# ID: svediakorp-per978
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 23,768
# sentences: 668
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 29 (344) Fredagen den 20 juli 1894.
Byrå: P r e n u m e r a t i o n s p r i s pr å r: Klara v.
K y r k o g a t a 7, 2 tr. Idun ensam kr.
5: — A l l m.
telef.
6 1 4 7.
I d u n s M o d e t i d n i n g jämte k o - lorerade planscher » 4: 50 P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- I d u n s Modet, utan kol.
p l.
... » 3: — anstalter i riket.
Esther I d u n s porträttgalleri möta oss bilder af kvinnor i alla åldrar, af alla samhällsklasser samt från alla områden, till hvilka nutidskvinnan sträckt sin verksamhet.
Till dessa våga vi i dag ställa ännu en, nämligen bilden af en för de allra flesta af I d u n s läsare o- känd u n g kvinna, som visserligen hvarken fram- trädt på konstens, litto raturens eller det indu- striellas område, men hvil- ken vi dock kunna räkna bland de kvinnor, som med förtröstansfullt mod, okuflig energi och oaflåt- lig flit banat sig en väg i lifvet och därigenom skapat sig oberoende samt en förhoppningsfull fram- tid.
D e t är detta, som med full r ä t t kan sägas om E s t h e r Schcrmanson.
Och hennes enkla histo- ria må h ä r upptecknas till uppmuntran för andra hannes medsystrar, som sträfva till samma m å l samt till e t t manande exempel a t t trägen vinner.
D e t var hösten år 1875.
Inom komministertjället i Olmestads församling af Jönköpings län hade döden nyss med tung hand här- jat.
D e n blide, allmänt afhållne själasörjaren, den älskade maken och familje- fadern var ej mer.
B e d a k t ö r och u t g i f v a r e: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
R e d a k t i o n s s e k r.
: J. Nordling.
Iduns Tryckeri Aktiebolag 7:de årg.
AimoiispriN: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » Lediga platser » 25 ö r e för hvarje p å b ö r j a d t tiotal stafv.
LSsnummerspria 15 öre (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e pr n o n p.
- r a d.
Utgifningstid: hvarje helg fri fredag.
Schermanson.
E n s a m med fem s m å oförsörjda b a r n — en gos- se och fyra flickor — stod den ännu unga m a k a n.
Men sorgen efter maken kunde icke nedtrycka mo- dern till de faderlösa små.
F r u Schermanson var en stark, dugande kvinna, som med fulla både själs- och kroppskrafter modigt tog u p p kampen för sitt och de sinas uppehälle, därvid troget understödd af vänliga, hjälpsamma brodershänder.
H o n flyttade efter det så kallade nådårets slut till J ö n k ö p i n g, h v a r e s t hon genom träget arbete och under många försa- kelser försörjde sig och de sina samt förskaffade alla barnen en grundlig skolundervisning, hvarige- nom de hvar för sig gjor- des dugliga för lifvets kraf.
Den fjärde i ordnin- gen i syskonkretsen, Esther Ida Carolina, föddes i Ölmestad den 22 maj 1866.
I likhet med sina systrar genomgick h o n fröken Storckenfeldts väl- kända elementarskola i J ö n k ö p i n g, hvarifrån h o n med vackra betyg och vits- ord utexaminerades å r 1884.
D e n adertonåriga flickan hade nu blott en t a n k e, ett m å l: a t t hlifva något, hvarigenom hon
IDUN 226 1894 Det k ä n n e t e c k n a r s m å själar, a t t, om de lida, s å r a de äfven andra.
P. Heyse.
skulle kunna » hjälpa m a m m a ».
Skulle hon blifva guvernant, såsom de båda äldre syst- rarne då voro?
Hågen drog henne icke myc- ket åt det hållet.
R e d a n i skolan hade hon med lif och lust ägnat sig åt den gymnastik, som där meddelades, och till följd af det in- tresse och do anlag hon visade därför fått sig en egen afdelning att kommendera — ett upp- drag, som hon ock skötte till allas belåtenhet.
Gymnastiska centralinstitutet i Stockholm hägrade nu för den unga flickan såsom det medel, hvarigenom hon skulle kunna nå en oberoende ställning i lifvet och hvarigenom hennes hjärteönskan att blifva sin älskade, uppoffrande moder en hjälp och ett stöd på äldre dagar skulle kunna förverkligas.
H o n sökte och vann år 1887 inträde vid detta institut.
Med lifiigt intresse och kärlek till sitt arbete genomgick hon kursen och ut- examinerades därifrån våren år 1889.
I början af år 1890 svarade hon på en an- nons frän England och erhöll plats som gym- nastiklärarinna på ett institut i Bristol.
Efter ett års ansträngande arbete därstädes antog hon en plats i S:t Andrews, hvilken stad, som bekant, är Skottlands äldsta universitet och centrum för lärdom.
» S:t Leonars school », hvari E s t h e r Schermanson är gyninastiklära- rinna — den första på detta område inom S k o t t l a n d — är kanske Storbritaniens förnäm- s t a flickskola, ehuru med afseende på lärj un- garnes antal ej den största, emedan detta ej får öfverstiga 200.
A t t denna skola är så omtyckt och så i ropet beror därpå, att den är inrättad efter samma grunder som goss-sko- lorna i Eton och H a r r o w — Englands äldsta; sådana.
S:t Leonards skola i S:t Andrew är således en slags » Eton girl school ».
Flickorna hafva utom studietimmarne vissa tider för sina lekar, i hvilka alla måste deltaga, så äfven i gymnastiken.
D e n n a är, såsom här i Sverige, fördelad på tvä afdelningar, frisk- och sjukgymnastik.
Alla som se eller deltaga i den förra blifva mycket förtjusta däri, och den svenska friskgymnasti- ken tyckes hafva stor framtid för sig i Skott- land.
D e n senare åter h a r att arbeta sig myc- ket långsamt framåt, e h u r u förtroendet sär- skildt till massagebehandlingen är r ä t t stort.
I detta fall h a r den svenska gymnastiklära- rinnan en vidsträckt enskild p r a k t i k och några .sjukdomsfall, som med lycklig framgång be- h a n d l a t s med massage, ha stundom förskaffat ihenno den ärofulla titeln » doktor » Af sko- l a n s högt aktade föreståndarinna, miss Dows, wmfattas E s t h e r Schermanson med synnerlig bevågenhet, och det förtroende såväl den sven- s k a gymnastiken som den svenska gymnastik- lärarinnan ingifvit, bevisas bäst däraf, att E s t h e r Schermanson efter svenskt mönster i ' detalj fått ordna det hela såsom hon vill hafva •det.
Således har hon haft glädjen att från S t o c k h o l m efter samråd med Gymnastiska cen- t r a l i n s t i t u t e t s föreståndare och lärare få göra Ibeställning på en fullständig gymnastikattiralj, suw med stort erkännande blifvit mottagen, berömd och beundrad, något som särskildt gladt hennes varmt fosterländska hjärta.
Ty trots det att hon h a r sin verksamhet utom- lauds och större delen af året vistas där — i-oiniuarferierna tillbringar hon i hemlandet — ä r E s t h e r Schermanson en ä k t a svenska, frisk och sund till hela sitt väsen som en nordisk sommardag, full af glädje och lefnadslnst, en- kel och anspråkslös, varmhjärtad och trofast och därför innerligt afhållen af alla, som lära känna henne.
Något som mycket h ä r m a r den unga sven- skan är, att några af de skottar, hon kommit i samtal med, äro så » förfärligt okunniga », att de förblanda Sverige med Norge och anse henne för en norska eller en » svenska från Norge ».
D e t är naturligt, a t t hon vid sådana tillfällen med all den fosterländska värme, hvaraf hon är mäktig, söker göra klart, att Sverige och Norge äro tvänne h v a r t för sig skilda riken, e h u r u med gemensam konung, och a t t Sverige är svenskt och Norge norskt samt att hon är en svenska, som af hela sitt hjärta älskar sitt land.
Och för sin egen del anser hon det såsom en stor heder att i sin ringa m å n i främmande land få göra det sven- ska n a m n e t k ä n d t och h e d r a d t genom den svenska gymnastiken.
Fanny Chrysänder.
Skönt ändå och så fritt, så fritt!
Inte en karl att störa.
.
.
— Om bara Fredrika ej läste så tidt Predikan och bön för mitt öra!
— Håå, nådens bad öfver syndens Häck!
Min kind blifvit stel emot kuddens veck, Min armbåge domnat så fort den hann, Och nu har jag somnat så ofta jag kan, Och aldrig blir solskenet mera snedt, Och aldrig, aldrig blir klockan ett.
IV.
Gud, den tråkiga söndan, Nu har den snart gått om!
Solen är låg och gul igen.
.
.
— Kossorna, kossorna kom!
Brunkind spring, Dunkind spring!
Hela dagen I gått och stått.
Rör på skällorna, kling, kling, kling!
Fram mellan snårena brådt!
Ä ' de så trötta, stackare små, Fast ingen dem stört eller skrämt?
— Tänk på den härliga natten ändå U t a n ' e n dans eller skämt!
— Nu blir ljuset blekt, men så skinande klart, Hå, hå, hå, alt sofva så snart, När man kunde så roligt med gossame ha.
— Vi få snarka förtroligt, Fredrika och ja '.
Det är allt som behöfs att berätta hvarann H v a d allt en söndag oss bringa kan.
Per Hallström.
Flickor på fäbodvalleii.
i.
Gud, den sköna söndan!
Sofva efter behag!
Bara, när j u s t det dagas, Måste man ut ett tag, Kastar man på sig kjolen, Lämnar därinne skorna, Stirrar så blindt mot solen, Att knappt man kan räkna korna, Släpper dem ner för backens krök, Hopp, som getter de springa!
Morgonluften är blå som rök, Skällorna dansa och ringa.
— Hå, så yrvaket, yrvaket allt!
För bara fötter är gräset kallt, Men solen knappt vuxit en tum ännu, Därinne är bädden ljum ä n n u; Då kryper man hop och somnar still Och drömmer och ligger så länge man vill.
II.
Gud, den härliga söndan!
Hvad man känner sig fri och glad!
Nu samlas vi alla flickor Och gå och spatsera i rad.
Bara flickor, så långt som den drog, Vindens snabbaste il, Under oss, kring oss den tystaste skog, Inte en karl på en mil!
Inte ett enda bekymmer!
Inte ett endaste, endaste tvång!
Stugan så låg, att hon rymmer Jämnt och nätt en sång I Men ute här är det klangrum nog, — Hå, långa vidder af blåaste skog!
Finns intet som stänger och ekar till slut, Men ropet förlänger sig klarnande ut.
Öfver oss luften, hvitnande blå, Och ingen ting alls att tänka på!
III.
Gud, den långa söndan, Skön, men så lång, så lång!
Hela sommarn på vallen Finns det knappt hvardag en gång.
Hela vår tid i ett klosterlif Som tysta nunnor gå vi, Aldrig det ringaste tidsfördrif!
Vänta och vänta få vi.
Fantasi.
en m ä n n i s k a är fattig, som icke äger en s m u l a fantasi, h v a r m e d hon ibland k a n s ä t t a färg p å hvardägslifvets ofta a l l t för s t o r a g r å d a s k i g h e t.
D e n n a sinnets g l a d a mål- n i n g s k o n s t förmår å t m i n s t o n e för s t u n d e n drifva p å flykten m å n g a skuggor, som för- d y s t r a horisonten, och s k ä n k e r oss litet ljuf hvila och g l ö m s k a af verklighetens tristhet.
O c h u t a n en frisk och liffull fantasi blefve d i k t och k o n s t och k u l t u r e n s a l l a frukter d ö d a och saftlösa ting.
M e n fantasien ä r ofta nog som en o t ä m d fåle, som behöfver s t r ä n g t u k t för a t t l ä r a sig l y d a de tyglar, som k a l l a s s a n n i n g och smak.
