# ID: svediakorp-per969
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 24,830
# sentences: 621
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 20 (335) Fredagen den 18 maj 1894.
Prenumerationspris pr år: ldun ensam kr.
I d u n s M o d e t i d n i n g jämte k o - lorerade planscher &gt; I d u n s M o d e t, utan k o l.
p l.
... » 5: — 4: 50 3: — Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
P r e n u m e r a t i o n s k e r &amp; a l l a post- a n s t a l t e r i riket.
Bedaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: Kerstin E n särdeles v a c k e r lifsgärning har den kvinna ut- fört, hvars n a m n läses här of van.
Un- der en tid af nära fyrtio år har h o n äg- nat sina krafter åt den första barnaundervis- ningen, o c h ännu i dag, då h o n fyller sjut- tio år, står h o n kvar på sin post — utan tvifvel vårt lands till lefnadsåren äldsta i offentlig tjänst anställ- da lärarinna.
Lärarinnan vid Mal- mö småskolor, f r ö k e n K e r s t i n Eisfeldt, är f ö d d i H ö r b y försam- ling af M a l m ö h u s län den 18 maj 1824.
Sin skolbildning erhöll h o n i en vanlig folkskola.
R e d a n under sin tidi- ga u n g d o m kände h o n sig dragen till lärarin- nekallet, men furst vid ungefär trettio års ål- der bl ef hon i tillfälle att följa sin böjelse.
H o n k o m n ä m l i g e n då, och det rent tillfäl- ligtvis, att biträda vid undervisningen i en folkskola på landsbyg- den, ej långt från Mal- mö, o c h var därmed inne på den bana, där hon skulle finna sin plats i lifvet.
± %.r 1857 inflyttade h o n till Mal- J. Nordling.
Tryckeri Aktiebolag.
7:de Utgifningstid: hvarje Iduns helgfri fredag.
Lösnummerspris 15 ö r e (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) årg.
A iliioiispris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p l a t s e r » 25 ö r e för h v a r j o p a b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Eisfeldt.
mö o c h upprättade där en privatskola f ö r ny- börjare.
E n l i g t folk- skolestadgans före- skrift få dylika skolor upprättas endast af dem, s o m befinnas äga, u t o m andra kvalifikn- tioner, d e n skicklighet, som f ö r undervisnin- gens m e d d e l a n d e er- fordras.
Något betyg öfver kunskaper eller aflagda examina hade fröken Eisfeldt icke att framlägga, när h o n hos stadens skolråd a n m ä l d e sin afsikt att upprätta enskild skola.
P a s t o r i församlingen anställde emellertid ett litet undervisningsprof med henne, h v a r v i d den vänlige m a n n e n själf föreétällde lär- j u n g e o c h lät h e n n e f ö r h ö r a sig i stafning, innanläsning o c h ka- tekes.
H o n befanns äga nödiga insikter och tillräcklig färdig- het i undervisnings- konsten o c h erhöll på g r u n d däraf skolrådets tillstånd att ö p p n a pri- vatskola.
N ä m n d a exa- men är den e n d a h o n aflagt.
Det var privatsko- lornas g y l l e n e ålder den tiden.
I början af 18 (') () - talet funnos i M a l m ö icke mindre än
IDUN 154 1894 Familjen hvilar på kärleken, och samfundet hvilar på familjen.
Kärleken är alltså det första uti allt.
Michelet.
; 54 dylika skolor m e d o m k r i n g 700 lärjun- gar eller ungefär 25 p r o c e n t af stadens skolpliktiga barn.
(Till j ä m f ö r e l s e m å näm- nas, att i samma stad f ö r närvarande en- dast o m k r i n g 8,5 p r o c e n t af de skolplik- t i g a barnen besöka enskilda skolor.)
Folk- skolan var ännu b å d e till n a m n e t o c h i verkligheten en fattigskola, s o m bevista- des endast af de i e k o n o m i s k t afseende vanlottades barn, — föräldrar i någor- lunda g o d a o m s t ä n d i g h e t e r satte sina barn i enskilda skolor.
M å n g a af dessa v o r o säkerligen mer än lofiigt underhal- t i g a o c h betydligt sämre än f o l k s k o l a n, hvilken d o c k, s o m n ä m n d t är, ännu sak- nade m e d b o r g e r l i g t f ö r t r o e n d e.
Barnantalet i stadens allmänna s k o l o r började det oaktadt växa, så att skolrå- det måste gå i författning o m upprättan- det af en ny folkskola.
Utvärdshuset M o n - B i j o u å södra förstaden inköptes o c h inreddes f ö r ändamålet.
Läraren i den n y a skolan yrkade på anställandet af en biträdande iärarinna, s o m skulle under- visa nybörjarne, så att han o d e l a d t k u n d e ägna sig åt de mera f ö r s i g k o m n a barnen.
Å t fröken Eisfeldt, hvars privatskola b a d e g o d t anseende h o s skolråd o c h föräldrar, erbjöds denna befattning.
L ö n e n var visserligen o b e t y d l i g, endast 200 rdr rmt o m året j ä m t e bostad, m e n h o n a n t o g d o c k platsen, hufvudsakligen därför att h o n g e n o m anställning v i d allmän skola vunne en mera o b e r o e n d e o c h f ö r fram- tiden mera b e t r y g g a n d e ställning än så- som privatlärarinna.
D e n n y a folksko- lan ö p p n a d e s år 1862, o c h samma år be- g y n t e fröken Eisfeldt där sin verksamhet såsom biträdande eller, s o m det nu heter, småskolelärarinna, en befattning, som h o n ännu innehar.
D e första årens tjänstgöring i d e n n y a skolan var, på g r u n d af de omständig- heter under hvilka arbetet måste bedrif- vas, särdeles besvärlig o c h betungande.
E n s a m lärarinna vid den f ö r b e r e d a n d e afdelningen hade h o n att undervisa en skara af 6 0 — 7 0, ja, s t u n d o m ä n d a till 9 0 barn.
A r b e t e t p å g i c k sex timmar o m dagen, o c h kursen skulle vara afslutad på ett hälft år.
U n d e r denna tid skulle barnen inhämta de första g r u n d e r n a af innanläsning, räkning o c h skrifning.
D e t var ett oaflåtligt arbete m e d att » stafva o c h l ä g g a s a m m a n », att skrifva » grund- f o r m e r » o c h bokstäfver samt innöta mul- tiplikationstabellen.
O c h när halfåret var slut o c h barnen n å g o r l u n d a obehin- dradt k u n d e läsa innantill i katekes o c h psalmbok, uppflyttades de till d e n egent- liga folkskolan, en n y uppsättning af lär- j u n g a r stod r e d o att intaga de afgångnas platser, o c h så gällde det att b e g y n n a på nytt igen.
D e t var ett arbete, s o m i h ö g g r a d lade beslag på både k r o p p e n s o c h själens krafter, icke minst därför, att det i de flesta stycken måste bedrifvas mekaniskt.
M e d tiden ändrades d o c k förhållandena till det bättre.
Barnantalet växte, flere lärarinnor anställdes, klasserna reducera- des b e t y d l i g t till storleken, n y a m e t o d e r k o m m o till användning, o c h kursen i småskolan blef slutligen tvåårig.
D e t blef n u m ö j l i g t att bedrifva undervisningen mindre f o r c e r a d t o c h m e r a l ä g g a an på barnens förståndsutveckling.
— Småskole- personalens l ö n har under f r ö k e n Eis- feldts tjänstetid nära fyrdubblats.
Så har u n d e r ständigt arbete det ena året förflutit efter det andra, barnaskara p å barrnaskara har fyllt hennes bänkar, uppflyttats till f o l k s k o l a n o c h u t g å t t i lifvet.
O c h under tiden har h o n fått vara m e d o c h se M a l m ö f o l k s k o l o r ut- vecklas p å ett sätt, hvartill få offentliga inrättningar k u n n a uppvisa ett m o t s t y c k e.
H o n har blifvit g a m m a l i skolans tjänst o c h kan vara i b e h o f af hvila.
Efter trettiotvå års tjänstgöring v i d M a l m ö småskolor af går f r ö k e n Eisfeldt från sin befattning v i d innevarande vår- termins slut o c h erhåller en mindre pension.
* * * j Såsom lärarinna har fröken Eisfeldt visat sig vara i besittning af de egenska- per, s o m tillhöra en g o d u n g d o m e n s hand- ledarinna.
Sitt kall har h o n alltid utöf- vat m e d sorgfällighet o c h stort allvar.
H o n äger g o d blick f ö r detaljer — sådana spela i n o m skolans värld en ganska vä- sentlig roll — m e n tillika allt f ö r stor in- sikt i skolarbetets mål f ö r att hemfalla åt pedanteri.
S e g o c h uthållig, har h o n icke släppt sina lärjungar, förrän h o n fått dem dit h o n velat, på samma g å n g h o n förstått att m e d t å l a m o d af vakta deras framsteg o c h m e d m i l d h e t behandla de svagt utrustade.
H o n har visat sig ä g a stor f ö r m å g a att l u g n a det o r o l i g a barnasinnet o c h d ä m p a u t b r o t t e n af osty- righet o c h själf svald.
A l d r i g har h o n klemat m e d sina skolbarn, m e n hyst del- tagande f ö r d e m i deras små sorg-er o c h b e k y m m e r o c h städse varit b e r e d d att hjälpa dem, när de p å ett eller annat sätt råkat illa ut.
M e d stor uppmärk- samhet har h o n följt d e m u n d e r hela deras skoltid — o c h äfven sedan de ut- trädt i lifvet.
O c k s å har h o n i h ö g grad tillvunnit sig deras tillgifvenhet o c h fått m o t t a g a m å n g a bevis på f ö r t r o e n d e o c h tacksamhet från föräldrarnes sida.
U n d e r de senare åren har det h ä n d t m e r än en gång, att föräldrar begärt få sina barn intagna i hennes klass, e m e d a n de själfva en g å n g såsom barn erhållit sin första undervisning af henne.
I de fortbildningskurser, s o m tid efter annan varit a n o r d n a d e f ö r lärarepersona- len v i d stadens folkskolor, har fröken Eisfeldt städse varit en flitig deltagare.
Också har h o n i m e t o d i s k t afseende g o d t följt m e d sin tid o c h m e d ifver tagit k ä n n e d o m o m förbättringar i undervis- ningskonsten, äfven u n d e r de senaste åren.
D å stadens lärarinnor f ö r ett par år se- dan g e n o m g i n g o en kurs i den Lundin- ska s l ö j d m e t o d e n, var den åldriga fröken Eisfeldt d e n icke minst intresserade att sätta sig in i den n y a m e t o d e n.
A t t ett så långvarigt arbete i skolan icke varit utan återverkan p å henne själf, är helt naturligt.
H ä l s a n har d o c k särde- les bra stått henne bi, o c h syn- o c h hör- selförmågan är ännu oförminskad.
I um- g ä n g e t har h o n ibland utmärkt sig f ö r en viss kärfhet o c h torr humor, o c h hen- nes anmärkningar sakna stundom icke sin udd, m e n f ö r det mesta träffar h o n spiken på hufvudet.
Hennes, åskådning af lifvet o c h världen har alltid varit djupt allvarlig o c h präglad af varm guds- fruktan.
Å r o c h erfarenhet hafva skärpt hennes blick f ö r det u p p v ä x a n d e släktets m å n g a fel o c h brister, m e n h o n misströ- star d o c k icke, s o m så mången annan åldring, o m d e n nutida u n g d o m e n, äfven o m h o n anser den vara i b e h o f af sträng tukt o c h kärleksfull vård från föräldrars o c h lärares sida.
P å sin anspråkslösa plats i lifvet har fröken Eisfeldt g e n o m troheten o c h ut- hålligheten i sitt kall blifvit ett värdigt f ö r e d ö m e f ö r alla, som arbeta i under- visningens o c h folkuppfostrans tjänst, o c h g e n o m en g a g n e l i g o c h välsignelsebrin- g a n d e verksamhet g j o r t sig väl förtjänt af sitt samhälles varma tacksamhet.
