# ID: svediakorp-per972
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 20,436
# sentences: 602
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 23 (338) Prenumerationspris pr å r: Fredagen den 8 juni 1894.
Byrå: FRITHIOF Träffas s ä k r a s t kl. 2 — 3.
R e d a k t i o n s s e k r.
i J. Betty född J en i hela vårt land och äfven utom våra ^ landamären kända urfabriksfirman G. W. Linderoih har i dessa da- gar firat sitt 50-årsjubi- leum.
Firmans grundläg- gare har redan för ett par tiotal år sedan gått ur tiden och ende sonen, hr John Linderoih, är se- dan dess firmans inne- hafvare och chef.
Här är icke platsen för ett närmare ingående i urmakeriets historia och utveckling eller den be- tydande insats Linderoth- ska firmans aktade grund- läggare gjort i denna lika viktiga som vackra indu- stri.
Må det dock till- låtas oss att nämna, det Linderoth från en ringa och anspråkslös början, genom grundlig insikt i sitt yrke och en aldrig tröttande arbetsamhet, om- t a n k e och duglighet, upp- arbetade sin affär till den i sin bransch största och mest renommerade i hela Skandinavien.
I grund- läggarens fotspår går fir- mans nye innehafvare,med samma plikttrohet, samma anspråkslösa väsen och samma dugande kraft.
Vare detta för denna gång nog sagdt om harrarne Linderoth.
Vi hafva dock vid ta- let om Linderothska fir- HELLBERG.
Nordling.
Tryckeri Aktiebolag.
7:de årg.
Utgifningstid: Redaktör och u t g i f v a r e: Klara v. K y r k o g a t a 7, 2 tr. Idun ensam kr.
5: — A l l m.
telef.
6 1 4 7.
I d u n s M o d e t i d n i n g jämte k o - lorerade planscher .... • 4: 50 P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- I d u n s Modet, utan kol.
pl.
... • 3: — a n s t a l t e r i riket.
Iduns Annonspris: 35 ö r e pr n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » Lediga platser » 25 ö r e för hvarje p å b ö r j a d t t i o t a l stafv.
Lösnummorspris 15 öre (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e pr n o n p.
- r a d.
hvarje helgfri fredag.
Linderoth, Cedergren.
m a n på det lifligaste er- inrats om det från F r a n k - rike införda, kända ut- t r y c k e t: » Ou est la fem- me? » Visserligen före- kommer den frågan oftast vid tal om män, som pä ett eller annat sätt urspå- r a t eller dukat under i k a m p e n för tillvaron, men med lika stort skäl torde den kunna framställas, då det gäller män, som ge- nom eget arbete förskaf- fat sig en aktad och o- beroende ställning i lif- vet.
Ty oftast står då bakom den arbetande man- nen en trofast, hängifven kvinna, cn m a k a eller mo- der, som varit den upp- m u n t r a n d e, stödjande och sammanhållande kraften.
» H u s t r u r s vishet bygger huset, men deras oför- stånd rifver det ned med egna händer », säger den visaste af konungar.
Såsom en lefvande il- lustration till sanningen häraf står den vördnads- värda kvinna, hvars bild i dag pryder I d u n s första blad.
Hennes enkla lef- nadssaga är icke blott af intresse såsom kulturbild från medlet af vårt år- hundrade, utan torde äf- ven åt mer än en af våra unga läsarinnor gifva en skärpt blick för arbetets ära och välsignelse, ma- nande till efterföljd.
IDUN 178 S t o r a o r d ej s l å l i k t k l u b b o r, S k r y t är icke s t r ä n g på bågen, Betty Cedergren föddes i Stockholm den 13 febr.
1822.
Fadern var u r m a k a r e och hade sin verkstad på Stora Nygatan.
I det enkla hemmet uppväxte nio barn, hvilka alla tidigt vandes vid nyttigt och uthålligt arbete.
Äld- sta dottern fick anställning vid riksbankens se- deltryckeri, och den tolfåriga Betty fick hjälpa henne i arbetet med hvad hon kunde.
Då fadern en dag fick se, huru behändigt den lilla utförde de uppgifter som förelades henne, ut- brast h a n: » D u skall lära dig u r m a k e r i y r k e t.
J a g vill genast bereda dig plats på verkstaden. » Och så skedde äfven.
H ä r började nu den lilla flickan med lif och lust.
lära sig faderns yrke, hvilket, ehuru fint och nätt i sig själft, enligt tidens uppfattning, likväl uteslutande tillhörde mannen.
Nålen och strumpstickan voro ännu de enda verktyg, som ansågos passande för den uppväxande tärnan, liksom grytor och kastruller för den mognade kvinnan.
Lilla Betty var emellertid icke rådlös.
Hon kände inom sig den outvecklade kraft, som en dag skulle komma fördomarncs m u r att ramla och bana väg till den yrkesskicklighet, som med tiden skulle blifva hennes dyrbara egen- dom.
Lärgossarnes och gesällernas speglosor öfver » urmakaren i kjolar » förstummades, då Betty en dag satt p å sin plats klädd som gosse, klädd i byxor och blus, med de långa hårflätorna afklippta.
E t t okufligt begär att blifva skicklig i sitt yrke förde henne framåt mot sitt mål under ifrig täflan med de andra lärlingarne, en täflan, i hvilken hon snart läm- nade dessa långt efter sig.
A r b e t e t var för henne icke blott ett mekaniskt eftergörande af hvad andra gjort, utan en ständig utveckling af hennes egen intelligens.
U n d e r tiden växte hon u p p från barn till kvinna, och vid fyllda tjugu år stod B e t t y Cedergren såsom ett ojäfaktigt vittnesbörd om hvad kvinnan kan åstadkomma, när hennes gåfvor och anlag få fritt utveckla sig.
Utan skryt, men också utan gensägelse, var hon den skickligaste af arbetarne på verkstaden.
D e t var dock icke endast fadern, som insåg den unga kvinnans värde och dugande kraft; på verkstaden fanns en ung verkmästare, vid namn Gustaf Vilhelm Linderoth.
Med lifligt intresse följde han flickans framsteg i yrket, men h a n såg ock, huru hon u p p v ä x t e till en frisk, lefnadsglad jungfru, vid hvilkens åsyn hans hjärta slog i kapp med både pendyler och väckarur.
Och när han snart kommit till klarhet om, hvad klockan för honom var sla- gen, och hoppades att ungmön icke heller var likgiltig för honom, anhöll han om hennes hand.
Den 25 maj 1844 firades bröllopet, och från denna dag är det med fru Betty Linde- roth vi hafva att fortsätta vår b e k a n t s k a p.
Den s o m.
nu tänker sig den unga makan såsom en välbeställd borgarfru, endast uppta- gen af sitt hushåll, sin toalett och sina visi- ter, under det hon lämnar åt mannen ensam att sörja för familjens utkomst, misstar sig storligen.
Sådan var icke den kvinna, som från barndomen ägnat sitt lif åt ett ihärdigt och framgångsrikt arbete.
Då Linderoth dagen efter bröllopet öppnade fönsterluckorna till sin egen verkstad, yttrade han med gladt m o d: » Nu börja vi vårt ar- bete, och Gud gifve att det ginge oss väl. » 1894 Handling bättre är än ordprål, Mäktigare är än högmod.
1 H. W. Longfellow.
H e m m e t var inredt på enklaste vis, och lefnadssättet ställdes- därefter.
» Vi ha icke råd att hålla särskild verkmästare, » sade man- nen, » det hoppas jag du Betty åtar dig a t t vara. » Och den unga frun åtog sig detta och förblef sin mans trogna medarbeterska i yr- ket, så länge han lefdc.
Efter tolf års sträf- samt arbete företog fru Linderoth sin första utländska studieresa år 1856.
H o n var då 34 år gammal.
F ä r d e n ställdes först till världs- staden vid Seinens strantL H ä r stannade hon flere m å n a d e r och lyckades få tillträde till de förnämsta urfabrikerna.
F r å n P a r i s begaf hon sig till Schveisi och flere andra orter, kända för urtillverkning.
F r å n denna färd återvände hon till hemmet, riktad med nya idéer, dem hon framgångsrikt tillämpade i den alltmer ut- vidgade affären.
Genom för mycket stillasittande började emellertid hennes hälsa blifva vacklande, hvar- för hennes läkare föreskref ett mera rörligt lefnadssätt och framför allt motion i fria luf- ten.
N u skulle man k u n n a föreställa sig, att man finge se den burgna borgarfrun taga sina spatserturer i hufvudstadens vackra promenad- platser.
Men detta sätt att skaffa sig nödig- motion låg icke för fru B e t t y s kynne.
Bättre visste hon hvad tiden var värd.
Linde- rothska firman hade vunnit en betydande kund- krets inom hufvudstadens finare societet, hvil- kas klockor den skötte och regelmässigt drog upp.
D e t t a arbete åtog sig nu fru Linderoth personligen.
Och h ä r m e d började för henne ett i sanning rörligt lif.
Hvarje dag, i fult och vackert väder, promenerade hon från den ena familjen till den andra och drog u p p deras klockor, praktiskt tillämpande den gamla regeln, att hvarje hederligt arbete adlar människan.
H o n vann ock härvid två viktiga fördelar: H o n fick en för sin hälsa tillräcklig motion och förlorade ingenting af den för henne alltid dyr- bara tiden.
S n a r t blef hon ock fullkomligt frisk, och den upplifvande rörelsen i fria luften blef henne så kär, att hon fortsatte sina vandringar för klockuppdragning ända till 1884, således i nära ett fjärdedels sekel.
Till m a k a r n e s k u n d k r e t s hörde i första rum- met änkedrottning Josefina, prinsessan Eugenie och slutligen äfven vår n u regerande konung, som en dag genom sin hofmarskalk lät säga fru L.
, att » hon var kallad till hans maje- stäts u r m a k a r e ».
Ä n k e d r o t t n i n g Josefina vi- sade ock fru Linderoth vid flere tillfällen sin synnerliga ynnest och bevågenhet.
D e t torde vara allmänt bekant, att Linde- rothska firman levererat uren till de flesta sta- tionshusen å Sveriges järnvägar, men hvad som däremot icke torde vara lika bekant, det är, att fru Betty Linderoth härvid personligen ut- fört en stor del af det mekaniska arbetet.
P å hvarje järnvägsstation, där man pä urtaflan ser n a m n e t Linderoth, h a r hon sålunda upprest åt sig en minnesvård, hvilken på sitt tysta, men vältaliga språk tillhviskar den resande: » Tag vara på tiden! » O a k t a d t egen anspråkslöshet h a r fru L i n d e - roth icke s a k n a t sitt arbetes h e d r a n d e erkän- nande, äfven i yttre utmärkelser.
S å erhöll hon 1862 i London mention lionorable för af henne förfärdigade delar till kronometrar ni.
m.
Ä r 1889 kallades hon till hedersledamot af Stockholms urmakaresocietet och år 1892 till hedersledamot af Sveriges urmakareföre- ning.
