# ID: svediakorp-per967
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 25,036
# sentences: 652
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 19 (334) Idun ensam kr.
I d u n s M o d e t i d n i n g jämte k o - lorerade planscher » I d u n s M o d e t, utan kol.
pl.
... • 5: Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
4: 50 3: Prenumeration sker &amp; alla a n s t a l t e r i riket.
Redaktör och utglfvare: FRITHIOF HELLBERG.
Utglfnlngstid: hvarje helgfri fredag.
T r ä f f a s s ä k r a s t kl. 2 — 3.
post- Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Aktiebolag.
7:de årg.
Fredagen den 11 maj 1894.
Prenumerationspris pr år: Jduns Tryckeri Lösnummerapris i 5 öre Anuonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p l a t s e r » 25 ö r e för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre p r n o n p.
- r a d.
(lösn:r e n d a s t f ö r k o m p l e t t e r i n g a r) Ingeborg För kort tid sedan firades på g å r d e n Tullus i Näskotts socken i Jämtland ett g u l d b r ö l l o p, hvil- ket, o m n ä m n d t af hela den svenska pressen, helt säkert är k ä n d t äfven af Iduns läsarin- nor.
D e t var bonde- ståndets siste talman, en af de fyra u n d e r - tecknarne å ståndens vägnar af vår nya representationsforms grundlag, ' Nils L a r s o n i Tullus, s o m då j ä m t e sin maka I n g e b o r g h ö g - tidlighöll minnet af ett femtioårigt, sällspordt lyckligt äktenskap.
U n d e r d e n storarta- de festen uttalades m å n g a vackra o c h san- na o r d till guldbröl- lopsparet: mannens p o - litiska värf o c h gag- nande enskilda verk- samhet, hustruns hjär- t e g o d a väsen o c h al- drig svikande plikttro- het rosades af alla.
M e n redan innan fe- stens slut hade man uttänkt ett medel att hugfästa minnet af guldbruden.
Han ha- de j u u n d e r sin tjugu- åttaåriga politiska bana firats af alla läger, me- dan hon i det tysta h e m m e t fullgjort sin lifsgärning utan n å g o n Larson i Tullus.
offentlig hyllning.
M e n m å n n e i c k e äfven h o n bordeihågkommas med en tacksam erinrings- g ä r d af mera allmän art?
O c h så h ä n d e det sig, att I n g e b o r g Larsons bild sändes för att införlifvas m e d I d u n s stora kvinno- galleri.
Ingeborg Persdotter f ö d d e s d e n 31 j u l i 1819 i Tomte, beläget i den vackra, b ö r d i g a o c h väl o d l a d e K r o k o m s - b y g d e n i R ö d ö n s SOCT ken i Jämtland.
Går- den ä g d e s f ö r m e r än ett h u n d r a år sedan af I n g e b o r g s farfar, bonden Olof Nilsson Rödström, och har därefter stadigt gått i arf från far till son.
I n g e b o r g var den y n g s t a af dåvarande gårdsägaren Nils Olofs- sons sex barn, af hvilka den äldste brodern Olof Nilsson i Tomte, var riksdagsman i bon- deståndet år 1844, m e n dog året därpå vid fyrtioett års ålder.
R e d a n år 1821 afled I n g e b o r g s far, endast fyrtiosex år g a m m a l, o c h h o n var då b l o t t två år, m e n h o n hade l y c k a n att äga k v a r m o d e r n, Maria H e m - mingsdotter, en g o d
IDUN 146 1894 Kvinnans dygd måste vara stor, ty den får ofta lof att räcka för två.
Carmen Sylva.
o c h d u g l i g kvinna, s o m omsorgsfullt upp- fostrade h e n n e i kvinnliga o c h husmoder- liga d y g d e r, lärdomar, s o m I n g e b o r g Lar- son städse t r o g e t följt.
D e n 14 april 1844 gifte h o n sig m e d N i l s L a r s o n i Tullus o c h har m e d h o n o m tre söner.
Författaren till denna anspråkslösa min- nesteckning skulle visserligen k u n n a skrif va långt o c h rosande o m I n g e b o r g L a r s o n s lifsgärning.
M e n själf skulle h o n utan tvifvel ej finna b e h a g i att läsa en d y l i k skildring, ty d e n verkliga förtjänsten äl- skar ej b e r ö m m e t.
V a r e n o g sagdt, att h o n städse varit o c h är en g o d m a k a o c h moder, hjälpsam m o t fattiga, v ä n l i g m o t alla, en praktisk h u s m o d e r, en arbetsam ande, s o m icke gräft ner ett e n d a af sina pund, utan väl förvaltat dem.
R e d a n romerska författare hafva an- märkt, att kvinnan h o s g e r m a n e r n a i n t o g en särdeles h ö g ställning.
Sedan urmin- nes tid har också germanernas kanske förnämsta stam, skandinaverna, visat, att d e n n a en klassisk tids hälft f ö r u n d r a d e erkännande åt » barbarer » varit g r u n d a d t i o v e d e r l ä g g l i g a fakta.
D e fornnordiska sångerna o c h sagorna tala ett f ö r v a r m t o c h rikt språk o m kvinnans i n g r i p a n d e i lifvet f ö r att icke vara ett u t t r y c k f ö r hela nationens känslostämning i detta hänseende.
Särskildt i n o m vårt l a n d har detta er- k ä n n a n d e i rikt mått k o m m i t kvinnan till del.
M e d a n i Österlandet k v i n n a n varit o c h är mannens sinnliga k o m p l e m e n t o c h hos västerlandets r o m a n s k a nationer i känslolifvet trubadurernas sökta ideal, i religiöst hänseende prästernas l y d i g a bikt- barn, i krönikan ofta n o g en d j u p skugga, m e d a n h o n i dessa länder uppträdt s o m tornérspelens sköna dam, en religionsfa- natismens mystiska banérförerska, en Lu- crezia B o r g h i a s eller K a t a r i n a de M e d i c i s ' själsfrände, h u r har icke k v i n n a n i Sverige i alla tider intagit en ställning j ä m s i d e s m e d m a n n e n m e d afseende på värf att utföra o c h plikter att fylla, hur strålar icke i våra häfder kvinnan såsom i all- m ä n h e t stående i, i c k e b l o t t af en sund känsla omfattade, u t a n af tanken g e n o m - skådade o c h förstådda g o d a o c h ädla idéers tjänst.
