# ID: svediakorp-per968
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 17,276
# sentences: 660
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 2 (317) Fredagen den 12 januari 1894.
Prenumerationspris pr år: Idun ensam kr.
Iduns M o d e t i d n i n g jämte k o - lorerade planscher • I d u n s M o d e t, utan kol.
pl.
.
.
.
• 5: — Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
i: 50 3: — P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- anstalter i riket.
Redaktör ocn utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas s ä k r a s t k l.
2 - 3.
Eedaktionssekr.
: J. Nordling.
helgfri TVyctoW Aktiebolag 7:de årg.
Utglfnlngstid: hvarje Iduns fredag.
Lösnummerspris I 5 öre (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) Annonspris: 35 ö r e p r u o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p l a t s e r » 25 ö r e för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre p r n o n p.
- r a d.
Hedda Wetterbergh.
H edda W e t t e r b e r g h?
.
.
.
Hedda Wetter- bergh?
.
.
.
Hvem är h o n?
frågar sig n o g en stor del af I d u n s läsarinnor, då de läsa namnet öfver d a g e n s porträtt.
T y det var så: Onkel Adam kän- de m a n; W e t t e r b e r g h alls icke, åtminstone var det så m e d hans största publik, u n g d o - men o c h barnen.
Frå- gan skall d o c k h o s mången förbytas i ett gladt: A h, är det hon, då m a n får veta, att hon en g å n g var On- kel A d a m s hustru.
Tu- senden af Iduns läsa- rinnor, nu m a k o r o c h mödrar, skola m e d ett gladt leende påminna sig den tid, då Lin- nea var deras ' käraste läsning, o c h deras blic- kar skola m e d intresse hvila p å bilden m e d det k l o k a uttrycket i ögonen och dragen kring munnen, tydan- de p å kraft o c h be- slutsamhet.
A t t vara hustru till en stor statsman eller en stor författare är k n a p p t en lycklig lott, säger en författare — j a g tror, att det är Balzac — på n å g o t ställe, o c h mången kvinna, som fått denna sig tillde- lad, skall n o g skrifva u n d e r det uttrycket.
O n k e l A d a m s hustru, i sin h ä n g i f v e n h e t o c h stolthet öfver d e n man, s o m h o n en g å n g kal- lade sin, skall k n a p p t vilja m e d g i f v a detta, men det var n o g så, ty den djupa mjält- sjuka, s o m t i d t a b ho- tade att omtöckna hans förstånd, f ö r s t o d endast h o n s k i n g r a; hans hjälpsamhet, s o m ej alltid var af det förnuftigaste slaget, var ibland svår att hålla i n o m tillbörliga gränser, o c h slutligen var det hennes be- tänksamhet o c h klok- het, s o m ställde allt till rätta, då hans lif- lighet o c h ej alltid så b e t ä n k s a m m a åtgöran- den h o t a d e » kareten att spåra u r », f ö r att b e g a g n a ett af hans egna uttryck.
Allt detta insåg O n k e l A d a m o c h visste o c k att vär- dera d e n skatt, han i sin hustru fått; detta e r k ä n d e han icke blott i n o m sig själf, utan äfven f ö r andra.
Så- lunda h ö r d e den, s o m skrifver detta, h o n o m en g å n g säga: » A t t det blifvit f o l k af m i g, därför har j a g att tac- k a H e d d a, &gt;, o c h en an-
i DUN to 1894 Kvinnorna göra af männen, hvad de vilja; skola dessa därför bli stora och sanna, så lären kvinnorna, hvad storhet och sanning är.
Rousseau.
n a n g å n g: » H a d e ej hon varit, h a d e j a g aldrig blifvit Onkel A d a m.
» Om ock anspråkslösheten i det förra yttrandet g å r n å g o t f ö r långt, så är det senare n o g till en viss g r a d sant, ty det var, till att b ö r j a m e d.
hon, som g e n o m sin upp- muntran lagade, att det blef n å g o t af med hans författarskap; ledsnade han vid n å g o t påbörjadt arbete, så var det hov, s o m satte stål i viljan o c h fart i pennan.
M e n ej n o g h ä r m e d; det var alltid h o n, som före afsändandet g e n o m - g i c k hans manuskript, hvilka ej sällan v o r o sådana, att han själf delvis omöjli- g e n k u n d e läsa d e m, detta d o c k, sedan h o n först g e n o m g å t t d e m, hvilket i c k e b l o t t inskränkte sig till att g ö r a o r d e n läs- ligare, utan äfven ditsätta felande bokstäf- ver o c h stryka öfverflödiga, s o m i hastig- h e t e n m e d k o m m i t, utan h o n f ö r s t o d äfven stryka hela m e n i n g a r o c h kanske n å g o n g å n g äfven ditsätta en sådan, s o m b o r d e varit m e d, hvilka å t g ö r a n d e n, naturligtvis alltid underställda mannen, vanligtvis af h o n o m g o d k ä n d e s.
» Ä r det n å g o t i m i n a husliga skildringar, som j a g är tveksam o m, g å r j a g alltid i n till H e d d a o c h får m i g d å ett g o d t råd, » sade han en g å n g till författaren af dessa rader.
H o n var så- lunda icke b l o t t en hustru, h v i l k e n — s o m j u ej alltid är fallet — k u n d e del- taga i hans författarskap, förstå h o n o m o c h följa h o n o m p å hans tankeflykt, utan h o n f ö r s t o d äfven o c h i fullt m å t t vara h e m m e t s g o d a genius på så sätt, att h o n, så långt m ö j l i g t var, aflägsnade anlednin- g a r till o r o o c h b e k y m m e r f ö r hans t u n g a sinne, hvilket, tidtals åtminstone, såg tec- k e n till o l y c k o r i allt o c h öfver allt, m e n ej n o g h ä r m e d: h o n f ö r s t o d äfven att skapa ett hem, fullt af trefnad o m k r i n g h o n o m — ja, det fanns n o g intet h e m på j o r d e n i hans ö g o n att j ä m f ö r a m e d deras, hvilka h o n efter hvarandra g e n o m sin kärlek o c h o m t a n k e p å olika ställen förstått att skapa o m k r i n g h o n o m, från Östersund, där de först b y g g d e b o, till L i n k ö p i n g, där det sista reddes, hvilket, efter ett m e r än f e m t i o års äktenskap, upplöstes m e d mannens d ö d.
I W e t t e r b e r g h s k a huset v a r m a n al- drig säker f ö r f r ä m m a n d e, från h o n o m, som presenterade sig m e d ett skorrande: » M j u k a s t e tjänare, mitt n a m n är — n, litteratör från T r e l l e b o r g, » till själf ve Zachris Topelius, inen alltid h a d e h o n sitt hus så ställdt, att h o n k u n d e mot- taga h v e m s o m k o m.
I n t e t felades u t o m iitrymme, m e n att r u m m e n v o r o väl små, därför rådde ej h o n, utan segelsömmaren, s o m en g å n g l å n g t tillbaka i förra år- h u n d r a d e t u p p b y g g t det.
Sådan var H e d d a B r y d o l f s o m hustru till den man, hvars n a m n f ö r ett half- sekel tillbaka h a d e en sådan k l a n g i Sve- riges b y g d e r, o c h hvilket h o n sedan sitt n i t t o n d e år är så stolt öfver att bära, o c h våra läsarinnor skola på g r u n d af d e n n a teckning, s o m åtminstone har för- tjänsten att vara sann o c h utan öfver- drifter, säkerligen villigt erkänna, det fru W e t t e r b e r g h s bild blir en framstående p r y d n a d f ö r I d u n s galleri af m ä r k v ä r d i g a kvinnor.
V i n ä m n d e här o f v a n n å g r a ord o m Onkel A d a m s stora hjälpsamhet.
Att hålla denna n å g o t så när i styr var in- gen lätt uppgift, s o m hustrun fått sig pålagd.
Tiggarebref k o m m o nämligen i massor, o c h f ö r att visa, huru l å n g s ö k t a a n l e d n i n g a r n a i b l a n d v o r o » f ö r att v å g a detta s t e g », m å här e x e m p e l v i s nämnas, att en af dessa brefskrifvare som ursäkt framdrog, att h a n f ö r trettio år tillbaka en afton » h a d e haft d e n äran att vara tillsamman m e d herr d o k t o r n i H v e t - landa. » D e t t a g j o r d e, att frun slutligen måste taga saken o m hand.
D e t t a k u n d e d o c k ej ske p å annat sätt, än att h o n p å g r u n d af g a m m a l ö f v e r e n s k o m m e l s e alltid ö p p n a d e hans p o s t o c h d å från- skilde de bref, i hvilka tiggerianlednin- g a r n a v o r o allt f ö r långsökta.
Detta hindrade d o c k e j, att en storartad, m e n förståndig v ä l g ö r e n h e t j u s t g e n o m henne utvecklades, o c h m å n g a äro de välsignel- ser, s o m under årens l o p p n e d s t r ö m m a t öfver det lilla huset v i d H u n n e b e r g s g a - tan.
H e n n e s h a m n har aldrig synts v i d dessa p r u n k a n d e tillställningar, v i d hvilka människokärleken bäres på presenterbric- ka, utan h o n har verkat i det tysta o c h p å e g e n hand, i h å g k o m m a n d e skriftens ord, att d e n vänstra h a n d e n ej m å veta, h v a d den h ö g r a g ö r.
1 H e d d a F r e d r i k a B r y d o l f f ö d d e s i febru- ari 1818 i Hällestads prästgård i norra Östergötland.
F ö r ä l d r a r n e v o r o prosten o c h k y r k o h e r d e n B.
Gr. B r y d o l f o c h m o - dern P.
M.
N o r b e r g h.
M o r f a d e r n d o g som k y r k o h e r d e i S ö d e r k ö p i n g, m e n h a d e i sina y n g r e år varit tjänstgörande bot- predikant h o s Gustaf I I I.
A t t han h o s denne måtte stått särdeles h ö g t, t o r d e b l a n d annat k u n n a d ö m a s däraf, att han af k u n g e n kallades till R o m f ö r att skrifta o c h g e h o n o m nattvarden u n d e r en där- ute iråkad s j u k d o m.
I detta f ö r ä l d r a h e m u p p v ä x t e d e n u n g a H e d d a, under m o d r e n s l e d n i n g u t b i l d a n d e sig till en d u g l i g h u s m o d e r, hvilket h o n o c k i unga år blef.
S j u t t o n år g a m m a l blef h o n n ä m l i g e n b e k a n t m e d d o k t o r W e t t e r b e r g h o c h två år därefter dennes hustru.
D e n u n g e d o k t o r n var n ä m l i g e n en tid bruksläkare på F i n s p o n g i när- heten af Hällestad.
K v i c k o c h intressant, blef han genast en g ä r n a sedd gäst i prästgården.
