# ID: svediakorp-per975
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 23,124
# sentences: 589
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 26 (341) Fredagen den 29 juni 1894.
Prenumerationspris pr å r: Idun ensam kr.
I d u n s M o d e t i d n i n g jämte k o - lorerade p l a n s c h e r » I d u n s Modet, utan kol.
pl.
... &gt; 5: — Byrå: Klara v. K y r k o g a t a 7, 2 tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
4: 50 P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- 3: — anstalter 1 riket.
Bedaktör och FRITHIOF utgifvare: HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Iduns Tryckeri Aktiebolag 7: de årg.
Utglfningstid: Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 ö r e för hvarje p å b ö r j a d!
tiotal stafv.
Lösnummerspris 15 öre (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre pr nonp.-rad.
hvarje helgfri fredag.
Jaquette Westin.
2 et h a r varit v å r a dagar eller åt- minstone vår tid f ö r b e h å l l e t a t t se kvin- nans arbetsfält vidgas i olika riktningar, a t t se h e n n e s u t v ä g a r till s j älff ö r s ö r j n i n g u t s t r ä c - k a s o c h a t t se olika, grenar af mänskligt a r b e t e söka t a g a i an- s p r å k d e af hennes e g e n s k a p e r, s o m fun- nits passande för hvarje branch.
På sådant sätt h a r det skett, a t t kvin- nan i våra dagar fått användning på de mest skilda verksamhetsom- råden och mången g å n g f å t t ä g n a s i g å t sys- selsättningar, som vid första p å s e e n d e före- falla v a r a för h e n n e främmande, och som för en äldre tid m e d m e r a d o g m a t i s k a be- grepp skulle förefallit nästan opassande.
M e n äfven v å r tid k a n n å g o n g å n g träffa kvinnan på arbetsom- r å d e n, d ä r d e n ej v ä n - t a d e a t t finna h e n n e, och det är glädjande om den då kan vara tillräckligt fördomsfri a t t gifva ett erkän- nande åt modet och energien i stället för a t t k l a n d r a den, som brutit isen och b a n a t e n n y f ö r v ä r f s v ä g.
Så- d a n t a r b e t e är sin lön värdt, och äfven o m det sker i tysthet och tillbakadragenhet, är detta intet skäl för att hålla ett rättmä- tigt erkännande till- baka inom den träng- sta bekantskapskret- sen.
E n sådan tillbaka- dragenhet har varit utmärkande för fru J a q u e t t e W e s t i n s verk- samhet, och vi k u n n a f ö l j a k t l i g e n ej a n t a g a, att hennes n a m n skall v a r a k ä n d t för m å n g a bland Iduns läsarinnor.
D å vi i d a g p r e s e n t e r a h e n n e s bild för dem, sker d e t t a för a t t visa fram en kvinna, som till föremål för sitt s t u d i u m gjort en för k v i n n a n så pass främ- mande industri som trävaruhandteringen.
Trävaruhandteringen är en storindustri och h a r — b e h ö f v a vi v ä l säga det — knappast m e r ä n själfva mate- rien gemensam med den husbehofshandte- ring, som med ved- h u g g a r e n och tjänst- flickorna såsom mel- l a n h ä n d e r fyller v å r a kakelugnar och spisar med bränsle.
Träva- r u h a n d t e r i n g e n r ö r sig med s t a n d a r d och ku-
IDUN 202 1894 Den, s o m vill f ö r b ä t t r a allt med e n s, fördärfvar allt.
plockade före mognaden.
Missräkningar äro A. bikmeter och h a r hela v ä r l d s m a r k n a d e n till sin a f s ä t t n i n g s o r t.
M e n j u s t p å g r u n d af d e n n a sin i n t e r n a t i o n e l l a k a r a k t ä r r ö r d e n sig m e d e n r i k e d o m p å t e r m e r och uttryck, som ofta lånats från a n d r a språk, .titt r ä t t s ä t t a sig i n i dessa, d e r a s b e t y - delse och tillämpning är i a l l m ä n h e t ett svårt arbete, och dessa svårigheter blifva för k v i n n a n så m y c k e t större, s o m själfva t r ä v a r u i n d u s t r i e n e g e n t l i g e n ej k a n s ä g a s l ä m n a u t r y m m e för kvinnligt arbete.
F r u W e s t i n ä r e n af d e f å k v i n n o r — k a n - ske den e n d a — s o m satt sig i n i trä- varuindustriens terminologi och kommer- siella förlopp.
U n d e r n ä r a e t t d e c e n n i u m, eller sedan år 1885 h a r h o n deltagit i r e d a k t i o n e n af S v e n s k T r ä v a r u t i d n i n g o c h kvarstår alltjämt såsom en d u g a n d e med- arbetare i d e n s a m m a.
D e n viljekraft, fru W.
lagt i dagen, då h o n sålunda gjort sig h e m m a s t a d d p å e t t för k v i n n a n så ovanligt arbetsområde, är värd att icke s t a n n a u n d a n s k y m d för a t t gifva glans å t a n d r a s l a g af k v i n n l i g t a r b e t e, s o m g ö r a sig m e r a b e m ä r k t a, m e n s o m samti- digt t r a m p a m e r a k ä n d a stigar.
Äfven för dessa m e r a vanliga a r b e t e n h a r fru W.
haft tid och k u n s k a p e r öfriga.
Sin färdighet i de tre språken, franska, tyska och engelska, h a r h o n begagnat till åtskilliga ö f v e r s ä t t n i n g a r af skönlit- t e r ä r a alster.
F r u Westins lefnadssaga företer ej några ovanliga drag.
H o n är född och h a r fått sin u p p f o s t r a n i T y r e s ö p r ä s t g å r d, ej l å n g t f r å n S t o c k h o l m, h v i l k e n i n n e - h a d e s af h e n n e s f a d e r, k y r k o h e r d e n K.
A. Kihlblom.
Såsom ofta är fallet i prästgårdar på landet skedde hennes upp- f o s t r a n h e m m a u n d e r l e d n i n g af m o d e r n, född Helén.
Guvernanter och brödernas lärare bidrogo till h e n n e s u n d e r v i s n i n g i olika ämnen, särskildt i språk, så att h o n vid sexton års ålder t a l a d e de t r e ofvan- nämnda språken.
D e s s a k u n s k a p e r full- komnade hon ytterligare i Stockholm, dels u n d e r studier, dels u n d e r deras prak- tiska användande.
1 det kvinnliga arbetets utvecklings- k e d j a s p e l a r fru W: s s y s s e l s ä t t n i n g ej n å g o n starkt i n g r i p a n d e roll, d å k v i n n o r endast u n d a n t a g s v i s k o m m a i tillfälle a t t ä g n a sig å t a r b e t e n af d e t t a slag, m e n d e n h a r, t e o r e t i s k t t a g e t, ej r i n g a b e t y - delse s å s o m e n b e s t ä m d u t v i d g n i n g af det kvinnliga arbetsfältet.
B H. V. ^ademoiselle Stockholm.
pälsverk svept jag såg dig skrida så kyligt lugn mig jämt förbi; det var som fanns cj vid din sida ett rum för sol och fantasi.
?Det afundsjuka floret höljde de anletsdrag, jag älskat så, och ingen enda Hick mig följde ur sammetslena ögon Må.
förnämt den lilla foten rörde den asfalttäckta trottoar, och stolt ditt paraply du förde som det en kungaspira var.
Ve den, som sig att ve den, som hyst en att någon gäng ditt och gjort allt galet, närma vågat, tanke hlott, hjärta lågat som det fått.
^Det vintern var, som tvånget lade, som snörde dig i etikett, ty klart för mig jag alltid hade: hon och naturen äro ett.
Qvten nu, när sommarsol förgyller hvart strå, hvar t blad den träffar på- dcn också nu ditt hjärta fyller, och eld få dina ögon då.
C^Lu är till fjäril om du danad, och ur ditt pälsverk flugen ut din fägring blir en aldrig anad, om också du var skön förut.
5y " w känner jag min härskarinna • i lluslif och i sommarhatt förförisk såsom ingen kvinna — välkommen dårskap, köld godnatt!
Glömmen ej ATT OFÖRTÖFVADT FÖRNYA P R E N U M E R A T I O N E N FÖR DET SENARE HALFÅRET!
U N D E R DETTA S E - NARE HALFÅR UTDELAS GRATIS TILL ALLA P R E - N U M E R A N T E R T V Ä N N E RIKT ILLUSTRERADE P R A K T - N U M M E R, N Ä M L I G E N I JULI ETT F E S T N U M M E R M E D ANLEDNING AF » S E S S A N S » SILFVERBRÖLLOP OCH I D E C E M B E R DET INNEHÅLLSRIKA J U L N U M - RET, S O M I ÅR BLIR BETYDLIGT ELEGANTARE Ä N VANLIGT.
" Och där du stödd mot parasollet på vaktparadens hvirflar hör, du liknar, ' Venus själf, det trollet, som dödar eller lyckliggör.
Daniel Fallström.
de sanningar, Lamartine.
Öfveransträngning oeh valfrihet.
\ in dessa t v ä n n e b r ä n n a n d e p e d a g o g i s k a frågor för d a g e n h a r rektor K.
E.
P a l m g r e n i sin redogörelse för nyss afslutade läsår i Palmgrenska Samskolan i S t o c k h o l m skrifvit en m y c k e t intressant och beaktansvärd uppsats.
R e k t o r P a l m g r e n h a r sedan g a m m a l t den goda v a n a n, a t t så godt som hvarje år in- flicka i sin skolredogörelse en a f h a n d l i n g, som berör n å g o t pedagogiskt spörsmål, och h a n gör detta p å ett l ä t t och a n g e n ä m t sätt, u t a n a t t därför h v a r k e n vikten eller s k ä r p a n af h a n s ord förringas.
R e d a n 1 8 7 9 u t k o m h a n s a f h a n d l i n g » Om h a n d a r b e t e t s och slöjdens be- tydelse för u p p f o s t r a n », och h a n fastslog där- med med ens dessa discipliners r e n t pedago- g i s k a betydelse.
V i erinra v i d a r e om h a u s u p p s a t s e r om » V a l f r i h e t e n », om » S a m u p p - f o s t r a n », » O m s å n g och s å n g u n d e r v i s n i n g », » O m u n d e r v i s n i n g e n i lefvande s p r å k » m. fl.
A l l m ä n t b e k a n t torde v a r a, hvilket inflytande dessa skrifter haft p å u p p f a t t n i n g e n af om- h a n d l a d e frågor.
D e n n u föreliggande redogörelsen ä r om möjligt ä n l ä r o r i k a r e ä n de o m n ä m n d a.
D e n ä r l ä r o r i k i synnerhet fcr föräldrar och u p p - fostrare.
R ö r a n d e den n u p å d a g o r d n i n g e n stående frågan om öfveransträngningen för- n e k a r r e k t o r P a l m g r e n icke, a t t öfveransträng- n i n g kan förekomma.
H a n säger dock, » att den d r a b b a r m y c k e t sällan den flitige och b e - gåfvade lärjungen, oftare den flitige-sjuklige eller flitige-obegåfvade lärjungen.
M e n äfven den l a t e och tidsförsumlige lärjungen k a n u t - s ä t t a s för öfveransträngning.
Rektor Palm- gren säger om s i s t n ä m n d e l ä r j u n g a r: » Försumlighet och lättja, vare sig de härflyta från lärjungen själf eller från dem, som hafva hans vård sig anförtrodd, få ofta gälla som öfveran- strängning eller dålig begåfning; men den lärjunge, som Jider af så beskaffad öfveransträngning, af- passar sitt arbete icke efter dess natur och svå- righet, utan efter sina nöjen och förströelser, och först efter att åt dem hafva offrat sin tid och sina krafter går han trött och olustig under nattens eftertimmar till sitt arbete för att ej med allt för stor skam bestå i dagsarbetet i skolan.