M å t t e h o n länge få njuta af sina snart inträ- d a n d e ferier o c h i l u g n få hvila ut efter sin långa arbetsdag.
M.
S l &lt; o l l o f s l {o l o n i e n.
Jf u på landet så gladt höras fåglarne locka, och af stadsbarn dit kommer från skolan en tropp.
Nu det gäller att se, hvem som först hin- ner plocka vid grönskande kidlen små sippornas knopp.
Så de små nu i frihet som fjärilar svinga, utur synhåll snart ifrån stadens tull, och hvad silfverstämmor, hvad jubel där klinga, och hur fladdra för vinden där lockar af g ull.
» Ack, se hafvet, se hafvet! » nu plötsligt det skallar, vid en skär går clsvik, så glimmande klar.
» Se ett segel, ett segel!
Hur skummet det svallar, och se månen, hur skimrande vingar han har! » Och allt längre på dagen det lider och lider, och sitt mål emigranterna hinna till sist.
» Ack, på landet man är då, på landet om- sider, likt fågeln som kvittrar på grön liten kvist. » » Här här man känner är lif, här sig pigg är lust, som i vattnet en löja, här blir göra, minsann!
IDUN 1894 155 Här man bitti " med solen sin åker skall plöja och skynda till ärorna raskt alle man. » ligt » att äga en klädning från Paris!
Men denna » stil » skall blifva eder dyrare, än ni anat, tack vare svenska tulltaxan i främsta rummet.
För att väl skydda klädningen in- Så de små under jubel på grönskande val- packas densamma i magasinet i en bastant träask, för hvilken ni särskildt debiteras.
När len ibland buskar oe / i tufvor nu tumla så fritt.
så eder efterlängtade pariserklädning anländer Långt från grändernas kvalm vid bölje- till Sverige, skall den naturligtvis förtullas, men om ni tror, att tulltjänstemannen nöjer svallen hvarje tyngande boja de känna sig kvitt.
sig med att blott uppväga klädningen, miss- tager ni eder storligen.
Tulltaxan säger obe- vekligt: Askar, papper och dylikt omslag Om en regnskur kommer, hur klara dess ingår i varans vikt.
droppar, Då eder klädning är försedd med en enkel hur härligt det susar i asparnas lo / t, snörbesättning, beräknas tullen efter kronor hur löfven där gnistra, hur blommornas 3:50 pr kg., och då klädningen med ask vä- knoppar ifrån dälder och ängder där sprida sin doft.
ger, låt oss säga 3 kg., ökas priset på den billiga pariserklädningen endast i tull med kronor 10: 50, något hvarpå ni vid rekvisi- Så de små nu på landet som fjärilar svinga tionen knappast reflekterat eller tagit med i under jublande fröjd i den vårliga vind.
beräkningen, förutom öfriga omkostnader så- Så en kärlekens skärf kan välsignelse som emballage och frakt.
bringa Skulle så hända, hvilket mycket ofta inträf- och få rosor att knoppas på blek liten kind.
far, att tyget ej motsvarar edra förväntningar, Lotten von Krsemer.
att klädningen ej passar o. s. v., då har ni, det måste ni medgifva, gjort en ganska då- lig affär.
För ett tragikomiskt äfventyr var en af mina vänner utsatt.
Hon rekvirerade från Paris bland annat en hvit plym till 5 francs utan tanke på, att det existerade ett svenskt tullväsende, men härom fick hon snart en för- De minsta bidrag mottagas tacksamt.
Vid färande visshet.
Plymen var, för att väl försändelsen bör tydligt angifvas, att densamma skyddas, inpackad i en liten träask, som jämte är af sedd för » Iduns skollofskoloni ».
Alla in- plymen vid tullbehandlingstillfället befanns flytande medel redovisas i Idun.
väga 420 gram.
Då nu plymer, arbetade, kosta i tull 30 kr.
per kg., måste hon för sin lilla plym betala svenska tullverket kro- nor Glömmen ej / duns skollofskoloni!
12: 60.
En annan vän rekvirerade en ytterst enkel trädgårdshatt, monterad med en musslinsremsa samt ett par tuppfjädrar, hvilken i tull kosta- enna rubrik synes ej vidare inbjudande, de kronor 4, oaktadt den i inköp endast be- skola ni måhända genast anmärka, men tingat ett pris af 3 francs.
Tulltaxan före- jag ber eder emellertid med tålamod ge- skrifver nämligen: Fruntimmershattar monte- nomögna dessa rader, och jag hoppas, att rade, d. v. s. de, som äro prydda med ply- Ei skola finna ett och annat, som både äger mer, blommor eller spetsar, kosta i tull 4 nyhetens behag och kan vara till nytta för kronor per stycke.
framtiden.
Att en del skodon, de nämligen, som bestå Först vill jag omtala, att mitt uppträdande helt eller delvis af färgadt, pressadt eller i Iduns spalter närmast af en fråga lackeradt skinn, mindre lämpa sig för inköp på afdelningen för frågor och svar, där » den från utlandet, torde lätt inses däraf, att de lilla prenumeranten » önskar veta adressen till draga eu tull af 6 kronor per kg., hvilket Au bon marché i Paris samt om det ställer gör i medeltal 3 kronor per par, hvaraf ock- sig billigare att taga sina toiletter därifrån nu, så följden blifvit, att partiimport af dylika numera lärer alldeles upphört.
» när tullen är så hög ».
Många andra exempel skulle jag kunna Jag skall genast besvara frågans senare del sålunda: I regeln blir varan, köpt direkte framdraga, påvisande hur oklokt det är för från Paris, dyrare då hon kommer eder till den enskilda, obevandrad som hon är i tull- hända, än om ni utvalt densamma i närmaste taxans mysterier, att göra sina inköp direkt butik i Sverige, och mycket ofta blir varan från utlandet, men fruktan att allt för myc- också underhaltig.
Jag har dels själf för ket trötta mina läsarinnor nödgar mig att flere år sedan (numera har jag bättre förstånd) stanna vid det sagda.
gjort diverse inköp från magasinen i Paris, Till slut kan jag ej underlåta att påpeka dels genom mina vänner delgifvits deras er- ännu en sak.
Låt eder patriotism härvidlag farenheter, och det är med en del af dessa också en smula råda och tänk äfven på våra som jag vill låta eder få en inblick i tull- egna, redbart sträfvande köpmän, som må- taxan och med detsamma styrka mitt ofvan hända icke kunna erbjuda samma priser som gifna omdöme.
de stora magasinen i världsstäderna genom Ni genomögnar en af de för hvarje saison kringsända kataloger, ofta å förlegade artik- utgående journalerna från » Printemps », » A u lar, men bestämdt sälja billigare än hvad bon marché » och hvad de allt heta, och ni den från utlandet införskrifna varan vid fram- finner däri för en del artiklar rätt billiga pri- komsten, då tull, frakt och andra omkostna- der tillkommit, kostar eder, hvarjämte ni har ser samt en lockande utstyrsel.
En enkel, men väl monterad ylleklädning den viktiga fördelen att med egna ögon kun- af till utseendet godt tyg till 40 francs sy- na bedöma och utvälja hvad ni önskar.
Också en liten prenumerant.
nes ej vara något opris, och ni skyndar att rekvirera en dylik utan tanke på att diverse omkostnader tillkomma.
Tänk ock så » sti- | Litet tull-kunnighet för vara damer.
föranlede3 * $ * — ^ewy- — J V E o d e f e s i Från Champs-Elysées Salongens öppnande.
En pariserbild för I d u n af Jane Gernandt-Claine.
llt h v a d v ä r l d s s t a d e n h a r b e m ä r k t e l l e r r y k t - b a r t i n o m s i n a a r t i s t i s k a o c h l i t t e r ä r a kret- s a r, allt h v a d d e n ä g e r a f i n t r e s s e r a d o c h n y h e t s h u n g r a n d e p u b l i k a n s å g d e t s o m en h e d e r s - s a k att i c k e f ö r s u m m a f e r n i s s n i n g s d a g e n.
Men de glänsande skaror, s o m fyllde Industripalatsets s a l o n g e r i en l e f v a n d c s t r ö m, hvars böljesorl o u p p - hörligt steg o c h s j ö n k i den sal, där den hvita m a r m o r v ä r l d e n tiger i en e v i g tystnad, o c h h v a r s ständigt skiftande spel o c h färger tycktes g ä c k a taflornas oföränderliga dagrar, h a d e icke k o m m i t f ö r att s e p å m å l n i n g e l l e r s k u l p t u r.
O m m a n o c k s å lät b l i c k e n g l i d a ö f v e r v ä g g a r n a och hvila vid statyernas orörlighet, var det icke k o n s t e n m a n t a l a d e o m e l l e r t ä n k t e p å, i c k e ar- tisterna, s o m u p p t o g o hufvudintresset.
Det var k v i n n a n, d e t v a r t o a l e t t e n, ty d e t ä r h ä r, i d e s s a s a l o n g e r, s o m m o d e r n a kreeras, det är h ä r d e n y a f ä r g e r n a f ö r f ö r s t a g å n g e n g ö r a sitt o e m o t s t å n d - liga a n l o p p e m o t det, s o m var m o d e r n t i går, o c h som s n i t t e t f ö r i m o r g o n fäller sitt f ö r s t a a f g ö - r a n d e o r d.
D e t k o m m a n d e låter a n a sin h e m l i g - h e t; allt h v a d d e m o d e t s s f i n x e r, efter h v i l k a s idéer kvimiovärlden lydigt dansar, skådat i djupet af s i n s k r ä d d a r e i n t u i t i o n, t r ä d e r h ä r t r i u m f e r a n d e i d a g e n, m e n i e n s å d a n m å n g f a l d, e n s å d a n ri- k e d o m, att m a n o u p p h ö r l i g t f r å g a r s i g, v i d h v i l - ken t o a l e t t u p p e n b a r e l s e d e t n u är m a n k o m m e r att s v ä r a.
A l l t f a n n s d ä r, ä n d a till d e n u p p u f f a d e b a k v å - den af en tunik, m e n d e n n a b a k v å d u p p t r ä d d e i f ö r e n i n g m e d ett lif, k v i l k e t a l d r i g k o m m e r att er- öfra E u r o p a, ty det b e s t o d e n d a s t af r y g g, det h a d e g l ö m t att o c k s å v a r a f r a m s t y c k e.
I detta senares ställe fanns endast tyll o c h u n d e r tyllen i c k e ett s p å r till k o r s e t t, i c k e e n s ett s p å r till det plagg, s o m u n d e r m i n d r e v å g a d e förhållan- den utgör den primitivaste beståndsdelen af en toalett.
A n n a r s t y c k e s snörlifvet vara o c h förbli kvinnodräktens enda nödvändiga.
Vore h o n än a l d r i g s å r a k, ä n a l d r i g s å s m ä r t, ä n a l d r i g så ung, k a n parisiskan icke t ä n k a sig existera utan s i n k o r s e t t, h v i l k e t n a t u r l i g t v i s i c k e h i n d r a r, att det d o c k finns k v i n n o r, så s ä k r a p å sin s k ö n h e t, s å stolta öfver d e fasta o c h elastiska linierna af s i n g e s t a l t, alt d e a l d r i g s k u l l e v ä r d i g a s b ä r a ett snörlif.
G a m m a l e l l e r u n g, a l l t f ö r t j o c k e l l e r allt- f ö r m a g e r, h a r p a r i s i s k a n ett s ä t t att r ö r a s i g i n n e i k o r s e t l e n, att s y n a s l e d i g, u t a n att v a r a d e t, s o m i c k e k a n a n n a t ä n f ö r v å n a.