H a n var emellertid präst- gårdsfolket f ö r u t ej alldeles o b e k a n t.
E n anekdot, s o m p å sin tid g j o r d e sin r u n d g e n o m pressen, h a d e f ö r m e d l a t bekant- skapen.
D e n u n g e d o k t o r n h a d e näm- ligen året f ö r u t (1834) varit anställd s o m koleraläkare i J ö n k ö p i n g.
Sjukdomen u p p t r ä d d e där kanske svårast i hela lan- det, då Va af stadens b e f o l k n i n g bort- r y c k t e s af den hemske gästen, s o m un- d e r s t u n d o m e x p e d i e r a d e sina offer p å f e m å sex timmar.
F ö r att ej u p p s k r ä m m a sinnena ville auktoriteterna emellertid ej g e s j u k d o m e n dess rätta namn, u t a n en- visades att påstå, det denne ej var » k o - lera m o r b u s », m e n väl mycket liknade denna.
D e n n a sats drefs isynnerhet v i d en sundhetsnämnds-sammankomst, o c h ord- f ö r a n d e n var i detta fall den ifrigaste.
W e t t e r b e r g h, s o m äfven bevistade samman- komsten, satt en stund o c h h ö r d e " på » k ä b b l e t », f ö r att b e g a g n a hans egna ord.
H a d e n å g o n af de närvarande lagt märke till h o n o m, skulle man n o g märkt, att ansiktsuttrycket blef allt skalkaktigare, o c h slutligen blef det h o n o m o m ö j l i g t att hålla tjuf p o j k e n i styr.
» D e t är, » utbrast han, » m e d prosten W e t t e r l i n g som m e d d e n skånske b o n d e n, s o m varit inne i staden o c h sett ett så » b e s y n n e r l i g t d j u r ».
H a ' herrarne h ö r t den historien?
Jo, det var en b o n d e, s o m varit inne i Y s t a d o c h därunder sett n å g o t så besynnerligt.
» V e t du m o r, » hette det vid hemkom- sten; » j a ' såg ett rätt besynnerligt djur därinne: dä hade hufve s o m en katt å svans s o m en katt å fötter s o m en katt. » » N å, då va d ä väl en k a t t?
» » N ä, g u ' så, di sa ', att dä va ' e ' katta. » M i d t i bedröfvelsen fick man sig såhmda ett g o d t skratt.
D e n n a historia hittade äfven v ä g e n till Hällestads prästgård, där m a n äfven skrat- tade åt den, o c h då W e t t e r b e r g h seder- mera g j o r d e sitt första besök där, emot- t o g s d e n » g l a d e d o k t o r n » snarare som en g a m m a l bekant än s o m en främling.
H a n blef det j u icke heller, ty W.
o c h H e d d a B r y d o l f blefvo snart förlofvade, o c h b l o t t ett år senare b o r t f ö r d e W *.
henne s o m sin brud.
F ö r s t bosatte sig det u n g a paret i Östersund, där vistelsen blef en v ä n d p u n k t i W: s lif, ty » där föd- des » — f ö r att b e g a g n a K a r l W a r b u r g s o r d — » O n k e l A d a m ».
H u r u hans skrift- ställeri u p p k o m är så ofta berättadt, att det här förbigås, men — må detta åter upprepas — utan den unga hustruns upp- muntran h a d e det kanske stannat i port- lidret.
U n d e r Östersundsåren var han läkare v i d Jämtlänningarne.
W.
kunde d o c k ej l ä n g e finna sig vid det e n f o r m i g a småstadslifvet, utan flyttade till hufvud- staden s o m biträdande läkare i fångvårds- styrelsen.
U n d e r dessa tre år presiderade d e n u n g a frun på ett f ö r henne eget till- talande sätt i det h e m, s o m h o n i sin m å n b i d r o g att g ö r a så angenämt.
Bland sina gäster räknade h o n b l a n d många an- dra statsrådet Sandströmer, en g a m m a l vän från Östersundstiden; Troil, Wetter- berghs chef v i d f ångvårdsstyrelsen; Börje- son, skalden; I g n e l l o c h S.
A.
H e d l u n d.
En tid var W.
o r d f ö r a n d e i det d å.
existerande konstnärsgillet, o c h blef W e t - terberghska huset d ä r i g e n o m äfven mötes- platseu f ö r en del af dettas koryféer.
N a m n e n på dessa äro emellertid till stör- sta delen g l ö m d a, m e n minnes j a g d o c k J o l i n o c h S u n d b e r g, premieraktören.
D e t t a h e m måste d o c k lämnas, d å man- nen 1848 blef regementsläkare v i d första lifgrenadiererna.
N u r e d d e hustrun ett nytt, a n g e n ä m t h e m p å det natursköna Greta-, beläget på Bråvikens norra- strand, hvilket ångbätspassagerarne, m å n g a år efter sedan W e t t e r b e r g h s lämnat det, nä- stan alltid utpekade f ö r hvarandra m e d
I DU N 1894 ett oföränderligt: » där b o d d e en g å n g Onkel A d a m s.
» P å landet k u n d e d o c k m a n n e n aldrig trifvas, därtill var han f ö r liflig o c h säll- skaplig, utan flyttade W e t t e r b e r g h s, efter att en kort tid varit bosatta på Sätra i närheten af A b y järnvägsstation, till Lin- köping, där det blef m a k a n f ö r u n n a d t att förljufva mannens sista dagar.
U n d e r de sista åren, då åldern allt m e r t o g ut sin rätt h o s d e n gamle, blef h o n hans allt i allt, tills d ö d e n slutligen b r ö t det femtio- tvååriga äktenskapet.
Sedan f e m år går denna hängifna, plikt- trogna hustru ensam i deras h e m, så älsk- ligt i all sin anspråkslöshet.
D e n lilla våningen består af tre rum.
F r å n för- stugan k o m m e r m a n först in i salen.
Fönstret är ej h ö g t, m e n m e d sina tre rutor i bredd g e r det d o c k åt denne nå- g o t ljust o c h vänligt.
F r a m f ö r detta har hon inrättat en liten fönsterträdgård af välskötta b l o m m o r.
P å l å n g v ä g g e n öf- ver soffan h ä n g a några porträtter i olja, af g u m m a n s far, generaldirektör Troil o c h R u n e b e r g, det senare minst af allt påminnande o m e t t.
snille, i det att det med sina g l å m i g a ö g o n, rödletta hy, slic- kade hår o c h de h ä n g a n d e prästkragarna mera påminner o m en enfaldig landtpräst än o m den store skalden.
P å den motsatta v ä g g e n står en flygel, o c h öfver denna h ä n g a n å g r a stillebens- stycken i olja, talangfullt målade af dottern-.
I n o m salen ligger förmaket.
H v a d s o m här först fångar u p p m ä r k s a m h e t e n är mannens byst i lera af stor porträttlik- het.
R u m m e t är emellertid f ö r litet o c h för lågt, f ö r att den stora bysten skall kunna taga sig n å g o t ut.
I ena h ö r n e t invid soffan står ett staffli o c h på detta en större tafla m e d hennes o c h mannens porträtt, en gåfva till föräldrarne på de- ras g u l d b r ö l l o p s d a g från de b å d a barnen.
Från detta k o m m e r m a n till sist i n i mannens rum.
H ä r har fru W.
af pietet för den b o r t g å n g n e m a k e n låtit allt bli o f ö r ä n d r a d t: framför b o r d e t står hans länstol, på detta hans sista b l ä c k h o r n.
Öfver soffan m e d sitt samma ö f v e r d r a g hänger densamme g a m l e spegeln o c h de små m e d a l j o n g e r n a m e d porträtten öfver några hans närmaste.
Ja, allt står som det stod, då han lämnade det, o c h den som k ä n d e h o n o m, k a n k n a p p t stiga in där utan att tanken: han är väl u t g å n g e n på en stund, men k o m m e r snart tillbaka, tränger sig p å h o n o m.
Sådant är det h e m, där fru W e t t e r b e r g h i L i n k ö p i n g framlefver sitt tysta, ensamma lif — d o c k icke ensamt, ty h o n, o m nå- gon, kan sällskapa m e d sina minnen både från d e n tid, då mannens rykte stod på sin m i d d a g s h ö j d, o c h från den, då hans lifssol var i sjunkande.
Från denna se- nare har h o n, f ö r visso, de ljufvaste så lillvida, att medvetandet af väl fyllda plik- ter alltid måste kännas g o d t o c h h u g n a n d e.
För henne är det just detta, s o m skall ka- sta sitt skimmer öfver hennes lefnads afton.
Johannes Sundblad.
Sen till, att Idun tidning och Iduns Mode- finnas hos alla edra bekanta!
/ vinterkväll.
rutan klappar mörkret med dofva, tunga slag.
— Men i mitt sinne ljusnat- en solig sommardag.
Där där där där spira röda rosor, doftar hit jasmin, fladdrar brokig fjäril, surra muntra bin.
Och asp och lindar susa, da vinden drar ibland, och sädesärlan springer på gula gångars sand.
Det tisslar och det kvittrar från gräs och snår och gren, det doftar och det prunkar i sommarsolens sken.
Men utan ro och hvila ' jag sakta vandrar kring.
I sol, i doft, i toner det fattas liågonting.
Från blomstersnåren hör jag med ens ditt glada skratt.
Jag söker och jag letar och får dig ändtligt fatt.
Bland rosor och jasminer du döljer dig med list, jag söker och jag letar och får dig fatt till sist.
Allt hvad min oro sökte i dig jag funnit har.
Då flyktar det förflutna, som om det aldrig var.
Dess långa, mörka kvällar, som trögt som sniglar gått i tröstlös, kylig dimma, de äro drömmar blott.
De ett På ch Q äro dumma drömmar, sjukligt gyckelspel — jord är ständig sommar, lifvet har ej fel.
Ditt med Det Det skratt i rymden blandas fågelns gälla drill: goda evigt varar!
onda finns ej till!
Och medan tiden svinner och stunden snabbt förgår, vi tala om det goda i långa lyckoår.
Och kring oss dofta blommor, och kring oss susar lind, och fjärilsvingar fladdra i sommarns svala vind.
Hugo Gyllander.
Grön kurtis.
Ett a l l v a r s o r d till föräldrar, » Förr var ett barn i raenlöshet Ett barn och intet mera, Nu ren vid tolf år snärtan vet Parera. » Ifvanståenda verser riktades af den blide skalden Franzén anno Domini 1801 mot ett, enligt hans tankar, växande tidslyte.
De voro då kanhända i någon mån öfverdrifna, men anföras de nutilldags, så skjuta de san- nerligen ej öfver målet, utan äro snarare allt- för matta i förhållande till verkligheten.
