# ID: svediakorp-per977
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 22,481
# sentences: 738
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 28 (343) Prenumerationspris pr år: Idun ensam kr.
5: — I d u n s M o d e t i d n i n g jämte k o - lorerade p l a n s c h e r _ » 4: 50 I d u n s Modet, utan kol.
pl.
_ » 3: — Fredagen den 13 juli 1894.
Byrå: K l a r a v.
K y r k o g a t a 7, 2 t r.
A l l m.
telef.
6 1 4 7.
P r e n u m e r a t i o n s k e r a a l l a post- anstalter i riket.
Eva f jugrt minuters järn- vägsresa från Kristi- ania, på västbanan helt nära Lysaker station, ligger det landtliga hem, som en af vårt broder- lands mest bemärkte män kallar sitt, Fritiof Nansens hem, den djärfve upp- täcktsresanden, hvilkens storslaget planlagda, äfven- tyrsfyllda färd mot Nord- polen nu sysselsätter hela den civiliserade världens intresse.
Det var en strålande sommardag helt nyligen jag på Iduns uppdrag be- gaf mig dit ut för att uppsöka den hemmava- rande unga makan.
Omgif vet af härligt dof- tande barrskog speglar sig detta norska hem i den norska fjordens vatten.
I en ljusblå sammetsdräkt och ljusblå h a t t stod fru E v a Nansen ute vid dörren.
H o n såg så älsklig ut, där jag först fick se henne, sysslande med sin lilla dot- ter, den 1 Vs år gamla Lif, klädd i en mörkröd babykjol och hvit hatt.
Om hon kände igen m i g?
J a, visst!
F ö r tre år till- baka hade jag haft det nöjet att se henne och hen- nes man hos hennes mor, fru Sars i Kristiania.
Hon förde mig in i salongen med en ursäkt, att lilla Lif var med, men jungfrun Redaktör oeh FRITHIOF utgifvare: HELLBERG.
Träffas s ä k r a s t kl. 2 — 3.
R e d a k t i o n s s e k r.
: J. Särs Nordling.
Iduns Tryckeri Aktiebolag 7:de årg.
Ainionspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » Lediga platser » 25 ö r e för hvarje p å b ö r j a d t tiotal stafv.
Lösnummerspris 15 öre (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e pr n o n p.
- r a d.
Utgifningstld: hvarje helgfri fredag.
Nansen.
skulle strax komma öch afhämta den lilla.
Jag var glad att få n ä r m a r e se barnet, som mycket liknar sin far.
Hans blåa stora barnaögon — man kan icke misstaga sig på hvems b a r n e t är.
Jag sade detta till fru N a n s e n, och hon syntes glad där- öfver.
J a g frågade, om jag fick lof att begära några notiser i min egen- skap af korrespondent.
Så gärna, det var hon » van till » I J a g tillade, att jag tog mig friheten komma för hennes egen skull, icke för hennes mans.
» Desto bättre, » svarade hon leende.
J u n g f r u n kom in med » brus » och selters och lilla Lif togs bort.
Jag kastade en flyktig blick på r u m m e t omkring mig.
E n byst af Nansen i ena hörnet vid fönstret, taflor på väggarne, fotografier på borden rundt om, mö- bler, draperier, allt så artistiskt och smakfullt.
Härskarinnan själf så vacker och älskvärd, där hon satt midt emot m i g på en låg stol, litet all- varlig och reserverad i början, men snart h e l t liflig och värmd af ämnet.
F r u E v a Sars Nansen är född i Kristiania 1858 och yngsta dotter af pro- fessorn i zoologi Sars och
IDUN 218 Hvem 1894 b e t ä n k e r, a t t h a n h v a r j e ö g o n b l i c k m e d en o e m o t s t å n d l i g n ö d v ä n d i g h e t grund- l ä g g e r i s i g själf sitt e v i g a ö d e?
W. Budin.
hans maka, född Welhaven, en syster till dik- taren Welhaven.
E n af hennes bröder, Ossian Sars, är fa- drens efterträdare som professor i zoologi, både far och son ansedda, framstående vetenskaps- män.
Professor E r n s t Sars, historikern, en ryktbar man, som kändt, äfven h a n, är en an- nan bror till henne, och en syster är gift m e d den utmärkte sångaren och sångläraren L a m m e r s i Kristiania.
Själf är E v a Nansen också väl känd som både sångerska och lärarinna.
F r u Nansen sade sig h a att tacka sin syster och sin svåger L a m m e r s för hela sin musika- liska utbildning.
I fem år hade hon varit deras elev, och n ä r hon k o m till Berlin för att fortsätta sina studier, v a r hon redan riästan färdigbildad.
H o n studerade likvisst där en hel vinter hos fru A r t o t, Mignon och Carmen.
D e t var först meningen a t t hon skulle utbilda sig till operasångerska, men det blef aldrig af, hon tyckte ej om a t t uppträda, man måste » puffa » henne därtill, sade hon leende.
I Berlin hade hon lärt mest af a t t höra så mycket musik, mera än af fru A r t o t direkte.
» O, det var en så skön tid! » K o m m e n tillbaka till Kristiania, begynte hon att gifva sånglektioner, och hon gifver sådana ännu.
P å konserter h a r h o n sjungit oändligt många gånger, » allt för många, » sade hon.
Men alla komma och önska, a t t hon skall assi- stera, både fru Nissen, pianisten K n u d s e n och komponisten Sinding.
D e t var så svårt a t t säga n e j.
J a g berättade henne, att jag i Kristiania hört, a t t hon denna sista vinter sjungit vackrare än någonsin förut, och a t t hon isynnerhet öf- verträffat sig själf med en sång som skulle h e t a: » När två hjärtan skiljas ».
.
.
» O, den af N o r d r a a k », af bröt hon mig hastigt.
» Jag tycker så om den sången I » H e n n e s uttryck blef så allvarligt, a t t jag nästan ångrade, hvad jag sagt.
J a g fortsatte, a t t jag själf visste, h u r u vac- kert hon sjöng, jag h a d e j u hört henne samma afton jag såg henne hos hennes mor.
J a g minnes så godt den aftonen.
H o n sjöng flere visor af Grieg och Sinding och flere duetter tillsammans med sin syster, fru L a m m e r s.
E v a Sars Nansen är säkert Norges mest framstående romanssångerska.
H e n n e s sång är som h o n själf, u t a n ett spår af sentimentalitet, naturlig, sann och s t a r k i känslans djup och allvar.
Man bör ej t ä n k a sig, a t t hon n u sitter och sörjer öfver sin mans farliga resa.
J a g sade henne, a t t jag icke kunde känna med- lidande med henne, jag tyckte, a t t hennes lott ingalunda var sorglig.
D e t var bättre att vara lycklig en kort stund, med en sådan man som hennes, och mista honom för alltid, om det så skulle vara, än a t t lefva e t t helt lif med en herr hvem som helst.
O c h hon instämde af fullt hjärta.
H o n ville icke vara gift med en » allmindelig » m a n, hon ville hafva någon a t t se u p p till, att beundra.
H o n trodde så fast på, att hennes make skulle komma till- baka, trodde- lika fast som h a n själf, att h a n skulle nå sitt mål.
D e t var j u allt så väl öfverlagdt, h a n kunde j u icke hafva tagit fel.
J a g frågade, n ä r hon skulle börja a t t vänta honom.
Efter fyra år ville hon begynna a t t vänta.
Det var så tungt a t t vänta förgäfves-, därför ville hon börja därmed så sent som möjligt.
Så hade vi så småningom kommit från mu- siken och henne själf till Fritiof Nansen, hennes m a n.
H o n blef gift m e d honom kort efter hans hemkomst från den sista stora resan.
De voro på bröllopsresa d e n gången h a n höll föredrag i London, P a r i s och Stockholm.
När h a n nu gaf sig i väg på nytt, var d e t icke skilsmessan, som varit m e s t pröfvande, utan fastmera förberedelserna till resan.
D e räckte så länge, flere månader.
H a n var själf så ansträngd, och a t t se detta fann hon så svårt.
Men därvid fick h o n dock en inblick i, huru h a n skulle hafva det p å färden, t ä n k a på alla och sörja för allting.
H a n var j u själen i det hela.
Svårt var det också a t t först träffa människor, sedan h a n var rest.
Alla frågade, om hon icke kände d e t svårt.
Alla hade medlidande med h e n n e, som om hon icke visste, hvad h o n gjorde, n ä r hon blef Fritiof Nansens hustru.
I Kristiania hörde j a g sedan berättas, a t t hon 14 dagar efter mannens resa varit instängd hemma, och a t t h o n icke på den tiden tog emot vare sig sin mor eller sina syskon eller någon annan.
N ä r hon så blef synlig igen, var hon blekare, m e n det var ingen, som hörde henne klaga.
H o n v a r som Nansens hustru bör vara, en vikingakvinna, lik dem i den gamla tiden.
F ö r s t hade det som bekant varit meningen, att hon själf skulle följa m e d, m e n så kom den lilla flickan till världen, och henne kunde hon j u icke lämna allena.
Men den dagen engång, då h a n åter kommer hem.
.
.
D e t är svårare a t t bära en stor glädje än en stor sorg!
» Det krafs visst mera kraft därtill, » sade hon.
» J a g är r ä d d för hvad d e t blir af mig, det ögonblick h a n är h e m m a igen! » H e n n e s ögon fingo en sådan glans, och jag mötte samma djupt allvarliga blick, som n ä r jag talade m e d henne om N o r d r a a k s visa.
J a g förstod, a t t hon visste hvad skilsmässa var, och att det skall stor kraft till, trots k a r a k t ä r och själfbehärskning, a t t vänta honom åter från den färden.
Men modig och stolt satt hon framför mig, och jag fick ett intryck af, a t t bättre hade Nansen ej k u n n a t välja sin m a k a.
H o n steg så u p p och visade mig hans sista bild, i r u m m e t invid, ett pastellporträtt i kropps- storlek af Wa3renskiold, taget kort före Nan- sens affärd.
H o n fann det själf » så lifslef- vande ».
D ä r v a r e t t u t t r y c k i dessa djupa, allvarliga ögon, som v a r rent af gripande, e t t uttryck som hos någon, hvilken för alltid tager farväl.
Alla bilder och fotografier, som fru Nansen senare visade mig, förlorade i jämförelse med detta.
I samma r u m, e t t litet kabinett, låg en stor isbjörn som m a t t a på golfvet.
Nansen hade själf skjutit den under lifsfara.
H o n visade mig också taflor på väggen, som h a n själf må- lat.
Dessutom voro d ä r Waerenskiolds original- teckningar till Nansens böcker.
Norska möbler i fornstil och liknande draperier äfven h ä r.
N u skulle vi bese hela huset.
F ö r s t in i hans arbetsrum.
D ä r stod en stor äkta norsk » pejs » i hörnet, ett skrifbord fullt med min- nen från hans resor och fleré fotografier.
En visade hon mig specielt, föreställande » Fram » och Nansen själf på kommandobryggan med kikarn för ögat, hufvudet vändt hemåt.
Den bilden var tagen af en vän, i samma ögonblick han passerade sitt hem h ä r i Lysaker.
H o n var icke med på skeppet och följde honom, som flere a n d r a; h ä r h e m m a på verandan såg hon honom draga förbi.
D e t är omöjligt a t t räkna upp alla de olika föremålen i detta r u m, minnen från Nansens resor och tillbehör till dessa.