Bland de föremål, som voro afsedda att sän- das till fjolårets världsutställning i Chicago, och hvilka en tid voro exponerade å härva- rande börs, fanns äfven en pendyl, i alla de- taljer tillverkad af fru Linderoth.
Detta mä- sterverk af den framstående konstnärinnan kom dock aldrig till Chicago, utan stannade hos sonen, såsom ett dyrbart minne af en äl- skad moders yrkesskicklighet.
Den 25 april 1871 blef fru Linderoth änka, då sonen öfvertog firman, i hvilkens affär fru Linderoth dock fortfarande tog en verksam del ända till 1884.
Sedan dess h a r hon dra- git sig undan affären och lefver ett lugnt pri- vatlif under sin lefnads afton, i gladt medve- tande att hon under sin verksamhets långa dag gjort en rik insats i nittonde århundra-; dets industriella lif samt därvid varit en god föresyn för sina arbetare.
P å hennes hedersdag, då hon kunde fira minnet af Linderothska firmans femtioåriga tillvaro, blefvo ock flere af dess arbetare ihåg- komna med kungliga sällskapet P r o patrias medaljer för trohet och flit.
Till yttermera belysning af fru Linderoths uppfattning af kvinnans berättigande att del- taga i de s. k. manliga yrkena må vi tillägga, att hon under sin verksamhetstid inlärde icke mindre ån åtta unga flickor det yrke hon själf med så mycken framgång idkat.
De fyllde ock alla väl sin plats, e h u r u de sedermera såsom gifta öfvergått till andra verksamhetsfält.
F r u B e t t y Linderoth bär sina 72 år med heder och synes ännu vid full vigör, vittnande om a t t ett ihållande arbete icke blott » befor- drar hälsa och välstånd », utan äfven är äg- nadt att förtaga hvarje spår af den så ofta omtalade lifsledan, hvilken utan tvifvel icke så litet h a r sin källa i ett sysslolöst, impro- duktivt grubblande öfver lättaste sättet att till- fredsställa en högt uppdrifven njutningslystnad.
L.
S. Godsefs fru.
M&amp;llan herrgålns tak och Daggar i W sommardagen solljum står.
r Bisurr hörs från hvita håggar, rosendoft från parken går.
Katten snor på kökets trappa.
Vindans slappa ben han glor på, medan häst i stallet gnäggar och en flnk i häcken slår.
Allt i dåjligt sommarväder solar sig idylliskt ju.
Skrider dock i sorgekläder gårdens folk för backen nu Lakanliångda fönster kalla
I DU N 1894 Ull det stängda rum dem alla, där emellan fyra bräder hvilar godsets bleka fru.
Skolungdom oeh sommarferier.
Ett ord till hemmen af M a r i a Nyström.
(Slut fr. förra numret.)
Nyckeln nåtts i dörrn.
Vrid sakta!
Se — i kistan — hvit och vän som en fé bland skogens trän ljuft hon sofcerf Och betrakta: handen tar i kronan, kransen, • som hon bar i bröllopsdansen.
.
.
Fast hon ej att vissna hän kunnat myrtenbladen vakta.
Vaxljus lysa bleka dragen.
Kristusbild från altarbord signar tyst, och upp står slagen bibeln med ett tröstrikt ord.
Granar sprida, bort i skummet, dofter blida genom rummet.
Och i dörrn står sommardagen, hvilande kring grönklädd jord.
Öfver folkets hufvun står den — folket, som här tyst ser på, packadt ut på trappan, gården: godsets äldre, godsets små.
Gammal, krokig torpargumma synes brokig näsduk tumma.
Torparn sjålf med handen klår den envist våta öaonvrå.
Riktigt öfvergifcet gråter unga morän, frisk och röd.
Barnet hon från armen låter se, hur deras fru är död.
Pojkar lyfta sig på tårna, ej i år na till att snyfta: tänka på att sup och bröd till begrafningsdan stå åter.
Än i döden hon dem gläder, godsets moderliga fru.
Lefvande hon gaf dem kläder, godt kalas hon ger dem nu.
Unga, gamla förr den blida visste samla till sin sida — unga, gamla hon ännu samlar mellan fyra bräder.
Nu en hand om nyckeln tager.
Dörren stänges.
Alla gå.
friska luften djupt man drager.
Hör, i häcken finkar slå!
Husens väggar solen bränner.
Doft från håggar stark man känner.
Herrgåln är så ljus och fager — men den ler i sorg ändå.
Fredrik 179 Nycander.
Vänjas barnen att använda hela sommaren uteslutande till lek och sysslolöshet, skall denna vana sedan följa dem långt in i mannaåldern och sålunda en fjärdedel af människans bästa arbetstid bortslösas.
Det är nog äfven de syss- lolöst tillbringade skolferierna, som här h e m m a skapat behofvet af länga semestrar inom snart sagdt alla verksamhetsområden, hvilka väcka de stora kulturfolkens förundran.
Företages ej någon särskild ferieutflykt, få barnen tillbringa sina ferier efter eget godtfinnan- de, och då r å k a de ut för en än större fara, den att » slå d a n k », och det torde k n a p p a s t för barnen finnas någonting ohälsosammare.
Det lättjefulla hängandet på stolarna, de planlösa promenaderna längs gatorna, det med ett ord sagdt ingalunda ovanliga, att de halfvuxna bar- nen icke veta, hvarmed de skola » fördrifva t i d e n », är för dem y t t e r s t skadligt.
Redan uttrycket » fördrifva tiden » innebär det osunda i ett sådant tillvägagående.
B a r n e n böra så använda sin tid i allvar som lek, att tiden aldrig synes dem för lång.
D e t är blott drö- naren och lättingen, som hafva behof att döda tiden.
E t t lättjefulllt dagdrifvarelif innebär all- varliga vådor för barnen.
Det ej blott gör dem tröga och loja, men den af ingen nyttig och god verksamhet fängslade fantasin h a r fritt spelrum att slå in på farliga, osunda vägar.
De kamrater, som under ett sådant dagdrifva- relif påträffas, äro gemenligen ej heller af bästa slag och bidraga i sin mån ej så litet att locka in på oriktig stråt.
Af vikt är därför att ungdomen äfven un- der sommaren har sig något regelbundet arbete förelagdt, naturligtvis bör dock detta ej fordra alltför mycket stillasittande och ändå lämna någon tid för lek och rekreation.
Som exem- pel må här gifvas några små anvisningar till feriearbete.
Det " är alldeles på sin plats, att barnen böra hjälpa till i h e m m e t och främst af allt, att de lära att hjälpa sig själfva: a t t bädda sin säng, borsta sina kläder och skodon, förse sig med tvättvatten o. s. v. K u n n a föräldrarne än för tillfället till h e m m e t s disposition ställa flere tjänare, kan dock hända att i en framtid så icke blir fallet, ty ingen är herre öfver ödet och ingen vet, h u r u barnets framtid kan ge- stalta sig.
F e r i e r n a äro äfven den lämpligaste tiden för flickorna att under moderns ledning invigas i hushållsmysterierna, en ledning vida naturligare och mångsidigare än en hushålls- skola kan gifva.
D e t t a arbete för h e m m e t har äfven en annan betydelse än blott den att vänja b a r n e t vid regelbunden verksamhet, det gifver b a r n e t en känsla af större samhörighet med detta hem och gör det dubbelt kärt.
E n för både gossar och flickor hälsosam och för sinnet bildande sysselsättning är trädgårds- arbetet.
Börjande från den enkla planteringen af en b ä r b u s k e och sedan utvidgande sig till köksväxtodling och konstmässiga blomsteran- läggningar, väcker det intresse för det nyttiga och sköna samt alstrar omtanke och uthållig- het.
D e t går ej an att vara vårdslös vid trädgårdsskötsel; en försummad sättning för- stör de präktigaste växter, ett kvarglömdt ogräs förkväfver den späda plantan.
P å landet kan ungdomen gärna deltaga i lättare j o r d b r u k s a r b e t e; äfven rödjandet af nå- gon skogsdunge, jämnandet af en väg o. dyl. är allt arbeten, hvilka lämpa sig väl för ung- domen och vanligen äfven snärt mycket intres- sera dem.
Men hvad barnen än må företaga sig, bör man tillse, att de arbeta med någon plan och verkligen föra arbetet till slut.
Ej t. ex. plocka några stenar här i dag och där i morgon, tälja blott för att få spånor, sköta mjölkkammaren i dag och lämna den i morgon, plantera blommor, utan att vårda dem.
F ö r de små barnen spelar arbetet själffallet en * mycket liten roll, men frågan gäller här hufvudsakligen den vuxnare skolungdomen, 10 — 1 8 åringarna.
V a n a n vid själföfvervinning och p l i k t u p p - fyllelse blir den sedan en god hjälp så väl under skoltiden som längre fram i lifvet, och det, som för lättingen och den njutningslystne förefaller som en tung arbetsbörda, blir för den arbetsvana knappast a n n a t än ett nöje.
• — Men äfven direkt måste skolans intressen under sommaren tillgodoses, om öfveransträngning skall u n d v i k a s.
F r å n månget håll h a r framhållits det olämp- liga uti att ferierna så mycket koncentrerats, då de fördelade oftare skulle bereda barnen en kortare, men oftare återkommande, gagne- ligare rekreation.
Men om äfven, med hänsyn till vår k o r t a sommar, man funnit nödigt att förlägga större delen af ferierna till denna tid, kan dock en god del af ledigheten magasineras för att fördelas under skoltiden.
E n eller par timmar dagligen under ferierna an- vända till repetition af det under läsåret inhäm- tade, särskildt i läroämnen, hvari eleven vet sig vara svag, underhålla kunskaperna och sätta b a r n e t i tillfälle att vara temligen fritt från lexläsning under höstrepetitionerna, då öfver- gåogen från sommarens frihet till skolans tvång kännes tung nog.
Om eleverna i regeln under sommarmånaderna genomginge föregående års kurs, kunde äfven de tidsödande höstrepeti- tionerna till någon del undvikas eller hastigare undangöras, hvarigenom en forcering (med ty åtföljande öfveransträngning) för att hinna ige- nom den fastställda kursen ej ifrågakomme.
E n sådan sommarrepetition ställer sig trefli- gare för de äldre eleverna, om för dem beredes tillfälle att tillsammans med i närheten boende k a m r a t e r hålla gemensamma repetitionstim- mar.
D e t t a sporrar intresset och väcker mera lif i läsningen.
Vid anordnandet af dessa sommarstudier är det af vikt a t t vissa a r b e t s t i m m a r dagligen, två högst tre, b e s t ä m m a s, hvilka ej utan trängande nödvändighet få försummas.
Sin stora betydelse för det stundande läse- året har ferieläsningen däri att intresset för skolstudierna hålles vaket, under det i motsatt fall sommarens sysselsättningar sä intaga bar- nets t a n k a r, att en god del af terminen förgår, innan det åter lyckas samla dem för skolan och dess fordringar.
