# ID: svediakorp-per974
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 18,694
# sentences: 610
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stoclhnt * *, N:F 25 (340) Prenumerationspris pr ä r: Fredagen den 22 juni 1894.
It.v n i Klara v Kyrkogata 7, 2 tr. Idun e n s a m kr.
5- — A l l m.
telef, e l 47.
I d u n s M o d e t i d u i n g jämte k o - lorerade p l a u s e h e r ... » 4: 60 P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- I d u n s Modet utan kol.
pl.
... • 8: — a n s t a l t e r i riket.
Redaktör och u t g i f v a r e: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas sH.kra.st kl. 2 — 3 R e d a k t i o n s s e k T.
: J.
Charlotte I onsten i våra dagar liknar icke mycket inV konsten i ärhundra- ' " dets midt.
Detta märker man kanske mest på landskapsmålningen, och likväl var det förnäm- ligast denna, som i med- let af adertonhundratalet bröt nya banor och då upp- trädde som en ungdomlig och lifskraftig konst.
F ö r fyrtio år sedan h a d e de svenska landskapsmålarne just frigjort sig från det mörker, där Fahlcrantz förde spiran.
H a n s mörk- bruna grundton hade ut- bytts mot friskare färg, och 1850-talets svenska målare, med Edvard B e r g h i spetsen, ville icke låta sig nöja med det obe- stämda och ungefärliga, som var tillräckligt för det då äldre släktet.
Man fann icke nog att » se na- turen så som den af en himmelsk ande måste å- s k å d a s », hvilket den gam- la kritiken hos oss hade funnit så förtjänstfullt, utan m a n gick u t i na- turen och såg med egna jordiska ögon, äfven om man icke ännu stannade där och fullbordade sin tafla i fria luften.
Adertonhundrafemtiota- lets målare tilltrodde sig icke att, såsom sina före- gångare, återgifva » själfva andan » i en främmande Nordling.
Trhins Tryckeri Aktieholnff 7 de årg.
Utglfnlngstid: .A u i i o i i N pri s: 35 ö r e pr n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 ö r e för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerspris 1 5 öre (lösu: r e u d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre pr uonp.-rad.
hvarje helgfri fredag.
Wahlström.
natur, u t a n att någonsin h a satt sin fot i det lan- det, eller att måla en be- stämd ort, som de aldrig sett.
De trängtade efter sanning, hvarorn företrä- darne aldrig hade bekym- r a t sig, om också san- ningen visst icke fullt uppnåddes.
Hvad de an- sågo för full sanning, be- t r a k t a s nu som något gan- ska konventionelt.
Hvad de förklarade vara » friskt i färgen », kallas nu » brun s å s », och mången käck friluftsmålare i våra da- gar påstår, att det just icke var mycken skillnad mellan Fahlcrantz och E d v a r d Bergh.
Detta är onekligen att göra sig skyldig till stor orättvisa.
Så långt man i vår tid än lämnat det Berghska målningssättet bakom sig, bör man väl därför icke glömma, att det var j u s t detta, som bröt med det gamla och förkonstlade.
E h u r u det nog kan vara sant, att det är större olikhet mel- lan en tafla af E d v a r d Bergh och en rask fri- luftsmålning på 1890-talet än mellan den förra och ett stycke af Fahlcrantz, så står dock hela den nutida landskapsmålnin- gen i Sverige uti tack- samhetsskuld till den Berghska perioden, ty
IDUN 194 H u r ljuft a t t s k å d a i n a t u r e n!
Säll den, s o m däri blicka k a n!
H a n ser i blommorna och djuren E n skrift om världens u p p h o f s m a n.
det var dock denne, som bröt med den gamla slentrianen, och ur den brytningen har det nya och lifskraftiga utvecklat sig.
Men äfven med denna sanning för ögonen måste man medgifva, att landskapsmålningen i våra dagar icke har mycket gemensamt med hvad som målades af Edvard Bergh och hans samtida.
Själfva uppfattningen är annorlunda, målet också olika, och förfaringssättet är him- melsvidt skildt från det, som användes för några årtionden sedan.
Allvar i konsten är åtminstone skrifvet på den nya landskapsmålningens fana, äfven om man skulle fuska litet ibland med uppgiften.
Naturens rättigheter äro erkända och förklarade oantastliga.
Den nutida landskapsmålaren söker fatta naturföreteelserna i deras fulla sanning.
Hau nöjer sig icke med att söka återgifva den lokala karaktären af en viss trakt — • den vårds- lösar han kanske alltför ofta — men sträfvar att samla det flyktiga intrycket af all natur- företeelse till en samfäld verkan, synnerligen genom ljusets trollmakt, för att därmed tränga djupare in i naturens stämningslif.
Sanningen i ton har den nutida landskaps- målaren framför allt för ögonen.
Målerisk skall taflan vara, och därför söker konstnären att ur naturen frigöra ljuset och därmed den stämningsfulla färgen, hvaremot han ej fäster så stor vikt vid formen.
Därigenom inträffar ock, att han icke så mycket bryr sig om hvad han målar, blott han ur sin modell kan fram- locka målerisk verkan.
Om föremålet betyder något i och för sig, är honom likgiltigt, en- dast det tjänar hans måleriska afsikter.
Det är om det ofvan stående jag önskat er- inra såsom en inledning till de rader, som man anmodat mig att skrifva till fröken Charlotte Wahlströms bild, enär denna konstnärinna är just en af våra mest betydande landskapsmå- lare i närvarande tid.
H o n söker icke att göra sin konst gällande genom stora dukar eller med att framställa ämnen, som i och för sig äro af betydenhet.
D e t personliga i hennes konst är alltid ett uttryck för något blygt och till- bakadraget, men icke därför svagt eller otill- räckligt.
D e t ligger tvärtom mycken styrka i hennes färg, men hon älskar företrädesvis att måla lyriska stämningar, när solen sjunker eller när månen är p å uppgående, och dem återger hon varmt och känsligt, till och med poetiskt stämningsfullt.
D e t är i allmänhet naturen i dess ensamhet som hon tolkar på ett tilltalande sätt, oeh hon för oss stundom äfven u t på ödsliga hedar, men i hvilkas torftighet hon för- står att, ntan något angrepp på sanningen, in- lägga ett behag, som fängslar och tilltalar .skönhetssinnet.
Ögat smekes af Charlotte Wahlströms förträffliga färg, som aldrig gör sig skyldig till öf verdrifter åt vare sig det ena eller andra hållet, aldrig är rå och brutal, men kraftig och mättad, ej heller någonsin matt, men fullt harmonisk.
Denna konstnärinnas stora förmåga att se och återgifva det måleriska i naturen har sitt säkra stöd i en pålitlig teknik, men vid be- traktandet af hennes taflor känner man sig icke frestad att för behandlingens förtjänster glömma det som denna behandling skall åstad- 1894 I k ä l l a n s h v i s k n i n g, flodens b r u s n i n g, I daggens prakt, pä blommans skrud, I å s k a n s blixt, i v ä s t a n s susning H a n h ö r och s k å d a r s a m m e Gud.
C. F. Dahlgren.
komma, glädjen öfver den afbildade naturens skönhet.
N u för tiden sätter man annars ofta » fakturen », utarbetningssättet, i främsta rum- met och söker inbilla allmänheten, att man företrädesvis bör söka komma under fund med huru det är gjordt, hvarför också mindre förfarna konstbedömare försöka sig på fam- lande teoretiserande i det egentliga konsthandt- verket, t. ex. om färgens uppläggande på pa- letten och om den skall blandas där eller först när den satts på duken, med mera sådant, hvilket allt borde få öfverlämnas till konst- idkarne själfva, enär det endast drager allmän- hetens uppmärksamhet från hufvudsaken i konst- verket, hvilken obestridligen är det intryck, som taflan åstadkommer, den glädje, hon som fullbordadt arbete skänker oss eller det behag hon väcker.
Med tillgodogörande af alla de förmåner, som en god teknik skänker, men på hvars när- mare analys vi icke behöfva försöka oss, för- står Charlotte Wahlström att på åskådaren öf- verflytta det lefvande intryck, hon själf otvif- velaktigt erfar vid betraktande af naturen, och det är därför man känner sig så behagligt, stämd, då man står framför hennes målningar, och så trygg i denna stämning.
som Théodore Rousseau och Franeois Millet haft sina hemvist.
E j heller få svenska målare ha sökt sina motiv i skogen vid Fontainebleau och långa tider uppehållit sig dels i Barbison, dels i Marlotte, på skogens andra sida.
De motiv, Charlotte Wahlström numera vanligtvis behand- lar, äro dock icke tagna på utländsk mark, utan äkta fosterländska, men hon älskar icke att måla den högnordiska naturen i allmänhet.
Hon h a r visserligen med lika mycken kraft som känsla återgifvit skogsinteriörer och tjärnar på Kolmården, men för det mesta håller hon sig till södra Sveriges milda natur och före- trädesvis Skånes, i hvilken hon plägar till- bringa sina somrar, och med hvilken hon gjort sig allt mera förtrogen.
I dennas framstäl- lande visar hon sig fullt själfständig.
Hvad hon lärt i främmande land har utbildat hen- nes medfödda begåfning och utvecklat hvad hennes svenska lärare hos henne nedlagt, men det har icke förringat värdet af det fosterländ- ska i hennes konstnärsskap.
Claes Lundin.
Midsommarnattsfärd.
Sannolikt h a r Charlotte Wahlström redan ti- digt lärt sig betrakta naturen med denna ömma och hängifna kärlek, som framlyser ur hennes arbeten, men det var dock icke så alldeles tidigt, som hon började göra den fruktbärande i konsten.
Till akademien i Stockholm kom hon senare än flertalet af hennes jämnåriga.
Hon åtnjöt först undervisning i slöjdskolan här, men år 1879 vann hon inträde på Konstakade- mien, och, väl ditkommen, väckte hennes be- gåfning uppmärksamhet, och hennes flit ingaf aktning hos lärare och kamrater.
eD pot oacPien gCaDt v i iPa.
P r i s ä m n e t målade hon ett par gånger och erhöll hvarje gång penningbelöningar.
Tredje gången, det var år 1883, tog hon själfva kung- liga medaljen, den högsta belöning akademien utdelar och som blott få kunna eröfra.
Ä m n e t var Skogigt berglandskap med fors, hvilket Charlotte W a h l s t r ö m behandlade med långt större framgång än man vanligtvis finner hos akademiens elever.
Därmed var också konst- älskarnes u p p m ä r k s a m h e t riktad på den talang- fulla målarinnan.
Ä r e t därpå tilldelades henne ett stipendium på 1,000 kronor och följande år ett på 500 kronor, men akademiens stora resestipendium har hon, ehuru genom kungliga medaljen där- till berättigad, icke kommit i tillfälle att er- hålla.