Ty nu kan man redan bland riktiga kyttingar spåra ansatser till koketteri och kurtis, för att ej tala om den » mognare » ungdomen, af hvilken en mycket stor del drifver kurtis som idrott och träget odlar den till största förfång för studier och andra allvarliga sysselsättningar och till ännu mera skada för karaktärsutveck- lingen.
Stundom tyckes koketteriet rent af ligga r. blodet, så tidigt visar det sig, ehuru det i själfva verket är följden af en förvänd upp- fostran.
Man kan verkligen träffa på små flickor om sex eller sju år, som knappt se åt jämnåriga, isynnerhet om de ej äro gossar, utan tränga sig till herrarue, såväl yng^e som äldre.
Detta är ju ganska oskyldigt, kan man tycka.
Men nej, det blir dem ett behof atfc uppmärksammas, att berömmas och smekas, och i likhet med alla andra sådana tilltar det med åren och fordrar allt rikare näring.
Möd- rarna, fåfänga för sina barns räkning, glädjas åt.
den uppmärksamhet, som visas deras små, och anse saken naturligtvis ofarlig och oskad- lig.
Några få sedermera lära sig inse sitt miss- tag andra åter förstå det aldrig, och i dessa senares hem är det som de uppväxandes kurtis finner hägn och beskydd.
Äfven om berörda fall räknas som undantag, börjar kurtisen tidigt.
I allmänhet kan man räkna begynnelsen från och med dansskolan.
Flertalet af pojkarne behärskas alltifrån den tiden af en brinnande lust att spela kavaljerer, som antar allt vidsträcktare dimensioner.
Och det tyckes, som skulle åldersgränsen för inträ- det i kavaljerernas led flyttas till allt tidigare år.
Detta sammanhänger med den brådmognad, som karaktäriserar barnen och de unge vid denna tid.
Nu är det ju allmänt, att nio- och tioåringar skickas i dansskola.
Många hoppas, att deras tölpiga ätdingar där skola få pH pä sig, men underskatta den dragningskraft, som » das ewig weibliche » utöfvar redan på de unga sinnena.
Redan den ton, som råder bland dessa damer och kavaljerer i miniatyr, är tillräcklig att ganska snart öfvertyga en tänkande person om, huru minst sagdt olämplig hela tillställningen är.
Det utvecklar sig ett fullkomligt kotteriväsen; poj- karne vilja endast dansa med de vackraste eller bäst klädda bland flickorna, och dessa å sin sida äro lika tyck-myckna i valet af kavaljerer.
Detta leder hos flickorna till behagsjuka, begär att kläda sig, och hos pojkarne till snobberi och ett allt mer forceradt koketteri.
Dessa unga, förhoppningsfulla kavaljerer söka så » kugga », som termen lyder, af » farsan eller » morsan » några » krisen » och bjuda sedan » fästmön » och andra » flicks » in på » kondis ».
» Rivalen » konkurrerar naturligtvis och söker bjuda öfver den andre.
Det händer mer än en gång, att de unga slynglarne sätta sig i skuld af dylika orsaker.
Denna kurtis, som börjar i dansskolan, fort-
I DU N 12 går sedan träget under årens lopp, på barn- baler och skridskobanor samt framför allt på gatorna.
Hvad de äro fördärfbriogande, dessa baler, där allt är anlagdt på att efterlikna de fullvuxna!
Hvarje frisk fläkt af enkelhet och naturlighet har drunknat i den flärd och förkonstling, som oftast med mammornas medgifvande sträfvar att göra sig härskande.
All doft af omedel- barhet, af sund och glad bardom slocknar i allmänandan af behagsjuka och kurtis.
Där utspelas mången flirtation på dessa tillställ- ningar, livarom de vuxne naturligtvis förblifva i djupaste okunnighet.
Och så springet på gatorna!
Pojken, som måste ut och hämta frisk luft mellan läxor och lektioner, och flickan, som klipsk hittar på tusen förevändningar i afsikt att för några tim- mar lämna hemmet, hitta hvarandra (händelse- vis, förstås) ute och vandra sedan i timtal af och an.
Skockvis gå flickorna ut i afsikt att råka på kavaljerer för att konvoyera dem; pojkarne strömma likaledes ut vid » promenad- timmen » för att, som det heter på yrkesspräket, » drifva upp » några trefliga flickor.
Att denna kurtis skall hämma arbetet, säger sig ju själft.
Och hvad värre är, den tar bort arbetsförmågan.
» Ingen kan tjäna två herrar, » säger ordspråket, och kurtis och arbete äro bland de mest oförenliga.
Dessutom blir det både flickor och gossar ett sådant behof att kokettera och kurtisera, att de ej kunna frigöra sig där- ifrån.
Oanadt af de respektive unga dagdrif- varnes föräldrar, sedt och beledt af andra, fort- sättes detta spel under ungdomens tid och tager mycket af de unges bästa kraft.
Ofta få sedan de fullvuxne behålla ungdomslytet, om än en och ancan befriar sig därifrån genom vis och insiktsfull uppfostran.
Barnet är man- nens fader — och äfven kvinnans.
Ingen torde väl taga koketteri och kurtis i försvar.
Parliga äro de städse, och mycken skada åstadkomma de.
De missrikta karak- tärerna; ynglingen får sin blick riktad från det väsentliga i lifvet pä det, som intet värde har, och fattar ofta ringaktning för kvinnan just på grund af de erfarenheter han gjort, ty dessa kurtisanta balhjältar äro minsann de, som mest skoningslöst bedöma de koketta flickorna.
Finge en af dessa sistnämnda höra ett dylikt omdöme, skulle det sannolikt bota henne.
Hos flickorna tager koketteriet bort deras mest vinnande egenskaper.
Hela deras väsen blir ofint, blir konst och beräkning.
Än mer lider naturligen deras karaktär.
Nutidens många skandalösa kärlekshistorier härröra till stor del från kurtisen.
Måtte man blott lära sig inse, att det är en farlig lek, detta spel om hjärtan, och hellre stämma i bäcken än i ån.
Då skulle mycket kunna förebyggas.
Lennart Hennings.
Om priset i Iduns julklappsbasar 1894 Hvem har rätt?
i.
Kära min lilla Anna I Du blir nog inte så litet förskräckt, då jag talar om för dig, hur det för närvarande står tillhös o s s.
Du brukar kalla oss för några » lyckans ostar » och menar, att en evigt molnfri himmel hvälfver sig öfver o s s, o c h att vi skulle vara förskonade från de otaliga små lidanden och missräkningar, som hemsöka andra mänskobarn.
Men » man skall icke prisa dag, förr ' n sol är bergad, » — sanningen af detta ordspråk föres mig nu bittida och sent i minnet.
Vi ha er » patient, nämligen vår kära lilla Ester, som i går kom hem från sin skridskoexpedition till Saltsjöbaden med en för- kylning, genast måste gå i säng o c h fick en så stark feber, att jag skyndade skicka bud efter vår husläkare.
Till min stora förskräckelse har i dag på morgonen utslag också uppträdt på bar- nets kropp, och ehuru jag från början hade onda aningar, blef jag nästan ifrån mig,när doktorn för- klarade, att det var skarlakansfeber.
Nu gäller det framför allt att skydda de andra barnen för smitta, att isolera ' dem från Ester och till på kö- pet hålla dem från skolan.
O, det blir inte någon lätt uppgift, o c h ej heller för de små, för hvilka nog de första lofdagarne förefalla härliga, men hvilka i längden, och helst nu under vintern, inte veta, hvarmed de skola fördrifva den myckna le- digheten!
Mina största bekymmer gälla naturligtvis vår stackars Ester, och mitt hjärta ängslas och o r o a s!
Hvilken lättnad skulle det inte vara att nu ha en vänlig själ i min närhet att dela mina bekym- mer med!
Emellertid kan jag under nuvarande förhållanden ej uppmana någon af mina bekanta att komma hem till oss.
Hur gärna skulle jag inte träffa dig!
Hvad tycker du, skulle jag inte en afton, sedan barnen gått till sängs o c h äfven Ester sofver under vår frökens vård, göra en af- stickare till dig, förutsatt att intet allvarsammare händer barnet?
Det vill säga, o m du inte är rädd därför!
Naturligtvis skulle det vara bara på en liten kort språkstund.
Till dess hälsar jag hjärt- ligt!
Din Klara.
läsarinnor själfva rösta.
In- sänd under den närmaste veckan eder röst för den af de bidragande signaturerna, som, en- ligt eder åsikt, gjort den bästa insatsen!
V. Kära Anna!
Hvarför så många ord?
Jag har redan funnit mig i saken.
För öfrigt är jag nu inte absolut be- roende af dig; min väninna Gertrud, som alls inte är rädd, kommer dagligen till mig på en timme.
Gud löne henne den vänskap, hon nu bevisat mig!
Klara.
VI.
Kära Klara!
Äfven med fara att ytterligare förtörna dig, må- ste jag bekänna, att jag inte finner det rätt af Gertrud, hvilken har yngre syskon i hemmet, att under nuvarande omständigheter besöka dig.
Den som står ensam kan företa med sin person, hvad han behagar, han kan, om det faller honom in, utsätta sig för faran, men icke den, som därige- nom kan göra andra skada och lidande.
Förlåt denna för dina intressen hårdt ljudande dom; men jag vill ej dölja min mening för dig.
Anna.
VII.
Min kära Klara!
Stackars min lilla vän, jag beklagar dig inner- ligen o c h är alltjämt i tankarne hos dig; måtte nu endast allt det ledsamma snart ljusna o c h vår kära Ester för godt pris komma undan all fara.
Förlora bara inte tålamodet o c h försök fin- na dig i de ensamma veckor, som kommit på din lott.
Hur gärna skulle jag inte vilja träffa dig, men förlåt mig, o m jag också inte har några barn, så är jag dock en smula ängslig för min egen person på grund af min erfarenhet, att jag är ovanligt mottaglig för utslagssjukdomar (du minns, att jag bara för fem år sedan hade mycket svår messling).
Frånsedt detta är emellertid faran för smittans öfverförande äfven på andra, som du kunde träffa på ditt besök hos mig — kanske mina små systerbarn eller andra mina bekantas barn — ej att bortresonnera, o c h denna tanke är alltför orolig för mig, och nog också för dig vid närmare eftersinnande.
Böra vi inte därför hellre uppskjuta med att träffas, till dess Ester är frisk?
Jag hoppas, att du inte blir ledsen på mig för mitt afslag!
Din vän Anna.
, Klara till Anna.
Du hade gjort klokare att icke utsätta min vän Gertruds hjärtegodhet för din kritik.
Jag har ge- nom ditt beteende blifvit en sorglig erfarenhet rikare.
Jag afundas dig icke dina tänkesätt och kan allt framgent afstå från en vänskap, på hvil- ken jag så ledsamt bedragit mig.
Klara.
Ö s t e r l ä n d s k II.
E n berättelse f r å n kärlek.
