# ID: svediakorp-per973
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 20,921
# sentences: 619
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 24 (339) Fredagen den 15 juni 1894.
Prenumerationspris pr a r: Idun ensam kr.
I d u n s M o d e t i d n i n g jämte ko- lorerade p l a n s c h e r » I d u n s Modet, utan kol.
pl.
... • 5: Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
4: 3: P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- anstalter i riket.
Redaktör och u t g i f v a r e: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas s ä k r a s t kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: Matilda Ii2 », an söker icke sitt. » Så lyder en af aposteln P a u l u s ' de- finitioner på kärleken, men i vårt motto öfver en afslutad lifsgärning borde det h e t a: hon sökte icke sitt, och i dessa fd ord skulle vi finna nyckeln till en af de lefnadsgåtor, som synas oss så olös- liga, gåtan, h u r u af det lilla varder det stora, hu- ru det minsta kan räcka till snart sagdt i det o- ändliga.
F ö r fjorton dagar se- dan gick genom värt sam- hälle det oroande r y k t e t: Matilda Hall är sjuk, det är mycket betänkligt, hon h a r lunginflammation.
Dagar gingo, man sväf- vade mellan hopp och fruktan, men hoppet se- grade, ja, öfvergick till visshet.
H o n skall få lef- va och fortsätta sitt väl- signelserika lif, så hade solstrålarne hviskat, n ä r de på söndagsmorgonen den 3 juni lyste in i sjukrummet — men, när samma strålar sänktes mot väster, låg icke endast kvä 1- lens skuggor på den sju- kas panna, döden hade där tryckt sin prägel.
Och nu talas det så sak- ta i den stora korridoren, och en sorgklädd ungdom rör sig, där nyss stojet af glada barnröster gen- J. Nordling.
Utglf ningstid: hvarje helgfri fredag Muns Tryckeri Aktiebolag.
7de årg.
Annonspris: 35 öre pr n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » Lediga platser » 25 ö r e för h v a r j e påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummarspris I 5 öre (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre pr n o u p.
- r a d.
Hall.
ljödo och färgrika d r ä k t e r vittnade om glädje och sommar.
Matilda Hall föddes i Göteborg den 29 april 1833.
H e n n e s far var affärsman och tillhörde en från England inflyttad köpmanssläkt.
Moderns n a m n var Martina B e r g.
Tidigt framträdde hos Matilda de anlag, hvil- ka under föräldrarnas kär- leksfulla vård först ut- vecklades och sedan i lif- vets stora skola danade henne till den ädla per- sonlighet, som nu står för vårt minne.
Den vördnad för kyrkans auk- toritet och fosterlandets lagar, hvilken u t m ä r k t e den fromma kvinnan, vi- sade sig först i en sällspord lydnad för och kärlek till hennes föräldrar.
» Tack för denna dagen, m a m m a lilla! » — så tog dottern god n a t t af sin mor, och se- dan faders- och moders- ögon för alltid slutits, blef hon stödet för den gan- ska stora syskonskaran.
Ordning och plikttrohet, voro framträdande drag i Matilda ' Halls k a r a k t ä r, och den ömmaste vård skänkte hon allt lefvande.
Till och med de små hus- djuren vakade hon öfver, ja, på dem pröfvade hon kanske först sin uppfost- rande förmåga.
Ingen fick
I DUN 186 Det s o m s å s tidigt om v å r e n, slår djupast r o t.
i b a r n e t s h j ä r t a, gifVer r i k t n i n g å t h e l a l i f v e t.
1894 H v a d s o m tidigt blir inprägladt F. roffa från den andra, hvar och en skulle h a sitt, och äfven kycklingarna borde lära sig punktlighet och ordning.
Med dessa anlag var det ej underligt, att hon redan tidigt kände sin kallelse, och a t t för henne liksom för skalden det hon en gång kom att förverkliga i skönare gestalter s t å t t för barn- domsögat.
Så drömde den lilla om att en dag bli lärarinna, men sin verksamhet förlade hon högt uppe i det kalla L a p p l a n d; d ä r bland de kala fjällen ville hon bygga sitt skolhus.
H u r u detta skulle inredas hade hon alldeles klart, hon ritade ofta u p p det på sin griffeltafla.
I slutet af förra och ända fram i midten af detta århundrade intogo Brödraförsamlingens undervisningsanstalter en framstående plats.
I Göteborg hade dess skola, den s. k.
Salen, det största anseende.
H ä r mottog också Matilda så väl som hennes syster sin undervisning, men h u r u u t m ä r k t denna än var, kände hon dock behof af vidare utbildning.
Sådan kunde dock ej fås vid något läroverk i Sverige, och hon måste därför antingen välja mellan att på egen hand öka sina kunskaper och söka en plats som lärarinna vid Brödraförsamlingens flickpension i Zeijst i Holland, där hon sam- tidigt med att hon undervisade, kunde få för- bereda sig a t t aflägga lärarinne-examen.
Länge öfvervägde hon hvad hon borde göra.
Skolan var afslutad, m e n ännu dröjde den tjuguåriga att tala med sin far.
I sista ögonblicket ön- skade hon nästan, a t t h a n skulle säga n e j, hon sluppe då a t t lämna sina kära, m e n h r Hall svarade, att h a n ej ville stå i vägen för sin dotters framtid.
Tärningen v a r således kastad, vägen till förverkligandet af hennes barndoms- drömmar öppnad, m e n på samma gång var det, som om stöden brustit, u n g t r ä d e t skulle nu växa på egen hand.
Matilda kände icke heller i första ögonblicket någon glädje, tvärtom, fram- tiden kom öfverväldigande in på h e n n e.
I Holland ställdes hennes energi s t r a x på prof. D e n unga lärarinnan hade icke endast att i vanlig mening bereda sig på lektionerna, hon fick ock öfva sig i a t t hålla dem på tyska eller holländska, och detta på samma gång h o n läste på sin egen examen, hvilken hon ock vid 21 år lyckligen genomgick.
Till sko- lan i Zeijst komrno, utom från Holland, flic- kor från Tyskland och England, och då Ma- tilda efter tvänne är lämnade sin verksam- het där, blef hon af sina engelska elever in- bjuden att besöka deras land.
Därifrån åter- vände h o n h e m och började s t r a x efter åter- komsten till Göteborg sin v e r k s a m h e t m e d en elev.
» Det h ä r är senapskornet, » sade en gammal lärare, och hans profetia h a r gått i fullbordan.
Länge var det dock endast ett få- tal flickor, som fingo draga nytta af fröken Halls u t m ä r k t a undervisningsskicklighet, m e n 1869 utvidgades skolan till ett fullständigt sju- klassigt elementarläroverk för flickor, och sedan h a r senapsträdet åt alla håll utsträckt sina grenar, så att vid sista afslutningen, den 2 juni, räknades 214 elever, undervisade af 23 lärarinnor och lärare.
Bästa vitsordet om sko- lan torde gifvas af mödrar, hvilka, själfva en gång Matilda Halls elever, sedan tacksamt lämnat sina barn i hennes vård, och af de unga lära- rinnor, som, utgångna från hennes skola, i för- sta hand där söka anställning, för att icke tala om de hundratal, hvilka i lifvets olika lägen sökt Matilda Halls råd.
Också torde d e t vara få föreståndarinnor, hvilka som h o n kunde gifva en så grundlig och intressant redogörelse för hvad det blifvit af den burgna medelklas- sens döttrar.
D e t var ej underligt, att de unga hos henne sökte r å d, ty hon hade en vid synkrets.
F å - geln, som tidigt pröfvat vingarne i flykt till fjärran stränder, lät aldrig stänga in sig.
Flere år å rad drog hon vid sommarferiernas början regelbundet till Gastein i Tirolen, och det var icke endast Tysklands och Hollands läroanstalter hon flitigt studerade, hon vann framförallt en ökad människokännedom, och det icke endast i utlandet och i Norge och D a n m a r k, utan framförallt i hennes eget land, där hon från J ä m t l a n d till Skåne samlat skör- dar af erfarenhet.
O c h hon h a d e lätt a t t vinna människorna, ty hon trodde på dem.
Själf en kristen personlighet, hvilken ej gaf ett jota m e r än hon personligen kunde infria, tänkte hon sig alltid människan bakom orden.
Den evangelisk-luterska kyrkan torde h a få så hängifna och på samma gång så frisinnade döttrar som hon.
Matilda Hall kunde ha och hade kristna vänner inom olika kyrkliga sam- fund.
Därför att hon själf var en personlig- het, var hon rädd om andras.
Sin prägel ville hon ej påtrycka någon.
» Jag känners, sade hon en gång till sin syster, » min uppgift som t r ä d g å r d s m ä s t a r e n s.
B a r n e n äro mina blommor.
J a g vill ge d e m ans och vård, men blombladen skola bära spår af mina händer! » V å r t arbete påtrycker oss sin stämpel be- stämdare, j u mera vi älska och hängifva oss åt det.
E j underligt d å, a t t m a n strax i Ma- tilda Hall igenkände lärarinnan, detta mindre dock genom hennes förhållande till andra än genom den heliga t u k t, som låg öfver hennes egna tankar och känslor.
Orden voro vägda.
Med detta låg det kanske i hennes sätt något, som yngre främlingar funno gammaldags, m e n just detta gjorde, a t t när hon, hvilken, så a t t säga, stod mellan tvänne världar i kvinnans utveckling, behandlade våra dagars idéer, spreds en vårdoft i r u m m e t; m a n såg att en väl ut- slagen vårbrodd grönskade öfver hennes arbete.
V a r Matilda H a l l lärarinna, så var hon do.ck framförallt kvinna.
D e t var med moders- kärlek och modersansvar hon ledde barnen.
I n - tet, som rörde dem, var henne främmande.
Hon läste deras t a n k a r och tolkade dem så, att det lyste i barnaögonen.
B a r n e n k ä n d e, h u r u väl hon ville d e m och hela det unga släktet.
Å t dem skaffade hon, den gamla, utan tanke på egen uppoffring, allt det bästa tiden hade att bjuda, och som kunde bidraga till att upp- fostra friska, sunda b a r n; plikttrogna, trofasta kvinnor; goda, uppoffrande mödrar.
Matilda Halls b a r n d o m s d r ö m om ett skol- hus i Lappland gick icke i fullbordan, men hennes missionsintresse, särskildt för lapparne, förnekade sig aldrig.
F i c k h o n icke bygga ett skolhus i höga norden, byggde hon i stället e t t sådant i Göte- borg.
U t a n yttre u n d e r s t ö d hade hon brutit sin bana, utan sådana h a r den fortgått.
Ma- tilda Halls skola k a n, om någon, kallas pri- vat, och därför kunde hon i den få följa grund- tanken i sin undervisning.
D e n n a v a r: » Kristi kärlek öfver går all kunskap » och » Herrens fruklan är vishetens begynnelse ».
AMfeldt.
Dessa språk stå ristade på väggarna i bön- salen, det enda r u m i huset, där den stränga enkelheten tillåtit några dekorationer.
H i t sam- lades ungdomen dagligen till den morgonbön och de bibelförklaringar, hvarmed Matilda alltid själf inledde dagens arbete, h ä r firades på hennes 61:sta födelsedag af nuvarande och af- gångna elever för henne en fest, hvarvid som grundplåt öf verlämnades åt henne 1500 kr., hvilkas användande hon själf fick bestämma.
Fonden har sedan vuxit och knutits till hennes n a m n; räntorna skola öka pensionerna åt lärarinnor till- hörande hennes skola.