Detta oaktadt har hon ingalunda för- summat a t t studera i utlandet, väl inseende, att konstnärskapet får sin betydelse först sedan man fått skåda det förnämsta som fordoms- oeh nutidskonst frambragt.
Charlotte Wahlström h a r på utländsk botten sett sig om i Tyskland och Belgien, men stu- derat isynnerhet i P a r i s, dit hon år 1885 be- gaf sig första gången.
Å r 1889 vistades hon en längre tid i Harbison, den bekanta konstnärs- kolonien i ena kanten af Fontainebleauskogen, en plats, som i lång tid varit upptagen af franska och i Frankrike studerande utländska målare, och där, bland andra, sådana storheter » åtta ol oas, to| ?t oiD toJ ?t.
fFjot3ew utan.
Håze » PeH Pigget; ftat v HoäPPen Gfefi.
8Holna uLD o t u g g a n nuiEa: oacHett » Hog » gtönt, Huast i&gt;LD Rua » t, » pt&amp;at » utmeD fiotDen j ?a » t.
3 3en gtönifianSe pauPunen, måttaD aj?
BaP » atvn » H do^t, » pen » 6Pommot 3tö » a juvren.
i uått 6 n ä, oclv o^ötH ocrt Pin3 t o t a » meltsamt oiD o å t &amp; tn3.
ä t t ^tån Gtuggan » e n vi » t o t a.
8&amp;otna nteD Pö^ptvj.Sj » tam gPtDa un.de * » Hätnt oorv gPam.
^Cettatne j; å toSDew » ftöta.
SDametna oiD oattnet » tanD jxinga patPot i » tu fiant).
JBångt Botto|Wt » tifCnaDt uatten m i |jot3en » oän » ta uvftj A&amp;uggomApePaD, oäPPuRtAtir *!
tWLol BåD ' Pjn * oc ?i » Hum å t - natten?
tFråga Getgen fltlng o » » » tå.
8Pvot s u a t a t: n å, ftå, Hå!
3 Sen a n 3 t a Båten, PuAAna, A^unget ^tbfien tTCatin nu.
oiuata i Duetten 3u,
IDUN 1894 TYSTNA, Still, som rvat töst!
(tota, fiut et uacPita itäxfatj om oefv såna fangtansfang.
2 R.
a t 3en ststa t o n e n SintjganSe fifand Safat, SttanDenS ttan, fot3t af: e&amp;ot, fångt, f å n g t Ivan — tngen v vett sftata taBat, ingen oiCI!
nieD Btaootop mitPEa s t ä m n i n g e n på å t o t n a 9 EiDet ensam ifvop.
o t Dtoia Dtoppe fitott ij^tån CEat), Som fiPan&amp;et oått.
.Intet uåta tungot toj^a.
9TLen i mifda Söktet » sttom SiRtat Pioat oeri e n s m 3tom.
0m tikvat en stunt) vi fituda oss ut Denna s t a m n i n g Cos.
(oJUäCet tiat a t t Settefc nös.)
©all n a t Sarita fvem ui fd / g-ta, nåtsRa å t e t sHåmt oerv gfam.
8j- e n m u n a t afEoatSanv.
cHIoi - tåt! '
fj-uft ' ocfi- sUum ä t n a t t e n?
^Coat^ot uaxCa ocRså vi, ömsom sfttatt oePv Suatmeti?
JFtåga oj ?t&gt;et.
sttfmaDt fietgen, uatten som i&amp;ting os » stå.
8ftot suatat: n å, n a, n-å!
Fredrik FALANGEN Af Ellen Nycander.
ATT " SAMTALA ".
Bergström.
(Forts. o.
slut.)
[tt samtala väl förutsätter nu visserligen antingen hufvud eller hjärta — den goda är icke dum, och hennes vänlighet och sym- pati uppväg.
; den intelligentares snabba upp- fattning och klarare tankegång — men då väl ett jämförelsevis mycket litet antal människor äro sä klen ': utrustade, a t t de sakna båda de- larne, skull) nära nog en hvar i någon mån kunna förvärfva denna talang.
H u r u kommer det sig då, att den äges af så få, och att det ej sällan händer, att man sammanträffar med personer, begåfvade med både hufvud och hjärta, hvilka hafva rätt stor svårighet att kläda tankar och känslor i o r d?
Hvem h a r ej hört den klagan: ack, om j a g ändock k u n n a t säga henne hvad j a g tänkte (kände)!
Ja, svårigheten att uttrycka sig k a n hos en del vara så stor, a t t den rent af verkar enerve- rande på interlokutören.
Utan a t t vilja för- neka eller förbise, att äfven naturanlagen här- vid utgöra en ej obetydlig faktor, måste vi likväl framhål a bristande öfning som egentliga orsaken till den klena förmågan a t t samtala, och som bevis för detta antagande påminna om, hvad som i det föregående blifvit sagdt om personer, com röra sig inom de högsta sällskapskretsarne.
Man förvärfvar ifrågava- rande färdighet lika litet som hvilken annan som helst utan besvär, och i första r u m m e t måste man ha vaknat till inseende af, a t t den är värd att äga och värd besväret.
Sedan man kommit till denna öfvertygelse, h a r man att begagna alla tillfallen till öfning, som er- bjuda sig, och hvarken skyggt draga sig u n - dan, därför att blygheten vill ansätta eD, eller rygga tillbaka för a t t det förefaller mindre roligt.
Mycket gagneligt är det att lyssna till andras samtal, ty därigenom bildar m a n sin smak och lär sig, hvad man bör undvika eller iakttaga.
A t t för öfrigt uppställa några regler, efter hvilka m a n skulle kunna lära sig samta- lets konst, låter naturligtvis ej göra sig, enär hvars och ens individualitet härvidlag spelar en alltför stor roll, men några antydningar rörande det, som hör till god samtalston, skulle måhända här kunna vara pä sin plats.
Deltagande är umgängets krydda, ja, själfva dess väsen, hvarför grannlagenhet, hjärtlighet och sympati i främsta r u m m e t böra prägla vårt samtal.
V i böra liksom känna i luften, hvilka ämnen, som äro af intresse och behag- liga för vår nästa, välja dem eller komma henne till hjälp liksom på halfva vägen att föra dem på tal; däremot sorgfälligt undvika allt, hvarom hon helst tiger.
I n g a människor äro sä afskydda som de, hvilka i sina samtal alltid indraga något oangenämt.
Nej, begagna tillfället att betyga din aktning för en annans förtjänst, var förbindlig mot alla och finn din egen glädje i a t t säga andra allt gladt du kan, med ett förbehåll likvisst — • att du ej för- närmar sanningens kraf!
Lusten att tala med- människor i lag får aldrig förleda oss till att begagna smickret, hvilket, inom parentes sagdt, endast är etc fult knep för att » ställa sig i n », som för resten af hvar och en ej alltför in- bilsk person lätt nog genomskådas.
A k t a dig att komma fram med dig själf, din egen per- son eller dina förhållanden, för sä vidt den andra i egenskap af god vän ej särskildt ön- skar höra därom, men då är det hans sak a t t inleda detta ämne.
D e t hör till samtalskon- stens abed, a t t man söker en anknytningspunkt från något område, där den tilltalade är hem- mastadd; genom a t t iakttaga denna regel skall man erfara, h u r lätt och ledigt samtalet med ens flyter.
Ä r det en främmande, med hvil- ken man formerar bekantskap, gör m a n klokt i att först genom andra u n d e r r ä t t a sig något om hans ställning, familj o. d., hvarförutan man löper fara att möjligen » stöta på patrull »; och föres samtalet mellan flere personer är det lämpligast att hålla aig på neutral mark.
Härvid h a r m a n då äfven a t t iakttaga, att hvar och en i kotteriet får ett ord med i la- get,- så a t t icke en eller två sitta liksom ut- skjutna från de öfriga och endast fungera som statister.
» Tala, Betty, håll ej tal! » råder fru Lenn- gren sin k ä r a dotter, och flere än hon kunna behöfva detta råd.
O r d e t samtal innebär en växelverkan mellan två eller flere, och det är ett stort misstag, när någon i ett sällskap an- ser sig kunna tala kontinuerligt.
E n d a s t ytterst få ha ett slags berättigande till ett dylikt ord- förandeskap; de allra flesta usurpera det.
D e t må låta som en sällsam åsikt, men som redan i det föregående antydningsvis blifvit framhållet, ligger det nära nog lika mycken vikt på att kunna lyssna u p p m ä r k s a m t som på a t t tala väl.
» Liksom m a n vid fiolspelniog icke alle- nast måste t ä n k a på den löpande passagen, utan äfven måste hushålla med stråken, så att man har ett stycke däraf kvar för att därmed draga den nästa, så måste man äfven vid kon- 195 versation akta sig a t t u t t ö m m a hela ämnet, så a t t den andra därtill icke kan genmäla nå- got annat än » jaså », hvilket o r a är » ett af de farligaste grund, hvarpå samtal kunna stranda, » säger Louis de Geer i sin spirituella uppsats öfver konversation.
Samtalets förnämsta värde ligger visserligen ej i meddelandet af fakta, utan i utbytet af tankar, hvarförutom det j u äfven finnes en mängd andra andliga behof, som fordra ögon- blickligt gensvar; men, kommer du med u p p - gifter, böra dessa ej vara osäkra och sväf- vande, och vill du berätta något, gör du klokt i att först noga påminna dig det.
D e t kan annars lätt hända dig, att du glömmer själfva klämmen i historien, liksom den herre, hvilken skulle omtala, huru han åhört ett samtal emel- lan kronprinsen och baron X.
, hvarvid baron X.
y t t r a t något så kvickt, som — berättaren, ledsamt nog, glömt, hvarvå kronprinsen svarat något ännu kvickare, som — han också glömt.
Stundom hör man äfven personer med oveten- hetens tvärsäkerhet utbreda sig öfver saker, som de fått om bakfoten, eller ämnen, som de ej förstå, och detta h ö r nästan till det mest retsamma en bättre underrättad eller m e r kunnig åhörare kan utsättas för.
E t t samtal behöfver ej eller bör k n a p p t vara något afhandlande af djupa frågor eller någon lärd diskussion.
M a n förgäte aldrig, att människor hellre vilja blifva roade än un- dervisade, och här om någonstädes h a r Vol- taires kända sats sin tillämpning: » Alla sätt äro b r a utom de tråkiga » — men hvad som bör uppställas bland fordringarna därpå är, att det är redigt och sammanhängande och ej u r a r t a r till blott munväder eller käbbel, så att m a n ena stunden tager tillbaka hvad man den föregående sagt.
F ö r ett visst slag af dispyter m å h ä r varnas, likaså för allt doce- rande, synnerligast dä det är förenadt med rätt- hafveri.