Kabyldalen, för I d u n, af Adelaida Ehrnrooth (a — / ' — a).
IV.
är nordens vintervindar som svarta fåg- lar med tunga vingar piska mot våra välkittade dubbelfönster; — när vi sitta vid en förkolnande aftonbrasa och drömma i skym- ningen under enslig tystnad, då smyga där fram, lika kära glada vänner, de förflutna tiders minnen oeh hålla för vår inre blick en spegel med bilder så brokiga, från nejder långt, långt i fjärran.
Huru olika mot vår nuvarande omgifning de skimra för inbillningen!
Det är en färgprakt som pris- mans, mot hvilken middagssolen bryter sina strålar.
En kväll under det jag så där lefde mig in i tider, som gått, tog minnets fé min hand, och vi flögo hän till det soliga Afrika med sin evigt blå himmel och sina flammande purpurskiftningar öfver Djurdjura-bergens kre- nelerade snötoppar.
Okenvärldens heta ande- dräkt svalkas, när han far fram öfver dessa, och han sänker sig sedan som ljuflig bris till Medelhafskusten, där Algier, denna tjusande sultaninna, ligger på sin divan af tropisk grön- ska!
— Nu sänder middagssolen sina spjut- hvassa, gula strålar ditin i Kabyldalens täta olivskog med månghundraåriga vridna stammars spöklika gestalter och det mystiskt susande, fina bleka löfhvalf, i hvilket hundrade näkter- galar drilla natt och dag.
Kära Klara!
Jag ser, att du är ledsen på mig.
Dessa ord i ditt bref: » Hvartill tjäna vänner » o.
s. v. stämpla mig som egoistisk och trånghjärtad, då de j u må- ste syfta på mig.
Hvad skall jag svara på en dylik förebråelse?
Först och främst: o m jag ock- så inte har några barn, så står jag dock inte en- sam; för min man, mitt hushåll, mina gamla för- äldrar, som i mig ha sitt enda stöd, måste jag hålla mig frisk!
Jag är beredd att göra uppoff- I fjärran glänser kupolen af en moské, om- gifven af fyra skönt mejslade smärta minareter, därifrån muezzons rop i alla väderstrecken dag- ligen kallar de rättrogne till bön — muhame- danens viktigaste sysselsättning, för hvilken allt annat får vika.
Det är en majdag, — kärlekens årstid, atmos- fären bemängd med starkt bedöfvande blomster- III.
Kära A n n a!
Jag vill omgående svara på dina rader.
Det är själfklart, att jag nu inte kommer till d i g; jag vill inte vara skuld till, att genom mig något ondt skulle drabba dig.
Jag var, som du ser af mitt förra bref, förberedd på, att mina vänner nu skulle dra sig tillbaka från mig.
Dock kan jag inte afvärja den tanken: Hvartill tjäna vänner, om de endast äro till för de goda dagare?
Ester befinner sig något så när.
Hälsning från Din bedja vi våra ringar för min vänskap, om sådana äro nödvän- diga, men för en språkstunds skull sätter jag inte mitt hus ' välfärd på spel!
Hur ringa du än för tillfället kan tänka om min vänskap och offervil- lighet, så hoppas jag att snart en gång få till- fälle bevisa dig, att de dock finnas till.
Riktigt förstår jag dig icke, men väl önskar jag, att din fråga, om du nu finge besöka mig, aldrig blifvit framställd.
Din Anna.
Klara.
1894 ångor,- och ett kabyliskt brölloppståg uppfyller den trånga dalen mellan byarne Ikoultza och och Tatserouth under öfverljudt larmande jubel.
En maraboui hade slutat bönerna, som be- seglade äktenskapet mellan den sjuttonåriga Zulima och den gråhårige Yakoubben-Hassan, den rike ägaren af ortens förnämsta kvarn.
Han hade köpt sin brud för en dryg summa af hennes far och kände sig som ung på nytt.
Sådan bröllopsgästerna ymnigt bespisat sig med kousskoussou *, knallades det med gevär, stulna af fransoserna.
Det sjöngs, det skreks, det spelades på tamburin, tam tam, flöjter och zitt- ror, det gestikulerades och pratades, gjordes spefulla anspeglingar på den olika åldern hos brud och brudgum, och när stjärnorna började framtindra på det mörkblå firmamentet, nådde det strålande tåget målet för färden, Yakoubben- Hassans douar.
Afståndet mellan Ikoultza och Tatserouth skulle af en fågel ha tillryggalagts med några vingslag, men, likt andra kabylbyar, lågo brudens och brudgummens respektive hem på hvar sin klippspets, likt örnbon skilda af så oöfverstigliga stenblock och afgrunder, att människofötter behöfde minst ett par timmar för att tillryggalägga vägen.
Dock redan hör- des bruset af det vattenfall, som satte Yakoubs nybyggda kvarnhjul i rörelse; man hade blott helt litet kvar af den halsbrytande spången.
Bruden syntes utmattad.
Hon hade beslöjad öfvervarit bröllopsmåltiden, utan att smaka en bit, och medföljde tågetstum, liksom främman- de för allt hvad som tilldrog sig kring henne, under det hon då och då skakades af en fråss- brytning, sådan den lifdömde känner på väg till schavotten.
Så mycket mera strålade brudgummens blick, och tydligt lät han de bullrande följeslagarne förstå, att han nu hade nog af deras mer eller mindre grannlaga skämt och gärna önskade bli dem kvitt.
Under allt detta tumult observerade ingen en gestalt i brun burnuss, som, dold af den inbrytande nattens skuggor, smög sig fram bak- om Yakoubs kvarn i närheten af ett stort fikon- träd, under hvilket den mörka skepnaden lade sig ner.
Han omfattade krampaktigt skaftet på en hvasslipad yatagan, blixtrande igenom det dunkla löfhvalfvet i kapp med ägarens glödande ögon under kuposchongen.
» Dödens ängel skall i kväll ha din första kyss, Zulima! » mumlade den gömde åskådaren af bröllopståget med hopbitna tänder, utan att kunna lösrycka blicken från den beslöjade ny- gifta.
Medan bröllopsgästerna troppade af, hade bruden som en gazell ilat uppför en bergs- klack, omgifven af afgrunder, och smygande likt schakalen, hvilken fått sikte på en skogs- dufva, klättrade Yakoubs seniga ben efter det liufva målet för hans längtan.
Han skuttade från bergsspets till bergsspets, liksom bevingad af guden Amor, den lille skälmen, men ju mer afståndet minskades mellan honom och bruden, dess närmare drog sig denna mot afgrundens rand.
Blott ett steg till — och hon skulle störta i det bottenlösa svalget!
Den mörka gestalten under fikonträdet be- traktade detta uppträde; en glädjeblixt sköt fram ur hans svarta ögon, och yatagan föll ur hans hand.
Gamle Yakoub, som lik en stork med det ena benet stödde kroppen och höll det andra färdigt till ett nytt skutt, stannade och vågade ej ta ett enda steg mer.
Zulima böjde sig öfver afgrunden med en beslutsam åtbörd, som ej kunde missförstås.
Den stackars älskarn * Arabernas lifrätt, bestående af risgröt med far- köttsbitar, russin, mandlar och en brännande stark röd peppar uti.
IDUN utsände de mest rörande klagotoner för att beveka sin rebelliska unga maka.
» Zulima, min dutva, min ljufvaste blomma, min veka gazell, » jollrade han gråtmild, » du har ju ej rätt nu mera att fly mig, din härskare, din make!
Har jag ej för att få äga dig be- talt ut den dryga summan af femhundra duros?
Har jag ej öfversållat dig med smycken och prydnader?
Jag har rakt ruinerat mig för din skull, otacksamma himmelska flicka!
Och du lyfter ej ens på slöjan för att låta mig se din strålande skönhet! » Ej ett ord till svar.
Slöjan förblef obarm- hertigt nedfälld, och Zulimas lilla guldbroderade skospets sträckte sig ut öfver klippans skarpa kant.
Förgäfves fortfor brudgummen att parlemen- tera, att vrida händerna och åkalla sitt skydds- helgon Bou-Kobrin, som ligger begrafveo i två moskéer — den ena inuti Djurdjurabergen, den andra nära Tlemsen i Marokkos grannskap.
Men det sålunda itudelade helgonet kom icke Yakoub till bistånd i hans svåra klämma.
Be- kajad af kärlekens kval, försökte han alltemel- lan att ta en sats för att * nå Zulima, men hvar gång stannade han igen, förfärad att se henne hälft böjd öfver djupet, färdig att störta ned.
Den olycklige mannens ansikte förläng- des mer och mer, där han i så obekväm ställ- ning förgäfves väntade på något mirakel, som skulle hjälpa honom ur den värsta belägenhet en förälskad äkta man nånsin råkat uti.
Inom sig gjorde han de bittraste reflektioner öfver dårskapen hos 3tt gammalt vissnadt törne, som passioneradt sökte haka sig fast vid en ny- utsprucken ros, den härligaste i dalen.
Visst hade han ju väntat sig något motstånd, stackars gubbe, men det här öfvergick allt förstånd! ...
Någonting så obstinat som denna flicka hade ingen drömt, synnerligast i betraktande af det höga pris han utbetalt för henne och de skänker han tillsändt både henne och hennes fader.
Plötsligt klarnade Yakoub-ben-Hassans be- kymrade ansikte.
Den beslöjade flickan på bergsklacken pekade på en afsats i bergväggen, där en Datura blommade med härliga hvita klockor.
» Du vill ha blomman, min ljufva ängel? » utropade Yakoub med frågande och förtjust ton.
» Jag hämtar den åt dig!
Jag hänitar den I Vänta mig om ett ögonblick!
Du lofvar betala min möda med den första kyssen? » Zulima nickade stum.
Yakoub jublade, men den mörka gestalten under fikonträdet knöt åter handen om yataganen.
» Du lilla elaka troll, vill du pröfva min kärlek? » mumlade den gamle kabylen med ny- väckt hopp.
» Motståndet var blott ett vanligt kvinnoknep för att reta min kärlek. » Och med fata att bryta armar och ben skuttade den gråskäggige tillbedjaren af den nyckfullaste bland koketter från klippspets till klippspets, klättrade på händer och fötter och skrapade sig blodig för att nå den välsignade daturabusken, bakom hvars snöhvita, doftande blomklockor han trodde sig skåda paradisets port vidöppen.
» Mina ögons ljus, här har du blomman! » hördes om en halftimme Yakoubs triumferande röst, och med handen högt i luften skakade han en bländhvit, doftande blomma öfver sitt turbanklädda hufvud som dök upp invid den bergsklack, på hvilken nyss Zulima stått.
Men hvart hade hon tagit vägen?
(Slut i nästa n:r.)
13 En verklig skatt för hvarje kvinna, som hon ej bör underlåta att förskaffa sig, är Iduns Modetidning, den billigaste, rikhaltigaste och elegantaste tidning på svenskt språk inom detta fack.