Matilda Halls skola är privat, man får det intrycket, då m a n står vid den tillslutna dörren och trycker på ringledningen.
D ä r sker intet för öppna dörrar.
F r ö k e n Halls milda stämma tycktes vara för vek a t t fylla ett r u m.
Med all sin blidhet trängde den dock till hvarje öra af den stora bönsalen, m e n utom dess väg- gar hördes den aldrig.
N u h a r den också h ä r tystnat.
Sista morgonbönen höll hon, redan sjuk, den 19 m a j.
D e t onda tog sedan strax öfverhanden, m e n plågorna voro jämförelsevis ringa, tanken klar.
Döden kom som Guds sändebud för a t t hemföra den trogna tjänarin- nan.
» J a g h a r sagt amen till mitt arbete, » sade hon en dag, m e n fastän detta amen öf- ver hennes lifsverk var uttaladt, följde hon dock skolans arbete in i det sista.
N u är också detta för läsaret afslutadt.
Utanför det enkla h u s e t vid Karl Gustafsgatan håller en r a d af vagnar, och företrädd af den r i k t blomstersmyckade kistan kommer ett långt tåg af sörjande ungdom och äldre vänner till till den aflidna.
H v a r t tåget drar stå skaror af tysta åskådare, ty hvem kände icke henne, hon som aldrig sökte sitt och dock fick mera än de flesta af hvad vi människor uppskatta, främst den kärlek, hvilken aldrig vinnes utom i försakande af sig själf.
Amanda Leffler.
flaff stämning.
C 7 \ å t u t e » ofoet fj-uDEö » t » o m m a t n a t t e n, j * mJ oja ty- » t, » om om föt euigfc fifuet Domnat.
anDa » vcRe öfuet rlétfuet » oatten, ©ert Dagen » gfoD t mot&amp;tet » » oaffe-a » om- nat.
n genom uifian » fiöga fönAtetoågat 8&gt;n ffoD af » ttåfat natten » Ituifa Btutet, 9XeD öfuet ttäD ocrt to » enou » llat Eågat ©cfl oPänDanDe p å gtå » et » » ammet ffutet.
©cd km \ — 8 n to » t t natten » tuAtnaD Haffat!
8 n » ttöm af oaffjuD fioCjat fot m i t t öta
IDUN 1894 ©ort HfinganSe ut ofoet m ö t &amp; t e t 4 u a {- fat ... tK !uem u å g a t uäO n a t u t e n » nuifa 4löta?
(K o e m s j u n g e t * å?
— 8 t t BtaSDfuPPt m a n - 4 &amp; orijätta ojonv fCö3at öfuet ©cfv hu, n å t i ett ofoetmålt öppen famn Pifuet) Hget, a f f^öj-D oclv » m a t t a mot natten » himmel!
» tiget.
.
.
natten » ofuet, — » oa£ ocfv utan tankat; 8f- e n » e t t 6EaD vit » i n f o t » t e n i n g töte », ©ePv oPtotD » å n g e n p å 3e4 » fvj-atta ©cd uppEö » t Bott mot fian&amp;at Bafoet » Dimmot föte4.
2 5 u » å t t a n a t t, a t t » å f å 4otgEö » » ofoa ©cPt l S i t t DunHef D a g e n » gtuBBeP, » EåcPi-a!
©, ågDe 2 u BPott e j S e n g t y - m m a ©ett anDta » Pif j-u » t met) 3 i n gåfoa, tu4tna3 oåc&amp;a!
Ellen Lundberg, f. Nyblom.
!&lt; f a l a n g e n Af Ellen a t t " s a m t a l a ".
Bergström.
\ m det ock får raknäs till undantagen, att någon hos sig förenar tjugusju talanger, hvilket antal v. B r a u o är nog artig eller Dog — spetsig att tillerkänna friherrinnan v. K.
, hör det nära nog till god ton, att unga damer odla någon talang.
Antingen måla de i olja eller spela piano, etsa på glas eller taga ögonblicksbilder, modellera, sjunga eller skrifva noveller, och på den hvardagliga individ af deras kön, som ej befattar sig med något dy- likt, är det ej utan att väninnorna se en smula ned, och själf känner hon sig i de talang- idkandes krets tämligen enkel.
Möjligen be- sitter emellertid just hon en talang, hvilken mä vara ej faller så i dagen eller framträder med samma anspråk som de ofvan u p p r ä k n a d e eller med dem likställda, men som det oak- tadt i nämnvärdare grad än de bidrager till ett angenämt samlif — vi mena förmågan att samtala väl.
Å t denna » talang » är det några ord här skola ägnas.
Personer, uppfostrade för det högre socie- tetslifvet, och för hvilka detta utgör den egent- liga lifssferen, måste, som vi veta, från barn- domen öfva sig i konsten att samtala, och den virtuositet, de däri förvärfva, slår med häpnad den oinvigde.
N u kan det väl tyckas, att för vanliga dödliga, som åt sällskapslifvet ej offra mer än en bråkdel af sin tid, denna färdighet är af ringa v ä r d e; och för så vidt man med samtala endast förstår konversera, kan j u i denna uppfattning ligga en viss san- ning, ty onekligen har konversationen inom sällskapslifvet sin hufvudsakliga uppgift.
Men dä väl mycket få lefva så afsöndrade från världen, att de ej någon gång deltaga i fest- tillställningar och då mindre samkväm äro rätt vanliga inom snart sagdt alla kretsar, bör ej heller denna sida af saken helt och hållet för- bises, enär samtalsgåfvan sätter en själfull kvinna i stånd att vid dylika tillfällen höja stämningen och drifva ledsnaden på flykten.
• Men vi afse nu ej blott den ytliga konver- sationen, utan vilja taga djupare tag och söka visa, h u r u förmågan att på ett otvunget sätt uttala hvad man t ä n k e r och känner, eller rät- tare, förmågan att sätta sig i direkt andlig förbindelse med medmänniskor, öfvar ett gag- nande och glädjande inflytande i olika lifvets förhållanden, för så vidt nämligen den ställes i det godas tjänst.
L å t oss t. ex. inträda i ett sjukrum eller i den ålderstignes tysta k a m m a r e 1 F ö r kon- valescenten i sin hvilstol, för den af en lång- samt tärande sjukdom vid bädden fjättrade, för den gamle i soffhörnet skrida timmarne långsamt, och tillvaron förefaller glädjelös om icke rent af ängslig.
Men dörren öppnas och en väninna inkommer.
Hon slår sig ned i ro och börjar med dämpad röst och vänligt ton- fall tala med den sjuka om hennes sjukdom, med åldringen om hans k r ä m p o r; omärkligt öfvergår hon till händelser, som t i m a t i den y t t r e världen, meddelar nyheter från bekanta och vänner och kommer m å h ä n d a till sist in på någon fråga för dagen, som hon tror kan intressera, och i hvilken, märkligt nog, den tilltalade inom kort lifligt deltager.
När hon går, känns det som hade en frisk vind spelat in, luften tycks syremättad och den gamle eller sjuka h a r glömt sitt lidande, ungefär så- som den, hvilken med en börda af bekymmer kommer u t på sjön eller i skogen.
Bördan finnes nog kvar, men han känner den ej längre.
T ö r h ä n d a icke många af dem, till hvilka dessa rader adressera sig, besökt en försörj- ningsinrättning eller ett fängelse; men vi k u n n a intyga, att den människa, som nalkas de fat- tiga, hvilka på förstnämnda ställe föra ett glädjetomt lif eller de olyckliga, hvilka på det senare täras af ånger och ruelse, samt äger förmåga att på ett sympatiskt sätt meddela sig med dem, hälsas välkommen som en verk- lig välgörare.
Dystra blickar klarna, fårade pannor j ä m n a s u t och det mest slutna sinne öppnar sig, då någon, värmd af människokär- lek och i besittning af den förmåga, vi tala om, anslår r ä t t a samtalstonen.
P ä en bänk på en af Stockholms promenad- platser satt en dag en skröplig, dåligt klädd, gammal man.
E d fru ur den bildade medel- klassen kom att slå sig ned på s a m m a bänk, och inom k o r t var mellan dessa ett samtal i gång, under hvilket gubben fick omtala sina förhållanden och utgjuta sina b e k y m m e r för ett väDligt lyssnande öra.
Det var icke få mycket hon kunde gifva till svar, men de ord, han sade, gingo från hjärtat.
Vid afskedet yttrade hon sin ledsnad öfver att ej hafva några penningar med sig, så att hon kunde hjälpa den gamle med en slant.
» Ack, kära frun, en sådan här stund är mer värd än pen- gar.
T a c k för att frun gitte tala vid mig!
— J a g är anDars så ensam, jag. » Och från många håll skulle exempel k u n n a hämtas för att bevisa sanningen af vårt på- stående, men vi förbigå andra områden för att k o m m a in på ett, där litet hvar känner sig hemmastadd.
Visserligen torde det höra till sällsynthe- terna, att någon ung flicka förmedels sin un- derhållande konversation » får sig en m a n »; — vid valet af följeslagerska genom lifvet bruka männen merendels lockas af yttre företräden eller ledas af egennyttiga beräkningar — men 187 är det däremot fråga om att behålla det för- värfvade, skall en kvinna ej illa vinna sitt mål med detta medel.
Ty för att hålla vid lif sin m a k e s kärlek och kunna rädda sig själf undan den mest beklagansvärda af lotter, den att vara en ringaktad och försummad h u s t r u, fordras att kvinnan äger a n n a t än skönhet och rikedom, a n n a t än talanger i vanlig mening, till och med annat än alla kvinnliga dygder, härför fordras att hon äger gåfvan att för sin man vara ett angenämt sällskap.
K ä n n e r hon denna hemlighet, lycklig h o n!
Man t a n k e sig kvällsstunderna i hemmet tillbragta u n d e r förtroligt samspråk 1 H u s t r u n h a r gjort sin mans intressen till sina, och in- gen förstår honom så b r a som hon, ingen lyssnar så u p p m ä r k s a m t till hvad han h a r att säga, vare sig nu det rör lifvets högre frågor, litteratur, konst eller annat.
Genom ett väl r i k t a d t inpass, en fråga eller möjligen en liten oppositionsyttring röjer hon, att hon följer med de tankar, han söker utveckla, och genom den resonnans, han hos henne träffar på, flödar hans tal, i början afbrutet och trögt måhända, allt r i k a r e, t a n k a r n e komma allt klarare, och snart nog börja gnistor af kvickhet och genia- litet att s p r a k a.
Men antag, att hon är en vanlig hvardagsmänniska!
J a, ämnen finnas ändock alltid, i hvilka han är hemma och gärna yttrar sig, blott någon vill höra på och gifva svar på tal.
Och denna någon har hans kloka h u s t r u förstått att blifva.
Äfven om ämnet sig själft ej r o a r henne vidare, söker hon dock för hans skull så lifligt som möjligt deltaga i samtalet, och så får hon å sin sida bidraga med ett oförargligt skämt, en anekdot eller a n n a t dylikt.
U t från egen härd, bort från h v a r a n d r a längta ej dessa m a k a r.
Å andra sidan, huru vinner ej tråkighetens dämon allt m e r och mer välde i det hem, där m a k a r n a ej k u n n a göra sig förstådda af hvar- andra, ej genom gladt samspråk fylla de lediga stunder, de tillbringa i hvarandras sällskap!
Där sitta de midt emot h v a r a n d r a och gäspa, och den ena öfvar ett förlamande inflytande på den andras lifsandar.