D e t är icke därför att dessa kvinnors namn äro svåra att finna, s o m man icke gärna a n f ö r d e m på en g å n g; det är af fruktan f ö r att b e g å en orätt- visa m o t m ö j l i g e n förbisedda, s o m man underlåter u p p r ä k n a d e m.
M e n o m ett f o l k i allmänhet hyllar kvin- nan såsom hemmets g o d a genius o c h lifvets ledstjärna, huru skall då icke nationens kärna, bondeståndet, g ö r a det.
D e n sven- ska b o n d e n s så väl politiska s o m sociala ställning skulle icke kunna förstås, såvida m a n icke k ä n d e till hans förhållande till sin hustru.
D e n svenska b o n d h u s t r u n är icke b l o t t det materiella hvardagslifvets ledarinna o c h hushållerska; h o n är äfven rådgifverska v i d betydelsefulla vändpunk- ter af andlig i n n e b ö r d.
Särskildt är detta händelsen i Jämtland, där svårligen en o d a l m a n handlar o c h vandlar, u t a n att först lyssna till hvad hans hustru har att säga, o c h det är ofta hennes k l o k a råd, hennes försynta takt o c h finkänsliga er- farenhet, som leda m a n n e n i tvifvelak- tiga fall, där det k a n gälla familjens framtid o c h välgång.
D e t finns m å n g a kvinnoideal.
M å de, hvar i sin stad, hafva sitt berättigande, m e n säkert är, att det ideal måste stäl- las h ö g s t, s o m mångsidigast omfattar lif- vets viktigaste sferer.
O c h detta ideal finner j a g f ö r min ringa del bäst förverk- ligadt h o s d e n svenska o d a l m a n n e n s maka, hvilken bär dagens t u n g a u n d e r flinka händers id, på samma g å n g h o n är sin mans andliga ledsagarinna o c h stöd.
E n h ö g r e ställning k a n kvinnan i c k e nå än den att fylla sinnevärldens m å n g f a l d i g a kraf p å k l o k o m t a n k e o c h träget arbete, men därjämte vara den ädla makt, s o m alltid har en h ö g r e världs b u d f ö r sina ö g o n o c h stadigt visar v ä g e n, s o m går fram m o t ett u p p h ö j d t, idealt mål.
» M e n, » — säger kanske m å n g e n af I d u n s läsarinnor — » detta är j u icke en lefnadsteckning, utan endast spridda re- flexioner? » Ja v ä l!
M e n m å n n e icke det är det bästa eftermälet en kvinna kan lämna, att h o n, när m a n tänker p å henne, ur ens inre framtrollar allt det sköna man känt o c h allt det g o d a m a n v e t o m kvinnan, ställd j ä m s i d e s med m a n n e n i lifvets hårda strid?
/.
Hugo 3 furutoppar drar sakta sas iiikt orgelbrus.
~öch ständigt man hör " jin fågclkör Sin jublande pingstsång sjunga.
~öch hällen är prydd Jlled ' jBöj knä och bär ' jDin själs begär %ill alltets mäktige fader; ' Kfirn, kom som fordom, (luis andedräkt, &lt;J \ {cd vindens fläkt, Jjifgifvandc, varm, XiH själ som arm ijch dödströlt kämpar i gruset.
Jyom, kom som fordom, du ljusets lån ^Där ofvanfrån, " Och sänk dig så blidt 3 håg, som tidt tAf hopande tvifvel skuggas.
li^om, kom, gjut flammor i tal och sång zÅntiu en gång, Wickstrbm.
R ä t t e l s e.
I p o r t r ä t t e x t e n uti f ö r r a n u m r e t (2 d r a sidan, 2:dra spalten, M e raden uppifrån) har in- s m u g i t s i g ett v i l s e l e d a n d e t r y c k f e l.
D ä r s t å r: s e x f l i c k o r, s k a l l v a r a: sexton flickor.
P å s a m m a s i d a i n o t e n s t å r: C.
J.
L ö n n b e r g, b ö r v a r a: L.
J.
L ö n n - berg.
till altarbruk mossa mjuk.
aÅtt domnande värld Ur köld och flärd Jill brinnande trosliraft väckes!
Anna Handarbetets Några ornamentik.
o r d •om upp på berget, känn majfrisk vina Knutson.
för dagen af 1 \ ring panna, kind.
' Mar Thcodor andas du fritt, Skådar du vidt 1 {rinq land och speglande vatten.
/ ^Vfvanstående rubrik ilJ på som j [fja, ar du trött vid att se i smått ej titel i en uppsats den ~Och grått i grått, med densamma Se öfver kvar vik genom jEn utsiktsrik, gifva rymd för ditt öga.
några kunde bli som af hel och så är få blygsamma och utveckling Handarbetets inom dimensioner ändamålet ifall skulle förmå för är visso uppfyldt, och väcka fortfarande för Men antydningar fruktbärande sättas ämnet uttömmes också uppslag kunna b o k, ty föreliggande.
några slöjd, lif ^Den högste öppnat en tempelsal här skulle en vidtomfattande som •Era ljus fylld Lindblom.
tankar, den art visar sig så vårt land.
den att hvilka af hem- mäktig af vänners vårutställning, för hvilken Så ljuf och sval.
i korthet redogjordes i näst senaste numret af Idun, CHed lärjungasinn gjorde den i ' Vi gå dit ijch stanna i rörd in tillbedjan.
fråga i så om nya innebära Denna Se lundar, däldcr, skrudade skönt 3 skiftrik t grönt.