Afpassar han åter hemarbetet — ty det är väl därvidlag som hufvudsakligaste öfveransträngningen före- kommer — år efter år efter arbetets natur och mängd för hvarje dag och efter lärarnes anvis- ningar, så torde han i regeln icke kunna klaga öfver för mycket hemarbete; men då nu, såsom ofta är fallet, skolans hemarbete af flera af våra gossar ställes tillbaka för nöjen och förströelser af mångahanda slag, för att icke tala om ren lättja, så inträffar, att det hemarbete, som i be- kvämlighet och ro kunde af gossen fullbordats emellan kl. 5 — 7 på aftonen, måste för teaterbe- sökets eller någon bjudnings skull framflyttas till kl. 11, 12 eller 1 på natten.
Då inträder öfver- ansträngning, ty nattens ro och hvila beröfvas den lärjungen.
Men hvems är skulden härtill?
Sä- kert är, att flere gossar gå förlorade här i lifvet genom försumlighet, brist på flit och ' daglig om- tanke än genom öfveransträngning i skolan.
Huru ofta får man ej höra det talet: » min gosse har så svårt för att läsa »; men vanligtvis har gossen ej så » svårt för att läsa » som svårt för att vara uppmärksam, flitig, ihärdig och aktsam om tiden.
Detta tal om » svårt för att läsa » börjar allt mer och mer användas, så snart en gosse genom bri- stande flit och arbete icke kommer fort i skolan;
1894 IDUN men enligt min erfarenhet är detta tal i många H a n y r k a r, a t t l ä k a r n e skola ställa sina h y - fall blott och bart en lättjans Ijufligastc och be- gieniska fordringar äfven utanför skolan, till kvämaste dunkudde.
På den slumrar icke blott lärjungen själf in, utan ock föräldrar och anhöriga; hem och f ö r ä l d r a r och den v å r d dessa s k ä n k a D e t ensidiga på- och bekvämt är det otvifvelaktigt, då man brustit sina barn u n d e r skoltiden.
i flit, ihärdighet, omtanke och dagligt öfvervakande ståendet, a t t skolan ä r orsaken till b a r n e n s och skolarbetet därför misslyckas eller måste af- a l l a l i d a n d e n u n d e r skoltiden ä r orättvist.
brytas, att kasta skulden icke på egeu försum- melse, utan antingen på skolan, som ställer allt H a n citerar följande y t t r a n d e af en l ä k a r e för stora fordringar på lärjungen, eller på Vår i r ö r a n d e s k o l h ä l s a n: » Till dessa förhållanden Herre, som så illa utrustat den stackars gossen. » måste s k o l a n förr eller senare l ä r a sig a t t t a g a h ä n s y n », men tillägger: » till dessa för- Den flitige-sjuklige eller flitige-obegåfvade h å l l a n d e n m å s t e skolan, föräldrarne och lä- öfveranstränges oftare, men rektor P a l m g r e n karne förr eller senare l ä r a sig a t t t a g a hän- anser skulden härför d r a b b a icke blott sko- syn, ty eljes blir all v å r sträfvan a t t före- l a n och dess för s å d a n a lärjungar icke af- k o m m a öfveransträngningen fåfäng. » passade fordringar u t a n ock hemmet, som i R ö r a n d e h e m m e t s tillsyn öfver b a r n e n gör a l l m ä n h e t ställer allt för h ö g a fordringar p å berättigade jäm- sina barn, och h a n anser a t t ö v e r a n s t r ä n g - rektor P a l m g r e n följande förelse: ningen öfver hufvud beror och härflyter l i k a » I allmänhet ställer man på flickan både i hem- m y c k e t från bristande daglig o m v å r d n a d om met och i viss mån utanför hemmet större for- barnen i h e m m e n u n d e r skoltiden som från dringar på ordentlighet, arbetsamhet och omtanke skolans allt för stora fordringar och m e n a r, än på gossen.
Huru mången gosse får väl » hjälpa att den aldrig k a n häfvas u t a n s k o l a n s och till » i hemmet, huru mången tvingas väl att hafva hemmets g e m e n s a m m a m e d v e r k a n.
H a n fram- omtanke och ordning på sina böcker, kläder, sko- don m. m.!
Huru ofta tillåta vi en förseelse af ställer i s a m b a n d h ä r m e d n å g r a högst b e a k - gossen oanmärkt passera, under det vi fördöma t a n s v ä r d a frågor till f ö r ä l d r a r n e.
samma förseelse hos flickan!
Gossarne blifva hos oss allt för mycket observerade, betjänade och » Öfva vi föräldrar », frågar han, » öfver våra barn urskuldade, och detta inverkar menligt på många den trägna tillsyn, som är af nöden, då vi veta af dem, då de på egen hand skola visa flit, ord- att skollifeet ställer och måste ställa större for- ning, ihärdighet och sedighet i skolan.
Men, in- dringar pä deras uppförande, hälsa och krafter än vändes ofta, » man får ju ej räkna så noga med hemlifvet, och äro vi i allmänhet på det klara med en gosse ».
Jo, svarar jag, minst lika noga som att våra barn, fordra mera omsorg, mera vård och vi räkna med våra flickor.
Med dem räkna vi intresse från vår sida, sedan de inträdt i skolan, ännu dess bättre noga i de flesta hem.
Säkert eller anse vi oss icke fast mera genom barnens är, att vore vi föräldrar ständigt lika nogräknade skolgång befriade från en hel del omsorger, som i allt med våra gossar, äfven från deras spädaste vi utan berättigande och betänkande anse tillhöra år, med deras hemlif och utelif, som vi äro med skolan?
Fästa vi, då vi bedöma skolans verksam- våra flickor, så skulle detta aktgifvande och dessa het och inflytande på våra barn, tillbörligt afse- större fordringar välgörande inverka på gossens ende på deras utveckling, begåfning, hälsa o. s. v.?
framtida lif och arbete och säkerligen bespara Ställa vi icke tidtals allt för stora fordringar på mången far och mången mor sorgen att, kanske våra barn, och förleda oss icke emellanåt andra mot bättre vetande, anföra sonens överansträng- barns framsteg eller egen högfärd, afundsjuka o. ning, dåliga begåfning eller andra dylika svep- d. att fordra samma framsteg af våra egna barn, skäl såsom orsak till hans stillastående i skolan.
ehuru de måhända sakna både begåfning och Till flit och daglig omtanke om sina plikter bör krafter att gå lika fort fram i skolan som dessa?
gossen tillhållas och vänjas från sin första skol- Veta vi, huru lång tid åtgår till hemarbetet för dag till den sista — icke ryckets, då det gått illa hvarje dag?
Se vi till, att sällskapslifvet, vårt för honom, utan oafbrutet.
När den dag kommer, eget eller barnens, ej tager allt för stor tid i an- då vi ställa samma fordringar på gossar som på språk, att teater-, bal- och sport-lifvet icke uttröt- flickor, då vi anse, att hvad som passar eller icke tar barnen, att barnens nöjen och förströelser stå passar för en flicka, ej heller gör det för en gosse, i harmoni med de fordringar, lifvet ställer på dem, när den dag kommer, då skall antalet s. k. obe- sedan vi insatt dem i skola, och se vi till, att gåfvade gossar i våra skolor reduceras till ett dessa nöjen icke inkräkta på våra barns nödiga fåtal mot hvad nu är fallet.
— Plikten först, nöjet hvilotid?
Äro vi nogräknade med barnens sömn, i andra rummet! » föda, kläder?
Se vi till, att barnen under hemar- betet iakttaga riktig kroppsställning, hafva tillräck- Medlet a t t förebygga öfveransträngningen lig, lagom och god belysning, hvarken för stark eller för svag och från rätt sida, se vi till, att öf- anser r e k t o r P a l m g r e n ligga d ä r u t i, a t t sko- verläsning, skrifning m. m. går raskt undan och l a n ö p p n a r sin s l u t n a k r e t s för föräldrarne på så knapp tid som möjligt är, att barnen ej och l ä m n a r dessa tillfälle a t t d e l t a g a i be- » sitta och hänga öfver boken » och därigenom s t ä m m a n d e r ä t t e n öfver d e r a s b a r n s v ä l och uttänja påläsningstiden utan nytta för studierna, men till skada för kroppen?
Se vi till, att våra framtid, a t t a n s v a r e t delas af s k o l a n och hem- barn på sundaste sätt använda sin lediga tid till met, med a n d r a ord a t t valfrihet i afseende vistande ute i friska luften åtminstone någon på inom hvarje klass f ö r e k o m m a n d e l ä s ä m n e n timme hvarje dag?
Söka vi på lämpligt sätt af- Efter hålla dem från bruket af spritvaror och tobak?
Be- införes i v å r a undervisningsanstalter.
söka vi åtminstone någon gång den skola, där våra a t t hafva o m t a l a t, h u r u valfriheten u n d e r ader- barn större delen af året vistas för att se och iakttaga ton år t i l l ä m p a t s i S a m s k o l a n, u t v e c k l a r h a n både dem och lärarne, samtala och rådgöra vi sina å s i k t e r om valfrihetens b e r ä t t i g a n d e, dess med de senare om våra barns väl, anlag och fel, följa vi de råd och anvisningar, som de gifva?
h ä l s o s a m m a inflytande för l ä r j u n g a r, för sko- Känna vi ens till utseendet de lärare, åt hvilka lan och för h e l a lifvet s a m t möjligheten af vi anförtrott vården af det käraste vi äga?
Huru en s å d a n valfrihets införande i v å r a a l l m ä n n a uppfatta vi barnens bestraffningar, betyg, anmärk- läroverk och flickskolor, u t a n a t t därför be- ningar?
Tillse vi att barnen använda sina långa ferier på bästa sätt, så att feriearbetet något kunde stående s k o l o r d n i n g eller s c h e m a t a behöfva underlätta terminsarbetet?
Iakttaga vi nödig och f ö r ä n d r a s.
tillbörlig försiktighet, då vi i barnens närvaro tala D e t s k u l l e föra oss för l å n g t a t t följa rek- om skolan och dess lärare?
Äro vi alltid fullt sanningsenliga i våra uppgifter, då vi i afseende tor P a l m g r e n i h a n s l ä r o r i k a och intressanta på barnens skolarbete och hälsa rådfråga läka- u t v e c k l i n g af d e t t a ä m n e.
V i h ä n v i s a i d e t t a ren? » afseende v å r a intresserade l ä s a r i n n o r till P a l m - g r e n s k a S a m s k o l a n s senaste årsredogörelse, I det n ä r m a s t e s a m m a frågor anser r e k t o r h v i l k e n gratis u t d e l a s genom C.
E.
F r i t z e ' s P a l m g r e n k u n n a och böra ställas äfven till k. hofbokhandel h ä r s t ä d e s.
l ä k a r n e och anställer med dem, därvid begag- n a n d e sig af deras egna u t t a l a n d e n, en liten räfst, i det h a n p å p e k a r a t t stora skäl torde v a r a, a t t l ä k a r n e, innan de alldeles kritiklöst b r y t a stafven öfver skolarbetet, noggrant borde u n d e r s ö k a barnens b å d e hemlif och skollif.
* 9£s&gt; Samlen namn under adressen till kronprin- sessan Lovisa, Carl XV:s dotter!
203 JVEagdalena Rudenschöld.
Ett hundraårsminne.
För Idun tecknadt af G e o r g Nordensvan.
(Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
D e n sista a k t e n i A r m f e l t s k a högmålspro- cessen återstod ä n n u.
D e u bestod i — u p p - h ä f v a n d e t af domen och de d ö m d a s u p p r ä t - telse.
A r 1 7 9 4 hade konspirationen utmålats som fördärflig för Sveriges r i k e, och rätte- g å n g s h a n d l i n g a r n a h a d e f ö r k l a r a t sig s a k n a u t t r y c k för dessa » oerhörda och b o t t e n l ö s a nedrigheter och förräderier ».