M a n k a n få s e m i d - j o r, s å s m a l a, att d e t s k ä r i e n, o c h m a n k a n tänka h v a d m a n vill öfver k v i n n o r n a s e v i g a, o b o t - liga dumhet, öfver könets ö d e s d i g r a o c h blinda o f ö r m å g a att t a g a s k ä l, m e n n ä r m a n b e t r a k t a r e n k v i n n a, h v i l k e n m e d ett lif, så h o p s n ö r d t, att m a n skulle k u n n a gripa o m det m e d b å d a hän- d e r n a, l i k v ä l finner u t v ä g att v r i d a o c h v ä n d a s i g, s o m o m i n g e n t i n g i v ä r l d e n tryckte eller p l å g a d e henne, kan m a n icke neka d e n n a underligt afviga v a r e l s e, full a f f ö r m å g a m i d t i o f ö r m å g a n, full a f o m ö j l i g m ö j l i g h e t, a f allt s o m ä r o h å l l b a r t o c h il- l o g i k, ett s l a g s b e u n d r a n.
O m m i d j o r n a b l i allt s m ä r t a r e, b l i ä r m a r n a allt m e r a o n a t u r l i g t s t o r a, s å s t o r a, att r e a k t i o n e n m å s t e v a r a n ä r a, f a s t m a n ä n n u h a r s v å r t att spåra den.
O p p o s i t i o n e n m o t d e släta, o d r a p e r a - d e k j o l a r n a s a l l t f ö r l å n g a h e r r a v ä l d e är d ä r e m o t m y c k e t m ä r k b a r, u t a n att e g e n t l i g e n v i n n a n å g o n särdeles vidsträckt tillslutning.
M a n ser ofta kjo- lar i t v ä n n e färger, h v a r a f d e n öfre är upp- d r a g e n i e n s i d a n f ö r att l å t a d e n u n d r e s k y m t a f r a m, o c h d e t t y c k e s s o m o m d e l å n g a, fula s k ö r t - lifven återigen skulle k o m m a på m o d e t.
H v a d h a t t e n b e t r ä f f a r, s e r d e t ut s o m o m h v a r j e form e n k o m v o r e uppfunnen för det hufvud, s o m bär den.
D e stora, runda, svarta hattarne m e d s i t t v a j a n d e p l y m g a r n i t y r ä r o u t s ö k t a till d e n u så m o d e r n a smårutjga, svart o c h hvita dräkterna, hvaraf m a n såg en förtjusande m o d e l l på salon- gen.
D e t v a r h e l t e n k e l t e n slät k j o l m e d ett skärp af hvit m o a r é, s o m k n ö t s i vänstra s i d a n, o c h h v a r s l å n g a ä n d a r f ö l l o n e d till k j o l k a n t e n.
Lifvet p r y d d e s af stora, h v i t a m o a r é u p p s l a g o c h f r a m s t y c k e t f ö r s v a n n u n d e r en j a b o t af tyll o c h spetsar.
Till de g a n s k a allmänt f ö r e k o m m a n d e dräkterna a f b r u n t s i d e n, d ä r lifvet g ä r n a g a r n e - r a s m e d e n h v i t s p e t s, h v a r s u d d a r r ä c k a n e d till m i d j a n, ta s i g d e s m å b l å k l i n t s k r a n s a r n a till k a - p o t t e r a l l d e l e s f ö r t j u s a n d e ut.
B l å k l i n t e n är b l o m - m a n p å m o d e t — d e n b ä r e s till h v a r j e f ä r g, ty
I D U 156 m o d e t för dagen är en b l a n d n i n g af de mest v å gade nyanser.
Aldrig har m a n varit djärfvare o c h aldrig har det h e l a v e r k a t m e r a b e h ä r s k a d t, aldrig h a r m a n p å så v i d u n d e r l i g a v ä g a r å s t a d k o m m i t ett intryck af h a r m o n i.
M a n s ä t t e r g r ö n t till v i o l e t t och b l å t t till e l d r ö d t o c h f i n n e r m e d f ö r v å n i n g, att d e t ä r v a c k e r t; m a n h a r till o c h m e d u t a n a l l a h ä n s y n till t r a d i t i o n e n b ö r j a t p r y d a d e k u - lörta dräkterna m e d krusflor, o c h det kan i c k e n e k a s, att d e t s t u n d o m tar s i g m y c k e t p i k a n t ut.
Men m a n g e r i c k e fart åt ett n y t t m o d, d ä r i g e - nom att m a n b ä r d e n s i s t a s k a p e l s e n a f e n s ö m - m e r s k a m e d rykte, m a n m å s t e v å r a något, ä g a ett n a m n — h v i l k e t, d ä r o m ä r k n a p p a s t f r å g a, ty j d a m e n af v ä r l d d e l a r b a n b r y t e r s k a n s ä r a m e d ak- trisen, m e d kokötten, m e d d a n s ö s e n o c h i b l a n d äfven m e d modellerna.
D e s s a seruire ä r o i c k e s v å r a att u r s k i l j a, d ä r d e v a n d r a v i d e n e l l e r a n - nan ung konstnärs arm o c h leende dröja framför taflan, s o m å t e r g e r d e r a s d r a g.
D e h a en artis- tiskt s k o l a d blick för det o r i g i n e l l a o c h karaktä- r i s t i s k a i sitt y t t r e; m å n g a b l a n d d e m f ö r s t å att med e n p o e t i s k d e t a l j i t o a l e t t e n, e n b l o m m a, ett i n g e n t i n g, u n d e r s t r y k a h v a d d e ä g a a f i n t i m t, per- s o n l i g t i sin fägring, o c h säkert h a d e i allmän- h e t e n s ä k r a r e k u l t i v e r a d s m a k i s ä t t e t att k l ä d a sig äu d e k v i n n l i g a artisterna af m e j s e l n eller paletten, hvilka långtifrån alltid f ö r r å d a sig s o m k o n s t n ä r i n n o r i sin loalett.
: Det är i n o m aktris- o c h d a n s ö s v ä r l d e n, s o m d e v a c k r a s t e o c h f r a m f ö r allt m e s t s l å e n d e t o a l e t t e r na böra sökas.
S a r a h B e r n h a r d, s o m f ö r ett ögonblick besökte expositionen, hade en utsökt klädning, i violett o c h lila, o c h operabalettens stjärna, den förtjusande unga m d l e Y., s o m, när hon d a n s a r i stora v ä r l d e n, f ö r d u n k l a r alla g e n o m den u n g d o m l i g a glansen af sin skönhet o c h den o s a n n o l i k a dyrbarheten af sina diamanter, visade sig i en b e u n d r a n s v ä r d, helsvart dräkt, s o m gaf ett e g e n d o m l i g t, a l l v a r s a m t b e h a g åt h e n n e s strå- l a n d e a d e r t o n år.
E n a n n a n a f b a l e t t e n s stjär- nor r e v o l u t i o n e r a d e alla b e g r e p p m a n hittills gjort sig orn e n hatt.
K l ä d d i en s k i m r a n d e toalett af g u l t s i d e n, b a r h o n i sitt l ö s t u p p s a t t a b r u n a h å r e n t i n g e s t, s o m sSg u t s o m e n b ä g a r e a f g u l d, o c h o m den än var m e r a pikant än vacker, l y c k a d e s d e n d r a g a a l l a s b l i c k a r till s i g.
Det är likväl d a m e r n a af värld m a n har m e s t n ö j e a f att s t u d e r a i d e r a s d i s k r e t a o c h s å n o g a afvägda elegans, o c h bland dessa senare tog kan- ske den sköna, unga irländskan, miss Maude G o n - ne, p r i s e t.
Hufvudet h ö g r e ä n allt folket, u p p b a r d e n g r ö n a ö n s J e a n n e d ' A r c, s o m t a g i t till sitt lifs u p p g i f t att g ö r a sitt l a n d s o l y c k o r k ä n d a f ö r F r a n k r i k e, o c h h v a r s f ö r e l ä s n i n g a r h ö r a till v ä r l d s - stadens m e s t besökta, en mjuk blå dräkt, hvilken ytterligare f ö r h ö j d e tjusningen af det h u l d a, b l e k a ansiktet med de glansfulla, irländska ögonen, hvilkas blick, när den gled öfver de trängselfyllda salarne, verkade s o m en s o r g s e n f o l k v i s e t o n m i d t i d e n y r a o c h hvirflande m e l o d i e n af en v a l s.
Där bortom.
t T au var en liten knubbig pilt med säkra ben och ett modigt hjärta, och han ha- de satt sig i sinnet att gå till världens slut, den långa, långa landsvägen upp till toppen af den branta backen, ty där var målet, där bortom fanns det intet mer.
Det var varmt och dammigt, han hade nära en half fjär- dingsväg att gå, och han var bara fyra år.
Men han hade lyckats smyga sig bort frän gården, och nu skulle han upp på backens topp, till världens ända, där han långsamt rullade fram som ett litet mörkt klot i det ljusa vägdammet.
Men då han nådde upp till backens krön, såg han en vid dal under sina fötter och en ny ännu längre väg, som slutade borta vid en mörk skog; dalade han sig ned och grät öfver att världen var så stor, hau själf så liten och hans små tjoc- ka ben så hjälplöst trötta.
Och det var hans första märkliga lifserfa- renhet.
Men när den lille pilten vuxit upp till yngling, tog han åter upp sin barnalek.
Med 1 1894 N lysande ögon vandrade han en solig väg fram till nöjets lustgård, och åter sade han tills ig själf: där bortom finns intet.
Han nådde utan svårighet sitt mål.
Glada kamrater gjorde honom sällskap, och ingen ängel med bart huggande svärd hindrade inträdet i den fagra lustgården.
Det var en värld af idel jubel — fjärilar, fåglar, blommor och fruk- ter, mjuka gräsmattor och ystra bäckar öfver allt.
Och han bröt blommorna, åt frukterna, hvilade i gräset, drack af det klara vattnet, och under tiden gingo stunderna som minu- ter och ett lent skägg började krusa hans kinder.
En längtan efter något obestämbart, något att prof va sina unga krafter på griper honom.
Han säg sig omkring efter ett värf, men i nöjets lustgård fanns det ej något annat så- dant än att roa sig — och nöjet var han trött på.
Då såg han en morgon vid en öppning i en rosenhäck en ny väg, vid hvars slut en ung kvinna med skimrande ögon vin kade honom.
Han lämnade lustgården och satte sig ett nytt mål före: kärleken, ty där bortom fanns intet.
Med smidig länd, hög- hvälfdt bröst och manlig eld i blicken stod han slutligen framför den unga kvinnan, och hon smög sig intill honom, darrande af lycka vid hans famntag.
Och han sjönk till hen- nes fötter, de skimrande ögone &gt; blefvo hans värld.
Lifvet var ett eden, han begärde intet mer af det; men en morgon voro de skim- rande ögonen slutna, de hvita lemmarna stela, det varma hjärtat kallt — då störtade han med förtviflan bort utan steg eller mål.
Men medan han i mörkret irrade omkring, flyende för sin smärta, såg han plötsligt ve- tenskajiens ljus skina med elektrisk glans vid slutet af en lång väg, och åter började han att vandra.
Mil efter mil, med tunga steg, gick han framåt, höjd efter höjd nådde han, och allt kyligare blef luften omkring honom.
Slutli- gen stod han vid målet med lager kring pan- nan, men hans hår var grått, hans tinningar voro insjunkna, och i hans blick låg ett trött frågande uttryck.
Den spejade omkring, som om den ännu sökte något.
Då blef han varse vid slutet af en kort stig en öppen graf.
Dit vandrade han, böjd, med stapplande steg.
Och då han nått fram, sjönk han utmattad ned vid randen af grafveu och satte sig att stirra i det mörka tomrummet.
Och långsamt runno tårarne ned för hans fårade kinder, medan han knäppte sina hän- der till en sista brinnande bön: » Du allvise Gud, gif att det finnes något där bortom! » Sigrid Elmbfad.
(Toivo).
Amerikansk giftermålssvindel.