Om ock intet af detta lifvets goda fattas dem, äro de likväl djupt att beklaga för denna ängsliga, ständigt u p p r e p a d e innehållslösa tete-ä tete, under hvil- ken den ena blir allt mer och mer främmande för den andra.
E n riDgning på tamburklockan rycker u p p dem ur deras försoffning, och tredje man hälsas med oförställd glädje.
Uteblir denne, och afbrytes enformigheten ej häller på annat sätt, ser mannen på sin klocka och för- svinner därpå för att antingen i sin tidning eller hos vänner söka det sällskap, ett oblidt öde vägrat honom i bans äkta hälft, hvilken åter på sitt håll får söka trösta sig så godt hon kan för sina svikna illusioner.
w i V å (Forts.) ^ o n u n g a b a r j j.
.
» Den gamla, gamla vipan, Den följer mig hvar jag är; Det var tvä ädla konungabarn, De höllo hvarann så kär.
Det var två ädla konungabarn, De gåfvo hvarann sin tro; Men vattnet det djupa skilde dem åt, Och det fannB ingen båt eller bro. » (» För länge se ' n », K. A.
Meliu.)
Huru ofta har ej den där lilla versen runnit mig i minnet, då jag på min väg i lifvet funnit lefvande illustrationer till densamma.
Ja, med skalden kan äfven jag utbrista: » den gamla, gamla visan, den följer mig hvar jag är! » För ett par år sedan vistades jag någon tid i en mycket besökt pension i London.
Det är en brokig samling man möter på ett sådant ställe, och
188 nog gifves det tillfällen att studera typer.
Jag kan likväl icke säga, att mitt första intryck af sällskapet, då jag såg det samladt vid tabled ' höten, var synnerligt fördelaktigt eller ägnadt att ingifva lust till närmare bekantskap.
Dock var det ett ansikte, som genast tilldrog sig min uppmärksam- het och väckte mitt intresse.
Det tillhörde en ung tyska, vanligen blott kallad » Fräulein », ty hon var för tillfället den enda kvinnliga repre- sentanten för sin nation.
Hennes drag kan jag ej nu fullkomligt påminna mig, men jag tror ej, att hon egentligen kunde kallas vacker.
Hyn var mycket blek, ögonen mörka, håret nästan svart, slätkammadt och hopfästadt lågt ner i nacken.
Hon var alltid enkelt och smakfullt klädd, van- ligtvis i en tunn, hvit blus till en mörk kjol.
Hela hennes väsen var ovanligt kvinnligt, men det mest tilldragande hos henne var ansiktets uttryck.
Det var på samma gång så obeskrifligt mildt och så djupt vemodigt.
Bakom hennes vackra leende vår det, som om en sorg skymtat fram, men icke en sorg som gjort hjärtat bittert och hårdt, utan mjukt, ömt och känsligt.
Det är något förunderligt och oförklarligt i den sympati, som inom oss kan födas för en männi- ska i samma ögonblick vi se henne för första gången och som kan komma oss att känna lik- som om vi förstode, ja, nära nog älskade henne, utan att vi i själfva verket veta det ringaste om henne.
Min sympati för » Fräulein » var besvarad, ty hon hade äfven genast känt sig dragen till mig och följaktligen voro vi mycket snart goda vän- ner.
Hon berättade mig om sitt hem i Tyskland, om sina föräldrar och många syskon, som hon ej återsett sedan hon för fem år sedan lämnade dem för att själf förtjäna sitt uppehälle som gu- vernant i England.
Senast hade hon haft plats hos den rika och förnäma lady P., som var änka och med sina barn bodde på ett stort herresäte, Radcliffe Hall.
Där hade hon trifts så bra, och det kostade mycket på henne att nu be- höfva skiljas från sina elever, vid hvilka hon var varmt fästad.
Hon hade nämligen kommit till London för att se sig om efter en ny kondition.
Vi talade äfven om litteratur och musik och kollationerade våra favoriter bland författare och kompositörer.
Hon hade i allt sin själfständiga åsikt, men uttalade den aldrig på det där tvär- säkra, docerande sättet som förekommer bland en del unga damer, hvilka önska vara » fiu-de-siécle ».
Ju mer jag hörde och såg af Fräulein, dess mer lärde jag hålla af och beundra henne.
Hon var också allmänt omtyckt i pensionen.
Där fanns blott en, som ej tycktes kunna fördraga henne, af hvad skäl vet jag icke, om ej möjligen därför, att hon själf var så föga tåld; hon var också den enda, om hvilken jag hörde den milda Fräu- lein yttra sig skarpt.
Den person, om hvilken jag ta- lar, var ett medelålders fruntimmer, en miss Smith, en högst orginell uppenbarelse, för att uttrycka sig mildt; men utan öfverdrift skulle man verkli- gen kunna säga, att hon ej var fullt normal.
Likväl tror jag, att hon hade rätt mycken begåf- ning, men förfining saknade hon däremot allde- les.
Hennes flödande tunga kunde vara både simpel och skarp, men äfven mycket kvick, och hon ägde en verklig talang i att h ä r m a folk träf- fande och elakt.
För öfrigt led hon visst icke brist på några talanger, enligt hennes eget vitt- nesbörd.
Ibland om kvällarna brukade hon un- derhålla sällskapet i salongen med sina vidun- derliga historier, i hvilka hon vanligen själf in- nehade en glänsande roll, men som naturligtvis ingen trodde på (kanske icke ens hon själf), men man skrattade och var road af att höra på.
För mig tycktes hon ha fatlat en viss välvilja.
En gång talade hon t. o. m. om att lära sig sven- ska och följa med mig till Sverige, ett ibland de fä land, som hon ännu icke sett.
Jag får dock bekänna, att jag ej skänkte någon uppmuntran åt detta vänliga förslag, och det förnyades aldrig.
I grunden gjorde det mig mycket ondt om henne; hon föreföll så hemlös och utan vänner.
En gång yttrade h o n: » Hem!
Det är det rysligaste ord jag vet. » — Hvilken sorglig bekännelse!
Och detta af en engelska!
Men, tyvärr, det finns nog godt om olyckliga hem äfven i England; det är ju de stora kontrasternas land.
En förmiddag sade miss Smith till mig: » I dag har Fräulein fått besök af eh ung herre, som va- rit bär förut.
Han kommer att stanna till mid- dagen, då skall ni få se, hur hon kurtiserar ho- nom.
Det är för obehagligt!
Men han frågar inte mer efter henne än så! » och därmed knäppte hon föraktligt med fingrarna.
Sedan härmade hon hans fransyska (själf talade hon detta språk för- vånansvärdt bra för att vara engelska), ty han IDUN var schweizare och hette Stolz.
Hon upprepade något yttrande af honom och framstötte orden långsamt och staccato, på ett sätt, som jag snart fann vara mycket öfverdrifvet.
Vid middagen hade jag nämligen tillfälle att göra bekantskap med herr Stolz, som fått sin plats mellan mig och Fräulein.
Han var ovanligt lång, hade mörkt hår och svarta mustascher samt såg ganska bra ut, men hade ett dystert, nästan strängt uttryck och talade icke mycket.
Efter middagen slogo han och Fräulein sig ned i sällskap med mig och ett par andra personer ute på balkongen, och när det senare började mörkna, flyttade vi oss in i salongen.
Samtalet var för det mesta allmänt och något spår till kurlis dem emellan kunde jag icke märka.
Visst talade Fräu- leins ögon då och då ett tydligt språk, men det syntes nog, att han var en man van vid fullkom- lig själfbehärskning.
Följande morgon hade herr Stolz lämnat Lon- don.
Den dagen såg jag ej till Fräulein utom vid måltiderna.
Hon hade mycket att ställa om, in- nan hon tillträdde den nya plats, som blifvit henne erbjuden och som tycktes mycket fördel- aktig; för öfrigt vistades hon på sitt rum.
Men dagen därpå träffade jag henne händelsevis ensam i salongen.
Hälft skämtsamt frågade jag henne, om den unge herrn, som besökt henne, var hennes » fiancé ».
Först smålog hon blott sorgset, därpå öppnade hon sitt hjärta för mig och berättade sin enkla kärlekssaga.
Herr Stolz var informator i samma familj, som hon nyss lämnat, och där hade de lärt att älska hvarandra.
Han skulle egentligen blifvit musiker, var redan en skicklig violinist och hade erhållit ett förmånligt anbud från ett kapell, då han hade den olyckan alt skada sin ena hand.
Visserligen kunde han ännu spela på sin violin, men hans bana var ohjälpligt bru- ten.
Sorgen häröfver hade gjort honom dyster och svårmodig, och han hade äfven lidit mycket för sin kärleks skull, den han ej vågat tro att hon besvarade.
Han hade inbillat sig, att hon tyckte om en annan ung man, som också var lärare på samma ställe.
Slutligen hade de dock funnit hvar- andra.
M e n, d å insågo de äfven, att det skulle blifva dem outhärdligt att fortfarande lefva under samma tak och likväl så skilda, att de icke med en blick eller ett ord finge förråda sina känslor för hvarandra.
Hon hade därför rest till London för att söka sig en annan plats, och hit hade äf- ven han kommit för att de, innan de skildes åt, måtte en kort tid få tillsammans njuta af sin kär- lekslycka.
Om förmiddagarne hade de brukat promenera i Kensington Gardens eller någon an- nan af Londons vackra parker, och ett par kväl- lar hade de varit tillsammans på operan.
Men nu voro » ces jours de fete » förbi och endast min- net återstod.
När, om ens någonsin, det skulle blifva dem möjligt att gifta sig, det visste de icke.
Framliden såg ej mycket ljus ut.
— Och så berättade hon mig, att hon redan fått bref från honom efter hans återkomst till Radcliffe Hall.
Han hade talat om, hur tröstlöst det känts för honom att återvända till delta ställe, nu så tomt och öde utan h e n n e; hur upprörd han blifvit, då han i ett af förmaken fått se hennes porträtt; själf hade han det icke.
— » Han vill ej hafva mitt porträtt », sade hon med sitt vemodiga leende.
» Han vill blott hafva mig själf. » — Då Lady P. på aftonen bedt honom spela, hade violen blott klagat och ropat efter hans älskade.
— » Han sä- ger, att han kan icke lefva utan mig.
Och jag kan icke lefva utan honom, » tillade hon stilla, men med en klang af förtviflan i rösten och ögo- nen fyllda af tårar.
Då kom jag att tänka på den där versen: » Det var två ädla konungabarn, De gåfVo hvarann sin t r o; Men vattnet det vida skilde dera åt, Och det fanns ingen båt eller bro, och den grep mig såsom aldrig tillförene.
Men egentligen var det väl icke versen som grep mig så, utan verkligheten, ty hvad ges väl mer gri- pande än den?
Äfven mina ögon fylldes af tårar, och jag slöt Fräulein i min famn, men det dröjde, innan jag hade några tröstande ord att gifva henne.
Ord äro för öfrigt så klumpiga och säga så litet.
Redan följande dag skulle hon resa för att till- träda sin nya plats.
På morgonen var jag ute och köpte ett par knippor blåklint och prästkra- gar, hvaraf jag band en liten resbukett till henne.
En stund innan hon skulle fara gick jag upp på hennes rum för att taga farväl och fästa buketten på hennes kappa.
Hon tackade mig varmt och tillade: » Så eget, de äro just mina favoritblom- mor I » Därom hade jag naturligtvis ingen aning, men äfven jag tycker mycket om dessa blommor.