D e t t a gäller j u r e d a n soai en l a g för d i k t n i n g och konst, och vi k u n n a t r y g g t k o m m a öfverens om, a t t s a m m a l a g äfven bör g ä l l a det fantasispel, h v a r m e d vi g ä r n a vilja s m y c k a och förgylla u p p v å r t tarfliga hvardagslif.
F a n t a s i e n k a n eljes l ät t u t b y t a sitt s k i m r a n d e n a m n mot t v ä n n e, som äro g a n s k a fula och illa t å l d a, nämligen s k r y t och l ö g n a k t i g h e t.
H ä n d e r det icke r ä t t ofta, a t t vi u t e i lifvet få h ö r a de vidunderligaste berättelser om personer eller ting relateras med en s v a d a och färgläggas så bjärt, a t t vi, trots all den t v ä r s ä k e r h e t, h v a r m e d de serveras, ovillkor- ligen t ä n k a: » D e t d ä r ä r icke sant, eller å t m i n s t o n e ä r det öfverdrift. » I v a n l i g a fall m ä r k e r ej berättaren eller b e r ä t t e r s k a n själf, a t t det b a r k a r till skogs.
H e n n e s afsikt h a r k a n s k e ej heller v a r i t a t t k l a n d r a eller å s t a d k o m m a någon s k a d a.
N e j, b e v a r s, det ä r den y r a fantasien, som slitit sig lös från t y g l a r n e och skenar åstad, ytter- ligare förvildad af eggande utrop af: » Nej, verkligen! » » Ä r det möjligt! » » Kors, n å g o t s å d a n t h a r j a g aldrig hört förr i hela mitt lif » o. s. v.
IDUN 1894 J a g k ä n d e en g å n g en u n g d a m, som tid- tals led af en s å d a n d ä r förvildad fantasi.
E n höst k o m hon åter från en b a d o r t p å v ä s t k u s t e n och b e r ä t t a d e i d e mest förtjusta o r d a l a g, h u r roligt hon haft.
V i d fråga, om ej en a n n a n b e k a n t u n g d a m o c k s å h a d e v a r i t synlig vid s a m m a b a d o r t u n d e r som- m a r e n, föll det g l ä d t i g a s v a r e t som en blixt, u t a n b e t ä n k a n d e: » J o, d å, hon v a r visst d ä r, och vi voro d a g l i g e n t i l l s a m m a n s p å segel- t u r e r och kafferep och voro blomsterflickor på välgörenhetsbazaren. » O c h s å gaf hon en n o g g r a n n beskrifning på, h u r u b ä g g e voro k l ä d d a, hon själf i h v i t t och den a n d r a i skärt.
S e d a n k o m d e t i d a g e n, a t t den d ä r a n d r a efterfrågade d a m e n a l d r i g h a d e varit p å väst- k u s t e n den s o m m a r e n, u t a n bott nere i S ö d e r - m a n l a n d, och a t t d e följaktligen ej alls träf- fats.
D e n lilla f a n t a s i r i k a b e r ä t t e r s k a n h a d e j u ej gjort n å g o n s k a d a för någon a n n a n ä n sig själf, men n o g behöfde hennes fantasi å t m i n s t o n e den e n a af d e d ä r t y g l a r n e, d e n som j a g k a l l a d e — s a n n i n g.
E n a n n a n u n g d a m s fantasi v a r a n l a g d för a t t producera olyckshändelser.
N ä r hon k o m p å en visit, s å h a d e hon ofta u n d e r vägen » sett något förskräckligt. » E n gång h a d e hon sett, h u r ett g a m m a l t fint fruntim- m e r blifvit öfverkördt och alldeles förderfvadt af den s k e n a n d e h ä s t e n.
Som tidningsman a n s å g j a g mig b ö r a höra efter p å den ifråga- v a r a n d e t r a k t e n s polisstation, h u r saken förhöll sig.
N e j, inga öfverköringar alls, i n g a ske- n a n d e h ä s t a r och i n g a förderfvade fruntim- mer!
I d e l s m å fantasier för a t t först göra sig litet intressant och sedan v ä c k a icke s å litet löje!
D e t ä r b ä s t a t t s k y n d a p å p e k a, a t t fastän j a g h ä r framställt ett p a r k v i n n l i g a e x e m p e l, det visst icke är n å g o n brist p å m a n l i g a d y l i k a, s n a r a r e tvärtora.
D e t ä r ofta n o g o r d s p r å k e t ä r t i l l ä m p l i g t: » H a n ljuger, s å a t t h a n tror det själf. » D e t ä r d e t t a sjukliga fantasispel, som h v a r och en bör söka b o r t a r b e t a.
D e t ligger sällan någon ond m e n i n g d ä r u n d e r, u t a n d e t o n d a träffar vanligen d e n f a n t a s i r i k e själf, i form af misstroende och åtlöje, men e t t k a r a k t ä r s - lyte blir d e t j u alltid.
I s y n n e r h e t bör m a n n o g a ö f v e r v a k a, a t t b a r n e n s fantasi ej får lösa tyglar.
Barnens inbillningssinne är r i k t och m o t t a g l i g t för alla intryck och vill g ä r n a flyga öfver d e t verkligas g r ä n s.
D ä r f ö r b ö r a d e tidigt var- nas a t t aldrig ö f v e r d r i f / a f r a m s t ä l l a n d e t af en s a k, l ä r a s a t t k l a r t återgifva, u t a n a l l a b l o m s t e r m å l n i n g a r och u t s m y c k n i n g a r.
E n frisk och s k ö n fantasi hjälper oss a t t s t u n d o m k l ä d a själen i g a l a k l ä d e r och höja oss till ljusare r y m d e r, frigjorda för n å g r a ögonblick från d a g e n s t u n g a.
E n o s u n d fan- tasi d ä r e m o t d r a g e r oss l ä t t ned i l ö g n a k t i g - heteus dy.
Adolf Hellander.
Tyska Jcäjsarinnan väntas under loppet af innevarande vecka komma att passera Malmö på resa från Norge till Berlin.
Enligt från Kristiania ingånget telegram, anlände käjsarinnan af Tyskland dit kl. 12,10 i går e. m. och hälsades af en stor människomängd vid ban- gården och å gatorna.
En mängd blommor öfver- lämnades eller kastades till henne.
Vid embar- keringen ljödo entusiastiska hurrarop.
Staden och hamnen voro rikt prydda med flaggor.
Ett examensminne.
j t l e t var en af dessa vackra och ljusa sommar- dagar i början af juni månad 18.
.
.
Vi och H. många med oss hade farit in till den lilla residensstaden X. för att få vara närvarande vid en skolexamen, en sådan där högtid, som än i dag lockar tillsammans stora skaror af människor från kringliggande bygd.
Mycket hade hunnit för- ändras på trettio år.
Det gamla oansenliga skolhu- set, där fordom den barske, men välmente rektor B. i lifstiden förde sin spira, fanns ej mera.
Det hade vandrat all världens väg tillika med den gamla strama lärarestam af klassisk art, som där hade luggat ungdomen.
I dess ställe reste sig nu ett sådant där läroverkspalats i ståtlig stil, hvar- uti nu för tiden det ena läroverket söker öfver- träffa det andra.
Höga, ljusa, rymliga salar med ymnig tillgång på frisk luft och solljus samt väg- garna riktigt dekorerade med all upptänkbar åskåd- ningsmateriel — voila fin du siécle i skolväg.
En viss feststämning rådde äfverallt på gator och torg.
Man märkte så väl, att skolan eller läroverket intog en dominerande ställning i sam- hället, och att dess alumner voro kära vänner på platsen.
Hvad under då, om hela den lilla staden ville hafva sin andel af högtidligheten och vara med på ett hörn.
Ty, som sagdt, i dag skulle examen hållas.
Tidigt på morgonen se vi grupper af högtids- klädda människor från stad och landsbygd tåga fram mot skolgården.
Där en klunga skolgossar, som synas tänka på ingenting mindre än exa- mensfeber, endast jubla åt sommaren och hemresan.
Där några präster, lärdomens representanter från landet, som ansågo sig böra hedra examen med sin närvaro, dels i egenskap af särskildt intres- serade fäder, dels såsom utsedda » vittnen » (testes), att allt skulle gå riktigt och ordentligt till.
Slut- ligen äfven en stor mängd landtbor, män och kvinnor, föräldrar och systrar, hvilka tydligen kommit för att hämta sina piltar, göra upp » in- ackorderingen » och en stund lyssna på och fägna sig åt sina gossars » lärdom », antingen de försto- do den eller icke, i senare fallet med så mycket större beundran.
Efter en stunds trafvande genom de särskilda klasserna och med hufvudet fullt med algebra, historia samt latinska, grekiska och franska vo- kabler, därvid åtskilliga reminiscenser från forna dagar vaknade, hörde jag plötsligt signalen eller rättare skolklockan ljuda till tecken att allt var slut.
Men nej, det var endast förhöret, som var slut.
Det bästa återstod, det som utgjorde skol- festens piéce de resistance, den högtidliga afslut- ningen på » samlingsplatsen », dit stora skaror tå- gade upp, och där snart hvarje plats var till träng- sel fylld.
En examensafslutning är sig väsentligen lik i alla tider med sina uppflytlningar.
premie- och stipendieutdelningar m. m., sina för hvarje år upp- repade artigheter mot rektor och lärare, hvilka minst två gånger om året få offentligt beröm för sitt nit och sin faderliga vård om skolan eller med andra ord därför att de uppfyllt sin plikt.
Trots detta enahanda, är likväl en skolexamen någonting i hög grad fängslande och intresseväc- kande.
Det vore sorgligt, om så ej vore förhål- landet.
Men tyst!
Inspektor schohe h a r intagit kate- dern.
Han står där i fullt medvetande, som det tyckes, om hela sin uppgifts ansvar.
Allvarliga, men ock faderligt milda fara hans blickar fram öfver den hufvud vid hufvud tätt slutna salongen af barn och ynglingar.
Allas ögon lita till ho- nom och motse med spänd väntan hvad som komma skall.
Ett doft rykte om hvarjehanda oarter, begångna under den flydda lästerminen, flyger snart man från man omkring i den stora salen.
Man undrar, men tror knappt, att den gode inspektor skall töras vidröra så ömtåliga ämnen.
Det vore kanske att väcka oro i sinnena och upp- röra minnen af sådan art, som bäst förtjäna att begrafvas i glömskan genom ett skoltal af det slag, som underrättar det ärade auditoriet, att allt står väl till.
Nej, slikt tal kan man ej vänta sig nu efter denna termin, då Karl X., Petter Y. och Valde- mar Z. så komprometterat ungdomen; det vore att alltför nära prisgifva sanningens auktoritet.
Men en lärd vetenskaplig afhandling, som endast uppfattas af lärarekollegiet, » vittnena » och några få andra, men som far de ungas hufvuden förbi, medan dessa otåligt sucka: » ack, om han snart ville sluta »; eller ock ett med vältalighetens blom- ster rikt siradt loftal öfver ungdomstiden med dess drömmar om lycka, glädje och oskuld, ett 227 tal, som helt visst skall anslå mera känslofulla än allvarliga sinnen och göra ungdomen till da- gens hjältar, allt mera stolta och själfförnöjda.
Men man bedrager sig.
Inspektor h a r fattat sin uppgift mycket sannare, mycket allvarsam- mare, Man märker snart, att han vet mer, än mången önskat.
Under talets gång, som stiger i värme och kraft, framgår det ovedersägligt, att han undersökt hvarje vrå i skolan, hvarje skrym- sle i ynglingahjärtat.
Intet dam får finnas där, intet orenande stoft.
» I det skenbart omärkliga och förment ofarliga damstoftet » — menar han — » trifvas helst de farliga bakterierna och bacil- lerna.