D e t var som ett litet museum.
Också h ä r låg en isbjörn som matta.
Allt var i stil utom e t t: en stor flygel midt på golfvet.
H u r u kom flygeln h i t i denna Grönlands- och I s l a n d s r a m?
H o n log.
» H a n är så k ä r i mu- sik, » sade hon, » och h a n arbetar mycket bättre, när jag sitter hos honom och sjunger. » Dörren ut till verandan stod öppen.
Fjor- den låg så blå framför oss, glittrande i solen.
D e t hela var m ä t t a d t af stämning och skön- het.
J a g kunde icke betvinga underliga, be- klämmande tankar.
Denna härliga sommardag med ljus och hopp, denna modiga kvinna, så ung, så älskvärd, d e t lilla barnet, hans fagra h e m — och så h a n själf där borta, i arktisk köld och is, kämpande för lifvet kanske i detta samma ögonl lick.
D e t v a r en sådan ironi i detta!
N u hade jag så gärna velat säga några pas- sande ord, hon måste j u dock tröstas, hon kunde icke vara så lugn, som hon syntes.
Men jag hade själf sagt, a t t jag intet medlidande hyste.
O c h dock grep denna känsla mig allt mer.
D e t v a r förnimmelsen af, att denna unga kvinnas lif dock innerst v a r så likt vårt allas: det bästa och käraste vi äga, det ha vi ingen m a k t öfver, det kommer och det går, och vi veta aldrig, om vi få det igen.
.
.
V i gingo så u p p å öfre våningen och in i sofkammaren.
Sängen v a r gjord efter ritnin- gar af Nansen själf, konstnärligt snidad i t r ä med en gammal saga som motiv.
Så barn- k a m m a r e n m e d utsikt åt fjorden.
Den lilla fröken h a r det godt däruppe.
D ä r kan hon få lära sig: den vägen kommer far hem, h ä r kommer h a n förbi.
Men tiden ilar, jag måste bort med nästa tåg.
J a g kastar än en sista blick på detta sällsamma h e m, icke möjligt att skildra med några få och fattiga ord.
H o n följer mig ett stycke p å vägen.
» Farväl och på gensynI » Och full af tankar och underligt mäktiga känslor skiljes jag från Fritiof Nansens maka.
M.
H.
§ud i nafaten.
.
cfvÅs makt fran eviqhet ar uppenbar, nar af nans gärningar den ratt beaktas.
När Skaparns verk i skapelsen betraktas, man om hans nåd och vishet vittnen har.
Himlar förtälja hans ära för jorden, därom ett vittne ock natten är vorden.
Dagen, som flyr, säger det inför den dagen, som gryr.
B Kom.
1: ao.
P s.
19.
IDUN 1894 Och det är icke tal och icke ord, hvars ljud.
ej kan förnimmas eller höras, ty deras röst till världens ända föres och blifver öfver hela jorden spord.
Folken Guds härlighet kunna beskåda.
Herrens rättfärdighet himlar bebåda.
Och uti dem gaf han den strålande solen ett hem.
P s.
97: e.
An komma de med köld och frost från norden, än såsom vårens glada sändebud.
Regnvattnets droppar i skyn du tillreder.
Bjuder dem falla Ull jordytan neder skur efter skur, vattnande marken, dess växter och djur.
Syr.
43.
P s 19.
Och denne ur sin kammare med fröjd såsom en brudgum uti skönhet träder; och som en segerhjälte han sig gläder att löpa vägen i den vida höjd.
Praktfullt han där uppå himmelen glänser ifrån dess ände allt intill dess gränser.
Icke ett grand blifver fördoldt för hans strålande brand.
Så lyser också hela himlens här uti omätlig rymd, och stjärnor klara Guds majestät för folken uppenbara.
Han hvar och en sitt kretslopp lärt och lär.
Ljus är hans mantel, den väfts af dess strålar.
Himmelens tält, som han utspänt, han målar ännu i glans skönt med sin regnbåges lysande krans.
P s.
104 — Syr.
43: 12 13.
Han sina salar nti rymdens värld samt uppå jorden timrat har med vatten.
På molnets vagn han far i mörka natten, på vädrets vingar går hans snabba färd.
Årones Gud öfver vattnen hörs ryta.
Väldig är rösten, den cedrar ses bryta.
Bergen därvid hoppa som kalfvar och darra som kid.
Ps.
104 P s.
29.
Och blixtens låga klyfs af Herrens röst, och öknen vid den starka stämman skakar.
Hör, huru i den djupa skog det brakar!
Den klädes af som i den kulna höst.
Allt i hans tempel med tusende munnar skaparens under och allmakt förkunnar.
Hvar med sin ton lägger sitt lof för hans härlighets tron.
P s.
29.
Han grundat jorden, därför fast hon står.
Med djupa vatten henne han betäcker.
Högt öfver bergen det sig stundom sträcker, men endast till utstakad gräns det går.
Rinnande strömmar i dalen uppvälla.
Vatten tillfyllest har skaparens källa.
Och därutur släcka sin törst alla vildmarkens djur.
Job.
36: 27, 28.
Och jordens fåror vattnas af din hand.
Du huldrikt hennes gröda vill välsigna.
Du låter träden utaf frukter digna och ängar springa upp ur öknens sand.
Kullar och höjder med fröjd du omgjordar, marken beklädes med betande hjordar, grönskande dal böljar af ax uti tusendetal.
P s.
65.
Du sänker mörkret uppå nattlig stig, och skogens alla vilddjur därvid vakna.
De unga lejon, som sin föda sakna, gå ut att den begära utaf dig.
Solen går upp, — och ej mera de jaga, till sina kulor tillbaka de draga.
Människan går ut till sitt verk, till dess kvällstimman slår.
P s.
104.
Dig lyda vädren, Herre!
de ila snabba öfver hela På ditt jorden.
bud Fanny 50: IO.
Chrysander.
Snobberi.
sin världsberömda » The book of snobs » b a r T h a c k e r a y m e d sin ud- diga satir ocb träffande h u m o r teck- n a t o c h f ö r l ö j l i g a t o l i k a t y p e r af d e t m å n g s k i f t a n d e, öfver hela j o r d e n ut- bredda släkte, som h a n b e n ä m n t » snob- bar ».
T h a c k e r a y gaf åt d e t t a ord en v i d s t r ä c k t sfer.
» Den som på ett lum- p e t s ä t t b e u n d r a r l u m p n a ting » — se d ä r h a n s d e f i n i t i o n o c h k a r a k t ä r i s t i k af » snobben », och som kännetecken på detta individuum angaf h a n inbilskhet, afund- sjuka och låghet.
» T h e b o o k of s n o b s » ä r och blir e n af d e m e s t m u n t r a n d e böcker, som bokvärlden äger.
M e n allt u n d e r d e t h a n n a r r a r oss a t t s k r a t t a åt hvarje dråplig beskrifning, h v a r j e snär- t a n d e infall, g l ö m m e r h a n aldrig a t t p å s a m m a g å n g h å l l a f r a m för oss, a t t d e t j u s t ä r d e t lumpna, s o m vi b ö r a bele.
T h a c k e r a y h a t a d e djupt allt d e t t a ogräs i människohjärtat, som h a n sammanförde under benämningeu » snobberi », och då h a n väl visste, a t t löjet ä r det allra skar- p a s t e af v a p e n, s k r e f h a n i n g a l j u n g a n d e strafftal, u t a n i stället h v a s s t s k ä m t och bitande sarkasm.
Detta hans mästerliga arbete är därför icke m i n d r e uppfostran- de och tankeväckande än roande.
P s.
104.
Därofvan himlens många fåglar bo.
Från trädens grenar de sin stämma höja.
Och ifrån molnens mörka, täta slöja han vattnar markens örter att de gro.
Gräset han låter för djuren uppskjuta.
Odlaren låter af skörden han njuta.
.
.
— Ja, dina spår drypa af fetma, o Gud, hvart du går!
P s.
104 - Ja, stora äro dina verk, o Gud!
Med kraft och vishet har du gjort dem alla!
Uti de stora haf, där böljor svalla, där vimla varelser uppå ditt bud.
Jorden och allt hvad sig därpå syns röra, djuren på tusentals berg dig tillhöra.
Allt uppå jord väntar sin mat från din hand, från ditt bord.
P s.
104.
P s.
19.
P s.
65: l o.
219 Sedan T h a c k e r a y skref detta arbete, hafva m å n g a år runnit hän.
Och m å n g a nya afarter af d e n världsbehärskande snobben hafva sedan dess uppstått.
Snob- b a r n e h a f v a f ö r ö k a t s o c h u p p f y l l a n u jor- den.
V i träffa d e m öfverallt, p å tillställ- n i n g a r och p å g a t a n, vi stöta t i l l s a m m a n med dem hos våra vänner och bekanta, v i finha d e m t a l r i k t r e p r e s e n t e r a d e i a l l a k l a s s e r af s a m h ä l l e t, vi b e r o af d e m, vi å t n j u t a deras sällskap, vi h ö r a talas o m dem, vi t a l a o m dem, ja, r a n s a k a vi noga, hafva vi s n o b b a r i v å r t h e m, äro själfva tilläfventyrs m e r eller m i n d r e snobbiga — k o r t s a g d t, h v a r t m a n v ä n d e r sig, vim- l a r d e t af s n o b b a r.
D e t är n ä s t a n trö- s t a n d e a t t v e t a, a t t s n o b b e n e j ä r e n fin- d e - s i é c l e - u p p f i n n i n g, u t a n e t t a r f f r å n fö- regående generationer, ty det skänker oss e n u r s ä k t för a t t vi ej l y c k a t s u t r o t a detta ogräs, u t a n stå så g o d t som makt- lösa inför snobbarnes stora, stolta, maje- stätiska härskaror — hvar och en k ä n - n e r till, h u r u svårt, j a, s t ö r t o g ö r l i g t d e t ä r a t t k o m m a till r ä t t a m e d e t t ogräs, som r o t a t sig fast och v u x i t sig starkt.
M e n h v a d s o m ej ä r u r s ä k t l i g t, d e t ä r o m vi b ö j a oss för s n o b b e n eller b e u n d r a honom.
O c h ä n n u m e r a f ö r k a s t l i g t är, om vi fostra eller l å t a fostra u p p v ä x a n d e släkten till snobbar.
D e t vore en snob- b i g f e g h e t, s o m g j o r d e oss l i k s t ä l l d a m e d snobbarne, ja, rentaf en missgärning.
Och j a g f r u k t a r, a t t vi i d e t h ä n s e e n d e t, ty- värr, hafva icke så litet a t t förebrå oss själfva.
Vår tids ungdom, den är inte litet snobbig den, m i n s a n n!
D e n slösar som yrkessnobbar, den röker och dricker finaste v a r o r p å finaste l o k a l e r o c h d y r - k a r snobbighet i alla former.
D e n idkar » förälskelse » som i d r o t t och h a r super- känsliga nerver.
D e n sportar vansinnigt och f å n b e u n d r a r rekordister.
D e n är ma- kalös och v e t också a t t till fullo u p p - s k a t t a sin e g e n förträfflighet.
N ä r voro v ä l u n g d o m e n s s j ä l f f ö r g u d n i n g o c h för- a k t för de å l d r a d e och äldre drifna till en s å d a n h ö j d som n u vid sekelslutet?