— » Ja, hvar man kommer finner man alltid vän- 1894 liga människor », sade hon.
» Här hafva alla va- rit så snälla mot mig, fast ingen som ni. » — Hvem skulle kunna vara annat mot henne, tänkte jag, men så kom jag ihåg miss Smith.
Hon var väl undantaget, som bevisade regeln.
Jag uttalade därpå min förhoppning, att Gud måtte låta henne blifva lycklig en gång.
» Jag hoppas, att också ni måtte bli lycklig », sade hon.
— » Ah, jag väntar mig ej mycken lycka », sva- rade jag.
— » M«u den kan komma ändå, utan att man väntar den », invände hon.
Jag smålog och skakade på hufvudet.
Men nu var det nödvändigt att begifva sig af för att hinna i tid till St. Pancras.
En sista om- famning och Fräulein skyndade ned i förstugan.
Den lilla nätta husjungfrun sprang ut på trappan åt gatan och blåste i sin hvisselpipa.
Nästan ögonblickligt svängde en lätt cab fram, Fräulein hoppade upp i den, kofferten lyftes på taket, en sista viftning med handen, som besvarades af mig från balkongen — och så var hon borta.
Ja, borta, men icke ur minnet eller hjärtat.
Där skall vjag alltid åt henne bevara en liten varm vrå.
Visserligen hade vi blott känt hvarandra några få dagar, men hvad betyder väl det?
Vän- skap och kärlek äro j u oberoende af all lideräk- ning både för sin uppkomst och utveckling.
Kanske önska mina läsarinnor veta, hur det sedan gick för dessa båda » konungabarn » och om de någonsin fingo hvarandra »?
— Ja, det skulle också jag gärna vilja veta, men troligen får jag det aldrig.
Det blef mig blott förunnadt alt kasta en liten blick in i deras historia, just då » vatt- net det djupa skilde dem åt », och de från hvar sin strand sträckte armarna efter hvarandra.
Må- hända hafva de dock sedan dess, likt Salamith och Sulamith, lyckats slå en bro emellan sig, ty hvem mäter väl kärlekens makt?
Titania.
J V E a g d a l e n a EU 3 ^ u d e n s c l \ ö I c L hundraårsminne.
För Idun tecknadt af G e o r g Nordensvan.
(Forts.) J bröllopsfestligheterna illustrerades af en ly- 7 s a n d e k a r u s e l l, som föreställde J e r u s a l e m s befrielse efter Tassos dikt, och d ä r fröken R u - d e n s c h ö l d h a d e feen M e l u s i n a s roll.
Den d a g e n blef en t r i u m f d a g, d å hon, i k l ä d d fé- eus g u l d s k i m r a n d e k o s t y m, kom ridande på en s n ö h v i t häst.
D e n som ej v a r blind för h e n n e s skönhet, det v a r b r u d g u m m e n, fröken de la G a r d i e s b r u d g u m.
E t t p a r å r senare h a d e hofskvallret myc- ket a t t b e r ä t t a om baron Armfelts förbindelse med fröken R u d e n s c h ö l d.
H o n hörde ej nu- mera p å a n d r a kavaljerers artigheter, hon lefde blott för d e n n e ende, h a n v a r d e t som b e s t ä m d e öfver hennes öde.
I j u b l a n d e ord skil- d r a r hon sin l y c k a i sina m e m o a r e r *, och d e n n a l y c k a — d r ö m d e hon — skulle lefva l i k a l ä n g e som hennes k ä r l e k.
S k v a l l r e t spreds ut af prins F r e d r i k Adolf, som ock haft sina ögon fastade på den u n g a skönheten, och som, enligt hennes egen u p p - gift, tillbjöd henne sin h a n d, u n d e r villkor a t t giftermålet s k u l l e ske i hemlighet och a t t hon ej s k u l l e göra a n s p r å k p å prinsessetitel.
A t t hennes » iuclinatiou » med Armfelt ej längre förblef d o l d för v ä r l d e n, tyckes emel- lertid föga b e k y m r a t henne.
R y k t e n af dy- likt slag k r e t s a d e o u p p h ö r l i g t vid höfvet om än den e n a än den a n d r a, men l i k a högt b u r o g r a c e r n a sina hufvuden för det.
Man lefde i tolerancens d a g a r, tog hela lifvet lätt, intresserade sig i hög g r a d för sin nästa, men * Icke i de af Ridderstad offentliggjorda — där är det den botfärdiga Magdalena som för pennan — utan i de memoarer, ur hvilken Elof Tegnér meddelar några utdrag i sin bok om Armfelt.
IDUN 1894 v a r öfverseende med hennes svagheter.
F ö r d e m a n d a g b o k, så k o n s t a t e r a d e m a n som G.
J.
E h r e n s v ä r d, a t t » de r o m a n t i s k a och stora passionerna, som fordom gjorde hofvet s å r y k t b a r t », ej l ä n g r e frodades d ä r, och en a l l v a r l i g m a n som K l a e s E k e b l a d g l ö m d e ej a t t b e r ä t t a i s i n a brei till sin h u s t r u s m å s k a n d a l e r u r hoflifvet: » L ' histoire scandaleuse ä r n u som förr u p p - fylld med anecdoter; den som n u o c c u p e r a r den b r i l l a n t a societeten ä r X: s inclination » — o. s. v. J e g e n s k a p af inflytelserik v ä n i n n a till ko- n u n g e n s m ä k t i g e g u n s t l i n g s k u l l e fröken R u - denschöld k u n n a t få en större betydelse vid hofvet ä n den hon b r y d d e sig om a t t ä g a.
K u n g G u s t a f — som en g å n g skref till A r m - felt, a t t h a n h o p p a d e s det s k u l l e dröja länge, i n n a n hon blef en ångrande Magdalena — k u n d e t a l a förtroligt till h e n n e i statsaffärer, och h o n förblef en trogen b e u n d r a r i n n a till tjusarkonungen.
Men för p o l i t i s k a r ä n k e r h a d e hon p å det h e l a t a g e t föga sinne, hon lefde u t e s l u t a n d e för sin k ä r l e k och för sin fjäril till ä l s k a r e, som s a m t i d i g t v a r en lyck- lig ä k t a m a n å t sin ä d l a, tåliga och storsin- nade h u s t r u.
A t t A r m f e l t s ä k t e n s k a p, trots h a n s m å n g a s n e d s p r å n g, v a r och förblef lyck- ligt, u t g ö r ett af d e ej m i n s t e g e n d o m l i g a dragen i h a n s historia.
* * - * N y a v i n d a r h a d e u n d e r tiden b l å s t u p p.
Missnöjet, som grott u n d e r s n a r t s a g d t h e l a den tid, k u n g G u s t a f » agerade » p å tronen, och som u n d e r d e t senare s k e d e t a f h a n s regering fick a l l t m e r a n ä r i n g inom l a n d e t, u n d e r b l å s t e s y t t e r l i g a r e af d e i d é s t r ö m n i n g a r som k o m m o u p p till norden från a n d r a län- der, isynnerhet från F r a n k r i k e, d ä r r e v o l u - tionen n u gjorde sitt första a n l o p p m o t g a m l a statsformer och m o t a l l t h v a d tradition hette.
D e g a m l a e r k ä n d a t a n k a r n a möttes a l l t m e r a öppet och h ö g r ö s t a d t af frihetsropen, kritiken blef h ä t s k och h ä n s y n s l ö s, m a s k e r a - d e r n a s och de p a s t o r a l a h e r d e l e k a r n e s tid v a r förbi, d e t d r o g u p p till storm, och k u n g Gustaf, som ville d r a g a sitt svärd för k u n - g a r n e s g e m e n s a m m a s a k och k r o s s a den a l l t mera o m k r i n g sig g r i p a n d e » insubordinations- a n d a n », föll för l ö n m ö r d a r e n s k u l a.
U n d e r l i g a tider följde.
S e d a n A n c k a r s t r ö m offratf å t den a l l m ä n n a r ä t t s k ä n s l a n, u p p h ö r - de m a n s n a r t a t t s ö k a efter d e i k u n g a m o r - det i n b l a n d a d e.
D e fångne k o n s p i r a t ö r e r n a d a n s a d e k r i n g majstången p å fängelsets g å r d, sändes u r l a n d e t eller fingo n å d, r a n s a k n i n - gen bedrefs p å befallning från h ö g s t a ort med afsiktlig s l a p p h e t — det v a r ej den v ö r d a d e k o n u n g e n s fiender, u t a n t v ä r t o m h a n s vänner, m a k t e n s n u v a r a n d e innehafvare f r u k t a d e och ville göra o s k a d l i g a.
D e n Armfeltska så k a l l a d e s a m m a n s v ä r j n i n g e n — p l a n l ö s, lätt- vindig, k n a p p a s t utförbar, om o c k s å i h ö g grad tadelvärd — k o m därför y t t e r s t l ä m p ligt för d e s t y r a n d e — fröken R u d e n s c h ö l d s d e l a k t i g h e t däri tyckes ock h a v a r i t v ä l k o m - men för d e m.
T y h ä r v a r n å g o t a t t h ä m n a — ej blott politiska r ä n k e r, u t a n ock n å g o t r e n t person- ligt, som s ä k e r t den g å n g e n v ä g d e t y n g r e i vågskålen.
D e t v a r ej s t o r s i n n a d e m ä n n i - skor, som p å den tiden s t y r d e d e t s v e n s k a rikeskeppet.
D e t v a r m ä n n i s k o r, som h a d e öfverflöd p å stora ord och p å v a r m a k ä n s - lor, men som p å s a m m a g å n g d e t a l a d e eå v a c k e r t om sin egen d y g d och sin g l ö d a n d e r ä t t s k ä n s l a, visade sig, d å d e t g ä l d e hand- 189 ling, a l l t a n n a t ä n n o g r ä k n a d e om medlen.
S t o r a ord och m i n s t s a g d t t v e t y d i g a h a n d - l i n g a r gingo hos desse h e r r a r h a n d i h a n d.
H e r t i g e n regenten, s e d e r m e r a k o n u n g K a r l den t r e t t o n d e, h a d e r e d a n l ä n g e haft sina b l i c k a r fastade p å den s k ö n a fröken R u - denschöld.
H o n h a d e a l d r i g velat h ö r a p å h a n s höghet, m e n d e n n e h a d e l i k v ä l ej u p p h ö r t m e d sina försök a t t n ä r m a sig h e n n e.
E f t e r G u s t a f d e n tredjes död aflägsnades A r m f e l t från Sverige och s ä n d e s som mini- ster till N e a p e l, och d å h a n väl v a r b o r t a, börjede hertigen — d e t v a r p å s o m m a r e n 1 7 9 2 p å D r o t t n i n g h o l m — a t t förfölja frö- ken R u d e n s c h ö l d m e d sina a n b u d.
D e n upp- byggliga historien läses detaljerad i E l o f Teg- nérs o f v a n n ä m n d a arbete — m a n k a n ej för- bigå den m e d t y s t n a d, om m a n vill se M a g - d a l e n a R u d e n s c h ö l d s s t ä l l n i n g i dess v e r k l i g a dager.
H o n v a r alls ej i n t r i g a n t.
H e n n e s trohet m o t A r m f e l t v a r i m å n g a s ögon e t t stort fel, t y hon s k u l l e j u t j ä n a t g u s t a v i a n e r n a s sak v i d a b ä t t r e, om hon v e l a t fängsla hertigen, u p p e h å l l a h o n o m m e d v a c k r a löften, genom e t t v ä l u t p o r t i o n e r a d t koketteri b e g a g n a sig af h a n s k ä r l e k till p a r t i e t s, till A r m f e l t s egen förmån.