^änn rökelsen gå S^rån knopp och strå CNlot djupblåa tempclhvalfven.
ärofullt höll det på har en för namnet, af en att har nydaning ända med nationell från att framvisa uppkomst.
fullföljt gå i sitt stiftande hemslöjd, särskildt under område, som vid tiden Konsekvent sin hvilka och växtlighet.
a f s e e n d e på åter- handarbetets alldeles den hade som originella uppslag, om mission kvinnliga föreningens tiskt och löfte förening fyllt upplivandet på skäl broderiornamentik åtskilliga sig måtto uppgift och att för ni- undan
1894 förintelse rädda gamla traditionella mönster och arbetsmetoder, med hvilka hvarje kvinna i bygderna fordomdags var förtrogen.
Att från kistbottnarne uppgräfva gamla mönster var på sin tid vanskligt nog, att sedermera skaffa dessa mönster burskap bland textilindustriens börsaristokrati var äfvenledes ett stycke styft arbete, för att nu icke tala om de ofta mödo- samma studierna och den insikt det kräfde att återställa den genom generationers omskrifnin- gar ofta bizarra och förvildade ornamentiken till en numera så förkättrad stiltrohet.
Men att åter sätta gummor och jäntor i väfstolarne eller vid knypplingsdynan, ja, att förmå rike mans döttrar att finna en stund ledig från fransk grammatik och pianospelning för en smaken förädlande sysselsättning, som fordom ansågs såsom en af kvinnans vackraste dygder — det var ett ännu styfvare verk.
Man må därför icke undra på, om Hand- arbetets vänner, efter att ha fyllt en så stor- artad mission, som till sin natur var reforma- torisk och nödvändigtvis kräfde ett betydligt forskningsarbete i mönstrens stilar och teknik, småningom skulle förälska sig i sin med sä stor möda hopbragta mönsterskatt, bli en smula stildoktrinär, konservativ och exklusiv, ja, — må jag våga ordet!
— akademisk.
Den mönstersamling, föreningen tillhandahöll allmänheten, var så korrekt, att en fackman aldrig skulle kunnat upptäcka ett brott mot den historiska stillagen.
Sak samma med fär- gerna.
En diskret, efter spektralvalör afvägd färgskala, inga bizarrerier eller pojkstreck, idel harmoni med en sordinstämd ton!
Med aktning för alla dessa solida egenskaper kunde den, som ser på tingen med konstnärsblick eller åt- minstone önskar plats för fantasien, ej undgå att anmärka, att vid föreningens i öfrigt lifs- kraftiga verksamhet började fastna en liten parasit, som gärna är oskiljaktig från all aka- demisk växtlighet: tråkigheten.
Det har därför varit synnerligen uppfriskande att under senare tid då och då se ansatser till en något djärfvare fantasiflykt, till ett fritt och själfständigt skapande, hvars första förut- sättning är frigörelsen från det slafviska kopie- randet.
De mönsterkompositioner, som man tid efter annan sett på Handarbetets vänners utställningar af t. ex. fröknarna Gisberg och Branting eller professorskan Clason, f. Petri, hafva, om än anslutande sig till historiskt gifna stilar eller redan befintliga själfständiga modeller, ändå visat sådana afgjorda tendenser till oafhängigt, fritt skapande.
Som ett exem- pel bland många ber jag att få påpeka det förtjusande broderimönster på ljusblå sidenbot- ten med hvita, skära och gula färger, som den senare vid nyss afslutade utställningen expo- nerade eller den delikata bordlöpare med vall- mo-motiv på ljus botten, som komponerats af fröknarna Videbeck och Västberg.
Men vida anmärkningsvärdare syntes mig de bordduks- och kuddbroderier, som utförts så att säga direkt, om än fritt och stiliseradt, efter naturen.
De äga något af skissens ome- delbara friskhet, som så lätt fördunstar i det detaljerade, konstnärligt genomarbetade verket.
Och de synas mig rentaf anvisa en ny väg för utvecklingen af handarbetets ornamentik, som hittills hållits väl mycket innestängd inom traditionella råmärken.
Anmärkningsvärdt är det sträfvande, som hos många djupt kännande och af tidsriktnin- gens själ mera grundligt berörda konstnärs- andar numera gör sig gällande, att söka fram- kalla en ornamentik, som förlänar uttryck åt moderna och isynnerhet nationella ideal.
Det uppenbarar sig hos våra mera begåfvade arki- I DU N tekter, som icke längre nöja sig med att k o - piera antikens och renässansens ornamentmotiv, hvilka dock i det längsta betraktats som ett.
symbolum i byggnadskonstens codex.
Naturligt- vis inspirera de skulptörer och målare.
Och här- till kommer nu tendensen hos det allra mo- dernaste konstmåleriet att stilisera naturen, ett sträfvande som är konstituerande för dekora- tionsmåleriet.
För att taga ett par exempel från vår egen milieu, vill jag i förbigående erinra om den norske målaren Munthes högeligen intressanta och ej minst för tcxtilornamentiken lärorika utställning i vintras här i Stockholm.
Hvilken djärf fantasiflykt, hvilken originalitet!
Och från Konstnärsförbundets utställning vid Västra Träd- gärdsgatan vill jag hänvisa till ett litet, säkert af de flesta opåaktadt, skulpturarbete af må- laren Akke Andersson, en modell till vägg- panel och dubbeldörrar, i Irrilken nordiska växt- och djurmotiv användts på ett så gra- ciöst och originelt sätt, att detta lilla arbete kunde vara ägnadt att göra ett alldeles nytt uppslag.
Huru mycket smidigare och elegantare är nu icke det material, öfver hvilket kvinnorna förfoga vid sina handarbeten?
Det lena silket böjer sig utan ringaste motstånd till en blom- stängels, en fin kvists graciösa kontur, och det fina klädet låter sig med applikationssöm vil- ligt formas till en stam, en gren, ett blad.