O c h n ä r var väl egoismen, d e n n a snob- b e n e t s r o t och b l o m m a, så t i d i g t utveck- lad och så frodig som nutilldags?
S k u l d e n l i g g e r ej e n d a s t h o s d e u n g a.
S n o b b i g h e t e n h a r blifvit a m m a d o c h fost- r a d af u p p f o s t r a r e o c h a n d r a, s o m k u n - n a t öfva inverkan.
Det framhålles som e n af n u t i d e n s s t o r a f ö r t j ä n s t e r, a t t d e n gör så m y c k e t för u n g d o m e n, a t t alla t ä n k b a r a å t g ä r d e r t i l l f ö r b ä t t r i n g af d e u n g a s utvecklings villkor företagas.
Men m e r ä n e n af d e ä l d r e s k a k a p å hufvu- det åt detta filantropiska s t r ä f v a n d e, öf- vertygade om, att det antingen gått för l å n g t eller i sned riktning.
Ty dess frukt, denna ungdom, på hvilken m a n slösat så m y c k e n tid och så stora kost- n a d e r, m o t s v a r a r ej d e f ö r v ä n t n i n g a r, s o m m a n ställt på densamma.
D e n är, så a t t säga, formelt utbildad, m e n saknar inne- h å l l, e l l e r o c k s å ä r k ä r n a n af d e s s väl- j a n d e och h a n d l a n d e endast själfviskhet.
D e t stora, det ädla ligger u t o m räckhåll för d e n s a m m a, ligger öfver till och m e d dess h å n.
Och det är snobbenets värsta s t a d i u m, n ä r s i n n e t ä r så u p p f y l d t af det egna jaget, att det förlorat förmå- g a n af h ä n f ö r e l s e för s t o r a m å l.
Den, s o m b e u n d r a r s i g själf, o c h d e n, s o m d y r - k a r börd, p e n g a r eller m a k t, äro b ä g g e snobbar.
D e n sanna ödmjukheten är just hvad som i grund och botten brister s n o b b e n, o c h d e n n a b r i s t f r a m t r ä d e r al- drig mera frånstötande än hos de unga.
D e n o t y g l a d e, n o n c h a l a n t a själf tillräck- lighet, h v a r m e d de u p p t r ä d a, så fort d e k ä n n a sig fria från de y t t r e band, som möjligen k u n n a hålla dem tillbaka, är väl bland det mest pinsamma, som m a n k a n få se.
Frihet yrkas åt ungdomen, m e n f r i h e t e n ä r farlig, t y för d e n som ej ä r i s t å n d a t t r ä t t b e g a g n a sig af den, blir d e n till större fördärf ä n tvån- get, i s y n n e r h e t d å d e t t a t v å n g e n d a s t vill och söker den tvingandes bästa, då den kraft, som öfvar tvånget, är föräldrars och u p p f o s t r a r e s s t a r k a af erfarenhet ledda kärlek.
N ä r n u denna kärlek slår öfver och ger alltför m y c k e t efter för de ungas nycker och önskningar, då tycker m a n väl, a t t den åtminstone k u n d e hafva rätt att fordra genkärlek.
Men de unga ä r o f ö r m y c k e t u p p t a g n a af a t t t ä n k a på andra, äfven dem, som i främsta rum- m e t hafva r ä t t till deras u p p m ä r k s a m h e t.
T a c k s a m h e t för n j u t n a v ä l g ä r n i n g a r får m a n s a n n e r l i g e n ej r ä k n a på.
T ä n k b l o t t p å allt, s o m n u göres för u n g d o m e n, och det sätt h v a r p å d e n n a tager emot.
Den är klandersjuk och otillfredsställd och
IDUN 220 a n s e r s i g ä g a f u l l a s t e r ä t t i g h e t a t t for- d r a a l l t d e t t a och.
m e r a d ä r t i l l.
A t t l å t a d e o l i k a t y p e r n a af s n o b b - s l ä k t e t defilera förbi skulle t a g a för l å n g tid.
Vi k ä n n a d e m j u för resten, o m vi o c k s å ej a l l t i d t ä n k a p å o c h r e f l e k t e r a öfver det snobbiga, som slår våra blickar.
D e t är blott, då det u p p t r ä d e r m e r än vanligt stötande, som vi h a r m a s och gripa efter k o r r e k t i v.
D e s s a ä r o ej s å l ä t t a a t t finna.
K a n h ä n d a, och dock, om litet h v a r fick s i n a ö g o n ö p p n a d e f ö r d e t l ö j - liga och det hjärtlösa, som ligger i alla d e s s a o l i k a f o r m e r af s n o b b e r i, s k u l l e d e t v ä l ej v a r a s å s v å r t a t t s k a k a af å t m i n - stone en stor del däraf.
N u växer det fast m e d oss.
O m vi n o g a r e t ä n k a efter, s k o l a vi l ä t t finna, h u r u m y c k e t o v ä s e n t - ligt och lumpet, h v a r å t vi gifva vikt o c h värde.
T ä n k, h v a d till d ö m e s k o n v e n a n - sen innehåller mycket småaktigt och snob- bigt!
H u r u m y c k e t s n o b b e r i h a r ej in- s m u g i t sig i v å r t e n s k i l d a o c h v å r t all- m ä n n a lif!
O c h h v a d g ö r a vi d ä r e m o t?
H ö j a vi v å r s t ä m m a e n e n d a g å n g e m o t all d e n n a s n o b b i g h e t?
V å r a a r m a efter- kommande!
O, h v i l k e t s n o b b e r i s k a l l ej n o r e r a b l a n d d e m, f ö r s å v i d a vi ej be- fria oss f r å n d e n n a s n o b b i g a r ä d s l a, s o m h i n d r a r oss a t t t a l a u t o c h t r ä d a u p p emot snobberiet!
Lennart Hennings.
Några blad ur Helgeands- holmens historia.
Tecknade för Idun af E l l e n Fries.
(Forts. o.
slut.)
L a n d e t var i uppror.
Engelbrecht vald till rikets höfvitsman.
Men de maktägande h e r r a r n e ville s ö k a f ö r l i k n i n g m e d u n i o n s k o - nungen.
E r i k af P o m m e r n k o m p å hösten 1 4 3 5 till S t o c k h o l m.
U n d e r h a n d l i n g a r om f ö r l i k n i n g fördes p å H e l g e a n d s h o l m e n.
» 1 Helgeandshus de sammanginge, Där började de att dagtinge » säger r i m k r ö n i k a n.
K o n u n g e n v i s a d e sig medgörlig, h e r r a r n e a r t i g a och l ä t t r o g n e, och en förlikning slöts p å H e l g e a n d s h o l m e n m e d m å n g a d y r a eder, och s å reste k o n u n g e n h e m till D a n m a r k och » Ehvar hans folk genom skärgården fara, De fattiga bönder lät han ej spara, De togo dem från-allt hvad de ägde, Kläder, kittlar, grytor, oxar och kor, Åter sutto de fattiga bönder i oro. » D e t t a blef således den bedröfliga följden p å den e n d a h a n d l i n g af försoning, som oss veterligen slutits p å H e l g e a n d s h o l m e n.
* * * K o n u n g K r i s t i a n I af O l d e n b u r g h a d e blif- vit herre i Sverige, m e n icke j u s t m e d d e n s v e n s k a allmogens medgifvande.
Det danska h e r r a v ä l d e t v a r l i k a illa lidet som förut.
I a u g u s t i 1 4 6 5 t å g a d e en b o n d e h ä r ned mot Stockholm.
» Detta kan ej längre så stå, Vi måtte man af huse utgå, Bättre är oss dö än lefva med skam » s ä g a d e s v e n s k a b ö n d e r n a till h v a r a n d r a en- ligt r i m k r ö n i k a n.
H e l g e a n d s h o l m e n togo d e in och l ä g r a d e sig d ä r och p å B r u n k e b e r g.
D e t v a r n ä r a, a t t d e h a d e g e n o m öfverrump- ling i n t a g i t hela s t a d e n, e m e d a n k o n u n g e n v a r p å s t a k e t m e d sina t r u p p e r.
Men snart kom han i antågande mot Stockholm.
Han befallde n å g r a s i n a s k e p p l ä g r a sig m e l l a n H e l g e a n d s h o l m a n och N o r r m a l m för a t t af- s k ä r a förbindelsen m e l l a n b ö n d e r n a p å hol- men och b o n d e h ä r e n p å B r u n k e b e r g.
Sedan t r ä n g d e k o n u n g e n s t r u p p e r in från staden p å Helgeandsholmen.
O m k r i n g 3 0 0 b ö n d e r be- funno sig n u d ä r i n n e s t ä n g d a.
D e togo sin tillflykt till H e l g e a n d s k y r k a n, d e stridde med förtviflans mod, blefvo ö f v e r m a n n a d e och ned- h u g g n a till sista m a n.
E n s v e n s k r å d s h e r r e T u r e T u r e s s o n s k a l l v a r i t den som anfört k o n u n g e n s t r u p p e r, och fick h a n sedan i i a l l a s i n a d a g a r b ä r a n a m n e t: » Bondeslak- taren ».
D e n svenske b o n d e n h a r s å l u n d a i n g a ljusa m i n n e n från d e n n a holme.
* * M e d reformationen k o m en n y tid för H e l - geandsholmen.
Genom reduktionen tillföll holmen k r o n a n, och k o n u n g G u s t a f h a d e an- v ä n d n i n g för d e n s a m m a.
F ö r s t och främst d r o g h a n in h e l a H e l - geandshuset.
Såsom en s p a r s a m h e r r e t y c k t e h a n, a t t s t a d e n s sjuke och orkeslöse k u n d e r y m m a s i det g a m l a g r å m u u k e k l o s t r e t och H e l g e a n d s h u s e t a n v ä n d a s till n y t t i g a r e ä n d a - mål.
D e t blef delvis b e g a g n a d t till mynt- verk, delvis blef det nedrifvet, och p å den lediga p l a t s e n u p p b y g g d e s ett hofstall.
M a n spörjer det d o l d a missnöjet häröfver l å n g t fram i tiden.
I början af 1 6 0 0 - t a l e t skref J o h a n Messenius, d e n n e entusiastiske vän af Sveriges g a m l a m i n n e n, i sin k r ö n i k a om S t o c k h o l m s å l u n d a: » Men med den holmen blef så fatt, Att där blef konungens stall uppsatt.
Gud unne den aldrig sin nåd, Som därtill gaf ut sitt första råd.
Där sjukt och fattigt folk haft ro, Skall varda för hästar hus och bo, Den Helge Andes hus och spetal Blifver hästars krubba och stall!
På världsens sista dag härom Varder Gud fallandes sträng dom. » Messenius v a r säkerligen ej e n s a m om sin h å r d a d o m, o m sin förbannelse öfver den heliga stiftelsens v a n h e l g a n d e, a l l r a helst som hospitalet i G r å m u u k e k l o s t r e t blef illa s k ö t t och f r a m k a l l a d e m å n g a k l a g o m å l.
O c h m a n tycker sig g e n o m t i d e r n a h ö r a de s t a c k a r s sjukes förbannelser, d å de flyttades från.
sin fristad p å d e n n a o l y c k l i g a h o l m e.
1894 p r ä k t i g a h u s, som u p p f ö r d e s p å lilla Stock- holmen.
V i d s t r a n d e n å t M ä l a r e n lågo vid d e n n a tid k r o n a n s galejor stationerade.
