# ID: svediakorp-per976
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 24,520
# sentences: 633
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 27 (342) P r e n u m e r a t i o n s p r i s pr å r: Idun e n s a m kr.
5: Iduns M o d e t i d n i n g jämte k o - lorerade p l a n s c h e r ... • i: I d u n s Modet, utan k o l.
pl — • 3: Fredagen den 6 juli 1894.
Byrå: Klara v.
K y r k o g a t a 7, 2 tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- a n s t a l t e r i riket.
R e d a k t ö r och u t g i f v a r e: FRITHIOF R e d a k t i o n s s e k r.
: J. Julia f å utställningen i Göte- borg 1881 fäste hvarje konstälskare sin upp- märksamhet vid ett litet hufvud af en mörklagd, ung kvinna, porträtt af en parisienne, hvilket må- lats af fröken J u l i a Beck.
Det var visserligen icke den första tafla man sett af hennes hand, men det var kanske den, som först af alla hennes arbeten visade full själfständighet, personlig konstuppfattning och en lika lätt som sä- ker behandling.
Målnin- gen betraktades med stort intresse och förskaffade målarinnan allmänt er- kännande.
Sedan ha vi sett mån- ga taflor af samma hand, såväl figur som landskap, men det lilla hufvudet från år 1881 var det för- sta egentligen fullständiga beviset på J u l i a Becks stora begåfning och bety- dande förmåga att göra den gällande.
Under se- nare år h a vi endast med långa mellantider erfarit nägot om denna konst- närinnas verksamhet och sällan sett något af hen- nes arbeten.
Men ögnar man igenom redogörelser- na för konstlifvet i Frank- rike, finner man r ä t t ofta hennes namn och de af henne utställda taflor för- delaktigt omtalade.
Hon HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Nordting.
Muns Tryckeri Aktiebolag 7: de år g. Aiiiious| » ris: 35 ö r e pr n o n p a r e i l l e r a d.
För » P l a t s s ö k a n d e » o. » Lediga plats«r » 25 ö r e för h v a r j e pånörjadt tiotal stafv.
Lösnummerspris 15 öre (lösu:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e pr n o n p - rad.
Utgifnlngatld: hvarje holgfri fredag.
Beck.
har nämligen på allvar tyckes det, slagit sig ned i F r a n k r i k e och införlif- vat sig med fransk konst samt gör sig endast då och då påmind hos oss genom a t t här utställa något af sina nya arbeten.
D e t är skada, a t t vi icke ha oftare tillfälle a t t se hennes taflor, isynner- h e t i sammanhang med hvarandra, ty J u l i a Beck är i sin konst en origi- nel personlighet, hvars framställningar förtjäna att göras bekanta i sin helhet och ej endast i spridda delar.
Hon är född i Stock- holm, där fadern, F r e - drik Beck, invandrad tysk, var den skicklige konst- bokbindaren, hvars akta- de verksamhet.
nu fort- sättes af hans son.
Efter slutad undervisning i en vanlig fruntimmersskola, fick J u l i a Beck inträde i Stockholms dåvarande slöjdskola och arbetade där flitigt i tre år, efter hvilkas slut hon upptogs till elev vid Konstakade- mien, hvarest hon stude- rade åren 1873 — 1877.
Men u n d e r det hon var elev af akademien, bör- jade hon också en annan verksamhet, som hon snart dref ganska långt och i hvilken hon snart förskaf- fade sig anseende för
IDUN 210 1894 aaa. * * * » » ». » ^ *. * * ». *. *. *. ».
* * ^ Då hufvud och h j ä r t a r å k a i strid, Till sist får alltid h j ä r t a t r å d a.
V å r t h u f v u d g e r e f t e r o c h r ö s t a r för frid, T y d e t ä r j u k l o k a s t af d e s s a b å d a.
P. smak och skicklighet.
D e t var textningskon- sten.
H e n n e s första större arbete däruti var en textning af Frithiofs saga, som inköptes af änkedrottning Josefina och på världsutställnin- gen i W i e n belönades med medalj.
Den till- h ö r n u kronprinsessan af D a n m a r k.
Snart följdes detta arbete af en lång serie dylika teckningar, som under de följande åren gjorde J u l i a Beck mycket b e k a n t.
Bland de mera anmärkningsvärda af dessa i sitt slag mästerliga arbeten var en textning som skickades till kejsaren i Brasilien samt många som utfördes för svenska hofvet, fri- m u r a r e o r d e n, åtskilliga offentliga sällskap och enskilda föreningar, kronprinsens album, kron- prinsessan Victorias album, en adress som sän- des kejsar Wilhelm på hans 90:de födelsedag m. fl.
arbeten af s a m m a slag.
Så stor framgång J u l i a Beck än hade på detta område, kunde det likväl icke tillfreds- ställa hennes konstnärssträfvau.
Textningen var alldeles för bestämd i formen och för be- gränsad i färgen.
Hon måste röra sig friare.
Bodan 1873 fick hon vid mycket unga är till- fälle att besöka W i e n, där världsutställningen då pägick, och under vägen dit uppehöll hon sig äfven i Dresden, hvars konstskatter gjorde på henne ett intryck, som vardt b e s t ä m m a n d e för hela hennes lifsriktning.
H o n gjorde också i W i e n, på konstutställningen, värdefulla stu- dier och kände sig gripen af beundran för Filoty, Makart och Munkaczy m. fl.
storheter.
Om också denna beundran sedan kanske ej litet försvagats under bekantskapen med de nya strömningar, som ryckt konsten med sig, är det dock troligt, att hos denna konstnärinna, liksom väl hos flertalet af människor, det kraf- tiga intryck, som ungdomssinnet erhållit, trängt djupt och lämnat outplänliga spår.
J u l i a Beck hade tidigt fått skåda hvad de då stora hade åstadkommit, och detta har sannolikt icke va- rit u t a n inflytande pä hennes verksamhet som konstnärinna, äfven då hon k o m m i t in i cn helt annan riktning, den nyare franska målar- konstens.
A t t hon under de första åren efter det hon slutat sin fullständiga kurs på konstakademien i Stockholm förekommer ganska famlande i sina framställningar, kan j u ej öfverraska.
D e t är gemensamt för de flesta unga, kanske mest för den som ärligast och ifvigast söker.
Kär- leken till konsten hade J u l i a Beck haft ända sedan barndomen, och den hade ytterligare styrkts i de första ungdomsåren, men hon hade kanske icke full tillförsikt till sig själf.
Hen- nes kritiska förmåga gjorde henne otillfreds- ställd med allt hvad hon målade, och likväl ryggade hon aldrig tillbaka för nya försök.
Man såg detta afspegla sig i hennes arbeten från den tiden, och den som följt hennes sträf- vande med någon u p p m ä r k s a m h e t glömmer det icke.
Men så hade hon de akademiska studierna bakom sig, och hon for till P a r i s.
D ä r ka- stade hon sig med brinnande ifver in på ar- 1 tet och målade i två år under sådana lärare s j m B o n n a t och G e r ö m e.
A r 1880 visade hon första gången något arbete på utställningen, det årets » salong », och u p p m ä r k s a m m a d e s för sitt själf porträtt, som af franska konstbedömare förklarades vara en » god d e b u t ».
Det är sannerligen icke lätt att på » salon- gen » i P a r i s vinna u p p m ä r k s a m h e t.
Utställ- ningen 1880 var synnerligen rik på äfven kvinn- liga deltagare.
E j mindre än 1,081 fruntim- mer funnos redan då representerade där, och att göra sig b e m ä r k t bland en sädan mängd är mycket svårt för en ung konstidkarc utan kändt n a m n och utan beskyddare.
Efter a t t någon tid ha uppehållit sig i hem- met, återvände hon till P a r i s och deltog med två p o r t r ä t t i 1883 års » salong ».
Samma år erhöll hon belöning i Versailles för en där ut- ställd tafla.
Hon tycktes emellertid ha, gri- pen af den nyare konstriktningen, börjat finna B o n n a t och Geröme, som fortfarande voro hen- nes lärare, alltför mörka och tunga i färgen och hon såg sig om efter annan undervisning, genom hvilken hon kunde finna handledning i en ljusare och gladare framställning.
Denna fann hon också hos Alfred Stevens, som då ansågs för en af de finaste kolorister.
Ett bland de här h e m m a kända resultaten af denna riktning var hennes p o r t r ä t t af Georg Arse- nius, den yngre af hästmålarne med det namnet.
P å samma gång vände hon sig äfven till landskapet, som hon uppfattade ur samma ljusa synpunkt.
Hon slog sig 1884 ned i Grez, det så omtyckta s t a m h å l l e t för i F r a n k r i k e studerande svenska målare, och fick där allt större motvilja för taflor, som äro alster af flere studier i naturen och sedan målade å ateliern.
Taflan måste, förklarade J u l i a Beck och hennes k a m r a t e r i Grez, vara målad helt och hållet ute i naturen.
E n d a s t därigenom kunde den r ä t t a stämningen åstadkommas.
I den öfvertygelsen målade hon det äfven här bekanta » K o r p t r ä s k e t », Mare anx corbeaux, samt Sous bois och Matinée dhiver, och dessa taflor förskaffade henne i F r a n k r i k e namn för att vara en målarinna med fin känsla för fär- gen.
Men hon hade sin gråvädersperiod, då hon tyckes icke h a sett annat än dimma i na- turen och ej k u n n a t fasthålla annat än dim- Stämningar.
Allt målade hon dock ute, och man har hört b e r ä t t a s, h u r u J u l i a Beck satt i flere veckor i regn och tjocka samt till och med gaf sig med häst och k ä r r a tit i träsket eller klef omkring i stora träskor för att få sin gråvädersstämning fullt riktig.
H e n n e s arbets- lust kände då inga gräser.
E n liten fin bit från den perioden är » Ka- nalen », hvilken, så vidt jag icke missminncr mig, nu tillhör ärkebiskop Sundberg.
P å den duken h a r mälarinnan förmått att med u t m ä r k t teknik framkalla cn stämning af stor verkan.
Men så lämnade hon Grez och for åter till andra land, först och främst till fosterlandet, där hon uppehöll sig ganska länge, men niä- lade föga.
H o u besökte sedan på nytt Dres- den, P r a g och W i e n och såg sig om äfven i Venedig och Mtinchen.
Öfver allt sökte hon lära af gamla mästare och nya målare, och af hvad man senast sett af hennes hand, före- faller det som hon fortfarande skulle känna sig dragen till de gamla, de, hvilkas verk hon studerat i de stora gallerierna, under det hon likväl anser sig böra i hvad hon själf målar förnämligast hålla sig till de ungas Uppfattning och till naturen själf.
På världsutställningen i Paris 1889 erhöll Ileyse.
J u l i a Beck mycket erkännande för ett land- skap, La mare aux saules, hvilket köptes af den bekante skriftställaren E d m o n t Harancourt.
Likaledes h a r hon vunnit bifall på flere ut- ställningar i » salon des femmes ».
P å stora utställningen ä Marsfältet sistlidet år hade hon ett landskap, Fin de journée, hvilket finnes afbildadt i » Francc illustrée » i augusti 1893.
I år lär hon, efter hvad som försports från Paris, ha målat ett fruntimmersporträtt, fram- ställande den inom den franska välgörenhets- världen mycket verksamma Isabelle Bogelot.
U n d e r det J u l i a Beck således förnämligast ägnar sig åt målarkonsten och på det området gör det svenska namnet heder, återvänder hon då och dä till textningen.
Hon har äfven på de senare åren utfört flere sådana som vunnit mycket e r k ä n n a n d e.