E n ouppmärksamhet, som vi fruntimmer un- derstundom göra oss skyldiga till, är omsäg- ningar.
Lägg märke till, a t t när vi u t t ö m t hela ämnet, börja vi om det från början igen och kunna så sitta och idisla samma sak gäng på gäng.
Men detta väcker löje hos en något kritiskt anlagd åhörare.
I sammanhang härmed påminna vi om den lilla regeln, att man ej bör uppehålla sig vid samma ämne allt för länge, utan söka omärkligt leda sig från det ena till ett annat.
Ingenting är så ägnadt att göra konversa- tionen briljant, som de kvicka infallen; de likna fyrverkeripjäser, men hafva jämte dessas egenskap a t t blända äfven den a t t hastigt för- brännas, hvilket får trösta en hvar, åt hvilken naturen ej förlänat kvickhetens gåfva, som må- ste vara ursprunglig och hvarken kan fram- tvingas eller framkonstlas.
Keplikera är där- emot en färdighet, som kan uppöfvaa, och den snabba repliken verkar särdeles pikant.
Myc- ket beror e t t träffande svar p å, huru pass va- ket j a g följer den talandes ord.
Tydlighet i svaren skall man k u n n a finna hos personer med icke så synnerligt öfverlägset ingenium, och, i motsats härtill, är det en känd sak, a t t stora talare stundom äro svaga i repliken.
E t t lyckligt äpropos eller ett passande citat gör god v e r k a n; likaså må det attiska saltet anbefallas som en angenäm krydda.
Cayenne åter faller ej mången i smaken.
Liksom andra talanger h a r äfven denna, som nu varit före, sin teknik.
H i t hör rö- stens modullering.
» Det var icke så mycket, hvad hon sade, utan tonen.
.
.
» är ett uttryck, som är välbekant för alla.
E n behaglig tal- röst är ett stort företräde, men har naturen
IDUN 196 ej begäfVat oss därmed, kunna vi likväl göra r ä t t mycket för att skola den röst vi fått, så a t t vi t. ex. akta oss för falsetten, undvika härda tonfall m. m. d.
Af allra högsta vikt är det, att man benitar sig om att tala ett vårdadt språk, hvartill hör, att man uttrycker sig i riktiga satser, skyr simpla talesätt och tager sig väl till vara för vrängda ord från främmande språk.
Däremot bör man ej draga sig för att upptaga en och annan prcvincialism, som understundom kan gifva både färg och karaktär ät framställningen.
Öfver hufvud ta- get är det godt att behärska så stort ordför- råd som möjligt.
Må slutligen en hvar vinn- lägga sig om ett korrekt uttal af vårt vackra modersmål, öfver hvilket vi kunna hysa b e - rättigad stolthet.
Det är i sanning att be- klaga, att det så ofta talas på ett vårdslöst sätt.
Dem, som inse värdet af den färdighet, vi velat påpeka, och gärna skulle vilja äga den, men hafva » naturen emot sig », erinra vi till sist om den vise greken, hvilken hade att öfvervinna de otroligaste svårigheter, men lyc- kades blifva forntidens störste vältalare.
Ett utmärkt tillfälle att lära känna Iduns Modetidning, Skandinaviens största och elegantaste, moder- naste och billigaste modetidning, erbjuder sig just nu.
Af vårkvartalets nummer — april, maj och juni — återstår nämligen en liten restupplaga, som realiseras till Iduns prenu- meranter för det billiga priset af endast 50 Öre för hela koarialet.
Dessa nummer, som mot insändande af 50 öre i frimärken till Iduns expedition, Stockholm, portofritt försåndas, meddela alla de nyaste moderna för innevarande års vår- och sommarsäsong.
Hvarje nummer, tryckt på elegant papper och i ett format be- tydligt större än Iduns, omfattar ett 8-sidigt hufvudnummer med 60 å 70 figurer, en stor dubbelsidig mönsterbilaga med mer än 120 tillklippningsmönster samt en 4-sidig likale- des rikhaltigt illustrerad handarbetsbilaga i samma format som hufvudnumret.
Sändas 75 öre (i st. f. ken, så erhålles därjämte mer en fin färgtrycksplansch på ena sidan och moderna andra.
50 öre) i frimär- med hvarje num- med modebilder hårfrisyrer å den Redaktionen.]
V I o l n.
Af Sophie Linge.
i | f | ^ | å krönet af backen låg prästgården med sitt f l ^ P mörka, brutna tak och sina rödmålade väg- gar.
Under de gamla lönnarna, som flätade en grön häck öfver gårdsplanen, var det somma- ren om nästan ständig skugga, men på baksidan af byggningen fingo solstrålarne fritt spela in bland de mänga fruktträden och bärbuskarne samt gifva doft, färg och sötma åt rosorna och jordgub- barne.
Där hade också bikuporna sin plats, under sals- fönstren, och när dessa stodo öppna, hände det ibland, att ett och annat litet bi förirrade sig ända in till den stora blomstervasen, hvilken alltid un- der sommaren utgjorde medelpunkten på det runda matbordet.
Nu var det narcissernas, syrenernas och äppel- blommornas tid.
Man behöfde ej vara sparsam på blomster härute på landsbygden och den gröna majolika vasen var också i dag fylld med ett fint urval af hvad trädgård och ängar hade skönast att bjuda på.
I dag.
Men hvem skulle i morgon med konst- erfarna händer ersätta de vissnade blomstren med nya?
Hvem skulle med ett kärleksfullt leende möta gamle prostfar i dörren, när han trött kom tillbaka från sin vandring utefter äkrarne, eller följa honom därunder och med intresse lyssna till hans funderingar öfver årsväxt och täckdik- ning?
Hvem skulle ha länstolen, nattrocken och tofflorna i ordning, när han frusen och medtagen kom från något långväga » sockenbud » under vin- tern?
Hvem knyta prästkragarne och den hvita halsduken om hans hals?
Hvem skulle hädan- efter med tusen små ömma kärleksbevis förljufva hans ålderdom?
Dagen hade förut varit vacker, men hu steg ett åskmoln upp och förmörkade luften.
Endast på baksidan af prästgården var det ännu strålande solsken och de små flitiga bien flögo där ut och in i sina kupor, likasom om ingenting ovanligt vore på färde.
Omkring kyrktornet, som höjde sig öfver lin- darna på andra sidan kyrkhagen, kretsade kajor- na, utstötande små oroliga skrik.
Några af dem kommo ibland ända fram till prästgårdstrappan, där de slogo sig ned i en lång mörk rad på det nedersta trappsteget, med de små glindrande ögo- nen spejande inåt den mörka törstugan.
Men in- gen gifmild hand öppnade för dem i dag och in- gen uppmärksammade dem.
Hvem skulle också göra det hädanefter?
Ute vid grinden stod prosten.
Kaftanen hängde i slankiga veck efter hans magra kropp, och de tunna grå lockarne rördes oroligt fram och till- baka af blåsten.
Med vänstra armen hade han gripit ett nervöst tag om grindstolpen, som han maktlöst hvilade sig emot — och i den högra handen höll han sin näsduk.
Han höjde armen och viftade med den hvita duken.
» På half stång » — mumlade han sakta — » en- dast på half stång. » Bredvid och bakom honom stod en hel skara af gårdens folk, alla i högtidskläder.
Rättaren, den gamle drängen, högljudt snyf- tande, pigorna, rättarens barn med smörgåsar i händerna, gamla Malena, som brukade rensa i trädgården.
Och utanför staketet samt efter vä- gen många af församlingsboarne.
Prostfar var ju icke ensam.
Det hade ej regnat på länge och landsvägen sände skyar af dam efter åkdonet, som rullade fram efter densamma.
Men genom det grå mol- net kunde man ännu skönja tvänne ansikten, ett sorgset manligt, ett älskligt och förgråtet kvinn- ligt.
De vändes rätt mot prästgården och den gamle fadern, ty det gällde nu att med en si- sta hungrig, intensiv blick göra sig till godo allt hvad de kunde af det kära de lämnade.
De båda unga lågo på knä i åkdonets sits och hade fast omslingrat hvarandra med hvarsin arm.
Fråu de lediga händerna lladdrade deras näsdukar.
» Hvad Gud förenat skall människor icke åt- skilja » — hviskade prosten med torra läppar.
Åkdonet hade nu kommit till backsluttningen och sjönk där ner, tum efter tum, för de kvarva- randes blickar.
Nu syntes blott de båda hufvu- dena, till sist en näsduk och en halmhatt — hvilka gjorde några konvulsiviska vinningar — en sky af dam och afskedet var slut.
Då vände sig den gamle prosten om.
Ej ett ord kom öfver hans läppar.
De omkringstäende veko vördnadsfullt åt sidan, när han med lång- samma steg styrde kurs mot trappan Endast gamla Malena kunde ej hålla sig.
Hon rusade fram och grep prostens ena hand mellan sina båda samt kysste den.
» Åh, Herre Gud! » — sade hon blott.
Detta blef signalen till allmän jämmer.
De, som förut hållit sig tappra, brusto nu i gråt, barnen glömde sina smörgåsar och med munnar- ne fulla, satte de i med hög diskant, och kajorna flögo förskräckta, högt öfver lönnarna, tillbaka till sitt kyrktorn.
Men en djup sorg tar sig ej alltid uttryck i ord, och ehuru ryckningarna kring gubbens mun visade, att en stor och öfvercäldigande smärta ar betade i hans bröst, kom dock ej ett ljud öfver hans fast sammanpressade läppar.
Han vände sig blott om, då han kom upp pä trappan och nickade åt alla dessa, hvilka följde honom med rnedlidsamma blickar, som om han velat säga: » Jag tackar er för ert deltagande, kära vänner, men jag vill nu helst vara för mig själf. » Och han hade sannerligen behof däraf.
Ingen människa skulle få veta hvad det offer han gjort 1894 hade kostat honom — minst af alla hon, som nu vid sin makes, missionärens sida, rullade fram efter den dammiga landsvägen.
» Hans lilla Helga!
Hans Ijufva, lilla majblom- ster!
Enda dottern — hans ålderdoms tröst! » Det hade varit en het strid mellan far och dot- ter, innan det blifvit bestämdt, att hon skulle läm- na honom.
Kärlekens vapen hade korsats där- under och gifvit ifrån sig gudomliga blixtar.
Det hade blödt ur öppna sär, men man hade lagt själfbehärskningens slöja däröfver för att dölja dem för hvarandra, och dock hade de båda hela tiden vetat, att de funnits där.
Den gamle fadern hade segrat.
I kyrkan, där han själf läst välsignelsen öfver de båda unga, hängde ännu kransame, med hvil- ka den blifvit prydd, och han tyckte sig ännu höra, hur den sista orgeltonen af bröllopspalrnen dog bort under hvalfven.