K l a r a klosters k v a r n a r h a d e k o n u n g G u - staf W a s a a n a m m a t; sedan erhöll s t a d e n dem.
K r i n g dem och p å B a r k a r h o l m e n u p p s t o d små- n i n g o m en m ä n g d b y g g n a d e r, m e r a n y t t i g a än vackra.
D e t ä r alldeles otroligt, h u r u m y c k e t som r y m d e s p å dessa h o l m a r, h v i l k a s m å n i n g o m genom fyllning k o m m o a t t u t g ö r a en e n d a stor ö.
D ä r funnos r e d a n från slutet af 1 6 0 0 - talet, u t o m m å n g a e n s k i l d a e n s k i l d a h u s, bryggeri, k v a r n a r och " s l a k t a r h u s, h a m n - och fiskargångar, den k u n g l i g a f a t a b u r e n och hof- stallet.
U n d e r K a r l den elftes första regeringsår refs M y n t h u s e t och ett n y t t hofstall u p p b y g g d e s, m e n d e t t a blef efter n å g r a å r med d r ä n g a r, h ä s t a r och v a g n a r l å g o r n a s rof, och ett n y t t stall u p p b y g g d e s af N i c o d e m u s Tessin 1 6 9 6, det v a c k r a s t å t l i g a s t a l l, som d e t t a å r fått s k a t t a å t förgängelsen för n y a bygnadsföretag.
N ä r det n y a slottet blef färdigt i medlet af 1 7 0 0 - t a l e t s k u l l e naturligen n y a p l a n e r uppstå för H e l g e a n d s h o l m e n, med h v i l k e t n a m n m a n började a t t k a l l a a l l a d e t r e holmarne.
D e t v a r naturligt, a t t m a n ville blifva af m e d all den bråte, som fanns p å dess östra sida, m i d t för slottet.
Många planer, v a c k r a och fula, gjordes u p p.
Slut- ligen började b y g g a n d e t af n u v a r a n d e N o r r - bro.
M e d stora k o s t n a d e r höjdes n u v a r a n d e G u s t a f A d o l f s torg, H e l g e a n d s h o l m e n och p l a n e n framför slottet, så a t t m a n fick s m å n ä t t a b a c k a r å t a l l a sidor och bron så hög som möjligt.
Ar 1 7 8 7 började b y g g a n d e t af N o r r b r o och 1 8 0 1 v a r den färdig.
Under tiden h a d e k v a r n a r, s l a k t a r h u s o. d. fått resa sina färde till a n d r a deler af staden.
S t a l l e t stod dock k v a r.
D e t öfverlefde en del f ö r ä n d r i n g a r p å 1 8 3 0 - t a l e t, d å gref P e r s v a c k r a h u s nedrefs, de sista fiskerierna bort- flyttades och S t r ö m p a r t e r r e n o r d n a d e s.
U n d e r d e följande åren h a r om H e l g e a n d s - holmen m e r a t a l a t s och skrifvits ä n h a n d l a t s.
V i h a l y c k a t s k o m m a in i en l a b y r i n t af stridiga m e n i n g a r, från h v i l k a vi t y c k a s h a m n a i en l a b y r i n t af v ä l d i g a stenmassor, k r i n g h v i l k a s t r ö m m e n e n s a m s k a l l, e h u r u äfven den h ä m m a d och k v ä s t, t a l a om s k ö n h e t och frihet.
0m väggens prydnader.
Af Nicke U n d e r d e följande å r h u n d r a d e n a bygges och rifves, fylles och gräfves p å H e l g e a n d s h o l - men, u t a n r a s t och ro, m e d o l i k a syften, efter o l i k a p l a n e r.
M a n k u n d e d ä r o m skrif- v a en hel b o k — g a n s k a t ä n k v ä r d, men föga uppbygglig.
D r o t t n i n g K r i s t i n a ville rifva ned alla h u s p å H e l g e a n d s h o l m e n och tyckes ö n s k a t d ä r a f göra en t r ä d g å r d å t slottet.
M a n började ock p å hennes tid oroa sig öfver d e m å n g a fyllningar, som gjordes af d e olika h u s ä g a r - ne p å h o l m e n.
R e d a n d å t a l a d e s om, a t t Mälarens utlopp hämmades.
M e n icke desto m i n d r e fortsattes efter hennes tid b y g g a n d e t och fyllandet.
S t o c k h o l m s förste ö f v e r s t å t h å l l a r e, den i fredens och krigets värf l i k a u t m ä r k t e K l a s F l e m i n g, b y g g d e d ä r u n d e r m e d l e t af 1 6 0 0 - t a l e t e t t s t å t l i g t p a l a t s, som e n d a s t genom v a t t n e t skildes från riksdrotset P e r B r a h e s Nuck.
" jfMjKäggen, som för några tiotal af år sedan med •^Sjw?
undantag af en eller annan tafla i allmän- het endast uppvisade släta tapetytor, har i vår tid fått intaga ett framstående rum som ut- ställningsfält för en mängd verkliga eller så kal- lade konstföremål.
Denna lust att dekorera, eller pryda, för att slippa det främmande och mer ståtliga uttrycket, få vi emellertid ej tro vara något för oss och vår tid särskildt kännetecknande.
Nej, driffjädern härtill, en inom oss boende skönhetslängtan, som vi söka mätta genom att omgifva oss med föremål, som med form och färg öka trefnaden och tilltala ögat på ett behagligt sätt, har nog alltid lefvat, men yttre och inre omständigheter göra, att en män- niska eller ett folk den ena tidsperioden får mer tillfälle att lyssna till de andeliga rösterna, af hvilka konstnärsintresset är en, än den andra.
Att i vår tid detta intresse är synnerligen stort, finna vi lätt af den samling konstföremål, som vi älska omgifva oss med för att pryda våra hem; och där verklig kärlek till det sköna i förening med god smak fått ordna, där blifva väl också de yttre förutsättningarna för ett angenämt hem
1894 uppnådda.
Men de minst sagdt egendomliga an- ordningar vi här och hvar påträffa med samma uppgift som mål, tyckas visa hän på, att denna skönhetskärlek eller skönhetskänsla — jag vill ej säga saknas, ty jag tror, den ursprungligen är nedlagd i hvarje människohjärta till en källa af ogrumlad lifsglädje — dock af en eller annan anledning blifvit undertryckt eller missriktad.
Då emellertid anordningarna i hemmet spela sin icke oviktiga rol i släktets andliga uppfostran, torde det ej _ vara ur vägen att i Idun, som vill vara ett språkrör för hemmet, yttra några ord därom — ej för att pröfva det omöjliga, att skrifva något slags recept för den goda smaken, men för att efter en orienterande blick tillbaka, på de pry- dande föremålens framträdande i tidigare dagar än våra, framställa några allmänna synpunkter, som kunna vara att minnas och beakta, när vi genom dekorativa anordningar vilja försköna våra hem.
Hemmet skall vara harmoniskt, det vill säga i samklang med de personer det innesluter, och dess olika föremål skola ingå som delar af det hela, af den ram, som omgifver oss.
Det är vi, som äro hufvudsaken, om oss, om vår smak och våra intressen skall hemmet vittna.
Men om vi, för att följa andras exempel eller modet för dagen, samla^ omkring oss föremål, som äro främmande för vår smakriktning, då inkomma i hemmet främmande element, som svårligen kunna sam- mansmälta med det öfriga och bilda harmonisk enhet.
Detta gäller om hemmet i sin helhet, således äfven om möbler och öfriga bohagsting, som först och främst skola bedömas efter den praktiska nytta de göra oss.
Vi skulle emellertid syssel sätta oss med de uteslutande eller åtminstone öfvervägande prydande föremålen, de som med sitt innehåll, sina former och färger äro afsedda att tillfala känslan och ögat.
Vi finna dem all- mänt företrädda på väggen, och mot dessa pryd- nader rikta vi nu vår uppmärksamhet.
Bruket att smycka väggen har gamla anor.
Stanna vi inom vårt eget lands gränser, lär vår kulturhistoria, hur redan tidigt våra förfäder vid festliga tillfällen brukade behänga bostadens grofva väggar med brokiga väfnader eller s. k. bonader, hvilka med lifliga färger gjorde sitt till att öka hemmets trefnad.
Detta bruk fortlefde in i nyare tiden, dock un- danträngas så småningom den enklare väfnaden från de kungliga slotten och andra bostäder för förnämliga personer, då den ursprungligen från utlandet införda ståtliga gobelinen håller sitt se- gerrika intåg.
P å modet komma sedermera — äfven som beklädnad för hel vägg — gyllenläders- tapeten, hvars ursprung kan spåras från araberna, den nu ytterst sällsynta vaxdukstapeten, den ele- ganta sidentapeten, som efter tidens smak ä n är försedd med inväfda buketter, än med målade fjärilar och blommor efter kinesiska förebilder, än randad.
Slutligen må vi ej glömma vår egen tids på papp tryckta tapet, numera vexlande i tusende olika slags mönster och färger, men som ursprung- lige-i torde vara besläktad med de gamla ytmål- ningarna i kyrkorna, hvilka under tidernas lopp nästan bleknat bort, men af hvars sparsamma rester man anar sig till mönstret och pietetsfullt låter det med ny — om icke glans så dock färg — framträda i ljuset; hvarvid det händer, att en och annan skådare, som för tillfället ej erinrar sig de gamla traditionerna, finner det underligt att m a n vid kyrklig dekoration använder gamla tapetmotiv.
Gå vi efter denna lilla kyrkliga afvikelse öfver till andra prydnader för väggen, så mötas vi af den efterbildande konstens alster, skulpturen och målningen.
Till skulpturen få vi från äldsta tider hänföra en del bildverk, som användes till bostadens pry- dande, dels träsnideri hvarmed stockar och annat trävirke ofta försågs, dels arbeten i sten.
Under medeltiden torde reliefframställningar i det sist- nämda materialet ej hafva varit ovanliga som prydnader på herremannens bostadsvägg.
Ämnet, som behandlades, höll sig gärna inom den bibli- ska berättelsens eller heraldikens område, ofta äfven båda förenade med hvarann.
Vid nyare tidens början tjänar figurskulpturen kyrkan, såsom vid utsmyckande af grafvårdar, epitafier och dylikt.
Den första monumentalbild att uppställas i samlingsrum af icke-kyrklig ka- raktär torde vara en i Upsala befintlig byst af konung Gustaf II Adolf, hvarigenom uppslaget är gifvet till skulpturens användning som världslig prydnad — således äfven för hemmet.
Hvad måleriet beträffar förbigå vi den målade väggen och erinra oss, att denna konstart liksom mycket annat ingår i ett nytt skede under Gustaf Wasas och hans konstälskande söners på nästan IDUN alla områden synnerligen lifaktiga tid.
Taflan framträder, först framställande porträtt, visande tidens allvarsamma och litet sträfva typer, men sedermera äfven s. k. perspektiv, motsvarande våra landskapsstycken, vidare jaktstycken o. s. v. Utom dessa rent konstnärliga alster ha också konsthandtverket och konstindustrien fått lämna föremål till hemmets smyckande.
Som exempel på sådant kunna vi erinra oss vapen, porslin o. d.
Vår tid har nu vid hemmets anordnande såsom prydande element upptagit såväl sådant, som af ålder fått burskap som därtill lämpligt, samt dess- utom en mångfald olika föremål, som rik fantasi kan uttänka och stor industriel verksamhet kan frambringa.