Man h a r således hört talas om cn u t m ä r k t textning med bokstafs- skrift från 13:de och 14:de århundradet, hvar- med man prydt en bok, hvilken som heders- gåfva skickades till Spanien, många textningar å böcker från franska fruntimmer till nord- amerikanska damer samt ett diplom i gammal götisk stil, i november 1893 öfverlämnadt till fru Bogelot från franska undervisningsdeparte- mentet, m. fl.
förträffliga arbeten på det om- rådet.
Men, frägar man, skall J u l i a Beck återvända till sin födelsestad för att här stanna och ver- ka i sin konst '?
Det ser knappast så ut.
Hon älskar, har hon sagt, det glada, lifliga Stock- holm, men tycker att man h ä r icke är nog verksam.
Det är henne omöjligt, förklarar hon, att h ä r hemma arbeta riktigt allvarsamt.
Hon torde icke vara ensam om den åsikten.
Claes Lundin.
Rosens lif.
Efter Smnburne.
från och Ull ett från till hur hur djupet af grönskande lunder sommarens drömmande stunder hösten, som bår i sin hand timglas med utrunnen sand, parkernas prakt utan like gråset vid ste.nbunden strand, rödt är ej rosornas rike!
doftande rosornas land!
Hur kort är ej rosornas lefnad, från knopparnas stoftfria våfnad till blommornas vissnande rad!
Från gröna till gulnande blad, från fröjder till minnen, som sakna, från kraft, som är liffull och glad, till krafter, som domna och slakna, från daggens till drifvornas bad!
Ja, från till från Likt den som som kort såsom kärlekens fröjder, lidelsens strålande höjder ledsnadens skuggiga dal, varmaste känsla till fal.
flarnet på ilande strömmar följer och äger ej val, själen från drömmar ull drömmar, hjärtat från kval och Ull kval.
IDUN 1894 Så kort, som från kärlek bevingad till kärlek försmådd och betvingad, så kort som från sommar i brand till vinter i dcala och band, från jubel i tusende kosor till vågor, som stelna vid strand, och regn utaf fallande rosor i rosornas grånande land.
Sigrid Elmblad (Toivo).
Minnenas skatt.
AF Erny.
limrm — hvar håller Mimmi h u s?
Lek- tionen skall börjas! » Det var en temligen sträf röst, tillhörande guvernanten, som lutade sig u t genom det öppna fönstret och spejade hit och dit öfver den nedanför liggande trädgården.
Lilla Mimmi, som likt ett lösryckt rosen- blad eller en liten fjäril fladdrade fram mel- lan b ä r b u s k r r och caprifoliihäckar, h u k a d e sig ner för att göra sig osynlig och ännu en liten, bara en liten stund till få rå om sig själf bland blommorna, fågelkvittret, de smekande vindarne och alla de stora, rara krusbären.
.
.
sedan skulle hon strax bii lydig, så lydig.
.
.
Meu vid en ny maning från mabonne måste hon krypa fram ur sitt göinsle, och — usch, hon kände sig hälft som en liten martyr, balft som en liten missdäderska, för såvidt hon nu verkligen kunde reda ut sina käDslor under dessa begreppsbeteckningar.
Vid sädana tillfallen hände någon gång, att hennes far, gamle baronen, småleende hviskade till guvernanten: » låt henne leka en liten stund till, fröken I Barn är ju ända barn — tids nog kommer lifvets allvar. » E n sådan inblandning af kontraorderns na- tur anses visserligen i allmänhet ej verka godt på barn, och det kunde nog tyckas, som gamle baron med sin efterlåtenhet skämde en smula bort det enda, älskade barnet, » ögonstenen » och » kelgrisen ».
Men kanhända ändock i detta fall fadersögat såg klart och fadersin- stinkten kände rätt, ty hvarken olydig, lat eller sjiilfsvåldig blef lilla Mimmi i denna lifsluft af öm vänlighet, endast spelande m u n t e r som en liten lärka, vek och känslig för alla goda in- tryck, öppen och förtroendefull samt, ja, det måste medges, något litet yrhätta, — ty, ack, hela lifvet » lekte j u för henne » i sprittande fröjd och k n a p p t en skugga af sorg drog öfver himlen i hennes barndoms soliga paradis.
Så växte Mimmi upp till en förtjusande vacker, liflig och hjärteglad flicka, som genom börd, intelligens, uppfostran och rikedom sytf- tes själfskrifven till all den lycka och glans, lifvet kan erbjuda.
Mimmi blef föremål för en trägen hyllniDg, friare svärmade kring henne som flugor kring sockerbiten, men leende och oberörd sväfvade hon fram genom svärmen — tills hon plötsligt stannade, fångad af sitt eget hjärtas böjelse.
Då människor gifta sig, ställas helt beskäf- tigt alla möjliga horoskop för deras framtid, och merendels, gunås, ej de bästa.
Alltid finns det något högst betänkligt att ruska på huf- vudet åt.
Och hur mycket fanns det ej h ä r!
Mimmis far hade hade lidit stora förluster; en vacker dag kanske förmögenheten var noll — jo, jo men I Och hennes m a a hade då all- tid varit fattig som en skåpråtta.
Och hvad kunde hon för något, hvad hade hon egentli- gen lärt s i g?
A t t kokettera, spela piano, skratta och dansa var väl egentligen allt hvad den där lilla modedockan k u n d e!
H u r skulle de där fina, smala fingrarne orka taga ett tag med pröfningens h å r d h a n d: k a r?
J a, så där ginge det, när man rusade åstad och gifte sig af kärlek och inte hade någon barlast af nyttig kunskap med sig ut i l i f v e t.
.
.
Och hufvudruskningarna blefvo allt ifrigare.
Gissningarna bestyrktes i ett afseende: en dag stod Mimmi som en fattig, ung hustru vid sidan af en fattig, ung m a k e.
Meu i ett annat afseende svek horoskopet — det var för märkvärdigt!
Hela världen stirrade med vidöppen häpnad på do unga, fattiga makarne, som omöjligen tycktes kunna förmås att se riktigt olyckliga och handfallna ut i sin svåra pröfning.
Utslaget öfver Mimmis opraktiska uppfost- ran innehöll nog en del bitter sanning, men man glömde i alla fall att taga med i beräk- ningen det måhända dyrbaraste arfvet, hon fått af sina föräldrar: minnet af en kärleksomgär- dad, sorgfri barndom och ungdom — traditio- ner, ägnade att styrka och förtjänta att vår- das, ett heligt, oförstörbart moraliskt arf.
— Och därför begick man en felräkning.
Det var emellertid nästan så, att man kunde förarga sig öfver denna gäckande ohållbarhet hos en så tvärsäker profetia.
Men man kunde gärna också släppt in litet beundran och akt- ning midt i den allmänna förargelsen, ty sådan voro sannerligen dessa båda unga människor värda, och kanske i all synnerhet den unga frilerrinnan, rikedomens och öfverflödets barn, den en gång firade och fjäsade skönheten, hvars lif varit en dans på rosor och som nu med gladt jämnmod kunde bära fattigdomen.
Hvar och en hade väntat, att hon skulle digna förkrossad och hjälplö3 ned under det oväntade hårda slaget, men de länge förberedda ooh ättiksyrade beklagandena måste förstum- made stanna på tröskeln till det hem, där lycka och lefnadsmod tittade fram ur hvarje vrå, där ett par glada barn jollrade och sjöngo och där en liten fru med uppkaflade ärmar i köket fjällade fisken, så att de små, mjuka fingrarne rodnade och blödde.
Men hjärtat mätte däremot ej ha blödt, att döma af hen- nes belåtna och frimodiga uppsyn.
I hennes garderob finnas endast några få dräkter och dessa visst icke af dyrbart eller modernt slag, ty hon har valt tyget efter sina nuvarande förhållanden ocli själf sytt kostymer- na, hvilket till en början var ett ganska trass- ligt problem.
» De ha också blifvit därefter! » skämtar hon med en liten korrigerande jämkning på ett par plisséer, som troligen aldrig låta sig korrige- ras.
Men h u r det är, känner hon sig likvisst en smula stolt öfver sin första lärospån, all- deles som hennes man öfver henne själf.
Ni träffar om lördagarne unga frun framför tvättbaljan eller till och med — i jämnhöjd med skurbaljan på golfvet.
» Det är j u så lätt undanstökadt, » påstår hon, » det är j u bara två r u m!
» Den första matlagningen blef det både si och så med.
Det var åtskilligt, som blef vid- brändt, för mycket saltadt eller för litet kokt — och det var en för kostlig historia, allt- ihop 1 Hon kunde ej låta bli att skratta åt den lustiga såsen, som hon haft det värsta besväret med, som hon tänkt göra till ett litet skrytaktigt mästerstycke och — som mycket riktigt stelnat till gröt.
Men ögonblicket där- på blef hon allvarsam ooh trodde, att Hugo kanske blefve ledsen på henne, för det hon skämt bort maten.
Det enda svar Hugo hade var, att han ha- stigt reste sig upp och kramade Mimmis huf- 211 vud till sitt bröst, och då deras blickar sedan möttes, stodo de fulla af tårar — men det var bestämndt ej af ledsnad.
J a, de voro två stora, lyckliga, lefnadsvisa barn.
• » H-v-a-r, » frågade en emfatiskt, » har den lilla friherrinnan fått allt sitt mod ooh all sin huslighet ifrån?
.
.
.
Kunde någon tro det om den där lilla bortskämda damen, som bara hade sitt söta a n s i k t e?
.
.
.
» » Och fattigdomen har inte heller jagat kär- leken på porten, tycks det, » reflekterade en annan, betänksam öfver gamla teckens svek- fullhet.
Se, där hade man, förstås, uppslaget till en förklaring.
Hon var kär i sin man, kär som en uyförlofvad toka ännu — så länge det nu varade — och då vet man ju, hur långt en kvinna kan gå i själflorsakelse och uppoffring.
Nåja, den förklaringen är icke så oäfven, men omfattar ändock blott en del af hela den stora, vackra verkligheten, som djupast ligger till grund för all denna ståndaktighet i pröf- ningen, all denna lycka i fattigdomen.
Vi kunna tränga ganska nära ned till denna grund, om vi göra ännu en titt hos det unga paret, icke då frun går i hushållsbestyren, utan t. ex. då de båda efter middagen » hålla skymning » en s t u n d; ty midt i sitt eljes rast löst sträfsamma lif ha de verkligen råd att kosta på sig en sådan liten förströelse, och det är visserligen en Guds välsignelse med den!
Sedan ni några minuter åhört deras gläd- tiga samspråk, där de sitta sida vid sida i soffan med öfverdrag af blommigt kattun — förefaller det er ej, som om luften r u n d t om er började befolkas af en skara m u n t r a och vänliga andar, som än i lekfulla upptåg svär- ma kring under s k r a t t och glam, än med blidt allvar i den djupa blicken sluta liksom en skyddande och förenande ring kring de båda m a k a r n e, är det icke en hel liten värld, som målad i vexlande episoder och bilder och me- stadels i ljusletta, varma färger drager förbi ert öga som ett mångskiftande p a n o r a m a?
(Slut i nästa n:r.)
" Bör kvinnan ha rösträtt? "
ETT MASS-MÖTE.
Bref till Idun.
London i juni.
» Bör kvinnan ha rösträtt? » (Shall women have the vote?
), det är f. n. en af Englands brinnande frågor.
Denna fråga skulle besvaras på ett mass- möte för några dagar sedan af » representative women » från olika rösträttsföreningar inom Eng- land, Skotland, Irland och Wales, liksom från Amerika och Nya Zeeland.
Ar efter år hafva motioner för kvinnans röst- rätt förekommit vid parlamentet, år efter år käm- pas härför af både män och kvinnor med allt större kraft, allt större vältalighet, allt mera sam- lad styrka och mer fu ' Iändad organisation.