I början af hvarje månad - itkommer i stort format ett 8 - sidigt, rikt illustreradt hufvudnummer, åtföljdt af en omfångsrik dubbelsidig mön- sterbilaga med talrika tillklippningsmön- Ster samt därjämte, och som något alldeles nytt, en 4-sidig handarbetsbilaga — kal lad Handarbets-Basaren — i samma stora format som hufvuduumret samt försedd med en mängd mönster öfver både enklare och finare handarbeten af såväl Svenskt SOin utländskt Ursprung.
Dessutom erhållas mot förhöjd afgift med hvarje nummer en fin kolorerad modeplansch i stålstick.
Ännu är ej för sent att verkställa prenumeration!
Gör det oförtöfvadt, och Ni ångrar er e j!
Prisen: se detta nummers annonsbilaga på första sidan!
Minnen.
^ \ å sorgen träder fram, tung och dyster, ^Jrl när döden bjuder sitt obevekliga: skil- jas, då strider hjärtat sin heta, tysta • kamp.
Och den är bitter; tungt är att le, men lifvet ställer sina kraf.
Hjärtat må sörja, men ögat måste blicka ut i lifvet, tauke och hand måste arbeta vidare, man måste re- signera.
Och så småningom skördas fruk- terna för vår själfbehärskning.
Intresset vak- nar, arbetet blir åter kärt, det brusande lif- vets ström tar oss på nytt på sina böljors rygg — och sorgen träder tillbaka.
Det är härligt, det fulla rika lifvet, här- ligt att mäta sin kraft i oförtrutet arbete, eggande denna täflan, där hvarje nerv, hvarje tanke spännes.
Dagen är så kort, den som stannar, blir efter.
Framåt alltjämt till ny äflan och strid!
Och minnet bleknar mer och mer, slock- nar — dör.
.
.
Dock snart är sommarn, den glada arbets- tiden, förbi, och hösten kommer, lifvets höst, då kraften mattas, den arbetsvana handen blir darrande och svag, tankens skärpa tröt- tas.
Allt lutar till vinterns ro.
Men den korta vinterdagen blir lång, så lång.
Det blir ödsligt och tomt i den gamlas sinne, vinterkallt och vintergrått.
Enformiga och intresselösa krypa dagarne fram.
Ensam står den öfverblifna i ungdomens skiftande lif, de gamla vännerna hafva fallit, skörd efter skörd, och hvila i ro.
Den enda vän, som troget skulle följt ända till lifvets afton, har under dagens fullhet blifvit förbisedd och för- summad.
Minnet har vanvårdats till döds.
Ensam är den gamla, och enformiga och tunga glida dagarna fram.
I lifvets högsommar är allt rikt, den sju- dande kraften har nog i sig själf, nya tan- kar, nya uppslag strömma ständigt till.
Ar- bete — för att bjuda den älskade den fulla glädjebägaren, arbete — för att bädda varmt och godt om utigarne i boet, arbete — för ära och utmärkelse, till mänsklighetens gagn eller till egen vinning.
Öfver allt bjuder lif- vet: arbete.
Det gifves dock stilla stunder äfven i lif- vets högsjö.
D å i den ljusa sommarkvällen dagsverket slutat, medan ännu solen i väster
IDUN u dalar mot hafsranden, då träda de fagra min- nena fram, då lyssnar åter barnet på nee- kens sång ur hafvets djup, den en älskad moder sjöng så mången gång; då drömmer ungmön åter vid den kärastes sida, under det båten sakta gungar i juliaftonens ro.
Och då månen strör sitt silfver öfver de dunkla vattnen, träda alla de älskades skuggor fram.
Åter blickar den älskade fadern upp från arbetet och ler så bjärtevarmt mot sina små, så ljuf är moderns ftyss, då hon lägger sitt barn till nattens ro, åter ljuder skämtet i glada vänners krets, och trofast är handsla- get, hvarmed kamraten lyckönskar vännen till hans första bragd på vetandets fält.
Men jaga ej bort de flyktiga skuggorna, skjut dem ej åsido för stundens intressen, hylla dem, om också blott några korta minuter, ty annars fly de snart för att aldrig mera återkomma.
Då i heliga sabbatsstunder all världens äflan måste hvila, låt då äfven tanken lämna arbetets och sträfvandets fält och låt den gå tillbaka till flydda tider, mana fram alla lyckliga, alla betydelsefulla ögonblick i ditt lif, dröm om din sorgfria glada barndom, omhägnad af ömma föräldrar, tänk på den stund, då du omsluten af den unge makens arm första gången trädde in i ert lilla bo, tryck åter den första kyssen på ditt barns panna, känn åter, huru hjärtat klappade af fröjd vid hvarje framgång, dina söner hade i lifvet.
Då — när håren gråna och kraf- terna svika — sitter du ej ensam, om äfven alla dina kära gått förut.
V i d minnets hand träda de åter fram och blifva ditt trogna sällskap.
D å blir ej dagen lång, ej lifvet utan innehåll.
Minnena äro de strålande stjärnorna i lifvets vinterkväll.
Och om äD barn och barnabarn gifva sol- ljus åt den gamlas lefnadskväll, så förmår hon dock ej alltid följa med i deras rastlösa lif.
Barnen sträfva och arbeta, som deras föräldrar gjort före dem, barnabarnen fostras i skolan för framtiden och lifvet, och gamla farmor sitter mången stund ensam i sin stol.
Då träder den alltid hyllade vännen fram och bjuder henne sina rika skatter.
Åter binder hon i glada lekkamraters krets kran- sar till den ståtliga midsommarstången; i högklackade s^or och rosig kjol svänger hon om i valsens lätta hvirflar; i krans och krona svär hon vid altaret åt vännen sin tro; jub- lande räcker hon sin förstfödde för att emot- taga faderns smekning, och slutligen bär hon, själf redan silfverhårig, med innerlig glädje den förstföddes förstfödde till dopet.
Nej, farmor är ej ensam, tiden blir henne ej lång, farmor drömmer, drömmer ända till dess små mjuka armar läggas kring hennes hals och varmsj, röda läppar bedja: » Far- mor, en saga, en saga! » Och farmor berättar.
H o n talar om den tid hon själf var ett barn, om bruk och se- der, gångna dagar, om mången ädel bragd, som kanske redan glömts, om tåligt arbete för framtid och fosterland, om uppoffrande kärlek och ödmjuk försakelse, om så myc- ket, så mycket, som ledan de unga ej mera minnas, och klara, förvånade ögon stråla, oskyldiga barnahjärtan klappa varmt, och minnet väfver kärlekens röda tråd emellan den gamla och den nya tiden.
Maria N / ström.
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
Huru franska handskar tillverkas.
land alla dem, s o m begagna franska hand- skar, torde det vara ett fåtal, s o m känner till, huru dessa tillverkas.
Att Grenoble är medelpunkten för tillverkningen, vet kanske litet hvar, men hur det går till i dess handskfabriker, torde däremot ej mången haft tillfälle att se.
I Grenoble ensamt tillverkas i medeltaj årligen o m - kring 1,200,000 dussin par handskar, o c h vid denna tillverkning sysselsättas 25,000 personer af båda könen (4,000 män o c h 21,000 kvinnor o c h barn), af hvilka många bo långt uppåt bergsbyg- derna o c h helt o c h hållet förtjäna sitt lifsuppe- hälle genom denna industri.
Utom det att handsk- industrien är ett af de få yrken, inom hvilka kvinnan blir mest aflönad, erbjuder den ytterli- gare den fördelen, att arbetet kan utföras i hem met, så att den arbetande kvinnan ej behöfver lämna sin man o c h sin familj.
Det till handsk- fabrikationen i Grenoble erforderliga skinnet ut- göres uteslutande af killing- o c h lamskinn i pro- portion af 95 % af de förra mot endast 5 % af de senare.
Killingarne, s o m sålunda få släppa till sitt skinn, måste ännu vara i diåldern, eme- dan skinnen eljes bli för hårda.
Följaktligen äro de mycket små, o c h af hvarje skinn fås endast tre handskar, ett o c h ett hälft par, hvarför till Grenobles 1,200,000 par handskar fordras 9,600,000 killingskinn.
Skälet hvarför Grenoble framför någon annan fransk stad blifvit medelpunkten för denna indu- stri, sägs ej så mycket vara den stora tillgången på killingar från Alperna som stadsvattnets sär- skildt lämpliga egenskaper för färgningen af skin- nen.
Färgarne ha drifvit sin skicklighet så långt, att en något framstående fabrik i nämnda stad skulle, o m så fordrades, kunna lämna handskar i 300 olika färger, o c h om ändå ingen af dessa färger skulle falla köparen i smaken, utföra hans order korrekt efter hvilket färgprof s o m helst.
Följande beskrifning skall lämna en idé o m hvilka behandlingar skinnen ha att undergå, in- nan de i form af handskar packas in o c h sändas ut i marknaden.
De stora skinnpackorna under- kastas först den omsorgsfullaste granskning, i det en del af arbetsstyrkan har i uppdrag att nog- grant undersöka hvarje skinn o c h att på sam- ma gång bestämnia, till hvilken färg de bäst passa på grund af sin finhet, styrka o.
s. v. Till denna granskning hör äfven afgörandet, om skinnet skall användas till glacé eller gants de Suéde.
Efter denna undersökning sändas skinnen till färgaren o c h återkomma därifrån färdiga för till- skärningen.
Nu underkastas de en ny granskning för beräkningen af antalet handskpar af hvarje skinn, och så följer skrapningen.
Denna proce- dur består i att skinnet med ett mycket skarpt instrument skrapas till minsta möjliga tjocklek och största möjliga smidighet.
Detta är ett myc- ket ansvarsfullt o c h svårt arbete, o c h äfven den skickligaste arbetare kan ej bereda mer än, sex skinn på en timme.
Till Suéde-handskarne an- vändas vanligen de skinn, som importerats från Syd-Amerika.
Orsaken därtill är att ' killingarne på Pampas få springa fritt kring efter sina möd- rar, hvaraf följden blir den, att skinnen ofta få skråmor o c h därför bli odugliga till glacéhand- skar.
Sedan skinnet undergått skrapningsproces- sen, är det färdigt att sträckas, en operation, som består i skinnets dragning på bredd o c h längd för utrönande af dess elasticitet.
Efter sträcknin- gen styckas skinnet i fyrkanter af önskvärd längd och anbringas på en trähand.
Härmed slutar nu- mera handskarbetarens uppgift, men förr var det ej så.
Han måste då klippa ut skinnet efter handens form, men då detta gick mycket lång- samt, har en maskin uppfunnits, som möjliggör fem eller sex par handskars utskärning på sam- ma gång.
