap, en figur — det kunde man ju ock vänta — som förträffligt ligger för hans torroliga komik.
Hr Hedlunds Blek af Nosen höll sig äfven i den rätta färgen.
I den inbilske hofmästarens utspökade ko- stym presterade hr Personne ett stycke fullödigt prof på fint karaktärspel.
Hr Qriinder som narren förtjänar likaså erkännande för vackra bemödanden, ehuru nog
IDUN 1894 af dennes framställare kunnat kräfvas ett något rör- ligare och smidigare komiskt temperament.
I ett som allt gick den ovanliga reprisen öfver förväntan lyckligt och torde helt visst kunna hålla sig kvar en tid på programmet.
Enligt hvad vi försport bedrifvas för närvarande repetitionerna på det indiska skådespelet Vasanta- sena med största ifver, hvadan denna med stort in- tresse motsedda nyhet snart torde förestå Andra kammarmusiksoarén gifves nästa tisdag.
Nå- gon vidare påminnelse torde vara öfverflödig.
E f t e r åt.
Ur m o r m o r s Af Sophie brefpåse.
Linge.
Min kära Berta!
Som i en drömsyn ser jag, huru du spärrar upp dina ögon, när du läser öfverskriften på mitt bref.
Du tror mig ännu vara i Stock- holm, därifrån mitt sista bref var skrifvet, och finner mig i stället härnere på landsbygden, hos mamma, i mitt gamla hem.
Ett oförut- sedt och tillfälligt besök, tänker du.
Ack, nej, Berta!
Det är ej som du tror, och jag känner blygselns rodnad stiga upp på mina kinder, när jag nu måste berätta för dig om det rätta förhållandet.
Jag är en frånskild hustru, Berta, — en fränskild hustru!
Om du visste, hur det ordet » fränskild » skär i mina öron och — mitt hjärta.
Du såg mitt lilla trefliga hem, när du var på besök hos mig för några månader sedan, och du gjorde då äfven bekantskap med min man.
Du fann honom vacker, lärd, intelligent, men — kanske något öfverlägsen.
Jag min- nes, att dina crd föllo just så.
Er bekant- skap blef dock på det hela taget mycket yt- lig, ty upptagen som han var af sina göro- mål och sitt vetenskapliga arbete, hade han ej mycken tid att sysselsätta sig med oss eller att följa oss på våra besök å tafvelutställnin- gar och museer, där vi tillbragte en god del af vår tid.
Du såg blott det yttre af vårt samlif, och vi aktade oss noga, båda två, att rubba på den konvenansens slöja, som för till- fället var bredd däröfver.
Ty redan vid den tiden hade det börjat att komma till konflikter oss emellan, ehuru ej ännu så häftiga, att de kunde leda till nägon brytning.
Men sedan.
Jag vill ej bjuda till att skil- dra för dig, Berta, den tid som ligger emellan, ty det skulle blott ånyo upprifva det ännu fär- ska och ömma såret, och skulle jag rent ut svara på den fråga, som, jag vet det, nu sväf- var på dina läppar, om hvad som var orsaken till denna disharmoni, så skulle jag hafva svårt att redogöra därför.
Måhända å ena sidan öfverdrifna fordringar och för litet öfverseende och å den andra brist på undfallenhet och håg att rätta sig efter det uppställda skemat.
Du vet, hur jag vuxit upp i frihet att disponera öfver min tid alldeles som jag behagade och ovan att lefva mitt lif efter någon viss för- stenad och förstenande metod, och nu ...
Jag vill ej klandra Christian och har måhända själf mera fel i det skedda, än hvad jag nu kan se — hade måhända bort rätta mig mera efter hans önskningar, men brytningen är nu en gång skedd, och trots den underström af smärta, som går igenom hela min varelse — ty jag älskade honom ändå — sä känner jag mig nu som fågeln i luften.
23 ligt till pass, och han blir nu utomlands några månader.
Jag åter är i mitt gamla hem, där jag återtagit alla mina forna vanor och syssel- sättningar.
För att bespara mig allt besvär ooh obehag åtog han sig realiserandet af vårt bo, men jag vet nu, att det mesta finnes kvar, inhyst i ett par rum, som stå för hans räkning.