Så säga Englands kvinnor: » Vi begära rösträtt, därför att vi äro medborgarinnor, som böra äga någon ta- lan angående de lagar vi ha att lyda; vi betala skatt och böra därför ha en röst med om använ- dandet af allmänna medel; vi önska förbättring i lagar, som närmast angå hemmet, arbetande kvin- nor och barn, dryckenskap, spel och sedlighet — och utan rösträtt ha vi intet gehör. » Det var i den stora, nya » Queens Hall » — rymmande ett par tusen personer — som detta möte skulle hållas, och ett » overflow meeting » i en » hall » midt emot för dem, som ej fingo rum i Queens Hall.
Lady Henry Somerset — presi- dent för den stora » temperance » - föreniugen, » Bri- tish Women ' s Temperance Association » — presi- derade.
Den stora platformen var, som vanligt vid möten anordnade här af kvinnor, klädd med grupper af växter och blommor, och denna, såvä
IDUN 212 som salen i öfrigt, var till trängsel fylld af män och kvinnor till ungefär lika antal.
Lady Henry Somerset öppnar mötet med ett tal, lika vältaligt som genomträngdt af den finaste kvinnliga känsla, liksom denna ädla kvinna i allt ledes af de högsta motiv att verka för som är sant och godt.
Efter det den vördnadsvärda mrs Pearsal-Smith ledt församlingen i en kort bön, fick sir John Hall ordet.
Han har nyligen kommit från Nya Zeeland, där han varit premierminister och kraf- tigt medverkat till att kvinnorna därstädes, som be- kant, förra året erhöllo rösträtt, efter en hård 15- årig kamp och efter att motioner 8 gånger varit före vid parlamentet.
Sir John ger en historik af frågans gång och de svårigheter, som hade varit att bekämpa, talar om hur de första förslagen gingo i papperskorgen, om huru de vanliga inkasten framlades, men hur frågan allt mer och mer växte i popularitet och slutligen, efter otroligt arbete, gick segrande igenom.
Och hvad är resultatet?
Jo, att inga af de bebådade sorgliga följderna upp- stått, men att de nyligen hållna valen gingo för sig med ovanligt lugn, städadt och hyggligt.
Kvin- norna, som till största möjliga mängd begagnade sig af sin rösträtt, hade, utom den goda ton de gåfvo åt det hela, så kraftigt inverkat på valen, att vida bättre män än förr blefvo valda, hvilket allt nu erkännes af motståndarne.
De som tjänst- gjorde vid valurnorna sade, att de hellre vill ha uppsikt öfver 200 kvinnor än 70 män.
Till sist sade h a n: » Jag hoppas att snart åter få besöka England och är öfvertygad, att jag då skall få se dess kvinnor äga rösträtt för att nyttja den till sina landsmäns väl. » Miss Frances Willard, amerikanska och en af vår tids ädlaste kvinnor, president för världs-nyk- terhetsföreningen, uppträder nu.
» En sådan man, » säger hon om sir John Hall, » ökar min tro på hela den öfriga mänskligheten; det tog 2,000 år af kristligt hemlif att frambringa honom! » Hon framhåller i sitt tal nödvändigheten af att vinna kvinnan i allmänhet, » the average woman », för saken, och hennes utmärkta tal, fullt af blixtrande kvickhet, är ständigt afbrutet af skratt och stor- mande applåder, däri män i allmänhet äro star- kast.
Man kan applådera här i landet, och ve den talare och talarinna, som ej tätt och ofta är afbruten af sådana bifallsyttringar.
Men de kun- na också tala dessa män och kvinnor, som här uppträda offentligt!
Nu kommer turen till mrs Shepherd, en Nya Zeeland- » valkvinna », som.
börjar sålunda: » Jag tror man bedt mig uppträda här i kväll för alt kunna visa en kvinna, som utfört den mycket märkvärdiga saken att skrifva sitt namn på en bit papper och rösta för en medlem af parlamen- tet. » Men hon har gjort vida mera, denna mrs Shepherd, ty hon har stått i spetsen för rösträtts- frågan i Nya Zeeland, och utan henne, sade sir John Hall, hade saken ej nu gått igenom.
Hon bestyrker sanaingen af allt hvad han för öfrigt sagt och beskrifver nykterhetsfrågans ståndpunkt i sitt hemland och den inverkan kvinnans röst- rätt redan haft därpå.
Efter lysande tal af några af rösträttsfrågans främsta förkämpar, mrs WynfordPhilipps, mrs Ormiston Chant — kvinnlig predikant — samt mrs Amie Hicks, ledare för kvinnliga arbetarefö- reningar och själf tillhörande arbetarnes led, sjun- ger madame Antoinelte Sterling en högstämd säng.
Därefter talar mrs Scatcherd från Skolland och till sist en ung amerikanska, mrs Stanton Blatcb.
Hon är dotter till den ännu lefvande mrs Eliza- beth Cady Stanton, en af kvinnofrågans första förkämpar i Amerika, och hvars lifsgärning lady Somerset så vackert angaf i sitt tal.
Denna vackra, unga kvinna talar med ett lif, en värme och en entusiasm, som tydligt visa att hon tillhör den andra generationen af talarinnor och att hon lef vat hela sitt lif i kvinnorörelsens medelpunkt.
Det högst intressanta mötet afslutas med ännu en säng af madame Sterling och det allmänna an- tagandet af resolutionen om en skrifvelse, påyr- kande en paragraf om kvinnlig rösträtt vid be- handlingen af the Registration Bill, samt om in- sändandet af en petition till parlamentet, till hvil- ket ändamål namn vid detta och flere föregående möten insamlats.
Anna Fleetwood Derby.
% Sen till, att Idun och Iduns Mode- tidning finnas hos alla edra bekantat Madame Carnot en blodiga m a r t y r d ö d, som helt nyligen d r a b b a t den f r a n s k a r e p u b l i k e n s pre- sident och u p p s k a k a t h e l a den civiliserade v ä r l d e n, h a r s a m l a t a l l a s — och n a t u r l i g t v i s icke m i n s t k v i n n o r n a s — djupa m e d k ä n s l a k r i n g den e f t e r l ä m n a d e familjen, den sörjande makan.
I tidningen ha Journal h a r en af F r a n k r i k e s y p p e r s t e skriftställare, Francois Coppée, gifvit en v a r m h j ä r t a d t o l k n i n g å t de83a k ä n s l o r, h v i l k e n vi h ä r m e d d e l a.
I l ö r d a g s afton s a t t m:me C a r n o t i sin avantscen p å O p é r a - C o m i q u e och å h ö r d e re- presentationen af Falstaff.
H o n v a r nöjd.
Hennes man, hvars hälsa u n d e r sista tiden ingifvit h e n n e oro, befann sig n u b ä t t r e och h a d e begifvit sig p å v ä g till L y o n.
L u g n a d, men ä n d o c k litet orolig för h a n s del med a n l e d n i n g af resans b e - svärligheter och a l l a de åtföljande ceremo- nierna, h a d e hon a n b e f a l l t honom å t perso- n e r n a i h a n s svit.
» Se till, a t t h a n inte s t a n n a r för l ä n g e u p p e, a t t h a n s p a r a r sig. » T y m: m e C a r n o t ä r en e x e m p l a r i s k m a k a och moder.
H o n vis3te honom d ä r n e r e mot- tagen med entusiasm, s m å l e e n d e mot a l l a, utdelande hälsningar.
T r o g e n sin r o l l, sina plikter som hälft s u v e r ä n, h a d e hon velat visa sig p å teatern för a t t a p p l å d e r a V e r d i, den v ö r d n a d s v ä r d e m ä s t a r e n, h v a r s h a r m o - niska snille h a d e liksom s m i d t en förenings- l ä n k m e l l a n de t v å l a t i n s k a folken, som p å ett så b e k l a g a n s v ä r d t s ä t t r å k a t - i t v ä d r ä k t.
H o n s a t t i sin loge, ett föremål för a l l a s diskreta, men u p p r i k t i g a s y m p a t i.
S å s o m all- tid erfor m ä n g d e n en k ä n s l a af nöje i hen- nes n ä r v a r o.
O a k t a d t a l l t dåligt, m a n säger om oss och vi s ä g a om oss själf va, ä r o vi en nation af p r ä k t i g a m ä n n i s k o r, och ä n n u i går voro vi l y c k l i g a öfver a t t i spetsen för den sociala hierarkien se d e n n a v ä r d i g a och u t m ä r k t a personlighet.
A l l a smålogo p å af- stånd mot d e t t a ä l s k v ä r d a, r e n a a n s i k t e.
M a n b e u n d r a d e de h ö g a dygder, som u t m ä r k t e statschefens m a k a, och d e t t a så m y c k e t m e r a som nian visste, h u r hon u t v e c k l a d e d e m, med s å m y c k e n e n k e l h e t och b e h a g.
Då F r a n k r i k e h a d e gäster a t t e m o t t a g a, d å v a r d e t med stolthet vi k u n d e visa d e m — vid sidan af den förste m e d b o r g a r e n, p å den mest f r a m s k j u t n a p l a t s e n och såsom en pryd- n a d för f ä d e r n e s l a n d e t — d e n n a n o b l a k v i n n a.
H u r b l y g s a m m:me C a r n o t ä u m å vara, h a r hon ofta m å s t m ä r k a och ofta m å s t k ä n n a sig lycklig öfver den h ä n g i f u a v ö r d n a d, hvar- med hon a l l t i d omgifvits.
O c h h ä r o m kväl- len i den l y s a n d e salongen, inför den u t v a l d a p u b l i k e n, h a d e hon k a n s k e ä n n u en gåDg, v a g g a d af m u s i k e n, d e n n a ljufva förnimmelse, som v ä r m d e hennes hjärta.
Men morgondagen!
.
.
.
N e j, m a n k a n ej t ä n k a d ä r p å, u t a n a t t r y s a!
.
.
.
H o n sitter l u g n t i h e m m e t s sköte.
G e n o m E l y s é e p a l a t s e t s ö p p n a fönster ström- m a r den v a r m a j u n i n a t t e n s rosendoft.
Då visar sig plötsligt en trotjänare med bestört- ning m å l a d i sitt a n s i k t e.
D e t ä r den första, förfärande n y h e t e n!
Och så j a g a telegram- men oafbrutet h v a r a n d r a, t e l e g r a m, i h v i l k a orden flamma af blod.
O, denna nattliga resa, den s k u m m a b a n g å r d e n, d ä r å n g h ä s t e n, i hast s a d l a d, frusfar, den a r m a m a k a n s af- färd med h j ä r t a t sönderslitet af ångest och s m ä r t a, b l a n d a l l a dessa m ä n med d y s t r a a n s i k t e n och l å g m ä l d r ö s t!
.
.
.
A c k, tåget 1894 m å r u s a aldrig så b l i x t s n a b b t fram genom nattens mörker.
D e n olyckliga skall k o m m a för sent.
I Dijon, ungefär halfvägs, får m:me C a r n o t k ä n n a den b i t t r a sanningen.
Hennes make är död.
Afven hon h a r n å t t s af m ö r d a r e n s d o l k!
.
.
.
J a g k a n ej slita m i n a t a n k a r från dessa fasor.
E n e n d a g å n g h a r j a g haft ä r a n a t t se m:me C a r n o t p å n ä r a h å l l och t a l a med henne.
D e t v a r det första året af hennes m a n s p r e s i d e n t s k a p och hon tillbragte d å slutet af s o m m a r e n i p a l a t s e t F o n t a i n e b l e u med sin familj.
J a g gjorde d e n n a lilla resa för a t t infinna m i g vid den audiens, hon be- viljat mig, och för a t t t a l a med h e n n e om en f r a m s t å e n d e, men o l y c k l i g kvinnlig artist, som genom sjukdom hotades af grym fattig- dom.
