# ID: svediakorp-per971
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 25,091
# sentences: 617
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Fredagen den 1 juni 1894.
N:r 22 (337) Prenumerationspris pr år: Idun ensam k r.
5: — I d u n s M o d e t i d n i n g jämte k o - lorerade planscher • 4: 50 I d u n s M o d e t, utan k o l.
p l.
... • 3: — Byrå: Klara v. K y r k o g a t a 7, 2 A l l m.
telef.
6 1 4 7.
R e d a k t ö r och tr. P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- anstalter i riket.
utglfvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas s ä k r a s t kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Tryckeri Aktiebolag.
7:de årg.
Utgifningstid: hvarje Iduns helgfri fredag.
Lösnummerspris 15 ö r e (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p l a t s e r » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å h ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre p r n o n p.
- r a d.
C h a r l o t t e af Tibell.
Bland svenska för- fattarinnor, som under de senare decennierna g j o r t en g o d insats i vår litte- ratur, företrädesvis på den andliga sångens område, under det h o n själf, likt skogens lin- néa, trädt i skuggan, förtjänar Charlotte af Tibell m e d rätta ett rum i vårt porträtt- galleri.
Ättens stamfader var Petrus thoirue Cassio- pceus, prost i Skeptuna, efter hvilken socken sönerna a n t o g o det f ö r våra öron sällsamt klingande namnet Skep- tunensis.
Prosten i Skeptuna var en af dem, som underteck- nade Upsala mötes be- slut.
G e n o m sina sö- ner blef han stamfa- der för icke mindre än sju vidt utgrenade prästsläkter.
E n af hans afkomlingar, kyr- koherden Laurentius Petri i Tibble, under- skref också Upsala mö- tes beslut, sedan han såsom motståndare till liturgien vari c utsatt för en m ä n g d ledsam- heter.
H a n s sonson, kyrkoherde i H a g e b y, skref sig Tibc / ius,hvi \ - ket återigen dennes son, som beträdt den militära banan, m e d bortkastande af den latiska ändeisen, för- k o r t a d e till Tibell.
L ö j t n a n t Tibell o c h hans maka, K a t a r i n a Elisabeth N o r d e n f e l d t, h a d e endast sonen Gu- stafVilhelm, f ö d d 1772.
I n n a n vi öfvergå att tala o m dottern, m å det tillåtas oss att här n ä m n a n å g o t o m fadern, som spelat en i c k e o- b e t y d l i g roll i vårt lands historia.
Den v unge Gustaf V i l h e l m blef, liksom sin far, militär o c h d e l t o g redan v i d sexton års ålder år 1788 i kriget mot Ryssland, hvarun- der h a n icke saknade tillfällen att utmärka sig.
Sålunda var han med, då b r o n spräng- des v i d Anjala, l i k s o m i träffningen vid W e - relä.
Efter fredsslutet blef han informations- officer v i d K a r l b e r g.
Eranska revolutio- nen o c h de krig, d e n framkallade, lockade emellertid den u n g e Martissonen att inträ- da i fransk tjänst, o c h med vederbörligt till- stånd begaf han sig till Frankrike, d e l t o g i de franska legioner- nas ärorika tåg öfver A l p e r n a o c h var m e d
IDUN 170 1894 * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * När allt vett ibland oss börjar tänka, så skola snart alla hjärtan börja röras.
T. Thorild.
i slaget vid M a r e n g o.
N a p o l e o n s örn- blick hade snart n o g u p p t ä c k t den u n g e svenskens duglighet, äfven s o m ingeniör- officer, hvarför T i b e l l p å förste konsuln Bonapartes befallning, efter fredens afslu- tande kallades att i n g å i italienska re- publikens tjänst o c h f ö r o r d n a n d e t af dess nationalförsvar upprätta en fullständig topografisk karta öfver republiken.
På initiativ af h o n o m stiftades krigsveten- skaps-akademien i M i l a n o, bland hvars handlingar flere af h o n o m författade skrif- ter f ö r e k o m m a.
P å årsdagen af slaget vid M a g e n t a erhöll T i b e l l en hedersvärja o c h befordrades k o r t därpå till brigad- general.
U n d e r tiden hade ryktet o m hans ut- märkelser nått hemlandet, o c h då Gustaf I V A d o l f ansåg sig b e h ö f v a en så be- pröfvad krigare i sin armé, återkallades han till fäderneslandet, där en hel rad af viktiga u p p d r a g, det ena efter det an- dra, anförtroddes åt h o n o m, p å samma g å n g han själf steg i ära o c h värdighet.
A r 1805 adlades han m e d n a m n e t af Ti- bell.
» K o n u n g e n hade aldrig, » skrifver en minnestecknare, » k u n n a t finna ett vär- digare föremål, h v a d kunskaper, skicklig- het, tjänstenit, militäriskt m o d o c h oegen- nytta angår. » Efter revolutionen år 1809 var general af T i b e l l en af d e m, s o m ifrigast arbe- tade f ö r prinsens af P o n t e C o r v o tron- följareval.
H a n s sympatier f ö r Frank- rike samt h o p p e t att g e n o m N a p o l e o n s ingripande återvinna F i n l a n d åt S v e r i g e v o r o härvid m ä k t i g a faktorer.
T i b e l l o c h M ö r n e r (sedermera statsråd) v o r o, j ä m t e landtmarskalken F l e m i n g, de e n d a s o m på riddarhuset d e n 21 augusti 1810 g å f v o luft åt de känslor o c h tänkesätt, hvilka g e n o m handling uttalade sig i d e n en- hälliga valakten.
T i b e l l syntes, såsom j u var naturligt, stå synnerligt väl h o s d e n n y e kronprin- sen,sedermera k o n u n g K a r l X I V Johan.
D o c k fick äfven han erfara lifvets väx- lingar o c h d e n j o r d i s k a lyckans opålitlig- het, då han, d e n v ä r m e fosterlandsvän- nen, till o c h m e d anklagades f ö r stämp- lingar m o t fäderneslandet o c h i f ö l j d däraf f ö r en k o r t tid f ö r l o r a d e sina h ö g a förtroendeposter.
D e t t a var emellertid endast ett ö f v e r g å e n d e m o l n på hans lef- nads himmel, o c h sedan allt åter fram- stått i rätt dager, lyste solen lika klar öfver denna.
H ä r är icke platsen f ö r u p p r e p a n d e af alla de uppdrag, som under en f ö l j d af år lämnades åt d e n d u g a n d e m a n n e n; b l o t t det må nämnas, att han år 1 8 2 0 utnämndes till ständig o r d f ö r a n d e i kungl.
krigshofrätten, år 1824 till generallöjt- nant samt president i k r i g s k o l l e g i u m, hvarjämte han år 1827 u p p h ö j d e s i fri- herrligt stånd.
H a n afled d e n 8 mars 1832, då k o n u n g e n såsom ett sista veder- mäle af sin aktning själf b e k o s t a d e en storartad begrafning.
General T i b e l l var tvänne g å n g e r gift, första g å n g e n m e d Carolina Mariana de Ferrand, dotter till en öfverste i fransk tjänst; andra g å n g e n m e d Sofia Albertina Cederiing, hvars fader var major.
I detta senare äktenskap f ö d d e s dottern Char- lotte d e n 29 januari 1820.
R e d a n tidigt visade sig h o s h e n n e en rik begåfning, snabb u p p f a t t n i n g o c h djup känsla.
Dessa egenskaper fingo i den välkända W a l l i n - ska skolan en g o d utveckling, o c h bland kamraterna stod h o n snart såsom den, till hvilken man villigt såg u p p o c h det så m y c k e t hellre, som h o n genom sitt blida, anspråkslösa väsen icke sårade nå- g o n s själf känsla eller väckte n å g o n s af- und.
A f naturen b l y g o c h tillbakadra- gen, f ö r s t o d h o n d o c k att g e n o m en harm- lös h u m o r sprida m u n t e r h e t o c h glädje i n o m kamratkretsen, särskildt d å h o n re- dan s o m helt u n g b ö r j a d e m e d ö p p e n hand strö o m k r i n g sig små humoristiska tillfällighetsverser.
Efter slutad s k o l g å n g flyttade h o n m e d m o d e r n p å landet, hvarest de några år efter faderns död- i n a c k o r d e r a d e sig i en af S ö r m l a n d s vackraste trakter, där den leende naturen g a f m ä k t i g a impulser åt Charlottes poetiska sinne.
I ortens muntra u m g ä n g e s l i f var h o n o c k en gerna sedd deltagarinna, r o a d af de n ö j e n o c h för- ströelser s o m e r b j ö d o s.
B e k a n t s k a p e n m e d d e n i n o m vida kret- sar af vårt land kända författarinnan Mathihla Fog synes emellertid hafva ut- öfvat ett stort inflytande på den unga flickan, helst sedan M a t h i l d a F o y själf fattats af en allvarligare lifsåskådning.
I hennes h e m i hufvudstaden samman- träffade Charlotte m e d män, sådana som Teodor Hamberg, kinamissionären, Georg Scott, predikanten i Bethlehemskyrkan, o c h dennes efterträdare C. O. Rosenius; P. Fjällstedt, n y l i g e n å t e r k o m m e n till fä- derneslandet från sin m å n g å r i g a mis- sionsverksamhet i Österlandet, m. fl.
Um- g ä n g e t m e d dessa ö p p n a d e f ö r Charlotte nya utsikter o c h v ä c k t e till lif hittills slumrande känslor i n o m henne.
Lifvets allvar trädde h e n n e alltmer u n d e r ö g o - nen o c h g a f åt hennes sinne en n y rikt- ning, på samma g å n g det p r ä g l a d e hela hennes väsen m e d en v a r m o c h innerlig gudsfruktan.
O, furstedotter, Emot den tag gåfva, Vår Gud Din krona med som välsigne dig!
» Hell Du dig, julafton, tänder Glada Hän ljus När hög din de dig plats, ringas det furstinna, kärlek gamla, trogna Ett bättre fosterland Se, du Men en frejdad störste Hjältens konungsdotter, högre All världens riken, o c h rike s t y r a efter hos seklerna hörd som världars fjäll, ' vi i svara kväll. » lingonblomman Som en Bodde hon Med en af soaré de Linnea, * TI O, hur T din Du du Ack, Af af jag Trampad Eller Om vän min Solen när Endast Karl ' * — under stammen blir hvita glömd, ' lammen.
ungmös med rosenfärg får.
* slutit vid att sitt svar: blomma var, begjutit, bleknad minns här pryda armen och suckar vinden fått.
oberömd, album, kronan har lott.
snart kallelse mig Men rund lade; din jag en Linnea sin är de ystra, konstnärtjs Rodnande öppen vissnar dä sade, stund, purpur är fattig af strå på.
' Onkel gran Linnea, och i denna med namn ock jag Du, blad sin en fallen Eller förtrogen, hörde och yppig men där, ömt är silfvcrkalk ditt skär, lingonblomman täck Ärofull och skugga hon läktare Trastens T&gt;Min var I i skogen; frisk i granens Linnea Från stod säterkulla, fallit af, Linnéas gra /.
vördar, är, Väl o c h sköld du den, lofsång bördar.
ättling konungssyster barnaskap klara, och Lingonblomman.
Lilla må, Sverige namn Ett vara hjärta H u r u m å n g e n grånande man eller kvin- n a erinrar sig icke ännu den heliga fröjd, s o m g e n o m b ä f v a d e barnahjärtat, då v i d den t ä n d a j u l g r a n e n den bekanta julsån- g e n uppstämdes, u t g ö r a n d e liksom invig- n i n g e n till d e n stora h ö g t i d e n!
E n särskild afdelning i denna samling har författarinnan b e n ä m n t » S å n g e r o m n a t t e n ».
D e l j u d a likt r o p utur djupen af en kämpande, lidande själ, som i stor- m e n o c h bruset d o c k håller sig fast v i d klippan o c h d ä r i g e n o m u n d g å r förtvif- lans m ö r k a hand, s o m vill draga n e d i vågorna.
Nästa afdelning har fått namn af » M o r g o n v ä k t e r », o c h där klingar en t o n af frid o c h glädje oss till mötes, så u p p r y c k a n d e, s o m ville den n ö d g a hvar o c h en att stämma in.