T Sålunda skola hemmen genom ett lämpligt feriearbete uppöfva barnens arbetsförmåga och genom korta repetitioner af skolkursen för dem underlätta öfvergången från ledigheten till skol- arbetet och således bevara dem för en öfver- ansträngning, skenbart beroende af » kolgången, men k a n s k e mest förorsakad af föräldrarnes egen håglöshet eller klemighet.
— Men äfven vid den egentliga rekreationen, d. v. s. nöjet och leken, måste föräldrarne söka bevara barnen för öfvörretning och n e r - vositet.
De redan förut omnämnda med öfver- drifven lyx anordnade sena baltillställningarna förstår nog hvarje förnuftig människa att för- döma, så att de kunna lämnas å sido, men annai är det med b a r n e t s lektyr och dess lust att hänga med näsan öfver berättelseboken vid roiueta ledighet.
F r å n s e d t det ohälsosamma i stillasittandet, öfvergå sågböckerna blott alltför lätt till r o m a n e r och vid den rådande öfversväm-
i D U N 180 ningen af för ungdomen allt annat än hälsosam lektyr, är det ej en så lätt sak att öfvervaka, att endast det goda k o m m e r i barnets hand, och skulle föräldrarne blott alltid k u n n a få reda på, hvad deras barn läsa, skulle de säkert ofta finna, att del m e r än skolan är orsaken till barnets nervositet och däraf följande svaghet.
— Ä n n u en sak försvagar kanske ofta nog bar- net af den bildade klassen — det är brist på föda.
Af vanan att sträcka u t dagen långt in} &gt;å natten blir ett försenadt uppstigande en na- turlig följd, och då kan det hända att barnen, då ingen vakar däröfver, gå till skolan, utan att hafva förtärt något eller kanske blott en kopp kaffe med eller utan » dopp ».
E t t sådant tillvägagående nedsätter dock b a r n e t s arbetsför- måga betydligt, och det har svårt att under de tidigare lektionstimmarna u p p m ä r k s a m t följa med, och följden blir afmattning.
— Det vore således orätt att ensamt skylla på skolorna, då det blir fråga om nutidsungdo- mens klena krafter; men väl är att hoppas, a t t då man nn här och hvar börjar varsna faran, såväl skola som hem gemensamt skola arbeta på att afhjälpa bristerna och åter fostra ett kraftigt och arbetsdugligt släkte.
Ett tack för god Vakt böra de s v e n s k a k v i n n o r n a med allt skäl i d e s s a d a g a r u t t a l a till d e n n i t i s k a Dam- komitén för d e r a s d e l t a g a n d e i C h i c a g o u t - s t ä l l n i n g e n i fjol, h v i l k e n n u u p p h ö r t m e d sin v e r k s a m h e t, sedan alla utställnings- f ö r e m å l e n ä r o till u l s t ä l l a r n e å t e r s ä n d a s a m t l i k v i d u p p g j o r d för i C h i c a g o s å l d a föremål.
Vid den afslutande samman- komst, som här om dagen ägde r u m å k o m i t é n s byrå, l ä m n a d e s en öfversikt af k o m i t é n s arbete, af h v i l k e n framgick att detta o m f a t t a t en t i d r y m d af m e r ä n två år.
På v å r e n 1 8 9 2 efter förberedande öfverläggningar organiserades komitén un- d e r fru H. Olivecronas l e d n i n g i 12 sektio- n e r, för o l i k a o m r å d e n a f k v i n n a n s v e r k - samhet, såsom undervisning, litteratur, k o n s t, y r k e n, v ä l g ö r e n h e t, s j u k v å r d in.
fl., h v a r j ä m t e ett v e r k s t ä l l a n d e u t s k o t t till- sattes.
F r u Olivecrona afsade sig emeller- tid r e d a n u n d e r 1 8 9 2 o r d f ö r a n d e s k a p e t, h v a r e f t e r d å v a r a n d e v i c e o r d f ö r a n d e n, fru Ellen Ankarsvärd, åtog sig d e t s a m m a, som h o n till s l u t e t i n n e h a f t o c h s k ö t t m e d oförtröltadt nit.
K o m i t é n h a r stått u n d e r drottningens beskydd.
R e s u l t a t e t af det s a m f ä l d a a r b e t e t v i s a d e sig dels i den s v e n s k a u t s t ä l l n i n g e n i » W o m a n ' s Building » i Chicago, dels i omfattande statistiska uppgifter samlade från h e l a riket, o r d n a d e och i t r y c k ut- gifna i två p u b l i k a t i o n e r; en bibliografi öfver s v e n s k a författarinnor h a r äfven ge- n o m k o m i t é n s försorg blifvit u t a r b e t a d o c h offentliggjord.
De medel, öfver h v i l k a k o m i t é n haft a t t f ö r f o g a, u p p g å till n ä r m a r e 1 2, 0 0 0 k r.
, och ha, då n å g r a b i d r a g från statens sida i c k e k u n n a t b e v i l j a s, e r h å l l i t s g e n o m gåf- vor, d ä r i b l a n d f r ä m s t från de k u n g l i g a, s a m t g e n o m en k o n s e r t i en enskild krets, en större u t s t ä l l n i n g och b a s a r å Börsen, en u t s t ä l l n i n g t i l l s a m m a n s m e d Slöjdför- e n i n g e n s a m t n u s e n a s t g e n o m en tom- bola.
F r å n A m e r i k a u t t a l a s det a m p l a s t e er- k ä n n a n d e af d e n s v e n s k a k v i n n o u t s t ä l l - n i n g e n, h v i l k e n för d e s t y r a n d e d a m e r n a 1894 i C h i c a g o u t g j o r d e f ö r e m å l för » ö f v e r r a s k - ning, tillfredsställelse och b e u n d r a n ».
Då därtill k o m m e r, att 44 pris utdelats bland de 60 k v i n n l i g a u t s t ä l l a r n e, torde komitén med all rätt förtjäna de s v e n s k a k v i n n o r - n a s e r k ä n s a m h e t och n u k u n n a l y c k ö n s k a s till e t t v ä l f ö r r ä t t a d t v ä r f.
» Spånastuga » i prostgården.
En ångermanländsk af Laura kulturbild Fttinghoff.
(Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
» f p i i u, men tänk, om båten hade drifvit ner ge- A l p j i nom forsen med isbitarna, » sade Karin förebrående.
Hon hade engång varit med om ett tillbud till något dylikt, då en åra gått af och de roende blott genom ett underverk blifvit räddade.
» Inte! '
Vi hade j u både åror och båtshake.
Det var nog bara bäst att komma upp öfver iskanten — skam te sågandes så skafde jag skinnet af bena, när jag skulle dra mig upp! » » Ja, då kan ni väl veta, att det slår sig rosen i det, » hväste Hes Brita, » och ni får sitta stilla hela sommaren. » » Inte; jag brukar aldrig ha någon ros jag. » » Ja det där var två sätt, det där, att färdas, » forskade Karin.
» Så vände Edin med båten.
Ja, sen &lt; ?i ' c / &lt;jagpå ån då och slog med yxan för mig för att se, hvar det bar.
Och sen råkte jag Tilländer opp på lands- vägen; han kom körandes i s [äde han förstås; han är nog så förnäm och » is » (orkar) inte gå, fast han har bara fjärdingsvägen till socken-Lappen. » » Hvad skulle han till socken-lappen, » sporde gummorna i korus.
» Han har ju mist » tämmingen » (unghästen), som han skulle snålas och sätta för nytröskverket.
Han sparkade, det gick sönder och skar tämmin- gen förderfvad; och det kan nog ingen flå och grafva ner den annat än lappen. » » Nej, det förstås, » sade de andra.
» Det skall då oturas för Tilländer för jämnan. » » Oturn skulle bestämdt vika bort, om han fick Anna Märta, » sade Karin skälmaktigt.
» Ja, jag känner väl, » fnyste Anders Larsmor, » nog har han grant hemma och åker till kyrkan i » sjubben » (sjubbskinspels) och har kalas för herrskapet, men nog slipper han Anna Märta. » » Nej, Anna Märta vet bättre hon.
Till hösten står Anna Märta brud, och brudgummen är Edin; därför rustar han upp storbyggningen och ger de gamla födoråd.
Det vet jag det, » skrattade Karin.
Gummorna sågo bifallande på henne och stämde in i munterheten.
» Annat slag!
Mamsell Karin tokas då för jäm- nan, » sade Anders Lars mor brydd.
» Det blir väl förr hon då, som står brud.
Men käre, ta inte nå ' n » sörlänning » *!
Dom säg att ny häradsskrif- varn ska ' vara tokig i mamsell Karin — han sitt ' på gästgifvargården om kvällarna, och dricker gör han och spelar kort och gantes (skämtar) med jäntorna och sjunger fula visor, gör han. » » Ah, mamsell Karin, som kan sjunga så grant, kan väl lära honom att sjunga vackra visor, hon, » invände Måns Persmor, i det hon böjde sig fram och flyttade garnet på rullen.
» Ja, huru vet hon, om han kan göra mamsell salig, » inföll mor Dordi; » Gud låter icke gäcka sig, när det gäller äktenskapet heller, kom ihåg det, mamsell Karin. » » Ja hon får inte öfverge ungprästen här, en så farligt behändig karl som h a n är, och en sådan väldig Herrans stridsman, » sade Anders Larsmor.
Karin satt tyst vid sin spinnrock, men med en liten trotsig höjning af sitt vackra hufvud.
» Ofvergifva — jag vet aldrig, att jag undergif vit mig honom, » sade hon litet otåligt.
» Käre, hon blir väl inte elak (missnöjd) på oss heller, men hon kan väl förstå, hvad folket i alla prostens socknar skulle säga, om en af prostmam- sellerna skulle gå och ta en töcken där sörlänning, som inte är präst heller, » predikade Dordi.
Morgonen började lida fram.
Prosten kom in och hälsade på sitt trohjärtade, vinnande sätt på * Sörlänningar kallas i Ångermanland alla de, som äro från Stockholm eller från trakten söder om Helsingland, och hvilka för en tjugu år sedan och där_, förut ej voro särdeles väl ansedde där- uppe.
de nu alla församlade spinnerskorna.
Rockarna voro smorda och riktigt i feststämning, de surrade icke högre än katten, men en ' rettio stycken som de voro på en gång i rörelse, så blef det nog ljud af ändå.
Därtill bidrog rasslandet af linet, som borstades framme vid spisen.
Det dämpade sorlet af röster, bland hvilka en och annan frisk, skäm- tande stämma med den skarpa, men till hjärtat gående brytningen skar igenom, en högljudd hvä- sande suck från Hes Brita, som på alla upptänk- liga sätt ville ådraga sig prostens uppmärksamhet — allt verkade på en gång bedöfvande och upp- lifvande.
Så blef det tyst, så när som från brasan som sprakade.
Prosten höll morgonbön, och så sjöngs koralen, fyrstämmigt.
Ladugårdsgreta hade kommit in, putsad och blanktvättad, men med en stark, he- derlig ladugårdslukt i följe.