Må vi därför se till, att ljuset obehindradt får lysa in i skolan; må vi öppna dess fönster, att den friska luften fritt må strömma in och bortblåsa hvad som tilläfventyrs kan vara osundt. » Och så ljuda från den obevekliga katedern, som i dag saknar hvarje tillstymmelse till blommor, ord som tränga genom märg och ben, som blotta tidens största faror och frestelser för det uppväx- ande släktet, allvarliga ord, väckande ord, be- straffande ord, ord, som gå rakt på saken, men ändock sådana, att det känns, huru kärleken glö- der inunder, och hvilka därför ingalunda kunna undgå att träffa dem de böra — lärjungarnes hjärtan.
Okynnet och öfvermodet står gripet liksom på bar gärning och blottadt i all sin styggelse.
Ber- serkasinnet.
som ej förstått bättre än att yfvas öfver sina mindre anständiga bragder, får veta, att det är på andra dater, man vill igenkänna en bildningssökande ungdom.
Det förr så prisade draget af kamratanda och kamratsinne, som vi- sar sin onda art däruti, att man ihärdigt förtiger ett begånget fel och endast h a r tystnadens en- vishet eller ett osannt: » jag vet icke » till svar på sin lärares undersökning, detta sinne afklädes sin förmenta gloria och karaktäriseras under sitt rätta namn såsom feghet och falsk hederskänsla, en egenskap, som ej består inför den kristna mora- len.
Fusket i smått, som så ofta florerar inom skolans väggar, eller att vilja lysa med lånta fjädrar, hanka sig fram genom skolan på andras skuldror, hvilka låna sin hand och sin penna till den underhaltiges hjälp vid krior och öfversätt- ningar — detta fusk, som, ju behändigare och djärfvare det öfvats, bland kamrater hälsas som lyckade prof på fyndighet och fiffighet och stun- dom t, o. m. framkallar ett illa doldt småleende af bifall från mera tanklösa än allvarliga föräl- drar, slikt fusk, som endast bidrager till att sänka kunskapsnivån och — hvad värre är — under- gräfva vördnaden för plikten, namnes ock vid sitt rätta namn såsom underslef och bedrägeri, j a så- som det första steget på falsariernas sluttande plan, om hvars sorgliga slut nästan hvarje tid- ning i våra dagar talar ett så varnande och upp- rörande språk.
Korteligen, här blottas oseder och oarter, hvar- på ej mången tänkt, oeh ställas fram i sitt rätta ljus.
Här bry tes stafven öfver sådana » skolver- kets hemligheter », som varit så inrotade och in- vuxna i skolgenerationers uppfattningssätt, att den skumögde till sist ej bättre förstått, än att det ej kunde annorlunda vara.
Här uppfordras hem- men till bundsförvanter; här vädjas framför allt till mödrarna, hvilka uti sin aldrig tröttnande kärlek och förbön äga medel, som verka krafti- gare pä barnens moral än alla skolor i världen.
Här ställes slutligen en innerlig maning till ung- domen själf att bevara sina hjärtan och behålla sig frisk till själ och kropp.
» Vi vilja se hos ungdomen » — slutade inspektor — » en ren blick, vittnande om ett ofördärfvadt bjärta; en blom- strande kind, vittnande äfven om moralisk hälsa.
Vi vilja se något af hvad som står i en af våra psalmer, om den yngling, på hvars kind som rosor smycka löftet står om lif och lycka ».
» Och vi äga för vinnandet af detta sköna mäk- tiga vapen.
Vi äga sanningen, den segerrika, himmelska sanningen.
Må vi ock vara flitiga att bruka det vapnet, när det gäller bevarandet af vår bästa skatt, vår ungdom, våra barn.
Det är ej för skolan, det är för lifvet de lära, för att upp- taga arbetet efter oss, kampen för ljus och rätt och frihet, där vi en gång sluta.
Och denna san- ning, detta vapen är Guds ord. » » Må vi då ej tröttna att så ut denna sanning, så på en förhoppning.
Gud är den, som växten gifver.
Så skall våren en dag gifva sommar, sommaren höst och hösten sina skördar.
Må vi dock städse vara angelägna att på den unga åkern utså ädel säd, den bästa vi hafva.
Ty som man sår, så får man skörda. » *
IDUN 228 Det gripande, allvarliga talet var slutadt, och allas blickar voro tacksamt riktade mot katedern, från hvilken snart hördes en varm och innerlig bön till Honom, barnavännen, som förmår med sin kärleks ande rena och helga allas hjärtan, ungas och gamlas.
Vi sade allas blickar, nej icke allas.
Det fanns nog bland de talrika åhö- rarne sådane, för hvilka de allvarsamma orden varit ett » hårdt tal ».
Det granskades, det kriti- serades.
» Man måste se genom fingrarne o. s. v. Så tänkte och talade många af dem, som känt sig i någon mån träffade.
Men hvarje samvetsgrann lärare, hvarje fader och moder, som ömmade för barnens väl och tänkte på deras framtid, tryckte under rörelse den varmhjärtade talarens händer och glömde ej brådt de tankedigra orden.
Jim.
Ett afskedsbesök.
S k i z z af G e r d a M e y e r s o n.
j Q l e t v a r en vårafton, en af dessa ljusa, J^L m e n k a l l a k v ä l l a r, n ä r m a n inte k a n \ förmå sig a t t d r a g a ner g a r d i n e n och t ä n d a l a m p a n, m e n g ä r n a b e s t å r sig en b r a s a i kakelugnen.
J a g v a r ensam h e m m a och h a d e j u s t t ä n d t en b r a s a s a m t slagit mig ner framför d e n med en.
bok och en k o p p te, d å det k n a c - k a d e p å dörren.
D e t v a r fru Möller, l i n n e s ö m m e r s k a n, som a r b e t a t å t oss så l å n g t t i l l b a k a j a g k u n d e m i n n a s, e h u r u vi u n d e r det sista året alls icke behöft hennes hjälp.
H o n b r u k a d e al- drig b e s ö k a oss, om vi inte s k i c k a d e efter h e n n e, och började också g e n a s t u r s ä k t a sig.
» F ö r l å t, förlåt, j a g s k a l l inte u p p e h å l l a fröken mer än en m i n u t, men h e r r s k a p e t h a r j u alltid varit s å s n ä l l a mot m i g och därför ville j a g så g ä r n a k o m m a och s ä g a adjö n u, n ä r d e t ä r b e s t ä m d t a t t j a g s k a l l resa. » » ReBa!
H v a r t då? » N o g h a d e j a g blif- vit litet otålig öfver a t t bli störd, m e n a l l t h v a d resor h e t t e intresserade m i g ofantligt, t y j a g v a r själf, som alltid om v å r e n, gripen af en s t a r k reslust.
» H v a r t skall fru M ö l l e r resa? » f r å g a d e j a g ifrigt.
H o n g a f m i g en förvirrad blick, som om j a g med min fråga a l l d e l e s b r a g t h e n n e u r fattningen.
S å d r o g en h a s t i g r o d n a d öfver hennes g a m l a s k r y n k l i g a ansikte.
» A c k förlåt, det ä r j u sant, fröken h a r inte h ö r t något om det, fast d e t h a r varit tal om det s å l ä n g e.
D e t ä r till A m e r i k a j a g s k a l l resa, till S a n F r a n c i s c o, j a g h a r mina barn och b a r n b a r n där. » » Till S a n F r a n c i s c o!
D e t v a r en l å n g resa!
A t t fru Möller, som ä r så g a m m a l, vill ge sig af dit, » k u n d e j a g inte l å t a bli att utbrista.
» Vill!
J a, G u d s k a l l veta, a t t j a g g r u b b - l a t och stridt emot länge, i n n a n j a g k u n d e b e s l u t a m i g för a t t fara.
Se, j a g h a r n u aldrig k u n n a t t å l a A m e r i k a, j a g, f a s t ä n j a g h a r låtit öfvertala mig a t t fara d i t till sist.
J a g k a n ä n n u k n a p p t förlåta m i g själf, a t t j a g far. » H o n t o r k a d e sig i ögonen m e d snibben af sin sjal, en sjal, som j a g m y c k e t v ä l k ä n d e igen, ty d e n h a d e en g å n g tillhört min far- mor.
F a r m o r h a d e k ä n t fru Möller i h e n n e s u n g a d a g a r, i farmor h a d e d e n n a haft en af sina b ä s t a k u n d e r.
J a g t r o r o c k s å det v a r mest för a t t farmor en g å n g bedt h e n n e där- om, som min m o r ä n n u i b l a n d g a f fru M ö l l e r arbete, t y h o n b r u k a d e säga, a t t d e t fanns m å n g a, som s y d d e b å d e b ä t t r e och billigare än g u m m a n Möller.
J a g för min del h a d e j u s t aldrig varit in- tresserad af henne, m e n n u fick j a g en plöts- lig lust a t t h ö r a litet o m hennes lif.
Hon h a d e helt s ä k e r t m y c k e t a t t b e r ä t t a, j a g blef riktigt a n g e l ä g e n om a t t få h e n n e a t t s t a n n a.
T r o t s hennes protester fick j a g henne a t t sitta ner i soffan och t a en k o p p t e.
» H u r l ä n g e h a r n i varit l i n n e s ö m m e r s k a?
» frågade j a g.
Hon suckade.
» D e t ä r öfver fyrtio år, det.
N ä r j a g började, v a r j a g en sjutton å r s flicka, som sjöng öfver arbetet och tog lifvet lätt, h u r b e k y m m e r s a m t det ä n k u n d e se u t.
N u ä r j a g j u en sextio års k r o k i g g u m m a, som inte o r k a r m y c k e t mer, m i n a ögon ä r o för- störda af t å r a r och n a t t v a k.
O c h se p å mina fingrar, de ä r o alldeles s k r u m p n a af d e t m y c k n a syendet och stela af g i k t!
T ä n k, lilla fröken, a t t i fyrtio å r b a r a sy d a g u t och d a g in, a t t k l i p p a, vika, t r å c k l a och sy ideligen s a m m a fållar, s ö m m a r, k n a p p h å l och veck.
J a, m o d e l l e r n a h a v ä x l a t om u n d e r åren förstås, men sömmen h a r alltid varit densamma. » » Men n ä r fru Möllers m a n lefde, behöfde ni a r b e t a l i k a m y c k e t d å?
» » A c k, k ä r a fröken, n ä r j a g gifte mig, d å t r o d d e j a g så s ä k e r t, a t t d e t s k u l l e bli slut m e d släpet, m e n d e t blef b a r a ä n n u värre ä n förut.
M ö l l e r h a d e en b r a plats, men h a n förlorade p e n g a r p å en borgensför- bindelse, och r e d a n e t t p a r m å n a d e r efter bröl- loppet fick j a g t a en flicka till hjälp och börja sy igen.
I n t e l å n g t därefter miste min m a n sin plats.
Se, h a n s p r i n c i p a l gjorde cession och m å s t e i n s k r ä n k a personalen.
D e t v a r d å Möller fick i sitt h u f v u d, a t t h a n skulle till A m e r i k a.
M e n det s a t t e j a g mig emot.
F ö r se, ä r det något, som j a g h a r h a t a t i mitt lif, s å ä r d e t d e t d ä r A m e r i k a.
N ä r j a g v a r b a r n, tog A m e r i k a min far ifrån m i g; h a n reste d i t och d o g d ä r u t e, i n n a n h a n ä n n u s k i c k a t h e m e t t öre till h u s t r u och b a r n.
S e d a n tog A m e r i k a b r ö d e r n a, de läto aldrig h ö r a af sig, s e d a n d e farit dit.
Till sist reste min e n d a syster, och t a c k vare A m e r i k a, dit j a g p å i n g a villkor ville följa med, stod j a g vid helt u n g a å r e n s a m i v ä r l d e n.
D ä r f ö r h a t a d e j a g det l a n d e t och inte för n å g o t pris ville j a g s l ä p p a min m a n dit.
J a g a r b e t a d e n a t t och d a g, för a t t h a n inte skulle s a k n a n å g o t h e m m a, j a g g r ä t och be- svor honom väl tusen g å n g e r a t t inte öfver- gifva m i g och barnen.