Och med formen gifver sig samtidigt färgen.
Och hvilken mångfald af färger sedan!
Hvil- ken frihet i afseende på uttrycksmedlen förlä- nar ej broderiet!
Det kringskäres, så vidt jag kan förstå, icke af några andra stillagar än teknikens.
Och dess inlärande torde ännu betraktas som en nödvändig del af kvinnlig uppfostran.
Den modellvärld, som öppnar sig för det kvinnliga handarbetets konst, är snart sagdt oändlig.
Ligger ej för detsamma öppet äDgs- och trädgårdsflorans härliga rike?
Och jag inser icke, hvarför den textila konsten nöd- vändigt skulle behöfva en modeblomma eller, hvad värre torde vara, ett traditionelt växt- motiv.
Är den icke en lika fri konst som någon af de bildande konsterna, ja, väl ännu friare?
Är nu den värld, ur hvilken det kvinnliga handarbetets konst är hänvisad att hämta sina motiv, fri och allom öppen, så är fantasiens gåfva icke mindre friboren.
Som en sommar- fjäril vill och skall den fritt svärma ut öfver blomstrens väna släkte och de fagra örtesän- gar eller — om denna bild med afseende på arbetet och dess resultat är mera träffande — som bien gästa blomkalkarne och samla honung därur.
Pantasiens sak blir alltid ett skapande, ett arbete, i detta fall stiliseringen.
Jag vågar tro, att kvinnorna i allmänhet ännu knappast ana, hvilken oändligt rik värld, hvilken djup källa för fin och själsodlande konstnärlig njutning, som ligger framför dem i den textila konsten.
Den har ännu oberäk- neliga möjligbeter till utveckling i och genom ett nydaningsarbete inom dess ornamentik.
När nu ett så lifligt intresse för handarbe- tets konst är — till mycket stor del genom Handarbetets vänners oförtrutna och insikts- fulla verksamhet — väckt inom breda lager af nationen, så torde det fortsatta arbetet på denna konsts höjande och utveckling gå i rätta riktningen, om det koncentrerade sig på ini- tiativ till en mera själfständig och fantasirik ornamentik, ja, inläte sig på en nydaning i detta hänseende.
Jag kan i detta samman- hang icke underlåta att påpeka, hvilka stora förtjänster fröken Selma Giöbel i den vä- 147 gen inlagt.
Fantasiens djärfhet i ett mön- ster har icke afskräckt henne från att taga unga, begåfvade förmågor i sin tjänst eller gifva dem uppmuntran.
Äfven i landsorten har jag sett anmärkningsvärda ansatser i denna riktning omhuldade.
Ännu torde för Iduns läsa- rinnor vara i friskt minne den öfverlägset konstnärliga utställning a f symboliska blomster- illustrationer till Andersens sagor, som för föga mer än ett år sedan i Stockholm och Göte- borg anordnats af fru Emerentia v. Stocken- ström, och som väckte ett så berättigadt upp- seende.
Med afseende på det här af mig ut- talade önskemålet kan jag med glädje erinra om denna broderisamling.
Den nu pågående utställningen af arbeten inom den tekniska skolan för kvinnlig ungdom har att uppvisa en stor rikedom af dylika mönster för broderi och väfnad, där den individuella fantasien fått ett stort spelrum, en samling, hvars betrak- tande jag kan rekommendera både som ett nöje och en instruktiv sysselsättning.
Härmed har jag på intet sätt velat bryta stafven öfver ett fortsatt och inträngande stu- dium af gifna, färdiga stilar, fastän jag velat påpeka vådorna däraf.
Tvärtom böra vi vara tacksamma för hvarje tillfälle till sädana stu- dier, hvilka erbjudas oss.
Den senaste utställningen af Handarbetets vänner hade a t t uppvisa en afdelning, som i detta hänseende var synnerligen anmärknings- värd och enastående.
Jag menar den a f a m a - nuensen Martin anordnade expositionen af textil- arbeten från Ryssland och Bukhara, hvilka under hans resor där insamlats.
Särskildt för konstväfnaden syntes mig denna samling ovan- ligt lärorik.
Denna konstart är genom sin teknik mera hänvisad till stilisering af model- ler ä n broderiet.
Och det lider intet tvifvel, att den ornamentik, som i Orienten — denna konstarts hemland par préférence — under årtusenden utbildats, nått höjden af fulländ- ning.
Men denna fallkomning utesluter inga- lunda möjligheten af dess blomsters omplante- ring under nordisk hemisfer.
De traditionella allmogekonstväfnaderna, såsom gobelin, duka- gång, flossa, m. m. framvisa goda resultat af en sådan acklimatisering.
Jag ser sålunda intet hinder för a t t t. ex. det högeligen pla- stiska näckrosbladet eller blomman skulle kunna ersätta det kraftiga röda blad och de exotiska blommor, som så starkt framträdde p å två praktfulla, silkesbroderade mattor från Bukhara.
Äfven i detta hänseende har fantasiens fri- het en stor betydelse för utvecklingen af hand- arbetets ornamentik.
^?
Lefnadsregler.
1.
Vänj dig vid snabba beslut!
l i g e n sa forcera sin tankekraft, sta uppfordringen som i stannar rask d e t bästa h o n har.
Den, Släpper Vänjer man m e d raskhet, möj- ofta i stöpet, d ä r det k o m m e r a n handling.
strax!
2, verk- t a n k a r n a i d e l i g e n s ö k e r g e n o m l ö p a alla ligheter, på gifver Man kan att h o n v i d d e n för- Uppskjut du sig något, i så ej h v a d d u kan g ö r a tag genast u p p d e t.
o b e t y d l i g a saker v i d att handla k o m m e r d e t t a e n till g o d o i v i k t i g a r e.
K o m m e r d u i valet m e l l a n s a n n i n g o c h o s a n - ning, så t v e k a ej att besluta d i g för d e n f ö r r a!