När jag nu sitter vid skrifbordet i mitt flickrum, med utsikt öfver parken, där hösten redan färgat trädkronorna röda och gula, före- faller det mig, som om jag aldrig varit borta härifrån, och att jag endast vaknat upp från en lång, smärtsam dröm.
Men den drömmen har lämnat en domning och tyngd eftar sig, 3 0 m jag ej kan frigöra mig ifrån, och det är endast ibland som jag känner mig som den där fågeln, du vet.
Både min mor och faster Malla äro glada, men på samma gång sorgsna öfver att åter ha mig hemma.
Medaljen har två sidor, säga de.
När jag om morgnarne kommer ner för trap- pan och sätter mig intill mammas sida vid kaffebordet, är det för henne, som om rummet blefve fullt af solsken, men strax därpå för- dystrar en kall skugga hennes kära drag.
Då har medaljen vändt sin fula sida till.
Det har gjort mig godt att få utgjuta mitt hjärta för dig, du kära vän, och jag är rädd för att jag nu — då jag hai så litet att göra, men så mycket att grubbla öfver — kommer att plåga dig ofta med mina bi ef.
Och kan- ske vill du nu ej alls veta af den, som upp- fört sig så illa som din tadelvärda väninna Helfene.
* Dyra vän!
Du gjorde mig på samma gång glad och ledsen med ditt bref.
Att du har hjärta för min sorg skönjer jag klart, men jag läser där också emellan raderna någonting annat — en liten skymt af misstroende mot mitt sätt att gå tillväga gent emot Christian.
Det påmin- ner mig om en blomknopp, som ej ännu slagit ut sä mycket, att man fullt kan gissa sig till färgen på de blomblad den gömmer, men af dess ljusare eller mörkare skiftning kan man döma till dess ungefärliga höjd på färgskalan.
Ocb din blomma, gömd som den är under det vänskapliga gröna höljet, skiftar dock i mörk- violett.
När jag skref till dig, så var det under den förutsättningen, att jag i dig skulle få en varm bundsförvant.
Jag hade behof af att öppna mitt hjärta för någon, och hvem var då närmare mitt förtroende än den, som jag alltid ansett för att vara min bästa vän.
Förvånad och äfven litet förtretad blef jag därför öfver att du ej ser hvad som händt ifrån samma syn- punkt som jag; men hur skulle du också kunna göra det?
Det är nu en hel vecka sedan jag fick ditt bref, och under den tiden har jag läst igenom det flere gånger samt alltid funnit någonting nytt att fundera på.
Mitt misshumör har så småningom öfvergått till nyfikenhet på hvad du egentligen skulle vilja säga mig, om du ej toge så mycket hänsyn till mina känslor.
Jag är dock icke något barn, som ej kan tåla att höra sanningen, och jag ber dig därför: Låt din blomma slå ut att jag må se, hvad färg den bär.
Din Heléne.
sade de gula sädeskornen, ljöd som musik för våra öron, och det lätta, hvita mjöldammet, hvilket betäckte alla föremålen därinne, var ett skönhetsflor, som vi ej nog kunde beundra.
Men utanför kvarnen, invid den skrofliga stenfoten, växte några ståtliga örter, hvilka stodo på vakt vid vårt trollslott.
Dä du först fick se dem, blef du mycket förtjust och ville bryta några af dess blommor för att med dem pryda din hatt.
Men jag varnade dig, ty det var bolmört.
Nåväl, där har du din blomma.
Jag visste det.
Den är möt k, den är giftig, men — den kan också vara mycket hälsosam.
Jag rör vid den helt varsamt — jag är rädd för att taga för stor dosis på en gång.
Du är allt bra sträng emot mig, men jag kan ej annat än tacka dig därför, ty jag tror att det gör mig godt.
Den lilla förtret jag känner däröfver rycker upp mig ur min dom- ning och kommer mina nerver att spritta af lif.
Du säger, att du redan vid ditt besök hos • oss märkte, att någonting var i olag.
Vi trodde, att vår slöja var hel, men det fanns refvor i den, och du såg genom dem ett och annat, som ej var ämnadt att komma för dina ögon.
Först nu, efteråt, erinrar jag mig ett par tillfällen, då jag ej visade mig i den bästa dager för dig, och kanske hände detta flere gånger.
Christian hade pä min födelsedag gifvit mig en kanariefågel, och ehuru jag ej tycker om att se fåglar i bur, så vårdade jag den dock efter bästa förmåga och gladde mig åt dess muntra kvitter.