Nej, den skulle ej dö bort.
Den skulle ständigt upprepa sig själf däruppe i helgedomen och aldrig sluta att sjunga om hans lilla välsignade majblomma.
Den skulle ständigt gå som en fin, klingande silfverton genom kyrk- klockornas allvarsamma stämma eller orgelns mäktiga brus.
Han skulle alltid igenkänna den som en häls- ning från henue.
Då han kom in i salen, var det mörkt och kallt.
Askvädret hade passerat sin väg öfver zenith och gömt undan solen.
Men dess kontur var randad med en skarp, gyllene kant.
Prostfar stod länge vid fönstret och såg därpå.
Han såg till dess hans ansikte klarnade upp och det smärlfylda draget kring munnen jämnades ut.
» Sol » — sade han för sig själf — » sol, du fin- nes dock där och skall en gåog bryta fram igen.
Nåd — du skall återförena oss en gSng. » Den barnlösa.
et finns många människor, som anse det alldeles själfklart, att ett barnlöst äk- tenskap är olyckligt, att man och hustru ej haf.
a en glad stund, emedan de täras af läDg- tan efter ett barn.
» H a r ni b a r n?
» eller » Ni har väl också b a r n?
» Dessa frågor riktas under samtalets lopp vanligtvis till en fru, dä hon gör bekant- skap med en främmande människa.
Och på det nekande svaret följer då ofta e t t: » ack, sådan skada » eller » det gör mig ondt,&gt; åtföljdt af beklagande blickar, om icke af den långt ifrån finkänsliga anmärkningen: » är inte er man ledsen öfver d e t?
» Dylika talesätt kunna j u förefalla tämligen betydelselösa och likväl verka de sårande, emedan en barnlös fru icke får höra dem blott en gång, utan dag efter dag.
L å t o m oss antaga, att en hustru verkligen sörjer öfver sin barnlöshet, eller att hon är medveten om att hennes man bittert saknar klatigen af m u n t r a barnröster vid den husliga härden, så måste dylika anmärkningar alltid på nytt upprifva såret, och vi äro då l i k a ' kärlekslösa, som om en af hälsa strålande män- niska beklagade ' en sjuk för de plågor, han måste utstå, och prisade hälsans värde, eller som om en frisk och färdig person vidt och bredt beklagade en krympling, eller om en rik, af öfverfiöd omgifven dam för sin i torftiga omständigheter lefvande väninna skulle skildra de behag, som lyx och välstånd skapa, ett sätt att gå tillväga, som väl ändå af alla skulle anses som en stor taktlöshet.
A t t vid hvarje tillfälle ömka en hustru, som känner sig verk- ligt olycklig, emedan hon är barnlös, är lika- ledes i hög grad kärlekslöst.
Men den åsikten, att ett barnlöst äktenskap skulle vara liktydigt med ett olyckligt, hvilar helt och hållet pä en villfarelse.
Lyckliga och olyckliga äktenskap förekomma såväl bland dem, som ha barn, som bland dem, som inga äga.
Visserligen är det naturligt, att föräl- drarna älska sina barn, men det man aldrig
IDUN 1894 ägt känner man ej så stor längtan efter, och om hustrun slipper plågor och besvärligheter, är ofta förhållandet mellan makarne det t ä n k - b a r t lyckligaste.
Men för dessa p a r ligger ofta en stor fara för deras lycka j u s t i de be- klaganden de få höra af sin omgifoing.
F r u n s jämnåriga väninnor tröttna ej a t t berätta om de många glädjestunder de upplefva tillsam- man med sina barn, mannens bekanta och kamrater berätta om sina pojkars upptåg, och som afslutning af historierna följer vanligtvis en anmärkning såsom: &gt;En sådan pojke skulle du också ha, » eller » Lyckan inom äktenska- pet blir fullkomlig först då barnen komma. » Vid årsskiftet, vid en födelse- eller namns- dag försumma släktingar och b e k a n t a sällan att hälft p å skämt, hälft på allvar till sin gra- tulation tillägga den önskan, att föräldragläd- jen, om ock sent, mätte komma på deras lott etc.
Det barnlösa paret hör sig dagligen be- klagas, och det bör ej förundra någon, om m a - karne själfva slutligen komma till den öfver- tygelsen, a t t själfva kvintessensen i deras lycka fattas.
De bU missbelåtna och missmodiga öfver att det nekas dem något, som kommer andra till del, deras barnlöshet blir under t i - dernas lopp den sårbara punkten, som " de i sina samtal söka undvika, och endast alltför lätt stores därigenom den äktenskapliga lyckan.
J a g är fast öfVertygad om, a t t antalet lyckliga äktenskap, trots barolösheten, skulle vara ännu större, om icke släktingar och bekanta till ett dylikt par genom sitt medlidande och bekla- gande undergräfde lyckan.
De hustrur, som i öfvermåttet af sin mo- derslycka icke tröttna att beklaga sina b a r n - lösa bekanta, borde vara mindre förhastade och betänka, att dessa visserligen gå miste om mången glädje, men att de också besparas mången smärta.
Må de först vänta och se, om deras små bli dem till verklig lycka, hvil- ket ej på långt när är h ä n d e l s e D, därför att lille K u r t är en kraftig, stark och vaken gosse, eller att den tioåriga Greta utvecklar sig till en vacker, munter flicka, som lofvar sina f ö r - äldrar mycken glädje.
Månget ömt moders- hjärta, som var utom sig af lycka öfver sina älsklingar, har sedan brustit af alla de be- kymmer en vanartig son beredt, eller öfver det oförskylda lidande, som en olyckligt gift dotter bringar öfver föräldrahuset, för a t t icke tala om de barn, som i sina ungdomsår blom- stra och gifva anledning till de skönaste för- hoppningar, för a t t sedan plötsligt, trots den mest uppoffrande vård, vissna bort och dö.
Säkert har mer än en moder förr eller senare afundats den af hennes väninnor, som aldrig känt lyckan att k a l l a ett barn s i t t e g e t, men s o m äfven blifvit besparad en dylik s m ä r t a.
Glädjen er därför, I unga mödrar, åt eder lycka och våren stolta öfver edra älsklingar, men akten er att m e d tanklösa ord såra edra barnlösa bekanta, akten er, att genom e r t medlidande utså tvedräkt, misstroende och för- stämning emellan ett p a r förut lyckliga makar!
Maria Magdalena.
197 prenumeration utgår med juni månad, att i g o d t i d f ö r n y a d e n s a m m a till å r e t s slut.
Som våra läsarinnor känna, inträffar den 28 juli en bemärkelsedag, som p å m å n g a h a n d a s ä t t k o m m e r a t t firas i d e nordiska rikena — det danska kronprins- parets silfverbröllopsdag.
Ej minst är det intresse, som h ä r h e m m a i Sverige k n y t e r s i g k r i n g d e n b e t y d e l s e f u l l a fe- sten — helt naturligt från den folkkära » Sessans » fädernesland.
Till e t t blyg- s a m t u t t r y c k af d e v a r m a känslor, m e d hvilka K a r l X V: s dotter alltid omfattats af s v e n s k a k v i n n o r, h a r I d u n d ä r f ö r o c k beslutit a t t till h ö g t i d s d a g e n u t s ä n d a ETT RIL&lt;T ILLUSTRERAD * S I L F V E R B R Ö L L O P S N U M M E R, hvilket i bunden och obunden form kom- mer att sysselsätta sig m e d olika faser a f k r o n p r i n s e s s a n L o v i s a s lif, s o m b a r n, s o m u n g flicka, b r u d, m a k a o c h m o d e r.
E n s t o r m ä n g d fint u t f ö r d a p o r t r ä t t o c h illustrationer kommer att värdigt sluta sig till t e x t e n, s å s o m e t t c h a r m a n t hel- s i d e s p o r t r ä t t af silfverbruden, d e t n y a s t e som finnes, p o r t r ä t t af b r u d p a r e t för t j u g u f e m å r sedan, p o r t r ä t t af h e n n e s barn, vyer från de svenska och danska h e m m e n in, m.
A f alldeles särskildt intresse b l i: dels e n s e r i e p o r t r ä t t a f samtliga tärnor och marskalkar p å bröllopet för tjugufem år sedan, hvilka vi g e n o m y n n e s t f u l l t t i l l m ö t e s g å e n d e s a t t s i t i l l f ä l l e a t t u t f ö r a efter kronprinses- sans eget minnesalbum; dels e n s t ö r r e afbildning a f d e n silfverbröllopsgåfva, d e k v a r l e f v a n d e af d e s s a t ä r n o r o c h mar- skalkar ämna öfverlämna åt brudparet, n ä m l i g e n d e a f a r t i s t e n John Kindborg ut- förda målningarna från Stockholms, Ulriksdals och Haga slott, infattade i en gemensam, praktfull ram.
G e n o m g o d h e t s f u l l t t i l l s t å n d a f g i f v a r n e o c h öf- verenskommelse med artisten h a r Idun f ö r v ä r f v a t ensam rätt a t t r e p r o d u c e r a detta intressanta konstverk.
Därjämte k o m i n e r m y c k e t a n n a t af i n t r e s s e a t t in- rymmas i numret.
Det andra praktnumret, som kommer att utgifvas under det senare halfåret, blir Iduns omfångsrika och präktigt I L L U S T R E R A D E J U L N U M M E R.
V i h a f v a i å r f ö r f ö r s t a g å n g e n vid- t a g i t d e n å t g ä r d e n a t t r e d a n u n d e r som- m a r e n påbörja j u l n u m r e t s artistiska ut- smyckande och tryckning, hvarigenom ökad tid vinnes att på desamma nedlägga all den omsorg, den högt utvecklade, moderna tekniken medgifver.
I l l u s t r a - tionernas utförande k o m m e r alltså i år a t t betydligt öfverträffa h v a d v i h i t t i l l s k u n n a t b j u d a p å, l i k s o m v i l y c k a t s för- v ä r f v a synnerligen utmärkta textbidrag af våra förnämsta författare.
Tvänne praktnummer af IDUN, V i våga därför hoppas, att när vårt julnummer e f t e r flere m å n a d e r s f ö r a r b e t e n till sist träder innanför våra abonnenters dörrar, d e t s k a l l k u n n a g ö r a d e t m e d h e d e r n af h v a r t f ö r sig af s t o r t i n t r e s s e, u t s ä n d a s under det senare halfåret och k o m m a utan några som helst extra kostnader s a m t l i g a v å r a p r e n u m e r a n t e r till h ä n d a.
D e t ä r därför af vikt för e n h v a r, h v a r s a t t v a r a något verkligt framstående af svensk tidskriftslitteratur.
Ä n n u ett par saker beträffande detta senare halfår anse vi b ö r a särskildt på- pekas.