T r e å r därefter k u n d e grefvinnan A r m f e l t skrifva till sin m a k e, a t t » ingen i Sverige, a l l r a m i n s t k o - n u n g e n, trodde n u m e r a a t t något verkligt brott varit å bane. » O m d e t h e l a ej vore så y n k l i g t och så sorgligt, så vore det e n d a s t löjligt, en verk- lig politisk t r a g i k o m e d i.
G u s t a f den fjärde A d o l f h a d e n u själf t i l l t r ä d t regeringen, R e u t e r h o l m v a r en fallen storhet, och den a l l m ä n n a opinionen v å g a d e n u se g u s t a v i a n e r n a i en helt a n n a n belys- n i n g än p å den tid, d å hertigen och h a n s storvizir d a r r a d e af fruktan för a t t bli m a - k a d e bort ifrån m a k t e n s t i n n a r.
N u s t r ö k m a n ogeneradt ett streck öfver det som va- rit, A r m f e l t s d o m a r e m å s t e se den m a n, de d ö m t till döden, å t e r i n s a t t i sina värdigheter, hertigen träffade honom vid hofvet p å Stock- holms slott, s å g o n å d i g ut, men måste t å l a hans därvaro.
M a g d a l e n a R u d e n s c h ö l d h a d e blifvit be- n å d a d redan fem år, i n n a n Armfelt fick åter- k o m m a till h e m l a n d e t.
V i d m i d s o m m a r t i d e n 179G fördes hon från fängelset till sin g a m l a moders h u s och därifrån p å en k r o n j a k t till G o t l a n d, d ä r hon fått ett litet h e m m a n som present.
P r i n s e s s a n Sofia A l b e r t i n a försåg h e n n e med en » både a n s t ä n d i g och tillräcklig matsäck » j ä m t e viner och likörer.
Afven silfver, linne, h u s g e r å d erhöll h o n — som det hviskades på k o n u n g e n s b e k o s t n a d.
H o n v a r ej mer ä n trettio år g a m m a l och h a d e ä n n u m å n g a å r a t t lefva.
F ö r hennes minne h a d e d e t varit v ä l, om hon n u k u n n a t försvinna i g l ö m s k a, om eftervärlden ej fått v e t a n å g o t om hennes vidare öden.
N a m n e t M a g d a l e n a R u d e n s c h ö l d tillhör n u ej l ä n g r e den politiska historien — men i de följande årens s k v a l l e r k r ö n i k o r förekom- mer d e t t y v ä r r flere gånger.
När Arm- felt å t e r k o m till Sverige 1 8 0 1, h a d e h o n gjort sig omöjlig i societeten och f ö r v e r k a t de sympatier, m å n g e n ä n n u efter hennes fän- gelsetid visat henne.
H o n h a d e i n g å t t en förbindelse m e d en m a n, som ej tillhörde hennes stånd, » en sin domestik, en u n g, r a s k och v a c k e r gosse ».
D e t samtiden f ö r e b r å d d e h e n n e, v a r hennes » oförsiktighet », hennes r i n g a k t n i n g för den y t t r e a n s t ä n d i g h e t e n, den s i m p l a s m a k, valet af vän visade.
E f t e r a t t h a blifvit b o r t v i s a d u r sin moders h u s och sedan den r e s p e k t a b l a u m g ä n g e s k r e t s, som dittills s t å t t h e n n e öppen, s t ä n g t sina d ö r r a r för henne, lefde hon t i l l s a m m a n med sin äl- s k a r e i S t o c k h o l m l å n g t b o r t a p å Söder.
N u v a r hon ohjälpligt sjunken i socialt och m o r a l i s k t hänseende.
D e t t a v a r ej en » inclination », som societeten k u n d e b l u n d a för eller affärda med ett epigram, d e t t a v a r ej fjärilslif, det v a r förnedring.
N ä r A r m f e l t v a r i S t o c k h o l m, ville han ej träffa henne.
H e n n e s olycka h a d e g å t t honom djupt till sinnes, och h a n h v a r k e n k u n d e el-
204 IDUN ler ville öfverskyla den d r y g a a n d e l, h a n själf h a d e i hennes olyckor.
H a n gjorde emellertid h v a d h a n k u n d e för a t t f ö r b ä t t r a hennes lefnadsvillkor.
Med ett å r l i g t u n d e r h å l l af honom — hon fick sedan u n d e r h å l l äfven från k u n g a h u s e t — l ä m n a d e hon Sverige 1 8 0 1 i afsikt a t t b o s ä t t a sig i Frankrike.
D ä r v a r likväl för d y r t för henne, h o n slog sig i stället ned i Schveiz, d ä r h o n en tid vistades hos m a d a m e S t a e l, den r y k t b a r a författarinnan.
H o n å t e r k o m först flere å r därefter till Sverige och b o d d e sedan mesta- dels hos sin broder p å l a n d e t.
» D e t finnes olyckor, som förnedra och för- s l ö a », h a d e A r m f e l t skrifvit till sin h u s t r u, d å h a n h ö r t om » den s t a c k a r s Malins » för- nedringstillstånd p å den tid, d å hon lefde f ö r a k t a d och i fattigdom.
D e få bref af hennes h a n d, som finnas k v a r fråu d e t senare skedet af hennes lefnad, visa l i k v ä l i n g a spår af slöhet eller af simpelhet i k ä n s l a eller u t - t r y c k, tvärtom visa de b å d e v a k e n blick och lifiigt intresse för det, som omger henne, o c h de äro skrifna med en finhet och ett b e h a g, som p å m i n n e r om h v a d h o n varit u n d e r den sorglösa tid, d å allt log och l e k t e o m k r i n g henne.
H e n n e s å r 1 8 1 6 skrifna, h e l t k o r t f a t t a d e skildring af » De m ä r k v ä r d i g a s t e åren i min lefnad » — t r y c k t a i R i d d e r s t a d s » G ö m d t ä r icke g l ö m d t » — visa h e n n e som den ånger- fulla, öfver lifvets s t o r m a r k o m n a k v i n n a n, som begråter sin u n g d o m s förvillelser och vädjar till eftervärldens m e d l i d a n d e genom a t t b e r ä t t a om sina pröfningar och sin ofärd.
H o n s ä g e r sig n u m e r a ä l s k a e n s a m h e t och afsky » onödiga och t o m m a s ä l l s k a p e r », » den ytliga glädtigheten » ä r n u f r ä m m a n d e för hennes hjärta.
E n af hennes för d e t t a friare, Skjölde- b r a n d, sökte u p p henne, d å hon p å g a m l a d a g a r åter flyttat till S t o c k h o l m.
H a n säger sig aldrig h a k u n n a t föreställa sig, a t t en m ä n n i s k a k u n d e så f ö r v a n d l a s.
» E n liten g u m m a, som h v a r k e n i röst eller sätt e r i n r a d e om den förtjusande skönheten i det forna hofvet, mötte h o n o m och t a l a d e obetydligt om obetydligheter. » M a g d a l e n a R u d e n s c h ö l d h a d e öfverlefvat sig själf.
H o n afled den 5 m a r s 1 8 2 3, 5 7 å r g a m m a l, och begrofs i sin faders g r a f u n - der K l a r a k y r k a.
* H e n n e s historia företer i viss m å n e g e n - d o m l i g a likheter med M a r i e G r u b b e s öde — • M a r i e G r u b b e, s k i l d r a d af H.
C.
A n d e r s e n i novellen » H ö n s - g r e t a s familj », och m e d er- k ä n d t m ä s t e r s k a p af J.
P.
J a c o b s e n i h a n s r y k t b a r a r o m a n.
M a r i e G r u b b e, som, en g å n g förmäld med en k o n u n g s broder, s l u t a d e sitt lif som h u s t r u till en f ä r g k a r l och straffange, ä r ej m e r a t r a g i s k än M a g d a l e n a R u d e n - schöld, dotter till en af rikets främsta äd- lingar, en af stjärnorna i ett l y s a n d e hof, h y l l a d af de högst u p p s a t t a m ä n i riket, se- d a n förföljd, d ö m d till v a n ä r a n d e straff, fö- r e m å l för a l l m ä n t m e d l i d a n d e, s e d a n i socialt hänseende återinsatt i sina rättigheter, men ut- stött u r de kretsar, hon tillhört, ä n n u u n g med ett långt, tomt lif framför sig, slutligen död, men d ö m d att ej få g l ö m m a s, a t t förbli före- m å l för eftervärldens nyfikenhet, för dess m e d l i d a n d e eller r i n g a k t n i n g.
M e r än de flesta m ä n n i s k o r k u n d e hon haft orsak att fråga, hvarför hennes öde blef sådant.
H o n skulle tvifvelsutan funnit or- saken till det som h ä n d t i sitt eget s k a p - 1894 till häst, ty de äro utmärkta ryttare.
Deras hus eller kojor äro uppförda af bambu eller lerjord; i hustrurnas rum brinner alltid en eld — hemmets härd förstås — och då någon lyster veta, hur stort antal hustrur en indian äger, spörjes: » Hur många eldar har du? » Som man ser, får en så- dan man ha så mlnga flammor honom lyster, och till på köpet får han — lysa med dem.
Äktenskapen äro omaskerade köp, som afslutas emellan friaren och flickans föräldrar, utan att hon kanske ens har en aning om underhandlin- garna.
Hon gifves i byte emot hästar, får, sadel, sporrar eller dylikt; men om frieriet gått tyst, så nog blir den utsedda bruden i sinom tid väckt till insikt om att hon lefver.
Midt i natten samlar brudgummen sina manliga släktingar omkring sig; de stiga alla till häst, be- väpnade, som om de skulle ut på krigsstig, och sätta af i full karrier till brudens hem.
Här upp- stämmer skaran ett infernaliskt indiantjut; brud- gummen intränger i huset för att hämta sin ut- valda, och hon, som kanske stundom icke vet hvad som är å färde, slår och — biter omkring sig bäst hon förmår, tills hon får vika för öfver- makten.
y » gjprån en ung dam, född och uppfostrad i Chile, Motståndet räknas i hvarje fall henne till he- ILILL.
^ längre besök i Sverige der, [ty den brud som slåss tapprast och bites j JIH-R lärt sig älska detta sina föräldrars foster- värst, anses för den dygdigaste ungmön.
land, har redaktionen mottagit följande bref, som Efter slutad strid sätter brudgummen sin brud helt visst bör kunna intressera våra läsarinnor.
framför sig på hästen, och åtföljd af den skrå- » Bland mina angenäma svenska bekantskaper lande brudskaran för han henne till sitt hem, där är Idun en af de främsta, ty hon återkallar i mitt hon kanske först får tillfälle att se, om herr ge- minne så många bilder från Sverige och svenska målen är en yngling eller en gubbe, en fager man förhållanden, hvilka ju i mycket äro olika lifvet eller en anskrämmelig fuling.
härstädes.
Bröllopsfesten räcker till påföljande morgon, Vi skrifva i dag den 9 februari, och just nyss där drickes skarpt, men mest en dryck, som äf- fick jag ett bref från en svensk väninna, som ven vi civiliserade chilenesare tycka om, ty det bland annat talar om en skarp vinter med is och är äkta drufsaft, pressad af de först mogna druf- snö.
vorna; den smakar utmärkt godt, men får njutas Nu vet jag hvad dessa egentligen innebära, ty med stor försiktighet, ty den slår lätt åt hufvu- jag har i Sverige lärt känna monsieur » Kalle Vin- det.
ters » bistra anlete, hvilket förut var mig obekant.
Skulle det nu hända, att herr gemålen icke trif- Ännu minnes jag det intryck, som åsynen af snö ves bra med sin hustru, så kan han återsända på gator och öfver fälten gjorde på mig, som dit- henne till hennes föräldrar, men de varor han tills blott i fjärran sett snöhöljda bergstoppar.
gifvit i byte, behålla de.