Såsom ytterligare p r o f på Charlotte af Tibells diktning m e d d e l a vi här ett par hittills o t r y c k t a s t y c k e n: ändå.
Eugenia hjältes En Sitt nås sänder!
förvar klar I härliga uti till ä n g l a r n e s genom » Ja, af I hans D e t t a häfte innehåller bland annat ett längre p o e m, kalladt » L u t h e r på W a r t - b u r g », i lefvande taflor framställande bil- der ur den store reformatorns lif.
Ett annat särdeles fint stycke är » K o n u n g a - dotterns f o s t e r s o n », skildringar ur M o s e s historia, » V a l l k u l l a n », en målande teck- n i n g ur svenska folklifvet, j ä m t e en m ä n g d smärre stycken, utmärkta af poetisk doft o c h innerlig fromhet.
E n af dessa små sånger har blifvit så att säga en andlig nationalsång, tillhörande julfirandet i mång- faldiga svenska h e m: I m e d l e t af år 1850 u t g a f h o n från trycket ett litet häfte af religiös poesi, kalladt » B l o m m o r p å v ä g e n till S i o n ».
D e e m o t t o g o s m e d välvilja af allmänhe- ten o c h motsvarade ett då af m å n g e n kändt behof, af andlig d i k t n i n g i en po- etisk, v a c k e r f o r m.
N å g r a år senare, på 1860-talet, u t g a f h o n andra samlingen af dessa » B l o m m o r v i d v ä g e n », hvilka h o n tillägnade prinsessan E u g e n i e m e d föl- jande rader: Du händer hjärta strålar oförgängligt Morgonrodnåden Hur milda mitt väldigt att Bär funnit som fall.
bär.
Buren Där vunnit du, när en frukt, fram du Karl von Linné.
krymper nordens i skogens rodnar skall * kinden en djupt samman.
festpokal, kämpasal, som moigoujlainmaii.
I DU N 1894 / sitt Af enkla skick ett fqttigt, Du den i sockerrörets Hemligheten Vinet Du När must af ur till Brytes din tolk folk.
gömma lefnadsmål, lilla purpur mot en får ditt brustna män ' skans din är härdad t, nordiskt skål glädje vid då får en en prisma tömma, stråles af fall kristall.
Till C.
W.
B o t t i g e r.
Ärtnu I ett stilla Du barn jag lyssnat tankar till din första var Som en yngling lifvet Men på när Du din hand re ' n din hämtat Du hade återklang Då satt Som jag barnet Nu har irra vi är jag dr Jag tackar För månget Du ett frid har Men du Och där ock lyra mer: i sängen Herdens af ätna härnere!
har höjder till om Du än det, är of Du har har borta. » men sånger lyft oss korta; ännu äfven och din låt röst, tröst, fjärran sägs vingslag lopp, opp; fröjder.
hemmet dig för strängar så full och så glödde himlen ljusa sorger, från barn, din lyrans de Ijitf, rosor strödde.
evighetens gammal, Jag Guds så De mot lyssnande lockade • » Här kring gång säng.
bana blick från af — nya lyfte En Ty då.
din mången du.
ljufva, bönens dufva.
hennes * graf, pilgrimsstaf, ett arf där hemma, sammanstämma.
Det är d o c k icke ensamt i n o m poesiens rosengård, som Charlotte af T i b e l l har lustvandrat.
U t o m flere smärre berättel- ser på prosa, hafva vi af h e n n e en större originalroman, kallad » Ester o c h Casten- za », utgifven år 1872 p å Sigfrid F l o d i n s förlag.
D o k t o r O t t o v o n Feilitzen yttrar i företalet till denna b o k b l a n d annat: » V i hafva här framför oss taflor af ett andligt lif, där m å n g e n frisk vårvind frambryter o c h där en rik, v a r m fantasi söker att m e d e g e n v u n n e n lefvande tros- visshet åskådliggöra skiftningarna i o l i k a samhällsförhållanden. » » Den som fördomsfritt g e n o m g å r detta arbete, skall här finna djupa samhällslyten berörda, ej f ö r tillfredsställelsen att r ö r a u p p ett redan grumligt vatten, utan i h o p p att kunna till eftertanke v ä c k a från det rätta irrande sinnen samt m a n a människovän- nen till en kraftigare ansträngning i d e n samhällsförbättrande kärlekens tj änst.
H a n skall o c k framför allt finna, att den he- lande balsam, s o m b j u d e s, aldrig f ö r r pålägges det b l ö d a n d e såret, än detta blifvit renadt. » — » K o j a n synes f ö r för- fattarinnan lika b e k a n t som s a l o n g e n; i n o m bådas v ä g g a r har hjärtat k l a p p a t lika varmt i försvaret f ö r en kärlek, mäk- tig att offra allt eget.
I c k e o t r o g e n sin lyra, har h o n m e r än en g å n g i en full- t o n i g h y m n sammanträngt de känslor, hvilka endast så kunna finna ett uttryck, och har h o n äfven i en enkel ballad vi- sat sig f ö r t r o g e n m e d detta hjärtat till- talande språk. » D e s s a utdrag ur d e n k ä n d e litteratur- granskarens f ö r o r d torde vara n o g f ö r att antyda b o k e n s i n n e b o e n d e värde.
H a n slutar m e d att » u p p r i k t i g t tillönska för- fattarinnan glädjen att finna tillräckligt m å n g a läsare, s o m vilja förstå henne, att hon däraf m å manas att i n y a arbeten af samma riktning u t v e c k l a en f ö r m å g a, som, o m den o c k ännu b e h ö f v e r m e r a * Hans hustru var n y s s d ö d.
öfvas o c h pröfvas f ö r att befinnas fullt helgjuten, likväl alltid måste erkännas såsom ganska o v a n l i g i skildringen af det verkliga lifvet i dess sanna, eviga belysning. » E t t u t m ä r k a n d e drag f ö r d e n blida sångerskan har alltid varit hennes kärlek till barnen.
Ä n n u i sin ålders sena höst är h o n ett barn b l a n d d e m o c h kring I henne samla de sig alla gärna, lyssnande till hennes o u t t ö m l i g a förråd af berättel- ser eller små l e k a n d e visor, till hvilka hon själf satt b å d e o r d o c h musik.
H e n - nes allvarliga lifsåskådning har icke g j o r t henne f r ä m m a n d e f ö r barnasinnets fröj- der, lika litet s o m den u n d e r t r y c k t hen- nes m e d f ö d d a h u m o r, o c h ännu händer det u n d e r s t u n d o m att hennes bref till gamla vänner äro hållna i skämtsam vers- stil.
B e t e c k n a n d e f ö r barnasinnets upp- fattning af h e n n e är h v a d en lärarinna i en skola en g å n g k o m att nämna.
V i d en bibelstund i skolan h a d e m a n talat o m h v a d bibeln m e n a r m e d » h e l i g a », o c h då lärarinnan frågade, o m barnen t r o d d e att sådana ännu funnos på j o r d e n, sva- rade d e n minsta i klassen utan t v e k a n: » Ja, f r ö k e n T.
» I sanning ett skönt vittnesbörd från ett barns mun.
E n ihållande sjuklighet har u n d e r de senare åren brutit hennes kraft, så att hon endast undantagsvis kunnat stränga sin lyra o c h då nästan uteslutande f ö r den trängre vänkretsen.
B o s a t t i den lilla naturskönt b e l ä g n a staden Trosa, lefver h o n ett u n d a n g ö m d t o c h tillbaka- d r a g e t lif, d o c k äfven där ett f ö r e m å l för kärlek o c h v ö r d n a d.
M y c k e t k u n d e ännu vara att tillägga, men u t r y m m e t f ö r denna lilla uppsats är begränsadt, h v a r f ö r vi sluta m e d en hjärtlig önskan, delad af m å n g a Charlotte af Tibells vänner, att aftonen för henne må varda ljus!
L.
S. Kvmnans politiska rösträtt.
Dför Förenta Staternas senat föreligger just en motion om den politiska röst- rättens utsträckning äfven till kvinnorna, och vid debatten härom utmärkte sig särskildt mr Davis med ett längre, entusiastiskt an- förande till häfdande af kvinnokönets rätt.
Då vi tro, att äfven svenska läsarinnor böra intressera sig för, hvad aom i denna mo- derna lifsfråga tankes och uträttas i det fri- siunade Amerika, anföra vi efter The Wo- man ' s Tribune ett kortare utdrag ur mr Da- vis ' tal: Enligt mitt förmenande — så yttrade sig bland annat talaren — bör könet ej utgöra något hinder, då det gäller att rösta.
Man och kvinna äro lika berättigade att respek- teras, och båda ha personliga intressen att tillvarataga.
Några mena, att kvinnorna ej kunna for- dra att få deltaga i de politiska valen, eme- dan de ej kunna föra vapen på slagfältet och deltaga i sitt lands politiska försvar.
Men denna slutsats är falsk.
Den hvilar på rå- hetens lägsta etik, och den bör ej finna plats i det civiliserade samhället.
i Låtom oss framlägga några fakta, tydliga för en hvar.
Hvari består en nations för- svar?
A l l historia och filosofi ända sedan me- deltiden svara: » nationernas och folkens för- 171 svarsstyrka hvilar i börsen lika mycket som hos svärdet. » Ryssland är en krigisk nation.
Låtom oss säga, att i hela ryska riket finnes en folk- mängd af 100,000,000 invånare.
På krigs- fot mönstrar riket 3,000,000 soldater.
Hvad är procenten?
Svärden uppgå till 3 procent af befolkningen.
Nittiosju procent af folket ägna sig åt börsen, åt att beväpna, kläda, föda, uppmuntra, betala, begrafva och * er- sätta soldaterna.
Ena hälften af den pen- ningförtjänande och arméuppehållande befolk- ningen är kvinnlig; ena hälften af det ryska kejsardömets armé hvilar sålunda på kvin- nors hjärtan, armar och muskler.
Bakom hvarje beväpnad trupp på slagfältet finnes en motsvarande arbetande befolkning.
Och hvad som gäller om Ryssland, gäller om hvarje annat civiliseradt land.
Hvarje väfstol och spinnrock i en kvinnas ego är en krigsmakt.
England eröfrar mera med börsen än med svärdet.
Börsen hålles fylld af rikets kvin- nor och icke af dess soldater.
Svärdet är knappt en procent af dess krigsstyrka.
Her- tigen af Wellington och kontinentens skick- ligaste generaler kunde endast hålla Napoleon i schack, Manchesters kvinnor och flickor tillfångatogo honom, afväpnade honom och sände honom i landsflykt.
I Förenta Staterna äro öfver tjugu millio- ner människor öfver åldern 10 år upptagna af att förtjäna pengar.
Godt två tredjedelar af dem äro odugliga till krigstjänst på grund af ålder och kön, men lämna ändå sitt bi- drag till nationens krigsstyrka.
Skulle de nu därför ej få röster, emedan de ej kunna föra ett gevär?
Hvar är mannens mångpri- sade ridderlighet, att han skulle skjuta kulor eller sticka bajonetter i ansiktet på sin mor, syster, hustru, dotter eller fästmö, utan att en annan man skulle vara ädel och ridderlig nog att göra invändningar?
Kvinnan, behöfver valsedeln till sitt eget beskydd.
Skall en man bemöta henne med mindre vördnad och ridderlighet, då han fin- ner hennes valsedel nödvändig för gynnandet af hans » manliga önskningsmål »?
Visar en yngling sin flicka en mindre vördnad och ridderligbet, då han på kr.ä bekänner att » hennes samtycke » är nödvändigt för hans framtida lycka?
Det civiliserade samhället bör utgöra en enhet af intellektuella och moraliska krafter; mannens starka arm bör styras af kvinnans varma hjärta.
Nämn mig en samhällsinstitu- tion, där mannen älskar att uppträda i säll- skap med sin mor, syster, hustru eller dot- ter, och jag skall visa er ett samhälle, som sträfvar till civilisation.
Nämn mig en in- stitution, där mannen ej vill möta sin mor, syster, hustru eller dotter, och jag skall visa er ett samfund, som sträfvar till barbarism.
Visa mig den vallokal, där kvinnorna äro uteslutna, och jag skall finna en plats, mot- bjudande för de bästa elementen i samhället och ofta i behof af polisuppsikt.