Till sist u p p g a f h a n d å resan och skaffade sig en n y a n s t ä l l n i n g.
Men d å först blef d e t r i k t i g t l e d s a m t.
H a n t a l a d e inte m e r om sina A m e r i k a p l a n e r, men h a n vantrifdes p å sin n y a p l a t s — och så, j a g vet inte h u r det k o m sig, m e n h a n började d r i c k a och lefva oordentligt.
A l l t h v a d h a n förtjänade, gjorde h a n slut p å, j a g fick e n s a m sörja för b a r n e n och hus- hållet.
J a g lefde i en b e s t ä n d i g oro, a t t nå- gonting s k u l l e h ä n d a honom, för oftast k o m h a n inte h e m förr ä n l å n g t in p å n ä t t e r n a.
Och så v a r j a g r ä d d för h a n s hälsa, som aldrig v a r i t s t a r k.
D e t gick o c k s å såsom j a g f r u k t a t, h a n blef helt h a s t i g t sjuk, någon- t i n g å t hufvudet, och h a n l å g p å lasarettet två hela månader.
J a g v a r s å ledsen a t t behöfva h a honom d ä r, m e n j a g m å s t e j u a r b e t a och förtjäna.
J a, hur j a g höll ut.
den tiden, d e t vet j a g inte, för j a g lefde i en oro s å stor, a t t j a g i b l a n d trodde j a g skulle bli tokig.
D e t v a r en s v å r tid, m e n n ä s t a n l i k a s v å r t v a r det, n ä r h a n k o m hem 1894 igen och gick o m k r i n g, fnoskig och slö, u t a n att just k u n n a göra någon nytta.
Det var så p i n s a m t a t t se honom.
Å t gjorde h a n som t v å, och b a r n e n s k u l l e j u också ä t a och h å l l a s snygga.
J a, h a d e inte b a r m h ä r t i g a m ä n n i s k o r hjälpt mig, s å vet j a g inte, h u r d e t h a d e gått! » F r u Möller h a d e t a l a t m y c k e t ifrigt.
Nu höll h o n u p p ett ögonblick, s u c k a d e och tor- k a d e sina ögon.
» F r ö k e n blir v ä l så t r ö t t af a t t h ö r a p å mitt prat. » H o n såg frågande p å mig.
» Nej, visst inte, m e n det t r ö t t a r k a n s k e fru M ö l l e r a t t t a l a om a l l t detta? » » T v ä r t o m, s n ä l l a fröken, tvärtom, det gör så godt a t t en g å n g riktigt få t a l a om hur det varit.
T ä n k, två år räckte eländet för Möller, s å fick h a n s l a g en k v ä l l och dog i n n a n morgonen.
D e t v a r b a r a a t t t a c k a G u d för, förstås, och det v a r allt en l ä t t n a d, fast d e t n o g v a r t o m t efter honom först.
N u var j a g ensam med barnen.
Elsa var d å r e d a n så g a m m a l, a t t hon hjälpte till a t t sy, och R a g n a r fick p l a t s som springpojke.
D e t v a r alltid n å g o t h a n förtjänade, men ti- d e r n a voro dyra, syflickorna s k u l l e h a större löner och h y r a n steg.
S å l i k a svårt a t t d r a sig fram blef det.
M e n det gick i a l l a fall.
N o g v ä r k t e det i ryggen p å mig och n o g sved det i ögonen, så a t t j a g k n a p p t k u n d e se med dem i b l a n d, nog fick j a g g ö r a s k u l d e r e m e l l a n å t och lefva på kaffe och bröd för egen del i hela veckor, men j a g höll u t.
O c h b a r n e n blefvo full- v u x n a, R a g n a r försörjde sig själf, A n n a h a d e p l a t s i en bod, och E l s a hjälpte h e m m a med linnesömmen.
V i fingo det riktigt b r a, tre s m å n ä t t a r u m och tillräcklig och god m a t, d å och d å k u n d e vi till och med bestå oss e t t litet an- s p r å k s l ö s t nöje.
S å med b r ö d b e k y m r e n v a r det inte farligt.
Men a n d r a sorger k o m m o i stället.
T ä n k, a t t h a en e n d a son, som m a n håller af och h o p p a s p å, och se honom n a r r a d af d å l i g a k a m r a t e r, hälft förfallen till synd och e l ä n d e, emigrera till A m e r i k a.
Det var Amerika igen, fröken.
J a g v a r sjuk en l å n g tid efter det slaget, och j a g t å l d e inte höra R a g n a r s namn.
D e t gick flera å r om, u t a n a t t vi visste, om h a n v a r vid lif eller ej.
T i l l sist skref h a n till m i g från S a n F r a n c i s c o, n u n ä r h a n k u n d e säga, a t t h a n h a d e det b r a och v a r en b ä t t r e m ä n n i s k a, ville h a n l å t a h ö r a af sig.
J a, d å nästan välsignade j a g A m e r i k a, j a g m å s t e j u medge, a t t det fanns e t t l a n d, d ä r den fallne k u n d e resa sig igen.
O c h u n d e r tiden h a d e det varit sorg med E l s a också, fastän d e t sett s å lyckligt u t för h e n n e först.
H o n h a d e blifvit förlofvad med en b r a gosse af god familj, som h a d e litet p e n g a r och en g a n s k a förmånlig plats i posten.
M e n o l y c k a n ville, a t t h a n k o m a t t bo hos en ä n k a, en d å l i g varelse, som snärjde honom i sina g a r n och med sitt k o k e t t e r i förvred h u f v u d e t p å honom, så a t t h a n för hennes s k u l l g l ö m d e min lilla oskyldiga flicka.
E l s a h a d e a l d r i g en s k y m t af m i s s t a n k a r, s t a c k a r e, h o n v a r så lycklig, d ä r hon arbe- t a d e vid s y m a s k i n e n och inte b a r a m å s t e sy å t a n d r a, u t a n d å och d å h a n n m e d n å g o t till sin egen utstyrsel också. » (Slut i nästa n:r.)
fy Sen till, att Idun och Iduns Mode- tidning finnas hos alla edra bekanta!
IDUN 1894 Kvinnoöden och kvinnobilder.
Anteckningar för Idun af Birger Schöldström.
i.
En k v i n n l i g j ä r n m a s k.
elt nyligen har i F r a n k r i k e u t k o m m i t ett a r b e t e — E m i l e Burgaud &amp; Commandant B a z e r i e s: L e Masque de fer; étude ap- puyée de documents inédits des archives du dépöt de la guerre — hvilket vill lösa den historiska gåta, som i ett p a r århundra- den gått under n a m n e t: J ä r n m a s k e n.
Enligt nämnda arbete skulle den mystiske fången alls icke varit någon tvillingbroder till Ludvig X I V, ej heller Ercole Mattioli, utan franske härföraren, generallöjtnanten Vivien Labbé de Bulonde, hvilken för militära miss- grepp dömts till sitt långa, hemlighetsfulla fängelse.
Bock — det var ej om denne franske fånge vi ville här orda, utan om en persoo, hvars öde, i hvad det hemlighetsfulla beträffar, del- vis erinrar om J ä r n m a s k e n, men som bevisli- gen v a r af furstlig börd och, i hemlighet hit förd och här dold under ett främmande namn, tillbragte sina sista tjugusju år i Sverige.
* * * Hertig Ludvig F r e d r i k af Holstein-Beck och hans gemål, Lovisa Charlotta, född hertiginna af Holsteia-Sonderburg, ägde en år 1686 född dotter Dorothea, hvilken i hela Tyskland var bekant för sin skönhet.
Å r 1709 blef hon förmäld med markgrefven Georg Fredrik Karl af Brandenburg-Culmbach och bodde med honom i Rotenburg an der Tauber.
I deras äktenskap föddes fem barn, två döttrar och tre söner, af hvilka sistnämnda var markgrefven F r e d r i k af Beyreuth, som blef förmäld med en syster till den svenska drott- ningen Lovisa Ulrika.
Å r 1716 inträffade något, hvilket gaf anled- ning till mycket både förstulet hviskande och öppet prat inom de furstliga kretsarne i Tysk- land och väl äfven utom dessa kretsar.
Mark- grefven af B r a n d e n b u r g lät nämligen skilja sig från sin trettioåriga gemål och inspärra henne i hårdt fängelse, » um wichtiger Ursachen wil- len », såsom det heter i Htibners » Genealogi- sche Tabellen » (Leipzig 1725).
H v a d denna viktiga orsak egentligen var, namnes ej, men häntydningar härom återfinnas i andra tryckta skrifter från den tiden, och man torde helt visat icke misstaga sig, om man angående grunden till det markgrefliga parets skilsmässa lämpar hvad som sjunges i den kända teaterballaden: Max till rangen betydde väl föga, dock, det sägs, att han var med sitt mörka och blixtrande öga en farlig karl; unga borgfrun snart för detta öga glömde sin tro.
.
.
Det hårda fängelse, hvari den unga furstin- nan fick, i tårar och blygsel, umgälla sitt fel- steg, var i Ntirnberg, och här fingo » långa år gälda hvad stunden b r u t i t », ända tills döden löste den arma ur bojorna, hvilket enligt några tyska historiskt-genealogiska arbeten skulle in- träffat år 1734, enligt andra, t. ex von E r s c h ' s &amp; Grubers Encyclopedi, först år 1753.
Men i Archiv f. Geschichte v. Oberfranken u p p - gifves att hon skulle år 1760 ha d ö t t i S v e - 229 r i g e, och detta bekräftas af B e h r ' s år 1890 utkomna » Genealogi der in E u r o p a regieren- den F i i r s t e n h ä u s e r ».
Den senare uppgiften är, om man undan- tager en obetydlig förvexling af dödsåret, full- komligt riktig.
E n svensk man, baron J o h a n von B r e h m e r, hade blifvit hofiåd hos den ofvan nämnde markgrefven af Brandenburg-Culmbach samt guvernör för hans äfvenledes här ofvan omta- lade son F r e d r i k.
Denne v. B r e h m e r, hvil- ken stod i stort förtroende hos sin markgref- lige herre, var ridderlig nog att öfvertala denne att ur häktelset lössläppa sin olyckliga förra gemål.
D e t t a skedde år 1734, och hon bade således suttit inspärrad i aderton år.
» Offici- ell » förklarades hon vara afliden, men i verk- ligheten fördes hon i största hemlighet och under namn af öfverstinna von Zeidewitz öfver till Sverige, där hon i djupt inkognito vista- des hos släktingar till v. B r e h m e r, först hans syster, häradshöfdingskaa Celsius, sedan den- nas dotter och måg, kommendanten på K a l m a r slott Otto Wilhelm W r a n g e l af Sag och Wach- sel.
Den främmande damen gaf genom sin ädla hållning och sin belefvenhet tydligen själf tillkänna, att hon var af hög börd, ehuru, som sagdt, hon för alla utom Celsiuska och W r a n - gelska familjen var dold af ett strängt inkognito.
Efter öfverste W r a n g e l s död flyttade hans änka, född Sara Elisabeth Celsius, till lagels- torps egendom inom Dörby socken, K a l m a r län, och markgrefvinnan medföljde.
Manbygg- naden å Ingelstorp beskrifves som en gammal envåningsbyggnad af trä, så inrättad, att från hvardera af de två k a m r a r, hvilka på ömse sidor om salen vette åt gårdsplanen, var sär- skild utgång genom en så kallad tvist.
Mark- grefvinnan bodde i en af dessa k a m r a r, öfver- stinnan W r a n g e l i en annan, hennes dotter, en änkefru kaptenskan Maidel med två barn, i den tredje och husets ägarinna, änkeprofessorskan K r i s t i n a D a h l e r u s, född Braunerhjelm, i den fjärde k a m m a r e n.
Om ej direkte i nöd, lefde dock alla dessa äldre fruntimmer i flere år här i torftighet, men i ömsesidig förnöjsam- het, e n d r ä k t och gudsfruktan.