Dör hustrun, måste man- Nu kännes det svalkande att tänka på de bländ- nen betala en utfästad summa till hennes föräl- hvita svenska vinterlandskapen, ty här ha vi full drar och släktingar, hvadan förlusten af en hustru sommar.
är för våra goda indianherrar mycket kännbar — Staden Valparaiso är fullproppad med bad- för kassan åtminstone.
gäster, hitkomna från alla hålf och kanter, främst Antagom, att ni, ärade damer och herrar, efter Santiago På våra gator är nu ett sådant vim- en af edra svenska festmiddagar med 10 ä 12 mel af människor, att man endast kan med godt rätter mat, plötsligt biefve försatta till en af våra förråd af tid och tålamod komma till sitt före- chilenska indianbyar; sådant kunde möjligen då sätta mål, ty dessa fina damer och herrar hylla ske » på den numera icke ovanliga » spiritiska vä- valspråket: » Skynda långsamt ».
Detta gäller dock gen », som det ju heter med någon förändring företrädesvis om damerna; herrarne utföra helst i edra frieriannonser.
Byns invånare skulle » på stället marsch », ty de stå i skuggan af mottaga eder vänligt och gästfritt; männen ha husraden och bega — förlåt!
beundra de prome- visserligen något mindre af kläder på sig, än en nerande damernas eleganta, ljusa toaletter och öfverciviliserad baldam: blott en fyrkantig hem- kanske ibland äfven de vackra dräkternas äga väfd ylleschal fästad vid midjan, som en fotsid rinnor.
kjol; men skulle ni fä lust att göra en promenad Klockan 6 på förmiddagen är den moderna värl- tillsammans med en sådan kavaljer eller ni finge dens badtimme; andra badet tages kl. i e. m. se honom ute, kunde ni kanske komma att hem- Undrar just hur det skulle kännas att den föra ett nytt mod på kappor genom att se hur 9 februari taga två bad dagligen vid någon svensk indianen draperar ännu en dylik schal öfver sina skuldror.
Mindre behag skulle ni möjligen finna strand!
Några af oss ha af en af Iduns landsmän, gref- i männens hufvudbonad, en röd näsduk, knuten ve v. Schwerin, lärt den nyttiga simkonsten; här kring det långa, tjocka, svarta håret, däri intet är det sed att bekanta — utan afseende till kön månsken sprider någon ljusning.
Och sist, men — simma tillsammans, rivadan själfva badandet icke sämst, silfversporrar på fötterna.
blir på en gång idrott och sällskapsnöje, och Redan den omständighet, att damerna — i mot- ofta, då vi flockvis tumla om i vågorna, måste sats till männen — vid alla tillfällen hafva klä- jag skratta vid minnet af det, så att säga, affärs- der på hela kroppen, visar, att vi befinna oss hos mässiga sätt, hvarpå mina saltsjöbad undanstöka- » vildar »; damernas örhängen samt hårnålar för- des i de svenska badhusen.
mildra dock intrycket af den ociviliserade smak- Den svenska gymnastiken har många vänner här, riktningen och försonar äfven den mest urringade och nyssnämnde svenske grefve har med glans dam med indianskornas två » mantas », schalar af upptagit sina svenske föregångares verksamhet på samma slag som de, hvilka bäras af männen.
detta område; dessutom förestår han den tyska Indiandamen sammanfäster sin öfre » manta » un- ridklubben samt är fäkt- och gymnastiklärare i der hakan med en silfvernål, hvars hufvud icke chilenska och engelska gymnastklubben, så nog är mindre än ett ordinärt äple.
har den mannen fått arbete tillräckligt.
Undertecknad är den lyckliga ägarinnan till en Helt nyligen anlände äfven en svensk kvinnlig dylik nål, hvilken, utom sitt goda hufvud och kul- gymnast, fröken Hult, hit till Valparaiso.
Hen- turhistoriska värde, äfven äger det, att jag fått nes mål var dock Santiago, där hennes landsmän den af en svensk vän, bosatt i närheten af indi- och mina personliga vänner, herrskapet Billing, anområdet.
Det är eljes svårt att erhålla några föra svenska gymnastikens runor med den äran.
sådana prydnader, ty indianerna äro icke upp- Fröken H. såg äfven ut till att kunna främja det lagda för handel af detta slag.
svenska namnets anseende här ute.
Men förlåt, gästerna ha j u ännu icke blifvit Men hvad säger Iduns redaktion om att föra undfägnade!
den ärade tidskriftens läsarinnor på en liten tripp Behagen I inträda till den där ståtlige mannen!
till våra chilenska indianer?
Det kunde kanske Han skyndar då genast till sin hjord efter ett får, vara roligt att för en liten stund lämna öfverci- sticker ihjäl det i en blink samt låter servera er vilationens råmärken bakom sig och se hur kvin- det varma, rykande blodet i små träskåtar.
Hål- norna ha det bland ett folk, som lefver » tryckt len till godo, det är idel välmening!
intill naturens hulda, leende modersbarm.
» Man kan få se åtskilliga vackra typer bland Vi ha en tämligen lång färd in i landet, innan detta folk; särskildt beundrar jag deras välfor- vi komma till någon indianby; men är lyckan made händer.
De förneka tillvaron af dödliga oss god, torde vi möta en eller flere indianer I sjukdomar, och den allbekanta straffdomen, som lynne, men också i de förhållanden, som om- gifvit henne, den luft hon i n a n d a d e s u n d e r de b e s t ä m m a n d e u t v e c k l i n g s å r e n, de perso- ner, h o n d å kom i beröring med, de seder och t ä n k e s ä t t, som d å h ä r s k a d e, de egen- domliga f ö r h å l l a n d e n, i h v i l k a hon k a s t a d e s in.
V a r hon själf s k u l d till sin ofärd, så h a l i k v ä l a n d r a sin d r y g a andel i d e n n a skuld.
H e n n e s öde och h v a d m a n vet om hennes personlighet ger den för p s y k o l o g i s k a funde- ringar anlagde mycket att t ä n k a på.
En hälsning till Idun från Valparaiso.
n l e n s o m u n &lt; e r
I D U N 1894 efter syndafallet uttalades öfver kvinnan, äger icke tillämpning på dessa svarthåriga Evas dött- rar; ty icke afbryter en indianfru sina dagliga syss- lor för en sådan småsak som ett barns födelse.
Hon bär bara sin » baby&gt; genast ned till en flod, ger iillan ett ordentligt bad, lindar barnet i ylle- bindlar och snör sedan byltet fast vid ett 3 fot långt och 1 fot bredt bräde, samt hänger det hela upp på en vägg eller, om modern arbetar ute, på en trädgren.
Ingenting kan vara enklare.
När modern går ut, tar hon barnbrädet på ryggen, och är hon samtidigt välsignad med två spädare &gt;krabbor », så hänger hon det andra brä det på bröstet, och så: All right!
Som jag redan antydt, förnekar detta naturfolk tillvaron af dödliga sjukdomar, åtminstone hvad dem själfva beträffar.
Indianen dör antingen af ålderdom, eller faller han för vapen, och därmed punkt.
Denna tro har sina betänkliga följder, ty det händer ibland, att någon bland dem dukar under för sjukdom, och då anses han eller hon vara undanröjd genom gift, hvadan det gäller att finna mördarne.
Härvid äro deras spåmän behjälpliga.
Jag måste skratta, då jag under min vistelse i Sverige erfor, att äfven där finnas så kallade » kloka », som upptäcka tjufvar, uppgifva hvilka som kastat sjukdom på människor och boskap o. s. v., ty detta påminde mig om våra indianer.
Här ställer sig dock saken något ohyggligare, ty sedan spåmannen blifvit begåfvad med hästar, smycken o. d., nämner han några namn.
För- sedda med denna angifvelse gå den aflidnes an- höriga till höfdingen " och fordra de förmenta brottslingarnas lif.
Något tvifvel på angifvelsehs sanning lägges icke i dagen, men ett slags råd sammankallas af höfdingen, dom fälles, fyra stora bål upptändes (möjligen är i ett symboliskt tal) och under in- dianfestlighet, med dryckesslag, skratt, skrål och dans, brännas de förmente mördarne.
Om då detta folk icke har någon religion, frå gar kanske någon af Iduns läsarinnor.
Jo bevars, men i likhet med andra hednareligioner utestän- ger den ingalunda grymhet och råa seder.
Indi- anerna tro på » Pillan » (skaparen) samt på några underordnade gudar, t. ex. » Eponemon » (krigsgu- den), » Guecubu » (det ondas gud) och » Moilen » (det godas gud), till hvilka de, i skuggan af ka- nelträd, offra djur, då något inträffar, hvilket fö- refaller indianen som yttringar af gudarnes vrede och misshumör.
Och så lifvet efter detta?
Ja, odödlighetstron är stark hos indianen, men den förflyttar dock icke de aflidnas själar från den här planeten, utan till ett mystiskt berg, som de förlägga midt i oceanen.
— I hopp om, att lduns läsarinnor icke haft allt för tråkigt vid detta lilla besök hos ett naturfolk, bjuder jag dem samtliga på ett eftermiddagsbad bland vår fina societet samt därefter prof på vår högsommars sköna frukter och blommor, allt på den spiritiska vägen, hvilken är så billig för både de inbjudne och inbjudarinnan.
Palma.
205 bara presenter och eleganta adresser.
N å g o n t i n g d y l i k t k a n h ä r ej b l i f r å g a o m.
D e t gifves d o c k e t t e n k e l t sätt, h v a r p å ett stort antal svenska kvinnor vid detta tillfälle s k u l l e k u n n a v a r a m e d o c h be- t y g a H.
K.
H.
sin t i l l g i f v e n h e t o c h vörd- nad.
H ä r n e d a n läses en lyckönskningsadress, afsedd a t t i prydlig utstyrsel tillställas kronprinsessan, och å a n n a t ställe i detta nummer återfinnes en anteckningslista (sammanhängande med romanbiblioteks- a r k e t; b ö r n a t u r l i g t v i s frånskiljas), hvil- k e n N i själf b ö r u n d e r s k r i f v a o c h där- jämte uppmana edra kvinnliga bekanta att underteckna.
S e d a n N i s a m l a t så m å n g a u n d e r s k r i f t e r s o m möjligt, åter- s ä n d e r N i listan till I d u n s Redaktion, Stockholm.
H ä r o r d n a s l i s t o r n a o c h in- b i n d a s p r y d l i g t till en d i g e r v o l y m, i spet- sen för h v i l k e n s ä t t e s e f t e r f ö l j a n d e lyck- ö n s k n i n g s a d r e s s i p r y d l i g t f ä r g t r y c k eller textning: Eders Kongl.
Höghet!
Tjugufem flutit, år hafva i dessa dagar för- sedan det b a n d knöts, som förena- de Eders Kongl.
gemål och på H ö g h e t m e d en samma gång samsläktade folk.
bidrog Då att den folk- käre k o n u n g Carls dotter gick att utbyta det land, nytt som sett h e n n e födas, m o t fädernesland, följdes hon ett till det n y a h e m m e t af d e v a r m a s t e f ö r b ö n e r f r å n ett h e l t folk, h v a r s tillgifvenhet h o n ä g d e i s a m m a g r a d som h e n n e s h ö g a föräldrar.
A t t den kärlek, som då ägnades den u n g a bruden, vi ej oss af med åren förminskats, full tillförsikt E.
K.
H.
t o r d e ock själf bevara m å n g a bevis.
varma som de som följde då hon oss, för med under lycka påstå.
därpå i minnet nyförmälda voro, furstinnan, år sedan lämnade stor begärlighet hafva gångna meddelande om sporda våga S ä k e r t är, a t t lika tjugufem lika de det- t r o välgångsönskningar den åren mottagit henne.
som vi hvarje E.