A l d r i g s k a l l j a g g l ö m m a, med hvil- ken ifver och v ä r m e hon mottog min fram- s t ä l l n i n g, h u r frikostig och öm hon var i d e t t a fall.
I d e t t a ögonblick, d å hon själf i sin t u r ä r n e d t r y c k t af den förskräckligaste b l a n d olyckor och u t a n tvifvel ä r u t o m sig af sorg, står d e t t a m i n n e o u p p h ö r l i g t för mig och rör mig djupt.
M: m e C a r n o t h a r sällan sett mig p å de fester, vid h v i l k a hon med så fullän- d a d t b e h a g gjorde les h o n n e u r s, och j a g h a r blott t v å eller tre g å n g e r infunnit mig vid dem, e n d a s t för a t t få göra min reverens för henne.
J a g ä r föga s ä l l s k a p s m ä n n i s k a och ä n n u m i n d r e salongshjälte, men j a g h a r i d a g behof af a t t s ä g a d e n n a ä d l a k v i n n a, a t t j a g lider af hennes l i d a n d e, och a t t visa henne, a t t s k a l d e n, som hon en d a g hjälpte a t t göra en s m u l a godt, icke ä r o t a c k s a m.
— — — K a n d e t väl gifvas ett m e r a r ö r a n d e offer än m:me Carnot, som, u t g å n g e n u r en me- d e l k l a s s med e n k l a och b l y g s a m m a vanor, blifvit s a t t a t t i n t a g a den högsta r a n g, som d ä r v e t a t a t t af instinkt, af t a k t och väl- vilja värdigt u p p b ä r a sin ställning och som n u plötsligt s l u n g a t s in i detta d r a m a af blod, i d e n n a v ä r l d s h i s t o r i s k a fasa?
J a, j a g b e k l a g a r henne djupt, och a l l a m ä n n i s k o r med hjärta s k o l a b e k l a g a henne som j a g.
I sin u n g d o m h a d e hon s ä k e r t a l d r i g d r ö m t om a n n a t än att blifva en tro- gen m a k a och en öm moder.
S e n a r e h a r hon i n t r ä d t i d e t l y s a n d e lifvet blott för a t t följa sin m a n, hon h a r funnit sig i a t t re- presentera — med hvilken hemlig motvilja, u t a n tvifvel, med hvilken t r ö t t h e t!
— e n d a s t för a t t visa sig v ä r d i g den man hon ä l s k a d e.
O c h plötsligt l ä r henne det obevekliga ödet, a t t allt kräfver sin betalning, till och med det, som m a n icke eftersträfvat; a t t l i d a n - dets m å t t s t å r i f ö r h å l l a n d e till storheten, och d e n n a m i l d a och e n k l a k v i n n a får d e l a d r o t t n i n g a r s t r a g i s k a förtviflan och deras t å r a r.
H e n n e s lif ä r för alltid ö d e l a g d t.
Hon skall ej fin la någon a n n a n lindring i sin s m ä r t a än i - sina moderliga plikter och i minnets d y r k a n af den döde, mot hvilken historien, så ofta o r ä t t v i s och lidelsefull, k o m m e r a t t visa sig m y c k e t mild.
T y in- för presidenten C a r n o t s blodiga b a n e hafva de s t r ä n g a s t e a f v ä p n a t s.
D e vilja blott min- n a s h a n s k ä r l e k till freden och arbetet, h a n s v ö r d n a d för lagen, h a n s s a m v e t s ö m m a red- barhet.
D e g ö r a honom ej ens den e n d a förebråelse h a n möjligen förtjänat, den a t t icke u n d e r tider af fosterländsk förnedring h a höjt det skri af ä d e l t vredesmod, som F r a n k r i k e v ä n t a d e af h o n o m.
De urskulda h a n s t y s t n a d, t y de a n a, hvilken a n s t r ä n g - n i n g den h a r k o s t a t denne redbare m a n, de
IDUN 1894 förstå, a t t h a n a n s e t t sig göra sin p l i k t, d å h a n icke t a l a d e.
P r e s i d e n t e n C a r n o t s bild, som förut syntes n å g o t färglös och m a t t, h a r efter d o l k s t y n g e t o m s t r å l a t s a f m y c k e n v ä r d i g h e t, j a, till och med storhet.
Hederslegionens b a n d, som h a n b a r vid alla officiella tillfällen, s k a l l för h a n s familj bli en d y r b a r, en ärofull relik.
D e blodfläckar, som f ä r g a t d e t, och som h a n s ä n k a n u b e t ä c k e r m e d sina k y s s a r och t å r a r, b ä r a vittne, a t t S a d i C a r n o t v a r v ä r d i g a t t i n t a g a den första p l a t s e n, e m e d a n b a n v e t a t a t t d ö ädelt, dö b e h j ä r t a d t, s v ä r d e t s d ö d, höfdingens d ö d.
Francois Coppée.
Lyckönskningsadressen till KRONPRINSESSAN LOVISA AF DANMARK.
S a m l e n n a m n u n d e r a d r e s s e n till sessan den Lovisa, 1 6 juli m å s t e alla d e listor, af nöden.
Rask Och ju f l e r e handling namn, Senast hvilka å t - f ö l j d e f ö r r a n u m r e t af I d u n, v a r a till r e d a k t i o n e n.
kronprin- Carl X V: s] d o t t e r!
återkomna är s å l e d e s dess bättre.
Vi t a g a o c k f ö r g i f v e t, a t t h ä r e n h v a r m e d g l ä d j e s k a l l g å till verket.
B l å t t blod.
Skiss för Idun af Jane Gernandt.
N är mademoiselle tog papiljotterna ur s i n t u n n a, s v a r t a l u g g o c h af g a m m a l v a n a f u k t a d e d e s v a r t a b å g a r n a öfver s i n a något insjunkna, hvassa, b r u n a ögon m e d en smula saliv — e t t ofelbart medel a t t få d e m v a c k r a — v i s s t e B a r b r o R i c h i s s a och H a n s Kristian v o n Lewen-Biedecke, a t t det v a r tid a t t hälsa p å farmor, som satt nere p å v e r a n d a n och hörde fröken K u r k läsa t i d n i n g a r n a.
O c h d å farmor s å g bar- n e n k o m m a n e d för d e n b r e d a t r a p p a n p å hvar sin sida o m mademoiselle, log h o n m e d sin lilla f ö r n ä m a m u n, d ä r e n e n d a l å n g framtand haft den artigheten a t t sitta kvar, o c h s a d e, v ä n d till s i n s ä l l s k a p s d a m: » M a n s k a l l få s e, a t t d e r a s p a p p a t y c k e r, a t t d e vuxit, när h a n kommer hem. » Flickan var sex år g a m m a l och b a r en lång, hvit k l ä d n i n g, s o m n ä t t och j ä m t vi- s a d e h e n n e s s m å b l a n k a skor, o c h g o s s e n var klädd i sjömansblus och långbyxor, som togo sig m y c k e t e g e n d o m l i g t u t p å h a n s lilla g e s t a l t.
Men det lustigaste hos denne lille m a n p å f y r a å r v a r i c k e k o s t y m e n, utan dragen i detta ansikte, som var den l e f v a n d e r e p r o d u k t i o n e n af s l ä k t p o r t r ä t t e n inne i salen.
H u f v u d e t v a r långt och smalt med en spetsig hjässa och en h ö g bländ- h v i t p a n n a, s o m n ä s t a n d o l d e s af d e t g l e s a, jämnklippta, rödblonda håret.
Ögonen voro m y c k e t s t o r a o c h af e n k l a r l j u s b l å f ä r g, och d e n m y c k e t l å n g a n ä s a n s l u t a d e i e n bred, platt k l u m p, m e n d e t m e s t karaktä- ristiska i d e n n a fysionomi v a r ä n d å mun- n e n m e d sin u t s k j u t a n d e u n d e r l ä p p, fast och röd s o m e t t klufvet körsbär, och d e s m å t v ä r a t ä n d e r n a, s o m h a n höll h o p b i t n a m e d e t t u t t r y c k af f r e n e t i s k e n e r g i.
D e n 213 lilla flickan h a d e s a m m a t y p, m e n m i n d r e utpräglad, m i n d r e karaktäristisk, och eom h o n s t r ä c k t e s i g f r a m e m o t f a r m o r, ljus- klädd och graciös, stödd p å de yttersta s p e t s a r n a af s i n a s m å s k o r, m e d d e t k r u - siga rödblonda h å r e t u t å t r y g g e n och d e n lilla m u n n e n h a l f ö p p e n, s å g h o n u t s o m e n l i t e n r o c c o c o d a m, s p r i t t a n d e af n y c k e r o c h lif.
G o s s e n h ä l s a d e s t e l t m e d e n k y s s p å h a n d o c h e n b u g n i n g — h a n h a d e al- drig b r y t t sig m y c k e t o m farmor.
E n e n d a människa hade uppfyllt hela hans existens • — d e t v a r h a n s f a r, s o m h a n o m f a t t a t m e d en tillgifvenhet, så häftig s o m en liten hunds, och det hade aldrig funnits något till ö f v e r s för d e a n d r a.
» J a g k a n h ä l s a b a r n e n ifrån p a p p a, » sade farmor.
» J a g h a r h a f t bref i d a g.
» Flic- kan smålog och sade » tack », m e n gossen sade.
i n g e n t i n g: p a p p a h a d e spelat honom ett spratt, som h a n h v a r k e n k u n d e fatta eller f ö r l å t a — h a n v a r u t e p å bröllorjs- resa m e d e n n y grefvinna.
O c h b a r a för a t t h a n k o m a t t t ä n k a p å h e n n e, blef h a n s å o n d, a t t h a n s l u n g a d e s i n boll l å n g t u t i trädgården, m e n d e t v a r icke väl gjordt, f ö r r ä n h a n själf g i c k u t o c h h ä m t a d e d e n, och därefter fortsatte h a n helt lugnt sin v a n d r i n g u t p å stora l a n d s v ä g e n.
Nu som alla a n d r a d a g a r s k u l l e h a n o c h h a n s sy- s t e r före a n d r a f r u k o s t e n g ö r a e n p r o m e - nad m e d mademoiselle.
» Monsieur H a n s, n ' allez p a s trop vite, restez avec nous, » ropade mademoiselle oupphörligt, m e n h a n b r y d d e sig icke m y c - ket om h e n n e; h a n gick ungefär som h a n h a d e l u s t till o c h v a r i b l a n d e t t l å n g t s t y c k e före, i b l a n d e t t l å n g t s t y c k e efter.
Barbro var tvungen a t t hålla j ä m n a steg m e d mademoiselle; h o n läste u p p sin fabel: » Bonjour monsieur d u Corbeau — Que vous e t e s joli, — q u e » » M a i s q u ' e s t c e q u e v o u s f a i t e s lä, m a - demoiselle Barbro? » D e n lilla h a d e s t a n n a t m i d t p å l a n d s - v ä g e n f r a m f ö r d e n r ö d a s t u g a n, d ä r e n af grefvens torpare h y r t u t e t t r u m å t n å g o n liten familj, s o m b o d d e p å s o m m a r n ö j e, och h o n n i c k a d e af alla k r a f t e r till e n p o j k e, som v a r litet större ä n hon, och som h a d e d e n d j ä r f h e t e n a t t s t å i n n a n f ö r d e n lilla t r ä d g å r d s t ä p p a n s grind och skrika: » Barbro! » M a d e m o i s e l l e d r o g flickan m e d s i g: » Vo- yons, voyons — är d e t så ni läser u p p er fabel? » O c h b a r n e t f o r t s a t t e ovilligt, m e d u t t r å - k a d s t ä m m a: » Q u e v o u s e t e s joli, q u e v o u s m e s e m b l e z b e a u, » m e n i d e t s a m m a hör- d e s e t t b r a k af g r e n a r o c h m a d e m o i s e l l e såg m o n s i e u r H a n s försvinna b a k o m hal- l o n b u s k a r n a v i d v i d v ä g k a n t e n: » Olycklige, h v a d g ö r ni! » r o p a d e h o n och r u s a d e efter h o n o m o c h fick f a t t i h a n s e n a a r m, j u s t s o m h a n höll p å a t t r u l l a n e d i d i k e t, m e n l å n g t i f r å n a t t v a r a h e n n e t a c k s a m för hjäl- pen betraktade h a n henne hotande, m e d r y n k a d e ögonbryn — » en chien d e faience » s o m h o n t ä n k t e för s i g själf.