En morgon, under det du var hos mig, låg emellertid den lille såugaren död på golfvet i sitt luftiga fängelse, och Christian gjorde en lätt antydan om, att jag möjligen glömt att ge honom vatten.
Detta hade verk- ligen händt ett par gånger förut, och jag kände mig mycket träffad af beskyllningen samt gaf i första hettan ett något irriteradt svar.
En annan gång, då jag satt ooh målade i vårt lilla kabinett — det var ju förtjusande?
— tappade jag penseln på en af de röda si- denstolarne.
Där blef en färgfläck, som ej gick att riktigt utplåna.
Christian, som är litet pedantisk i fråga om ordning, blef myc- ket mörk, då han fick se den, men sade in- genting.
Jag förstod emellertid, hvad han tänkte, och började att försvara mig med att ett litet missöde kunde träffa äfven den bästa.
Ack, Berta, nu efteråt börjar jag att få ögonen öppna för ett och annat.
Hvad jag då tyckte vara obetydligheter gaf dock prägel ät vårt hvardagslif.
Du känner till väfkammaren här hemma, där vi ofta, du och jag, kröpo och lekte » titt-ut » mellan bommar och slåar i de uppsatta väf- varne.
Det var en farlig lek, och jag är rädd för, att många trådar brusto vid vårt ovarsam- ma vidrörande.
(Forts.) Redaktionens brefväxling.
Ofta nog framställas till oss från våra läsarinnor förfrågningar eller uttryckas önskningar, dem vi gärna skulle vilja besvara och tillmötesgå, då de synas oss äga något allmännare intresse.
Den vanliga Breftä- dans tränga ram blir emellertid härtill för knapp, och ämna vi därför under ofvanstående rubrik då och då anslå en särskild afdelning för denna brefväxling.
Kära vän!
Lagligt skilda äro vi dock ej och önska att för ännu en iid bibehålla det yttre skenet.
Minns du den gamla kvarnen här vid Sjö- Det är fegt, men han ville hafva det så, och vik, där vi så ofta lekte tillsamman, när du jag gick ej motvilligt in därpå.
Ett resesti- som barn var här på besök?
Bullret af ste- » En liten Stockholmsnåd » skrifver med anled- pendium, som tillföll honom, kom mycket läg- i narne, när de mellan sina väldiga plattor kros- | ning af vår uppsats o m » Visitkort » i n:r 1, att det
IDUN 24 skulle vara » rysligt intressant » att få veta, om våra kungliga personer också begagna sig af vi- sitkort, och huru dessa i så fall äro uppställda och se ut.
Genom ynnestfullt tillmötesgående kun- na nu vi i vår tur stå frågarinnan till tjänst med följande upplysningar.
Vårt konungapar liksom ock kronprinsparet be- gagnar sig endast på utländska resor af visitkort, och dessa äro därför också affattade på franska samt utmärka sig naturligtvis för den eleganta enkelhet i utseende och uppställning, s o m v i framhöllo som det enda verkligt nobla.
Se här en fotografiskt trogen afbildning af konung Oscars och drottning Sofias visitkort: 1894 vinnan af Haga.
Äfven för dessa fall äro de försedda med kort; konungens bär i enkel skrif- stil endast o r d e n: Comte Haga, drottningens i samma stil: La Comtesse de Haga.
Kronprinsens o c h kronprinsessans visitkort haf- va detta utseende: S Också är det sant, att intet äktenskap mellan en prinsessa af blodet och en vanlig dödlig under det.
sista århundradet inneburit sä mycken ro- mantik som just detta.
Ty de furstliga damer, som eljes beslutit sig för att ingå ett icke stånds- mässigt gifte, voro antingen redan vid mognare ålder, mången gång redan i mycket mognad, då deras hjärta besegrade deras förstånd, eller hade de redan sökt lyckan vid sidan af en jämnbördig gemål, utan att linna henne.
Prinsessan Elisa- beth var ännu ej aderton år, då hon afsade sig alla de förmåner, som hennes rang och hennes synnerligen framskjutna ställning s o m kejsar Frans Josephs älsklingsbarnbarn erbjödo.
Hon har helt visst aldrig genombläddrat Atmanach de Gotha för att genomforska raden af dem, som kunde ha rätt att anhålla om hennes hand.