K.
H:s säll- m a k a och moder har s å l u n d a ej k u n n a t a n n a t ä n p å d e t i n n e r - Till Kronprinsessan leovisas (" åessans ") siffverbröITop.
T ^ ä k e r l i g e n finnes d e t i n g e n s v e n s k k v i n - * * * * n a, s o m ej g ä r n a s k u l l e v i l j a p å n å - g o t s ä t t v i s a k r o n p r i n s e s s a n L o v i s a af D a n m a r k, den folkkäre k o n u n g Carl den femtondes dotter, sin tillgifvenhet och d e l t a g a n d e, då h o n d e n 28 i n s t u n d a n d e j u l i firar s i t t silf v e r b r ö l l o p.
I liflig o c h k ä r h å g k o m s t lefver f u r s t i n n a n ä n n u hos hela det svenska folket, e h u r u kärlekens och pliktens bud anvisat h e n n e ett n y t t f ä d e r n e s l a n d, o c h själf h y s e r h o n å sin sida ä n n u s a m m a v a r m a tillgifvenhet som fordom för det land, d ä r n e « n e s v a g g a stått.
P å silfverbröllopsdagen k o m m e r H e n n e s Kongl.
Höghet naturligtvis att uppvaktas af a l l a m ö j l i g a k o r p o r a t i o n e r o c h d e p u t a - tioner s a m t begåfvas m e d a l l e h a n d a dyr- ligaste glädja hvarje svenskt kvinnohjärta, liksom ock det varma v i d så m å n g a tillfällen Sverige, oss, a t t visat gamla fosterlandet Hvarje intresse E.
K.
H. lagt i dagen för kärleken ännu är besök hos oss h a r s ä k e r l i g e n å ömse sidor befäst det gamla gång det oss, tillfällen haft som vid dessa nen kunna uppfånga H, till ock kärleks- för dem af förmå- en s k y m t af E.
varit en källa till glädje.
det beståndande.
bandet, på samma K.
Det namn, som barnajoller och föräldrakärlek gemen- s a m t s k a p a t, d e t h a r blifvit h e l a d e t sven- ska folkets s m e k n a m n för E.
K.
H, ty i det n a m n e t m ö t t e s k o n u n g e n s och folkets kärlek.
Så länge det n a m n e t lefver — och det skall ä n n u länge och ' särskildt i dessa dagar vara p å allas läppar — så länge lefver ock det svenska folkets kär- l e k till » Sessan ».
de med många anledning komma torde af glädja Vi tro dock, den svenskfödda kvinnor som af som silfverbröllopsdagen a t t se sig h å g k o m m e n dant kärlek, Höghet, e n k l a a d r e s s v a r a e n af anspråkslösaste.
ska och att ägnas Eders Kongl.
denna skall synliga yttringar tillgifvenhet och det furstinnan särskildt af sven- a t t vid ett tillfälle egen t a c k s a m m a bönesuck för de år som gått af veta, mång tusen att så- Hennes följes detta de att svenska kvinnors varma bön, att H a n, som styr våra öden, ännu länge vara måtte medelpunkten liksom hittills moder för delar sin förunna i sitt en föresyn de Henne att eget hem och som m a k a och folk, e m e l l a n h v i l k a hon kärlek.
Värdes mottaga, Eders Kongl.
Höghet, vår underdåniga lyckönskan på silfver- bröllopsdagen, och hålle G u d öfver och E d e r t h u s sin s k y d d a n d e Sverige i juli Eder hand!
1894. älskad ytterligare befästa vänskapen mellan Nor- dens Bland vördnad, Alla, s o m p å f ö r h a n d erhållit del af d e n n a plan, hafva f u n n i t d e n förträfflig och ansett, att en dylik adress borde k u n n a samla tiotusentals namnunderskrifter.
Alla dela ock s a m m a tro som I d u n s utgifvare, nämligen att H e n n e s Kongl.
H ö g h e t skulle k ä n n a sitt h j ä r t a v ä r m d t af en dylik lyckönskningsadress, hvilken med hvarje nytt n a m n skulle medföra en ny hälsning f r å n d e t g a m l a S v e r i g e och visa, a t t m a n vid d e n n a h e n n e s h ö g t i d t ä n k t t y s t a väl- g å n g s ö n s k n i n g a r för h e n n e i allt Sveas land.
H v a d sedan själfva anteckningslistorna beträffar, böra dessa omsorgsfullt aktas, s ä a t t d e ej s k r y n k l a s, n e d f l ä c k a s eller sönderrifvas, ty det är just dessa s a m m a o r i g i n a l l i s t o r, s o m, s e d a n vi l å t i t b o r t s k ä r a den yttersta marginalen, k o m m a a t t fram- lägga för H.
K.
H.
D å N i g å r u t för a t t s a m l a n a m n p å anteckningslistorna, bör Ni taga detta n u m m e r af I d u n m e d E d e r o c h b ä r a d e t h o p r u l l a d t m e d l i s t a n l i g g a n d e i n u t i det-, samma.
D ä r i g e n o m skyddas listan bäst och N i h a r d ä r j ä m t e I d u n till h a n d s för a t t k u n n a v i s a i n n e h å l l e t af a d r e s s e n t i l l kronprinsessan.
N a m n e n böra skrifvas m e d bläck, hvar- vid bör i a k t t a g a s, a t t m a n håller sig i n o m de u p p d r a g n a k o l u m n e r n a, så a t t förnam- n e t (det, h v a r m e d m a n i d a g l i g t t a l be- nämnes) och tillnamnet sättas i vänstra k o l u m n e n samt bostaden och postadressen i den högra.
S k r i f t e n b ö r ej v a r a för k r a f t i g; af p r a k t i s k a skäl h a f v a vi till listorna måst använda samma papper som till romanbiblioteket, hvilket vid alltför k r a f t i g skrift k a n slå i g e n o m.
Alla k v i n n o r öfver konfirmationsåldern h a f v a r ä t t a t t a n t e c k n a sig.
Listorna böra vid återsändandet erhålla så få veck som möjligt.
Vecken u t p l å n a s sedan genom stark pressning.
Senast den 16 juli måste alla listor vara återkomna till redaktionen.
Rask handling är således af nöden.
Och ju flere namn, dess bättre.
I / i taga ock för gifuet, att här en huar med glädje skall gå till verket.
Iduns Hed.
IDUN 206 Ett kapitel om tjänstfolk.
OEKSÅ EN SYNPUNKT.
W||&gt;let h a r l ä n g e varit en e r k ä n d sanning, cSSEÄ " a t t h v a r t v å eller t r e fruar äro för- s a m l a d e, där ä r ock tjänstfolksfrågan p å t a l b l a n d d e m.
S å h a r det alltid varit, så är det ä n n u i dag, och det hela u t m y n n a r i en bitter k l a g a n.
» K a n ni t ä n k a er, min K r i s t i n, den slam- p a n, h a r verkligen.
.
.
» låter det då.
Och å andra sidan: » N i ä r alldeles för e f t e r l å t e n.
.
.
i ert ställe s k u l l e j a g m i n s a n n.
.
.
» etc. S u m m a s u m m a r u m: » J a det ä r d å s a n t och visst, a t t g a m l a tiders p r ä k t i g a och t r o g n a tjänare finnas inte m e r a — det å r en u t d ö d ras.
D e t är helt enkelt omöjligt a t t få en b r a tjänare n u för tiden. » J a g vill, e h u r u j a g d ä r m e d ej ger den a l l m ä n n a klagovisan rätt, g å in p å a t t den g a m l a rasen ä r u t d ö d.
M a n finner ej n u m e r a ö d m j u k a, ä n g l a t å l i g a, oupphörligt n i g a n d e tjän- steflickor, h v i l k a se u p p till sina m a t m ö d r a r som till högre väsen.
V å r tids skolor och uppfostringssystem h a b l a n d den så k a l l a d e lägre befolkningen födt t a n k a r och vyer, om h v i l k a det m o d e r n a tjänstefolkets fäder och m ö d r a r ej h a d e en idé.
U n d e r k l a s s e n, som b e n ä m n i n g e n lyder, h a r p å s e n a r e tider pro- portionsvis gått h a s t i g a r e fram i b i l d n i n g ä n den så k a l l a d e öfverklassen.
R e d a n i och m e d d e t s a m m a den fick l ä r a läsa och skrifva, ö p p n a d e s ett stort fält för dess vetgirighet och själfständiga utveckling.
G e n o m en reg- lementerad och obligatorisk s k o l u n d e r v i s n i n g, genom billig och ofta god; folklitteratur samt, i a l l m ä n h e t sedt, t a c k v a r e den p å b r e d a r e bas f r a m g å e n d e huraauiseringen af vårt sam- hällslif i p o p a l ä r och d e m o k r a t i s k a n d a, h a r d e D n a u n d e r k l a s s, som mest r e k r y t e r a r tjän- stefolket, snabbt höjt sig till en k u l t u r s t å n d - p u n k t, d ä r dess individer fordra och m å s t e fordra en a n n a n b e h a n d l i n g ä n dess före- g å n g a r e i » den g a m l a, goda t i d e n ».
H v a d som u n d e r b y g g n a d e n å s t a d k o m m e r hos gossar, h v a r s a n d l i g a b i l d n i n g n o g till stor del sedermera k a n g å förlorad i grofar- betet p å fältet framträder i sina y t t r i n g a r, a l l r a mest påfallande hos flickan, h v a r s höjda å s k å d n i n g a r äro betingade a f och genom vi- stelsen hos en bildad familj.
J a g tror k n a p p t, a t t m e d v e t a n d e t om större själsodling hos h e n n e a l s t r a r motvilja för husligt arbete, ty s ä r s k i l d t k v i n n a n h a r a f n a t u r e n a n l a g för ordning och renlighet, h v i l k a genom uppfost- r a n ovillkorligen s n a r a r e u t v e c k l a s än under- tryckas.
J a g å t e r k o m m e r n u till den d ä r frun, som a l d r i g k a n finna en tjänstflicka af den g a m l a traditionen.
D e n n a fru borde besinna, a t t j u b ä t t r e uppfostran en t j ä n a r i n n a fått, dess fortare k ä n n e r h o n, och dess mer såras h o n af den k o r t a affärdande ton, medelst h v i l k e n m å n g a h u s m ö d r a r s ö k a gifva sig skenet af större vikt och anseende.
D e gifva sina be- fallningar ideligen, a l d r i g k o r t och tydligt — det vore ej s å r a n d e — u t a n häftigt och hvasst.
Men hvarför skulle ej en h u s m o d e r k u n n a t a l a till sin tjänstflicka som till hvarje an- n a n person?
J o, för visso.
O m vi b e t ä n k a, h u r u stora a n s p r å k ställas p å en tjänarinna, ba vi så mycket större skäl a t t bemöta h e n n e m i l d t och vänligt, som d e n b ä t t r e u n d e r b y g g - n a d hon n u m e r a fått i betydlig m å n s t e g r a t hennes finkänslighet.
Till d e vanliga a n m ä r k n i n g a r n a m o t tjän- stefolket hör d e n, som gäller deras » evinner- liga t a n k l ö s h e t », men — h u r eget!
— m a n fordrar ä n d o c k p å s a m m a g å n g, a t t d e t a n k - löst som m a s k i n e r s k o l a foga sig i en hel del saker.
R i n g k l o c k a n till exempel pinglar väl för tolfte g å n g e n u n d e r dagens l o p p, och jungfrun m å s t e för hvarje g å n g, u t a n hänsyn till h v a d hon h a r för h ä n d e r, k a s t a a l l t å t sidan för a t t stå p å t å för sin h ä r s k a r i n n a.
Sedan får hon s n u b b o r för a t t s o p p a n blifvit v i d b r ä n d och m ö b l e r n a äro o d a m m a d e.
H v e m ä r d å den t a n k l ö s a s t e?