» M i n boll, » s a d e h a n.
» J a g skall h a m i n boll. » D e t f a n n s i n g e n h j ä l p.
H a n ville h a s i n boll, o c h h a n s k u l l e h a s i n boll, o m d e t s å g ä l l t a t t g å i g e n o m e l d.
O c h h o n fick l ä g g a sig p å k n ä o c h s ö k a e f t e r s k a t t e n, m e n n ä r hon ändtligen funnit den, var det knappt, a t t h o n fick » t a c k » e n g å n g.
Monsieur H a n s tog bara emot den, torkade den, gaf den en s t r ä n g blick och s a d e: » Hör du, h v a d s k u l l e d u d ä r för, d u!
» O c h s å k l ä t t - rade h a n, fast och b e s t ä m d t, m e d s a m m a n - bitna tänder uppför dikeskanten.
F r a n s y s k a n följde f ö r s i k t i g t efter, o c h n ä r hon k o m m i t u p p, stod h o n e t t ögonblick s t i l l a o c h s å g s i g o m å t alla s i d o r: M a d e - moiselle Barbro v a r försvunnen.
H o n h a d e b e g a g n a t s i g af s i n f r i h e t s d y r b a r a ögon- b l i c k för a t t s p r i n g a o c h h ä l s a p å s i n v ä n.
O c h n u s t o d h o n i d e n lilla t r ä d g å r d s - t ä p p a n b a k o m d e n röda stugan och betrak- t a d e m y c k e t u p p m ä r k s a m t e n l å d a af brä- d e r, s o m p o j k e n höll p å a t t s p i k a i h o p.
» T r o r d u i n t e, d e n blir för s t o r?
» f r å g a d e hon.
» För stor? » u p p r e p a d e pojken.
» Men h a n sträcker alldeles vådligt p å sig, m å d u tro. » » Gör h a n?
» s a d e h o n, d j u p t i n t r e s s e r a d.
» Hvar har du honom?
F å r j a g se! » » H a n » l å g u n d e r e n k r u s b ä r s b u s k e, pie- tetsfullt insvept i en tidning, s o m pojken l å n g s a m t v e c k l a d e u p p.
» Min bror säger, att det är den största katt h a n någonsin har skjutit, och h a n v a r riktigt glad, n ä r han kom åt att knäppa den.
H a n har s n o t t o m k r i n g h ä r efter k y c k l i n g a r n a; n u k a n d e å t m i n s t o n e få g å i fred. » D e n lilla flickan s t o d t y s t o c h s å g p å djuret; därefter v ä n d e h o n sina stora blåa ö g o n till g o s s e n: » H v a d h e t t e h a n?
» frå- gade hon.
» Inte v e t j a g!
J a g tror inte h a n hette något.
D e t v a r en löskatt, » sade h a n.
H o n t ä n k t e öfver d e n n a upplysning: » M a n ä r v ä l ä n d å t v u n g e n till a t t s ä t t a någonting p å grafven, » sade h o n.
» Man k u n d e skrifva ' Mimi ' — fast d å blir v ä l farmor r ä d d, d å tror h o n väl strax, a t t vi h a r t a g i t h e n n e s k a t t, för d e n ä r d å a l l t i d ute och springer. » H o n funderade ännu e t t ögonblick: » J a g skall tala m e d H a n s om det, » n i c k a d e h o n afgörande.
» Jag vill, a t t h a n s k a l l b e g r a f v a s i p a r k e n, m i d t för h u n d a r n a — i n t e b r e d v i d d e m, u t a n p å a n d r a s i d a n; — d e t s k a l l bli k a t t o r n a s r a d.
» Gossen vecklade de dyrbara lämningarna in i t i d n i n g s p a p p e r e t.
» När skall j a g kom- m a m e d honom? » frågade h a n.
» K o m s å fort d u f å r l å d a n f ä r d i g.
» » Är d u där d å säkert? » » Säkert, » sade h o n.
» Mademoiselle Barbro, mademoiselle Bar- bro, » ljöd d e t utifrån vägen.
» Hvar är ni d å!
» Flickan steg u t igenom grinden, säker och graciös i sin långa, hvita klädning.
» Här är jag, » sade hon.
Och n ä r h o n k o m m i t ä n d a in p å mademoiselle, lyfte h o n u p p s i t t lilla a n s i k t e o c h f r å g a d e: » H v a d ä r det ni vill? » » C o m m e n t?
H v a d j a g v i l l!
O c h d e t frå- g a r n i?
M a i s c ' e s t t r o p fort.
Hvad jag vill?
E r fru farmor h a r anförtrott er å t m i g, för a t t j a g s k u l l e h a e r u n d e r m i n u p p s i k t, i n t e för a t t n i s k u l l e s p r i n g a h v a r t er l y s t e r o c h t a l a m e d h v i l k a g a t p o j k a r s o m helst.
Eller k ä n n e r ni dessa m ä n n i s k o r?
K ä n n e r er fru farmor d e m?
Mademoiselle, j a g b ä r a n s v a r e t för e r u p p f o s t r a n, o c h j a g fordrar, a t t ni lyder m i g, och o m inte m i n a u k t o r i t e t ä r er tillräcklig, ser j a g m i g t v u n - g e n a t t v ä n d a m i g till f r u g r e f v i n n a n.
.
.
» D e n lilla r y c k t e p å a x l a r n a a l l d e l e s s o m m a d e m o i s e l l e o c h s a d e l i k g i l t i g t: » Si a vous fait plaisir.
O h o u i — si c a v o u s fait plaisir. » M e n s å blef v r e d e n h e n n e öfvermäktig; hon sträckte blixtsnabbt u t s i n.
lilla t u n g a.
» Din otäcka! » ropade hon.
Mademoiselle k u n d e icke misstaga sig m C 0 L f i orsäkr n i gsbo, l New-York J| Lif räntor?
' JJV tt,Z D r o t t n i n g g a t a n KS, Si U l m - » r n n d a d t 1 8 « «! '
V. IO / uer.
pu Uiuer I TILLG.
1 JAN.
1893 P I LIFRÄNTEFOND KR.
513,064,511 » 46,216,974
I U 214 g e s t e n, och h o n f ö r s t o d till o c h m e d d e t f r ä m m a n d e o r d e t: » Vrai! » sade hon.
» Det g å r för l å n g t.
M a d e m o i s e l l e B a r b r o, j e n ' a i r i e n k v o u s d i r e, d e t ä r till e r fru f a r m o r j a g h a r att v ä n d a mig. » Och hon gick b e s l u t s a m t f r a m å t l a n d s v ä g e n, öfver d e n n y k r a t t a d e g å r d e n o c h b o r t till v e r a n d a n, där g a m l a grefvinnan ä n n u satt och solade sig i s i n b e k v ä m a stol.
D e t v å s m å följde t r o f a s t efter.
» Hvad h o n ä r o t ä c k, » m u m l a d e flickan.
» Kan du tåla henne? » frågade hon sin bror.
Monsieur H a n s ö p p n a d e litet p å de s m å s a m m a n p r e s s a d e l ä p p a r n a: » Nej, » s a d e h a n kort och bet ihop t ä n d e r n a igen.
(Forts) Några blad ur Helgeands- holmens historia.
Tecknade för Idun af E l l e n Fries.
en lilla strömomflutna ö, nedanför Tessins s t å t l i g a k o u u n g a b o r g, som f. n. b ä r n a m - net H e l g e a n d s h o l m e n, h a r u n d e r de sista år- tiondena och ä n n u m e r a u n d e r de sista åren d r a g i t till sig h e l a l a n d e t s b l i c k a r.
H ö g och låg, l ä r d och olärd, m a n och k v i n n a, a l l a h a d e s i n a åsikter, sina ö n s k n i n g a r om d e n n a holmes framtid och k ä m p a därför med en v ä r m a och lifaktighet, som ej ä r o v a n l i g a i vår nord.
Men så gäller det ock medel- p u n k t e n i det s k ö n a S t o c k h o l m, a l l a sven- s k a r s stolthet.
H u f v u d s t a d e n b r u k a r ju k a l l a s landets hjärta, och vi s k u l l e vilja k a l l a H e l g e a n d s - holmen hjärtats centrallcell — och det an- tingen vi t ä n k a på dess läge eller p å det, som ligger i v å r a t a n k a r — dess historia.
* • * U r s p r u n g l i g e n lågo i den b r u s a u d e ström- men tre s m å öar, a l l a tre t i l l s a m m a n s ej så stora som hälften af den n u v a r a n d e H e l g e a n d s - holmen.
D e t v å västligaste k a l l a d e s Stcck- b o l m a r n e, den östligaste och minsta, ett litet s k ä r (den n. v. S t r ö m p a r t e r r e n), k a l l a d e s R a c - kaiholmen.
P å den o s ä k r a f ö r k l a r i n g e n af dessa g a m l a n a m n v å g a vi ej i n l å t a oss, ej heller på skälet, hvarför s t a d e n, som små- ningom u p p v ä x t e p å en a n n a n h o l m e, v å r n u v a r a n d e » staden mellan b r o a r n e », tog n a m - net S t o c k h o l m.
S m å n i n g o m började m a n k a l l a den större af S t o c k h o l m a r n e, den som låg n ä r m a s t sta- den Stockholm, för Helgeandsholmen.
D e t t a v a c k r a n a m n fick den af det b. k.
H e l g e a n d s h u s, som d ä r a n l a d e s r e d a n i bör- j a n af 1 3 0 0 talet, således e n d a s t o m k r i n g ett hälft å r h u n d r a d e efter sedan den n ä r b e l ä g n a staden genom Birger J a r l e r h å l l i t sina privi- legier och blifvit befästad.
* O f t a skildras medeltiden e n d a s t såsom vål- dets, barbariets och vidskepelsernas tidehvarf, och m a n glömmer, a t t det o n d a låter i häf- d e r n a m e r a t a l a om sig än det goda, och a t t medeltidens barnsligt fromma tro u t v e c k - l a d e en icke obetydlig k ä r l e k s v e r k s a m h e t.
S å l u n d a byggdes äfven då h o 3 p i t a l e r å t sjuka, g a m l a oeh orkeslösa.
D e s s a stiftelser b e t r a k t a d e s såsom en frukt af G u d s A u d e s v e r k s a m h e t i m ä n n i s k o r n a s hjärlau och k a l - lades » G u d s hus » eller » H e l g e a n d s h u s », U 1894 IN I en g a m m a l u r k u n d från v å r medeltid heter det j u s t h ä r o m: » D å den högste k o n u n g e n, G u d s son, den a l l s m ä k l i g e H e r r e n J e s u s K r i s t u s vid d e n n a tidens slut s k a l l sitta p å sin h ä r l i g h e t s tron och gifva h v a r och en efter h a n s förtjänst, d å s k a l l h a n f ö r k u n n a, a t t den h j ä l p och tröst, som af k ä r l e k till honom blifvit bevi- s a d mot fattiga och s j u k a, h a r blifvit bevi- sad mot honom själf, enligt o r d e t: J a g v a r främling, och I h ä r b e g e r a d e u mig, sjuk, och I besökten mig.