• Sglm en amerikansk tidning händelsevis ham- ^Msa nar på redaktionsbordet, kan man vara viss om att man åtminstone ej under den närma- ste kvarten behöfver ha tråkigt.
Ty äfven den allvarligaste tidning från hinsidan Atlanten innehåller så mycken komisk naivitet och en så gudomlig rättframhet, att vi här hemma ej veta af maken.
Äfven i det fria Amerika spelar gifter- målsförmedlingen precis samma roll som — annorstädes.
Det finns alltid män, som äro för strängt upptagna eller ha för få fruntim- mersbekanta för att själfva kunna företaga ett ströftåg i gud Amors rike, och för resten finns det äfven andra, som misstro » flirten » och föredraga förståndsäktenskapet framför det rena inklinationsgiftermålet.
Hos damerna åter finns det en viss ålder, då man börjar bli otålig — redan tjugunio år och ännu in- gen friare i perspektiv.
Då inkastas i hast en » advertisement », och » på detta icke längre ovanliga sätt » knytes ett » förbund för lifvet ».
För den, som har någon humor i kroppen, skall alltid läsningen af giftermålsannonserna bereda ett visst nöje.
Man måste blott förstå att läsa mellan raderna.
D å är den lilla maskeraden, som de giftaslystna anställa, snart genomskådad, och det efter pengar och försörjning törstande, brutala, egoistiska in- tresset träder i dagen.
Det sätt, på hvilket » A m o r », den i Chica- go utkommande » internationella giftermåls- tidningen », betjänar detta sträfvande efter att göra rika partier, skiljer sig likväl ännu vida från det i Europa brukliga.
Med den röran- de uppriktighet, som amerikanarne ådagalägga i sitt geschäftsmakeri, upprepas här på hvarje sida appellen till läsarne att öppna på penningpungen.
Alla möjliga kombinationer forefinnas, alla slags likvider äro tillåtna.
V i anföra ur detta sammelsurium följande: En a n n o n s för herrar, kostar 3 cents ordet o c h en a n n o n s för d a m e r 1 cent ordet.
* H e r r a r, s o m s k r i f v a till d a m e r, b ö r a a l l t i d när- s l u t a ett 2 c e n t s m ä r k e, d å en d a m s ä k e r t s k a l l besvara brefvet!
I n n a n n i s ä t t e r i n e n a n n o n s, s å s k r i f till o s s efter f o r m u l ä r o c h b i f o g a i b r e f v e t ett 2 c e n t s märke.
gad för Hvarje herre, s o m i n s ä n d e r 1 dollar, är berätti- till e n a n n o n s o m 2 5 o r d, o c h h a n s f o t o g r a f i får en m å n a d plats i vårt a l b u m.
För herrar alt b e a k t a!
Vi kunna förse eder med a d r e s s e r till d a m e r från a l l a d e l a r a f l a n d e t.
Vi äga adresser p å n å g r a tusen d a m e r, s o m ej a n n o n s e r a i v å r tidning.
D e s s a adresser s ä n d a vi p o r t o f r i t t till n e d a n a n g i f n a p r i s e r: 10 n a m n o c h a d r e s s e r 5 0 c e n t s 25 n a m n o c h a d r e s s e r 1 d o l l a r 5 0 n a m n o c h a d r e s s e r 1: 5 0.
D e s s a priser g ä l l a ej för d e a d r e s s e r, s o m nonserats i denna tidning.
an- D a m e r, s o m b e s ö k a o s s, m o t t a g a s p å ett f ö r e - k o m m a n d e sätt af f r u n t i m m e r; ä f v e n är s ö r j d t för s ä r s k i l d i n g å n g.
• Det ä r o m ö j l i g t att t v i n g a m o t t a g a r e n a f ett b r e f att b e s v a r a d e t s a m m a.
V i ä r o b e r e d d a att u t l ä m - n a r e k o m m e n d a t i o n s b r e f, s o m k u n n a n ä r s l u t a s till d e n respektive d a m e n eller herrn.
Dylika r e k o m - m e n d a t i o n s b r e f erhållas m o t insändande af 30 cents.
* Vi s ä n d a n a m n o c h a d r e s s p å e n a f h o s oss a n m ä l d a s p e k u l a n t e r för 12 cents, s e x n a m n o c h a d r e s s e r för 5 0 cents o c h 15 för 1 d o l l a r.
Slutligen ä n n u en a n v i s n i n g, h u r » A m o r » kan fås g r a t i s: Insänd?
() adresser pä ogifta herrar o c h damer, och v i s k i c k a er d ä r f ö r g r a t i s e n h e l å r g å n g a f » Amor ».
Detta allt är likväl blott inledningen till det egentliga anbudet » Amor » gör oss.
Un- der rubriken » Bör ordentligt genomläsas » föl- jer en längre framställning om fördelarne att vända sig till » A m o r ».
D e d a m e r o c h h e r r a r, s o m ö n s k a gifta sig, k u n - n a f ö r t r o e n d e f u l l t v ä n d a s i g till o s s, och b e d j a v i dem i d e t t a fall o m e n n o g g r a n n l e f n a d s b e s k r i f - n i n g ö f v e r s i g s j ä l f v a.
U p p g i f å l d e r, u t s e e n d e, reli- g i o n, o m ni ä r ä n k a e l l e r ä n k l i n g, o c h om n i är f ö r m ö g e n e l l e r e j.
D e t vore o s s k ä r t, om ni ä f v e n m e d d e l a d e oss edra egenskaper, hvad edra planer ä r o för framtiden, o c h h v i l k a a n s p r å k ni ställer p å
I DU N 1894 er f ö l j e s l a g a r e e l l e r f ö l j e s l a g e r s k a g e n o m lifvet.
O m n i b e h ö f v e r p e n g a r, s å s k r i t till o s s, h u r u m y c - k e t o c h h v i l k e n f ö r m ö g e n h e t ni v ä n t a r af er m a n eller hustru.
F ö r m å n e r n a, s o m v i b e v i l j a er, ä r o f ö l j a n d e: 1) N i är b e r ä t t i g a d till e n 3 g å n g e r fritt införd annons.
2) Vi s ä t t a e r i f ö r b i n d e l s e m e d a l l a k l a s s e r a f m ä n n i s k o r.
3) Vi d e l g i f v a ert n a m n o c h s t å n d e t c.
(m e d e r t i l l å t e l s e) åt d e m, s o m v i t r o k u n n a t i l l f r e d s s t ä l l a er, o c h v e d e r b ö r a n d e per- s o n e r k u n n a g e n o m o s s s k r i f v a till er.
4) O m ni träffat ert v a l, s å e r b j u d a v i o s s att a n s t ä l l a kostnadsfria efterforskningar, h u r u v i d a de l ä m n a d e uppgifterna äro sanningsenliga.
Vi v i l j a ej l u r a n å g o n.
O m ni v i l l gifta e r, s å s k r i f till o s s, m e n v ä n t a i c k e, att v i s k o l a k u n n a gifta b o r t e r p å n å g r a d a g a r, vi s k o l a d o c k g ö r a d e t s å fort s o m m ö j l i g t.
Vänta icke hvarje må- n a d e n p a c k e b r e f f r å n o s s, e l l e r t ä u k i n t e att v i förgäfves b e f o r d r a e d r a b r e f till p e r s o n e r, m e d h v i l k a ni ö n s k a r k o r r e s p o n d e r a.
N i är b l o t t m e d l e m a f v å r g i f t e r m å l s b y r å, om ni v i l l l ä s a v å r t i d n i n g, o c h s å l u n d a b ö r ni a b o n - nera på d e n s a m m a.
D å n i träffat ert v a l, s å m e d d e l a o s s d e t, s ä att v i ej v i d a r e b e h ö f v a s ä n d a e r l e f n a d s b e s k r i f n i n g e t c.
till flere p e r s o n e r.
O m n i v i l l s ä n d a o s s er fotografi, så gör d e t; s k i c k a d e n v a n l i g a stor- leken.
N D i s k r e t i o n är för o s s e n h e d e r s s a k.
Vi fordra i n g a v i d a r e afgifter ä n d e h ä r n ä m n d a f ö r h e r r a r d o l l a r s 5, f ö r d a m e r d o l l a r s 2: 5 0; v i l k o r: k o n t a n t i förskott; p å löften inlåta vi o s s e j.
Den materialistiska riktning, som ger sig tillkänna i dessa sista rader, bekräftas af många andra notiser i » A m o r ».
Herr redak- tören är beredd att dela sin framskjutna ställ- ning med andra, så vida de äro i stånd att betala.
I breflådan tillkännager han, » att tid- ningen icke utgifves af en enskild person, utan af ett bolag, i hvilket hvem som helst kan ingå.
Andelen kostar 100 dollars.
Aflägg besök hos oss. » Och strax under står en tydlig vink för dem, som lyckligt inlupit i äkteuskapshamnen.
Till Milwaukee skrifver Chicagomannen: » Det gläder oss ofantligt, att ni gjort ett så godt parti; vi hoppas, att ni äfven kommer inbjuda redaktören. » Att se en representant för Amor-bolaget vid bröllops- gästabudet skulle allt vara ett nöje af tvif- velaktig art.
Bläddrar man genom » Amors » nummer, skall man finna, att anbuden ej äro så särdeles ly- sande.
Goda borgerliga existenser söka hvar- andra — det är ingen synnerlig lockelse för hemgiftsjägaren eller den adelshungriga flickan.
Därför förekommer alltid i » Amor » dessutom den notisen, att härnäst » några annonser från utländska furstar och grefvar » skola inflyta.
Om nu inte dessa herrar endast bodde i må- nen, oåtkomliga för Chicago-Amors pilar.
Egen- domligt beröras vi européer vidare af den amerikanska metoden att i annonserna äfven uppge » värdet ».
Till och med damerna för- små ej att utsätta, hur mycket de » väga », särskildt ofta sker detta i de på engelska skrifna annonserna och bredvid » blue » eller » dark cyes » och » fair complexion » figurera som lockbete för giftaslystna siffrorna hun- dratjugufemtusen eller hundrafemtitusen dol- lars etc. 157 Der \ vackraste.
Skiss af Mathilda Lang / et.
(Efter en främmande idé.)
(Slut fr. föreg.
n:r.)
I den nya omgifningen var man ej så skon- sam eller så grannlaga.
Hviskningar nådde henne, dunkla antydningar, beställsamma ryk- ten.
» Hur kunde en så vacker karl välja en så ful hustru?
A h, hon var ju rik.
Nå, det förklarar saken!
Stackars karl!
Han, så vac- ker och så angenäm, kunde väl fått en flicka, som varit både rik och vacker. ».
Ingen sade henne det rent ut, men dock fick hon ganska snart klart för sig, att just hans skönhet gjorde hennes fulhet ännu mera märkbar, och denna yttre skönhet, som alla så mycket fäste sig vid, blef henne nästan förhatlig.
Hon märkte, huru så mången, som ej förr sett dem tillsammans, kastade jämförande, undrande blickar på honom och henne, och hon knöt händerna i vanmäktig vrede.
Hon förstod så väl, hvad dessa ögonkast betydde, hon, som aldrig förr gifvit akt på något sådant.
Det fanns också goda själar, som visade henne vänlighet, men denna smakade för mycket af medömkan, eller tycktes henne göra det, och pinade henne nästan ändå mera.
Somliga vänliga och rättänkande människor sade till hvarandra: » Kanske är hon spiri- tuell oeh älskvärd — man glömmer då, att hon är ful — låtom oss se. » Men hon var hvarken det ena eller andra.
Hon hade blif- vit misstänksam, ordkarg, vresig — det glada, okonstlade, lifliga försvann — älskvärdheten var borta.
Hon märkte det själf och försökte vara annorlunda, försökte att bredvid den sköne, angenäme mannen också göra sig be- märkt, och hon blef öfverspändt glad, hög- ljudd, bråkig, så att mannen förundrad och ogillande betraktade henne.
Det blef värre och värre.