Visa mig en plats, där äfven kvinnan aflämnar sin val- sedel, och jag skall mötas af raattbelagda rum och blomsterprydda bord, där ingen polis- uppsikt är behöflig.
Man bör gå försiktigt tillväga vid nya experiment i ett lands regering.
Hvarje steg under marschen framåt kan först profvas i liten skala och sedan antagas mera vidsträckt eller förkastas.
Staten Kansas har till stor nytta för samhället antagit kommunal röst- rätt för kvinnan.
Det har nu föreslagits att utsträcka rösträtten i denna stat till politisk likhet för kvinna och man.
Många andra
I DU N 172 stater ha gjort lika mycket som Kansas, utan att några som helst missljud försports där- ifrån.
Tagen därför allvarsamt i öfvervägande, huruvida icke lika rösträtt för man och kvin- na för framtiden bör utgöra nationens politik.
1894 med s i g, o m d e ä m n a titta p å u t l i f v e t i P a r i s.
Och f ö r 8 v e c k o r s r e s a b ö r a d e h a m i n s t 1,200 francs (8 0 0 k r o n o r) m e d sig h v a r d e r a.
Ä r o de ej r e s v a n a, så b ö r a d e h a 1,200 k r o n o r j ä m t e en e x t r a k a s s a till t e a t e r b i l j e t t e r o c h a l l t i d litet i re- s e r v d e s s u t o m för o f ö r u t s e d d a utgifter.
— n.
Hvad kostar en pariserfärd?
» Tre reslystna flickor » h a i f ö r r a n u m r e t af I d u n p å a f d e l n i n g e n » F r å g o r o c h s v a r » b e g ä r t få v e t a, h v a d en r e s a till P a r i s p å 6 ä 8 v e c k o r k a n k o s t a, h v i l k e n v ä g s o m ä r l ä m p l i g a s t att v ä l j a f ö r att f å s e ä f v e n a n d r a p l a t s e r ä n P a r i s o c h h v i l - ken tidpunkt är m i n s t v ä r m a n d e.
D å s v a r p å alla d e s s a frågor skulle bli för vidlyftigt för » Svar » - a f d e l n i n g e n, b e r j a g att få y t t r a ett o c h a n n a t u p p - lysande i Iduns texlafdelning.
Den b ä s t a tidpunkten f ö r e n l u s t r e s a till P a r i s är r e d a n öfver, ty d e n infaller u n d e r m a j m å n a d och hellre i april än juni.
M e n för den reslystne, som ej p l å g a s a f h e t t a, ä r ä f v e n j u n i b r a n o g, faslän s e p t e m b e r o c h o k t o b e r ä r o v i d a m e r a här- liga m å n a d e r i Paris, där h ö s t e n plägar v a r a för- t j u s a n d e, e h u r u ej så f ö r t j u s a n d e s o m v å r e n s första veckor.
R ö t m å n a d e n plägar vara kväfvande, f a s t ä n j a g ej b l i f v i t k v ä f d d ä r u n d e r a u g u s t i m å - nad.
D e n s o m vill g å p å teatrarne b ö r f ö r e d r a g a hösten framför juni, då d e förnämsta aktörerna pläga ha tjänstledighet.
Säsongen i Paris anses afslutad m e d den stora kapplöpningen på Long- c h a m p s första s ö n d a g e n i j u n i.
D e n s o m v i l l stu- d e r a s k ö n k o n s t d ä r e m o t, b ö r g e n a s t p a c k a in o c h r e s a dit, ty d e b å d a s t o r a k o n s t u t s t ä l l n i n g a r n a stänga sina portar i medlet af juni.
B i l l i g a s t b l i r — o m m a n ej v i l l r e s a s j ö v ä g e n f r å n G ö t e b o r g till H a v r e — att t a g a tur- o c h re- t u r b i l j e t t s j ö v ä g e n f r å n S t o c k h o l m till Lybeck.
V i l l m a n fara p å j ä r n v ä g h ä r i f r å n, får m a n k ö p a d i r e k t biljett från S t o c k h o l m till P a r i s f ö r o m k r i n g 170 francs, vexlingarna i kostnaden beroende p å hvilken väg m a n väljer.
Biljetten gäller en vecka, v i l l j a g m i n n a s, o c h m a n h a r r ä t t i g h e t att h v i l a ut p å hvilken af de större stationerna u n d e r vä- gen m a n b e h a g a r.
Ett e l l e r t v å d y g n i K ö p e n - h a m n, ett i H a m b u r g, ett i K ö l n ä r att r e k o m m e n - dera.
Vägen går öfver Köpenhamn — Korsör — K i e l — H a m b u r g eller K ö p e n h a m n — G j e d s e r — W a r - n e m u n d e (e n d a s t e n o c h tre k v a r t s t i m m e s s j ö - resa) — Hamburg.
Fortast k o m m e r m a n fram, o m man t a g e r k u r i r t å g till M a l m ö o c h d ä r i f r å n far till S t r a l s u n d, d ä r t å g e t v ä n t a r.
Denna väg torde bli e n s m u l a d y r a r e.
N o g g r a n n a p r i s u p p g i f t e r o m j ä r n v ä g s r e s o r n a S t o c k h o l m — P a r i s f i n n a s i tågtid- tabellen (pris 2 5 ö r e), där äfven de stora r o u t e r n a på k o n t i n e n t e n ä r o u p p t a g n a.
Vill m a n p a s s a p å o c h s e a n d r a orter p å h e m - v ä g e n än d e m, m a n besett p å n e d r e s a n, s å blir det o b e t y d l i g t l ä n g r e v ä g o c h ö k a r r e s e k o s t n a d e r n a f ö g a, o m m a n far från P a r i s till B r u x e l l e s o c h d ä r i f r å n till K ö l n, i s t ä l l e t f ö r att t a g a g e n a s t e v ä g e n P a r i s till K ö l n.
Bruxelles är e n m y c k e t in- t r e s s a n t s t a d o c h ett p a r t i m m a r d ä r i f r å n l i g g e r A n t w e r p e n, s o m ä r ändå m e r a i n t r e s s a n t o c h d ä r det n u till p å k ö p e t är v ä r l d s u t s t ä l l n i n g.
Från A n t w e r p e n kan m a n k o m m a p å å n g b å t till G ö t e - borg, m e n då b ö r m a n på förhand h a gjort sig n o g a underrättad o m turerna.
Kostnaderna bli naturligtvis betydligt olika för olika personer.
R e s a n S t o c k h o l m till P a r i s g å r, m ö j l i g a u p p e h å l l p å v ä g e n f r å n r ä k n a d e, till v i d p a s s 2 0 0 francs m i n s t för en p e r s o n.
O c h i Pa- ris?
M i n d r e ä n 3 ä 4 0 0 f r a n c s i " m å n a d e n k a n ej e n s d e n s p a r s a m m e b e r ä k n a, o c h s k a l l h a n e l l e r h o n g å p å t e a t e r n e l l e r köpa s i g n å g o n t i n g e l l e r p å m i n s t a sätt e x t r a v a g e r a, s å ä r s u m m a n otroligt snart fördubblad.
D e n s o m k ä n n e r till P a r i s, skaffar s i g ett p a s s a b e l t r u m u p p å t b o u l e - v a r d Clichy eller på R i v e G a u c h e för v i d p a s s 5 0 — 6 0 f r a n c s i m å n a d e n, h o t e l l r u m får m a n k n a p - p a s t f ö r m i n d r e ä n 3 fr. o m d a g e n.
För d e n s o m vill se m e r a ä n d e n yttersta ytan af d e t m e s t i ö g o n e n f a l l a n d e P a r i s, ä r s t o r s p a r - s a m h e t e j att t i l l r å d a.
F ö r att få s e s å m y c k e t s o m möjligt m å s t e m a n h a tillräckligt m e d » s m å - m y n t », utgifterna l ö n a sig i vidgad erfarenhet.
Att b o i pension — s o m kan vara bra för d e n o e r f a r n e eller för d e n, s o m vill lära sig s p r å k e t — ä r k n a p p a s t att t i l l r å d a f ö r d e n, s o m h a r k o r t tid p å sig, m a n h i n n e r se föga, o m m a n m å s t e passa på de bestämda måltidstimmarna, o c h man går m i s t e o m att s t u d e r a e n h e l d e l a f u t e l i f v e t.
Ju m e r a m a n kan vistas ute, d e s s bättre.
Men ett m a n l i g t s t ö d b ö r a » t r e r e s l y s t n a f l i c k o r » t a g a En sannsaga från kulisserna.
f on hade växt upp mellan kulisserna.
Bakom den tidpunkt, då balettmästarens taktkäpp obarmhertigt började stöta till hennes små fötter och hans fingrar nypa hen- nes magra skuldror, hade hon knappast ett minne.
Hennes blick kunde aldrig erinra sig ha mött ett stolt fadersöga eller en mo- ders hulda leende.
Borta vid den stora sta- stadens utkant bodde hon hos en gammal madam, som hon kallade » moster », och som, vare sig af medlidande eller beräkning, tagit ett slags vård om den ensamma lilla.
» Sådana fula ungar det kan finnas till! » sade balettmästaren för sig själf och såg för- aktligt på den lilla flickan, som stod bakom fonden bland de andra balettungarna, alla klädda i » sida, hvita kläder » och ängla- vingar.
» Nu är dödsduetten slut! » ropade regissö- ren.
» Passa på nu där i tablån!
Upp! » Och nu stod hon där bland de himmelska härskarorna och stirrade ned på Edvard och Kunigunda, som, den ene med gift i magen och den andra med dolken i hjärtat, slutat sin dödskamp i a-moll.
Så förflöt hennes lif, och hon stod inom kort på gränsen mellan barn och jungfru.
Ren till håg och sinne var hon, trots allt det lätta lefverne, hon dagligen såg omkring sig.
Det finns sinnen, hvilka hålla sig fria från det orena, hvilka likna den fag- ra, snöhvita parnassian, som spirar upp midt bland kärrets dy.
sinneD, Känslorna och tankarna kommo och gingo i oredig vexling.
Baletten blef henne odräg- lig.
Alltid fick hon dansa å sekonden — hon var ju så ful.
Men i den värld, där Valborg älskade, Julia glödde och Maria Stuart led, lefde hon med större lif; och skå- despelerskorna kunde ej ha någon mera hän- gifven åhörarinna än den bleka flickan i snäf- va klädningen, som af gunst och nåde fick stå mellan tredje och fjärde kulissen.
En dag kom hon händelsevis in i elevsko- lans rum, och hon hörde hur läraren läste Andersens saga om den fula ankungen.
Hon lyssnade; i sitt hjärta jämförde hon sig med det stackars kräket, som alla hackade på för dess fulhets skull och som vankade kring, oviss om sin bestämmelse och sitt öde.
Hon lyssnade vidare.
.
.
Hur var det — den fula ankungen fann sig ju i ett förvandlad till svan, badande vingarne i strålande ljusflod!
Våldsamt häfde sig barmen, kinderna brän- de och ögonen lågade — gudagnistan hade flammat upp, och målet stod för henne klart.
» Hvad går åt dig flicka, du är ju riktigt vacker, » sade regisiören och hejdade henne, där hon ilade fram öfver scenen.
» Nu eller aldrig » tänkte hon och såg frå- gande på regissören.
» Hvad är det? » sade han.
» Jag har icke vetat, hvad jag velat förr än nu » svarade hon, » men nu står allt i ljus för mig: — • jag vill debutera! » Ridån gick upp.
Nyfikenhet var publikens första känsla, förvåning den andra — och inom kort voro efter hvarandra spänd uppmärksamhet, för- tjusning, hänryckning rådande i den fullsatta salongen.
Det var ej en rädd nybörjerska, som rörde sig på tiljorna, det var en inspi- rerad kvinna, man såg gifva uttryck åt hvad skalden känt ädlast.
Eu högstämd ande lyfte sig med de första, men starka vingslagen mot det skönas urhem.
Sagan är sann, så länge sinnen finnas mäk- tiga att fatta och återgifva det sköna, det ädla och goda — så länge det står fast: löf- tet till de renhjärtade.
Birger Schöldström.
Skolungdom oeh sommarferier.
Ett ord till hemmen af M a r i a N y s t r ö m.