Efter öfverstinnan W r a n g e l s död fick mark- grefvinnan huld och hägn hos grefliga familjen Lewenhaupt å Stäflö, hvilket, enligt u p p g i f t * af en nu lefvande medlem af släkten Lewen- haupt, lär berott på, a t t hon med denna fa- milj stod i något slags släktskap.
A f sin son, markgrefve F r e d r i k, erhöll hon nu ett årligt underhåll af 6,000 daler kopparmynt.
Här af- led hon juldagen år 1761 och blef begrafven i Ålems kyrka.
I denna församlings kyrkobok finnes a n t e c k n a d t: » 1761 den 25 dec.
dog gamla öfverstinnan Dorothea Zettewitz [v. Zeidewitz] på Stäflö af hetsig feber, 78 å r ».
U n d e r det mer än fjärdedels sekel mark- grefvinnan Dorothea vistades i Sverige ägde hon sin fullständiga frihet och behandlades städse med mycken u p p m ä r k s a m h e t, både af Wrangelska och Lewenhauptska familjen.
Drottning Lovisa Ulrika tyckes däremot ej tagit ens den minsta notis om sin olyckliga franka.
* Förf.
ben.
meddelad af grefve F. U. Wrangel.
Hvart rått famitjclif år som musik; Ifrån den känsla makarne förenar Den strömmar ut och allting klang förlänar Och gifter lifvet takt och mål och skick.
Fr. Paludan-Miiller.
Damer p å resa.
ljufva s o m m a r d a g a r griper reslusten l ä t t litet h v a r — och äfven v å r a a n n a r s g a n - s k a s t a b i l a d a m e r bli ofta s m i t t a d e af d e n n a lust a t t » lyfta på v i n g e n », om en s å d a n bild tillätes oss.
K a n s k e en t r i p p till u t l a n d e t rent utaf, eller å t m i n s t o n e en b a d o r t s r e s a eller en utflykt till v ä n n e r och b e k a n t a h ä r och d ä r i l a n d e t!
D ä r f ö r det k a n s k e ock skulle v a r a v ä l k o m m e t för m å n g a a t t i I d u u e r h å l l a n å g r a p r a k t i s k a v i n k a r af en m y c k e t berest medsyster, h v i l k a s efterföljande böra b i d r a g a till a t t s k y d d a dem för o b e h a g och besvärligheter.
F r a m f ö r allt sörjer m a n före a n t r ä d a n d e t af en resa för nödiga reseffekter, koffertar, v ä s k o r o. s. v. M a n m å a k t a sig för a t t l ä g g a sig till med a l l t för stora reskoffertar, dessa kosta m y c k e t i öfvervikt och bli j ä m - förelsevis s ä l l a n a n v ä n d a.
O c k s å ä r d e t t. e x.
vid gästningsresor mycket obehagligt, om m a n u p p t r ä d e r med en s å d a n j ä t t e p a c k n i n g, a t t v ä r d e n k a n s k e förskräckt frågar sig själf: » F ö r G u d s s k u l l, t ä n k e r hon d å s t a n n a h ä r ett hälft år?
! » — E n medelstor koffert, ungefär 7 5 cm.
l å n g, och något p r a k t i s k t h a n d g e p ä c k dessutom r y m m a r e d a n en hel del saker och t a sig dock vida b l y g s a m m a - re ut.
D e n som h a r r å d tillråder j a g a t t k ö p a en p a t e n t e r a d rohrplattenkoffert.
E n sådan ä r fjäderhatt, u t o m o r d e n t l i g t v a r a k t i g och syn- nerligen elegant, men k o s t a r med en l ä n g d af 7 5 cm.
6 0 — 7 0 kronor.
D e n, som finner d e t t a för dyrt, m å t a en v a n l i g träkoffert med i u s ä t t n i n g a r, som i o f v a n n ä m n d a storlek ko3tar 2 5 — 3 0 kronor, eller ock en r e s k o r g.
E a s å d a n ä r m y c k e t lätt, och om d e n ä r helt och h å l l e t t ä c k t med segelduk eller v a x - d u k äfven n ä s t a n d a m m - och v a t t e n t ä t och k a n e r h å l l a s i p a s s a n d e medelstorlek för 8 — 1 0 kronor.
O u m b ä r l i g för d a m e r ä r vidare en liten hattkoffert med i n s ä t t n i n g (längd o m k r i n g 3 0 — 4 0 cm., pris 5 — 6 k r o n o r), m y c k e t p r a k - tiskt ett s. k. p l ä d f o d r a l (pris o m k r i n g 8 k r o - nor), i n r ä t t a d t för plaids, k a p p o r, linne och parasoller, och slutligen en s k i n n h a n d v ä s k a (pris 8 — 1 0 k r o n o r), i hvilken förvaras litet m a t s ä c k, reselektyr, t v å l, eau de cologne, n å g r a skrif- och syutensilier.
E n liten » kurir- v ä s k a », som h ä n g e s öfver e n a a x e l n och r y m m e r en p o r t m o n n ä, biljetten, k o m m u - • n i k a t i o n s t a b e l l e t c, bör inte heller f a t t a s.
R e s e r m a n p å de n u så förmånliga och o m t y c k t a k o m b i n e r a d e eller rundresebiljetter- n a, får m a n i u t l a n d e t ej medföra m e r a ä n sitt h a n d g e p ä c k g r a t i s.
M a n a f s k i c k a r d ä r - för såsom fraktgods sin stora koffert med de k l ä d n i n g a r, linnepersedlar e t c, som m a n l ä t - t a s t k a n u n d v a r a, r e d a n n å g r a d a g a r före afresao.
E m e d a n ilgods k o s t a r d u b b e l t så m y c k e t som v a n l i g t fraktgods, söker m a n a t t u n d v i k a det förra så m y c k e t som möjligt.
M e n d å gäller det a t t v a r a riktigt u t r u s t a d för resan oeh tills kofferten hinner a n l ä n d a.
Som r e s k l ä d n i n g väljes helst en g r å eller b r u n l o d e n k l ä d n i n g m e d lös j a c k a af sam- m a tyg och en t u n n b l u s u n d e r denna; v i d a r e en liten h a t t i n å g o n mellanfärg med ljust flor, r ö d b r u n a h a n d s k a r och fasta l ä d e r k n ä p p - kängor.
I hattkofferten n e d p a c k a r m a n u t o m h a t t a r n e ytterligare en eller ett p a r s n y g g a t v ä t t b l u s a r, som vid bestämmelseorten l ä t t k u n n a u t s t r y k a s, s a m t h a n d s k a r, rosetter, k r a g a r, flor o. s. v. I plädfodralet lägger m a n en y l l e k l ä d n i n g, l i n n e för ungefär 8
zou d a g a r, en p l ä d och ett p a r skodon.
V a x d u k s - necessären med toalettutensilierna h a m n a r i den lilla h a n d v ä s k a n.
P å d e t t a sätt u t r u s t a d k a n m a n med l u g n motse koffertens a n k o m s t.
F ö r öfrigt ä r det b ä t t r e a t t a f s ä n d a den- s a m m a, u t a n a t t b e t a l a frakten, e m e d s n den d å fortare befordras till sin adress.
M a n bör alltid a k t a sig för att medföra för m y c k e t lös p a c k n i n g.
U n d e r den egent- liga resesäsongen h ä n d e r det ofta a t t k u p é n ä r u p p t a g e n, och d å hvarje r e s a n d e blott k a n g ö r a a n s p r å k på den del af p a c k n ä t e t, som finns ofvanför h a n s s i t t p l a t s, k a n m a n l ä t t r å k a i förlägenhet, om m a n medfört för m å n - g a kolli.
D å b ö r m a n hellre b e s t ä m m a sig för a t t l ä m n a hattkofferten som p a s s a g e r a r e - gods och betala öfvervikten därför.
I k u p é n sätter m a n sig, om möjligt och om m a u tål vid det, b a k l ä n g e s.
Man har d å p å l å n g t n ä r ej så m y c k e t o b e h a g af lo- k o m o t i v r ö k e n och af b l å s t och d a m m, som om m a n sitter r ä t t f r a m.
V i d a r e tager m a n n o g a r e d a på, vid h v i l k a stationer m a n måste g ö r a o m b y t e och h u r l ä n g e t å g e t s t a n n a r.
M a n b ö r hellre fråga tre g å n g e r ä n en g å n g — ett missförstånd och en ofullständig u p p - lysning h a ofta förorsakat stora o b e h a g.
Med d r i c k s p e n g a r bör m a n ej k n u s s l a.
M a n k o m m e r l ä n g r e om m a n ger u t n å g r a öre för m y c k e t ä n för litet.
D r i c k s p e n g a r äro visserligen en osed, men tills de ä r o riktigt afskaffade, gör m a n, framförallt om m a n ä r en d a m, bäst i a t t s l ä p p a p e n g a r n e m e l l a n fingrarne.
D e n, som ä n g s l i g t vill och m å s t e se p å h v a r t e n d a öre, bör hellre ej ge sig u t p å resor, åtminstone icke p å förlustelseresor.
R e s o r k o s t a pengar, m y c k e t p e n g a r och van- ligen alltid mera, ä n m a n h e m m a vid skrif- bordet b e r ä k n a d e.
F ö r öfrigt får m a n ej förarga sig för m y c k e t, om en oföskämd k y p a r e, k u s k eller b ä r a r e listar till sig mera ä n b a n haft r ä t t a t t fordra.
M a n blir försiktigare en a n n a n g å n g, men m a n får ej l å t a den g å n g n a fem- tiöringen eller e n k r o n a n förstöra ens l y n n e för h e l a dagen.
A la guerre comnie a la guerre!
t ä n k e r m a n och h å l l e r god min i e l a k t spel.
F ö r dem, som för första g å n g e n ä r a u a sig u t till någon aflägsen l a n d s b y g d, till någon s t r a n d b y o. s. v., k a n j a g ej u n d e r l å t a a t t gifva n å g r a p r a k t i s k a v i n k a r om h v i l k a sa- ker, u t o m t o a l e t t a r t i k l a r n e, som k u n n a v a r a n y t t i g a och a n g e n ä m a a t t h a med sig.
A t t syutensilier, k n a p p a r af all slag, band, s t o p p g a r n, hatt-, hår-, säkerhets- och k n a p p n å l a r, s k o s n o d d e r o. d. ej få f a t t a s, faller af sig själft.
V i d a r e m e d t a g e s en portfölj med a l l a möjliga skrifmaterial, p a p p e r, k u v e r t, notisbok, frimärken, brefkort, postadresser, l a c k, b i u d g a r n o. s. v. E t t fläckuttagnings- medel gör ofta god tjänst.
F ö r spröd, röd, söndersprucken h u d förser m a n sig med en z i n k t u b borglycerinlanolin, för eventuella s k a - dor en p a c k e f ö r b a n d s v a d d och n å g r a m j u k a bindlar.
E t t litet s p r i t k ö k ä r likaledes l ä t t inpackadt.
F l e r e h v a s s a knifvar böra äfven medtagas.
F ö r r e g u d a g a r förser m a n sig med g o d a böcker, v a c k r a, p å b ö r j a d e h a n d - arbeten och n å g r a sällskapsspel.
D e, som ä m n a t a g a v a r m - eller k a l l b a d, böra icke l ä m n a sin b a d h a n d u k h e m m a — vid a l l a badorter ä r ett b a d u t a n l a k a n be- tydligt billigare, än om m a u behöfver h a n d - duk.
E n h ä n g m a t t a ä r i s k o g s t r a k e r ovär- derlig.
D e n, som slutligen ä n n u h a r en p l a t s öfver i kofferten, k a n uppfylla den med ett p a r k o n s e r v b u r k a r, n å g r a p a c k o r c h o k o l a d - k a k o r, en b u r k k a k a o o. s. v. I U U IN 1894 framställningen, så vida den ej hänger vinkelrätt mot det inströmmande ljuset, hvilket aldrig- är fördelaktigt, genom det upphöjda arbetet får en del partier skarpt belysta och andra, som själfva kasta skugga.