F ö r m å d d e af t a n k e n h ä r p å hafva n å g r a b a r m h ä r t i g e m ä n, h v i l k a s from- het a l d r i g s k a l l g l ö m m a s, som sågo och hörde a t t m å n g a fattiga af brist p å härberge, isyn- nerhet vintertid, fingo u t s t å det y t t e r s t a e l ä n - de, s å a t t de ofta af brist p å k l ä d e r dogo af köld eller s j u k a eller döende fingo ligga p å gator och torg, p å den H e l i g e A n d e s tillskyndelse gifvit a l l m o s o r af sina af G u d dem f ö r l ä n a d e ägodelar, för a t t till ett här- berge för f a t t i g a och till behöfvande sjukas n y t t a en b o n i n g m å t t e u p p b y g g a s, som i san- ning s k a l l b å d e k a l l a s och v a r a ett G u d s hus. » E n af d e fromme m ä n, som genom sin frikostighet u n d e r s t ö d d e S t o c k h o l m s H e l g e a n d s - hus, v a r deu olycklige hertig W a l d e m a r, som omkom af svält p å N y k ö p i n g s slott 1 3 1 7.
H a n gaf själfva b y g g n a d s t o m t e n till H e l - g e a n d s h u s e t, som synes uppförts ungefärligen d ä r det n u rifna k u n g l i g a stallet h a r legat, öster om den bro, som i V ä s t e r l å n g g a t a n s förlängning v a r slagen öfver den d å m y c k e t b r e d a r e strömmen.
H e l g e a n d s b u s e t v a r s å l u n d a främst ett sjukhus, dock ej för de s t a c k a r s spetelske, som fingo bo l å n g t u t o m staden vid S:t Gö- r a n s k a p e l l, d ä r nu J o h a n n e s k y r k a ligger.
D e t v a r vidare ett h ä r b e r g e för fattiga resande, särskildt för dem, som k o m m o s å sent p å k v ä l l e n till staden, a t t de ej s l ä p p t e s in öf- ver dess bro och genom dess befästa port.
I n g e n fattig främling fick d ä r n e k a s h u s r u m öfver n a t t e n.
H e l g e a n d s h u s e t v a r slutligen ett hem för g a m l a personer, som d ä r s t ä d e s tillförsäkrade sig mot en viss afgift kost och h u s r u m till d ö d d s g a r.
Att sålunda inköpa sig p å H e l g e a n d s h u s e t k u n d e n o g h a sina olägenheter.
D e g a m l e fingo ej ha sina egna tjänare, de fiugo ej b e h å l l a sina husdjur med u n d a n t a g för k a t t o r, och de m å s t e under- k a s t a sig H e l g e a n d s b u s e t s a l l a föreskrifter.
Dessa t o r d e dock ej h a v a r i t m e r a betun- g a n d e än d e, som f ö r e k o m m a i ett d y l i k t hem i v å r a d a g a r; de g a m l a fiugo l ä k a r v å r d och själavård och en s ä k e r h e t till personen, som den tiden v a r l i k a eftersökt som n e r v l u g - n a n d e stillhet i d e t nittonde å r h u n d r a d e t.
S m å n i n g o m blef holmen befäst; en m u r tyckes omgifvit den och stora befästa port- hvalf, s å d a n a som m a n ä n n u k a n få se i g a m l a t y s k a städer, försvarade b r o a r n e till staden och till N o r r m a l m.
E t t k a p e l l h ö r d e till H e l g e a n d s h u s e t, och en öppen plats p å holmen tyckes ej s a k n a t s.
D e historiska minnen, som k n y t a s till d e s s a platser, h ö r a till de t r a g i s k a i v å r historia.
G ä r n a s k u l l e vi vilja l å t a historiens fulla dager falla däröfver, men det är ej möjligt.
V å r a fäder voro som vi själfva t r ö g a och liknöjda för det a l l m ä n n a lifvets stora till- dragelser, och de historiska berättelser, som k o m m i t till oss från v å r medeltid, äro ofta t o r r a och k n a p p h ä n d i g a.
* Sveriges r ä t t m ä t i g e k o n u n g, Birger, h a d e flytt till D a n m a r k, a n k l a g a d för det o h y g g - liga brottet a t t hafva v å l l a t sina bröders död i N y k ö p i n g s fängelsetorn.
Rikets mäktige m ä n h a d e k o r a t till k o n u n g den så ynkeli- gen o m k o m n e hertig E r i k s treårige son M a g - nus, egentligen af det skälet, att h a n genom arf h a d e blifvit k o n u n g i N o r g e, och de ville försöka det ä n n u opröfvade och därför loc- kande experimentet att låta Skandinaviens landfast förenade riken styras af en k o n u n g.
G e n o m a t t välja d e n n e M a g n u s E r i k s s o n till k o n u n g förbigingo de den redan förut er- k ä n d e tronföljaren, Birgers son M a g u u s, en t a p p e r och ädel furste, som v a r alldeles oskyldig till fadrens brott, d å han för tiden af N y k ö p i n g s g ä s t a b u d vistades i D a n m a r k.
H a n sökte göra sina a n s p r å k på tronen gäl- l a n n e, men h a n blef slagen, fången, förd till S t o c k h o l m s slott och på de 1 1 0 0 0 j u n g f r u r s d a g (2 1 okt.)
1 3 1 9 s t ä l l d inför r ä t t a.
Han försvarade sig med oskuldens värdighet, men h a n stod i vägen för deu n y v a l d a k o n u n g e n, för h e r r a r n e s u n i o n s p l a u e r, och deu u n g e prinsen d ö m d e s till döden.
P å H e l g e a n d s h o l m e n gick domen den 2 3 okt.
i verkställighet, sent om aftonen.
Prin- sen fördes u t från sitt fängelse, en m a t t a v a r u t b r e d d på m a r k e n, h a n knäböjde på d e n, och med ett s v ä r d s h u g g skildes hufvudet från k r o p p e n.
D e n d ö d a d e h a d e dock v a r i t Sveriges u t k o r a d e tronföljare och h a n s m i n n e k u n d e u t a n fara h e d r a s.
S t a d e n s p r ä s t e r s k a p s a m l a d e s därför k r i n g den döde, och u n d e r k l o c k e k l a n g, med ljus och messång, bars den u n g e furstens lik till g r å b r ö d e r n a s k y r k a, d ä r det nedsattes i h a n s farfaders, den store MagDus L a d u l å s ' g r a f — i den k y r k a, som f ö r v a r a r stoftet af Sveriges störste k o n u n g a r.
(Slut i nästa n:r.)
H e l g e a n d s h u s e t förestods af S t o c k h o l m s förnämste borgare och det togs i v å r a k o - n u n g a r s och riksföreståndares s ä r s k i l d a h ä g n.
D e t i h å g k o m s ofta i testamenten med gåf- vor i p e n n i n g a r och j o r d och synes med ti- den blifvit en a n s e d d stiftelse.
Långvariga processer för a t t af giriga och sluga arfvin- g a r u t b e k o m m a den j o r d, som till H e l g e a n d s - huset d o n e r a t s, o m t a l a s ofta i häfderna, lik- som m a n finner a t t d o n a t i o n e r n a u n d e r s t u n - dom gåfvos m e d s ä r s k i l d a föreskrifter, såsom d å t. ex en viss r å d m a n W i l k i n S t e n k i n g e r i S t o c k h o l m gaf en t o m t » till l i n n e l a k a n å t H e l g e a u d s h u s e t s bjon. » Stiftelsen blef rik, fick m å n g a stora går.- d a r på N o r r m a l m och a n n o r s t ä d e s, men kom a l d r i g a t t ä g a h e l a holmen.
E u del d ä r a f tillhörde a n d r a i n r ä t t n i n g a r, och vid lilla S t o c k h o l m e n h a d e K l a r a kloster sina k v a r - nar.
Dåligt lynne.
f g å r sken solen.
M a n m ä r k t e det i hela huset, till och med i köket, d ä r k ö k s a n g n o l a d e förnöjd vid sin diskbalja.
I b a r n k a m m a r e n k v i t t r a d e det m u n t e r t om h v a r t a n n a t som i ett fågelbo — d ä r e m e l l a n hördes en djupare, klangfull fruntimmersröst.
H e r r n i huset h ö r d e genast, att m a m m a v a r hos s m å t t i n g a r n a, och t i t t a d e i förbigående in för a t t en stund glädja sig å t den v a c k r a familjetaflau, i n n a n h a n begaf sig till sina v ä n t a n d e klienter på b y r å n.
D ä r solskenet ä r sällsynt, d ä r vet m a n att värdera det s å m y c k e t mera.
I d a g p l o c k a r k ö k s a n med nervös b r å d s k a sina u p p k ö p u r torgkorgen.
H o n h a r smit-
IDUN 1894 tats af sin m a t m o r s d å l i g a l y n n e.
I dag h a r hon ej k u n n a t g ö r a något till l a g s.
Kalf- lefvern ä r för dyr, fisken icke riktigt färsk och g r ö n s a k e r n a för k n a p p t t i l l t a g n a.
In- genting är, som sagdt, till lags, v a r e sig i k ö k e t s eller h e r r s k a p e t s regioner.
De båda ä l d s t a gossarne, som r e d a n tidigt p å morgo- nen fått b a n n o r för oordentlighet p å sin bok- hylla, s m y g a sig f ö r s t ä m d a till s k o l a n.
L i l l a syster, i sorglösheten af sina fem år, visas från frukostbordet till s k a m v r å n, emedan hon vid åsynen af b r ö d e r n a s l å n g a a n s i k t e n g l ö m t c h o k o l a d k o p p e n, som h o n h å l l e r i h a n d e n, och som naturligtvis g e n a s t — k r a t s c h!
ligger sönderslagen p å den h v i t a b o r d d u k e n.
Husets herre h a r k l a r sig misslynt b a k o m sin tidning, n ä r m a m m a leder sin g r å t a n d e favorit till barnkammaren.
J a, det ä r för olyckligt a t t h a n s eljes så förträffliga fru s k a l l p å detta sätt öfverlämna sig å t u t b r o t t af dåligt l y n n e.
D e t stör o u p p h ö r l i g t hans familjelycka och förbittrar för honom m å n g a eljes s k ö n a s t u n d e r.
F ö r r, n ä r de voro nygifta, h a d e h a n oroat sig öfver s k u g g o r n a i sin h u s t r u s ögon.
» H v a d fattas dig, min ä l s k a d e, h a r n å g o t gjort dig l e d s e n?
» » A c k nej, ingenting.
L ä m n a mig b a r a i fred! » S v a r e t gjorde h o - nom h ä p e n.
V a r det möjligt a t t en ä l s k a d h u s t r u k u n d e u t a n o r s a k visa sin m a n ett ovänligt ansikte och j a g a bort solskenet från den husliga h ä r d e n?
Senare hade han brusat u p p: » Försök då a t t l ä g g a b a n d p å dig, n ä r ingenting i värl- den fattas dig, u t a n d u b a r a ä r vid dåligt humör. » N a t u r l i g t v i s följde alltid en scen.
F ö r a t t u n d v i k a detta gick h a n slutligen så m y c k e t som möjligt u r vägen för sin h u s t r u.
Då hon så p å k v ä l l e n s a t t e n s a m och b a r n e n sofvo, g r ä m d e hon sig öfver, a t t m a n n e n ej tog m e r a h ä n s y n till h e n n e.
Som om inte han också m å n g a gånger k o m hem från b y r å n vid dåligt h u m ö r.