Ä t t tala om skolungdomens öfveransträngaing W just nu, då läseåret afslutas, förefaller väl mången som att » kasta jästen efter brödet i ugnen ».
Denna tid är ej så olämplig att upp- taga frågan, som det synes.
Reformer i skol- programmet kunna ej företagas utan mogen öfverläggning, hvarför förslagen, om de skola hinna genomföras på hösten, nog böra vara påtänkta redan nu, oafsedt att öfveransträug- ningen ej så litet beror på en oförnuftig an- vändning af ferierna.
Vid ett nyligen i Stockholm hållet möte framhölls bland annat det isynnerhet flickorna nu äro så klena, att de ej tåla vid några ansträng- ningar.
Oaktadt således all nutidens skolhygien med afseende på både gymnastik, skolmateriel och lokal, är klenare än förr, då likväl kunskapen vanligen inympades med både » lugg » och slag och hela undervisnings- metoden föreföll som det rysligaste barbari gentemot nutidens humana uppfattning om lä- rarekallet.
Skolan bar gjort allt sitt till för att sörja äfven för barnens fysiska välbefinnande — och det med ett så dåligt resultat!
Felet ligger då måhända hos hemmen?
Helt säkert till någon del (och därtill skola vi senare åter- komma), men äfven skolan går ej, trots all omsorg, helt och hållet fri.
Saken gäller här den småningom förändrade undervisningmetoden.
uDgdomen » Huru lyder: hvad är det till fjärde budet? » var en ingalunda ovanlig fråga i de gamla goda tiderna, likasom det i geometrien hette: » linjen ab är lika med linjen cd enl. den och den propositionen i den och den boken. » Utan alla förklaringar slamrades lexan utantill, utan tanke på om barnet förstod den eller ej.
Reglerna pluggades in, och det var sedan tiden förbe- hållet att reda begreppen.
Detta sätt att in- hämta kunskaper var för barnet jämförelsevis lätt, tack vare denna ålders utomordentliga minnesförmåga.
Man må blott betänka, huru lätt barnen lära sig de vid deras lekar vanliga räkningarna: » apale, mesale, mesinka, meso » och dyl. utan tecken till mening eller samman- hang.
Småningom infördes de nya metoderna, med hvilka man framför allt afser, och väl också med rätta, att barnet skall förstå hvad detläser.
Men med denna metod måste ovillkorligt följa en annan anordning af läroämnena på de skilda klasserna.
Aritmetiken t. ex., som förut, då det blott gällde en mekanisk uträkning af exemplet, väl lämpade sig äfven för lägre klasser, blir nu ett alltför abstrakt ämne; likaså kunde säkert språkundervisningen, så snart den går
I DU N 1894 utöfver åskådningsläran och det rent mekaniska inlärandet af ord, med större framgång bedrif- vas på de högre klasserna, under det de små nog kunde finna sig tilltalade af naturlära, geografi och dyl. i den berättande form under- visningen i dessa ämnen nu antagit.
En om- ändring af läroplan hade således bort vara en följd af införandet af nya undervisningsmetoder.
Att det blir en större ansträngning för bar- net, då det skall uppfatta hvad det läser, antyder förhållandet att arbetsklassens barn, hvilka vanligen bättre uthärda skolgången, läsa upp lexan med bokens ord, under det de svaga, den bildade klassens barn, ätergifva den med egna ord, då man med hjälpen i hemmet följt skolans metod.
— En annan orsak till öfveransträngning, visser- ligen väl egentligen beroende på föräldrarne, men där skolan dock äger makt att inskrida, är att barnen inträda i skolan i allt för unga är.
Det är visst sant, att barnen i den gamla goda tiden började lära bokstäfver och stafva kanske också vid yngre år än nu, men sedan gick det i sakta mak, småskolan tog åtskilliga år, och det var ingenting ovanligt att 20-åringen ännu satt och tvinnade sina mustascher på skol- bänken, under det rtw adertonåringen, om inga ovanliga motigheter inträffa, stolt svingar sin hvita studentmössa, och dock äro kunskapsfor- dringarna ingalunda mindre nu — • tvärtom.
Detta således hvad skolan vidkommer.
Men äfven hemmen — ja, framför allt hemmen — hafva ej så litet på sitt ansvar, då det gäller att fostra ett starkt energiskt och arbetsdugligt släkte.
Det lönar ej mödan att tala om de hem, hvilka lättsinnigt nöta bort barnens kraft och ungdom i nattvak, stålliga baltillställningar och enerverande teaterbesök eller sätta deras hälsa på spel för nöjet att visa det de hafva råd att traktera ungdomen med både viner och dyrbara supéer; ty dessa föräldrar bry sig nog ej om att följa med sådana här pedantiska, tråkiga utlåtanden; se deras barn klena ut, kunna de ju godt hålla dem både med läkare och medicin, och hafva de ej lust, så inte behöfva de ju studera för brödföda heller.
Men de, hvilka verkligt önska uppfostra sina barn till dugande medlemmar i samhället, skola säkert gärna afhjälpa de missförhållanden, som oaktadt den bästa vilja insmyga sig, påverkad som man dock litet hvar är af den rådande tidsandan.
Och det är verkligen så, att vår tid är ganska litet arbetsduglig; som bevis därpå må tjäna det ständiga behofvet af semestrar, sommar- nöjen etc. etc. sådant som förr knappast kom i fråga annat än inom de allra högsta kretsar.
Och som man kelar med sig själf, så kelar man ock med barnen, till stort men för utveck- landet af deras energi och arbetslust.
Nu måste ungdomen hvila ut, företaga ferie- vandringar, långa segelturer och dylikt, men så hälsosamma dessa färder är kunna vara för den fysiska utvecklingen, förstöra de dock lusten för verkligt arbete, d. v. s. ett regelbundet ihärdigt arbete, och hvad ungdomen under sin glada sommarlek vunnit i kroppskrafter, slites på hösten genast ut vid den ovana ansträng- ningen att kunna fullgöra skolans regelbundna fordringar.
(Slut i nästa n:r.)
De läsarinnor, som ändra vistelseort för sommaren, och hvilkas prenumeration å ldun ej utsträcker sig längre än till den 1 juli, torde göra bäst i att före afresan förnya prenumerationen för att vara säkra om att få den löpande årgången fullständig.
173 Spånastuga » i prostgården.
E n å n g e r m a n l ä n d s k af Laura kulturbild Fttinghoff.
' et v a r » s p å n a s t u g a » i p r o s t g å r d e n.
Med spinnrockarna, äfventyrligt burna på axeln eller m e r a s a n s a d t u n d e r armen, h a d e » s p å - n a g u m m o r n a » kommit trippande hela morgonen, en d e l i n n a n ä n n u s o l e n k o m m i t u p p.
I p r o s t g å r d e n skulle det bli s o m en riktig h e l g h e l a d a g e n, m e d s å n g o c h r o l i g t tal t i l l s a m m a n s med både prostfolket, m a m s e l l e r n a o c h u n g e pa- storn.
Guds gåfvor skulle n o g vankas o c k s å o c h kaffe s e d a n!
S å n o g h a d e m a n s k ä l att s k y n d a p å, s å att m a n h a d e d a g e n f ö r s i g.
Och » j ä m m e r l i g e n » h v a d det v a r » t r ö j s a m t » (trefligt), n ä r m a n ä n d t l i g e n n å d d e f r a m o c h fick k o m m a in m e d r o c k e n i den stora salen i öfre våningen.
I d e n ö p p n a p e l a r s p i s e n m i d t p å v ä g g e n flam- m a d e en jättebrasa, o c h just nu — klockan var fem på m o r g o n e n — k o m s o l e n stickande så grann öfver fjälltopparna, o c h skuggorna lågo klarblå mellan dalar o c h backsluttningar.
M e n ö f v e r e l f v e n g l ä n s t e d e t i full p r a k t.
Två breda, m ö r k a skuggor invid stränderna vittnade om, att s o l e n s a r b e t e d e f ö r e g å e n d e d a g a r n a ej varit fruktlöst.
Elfven var redan ofarbar.
De breda skuggnin- garna v o r o issörja o c h vatten.
V a t t e n från fjäll- b ä c k a r, l ö s g j o r d a a f v å r s o l e n.
D e t s k u l l e n u inte stå länge på, förrän isen på allvar skulle bräckas o c h i v ä l d i g a k l y f t o r s t ö r t a s i g n e d rätt u t f ö r d e n från p r o s t g å r d e n s y n l i g a f o r s e n, s o m v å r y r o c h vild lagt bort sin d o f v a v i n t e r s t ä m m a o c h u p p - trädde m e d trotsigt d å n a n d e brus.
Bruset h ö r d; s så väl här inne i salen.
Ännu h a d e i c k e s p i n n r o c k a r n a s surr ö f v e r r ö s t a t det.
M å n s P e r s m o r o c h Erik E r s m o r ställde spinn- r o c k a r n a ä n d a i n v i d e l d e n.
Klöffettet, h v a r m e d d e r i k l i g e n s m o r t h j u l e n, b e h ö f d e v ä r m e f ö r att g ö r a g a g n o c h s ä t t a r ä t t a f a r t e n i r o c k e n, s o m j u s t ej farit v i d a r e v ä l a f k y l a n o c h d e n b i s t r a d i m m a n, s o m l e g a t h v i t o c h tät ö f v e r t j ä r n a r n a n u p å m o r - gonen.
M å n s P e r s m o r, s o m m e d h i s k l i g fart b o r s t a d e s i n lintott, u n d r a d e, o m Erik E r s m o r v a r riktigt » slug », s o m kunde ge sig öfver stentjärn, hvilken i g å r v a r i t s å u p p t i n a d, att g u b b e n h e n n e s i n t e h a d e v a r i t g o d f ö r att få i g e n f i s k r e d s k a p e t, s o m han h a d e ute i ruskan.
» Putta!
Det ginar hela fjärdingsvägen.
j a g lade b r ä d l a p p a r o c h g r a n k v i s t a r f r a m f ö r m i g.
H e m får jag n o g gå g e n o m s k o g e n, tänk ' j a g, o m s o l e n s t ä r p a ' s å h ä r h e l a d a g e n.
— Ja, m e n a n n a r s är inte m a m s e l l e r n a u p p e r e d a n, » afbröt h o n sig m e d ett s t r i l a n d e l e e n d e, n ä r I n g r i d o c h K a r i n, h u s e t s döttrar, k o m m o i n s k r a m l a n d e m e d kaffebricka o c h brödkorgar.
» U p p e, » u p p r e p a d e I n g r i d s k r a t t a n d e.
» D e t fat- t a d e s b a r a, att v i s k u l l e l i g g a, n ä r v i h a h u s e t fullt a f f o l k, o c h u t f r u s e t, k a f f e h u n g r i g t f o l k till p å k ö p e t!
A h j a, k ä r a M å n s P e r s m o r, g ö r er inte till, d e t v a r h o s e r v i d r u c k o t i o k o p p a r kaffe p ä s a m m a d a g i s o m r a s, n ä r v i g i n g o till f ä b o d a r n a för h j o r t r o n p l o c k n i n g e n.
» o Måns P e r s m o r skrattade o c h såg obegripligt be- l å t e n ut.
S e d a n d e alla, m e r eller m i n d r e hjärtligt o c h skämtsamt, hälsat de inträdande flickorna, bjöd h ö f l i g h e t e n d e m att s e ut, s o m o m n å g o t s å d a n t s o m e n d o f t a n d e k a f f e b r i c k a ej f u n n i t s till.
Måns P e r s m o r s t o d framför Ingrid, s o m höll k a f f e b r i c k a n, o c h p r o t e s t e r a d e ifrigt e m o t h v a r j e bit s o c k e r, s o m d e n n a t r u g a d e p å h e n n e.
D e t v a r d å r e n t ö f v e r d å d att d r i c k a » s ö t k o p p » (kaffe m e d d o p p), d å m a n inte h a d e g j o r t för två styfver g a g n ännu.
K a r i n, s o m k o m efter m e d k o r g a r n a m e d d e s e x sorterna h e m b a k a d t, skulle i sin tur h o s hvarje g u m m a ö f v e r v i n n a s e x b e s t ä m d a v ä g r a n d e n att &gt;ta ' f ö r s i g s å s k a m l i g t m y c k e t ».