Hon och mor Dordi samt Ingrid voro » fria » (skickliga) altar.
Torpar Jan Jansson, han med rödlätta ansiktet och snö- hvita håret, var väldig i basen och kunde ensam fylla sin stämma; stalldrängen och skomakar Janne sjöngo tenor, och de andra fyllde i här och där, som det kunde behöfvas för att få sången full och grann.
Efter melodien till » Var hälsad sköna morgon- stund » brusade genom det stora rummet psalmen: Men låt mig som ett ljusets barn se och undvika alla garn, som satan för mig ställer.
Ja, låt mig aldrig glömma bort, att lefnadstiden är så kort och likväl mycket gäller.
Det var kraft och malm i stämmorna, det var allvar och innerlighet i sången.
Så kom frukosten med den myckna maten.
Den röda salta laxen i saftiga skifvor, rensteken, get- osten och det hvita tunnbrödet, » käken » (spisbröd) och » tjockbrödet » (mjukt rågbröd).
Så arbete, kaffe, kaffe, mat och arbete dagen lång.
Härfvan skulle vara färdigspunnen och upp- hasplad innan kvällen.
Om inte alla voro i stånd till att spinna så fint och jämnt, att det dugde till varpgarn, så hade man väl ändå den hedern i sig att vilja få ihop en ordentlig » inslagshärfva ».
Det led mot kvällen.
Solen hade hunnit rundt om prostgården och log nu lika varm och välvil- lig in genom västerfönsterna som den på morgo nen lyst in från öster.
Gummorna började slå ifrån sig all harm öfver världens orättvisa, allt tungsamt tal om » äringen » (jordbruket), svårighe- ten att göra tjänaren till lags med årskläderna och gubbarnas missunsamhet, när det gällde hö till korna, och deras snålhet på hjälp frän kvinn- folken.
De kommo i riktig feststämning.
» Och annars heller! » Det blef ett samfäldt ut- rop af beundran.
Kommo inte både Ingrid och Karin in genom dörren, klädda i » stycke och mössa » (spetsstycke och bindmössa), Ingrid som ungmor med svart- mössa och Karin som » gammstinta » med blåmössa.
Voro de inte så » munt » (munviga) och roliga, så att gummorna rent af kunde förgås af skratt!
Ingrid satt där och tofkade sig i » yga » (ögonen) med snytnäsduken och gret öfver Pelle, gubben hennes, » som körde upp henne klockan tre på morgonen, för att hon skulle koka kaffe, då han inte gaf sig förrän han fick tio koppar på sängen. » Karin körde mor Dordi från rocken och » toka des » med henne på alla vis, för hon skulle få bli sonhustrun hennes.
Hon sade, att hon hade satt på sig blåmössan och skulle &gt;vänta », hvilket väl kunde tarfvas, då den son Dordi fått på gamla dagar var bara lillpojken ännu.
Dordi kunde inte låta bli att vara med på mam sellernas tokeri, » de voro ju bara barna och in genting ondt i dem. » » Leka hafver ock sin tid, » citerade hon ursäktande.
Så, midt i stimmet och skrattet, kom ungprä- sten in.
Ingrid satt just och talade om, hvilken välsig- nelse hon hade på gården, om tvillingkalfvar och små lam, som voro välsignade med åtta fötter, då pastorn kom och slog henne i handen.
» Goddag ungmor, » sade han.
Hon vardt eldanste röd, tog åt hufvudet och slängde af mössan.
Men då föll hela hårmassan ner.
Håret hade suttit utkammadt, uppvridet och instoppadt under mössan, och nu föll det ner så tungt och tjockt och grant.
Ingrid sprang på dörren.
Ungprästen såg efter henne, som ljusa tankar, medan gummorna tor- kade sig i ögonen med förklädena och omtalade allt roligt hon sagt och utbredde sig i loford öf- ver en sä » behändig stinta som hon var. » Klockan var öfver sex på aftonen.
Prosten höll
I D U N 1894 aftonbön och koralen » Vår Gud är oss en väldig borg » brus ' ade genom rummet.
Den ena efter den andra af gummorna troppade af.
Härfvelen hade slitits och dragits emellan dem hela aftonen.
Den hven, gnällde och surrade, som om den varit ursinnig att aldrig få vara i fred.
Härfva efter härfva hakades upp på dörrarnas utstående gångjärn.
Gröna, blå och röda spinnrockar försvunno i alla riktningar från prästgården uppåt torpen och bergen.
Utåt kyrkvallen, ner för backarna på väg till de stora byarna.
Solen kastade en sista, ännu leende blick öfver åsryggsklippan.
Den hade gjort ett godt dagsverk, i dag, äfven den.
De på morgonen små gråsvarta fläckar, som tärde sig fram på åkertegarna och vallarna, hade blifvit till stora ytor, genom hvilka den gröna höstrågen eller den svarta trädesjorden så värfrisk och lofvande lyste fram.
Och elfven!
Is- och snöbandet i dess midt hade smalnat af betydligt.
Nu gick det öppet vid Björk- näset.
Där hördes ända här uppe vid prästgården ett rassel af skör, sönderspringande is, af glatta timmerstockar, som ville fram, ville lösgjorda och fria kasta sig utför fall och forsar i väryrssel ut till hafvet.
JVEagdalena I^udensciiöld.
Ett hundraårsminne.
För ldun tecknadt af G e o r g l o p p e t med l e d n i n g e n d a s t af historiska doku- ment.
O c h h u r r o m a n f ö r f a t t a r n e än kombi- n e r a t o m s t ä n d i g h e t e r n a vid fröken R u d e n - schölds f ä n g s l a n d e och d ö m a n d e, så h a r ingen k u n n a t skrifva detta blad af hennes historia så k a r a k t ä r s f u l l t och med ett så s k a r p t blot- t a n d e af de m e d v e r k a n d e s motiv, som hi- storieforskarne l y c k a t s u t a n a t t a n l i t a d i k - tarförmågan.
J a g u p p m a n a r dem, som l ä r t k ä n n a M a g d a l e n a R u d e n s c h ö l d af S y l v i a s r o m a n, af H e n r i k af Trolles » G u s t a f den tred- j e s testamente » eller af R i d d e r s t a d s » D r a - b a n t e n », a t t l ä s a E l o f T e g n é r s u t m ä r k t a ar- bete » G u s t a f M a u r i t z A r m f e l t » — af h v i l - k e t en g o d t k ö p s u p p l a g a för n ä r v a r a n d e ä r u n d e r utgifning.
J a g tror ej, a t t någon s k a l l finna m i n d r e intresse i f r u k t e r n a af histori- k e r n s a r k i v f o r s k n i n g a r än i de » historiskt- romantiska » skildringarna.
* f r ö k n a r n a R u d e n s c h ö l d skrifver Ristell i sina a n e k d o t e r från G u s t a f den tredjes hof: » B å d a äro i n t a g a n d e u n g a d a m e r och blifva visser- ligen de b ä s t a m a k a r, om de k o m m a a t t l i k n a sin förträffliga moder. » F a m i l j e n h a d e ingen förmögenhet efter » det aktningsvärda riksrådets » fråufälle.
Men s p r i t t a n d e g l a d t l y n n e, kvick t u n g a och godt hufvud h a d e den sjuttonåriga fröken Malin i öfverflöd.
H o n v a r — enligt en a n t e c k - nares (H a m i l t o n s) y t t r a n d e — » öm, kvick och i n t a g a n d e », enligt sin egen uppgift v a r hon o b e t ä n k s a m, glad, y r, i högsta g r a d o k o n s t l a d och öppenhjärtig, därtill allt ifrån b a r n d o m e n b o r t s k ä m d af a l l t för e f t e r l å t n a föräldrar och föremål för » fjäs och smicker » från alla h å l l.
H o n fick s n a r t flere h e d r a n d e g i f t e r m å l s a n b u d, men hon visade alls intet f ö r b a r m a n d e med sina tillbedjare.
M a g d a l e n a R u d e n s c h ö l d s öde s t ä m p l a d e s i verkligheten af en vida djupare t r a g i k ä n den, de romaner, som h a n d l a om h e n n e, gifvit ut- t r y c k för.
Så som lifvet u t v e c k l a d e henne, h a r ingen d i k t a r e v å g a t l å t a h e n n e utveck- las — a n t i n g e n de k ä n t till hennes lefnads sista a k t e r eller ej, h a de ej haft hjärta a t t visa, h u r u frukten af hennes olyckor och af hennes uppoffring k n a p p a s t blef a n n a t än en förödd lefnad, ett förtrarnpadt m ä n n i s k o ö d e.
D e t ä r intet tvifvel om, a t t ej den s k ö n a fröken v a r b å d e s m i c k r a d och r o a d öfver a t t få nöjet u t d e l a k o r g a r å t friare, s å d a n a som baron Stjerneld och grefve F e r s e n.
H o n v a r så u n g och så firad.
H o n medger själf, a t t h o n ä r b e h a g s j u k, a t t hon alltid vill v a r a vack- r a r e än a l l a a n d r a, vill öfverstråla hofvets öfriga d a m e r, de r a n g s j u k a och stolta gref- vinnorna, som ä r o af g a m m a l adel och som stå tronen flere t r a p p s t e g n ä r m a r e än h o n.
F r a m f ö r dem h a r hon å t m i n s t o n e u n g d o m e n s och friskhetens företräden.
Nordensvan.
ör h u n d r a å r sedan vid d e n n a tid af året) pågick som bäst den b e r y k t a d e h ö g m å l s - / Ji processen mot Gustaf * M a u r i t z Armfelt, fröken R u d e n s c h ö l d och n å g r a a n d r a » gusta- v i a n e r », a n k l a g a d e för högförräderi.
Natten till den 18 december 1 7 0 3 h ä k t a d e s på gan- s k a lösliga m i s s t a n k a r de af den f r å n v a r a n d e Armfelts korrespondenter, som funnos i Stock- holm — rättegången p å g i c k sedan till in i september m å n a d året därefter.
I d u n h a r ansett det lämpligt a t t som ett h u n - d r a å r s m i n n e meddela M a g d a l e n a R u d e n s c h ö l d s p o r t r ä t t och n å g r a a n t e c k n i n g a r om hennes lef- n a d s ö d e n.
H o n är i m å n g t och m y c k e t typisk för den tid, då hon lefde, liksom hon blef ett offer för d e n n a tids seder och å s k å d n i n g s s ä t t.
Det d e l t a g a n d e, som ä g n a d e s henne r e d a n u n d e r rättegången, h a r ej s v a l n a t efter hennes död — om det ock hos dem, som l ä r t k ä n n a hennes sorgliga öde u n d e r den tid, d å hon redan öfverlefvat sig själf och v a r död för den v ä r l d, hon ditintills tillhört, blifvit af eu a n n a n a r t än hos dem, som e n d a s t k ä n n a legenden om » martyren » M a l i n R u d e n s c h ö l d, om henne, som led modigt för sin k ä r l e k och l u t t r a d e s af olyckan.