På arbeten af ljust ämne framträ- da finare partier t. ex. ansiktsprofiler särdeles tydligt mot denna .egna skugga, och man kan som regel säga, att reliefen skall vända sig från ljuset.
Man får genom dylika iakttagelser söka finna den lämpligaste platsen för ett konstverk.
Vi tillfredsställa därigenom vårt eget smaksinne, på samma gång vi lämna en gärd af rättvisa åt konst- nären och hans verk.
Fribilden, ett sådant arbete som statyn, bysten, gruppen, erbjuder något mer fullfärdigt än reliefen.
Den har alla sina sidor arbetade, kan därför ses från alla håll och bör därför stå fritt, intaga ett visst afstånd från väggen som gör, att man får intryck af att den verkligen är en helhet för sig, kan stå för sig själf.
Ställes fribilden alldeles intill något annat, gör den ett beklämmande in- tryck, den ser fastväxt och orubblig ut.
Af Nicke Nuck.
När fribilden pryder väggen, måste den upp- (Forts.) bäras af något, och detta är ofta en konsol.
Kon- Vidare kan väfnaden med fördel användas som solen eller stödet intager visserligen som prydnad bakgrund för en gruppanordning, ett skulpturverk, ett mer underordnadt rum, men bör dock upp- en fristående tafla eller dylikt.
Bonaden kan då fylla vissa betingelser.
Om den spänstigt sprin- efter srnak hänga rakt eller draperas.
Är ytan ger fram från väggen, ger den intryck af att kunna slät eller enfärgad, är det senare i synnerhet för- hålla sig kvar i det onekligen svåra läget på en delaktigt, då tyget genom veckningen får mera lif rak vägg.
Dessutom skall den icke endast äga, och omvexling.
utan också se ut att äga den bärighet som for- Den dtnerade vertikalt hängande bonadens mön- dras, för att ett föremål skall stå säkert därpå.
ster bör vara uppåtväxande, och hvad själfva Konsolens med det därpå hvilande föremålets plats stilen beträffar, skall naturligtvis i ett fullkomligt på väggen får naturligtvis väljas med iakttagande stilenligt rum draperiet rätta sig efter det öfriga, af storleksförhållanden, utseende och betydelse, men i våra vanliga boningsrum, där vi efter smak och då skiftningarna härvidlag äro nära nog oänd- sammanföra litet af hvarje från olika stilperioder, liga, kan ingen bestämd regel finnas, utan man få vi taga samma smak till hjälp för att med får gå till sig själf, rådfrågande ögat och smak- mindre afseende pä stilen få mot det öfriga lämp- sinnet, iakttagande alt, om föremålet kommer för liga mönster och färger.
långt ned, det blir en viss tyngd i anordningen, Är draperiet ordnadt bakom en soffa, en möbel- kommer det för högt, blir det alltför » uppåt väg- grupp eller i allmänhet större föremål, som själfva garna » och vårt öga kan ej klart uppfatta det, göra sig gällande, kan det godt vara hållet i kraf- utan att vi utsätta oss för halsbrytande rörelser.
tigt mönster med lifliga färger, men som bakgrund Skulpturverket har endera uppstått genom direkt för smärre föremål, bör det vara temligen ento- arbete af människohanden eller genom afgjutning.
nigt, så att ögat lugnt kan hvila på föremålet, Det förstnämnda, af konstnären omedelbart formadt utan att lockas åt sidan af en brokig bakgrunds och sålunda intimare i förening med det mänsk- lifliga mönster och färgspel.
liga lifvet, står naturligtvis högre än det senare, Färgen väljes så, att föremålet framträder på dock — med kraftig understrykning — detta gäller fördelaktigaste, sätt. '
Så är t. ex. för ett arbele i endast om arbetet är godt: i annat fall råder här, hvitt en bakgrund i någon varm färg såsom rödt som vid all reproduktion: en god afbild af ett fördelaktigt, emedan det mildrar den kalla glan- godt verk äger betydligt mycket mer värde än ett sen af det hvita.
underhaltigt originalarbete.
Vid valet af färg i vår bostad äro vi onekligen Det skönaste materialet för skulpturverket är mycket — för mycket till och med — underdå- den hvita marmorn.
Ett verkligt konstverk, for- niga modet för dagen.
För några år sedan här- madt af detta ädla ämne, äger en förmåga att gifva skade en synnerligen dyster period, då vi, betagna lyftning åt betraktarens sinne, som få undgå att af en sorts ljusskräck, skaffade omkring oss grum- känna.
Men vår tid är sådan, att dels saknas liga tapeter, mörka kakelugnar och tunga drape- intresse dels mynt för att i hemmen i större ut- rier.
Denna tid är nu lyckligtvis stadd på åter- sträckning samla verkliga konstverk utan vi nöja tåg, och det är allt skäl att gifva en sådan för- eller måste nöja oss ined anspråkslösare saker, kärlek för mörker respass, ty vi människor liksom såväl hvad ämne som utförande beträffar.
allt lefvande äro i hög grad mottagliga för och För spridning af konstverk i vidare kretsar stå beroende af omgifningens utseende, och ett oför- vi sålunda i förbindelse till bland annat gipsen, villadt öga upptager med glädje ljus och färg, och i hvilken afbildningar lätt tagas och spridas vida det återverkar välgörande på människans sinnes- omkring.
Härigenom beredes tillfälle för många beskaffenhet.
att åtminstone i efterbildning äga goda konstverk, Å andra sidan skola vi ej heller bandlöst öf- dock bör man akta sig att i allt för stor utsträck- verlämna oss åt en annan strömning med hän- ning befolka sina rum med arbeten i gips.
De förelse för de granna färgerna.
Vi kunna visser- hvita figurerna, som ofta kraftigt bryta af mot ligen få vårt hem originelt, men svårligen vackert omgifningen, draga till sig blicken, men om också och behagligt genom att allt för mycket hämta formen tillfredsställer oss, tröttnar ögat snart vid ingifvelser af » de rosor och de biader » i lifliga gipsens matta och döda yta.
Det är ganska för- färger, som smycka en del äldre textila alster och delaktigt för gipsframställningar, att de intaga så- i våra dagar ifrigt gräfvas fram ur gamla brud- dana platser, där de ej alltför mycket bada i det kistor för att tjäna till motiv för understundom inströmmande ljuset.
mer naiva än vackra framställningar.
Öfver hufvud taget måste vi för att finna en I detla uppsökande af det gammalsvenska lig- lämplig plats för ett skulpturverk eller annat, som ger visserligen en känsla af fosterlandskärlek, vi önska väl placeradt, vädja till vårt öga och som är värd allt erkännande, men det vore i hög från olika synpunkter i rummet leta ut den plats, grad sorgligt om, på samma gång konstskicklig- där föremålet bör stå, och huru det skall vara heten höjts och de medel härtill, vi förfoga öfver vändt till eller från ljuset för att göra sig bäst ökats, vår smak skulle stå på samma ståndpunkt gällande.
som för några hundra år sedan.
Ögat kan dels äga, dels uppöfvas till en hög Innan vi lämna väfnaden, må vi slutligen er- grad af känslighet i detta fall.
Denna känslighet inra oss, att om den endast upphänges på väggen kan till och med blifva så stor, att betraktaren för sin egen skull, måsle den vara på något vis känner en nästan sjuklig oro, om han ej får jämka märklig, vare sig i konstindustrien eller etnogra- till rätta ett föremål, hvars ställning stöter hans fiskt afseende.
Man får akta sig för att i sitt öga.
Så långt bör det naturligtvis ej gå, men hem anbringa något, inför hvilket den besökande man får å andra sidan ej låta placerandet bero stannar, utan att kunna begripa, hvarför det fått af en slump — att platsen förut såg tom ut eller plats, om ej för att dölja en remna på tapeten.
att det fanns en, spik i väggen — i sådana fall må Af skulpturens alster använda vi vid hemmets ingen förundra sig öfver, om konstverket ej gör smyckande så väl reliefframstälhiingen som fri- sig rätt gällande.
bilden.
Den förstnämnda med sin ena yta i upp- (Forts.) höjdt arbete och den andra slätt sammanhän- gande är beräknad att liksom taflan upphängas på väggen.
Dock bör man erinra sig, att relief- D e, som ä m n a b e s ö k a fjälltrakter, b ö r a m e d t a g a å t m i n s t o n e en v i n t e r k o s t y m.
M y c k e t p r a k t i s k t ä r det v i d a r e a t t u p p - r ä t t a en lista öfver a l l t h v a d m a n t a g e r med sig.
M a n löper d å m i n d r e risk a t t vid en återinpackning på främmande plats glömma efter sig n å g o t, och för öfrigt gör d e n n a för- teckning god tjänst, d å m a n en a n n a n g å n g ä m n a r sig u t p å resa.
Och n u, ä l s k v ä r d a l ä s a r i n n a, ö n s k a r j a g eder till sist l y c k l i g resa och m y c k e t nöje: Om väggens prydnader.
IDUN 18 ' J4 Ur notisboken.
Kronprinsessans hälsotillstånd är sedan en tid mindre tillfredsställande än vid hennes hemkomst.
Krafterna äro mer nedsatta och med- gifva henne ej att vistas i det fria så mycket som önskligt är.
Dessutom besväras hon af tidtals uppträdande mer och mindre plågsamma nerv- smärtor.
Silfverbröllopct i KöbenJiavn.
Konung Oscar kommer att, åtföljd af prins Eugen, öfver- vara högtidligheterna vid danska kronprinsparets silfverbröllop i Köbenhavn den 27 juli.
Konun- gen skall under sitt uppehåll i Danmark bebo de rum i bottenvåningen af Christian den syvendes palats, som voro ställda till kejsar Wilhelms dis- position uuder hans senaste vistelse i Köbenhavn.
Äfven prinsen af Wales och kronprins Rudolf af Österrike ha bebott denna våning, som beslår af tre rum, salong, kabinett och sofrum, samtliga synnerligen praktfullt utstyrda.
* En krossad vapensJcöld.
I Lund afled den 10 dennes fröken Betty Morman i en ålder af 76 år.
Född 1818 samt dotter af överstelöjtnanten A.
P. Morman och hans maka, född Arnell, var fröken Morman den sista ättlingen af den gamla danska adliga ätten Morman, som år 1743 intro- ducerades på riddarhuset under n:r 1,868 och på manliga sidan utgick år 1882.
* Fröken Hildegard Werner, den bekanta svenska pianisten i Newcastle on Tyne, har nyli- gen utnämnts till medlem af » The Society of Wo- men Journalists » i London, ett sällskap, som be- står af de mest framstående kvinnliga skribenter i London.
• Kvinnan i pressen.
Vid den i dagarne af- hållna presskongressen i Antwerpen höll miss Stuart från London ett föredrag om kvinnan i journalismen, hvari hon särskildt med kraft ville bevisa kvinnans speciella anlag för denna art af arbete.
Kvinnorna i den engelska pressen voro år 1841 blott 15, nu äro de 800.
Novoje Vremjas redaktör, Zagolaieff, intygade, alt i den ryska pres- sen många kvinnor arbeta väl, och flera talare smickrade de närvarande damerna genom att i väl- villigaste ordalag tala om sina kvinnliga medar- betare.
Afrika-expedition under ledning af en kvinna.
Fru Franch Shcldon, den amerikanska, som för två år sedan med framgång förde en ex- pedition till Kilimandjaro i Suahelilandet, syssel- sätter sig för närvarande med en plan att koloni- sera det fruktbara Gushalandet i mellersta Afrika och företaga en expedition dit, hvari hon under- stödes af den britiska regeringen.
Det är hennes afsikt att förmå » praktiska » män och kvinnor, som äro förfarna i åtskilliga förvärfsgrenar, att följa henne till Afrika för att där verka som lä- rare och lärarinnor.
En moder.
En lifsbild från den nya världen, för Idun af Hilma Angered Strandberg.