» Ja, n i k a n v e t a, » s a d e M å n s P e r s m o r, s o m n u s a t t s i g n e d m e d b r ö d h ö g e n i k n ä e t, m e n s o m af g a m m a l vana o c h m e d tanke på hemsparadt drack d e t h e t a kaffet e n b a r t från fatet.
» J a, n i k a n v e t a, mamsellerna var u p p e på Tilitjärnen o c h » n o p p e » myrbär (plockade hjortron), d o m hade n o g bare L a p p g e t a r n m e d s i g, o c h h a n fick i n t e g å från kräken, för björn var blefven så vild, sen h a n tog Jan G u l l i c k s u n g k o förstås.
J a g h a d e n o g Iill- j ä n t a, s o m n y s s k o m m i t till j a g, o c h k u n d e i n t e gå så l å n g t o c h f ö l j a d o m.
M e n g u b b e n h a n s k u l l e åt m a r k e n f ö r att få i v i d j e n till » t r o l j » (b i n d s l e) åt g e t t e r n a, s å att h a n f ö l j d e d o m o p p ö f v e r, o c h h a n h ö l l p å att s k ä r a l ö s v i d j o r n a, n ä r h a n h ö r New-York ti I iir&gt;äntnr&gt; " Ufl dl / LUf 8 ' 10 ig %.ber- 12 1 16 &gt; &gt; * &gt; på ålder K a r i n » h o j b till o c h s e r I n g r i d f a r a n e r g e n o m ett k a l l k ä l l h å l ä n d a u p p u n d e r a r m a r n a.
M e n d å t y c k t e h a n, att h o n v a r m o r s k — f ö r i n t e ett o r d sa h o n af rädsla, utan b a r a: » j ä m m e r l i g e n heller så bedröfligt, nu stjälptes alla hjortrorna u r!
» H e n n e s å h ö r a r i n n o r skrattade o c h tittade b e - undrande på Ingrid.
» T i l i t j ä m a är farlig den.
Måns Persson visste väl af det h a n; e r a n k o la ' j u n e r sig o c h ' s k ö n d e ' (dog) där föråret, » sade Granlunds B a b b a Stina lite f ö r s m ä d l i g t.
» Ja n o g v i s s t e h a n a f k ä l l a n o c h s å g, att d e t skulle bära af för Ingrid o c k s å, m e n så tänkte h a n, att h a n s k u l l e v ä l si, h u r u d e t g i c k, o c h s e n s å v a r n o g K a r i n s å k v i c k att h j ä l p a u p p I n g r i d, s å att h a n h a n n i n t e dit, f ö r r ä n h o n v a r u p p - dragen. » » D e t är farligt att k o m m a i k a l l k ä l l a n; h o n k u n d e h a råkt för (k o m m i t ut för) trollen o c k s å, » sade » Hes Brita » m e d hviskande röst.
» H e s Brita » v a r » g a m m s t i n t a » (ogift g a m m a l f l i c k a) o c h » h e m m a n s p i g a » (e n d a a r f v i n g e till ett h e m m a n), m e n ingen h a d e velat h a h e n n e för det där lytet h o n h a d e i rösten.
» Knut Hanke » (p u c k e l r y g g i g e H a n s) h a d e tagit m o d till s i g e n g å n g o c h friat, m e n h a n v a r e n o t ä c k i n g p å a l l a v i s, s å att d å f ö r b l e f H e s B r i t a h e l l r e g a m m s t i n t a, så skamligt h o n än ansåg detta vara.
» J a m e n a n n a r s, » afbröt h o n sig, d å d ö r r e n v i d flickornas utgående m e d de t o m m a brickorna öpp- n a d e s o c h p r o s t i n n a n i d e t s a m m a k o m in, b ä r a n d e en f i n p o l e r a d s p i n n r o c k m e d s m ä c k e r t, m y c k e t stort hjul, i n k ö p t v i d S t o c k h o l m s första industri- utställning.
» J a m e n a n n a r s, skall prostinnan själf g e s i g till att s p i n n a.
» » Ja, j a g t r o r d å, att p r o s t i n n a n h a r v e t t f ö r t o l f, » i n f ö l l e n a n n a n g u m m a; » f i n g r a r n a h e n n e s är l i k a flinka på b å d e p o r t e p i a n o, o l j e v e r k e, D a v i d s h a r p a och på ullen o c h linet. » » Jag m e n a r prosten i sin u n g d o m har b e d t Her- ren o m en sådan hustru, s o m S a l o m o n ä m n e r o m i o r d s p r å k s b o k e n, d ä r h a n s ä g e r i sitt s i s t a k a p i - tel, t i o n d e, elfte o c h tolfte v e r s e r n a: H v i l k e n e n d y g d i g k v i n n a b e s k ä r d är, h o n ä r m y c k e t ä d l a r e än alla kosteligaste pärlor.
H e n n e s m a n s hjärta tör förlita sig u p p å h e n n e, o c h b e r g n i n g skall h o - nom i c k e fattas.
H o n g ö r h o n o m ljuft o c h i n t e ledt i alla sina lifsdagar. » Det v a r k y r k v ä r d e n s h u s t r u, d e n s t å t l i g a D o r d i i T ä c k s t a, s o m m e d h ö g t i d l i g t a l l v a r c i t e r a d e bi- beln.
N ä r h o n s å g p r o s t i n n a n b ö r j a att v i r a l i n e t o m rockhufvudet, fortsatte h o n lika högtidligt: » H o n b r u k a r sig på ull o c h lin o c h arbetar gärna m e d sina händer. » » T a c k, m o r D o r d i, det v a r snällt sagdt, » s a d e p r o s t i n n a n, s o m m e d v a n a o c h f ä r d i g h e t lät h j u l e t s n u r r a å s t a d o c h d r o g ut l i n e t i e n s p i n d e l f t n t r å d, » m e n t r o r ni i c k e, att k u n g S a l o m o s k u l l e s ä g a d e t s a m m a o m en o c h hvar af o s s härinne i denna stund, » fortsatte h o n leende.
D ö r r e n flög å t e r h a s t i g t u p p.
» T ä n k m a m m a, A n d e r s L a r s m o r från E d e, o c h e l f v e n s o m n ä s t a n g å r ö p p e n!
H o n s ä g e r, att h o n f ä r d a t s p å f y r a o l i k a s ä t t p å f j ä r d e l s m i l e n från dem o c h hit. » » Ja, s k u l l e j a g inte k o m m a, när det b a r i v ä g till p r ä s t g å r d e n, » s a d e d e n i n t r ä d a n d e A n d e r s L a r s mor, fryntligt h ä l s a n d e.
» M e n huru h a r d u k u n n a t k o m m a ö f v e r, d å elf- ven hvarken brister eller bär, » frågade p r o s t i n n a n förundrad.
» Jämmerligen heller!
Jag h a d e j u satt m i g i s i n n e t p å, att j a g s k u l l e h i t i d a g, o c h o m j a g s å skulle b a krupit, så skulle j a g h a gjort det.
Bå ' g u b b e n o c h A n n a Märta så var d o m » a m p e r s » (ä n g s l i g a), o c h n o g t ä n k ' j a g d o m t r o, att j a g lig- ger p å å b o t t e n n u!
» Under det A n d e r s L a r s m o r talade, h a d e h o n s a t t n e r s i n m e d f ö r d a s p i n n r o c k o c h, i det h o n h ä f d a d e sitt r y k t e s o m o r t e n s s k i c k l i g a s t e s p i n n e r - ska, b ö r j a t v i n d a på linet.
Hon var lång o c h mager, knotig o c h senfull, iklädd klarblå h e m v ä f d y l l e k l ä d n i n g samt en svart silkesduk s o m en bindel b u n d e n o m hufvudet o c h i två v ä l d i g a ögglor knuten m i d t i p a n n a n, u n d e r hvilken h e n n e s kloka, skarpa, pigga b ' å ö g o n fram- b l i c k a d e m e d n ä s t a n u n g d o m l i g t lif, s å g u l o c h tandlös h o n än var.
» S n ö n ä r b o r t a p å n o r r s i d a n o m å n n e r e f t e r ni- p o r n a, o c h d ä r åkte jag i skäskärr '.
Edin körde.
S e n h a d e v i o s s ut g e n o m i s e n i e n lillbåt, b å t s - h a k e n h a d e h a n till att h a k a fast o s s v i d i s k a n t e n midt i ån. » (Forts. o.
slut i nästa mr.)
Tillg.
1 jan.
1893 Lifräntefond kr.
513,064,511 » 46,216,974
IDUN 174 En pariserdiner i maskerad- kostym.
För Idun af Jane Gernandt-Claine.
j [= | e t kan icke nekas — man roar sig an- Å£r norlunda i Paris än hos oss, icke mera l kanhända, icke med större öfvertygelse om att man verkligen har roligt, men säkert med högre förfining, i en mera konstnärlig form.
När ett par dussin människor händel- sevis komma tillsammans, är det icke större utsikt för att de skola intressera hvarandra i en parisersocietet än där hemma, men de äro försäkrade om en smaknjutning, en konst- instinkternas tillfredsställelse, som man knap- past känner i Norden, och som ett slags konst- och lyxstudium saknade den icke sitt intresse, den kostymfest, hvarmed prinsessan de X.
i midten af maj afslutade den långa rad af middagar hon gifvit under vinterns lopp.
Antalet af de inbjudna var icke stort — det uppgick knappast till ett 50-tal — men dräkternas prakt och stiltrohet gaf det hela en egendomlig, intimt artistisk karaktär.
Det var absolut förbjudet att uppträda i vanlig sällskapsdräkt, såvida man icke — något som för ögonblicket är- mycket brukligt i Paris — låtit arrangera sitt hufvud å la chat eller chien hos någon damfrisör på mo- det, hvilken ibland åstadkommer underverk, men som också mästerligt förstår konsten att hålla sig skadelös för siu möda.
Några unga herrar, hvilka i förlitande på sin oumbärlig- het helt enkelt kommit i frack, måste be- kväma sig att vända om och skaffa sig ett lösskägg eller en peruk, om de ville tänka på att bli insläppta, ty den livréklädde Cerberus, som vaktade ingången till prinsessans våning, hade fått order att handla med oblidkelig stränghet, men när de unga oumbärliga ändt- ligen ånyo uppenbarade sig med ett par lösa polisonger eller en mustache, yppade sig en ny svårighet.
Hur skulle de anmälas?
Hvad föreställde de?
Den livréklädde fick icke ropa några namn.
Det ville en äkta parisisk fyn- dighet till att i hast skapa en karaktär af ett hvitpudradt hår och ett skägg, som man händelsevis fått fästadt på sin haka, men efter en snabb blick i spegeln, där skymten af en likhet tyckes ha gifvit honom en idé, svarade en af de unga improviserade med ett allvar, som genast satte honom in i rollen: » Anmäl M. Zola, kandidat till Akademien. » Och nästa ögonblick bugade sig den oom- kullkastlige aspiranten till en af de fyrtio fåtöljerna mycket djupt för aftonens värdinna — den strålande kejsarinan Josephine.
Strå- lande, men icke längre af ungdom, icke heller af den fägring, som på sia tid var känd och omtalad i hela Europa och som en gång tycktes kallad att pryda en kejsartron, utan af robens och juvelernas bländande prakt.
Det är en verkligt kejserlig dräkt — en lyx från Tuileriernas dagar, från den tid då Eu- genie hade en öfvervunnen rival, hvilkens bi- tande esprit och farliga skönhet hon aldrig upphörde att frukta.
Roben är af glänsande elfenbenhvitt silke, broderadt med bin, den kej- serliga maktens tecken, hvilket på den store Napoleous bud efterträdde de kungliga liljor- na, och den hermelinbrämade mantelns pur- purflod täcker släpet.
Prinsessan är koaffe- rad a la sfinx och i håret gnistra dessa ste- nar, som hela Paris känner och hvartill in- gen privat person i Europa torde äga maken.
Men heunes kejserliga majestät är icke festens enda krönta hufvud.
M:me T., hustru till den berömde målaren, är en ståtlig ödesdiger Catharina af Medicis, helt svartklädd, med det stolta hufvudet inramadt i en mössa af sammet, och vid hennes sida glänser, likale- des klädd i svart, hennes kungliga frände, Maria.