H a n fann naturligtvis tusen s k ä l därför, som borde r e s p e k t e r a s, men om hon ej k u n d e l å t a bli a t t f ö r a r g a sig öfver tjänarne och b a r n e n, s k u l l e hon a l d r i g få l å t a m ä r k a d e t t a — skulle l å t s a som om det ingenting v o r e!
Nej, detta är i själfva v e r k e t i n g e n t i n g.
O b e - hagen och motigheterna i m a n n e n s v e r k s a m h e t äro af l å n g t större betydelse.
H v a r k e n tjänstfol- kets förseelser eller b a r n e n s r ä t t ofta o s k y l d i g a odygder äro något ondt, som ej k a n afbjälpas.
D e t e n d a verkligt o n d a ä r ert eget dåliga l y n n e, min fru.
Se blott p å er själf en g å n g l i k a kritiskt som ni skulle göra, om d e t g ä l l d e första b ä s t a v ä n i n n a eller någon af ert tjänst- folk.
N i afskedade till sist er eljes d u k t i g a barnfröken, emedan hon j ä m n t och s t ä n d i g t visade en t r u m p e n m i n.
Men ert periodiskt å t e r k o m m a n d e dåliga h u m ö r ä r värre än frö- kens k r o n i s k a butterhet.
D e n senare k a n bero af ett verkligt själs- eller k r o p p s l i d a n d e; ert d å l i g a lynne ä r endast följden af illa be- h ä r s k a d nyckfullhet och retlighet.
I n g e n m a n k a n i l ä n g d e n ä l s k a en vresig h u s t r u; i n g a tjänare k u n n a någon l ä n g r e tid k o m m a till r ä t t a med en s å d a n m a t m o d e r, och hvilket sorgligt a n s v a r för en moder, som med sitt dåliga l y n n e d ä m p a r b a r n e n s s k r a t t och kväfver deras n a t u r l i g a g l ä d t i g h e t!
% E x t r a M. Ht.
fin Ur notisboken.
Drottningen afreste med extratåg kl. 8,30 i lördags afton från Helsingborg öfver Hessleholm till Tullgarn.
I tisdags fortsattes resan från Tull- garn med ångfartyget Sköldmön till Hufvudsta, där ekipage mötte till Ulriksdal.
Drottningens be- sök å Ulriksdals slott gällde närmast hennes af- hållna trotjänarinna kammarfröken Martha Eketrä, hvars hälsotillstånd är mycket oroväckande.
På torsdags afton anträdde h. m:t, via hufvudsladen, resan till Norge.
HemJcommen från Kongo.
Från Mukiu- bunga i öfre Kongo har fru Ruth Walfridsson, född Dorph, änka efter den för ett år sedan i Kongo aflidne missionsläkaren d:r K. Walfridsson, nyligen återkommit till hufvudstaden för att hos anhöriga hvila ut efter en treårig vistelse i de svartes världsdel.
Fru Walfridsson, som i Paris genomgått en kurs i sjukvård, har efter sin mans frånfälle delvis fortsatt dennes praktik bland be- folkningen i Mukinbunga och trakten där omkring samt därjämte meddelat ett hälft hundratal negrer af olika åldrar och kön undervisning i läsning och skrifuing på fiotispråket, hvilket hon är fullt mäktig.
En moder.
En lifsbild från den nya världen, för Idun af Hilma Angered Strandberg.
(Forts.) » Jag ä r inte van vid det, m a n gör inte s å d a n a s a k e r själf h e m m a — det göra tjä- narne. » » Hvad i all världen göra fruarna d å?
» » De göra väl d e t s a m m a, som era fruar göra, de, som inte gå och slafva själfva. » » Ah b e v a r s?
Var ni så rik i D a n m a r k?
» G u m m a n s m u n g i p o r drogos misstroget n e d å t.
» Jag var af b ä t t r e folk, » gnisslade H a n n a röd och ond — » m a n behöfver inte vara rik för att h a tjänare d ä r.
.
.
» » Ne — n e j, det s y n s p å e m i g r a n t e r n a, som vi få ta emot, » h å n a d e hon — » de h a j u inte k l ä d e r n a på k r o p p e n.
.
.
H u r kan m a n ge fruntimmer en s å dålig u p p f o s t r a n, att di inte lär sig sköta ett h u s u t a n att v a r a bero- e n d e af hjälp — fasligt opraktiskt — h u n e j.
.
.
» Det stack den gamla, att H a n n a a n s å g Nya v ä r l d e n s idéer liksom m e r plebejiska — hon förstod det nog.
H a n n a var så förargad, att hon tvärt gick in och smällde d ö r r e n efter sig.
Det v a r pre- cis, h v a d h o n b r u k a d e säga själf i forna dagar — m e n!
H e n n e s l ä p p a r krökte sig, u n d e r det h o n gick fram och tillbaka och l u g n a d e b å d e flickan och sig s j ä l f.
.
.
Hon h a d e j u aldrig sagt ett ord om d e t.
.
.
m e n nog borde de väl se af sig själfva ä n d å,.
.
.
att — att h o n var af a n n a t folk än d e.
N ä r det kom till kritan, så nog var det naivt, att de b o d d e om hvar- a n d r a så h ä r: p o s t m ä s t a r e och s l a k t a r e och r e d a k t ö r e r och d o k t o r e r och kolkörare — i likadana h u s n ä s t a n — och t a l a d e och u m - gicks med h v a r a n d r a, precis som om det ingen skillnad vore.
.
.
och dyn kunde j u ä n d å inte b o r t r ä s o n e r a s.
Men H a n n a s bitterhet gällde egentligen icke detta — hon var s å r a d öfver, att h o n icke fick e r k ä n n a n d e i sin tysta hjältebragd, — och h u s h å l l s s y s s l o r n a blefvo h e n n e med ens olid- ligt tunga.
De lågo icke för h e n n e, — och nu h a d e de mist sin förgyllning.
Mot g r a n n a r n a blef h o n alltmer s t r a m och sluten, h o n k ä n d e sig förorättad — trött — utsliten.
Marsala Så hjälplös h o n nu smög u t och in — u p p och ned i h u s e t — som en främling, m e d a n a m e r i k a n s k o r n a styrde och ställde, s t ä d a d e, s o p a d e, b l a n k p o l e r a d e och s ä n d e hr K n u d s e n hit och dit, lastad m e d u p p d r a g.
Begraf- ningen m å s t e ske r e d a n dagen efter.
Entre- p r e n ö r e n s fru k o m farande i en trilla och s n o d d e o m k r i n g lågmäld och viktig, h ä n g d e ut den långa hvita rosetten utanför d ö r r e n och försäkrade H a n n a, att ett s å vackert lik k u n d e utställas m e d h e d e r h v a r som helst.
A h, h u r h o n längtade in dit — i det s k u m m a, tysta r u m m e t — • h o n h a d e icke ett ögonblick fått v a r a e n s a m m e d sitt döda b a r n!
Man stod på vakt d ä r i n n e.
Det p a s s a d e sig alls inte.
Ah b e v a r a oss väl!
De sörjande voro aldrig e n s a m m a m e d så n ä r a lik.
Det h a d e m a n väl aldrig hört, så länge man lefvat.
.
.
Och h o n m å s t e u n d e r k a s t a sig, ty h o n k u n d e icke u n d v a r a d e r a s hjälp och stöd.
U n d e r p r ä s t e n s tal satt h o n vid sitt b a r n s hufvudgärd och s t i r r a d e på det lilla täcka, b e s t ä m d a ansiktet.
Så fast och b e s t ä m d t det s å g ut i den djupa, ostörda s ö m n e n — hon h a d e icke sett det förr — • som om det så väl h a d e vetat sin egen väg.
Ack, hvad h a d e det blifvit för en väg m å n n e?
— Kros- sadt, k r o s s a d t allt 1 R u m m e t var fullproppadt af folk, klädda i alla r e g n b å g e n s färger.
De sjöngo entoniga s å n g e r och gingo fram och kysste h e n n e s flicka.
I d ö r r e n stod en karl med ett svart lock, och g r a n n a r n a t r ä d d e fram med h e n n e s sorghatt — h e n n e s v a n t a r.
» Är det så s n a r t?
&gt; h v i s k a d e hon tonlöst.
Hon såg, att m a n v ä n t a d e på något, och så u p p f å n g a d e h o n sin m a n s tårfulla blick.
» Kyss h e n n e du sist, » s a d e h a n ömt.
Och h o n kysste sitt b a r n s isiga lilla m u n s o m i en d r ö m.
.
.
Men d å locket var på- skrufvadt, fattades h o n plötsligen af ett vildt u p p r o r mot d e n n a erbarmliga ofrihet och ro- p a d e med gnistrande blickar och slog a r m a r n a om sin m a n: » B ä r ut den själf, j a g tål inte, att de ta i den, å h, h a r d u inte en g å n g mod att ta ditt eget b a r n ifrån dem. » Men e n t r e p r e n ö r e n stod b u g a n d e och an- m ä l d e lika c e r e m o n i ö s t som vore det presi- dentens jordafölje: » Herr och fru K n u d s e n.
» Hvarvid m a k a r n a s p a t s e r a d e a r m i a r m ut till den e n d a vagnen, b e s k å d a d e af n å g r a n e g e r u n g a r och i r l ä n d s k a a r b e t a r k v i n n o r.
P å eftermiddagen gick h e r r K n u d s e n om- kring och sysslade m e d a l l e h a n d a i den ovana stillheten.
Han ä l s k a d e frid och lugn n ä s t a n s v ä r m i s k t och k u n d e gå och pyssla och plocka med saker, iklädd sina tofflor och m e d en cigarr i m u n n e n — i timvis.
Och n u v a r det så tyst — så tyst.
Han grät, m e n bitter- h e t e n var b o r t s m ä l t, h a n tog en tidning och t ä n d e l a m p a n i m ö r k n i n g e n, drog fram två hvilstolar och talade m e d ett slags tårfull frid till H a n n a.
» Kom, H a n n a, — kom, s t a c k a r s lilla h u s t r u — se så — • sätt dig n u h ä r — riktigt b e k v ä m t — ska j a g läsa högt lite — eller k a n s k e du tar en bok s j ä l f — du h a r n o g svårt att följa med. » Så förunderligt stilla allting var!
F r å n de ö p p n a fönstren kom kaprifolielukt, och skal- b a g g a r n a k n ä p p t e och s u r r a d e omkring lamp- glaset.
B å d a h a d e lagt u p p fötterna p å stolar och vaggade sakta — det v a r l ä n g e s e d a n de haft det så.
Den fysiska hvilan var ljuflig, och de s u t t o d ä r t i m m e efter t i m m e, e h u r u (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891.
Vid un- dersökning af handelskemisten befunnen, enl. intyg, fullgod.
K.
S t o A. Nydahl &amp; C:o c k h o l m, 3 St n r e p l a n 3
IDUN 216 Hemkomsten var det värsta 1 Korgvagnen med en liten röd, nött k ä n g a fastklämd i bottnen — de s m å fingrarnas verk dagen förut — h a d e utflyttats i köket — öfver d e n h a d e h o n kastat sig — å h!
Men i d e n t o m m a, tysta s ä n g k a m m a r e n s o m n a d e h o n s t r a x o c h sof, som h o n ej gjort på två långa å r.
Hon v a k n a d e uthvilad — men uppfattade i en s e k u n d allt och v ä n d e häftigt hufvudet.
D ä r stod d e n — tätt bred- vid — d e n lilla s ä n g e n, s o m d e f ö r s u m m a t flytta bort, — o c h d ä r ett p a r glada, b l å ögon kikat mellan s p j ä l o r n a i förrgår — ä n n u i förrgår!