F l e r e i hertigens omgifuing intri- gerade å a n d r a s i d a n e m o t h e n n e, r ä d d a för d e t inflytande hon k u n n a t v i n n a, om hon ve- l a t.
E n i n t r i g a n t och föga n o g r ä k n a d k v i n - n a med den m a k t öfver hertigen, M a g d a l e n a R u d e n s c h ö l d ä g d e, h a d e v a r i t ovärderlig för de politiska p l a n e r, hon l å n a t sig å t.
H o n k u n d e u n d a d e n h ö g e h e r r n om sitt finger, hon k u n d e s m e k a n d e h a t a g i t s p i r a n ifrån h o n o m, u t a n a t t h a n m ä r k t d e t — men hon t y c k s ej haft en t a n k e å t d e t h å l l e t.
D e n k ä r l e k s s j u k e hertigen lofvade h e n n e a l l t, till och m e d en g å n g a t t h a n s k u l l e gifva regeringen och f ö r m y n d e r s k a p e t öfver den u n g e k o n u n g e n p å b å t e n, b l o t t hon ville s k ä n k a h o n o m sin k ä r l e k.
(Forts) Ett utmärkt tillfälle att lära känna Iduns Modetidning, Skandinaviens största och elegantaste, moder- naste och billigaste modetidning, erbjuder sig just nu.
Af vårkoartalets nummer — april, maj och juni — återstår nämligen en liten restupplaga, som realiseras till Iduns prenu- meranter för det billiga priset af endast 50 Öre för hela kvartalet.
Dessa nummer, som mot insändande af 50 öre i frimärken till Iduns expedition, Stockholm, portofritt försändas, meddela alla de nyaste moderna för innevarande års vår- och sommarsäsong.
Hvarje nummer, tryckt på elegant papper och i ett format be- tydligt större ån Iduns, omfattar ett 8-sidigt hufoudnummer med 60 å 70 figurer, en stor dubbelsidig mönsterbilaga med mer ån 120 tillklippningsmönster samt en 4-sidig likale- des rikhaltigt illustrerad handarbetsbilaga i samma format som hufvuönumret.
Sändas 75 öre (i st. f. 50 öre) i frimär- ken, så erhålles därjämte med hvarje num- mer en fin färgtrycksplansch med modebilder pä ena sidan och moderna hårfrisyrer å den andra.
Bedaktionen.
För våra damer-artister.
Om t e c k n i n g m e d k o l, t u s c h o c h s k r a p p a p p e r.
För Idun af S.
L.
J T e d a n s t å e n d e rader äro egentligen afsedda att jl utgöra ett slags fortsättning på en i Idun ti- I digare meddelad uppsats om » teckning i bly- erts och svartkrita ».
Att de nu nedskrifvits, är närmast alt lillskrifva ett par lefnadsfriska, unga damer, som fingo fatt i mig härom dagen på Gustaf Adolfs torg och be- svuro mig att så fort det var möjligt gifva dem en lektion om ritning pä skrappapper.
Dylikt pap- per hade de nämligen hört talas om så mycket, sade de, och vdle rysligt gärna försöka sig på med det.
De hade ännu ingen egentlig aning om saken och bådo mig för all del » skrifva i Idun, » så att de genast kunde göra ett försök och om möjligt hinna få några enklare konstverk på skrap- papper färdiga under sommaren.
1 den förra uppsatsen om teckning medhann jag emellertid ej att nämna några ord om ett slags teckning, som står teckning med svartkrita ganska nära, och hvilken konstart kan lämna synnerligen lyckade resultat.
Jag vill därför nu begynna med några ord om teckning med kol.
Denna teckning går hufvudsakligen så till, att man i stället för svartkrita använder fina, smala träkol, som spet- sas med en hvass knif, då man vill ha rena, klara linier och för öfrigt öfver hufvud taget förfar så- som vid svartkritsteckning.
Här torde vara stället att lära mina ärade lä- sarinnor — som ej kunna det förut — hur man lämpligast skall spetsa ett stycke krita eller kol.
Jag har ofta varit vittne till, hur mången ung dam, som ej tyckts h a varit inne riktigt i förfarandet, täljt på en krit- eller kolbit, så att stora, stora flisor och stycken af densamma yrt omkring i luf- ten, precis som om lilla fröken varit sysselsatt med att karfva till en blomkrukspinne eller dylikt husgeråd.
Detta torde emellertid ej vara den rätta metoden.
P å detta sätt förkommer alltför mycket af kritan eller kolet, och dessutom blir spetsen, som man efter många olycksöden till slut dock kanske åstadkommer, ej vidare bra.
En bättre metod är då följande.
Man stöder den ändan af krit (eller k o l) stycket, som inan vill spetsa, mot den vänstra handens pekfinger, och håller för öfrigt stycket stadigt med den vän- stra handen.
Med den högra fattar man så knif- ven, som bör vara ganska hvass, sätter den unge- fär i midten af kritbitens runda (vi kunna ju an- taga, att kritan är rund) genomskärning och för den uppifrån och nedåt.
Man vrider sä på krit- stycket och fortsätter affasningen på alla sidor af detsamma.
På detta sätt får man en bra spets och det utan att, såsom eljes i de flesta fall är händelsen, något af materialet i onödan fortares.
Om man så vill, kan man sist finspetsa kritan på vanligt sätt, d. v. s. genom att föra knifven utåt spetsen och ej från densamma.
Någon särskild numrering på kolstyekena före- kommer ej, utan man väljer ut olika hårda bitar efter prof.
Somliga äro nämligen hårdare än an- dra, en sak som väl till stor del beror pä träslag, bränning och dylikt.
Såsom ofvan sades, är tekniken vid kolteck- ning i allmänhet densamma som vid teckning med svartkrita.
Själfva början vid det förra slaget af teckning erbjuder emellertid den olikheten, att i följd af kolets finkornighet tecknade konturer m. m. med stor lälthst kunna utstrykas, om man vill ha dem bort.
Man behöfver blott slå på det tecknade med en näsduk eller trasa, så blir det till större delen osynligt.
Detta är i synnerhet för nybörja- ren en viss fördel.
För kolteckning lämpa sig bäst större saker, ut förda i breda, raska drag.
Små petitesser äro hardt när omöjliga att utföra i kol.
Det är näm- ligen svårt att kunna få fina, j ä m n a linier med kolet.
Stora partier kunna däremot få ett präktigt, gediget utförande.
Om man så vill, kan man stryka till tecknade skuggor med fingrarne (stomfar äro vanligen för hårda för det lösa kolstoffet; de taga gärna med sig mesta delen af den anlagda skuggan, i stället för att utjämna densamma), då synnerligen lyc kade effekter kunna åstadkommas.
I de allra mör- kaste partierna isättes kolet starkt och kraftigt, så att fullständig svärta där ernås.
Det som gör en större, på ett bredt maner ut förd kolteckning så behaglig för ögat är i synner- het dess färg.
Denna är nämligen vida vackrare — tycker jag åtminstone — än svartkritstecknin- gens, som alltid går i brunt.
Kolteckningens grå- blåa teint med de djupsvarta skuggorna harmo-
1 — ' nierar så bra tillsammans med dess breda be- handling, ungefär på samma sätt som enligt min åsikt en större, bredt utförd lavering tar sig bäst ut, om den målats t. ex i neutral tint.
De allra ljusaste dagrarne kunna vid kolteck- ning, i synnerhet om teckn ngen försiggått på s. k. tonpapper, ganska lämplig!
åvägabringas med hvit- krita eller hvit akvarellfärg.
De måste emellertid såsom vid blyerts- och svartkritsteckning utföras allra sist för al ej förorsaka Smutsiga toner.
En kolleikning ar mycket ömtålig, såsom man låti kan första.
Finvng är därlör naturligtvis af nöden, men bör ske med slor försiktighet, sä att ej fixers .riten vållar oreda i koistoffet.
Teckmng med lunch är en art af teckning, som, på samma gäng d&lt;n ej kräfver några dyra mate- rial, är treflig att utölva och i hvi ken man till och med eUer relativt ringa nfning kan åstad- komma resuhat af ett visst värde.
Teckningen går så till, såsom nog många af mina läsår nnor vein, att man ined tusch och stål- penna tecknar (och skuggar, om så erfordras).
Delia är nu den hufvudsakliga metoden.
Några, närmare upplysande ord tarfvar nog emel- lerud saken.
När n a n vill teckna med tusch, bör man, i syn- ne ' het om man ej är vidare van att teckna, förut med en tam igen hård blyertspenna teckna upp de hufvudsakligrt konturerna af det som sedan skall utföras i lusch, Tusch » n, som användes, antingen rifver man själf (se härom n:r 2 och 3 i 1893 års Llun) och tillsir då, att den b ir rikligt mörk, eller också köper man sig en flaska flytande tusch.
Det se- nare är kanske vid dylik tuschteckning det som mest är alt rekommendera.
Stålpennan, som man begagnar vid teckningen, bör vara af fin nummer (t. ex. EF), om man nöjer sig med vanliga stålpennor.
Eljes fi &gt;nas särskilda textpennor att köpa, dels i form af vanliga si ål- pennor alt isätta i ett vanligt pennskaft, dels af särskild facon, faslsaila vid ett smalt tiäskaft.
Den senare sorten, oftast fran firman Blanzy Poure &amp; Cie.
är ganska användbar.
En dylik penna med skaft kostar 10 öre.
Papperet, hvarpå teckningen sker, kan utgöras af vanlgt godt, ej al 11 för ojämnt riipapper.
Kar- tongpapper (k pes arkvis) kan begagnas Det torde emellertid ej under alla förhållanden vara så lämp- ligt som ritpapper i synnerhet därför att den med blyerts gjorda underteckningen här ej så lätt som eljes kan aflägsnas När man nu tecknat upp nödiea konturer med hård blyerts, följer man d ä r e f e r dessa med tusch- pennan så troget som möjligt.
Är meningen ej blott att te ' kna — detta uttryck här laget i bety- delsen af till större delen konturteckning — utför man äfven skuggorna med tuschpennan, därvid naturligtvis såsom vid all teckning bemödande sig att medels penndragen åvägabringa en trogen bild af föremålets, som afbildas, karaktär.
Härvid är särskildt beträffande landskap alt iakt- taga, att partier, längre bort belägna, tecknas svagt och tämligen likformigt, så att de ej genom sin kraft eller sin mera oregelbundna form blifva äg- nade att särskildt ådraga sig betraktarens upp- märksamhet.
(Slut i nästa n:r.)
ms Fru Aktsam.
&gt;) l ^ | j v e m är nu det — fru A k t s a m?
» hör « i s # » jag Iduns ärade läsarinnor utbrista.
Tålamod bara, vi skola strax få göra hennes bekant-kap!
Eller har ni inte kanske i er vänkrets någon dam, på hvilken ofvanstående titel passar i n?
H a r ni inte lärt k ä n n a den lilla frun, som alltid går omkring i gamla, utslitna kläder, därför att hon vill akta sina b ä t t r e, som ser- verar de sina kaffe och te i spräckta och öron- lösa koppar, emedan det vackra, nya porslinet oskadt bör fä pryda skåpbyllorna; som sveper en h a n d d u k öfver matkorgen och bär bomulls- vantar utanpå glacébandskarne, på det att all- ting må hälla riktigt länge och noga a k t a s?