Henrik I I I har nöjt sig med att en- dast komma som » hufvud », men detta huf- vud är efterliknadt med så stor artistisk tro- het, att man skulle kunna inbilla sig, att man stod inför ett porträtt och detsamma kunde man säga om M:me Y.
i hennes pom- padourkostym.
Som en vacker lefvande ko- pia af en tafla från empiretiden kommer M: e V.
in i salongen, och den grekiska gu- dinna som gör sitt inträde efter henne, uppbär vecken af sitt draperi så som om hon hade antikens plastik i sina lemmar, i rörelsen af sitt hufvud, af sin handled, sin fot.
Span- joren, hvilken står och talar med en adels- man från Ludvig den femtondes tid, är span- jor från hjässan till fotabjället, och adels- mannen tyckes ha bevarat minnet af de lå- ter, hvilka höra till den dräkt han bar, så- som man bevarar en dyrbar tradition.
En » incroyable » gör på löjligt petit-maitre maner sin kur till en förtjusande venetianska, hvil- ken för ett ögonblibk glömt att se ut som den sannskyldiga parisiska hon är, och M.
Napoleon W.
• — • en sonsons son till en af den store kejsarens bröder — visar genom sitt illusoriska sätt att bära en egyptiers tur- ban, att han studerat rasen på närmare håll, liksom mexikanaren, hvilken väcker beun- dran för sin rikt broderade läderkostym, ovill- korligen förråder, att de gamla astekernas land icke är honom främmande.
En vacker steppernas dotter har haft den lyckliga in- gifvelsen att klä sig i den gammalryska dräk- ten, och en ung judinna bär sina egyptiska anförvanters vackra och pittoreska kostym.
m Medan denna brokiga värld skrattar, pra- tar och säger artigheter, vagga de innerligt drömmande tonerna af Waldteufelds » Seu- tiers fleuris » genom salongen.
Det är taflel- musiken som spelar upp: prinsessan är ser- verad.
Genom de mångfärgade kuporna, hvil- ka stråla likt mystiska själflysande blommor, faller det elektriska ljuset öfver bord, blom- mor och kvinnofägring, öfver den breda spe- gelskifvan, som, höljd af rosor, täcker dukens midt, öfver silfverservisen, hvarpå man för 25 år sedan serverade vid Tuilerierna, och öfver den dyrbara servisen af Sévres porslin, som likaledes tillhört Napoleon den tredje.
Men ingen tänker på den glans, som försvun- nit, man nöjer sig med att beundra hvad ögonblicket bjuder: unga ögon, som tindra, och unga läppar, som le, och plötsligt reser sig en egyptier, som sitter vid prinsessans vänstra sida — icke en förkäldd, utan en äkta, en köpman ifrån Nilstranden — och börjar att hålla ett hyllningstal till skönhe- ten på sitt hemlands underliga, ljudrika, men likväl så enformigt klingande språk.
Man urskiljer ingenting annat än » Allah, Allah », men han är en poet och han säger inspire- rande, .oöfversättliga ting, om man får tro hans landsman, Aboud Noudarra, den lands- förviste bekäuoparen af engelsmännens politik i Egypten, hvilken reser sig upp för att på sin lediga, lättflytande franska tolka hans tal.
i Nilens son har diktat om kvinnorna, om parisiskan, som han beundrar, han har dik- tat om sin saknad att — en främling — snart nödgas lämna så mycken skönhet och så mycken tjusning.
.
.
Om han ändock kun- de hoppas på ett återseende i paradiset.
Det 1894 skulle fröjda bans själ — men hvad är det han säger?
Hade han detta hopp, hjälpte det honom föga, ty Muhammed, som förstår fägringen, skulle taga alla dessa bedårande kvinnor för sig.
Damerna skratta och medan herrarne ap- plådera talaren och hans öfversättare, utbrista de alla, gripna af en och samma tanke: Lycklige Muhammed!
Ur notisboken.
Våra resande furstinnor.
Drottningen har n u a n l ä n d t till H o n n e f a m R h e i n.
Mottagandet v a r storartadt o c h hjärtligt.
B a n g å r d e n o c h m å n g a andra byggnader voro smyckade med blommor och flaggor.
D r o t t n i n g e n k o m m e r att u n d e r s i n v i s t e l s e d ä r s t ä d e s, l i k s o m u n d e r f ö r e g å e n d e år, b e b o Villa Schaafhausen.
K r o n p r i n s e s s a n är, s å v i d t h e n n e s n u b e t y d l i g t s t ä r k t a krafter i c k e u n d e r g å n å g o n f ö r ä n d r i n g, att å t e r f ö r v ä n t a till h u f v u d s t a d e n o c h T u l l g a r n s s l o t t redan i midten af d e n n a månad.
I m å n d a g s af- r e s t e h o n f r å n V e n e d i g till B a d e n - B a d e n.
* Dödsfall.
I f r e d a g s m o r s e afled i sitt g a m l a hem i hufvudstaden förutvarande öfverhofmästa- rinnan h o s framlidna drottning Lovisa grefvinnan Stephanie Hamilton, f ö d d Giesecke, s e d a n 1 8 6 4 e n k a efter g e n e r a l m a j o r e n g r e f v e J.
E s s e n H a m i l t o n, som åren 1 8 4 7 — 6 2 var öfverståthållare i Stock- holm.
D e n b o r t g å n g n a v a r 7 4 år g a m m a l o c h ef- terlämnar närmast sörjande s o n e n James på L y c k a s och dottern, enkegrefvinnan Stephanie v o n Plåten.
D ö d s f a l l e t k o m s å till v i d a o f ö r b e r e d t, att, e h u r u den v ö r d a d e g a m l a s e d a n l ä n g e v a r i t s j u k l i g, h o n d o c k ä n n u i torsdags afton gjorde en kortare pro- menad.
* föreningen för gift kvinnas eganderätt h ö l l f ö r l i d e n f r e d a g å r s m ö t e, h v a r v i d å r s - o c h re- v i s i o n s b e r ä t t e l s e r n a för det g å n g n a året föredro- gos.
Full ansvarsfrihet beviljades styrelsen, hvars l e d a m ö t e r, s o m v o r o i tur att a f g å, o m v a l d e s, li- kasom också revisorerna.
D ä r e f t e r l ä m n a d e d:r Ellen Fries e n l i t e n a x - plockning ur några amerikanska tidningar o c h tidskrifter, s o m blifvit h e n n e tillsända.
Medde- l a n d e n a rörde sig o m k v i n n a n på den a m e r i k a n - s k a a r b e t s m a r k n a d e n o c h n å g r a a f F ö r e n t a sta- t e r n a s l a g b e s t ä m m e l s e r a n g å e n d e k v i n n a n s rätt att ä g a s i n f ö r m ö g e n h e t o c h i n n e h a y r k e n, s å s o m advokat- o c h domaryrkena, m. m.
R e v i s i o n s s e k r e t e r a r e L i n d h a g e n r e f e r e r a d e ett intressant prejudikat r ö r a n d e den internationella r ä t t e n i fråga o m gift k v i n n a s n a t i o n a l i t e t, h v i l - ket v i s a d e, h u r u s o m e n s v e n s k k v i n n a, f ö r e n a d med en norsk sjöman, vid skiljsmessoansökning h e l t e n k e l t s t ä l t s u t o m all l a g.
Häradshöfding K.
S t a a f f e x e m p l i f i e r a d e ur s i n p r a k t i k s o m ad- v o k a t s v å r i g h e t e n f ö r m a k a att v i n n a b o s k i l n å d, och hr H e l l e n L i n d g r e n refererade en af F i n l a n d s k v i n n o f ö r e n i n g utgifven diger b o k o m finska kvin- nans förhållanden.
* Barnmorskornas pensionsfråga har nu a v a n c e r a t s å l å n g t, att e n k.
p r o p o s i t i o n i ä m n e t k a n v ä n t a s till n ä s t a r i k s d a g.
D e t ä r ett g a m - malt ö n s k e m å l h o s vårt lands m e r än 2,500 barn- m o r s k o r, s o m d ä r i g e n o m närmar sig sin lösning.
Betänkligheter mot denna pensionering ha dock uttalats af åtskilliga länsstyrelser, hvilka undra, huruvida b a r n m o r s k o r n a verkligen intaga den s t ä l l n i n g i n o m s a m h ä l l e t, att s t a t e n b ö r a n s e s för- p l i k t a d att t a g a d e r a s p e n s i o n e r i n g o m h a n d.
S t a t s k o n t o r e t a n s e r e m e l l e r t i d att ä f v e n e n an- nan synpunkt b ö r göra siggällande, nämligen den a l l m ä n n a h ä l s o v å r d e n.
D e n n a skall tvifvelsutan i h ö g grad främjas g e n o m en allmän understöds- a n s t a l t f ö r b a r n m o r s k o r, o c h d å e n s å d a n ej k a n f ö r v e r k l i g a s, o m ej s t a t e n d ä r v i d v e r k s a m t i n g r i - per, s å f i n n e r s i g s t a t s k o n t o r e t b ö r a f ö r o r d a d e n ifrågasatta å l d e r d o m s u n d e r s t ö d s a n s t a l t e n, hvari så väl d e a f k o m m u n e r n a a n s t ä l d a s o m d e e n s k i l d t p r a k t i s e r a n d e b a r n m o r s k o r n a s k u l l e ä g a rätt att ingå.
S t a t s k o n t o r e t v i l l e m e l l e r t i d, att ä f v e n b a r n m o r - s k o r n a s j ä l f v a s k o l a b i d r a g a m e d e n fix å r s a f g i f t
IDUN 1894 af 1 0 k r.
D e t t a a f s e r i c k e att m i n s k a k o m m u - n e r n a s utgifter, m e n att å s t a d k o m m a en f ö r e n k - l i n g, s å att a l l a k o m m u n e r k u n n a å l ä g g a s l i k a s k y l d i g h e t o c h afgiften s å l e d e s u t g å efter s a m m a beräkningsgrund inom den ena k o m m u n e n s o m i n o m den andra.
fr Teater och musik.
Kungl.
Operan.
Det l ä n g e b e b å d a d e o c h m e d största intresse m o t s e d d a g ä s t u p p t r ä d a n d e t af hr Johannes Elmblad å vår operascen har under den g å n g n a v e c k a n tagit s i n b ö r j a n.
H r E l m b l a d f ö r e - gås f r a m f ö r allt a f d e t b ä s t a r y k t e s o m e n ut- m ä r k t W a g n e r s å n g a r e, o c h det v a r o c k i » T a n n - h ä u s e r » han förtiden t o r s d a g först u p p t r ä d d e för S t o c k h o l m s p u b l i k e n.
Man f ö r u n d r a d e sig emeller- tid n å g o t ö f v e r d e t v a l h a n g j o r t, d å l a n d t g r e f v e n s parti i d e n n ä m d a o p e r a n h ä r h e m m a a l d r i g a n - setts synnerligen b e t y d a n d e; m e n d e n framgång hr E l m b l a d vann blef p å sätt o c h v i s h ä r i g e n o m så m y c k e t m e r g l ä n s a n d e, d å d e n v i s a d e, hur en u t s ö k t o c h starkt p e r s o n l i g k o n s t k a n h ö j a ä f v e n en j ä m f ö r e l s e v i s m i n d r e u p p g i f t till r a n g o c h in- tresse.
H a n s j ö n g p a r t i e t p å t y s k a, m e n d e n ut- s ö k t a f r a s e r i n g e n tillät e n h v a r att u p p f a t t a m i n s t a ord; bredden i sångföredraget o c h spelets stora stil g å f v o ett b e g r e p p o m h v a d e n W a g n e r e n s e m - b l e kan v a r a, b u r e n a f d e n r ä t t a o c h f ö r s t å e n d e andan.
Efter a n d r a a k t e n s s t o r a s l u t s c e n, s o m utfördes mästerligt, h y l l a d e s d e n utmärkte gästen m e d h ö g l j u d d a b r a v o r o p — en i n g a l u n d a v a n l i g h y l l n i n g från v å r l u g n a t e a t e r p u b l i k.
I m å n d a g s återgaf hr E l m b l a d inför e n fulltalig och entusiasmerad publik Marcel i » Hugenotterna ».