Att genomgå allt detta detaljeradt skulle föra oss på alltför långa och vidlyftiga utflykter, men vi kunna få en öfverblick af det väsentliga genom att indela det i några öfverskådliga grupper, och till en första grupp kunna vi hänföra allt, som hör till det textila området.
Med textil konst förstår m a n allt, som upp- kommit genom trådars hopfogande till ett helt, således allt sömmadt och väfdt.
Denna konstart är sålunda synnerligen gammal; den var företrädd genom den första enkla bonaden på våra förfäders väggar, liksom den ännu i dag är det genom, bland annat, de präktiga drape- rierna i en nutidssalong.
Bonaden på väggen gör ett mjukt och behagligt intryck och lämpar sig därigenom godt för att öka intrycket af trefnad och värme i nordbons hem under den långa, kalla vintern.
Dess största olägenhet är, att den uppsamlar och tills vidare förvarar det hvarje morgon uppdrifna kringirrande dammet, och den bör därför sparsamt förekomma i våra sofrum liksom af samma skäl ej bekläda hela väggarne i mindre rum.
Som dörr och fön- sterdraperi eller gardin, hvilket klingar mera be- kant, lämpar den sig väl, och i egenskap af det sistnämda har väfnaden så i allmänna medvetan- det ingått som nödvändighetsartikel, att i sanning usel och eländig är den bostad, där ej en mer eller mindre nytvagen gardin blifvit fästad vid fönstret.
* (Forts.) 221 » Bed o m förlåtelse, mor allvarsamt.
Barbro, » sade far- Barbro n ä r m a d e sig m y c k e t långsamt och räckte ä n n u l å n g s a m m a r e fram sin h a n d: » P a r d o n n e z — m o i, » m u m l a d e d e s m å läp- p a r n a, m e n h o n k a s t a d e e n h å r d blick p å m a d e m o i s e l l e, s o m å t e r i g e n v ä n d e s i g till hennes farmor.
K a n s k e a t t h o n ä n n u e n g å n g fick p å - kalla fru g r e f v i n n a n s m y n d i g h e t.
H o n trod- d e i n t e alls a t t d e t v a r n y t t i g t för m a d e - moiselle Barbro a t t v a r a så m y c k e t tillsam- mans m e d den främmande pojken; — hon var säker på, a t t d e t v a r h a n som lärde mademoiselle dessa uttryck, som voro så f ö g a p a s s a n d e för m a d e m o i s e l l e.
» B a r b r o f å r i n t e g å till r ö d a s t u g a n, o c h h a n får inte k o m m a hit, » s a d e farmor strängt.
» Barbro h a r sin bror a t t leka m e d, är d e t inte tillräckligt. » O c h i d e t h o n v ä n d e sig till s i n s ä l l s k a p s d a m fortfor h o n: » J a g vill inte de ska u m g å s m e d h v e m som helst.
B a r n e n m å s t e lära sig a t t t a g a vara p å sin värdighet. » » Ja visst, » s a d e fröken m e d e n liten t o n, som farmor inte riktigt förstod sig på.
Egent- ligen visste h o n inte, hvar h o n h a d e Ebba Kurk, m e n h o n t y c k t e lika b r a om h e n n e för d e t.
D e t v a r e n s t o r t v ä r s ä k e r t j u g u - arsflicka m e d k o r t k l i p p t h å r o c h e n b r e d humoristisk m u n, som n ä s t a n aldrig log.
D e n g a m l a d a m e n h a d e b j u d i t h e n n e till sällskap, m e d a n hennes son v a r u t e och reste m e d s i n g r e f v i n n a, o c h b a r a flickan h a d e e n s t u n d för s i g själf o c h s i n b o k, k u n d e ingen vara tåligare ä n h o n, n ä r d e t gällde a t t r e d a u t s l ä k t r e g i s t e r eller t a l a o m g i k t.
M a n g i c k till f r u k o s t b o r d e t.
G a m l a gref- v i n n a n t o g fröken K u r k u n d e r armen, och Barbro v a n d r a d e m e d s m å elastiska steg efter m a d e m o i s e l l e, s o m höll m o n s i e u r H a n s i denna riktning trodde vi ej möjligt, i h a n d e n.
H e n n e s ö g o n f ä s t e s i g b r i n n a n d e men som vi verkligen förnummit, att p å f r a n s y s k a n s n a c k e: » J a g ö n s k a r, a t t h o n hos en och annan sådant lär råda, få v o r e d ö d, o c h j a g ö n s k a r, a t t h o n l å g n e r e vi härmed förklara, att — med undan- i p a r k e n s o m » C h a s s e u r » o c h » F i d é l e ».
tag af det ringa portot för listornas J a g s k u l l e i n t e p l a n t e r a e t t s t r å p å h e n n e s insändande till redaktionen — natur- graf, o c h o m d ä r v ä x t e g r ä s, s å s k u l l e j a g ligtvis inga som helst kostnader komma r y c k a u p p d e t m e d r ö t t e r n a.
O c h j a g s k u l l e att drabba deltagarne i silfverbröllops- b e L a r s t ä l j a m i g e n p i n n e o c h s k r i f v a: adressen, utan ansvarar redaktionen » D ä r l i g g e r d u, d i n o t ä c k a.
.
.
» A h, h v a d helt och hållet för densammas värdiga h o n ä r s t y g g, å h, h v a d h o n h å l l e r efter e n.
M a n f å r i n t e v a r a i fred e n m i n u t, m e n utstyrsel och öfverlämnande.
j a g v e t h v a d j a g skall göra.
N ä r j a g gif- ter m i g m e d Lars, skall j a g inte b j u d a h e n n e p å bröllopet.
J a g skall b j u d a alla andra.
J a g skall b j u d a kusken, och j a g s k a l l b j u d a k o k e r s k a n, o c h j a g skall b j u d a Skiss för Idun af Jane Gernandt.
d r ä n g a r n a i stallet, o c h så skall j a g ge d e m (Forts, och slut).
e n k r å s n å l till m i n n e, m e n h o n skall i n t e M a d e m o i s e l l e s t e g f r a m till d e n g a m l a få e n s m u l.
» O c h för h v a r j e g å n g h o n f ö r d e d a m e n: » H o n v a r f ö r t v i n a d a t t b e h ö f v a a n - gaffeln till m u n n e n, f ä s t e B a r b r o s i n a h e t - » Hvad det l i t a e n s å d a n u t v ä g, m e n h o n s å g s i g verk- s i g a b l å a ö g o n p å f r a n s y s k a n.
l i g e n t v u n g e n a t t k l a g a för m a d a m e l a s k a l l r e t a d i g, d u!
» Något missförstånd Blått blod.
comtesse.
H o n h a d e a f l ä g s n a t s i g e t t ögon- b l i c k för a t t h ä m t a u p p m o n s i e u r H a n s ' boll, s o m fallit i d i k e t, o c h m a d e m o i s e l l e B a r b r o h a d e b e g a g n a t s i g af h e n n e s från- v a r o för a t t s p r i n g a till r ö d a s t u g a n o c h tala m e d d e n f r ä m m a n d e gossen, som h o n alls i n t e t r o d d e v a r a n å g o t p a s s a n d e säll- s k a p för m a d e m o i s e l l e.
H o n h a d e f å t t r o p a e n l å n g s t u n d, u t a n a t t få s v a r, o c h d å h o n trott sig i sin goda r ä t t a t t göra e n an- märkning m o t mademoiselles uppförande, h a d e m a d e m o i s e l l e r ä c k t u t t u n g a n o c h ta- g i t s i n tillflykt till d e s i n v e c t i v e s s u é d o i s e s.
Men h o n h a d e intet a t t förebrå sig emot mademoiselle Barbro, och h o n väntade, att mademoiselle gjorde henne sin ursäkt. » Mademoiselle v a r uteslutande upptagen af m o n s i e u r H a n s, s o m ä n n u h a d e n å g o n s v å r i g h e t a t t s i t t a fullt c o m m e il f a u t till bords, och gamla grefvinnan sysslade m e d sin tallrik, u t a n a t t b e k y m r a sig o m b a r n e n.
M e d a n h o n serverade sig e n liten u t v a l d p o r t i o n af h v a r j e r ä t t, t a l a d e h o n h e l a t i d e n om sin son och o m sin sonhustru, som inte haft något a n n a t ä n sitt gamla n a m n.
N u k u n d e k a n s k e d e t r e oförsörjda s y s t r a r n a o c k s å b l i g i f t a, s e d a n d e v ä l l y c k a t s fa e n svåger.
» Det k a n n o g h ä n d a, » sade fröken K u r k.
» P r ä s t e n l ä r n u u p p v a k t a d e n e n a o c h kro- nofogden d e n andra, och G u d v e t om inte sta- tionsinspektoren funderar p å den tredje — »
222 Änkegrefvinnans långa tand råkade i en lätt s k a k n i n g; h o n lade skeden och betrak- t a d e sin s ä l l s k a p s d a m.
» Det är förstås b a r a prat, » sade flickan lugnt.
» De k a n naturligtvis inte t a n å g o n, som inte är adel. » D e n lilla B a r b r o s å g p å h e n n e m e d s t o r a ögon; allt detta v a r så intressant, a t t h o n stödde a r m b å g e n m o t bordet och glömde äta u p p sina smultron.
» En voilä u n e t e n u e pour u n e demoiselle, » började fransyskan, m e n i s a m m a ögonblick gaf h o n till e t t u t r o p: m o n s i e u r H a n s s o m satt och krossade smultronen i grädden som o m d e t g ä l t a t t p r e s s a d e m i g e n o m tallri- ken, välte plötsligt hela portionen i sitt k n ä och r å k a d e i ett så bedröfligt skick, a t t m a n m å s t e föra h o n o m f r å n b o r d e t.
B a r b r o l ä t i c k e s t ö r a ' sig, m e n h e n n e s ö g o n v o r o m y c k e t r u n d a och m y c k e t orörliga, n ä r h o n t a c k a d e f a r m o r för m a t e n.
H o n hade fått n å g o t a t t f u n d e r a p å, o c h h o n g i c k efter- t ä n k s a m t g e n o m t r ä d g å r d e n och u t i par- k e n till h u n d k y r k o g å r d e n, d ä r L a r s s t o d o c h v ä n t a d e p å h e n n e m e d l å d a n u n d e r ar- men.
» Sätt ned den, » sade hon.
» Vi k a n i n t e b ö r j a, f ö r r ä n H a n s k o m m e r.
H a n skall v a r a med. » » K ä n n, h v a d den är t u n g, » sade h a n och r ä c k t e h e n n e sin l å d a: h o n v ä g d e d e n me- kaniskt på sina små mjuka armar, m e d a n h o n b e t r a k t a d e pojken, som stod framför h e n n e, s t o r för s i n a s j u år, m y c k e t sol- b r ä n d o c h m e d m ö s s a n p å s n e d öfver d e t lockiga bruna håret.
» Du, » sade hon, » jag h a r t ä n k t p å en sak.
J a g k a n i n t e g i f t a m i g m e d d i g, för att du inte är adel.
Min p a p p a är grefve och m i n bror är grefve, och d å är m a n t v u n - gen att ta en adelsman. » » H v a d?
» f r å g a d e h a n.