B l a n d den g u s t a v i a n s k a tidens personlig- heter ä r hon en af d e m, som v ä c k t det stör- sta och mest a l l m ä n n a intresse.
Romanförfattare h a r o m a n t i s e r a t h e n n e s person och hennes öden, biografer h a fram- dragit den ena källskriften efter den a n d r a till belysning af hennes l e f n a d s f ö r h å l l a n d e n.
Som det ofta går, h a forskarne g a n s k a obarm- hertigt slitit sönder den slöja af r o m a n t i k, som mera fantasirika ä n djupt seende d i k t a r e bredt öfver personen, men till e r s ä t t n i n g h a desse forskare i stället för den tämligen a b - s t r a k t a och blodlösa r o m a n h j ä l t i n n a n gifvit oss den verkliga m ä n n i s k a n med hennes fel och förtjänster, full af lif och individualitet.
S å ofta som den Arrafeltska högmålspro- cessen, Armfelts öden u n d e r den tid, d å han förföljdes och r ä d d a d e s i N e a p e l, och de h ä n - delser, som stodo i s a m b a n d h ä r m e d, ä n blif- vit b e h a n d l a d e i r o m a n e r, så h a r l i k v ä l ingen gifvit en mera fängslande skildring än histo- rikern, som b e r ä t t a r det sanningsenliga för- 181 H o n v a r också vida mera tanklös, v i d a m i n d r e b e r ä k n a n d e och försiktig än de v ä r l d s - v a n a d a m e r n a, som förstodo a t t a k t a sig för a t t h a l k a p å de g l a t t a slottsgolfven — så att n å g o n s å g det.
H o n gick med ö p p n a ögon och leende m u n m o t sitt öde, u t a n a t t g r u b b l a öfver, h v a r t det s k u l l e föra h e n n e.
H e n n e s öde t r ä d d e en d a g i augusti 1 7 8 4 in i den sal p å slottet, d ä r prinsessan Alber- t i n a b e f a n n sig j ä m t e sina fröknar.
Hennes öde v a r en s t å t l i g och b i l d s k ö n man, som hette b a r o n G u s t a f M a u r i t z Armfelt.
När h a n b u g a d e sig för prinsessan och i detsam- m a fick syn p å den n y a hofdamen, som stod b a k o m henne, af bröt h a n sina ' k o m p l i m e n t e r ' helt t v ä r t med o r d e n: » E r s k u n g l i g höghets hof h a r blifvit förskönadt. » O c h den ader- tonåriga flickan säger sig i honom h a funnit » sina d r ö m m a r s s k ö n a ideal, som hon hittills fåfängt sökt. » » A t t k u n n a fängsla den vack- r a s t e och ä l s k v ä r d a s t e b l a n d hofvets herrar, v a r n å g o t som s m i c k r a d e min fåfänga, » skrif- ver h o n i sina memoarer.
E n f r a m s t ä l l n i n g af M a g d a l e n a R u d e n - schölds lefnad p å g r u n d v a l af forskningens resultat skulle l ä t t k u n n a v ä x a till en liten bok, u t a n a t t den behöfde bli v a r e sig enfor- m i g eller u t t ä n j d.
H ä r ä r e n d a s t p l a t s för n å g r a få s p a l t e r.
H o n föddes n y å r s d a g e n 1 7 6 6.
H e n n e s fa- der, r i k s r å d e t och l a n d s h ö f d i n g e n m.
m. grefve K a r l R u d e n s c h ö l d, v a r en af frihetstidens mest a n s e d d e t j ä n s t e m ä n, en o m u t l i g t r ä t t r å - dig, o e g e n n y t t i g och k a r a k t ä r s f a s t m a n.
Han dog å r 1 7 8 3.
S a m m a å r blef h a n s y n g s t a dotter MagdaleDa a n s t ä l l d som hoffröken hos prinsessan Sofia A l b e r t i n a, i d e n n a befattning e f t e r t r ä d a n d e sin ä l d r e syster.
* * O m de b å d a * Se ock M. Rudenschölds här nedan omnäm- da själfbiografi samt de bref från henne och om henne, som äro tryckta i Arvid Ahnfelts samling » Ur svenska hofvets och aristokratiens lif », del.
3 och 4.
* * En anmärkning i förbigående.
Den flere gån- ger upprepade historien om Magdalena Ruden- schölds första uppträdande vid Gustaf den tredjes A t t fängsla A r m f e l t v a r aldrig synnerligen s v å r t för en v a c k e r och spirituell d a m.
» J a g fann ingenting rimligare, än att h a n gifte sig med mig, e h u r u h v a r k e n h a n eller j a g ä g d e t v å styfver, » tillstod hon l å n g t efteråt.
Men k u n g e n hade a n d r a p l a n e r, h a n ville förena sin g u n s t l i n g med hoflröken de la G a r d i e, och s n a r t stod deras b r ö l l o p p å D r o t t n i n g h o l m.
(Forts.) hof — om hur hon, som ej kände etikettens la- gar, blef utmotad ur hofiröknarnas kyrkbänk i Drottningholms kapell och slutligen kom att sitta pä en bänk ensam vid sidan af en gammal gene- ral till » ett ridicult spectacle för Guds församling », hur det sedan blef debatt om, huruvida det ginge an att kvarbjuda henne till supén, dit hennes mo- der var befalld o. s. v. — hela denna historia, som först upptecknades af G.
J. Ehrensvärd (se den nes » Dagboksanteckningar förda vid Gustaf den tredjes hof », del.
1, sid. 234) rör sig naturligtvis om Magdalenas äldre syster Karolina, född 1762.
Magdalena var, då denna presentation vid hofvet försiggick, endast 13 år gammal.
Ehrensvärd nämner ej fröken Rudenschölds förnamn, han ta- lar endast om » grefvinnan Rudenschöld med sin ogifta dotter. » Karolina R. gifte sig fyra år se- nare, 1783, med baron Ehrenkrona.
I U E t t u t m ä r k t t i l l f ä l l e alt lära känna Iduns Modetidning, Skandinaviens största och elegantaste, moder- naste och billigaste modetidning, erbjuder sig just nu.
Af vårkvartalets nummer — april, maj och juni — återstår nämligen en liten restupplaga, som realiseras till Iduns prenu- meranter får det billiga priset af endast 50 Öre för hela kvartalet.
Dessa nummer, som mot insändande af 50 öre i frimärken till Iduns expedition, Stockholm, portofritt försändas, meddela alla de nyaste moderna för innevarande års vår- och sommarsäsong.
Hvarje nummer, tryckt på elegant papper och i ett format be- tydligt större än Iduns, omfattar ett 8-sidigt hufvudnummer med 60 ä 70 figurer, en stor dubbelsidig mönsterbilaga med mer ån 120 tillklippningsmönster samt en 4-sidig likale- des rikhaltigt illustrerad handarbetsbilaga i samma format som hufvwinumret.
Sändas 75 öre [i st. f. 50 öre) i frimär- ken, så erhålles därjämte med hvarje num- mer en fin färgtrycksplansch med modebilder på ena sidan och moderna hårfrisyrer å den andra.
Redaktionen.
Buketter under vatten.
Indien har man gjort en vacker liten upp- t ä c k t: afskurna blommor kunna hålla sig tvä till tre veckor under vatten, utan att un- dergå nägon som helst förändring.
Vi ha ju länge odlat hyacinther i dubbelglas, i hvilka en lök på vanligt vis sänder upp sin blomma i luften, medao en annan sänder sin ned ge- nom vattnet i glaset; men det exempel, som härmed gifvits, ha vi icke följt på andra om- råden.
» Th« indian garner » har angett, h u r man kan öfverföra samma princip till b u k e t t e r.
Så snart den, som skrifter dessa rader, läst här- om, gjorde hon själf försöket; allt som det kommer an pä, är att binda lätta, öppna bu- ketter — hvarken några » blomkålshufvuden » eller » pianotaburetter », som en krönikör en gång har u t t r y c k t sig.
Buketterna bindas uteslutande af blommor och blad.
utan spår af mossa eller annan fyll- ning, som kan göra vattnet grumligt eller blott o k l a r t; hvad man begagnar, måste vara full- komligt r e n t och alltså sköljas af p å förhand.
N ä r buketten är bunden, går man till väga på följande s ä t t: Man fyller vatten i en liten balja, som en- dast bör vara stor nog, att i densamma kan stå en flat skål eller liknande samt en kupa, under hvilken buketten kan få r u m.
Den flata skålen — eller hvad det nu är — sättes ned på botten af baljan; ofvanpå denna anbringar man sin b u k e t t, som hålles u p p r ä t t på sin plats, genom att dess nedre del fästes vid något tungt föremål.
Därefter doppar man glaskupan ned i vatt- net och låter den helt och hållet fyllas där- med — alldeles som man bär sig åt, när man skall företa kemiska experiment med gaser.
Utan att lyfta kupan helt och hållet ur vattnet (dess öppning måste alltid hållas full- ständigt under vattnet, ty annars slipper luft in), sätter man den härpå öfver buketten, så a t t den kommer att hvila på det undre fatet eller skålen.
U IN 1894 Nu kan man ta det hela u p p u r baljan, or- dentligt torka af undorskålen — dock måste det naturligtvis stå vatten i botten af densam- ma, så att luft ej kan slippa u p p i glaskupan — och sätta denna » bukett i vatten » på sitt bord.
Vid m i t t första försök använde jag en liten bukett af några gröna och hvita krokus, lilje- konvaljer, en liten blomstrande orangegren samt — som grönt — - litet murgröna och gulbladig buxbom.
D e t var icke någon p r a k t b u k e t t, det medger jag, och dock såg den i vattnet mycket vacker och intressant u t.
Genom bladens andning utvecklas en mängd små luftpärlor, som sätta sig likt daggdroppar utanpå b u k e t t e n; särskildt vid ljus gör det en briljant verkan.
I vattnet i u n d r e skålen u t o m k r i n g kupan kan man sätta blommor och grönt, hvarigenom man också blir i tillfälle att skymma den bar- last, som b u k e t t e n är bunden vid.
Härtill kan j u för öfrigt mycket väl användas Dågot så vackert som ett stycke korall, en prydlig snäcka eller liknande.
H u r länge blomstren k u n n a hålla sig i vatt- net, kan j a g ej säga af egen erfarenhet, då min b u k e t t ännu endast s t å t t en vecka, men är det icke troligt nog, att blommorna j u s t i vattnet finna gynsamma lifsvillkor?
De äro ej u t s a t t a för luften, befinna sig i en jämn temperatur, äro skyddade mot d a m m, rök och gasens verkningar.
Min b u k e t t h a r i r&gt;lla händelser hällit sig så förträffligt, att den af- gjordt besvarar frågan bekräftande.
verade » rödt vin och pimpinella », medan Fred man kvintilerade till sin luta under andlöst lyss- nande intresse.
Den älskvärdhet, med hvilken de medverkande utförde sina roller och tillmötesgingo publiken, står öfver allt beröm.