Sedan Frans Hedbergs pågående följetongsroman: slutats, begynner » Vacklande grund » af- med det nya halfårets första nummer en ny fängslande följe- tong: " I Ö s t e r s k ä r ", BYGDETYPER OCH a f Johannes BYGRDELIF, Sundblad, i hvilken den populäre och framstående f ö r f a t t a r e n i e n s e r i e högeligen friska skildringar med kännarehand tecknar svenskt skärgärdslif.
V i ä r o ö f v e r t y - g a d e, a t t d e k o m m a a t t läsas med min- dre vanligt nöje.
T i l l h ö s t e n f ö r e s t å r s e d a n den stora skönlitterära täfling med ett pris på ej mindre än 2, 0 0 0 kronor, s o m I d u n u t l y s t, o c h h v i l k e n vi, a t t d ö m a af d e t intresse, som från författarekretsar ägnats densamma, hoppas skola medföra för vår l ä s e k r e t s vinningen af ett eller annat verkligt framstående litterärt verk.
D å härtill kommer, att Idun under det senare halfåret skall bemöda sig a t t genom alla nummer o c h på alla om- råden b j u d a och vi sina l ä s a r i n n o r den bästa mest omväxlande läsning, kunna påräkna trofast hoppas s t ö d a f alla våra gamla vänner och många nyför- värfvade därtill.
Alla skäl torde omedelbart därför föreligga att förnya prenumerationen.
O m enhvar a f v å r a g a m l a v ä n n e r b l o t t vill f ö r v ä r f v a oss ny prenumerant, skall v å r t a c k s a m h e t s p o r r a oss a t t p å allt sätt ytterligare befästa I d u n s anse- en e n d e s o m vårt lands bästa familjeblad och kvinnotidning.
F ö r nytillträdande prenumeranter ä r s ä r s k i l d t a t t m ä r k a, a t t d e e r h å l l a en ny följetong början.
fullständig Stockholm i juni från 1894.
Redaktionen JVEagdalena Ett För Idun tecknadt af halfårets af Idun.
^udensdiöld.
hundraårsminne.
GEORG NORDENSVAN.
(Forts.) a n s k e visste hon, h u r m y c k e t den m a n n e n s ' ord voro v ä r d a, a l l t nog, hou visade honom ifrån sig n ä r a n o g med f ö r a k t — och hans k u n g - lig höghet fick feber, l a d e sig till sängs för e t t p a r d a g a r, g r ä t och s u c k a d e och skref d e t e n a k r y p a n d e ö d m j u k a brefvet efter d e t a n d r a till den s t å n d a k t i g a s k ö n a, » h v a r s d y g d och tro- fasthet h a n » — för a t t n y t t j a ett k o m i s k t u t t r y c k u r ett a f A r m f e l t s b r e f — » begråter, men admirerar- ».
H o n b e s v a r a d e h a n s skrif- velser m e d a t t l ä m n a hofvet och r e s a till l a n d e t för a t t u n d g å b å d e den efterhängsne och d e t s k v a l l e r, h a n s u p p f ö r a n d e v ä c k t till lif.
Hur hertigen h ä m n a d e s, ä r b e k a n t.
Det dröjde ett år, i n n a n tillfallet erbjöd sig, m e n h a n v a r ej d e n, som g l ö m d e en f ö r o l ä m p n i n g.
K o n s p i r a t i o n e n mot h a n s egen m a k t s t ä l l n i n g blef u p p d a g a d — s å ock fröken R u d e n s c h ö l d s d e l a k t i g h e t i » den infame A r m f e l t s n e d r i g a anslag. » S ä r s k i l d t g e n t emot fröken R u d e n - schöld v a r » den f ö r s m å d d e ä l s k a r e n » — e n - ligt e t t y t t r a n d e af T r o l l e - W a c b t m e i s t e r — » u t o m a l l a ilskenhelens g r ä n s e r j a g a d ».
H a n
1894 h a d e o m k r i n g sig flere personer, som f r u k t a t samma frökens inflytande och sitt eget d e t r o n i s e r a n d e, och som ville g ö r a a l l t h v a d de k u n d e för a t t få h e n n e o s k a d l i g.
Upp t ä c k t e n af k o n s p i r a t i o n s p l a n e n k o m därför u t o m o r d e n t l i g t läglig.
I fröken R u d e n s c h ö l d s s ä n g k a m m a r e i p r i n s e s s a n s p å l a t?
— själf var prinsessan u t r i k e s — i n t r ä n g d e nattetid polismä- s t a r e n, j u s t i t i e k a n s l e r e n, officerare och poliser.
M a n ö p p n a d e hennes lådor, men fann d ä r inga a n d r a p a p p e r ä n h e l a bingen af hertigens kär- leksbref, fulla af böner och s t o r s t å t l i g a löften.
H o n f ö r k l a r a d e s a r r e s t e r a d, flyttades till g a m l a K u n g s h u s e t — n u v a r a n d e S v e a hofrätts bygg- n a d — p å R i d d a r h o l r a e n, insattes i ett oel- d a d t a r r e s t r u m — hon uppgifver själf, a t t det v a r i s a m m a r u m, d ä r A n c k a r s t r ö m v a r i t in- s p ä r r a d — och h o t a d e s med h a n d k l o f v a r och t u m s k r u f v a r, i fall hon ej ville förråda A r m - felts öfriga k o r r e s p o n d e n t e r.
H o n förblef fast och modig.
Med styrka och fintlighet f ö r s v a r a d e hon sig u n d e r de o ä n d l i g a, p i n s a m m a förhören.
D e t v a r ej blott t r a k a s s e r i e r af o l i k a slag, hon n u blef u t s a t t för, u t a n äfven för v e r k - liga s k ä n d l i g h e t e r.
V e d e r b ö r a n d e, som a n - s t r ä n g d e sig för a t t k u n n a v a n ä r a henne i största möjliga g r a d, l ä t o ej e n d a s t införa hennes intima bref till A r m f e l t i r ä t t e g å n g s - handlingarna, som u t k o m m o från t r y c k e t, u t a n m a n offentliggjorde dessutom — d å hen- nes dom r e d a n v a r fälld — en s a m l i n g i m o - r a l i s k t afseende hcgeligen k o m p r o m e t t e r a n d e bref från henne, bref h v i l k a s ä k t h e t v a r tvifvel u n d e r k a s t a d.
Armfelt förnekade på d e t b e s t ä m d a s t e dessa brefs autensitet, och s a m t i d e n trodde sig k ä n n a såväl den person, som författat n å g r a af dem och efterapat M a g d a l e n a R u d e n s c h ö l d s h a n d s t i l, som själf- v a r u m m e t, d ä r de blefvo u p p d i k t a d e.
De öfriga bref, som blifvit beslaglagda, togos i förvar och finnas ä n n u i b e h å l l, men dessa blefvo ej b e v a r a d e, sedan de väl u t k o m m i t från t r y c k e t — f r u k t a d e m å n n e de invigde, a t t falsariet skulle bli u p p t ä c k t, i fall o r i g i n a l - skriften fanns i b e h å l l?
M e r än l u m p e t v a r det i a l l a fall a t t offentliggöra dem.
D e t v a r i a l l a händelser en gärd af den hämnande rättvisan, alt vederbörandes upp- förande mot den fängslade och redan af lagen d ö m d a straffade sig p å dem själfva — p å så sätt a t t den historiska forskningen skonings- löst b l o t t a t det l a g a i d e r a s h a n d l i n g s s ä t t och rlragit fram i ljuset de motiv, som lågo till grund därför.
I n f ö r eftervärldens dom ä r det m i n d r e M a g d a l e n a R u d e n s c h ö l d ä n helt a n d r a personer, som d e n n a r ä t t e g å n g stä 1 ' e viil s k a m p å l e n.
Hon d ö m d e s t d l döden för sin d e l a k t i g h e t i Armfelts s a m m a n s v ä r j n i n g.
H e n n e s an- höriga liksom hertiginnan och p r i n s e s s a n S o n a A l b e r t i n a bestormade hertigen om n å d för den o l y c k l i g a.
S å v ä l till h o n o m som till R e u t e r h o l m skrefvo de bref i de mest b e v e - k a n d e o r d a l a g och fingo till s v a r känslofulla skrifvelser, som u t l o f v a d e den största möjliga mildhet.
D e t straff, hon å d ö m d e s, a n s å g s af samti- den » värre ä n döden » — det v a r i a l l a hän- delser h å r d a r e än det, som d r a b b a t de i G u - staf den tredjes mord d e l a k t i g e.
F r å n döds- straffet blef hon b e n å d a d, men hon dömdes till a t t u n d e r en t i m m a s t å i halsjärn vid s k a m p å l e n och a t t sedan i n s ä t t a s p å spinn- h u s e t för lifstiden.
Rikskanslären Sparre — som liksom R e u t e r h o l m blifvit » o b a r m b e r t i g t förlöjligad » i de u p p s n a p p a d e brefven och som ville h ä m n a s p å a l l t s ä t t — ifrade för a t t straffet s k u l l e s k ä r p a s, så a t t hon s k u l l e of- fentligen risas, men d å h a n föreslog detta, låtsades ingen af domstolens m e d l e m m a r h ö r a h v a d h a n s a d e, h v a r p å frågan förföll.
Men S p a r r e — » den l i k a stor- som tom-hufvade r i k s k a n s l ä r e n » — fick sedan af a l l m ä n h e t e n vedernamnet » riskanslärn ».
K l o c k a n elfva den 2 4 s e p t e m b e r 1 7 9 4 för- des den f å n g n a u t till s c h a v o t t e n, som v a r upprest på Riddarholmstorget.
E n ofantlig m ä n n i s k o m a s s a fyllde platsen, som v a r beva- k a d af militär — och h v a r fången gick fram, hördes missnöjda rop och m e r eller m i n d r e tydliga hotelser mot regeringen.
D å delinkventen blifvit förd u p p till s k a m - pålen, u p p l ä s t e s d o m e n.
U n d e r den s t u n d, d e t t a v a r a d e, bibehöll hon sitt l u g n.
Men n ä r sedan r a c k a r d r ä u g e n k o m fram och ville r y c k a h a l s d u k e n af h e n n e för a t t s ä t t a j ä r n - b a n d e t om hennes h a l s, sjönk hon afsviramad ned p å s c h a v o t t e n.
D e k r i n g s t å e n d e buro h e n n e g e n a s t till en v a g n, som v ä n t a d e, o m - gifven af v a k t — och hon v a k n a d e till be- sinning först på s p i n n h u s e t, d ä r hon » mottogs med systerhälsning » af de » tjufkonor och be- r y k t a d e k v i n n o r », som voro d ä r i n s p ä r r a d e, och som fått s a m l a s för att se p å h e n n e.