Ty hennes hjärta tillhörde redan sedan år tillbaka baron von Seefrid, hvilken som page hade dan- sat och spelat boll med henne, och hvilken som löjtnant så föga hade tyglat sin djärfva kärlek, att han måste underkasta sig att bli » strafftrans- porterad » från Munchen till Metz.
Baron von Seefrid är nyss fyllda tjugutre år — och den lycka, som syntes allt för hög att nå, är nu hans, sedan det unga paret i Genua i all tysthet vigdes af ärkebiskopen den 3 sistlidne december.
J^a 3linc * sse Jtcryak de Suéd * * t dt DTmwé^e Hvad våra öfriga prinsar angår, hvilka äfven här hemma i sina kretsar kunna röra sig mera som privatpersoner, begagna de ock svenska vi- sitkort af motsvarande enkel, men solid utstyrsel.
Som bekant brukar vårt konungapar, då de höga personerna på utländsk botten vilja uppträda mera nkognito, begagna sig af titlarna grefven och gref- LQsforon Redigeras af Sophie Bidrag mottagas med Linge.
tacksamhet.
Logogryf.
Mitt herrskap!
— här jag vågar pre- sentera Mig själf i några penndrag: Min figur Ar stolt och reslig; dock jag suppo- nerar De flesta sett mig höja mig utur Den gröna mantel, som mig delvis täcker Och kring min fot sin mjuka veck- skrud sträcker.
Till mig man flyr att högre vyer vinna; Från mig utstrålar månget bländklart ljug; Upp till min ståndpunkt går ej lätt att hinna, T y höjd jag är långt ofvan jordens grus.
Mitt inre mycken oro härbergerar, Och kring mig &gt;världen&gt; slojar och » regerar ».
Blott en signal från mig kan frambe- svärja Så mången syn från flydda stormakts- da ' r: A n Karl den tolfte med sin höjda värja, Ä n ' Tredje Oustaf, som i » statsvagn * far — Och Oustaf Wasa se ' n, Döbeln vid Jutas; Med mer.
— En ny signal — — och allting slutas.
Mitt namn förskrifver sig från hedna- tiden; Trestafvigt är det — lätt att gissa ut.
— • — — Men vi ej längre få förhala tiden, Ingressen får därför ett plötsligt slut; » En lyck ig fästmö » ber oss så vackert att få porträtt af den unga prinsessan Elisabeth af Bayern, hvilkens romantiska giftermål i dessa dagar med en ung bayersk löjtnant, baron Otto von Seefried, tilltalat alla » unga och älskande hjär- tan ».
Hvarför icke, älskvärda läsarinna!
Och ni har väl intet emot, att den käcke löjtnantens bild följer med på köpet?
Dock, tycker någon sig mer hjälp be- höfva, Må han en stund med småorden sig öfva.
Nå, Här Om Som » klok är den, som följer kloka råd »; finnes nog tillräckligt ordförråd, ock vi ej er hvarje småord bjuda, hufvudordet har.
— Se här: hur ljuda I edert tycke orgelns toner — säg?
Hvad plär sig te vid sidan af en väg?
Ett utrop, pressadt fram af sällheten, af kvalet.
En svensk berömd artist från sjutton- hundratalet .. En ö, som har historisk ryktbarhet.
En mest för ungdom afsedd lustbarhet.
Säg hvad med vreda sinnen bäst är söka göra?
Hur bör man så i dans som exercis sig föra?
Hur man benämner människan som död.
En växtprodukt, som ger hygieniskt bröd.
Forntida nordisk stad med religiösa anor.
Hvad man af hampa sett (järn ock), » i långa banor ».
Ett bland de äldsta mansnamn på vår i jord.
Hvad den ej är, som ej i står vid sitt ord *.
Hvad när du en har gett, du ock må trofast hålla.
Hvad både nytta gör och skada kan förvålla.
Nämn för mig här,i hast,tre kvinnonamn.
En stad i Tyskland invid viktig hamn.
Ett hushållsgöromål som rätt stor om- sorg kräfver.
Hvad björkens stam syns ha i bredd med mjällhvitnäfver.
Hvad kallas af en planka minsta del?
Hvad att omåttligt göra är ett fel.
Hur lyder väl hans namn, den » hvita Asaguden&gt;?