O c h n ä r en n y tjä- n a r i n n a föres in i hushållet, s k a l l den g a m l a tjänarinnan u t a n a t t k n y s t a, foga sig i d e n y a förhållandena, u m g å s rned henne, dela hennes b ä d d k a n s k e etc.
O c h g u d n å d e henne, om hon genom den a l l r a m i n s t a y t t r i n g af personlig motvilja h ä r v i d l a g s k u l l e l ä g g a n å g r a egna t a n k a r i d a g e n.
H ä r m å s t e hon också vara » tanklös ».
D e t m å s t e e r k ä n n a s, a t t hela husets tref n a d och välbefinnande i hög g r a d beror p å tjänstefolkets goda egenskaper.
D ä r f ö r borde m a n alltid också gifva dessa sitt förtjänta pris såsom en u p p m u n t r a n till fortsatt u p p - fyllelse af plikter, h v i l k a eljes blifva odräg- liga s a m t skötas ovilligt och l a m t, allt till husbondfolkets eget förfång.
Därför har husmodern alltid a t t först och främst i a k t t a g a vänlighet mot t j ä n a r i n n a n, om hon s k a l l k u n n a v ä n t a n å g o t m o t s v a r a n d e af h e n n e.
E t t » var så god » eller ett » tack » i förbindelse med äfven den minsta u t r ä t t n i n g, v e r k a r alltid väl- görande.
» V a r god och gif m i g ett glas vatten, M a r i e », säger h u s m o d e r n, och ni k a n vara säker p å, a t t M a r i e icke blott nöjer sig med a t t lydigt och g l a d t uppfylla befallningen, u t a n hon finner alldeles p å egen h a n d, a t t glaset bör serveras p å en b r i c k a eller tallrik.
Men d å frun sträft k o m m e n d e r a r » elda », skall flickan, förargad öfver den fräsiga öfversitta- retonen, s l u n g a vedfånget i k a k e l u g n s s s t e n e n med en skräll, som till äfventyrs ej ä r be- haglig för fruns nerver.
E n billig b e g ä r a n af t j ä n a r i n n a n bör alltid l ä m n a s möjligt gehör, och hon m å likaledes tillåtas a t t någon .gång hafva ett eget intresse, ett eget arbete, som ger h e n n e välbehöflig vederkvickelse i det b e s t ä n d i g a s l ä p e t för a n d r a.
V i d a r e bör m a n aldrig b l a n d a sig för djupt i tjänstfolkets personliga angelägenheter och — h v i l k e t dock ä r så vanligt — t. ex. l å t a dess d r ä k t u n d e r g å en kitslig g r a n s k n i n g, h v a r v i d d e f ö r s k ö n a n d e elementen obevekligt b a n n l y s a s.
D å m a n s k ä n k e r tjänstflickan en k l ä d n i n g, m å m a n välja ett t y g som passar henne, m e n alltid n ä t t och v a c k e r t, för a t t gifva ett e r k ä n n a n d e å t äfven den tjänande systerns a n s p r å k p å prydlighet.
Man går s å l u n d a de oeftergifliga fordringarna hos ung- dom, ett täckt utseende eller en s m u l a med- född fåfänga till mötes p å hafva vägen, och leder d e m med sin egen m e r a u t v e c k l a d e s m a k in i den r ä t t a riktningen.
Öfverdrifvet pedanteri ä r j u alltid skadligt.
E n viss o r d n i n g och tidsindelning måste emellertid finnas, men ett h u s h å l l d ä r allt, ä n d a till rena l a p p r i s a k e r, s k a l l g å efter klock- slag, k a n till slut ej bliiva a n n a t än ett själsdödande m a s k i n e r i.
B a r n m å s t e i all- m ä n h e t uppfostras efter en dylik i det minsta reglerad ordning, men v u x n a personer k ä n n a sig s å r a d e af s m å a k t i g t ö f v e r v a k a n d e, och ett s å d a n t undergräfver framför allt det g o d a för- h å l l a n d e t af tillgifvenhet och förtroende mellan h u s b o n d e och tjänare.
H ä r m e d ä r j a g ock inne p å k a p i t l e t om kontrollen öfver tjänstfolket.
E n god hus- 1894 moder h a r, u t a n a t t det m ä r k s, ögonen öfver- allt och vinner genom sin förtroendefulla o m i s s t ä n k s a m h e t d e ärliga tjänarnes a k t n i n g och t a c k s a m h e t, p å s a m m a g å n g hon alltmer oskadliggör och a f v ä p n a r d e tjufaktiga.
T i l l och med de r e d b a r a s t e m ä n n i s k o r k ä n n a sig icke m a n a d e till o m t a n k e och s p a r s a m h e t, n ä r de v a k t a s som vore de tjufvar.
D å s k ä n k e n ä r olåst, s k a l l en ärlig tjänarinna vida kraf- tigare u n d e r t r y c k a snatteriet, ä n frun i huset med den s t r ä n g a s t e u p p s i k t förmår.
Där misstroendesystemet ä r förhärskande, återstår ingenting a n n a t för husmodern än a t t uteslu- t a n d e lita p å d e n egna kontrollen, hvilken omöjligen k a n r ä c k a till öfverallt.
Men först och sist: höflighet och v i n n a n d e välvilja m o t d e m, som i sin h å r d t b u n d n a ställning gent emot oss stå vapenlösa.
D e t ä r oädelt a t t vilja m o t h å r d h e t och r å h e t t i l l b y t a sig en tvungen ödmjukhet.
Missförstånd och tillfälliga slitningar mellan äfven d e b ä s t a h u s b ö n d e r och de b ä s t a tjä- n a r e torde v ä l a l d r i g k u n n a helt och h å l l e t u n d v i k a s, men j a g tror, a t t största delen af det o n d a skulle med i a k t t a g a n d e af m i n a s m å v ä l m e n t a r å d k u n n a bortrensas eller före- kommas.
D e n d ä r g a m l a rasen, som bestod af trogna, tölpiga, blindt l y d a n d e slafvinnor, ä r visser- ligen u t d ö d.
M e n säkerligen skulle husmöd- r a r n a, om d e ville finna sig tillrätta i den af n y a tidsförhållanden med nödvändighet be- t i n g a d e förändringen inse, a t t en vida bättre » ras » t r ä d t i den förras ställe.
Husmoder.
En jordbrukande kvinna.
• J ^ i f i d sidan af de många kvinnor, hvilka ut V / ' märkt sig inom konstens, litteraturens och i a * ^ människokärlekens områden, och därför blif- vit i denna tidning afbildade och omtalade, är den enkla kvinna jag här skulle vilja beskrifva måhända ej på sin plats; hennes lifsgärning är därtill alltför ringa, hennes ställning alltför obe- märkt.
Hon har dock äfven i bokstaflig mening bidragit till sitt lands odling och är på sitt vis rätt ovanlig, hvarför vi tro, att en teckning af henne icke torde sakna allt intresse.
För 33 år sedan kom hon, redan då 50 år gammal till den plats hon ännu bebor, en plats långt bort i skogen.
Hon började således sin verksamhet här vid en ålder, då för mången hans eller hennes » dagverk er e n d b, eller åtmin stone arbetskraften ej mer är i sin fulla styrka.
Hon arrenderade, jämte sin man, en bit af en kronoallmänning, en obrukad, stenig skogsbacke, fullkomligt obebygd.
Vi använde med afsikt ut- trycket » jämte sin man », ty hustrun har här va- rit den egentligen verkande.
Han, skomakare till yrket och 20 år yngre än hon, ägde ej hennes energi och uthållighet i arbetet, var klen och bröstsjuk och långa tider borta på arbete i sitt yrke.
De uppförde med ringa hjälp sin lilla stu- ga, ladugård och uthus allt så enkelt och primi- tivt som möjligt.
Sedan de röjt och uppodlat en liten bit, gjorde gumman sin första sådd, ett spann säd, som på den på magra jorden afkasta- de så mycket, att hon kunde brygga litet julöl.
Vid allt har gumman själf lagt hand och ut- rättat det mesta.
Själf har hon mer än en gång halmtäekt deras lilla stuga, » men nu orkar jag ej mer och kan ej stå på stegen längre », sade hon förra sommaren.
Själf körde hon efter halm, nära en mil bort och på delvis obanad väg, med sin enda dragare, en oxe, och merendels kom hon sig ej af förrän mot kvällen, då dagens andra sysslor voro undanstökade, och framkom då i » mörkningen » till det ställe, där halmen skulle köpas och där folket af beskedlighet hjälpte hen- ne att få hvad hon önskade; hem hann hon ej förrän mot nattsidan.
Stället ligger förtjusande vackert vid en af Sö- dermanlands många vackra insjöar.
Någon banad väg leder ej dit, och väl en halftimme får man gå genom skogen, för att komma till närmaste gård eller egendom.
Stugan är omgifven af några fruktträd, bärbuskar, rosenbuskar och en hel
IDUN 1894 mängd nu nästan förvildade blommor, hvilka gum- man, så länge hon orkade, med förkärlek ansade.
Stugan, liten och skröplig, innehåller dock tvän- ne små rum och kök, och bakom densamma i dalsänkningen synas de odlade fälten, ett vackert prof af gummans trägna flit.
Säden står tät och böljande på de tre tunnland, som till stor del ge- nom hennes arbete nu äro uppodlade.
I ladugården finnas 2 kor, en oxe och en kviga, för att att ej tala om en enslig höna; de andra har visst räfven tagit.
Båt finns i sjön, och ännu förra sommaren sågos de båda gamla roende i densamma.
Äfven sågs gumman stödd på en käpp (hon är något ofärdig) själf taga upp säden och binda den till kärfvar samt själf taga upp potatisen.
Sina kreatur sköter hon ännu i dag ensam och har förr dagligen hämtat hem dem från skogen om kvällarne.
Nu kan hon ej gå så långt, sedan hon nyligen genom ett fall i ladugården » förlo- rat sitt öga ».
Ett halmstrå inträngde i detsam- ma och skadade det så illa, att hon n u är nä- stan blind.
Tillfrågad om hon ej sökt läkare, förklarade hon, att det ej var godt att vända sig till hvem som helst för ögonen; hade doktor Min- ton * lefvat, hade det varit annat.
Han hade en gång opererat henne, då hon var nära blind, men det var så länge sedan, hon mindes ej en gång när det var.
Ibland äro de båda gamla sjuka, såsom under de senaste vintrarne i influensa, och då få kreaturen knappt någon föda, om ej någon välvillig granne tittar till dem.
När det är för svårt, försöka de att taga ett folk till sig för att hjälpa sig, men det bär sig aldrig i läng- den.
» Hon är kinkig, m å veta, » sade på tal här- om en gumma i trakten, » en blir så, när en blir gammal, och det är väl ej underligt, en blir klen till hälsan och då s å.
.. » Vår gumma ser så gammal ut, att läsaren kan- ske aldrig sett hennes like, åtminstone var detta det intryck vi erforo, då vi för två år sedan gjorde hennes bekantskap.
Hennes ansikte är så hop- fallet och vissnadt och skrynklorna äro så djupa som veck.
Det var dock rätt mycket lif i det- samma, förrän ögat skadades.
Hon är mycket talför och vet att berätta om närliggande lilla egendom, huru där blott fanns en finstuga, när hon först kom till trakten och h u r sjön gick upp långt öfver hvad som nu är åker.
Detta var nog mer än 33 år sedan, men hon har ständigt bott i samma trakt.
Hon är just som litet stolt öfver att herrska- pen besöka hennes stuga och ibland föra med sitt främmande.
Hon förstår ej själf, att hon är ett original i sitt slag och kanske ej heller, att den vackra stigen genom skogen är en angenäm promenad och lagom lång med hennes stuga till mål.
Den ligger så målerisk i kvällsbelysning, med sjön med sina uddar och holmar framför, de vackra fälten i dalsänkningen och skogen och bergen som bakgrund.