Spelet var äfven här h ö g s t intelligent g e n o m f ö r d t och den väldiga stämman — hvars välljud väl n å g o n g å n g b r i s t e r, m e n h v a r s d r a m a t i s k a ut- t r y c k s f u l l h e t s t å r ö f v e r allt b e r ö m — g j o r d e s i g s ä r d e l e s v ä l g ä l l a n d e.
Bifallet å t e r i g e n s t o r m a n d e!
Det är att h o p p a s, att S t o c k h o l m s p u b l i k e n i ä n n u ett e l l e r a n n a t parti får n j u t a a f h r E l m - blads konst.
Å Djurgårdsteatern h a r s o m m a r s e j o u r e n n u på- b ö r j a t s a f d i r e k t ö r Alb.
Ranfts a n s e d d a s ä l l s k a p, h v i l k e t i fjol d ä r u t e s å v ä l b e f ä s t e s i n a s y m p a t i e r hos våra teatervänner.
Sällskapets sammansätt- n i n g är ä n n u h u f v u d s a k l i g e n d e n s a m m a s o m d å: i d e l u n g a, m e n p r ö f v a d e o c h d u g a n d e krafter.
M e d ett lif o c h e n a b a n d o n, s o m f ö r l ä n a d e d e t k ä n d a s t y c k e t ett a l l d e l e s n y t t i n t r e s s e, g a f s f ö r s t n å g r a a f t n a r G. af Geijerstams lustspel » Andras affärer ».
I m å n d a g s gick för första gången pro- g r a m m e t n:r t v å, Max Halbes s k a k a n d e k ä r l e k s - d r a m a » U n g d o m », i S t o c k h o l m endast e n g å n g förut u p p f ö r d t p å h r H j e r t s t e d t s m a t i n é å D r a m a t i s k a tea- tern i vintras.
Styckets utförande på Djurgårds- s c e n e n v a r i a l l o b e r ö m v ä r d t, p å flere h ä n d e r h ö g s t i n t r e s s a n t.
S ä r s k i l d t v a r h r de Wahls t o l k - n i n g a f H a n s H a r t w i g, d e n u n g e s t u d e n t e n, full a f i n n e r l i g a o c h fina m o m e n t, l i k s o m f r ö k e n Gott- schalk s o m d e n u n g a flickan, h v a r s tragiska ö d e m e d s å d a n intensitet tecknats af författaren, i n l a d e e n v i n n a n d e o m e d e l b a r h e t i sitt s p e l.
H r Han- sons A m a n d u s, d e n s t a c k a r s i d i o t e n, v a r e n g o d studie af realistisk verkan, k a n s k e n å g o t för o n ö - d i g t f ä r g s t a r k.
Hr Eliason g a f m e d p r ä k t i g k a r a k t ä - ristik d e n g a m l e k y r k o h e r d e n.
Minst tilltalade o s s h r Lavens k a p l a n, h v i l k e n v ä l d o c k v a r väl torr o c h predikarmässig äfven för d e n n a personi- fierade l å n g k a t e k e s till e n H e r r a n s t j ä n a r e.
Spänningen lifligt.
i salongen var stor och bifallet Uppvisning ä g d e i f r e d a g s o c h l ö r d a g s r u m m e d e l e v e r n a i f r ö k e n Sigrid Carlheiin-Gyllcnskölds p i a n o - i n s t i t u t.
R e s u l t a t e t af d e n n a v a r ä f v e n d e t t a år godt, o c h u n d e r v i s n i n g e n i detta institut s y n e s allt f o r t f a r a n d e d r i f v a s m e d a l l v a r o c h o m s o r g.
Uppvisningen, s o m försiggick i Vetenskapsakade- m i e n s h ö r s a l, b e v i s t a d e s b å d a d a g a r n e af så m å n g a, som lokalen bekvämligen kunde rymma.
Glömmen ej skollofskoloni Iduns!
175 Ett matt kvidande kom prosten att spritta till och skynda till soffan.
» Hvad nu.
.
.
hvad nu?
Hur är det med dig?
Karl, Karl! » S k i s s för Idun af Emy.
» Jag vet inte.
.
.
jag mår så illa, » stån- ej, aldrig få ni mig att tro på sådant kade gossen likblek och skälfde i hvar led; där! » förklarade moster Beata med en därpå förlorade han sansen.
Gossen låg sedan länge sväfvande mellan resolverad hufvudknyck, hvars åsyftade verkan af ett orubbligt dekret både för hen- lif och död i nervfeber, blef slutligen frisk, nes eget och — förhoppningsvis — äfven för men förrådde, såsom ofta blir följden af andras omdöme i saken yttermera förhöjdes denna sjukdom, en påfallande minnesslöhet, af virkningens energiska hoprullande och lika som i synnerhet på det djupaste oroade hans energiska placerande med en liten duns på moder.
I mån af de återvändande krafterna stärk- salsbordet.
» Det gifves dock, » menade den nybakade tes emellertid hans minnesgodhet, ehuru vis- studenten med djupsinnig gravitet, » åtskilligt serligen det mesta från tiden för hans sjuk- dom alltid stod litet förvirradt och suddigt, mellan himmel och jord, som.
.
.
» » Ah, så nytt! » af bröt hans äldre syster ungefär som orediga drömbilder, för hans hågkomst.
Men detta betydde ju mindre.
med retsam beundran.
Gossen växte upp, tog sin student och fick » Låt nu ' Hvita frun ' vara! » föreslog helt tvärt vår vän, disponenten, i hvars familj vi, enligt sin böjelse gå genom tekniska högsko- både uaga och gamla, voro inbjudna.
» Jag lan.
Jag kan gärna omtala, att ett visst håller just inte heller på den där damen, men ömmare intresse mycket hjälpte till att raska Då han med heder tagit för att göra en fortsättning på min unge väns på hans studier.
tankegång, menar jag, att det gifves åtskilligt sin ingenjörsexamen, skyndade han strålande mellan himmel och jord, som.
.
.
» han höll af lycka hem, och hans förlofning med en upp och såg med ett litet leende bort till ung flicka, en barndomsvän, eklaterades ome- delbart därpå.
studenten.
Gamle prosten, som blifvit allt mera knar- Den blifvande filosofie kandidaten tummade de blifvande mustascherna i besvärad oviss- rig och rent af folkskygg, träffades kort tid het, om han skulle få vatten på sin filosofi- däefter af ett slaganfall, som alldeles förla- made hans talförmåga.
Han öppnade mun- ska tankes kvarn eller ej.
» Som, » fortsatte disponenten, » filosofien ej nen flere gånger och utstötte några oartikule- drömmer om — att den sunda eftertanken rade ljud samt fäktade otåligt med händerna möjligen kan utreda.
— Jag känner till en i luften, under det hans ögon med ett för- fullkomligt sann ' spökhistoria '.
Kanske det tvifladt uttryck sökte makans och sonens.
Slutligen tycktes han antyda, att han ville skulle intressera herrskapet.
.
.
?
» Det var en fråga, det!
Den tilläfventyrs skrifva något, men då man i hast anskaffat befintliga oppositionen stannade öfverröstad penna och papper, föll hans hand afdomnad och hjälplöst tillintetgjord i minoriteten, re- ned och ögonen slöto sig.
Han var död.
Vid bouppteckningen befanns det till all- presenterad enbart af moster Beata.
V i slöto oss hastigt tillsammans i en tätare krets och män förvåning ocb, det må gärna erkännas, mättade medels vår högtidligt förväntnings- till de efterlefvaudes bestörtning, att prostens fulla tystnad luften med en mystisk spän- förmenta förmögenhet i själfva verket icke Alla möjliga ning, som kom själfva minoriteten att känna var mycket större än noll.
gömmor genomletades, på allting vändes upp sig en smula handfallen.
» Jo, » började disponenten, » för åtskilliga och ner och ut och in, men inga dokumenter år sedan lefde en gammal prost, hvad han af vikt ocb värde påträffades, och familjen hette och hvar han fanns, kan j u vara lik- fick kort och godt finna sig i sitt öde att giltigt, alltnog, historien är, som jag sagt, vara fattig.
» Pappa var alltid så förbehållsam, » gruf- sann.
Gubben, som i alla sina dagar varit en vade sig prostinnan, » han borde haft större verklig riksekonom och icke så litet spekula- förtroende för mig eller för dig, sedan du Dt t tiv, ansågs äga en nätt förmögenhet, förmod- blifvit gammal och förståndig karl. » ligen till största delen placerad i goda värde- senare var riktadt till sonen.
» Det förefaller mig bestämdt, » fortfor hon papper.
Emellertid invigde han aldrig någon närmare i sina affärsförhållanden, icke ens med stigande oro, » som inte det här hängde sin hustru, som enligt hans mening näppeli- rätt tillsammans ändå.
.
.
» » Åhjo, » sade ingeniören dröjande och med gen kunde begripa dylikt.
Med åren blef han allt mera torr och sluten, ja, till och bekymrad eftertänksamhet, » visst var pappa med misstänksam.
Härtill bidrog nog myc- besynnerlig, men på något sätt skulle han ket i si i mån ett försök till inbrott i prost- väl ändå ha tillkännagifvit ... » » Karl, » af bröt prostinnan hastigt och fixe- gården, hvilket några landsvägsriddare sökt göra, ehuru, som väl var, attentatet miss- rade sonen med en ängsligt spörjande blick, » minns du, hur ifrigt han slog med armarna, lyckades.
hur han tittade på oss?
Han ville skrifva En afton någon tid efter denna händelse, satt ende sonen Karl, en vid pass tretton års något, K a r l!
Visst var det väl något allde- gosse, i faderns arbetsrum, medan denne syss- les särskildt viktigt! » Ingeniören stirrade en stund ned framför lade med en hop papper och böcker.
Gos- sen, som egentligen väntade på att få » höra sig, men skakade till sist på hufvudet.
Nej, verkligheten låg j u klar framfor dem upp » några ferielexor, följde med sina ögon mekaniskt faderns rörelser, där han i sin och lät sig icke bortresonneras medels giss- bruna nattrock, med pipan mellan tänderna, ningar; hans goda mor var väl som frun- ref i buntarna, letade ut somliga papper och timmer i allmänhet fallen för fantastiska läste in vissa buntar i den eller den lådan.
aningar och utläggningar.
Efter hand började han se allt detta som Deras ekonomiska funderingar voro inga- i en dimma, det skymde för hans ögon och lunda att fatta som uttryck af kallsinnighet han föll i hop i soffhörnet, ännu alltjämt mot den aflidne, hvilken de bittert sörjde för oreflekteradt följande faderns rörelser.
hans egen skull som en god och plikttrogen E x t r a fin Marsala » Spökeri ».
(Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891.
Vid un- d e r s ö k n i n g a f h a n d e l s k e m i s t e n b e f u n n e n, e n l.
i n t y g, fullgod.
G a r a n t e r a s u t m ä r k t.
P r i s kr.
1: 2 5 p r b u t.
F i n n e s endast h o s K. A. Nydahl &amp; C:o Stock R h k i o a l - m o, fsh 3 A S (m l u.
re telefon plan 3
IDUN 176 familjefader, men i den kringskurna belägen- het, hvari mor och son plötsligt blifvit ställ- da, var det omöjligt att afvisa de mest be- kymrade tankar på framtiden.
Ett ganska värdefullt lösörebo fanns vis- serligen, af hvilket det mesta och bästa sål- des på auktion och inbragte något i reda pengar.
Det enda, Karl för sin del behöll, var den gamla uppsättningen i faderns ar- betsrum; från dessa minnen ville hvarken mor eller son skilja sig.
Vidare hade prost- innan en liten lifränta, som på Guds makt väl skulle förslå till hyra i Stockholm.
T y det vore nog bäst att flytta, då sonen i alla fall sökte sin verksamhet där.
H o n kunde t. ex. hålla inackordering, och Karl skulle nog snart arbeta sig fram till en plats som ritlärare, verkmästare eller något sådant.
Åh, det skulle nog, när allt kom omkring, gå ihop!
Men A n n a.
.
.
?
Det var fästmön, vacker, snäll och duglig, men fattig som en skåpråtta.
Anna, ja.
.
.
!
Det bekymret flög sin kos på lätta vingar, i och med detsamma hon själf infann sig och flög sin trolofvade i famnen.