Be- gär vet, någon sanning af d i g o c h d u på f ö r h a n d att h a n i c k e skall tåla d e n, så v ä g r a att s v a r a!
va litet, äfven i småsaker, Öfverlägg, o m du l a n att l o f v a!
dem Lof- du kan g l ö m m a!
hålla h v a d d u står i b e g r e p p M e n håll h v a d d u l o f v a r!
f ö r h å l l a n d e n a, h a r d u o r ä t t uppfattat Förändra sig d e m e l l e r själf
I D U 148 blifvit förd bakom ljuset, så f r a m l ä g g allt okoDstladt, f u l l s t ä n d i g t!
lit t ill, b y g g i c k e n å g o t p å öppet, ken sådant, Sätt i c k e för m y c - h v a d o b e k a n t a lof- va d i g!
3. med karaktären: En r ä k n e l i g n y t t a, o c h d e t är förvånansvärdt, obe- hvad den m ä n n i s k a k a n uträtta, s o m v a n t s i g v i d ett o r d n a d t bruk.
dagens lopp ett i Chesterfield säger: » Man har under tid till allt, o m m a n i c k e g ö r m e r än sender; vill m a n alltid g ö r a två saker p å e n g å n g, h i n n e r i c k e hela året till. » 5.
E n allt för ö p p e n h j ä r t i g m ä n n i s k a k a n liknas vid ett öppet s k å p, d ä r h v a r o c h en k a n taga för sig efter b e h a g.
6.
Inblanda ej i ditt tal s n u s f ö r n u f t i g a, k v a s i - filosohska satser; s å d a n a ä r o alltid l e d s a m m a, oftast o s a n n a, mestadels d u m m a.
7.
Tycker eller du dig intellektuela ej kunna n å andras s e d l i g a h ö j d, så erinra d i g, att äfven du har en o c h a n n a n sida, h v a r m e d d u öfverträffar d e n, som eljes står h ö g r e ä n d u!
O c h s k u l l e detta ock- så ej vara fallet — behöfs d e t att v i alla s k o l a vara utmärkta för att k ä n n a o s s l y c k l i g a?
Låt blott al- d r i g sträfvandet att förbättra d i g o c h f u l l k o m n a d i g de saker, Den fasta du gjort viljan att till dina, någonsin kväfvas!
arbeta sig u p p till d e n h ö j d, där d u ser andra a k t a d e o c h afhållna, skall föra d i g framåt o c h gäller r e d a n i o c h för sig m y c k e t i alla förståndigas ögon, på sätta m e s t a värdet.
du genom hvilkas omdöme vi j u böra D u h i n n e r till d e n n a h ö j d, o m r e n h e t, g o d h e t o c h karaktärsstyrka vun- nit e n p å s a m m a g å n g l e f v a n d e o c h l i k v ä l anspråks- lös känsla odling af till s a n n 8. af ditt e g e t v ä r d e o c h g e n o m sorgfällig d i n själ ö p p n a t för d i g e n o u t ö s l i g källa njutning.
T r o i c k e d e n, s o m t ä n k e r lågt eller talar för- aktligt om kvinnor; icke h e l l e r d e n, s o m i c k e tål b a r n, o c h s o m barn i c k e tåla.
9.
E n kristen t i l l h ö r det att utan m ä n n i s k o f r u k t a n b e k ä n n a sin t r o.
n ä r lian i m i n s t a m å n därtill u p p - fordras.
10.
Bifall aldrig m e d m i n, m e d o r d eller b l i c k till andras elipprigheter.
A f e n g e l s m ä n n e n h a r vårt folk i att detta fall mycket lära.
Grofva ord, som i vårt l a n d t y v ä r r ej k u n n a u n d v i k a s i.
k a r l s ä l l s k a p, v ä c - ka i ett sällskap af e n g e l s k a g e n t l e m e n en o g i l l a n d e, tyst förvåning.
11.
H a r d u sagt e n r o l i g h e t, så g l ö m d e n s e d a n själf!
12.
B l o t t a ej o n ö d i g t v i s d i n a s v a g a s i d o r!
12.
M a n b ö r akta sig att låta o r d n i n g s s i n n e t ur- arta till pedanteri, denna löjliga p u n k t l i g h e t, s o m v i l l g ö r a allting p å s a m m a vis i d a g, s o m d e t g j o r - des i går, s o m u t m ä t e r h v a r j e arbetets o c h väder- k v i c k e i s e n s s t u n d o c h k o m m e r d e n åt d e n n a drifna punktlighet hemfallne att vid öfver- första, bästa tillfälle blifva s o m e n m a s k i n, s o m råkat i o l a g.
14.
» L e f o s k y l d i g t: G u d är n ä r v a r a n d e!
» Handla s e d l i g t o c h rätt, m i n d r e för att b e h a g a a n d r a än för att tillfredsställa d i g själf!
Ellen Bergström.
&amp; Glömmen Lang / et.
(Efter e n f r ä m m a n d e i d é.)
f ö r s t å n d i g i n d e l n i n g af t i d e n m e d f ö r tidens vackraste.
Skiss af Mathilda » v ä g e n till helvetet är s t e n l a g d g o d a föresatser. » 4. i Deii A t t föresälta sig e n sak, utan att fullgöra d e n, släppar 1894 N ej / duns skollofskoloni!
De minsta bidrag mottagas tacksamt.
Vid försändelsen bör tydligt angifvas, att densamma är af sedd för » Iduns skollofskoloni ».
Alla in- flytande medel redovisas i Idun.
| (%.
on var rika föräldrars enda barn, deras (* |f T ögonsten, och de gjorde allt för att hon skulle finna glädja i lifvet.
De QJT~ voro ej blott rika, de voro också för- ståndiga, rättänkande människor, och de upp- fostrade sin dotter till en god och älskvärd kvinna.
Och denna dotter var begåfvad.
Icke blott hade hon lätthet att lära och inhämtade kunskaper på otroligt kort tid, men ett godt minne och ett klart förstånd gjorde, att hon behöll hvad hon lärt och förstod att använda det.