Stannar man där en stund, får man höra rätt mycket ur gummans lif och hon lägger sina ord bra.
Tillfrågad, om hon ej hade några barn, svarade hon, att hon väl haft, men alt de voro döda och det tackade hon Gud för, ty nu kunde de ej göra henne sorg.
Att de kunnat utgöra hennes glädje, tycktes hon ej tän- ka på, ej heller att de båda gamla ej skulle stått så ensamma och hjälplösa i sitt lifs afton, om de varit omgifna af barn och kanske barnbarn.
Det är j u bäst att kunna vara nöjd med sin lott, men nog är gummans uppfattning något ovanlig.
Hon berättade äfven, att de betalade 15 kr.
i arrende för platsen.
» Det kan tyckas litet nu, sade gumman », men det var ej litet, när vi togo emot platsen.
Det är också det enda, vi be- tala nu, vi äro utstrukna ur mantalslängden nu, se ' n vi äro så gamla. » Det anses dock ej i trakten, att de äro så utan, som de låta påskina, kansjte hittas där en gång några gömda slantar.
Och nu vilja vi ej längre taga läsarens upp- nppmärksamhet i anspråk, utan säga farväl ät vår lilla gumma, som säkert är tacksam för be söket.
Ii U R NOTISBOKEN.
Lyckönskningsadressen till kronprin- sessan af Danmark, som återfinnes å annat ställe i detta nummer, torde noga observeras.
Äfvenså anteckningslistan.
* Drottningen har för afsigt att samtidigt med konungens afresa från Helsingborg begifva sig till Tullgarn, hvarest H.
M; t ämnar uppehålla sig några * T7&lt; Dog på 60-talet.
„X, „ _ KYtra.
MIL TUR * - » « « M 207 dagar för att sedermera efter en eller annan dags vistelse å Ulriksdal afresa till Norge.
En * • Kronprinsens stipendium, stiftadt af konun- gen att för mogenhetsexamen utdelas åt lärjunge vid Karlstads högre allmänna läroverk samt ut- görande räntan å donerade 4,000 kr., har, enligt N. V. T., denna gång, uppå framställning af biskop Rundgren, blifvit af konungen tilldeladt fröken Anna Grell, som vid mogenhetsexamen därstädes den 12 dennes erhållit mogenhetsbetyget » med beröm godkänd ».
moder.
En lifsbild från den nya världen, för Idun af Hilma Angered Strandberg.
(Forts.) » Det gick å t h j ä r n a n, » h ö r d e h o n n å g o n i, säga.
» Hon h a d e n o g varit sjuk länge — j a f Sadi Carnot, Frankrikes president, har h e r r e G u d, s å v a r d e t m e d S m i t h e n s T o m blifvit mördad.
Det ohyggliga illdådet begicks i också, m e n di gaf h o n o m genast p a r a g o r i c — söndags afton i Lyon, dit presidenten rest för att öppna en utställning, och där han var föremål för en tesked 3 g å n g e r om dagen — o c h s å befolkningens entusiastiska hyllning.
P å hemvägen a m m a d e h o n själf, det ä r b ä t t r e ä n m e d i c i n.
.
.
» från en till hans ära gifven bankett dödades han » Det ä r ett vackert lik, » m e n islåda får medels ett dolkstyng af en anarkist vid namn det h a genast.
Cesario Santo, italienare till börden.
Nidin- Nils K n u d s e n s å g n u sin h u s t r u i d ö r r e n gen skulle hafva sönderslitits af den rasande folkmassan, om ej polisen med kraft ingripit och och s a d e ö m t: fört honom i fängelse.
» Se inte p å d e t, v ä n t a tills i morgon, s å Carnot, hvars presidentskap skulle hafva till- få vi ge det vårt farväl. » ändalupit i december — franska republikens pre- Hon kvidde i trött, t o r r förtviflan.
sidenter väljas nämligen för sju år i sänder — har inlagt ovanskliga förtjänster om sitt lands ut- » Nils, j a g förstår inte — ä r det sant — veckling.
Han var ock i ordets bästa mening s a n t?
B e d d e m gå sin v ä g — kan j a g inte få populär.
Sorgen öfver hans bortgång är därför lika stor som harmen öfver det nidingsdåd, som v a r a e n s a m m e d h e n n e — å h de plåga förorsakade densamma.
För öfrigt måste hvarje mig s å » hjärta känna sig fylldt af deltagande för den mör- Kvinnorna betraktade henne förundrade.
dades efterlefvande maka, som med sina barn så De a n k l a g a d e h e n n e ej för o t a c k s a m h e t, ty oförmodadt och på ett så hemskt sätt beröfvats att hjälpa till vid dödsfall var en själffallen sitt närmaste stöd.
sak, m e n de erforo ett svagt förakt för det Hemmet för bildbara epileptiska barn u t l ä n d s k a element, s o m d e antogo slog d e m på.
Wilhelmsrö öfvertogs den 1 juni af en sty- till m ö t e s.
I d e n n y a världen ä r m a n aldrig relse i Göteborg.
För några år sedan åstadkom u t a n s u n d t förnuft, h u r u d a n a o m s t ä n d i g h e t e r n a fru Ramsay i Göteborg ett sällskap för underhåll af några bland dessa olyckliga, och detta sällskap m å vara, o c h d e iakttogo kritiskt, att fru har nu inom sig utsett en styrelse, hvars ordf. K n u d s e n h a d e » n y c k e r ».
är frih.
Dickson, f. v. Rosen, och vice ordf. borgmä- » Det m å s t e j u göras, » s a d e h r K n u d s e n starinnan Svanberg.
Hemmets verksamhet fort- sakta, » och vi k u n n a inte r e d a oss själfva. » sättes som förut, med fröken Helen Ramsay som Men slutligen blef d e t natt.
Alla voro föreståndarinna.
Fru Ramsay emottager däremot i ett annat hem, tAsylen Tillflykten *, de obildbara, g å n g n a.
L u c k o r n a stodo tillskrufvade, o e h idiotiska, döfstumma eller blinda epileptiska, hvilka h r K n u d s e n låste y t t e r d ö r r e n oeh v ä n d e sig ej annanstädes få något skydd.
Ansökningar för de bildbara epileptiska emottagas hädanefter af om m e d l a m p a n i h a n d.
häradshöfd.
Fr.
Andersson, Göteborg, för de obild- » Ja, n u ä r o vi e n s a m m a, H a n n a — en- bara af fru Ramsay, Wilhelmsrö, Jönköping, samma. » De b r u s t o b å d a i t ung gråt och gingo in Velocipedåkning börjar allt mer och mer i d e t t o m m a, dödstysta h u s e t.
D ä r låg h o n öfvas äfven af damerna såsom en nyttig och an- genäm motion.
Alla velocipeder lämpa sig dock ' så stilla u n d e r d e t hvita lakanet m e d is lagd ej lika bra för dem.
Särskildt lämpliga velocipe- r u n d t ovec De s p r u t t o till — h e n n e s röst der för damerna hafva n u emellertid förts i mark- ljöd ä n n u bland d e m.
naden af hr Obelin, som i veckans nummer an- » Ah Nils, förstod d u, a t t h o n var sjuk, nonserar därom.
skulle d ö, s ä g?
Det s u s a r i mitt hufvud — det ä r j u b a r a n å g r a t i m m a r sedan. » » Jag var s o m förlamad, » s a d e h a n b r u t e t.
» Nu förstår j a g, h u r länge j a g anat det.
N ä r Djurgårdsteatern gaf i tisdags för första gången jag r o p a d e u p p till dig, vet j a g inte, h v a r » Flirtation », lustspel i 3 akter af Harald Molan- j a g fick orden — j a g h a d e ingen redig t a n k e der.
Det är ej ofta m a n bjudes på ett svenskt lustspel, så bra gjordt och så alltigenom under- p å död — död. » hållande och roligt som detta.
Den rutinerade » Ah, j a g klagade öfver — mitt hjerta bri- teaterförfattaren och den grundlige scenkännaren ster — ge mig mitt b a r n, mitt barn. » ha här i förening åstadkommit ett teaterstycke, Hon for o m k r i n g i tröstlös längtan m e d som nog ej så snart kommer att försvinna från tiljan.
» Flirtation » rönte ock på premieren en af- gestalten böjd, m e d h ä n d e r n a u t s t r ä c k t a, o c h gjord framgång.
Härtill bidrog äfven det goda h e n n e s m a k e gick efter och sökte lugna h e n n e och jämna samspelet.
Nästan alla rollinnehafvare i sin famn.
skötte sig förträffligt.
Särskildt torde dock böra Ack, d e r a s kärlek till h v a r a n d r a syntes d e m framhållas fröken Rustan som den vackra, men koketta och impertinenta kassörskan samt h r r i d e n n a stund s o m en vissnad g u b b e s kyliga Byström och Eliason, den förre som en präktig s m e k n i n g.
B a r n e t v a r allt, b a r n e t v a r d e r a s och varmhjärtad flottkapten och den.
senare som h j ä r t a s kärlek.
en hederlig, men enfaldig affärsbracka.
Men äfven de öfriga förtjäna hvar på sitt håll erkännande: fröken Gottschalk som den unga flickan i stycket och fru Eliason som blomsterhandlarens (» affärs- brackans ») snälla och en smula koketta fru; hr Nils K n u d s e n h a d e rest från K ö p e n h a m n de Wahl som en fånigt estetiserande fil.
kandidat med hemliga förväntningar p å en lysande — mycket lyckad!
— och hr Albert Ranft som den sentimentale vinagenten.
Alla skötte sig som framgång i A m e r i k a, d ä r det funnes s å godt sagdt förträffligt.
— Munterheten var hela tiden om praktisk duglighet, m e n så lite teoretisk stor i den fullsatta salongen, och inropningar och intellektuel instinkt.
H a n var känd för följde efter hvarje akt, efter den sista flere, då också rop på författaren hördes.
Denne visade sina goda s p r å k k u n s k a p e r, o c h det v a r icke sig dock ej.
— Vi tillråda en hvar att gå och se u t a n, att h a n h o p p a d e s slå ett stort slag i denna präktiga sommarnöjesbild — stycket spelar den n y a världen.
Men h u r det var eller icke nämligen i våra dagar på ett sommarnöje ute i v a r — efter en flerårig k a m p m å s t e h a n skärgården.
e r k ä n n a sig b e s e g r a d.
Antingen det n u fanns en hel del a n d r a, s o m h a d e lika stor förmåga, 1 * - » fflaPSala Teater och musik.
(Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891.
Vid un- T T M ha„de !.kemiste„ befunne., enl. inU, fullgod.
g A m0 C " 0 NVDAHL &amp; * lj£^ ?^£ \ m
IDUN 208 eller h a n s icke var s å m ä r k v ä r d i g, som h a n trott — eller folk icke u p p s k a t t a d e den — eller h a n h a d e helt enkelt o t u r — lika godt hvilket: Nils K n u d s e n h a d e tillräckligt s u n d t förstånd att inse, att h a n icke skulle k u n n a drifva det längre ä n till ett tarfligt, dagligt bröd.
Han l y c k a d e s få en n å g o r l u n d a stadig befattning som b o k h å l l a r e i en m i n d r e kort- varuaffär, och så eftersände h a n sin fästmö.
Ljust h a d e h a n visst icke u t m å l a t ställningen, m e n H a n n a kom ä n d å m u n t e r och själaglad — h o n fann det t r å n g t h e m m a som m u s i k l ä r a - r i n n a, d e s s u t o m l ä n g t a d e h o n o e r h ö r d t efter Nils, och så stötte h o n j u e m o t öfverallt med sina glödande försvarstal för A m e r i k a och d e s s idéer.