» V i äro nu fattiga, Anna, » sade denne sakta och höll henne ett stycke ifrån sig.
» Det vet jag — nå, än sedan d å?
» frå- gade hon enkelt och slog armarne om hans hals.
Han såg länge och rörd in i de trogna ögonen, som direkt ur hjärtat återspeglade bättre löften än högljudda eder och försäk- ringar, tryckte hennes hufvud till sitt eget bottenärliga hjärta, och därmed var deras förbund för andra gången fast besegladt för hela lifvet, så fast, som just känslan af ge- R e d i g e r a s af Sophie Bidrag mottagas med IAnge.
tacksamhet.
Logogryf.
J a g alltid l å g d i g ö m t o m hjärtat, D e t är ej n å g o n h e m l i g h e t.
I b l a n d m i t t tillstånd har d i g smärtat (D e t v a r n o g ofta fallet d e t!)
.
O m någon g å n g du orsak hade A t t fröjda d i g åt m i n v i g ö r, D o c k tanken veck på pannan lade: H u r länge m å n n ' det räcka tör?
H v a r t helst d u v ä n d e r d i g i v ä r l d e n, D u måste fråga m i g till råds, T y r ä k n i n g e n förutan v ä r d e n D u eljes har gjort u p p, g u ' n å s.
D u har o c k skäl till all d e n ifver, H v a r m e d d u tar n o t i s o m m i g, T y är j a g g o d, var viss j a g g i f v e r A l l t lifvets g o d a o c k åt d i g.
A l l t efter s å s o m j a g befinnes, F ö r d i g m a n intresserar sig.
M i n ö d s l i g h e t, j a g tror, d u m i n n e s, N ä r i n g e n tittar ens åt d i g.
— D i n f a c k k u n s k a p är k ä n d: att finna E n h e m l i g h e t i hvarje v r å; Så e ö k D U allt h v a d d u k a n h i n n a, I m i n a g ö m m o r, stora, s m å; Så g e n o m s k i n l i g är d e n slöja, H v a r m e d jag har draperat m i g, A t t du n o g säkert kan d i g n ö j a, O m j a g ej räknar d e m åt d i g.
E t t v a p e n, s o m n o g träffar g r u n d l i g t, F a s t r i d d e r l i g t d e t är ej j u s t; H v a d kallas att det b r u k a r u n d l i g t?
H v a d blir d e n, s o m får sådan d u s t?
E t t v a t t e n d r a g uti I t a l i e n; E n, h v i l k e n s h a l h e t o r d s p r å k blef; O c h h v a d h a n hette, p o j k k a n a l j e n, S o m ofog j ä m t i byn bedref; 1894 mensamma pröfningar och umbäranden knyter bandet mellan tvänne högsinnade själar.
» Men nu få vi nog vänta något, » reflekte- rade Karl med dragningen till en suck, » kan- ske ett par år — hvem vet! » » V i lå så, » medgaf Anna, » men det dröjer nog ingen evighet, förrän du med din stora skicklighet tager dig fram — och så komma mamma och jag tidt och tätt och hälsa på er. » » Ja visst — ja visst, det skall du natur- ligtvis göra! » utbrast han och strålade upp.
Hennes lugna och fasta tillförsikt till hans » stora skicklighet » gladde honom och gjorde så ända in i själen godt, att han kände sitt lefnadsmod liksom på örnvingar till flykt mot höga mål.
De flyttade till hufvudstaden och slogo sig ned i en blygsam våning, » så många trappor upp som möjligt », på öfre Norrmalm, och prostinnan öppnade enligt sin plan middags- inackordering.
Förnämligast teknologer och farmaceuter blefvo hennes matgäster och, på några få undantag när af det hos unge män så gamla vanliga slarfvet i betalning, gick allt så pass bra ihop, att, som prostinnan småleende sade, » hon själf och Karl åtmin- stone hade maten fritt och kanske litet till. » Ingeniören fick snart anställning på en mekanisk verkstad, och ehuru löneförmånerna voro små, tedde sig utsikterna så mycket bättre, som han hos sin chef för hvarje dag vann ökadt förtroende genom sin duglighet och förmåga att intressera arbetarne för de- ras olika uppgifter.
Då Anna efter vid pass ett halfår besökte Stockholm, kunde han till sin egen och hen- nes stora belåtenhet redan omtala en löne- förhöjning och ett löfte om eventuelt inträde U p p r i k t i g v ä n, s o m m y c k e t säger, F a s t i n b u n d e n o c h tyst d e n ä r; H v a d d e n, s o m v ä r l d e n s g o d a äger T i l l r ä c k l i g t, ej b e h ö f v a lär; E t t af d e v i g a, g r y m m a d j n r e n; O c h h v a d e n s k o g e n s han j u ä r;, A f d e n förstenade naturen Små smulor, s o m oss värma plär; E n p u n k t, allt hittills o u p p h u n n e n, S o m v e t e n s k a p e n söker — h v a d?
H v e m, v ä g d, ej blir för lätt b e f u n n e n; H v a d j u s t ej g ö r d e n d a g e n g l a d; E t t l a p p r i i b l a n d v ä x t e r s skara, S o m d o c k s o m h u f v u d s a k sig t e r; H v a d o m en d o l d, förrädisk fara U p p l y s n i n g hafvets k ä m p e g e r; H v a r ö f v e r m a n v ä l ej b ä r v a t t e n; U p p m a n i n g — m e n ej till att g å; E t t m e d e l att få ljus i n a t t e n; Ett utrop man kan höra få; E n b o k h v a r s i n n e h å l l plär v a r a H e l t skarpt o c h g e n o m t r ä n g a n d e; H v a d h v a r j e t y p d ä r kallas — s v a r a!
H v a d katten s t u n d o m låter s e; H v a d o m k r i n g sig plär föra s a m m a n Ett gladt o c h lustigt brödralag.
— O c h n u till a l l m ä n fröjd o c h g a m m a n D u plundrat har m i l t värda jag.
L — a.
Diamantgåta.
i firman, så fort han kunde insätta en viss summa i affären.
Och då, A n n a.
.
.
!
Det förstås, att den där summan då inte i en hast var hopskrapad, men med stor sparsamhet kunde det väl gå om ett par år.
Det tycktes vara en egenhet hos gubben prin- cipalen, att han först skulle sätta honom på ett afgörande kraftprof för att låta honom » förtjäna sporrarne » och tillika se, hur myc- ken personlig energi och karaktär han hade att lita på hos sin blifvande kompanjon.
(Forts.) Redovisning ö f v e r influtna medel till Iduns skollofskoloni.
(Forts.) T r a n s p o r t 2 6 8 kr.
— E d l a o c h A l b e r t 2 5: —; M.
C.
S.
2: —; E.
Å.
, N y k ö p i n g 5: —; C.
&amp; M.
E — d, T a l l ä s e n 1: 5 0; S v e n o c h E l l e n, H ä g g a t o r p 6: 3 0; F l i c k o r n a F a l c k 8: —; W.
&amp; T.
, M ö r s i l 5: —; Charlotte Smith, Trelleborg 1 0: —; H u g o o.
Erik, L u l e å 2: —; Fru S.
M o b e r g, N o r r k ö p i n g 10: —; E.
&amp; A.
, H e m s e 3: —; H a r o l d o.
I v a r, N o r d m a l i n g 2: —; E m m y Evert, S a n d v i k e n 2: —; Tre s m å brö d e r 3: —; M i l a 1: 6 0; fru S o f i H — r 1: —; H.- L.
1 0: —; L i l l a G r e t a, G ö t e b o r g 1: —; D i c k o.
T o b y 1: —; L.
B.
5 0 ö r e; F.
B.
, G l u m s l ö f, S k å n e 9 0 ö r e G u s t a f K — g, S v a l ö f 1: —; T r e s y s k o n 6; —; C.
R.
, K a r l s t a d 5: —.
T r a n s p o r t 3 8 0: 8 0.
(Forts.) InnehåUsförteekning.
Charlotte af Tibell; af L.
S.
(Med porträtt.)
— Kvinnans politiska rösträtt.
— H v a d kostar en pariserfärd?
af — n.
— En sannsaga från kulisserna; af Birger Scliiildström.
— Skol- ungdom och sommarferier; ett ord till hemmen af Maria Ny- ström.
— Spånastuga i prostgården; en ångermanländsk kul- turbild af Laura Fitinghoff.
— E n pariserdiner i maskerad- k o s t y m; för Idun af Jane Gernandt-Claine.
— Ur notisboken.
— • Teater och musik.
— Spöken; skiss för Idun af Emy.
— Redovisning.
— Tidsfördrif.
Korsgåta.
A I I A A B D G C T u I I K L L M L N N O O p R R S S ' I O R R - 11) f u r — l o d: m a n s n a m n.
12) j a — e k — k r a n — r o s: trädgårdsblom- ma.
13) g r å — b e t — d i v a: grufva i S v e r i g e.
1 4) r o p — l e — l o — v i: stad i E n g l a n d.
1 5) d e t — ä r — l ä p p: fruktträd.
16) s m o l — h o r n: j ä r n v ä g s s t a t i o n i Göta- land.
17) ro — de- — hot: mansnamn.
1 8) a x — g n o — u t: maträtt.
19) l o — s m e t — h a l m: h e r r e g o d s i södra Sverige.
20) risp — ras: köksträdgårdsväxt.
21) sik — mari: mansnamn.
22) tak — lås — in; järnvägsstation i Svealand.
2 3) a l u n — s e n a: stad i S c h w e i z.
B e g y n n e l s e b o k s t ä f v e r n a b i l d a ett o r d - O Hildegard.
O m Dosstafverna b r i n g a s i rätt o r d - n i n g får m a n f ö l j a n d e o r d: A f d e t i o bokstäfverna å h v a r d e r a långsidan af k o r s e t, lästa u p p i f r å n o c h nedåt, n a m - net på e n skald s a m t å e n s v e n s k s t a d; dessa s e n a r e lästa nedifrån o c h uppåt.
A f d e b å d a raderna i tvär- korset namnet på en svensk helso- brun samt någonting s o m förekommer v i d gudstjänst.
A f d e fyra raderna, s a m m a n s a t t a af tre bokstäfver: ett p o s - s e s i v t p r o n o m e n, förvaringsrum för säd o c h m j ö l m.
m.
, ett flicknamn samt n å g o t s o m finnes p å hvarje segelbåt.
Lösningar.
Logogryfen: Ealeidoskop; episod, eko, oda- lisk, koka, lie, kolos, sik, lake, ideal, skida, knipa, lipa, sked, Pisa, kopek, kakel, sko, epos, spole, kalops, spik, saldo, spade, pil, polis, skalp, klipsk.
Ctiaraden: Bokstafs Edde.
Ordförvandlingsgåta.
1) Bokstaf, 2) i m p e r a t i v, 3) r y s k landsdel, 4) musikinstrument, 5) pry- d e r r u m m e t, 6) siffra, 7) bokstaf.
Kalla K.
1) 2) 3) 4) 5) 0) 7) 8) 9) 10) run — bo: mansnamn.
stora — käck: köksträdgårdsväxt.
d e — n i t — v e: berg i Sverige.
hes — eter: fruntimmersnamn.
b u r r — g n e d s: stad i T y s k l a n d.
b i — g u d — r e n: stad i S k o t t l a n d.
a l — r a m — b i n: s t o r sångerska.
l o d — r i p a — e n a: stad i T u r k i e t.
b o — r e n — e l g: stad i F r a n k r i k e.
len — ler — te; vild blomma, HULTMANS Cacao &amp; Chocolad rekommenderas maste Gullvifvan.
Sifferlogogryfen: Slup, sula, sal, lup, ölsupa.
fyrkanten: M A S A R L S L A T A G pölsa, söla, plus, T A G E Stafvelsegåtan: Orden äro: 1) Skeninge, 2) murgröna, B) mandolin, 4) Lindblad, 5) Rich- mond, G) Sandhamn, 7) Grönland, 8) päron- trä, 9) Orenburg, 10) Victoria, 11) Hannibal, 12) Valkyria, 13) Gambetta, 14) fakultet, 15) Novgorod — » Sund man är rik man ».
s o m den bästa och vitsordas p å det var- af professorerna h r r J o h.
Lang, Seved Ribbing, Nils