(Forts.) F ö r Nils ' enkla n a t u r voro alla d e s s a för- konstlade idéer en riktig pina.
Egentligen för- stodo d e h v a r a n d r a b ä s t d e n n ä r m a s t e tiden efter, — • m e d a n d e ä n n u b u r o sina skälfvande hjärtan u t a n p å.
Då m e d d e l a d e de h v a r a n d r a hvarje inre rörelse, h v i s k a d e om iakttagelser, p å m i n t e h v a r a n d r a.
.
.
om h u r Q u i n e e t r ä d e t vid h ö n s h u s e t, hvilket så besynnerligt vissnat och dödt ut midt u n d e r blomningen, plötsligt skjutit nya skott och b a r k n o p p a n d e löf dagen före h e n n e s död • — o m h u r klockan s t a n n a t med ett s u r r i d ö d s m i n u t e n — s v a r t a k a t t o r omringat huset — hvita fjärilar — och e n d a s t hvita — s v ä r m a t p å g å r d e n, och h u r en otäck, j ä t t e s t o r flädermus midt p å dagen flaxat öfver v e r a n d a n, d å h o n suttit med b a r n e t i häng- m a t t a n och k o m m i t h e n n e att s k r i k a n d e fly — eller — Nils, var det rent af en s y n?
Hur betydelsefullt var icke allt detta i d e r a s stora s m ä r t a — h u r gladde de sig icke åt de hvita fjärilar, s o m följde d e m u p p till k y r k o g å r d e n o c h valde u t en, i hvilken de sågo ett b u d s k a p från d e n flydda.
.
.
!
Nils korn h e m blid och vänlig, h a n s nerver voro lugna och n o r m a l a efter n ä t t e r n a s ostörda sömn, h a n h a d e börjat fetma en s m u l a, nu d å h a n icke behöfde taga h e m a r b e t e p å kväl- larne, icke behöfde j a g a från kontor till kon- tor och tigga om att få a d r e s s e r a kuverter, sätta ihop a n n o n s e r och dylikt.
Ansiktet var lugnt, o c h h a n k u n d e icke låta bli att se litet glad ut ibland.
» Så skönt lilla g u m m a n — • m e d t u n n a pannkakor! » — H a n stod o c h gned d e n ena h a n d e n i den a n d r a vid spiseln och MATTADE åt H a n n a s midja för en liten omfamning, hvar- till dock aldrig gafs tillfälle.
» Nu ska vi h a oss en riktig treflig aftonstund — b va? » för- sökte h a n bedjande.
» Käre Nils! » — H a n n a s ton var mycket kylig midt i stekoset — » att d u k a n bli så glad — det får m a n s ä g a ä r afundsvärdt. » » Ah, tror d u inte j a g h a r m i n a s t u n d e r, » s v a r a d e Nils stilla s å r a d och gick in.
Han k u n d e k ä n n a sig mycket s å r a d, n ä r så föll sig.
Efter m i d d a g e n t ä n d e s l a m p a n, o c h med en suck, s o m gällde d e n tysta m i d d a g e n, d ä r H a n n a suttit stel och sväljt t å r a r n a och Nils känt, att h a n f ö r n ä r m a d e m e d hvarje bit h a n s t o p p a d e i m u n n e n — h a n s aptit h a d e blifvit g l ä n s a n d e!
— d r o g h a n fram gungstolen till bordet och började s t u d e r a kvällstidningarna vid en b l o s s a n d e cigarr.
T i d n i n g a r n a voro h a n s stora p a s s i o n, och s n a r t h a d e h a n glömt b o r t a l l t s a m m a n s och r o p a d e ut till k ö k e t: » H a n n a d u — k a n d u t ä n k a dig, att republi- k a n e r n a s e g r a d e i P.
— n u ska d u få s e, vi äro färdiga för presidentvalet.
K o m in ska j a g läsa det h ä r.
.
.
» Men H a n n a s t a n k e g å n g h a d e lupit i så olika riktning d ä r u t e vid diskfatet, att det stack h e n n e, att h a n k u n d e så helt v a r a m e d i lif- vets i n t r e s s e n.
Åh, h a n h a d e inte h e n n e s fina instinkter.
H e n n e s t å r a r fröso till is, tyckte hon.
Själf v a r h o n p å sin vakt m o t de s m å a n g e n ä m a v a n o r o c h b e k v ä m l i g h e t e r, s o m ville insmyga sig i d e r a s tillvaro.
Drogo de h e n n e icke m e r o c h m e r bort från det lilla b r u n a hufvudet d ä r n e r e i j o r d e n?
— De s a d e j u s å tydligt: för d e t h ä r h a r d u att t a c k a, att h o n gick.
Ty i g r u n d e n var H a n n a m y c k e t njutnings- lysten, — - m e n Nils ' ärliga själ t ä n k t e aldrig på att gå kritiskt till väga.
M å n a d e r n a gingo i s o r g b u n d e n enformighet, som u r a r t a d e till riktig slöhet.
Det var så onaturligt för H a n n a att fastna i en s t ä m n i n g på detta sätt, att n ä r omslaget k o m, blef det våldsamt.
» Nils » — r o p a d e hon en afton — h o n h a d e suttit o c h läst igenom n å g r a bref hemifrån och for u p p — » Nils, j a g får h a böcker, hör d u — å h skrif genast — i kväll — till d a n s k a b o k l å d a n i Newyork — det k o m m e r en s å d a n förlviflad lust p å mig • — tänk hvad de lefva för ett härligt lif h e m m a — j u s t n u — ändå! » Blodet svallade g e n o m h e n n e s k r o p p och for i skyar öfver ansiktet.
N u gick hon b a r a i en e n d a feberstämning, tills h o n fick böc- k e r n a och s l u k a d e d e m p å n å g r a dagar.
Nils v a r v a n vid h e n n e s lynne, m e n h a n var glad, att h o n k u n d e rycka sig lös från sig själf, EXtjr * £L fin JVE2Lr * S£Llr] L B 231 och föreslog, att d e skulle fara in till staden och h ö r a n å g r a o m t a l a d e frisinnade p r ä s t e r på s ö n d a g e n, hvartill H a n n a genast s v a r a d e j a.
Men n ä r hon h a d e läst böckerna, och n ä r veckan med sitt evigt e n a h a n d a började s o m förut, d å var det s o m om glädjen inte k u n d e fasthållas.
Det var något t o m t invändigt — det var egentligen n å g o t b a k o m b ö c k e r n a och de t ä n d a n d e föredragen, s o m hon velat n å — hvad var d e t?
Hon liksom väntade p å n å g o t — och hvad k u n d e väl k o m m a?
Aldrig fanns ett lif s å u t s t a k a d t och fattigt på h o p p som deras.
» Jag tror, vi börja bli gamla, Nils, » s a d e h o n stilla vemodigt.
» Det h a r j a g varit länge, » s v a r a d e h a n tankfullt.
Men h u r det var, r e t a d e detta h e n n e.
Hon började b a n n a och lugga h o n o m för s å d a n a d u m m a o r d.
Hon h a d e verkligen inte m e n a t det.
.
.
» Nej, m e n det gör jag, » sade Nils, s o m icke alltid var lätt alt få öfver i en a n n a n stämning.
» Det är skillnad p å dig och mig. » » Asch, » knyckte H a n n a förargad p å n a c k e n.
Men h o n tog n u itu med att läsa hvad h o n k u n d e kornma öfver — omedvetet trefvade hon efter en r i k a r e tillvaro.
III.
V å r e n föddes p å t r e dagar i en e n d a jätte- p r o c e s s — en vår, s o m blott östra F ö r e n t a s t a t e r n a k u n n a b j u d a p å.
Lätta, s k ä r a, fina lufttoner hvila öfver l a n d s k a p e t m å n g a mil bortåt, icke en e n d a h å r d k o n t u r stör, solen sitter oändligt högt u p p e p å ett blåaktigt hvalf — för s y n k r e t s e n finnes k n a p p a s t en g r ä n s.
Ett ljus, en grönska, ett öfverflöd, s o m v e r k a r p å mänskligheten likt elektriska slag.
Cy- p r e s s, ek, akacia och valnöt skjuta mot skyn, d e r a s rötter streta uppför vägen från byn, d e r a s k r o n o r hvälfva sig öfver och bilda en allé m e d trolsk dager.
Allt är starkt, stort, ymnigt, a r b e t a n d e.
Majsfält i brodd t ä c k a m a r k e n från u t k a n t e n och försvinna p å höjden vid k y r k o g å r d s m u r e n, d ä r vildkastanjen vakar öfvér en liten graf.
Den s e r så u p p r ä t t och o b e r o e n d e ut bland i g e n v u x n a kullar och s m å m o s s l u p n a k o r s längre n e d.
En g a m m a l kvä- k a r k y r k a — ett grått, enkelt s t e n h u s — m e d l u t a n d e p e l a r e och två platta grafstenar s o m skiltvakter, s t å r i m i d t e n.
En k r i n g v a n d r a n d e kolportör håller v ä c k e l s e m ö t e n h ä r ibland.
A n n a r s h ö r s b a r a s u s n i n g e n från alla t r ä d, kring hvilka giftiga v ä x t e r slingra sig.
Men det b ä s t a ä r utsikten, som h a r hafvets vidd.
U n d e r den låga s t e n m u r e n ligga fält och vägar och skyhöga träd och g å r d a r o c h byar.
N ä r H a n n a K n u d s e n h a d e tid, satt hon u p p k l ä n g d d ä r och hvilade sig efter graf- vens a n s a n d e.
Hon h a d e suttit d ä r m å n g a milda vinterdagar, m e n d e n n a v å r e n s plötsliga födelse bragte en egendomlig kraft till h e n n e s tankar.
Det v a k n a d e en stark längtan, — så s t a r k, att d e n slog u n d e r sig all enskild, all till- fällig l ä n g t a n, — b u b b l a d e högt öfver h j ä r t a t s tårfyllda t r ä n g t a n — svepte otåligt bort pi- n a n d e sorg och själfanklagelse, tog icke fatt om n å g o t särskildt, m e n steg och steg, tills det vardt till en b r u s a n d e lifslust g e n o m k r o p p och själ.
T a n k a r störtade p å s o m vår- fåglar i hetsig j a k t.
F r a m k o m det, som grott u n d e r vintern, — det, s o m födts af läsning och betraktelser och e n s a m h e t • — och m o g n a t i skuggan af en ä k t a sorg — en ä k t a lifsverklighet.
Hon grep om någonting — h o n h a d e intet dersökning af handelskemisten befunnen, enl. intyg, fullgod.
^ ^t \, ^^^^] ^h^ Ht n
IDUN 232 n a m n, ingen g r ä n s för d e t.
Men d e t v a r n å g o t nytt, o c h n å g o n s t ä d e s h a d e d e t t r ä d t h e n n e till m ö t e s — u r böcker, från predik- stolar — u r lifvet, det upplefvade själft.
Hon fann ej en e n d a detalj, s o m h o n egent- ligen k u n d e p a s s a in p å sig själf, eller något, s o m direkt k u n d e t i l l ä m p a s p å h e n n e s till- varo.
Men h o n k ä n d e, att d e t tog h e n n e s å fast, att det för alltid lyfte h e n n e ett steg b o r t o m — u t o m — d ä r h o n hittills d v a l t s.
Och så flaxade t a n k a r n a s o m förr, j u b l a n d e, lösta fåglar — hit o c h dit u t a n att s a m l a sig om n å g o t direkt m å l, n å g o n b e s t ä m d k u r s — b a r a sorglösa i k ä n s l a n af att b ä r a s af fri- h e t e n s o c h a l l v a r s s t y r k a n s luft.
De h ä m t a d e bärkraft från ett u n d e r l a g, fastare ä n tillfällig s t ä m n i n g: viljans m o g n a d.