Att försvara A m e r i k a var liksom att försvara Nils, de s m ä l t e s a m m a n till ett b e g r e p p för h e n n e, h o n s å g allting med h a n s ögon, och h o n h a d e en så öfverdrifven r e - spekt för fordringarna i det nya l a n d e t, att i stället för att afkylas öfver sin k ä r e s t a s motigheter, fann h o n det u n d e r b a r t, att h a n k u n d e så d ä r e n s a m och o h u l p e n — i främ- m a n d e land — förtjäna sitt u p p e h ä l l e.
Hon h a d e i sitt stilla sinne aldrig v ä n t a t a n n a t, än att d e skulle svälta och fara illa tillsam- m a n s d ä r u t e — till en början förstås, — m e n h o n h a d e heller aldrig t ä n k t sig a n n a t än en l y s a n d e slutlig u t g å n g — h e m k o m s t m e d solid förmögenhet — Nils omtalad i t i d n i n g a r n a s o m den h å r d t pröfvade, m e n segerrike dansk- a m e r i k a n e n o. s. v. Hon var r o m a n t i s k t an- lagd, och hon p å l a d e lifvet sina e g n a färger.
F ö r s t a tiden gick det också mycket b r a.
De b o d d e inne i s t a d e n i en pension, och H a n n a s fantasi förgyllde tarfligheten och det enformiga lifvet p å d e n s m u t s i g a, s n ö r r ä t a g a t a n, h o n var b e s t ä m d på att b e u n d r a, och Bedigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Jag är det skönaste jorden äger, Ty säg hvad skönare finns än jag!
Hvar finns det värde, mitt öfver väger?
Hvar stod väl någonsin än det slag, Där ej min motpart led nederlag?
Om för en tid jag mig stundom böjer, Och åt min fiende spiran ger, Det skall ej fela — om än det dröjer — Att du på valplatsen stråla ser Mitt sköna, segrande stridsbanér.
Af nio länkar mitt namn jag smider: En gyllne kedja, som slingrar sig Igenom länder och folk och tider Och stiftar frid och upptänder krig, Men fiuns af den blott, som älskar mig.
Se där mitt hela!
Nu kan ni leta Om något annat finns gömdt däri!
Hvem tycker om att en dumbom heta?
Hvad är väl den, som har fått geni?
Hvad lärde lillan, när första gången Hon tog lektion uti artigt skick?
Hur plägar genvägen bli för mången?
Med hvad månn ' bofven ur spelet gick?
Säg hvad bör gumman sin kossa gifva, Om hon skall trifvas och vara snäll?
Hvems rock får Lasse ej sönderrifva, Ty då får Lasse af mamma smäll?
Ett hem för kolera, diamanter Och silkesmaskar och pepparkorn.
Hvad ha ibland gamla snälla tanter?
Hur kallar grefven herr inspektorn?
Hvad goda barn böra alltid vara, Om far och mor än ä ' si och så.
E n rad af flickor, så rysligt rara.
Hvar bör man ej i galoscher gå?
Två kunganamn ifrån sagans tider.
E t t tredje dito, som bars af två.
Osynlig makt som mot mörkret strider, 1894 Nils var öfverlycklig.
Men tiden blef för- skräckligt lång — alla a r b e t a d e som slafvar, b å d e husfolket och de m e d i n a c k o r d e r a d e, gat- lifvet var föga upplifvande, och p å kvällarna var allt m ö r k t och tyst, b o d a r n e s t ä n g d a, d e stora, t o m m a a v e n y e r n a s k u m m a — det fanns ingenting a n n a t än att sitta p å sitt lilla r u m och läsa t i d n i n g a r n a för Nils, som låg och rökte m e d b e n e n u p p k a s t a d e p å b o r d e t ä la y a n k e e — eller o c k s å gå ned i förmaket, där bodflickorna k l i n k a d e valser p å p i a n o t och tisslade m e d h v a r a n d r a i v r å r n a.
De h a d e icke råd att taga n å g o n a n n a n slags inackordering.
Slutligen k u n d e h o n icke hålla ut — hon l ä n g t a d e att få pröfva sina krafter, s a d e hon, att få riktigt t a g uti det amerikanska — det h ä r lifvet h a d e j u inte alls n å g o n k a r a k t ä r.
Och så h y r d e d e h u s e t i Longwood o c h togo möbler p å afbetalning.
Nu blef det nog a n n a t af.
Hon a n s å g sig vara ett u n d e r v e r k af duktighet, h o n k ä n d e en hemlig stolthet vid t a n k e n p å, h u r grann- h u s t r u r n a skulle b e u n d r a h e n n e — de, som k u n d e u p p s k a t t a p r a k t i s k t a r b e t e, o c h som visste — b o r d e veta o c h förstå å t m i n s t o n e — att hon aldrig behöft göra något s å d a n t f ö r u t.
.
.
T ä n k a sig hon — H a n n a K n u d s e n!
— e n s a m om att s k ö t a ett helt h u s och ett s p ä d t b a r n, — koka, sopa, tvätta — brefven hemifrån öfverflödade af u t r o p s t e c k e n och b e k l a g a n d e n och b e r ö m.
.
.
, Särskildt en d a g v a r h o n m y c k e t trött, mycket otålig och n e r v ö s.
Hon satt p å trap- pan med den lilla och följde m e d ögonen v ä r d i n n a n i n ä s t a h u s, en ä l d r e kvinna, som for o m k r i n g som ett torrt skinn — från vin- den till källaren — tog u p p p o t a t i s, v a t t n a d e lommorna — matade hönsen.
.
.
Men bringar ofärd och död också.
Hvad man begagnar, när fisk man metar.
E n nutidsoperas upphofsman.
Ock en som lyckan bland isar letar, Samt hvad förvisst på sin väg han fann.
Ett villkor för oss att kunna njuta Af allt hvad världen har skönt och godt.
Nu tror jag visst jag får lof att sluta Och be er nöjas med hvad ni fått.
Nej, vänta lite '!
Först säg mig bara Hvad för en krydda jag tänker på, Och hvad man alltid bör söka vara, Om man förtroende önskar få.
Ajö, ajö!
— Det var sant, jag min- nes, A Ut kött på jorden är bara hö — Men en beståndsdel däri dock finnes, Som litet segare är.
— Ajö!
- I — ii.
» H u r är d e t n u?
» s a d e g u m m a n förströdt och gjorde n å g r a l e k a n d e miner åt Else.
» Äh, » utstötte H a n n a n e r v ö s t skälfvande — » jag tror verkligen inte, j a g står ut med det h ä r längre — det tar lifvet af mig! » » Hvilket?
! » Den lilla s n a b b a kvinnan v ä n d e sig hastigt om — det låg n å g o t fullt r u s t a d t i t o n e n — som om h o n väl visste, hvad det gällde.
» Hvilket! » H a n n a s h u m ö r i dag v a r s å d a n t, att h o n icke tålde någonting a n n a t än mjuka, v a r m a ord — h o n som b a r sitt öde så tåligt, att det h o t a d e s p r ä n g a bröstet — och s o m u p p e n b a r a d e blott en tusendel däraf!
— » J a g a r b e t a r ihjäl mig — ni skulle h a ett litet b a r n till allt annat, skulle ni se! » Den gamla d a m e n stod med vattenkannan i h a n d och m u n n e n m e d d e hvita l ö s t ä n d e r n a halföppen af m u n t e r h e t.
.
.
» Arbetar.
' » skrattade hon misskundslöst — » a r b e t a r!
Hvad i all världen kan fru K n u d s e n h a att göra om d a g a r n e, det är en sak, vi j ä m t fundera p å — med ett b a r n — och så enkelt h u s h å l l!
Hvad tar frun sig till?
Det d ä r är j u gjordt alltihop på två timmar. » (Forts.) Innehållsförteckning.
Jacquette Westin (med porträtt); af H.
V, — Mademoi- selle S t o c k h o l m; poem af Daniel Fallström, — Överansträng- ning och valfrihet; ur rektor K.
E. Palmgrens årsredogörelse för Palmgrenska Samskolan.
— Magdalena Rudenschöld; ett hundraårsminne, för Idun tecknadt af Georg Nordensvan (slut).
— E n hälsning till Idun frän Valparaiso; af Palma.
— Till kronprinsessan Lovisas (» Sessans ») silfverbröllop.
— E t t kapitel om tjänstfolk; af Rusmoder.
— En jordbrukande k v i n n a; af 1.
— Ur notisboken.
— Teater.
— En moder; en lifsbild från den n y a världen, för Idun af Hilma Angered Strandberg.
(Forts.) — Tidsfördrif.
Mitt tredje armod med sig bär, Men ock i rikedomens här Det har i spetsen klifvit; Mitt fjärde har åt månget: » ack.h Och likaså åt månget: &gt;tack * Den rätta klangen gifvit; I sol ' n mitt femte alltid står, Midtelcirkelns bokstäfver ingå såsom de 8 ordens begynnelsebokstäfver.
Alla orden läsas efter urvisarens gång.
Louise.
Sifferlogogryf.
Men in i månen det ej går; I oljud tar mitt sjätte del, Men ej i sång — det vore fel; Mitt sjunde uti lifvet fått En plats — men det ej döden nått; Du får mitt åttonde, till sist, I elden söka, det är visst, Men icke uti röken.
Mitt hela växlar ofta form, Ar bra i solsken, ej i storm, Till tjänst för fru som fröken.
S.
L.
1 7 4 3 7 6 5 8 3 7 6 8 1 5 4 1 4 2 8 2 15 8 3 7 2 4 5 6 2 1 2 6 1 2 3 4 Kalla Lösningar.
Logogryfen: Korsetten; kor, kors, torsk e l - ler nors, tok, sot, kotte, sten, ost, Ester, rot, ros, ro, sko, kornett, rosett, s e n t, s t e n - tor, tenor, ring, ren, senor, tre.
Qissa: första uti päron göms, icke uti nötter; andra ej i armen glöms, passar ej för fötter; Boston; Charaden: Prokopen: Bo, o s, ost, sto, to, o, ton.
Solstråle.
# Prost, rost, ost, st. Diamantgåtan: Min andra, Mitt Men Mitt Men K. Cirkelgåta.
Ibland du kommer med leende min, Med blommor och grönt invid barmen; Ibland med tårdryck i bägaren din Och krasflorsslöja på armen.
Men hur du än ter dig, välkommen ändå Min ljufliga första, så fager som få.
Charad-gåta.
Bostad.
Maträtt.
Skällsord.
Ei kun til Lyst.
Tjänsteman.
Dikt.
Fisk.
Gud.
Mansnamn.
Skydd.
5 6 7 8: Nutidsmänniska.
Charad.
dess värre, är stel i sitt skick, På bredden ej stor, men på längden; Du märkte den knappt, förrän lyftning den fick, Då sticker den upp öfver mängden.
Men först som min hela den strålar i prakt, När sirad den står under festen som vakt.
S.
L.
2: 3: 1: 3: 3: 8: 4: 8: 5: 8: Siffrorna i denna runda skifva skola ersättas med bokstäfver, så att i den inre cirkeln namnet på en spansk skald uppstår och i de yttre halfcirk- larna 8 ord med följande betydelse: 1) Hamnstad i Frankrike, 2) stiftarens af en andlig orden födelseort, 3) stad vid Bodensjön, 4) stad i England, 5) kvinnonamn, 6) lärd titel, 7) stat i Sydafrika, 8) stat i Nordamerika.
HULT MANS Cacao &amp; Chocolad Bokstafsgåtan: 1) Khokand, 2) Österby, 3) Per, 4) Elbe, 5) Nazareth, 6) Helena, 7) Ar- kiv, 8) Molde, 9) N i l e n — Köpenhamn, Dyre- haven.
Palindromen: Nero — oren.
r e k o m m e n d e r a s s o m d e n b ä s t a och v i t s o r d a s på d e t var- m a s t e af professorerna hrr Joh.
Lang, S e v e d Ribbing, N i l s