Ett gladt och vänligt lynne, innehåll och djup i personligheten och ett godt och varmt hjärta — allt detta ägde hon.
Naturen hade i sanning slösat alla gåfvor på henne.
Alla, utom en.
•Ajj&gt;l Skönhet hade icke fallit på hennes lott.
Föräldrarne i ' lskade henne, kände henne, förstodo det stora, varma hjärtat, de ädla tankarna, den behärskade kraften — för dem var hon alltid vacker.
Det föll dem aldrig in, att hon kunde vara ful, hon, deras bjärte- barn, deras högsta skatt.
Själf tänkte hon icke heller därpå.
Ingen hade sagt henne det.
Hvem skulle också säga något sådant till den rika flickan, till den vänliga, godhjärtade flickan, med den öppna handen, som alltid var redo att hjälpa sina mindre bemedlade väninnor i hvarje bry- deri, som alltid delade med sig af sitt öfver- flöd.
Hade hon varit vacker, skulle hon väckt mycken afund; nu förlät man henne alla öfriga fördelar, ty hon saknade ju den, som af kortsynta människor — och kortsynta äro de flesta — skattas högst, nämligen den yttre skönheten.
I staden, där hon var född och uppfödd, var man dessutom så van att se henne, att ingen tänkte på eller talade om hennes ut- seende.
K o m en Dy jungfru i huset, medan hon var barn, kunde det väl hända, att denna nere i köket eller jungfrul ammaren råkade utbrista: » Hvar i all världen har herrskapet, som bägge ä ' så vackra, fått den där svarta fula flickungen ifrån? » Men det dröjde icke många dagar, förrän den » svarta, fula flick- ungen » genom sitt vänliga väsende fullkom- ligt eröfrat den nya jungfrun, i den grad att den senare skulle räknat för en oförlåtlig synd att finna » den lilla söta, rara fröken » ful.
Hon växte upp och kom ut i sällskaps- världen.
Men de hon mötte hade antingen sett henne växa upp eller växt upp jämte henne — ingen af dem tänkte på hennes ut- seende.
Förbisedd kunde hon aldrig blifva, omtyckt var hon af de flesta, någon särskild hyllning fordrade hon ej, koketteri och eröf- ringar kom aldrig i hennes tankar.
Glad och naturlig, med friskt och öppet sinne, gick hon sin väg framåt, obekymrad och fri, tills hon mötte honom.
Han var främling i den krets, där hvar och en var henne så välbekant, och dock var det från första stunden, som om hon mött en barndomsvän.
Och han blef genast intagen af detta unga, friska modiga själslif, som talade ur hela hennes väsen.
Han älskade henne, utan att veta det, vid första ord de växlade; han älskade henne och jublade, när han visste det.
Och hon vaknade upp ur sin ljufliga barndomsdröm till en ännu härli- gare verklighet.
Bröllopet firades med stor ståt.
Till den rikt prydda kyrkan strömmade folk från alla kanter för att beskåda härligheten.
Och då, just då, när hon i sin snöhvita dräkt af silke och spetsar — en dräkt, som icke förhöjde den starkt brunetta hyn — när hon vid makens sida gick genom folksamlingen ut till sin väntande vagn, då träffades hennes öra af de halfhögt uttalade orden: » Så ' n rysligt vacker brudgum och så ' n vådligt ful brud! » Hon ryckte till.
Det hade hon aldrig förut tänkt på.
Han var vacker, ja skön, det hade hon alltid vetat, men att Jion var ful och vid hans sida skulle synas ännu fulare, det hade aldrig kommit i hennes tankar.
H o n blef förstämd och tyst, men ingen undrade på, att hon var litet upprörd — det var ju så naturligt.
Slutligen märkte brudgummen det också och frågade bekymrad, hvad som felades henne.
Hon grep sig an och försökte vara sig lik, men det lyckades ej lätt, och de ord hon hade hört blefvo henne ett stygn i hjärtat.
Så fort hon kunde komma undan, gick hon in i sitt rum och beskådade sig noga i spe- geln.
Jo, det var sant, hon var ful, myc- ket ful, det såg hon nu.
Men kunde han inte älsk.&lt;: henne ändå?
Det visste hon, att om han också vore enögd, halt eller lytt skulle han dock äga hennes hjärta, skulle hon dock älska honom lika varmt, lika out- sägligt — Något tröstad vände hon tillbaka till gästa- budet, och när då hennes brudgum kom emot henne, orolig och öm, och hon såg in i hans ärliga, trofasta ögon, då vek ångesten ur hen- nes sinne, ett ljufligt lugn spridde sig i hen- nes själ, och hon var sig åter lik, var glad och lycklig och naturlig som förr.
I det egna hemmet rådde trefnad och stilla lycka.
I de unga makarnas umgängeskrets möttes nästan endast gamla vänner, och de få nya voro alla intagna af den uDga fruns älsk- värdhet.
Så kom det en tid, då hon började tänka på sitt barn, på hvem det skulle likna och sådant mer, som unga mödrar tänka på.
» Ack, måtte det likna dig, » sade hon en dag till mannen.
» Nej, dig skall det likna, ty det är godt, när en gosse liknar sin moder — och en gosse blir det, skall du se — en modig, hjärtevarm och präktig gosse, alldeles som sin mamma, » sade han.
Och det blef en gosse, men han blef lik sin far, i alla fall till det yttre; han hade den öppna, hvita pannan, de vackra, strålande blå ögonen, det lockiga håret, den rosiga munnen.
Glad var han, leende och vänlig, och han fäste sig snart med passionerad öm- het vid modern.
Ingen kunde hitta på så muntra lekar och berätta så roliga sagor, ingen förstod honom så väl, kunde så syssel- sätta det lifliga barnet.
Och modern älskade honom ömt — han var så lik sin far.