D ä ni kommer på besök hos fru A k t s a m, så skakar hon mycket lifligt er h a n d och häl- sar er hjärtligen, men samtidigt glida hennes ögon med oroligt forskande blickar ned till W 1894 I 1 edra fötter för att se efter, om ni noga torkat dem, och medan hon förströdd följer med ert tal, har hon redan u p p t ä c k t den lilla våta En lösning af frågan om tjänst flickor.
fläcken pä mattan, som en liten isbit på er kappfåll förorsakat.
H o n k a n omöjligen in- den ansedda engelska tidskriften » The vänta ögonblicket för ert u p p b r o t t för att ge Nineteenth Century » har en dam, mrs order åt tjänstflickan att aflägsna spåren af er Lewis, skrifvit en spirituell artikel, som be- närvaro.
bådar en kommande revolution inom hushällen.
Och då ni vid afskedet är nog olycklig att Författarinnan medgifver icke, att hvad hon från en framskjutande gren på blomsterb j r d e t förkunnar är någon revolution; hon anser, att i förbifarten stryka af ett halfvissnadt blad, det endast är en fortsatt utveckling af prin- drabbas ni af en så förebrående blick, att ni ciper, som redan blifvit införda.
med all fart böjer er ned för att plocka u p p det.
S å l u n d a " s ä n d e r t. ex. byggmästaren ut sitt Och fru A k t s a m s barn sedan, hvilka bekla- arbetsfolk för att reparera våra h u s; målare gansvärda varelser!
Den lilla flickan har en och glasmästare k o m m a in och utföra sitt ar- söndags- och en hvardagsdocka.
Den senare bete och gå sin väg igen, utan att man har är ett klumpigt, outslitligt trävidunder och be- någon förpliktelse att sörja för dessa arbeta- värdigas aldrig med en blick af ägarinnan; res föda, kläder eller öfriga vare sig lekam- dess större är hennes åtrå efter den vackra liga eller andliga behof.
vaxdo: kan med de blåa emaljögonen, den röda Författarinnan till den omtalade artikeln an- p u r p u r m u n n e n och de gula silkeslockarne, som ser, att en liknande fördelning af arbetet kunde Htändigt hvilar väl förvarad i byrålådan.
Sön- utäträckas till andra områden.
Hvarför skulle dags eftermiddag får den lilla — under mam- det t. ex. icke k u n n a vara ett köksetablisse- mas uppsikt — leka en stund med denna sin m e n t vid hvarje gata, från hvilket måltiderna älskling, hvilket j u vore förtjusande, om inte skickades till hushållen, så att man sluppe det ideliga utrop och u p p m a n i n g a r — » ta inte i med dem förenade besväret hemma?
D e t finns så h å r d t U » släpp den för all del inte! » » tufaa j u städer, i hvilka en början i denna riktning inte till klädningen! » • — å f o l j d a af små fin- redan blifvit gjord.
gerknäppningar, alldeles förstörde nöjet.
» Dagens matsedel » — säger mrs Lewis — Och den lille gossen!
» skulle skickas ut till hvarje hushåll på morg- H u r begärligt hänga ej hans ögon på den narne och beställningar upptagas på samma präktiga bilderboken, som morbror skänkte ho- sätt som fiskbandlarne nu kringsända sin mor- nom redan förra julen, men som ännu allt- gonlista, och det borde vara ett L s t a och ett j ä m t sättes undan af fruktan för att den kunde 2:dra klassens kök.
Etablissementet måste ha rilvas sönder och fläckas ned.
H u r roligt vore telefonförbindelse med de hus, som begagnade det ej, att en gång få t u m l a om i barnkam- detsamma, så att man lätt kunde rekvirera en maren med den vackert sadlade lilla hästen!
extrarätt, ifall det komme oväntade gäster till Men m a m m a tillåter det ej, den dyra leksaken middagen eller kvällen.
Vidare borde etablis- måste noga a k t a s.
sementet vara så inrättadt, att det, om så ön- B a r n e n växa u p p.
Dottern ville så gärna, skades, kunde skicka folk för att servera mål- liksom hennes k a m r a t e r, en gång fä inbjuda tiden.
sina väninnor, sonen se ett p a r gäster hos sig.
Mrs Lewis nöjer sig emellertid icke med » Nej, inte för allt i världen, » säger fru Akt- att befria h u s m ö d r a r n a från det utslitande slä- sam, » de präktiga möblerna, de välvårdade pet i k ö k e t; för hennes profetiska blick visar mattorna, de ömtåliga prydnadspjäserna, allt sig en armé af utlärda dagtjänstflickor, som måste så noga aktas. » F a r i h u s e t har för regelbundet komma hvarje dag och u t r ä t t a sitt länge sedan t r å k a t s från hemmet af fruktan arbete med noggrannhet, ordning och duglig- för de eviga sparlakansläxorna, han tar sitt lighet och därpå försvinna.
Antalet tjänare glas och röker sin cigarr annorstädes, där in- skulle på detta sätt inskränkas till ett mini- gen ängslan för gulnade gardiner behöfver af- mum, och allt skulle bli ordnadt efter affärs- hålla honom, där ej en ström af bannor hotar mässiga principer, så att tjänarne skulle få honom om en kaffedroppe smutsar bordduken.
m e r a fritid och husmodern k u n n a lefva sitt lif D ö t t r a r n a lämna snart och gärna föräldrahem- utan den ständiga plåga, hon n u har af ett met och fatta det bestämda b e s l u t e t: i milt ständigt påhäng af tjänare.
hus skall det då inte » a k t a s ».
Tjänstflickefrågan skulle på detta sätt vara löst.
Med sannskyldig ångest skicka de se ' n en Artikeln fäster slutligen uppmärksamheten gång sina egna små till mormors hem.
Om- på, att en sådan utveckling äfven skulle vara sorgsfullt undersökas först de små klåfingrarne, ägnad a t t bidraga till lösningen af en annan fötterna putsas och noga i n p r ä u t a s, att de ej synnerligt viktig p u n k t: kvinnofrågan.
få klifva på stolarne, ej dra i bordduken, ej D e t finnes för närvarande en bel del kvin- ripa det blankbonade parkettgolfvet, ej t u m m a nor — af både börd och uppfostran — som fönsterrutorna.
behöfva förtjäna sitt dagliga bröd, och som sä- B a r n e n andas med lättnad ut, när de åter kert skulle vara villiga att låta all fåfänga vika vända hem från mormor, och j u b l a emot sin och gå ut i tjänande ställning, men som ar- snälla och öfverseende m a m m a.
hållas därifrån af den omständigheten, att de K ä n n e r Di henne nu, fru A k t s a m, k ä r a lä- frukta för beröringen och samlifvet med folk sarinna?
Medger ni icke nu, a t t det lofliga af simplare art och väsen.
nitet att akta och spara till sist kan u r a r t a?
A t t det äfven i vårt land finnes ett sådant Allt har bon noga aktat, fru A k t s a m!
Allt behof, framgår af det faktum, att många s. k. är b l a n k t och som nytt vårdadt, blott en sak bättre damer resa öfver till A m e r i k a och där har tagit obotlig skada därvid: familjelyckans gä u t som tjänstflickor.
behag, glädjen och trefnaden i det egna h e m m e t.
Om hushållen skulle ordnas så som mrs Hedda Lengauer.
Lewis föreslagit, skulle det kunna bli plats för dessa damer, hvilka t. ex. kunde bli före- ståndarinnor och inspektriser för köksetablis- sementen, uppköperskor på torgen, » uppsy- K v a r t a l s - o.
h a l f å r s p r e n u m e r a n t e r t o r d e Dingskvinnor » öfver U ä t t g u m m o r n a och syflic- oförtöfvadt förnya p r e n u m e r a t i o n e n korna, borddukerskor, kassörskor o. s. v. för d e t s e n a r e h a l f å r e t!
E n revolution.
IDUN 1894 UR NOTISBOKEN.
Kronprinsessan Victoria, hvars hälsotill- stånd under de senaste fjorton dagarne varit gan- ska tillfredsställande, anländer till Helsingborg i dag fredag.
Här mötes h. k. h. af sin gemål kron- prinsen samt stannar öfver morgondagen å So- fiero hos deras majestäter konungen och drott- ningen.
Från Sofiero afreser kronprinsparet di- rekt till Tullgarn, dit deras barn redan utflyttat.
* 191 gårdsteatern.
Vi vilja ej beskrifva den, utan upp- mana blott en hvar att gå och se den.
E n dylik uppmaning torde för öfrigt vara öfverflödig, ty det är en tafla, som hela Stockholm måste se.
sig, h u r a l l v a r s a m t d e t v a r, förrän morgon- p o s t e n kom m e d h å r r e s a n d e skildringar från den stora s t a d e n.
Solen b a d d a d e rätt n e d p å d e folktomma b y v ä g a r n a, o e h d a m m e t for u p p s o m moln vid m i n s t a r ö r e l s e.
Hvad d e t led, s l u t a d e d r ä n g a r n e vid kolupplagen u p p och gingo hem, grönsakshandlarne stängde boden och s t r ä c k t e sig i h ä n g m a t t o r, h u n d a r n e lågo s o m döda u n d e r t r ä d e n, o c h h ä s t a r n e flockade sig Prins Bernadotte med gemål afflytta i En lifsbild från den nya världen, för Idun tätt o c h fnysande på s m å fläckar af skugga, dagarne med sina barn till Fridhem på Gotland hvilka n å g o n j ä t t e b u s k e k a s t a d e in öfver b e - för att där tillbringa sommaren.
af testomten.
* Byn v a r stilla s o m en kyrkogård.
Alla Hilma Angered Strandberg.
fönsterluckor stodo tillbommade, alla d e vin- Ytterligare en svensk kvinnlig missio- när i Kina har aflidit, nämligen Elin Gustafsson, r a n k s k l ä d d a v e r a n d o r n a öfvergifna.
K o m en I. som efter åtta dagars sjukdom bortrycktes af tyfus.
s t a c k a r s halfdöd varusäljare o c h k n a c k a d e p å, * ö p p n a d e s e n l u c k a försiktigt p å glänt, s o m Det v a r i juli m å n a d 1 8 9 2.
vore m a n r ä d d för p e s t s m i t t a.
Den b e b å d a d e h e t a vågen h a d e k o m m i t Fröken Adele Wetterlind, den kända och Då h ö r d e s plötsligt ett skri — ett gällt, framstående folskollärarinnan i Jönköping, h a r västerifrån, s a d e v ä d e r s p å m a n n e n, o c h p å sin meddelat oss, att hon under senare delen af juni väg till d e n stora staden i Östern vrok d e n j ä m n s t a r k t r o p af en s p ä d röst.
Det v a r d e t samt under juli månad ärnar företaga en föreläs- sitt e l d s k u m öfver b e r g o c h slätter, öfver första i Longwood b y, o c h en kvinna r u s a d e ningsresa genom landet för att verka för en all ut p å d e n ö d e bygatan till d o k t o r n s h u s.
b y a r o c h b l o m s t e r l u n d a r i allt b r e d a r e bölj- män svensk kvinnoförenings bildande, hvilken skulle hafva till mål att » arbeta för kvinnans fri- slag.
Dess m a k e i förhärjande kraft h a d e Genom s t ä n g d a fönsterluckor s p r e d s d e t och görelse och politiska rösträtt. » Föreläsningarna icke varit s p o r d i F ö r e n t a s t a t e r n a p å fyr- genljöd i m ö d r a r s b r ö s t.
N u v a r m a n genast taga sin början i Malmö, hvarefter färden ställes färdig, o m icke förr — m a n klädde den lilla tio å r.