På ondagen — den 6 — firades Skansens na- tionaldag, tyvärr under fortfaranda ogynsamma vä- derleksförhållanden, men dock med anslutning.
Särdeles effektfullt var folkskolebarnens tåg — flere tusen ungdomar under flygande fanor, för hvilka de stora fosterländska minnenas innebörd tolka des däruppe, i denna tjusande omgifning af äkt- svensk natur och denna ram af äktsvenskt lif.
Och högstämda, fosterländska sånger ljödo, och unga och gamla hjärtan slogo i kapp.
Heder åt den nitiske skaparen af den vackra kult, som Skansen så lysande företräder, och åt alla som stöda den!
Nu vill j a g härmed locka I d u n s alla blom- sterälskande läsarinnor att göra efter det vackra försöket; kanske låta de Bin tidning med nå- gra rader veta, h u r u det slår ut, och om de göra några lärorika erfarenheter.
* Förr och nu.
• Just nu mig uti minnet rann en liten episod ifrån min bröllopsresa.
» Min vackra älskling, » sa ' min man, » gå ifrån fönstret, du, ej kan förstå, hur svartsjukan mig gnager, du allt, hvad mankön är, hit i kupén ju drager! » Sju dr därefter just samma väg min ' äkta hälft ' ' gå, ställ dig att så lämnar man U p reste vi — » Hör du Julie, » då hördes brumma, i fönstret se, oss nog i fre '.
* n o t i s b o k e n.
» I d a g a r n e tre » har under den förflutna veckan pågått » Skansens » vårfest, i likhet med i fjol anordnad till förmån för det populära friluftsmuseet under medverkan af en mängd af vår societets alltid offervilliga damer.
Arrangementen voro de mest lyckade, men väder och vind voro ej synnerligen nådiga, hvilket tyvärr inverkade h ä m m a n d e på det hela.
Emellertid var det ansenliga skaror, som under lördagen, söndagen och måndagen i bästa fest- stämning böljade om mellan de vackra anlägg- ningarna där uppe på höjden och af hjärtans lust deltogo i det brokiga marknadslifvet samt åsågo de ståtliga bröllopstågen och de pittoreska folkdanserna och lekarne.
Bellmans eget ryktbara «Gröna lund » lockade med gustavianskt iif, där sirliga små värdshusflickor i pudrade peruker ser- Skola lärarinnor ej få gifta sig?
Vid ett sammanträde, som Stockholms folkskollärare- förening förliden lördag afhöll vid Djursholm, fö- retogs till behandling frågan om lärarinnornas rättsliga ställning, sådan den skulle bli, om kyrko- mötets förslag att utsträcka afsättningsrätten be- träffande gifta lärarinnor vunne k. m:ts bifall.
Det vore emellertid genom erfarenhet tydligt åda- galagdt, att lärarinna, som trädde i äktenskap, icke därigenom, såsom man velat påstå, blefve mindre kärleksfull mot sina elever eller mindre duglig och nitisk såsom uppfostrarinna.
Om detta någon gång skulle ha varit eller blifva händelsen, ägde skolans myndigheter tillräckliga och fullt verksamma vapen däremot i skolstadgan I stäl- let för att lämna större garanti för ett mera ni- tiskt och samvetsgrant arbete i skolan, komme en i rättsligt afseende osäker ställning att blifva menlig, icke minst i afseende på skolans uppfo- strande verksamhet, förorsaka täta ombyten af lärarkrafter och afhålla många af de mest dug- liga att ägna sig åt uppfostrarkallet.
Till en älskad systers minne.
A den nu i Stockholm pågående sedvanliga vårutställningen af eleverna vid Konstakademiens arbeten tilldrar sig isynnerhet ett konstverk den största uppmärk- samhet.
Det är en staty af akademiens resesti- pendiat, den mycket begåfvade fru Agnes Kjellberg- Frumerie, framställande en fiolspelerska i kropps- storlek, ett porträtt af hennes likaledes högt lof- vande, men så tidigt bortryckta syster Alma Kjell- berg.
Trots den moderna dräkten och det genre- artade ämnet har detta fått en genomgående pla- stisk och nobel behandling.
Figuren som helhet är präglad af måttfull grace, och profilen träder fram mjukt och elegant.
Med ögonen nästan slutna, i harmoniernas tjusande dröm, hängifvev sig den unga kvinnan åt ett spel, hvari hon synes inlägga hela sin själ.
* En Maria-gärning.
I stora grafkapellet å Nya kyrkogården fördes för några dagar sedan till sitt sista hvilorum stoftet af änkefru Augusta Hen- riksson, hvilken omkring 30 år varit verksam så- som söndagsskolelärarinna.
Jordfästningen för rättades af paslor Josef Rosenius, som före den samma talade några ord om den aflidna.
Till in- gångsspråk för sitt tal hade han valt orden: » Ett är nödvändigt.
Maria har utkorat den goda de- len, hvilken icke skall tagas ifrån henne. » Tala- ren framhöll, att den aflidna under sitt lif visat sig djupt fafla och tillämpa dessa ord, och han skildrade huru hon under 30 år bland de små utöfvat en välsignelserik verksamhet.
Kistan var betäckt med kransar, bland andra från åtskilliga söndags- skolor och från Mödraföreningen.
* En banbrytarinna för kvinnlig lärdom och därtill en sällsynt intressant personlighet gick den 3 dennes ur tiden, då föreståndarinnan för det stora Hallska elementarläroverket för flickor i Gö- teborg, fröken Mathilda Hall, afled därstädes, 61 år gammal — skrifves till Idun.
Vi skola med första återkomma till en fullständigare skildring af den märkliga kvinnans lefnadsgärning, » Hvad rykte kan kosta. » Sonja Kovalev- sky utgör ämnet för en utförlig, på en gång sym- patiskt och spirituelt skrifven artikel, som den kända författarinnan Arvéde Barine under rubri- ken » La rancon de la gloire » (Hvad rykte kan kosta) fått införd i det senast utkomna häftet af Revue des deux Mondes.
Författarinnan lämnar,
IDUN 1894 med stöd af fru Kovalevskys egna biografiska an teckningar och fru Lefflers Kovalevsky-biografi, en psykologiskt hållen teckning af fru Kovalevskys lefnad, hvarvid hon utförligast dröjer vid hennes barndom, vid de förhållanden, som på 1860-talet föranledde den ryska ungdomens emancipation, och vid det underliga, fiktiva äktenskap, hvarom redan fru Leffler talat och som kom att betyda så mycket för fru Kovalevskys senare utveckling.
Ur kännedomen om detta äktenskap drar författa- rinnan väsentligen andra slutsatser rörande fru Kovalevskys karaktär än fru Leffler gjort, och i det hela synes hennes uppfattning af den excen- triska ryskans personlighet vara åtskilligt mera följdriktig och opartisk än hvad som varit möj- ligt för den intima väninnan till den aflidna.
Af synnerligen stort intresse är den franska författarinnans grundtanke, som fått uttryck i ar- tikelns titel; enligt hennes mening låg den djupaste orsaken till den disharmoni, som trots allt präg lade fru Kovalevskys personlighet, i en redan från barndomens upplefvelser härledd oförmåga att gifva intelligensens och hjärtats fordringar lika be- rättigande.
Teater och musik.
Kungl.
operan har ett par gånger uppfört Meyer- beers opera » Hugenotterna » med hr Élmblad som gäst i Marcels parti.
Vid fredagens föreställning voro vi närvarande och hade äfven här tillfälle konstatera hr Ers ovanligt framstående förmåga som dramalisk sångare.
Åt de gestalter och ka- raktärer han har att framställa, ger han verkligt lif, så att de framstå som människor och ej en- dast som teaterfigurer.
Hvad sången beträffar förmärktes väl i början någon indisposition.
Hr E. sjöng emellertid upp sig och tredje aktens sto- ra scen med Valentine (fröken Labia) gjordes syn- nerligen förträffligt.
— Operadirektionen förtjänar erkännande, för det den anordnat detta gästspel, som kunnat vara af stor nytta för dem, som ve- lat lära något.
Med tillfredsställelse mottages säkert af alla vänner till vår opera d » n underrättelsen, att frö- ken Labia engagerats för det kommande spelåret, och än mer att den från Amerika nu återkomna fru Carolina Ostberg åter fästats vid k. operan.
o Djurgårdsteatern har nu också upptagit den från Södra teatern kända » Charleys tant ».
Vi torde i nästa nummer få tillfälle omnämna utförandet närmare.
» SPÖKERI ».
Skiss för Idun af Erny.
(Slut fr. föreg.
n:r.)
» l r &gt; l e t går, K a r l!
» afgjorde A n n a m e d d e n j y j ' d ä r t v ä r s ä k r a t r y g g h e t e n, som b å d e T » roade och s t ä r k t e h o n o m.
O c h därför trodde h a n l i k a fast som h o n p å framgången.
I förtroliga stunder p å t u m a n h a n d m e l - lan m o r och son k u n d e t a n k a r n a esomoftast irra t i l l b a k a till frågan om d e n i m a g i n ä r a förmögenheten.
P r o s t i n n a n k u n d e a l d r i g riktigt få vissa idéer u r sitt h u f v u d.
K o n s t i g t v a r d e t, vid- höll h o n, och r ä t t h ä n g d e det b e s t ä m d t a l d r i g ihop.
M e n h u r h o n b r y d d e sin hjärna, m å s t e f u n d e r i n g a r n a till sist s t a n n a i en liten Buck af resignerad hjälplöshet: j a, h u r det n u v a r — så v a r det, som det v a r.
.
.
D å d e t t a ä m n e vidrördes, flög liksom e t t moln öfver ingeniörens p a n n a, och h a n s in- å t r i k t a d e blick tycktes u n d e r de l ä t t s a m m a n - d r a g n a ö g o n b r y n e n leta i minnets gömslen.
M e n d e t v a r fruktlöst göra.
O c h slutet p å hans b e g r u n d a n d e n blef som v a n l i g t en hälft misslynt h u f v u d r u s k u i n g och e t t förslag a t t inte vidare g r u b b l a öfver d e t d ä r.
sam s k e p n a d, som t r ä d d e u t från ingeniörens rum.
A l l a blefvo liksom l a m s l a g n a a f s k r ä c k, och ingen fick fram e t t ljud genom den a f ångest sammansnörda strupen.
1 de b l e k a a n s i k t e n a stod dock tydligen ej blott stel förfäran a t t l ä s a, u t a n d ä r j ä m t e en g e m e n s a m ohygglig förnimmelse af, a t t de ögonblickligen också i g e n k ä n t d e n n a i b r u n n a t t r o c k i n s v e p t a l u t a n d e g e s t a l t med k a l o t t p å hufvudet och det h o p s k r u m p n a, d ö d s k a l l a ansiktet.
D e t v a r g a m l e prosten, som stod och stir- r a d e r ä t t p å d e m m e d h å l i g blick.