Så förgingo några år i ostörd lycka, och endast sällan kommo i hennes tankar de ord hon hört på sin bröllopsdag.
Men det skulle blifva annorlunda.
Hennes make var ämbetsman, men ännu hade han blott en ringa lön, och då han för- flyttades till hufvudstaden, var det med långa utsikter till större inkomster och högre be- fordran.
Men detta betydde föga: hon var ju rik, de kunde gärna vänta.
(S l u t i nästa n:r.)
I DU N 1894 149 Stor literär pristäfling Från Iduns läsekrets.
för Iduns romanbibliotek.
Marie Sophie Schwartz.
ldun har, som kändt torde vara, gjort till en af sina uppgifter att bland sin stora pu- blik inom de skandinaviska ländernas bildade klasser väcka intresse för och sprida värdefull originalliteratur.
För detta ändamål har tid- skriften alltid låtit sig angeläget vara att in- leda förbindelser med framstående manliga och kvinnliga författare, och våra afslutade årgån- gar prydas ock af ett stort mångtal af de bästa literära namn.
För att ytterligare öppna tillfällen till värdefulla förvärf i denna väg ha vi tid emellan anordnat skönliterära pristäflin- gar, hvilka med intresse omfattats inom skrift- ställarkretsar, och ur hvilka som resultat fram- gått flere gedigna verk.
Vi tillåta oss exem- pelvis erinra om den som ett framstående ar- bete allmänt erkända berättelsecykeln » Gösta Berlings saga » af Selma Lagerlöf, hvilken först framträdde som pristagande i en af Iduns lite- rära täflingar.
Sedan ldun numera upprättat ett roman- bibliotek, som med ett sextonsidigt tryckark hvarje vecka medföljer till densammas samt- liga abonnenter, ha tillfällena att framlägga äf- ven jämförelsevis omfattande skönliterära verk därigenom utvidgats.
Vi ha därför ock beslu- tit att i en större skala än tillförene anordna en literär täflan och inbjuda härmed skönlite- rära skriftställare och skriftställarinnor att del- taga i densamma under följande bestämmelser: För en originalroman på svenska språket, med ett ämne och af en halt, som göra den tilltalande för en bildad och vidsträckt publik, samt till ett omfång af ungefär tre- hundra sidor vanlig bokoktav, betala vi som pris och honorar tvåtusen kronor.
Härför förbehålla vi oss endast rätt att i första hand offentliggöra arbetet i Iduns roman- bibliotek.
Utom det kontanta arvodet öfverlämna vi åt författaren en bokupplaga på femhun- dra exemplar i vårdad utstyrsel, öfver hvil- ken han äger att efter godtfinnande förfoga.
De insända arbetena komma att bedömas af en jury på fyra personer, och ha vi till medlemmar af denna nämnd lyckats förvärfva: Professorskan Fru Helena Nyblom, Skriftställaren Herr Frans Hedberg, Literaturkrilikem Herr Hellen Lindgren, Literaturkritikem Herr J.
A. Runström.
— namn, hvilka borga för ett sakkunnigt och samvetsgrant bedömande.
Vid juryns omröstning äger äfven Iduns redaktion en, den femte rösten.
Samtliga täflande arbeten skola anonymt vara ingångna til!
Iduns redaktion, Stock- holm, före den 1 september detta år samt åtföljas af en förseglad namnsedel, hvars konvolut förses med ett motto, hvilket äf- ven bör återfinnas å manuskriptet.
Denna namnsedel brytes endast för det arbete, som prisbelönas.
Skulle prisnämnden anse, att ingen af de insända täflingsskriftema besitter sådana egen- skaper, att densamma bör tillerkännas det utfästa priset, förbehåller redaktionen sig rätt att i samråd med den öfriga prisnämn- den öfver detsamma förfoga.
Stockholm i maj 1 8 9 4.
För redaktionen af ldun Frithiof Hellberg.
Än e n gäng hushållsinköp.
S v a r å g e n m ä l e t i l d u n n:r 1 6.
D e n lilla u p p s a t s e n i l d u n n:r 1 3 v a r i s y n n e r - het afsedd f ö r d e m, sona ej h a d e r y m l i g a k a l l a r e, s k a f f e r i e r o c h v i n d a r, s o m ett h u s h å l l » e n g r o s » fordrar.
I nära tjnguåtta år har j a g själf f ö r e s t å t t m i t t h u s h å l l o c h m i n e r f a r e n h e t är, att jag bäst o c h billigast sköter e k o n o m i e n med s m å förråd.
O m j a g a n v ä n d e r 4 ä 6 kg.
h v e t e m j ö l i veckan, eller s o m medeltal 5 kg., r ä c k e r en s ä c k i n n e h å l l a n d e 1 0 0 k g.
i 2 0 v e c k o r, d.
v.
s. i n ä r a 5 m å n a d e r; m e n u n d e r d e n n a l å n g a tid k a n lätt inträffa att m j ö l e t u n k n a r, o c h h v a r i l i g g e r d å v i n s t e n?
D e s s u t o m är aldrig skilnaden så stor i m i n d r e parti o c h s ä c k v i s s o m e m e l l a n 2 4 o c h 19; den stora konkurrensen h a n d l a n d e e m e l l a n regle- rar sådant nu för tiden.
I måndags afied i hufvudstaden en i vida kretsar ryktbar kvinna, den bekanta romanför- fattarinnan, änkefru Marie Sophie Schwartz, född Birath, uti en ålder af nära 7 5 år.
Redan 1 8 8 9 — i sitt sista nummer för året — lämnade Lea uti ldun en sympatisk och uttömmande skildring af den begåfvade kvin- nans personlighet och verk.
Under det vi hänvisa våra läsarinnor till denna, kunna vi alltså nu inskränka oss till en helt kortfattad notis.
Köpmansdotter från Borås upptogs Marie Sophie Birath som eget barn af en familj i hufvudstaden, där hon 1 8 4 0 ingick äktenskap med den bekante vetenskapsmannen öfverdirek- tör G.