K v ä k a r s t a d e n öfvergöts tidigt p å till Lund, Landskrona, Kristianstad, Ronneby, o c h v ä n t a d e nervöst p å d e n s j u n k a n d e solen m o r g o n e n m e d glödande solljus, d e r a k a, ä n d - Karlshamn, Karlskrona, Kalmar, Oskarshamn, Ve- för a t t följa m e d aftonlåget till hafskusten.
stervik, Linköping, Söderköping, Norrköping, Ny- lösa g a t o r n a m e d sina t r ä d p l a n t e r i n g a r och köping, Örebro, Eskilstuna, Strängnäs, Västerås, fula t e g e l s t e n s b y g g n a d e r å n g a d e af h e t t a, tält- » Hanna, » sade herr Knudsen betänksamt, Gefle, Sundsvall och Hernösand.
Fröken W. h a r taken öfver t r o t t o a r e r n a gjorde ingen nytta, » hvad tror d u o m E l s e?
» vidare bedt oss meddela, att hon vore tacksam, Han s a d e d e t väl för femte gången u n d e r om hon af för saken intresserade personer i de s p å r v a g n a r n e s l ä p a d e sig trögt fram p å d e olika städerna kunde erhålla några upplysningar enformiga a v e n y e r n a.
S å s t o p p a d e d e — - en d e n n a långa eftermiddag.
och råd för bästa anordningen af föreläsningarna h ä s t h a d e s t u p a t — d e t s t o p p a d e flere vagnar, » J a g ä r r ä d d för, att vi borde gå efter på de olika platserna.
Hennes adress är för detta det s t u p a d e flere h ä s t a r — och s å följde kon- d o k t o r n, flickan ä r inte kry, d e t ä r s ä k e r t.
» ändamål: » Tysta Marie », Helsingborg.
d u k t ö r e r n a, hvilka l a d e s p å a m b u l a n s e r och » Ah, » s v a r a d e fru K n u d s e n utifrån köket, fördes till h o s p i t a l e n.
Folk segnade ned på » inte ä r d e t värdt att s p r i n g a efter d o k t o r n En skrifmaskin för både blinda och t r o t t o a r e r o c h torg, t a k t ä c k a r e o c h m å l a r e genast, h v e m tror d u kan m å b r a i d e t h ä r seende h a r konstruerats af den kände och fram- vacklade o c h föllo, o c h m a n dolde sig för- vädret?
H o n lider af v ä r m e n, h o n s o m stående skriftställaren dir Rafael Hertzberg i Hel- färad i j o r d v å n i n g a r n a s fuktiga d u n k e l.
E n andra. » singfors.
Den skall vara på en gång enkel och stor stillhet b r e d d e sig s m å n i n g o m öfver slä- Det v a r en underlig motsäftning mellan sinnrik samt kunna säljas för ett ganska billigt pris.
Af hvilken stor betydelse en dylik uppfin- d e n, a r b e t e t u p p h ö r d e, fabrikens m a s k i n e r p å h v a d fru K n u d s e n s a d e högt och det, s o m ning kan varda, torde en hvar inse.
Som bekant sydsidan d u n k a d e icke l ä n g r e, röken från t u m l a d e om i h e n n e s hjärna och hjärta.
har det i alla tider stött på vissa svårigheter att s k e p p s s m e d j o r n a försvann l å n g s a m t i d e n s o l - Hon h a d e e n alldeles afgjord dragning till kunna få till stånd bibliotek för blinda.
På se- E n d a s t d o k t o r e r n a s och sjuk- j u s t d e t t a: att s ä n d a efter doktorn, att rifva nare tider har man börjat inom familjekretsar afskrif- heta luften.
va böcker för hand medels ett upphöjdt punktsy- h u s e n s v a g n a r r u s a d e i allt vildare fart genom upp h i m m e l o c h j o r d af å n g e s t — för h v a d?
stem, som de blinda lätt kunna lära sig uppfatta g a t o r n a.
.
.
J a — att n å g o n t i n g skulle k o m m a att h ä n d a: med den fina känseln i fingerspetsarne.
Alt ett u t b r o t t af alla d e d y s t r a makter, hvilka Då h ö r e s ett skri — d e t h ö r e s m å n g a man emellertid nu betydligt lättare och fortare s ä k r a r e för hvarje d a g gripit om d e r a s lif skall kunna åstadkomma dessa afskrifter medels skrin, hvilka d u aldrig g l ö m m e r, o m d u en d:r Hertzbergs skrifmaskin, ligger i öppen dag.
gång h ö r t d e m återljuda i ditt hjärta.
.
.
sista tiden.
Men h o n k u n d e ej förmå sig att Den torde nog ock inom en snar framtid komma De k o m m a från g r ä n d e r n a n e r e vid h a m n e n, medgifva d e t t a, en retlighet, en svart känsla till vidsträckt användning.
d ä r s a l u g a l o r n a m e d sina n e r s m e t a d e hallar af h ä m n d — m o t h v e m?
m o t sig själf, m o t mannen, mot omständigheterna — band hen- o c h sin vämjeliga s t a n k m y n n a ut, d ä r half- n e s själ.
H o n ville lösgöra sig, h o n ville rusiga, flottiga n e g e r j ä n t o r g l a m m a o c h hvita kvinnor vagga s m å n a k n a varelser p å trap- blifva fri, ljus, naturlig h o n k ä n d e till o c h med e n dof ångest.
Men hon kunde icke, p o r n a ofvanför r ä n n s t e n s p ö l a r, hvari b a n a n a s - h o n erfor n ä s t a n en njutning i att plåga sig skal o e h bitar af s k ä m d v a t t e n m e l o n s i m m a omkring.
De s p r i d a s u p p å t s t a d e n till rym- själf, m a n n e n, b a r n e t — j a Gud — Han — • Djurgårdsteatern har, som vi i förra numret om- kraften, s o m hon k ä n d e styrde oeh ställde.
nämnde, upptagit det, som det vill synas, outslitliga liga boningar, d e b l a n d a s m e d m ö d r a r s g r å t.
.
.
lustspelet » Charleys tant ».
Och fortfarande fram- T o n e n, hvari hon s a d e o r d e n, v a r u t t r ö t t a d.
Och u t a n svalka k o m m e r natten — kvin- kallar stycket de mest ihållande skrattsalfvor i sa- n o r i t u s e n o c h åter i tusental b ä r a vaxbleka Det b r a n n s o m en eld i hufvudet, m e d a n h o n longen.
Särskildt firar hr de Wahl en lysande triumf som den falska tanten.
Öfriga rollinnehafvare sköta b a r n r u n d t o m k r i n g ö p p n a platser, d ä r de s l ä p a d e sig trögt o m k r i n g, satte in d i s k a r n a s n u b b l a öfver u t s t r ä c k t a, orörliga m ä n n i s k o - i s k å p e t och s l ä n g d e p a n n o r n a b u l l r a n d e in sig oklanderligt.
Hjärta och hjärna gingo liksom F o l k sofver p å h u s t a k o c h i p a r k e r på sin p l a t s.
Till efterpjäs gifves sedan i EÖndags br Eric Sand- k r o p p a r.
bergs sommarrevy » På Helgeandsholmen ».
På van- s n a r t sagdt u t a n kläder, o c h s å bryter e n ny in i h v a r a n d r a, d e t blef svårt att säga, hvilket ligt revymanér framställas här åtskilliga händelser d a g in — m e d ä n m e r g l ö d a n d e sol.
Döds- s o m v a r hufvud o c h hvilket s o m v a r hjärta under året för åskådaren.
De framtrollas af Helge- andsholmens fé, hvilken ock till slut med tillhjälp fallen ö k a s i stor m ä n g d, m ä n n i s k o r n a se ut eller —.
S a k e r m å s t e g ö r a s, det v a r allt- af det skönas fé försöker — ehuru fåfängt naturligt- som gula, t o r r a j a p a n e s e r, och d e frysa u n d e r s a m m a n s, midt i detta onaturliga t e r m o m e t e r - vis — att omvända riksdagsmajoriteten och föra den s t å n d h a d e en stor b a r n t v ä t t måst gå af sta- högsta s o l s t å n d e t.
M ö d r a r s k y n d a u t p å de på bättre tankar beträffande den beryktade Helge- Om något n u m m e r p å d a g e n s program öfverfyllda färjorna o e h b å t a r n a, s o m skola peln.
andsholmsfrågan.
Revyn är nog här och dar rätt sköts u p p, kom d e t så s u r t efter.
Hvilken föra d e m n e d å t floden — u t till hafs — lika fyndig, men gör öfver hufvud taget ett tämligen matt intryck.
Den kommer nog det oaktadt att godt h v a r t.
tid tog icke b a r a b a r n e t!
Man kunde frestas De k ä m p a vildt för en fotsbredd rätt länge hålla sig uppe, och detta beror i sådant reling — m e n n ä r d e å t e r v ä n d a, b ä r a d e att — u s c h s å d a n a vilda, galna historier.
fall säkerligen på den anslående sluttablån.
Målad Ah Gud — A m e r i k a!
H a d e m a n inte vetat af hrr Orabow och Andrén, upprullas här en fond- ofta ett lik i s i n a d ö d s t r ö t t a a r m a r.
.
.
d e t f ö r u t?
A h j o — men ä n d å?
Hvem dekoration, föreställande Helgeandsholmen, sådan De flykta u t å t j ä r n v ä g s l i n j e r n a, d ä r land- den skulle te sig, i fall den finge förvandlas till en s k a p e t ligger stilla och hvitt i solglöden, förbi u p p s k a t t a d e allt hjältemod, som —?
öppen plats med planteringar och minnesstoder, men Det fanns rakt ingen kontroll öfver t a n k a r n a, f a r m g å r d a r n a, d ä r m a n burit b a r n e n u n d e r utan några byggnadskolo ser.
En härligare tafla de flaxade hit o c h dit p å trötta vingar, m e n kan man knappast tänka sig.
E n sådan plats skulle t r ä d e n o c h s l å r o c h viftar o e h viftar d e m ingen stad i världen kunna uppvisa, och endast t i m m e efter t i m m e.
.
.
hjärtat v a r h å r d t o c h m u l e t och ville ej åskådandet af denna tafla är värdt ett be-ök på Djur- I L o n g w o o d b y h a d e m a n icke klart för ge sig.
En moder.
Teater och musik.
17VFR » Q fi-N IJIXLIFCL MA-NOALCI IFLRLL S H.
I M G AD v D UN (.
,.
B ' r I h^ ^^ ^ J, V; „; dersokning af handelskemisten befunnen, enl. mlyg, fullgod.
Q U A, I T É L N h i t R A 5 3 s e d a n 1 8 9 K A.
NYDAHL &amp; C:O Stockholm, a sture i » u2
I U Inne i fronlrummet, d ä r en s m a l ö p p n i n g mellan fönsterluckorna släppte in en s t r i m m a ljus, l å g hr K n u d s e n p å golfvet o c h fläktade sakta d e n lilla, s o m satt p å en filt, iklädd e n d a s t e n skjorta af tunt flanell.
Hennes friska kinder voro fulla af r ö d a utslag till följd af v ä r m e n, o c h d e kloka, gråblå ögonen sågo m a t t o c h ovisst n e d p å l e k s a k e r n a r u n d t om- kring.
Den k n u b b i g a lilla h a n d e n sökte fatta och t u m m a dem, m e n h å g e n v a r ej med, o c h h o n kinkade s a k t a.