K a r l l y c k a d e s slutligen göra våld p å sig, m e d a n d e a n d r a sutto liksom f a s t n a g l a d e och f ö r s t u m m a d e och, oförmögna a t t slita sina b l i c k a r från s k e p n a d e n, alltjämt stirrade till- baka på den.
D e t v a r en h e m s k interiör, som dref k a l l - svetten fram p å h a n s p a n n a, och d å h a n ändtligen f ö r m å d d e resa sig u p p och g å m o t skepnadeD, v a c k l a d e h a n som en d r u c k e n och k ä n d e yrsel i h u f v u d e t.
D å h a n k o m m i t fram till gestalten t v a n g h a n sig m e d en flämtande röst, som föreföll h o n o m själf o n a t u r l i g t f r ä m m a n d e och afläg- sen, a t t f r a m s t a m m a en f r å g a: » Men m i n ä l s k a d e far, h v a d vill ni h ä r?
» » E l l e r k a n s k e det.
v a r e t t spöke, » gyckla- D e n g a m l e gjorde m e d h a n d e n en befal- de h a n, » u t s l u p p e t från ' s p ö k h u s e t ' h ä r intill.
l a n d e eller i n b j u d a n d e rörelse, skred förbi M e n s å d a n a b r u k a j u r ö r a sig ljudlöst. » bordet, k r i n g h v i l k e t de a n d r a allt fortfaran- » J a, men j a g hörde b e s t ä m d t n å g o t, » en- de sutto orörliga som byster, och s t a n n a d e visades A n n a.
» Och om m a n d ä r t i l l lägger, » fortfor K a r l framför en g a m m a l m o d i g ekchiffonier vid sa- Sonen följde honom m e r a l i k a oberörd a f d e a n d r a s a l l v a r, » att de lens e n a långsida.
vanligen ä r o osynliga — å t m i n s t o n e h a r j a g som en a u t o m a t ä n e t t lefvande väsen.
G u b b e n p e k a d e p å en klaff.
Ingeniören aldrig sett n å g r a a n d r a!
— s å ä r d e t d ä r h e r r s k a p e t p å d e t hela t a g e t g a n s k a oskad- ö p p n a d e den m e d o s ä k e r h a n d och v ä n d e åter ligt.
Möter m a n n å g o n af d e m, säger m a n sin blick f r å g a n d e m o t fadern.
D e n s e n a r e l ä t e t t ögonblick sitt finger b a r a: ' vill spöket v a r a så god och g å sin v ä g! '
h v i l a p å k n a p p e n till en större s k j u t l ä d a.
D e t ä r ofelbart v e r k a n d e.
» D e t v a r för resten j u s t ingenting a t t grun- S o n e n drog u t d e n; d e n innehöll e n d a s t e t t d a öfver, d å m a n ej s a k n a d e n å g o t i huset p a r p r ä s t b e t y g och n å g r a a n n o t a t i o n s b ö c k e r.
H a n s t i r r a d e återigen i mållöst spörjamål och därför behöfde m i s s t ä n k a tjufvar.
Allt- ihop v a r tydligen e t t misstag, och m a n h a d e p å fadern.
D e n n e p e k a d e m e d ifriga rörelser in i » hört g a l e t », som ingeniören u t l ä t sig.
t o m r u m m e t o c h k n a c k a d e s a k t a p å e n a sido- P å f ö l j a n d e d a g s k u l l e d e b e s ö k a n d e resa I n g e n i ö r e n följde m e k a n i s k t a n v i s - och efter supén blef m e d a n l e d n i n g h ä r a f v ä g g e n.
s a m k v ä m e t n å g o t l ä n g r e fördröjdt ä n vanligt.
ningen och f a m l a d e m e d h a n d e n öfver sido- T i l l sist sade m a n emellertid g o d n a t t å t h v a r - väggen.
M e n intet r e s u l t a t visade sig, och ä n n u en a n d r a och skildes å t.
I n g e n i ö r e n t ä n d e en p i p a inne hos sig och g å n g höjde h a n sin blick m o t faderns stela Öfver dessa flög en s k u g g a a f otålig- fördjupade sig i studiet a f n å g r a p l a n r i t n i n - d r a g.
g a r till en t o r k u g n, h v i l k a h a n fått i u p p - het, och h a n s l ä p p e r rörde sig som till t a - lande.
D ä r p å gjorde h a n m e d flata h a n d e n d r a g a t t utföra.
u t s t r ä c k t i v e r t i k a l r i k t n i n g och l ä t t k r ö k t a D a g e n h a d e genom forceradt a r b e t e u n d e r en häftig rörelse mot sig själf, k o r t a r e tid v a r i t m ö d o s a m för h o n o m, och fingerspetsar d å h a n k ä n d e sömnen t y n g a som b l y i ögon- som d å m a n söker hastigt d r a g a n å g o t till sig.
O m igen stack K a r l in sin h a n d i fördjup- locken, v e k h a n h o p p a p p e r e n o c h steg u p p ningen, t r y c k t e n a g l a r n a h å r d t mot sidoväg- för a t t k l ä d a af sig.
Till sin förvåning h ö r d e h a n h v i s k a n d e gen och d r o g till.
.
.
D e n följde m e d — d e n gick helt och hål- röster från salen.
S k u l l e de således ä n d å inte h a g å t t till h v i l a?
t ä n k t e h a n och öpp- let u t!
O c h u r e t t b a k o m d e n s a m m a d o l d t fack n a d e dörren p å g l ä n t.
» H v a d n u d å?
» frågade h a n och steg ut, föll m e d e t t t ä p p t ljud och en u p p s t i g a n d e u n k e n d u n s t a f i n s t ä n g d luft en tjock p a c k e » h a n i inte k r u p i t till kojs än? » » N å, d u själf d å?
» m e n a d e A n n a och sköt p a p p e r n e d p å b o t t n e n a f det stora t o m r u m m e t.
h a n ä n s n a r t n o g m e d en k ä n s l a a f h a r m sökte s l å bort dessa t a n k a r.
A n n a och hennes mor, en g a m m a l änkefru, voro å t e r p å n å g r a d a g a r s besök hos sina v ä n n e r i S t o c k h o l m och b o d d e u n d e r tiden hos d e m.
E n d a g vid eftermiddagskaffet, till hvilket äfven K a r l för o v a n l i g h e t e n s s k u l l slagit sig ledig, syntes A n n a plötsligt e r i n r a sig n å g o t.
» J o, d e t v a r sant, » y t t r a d e hon och vän- de sig lifligt m o t p r o s t i n n a n, » vet t a n t Sofie, j a g t y c k t e alldeles s ä k e r t i n a t t, s t r a x sedan vi g å t t och l a g t oss, a t t j a g från m i t t r u m hörde j å g o n tassa och g å h ä r i salen.
H v a d k u n d e d e t v a r a?
O c h d e t l ä t, som om något lock eller n å g o n klaff tillslutits. » P r o s t i n n a n h ä p n a d e och blef m e d ens blek.
» A n n a — h v a d säger d u o m, a t t j a g nä- s t a n t y c k t e d e t s a m m a!
M e n j a g t r o d d e så visst, a t t j a g b a r a d r ö m t » Irigeniören, som v a r vid s o l s k e n s l y n n e m e d a n l e d n i n g a f sin fästmös besök, s k r a t t a d e och påstod, a t t d e d r ö m t b å d a t v å — och det v a r j u v a c k e r t så till u n d e r v e r k!
Eljes vette j u också h a n s r u m å t salen, och h a n som efter v a n l i g h e t e n suttit e t t godt s t y c k e in p å n a t t e n och r ö k t och läst, h a d e ej hört e t t k n y s t.
M e n for sig själf k o m h a n m o t sin vilja att a l l t oftare a t t t ä n k a p å j u s t » det d ä r », h u r F .Ytra FIN 183 M A REALA fram en k o p p till h o n o m.
» Ser d u, t a n t Sofie k o m p å den idén, a t t vi s k u l l e d r i c k a en k o p p kaffe först och s p r å k a s vid ä n n u litet — helt tyst för a t t inte störa dig. » » Vi f r u n t i m m e r h a v å r a s m å affärer för oss, » tillfogade A n n a s mor, » men d u k a n j u få v a r a m e d också, om d u ä r s n ä l l.
» Prostinnan nickade bifallande, p å samma g å n g hon t y c k t e, a t t K a r l dock b ä t t r e be- höfde h v i l a u t, h a n som s k u l l e så tidigt.
.
.
H ä r a f b r ö t h o n sig och instinktmässigt, liksom genom en hemlig m a g n e t i s k kraft, drogos p å en g å n g allas b l i c k a r m o t en säll- S Ö T T Ä T ^ Ä I n g e n i ö r e n g r e p p a p p e r e n och s å g u p p m o t sin far.
E n r y s n i n g for genom honom, t y h a n t y c k t e, a t t d e n g a m l e s g e s t a l t upplöste sig i ett töcken, k o n t u r e r n a flöto t i l l s a m m a n s i e t t obeskrifligt v i r r v a r r, och u r d e t t a f r a m t r ä d d e a l l t t y d l i g a r e h a n s mors a n s i k t e och g e s t a l t.
.
.
Jo, det var j u hon!
E t t å n g e s t s k r i t r ä n g d e u r h a n s bröst, d e t blef m e d e n s s v a r t för h a n s ögon för a t t i n ä s t a s e k u n d åter ljusna.
» K a r l, K a r l!
» hörde h a n som u r fjärran en ängslig s t ä m m a.
Ä: K. A.
N y d a h i &amp; C.o
18t I D U N D e t v a r h a u s mor, som med en l a m p a i h a n d e n och h a l f k l ä d d stod framför h o n o m; hennes ansikte v a r b l e k t och f ö r s k r ä m d t; b a k o m henne stod l i k a u p p r ö r d A n n a.
Själf fann h a n sig stå l u t a d mot chiffoniern med e n p a c k e p a p p e r i h a n d e n.
Chiffoniern v a r ö p p n a d och en l å d a u t d r a g e n.
H a n grep sig om hufvudet med b å d a h ä n d e r n a, slöt ögonen och ö p p n a d e dem — ja, det v a r verk- lighet.
D ä r stodo p r o s t i n n a n och A n n a.
N u v a r det ej längre någon villa.
» H v a d är det? » frågade h a n förvirrad.
» H v a r t tog far vägen! » » H e r r e G u d, b a r n, h v a d säger d u: far!
? » h u t t r a d e den g a m l a frun.
» i D g e n mer ä n d u v a r h ä r inne, K a r l, » inföll A n n a, » både t a n t Sofie och j a g hörde n å g o t härinifrån och stego b å d a u p p.
» » Gingo ni verkligen och l a d e er då? » » H v a d m e n a r d u?
V i s s t gjorde vi det — och d u s k u l l e j u också g ö r a det! » N u stod a l l t k l a r t för h o n o m.
I korta d r a g b e r ä t t a d e h a n, h v a d h a n upplefvat, a l l t sedan de skilts åt.