T a n k e n p å gifter- m å l h a d e aldrig varit h o n o m så f r ä m m a n d e som i detta ögonblick — h a n var uteslu- t a n d e u p p t a g e n af s i n k a t t.
D e t g l e d e t t o b e s k r i f l i g t l e e n d e öfver Barbro Richissas läppar; hon lade h ä n d e r n a p å r y g g e n o c h lyfte u p p d e n lilla r u n d a hakan.
» Du är d u m, » s a d e hon.
» D e t k a n d u v a r a själf, » s v a r a d e h a n m y c k e t l u g n t, u t a n a t t p r e c i s g ö r a sig r e d a för h v a d f r å g a n g ä l l d e.
» D ä r k o m m e r d e n lille k i l e n!
N u börjar j a g a t t gräfva. » M e n d e n » lilla k i l e n » k o m i n t e e n s a m, h a n v a r å t f ö l j d af m a d e m o i s e l l e, o c h m a d e m o i - selle h a d e i n t e v ä l s e t t p o j k e n från d e n röda stugan, förrän h o n började öfverösa h o n o m m e d e n s t r ö m af o r d, s o m h a n i n t e förstod, m e n s o m v a r t i l l r ä c k l i g a t t j a g a honom på flykten.
H a n s p r a n g m e d sin l å d a u n d e r a r m e n, o c h B a r b r o s å g efter h o n o m m e d e n s t o r spefull blick, m e n H a n s, s o m k o m m i t för a t t v a r a m e d om en begrafning, och som ä n n u a l d r i g l å t i t n å g o n o m s t ä n d i g h e t a f h å l l a sig från a t t fullfölja e n i d é, b ö r j a d e gräfva e n graf, s o m h a n g j o r d e sig b e r e d d a t t fylla med småsten.
» Men h v a d står på? » r o p a d e fröken K u r k, s o m k o m från e n s i d o a l l é m e d e n b o k i handen.
H o n h a d e e n k o r t f r i s t u n d efter f r u k o s t e n, n ä r g r e f v i n n a n t o g sig e t t ögon- blicks hvila, och h o n h a d e suttit och läst, d å h o n p l ö t s l i g t h ö r d e m a d e m o i s e l l e s dis- kant.
Fransyskan var ännu-nästan andlös: Ah, v r a i.
.
.
d e t g i c k för l å n g t.
I a l l a d e fa- miljer, där hon varit, h a d e h o n aldrig träffat p å ett barn som mademoiselle Barbro.
.
.
IDUN Nu hade hon återigen funnit utväg att träffa d e n n e g a m i n.
Elle e s t m a l i n e, sa- vez — vous — ah, mais maline.
.
.
Made- m o i s e l l e fick i c k e b u k t m e d h e n n e — o m ö j - ligt!
H o n h ö j d e a r m a r n a o c h l ä t d e m falla m e d e t t u t t r y c k af d j u p a s t e förtviflan och g i c k s e d a n m y c k e t s a n s a d t b o r t till m o n - sieur H a n s och b a d h o n o m a k t a sina kläder.
B a r b r o k o m b o r t och s a t t e s i g p å b ä n - ken vid h u n d g r a f v a r n a, där fröken K u r k också slagit sig n e d: » Den är n å g o t svår, » sade h o n suckande, m e d en blick p å ma- demoiselle.
» Jo, n å g o t, » s a d e f r ö k e n E b b a m y c k e t torrt.
» D e t är, s o m o m h o n r å d d e o m e n.
O c h t ä n k — vi h a inte haft h e n n e längre, ä n s e d a n d e t l y s t e för p a p p a.
D e n vi h a d e förut — ifrån m a m m a s t i d — h o n v a r b ä t t r e, m e n hon h a d e inte så r e n accent.
.
.
Det v a r hon, s o m k o m u p p m e d d e t.
» » Hvilken hon? » » Pappas andra.
N ä r H a n s skulle läsa u p p e n fabel för h e n n e p å l y s n i n g s d a g e n, så låtsade h a n, a t t h a n inte k u n d e.
Det v a r b a r a för a t t h a n i n t e ville, d e t v i s s t e j a g, m e n h o n s a d e ä n d å, a t t h a n v a r söt, o c h p a p p a gaf h o n o m e n k r å s n å l till m i n n e af d a g e n.
J a g fick e n r i n g, s o m ä r s å stor, a t t j a g i n t e k a n h a d e n p å t u m m e n en gång.
N ä r j a g g i f t e r m i g, skall j a g också ge saker i p r e s e n t.
.
.
» » Jaså, d u t ä n k e r gifta dig, » sade fröken Ebba, » Ah, n u b r y r j a g m i g i n t e o m h o n o m.
.
.
» » Hvem? » » Lars.
Inte kan jag ta honom — han är ju inte adel, och det är en s å d a n hare så.
B a r a de säger ett ord åt honom, så springer han.
H v a d behöfver h a n springa för?
Hon k a n ju inte göra honom något.
I n t e blir jag r ä d d, i n t e.
J a g b a r a l å t e r henne hållas, m e n j a g är så v a n vid henne.
Hon grälar j ä m n t.
H o n ä r efter m i g öfver- allt: Mademoiselle Barbro, ou etes-vous?
Que faites-vous?
D e s o m ä r fria — d e ä r bra lyckliga.
Lars — h a n k a n göra h v a d h a n vill, m e n j a g t r o r ä n d å a l d r i g h a n vå- g a r sig hit mer. » H o n satt en s t u n d tyst o c h t i t t a d e p å s p e t s a r n a af s i n a s m å skor, och så sade h o n plötsligt, m e d en lätt suck: » N u v e t j a g i n t e, h v e m j a g skall g i f t a m i g med. » » Ja, d e t är j u m y c k e t sorgligt, » sade fröken E b b a, » m e n j a g t y c k e r ä n d å, a t t d u h a r t i d e n för d i g.
H o n o m k a n d u i alla fall i n t e t a — » » Nej, det k a n j a g inte. » O c h h o n pra- tade i ett, m e d a n h o n roade sig m e d a t t sticka en p i n n e u t och in i den broderade g a r n e r i n g e n p å sin h v i t a k l ä d n i n g.
» Pappa gifte sig m e d a d e l s f r ö k n a r b å d a g å n g e r n a, för m i n m a m m a v a r e n B l i x o c h d e n h ä r andra hette ju Oxehufvud.
Det är hon, s o m h a r skaffat m a d e m o i s e l l e, o c h m a d e - m o i s e l l e ville a t t vi s k u l l e s ä g a: » A u r e v o i r, m a m a n, » n ä r h o n s t o d n e r e v i d t å g e t och skulle r e s a b o r t m e d p a p p a, m e n H a n s s a d e: » Au revoir, m a d a m e », och d å h o n k y s s t e h o n o m p å k i n d e n, b e t h a n h e n n e i örat, d ä r f ö r a t t h o n höll p a p p a i h a n d.
» » J a s å, d u ä r s å s v å r, d i n lille k r a b a t, » s a d e f r ö k e n E b b a o c h b e t r a k t a d e d e n lille m a n n e n, s o m s a t t o c h s l e t k v i s t a r af e n boklöfsgren och stack d e m n e d i grafkullen, s e d a n h a n först b i t i t d e m j ä m n s t o r a m e d e t t k o r t, m e k a n i s k t h u g g af s i n a s m å t ä n - der.
H a n arbetade m e d ett s å d a n t allvar o c h e n s å d a n e n e r g i, a t t h a n r y n k a d e ögon- 1894 b r y n e n för h v a r k v i s t h a n slet af g r e n e n, o c h d e t v a r n å g o t s å o e m o t s t å n d l i g t ko- m i s k t öfver h o n o m, a t t h o n b ö j d e sig n e d o c h gaf h o n o m e n l i t e n k l a t s c h p å d e t p a r t i, som, i den a t t i t y d h a n n u intog, var det m e s t i ö g o n e n f a l l a n d e af h a n s lilla p e r s o n.
M e n n å g o t s å d a n t h a d e a l d r i g förr h ä n d t monsieur Hans.
H a n r e s t e sig u p p o c h v ä n d e sig o m, och u t a n a t t k u n n a fatta d e n n a djärfhet, s a d e h a n l å n g s a m t o c h till y t t e r l i g h e t h ä p e n: » Ah, m o n D i e u!
» M e n E b b a K u r k s k r a t t a d e, så h o n k n a p p t k u n d e tala, och m e d a n hon b u g a d e så djupt, a t t h å r e t slog h e n n e i ö g o n e n, s a d e h o n g å n g p å g å n g: » Förlåt, herr grefve.
Jag b e r t u s e n g å n g e r o m förlåtelse, ifall j a g p å något sätt brutit i respekt.
Se d e t — d e t k a n m a n kalla a t t t a v a r a p å sin värdighet. » F r ö k e n Barbro Richissa von Lewen-Bie- decke b e t r a k t a d e sin farmors sällskapsdam, och h o n b e t r a k t a d e s i n b r o r.
O c h d e t m å t t e v a r i t n å g o t i d e n lille a d e l s m a n n e n s håll- ning, som i h ö g g r a d tilltalat h e n n e s aristo- k r a t i s k a m e d v e t a n d e, t y h o n u t b r a s t plöts- ligt, m y c k e t b e l å t e n, s o m o m h o n f å t t e n ypperlig idé: » Nu vet j a g!
N ä r j a g blir stor, gifter j a g m i g m e d H a n s, för d å k a n j a g v a r a s ä k e r p å, a t t j a g får e n riktig grefve. » Minnenas skatt.
Af Emy.
(Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
essa andar äro en mängd gengångare, som äro på besök i det lilla hemmet — nej, (.
' e äro rättare sagdt bofasta för alltid i de bådas sinnen, men de släppas nu lösa för att återigen, för tusende gången kanske, pre- senteras för hvarandra och göra stora revyn.
D e t är minnena, de ljusa, sinnesstärkande minnena från barndom och ungdom, som släppts lösa.
Det är hågkomster af dyrbar art, af smått och stort, men allt inom ramen af ung- domlig lycka och barnslig ungdomsfrid — » min- nets rosor, utan ånger b r u t n a ».
H ä r ha vi några putslustiga äfventyr af oskyldigaste be- skaffenhet — Hugo och Mimmi nästan kikna af s k r a t t — H ä r ha vi gamla farmor, som var så originell, så förnäm, men så hjärtegod.
.
.
» minns du, Hugo.
.
.
?
» — o c h Mimmis ögon fuktas — så den förtjusande weddingtripen, den vackra trädgården med alla sina jasminer och fuchsior, den gamla taflan på pappas slott, hvilken var en löndörr, de m u n t r a kavalkaderna med så mycken militär i töten och till och med musik ibland af Lifregementets husarer — » ack, minns du den där marschen.
.
.
taran », taram, tata.
.
.1 » Och utflykterna i lustjakten med alla vimplarne pä en gång, stort fyrver- keri pä Skogsviken och.
.
.
ja, allt, allt det där, som är så oförgätligt, så fullt af fröjd och gammani Och hur eget!
dessa minnen bära ej en droppe af bitterhet uti sig vid jämförelsen med det närvarandes torftighet.
De fläkta tvärtom in i själen en känsla af djup tacksamhet öfver att lifvet en gång burit till dem så mycket rikt och fröjdfullt.
.
.
Det är minsann ej alla, som varit så lyckliga!