I t v å å r k v a r h ö l l s stjärnan från tjusarko- n u n g e n s hof inom s p i n n h u s e t s m u r a r p å L å n g - holmen.
» M å t t e hon förlåta mig, a t t hon för mig g l ö m t och uppoffrat a l l t », skref A r m - felt vid t a n k e n p å den olyckliga till sin hu- stru, h v i l k e n d e l a d e h a n s h a r m öfver resulta- tet af r ä t t e g å n g e n.
F r ö k e n R u d e n s c h ö l d s fängelse gjordes dock så d r ä g l i g t som möjligt.
H o n r ö n t e flere prof p å d e l t a g a n d e från sina v ä n n e r och från S t o c k h o l m s b o r g e r s k a p, cellen u t b y t t e s mot en från den öfriga delen af fängelset afskild l ä g e n h e t med en liten t r ä d g å r d, och hon fick m o t t a g a besök.
(Slut i nästa n:r.)
ms För våra damer-artister.
O m t e c k n i n g - m e d k o l, t u s c h och s k r a p p a p p e r.
För Idun af S.
L.
(Slut fr. föreg.
n:r.)
I öfrigt gälla naturligtvis de vanliga reglerna beträffande teckning, att medelplanet och i synner- het förgrunden behandlas med mera omsorg och noggrannhet än bakgrunden.
I förgrunden kan man sätta i med kraft och energi; detta parti är vanligen af sådan natur, att det framför de andra mera kan ägna sig för ett utförande i detalj.
Dä de med blyerts lätt skizzerade konturerna ej vidare beböfvas, borttagas de till sin största del medels en lös radérgummi, som föres med lätt hand; ligger man för mycket åt med gummit, kan lätt tuschteckningen skadas.
Att teckning med tuschpenna i likhet med bly- erts- eller svartkritsteckning blir ett mer eller min- dre troget uttryck af artistens egen naturel, för- måga och anlag, är en naturlig sak.
Blir man förtrogen med dylik pennteckning och får ett visst handlag därvid, medför denna liksom alla andra grenar af konsten sina stora behag.
En amatör kan med fördel begagna sig af denna me- tod, då det är fråga om att teckna lyckönsknings- kort och dylikt.
Hur lätt är det ej, om man har litet anlag för och vana vid tuschritning, alt kom- ponera ett sådant kort, och är det tecknadt af af- sändarinnan, blir det ju alltid mera kärkommet än ett som köpts i pappershandeln.
Så ock finner pennteckningen ett fält för sig öp- pet i skizzboken.
Har man en sådan och tar man den med sig och i fickan en flaska (väl korkad!)
innehållande flytande tusch samt textpennan, t. ex. förvarad i ett litet blecketui, sådant som brukas till akvarellpenslar, kan man, när man går på sina ströftåg ute i det fria, samla många friska intryck, små stämningsbitar af stort värde, framför allt för artisten själf.
En tuschteckning håller sig så klar och fraiche alltjämt, blir ej under tidens lopp så småningom litet grumlig, såsom ju ibland är för- hållandet med blyertsskizzen, i synnerhet om man har för vana att bära skizzboken i » kjolsäcken », en i själfva verket ej så lämplig förvaringsplats för densamma.
Utom hvad ofvan nämts om tuschteckning kan tilläggas, att dess användning är af stor betydelse i fråga om teckning på skrappapper, hvartill jag nu vill öfvergå.
Skrappapper ser ej ut som vanligt ritpapper, utan är försedt med fina, nära hvarandra liggande, jämnlöpande linier, utförda i ett slags mörk tryck- färg, så att en botten eller grund för följande teckning redan från början finnes.
Utom dessa å papperet tryckta linier finnas linier som gå i vir.- kelrät riktning mot de förut nämnda; dessa äro emellertid ej tryckta, utan blott pressade i pappe- ret och vid ett flyktigt påseende nästan osynliga.
Papperet har sitt namn däraf, att dagrar, ljusare än papperets botten, skrapas med vanlig pennknif eller särskild radérknif; papperet är särdeles tjockt och stadigt (ungefär som medelgrof papp) och prepareradt för dylik skrapning.
Tecknandet på skrappapper sker med blyerts, svartkrita, s. k. Wolfpennor (ett slags svartkrita, träfordrad såsom blyertspennor och särskildt af- sedd för teckning på dylikt papper), eller tusch, denna använd enbart eller tillsammans med något af de förut nämda.
Radérgummi kan ej begagnas vid felteckning; den förstör nämligen mycket lätt papperets press- ning och tryckning.
De första konturerna upptecknas med lätt hand och så korrekt som möjligt med blyerts eller krita; Wolfpenna af hård beskaffenhet är bäst.
När detta är färdigt, öfvergår man till att anlägga de skug- gor, som äro något mörkare än papperets botten, hvarjämte samtidigt dagrar upptagas medels knif; knifven föres i en något sned riktning mot de tryckta linierna.
Skuggorna anläggas nu på det sätt, att man för Wolfpennan (etc.) i samma riktning som de tryckta linierna angifva; pennan föres nämligen då " vin- kelrätt mot pressningen och åstadkommer på detta sätt öfver allt liksom små kvadratiska rutor.
Skugg- ningen blir i följd häraf mycket jämn och harmo- nisk och går mycket fort.
Mörkare skuggor än de nyss omtalade anläggas därefter på samma sätt, men med användande af lösare Wolfpenna (etc).
Många saker ta sig bättre ut, om de utföras på detta sätt, d. v. s. blott med Wolfpennor (etc.) och utan användande af tusch.
Andra däremot fä den rälta valören först genom ett begagnande af tusch- pennan, som föres på samma sätt som kritan elter i riktning mot pressningen.
Då sätter man i tusch i de mörkaste skuggorna, sä att de få sin behöriga ton i förhällande till det öfriga.
Vanligen har man i dylika fall som sagdt förut skuggat med blyerts eller krita.
Det kan dock ibland inträffa, att man använder tuschpennan enbart, begagnande sig af papperets bottenfärg så- som en något mildare skugga; de ljusare partierna skrapas mer eller mindre kraftigt.
Teckning på skrappapper är ej synnerligen svår till följd af den hjälp man har däri att en botten eller grund från början finnes.
Metoden går både fort och lätt och lämnar, i synnerhet när någon vana förefinnes, riktigt lysande resultat.
Porlrätt, landskap, stilleben — allt lämpar sig för utförande å skrappapper.
Framför allt kunna landskap, spe- cielt stämningsstycken, såsom månsken, solned- gångar, vinterlandskap m. m., få ett mycket natur- troget utförande.
En olägenhet, som häftar vid skrappapperet och som gör att det ej begagnas så mycket som eljes otvifvelaktigt blefve förhållandet, är dess höga pris.
Det kostar nämligen l,so ä 1,75 (eller mera) per ark, och ändå är ett ark af detsamma unge- fär blott häften så stort som ett vanligt ritpap- persark.
Skrappapperels relativt höga pris utgör nu vis- serligen ett hinder för ett mera allmänt begag- nande af detsamma, men tar man i betraktande dess värde och betydelse — man kan ju utan att hafva svart på hvitt på att man är en tecknare ex professo åstadkomma rätt bra saker — får man väl vara .nöjd » i alla f a l l.
.
.
Till sist kan tilläggas, att papperet i fråga fin- nes att tillgå i hvarje större pappershandel samt vanligen hos firmor, som handla med fotografiska apparater och tillbehör.
Utom det slags skrap- papper, som ofvan behandlats, det streckiga, fin- nas andra sorter, hvilka emellertid ej äro af den betydelse för amatören som det ifrågavarande.
IDUN 1894 Iduns skollofskoloni.
I söndags morse var det under den sista halftimmen före 8-slaget lif och rörelse på Blasieholrnskajen.
Med den här förtöjda ån- garen » Furusund » skulle nämligen de folksko- lebarn, som i år utsetts till medlemmar af I d u n s skollofskoloni, afgå till sitt sommarnöje.
Och att de små kolonisterna verkligen väntade sig (t t nöje för sommaren, det såg man pä deras glada ansikten och belåtna miner.
De flesta följdes till båten af nära anförvanter, alla säkerligen uppfyllda af tacksamhet mot de ädla gifvarinnor, som genom sina välvilliga bi- drag förskaflat deras små denna så väl belöf- liga vederkvickelse.
Kolonien är förlagd till samma ställe som i fjor, nämligen gärden T r ä s t a ä Häfverö invid Väddö kanal och en vik af Ålands haf.
Före- ståndarinna för densamma är allt fortfarande fru Fredrique Falk, hvilken nu för femte gån- gen välvilligt åtagit sig det ansvarsfulla upp- draget.
Barnens antal har i år ej kunnat bli mer än 15.
Före afresan undersöktes de af vår framstående barnläkare d:r Carl Flensburg, hvilken benäget åtagit sig att äfvea i år öf- vervaka koloniens hälsotillstånd.
Med vår erfarenhet från de föregående åren hoppas vi ock, att de små bleka barn, som nu afreste, skola återkomma strålande af hälsa och med betydligt stärkta krafter.
Medvetan- det att hafva bidragit härtill bör vara en god lön för de ädla gifvarinnorna.
Ur » notisboken.
Den kungliga familjens medlemmar be- finna sig alla åter på svensk botten.
Konungen och drottningen återkommo till fäderneslandet i lör- dags afton efter några veckors vistelse dels vid utländska badorter, Éms och Hounef, dels på be- sök hos höga anförvanter.
Deras majestäter an- lände sagda dag till Helsingborg och afreste ome- delbart till Sofiero, där de komma att vistas till månadens slut.
H. m:t drottningen afreste visser- ligen i lördagsafton med extralåg hit upp till Stockholm för att besöka hoffröken Ekelrä, hvilken ligger illa sjuk vid Ulriksdal.
Återresan till So fiero ägde dock rum redan på tisdagen.
Med samma extratåg afreste kronprinsparet från Sofiero till Järna för att för sommaren slå sig ned på Tullgarn, dit deras barn redan utflyttat.
* 199 egendomen mr 101 vid Valhallavägen öppnats af aktiebolaget » Parasiticidai.
Vi hafva ännu en gång haft tillfälle aflägga elt besök därstädes och funnit allt synnerligen ändamålsenligt anordnadt, såväl för desinficeringen och mattpiskningen som för förvaringen af dit lämnade effekter.
Möbler be- frias äfven fullständigt och utan att skadas från all ohyra.
Jämte de förträffliga anordningarna i sagda hänseenden finner man ock en properhet och snygghet, som göra ett mycket godt intryck.
Anstalten har ock redan, synes det, vunnit det största förtroende hos allmänheten, hvilket fram- går däraf, att försäkringssumman å inlämnade ef- fekter redan öfverstiger en million kronor.