D ä r n e r e i b y n — d ä r voro d e s å r ä d d a att få en e n d a t i m m e outfylld — eller v ä r r e än det — fylld m e d onyttig läsning o c h s å d a n t, att de hellre blefvo r e n t af o p r a k t i s k a — väfde, födde u p p h ö n s, s p r u n g o o c h letade u p p realisationer — fast allt d e t d ä r k o s t a d e m e r pengar, än om d e suttit m e d h ä n d e r n a i kors.
O c h a n d r a — d e läste j ä m n t, h ö r d e j ä m n t — fyllde h j ä r n a n m e d t ä n d a n d e t a n k a r, h ä n f ö r d e s af alla idéer o c h n y a förslag, — som u t a r b e t a d e s af en del o c h s l u k a d e s g l u p s k t af d e n a n d r a delen.
V a r det en a r b e t e t s för- d e l n i n g?
Utveckla sig — få en p e r s o n l i g h e t — det v a r en skyldighet — j a m e n — sedan då, s e d a n?
Hvad blef det a f?
Var d e t i g r u n d e n a n n a t än att r o a sig — att m a t a h j ä r n a n o c h hjärtat s å d ä r?
Otålig blef m a n i stället, n ä r m a n v a r s o m m e s t u p p e l d a d — m a n ville vara m e d själf — ville m a n i n t e?
— Hvad k u n d e hon s a m l a sig o m?
I n t e skrifva inte tala, d e t v a r d å s ä k e r t.
S å länge Redigeras af Sophie Bidrag mottagas med Linge.
tacksamhet.
Logogryf.
Ett träd jag är och stolt min krona höjer, Fastän af grönska ej ett spår sig har.
Just däruti min ädelhet sig röjer, Ty är jag » grönt », man smädelse ej spar.
Från Hedenhös man vill milt ursprung För hög min ålder aldrig vara kan.
Om något offer kunde värdet öka, — För stort man fordomdags det al- drig fann.
Nu mera ej man mycket om mig talar; Min bästa tid är snart ett minne blott.
Jag dväljs som fordom uti riddarsalar —.
Fastän cå ' n gång jag skjuter sidoskott.
Att prisas för min frukt jag ej för- tjänar Och ej att klandras, om den dålig är, Ty jag är sammansatt af idel grenar — Jag blad och blomma aldrig nå ' n- sin bär.
Åf dessa grenar vill jag tio bryta; Sköt om dem rätt.
— Och hör nu hvad jag spår, — Jag hoppas, ni ej tror att jag vill skryta — Ett kunskapsträd på godt och ondt ni får.
Ett namn som man brukar förena Med allt som bekymmersamt är.
Hvarmed man ett län brukar mena.
Hvad mannen till slut vara lär.
1894 det satt inne — ofödt, s å v a r d e t friskt och nytt, m e n skulle d e t u t, s å blef d e t s å all- dagligt, att det p r e c i s liknade, h v a d a n d r a sagt h u n d r a g å n g e r f ö r u t.
.
.
S p e l a — m u s i k?
Hon h a d e egentligen aldrig haft vidare anlag, o c h s e d a n h o n k o m u t h i t v a r d e t, s o m om all m u s i k flytt u r själen — h o n s a k n a d e d e t knappast.
Hvad kunde h o n d å?
En liten grön m a s k k o m k r y p a n d e p å m u - r e n — sköt rygg, s t r ä c k t e u t sig, gled framåt — h o n tog ett nytt, s k i n a n d e löf o c h sökte fånga h o n o m, m e d a n v i n d e n friskade i, o c h myllan å n g a d e s t a r k a dofter, s o m fördes till h e n n e s n ä s b o r r a r.
» Lilla flickan — Else — ä l s k a d e, ä l s k a d e barn, » hviskade hon och lutade kinden mot mullen — p å k n ä d ä r n e r e i öfverflödande känslosvall.
Men d e t g a m l a b u n d n a v a r l o s s n a d t — flöt b o r t — misstag, tvekan, mör- ker, d ö d t u n g s o r g.
Hon gick h e m l ä n g s r e n a r n a, o c h solljuset d a n s a d e öfver majsfälten.
S k a p a r l u s t e n ström- m a d e genom h e n n e, m e n k u n d e h o n s k a p a?
Det b e k y m r a d e h e n n e egentligen icke — d e t var visst lusten till äkta, nytt lif, h o n k ä n d e.
H u r ofta h a d e d e t inte farit igenom h e n n e d e t t a: att h v a d h o n k u n d e, h v a d h o n lärt — och h o n h a d e tyckt d e t v a r en s å stor m ä n g d!
— och lifvet h o n lefde — d e gingo d ä r s o m t v å paralella linier — d e t fanns rakt inga b e r ö r i n g s p u n k t e r emellan d e m.
Om h o n b a r a n u finge lifvet att ligga s ä k e r t och fast och klart framför h e n n e, s å att h o n k u n d e taga fasta steg — d e m å t t e löpa h v a r som helst, b a r a d e t v a r d e n r ä t t a vägen för lienne!
Hon gick o c h s t i r r a d e m e d g l ä n s a n d e, in- Ett vapen, som nallen kan sköta, Med styrka och smak på en gång; Och den som det fruktar att möta, Så kvickt lyfter foten till språng.
Två gummor tillsammans det kunna.
För många det ljufvaste bud.
Hvad många sig ej pläga unna.
Ett namn på planet och en gud.
Hvad man kan väl vara för stunden, Men ej om man äter för tre.
En känsla med hjärtat förbunden.
En fågel af lättingarne.
En ämbetsman uti kommunen; I Frankrike kallas han så.
— Min dufva med snöhvita fjunen, Hon är det — och älsklig som få.
Ett uttryck som högmod betyder.
Hvad skipas och klandras ändock.
En » vild », om den lagar ej lyder, E n » vidtfrejdad » säger man ock.
— På grekiska är det en » handling » — En hufvudart af poesi.
— Ett hus häraf går till förvandling Och som en ruin kan det bli.
En mastkorg man så plägar kalla.
På modet hon är, det förstås.
— Om åskan det rplittrar, vi falla, Ty där utaf blixten vi nås.
Ett drillhjul.
- Och hvad man kan blifva, När sjukdomen varit för svår.
I skolan man plägar att gifva.
På hvilket man smider och slår.
Att rätla och smått kritisera.
Hvad föres af folk utaf » ton »?
Hvad också man rätt bör liniera.
Och hvad som ger korfven fason.
Svårt att uppför backen behöfva.
Den längsta ju rättvisan har.
I regnet man kappan skall pröfva, Då ser man, om detta å t v ä n d blick p å b y n d ä r framför.
S å för- färligt sväfvande, motstridig h e n n e s uppfatt- ning egentligen v a r af A m e r i k a!
H u r skulle h o n k u n n a s a m l a alla d e s s a intryck till fasta begrepp?
N ä r Nils k o m h e m, stod h o n p å t r a p p a n o c h viftade.
H a n p å s k y n d a d e sina steg o c h frågade litet ängsligt i l å g t o n: » Är d e t f r ä m m a n d e?
» H o n s k r a t t a d e — det låg sol i det.
» Ja j a m e n — h u s e t fullt!
S å ' n a för- skräckliga e n s t ö r i n g a r vi blifvit — vi bli r ä d d a, b a r a vi t ä n k a p å folk. » In a r m i a r m i d e t lilla h v a r d a g s r u m m e t — violer p å b o r d e t — frukter — en r y k a n d e gräddkaka.
» Nej m e n — ä r det n å g o n födelsedag — eller hvad ä r d e t?
» » Det s k a j a g tala om s e d a n — d e t s k a d u n o g få h ö r a af, m å du t r o, s t a c k a r e.
.
.
m e n Nils d å!
» Och h e n n e s feberaktiga s t ä m n i n g löste sig i gråt, n ä r h o n s å g, h u r detta obetydliga b r a g t e t å r a r i h a n s ögon.
(Forts.) InnehåUsförteekning.
Esther Schermanson; af Fanny Chrysander (med porträtt).
— Flickor pä fäbodvallen; poem af Per Hallström.
— F a n - t a s i; af Adolf Hellander.
— E t t e x a m e n s m i n n e; af Hm.
— Ett afskedsbesök; Bkiss af Gerda Mcyerson.
— Kvinnoöden och kvinnobilder; anteckningar för Idun af Birger Schvld- ström.
1.
En kvinnlig järnmask.
— Damer på resa.
— Om väggens prydnader; af Nicka Nuck.
(Forts.) — Ur notisboken.
— En m o d e r; en lifsbild från d e n nya världen, för Idun af Eilma Angered Strandberg.
(Forts.) — Tidsfördrif.
Charad.
Mitt första här är en njutning sann, Som kommer hjärtats strängar att vi- brera, Du skönast uti kvällens frid den fann, Om lutans toner fick ackompagnera.
Mitt andra uti poesi och dikt J u skalden nämnde unga, fagra tärnan, Som uti lockars guld är smyckad rikt Och ögon, glänsande som aftonstjärnan.
ig.
J. F-lm.
Sjutton fördolda geografiska namn.
Triangelaritmogryf.
1 2 4 5 J 7 J 8 J 2 3 6 7 | 9 | 4 6 7 5 7 10 7 9 Maj.
Lösningar.
Logoqryfen: Spiritvalist; trissa, sur, fs, ri- tual, spiral, sirup, sist, ist, sprit, pris, tur, sura, pilar, trut, ripa, last, al, turist, puts, sir, april, s u s, salut, Tua, spis, spira, ris.
Charaden: 8 Apoknpen: Orden beteckna: 1) krigare, 2) v ärlds- haf, 3) person hos Shakespeare, 4) tids- ord i pluralis, 5) affärsterm, 0) kon- sonant.
John.
den var.
Att gifva er mera att sköta (Partiklar, ett par, har jag här), Det fruktar jag hinder kan möta.
Hvarvid man » bedyra » ju plär.
På krafterna — kan detta, Jag därför sluta nu vill.
Ett verb vill dock först här jag sätta, Med resten jag tiger så still.
Hildegard.
Ninni, ni vet, tog sin arab i en hast ur Antons stall.
En gång skref en ful man vers, sedan han til poln rest.
Sofia varnade lille Karl och er i egen person.
På en arena stod en senfull karl stadigt.
Ett öre, broder!
Tre n tog Anders.
Till sist: uti gudomlighetens skara Mitt hela en bland nio vara plär; Skön konst att skydda och bevara Jag hört att hennes uppgift är.
G tyg, G) flod i Sydamerika, 7) stor halfö, 8) mansnamn, 9) vattenfall i Norge, 10) guvernement i Ryssland, 11) krukväxt, 12) namn på en euro- peisk regent, 1 3) en dryck, 14) ett färgämne, 15) typografisk stilsort.
Ord g å t a.
Sök 1 5 ord, hvilkas begynnelsebok- stäver utgöra namnet på en berömd svensk skald och slutbokstäfverna, ned- ifrån och uppåt, första strofen i hans grafskrift.
Orden äro: 1) stat i Ostin- dien, 2) stad i Belgien, b) mansnamn, 4) stad i Italien, 5) anat.
= känselverk- M A T T O N S S A L O N G S - O L J A!
Extra raffinerad amerikansk Fotogen. — Ensartad!
Vattenklar!
Rökfri!
I n k o m m e r 1 lådor, I n n e h å l l a n d e 2:ne h e r m e t i s k t s l u t n a cisterner, r y m m a n d e t i l l s a m m a n s 37 l i t e r.
Smultron.
Halta.
Halt.
Hal.
Ha. '
Aritmogryfen: 1) Algeriet, 2) Nerbudda, 3) Napoleon, 4) Afvenbok, 5) Michigan, 6) A - buschär, 7) Ranunkel, 8) Isabella, fl) A n n e - fors, 10) Levanger, 11) eternell, 12) Nava- rino, 13} Nyköping, 14) geranium, 15) Rune- berg, 16) Erlangen, 17) Nyhyttan — Anna Maria Lenngren.
Siffcrlogogryfen: K u b, ulf, knif, flink, lin, Klein, Flen, filbunke.
m Carl R. Matton, Stockholm.
Talrika ombud i landsorten.