Detta är för öfrigt den enda slag af maskiner — med undantag nnturligtvis af syma- skiner — som användas vid handsktillverkningen.
1 Handskarne äro nu färdiga att öfverlämnas till den kvinnliga arbetskåren o c h skickas i stora lå- dor till bergsbygden, där vissa af fabrikerna ut- dela dem till en mängd kvinnor.
I somliga fa- briker utföres sömnaden på själfva platsen, där hvarje arbeterska har framför sig en liten syma- skin, som går med ånga.
Ett enda tryck med foten sätter maskineD i gång eller stannar den.
Till syendet af ett par fyraknapps-handskar i van- lig storlek utgår ungefär en timme, och tillskärar- nes diverse åtgöranden fordra ungefär lika lång tid, så att två timmaf måste anslås för hopkom- sten af ett par handskar.
Men handskarne äro emellertid ännu ej färdiga.
Artikeln skall vidare spännas på handskspännaren för stygaens pröf- 1894 vande, sk kommer stämplandet med fabrikens namn, en sista granskning af varan för eventuel utgallring af felaktiga par o c h så till sist inpack- ningen.
I betraktande af de många procedurer hand- skarne ha att undergå, torde man sålunda kunna säga, alt de ha att passera genom närmare 200 händer från det ögonblick skinnet levereras till fabriken o c h till dess handskarne köpas af sina blifvande bärare.
Ett bidrag till modefrågan.
elt säkert intresserar det » Iduns » läsarinnor att taga del af nedanstående utdrag ur en promemoria o m klädedräkten, som prästestån- det utfärdade år 1 7 1 0: — — Fördenskul när man hafver noga betrach- tat l: o hvad uti hvart o c h it stånd b ö r anses för otjänligt öfverflöd, o c h 2:0 huru alla måga kunna vänja sig vid måttelighet och sparsamhet, så haf- ver man befunnit thessa reglor böra til en god ordnings fundament fastställas o c h i granna acht tagas: At barnen, huru förmögne föräldrar the hafva, hållas ifrån sina första åhr til alwarsamhet och ärbarhet i kläder och åthäfvor, men icke till flärd och yppighet, hvilken Sveriges vilkor icke tillåta, icke heller den Svänska Nationen väl anstår.
At pärlor, och juveler, som många qvinspersoner bruka, hvilka wäl kunna wara dem föruthan, eme- dan hvarken deras stånd eller vilkor genom sådan prydna hedras, måste vändas til pänningar, o c h the samma til annan deras nödtorft " brukas.
At all ståt o c h prål uti kläder bör allestädes minskas, men uti Guds hus aldeles borta wara, och hiärtans ödmiukhet och botfärdighet visas med siälfva kläderna o c h åthhäfvorna.
Uti ett af Haqvin Spegel undertecknadt cirku- lär heter det: — — Präste- o c h Professors hustrur o c h dött- rar måste ingalunda bruka 1:0 brokota o c h fär- gade kläder, eller på fåfänglige sätt giorde, som månge nu bära.
2:0 Otiänlig hufvudbonad af kru- sade myssor, ehvad namn the hafva, antingen de äro gjorde efter Fransk eller Ängelsk påfund, icke heller gå bara i nacken, o c h med pudert hår, uthan skyla öch pryda hufvudet höfweligen.
3:o Dyrbara o c h brokote band.
4:o Örehängen eller öreringar och kåstbara band.
5:0 Styfve uthspände kiortlar.
6:o Brokote o c h sammanstyckade för- kläden.
7:o Broiderade eller med galonner be- prydda skor.
8:0 Margehanda knytning, som intet skyler, hvad s o m dem borde öfverhölja.
9:0 Stora escarpes med mångfaldig bräm uppå eller fulda volante, antingen af en eller åthskillig färg.
10:o Vida o c h långa, men på många sätt ihopknippade och hopfäste manteans, hvaraf likasom et stort bylte ligger på ryggen.
l l: o Kiortlar, som bestå af många krusade och kringhängande stycken, sä at de synas nästan dubbla wara.
12:0 Armkrås eller de remsor, som i många rynckor hopsatte, hänga mehr til hinder, än til prydna.
13:o Hvar- ken slätt eller faconerat flor, hvit eller svart til at kasta öfver hufvudet o c h ansichtet uti kyr kiorna.
— — U r notisboken.
K r o n p r i n s e s s a n l ä m n a r å t e r Sverige.
Kronprinsens familj drabbas åter af sorgen att behöfva upplösas.
Kronprinses- san har nämligen ännu ej blifvit så stark, att hon kan uthärda en vinter i sitt nya fädernes- land.
Hennes hälsotillstånd har under de s e - naste veckorna varit mindre tillfredsställande och krafterna mera nedsatta än förut.
P å lä- karnes bestämda tillrädan k o m m e r hon därför att någon a f de sista dagarne i denna månad afresa till utlandet for att tillbringa vintern söder o m Alperna.
• Till tsessans » silfverbröllop väntas konung Oscar till Köpenhamn.
Familjefesten kommer dessutom att bevistas af ryska kejsarfamiljen samt Greklands konung, hvarjämte det anses sannolikt att kejsar Wilhelm skall personligen framföra sina lyckönskningar.
(DUN 1804 Hvilken är den första?
Den första kvinn- motsåg alltså denna premiére med ganska mycken liga elev å apotek inom Sverige är dotter till spänning.
Och om man ej har alltför stora an- apotekare Fr. Leth i Hörby fröken Martha Elisa- språk på originalitet o c h uppfinningsförmåga, utan beth Leth, som den 20 sistlidne december af me- nöjer sig med smekande melodier och vackra kö- dicinalstyrelsen antogs till elev å Hörby apotek, rer samt en färgrik instrumentering, som här dock hvadan alltså åtskilliga tidningars meddelanden stundom blir något för öfverväldigande, så torde om, att kvinnliga elever, en från Malmö o c h en förväntningarna på operan som helhet betraktad från Säter, redan förut såsom apotekselever skulle ej blifvit svikna.
Reminiscenser från andra be- antagits äro, enligt uppgift från medicinalstyrel- kanta operor förekomma.
De mest märkbara tor- sen, felaktiga.
- de vara don andra akten inledande tärnkören, som lifligt erinrar om spinnkören i » Flygande hol.
ländaren », samt bröllopsmarschen i tredje akten, Undervisning i konstväfnad.
Handarbe- hvilken har ett nästan allför lifligt tycke af mar- tets vänners skola för konstväfnad härstädes öpp- nas åter den 15 dennes under ny ledning af frö- I schen i » Tannhäuser ».
Operan är emellertid allt- ken A.
M. Hamilton, hvars erkännansvärda verk- igenom melodiös, och några af melodierna äga en samhet under de senare åren som föreståndarinna nordisk färg och karaktär.
Instrumenteringen är för en dylik skola i London fdun förr varit i till- skickligt gjord, men som sagdt stundom något för fälle omnämna.
Vi hänvisa ang. närmare upp- bullrande.
lysningar till annonsen i detta nummer.
Brister föreiinnas nog.
Den mest anmärknings- värda torde vara bristen på tillräcklig karaktäri- sering af de olika hufvudpersonerna.
Särskildt Porslin sm ålande damer.
Utställning af borde officeren Edzard bättre hafva tillgodosetls arbeten i porslinsmåleri bar här i dagarne varit i detta afseende.
Titelrolen lämnar härutinrfan anordnad i målarskolan Biblioteksgatan o. Denna också åtskilligt öfrigt att önska.
målarskola förestås af fröknarna Emma Nordberg Intrycket af operan, hvilket efter tredje aktens och Augusta Peterson och har under loppet af slut — operans tredje och fjärde akter hafva här omkring tio år utöfvat sin verksamhet i hufvud- visligen sammanslagits och förkortats till en — staden.
Damer ur societeten ha med förkärlek gaf sig luft i upprepade inropningar, skulle nog begagnat sig af tillfället att få inhämta denna be- hafva blifvit ännu bättre, om särskildt titelrollens hagliga konst, hvilken lämnar det bästa tillfälle innehafvarinna varit sin uppgift vuxen.
Med allt att genom eget arbete skaffa värdefulla prydnads- erkännande åt det säkerligen samvetsgranna stu- föremål i hemmen.
Med målarskolan är dessut- dium, fru Brag nedlagt på sin uppgift, kan dock om förenad undervisning i såväl glödritning som ej fördöljas, att hon ej är denna uppgift fullt läderplastik och glasmålning, hvarpå allt vackra vuxen.
Stämman räcker ej alltid till, och spelet prof finnas utställda.
är intetsägande.
Representanteu för Thalea måste Till det mesta utgöres emellertid utställningen i hela sitt uppträdande betona, att denna kvinna af porslinspjäser af diverse slag, hvilka alla må- står ett godt stycke framom sin tid; häraf för- lats af elever i målarskolan.
Att de af Stockholms märkes dock föga i fru Brags framställning.
damer, hvilka deltagit i dessa arbeten, vunnit en Edzards alltför litet tillgodosedda parti har i hr ofta ganska framstående färdighet samt att öfver Ödmann en god representant.
Hr O. tycktes dock ej hufvud taget den undervisning s o m lämnats präg- vara riktigt väl disponerad vid premieren.
Det nä- las af så väl insiktsfull ledning som samvetsgrann- stan tacksammaste partiet i operan föreföll att vara het, därom bär hela utställningen vittne.
Själfva Almuths, Thaleas syster.
Det innehades af frkn Hall- utställningsföremålen erbjuda äfven i och för sig gren, hvars välklingande, ehuru ännu ej fullt utveck- mycket af intresse.
Där finnas tallrikar och kop- lade stämma gjorde sig godt gällande.
En viss osä- par i de mest skiftande former, brickor o c h va- kerhet i spelet är ännu lätt förklarlig.
Att den ser, prydnadsföremål af de mest olika slag, och unga sångerskan i alla ' afseenden är stadd i fram- själtva målningarna visa • — utom den rent tek- åtgående, torde vara uppenbart.
Bland de öfriga niska konstfärdigheten — äfven en fantasi och uppträdande förtjänar särskildt hr Lundqcist som en smak, sorn tydligen odlats genom intresseradt den lärde Simeon att framhållas; äfvenså hrr Sö- arbete och under förståndig handledning.
derman och Sellergren som fältväbeln Lubbo o c h prästen.
Hr Bratbost var däremot ej riktigt till- fl!
fredsställande i jesuitens roll.
Fröken Hulting Ett lif vid bokhandelsdisken.
80 år fyllde sjöng första tärnans lilla parti oklanderligt.
Ope- i tisdags fröken Johanna Söderberg, hufvudsta- ran gick i sin helhet mycket bra under hr Hen dens äldsta bokhandlare, innehafvare af den be- nebergs säkra ledning, och orkestern skötte sig kanta firman C. Kihlbergs lånbibliotek och anti- förtjänstfullt.