E n blick in i h a n s r u m öfvertygade h o - nom s t r a x medels en p å golfvet nedfallen p i p a och ett k u l l s l a g e t b l ä c k h o r n, a t t h a n s o m n a t öfver p l a n r i t n i n g a r n a.
O c h sedan h a d e a l l t det cfriga tilldragit sig — i dröm- men och u n d e r s ö m n g å n g.
» Men.
.
.
! » h a n slog sig för p a n n a n, » dessa papper! » P r o s t i n n a n h a d e redan löst u p p p a c k e n.
Obligationer, a k t i e r — fullgoda, ä n n u gång- b a r a v ä r d e p a p p e r till t i o t u s e n t a l s k r o n o r s valör!
P r o s t i n n a n s e g n a d e m a k t l ö s af rörelse och n ä s t a n förfärad ned i en soffa.
A n n a drog a i a r o r a Redigeras af Sophie Bidrag mottagas r r.
a &lt;J med Linge.
tacksamhet.
Logogryf.
I dessa dagar, då man vill värna Sitt fosterland emot oväns svärd, Båd ' tid och pengar af hjärtat gärna Man lägger ned som en offergärd.
Och liten skolpilt med ögon klara, Han hviskar ifrigt med viktig min: » Gif mig en penning, du mamma rara, Att lägga ned i mitt offerskrin! » Och ungmön villigt försakar smycket, Som skulle pryda dess hvita arm; En ädel kvinna kan offra mycket, Då mod och kärlek bo i dess barm.
Ja, alla enas att målet hinna, » Det rätta värnet för Svea land. » Dess vikt ju inses af man och kvinna, Som alla räcka en hjälpsam hand.
I delar tolf låt mig sönderfalla Och sätt ihop mig se ' n bit for bit; Om rätt du fogar ihop dem alla, Du får belöning för trägen flit.
djupt efter a n d a n och b l e k n a d e, och äfven K a r l stod för en s t u n d i h ä p e n t y s t n a d.
D e t v a r j u r e n t af h e m s k t, ohyggligt, allt detta!
P l ö t s l i g t r y c k t e det till i ingenjörens a n - s i k t s m u s k l e r, och h a n s b l i c k fick det d ä r egen- domliga frånvarande uttrycket.
» J a, » u t b r a s t h a n s a k t a för sig själf, » ww minns j a g!
D e t v a r s t r a x i n n a n j a g som pojke fick nervfeber.
J a g satt i pappas rum, där d e n n a chiffonier d å stod.
J a g såg helt slött p å, h u r h a n b u n t a d e ihop en m ä n g d stora p a p p e r med k u l ö r t a k a n t e r och stora siffror i färgtryck, h a n ö p p n a d e chiffoniern och lönn- l å d a n, alldeles som j a g n u gjort — a h, j a g l a d e m ä r k e till hvarje h a n s rörelse, men strax därefter k o m svindeln öfver mig. » — — D i s p o n e n t e n gjorde ett u p p e h å l l i sin berättelse.
M e n vi sutto fortfarande t y s t a i aningsfull f ö r v ä n t a n.
» J a, » sade h a n g l ä d t i g t, » det v a r alltsam- m a n s, mitt h e r r s k a p!
» » Men.
.
.
m e n, h u r k u n d e.
.
.
h u r v a r det möjligt? » bröt m e d ens en ström af s u r r a n d e frågor fram.
» Jo, b e v a r s, d e t v a r n o g m y c k e t möjligt — en v e t e n s k a p s m a n, som s ä r s k i l d t ä g n a t sig å t det p s y k o l o g i s k a studiet, s k u l l e tvif- v e l s u t a n b ä t t r e än j a g k u n n a f ö r k l a r a det.
Men j a g k a n j u p å m i t t vis s ö k a gifva k l a - ven till hemligheten.
— E n episod från äfven den tidigaste b a r n d o m e n k a n omedvetet för oss själfva så a t t s ä g a g r a v e r a sig in i min- n e t och i å r a t a l ligga liksom m a g a s i n e r a d i något u n d a n g ö m d t fack af v å r h j ä r n o r g a n i s m.
D å vi ä r o i v a k e t t i l l s t å n d, h å l l e s d e n n a episod eller d e t t a minnesföremål i n s t ä n g d t och t i l l b a k a t r ä n g d t af d e r a s t l ö s t a r b e t a n d e Hvad skänkte Elin sin vän så trogen Till skydd mot kölden i nordanskogen?
Hvad måste barnen sin gamla mor, Som led af sjukdom och nöd så stor?
Vid horisonten, hvad ser du simma På mörkblå vågor i solens strimma?
Nu säg, hvad sångerskan äga bör, — Helt visst hon annars fiasco gör?
Hvad törnar skeppet mot uti natlen, När skepparn fått » lite ' uti hatten »?
Ett sagans väsen af god natur.
Vid jakt ett mycket värderadt djur.
Hvad var hon, flickan, som stal ditt hjärta?
Hvad gör hon, änkan, försänkt i smärta?
En dryck, som doftande är och god, Och lifvar upp månget sjunket mod.
Till sist, hur namnes på fågeln leden, Strax ofvan foten?
Hvad finns på heden, Som gumman plockar i sommarkväll, Till läkemedel åt sjuk gesäll.
Draba P I C O T S Innehållsförteckning.
Betty Linderoth, född Cedergren; af i.
S.
(Med porträtt.)
— Godsets fru; poetn af Fredrik Nyeander.
— Skolungdom och sommarferier; ett ord till hemmen af Maria Nyström.
(Slut fr. fBreg.
n:r).
— Ett tack för god vakt.
- » Spåna- stnga » i prostgården; en ångermanländsk kulturbild af Laura Fitinghoff.
(Slut fr. föreg.
n:r).
— Magdalena Eudenschöld; ett hundraårsminne, för Idun tecknadt af Georg JXordensvan.
(Med porträtt).
- - Ett utmärkt tillfälle.
— Buketter under vatten.
— Förr och nu.
— Ur notisboken.
— Teater och mu- sik.
— Spökeri; skiss för Idun af Emy.
(Slut fr. föreg.
n:r).
— Tidsfördrif.
Schackgåta.
Tor hop den sett disk glöm tan stör pas sen blott jag död jag ej selt väl min läng mer ett hvad mitt dö du allt far som be hög US far jord i väl sin hos 0 0 stoft den bör mig död sta kla tar ett väl far flykt gas var ligt med doft han stoft pets jag hvad jord hop i Verna.
Charad.
Edde.
Mitt hela, som hör sommarn till, Du stundom i mitt andra finner; Ar den, när du den njuta vill; Mitt första — den i godhet vinner.
S.
L. Kvadratgåta.
Hvad svar gaf Lisa på » Kalles bön »?
Hvad jägarn fick såsom » skyttelön »?
Hvad hette fågeln, som kom om våren?
Hur ' dan var gumsen bland hvita faren?
En del af Sverige, hvad kallas den?
En skräckinjagande hop af män.
Vår dryge länsman, säg hvad han låter På » halfvan » följa, fast hustrun gråter?
Hvad slickar kisse, när han förnöjd I soffan njuter af brasans fröjd?
Ett räkneord af de allra första.
Ett herresäte af Sveriges största.
Och » Brunte », säg hvad han spetsar glad, När emot hemmet det bär åstad?
t a n k a r n e, som h ä m t a sitt stoff ur det n ä r v a - r a n d e och från den n ä r m a s t e omgifningen.
Men d å dessa u n d e r sömnen lägga sig till ro, förmår den lilla episoden att k r y p a ur sitt gömsle och r e p r o d u c e r a sig för medve- t a n d e t s a m t möjligen, såsom i det s k i l d r a d e fallet, gifva u p p h o f till en serie h a n d l i n g a r.
— D e n d ä r ingeniören h a d e nog r e d a n förut i sömnen experimenterat med s a m m a minnes- föremål, fastän h a n v a k e n aldrig k u n d e få fatt p å det.
D e t v a r naturligtvis han, som den föregående natten tassat o m k r i n g i salen.
— V ä l v a r d e t emellertid, a t t h a n blef gri- pen p å b a r g ä r n i n g, t y.
.
.
» H a n v ä n d e sig småleende mot sin fru, som också med ett leende af hemligt förstånd mötte h a n s blick.
» Ty, » inföll hon med ett s k ä l m s k t d r a g p å d e t ä n n u v a c k r a ansiktet, » du k u n d e t v å h e l a å r tidigare, än b e r ä k n a d t var, t r ä d a in som k o m p a n j o n i firman.
.
.
» » Men först och främst k u n d e j a g också t v å h e l a å r tidigare, ä n b e r ä k n a d t var, l å t a dig t r ä d a in som min k o m p a n j o n i den äk- t e n s k a p l i g a firman, » s v a r a d e h a n och k y s s t e ö m t sin h u s t r u.
i a d d Mitt tredje v; ti prest, men ej i adel.
Mitt fjärde u ti lofsång, ej i tadel.
Mitt femte ej i stol, men uti pall.
Mitt sjätte u t i gran, men ej i tall.
Mitt sista uti hett, men ej i kallt.
Och nu så trior jag, att jag sagt er allt, O nej, hvari ns itt hela finns än återstår, Och det, ja det finns mest i etui, Och pojkar ha däri en hjälp i geometri.
Edde.
i d e e 1 0 m 0 0 r r r r Draba Namngåta.
Ur ett trestafvigt namn, länadt från almanackan, får man: utan att om- kasta bokstmfverna: Verna.
Gåta.
Mitt första finns i påsk, men ej i jul.
Mitt andra uti vacker, ej i ful.
T V Ä T T P U L V E R » Lessive Phenix » 1) Biprodukt ur vä. \ iriket, 2) vän af sötsaker, 3) något som påminner om gelse.
Klorfritt!
Praktiskt!
Billigt!
u • _ •• Lösningar.
Logogryfen: Plånbok; päk, klå, blå, Po, ål, Pål, bok, län, lo, åbo, kol, pol, nå, ko, ok, kål, båk, ån, åk, plån, o, nålliok, nål, klo, bäl \ Diamantgfltan; p, kom, Kasau, positiv, snatta, nia, v. Korsguian: Norrköping, B. Malmström, Barnlösa, liturgi, min, lär, Ida, bog.
Ordförvandlingsgätan: 1) Bruno, 2) ärtskoc- ka, 3) Tiveden, 4) Therese, 6) Hendsburg; 6) Edinburg, 7) Malibran, 8) Adrianopel, 9) (ire- noble, 10),, Eternell, 11) Rudolf, 12) kejsar- krona, 13) Åtvidaberg, 14) Liverpool, 15) äpple- träd, 16) Norsholm, 17) Theodor, 18) oxtun- ga,] „9) Maltesholm, 20) sparris, 21) Kasimir, 22) Ålkistan, 23) Lausanne.
— » Bättre mager kål un tom skäl ».
förgän- Säljes i} -, \ - och \ kilo-paket med beskrifning å hvarje paket.
E e p r e e, e n t a n t för S v e r i g e: C a r l R.
M å t t o n, 1 .1 5 l ^r, tf. Stockholm.