Gossen, hvars skönhet förr så hjärtligt gladde henne, blef henne nu nästan motbjudande.
Hon måste göra våld på sig för att inte stöta bort ho- nom, och en gång, när han kom för att smeka henne, vände hon sig ifrån honom, liksom tillfälligt.
Gossen såg förundrad på fadern.
Denne tog hans hand och sade: » Mamma är sjuk; vi skola låta henne vara i fred. » Han sade ingenting mera, men hans min var hård och mörk, när han gick bort med barnets hand i sin.
Hon satte sig och tänkte.
Hur hade det blifvit så?
Var det hennes fel, att hon blif- vit så ful?
V a r det hennes fel, att han valt henne och lockat henne med kärleksfulla ord?
Hon var icke någon stilla ' och blid natur; hennes hjärta klappade våldsamt; hennes käns- lor läto ej stänga sig af skrankor.
Ingen hade förr talat om, att hon var så afskräc- kande ful — ingen hade tänkt därpå, förrän » Amor » utgår i omkring 35,000 exemplar, han kom, han, den bildsköne mannen.
Icke en siffra, som talar för att det äfven på andra förrän bredvid hans skönhet hade hennes ful- sidan Atlanten finnas många enfaldiga män- het blifvit så märkbar, så i ögonen fallande.
niskor.
Den, som prompt vill bli af med Någonting liknande hat mot denne man vak- sina pengar, kan nog ganska förtroendefullt nade i hennes själ, stannade och växte, växte.
Det blef förfärligt.
Voro de allena, tänkte vända sig till » Amor » 1 hon, att han jämförde henne med sin ängla- sköna gosse; ibland främmande trodde hon, att han jämförde henne med hvarje annan kvinna.
Voro de i sällskap med vackra kvinnor, studerade hon med pinsam noggrann- ldun Iduns Mode- het hvarje drag, hvarje t.lin i hans och deras tidning ansikte och led obeskrifliga kval.
Sen till, att och finnas hos al a edra bekanta!
Mannens lynne fördystrades.
Förgäfves sökte han vinna hennes förtroende.
Hon blygdes att bekänna sin svaghet och dolde sin smärta under likgiltighetens mask.
Sårad drog han sig tillbaka.
Hon ville vara ensam — hon fick vara det.
Icke så barnet.
Han kunde ej glömma, huru modern varit allt för honom, han förstod ej hennes likgiltighet.
Han trodde, att hon var sjuk eller » ledsen », och han var out- tröttlig i sina bemödanden att återvinna den kärlek han dunkelt anade nära att för- loras.
Våren kom, dagarna blefvo ljusare, men i hennes själ ljusnade det icke.
Narcisser och syrener blommade omkring villan, där hon bodde — hon märkte det knappt.
Ensam vankade hon omkring i den vackra trädgår- den, ensam med sitt plågade hjärta och sina dystra tankar.
Så kom hon en dag till häcken, bakom hvilken hennes gosse lekte i sandhögen med en jämnårig kamrat.
Hon tvärstannade vid de ord hon hörde de små växla.
» Ja, din pappa är vacker, » sade den främ- mande gossen, » men din mamma är våd- ligt ful. » Hon stod som slagen af åskan.
Till och med barnen.
.
.
Men då hände något, som hon aldrig väntat.
Hennes gosse rusade upp, grep den andre och började efter bästa förmåga bearbeta honom med knytnäfvarna.
» Ä r min mamma ful? » skrek han.
» Skäms du inte.
Min mamma är vacker, den allra vaokraste.
Det säger pappa också.
Mamma är den vackraste, för hon är den snällaste, säger han.
Min — mamma — är • — den vackraste — hör du? » Och han ordentligt bultade in de sista orden i kamratens hufvud.
» Säg på stund, att min mamma är den vackraste. » Och så hamrade de små knytnäfvarne åter på offret.
» A j!
A j!
Lufva mig inte, » skrek den an- dre!
» Ja, din mamma är den vackraste.
A j.
Släpp mig nu! » Modren stod där, upprörd, skakad i hjär- tats innersta gömmer.
Det var som en up- penbarelse, detta.
O, huru dåraktig hon varit!
A f fåfänga, af usel afundsjuka öfver andras beundrade fördelar hade hon nära nog offrat sina kära- stes hjärtan.
Och dessa — huru trofasta hade de ej varit.
D e hade bevarat sin kär- lek till henne, trots hennes ovänlighet, hennes köld och bitterhet — och hon.
.
.
Hon hade vändt sitt hjärta ifrån dem, fastän de så ömt älskat henne.
Hvilka rika skatter hade hon ej skjutit ifrån sig.
Men gudskelof, ännu var det ej för sent att återvinna dem.
Blixtsnabbt jagade dessa tankar och känslor genom hennes hufvud, genom hela hennes varelse.
Och så störtade hon fram till sin gosse, kastade sig ned bredvid honom, drog honom till sig, omfamnade och kysste honom i stormande fröjd, och så började hon gråta, som om hjärtat ville brista.
Gossen såg på henne, först glad, sedan yt- terligt förundrad.
Men så gick det upp ett ljus för honom.
» Var inte ledsen, mamma, » sade han, » jag gaf honom duktigt med stryk för det. » Och med ännu tårade ögon, med hjärtat bäfvande af glädje, gick hon därifrån med sin hand i barnets, denna lilla hand, som nu, det hade hon fast beslutat, skulle leda henne tillbaka till lycka och lugn, till hennes makes varma och trogna hjärta.
I DU N 158 Från Iduns läsekrets.
Din nästas rygg-.
M e n i n g e n m e d d e s s a r a d e r är att i f ö r s t a r u m - m e t få s ä g a ett tack.
till » — d e n », s o m p e k a t p å » O r d e t s a n s v a r », o c h f r a m h å l l a m e d ett e x e m p e l, h u r litet l ä t t s i n n e t o c h t a n k l ö s h e t e n f ä s t a s i g v i d » ansvaret ».
E n tid s t o d d e t h v a r j e d a g i n å g r a t i d n i n g a r: » Ha alltid t r a p p o r n a u p p l y s t a », » B e g a g n a alltid t i l l t a l s o r d e t n i », o.
s. v.
D e t h a r m å n g e n g å n g gifvit m i g a n l e d n i n g ö n s k a, att a l l a t i d n i n g a r h v a r j e d a g s k u l l e m e d fetstil u p p r e p a: L Ä T B L I D I N N Ä S T A S 1894 m ä n n i s k a n g ö r ristas i stål — det g o d a i s a n d.
» Så är det än i d a g!
Om vi m e d grannlagenhet o c h ö m h e t kunna hejda den s t a p p l a n d e eller hjälpa u p p d e n fallne på d e n n a slippriga lefnadsbana, där vi själfva, v å r a b a r n o c h b a r n b a r n m å s t e v a n d r a v ä g e n ut och i n g e n af o s s vet, h v a r » s t ö t e s t e n e n » ligger dold, h v e m s o m s k a d e l ö s skall g å d e n förbi eller falla, s å m å s t e vi väl h å l l a s a m m a n s o m b r ö d e r o c h systrar.
M å t t e ni n u f ö r l å t a d e n g a m l e, s n a r t å t t i o å r i g e gubben, s o m smugit sig in i » e r egen tidning ».
H a n l o f v a r att a l d r i g k o m m a å t e r, b l o t t ni d e n n a gång öfverse m e d MORBROR ERIK.
R Y G G!
T y m o t d e n är d e t s o m l ö n n m ö r d a r e n s t r a f f l ö s t m a t t a r m e d s p e t s e n a f s i n f ö r g i f t a d e d o l k, s å fort tillfälle g i f v e s, o c h m å n g e n k ä n n e r i n g e n l ä c k - r a r e s p i s ä n att ä t a a f s i n n ä s t a s r y k t e.
A l l a h a vi g l ö m t, h v a d v i e n g å n g k u n d e u t a n t i l l: » Att t ä n k a o c h t a l a v ä l o m v å r n ä s t a, d e s s fel o c h svagheter öfverskyla, dess goda n a m n oeh rykte f ö r s v a r a o c h a l l t i n g till d e t bästa u t t y d a.
.
.
» » — d e n » h a r v i s s e r l i g e n rätt i, att d e m i l d a s t e k v i n n o r i c k e a l l t i d k u n n a u n d a n t a g a s från e n e l a k eller tanklös pratsjuka, s o m s y n s förneka hjärtats b i l d n i n g; m e n h e l a s k u l d e n b ö r a d e d o c k ej b ä r a, ty v i k u n n a ej m e d b ä s t a v i l j a f r i k a l l a d e n a n d r a hälften a f m ä n n i s k o s l ä k t e t för s a m m a lyte.
O c h som desse anses trovärdigare, göra de måhända ä n n u m e r a o n d t g e n o m d e t ö f v e r m o d o c h tvär- s ä k e r h e t, h v a r m e d d e k o l p o r t e r a sitt o v e t a n d e », som m i n d r e o f t a får d e t f ö r a k t l i g a e p i t e t e t — käringprat.
S j ä l f h ö r d e j a g e n g å n g e n u n g m a n i ett s ä l l - s k a p af 16 p e r s o n e r u t r o p a: » N å, mitt h e r r s k a p h a r ni h ö r t d e n s i s t a s k a n d a l e n?
» O c h så upp- gaf h a n n a m n p å s i n a offer.
Icke jag, o c h ingen a n n a n h e l l e r, s t e g u p p f ö r att g e h o n o m e n örfil.
Man h ö r d e blott det „ vanliga mumlet, s o m d o g bort i hviskningar: » Ah — v e r k l i g e n — h m hm,« o.
s. v.
A n d r a dagen var » n y h e t e n » bekant för m i n s t 3 2 p e r s o n e r, o c h s å m u l t i p l i c e r a d e s talet dag efter d a g, till d e s s o p i n i o n e n h a d e sitt d r å p f ä r d i g t.
O c h d e n n a g r y m h e t e n d a s t f ö r att få s ä g a en » r o l i g » elakhet!
Offren h a d e i n g e n a n i n g o m s i n r y k t b a r h e t, m e n f i n g o d e n s l u t l i g e n SL^ en ärlig vän.
F ö l j d e r n a b l e f v o h v a r k e n få e l l e r s m å.
S å d a n a sär bli aldrig fullkomligt läkta.
V å r a ä l s k v ä r d a m e d m ä n n i s k o r s ö r j a f ö r att d e h å l l a s ö p p n a.
J a g p å m i n n e r m i g j u s t en farisé, s o m v i d detta tillfälle v a r n ä r v a r a n d e, e n a f d e s s a, s o m » t a c k a G u d, att d e ej ä r o l i k a a n d r a m ä n n i s k o r ».
G e n a s t h a d e h a n till h a n d s e n s l ö k att l ä g g a p å l a x e n » o c h p å b j ö d sin lilla snälla, m e n k a n s k e n å g o t enfal- d i g a fru att v i d d e n n ä r a s t u n d a n d e j u l e n, v i d a f s ä n d a n d e t a f k o r t e n, u t e s l u t a en m e d l e m a f fa- miljen, en o l y c k a s o m han trodde skulle förkrossa!
Straffdomen utfördes också.
Egentligen b o r d e en så p l u m p ogrannlagenhet icke v ä c k a annat än löje — m e n d e t b l e f ej s å; d e n träffade p e r s o n e r a f tin o c h ö m t å l i g n a t u r.
M a n s k a l l s ä g a, att d e t v a r e n t ö l p, m e n h a n h a d e (int k l ä d e i f r a c k e n o c h b a n d i k n a p p h å l e t s o m b e v i s på — sin ridder- lighet.
N å g r a ä l d r e d a m e r t o g o v i d s a m m a tillfälle m e d v ä r m a d e f r å n v a r a n d e s parti, h v i l k e t s a n n i n g s e n - ligt o c h r ä t t v i s l i g e n m å s t e e r k ä n n a s, d å j u s t d e n n a k a t e g o r i i o l i k a fall i c k e b r u k a r s k o n a s, u i a n får bära hela ansvaret o c h skulden.