Iscensättningen är likaledes värd kvariska bokhandel vid Södermalmstorg.
I sin erkännande.
Publiken, bland hvilken märktes ko- lilla boklåda i basaren vid nämnda torg har den nungen, kronprinsen samt prinsarne Karl och Eu- hedervärda gamla sedan 1850, ständigt utan bi- gen, sparade hufvuddelen af sitt bifall till efter träde, aktad och ärad af alla, med sakkännedom slutet af operan, då detsamma blef synnerligen och nit skött sin icke ringa affär.
På senare åren lifligt.
något klen till hörseln stod hon dock på sin fö- delsedag frisk, liflig och kry i sin affär.
Fröken K.
Dramatiska teatern skulle på onsdagen i denna Söderberg är bördig från Gamla Karleby i Finland.
vecka upptaga Shakespeares » Trettondagsafton * Hvad ni vill » med fru Hartman som Maria.
Vi Charlotte Tucker (A.
L.
0.
E.)
f. Från Lon- få således ej tillfälle omnämna denna intressanta föreställning förrän i nästa nummer.
don ingår hit underrättelsen o m, att den genom sina religiösa böcker kända författarinnan Char- lotte Tucker aflidit den 2 sistlidne december å missionsstationen Amritsur i provinsen Punjab, Indien.
Charlotte Tucker föddes i Indien 1821 och var dotter till Henry St. George Tucker, en högre en- gelsk ämbetsman i Indien.
I skolåldern flyttade hon till England och började 1854 sin literära verksamhet.
De författareinitialer, under hvilka hon dolde, sin identitet, voro A.
L. O. E.
(A Lady Of Ent,land).
Ar 1875 bosatte sig Charlotte Tucker för sina återstående dagar i Indien, där hon under de 13 senasle åren, utom sin litterära sysselsättning, verkat s o m zenanamissionär i förbindelse med engelska kyrkans zenanamission.
Största spridningen ha naturligtvis A.
L. O. E:s böcker uppnått i England, men äfven i andra land ha hennes arbeten blifvit mycket omtyckta.
Mer än ett 50 tal af dem äro sedan 1861 öfversatta till vårt språk.
o Teater och musik.
Kungl.
operan uppförde i tisdags för första gån- gen operan » Hexan » af den danske kompositören August Enna.
Nyheten hade länge varit bebådad och dessutom föregåtts af reklamer om ope- rans storartade framgång ej blott i Danmark, utan ock på andra större teatrar i utlandet.
Man Södra teatern har upptagit Victorien Sardous re- dan mer än treltioåriga komedi » Nos intimes », som förut under skilda namn med framgång gått öfver olika svenska hufvudstads- o c h landsorts- scener och ännu — att döma af bifallet vid pre- mieren i måndags — tycks besitta frisk kraft att underhålla.
» Goda vänner », som det i den sena- ste öfversättningsversionen nu heter, fick äfven ett förtjänstfullt utförande på flertalet händer.
Hr R. Wagners Caussade verkade varmt och hjärt- ligt, men skulle ej ha lidit af litet mera lätt bon- homie.
Hans hustru Ceciles roll är däremot, noga sett, en uppgift för en tragédienne, och fru Chri- sliernsons aktningsvärda talang som salongscome- dienne förslog därför ej alltid fullt i de passione- rade scenerna, ehuru hennes eleganta framträ- dande dock ej förfelade att göra god verkan.
Yp- perligt på sin plats var däremot » vännernas » skara: hr och fru Vigneux, hr Hirsch och fröken Caspér, Marécat med son, hr G. Bergström och fröken Widell, samt Abdallah, hr Änder.
Hr Ols- sons Thalosan borde lyfta på hufvudet, hvilket nog också skulle friska upp spelet.
Hr E. Wag- ner som Maurice hade goda ansatser och en ståt- lig apparition; en lättare ton öfver den unge fjä- rilens kärlekslek skulle dock ej heller här skada.
Fru Olsson gaf Benjamine täckt och vinnande.
Bifallet var, som sagdt, mycket lifligt, och några goda hus bör det nyuppstufvade programmet sä- kerligen kunna påräkna.
Att vara mormor.
Skiss för Idun af Wilma IÄndhé.
(Slut fr. föreg.
n:r.)
» q f l en hörde ni aldrig något genom andra sjö- e / T män? » » Adrig, vi bara väntade o c h väntade! » Gumman tycktes krympa ihop vid dessa ord, liksom tryckte denna ovisshetens b ö r d a henne ned till jorden.
» Och hur bar er dotter det? » » Ah, det tog nästan lif o c h vett ifrån henne.
Yngsta barnet föddes fem månader efter mannens afresa — det var den fjärde i ordningen — men han är så kry och käck så. » » Och hvad lifnärde ni er m e d?
» » Ja, det var nu frågan.
Första året var det svåraste — men nu efteråt begriper jag inte, hur vi redde oss — barnen va j u små allesammans, och dotter min inte stort bättre än en af dem.
Herren hjälpte — o c h så var jag yngre på den tiden. » » Var det då madam Olson började sälja ägg? » » Ja, det gjorde jag! » Det låg något i tonfallet, som visade det hon kände ej så ringa stolthet öfver sitt anspråkslösa yrke eller det resultat det gifvit.
» Jag hade inte så många kunder i början, men nu har jag fler än jag kan sköta — för se god vara har jag — det är då en sanning. » » Ja det är det, » sade doktorinnan bekräftande, medan hon tänkte, att det var sista gången hon prutat på äggen — blefve de än så dyra.
» Och så säljer jag böns och kycklingar på torget. » » Det är sant, vi ha j u köpt flere gånger, o c h feta äro de alltid. » » Skulle tro det. » Doktorinnan kom med ens ihåg, huru många gånger hon sett den lilla krokryggiga gumman sitta bland mänglerskorna på salutorget i som- marhetta, höstslask och vinterkyla.
» Jag hade så dålig plats de första åren, med blåsten midt i ansiktet och så att kunderna inte såg mig riktigt, » fortsatte den gamla.
» Men allt sen Jansonskan dog, blef det bättre. » » Kunde det hjälpa? » » Tror jag det — jag bara vände på mig och tog hennes plats. » Det fina humoristiska löjet kom åter fram vid denna illustration till alt » den enes död är den andres bröd. » » Kanske har ni lagt ihop pengar rent af? » Det var en underlig b ick doktorinnan fick, som trängde rakt in i det väl konserverade hjärtat.
» Lagt ihop pengar — med fyra barn att föda och kläda?
Ja, sex ä vi j u, med mig förstås.
Jag behöfver inte stort, men lefva skall en ändå. » » Gör er dotter ingenting alls? » » Hon ser om huset och lagar maten — för det hinner jag inte.
Jag skall j u hämta både ägg och höns på ångbåten o c h så gå omkring med dom.
Onsdag och lördag räknar jag inte, för då sitter jag på torget hela dagen — o c h kvällarne är jag på ett kafé. » » På ett kafé? » Doktorinnan blef alldeles slagen o c h visste inte, hvad hon skulle tro.
» Hvad gör madam Olson där? » » Lite af hvarje — skurar o c h diskar — i går kväll manglade jag.
Ibland drar det långt ut pä natten, men di betalar bra — och så får jag för det mesta en slank mat hem till barnen. » Det gamla ansiktet lystes upp af ett leende.
» Ni håller af barnen, tror jag. » » Mina barnbarn?
Det tror jag det.
Doktorin- nan vet väl själf — och så hålla de af mig, ska jag säga.
Mormor är allt det käraste för dem i hela världen, o c h när jag kommer hem, ä di ikring mig allesamman. » Det hade kommit tårar i de gamla matta ögo- nen, och doktorinnan vände sig bort för att dölja sin rörelse.
Det var ej längre någon skillnad mellan dem, — de voro endast två kvinnor, hvilkas tankar möttes i hvad som var dem kärast på jorden.
» De gå i folkskolan allesammans, » återtog ma- dam Olson.
» Äldsta gossen är fjorton år, o c h jag bad så vackert hos skolrådet, att han skulle få sluta med läsningen — för se det var fråga om en plats — men det gick inte.
Blir han bara fri till arbete, så reder det sig bättre o c h bättre.
Se hyran — det är alltid värsta bekymret.
Vi har ett rum o c h kök — och betalar sexton kronor i månaden.
Att ta ut det med några öre på hvart tjog ägg går inte så lätt. » » Snälla madam Olson, en kopp kaffe till, o c h 1 s
IDUN 16 kan hon inte äta upp skorporna, så stoppa dem på sig — åt barnen. » » Doktorinnan ä då så god så, och så skönt som det är att hvila ut lite och få tala vid en män- niska, som förstår en.
Det är inte många, s o m fråga efter en stackare eller bry sig o m, hur en har det. » » Jag hör så gärna på. » » Vi ha en inneliggare, som betalar fyra kronor, så det är bara tolf kvar, men veden är så dyr — det är kalla dragiga rum — och dotter min be- höfver värme.
Hon har nån sorts åkomma, s o m jag inte vet hvad det är — något svindelaktigt — som hon fått af sorg, tänker jag. » &gt;Har ni inte frågat någon läkare? » » Jq, men det är nu flere år sedan.
Han or- dinera något dyrt, s o m inte hjälpte.
— Några medikamenter för sorg lär det väl inte finnas, hur skickliga di än ä.
— Men nu ska jag gå.
Rådman Ulms ha inte fått sina ägg ännu, och det är lång väg dit. » Doktorinnan såg ut genom köksfönstret och fann till sin glädje, att ovädret lagt sig.
» Madam har vackra vädret nu, » sade hon, » men hur är det?
Ha kläderna hunnit torka något? » » Ja då. » Kängorna, ur hvilka vattnet sipprade, motsade hennes ord.
» Men hon är j u alldeles våt om fötterna. » » Det är jag van vid. » &gt;Men det är farligt — hon kan förkyla sig. » » Då hade j a g nog gjort det för länge sedan, » svarade den gamla fryntligt.
» Del ser ut, som om ingenting biter på mig. » » Lina du — det står ett par känger till vänster inne i min garderob — gå efter dem. » » Det är väl inte meningen åt m i g?
» frågade gumman förbryllad, då de nyhalfsulade kängorna sattes framför henne.
» Di ä ' j u alldeles för goda. » Ja, fö * r goda voro de verkligen, det såg gifvarin nan själf med en känsla af ånger öfver sin god- hjärtenhet; men det kunde nu ej hjälpas, o c h när nu madamen stod där, torr o c h hel o m fötterna, skinande af belåtenhet, var hon själf lika glad.
» Den äldsta gossen var j u fjorton år, eller hur, » frågade hon, » men hur gamla äro då de andra barnen? » Redigeras af Sophie Bidrag mottagas med Lmge.
tacksamhet.
Logogryf.