* Ord och Bild, den förträffligt skötta illustre- rade månadstidskriften, på hvilken vi förut haft tillfälle fästa våra läsarinnors uppmärksamhet, har följt de stora utländska illustrerade tidnin garnas föredöme och utgifvit ett särskildt midsom- marsnummer, kalladt » Sommarsol ».
Inom ett prydligt omslag i akvarelltryck bjuder häftet på en hel del intressanta uppsatser och illustrationer af flere framstående författare och tecknare.
» Som- marsol-, som tryckes i stort kvartformat, kostar endast en krona.
Ett synnerligen lämpligt till- fälle erbjuder sig här att genom detta häfte, hvars hufvudsakliga innehåll sedan kommer att infly ' a i » Ord och bilds » juninummer, lära känna denna som sagdt väl redigerade tidskrift, hvilken borde finna väg till hvarje bildadt hem.
Tidskriftens årgångspris är 10 kr.
med ett häfte i stor oktav för hvarje månad.
* För resesänongen.
Landsmän, som besöka Berlin, vilja vi på det varmaste anbefalla det i början af innevarande år nyöppnade Palast Hotel vid Potsdamerplatz, en af de mest trafikerade platser i den tyska hufvudstaden.
Hotellet inne- hafves af en svensk vid namn N. O. Trulson, hvilken redan, ehuru ung till åren, skaffat sig ett aktadt namn inom sitt fack, ja, nära nog står som en ledare inom branchen.
Palast-Hotel är nyuppfördt, och som sådant är det ju naturligtvis inredt med allt det nyaste och bekvämaste som nutiden kan tänka sig i samband med ett först- klassigt hotell.
Att resanderummen äro bekväma och luftiga, faller af sig själft.
Hotellet har där- jämte en synnerligen elegant restaurant med ett kök, som väl torde få anses som det förnämsta i Berlin.
Bestauranten är ock redan en af de mest eftersökta för finare tillställningar.
Läsesalong finnes naturligtvis och i den flere af våra dagliga svenska tidningar.
Bäst af allt är dock den upp- märksamhet och det tillmötesgående, som i alla afseenden visas gästerna.
Man känner sig hemma- stadd och trifs förträffligt.
Värden tyckes kunna vara allestädesnärvarande; för alla räcker han till och alla vill han stå tid tjänst.
Vi tala af erfa- renhet och vi kunna ej annat än uppmana alla, som resa till Berlin, att taga in på Palast-Hotel.
Man ångrar det ej.
En moder.
Bröllop.
I Viborg i Finland sammanvigdes i söndags den framstående skådespelerskan vid här- varande dramatiska teater fru Helga Rundberg och d:r Johannes Hoving.
EN lifsbild FRÅN DEN nya världen, FÖR Idun * af Firman Myrstedt &lt;V Stern har i sina vid- lyftiga lokaler vid Drottninggatan anordnat en ut- ställning af mattor och draperier, säkerligen en- sam i sitt slag här i landet.
De finaste indiska, persiska och turkiska mattor läfla här med hvar- andra i varma och mjuka färger samt i originella mönster.
Äfven de högst ställda fordringar torde här kunna bli tillgodosedda.
Visserligen är denna tid just ej lämplig för mattinköp.
Firman kan dock ej någon annan tid på året disponera sina lokaler för en sådan separatutställning.
Och de bland våra läsarinnor, som inlressera sig för dylika saker eller till höslen behöfva skaffa sig något i den vägen, böra ej försumma tillfället att taga denna intressanta utställning i skärskådande.
* Kriget mot mött och mal har nog hvar husmoder större eller mindre erfarenhet utaf.
För våra husmödrar i hufvudsladen hafva vi redan för några veckor sedan påpekat, hurusom de i denna strid nu fått en mäktig bundsförvant i den desinfektions- och förvaringsanstalt, som i Hilma A ATAl^A Strandberg.
(Forts.) B a r n e t for u p p, ö p p n a d e ögonen stort som i förfäran och skrek — ett gällt g e n o m t r ä n - gande skrik.
» Tyst, tyst b a r n e t, ä l s k a d e, hvad är d e t?
» Modern resle sig.
gick ett p a r steg och såg sig o m k r i n g som efter hjälp.
Men hon h a d e aldrig gjort förtrolig b e k a n t s k a p med någon, h o n h a d e b e h a n d l a t g r a n n a r n a kort.
De b e - t r a k t a d e h e n n e n u på afslånd, men rörde sig icke, de sågo förmodligen ingenting särskildt uti, alt h e n n e s barn s k r e k.
» O Gud, h o n är sjuk, hon ä r sjuk! » Men äfven nu kväfde hon rösten, hon ville icke tillkalla n å g o n.
J a visst, det var j u j u s t, hvad hon var, hvad h a n sagt, h v a d som v a r naturligt.
E x t l * £ L fin IWELPSELIEL W Angered d e r s ö k n i n B a f Kom ingen?
Hon k a s t a d e skygga blickar omkring, för- tvinade tyckte hon själf, betydelselösa funno de, som med h ä n d e r n a i kors p r a t a d e på Irapporna därborta.
B a r n e t s k r e k och skrek, så k a s t a d e det sig tillbaka och försökte s o m n a.
Ah hon såg, h u r energiskt h e n n e s b a r n försökte s o m n a, h u r pupillerna hvälfde sig u p p å t, och ögon- locken föllo så s a k t a ned.
Nej, ett nytt skrik — o c h u p p for det.
De s m å iskalla h ä n d e r n a fumlade på m o d e r n s klädning.
Nu v a r det k o m m e t, n u visste h o n det — en förfärlig s m ä r t a, en d ö d s å n g e s t s a m m a n - k r y m p t e h e n n e s hjärta.
Hon ville k r a m a sitt b a r n, vildt, hejdlöst till sitt bröst, h o n ville b r ä n n a in sina k y s s a r p å det ljufva, fylliga ansiktet, hon ville ropa, slita i sitt hår, sina kläder — h e n n e s kval var så stort.
Men ingenting bröt löst, trycket blef istället hår- d a r e, förtrollningen s t a r k a r e i s a m m a m å n, som hon a n a d e, att det n u var för sent att med mildhet och själfbesegring blidka de o n d a m a k t e r n a, förskingra d e m som en pinsam d r ö m för d a g e n s sol.
N u h a d e verkligheten kom- mit.
Hade h e n n e s m ö r k a sinne framkallat d e n?
Men å h!
Visst k u n d e den ä n n u m u t a s — hon grep efter h a l m s t r å e t — d e n n a kraft, som hon k ä n d e var öfver h e n n e.
Virriga, m a t t a fantasier s n a r a r e än t a n k a r fyllde h e n n e s själ.
I själfva verket satt h o n stel och orörlig i hängmattan.
Hon m å s t e sitta så, blott söka lugna, stilla — det s a d e h e n n e modersin- stinkten.
Kom h a n d å ej — k o m han ej?
Det blef hastigt s k y m n i n g, s ö d e r n s djupa s k y m n i n g, som h a r blott ett steg till natt.
Hon gick in, satte sig p å n ä r m a s t e stol och lade b a r n e t öfver sitt knä.
Det fortfor att resa sig u p p med hastiga skrik och så s j u n k a tillbaka i en slags dvala.
Hr K n u d s e n kom och med honom d o k t o r n, som ö p p n a d e p e r s i e n n e r n a och b e g ä r d e att få l a m p a n t ä n d.
I frisk ton sade h a n: » Ah j a g t ä n k e r, er tös ä r inte så sjuk, som ni tror, fru K n u d s e n.
» U n d e r det h a n k ä n d e p å b a r n e t s h j ä s s a och drog sin stol n ä r a intill, snyftade fru Knudsen osammanhängande: » Jo, — h o n ä r sjuk, h o n ä r sjuk.
Jag ser det nu — h o n h a r m å t t illa så l ä n g e.
.
.
Vi t ä n k t e j ä m t skicka efter doktorn, m e n j a g visste inte — j a g t r o d d e det var h e t t a n.
» Visste!
T r o d d e!
— h e t t a n!
Därinne, djupt inne gåfvo d e torra, förnuftiga och p a s s a n d e orden ett h å n a n d e e k o.
Det var n å g o t, som ville fram — ut — något vildt, r a s a n d e, själfanklagande, något som ville loss — för att blifva lättadt, fritt — för alltid.
» J a g förstår, » sade den u n g e läkaren vän- ligt, » naturligtvis, ni gjorde allt i b ä s t a me- ning.
.
.
J a, j a g är ledsen, att j a g inte kom- mit förr, m e n lugna er — för b a r n e t s skull. » Han frågade m y c k e l litet och tillagade blott ett pulver.
» Ge h e n n e detta h v a r tionde m i n u t och värm flanell och försök linda om h ä n d e r och fötter.
Men plåga h e n n e inte — framför allt sök göra h e n n e lugn och tillfreds. » Han resle sig.
Hr K n u d s e n h a d e s k y n d a t ut och gjort u p p eld med h ä n d e r, som ska- kade.
F r u K n u d s e n såg u p p förskräckt.
» Ska doktorn g å?
Hvad ska vi göra vi- dare — i natt?
S k a j a g lägga h e n n e — eller —?
» g handelskemisten befunnen, e n L m t y g, ^ * /.
&gt; « S « J I; J A * Garanteras utmärkt.
Pris kr.
l: 2 5 n r b u t.
Finnes endast hos ^ståkJ^^m^ht^, BI * ..,,, * AU™ t.ILN
1894 I U U I N Doktorn h o s t a d e lite.
» Jag k o m m e r tillbaka om ett p a r t i m m a r.
» I d ö r r e n v ä n d e h a n sig b e s l u t s a m t om och sade: » Ert b a r n ä r sjukt, m y c k e t sjukt.
Jag säger det, för att ni kan se det själf. » » Ja, j a, m e n hon r ä d d a s naturligtvis, » ni kan rädda h e n n e?
» » Där lif finns, är j u alltid h o p p, » sade lä- karen allvarsamt o c h gick.
F r u K n u d s e n utstötte ett s p a s m o d i s k t skri, m e n h o n m å s t e vara lugn, lugn.
Allt v a r så besynnerligt.
Intet sade d e, blott sögo in d e n ä l s k a d e med sina blickar, — blickar stela af förtviflan.
Oeh dock förstod icke m o d e r n ä n n u, att döden stod bredvid.
Det lilla hufvudet låg så stilla, a n d e d r a g e n gingo tungl, d e t började r y c k a i k r o p p e n, o c h på en gång ö p p n a d e sig ögonen, d e vidgades, de förvandlades.
Ah, h u r u stora, djupa — • en blick, s o m s k å d a d e intet o c h dock v a r full af s k ö n h e t.
S å k o m m o rosslingar.
» Nils, hvad är detta, s ä g?
» Modern såg u p p i vild förvåning.