L å t o s s a n t a g a, att d e n s k v a l l e r s j u k a till o c h m e d tror d e t v a r a s a n n i n g h v a d h a n k o l p o r t e r a r, s å är d e t d o c k a l l t i d b r o t t m o t s e d l i g h e l e n s b u d, s o m f ö r b j u d e r o s s att f ö r r å d a, b a k t a l a o c h i l l a b e - rykta vår nästa.
Alla b u d äro inför G u d lika heliga o c h d e t å t t o n d e ej m i n d r e ä n d e f ö r e g å e n d e e l l e r efterföljande.
M e n l i k s o m g e n o m en t y s t ö v e r - e n s k o m m e l s e t y c k a s, m e d u n d a n t a g af femte o c h s j u n d e b u d e t, d e åtta ö f r i g a v a r a a l l d e l e s straftria.
Aldrig h ö r m a n n å g o n förföljas för deras öfver- trädelse.
Hvadan?
B e l a c k a r e n v e t m e d s i g själf, att h a n ej s k u l l e v å g a i v i t t n e n s n ä r v a r o s ä g a till d e n f ö r t a l a d e, h v a d h a n s ä g e r om h o n o m.
L a g e n s 16 kap. 7 § är k a n s k e h i n d r e t; d ä r f ö r v ä l j e r h a n r y g g e n, s o m utan näpst kan antastas.
Men kära välsignade m ä n n i s k o r, lätom o s s städse m i n n a s, att v i a l l a ä r o f a b r i c e r a d e a f s a m m a l e r a — som nog ej var så alldeles felfri.
Hvarje män- n i s k a h a r sin g o d a s i d a, o c h v a n l i g t v i s ä r o d e g o d a flere ä n d e d å l i g a.
L å t o s s k o m m a ö f v e r e n s om att f ö r e t r ä d e s v i s f ä s t a o s s v i d d e f ö r r a, s o m v i m e d h e d e r k u n n a f ö r a ut i m a r k n a d e n.
Låt oss minnas, hur Shakespeare klagar: » Det o n d a För patienee-amatörer.
Advokaten.
2:ne lekar.
Börjar m e d ess o c h slutar m e d kung samt går i färg.
1) 4 k o r t u t l ä g g a s i f y r a r a d e r, l ä m n a s s å ett t o m r u m, o c h åter 4 kort i fyra rader utläggas, så att d e t b l i f v e r 1 6 k o r t p å h v a r s i d a.
2) D e s i s t a k o r t e n i d e å t t a r a d e r n a l ä g g a s p å h v a r a n d r a i f a l l a n d e, o b e r o e n d e a f f ä r g; d e t är d o c k a l l t i d b ä s t att få i färg.
3) N ä r d e t ö f v e r s t a a f d e k o r t e n, s o m h å l l a s i h a n d, ej p a s s a till e s s h ö g a r n e e l l e r till d e t s i s t a kortet i d e åtta raderna, l ä g g e s e n talong, hvars ö f v e r s t a k o r t får a n v ä n d a s.
Blifver n å g o n rad tom, f y l l e s d e n m e d ett k o r t från t a l o n g e n e l l e r med d e t s i s t a k o r t e t i n å g o n a f d e åtta r a d e r n a.
S å att p å e s s e n får i s t i g a n d e o c h i f ä r g l ä g g a s: det sista kortet i n å g o n af de åtta r a d e r n a s a m t det öfversta kortet i talongen.
Ur notisboken.
s o m för n ä r v a r a n d e vistas i N e u v v i e d, fick d e n 9 d:s e m o t t a g a b e s ö k a f s t o r - hertiginnan af Baden, vår kronprinsessas moder.
Den 11 å t e r v ä n d e s t o r h e r t i g i n n a n till K a r l s r u h e.
» G A M L E S T A D E N S V Ä F N A D E R ' är en rubrik, som v å r a l ä s a r i n n o r n u m e r a återfinna i a n n o n s - a f d e l n i n g e n, o c h v i d h v i l k e n v i fästa d e r a s u p p - märksamhet.
G a m l e s t a d e n s tillverkningar ha för sin styrka o c h g o d h e t tillvunnit sig det ampla- ste e r k ä n n a n d e, till o c h m e d l å n g t u t o m S v e r i - ges g r ä n s e r, o c h a n s e v i o s s d ä r f ö r k u n n a re- k o m m e n d e r a d e m h o s alla svenska husmödrar.
Det är o c k att m ä r k a, att G a m l e s t a d e n s v ä f n a d e r ä r o » k l i s t e r f r i a », d. v.
s. s a k n a all s l a g s v ä r d e l ö s a p p r e t u r, s o m b i o n är till f ö r att låta v a r a n synas b ä t t r e ä n d e n i v e r k l i g h e t e n är.
Det välförtjänta f ö r t r o e n d e, d e t s t o r a e t a b l i s e m e n t e t f ö r v ä r f v a t, är o c k i ständigt v ä x a n d e o c h h a r j u s t n y l i g e n för- a n l e d t f a b r i k e r n a s y t t e r l i g a r e t i l l b y g g n a d o c h ut- vidgning.
H U L D A L U N D I N S S L Ö J D K U R S.
Afslutning ägde sistlidne m å n d a g rum v i d fröken Hulda L u n d i n s s l ö j d k u r s härstädes för u t b i l d a n d e af handarbets- lärarinnor.
I kursen hafva 46 elever deltagit.
Nästa kurs börjar den 6 n ä s t k o m m a n d e september.
* H U S L I G E K O N O M I OCH P R A K T I S K M A T L A G - Den lärarinnekurs, s o m i dessa ämnen vid A t e n e u m för flickor i S t o c k h o l m pågått d e n n a termin, afslutades den 9 o c h 10 dennes.
Första dagen h ö l l s teoretisk e x a m e n, hvarefter lärarinne- eleverna fingo hålla en proflektion hvardera m e d lärjungarne i högsta klassen vid läroverket.
An- dra d a g e n s k e d d e u p p v i s n i n g i praktisk matlag- ning o c h i s a m m a n h a n g därmed stående sysslor.
Lektionernas grundlighet samt de snabba o c h m e d s ä k e r h e t a f g i f n a s v a r e n v i s a d e, att a r b e t e t bedrif- vits m e d skicklighet o c h allvar.
N I N G.
D e, s o m g e n o m g å t t l ä r a r i n n e k u r s e n o c h n u er- h ö l l o b e t y g, v o r o: Anna Biberg, Berta con Fieandt, Hanna Sillen o c h Elin Rosen.
D e ha hvarje skol- dag u n d e r terminen varit sysselsatta vid lärover- ket m i n s t 6 t i m m a r f ö r u t o m h e m a r b e t e.
S t o r v i k t h a r l a g t s u p p å att b i b r i n g a d e m e n p r a k t i s k ut- b i l d n i n g, a f s e d d för s å v ä l f o l k s k o l a n s o m h ö g r e flickskolan.
Teater och musik.
D R O T T N I N G E N, * D e bekanta artister n a f r ö k n a r n a Ellen Jolin o c h Ottilia Adelborg ha be- gifvit s i g till L o n d o n i o c h f ö r k o n s t s t u d i e r.
F r ö k e n J o l i n l ä r k o m m a att v i s l a s e n t i d i u n i v e r s i t e t s - s t a d e n O x f o r d, o c h m a n t o r d e få m o t s e n å g r a bil- der från d e n n a s k ö n a s t a d.
De bekanta främjar- ne a f s v e n s k h e m s l ö j d o c h k o n s t i n d u s t r i, f r ö k n a r - n a Giöbel o c h Häbner, vistas o c k för närvarande i den engelska hufvudstaden.
S V E N S K O R P Å S T U D I E F Ä R D.
S T O O R L U S L B A R H E E T O C H T O R N E I J vvidh R E S I - DENTZ Stadhen STOCKHOLM uppå Ladugärdz g i ä r d e t IN M A I J O A.
D.
1 8 9 4 » är titeln p ä d e t n u från k u n g l i g a t r y c k e r i e t u t l ä m n a d e y t t e r s t l ä c k e r t utstyrda p r o g r a m m e t för torneringen i h i p p o d r o - m e n å L a d u g å r d s g ä r d e, g e n o m h v i l k e t m a n får e n k l a r o c h liffull f ö r e s t ä l l n i n g o m d e t s t o r a r t a d e skå- d e s p e l, s o m k o m m e r att e r b j u d a s s t o c k h o l m a r n a i den n y b y g g d a jättecirkus.
Första afdelningen af programmet upptager o l y m p i s k a spel m e d längdsprång, spjutkastning, löpande, diskuskastning o c h brottning.
Efter d e o l y m p i s k a s p e l e n följer k a p p k ö r n i n g, hvari trenue fyrspända charer deltaga.
En ä n n u praktfullare anblick k o m m e r programmets andra afdelning, framställande tornerspel o c h karusell u n d e r Erik X l V.
s tid, a t t e r b j u d a.
Ett h u n d r a s j u t t i o p e r s o - n e r till h ä s t o c h till f o t s, ä d l a d a m e r, k ä c k a rid- d a r e, k o n u n g E r i k s j ä l f o c h h a n s b r ö d e r m e d lif- v a k t o.
s. v., d e l t a g a.
D ä r p å f ö l j e r e n g e l s k räf- j a g t, h v a r i d e l t a g a f e m t i o d a m e r o c h h e r r a r till bäst samt en m ä n g d lysande ekipage m. m.
Till s i s t e n s t o r effektfull s t r i d m e l l a n f r a n s m ä n o c h a r a b e r, f r a m s t ä l l a n d e i n t a g a n d e t a f ett a r a b i s k t läste.
1 s t r i d e n d e l t a g a ej m i n d r e ä n 2 0 0 m a n.
Det s t i l f u l l a p r o g r a m m e t b i l d a r ett litet e l e g a n t häfte, p å f r a m s i d a n p r y d t a f e n s k ö l d m e d s v e n - ska v a p n e t i gult o c h blått j ä m t e o r n a m e n t s a m t på baksidan m e d sammanflätade lagerkransar j ä m - te S v e a - o c h G ö t a v a p n e n.
D e n f ö r s t a f ö r e s t ä l l n i n g e n i h i p p o d r o m e n är af- s e d d att f ö r s i g g å i d a g f r e d a g.
Kungl.
Operan.
D e n gångna v e c k a n s stora evé- n é m e n t p å t e a t e r o m r å d e t h a r v a r i t fru Anna Pet- tersson-Norries d e b u t å o p e r a s c e n e n, h v i l k e n af lätt i n s e d d a s k ä l m o t s e t t s o c h m o t t a g i t s m e d m i n d r e vanligt intresse.
D e n firade konstnärin- nans första rangs position i n o m det fack, h o n hittills ö f v a t — o p e r e t t e n s — h a r l ä n g e v a r i t o o m t v i s t a d, o c h p u b l i k e n s t i l l t r o, att h e n n e s ut- sökta sceniska o c h musikaliska konst skulle äga b e t i n g e l s e r att ä f v e n i n o m e n f o r d r i n g s f u l l a r e r a m g ö r a y p p e r l i g v e r k a n, b l e f p å ett g l ä n s a n d e s ä t t m o t s v a r a d.
P r e m i e r e n förliden fredag var för d e n charmanta gästens v i d k o m m a n d e en obetingad s u c c é s: d e n strålande apparitionen, så särskildt l ä m p a d för den antika dräkten, det delikata musik- föredraget, det intelligenta spelet o c h en fulländad p l a s t i k f ö r e n a d e s i g att g ö r a d e n f ö r f ö r i s k a F r y n e s seger lika fullständig utanför r a m p e n, s o m d e n enligt legenden framställes vara det bland de s k ö n h e t s d y r k a n d e h e l l e n e r n a på s c e n e n.