Hur hette borgen hans?
— Ja säg!
— Om ej förbjuden PICOTS TVÄTTPULVER S Ö K Öfverträffa?
alla andra tvättmedel!
$ Jag ansåg mig att gåtan tänja ut, Ni finge mer att gissa.
— — Men — Blut!
nu Eolus.
Charad.
Vid finare bord man mitt första ej känner, Och blott uti nödfall det bjuds åt ens vänner.
Fast färgen är svart, den ett graföl ej pryder; Att klandra densamma som dagordning lyder.
Vid riksda ' n man grälar om tull på mitt andra, (Den ena den gynnar, och andra den klandra), De flesta det nyttja hvar dag någon stund, Det också kan tjäna som mat å t en hund.
När torparn till julen får slakta sin gris, Mitt hela plär vara hans dagliga spis.
Moster Emma.
Begynnelsebokstäfverna, lästa upp- ifrån och ned, bilda namnet pfi en svensk författarinna, och slutbokstäf- verna, lä3ta nedifrån och upp, namnet på ett af hennes arbeten.
De vågräta orden beteckna: 1) stad i Tyskland, 2) kvinnonamn, 3) stat i Amerika, 4) provins i Frankrike, 5) från latinet lånadt uttryck, gängse i affärslifvet, 6) stad i Sverige, 7) världs, beryktad man, 8) svensk författare, 9) uppfostringsmedel, 10) rofdjursfamilj, 11) konstverk på Nationalmuseum, 12) en af romarnes gudar.
Kvartetten.
Lösningar.
Logogryfen: KoUrabacillen; ok.
bal, Kola, lo, rek, lack, Karolina, Erika, Ellen, K l a r a, K a r l, Erik, Olle, A b e l, Bele, Leck, A r n o, krona, k o, kli, lak, kar, klar, kall, kol, cell, back, rik, rack, bo, rak, lek, ack, bro, bok, Loka, halance, bl, ark, lera, lik, bilan, kor.
Charaden: Rosenkrans.
Aritmogryfen: Gustaf Wasa — Bankhyttan.
Garkoppar.
Ugnslucka.
Samaritan.
Tegel- bruk.
Ainsvorth.
Fransecky.
Vindfläkt.
Allmänhet.
Snödrifva.
Antipyrin.
Aritmogryf.
Ordgdlan: Brödrafolkens väl.
Beskattning, regalierna, öfverläggning, deputation, riks- marskalk, arfrike, frihet, oväld, lagkrönt, konstitution, eklesiastikminisiern, natlonal- angelägenheter, statsförvaltning, valkonung, ärfdabalk, landsförräderi.
1 3 9 4 1 16 1 8 2 6 7 3 6 8 8 1 3 4 4 3 8 10 3 9 4 17 10 8 8 6 3 9 3 8 16 4 6 8 5 10 1 8 15 18 19 3 8 11 Innehållsförteckning.
5 10 4 lo Tt 16 13 9 6 4 2 20 21 3 9 12 12 13 Frida Evers, född Swartz (M e d porträtt) — H u s m o d e r n; af Curt Thelander.
— N ä r inträder skolåldern för våra barn?
A f D:r F. Silfverskiold.
— Två jultester i London; bref till Idun från Anna Fleetvood-Derby.
— Österländsk kärlek; en b e ä t t e l s e frän K a - byldalen för Idun af Adelaida Ehrnrooth ia — ' i — a.).
(Slut fr. föreg.
n:r.)
— HudenB vintervärd.
— Kronprinsessans österländska väfnader.
— Litteratur.
— Frigörelse.
Ar 1915.
A f Corde.
— U r notisboken.
— Teater och musik.
— Efteråt; ur mormors bref- påse af Sophie Linge.
— Redaktionens bref- växling.
— Tidsfördrif.
Apokopen: 7 3 9!
16 6 4 10 22 1 8 9 l Klorfritt!
Praktiskt!
Billigt!
2 5 nuldmpilalifi- 6 2 3 | 4 14 4&lt; 22 21 6 4 15 1 12 | l a | H | 13 19 Säljes i 1 9 Halma, Halm, Hal, Ha.
J - och £• kilo-paket med beskrifning å hvarje paket.
Representant för Sverig e: Carl B.
Mattou, T a l r i k » n m h i l r i i lnflHcntiinn Stoekholm.