— o c h en röst, h v a r s klang ä n n u ljöd i luften — h a d e s a k t a s k r a t t a t — s m å indiantjut af m o r g o n k r y h e t o c h hjärtefröjd, m e d a n en mjuk liten k r o p p försökt krångla sig öfver det besvärliga r ä c k e t för att v ä c k a m a m m a, s o m j ä m t ville sofva.
Utanför i b y n började lifvet ottefriskt s o m vanligt.
Ett dödsfall var en liten h ä n d e l s e, m e n n ä r begrafningen var öfver, s å var d e n öfver.
Det förflutna v a r skildt för alllid från det, s o m hädanefter k u n d e v ä n t a s — det v a r klokast att foga sig d ä r u t i först s o m sist.
F r u K n u d s e n m ö t t e s af idel hvardagliga b e s t y r d ä r n e r e på b a k t r a p p a n — m j ö l k m a n n e n skrek, slaktaren vinkade o c h r o p a d e från sin vagn, g r a n n f r u a r n a h ä l s a d e god morgon o c h p r a t a d e om s m ö r p r i s o c h s t a d s f ä r d e r.
E n ny d a g, det v a r a l l t s a m m a n s — en d a g lik alla a n d r a dagar — det, s o m skett, v a r j u en vanlig h ä n d e l s e • — • h o n — eller någon a n n a n.
Detta — att det v a r öfver n u — gånget — utan Redigeras af Sophie mottagas med långt.
tacksamhet.
LOGOGRYF.
Kommen hit nu allesamman!
Kring mitt tittskåp bilden ring I Jag till allmän fröjd och gamman Nu en stund vill vefva kring.
Se hvad taflor, små och nätta, Som för eder träda fram!
Mycket vore här berätta, Om ej minnet kom på skam.
Se hvad skaror af regenter Och emblemer skådas nu: Drottningar och presidenter, Kejsare och kungar j u l Ifrån söder och från norden, Ifrån öster och från väst — Från hvarenda vrå af jorden Se vi här högboren gäst.
Hvarje tafla har en stämpel Med fixeradt värde på; f i l g Köp en sådan till exempel Och man stiax skall äga då: - S o.
Talisman, som öfvervinner Hvarje gräns och stängsel lätt, _ g ° Vägen till hvart världshörn finner tn?
g Med det sällskap, man den gett.
— CD jf - o ta " Namn man vet på taflan, bara zrt&gt; s » Man på den en stund får se, O öo Eljes skulle det väl vara 52 t-ti c * Riktigt uppåt väggarne.
Namnets typer, som man finner, Blanda se ' n på bästa sätt, Då på nytt man tittskåp vinner, Där man vefvar fram helt lätt: &lt;n S &gt;&lt;i&gt; a Hvad nog bonden marknadsdagen Visat sig i Bacchi blod; Och hvad nog en falsk, förslagen, Tjufven var, med tunga god; Ett af kisses smeknamn många (Många namn har barnet kärt)!
Gammalt mått utaf de långa; Träd som stormar trotsa lärt; Två de värsta pojkfilurer Man i bygden sett bestämdt; I hvad dessa två figurer Lago med hvarandra jämt; Säg hvad kokar stundom mamma, Söt och rar och lockande?
Hvad hon då de små hör stamma, När hon måttligt vill dem ge; Fastän tid utplånar spåren Efter snart sagdt allt man vet, Tar den efter djupa såren Dock ej bort — ja, säg mig det!
Säg mig verb — jämt kastet hela: Presens och imperativ!
Hvad — när kosten råkar fela — Mången spänner hårdt kring lif; Hur till ytan synes mången — • Med ett hjärta, vekt som vax; Hvad helt säkert arma fången Önskade att blifva strax; Halfö, som sitt namn har gifvit — Som man vet — åt blodigt krig; Hvari hvar en arm har blifvit Buren — ja, tro säkert mig!
Hvad af frost som skalder ständigt Slösande ju strös omkring; Hvad en detiktiv behändigt Vet att lägga till allting; Hvad den är, som vet att bära Ringa lott.
förnöjd och glad; Hyddan sin, den låga, kära, Han ej byter — emot hvad?
— Nu jag märker att publiken Börjar bli betänkligt gles; Omild, hör jag, är kritiken, Fast jag mig har pratat hes.
Hvad (en gammal, full af spatten), Bonden af en hästljuf köpt; Hvari han så när med skatten Sedan vid sin hemfärd stöpt; L — a.
CHARAD.
För de många, som här törsta, Har en källa till mitt första PICOTS TVÄTTPULVER » Lessive Phenix » Ö F V E R T R Ä F F A R ALLA ANDRA Ibland k u n d e h o n törsta, tills h o n n ä s t a n icke höll u t längre — m e n hon drack icke.
Om o c h om igen m a n a d e hon fram sin lilla flickas torra, s m a c k a n d e läppar — nej — det var en riktig lisa att törsta.
Och om h o n blefve s j u k!
J a — n o g skulle d e t gå dagar och n ä t t e r o m, i n n a n h o n s ä n d e efter någon läkare, det vore d å säkert.
(Forts.) Klockan s e x om m o r g o n e n voro K n u d s e n s uppe.
H a n n a k o k a d e kaffet o c h Nils b a r u p p kol o c h ved — s e d a n for h a n till staden, och H a n n a satt en stund o c h s å g efter h o n o m, tills h a n försvann b a k o m tomlotten, d ä r h ä s t a r n e b e t a d e o c h g n ä g g a d e i morgonluften.
Hvad det v a r meningslöst att börja p å med alla de h u n d r a h u s h å l l s d e t a l j e r n a — diska, tvätta, sopa r u m m e n, polera spiseln — elda kami- nen — a r b e t a sig trött o c h oförmögen till någonting — b a r a för t v å m ä n n i s k o r — för dem själfva.
Men n å g o n h a d e j u att göra det — j a m e n — hon, — s o m h a d e s å mycket a n n a t!
Det v a r d e gamla t a n k a r n a, s o m döko u p p, och h o n kväfde d e m strax m e d ett bittert rop, ett vredgadt u t b r o t t riktadt mot sig själf — och s å grät h o n.
Nej — a r b e t a tills bloden sprack u t u n d e r n a g l a r n a, d e t v a r j u s t, hvad h o n skulle — h o n h a t a d e att se i en bok.
Hon gled u t och in från v e r a n d a n och till köket, d ä r allting stod s å blankt och i ord- ning s o m i ett k v ä k a r h u s, — h o n plockade och strök p å b o r d d u k e n, r ä t t a d e på b ö c k e r n a — blåste på s m å s a k e r n a — tiden r ä c k t e för- underligt godt til !.
S å j a g a d e s h o n u t i sin öro igen o c h blef sittande p å t r a p p a n m e d h ä n d e r n a i skötet och sorgsen, slapp blick.
Åh Gud — G u d!
Bidrag 189 att göra d e t minsta, minsta m ä r k e — d e t var v ä r r e än något.
Det v ä r k a d e kylande.
Man vänjer sig vid det, — s å h a r det varit med oss m e d, s a d e g r a n n a r n a.
Hon h a t a d e d e n n a t a n k e — att h o n k a n s k e — m e n h o n trodde det icke!
— skulle vänja sig vid det — icke k u n n a hålla sorgen frisk en g å n g!
H a n n a ej k u n d e läsa — h e n n e s h j ä r t a k r y m p t e ofta s a m m a n af ångest, o c h h o n kved sakta.
TVÄTTMEDEL!
Redovisning I d u n s öfver influtna medel till s k o l l o f s k o l o n i.
(Forts.) Transport kr.
380: 80.
L.
Ah.
2: 30; Sten B.
1: —; Emma Andersson, Batum, 7: —; En barnavän 1: —; Anonym, Kalmar Emmaboda, 2: —; Ella, Bibbi, Gösta 1: 50; Kaj 1: —; O. E.
J. och G.
2: —; Barn vän 1: —; J.
E.
D.
2: —; Olof 1: —; S.
B.
5: — • Kbk 4: —; I.
K.
5; —; Några ord från en skolka- teder 6: 60; G — y, Örebro 5: —; Fyra småsyskon, Forsmark 10: —; Einars minne 10: — • Ingrid, Märta och Gösta 8: —; Prenumeranter i Trollhät- tan 20: —: Rhl, Örnsköldsvik 3: —; A.
B., Bygdeå 1:30, I., Mellansel 1: —; fröken H. Enqvist, Bil lingsfors 2: —; J.
H. och J.
R., Robertsfors bruk, Bvgdeå, 2: —; Lilla Ingeg., Grängesberg 2: —; E — a, Vesterås 5: —; H.
S.
G.
H.
4: —; Selma och Arne Mörck, Frånö, 5: —; Lille Axel August, Frövi, 2: 50; S.
Ss., Sundsvall 1: —; G. och E, Sandviken, 2: 25; A., Stockholm, 1: —; S.
E.
G.
3: —.
Summa kr.
506:25.
Innehållsforteekning.
Julia B e c k; af Claes Lundin (med porträtt).
— Rosens lif; efcer Swinburne af Sigrid Elmblad.
— Minnenas skalt; af Emy.
— » Bör kvinnan ha rosträtt? » Londonbref till Idun från Anna Fkelwood-Derby.
— Madame Carnot; af Francois Cowpée.
— Blått b l o d; skiss för Idun af Jane Oernandt.
— Några blad ur Helgeandsholmens historia; tecknade för Idun af Ellen Fries.
— Dåligt l y n n e; af M.
M.
— Ur notisboken.
— En moder; en lifsbild från den nya världen, för Idun af Hilma Ångered Strandberg.
(Forts.) — Tidsfördrif.
En gång strömmat i mitt hela, Fast hon nu har sinat ut.
Och mitt hela har mitt andra Rund på jorden se ' n fått vandra, Låtit sig åt män ' skor dela I parti och i minut.
F. M.
C. PALINDROM.
I din bibel skall du finna Namnet på en trofast kvinna; I sitt sätt hon ^rättfram » var, Likt det ord som du nu har.
Skulle ordet än dig fela, Ej du » omvändtv har mitt hela, Gåtans lösning står då kvar.
IFYLLNINGSGÅTA.
S. d L.
REBUS.
n g E T P O R T 0 — k LÖSNINGAR.
f 1) Under pellen, 2) i almanackan, 3) på fatet, 4) på ön Hayti, 5) på vattnet, 0) i munnen.
Begynnelse och slutbokstäfverna bil- da namnet på hvar sin blomma.
Logogryf en: Sanningen; ingen, geni, niga, sen fgen), nesa, ans, sin, Asien, aning, ni, eniga, Agnes, Signe, Annie, Nanni, Ina, Isaj Gina, Nina, Inga, inne, Ane, Agne, Inge, gas, agn, Enna, N a n s e n, is, sinne, anis, sann, sena.
Oharaden: Charadgåtan '.
Majstång.
Parasoll.
CirMqåtan: 1) Calais, 2) Assisi, 3) Lindau, 4) Durham, 5) Emelie, 6) rektor, 7) Oranje, 8) Nevada — Calderon.
DIAMANTGÅTA.
C 1) Bokstaf, 2) till skydd, 3) främ- mande adjectiv, vanligt, 4) lärobok, 5) bedja barnen om, 6) gör lyckan mot den, tom löser denna diamatgåta, 7) bokstaf.
„ „, Klorfritt!
Praktiskt!
Billigt!
23 guldmedaljer Kalla T K. Sifferlogogryfen: Pörte, ölost, tölp, sport, prest, epos, stör, Eros, Leo, pels, petrolös.
Säljes i \ -, J- och J kilo-paket med beskrifning å hvarje paket.
Representant för Sverige: Carl R. Matton, Stockholm.
TALRIKA O M B U D 1 LANDSORTEN.