» Ack, hvilken härlig tid! » blir vanligen slutet på denna generalmönstring af minnets trupper.
Men i den lätta sucken, som beledsagar utropet, ligger intet af grämelse och bitter saknad, utan
IDUN 1894 en stilla reflekterande förnöjsamhet: » haf tack, du solbeglänsta, välsignade forntid! » Sådana minnen äro inga onyttiga chimärer, de utgöra ett stöd i motgången, de äro starka häfstängar till fortsatta ansträngningar att i lifvets strid hålla hufvudet upprätt, modet friskt och samvetet rent.
Det ligger en stor moralisk styrka i ett vackert, kärleksfullt bevaradt minne.
Det är en fast ankargrund att förtöja sig vid i pröf- ningens storm, det är en glimmande ledstjärna, som in i sena ålderdomen kastar sitt sken öf- ver tillvaron.
Och i denna ljusstrimma mildras det närvarandes sorger och olycksslag, såsom äfven det ödsligaste landskap förskönas af sol- ljuset.
Hvarje vänligt och ljust minne innesluter därför en mäktig tröst i bekymrens dagar, och hoppet för det kommande har en stark fäst- p u n k t i medvetandet om det förflutnas lycka.
Ty i denna ligger liksom ett u p p m u n t r a n d e löfte: » än en gång.
.
.
! » Och barndomens och ungdomens intryck äro de fastast r o t a d e; de fördystra eller lysa upp hela det framtida lif- vet, de skapa pultroner eller hjältar.
Vi ha litet hvar träffat dessa beundransvärda familjer, som » sett bättre d a g a r », men som aldrig i motgången förlorat modet, som med öfverraskande själsnärvaro fogat sig i de bittert förändrade förhållandena och med kraftig hand gripit sig an med ett arbete, som de näppeli- gen förut känt till.
Särskildt hafva vi förvånat oss öfver, h u r u detta mod och denna företagsamhet i allmänhet fått sitt starkaste uttryck hos de kvinnliga med- lemmarne.
Dessa fint bildade och förnäma damer, om hvilka man gärna trott, att de vore odugliga för ett ansträngande arbete och ett tillbakadraget lif i försakelse, hafva energiskt mött olyckan och ntan att klaga lärt sig att arbeta, arbeta strängt.
Kvinnan synes i detta hänseende äga en stor spänstighet, en beundransvärd förmåga af initiativ och ett aldrig sviktande mod — - i syn- nerhet om hon är en ädelt uppfostrad kvinna med framför allt ljusa, lyckliga minnen från det förgångna.
Ty kvinnan är minnesgod och förstår bättre än mannen att taga vara på minnena.
Och ändock är denna ackomodationsförmåga så förvånande, a t t man gärna frågar sig: hvar- ifrån hafva dessa människor fått sin plötsligt utvecklade kraft?
Den har alltid funnits, om ock i outveckladt skick, på bottnen af en karaktär, som bildats under de friska inflytelserna af ett lyckligt barn- doms- och ungdomslif.
D e tappa ej hufvudet, dessa människor, de hafva upplefvat för mycket, de hafva för mycket godt och skönt att minnas, och de känna sig ha allt för stora skyldigheter gentemot det förgångnas gifmilda lycka för att tillåta sig gå under.
Det är också en version på » noblesse oblige ».
Denna styrka i motgången framträder kanske i sitt skäraste ljus hos kvinnan såsom moder.
H o n, som sitter där bredvid sitt dödssjuka barns läger, en intelligent, bildad kvinna, h a r fordom skådat mycket af lifvets fröjd, och just däraf hämtar hon näring till tröst och mod.
Hon berättar för den lille sagor, som förvandla det mörka rummet till ett strålande palats eller en susande skog; och medan modershjärtat skälfver af smärta, sjunger hon en liten m u n t e r visa allt saktare och saktare, ända till barnets ögonlock sluta sig i en välgörande sömn.
H u r kan hon, frestas man utropa, berätta och sjunga så gladt, som om det vore idel lycka och solljus kring h e n n e?
D e t är en modig kvinna, helt olik henne, 17vfv » O P i X F.
F H.
FLIN L I N Moiioaln som ständigt släpat sig fram i nöd och bittra bekymmer, som intet annat har att minnas än lidande och sorg.
Ingen glad och stärkande hågkomst håller hennes mod uppe, hon har upphört att tro på en lycka, hvars välsignelser hon hört talas om, men själf aldrig erfa- rit.
D å hennes son ligger för döden, sitter hon antingen vid hans bädd i slö resignation, eller ock går hon omkring med rödgråtna ögon, kvider och jämrar sig.
Aldrig har denna kvinna smakat fröjderna i barndomens paradis, som är en aldrig sinande källa af tröst och tillförsikt.
Därför kan hon ej heller själf föra in sina barn i detta pa- radis.
J a, barndoms- och ungdomsminnena kasta ljusreflexer öfver hela lifvet.
Det är ytterst ur dessa man har a t t förklara det stora mo- raliska modet hos af olyckan hemsökta män- niskor, det är ett återsken af denna tids säll- het, som strålar oss tillmötes ur de ärevördige gamles ögon, änn » i deras högsta ålderdom.
Ni kunna vara säkra på, att vårt ofvan skil- drade unga par en gång skall komma att höra till denna kategori af m u n t r a åldringar, som hela lifvet igenom så att säga » tärt » på väl- signelsen af en lycklig barndoms- och ung- domstid.
Därför bör det vara en helig plikt för för- äldrar att väl rusta sina barn för lifvet genom att så rikligt som möjligt tillmäta dem deras andel af hvad jag kallat barndomens paradis.
Gör barndomsbimlen så ljus som möjligt, jaga bort hvarje moln från densamma, sök att med förädlande nöjen och rena njutningar fylla din sons och dotters ungdom, för så vidt det bestämda måttet af nödväudigt och nyttigt ar- bete i det allvarliga lämnar rum 1 » Men », säger mången, » lifvet bjuder ju framdeles ej blott på rosor, hvarför då skäm- ma bort våra barn under deras ungdomstid? » Sanningen i den första hälften af denna ut- sago är j u obestridlig; men gent emot den andra hänvisas blott till erfarenheten och det åter och åter hörda u t t a l a n d e t om människor, som ståndaktigt burit motgången: » Hvem skulle väl trott dessa människor, som vuxit upp i idel lycka, om en sådan kraft i olyckan! » Det är j u s t barnaglädjen och ungdomslyckan som förlänat denna kraft att med sinneslugn bära äfven motgången.
Därför, I föräldrar, unnen barnen deras sol- beglänsta lefnadsår, och vården alla de små glädjens blomster, på hvilka barnasinnet är så rikt och dem man så lätt kan förskaffa det.
Allt, som i förtid kan grumla denna lycka, må äfven med största uppoffring aflägsnas.
D å har man gifvit sina barn med sig ut i lifvet en talisman, som intet mänskligt våld och ingen skickeisens vidrighet röfva ifrån d e m: ett fri- modigt och förtröstansfullt sinne.
Ur 223 Den kända sångerskan, statsagronomen J.
E. Berggrens maka, fru Alexandra Sandelin, afled i lördags i Luleå efter en veckas sanslöshet i en ålder af 33 år.
* Folkskolelärarinnornas ställning.
Kyrko- mötet synes icke få en enda underskrift af lärar- föreningarna på sitt beslut i frågan om folkskole- lärarinnornas rättsliga ställning.
Den ena kretsen efter den andra uttalar sig nu däremot.
* Ett ståtligt familjeporträtt har vår kända, talangfulla målarinna, friherrinnan Emma Sparre, fått i uppdrag att måla.
Det gäller att på en stor duk sammanföra och gruppera de fem sönerna af hufvudmannen för grefliga ätten Wachtmeister af Johannishus, förre landshöfdingen i Blekinge län grefve Hans Wachtmeister.
Det är meningen att detta porträtt skall bli en pendant till ett motsva- rande, som utförts af den på sin tid så framstå- ende historie- och porträttmålaren prof. Fredrik Westin och som befinner sig på den nämnda fidei- kommissegendomen i Blekinge.
Detta framställer bilden af framlidne landshöfdingen grefve Hans Wachtmeisters af Johannishus söner eller den nu- varande fideikommissarien och hans bröder.
Den porträttgrupp, hvarmed frih:n Sparre nu är sysselsatt, kommer att afbilda expeditionschefen i finansdepartementet och ledamoten af första kam- maren grefve H. Hansson Wachtmeister, löjtnan- ten vid Lifregementets dragoner grefve A. Hans- son, löjtnanten vid flottan grefve C.
A. Hansson, disponenten på Forstheim och Vambåsa grefve H. Hansson och volontären vid Första Svea artilleri- regemente grefve F. G. Hansson Wachtmeister.
En milslång kvinnopetition.
Världens kvin- nors nykterhetsförenings petition om att staten skall undandraga rusdryckshandteringen sitt skydd samt införandet af totalt förbud mot handeln med opium och rusdrycker, adresserad till världens alla regeringar, räknar nu öfver tre millioner under- skrifter och mäter många engelska rnil i längd, Den har öfversatts på femtio språk och cirkulerat i fyrtio länder.
Den kommission, som är utsedd att framlägga petitionen inför de olika regeringarna, anträder sin resa kring jorden instundande höst, och alla listor skola vara inne före den 1 oktober.
* Presidentens änka.
Madame Carnot har med tacksamhet afslagit regeringens anbud att hos kam- rarne anhålla om pension såsom bevis på natio- nens tacksamhetsskuld mot den aflidne presidenten.
För patienee-amatörer.
L u d v i g X V I.
2 lekar.
2 högar ä 16 kort hvar dera uppräknas.
Emellan dem nedläggas korten ur handen, ett och ett efter som de komma.
Hvarje kung upplägges som begynnelsekort; på detta lägges i stigande utan afseende på färg ur de båda hö- garna eller ur handen.
Transport från ena högen till den andra får ske äfvensom ur talonghögen.
Om lägges högst 3 gånger.
B e l z e b u b.
2 lekar.
5 högar å 12 kort upp- räknas.
De kort bortkastas, som — enligt vanligt kortvärde — adderade gifva summan 13.
Hand- korten bortkastas ett och ett, och om nytt sådant, adderadt till ett eller flere af högarnas öfversta kort, gifver 13 till summa, så bortkastas äfven detta eller dessa.
Patiencen har gått, om alla de 5 högarna bortkastats.
Lägges en gång.
.
notisboken.
Drottningen fyllde i måndags 58 år.
Dagen högtidlighölls med flaggning från offentliga bygna- der och platser och en del privata hus samt ge- nom salut från Skeppsholmen och det i Stocholms hamn nu liggande tyska krigsfartyget » Stosch ».
Kammarfröken Martha Eketräs hälso- tillstånd synes icke taga någon förändring till det bättre.
Drottningens sista afsked å Ulriksdal från hennes vän och tjänarinna var å ömse sidor djupt gripande.
III ifl .RSIFL .IH.
Teater och musik.
Djurgårdsteatern utspelade i måndags afton sin bebådade stora trumf: sagospelet » Ljungby horn » inför en fullsatt salong och under det lifligaste bifall, som borgar ett långt och lyckosamt lif för det nya programmet.
» Ljungby horn », hvars in- (AUAIITÉJNQHIITE^ VID un- dersoknmg af handelskemisten befunnen, ^ i - ^ t y g ^ / / ^ K.
N y d a h l &amp; C:o A.