Mindre afgjord var den framgång det n y a musik- verket i sin helhet rönte.
Saint Saens ' m u s i k är visserligen intressant o c h s p i r i t u e l l, m e n af d e n flytande melodigifning, s o m skulle göra den popu- lär o c h h v i l k e n m a n minst i o p e r a - c o m i q u e vill s a k n a, f i n n e s allt för litet.
D e t h e l a v e r k a r n å g o t t o r r t o c h r e f l e k t e r a d t; i n s t r u m e n t e r i n g e n ä r dock- g l ä n s a n d e s o m alltid h o s d e n n e djupt m u s i k l ä r d e mästare.
N å g r a p ä r l o r a f m e l o d i s k f ä g r i n g fram- stå o c k s å m e d solitärens ö k a d e glans m o t den n å g o t t u n n a v ä f n a d e n.
I all s y n n e r h e t u t g ö r å k a l - l e l s e n till A f r o d i t e i b ö r j a n af a n d r a a k t e n e n s å d a n glanspunkt, l i k s o m d e n andra akten i sin helhet höjer sig öfver den första.
Näst F r y n e s representant fästes u p p m ä r k s a m - h e t e n v i d d e n n a r r a k t i g e o c h g i r i g e D i k e f i l o s ' fram- s t ä l l a r e, o c h h r Brag n e d l a d e, h v a d m a s k e r i n g o c h spel angår, m y c k e n förtjänst o m denna r o l l; d e n m u s i k a l i s k a prestationen var v i d a svagare.
I detta senare a f s e e n d e d ä r e m o t framstod naturligtvis hr Ödmann s o m Nikias, den sköna Frynes lycklige g i l j a r e, o c h ä f v e n a k t i o n e n v a r af g o d v e r k a n.
M i n d r e r o l l e r u t f ö r a s rätt förtjänstfullt a f f r ö k e n Frödin o c h h r r Johanson och Henrikson.
Som u t f y l l n a d p å p r o g r a m m e t g a f s ett d i v e r t i s s e m e n t » I U n g e r n » till m u s i k a f och Brahms.
•4 * balett- Berliot
IDUN Skisserade af Wilma Lindhé.
.
(Forts.) Jungfru Beuier — sömmerskan som tagit fosfor!
Skulle de inte känna henne, om hvil- ken det tisslats och tasslats i alla vråar!
» Däri Där! » upplyste mer än en, medan alla undrade öfver, att en så fin fru kunde besöka » en töcken ».
» Hur mår Sophie n u?
» Den sjuka låg med slutna ögon och sam- manbitna tänder, utan att svara.
Den unga frun satte sig bredvid henne och smekte hennes afmagrade händer utan tanke på, att hon var föremål för allmän undran och uppmärksamhet.
Tår efter tår droppade från den olyckligas ögon.
» Hvarför lät man mig inte dö? » snyf- tade hon krampaktigt — » är man då tvungen att lefva, när man inte vill. » » Ja — Gud, som ger lifvet, har ensam rätt att taga det. » » Men det är hårdt!
O, om jag fått dö!
Och nu bättras jag!
Göra om det kan jag inte — och sedan? » » Tänk inte på det nu.
Min man och jag ha talats vid och tänkt ut det så bra.
Blif nu bara snart frisk och håll modet uppe. » Den unga fruns blickar föllo i detsamma på bädden bredvid, hvarifrån tvänne mörka, feberaktigt glänsande ögon blickade henne till mötes.
Dessa ögon hade hon sett förut — men hvar?
Hon kunde ej erinra sig det, och det såg ut, som om den sjuka äfven letat i sitt minne.
Det stod blommor på bordet — en liten bukett från blomstermissionen — och därbred- vid några böcker.
Den spetskantade nattröjan med sin nervikta krage, de hvita, barnlikt små händerna, det glänsande slätkammade håret och den finlemmade gestalten, allt talade om att hennes smak, vanor och fordringar på lifvet betydligt skilde sig från hennes olyckskam- raters.
Hvad som äfven syntes vid första ögonka- stet var att hon var en af dem, som ej kunna slå sig fram i världen.
» Ligger fröken här? » Nu mindes den unga frun fullkomligt, att hon sett den sjuka för ett par år sedan vid en liten badort, där hon läst med två minder- åriga barn i en familj, som bodde på platsen året om.
» Är det inte fru Holt? » » Jo visst!
Och nu minns jag fröken myc- ket väl, fröken var klen redan då! » » Ja — och klenare blef jag därute.
Skär- gården är nog härlig om sommaren, men jag trodde aldrig vintern skulle få ett slut!
Jag bara frös och frös, och de andra som voro starka, friska och vana vid luften, gjorde narr af - mig.
Det var en svår tid — men som- maren!
' » Det drog ett skimmer af lycka öfver det tärda ansiktet, med dess rörande uttryck af godhet och hjälplöshet.
Det var som hade en tafla rullats upp, me- dan fru Holt erinrade sig dag för dag af denna sommar, då hon firat sin smekmånad ute vid hafsbrynet.
Den unga flickan hade alltid gått ensam, aldrig med den andra ungdomen, som fann henne för gammal — hon var nämligen öfver tjugu år.
gång Litet hvar började göra sig lustig öfver denne malätne Don Quijote som funnit en Dulcinea, hos hvilken ingen annan såg något tilldragande.
Fru Holt rodnade vid minnet af, huru äf- ven hon deltagit i gycklet.
Hur väl förstod hon ej nu det lyckliga le- endet vid minnet af denna tid.
Hur väl fat- tade hon ej, hvad dessa båda ensamma haft att säga bvarandra om lifvets bitterhet, om försakelser, framtidshopp och om möjligheter, som aldrig kunde realiseras.
» Sitt ned lite! » bad den sjuka.
Ännu aldrig hade någon gjort henne ett be- sök, och det hade känts både smärtsamt och förödmjukande.
Nu var det liksom en upp- rättelse inför de andra patienterna att en så fin dam satt vid hennes Hennes ögon hängde fast, ej allenast vid den unga kvinnans älskliga ansikte, utan ännu mer vid hennes ele- ganta vårdräkt, ty hon tyckte om det, som var vackert, och hade lidit så bittert af att be- höfva vara torftigt och illa klädd.
» Och fröken stannade inte kvar därute längre än till hösten? » frågade fru Holt, som ej rätt visste hvad hon skulle säga.
» Jag kunde inte!
Jag kände, att de inte tyckte om mig, och det är pinsamt.
De ville ha mig bort, det förstod jag, och så sade jag själf upp — det ser ju bättre ut. » Fru Holt tordes ej fråga, hur hon sedan haft det, ty hon gissade att det varit svårt nog.
» Jag blef erbjuden en plats, » fortsatte den sjuka, » och alla sade jag borde ta den — att jag inte hade rättighet att neka.
Det var på en fyrklippa!
Många barn, små rum, osund luft, fattigdom — och så den förfärliga en- samheten.
Det är kanske därför Gud straf- fat mig — men jag kunde inte. » » Hur länge har ni legat här? » » Tre månader, men nu kommer jag upp snart, värken i sidan är mindre.
Jag längtar att få ligga ofvanpå och komma fram till fön- stren.
Bara jag sluppe den där förfärliga dräk- ten! » Hon pekade på konvalescenterna, som voro iförda den vanliga munderingen.
Grof, mörk- blå bomullsklädning; som nästan aldrig passade till figuren, utan var antingen för lång, för kort eller för vid, och oftast sammanhållen om lifvet med en gammal näsduk eller schalett.
» Det påminner om fångdräkter, tycker jag. » säDg.
y&gt;A i kommer nog att se söt ut äfven iden. » Ett leende gled öfver de tärda dragen.
» Ni är så god!
Nu minns jag er så väl!
Ni mötte alltid er man nere vid ångbåten, och sedan sågo ni båda endast hvarandra. » » Det var en lycklig sommar, » svarade fru Holt drömmande.
» Ja, » kom det sakta borta från sängen, » den lyckligaste i mitt lif — men nu hade jag nästan glömt det.
Det är så länge sedan, och det har händt så mycket sedan dess. » Fru Holts ögon gledo bort till en säng, framför hvilken en nyss utskrifven kvinna stod, medan fyra barn trängdes omkring henne och mannen med ett lyckligt leende på läpparue samlade ihop hennes tillhörigheter.
T » Så gå vi då, Josephina — i Herrans namn. » Hon nickade, medan tårarna stodo henne i ögonen.
» Du har väl tackat riktigt? » frågade han.
» Så godt jag kunnat!
Ja, Johan lille, » fort- satte hon och böjde sig ner öfver yngsta gos- sen, » nu kommer mamma hem igen. » » Och aldrig hit mera? » » Det vill jag hoppa.?
! » » Jag har droska nedanför, Josephina du, » sade mannen med en viss stolthet.
» Och det skulle du göra för min skull.
Nog kunde jag orkat den lilla biten. » » Nej, ha vi aldrig varit herrskap förr, så nog ska ' vi vara det i dag, » svarade han tro- hjärtadt.
Så gingo de!
Han före med hennes pack- ning, barnen efter med hvarsin småsak i han- den och hon sist, hälsande till höger och vän- ster, medan glädjetårar hängde i hennes ögon- fransar.
» Det måtte vara härligt att komma härifrån och till de sina igen, » sade fru Holt, vänd till fröken Dahl.
Denna låg med slutna ögon och svarade ej.
» Jag tröttar er kanske! » » Ack nej!
Jag är bara elak.
Det gör mig alltid ondt att ' se lyckliga människor.
Jag menar sådana, som äro afhållna eller ha de sina kvar i lifvet.
För dem är det naturligt- vis en lycka att komma härifrån — men för den som ingen har?
Se på gumman där, hon är inte för glad. » Öfversköterskan, en blek kvinna med fina, intelligenta drag, kom in i iklädd en ljus bomullsklädning, skyddad af ett snöhvitt för- kläde.
På det mörka håret låg en enkel hvit mössa och broscheo, hvarmed halskragen var hopfästad, bar röda korsets märke.
Fru Holt reste sig ovillkorligt, så vördnads- värd syntes henne denna kvinna, som offrade sitt lif, sina tankar, sin hela kraft för lidande likar.
» Jag skulle be de besökande aflägsna sig, » sade hon mildt.
» Här kommer en ny pa- tient. ».
Karin såg på sin tomma bädd.
Hon visste allt för väl, att det var hennes efterträderska som väntades.
Strax därpå var salen fri från besökande; men Karin stannade i korridoren för att säga ännu ett sista farväl åt några af barnen, för hvilka hon brukat berätta sagor, och hvilkas särskilda favorit hon var.
Där fanns nu endast lilla Hulda, som hade ägghvita, hvilket hon med stolthet berättade för hvar och en, som ville höra på, samt den ännu yngre Selma, som led af höftsjuka och med barnslig glädje visade sina kryckor, på hvika hon för första gången praktiserat sig ut ur sjukrummet.
Att skiljas från dessa små var det svåraste af allt; men afskedet blef Karin lättare än hon saleD, CM CM c » C O o?
da pri rSju^liusinteriörer.
För ömtålig och allvarlig var hon väl också för deras lekar, men säkerligen hade det gjort henne ondt mer än en att se sig så all- deles förbisedd och utesluten.
Fru Holt mindes, hur glad och tacksam hon förefallit, då någon tilltalat henne, och före- brådde sig att ej ha gjort det oftare.
» Hvar- för ger man ej all den vänlighet man kan?
Hvarför gör man alltid för litet här i världen? » frågade hon sig ångerfullt.
Under sommarens lopp hade det kommit en ung studerande ut till badorten — blek, klen och öfveransträngd efter sin examen.
Till den gröna ungdomen kunde han ej sluta sig, och någon världsman och sällskapsbroder syntes väl af det tafatta sättet att han ej var.
Fattig var han däremot och gick som en en- störing bland klipporna, låg timtals i en båt, som han lät drifva efter behag, eller satt nere vid hafsstranden.