Munnen smackade oupp- hörligt af törst, o c h det b r u n h å r i g a hufvudet k a s t a d e sig tillbaka öfver en k y s s t ä c k n a c k e.
» P a p p a, l a d d a mej, » s a d e h o n grinigt o c h v ä n d e en ängslig, feberaktig blick m o t h r Knudsen.
Han lade h e n n e n e d p å filten, o c h h o n låg tyst och s å g i taket, alltjämt tåligt s m a c - kande.
Ännu en gång talade fru K n u d s e n.
» Ge h e n n e inte för mycket vatten, hon får b a r a v ä r r e ondt i magen. » H e n n e s retlighet tycktes h e n n e omfatta hela världen, d e n drog o c h d r o g h e n n e m e d sig.
Den dikterade ord och k ä n s l o r, u t a n a t t h o n h a d e viljekraft a t t k r o s s a d e m m e d sitt verk- liga j a g, hvilket h o n d o c k förnam fanns kvar, fast u t a n förmåga a t t göra sig gällande.
Hon h a d e n u gått u p p i s ä n g k a m m a r e n för a l t bada o c h kasta p å sig en t u n n mor- gonrock.
D ä r u p p e k ä n d e s luften s o m glöd- gadt bly.
H u r trötta t a n k a r n a ä n voro, s å j a g a d e d e dock h v a r a n d r a.
Eller d e k u n d e k n a p p a s t kallas m e r ä n intryck och förnimmelser.
Hela den sista tidens tyngd föll öfver h e n n e.
Hvad var det?
Hvad h a d e h ä n d t?
Ingenting sär- skildt, m e n m a k a r n a s lynnen h a d e varit s å Redigeras af Sophie Bidrag mottagas med tacksamhet Logogryf.
Dumheten kallar jag Moder, och nöjd ocli trygg Uti dess vingars ekygd Växte j ig — tills en dag Maktig en trollkarl kom, Såg mig, och så med våld Tog mig uti sin sold, Ulan båd ' men och om; Formade mig till staf, Hvarmed han svartkonst dref, Och sedan dess jag blef Ständigt hans arma elaf.
Svängde han mig helt lätt, Trollades genast opp Glädje och frid och hopp, Sanning och ljus och rätt.
Svängde han mig ibland, Trollades äfven fram Mörker och lögn och skam, Tårar och krig och brand.
Och såväl natt som dag Droppade ur mitt sköt Blod, som ifrån mig flöt Under bans härskarslag.
Mycket fläckades jag, Sliten och s !ö jag blef, Men han med skärpa dref Upp mig till nya slag.
Nu jag dock hvila får, Sedan en annan slaf Såsom hans trollarstaf Tjänar se ' n många år.
— Tager du mig i hand.
Svänger mig sakta kring, Kan jag nog mången ting Framtrolla — däribland: Hvad du allt godt nog vill; Hvad det ej undras — nå?
m a n ej k a n h a n d l a r a s k t — eller icke fatta en s a k a n n a t ä n p å sned — i en d r ö m.
Ä n n u ville d e t b u n d n a icke lossna.
» Öfverdrif inte s å d ä r o c h s k r ä m mig, » r o p a d e h o n olåligt o c h k o m n e d.
Hr K n u d s e n h a d e slagit u p p luckorna, och för e t t p a r s e k u n d e r blickade d e b å d a m a - k a r n a fullt o c h stort p å h v a r a n d r a, men utan att gifva vika, u t a n a t t förstå helt eller k ä n n a helt eller vilja helt.
H r K n u d s e n såg under- lig u t i ögonen.
H a n s a d e, att h o n v a r yr i hufvudet, m e n yttrade ingenting vidare om b a r n e t, utan t o g hatten o c h r u s a d e u t.
F r u K n u d s e n lyfte u p p d e n lilla, s o m låg s l u m r a n d e.
H o n b a r henne sakta u t p å v e r a n d a n o c h satte sig i h ä n g m a t t a n.
Solen stod b a k o m h u s e t, och p å g r ä s m a t t a n på a n d r a sidan vägen b e l a d e n å g r a h ä s t a r, som glänste af svett.
H u s lågo s t r ö d d a h ä r och där, och p å v e r a n d o r n a satt folk, och man h ö r d e barn- röster.
Lokomotiv h v i s s l a d e p å afstånd, o c h luften v a r lät o c h rödaktig.
Plötsligt strök en bris förbi — ett af d e s s a s n a b b a, flyktiga omslag, hvilka ofta k o m m a i s o l n e d g å n g e n p å h e t a dagar.
F r u Knudsen n ä s t a n frös o c h vek sin kjol öfver flickans små bara lemmar.
(Forts.) Det r ö r d e sig o b e s t ä m d t o c h trögt inom h e n n e, m e n u p p r o r e t växte.
Då ljöd e t t hastigt r o p därnedifrån, innan hon ä n n u v a r fullt färdig.
» H a n n a, k o m genast n e d!
O m inte flickan får doktor, s å lefver h o n inte öfver natten. » Det v a r utsagdt med full, energisk bestämd- het, o c h n ä r fru K n u d s e n k n ä p t e sin blus, k ä n d e h o n detta s a m m a förlamande, s o m tonat öfver d e sista d a g a r n a — liksom n ä r Matilda Hall f (ined porträtt); af Amanda Le / fler.
— Na- turstämning; poem af Ellen Lundberg, f. Nyblom.
— Talan- gen att » Bamtala »; af Ellen Bergström.
— Tvä konungabarn; af Titania.
— Magdalena Rudenschöld; ett hundraårsminne, för IJun tecknadt af Georg Nordensvan, — För våra Tlanier- artister; om teckning med kol, tusch och skrappapper; för Idun af 8, L, — F i u Akt-am; af Hedda Lengauer — E n revolution; en lösning af fräg n om tjänsiflickor.
— U r n o t i ' - hoken.
— Teater.
— E n moder; en lifsbild från den nya världen, för Idun af Hilma Angered Strandberg.
— Tidsfördrif.
L — a.
Charad.
En världslig 1894 IN ömtåliga, o c h s a k e r h a d e s a g t s, s o m voro rent af förskräckliga, men som d e b å d a visste icke voro m e n a d e.
De h a d e spelat p å strän- gen till d e t yttersta liksom pröfvande, o m den verkligen hölle.
Skälen till h e n n e s upp- r o r i s k h e t växte i styrka för h v a r s a k, h o n u p p s t ä l l d e.
D ä r v a r h u s e t, s o m d e hyrt här- ute i ö d e m a r k e n till stor del för flickans skull, och s o m v a r s å blottadt p å alla bekvämlig- heter, s å allt a r b e t e, hvilket h o n e n s a m h a d e att d r a g a s m e d, s å m a n n e n, s o m — j a — som s t a n n a t h e m m a för v ä r m e n s skull — något s o m k o s t a d e s å m y c k e t.
.
.
O c h skulle man vänja doktorn vid a t t springa j ä m t, s å fick m a n väl ä t a kaffe o c h b r ö d.
Men n ä r d e s s a futtiga; yttre skäl plötsligt k r y m p t e ihop och försvagades af sin egen o ä k t h e t, grep hon sig häftigt s a m m a n om d e n sista, d e n verkliga o r s a k e n till d e n rastlösa oron.
D e t var, a t t h o n ingenting h a n n m e d för egen del — h a n n m e d h v a d?
Ah — allt möjligt, hvad s o m hälst, s o m tjänade till utveckling.
S e d a n b a r n e t föddes, h a d e hon j u inte h u n n i t ögna i e n tidning en gång — och n ä r skulle det bli a n n o r l u n d a?
A l l t s a m m a n s var s å g r ä n s - löst h o p p l ö s t, o c h h o n s a d e sig, a t t d e t v a r detta, s o m d r o g fram alla h e n n e s s ä m s t a in- stinkter o c h gjorde d e m till s å d a n a h e r r a r.
Hvad du får göra då, När du ej vill stå still; 11 vem som väl sägas kan Lida af skälfvosot; Springare, hvilkens fot Jorden ej värdig fann; Sätt att försöka dra ' Framtidens förlåt opp; Hvad genom dalen lopp; Hvad bör väl växten ha; Hvad, om man dig skall tro, Du ock bör vara jämt; Simplaste art af skämt; Ett surrogat för bro; Hvad bör du med hvar e n; Nämn tå ett föremål, Hvilket har tand af stål I Kidderlig hofvets sven; Hvad gjorde kisse, när Honom du smekning gaf?
Hvad uppå stormigt haf Människan likna lär; Säg hvad dansösen gör Månget, helt fjärilslätt!
Hvad som (och det med rätt) Brottet nog med sig för; Säg något renande!
Hvad du i köttet fann; Och hvad den var minsann!
Något förpestande!
Hvad väl i allmänhet Tiggaren med sig bär!
Hvad, när den klingar skär, Härligast är man vet!
Något i kryddoväg!
Hvad när som skottet brann, Tydligen hörde man!
En konjunktion mig säg!
Trollas nu fram till sist, Någonting lysande, Som ock kan värme ge — Är det tillräckligt visst.
lAnge.
U makt ibland de allra största Ej utan skäl man nämna kan mitt Innehållsförteckning.
Båd ' ondt och godt den vålla kan.
Mitt andra, uti sagan, huldrikt skän- ker Sin skyddsling hjälp mot elakhetens ränker, Och så, till sist, en prins till man.
Om du en åtrådd sak därmed kan vinna, Mitt tredje gör du, som en sannskyld kvinna.
Mitt hela är en sjukdom, som kan döda All hederskänsla, och som skall föröda Båd ' kropp och själ, om fritt den härja får.
S.
L. Ifyllningsgåta.
Diamantgåta.
ft 1) Bokstaf, 2) adjektiv, 3) blommor, 4) vill flickan ha, 5) mansnamn, 6) ställer ungdomen till, 7) bokstaf.
Kalla K.
M |N 0 r i Lösningar.
U R L t 1 Logogryfen: Sjöförsvaret; J a, jösse, stare, avart, Svea, röfvare, tera, tass, tre, sjö, öra, tröja, förBörja, ö, röst, ref, fé, stöfvare, söt, sörjer, t e, tars, ört.
K U Charaden: Bokstafsfyrkanten: T L Å P J A I 8 1 Kallskål.
M O R D O D E R R E D A D R A M Qätan: Namngåtan: De 54 tomma rutorna i ofvanståen- de figur skola i yllas hvar och en med en bokstaf sålunda, alt de 9 vågräta raderna utgöra bekanta ord.
Orden, men i annan ordningsföljd, beteckna j en stad i Österrike, en stad i Sverige, en skogsväxt, en eldstad, en amfibie, en militär, ett fruntimmersnamn, en bärsort, en vildblomma.
f.
Passare.
Tobias.
Schackgålan: Min död den ej beklagas bör, E t t uselt stoft han blott förstör.
H v a d som odödligt bos mig var, Sin högsta flykt i döden tar.
Farväl, o j o r d!
Farväl mitt stoft!
Farväl du hoppets rosendoft!
Hvad jag med jordisk längtan sett, Jag glömmer allt.
Jag hoppas e t t.
Hildegard.
första; HULTMÅNS Cacao &amp; Chocolad r e k o m m e n d e r a s s o m d e n b ä s t a och v i t s o r d a s p å d e t var- m a s t e a f p r o f e s s o r e r n a h r r J o h.
L a n g, S e v e d Ribbing, N i l s 0: s o n G a d d e, C.
J.
A s k s a m t d o k t o r Olof M o b e r g.