Stockholm, 2 sturepian 2
224 I U trig är byggd på den kända skånska legend, hvil- ken bland andra Friberg behandlat i sin ofta sjungna ballad, är också utan gensägelse ett af de bästa och mest underhållande alstren i sin genre, fylldt af äkta sagostämning och.erbjudande en väl afvägd omvexling af veka och rörande, trolska och komiska element.
Den nämnda balla- den sjunges som en slags prolog bakom ridån före dess uppgång, och de därefter i stycket in- lagda visorna, baletterna och melodramerna äro försedda med en stämningsfull musik af Hart- mann och Gade.
Såväl det sagosinne, hvilket vi väl alla innerst bevara som en dyrbar kvarlefva från barndomens romantik, liksom örat få alltså vederbörligen sitt, men först och sist är det ögat, som firar fest vid åskådandet af &gt;Ljungby horn », tack vare den verkligt praktfulla uppsättning, di- rektionen slösat på densamma.
Till de mänga vexlande tablåerna har Carl Grabow målat char- manta dekorationer med äkta svensk medeltids- färg, och kostymerna äro rika och tidstrogna.
De inlagda baletterna och grupperingarna, troll- och elfdanser, riddargillen och skördefester — allt går med glans och lif och bidrager till det angenäma intrycket af det hela.
Bland rollinnehafvarne må nämnas fröknarna Hambcrg och Gottschalk, som gåfvo de båda bort- bytta jungfrurna med ypperlig färg; den förra den väna och blida adelsjungfrun, som fostras upp i trollkullen, men till sist återinsättes i alla sina mänskliga rättigheter, den senare den vilda bort- bytingen, trollens dotter.
Hr Hagman förtjänar älven särskildt en varm eloge för det präktiga sätt, på hvilket han gaf en af trollsönernas roll, af hvilken han gjorde en riktig liten karaktärsbit, som både roade och rörde.
I den långa rollistan företrädde föröfrigt de flesta med heder sina plat- ser, ehuru elt uppräknande här skulle ta allt för strängt på utrymmet.
Alla våra vänner i hufvudstaden och de många från skilda landsändar, som i dessa sommardagar glädja vårt vackra Stockholm med elt besök, upp- mana vi att ej försumma ett besök på Djurgårds- teatern.
De skola helt visst ej ångra sig.
TiåsföiMf.
J e Redigeras af Sophie IÅnge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
För Iduns läsarinnor jag här mig pre- senterar, Med önskan i mitt sinne, att jag dem konvenerar.
Jag mycket har att bjuda på, som nog att pröfva tål, Men säg mig, mina damer, han I ner- ver utaf stål?
Kanske att från er barndom ni ännu ha i minnet En mängd af dessa sagor, som satte skräck i sinnet, Om varsel, irrbloss, drakar och hufvud- lösa spöken, Som vettet skrämt af mången samt dun- stat bort som röken.
vårt upplysta tidehvarf man ingen rädsla har För spöken.
Vid seancer, man dem i handen tar.
Ja, mycket där man skåda får, och kommen I blott dit, Så hoppas jag helt säkert att visa fä mitt nit.
Skifva, så svarfvad och rund.
Hvad den blir som ej fått en blund.
v« v * * JKJV mm IN 1894 ljufvare tillfredsställelse än den en enkel kvinna erfar, d l hon från sin mans läppar får höra dessa eller liknande ord: » Hade du ej varit den du är, hade vi i denna stund stått på bar backe! » Och att rätt många bland dem, som äro satta mannenom till ena hjälp, undert.
inbegripen, måtte förr eller senare få erfara denna tillfredsställelse, det önskar och hoppas Albert.
.
.
Från Iduns läsekrets.
Den sammanhållande kraften.
I lefnadsteckningen öfver fru Betty Linderoth född Cedergren i n ?r 23 af Idun, hvilken i sin helhet utgör en den vackraste predikan för kvin- nan inom hemmet, vare sig hon är maka eller dotter däri, fäste sig min uppmärksamhet isyn- nerhet vid dessa ord i densamma: » Ofta står bakom den arbetande mannen en trofast, hängif- ven kvinna, en maka eller moder, som varit den uppmuntrande, stödjande och sammanhållande kraften. » Hvilken hög, ädel uppgift ligger icke i dessa ord utstakad för hvarje kvinna, som här i lifvet blifvit ställd på sin rätta plats: den att vårda och öfvervaka det hem, som hennes makes arbete åt henne förvärfvatl Huru många är det månne ibland oss, som rätt på allvar fattat denna sin höga uppgift?
Ligger icke mången gång i öppen dag att det är en alldeles motsatt sådan, som flere utaf oss sträfva att fylla?
Jo, tyvärr se vi ofta hem, där mannen, bokstafligen taladt, arbetar i sitt anletes svett, och där det likväl är som om ingenting förvärfvades: där felas den sammanhållande kraften!
Måtte vi då, alla som lifvet satt detta kraf uppå, hvar i sin ställning straffa efter att inom våra hem blifva denna sam- manhållande och där så behöfves äfven stödjande och uppmuntrande kraft!
Säkert skulle då mån- gsn man blifva, hvad nu kanhända icke alltid är förhållandet, den träget arbetande kraft som för ett hems bestånd är lika nödvändig som den förra.
Huru vi skola förhålla oss för att fylla detta vårt kall, det är måhända lättare tänkt än sagdt och lättare sagdt än gjordt.
Men jag hyser den fasta tro att om vi redligt och på fullt allvar föresätta oss att, så mycket i vår förmåga står, fylla denna vår uppgift, så skall hvars och ens särskilda väg därtill blifva henne utvisad af Den, som alla goda uppsåt hos oss uppväcker och som äfven förer dem alla till ett godt slut.
Och » äkert är att icke ens en professor, vare sig manlig eller kvinnlig, vid någon sin framgång kan känna en Hvad skridskon bäst glider på.
En kyrkohandbok också.
Snäckformigt vriden krökning.
Sockersmakande lösning.
Önskan att ej bli.
.
.
Ich bin, du bist, er.
.
.
För mången ett säkert förderf.
Hvad gubben sig tar — i sitt värf.
Hvad hade den mannen som vann?
Hur räfveh rönnbären fann.
Hvad bär indianen som vapen?
Och nu, för att rätt gä på saken, Mun, icke vidare fager.
Fågel, ej god, om för mager.
Hvad skeppet intar i hamn.
Hvari vännen skurit mitt namn.
Benämning på resande herre.
Hvad jag spelade grannen ett värre.
Titel på Albions son.
Från årets delar ett lå«.
Hvad höres i lindarnes kronor?
Kanonernas dundrande toner.
Namn på en spelande älfva.
Hvad ha i köket vi själfva?
En kunglighetens symbol.
Hvad barnet med jämnmod ej tål.
Nu har jag stött nog i basun, Men kommer igen — om » Idun » Det vänligen tillåter mig, Till dess ett farväl!
I För att ni nu må gissa, hvad jag är för en gök, Så vill jag ge det rådet — i delar tolf mig sök; Och vill ni ej fortsätta bekantskapen, nåväl, Så vänd mig endast ryggen och sägen mig farväl.
U O. ig.
Charad.
Sommaren satt Strålande fager med rosor i balt På sin mitt andra, så dag som natt.
I hennes hof Sjungo småfåglarne gladt hennes lof.
Hvarje mitt första, som fanns i naturen, Blef som en gärd utaf tacksamhet buren Till hennes fot; Och ibland annat mitt hela ock.
Såsom en prydnad i grönskande lock, Tog den sköna det huldt emot.
F. M.
C. HL Ingen vuxen svensk kvinna bland Iduns läsekrets bör saknas med sitt namn på den vackra adress, som genom redaktionens försorg öfversändes till kronprinsessan Lovisa.
Ännu är ej för sent att insända sin lista!
Senast den 16 dennes måste emellertid alla listor vara oss i handen för att ordnas och inbindas tillsammans med adressen.
:# Innehållsförteckning.
Eva Sara N a n s e n; af M H.
(med porträtt).
— Gud i n a - turen; poem af Fanny Clirysander.
— Snobberi; af Lennart Hennings.
— Några blad ur Helgeandsholmens historia; teck- nade för Idun af Ellen Fries.
(Forts. o. slut).
— Om väggens p r y d n a d e r; af Nicke Nuck — Blått blod; skiss för Idun af Jane Gemandt.
(Forts. o.
slut.).
— Minnenas skatt; af Emy.
(Forts. o. slut).
— Ur notisboken.
— För patienceamatörer.
— Teater och musik.
— Från Iduns läsekrets: Den samman- hållande kraften; af Albert.
.
.
— Tidsfördrif.
Apoköp.
1 — 5 1 — 4 1 — 3 1 — 2 = = = = Verb som betecknar ett lyte.
Gymnastikterm.
Hvad mången ofta är.
Interjektion.
Sverige, 10) köping i Norge, 11) vild- blomma, 12) stad i Grekland, 13) stad i Sverige, 14) lämligen allmän kruk- växt, 15) slor finsk skald, 16) stad i Baiern, 17) järnvägsstation i Svealand.
Hildegard.
Maj.
Sifferlogogryf.
Aritmogryf.
11 7 10 12 1 6 12 7 5 7 6 1 3 2 3 7 3 8 Kropp.
Djur.
Verktyg.
Egenskap.
Växt.
Kändt namn inom vår affärsvärld.
1 3 8 6: Svensk station.
2 5 3 2 6 2 2 4: 1: 1: 7: 6: 6: 5 i2 1 8 3 17 17 11 5 ii 15 9 7 12 9 5 11 4 5 8 9 16 L&gt;:5 6 L 14 &lt;&gt; 12 19 6 10 11 5 1 2 3 4 5 6 7 8: Svensk rätt.
11 8 3 13 14 19 18 1 Kalla 1 11 5 3 5 6 13 11 8 12 7 7 11 11 5 12 4 9 1 lä 12 20 11 5 10 12 12 2 12 1 5 12 5 11 20 11 • " &gt; 21 16 22 15 2 16 12 K.
7 Lösningar.
• 5 10 12 1 7 7 6 5 9 6 5 10 1 11 5 6 3 23 3 5 12 8 12 1 10 12 1 7 11 5 10 12 5 5 21 19 21 2 2 5 fl 11 Logogryf en: Frimärke; märr, kärr, kär, räf, Kirre, ref, ek, Erik, Emrik, kif, kräm, mer, ärr, kräf, ärr, rif, märk, rem, kärf, fri, Krim, ärm, rim, märke, rik, rike.
l Charaden: Russin.
Ifytlningsgåton: Bellis — reseda.
1) Rrud- par, 2) Eugenie, 3) lungmos, 4) Leogane, C) isskrud, 6) strufva.
Diamantgåtan: T T O K A T K A K A K T A L E K E S K O R L E R ».
.fl Begynnelsebokstäfverni bilda en be- römd författarinnas namn; de vågräta linierna: 1) Land i Afrika, 2) flod i Ostindien, 3) manSDamn, 4) ett träd, 5) stat i Nordamerika, 6) stad i Per- sien, 7) vildblomma, 8) fruntimmers- namn, 9) järnvägsstation i mellersta rftlroTnmpnrlprfls anm Palindromen: Rebusen: Rut — tur.
Föret utanför porten är borta.
rlon hä.Q * n. noh 6WM Trircnrilaa r » o daf rnr