» Ar det, k a n d e t?
» » Ja, j a, » s a d e h r K n u d s e n l å n g s a m t, stir- r a n d e p å d e t lilla ansiktet, » ja, » o c h h a n sjönk p å k n ä o c h b o r r a d e ned sitt ansikte vid sin dotter, o e h t u n g a snyftningar s k a k a d e hans kropp.
» Gud vet, h u r d y r b a r d u v a r för m i g.
Gud gifve jag finge följa d i g l » Det fanns ingen t a n k e m e r i m o d e r n s hjärna, h e n n e s ögon sågo o c h s å g o.
Hon aktade ej p å, att d ö r r e n ö p p n a d e s, och att doktorn k o m tillbaka, följd af flere g r a n n - kvinnor, som ville e r b j u d a sin hjälp.
» Tycker inte d o k t o r n h ä r är för kvaft?
Det är n o g för att d ö d a en b a r n u n g e, » s a d e en s k a r p s t ä m m a, hvarefter l u c k o r o c h d ö r r a r ö p p n a d e s, och aftonluften s t r ö m m a d e in.
» Var t a p p e r, m o d e r, » s a d e d o k t o r n och k ä n d e p å h e n n e s p u l s, m e d a n h a n följde det stilla d ö d s a r b e t e t.
M a n tog d e n d ö e n d e o c h lade h e n n e i korgvagnen.
Modern lät d e t s k e o c h slog blott u t med a r m a r n a i ordlös j ä m m e r.
D e s s a voro ögonblick af lifvet, h o n icke k ä n d e till, de voro vågor, s o m b u r o h e n n e m o t något gränslöst, något hon icke k u n d e m ä t a det ringaste — allt efter s o m d e n ena länken efter d e n a n d r a knöt sig till en o b e k a n t kedja.
Bidrag Linge.
mottagas med tacksamhet.
LOGOGRYF.
Hård bar striden stått Om mig lilla ting, Om mitt vara eller icke vara.
Bullret däraf nått Hela jorden kring, Undantaget hvarest folk gå bara.
Som en lifssak må Jag ock aktas på, Ty, om något formfel är begånget, Strax jag gripes till.
Och jag jämka vill, Att det skeft är rättas under tvånget.
Kvinnan, säger man, Svärmar för mig mest, Men bland Adams söner finns ock mången, Under hvilkens väst Jag ock svärmarn fann, Och som nu är i min boja fången.
Utaf nio bitar brukar jag bestå; Formar du dem rätt skall du utaf dem få: Hvad man nämna kan som ett heligt rum, Samt hvad där man ofta nog lår se.
Fisk, om hvem det sägs att han just är dum.
En, åt hvilkens upptåg man plär le.
Hvad som ofta nog prydde köksans kind.
Hvad som föll från trädet, ruskadt ut- af vind.
Hvarmed du ej bör öka börda tung.
Mejerskans förtjänst, om den lyckats har.
M A T T O N S EXTRA RAFFINERAD AMERIKANSK G r a n n a r n a h a d e tvättat och o m s v e p t h e n n e s barn, m a n n e n h a d e hjälpt till på sitt själf- förnekande sätt, o c h m a n hade skaffat is.
D ä m p a d t prat k o m från r u m m e t.
(Forts.) » K o m, H a n n a, » s a d e en b r u t e n röst.
De lutade sig b å d a öfver d e t hvita, afsmalnade ansiktet.
Skummet bubblade ut ur munnen.
En liten s u c k.
M a n n e n v ä n d e sig o m, och d o k t o r n nickade s t u m till svar.
» Död, d ö d, » r o p a d e fru K n u d s e n o c h s å g sig vildt o m.
» Ah, mitt b a r n, mitt barn! » » Fru K n u d s e n, ni kan aldrig h a h e n n e i b ä t t r e förvar, » s a d e en af fruarna lite strängt » det är ingenting att bli så d ä r förtviflad för » — och h o n log m e d t v å r u n d a, ljusa ögon o c h blottade en r a d p ä r l h v i t a l ö s t ä n d e r — » när vi t ä n k e r på det. » Men d e n s t a c k a r s kvinnan t ä n k t e ingenting alls.
Och v a r det något, som förtjänade kal- las t a n k e, s å v a r det, att en s o r g som h e n n e s k u n d e ingen förstå, ty ingen h a d e känt så som h o n.
Det b r ä n d e h e n n e att k o m m a bort, och hon flydde u p p för t r a p p a n.
Här var von e n s a m, h ä r v a r tyst — h ä r förstod h o n det — förstod!
Oeh d e n tröstlösa s m ä r t a n, den frätande längtan — längtan efter ett litet oskyldigt b a r n, i hvilket h o n ofta u n d r a n d e Namn på en som blef hustru åt en kung, Fast en sådan ställning pröfsam var.
Säg, hvad furan dolt uti klippans famn.
På en fager blomma lika fagert namn.
Redigeras af Sophie sett s k y m t a r af sitt eget j a g — s o m v ä r m t h j ä r t a t med sin m j u k a lilla k r o p p och sin v a k n a n d e själ fick s t r ö m m a ut.
Men icke till m ä t t n a d.
Plötsligt stockade sig gråten, själfanklagelsen dök u p p, och ånge- sten dref h e n n e bort från sorgens b a l s a m, bort från e n s a m h e t e n s friluft, — ned igen, d ä r hon var.
Hjärtat h u n g r a d e — än var icke tiden för s k i l s m ä s s a.
H e n n e s rörliga sinne omfattade redan tanken p å å t e r s e e n d e af det k ä r a ansiktet som en källa till lycka.
Hvad han får, den man, som med kedja fäst, Vid galérens spant, tjänar af sin skuld.
Hvad af rosshud gjord skall dig tjäna bäst.
Instrument med glans som bara guld.
Litet prydnadsting, som dig kläder ' sött '.
H u r du ofta kom, när ett hinder mött.
Röst som höras kan, ljuda vidt om- kring.
Så en annan röst — mjuk och fin och skär.
Plats där ondsint tjur, brukar bära ring.
Hvad vid dikeskanten finnas plär.
Hvad du ej vill se i din kalfkotlett.
Och hvad du kan få utaf två plus ett.
S.
L.
R Ä T T E L S E.
1 biografien öfver fröken Hall i förra numret, står å andra sidans mellersta spalt rad, 3 3; » skola bära spår », hvilket naturligtvis i stället bör vara: » skola icke bära spår ».
JMJJFE » INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Charlotte Wahlström (med porträtt); biografi af Claes Lundin.
— Midsommarnattsfärd; poem af Fredrik NycanUer.
— Talangen att » samtala » (slut); af Ellen Bergström.
— Moln; af Sophie Linge.
— Den barnlösa; af Maria Magdalena.
— Tvänne praktnummer af Idun.
— Magdalena Rudenschöld; ett hundraårsuiinne, för Idun tecknadt af Q torg Nordensvan.
— För våra damer-artister; om teckning med kol, tusch och skrappapper; fdildun af S L.
— Iduns skoliofskoloni — Ur notisboken.
- En moder; en lifsbild från den nya värl- den, för Idun af Hilma Ångered Strandberg.
— Tidslördrif.
I lifvets vår, då allt går lätt som uti dans, Mitt tredje göra du ej glömma får.
Kanske din fröjd blott blir en vissnad krans, Som manar fram ur ögat minnets tår.
I aftonrodnans glöd på hafvets dunkla våg, En enda strimma utaf guld dröjt kvar.
Uti den strimman jag mitt hela såg, Fast den en del blott af mitt hela var.
O. - ig.
E n titel.
Något som verkar förstörande.
E t t njutningsmedel.
Reteckning för » helig ».
PALINDROM.
Om än man namnet omvändt säger, Så blir det lika fult för det; För allt hvad renhet icke äger, Det blifver då ett epitet.
DIAMANTGÅTA.
• a a a a e e e e e g g g g i n n n r 8 v GISSA.
Hildegard.
Ett namn som bars, en gång i tiden, Af krönt despot, som fick gå fri, Ehuru han var litet » vriden », Ty blod och brand var hans mani.
PROKÖP.
1 — 5 2 — 5 3 — 5 4 — 5 en af Europas hufvudsläder och slut- bokstäfverna ett af denna stads all- männa förlustelseställen.
Orden äro: 1) stad i Turkestan, 2) järnvägsstation i Svealand, 3) mansnamn, 4) flod i Tyskland, 5) stad i Palästina, 6) frun- timmersnamn, 7) urkundsamling, 8) stad i Norge, 9) flod i Egypten.
LÖSNINGAR.
Gammalt svenskt namn, gas, mejeri- produkt, gräsätande djur, väfnadsma- terial (provinsialism), utrop, strupljud.
AUt detta får man, utan att om- kasta bokstäfverna, ur namnet på en af världens mera bekanta storstäder.
S.
L. Logogryfcn: Gåspenna; ega, på, gå, aap, pegas, spä, ä, ana, sann, Bpe, spring, enas, såg, page, spann, spån, pas, nesa, såpa, sena, seg, a s, påse, sång, senap, pang, så, gas.
Charaden: J CHARAD.
Guldfeber.
lfyllningsgåtan: Ormbunke, krokodil, Bmul- tron, Salzburg, kakelugn, Mathilda, blåsippa, löjtnant, Alingsås.
Diamantgåtan: Ljus, strålande och full af glöd, mitt första är; En sinnebild af själfva ljusets källa.
Och längtan efter dig jag jämt i hjär- tat bär.
O, kom att hälsa, glädje återställa.
1) Bokstaf, 2) kvinnonamn, 3) kvin- nonamn, 4) europeiskt rike, 5) någon- ting dunkelt, 6) hvad man ej bör hy- sa, 7) bokstaf.
Draba Verna.
BOKSTAFSGÅTA.
Vid Jesusbarnets födelse, långt bort i tiden, Man honom bädd utaf mitt andra redde.
Han som var vägen, lifvet, friden, I ödmjukhet och kärlek sig här tedde.
Tag 5 a, 2 b, 2 d, 9 e, 3 h, 2 i, 2 k, 4 1, 1 m, 5 n, 2 o, 1 p, 4 r, 1 s, 2 t, 1 v, 1 y, 1 ö och bilda 9 ord, hvilkas begynnelsebokstäver bilda namnet på S A L O N G S - O L J A!
FOTOGEN. — ENSARTAD!
VATTENKLAR!
RÖKFRI!
I n k o m m e r 1 lådor, i n n e h å l l a n d e 2:ne h e r m e t i s k t s l u t n a c i s t e r n e r, r y m m a n d e t i l l s a m m a n s 37 l i t e r.
F RÄT R O S O R F Ä S T M A N T O M A S RAS N 6 W i - t- Carl R. Matton, Stockholm.
TALRIKA LANDSORTEN.
OMBUD I