Hur det var möttes han och fröken Dahl på sina ensliga vandringar, och snart såg man dem tillsammans, oftast med hela fång af blommor i händerna, om hvilkas art och namn han gaf henne besked.
Alltid talade de lifligt och intresseradt, eller läste han högt för henne nere vid strandbräd- den.
159 B Re eri Låg, be: 1894 OS ca
IDUN 160 tänkt sig, ty just nu fick hon syn på en med lakan och filtar öfvertäckt kropp.
En kvinna sona bars direkt från operationsbordet in i sjukealen hon lämnat.
Med ens kände hon en längtan att komma bort, komma undan, ut i friska luften!
Att så mycket lidande skulle finnas i värl- den?
Gud vare lofvad att hon nu skulle slippa se det på nära håll!
Hennes skrumpna lemmar tycktes räta ut sig, och det var med en känsla af tacksamhet och befrielse hon lämnade det hem, som blif- vit henne så kärt.
* * Fru Holt blef en flitig gäst pä sjukhuset.
Sophie Berner, hvilken hennes första besök gällt, bättrades fortfarande, och allt som hon blef starkare, spirade kärleken till lifvet — som aldrig helt dör i ett människobröst — likt en späd vårbrådd ur förtviflans bottenlösa mörker.
Glimtvis, och mot hennes vilja, trängde hop- pet in i hennes hjärta, tills det blef bofast där och tanken pä en framtid ej längre syntes henne omöjlig.
Det varades alltmer, och så fort hon blef utskrifven, skulle hon bort från staden — bort från förnedring och elände till en aflägsen landtgård, där fru Holt skaffat henne plats.
Där — • skild från allt som frestat och plå- gat henne — trodde hon sig om att kunna börja ett nytt lif, och det var om detta nya lif hon låg och drömde, medan det mörka för- flutna allt mera trädde i bakgrunden.
Elin Dahl försämrades däremot, och enda möjligheten till räddning var en operation, hvars utgång var mer än tvifvelaktig.
R e d i g e r a s af Sopliie Bidrag mottagas med Linge.
tacksamhet.
Logogryf.
J a g är f ö r s t ö r a r s: J a g krossar l i f o c h l e m; M e n äfven läkare: T y j a g o c k helår d e m.
J a g fredligt b u d s k a p bär P å snabba vingars p a r; M e n s o m en a f g r u n d s h ä r J a g äfven framåt far.
J a g bafvets k ä c k e s o n F ö r g ö r p å b l å n a d ban — J a g h o n o m frälsar från E n falsk, förrädisk R a n.
A f m ö r k r e t s m a k t m a n kan V ä l tro att s o l d j a g får — O c h dock som ingen ann I ljusets tjänst j a g s t å r.
— B e h ö f s väl / lere d r a g Utaf min karaktär?
E n Janusmask som jag, V ä l i n g e n a n n a n bär.
A t t räkna h v a d j a g ger, A t t b l a n d a efter s m a k, A r därför, s o m j a g ser, E n ö f v e r f l ö d i g sak.
H v a d b a b y ofta får F ö r m y c k e t njuta af; H v a r i helt visst m a n g å r F r å n v a g g a o c h till g r a f; E t t träd h v a r s k r o n a bär S y m b o l till m ö d a n s p r i s; H v a r m e d m a n nöjas lär, Ifall m a n b l o t t är v i s; B l a n d siffrors lilla t r u p p E n lång o c h smal figur; Bland samma värda g r u p p 1894 Om allt detta visste hon ingenting, där hon låg, ännu mera tärd än förut, men med ett vackrare, gladare uttryck i sitt ansikte än nå- gonsin under hälsans dagar.
Fru Holt kände nu hennes lefnadshistoria, dels från hennes egna läppar, dels från andras.
Fadern hade varit anställd i en större firma samt haft goda inkomster och lugna dagar, ända tills begäret att bli sin egen, göra stor- artade spekulationer — liksom principalen — och anses rik som han blef honom öfvermäk- tigt och dref honom in i trassel och bekym- mer, ur hvilka han ej kunde reda sig.
Därför kunde Elin med oblandad glädje se tillbaka på de första tio åren af sin lefnad, medan de följande varit en enda kedja af sorg, nöd, förödmjukelser och bitterhet.
Bortklemad och förkelad i hemmet, just för sin klena kroppskonstitution och sitt veka sinne, fick hon sedau dubbelt svårt att ut- härda fattigdom och umbärande.
Hon var endast tolf är, när det stora skepps- brottet ägde rum, och om de kval som före- gått det, visste hon ej mycket.
Men faderns plötsliga försvinnande, hemmets upplösning, försäljningen af alla de vackra möblerna, män- niskors halfförstådda prat, moderns sjukdom och död — allt detta hade varit den mörka outredda punkt, kring hvilken hennes tankar ständigt kretsat.
(Forts.) Innehållsförteckning.
Barmhertiga människor hjälpte fram barnen — två flickor och en gosse — så godt sig göra lät; men deras uppfostran som varit på- börjad och ämnad att blifva den allra bästa, blef i stället helt knapphändig.
Det gällde ju att så lite som möjligt ligga sina välgörare till last!
E n k r o k i g sorts filur; H v a d brefvets d u f v a bär F ö r ett o l i v e b l a d, S o m rjog s t u d e n t e n lär P å stunden göra g l a d; Ett ämne fästande; H v a d s ä n k e s n e d i graf; E n sorts v ä g b r y t a r e; E n läseriets slaf; H v a d d u n o g säkert g ö r H o s g r a n n e n ofta i n, Ifall d e n s a m m a h ö r T i l l vänskapskretsen d i n; H v a r a f — o m m a n så vill — H v a r k r u k a lär bestå (S å v ä l d e n s o m står still, S o m d e n s o m lärt att g å).
E t t v a p e n, s o m slår n e d S å A d a m s fallna släkt S o m Floras täcka led; E n häftig v i n d e n s fläkt; H v a d S i g y n s kärlek r e n, S o m ej af smärtan d ö r, S i t t hjärtas fallna v ä n Försökte skydda för; E t t tilltalsord, b e k v ä m t; E t t o r d till firmabruk; H v a d m a n ej k a n, b e s t ä m d t, O m m a n sig k ä n n e r sjuk; H v a d du i bardomsda ' r N o g a n s å g lifvet f ö r; H v a d ö n s k a r litet h v a r A t t b l i f v a få.
— H v a d b ö r D u sätta b l o t t till Q u d; E t t n a m n på luft, s o m har E t t rätt e t e r i s k t l j u d; Sist finns ett r y m d m å t t k v a r.
Gossen kom i snickarlära och därefter till Amerika, där han påstods ha det bra.
Bref hade kommit de första åren, men nu lät han aldrig höra af sig.
Äldsta flickan stod i kappmagasin, i en landsortsstad, och hade ej mer än att hon nätt och jämnt redde sig, och Elin, som ingenting orkade, fick lära så pass att hon kunde un- dervisa småbarn.
Strax efter konfirmationen tillträdde hon sin första plats; men ännu alltjämt satt något kvar af gamla minnen, fordringar och vanor från den tid, då hon varit föräldrars och sy- skons omhuldade älskling, skyddad för hvarje omild vind.
Hon stannade aldrig länge på någon plats.
Än var det ett, än ett annat, som ej var bra, och hon var i grunden ej omtyckt, ehuru hon fyllde sin plikt till det yttersta.
Glädje vill hvar och en finna, om ej hos sig själf så hos andra — helst hos dem man har i sitt bröd — och det låg ej allenast missnöje, utan något klagande, förebrående i hennes ögon, som var pinsamt att se.
Det var som led hon af någon ofrivillig orätt, hvarom hennes blick ständigt påminde.
Kerstin Eisleldt; af M.
(M e d porträtt).
— Skollofskolo- nien; poem af Lotten von Krffmer.
— Litet tullkunnighet för våra d a m e r; af Också en liten prenumerant.
— Modefest; från Champs-Elysées-SalongenB öppnande, af JansQemandt-Ctaine.
— Där bortom; af Sigrid Elmblad.
— Amerikansk giftermåls- svindel.
— Den vackraste; skiss af Mathilda Lartglet.
(Forts, o. slut).
— Från I ti uns läsekrets; Din nästas rygg af Morbror Erik.
— För patienceamatörer: Advokaten.
— Ur notisbo- ken.
— Teater och musik.
— Sjukhusinteriörer; skisserade af Wilma Lindhé.
(Forts.) — Tidsfördrif.
6 3 7 4 2 10 11 1 4 3 12 8 5 13 8 8 3 14 Vi i) Ifyllningsgåta.
0 0 B e g y n n e l s e b o k s t ä v e r n a bilda nam- n e t p å en s t o r s k a l d; slutbokstäfverna b i l d a n a m n e t p å ett af h a n s f ö r n ä m s t a verk.
D e f e m o r d e n b e t e c k n a: 1) stad i B e l g i e n, 2) ett djur, 3) t e r m, l å n a d från f ä k t k o n s t e n, 4) troshjälte, 5) flod i Spanien.
0 0 0 0 Erna.
0 0 0 0 0 J F; i s i k • k n a t 0 D e m e d n o l l o r angifna d i a g o n a l e r - na b e t e c k n a, lästa uppifrån o c h n e d - åt, två städer i D a n m a r k.
Orden i de v å g r ä t a r a d e r n a ä r o: 1) f o l k s t a m i A f - r i k a, 2) s k a n d i n a v i s k u d d e, 3) ett fisk- redskap, 4) b e r ö m d s v e n s k artilleri- oflicer, 5) ett slags m o n u m e n t, 6) land- o m r å d e i F ö r e n t a staterna, 7) n o r s k t kvinnonamn.
• Erik.
i » d I i g Begynnelsebokstäfverna n e t p å en v å r b l o m m a.
bilda 1) P å sol o c h s i p p o r kan d u b j u d a, M e n o c k på snufva, s t o r m o c h s k u r.
2) N ä r först d u h ö r dess s t ä m m a ljuda, D u g ä r n a g ö r m e d d e n en tur.
3) E n liten tingest, r u n d o c h f a j e r, M e n af n a t u r e n rätt p i k a n t.
4) H v a d lillan alltid g ä r n a tager, S o m g å f r a a f sin snälla tant.
5) H v a d d u b ö r vara m o t d e svaga, O c h e m o t d e m, s o m lida brist.
6) Så n å g o t sött, s o m plär b e h a g a, J a g b j u d e r d i g till allra sist.
S.
L. HULTHÅNS Gacao &amp; Chocolad Lösningar.
nam- L — a.
Aritmogryf.
0 Logogryfen: Voltakorset; salt, rosett, tak, tal, sko, kors, skratt, k o, eko, Tora, rak, svar, ros (beröm), Trosa, katt, skal, sötare, Loka, al, ek, ar, Kosa, vak, takt, Lot, Kreta, val *, tre, oro, svek, L o k e, skatter, last, ask, Eva, leka, trast, tolk, Tor, eka, kal, lots, akt, slakt, klar, orsak.
1 fyllningsgåtan: 1) Koleran, 2) anatomi, S) Thisted, 4) teologi, 5) enkeman, G) godståg, 7) apanage, 8) telefon.
Kattegat — N i d i n - gen.
Charaden: Ungkarlslif.
Geografiska arilmogryfen: 1) Bornholm, 2) Ekbatana, 3) Eickmond, 4) Labrador, 5) Ira- vaddi, 6) Novgorod.
Berlin — Madrid.
Bokstafsqåtan: 1) Cherub, 2) linne, 3) A n - derson, 4) erg, 6) Sigbrit, 6) lineal, 7) Ul, B) nöd, 9) döden, 10) Inge, 11) neger.
Claes Lundin — Bengt Lidner.
rekommenderas som den bästa och vitsordas på det va maste af professorerna hrr Joh.
Lang, Seved Ribbing, Ni 0:son Gadde, C.
J.
Ask samt doktor Olof Moberg.