Jag finnes på hafvet, jag finnes på land, Hit kom jag en gäst från främmande strand, Men aldrig ett hjärtligt välkommen jag får, Och glädjen är allmän, då åter jag går; T y hvarthän jag kommer, så sprider jag sorg Såväl uti koja som konungaborg.
Och fastän jag motas på land och på haf, Jag smyger mig fram och reder mång ' „ g, a f - Och börja nu plocka ut gåtorna små, Du minst tre och fyrtio nog lyckas få.
Hvad väl ingen gärna uppå skuldran bär.
Fest, där unga tärnan mött sin hjär- tans kär.
Halfö högst i norden, sköljd af ishafa- våg.
Vilddjur, som i skogen jägarn kanske såg.
Hvad ibland på posten du nog väntat har, Och hvad som insegel på det fastsatt var.
Fyra namn på kvinnor, fyra ock på män.
Kung i » Fritiofs saga » nog du min- nes se ' n.
Flod där hjälten Tilly erhöll banesår.
Flod som i Italien du väl söka får.
Hvad som alltid äges utaf hvarje kurjg, Men, som jag hört sägas, Btundom kän- nes tung.
T » L å t se.
Jag glömmer allting.
Anton, han är elfva han, Celia nio och Gusten sju eller så vid pass.
Välsignadt snälla barn ä di allesammans, som det är en glädje att vara mormor åt. » » När madam kommer igen nästa fredag, skall jag ha något i ordning åt dem. » » Gud välsigne doktorinnan, och tack af hjärtat. » » Jag får också tacka. » Hvarför?
— Det kunde madam Olson aldrig begripa.
När doktorinnan kom in till sig, var brasan ut- brunnen o c h alla föremål i rummet aftecknade sig otydligt — däribland den ofärdiga sjömansdräk- ten, som låg k v r på sybordet.
Hon hade allde- les glömt den.
Den skulle ej bli färdig i tid — o c h det gjorde detsamma.
Sven hade så öfvernog af kläder, att det nästan äcklade henne att tänka på det.
Då var det roligare att s y åt dem, s o m inga hade — åt madam Olsons barnbarn t. ex. — det skulle hon också göra.
Hon satte sig vid fönstret o c h betraktade ljus- reflexerna från de i blåsten flämtande gaslågorna, hvilka kastade ett darrande rörligt sken in öfver vissa partier af väggar, tak och golf, lämnande andra i mörker.
Glasrutorna voro våta efter regnet o c h blanka droppar silade sig utför, en och en, eller samlades till en smal flod, i hviken ljuset bröt sig.
Trädgrenarna gnedos o c h sletos mot hvarandra af vinden, som ännu kom stötvis med en ängslig, klagande låt, medan molnmassorna sopades undan och en o c h annan stjärna trädde fram.
Hennes hjärta var beklämdt och en känsla af skuld tryckte henne till jorden, utan att hon för- mådde säga sig hvaruti den bestod.
Som h o n nu satt, i halfmörkret, tänkte hon allvarligare tankar än under hela sitt föregå- ende lif.
Den glädje hon haft af sitt vackra hem var för- svunnen eller undanskjuten — ty bära sig åt hur hon än ville, såg hon ett kallt, dragigt rum och kök, där sex personer hade sitt tillhåll — utom inneliggare^i.
Det var j u ingen mening i att hon bodde ensam i sin stora dyrbart inredda våning?
Det kom öfver henne ett plötsligt begär att rifva bort mattor, gardiner, bekvämlighet, lyx, — allt u 1 Namn uppå ett husdjur, kändt af litet hvar, Hvad som i dess föda ofta blandadt var, Göromål på landet både höst och vår, Hvad då är nödvändigt, säkert du för- står.
Huru syns dig stjärnan uppå himlens päll?
Och hur kändes luften uti vinterkväll?
Utan det ej ångan förer dig framåt.
Hvari mången sitter under klagolåt.
Uppå hvarje ångbåt hördt komandoord.
Hvad så mången önskar bli på denna jord.
Gammalmodigt åkdon som väl nu knappt finns.
Fråga dock din mormor, hon det kan- ske minns.
Hvad väl hvarje ungmö eget önskar få.
Huru anbefalles en soldat att gå?
Hvartill barnen längta under skolans tvång.
Utrop som du nyttjat säkert mången gång.
Hvaruppå du stundom öfver vattnet går.
Hvarförutan säkert du ej lärdom får Plats där hälsa vunnits af så mången kränk.
Hvad j kassören kommit på i mången bank.
Djur, hvars flit exempel är för något hvar.
Och hvarpå jag skrifvit dessa gåtor har.
Hvari först bildhuggarn sina verk för ut.
Hvad vi alla bHfva efter lifvets slut.
För hvad ganska mången har sitt huf- vud mist.
Namn på plats i kyrkan nämn mig nu till sist.
Viola.
Charad.
En blomma skön du nämna bör För att mitt första få, Hvad nu!
jag tycker re ' n jag hör: » Det tål att tänka på. » Fotogéiiköket .1 ' KIML ' S » Öfver i B,000 sålda på ett år.
Lika användbart v i n t e r som s o m m a r Brinner utan veke.
Os-, sot- och rökfritt.
1894 som stängde ut dager, ljus och blick öfver lifvet; ty här hade h o n spunnit in sig som puppan i mjukaste silke och glömt medkänslan för dem, som frysa utanför.
Med ens drogo bleka skuggor förbi henne i ett långt otydligt tåg.
Det var mannens patienter, s o m hon emellanåt sett i väntrummet eller mött i trappan, o c h för hvilka h o n alltid dragit sig undan, rädd för ett vidrörande eller närmande.
På samma gång hon fick en känsla af aktning för den döde makens sinne och verksamhet, blyg- des hon öfver sig själf, som af egoistisk själfbe- härskning gjort sig blind och döf för den jämmer s o m stått henne så nära.
Att hjälpa, gifva eller räcka till för alla visste hon väl var omöjligt och ej att begära — men att känna för hvarandra — människa för människa.
— det var ett kraf, som ej lät pruta med sig.
Hon — s o m tyckt sig lefva till så mycken väl- signelse, nytta o c h glädje — föreföll sig med ens alldeles onyttig — äfven för de sina — ty gaf hon än mångdubbelt mer af sitt öfverflöd eller lämnade dubbelt så mycket efter sig — hvad hade hon i alla fall gjort, när hon jämförde sig med denna kvinna, som glad och tålig offrade dagens timmar, nattens hvila, bekvämlighet, hälsa, krafter o c h ålderdomsro för de sinas bästa.
Tårarne föllo en o c h en, men den smärta hon kände var den gryende medkänslan för lidande likar, ur hvilken kärlekens morgonrodnad flammar upp med evighetsglädje under sina vingar.
Innehållsförteckning.
H e d d a W e t t e r b e r g h; af Johannes Sundblad.
(M e d por- trätt).
— I viDterkväll; p o e m af Hugq Gyllander.
— Grön kurtis; ett allvarsord till föräldrar af Lennart Hennings.
— H v e m har r ä t t?
— Österländsk k ä r l e k; en beiättelse frän Kabyldalen för I d u n af Adelaida Ehrnrooth (a — ' i — a.)
— M i n - n e n; af Maria Nyström.
— H u r u franska handskar tillverkas.
— E t t bidrag till modefrågan.
— U r notisboken.
— Teater och musik.
— A t t vara m o r m o r; skiss för Idun a f Vilma Lindhé.
— Tidsfördrif.
Mitt andra, främst bland alla tal, En motsats är till flera, Så har jag lärt i skolans sal Som barn, och nu hvad mera?
.Mitt tredje prydde ungmöns lock På balen här om kvällen.
Den sista gärd jag tänkt mig ock, Som skänkas kan åt vännen.
Mitt hela — jag mig akta skall, T y säger jag för mycket, Kanske det bringar allt på fall, Förrän jag Blutat stycket — Mitt hela fordom anväudt är Som radband af de rika.
Husbonden därmed mores lär At hunden Jack tillika.
G. iy.
Aritmogryf.
3 2 9 8 14 12 12 2 9 4 3 6 5 15 4 16 8 2 5 2 18 2 9 19 7 2 7 1 3 1 15 20 9 4 8 19 6 5 11 14 9 7 10 9 X 6 5 1 16 8 13 6 21 17 15 22 8 7 •i.
17 omnämnd folkstam; något att tillse vid bakning; ett kollektiv; en luftström.
b-g.
Ord gåta.
Begynnelsebokstäfverna på följande sexton ord bilda en bekant sentens: En pålaga; maktens sinnebilder; hvad som bör föregå en handling; be- nämning på ombud; hofvets högsta titel; hvad Europas samtliga monar- kier äro; » vårt värn mot öfvermaktens skaror »; hvad ram bör utmärka en domare; hvad konungen är; i hvad han har sitt stöd; en hans rådgifvare; hvad som af handlas i hans råd; ett gemensamt namn på rikets departe- ment; hvad monarken var fordom; en af Sveriges lagar; benämning på brott mot staten.
6 — g.
Apoköp.
1 — 5 Hvad moster Ebba spelar med Maja hvarje dag.
1 — 4 Namn på en stjälk, se ' n han sin topp har mistat.
1 — 3 Hvad marken är på vintern och fisk ett långsträckt slag.
1 — 2 Hvad ropar du, när du mig öf- verlistat?
W — a.
11 19 15 15 18 22 6 10 1 7 5 6 23 21 9 19 17 11 2 2 6 7 19 12 l.i 19 6 2 9 Orden, men i annan ordning, bilda, med sina begynnelse- och slutbokstäf- ver, lästa uppifrån nedåt, tvänne ge- nom historien kända namn.
De vågräta raderna angifva: en tysk fältmarskalk; något till vintern horan de; en industriell inrättning; en me- tall; ett läkemedel; en engelsk förfat- tare; individ af en i nya testamentet Fotogénköket » PRIMUS » B.
A.
H j o r t h &amp;.
C: o, 6 Klara norra Kyrkogata 0 Lösningar.
Logogryfen: Karamall; mak, rak, kela, ela- ka, mal, mera, ram, leka, krama, arm, a l, alm, e k, kar, lera, Klara, A l m a, Ella, lem, lam, m a k a, m a k e, eka, kram, ark ler.
Charaden: Godt nytt år.
Cirkelgåtan,: Periferien: Dalkulla, radierna: 1 - 9 D o n, 2 - 9 aln, 3 - 9 län, 4 — 9 kon, 5 - 9 ugn, 6 — 9 lin, 7 — 9 lön, 8 - 9 agn.
Ordgåtan: 1) Bore, 2) E b r o, 3) bero, 4) ro- be, 5) ober.
Ytterst bränslebesparande.
Fotogenen brinner 1 gasform.
Explosion omöjlig.
Lätt att sköta.
Ingen fotosrénutsvettnlng.