M. Schwartz och hade med honom bl.
a. sönerna disponenten W.
Schwartz och skol- föreståndaren Eugen Schwartz härstädes.
Fru Schwartz hör, som bekant, till våra mest produktiva och ännu i denna dag lästa författarinnor och har utgifvit en mängd ro- maner och berättelser, af hvilka flere äro öf- versatta på främmande språk.
V i erinra om de på sin tid mycket lästa » Mannen af börd och kvinnan af folket », » Skuld och oskuld », » Arbetet adlar mannen », » Positivspelarens son », m. fl.
» Hennes arbeten, » så skref Lea den gån- gen i ldun, och vi anföra på nytt dessa träf- fande ord, » ha väl lika litet som andras kun- nat vara felfria.
Men säkert är, att hon ej sändt dem ut i världen » blöt til lyst », utan alltid genom dem vetat ställa fram en fost- rande tanke, påpeka ett tryckande missförhål- lande, sträfva för ett ädelt mål.
Och däri ligger hennes ära samt troligen också den egent- liga grunden till hennes popularitet. » Många varma och hjärtliga tankar gå också i dag från svenska bygder och bem till den gamla författarinnans vårsmyckade graf.
H v a d d e n g a m l a s e d e n att s a l t a in e n h a l f p a r t af o x e o m h ö s t e n v i d k o m m e r, s å t ä n k b l o t t h u r u m y c k e n näring s o m g e n o m laken dragés ur köt- tet o c h å t f ö l j a n d e v a t t e n l ä g g n i n g f ö r att d r a g a u r sältan!
H v a r j e v e c k a k ö p e r j a g 2 kg.
k ö t t a f y t - terlåret o c h s å l e d e s benfritt; gnider in det m e d t v å teskedar salpeter o c h en matsked s o c k e r samt en h a n d f u l l salt o c h l å t e r d e t 1 g s a ö f v e r n a t t e n; p å f ö l j a n d e d a g k o k a r j a g u p p 3 Ur v a t t e n o c h 6 6 c l.
k o k s a l t, s l å r d e t k o k a n d e ö f v e r k ö t t e t, låter d e t s t å i o b e t ä c k t k ä r l i 3 d y g n o c h kokar det i sam- ma lake; d e t t a b l i r d e t d e l i k a t a s t e s a l t a kött, s o m ej f ö r l o r a t sitt n ä r i n g s v ä r d e, o c h s o m k a l l t p å s m ö r g å s b o r d e t försvarar det sin plats s o m delika- tess.
Ett s t y c k e h ö g r e f p å 3 k g.
» m e d k o r t a b e n » a n v ä n d e r j a g s å l u n d a: h a r e n l o s s a s n ä t t från b e - nen o c h af d e n n a får j a g e n b&gt;ffpaj e l l e r biffste- k a r e l l e r r u l l a d e r till e n m i d d a g — så v ä n d e r j a g på k ö t t e t o c h tar från a n d r a s i d a n ett p a r skif- vor, s o m a n v ä n d a s till e n s m ö r g å s k a r o t t k ö t t b u l - l a r e l l e r f r i k a d e l l e r till s o p p a n; d e n s e n a r e k o - kar j a g på b e n e n m e d det kvarsittande köttet.
Det b l i r n a t u r l i g t v i s ej e n » s o u p e r o y a l e » m e n e n god och närande köttsoppa.
Benen sågas sönder, brynas i något smör, hela rotsaker iläggas o c h allt k o k a s t i l l s a m m a n s, o c h n ä r s o p p a n u p p s i l a s, h a r j a g ä f v e n ett g o d t b u l j o n g s f l o t t att a f s k u m - m a, s o m k o m m e r v ä l till p a s s i d e s s a d y r a s m ö r - tider.
H a d e köttet v a r i t s a l t a d t, h a d e j a g e n d a s t fått s a l t k ö t t o c h s a l t s p a d.
H o s oss är skilna- den p å kött partvis o c h per kg.
15 ö r e, således p å 3 k g.
k ö t t 4 5 ö r e d y r a r e, m e n j a g t r o r att m e d sitt s t ö r r e n ä r i n g s v ä r d e b l e f d e t 4 5 ö r e b i l l i g a r e.
S m ö r för p e n g a r får j a g s ä k e r t, t a c k v a r e v å r a ypperliga mejerier.
Genom spridd kännedom o m s m ö r t i l l v e r k n i n g e n v e t a v i n u m e r a, h u r u lätt s m ö r tar s m a k a f o m g i f n i n g e n o c h b l i r m i n d r e g o d t o c h härsknar lätt o c h s k ä m m e r all m a t o c h b a k, hvartill det användes; jag står hellre risken att d e tre v i n t e r m å n a d e r n a b e t a l a 5 0 ö r e m e r p r k g.
— S o m s k å n s k a är j a g e j r ä d d att till s t e k - n i n g a n v ä n d a g o d flottyr o c h föredrar d e n m y c - ket f r a m f ö r h ä r s k e t s m ö r.
Med trygehet går äfven j a g i mitt h u s h å l l — fast ej f ö r r å d e n ä r o så s t o r a, Jag l a g a r, att j a g alltid h a r n å g r a b r ö d l e f v a r o c h m j u k t h v e t e b r ö d, ty h v a d h j ä l p e r m i g m j ö l s ä c k e n, o m j a g e j h a r bakadt.
När j a g hvarje m o r g o n öfversett tillgån- g a r n a o c h a n t e c k n a t h v a d s o m fattas, g ö r j a g min d a g l i g a p r o m e n a d på s a m m a g å n g s o m u p p k ö p e n ske — d e s s a s e n a r e h e m s ä n d a s af herrar h a n d l.
o c h j a g h a r e j f ö r l o r a t n å g o n tid m e d d e d a g l i g a u p p k ö p e n — nytta o c h nöje ha förenats.
Penningfrågan — ja penningar behöfvas till hushållet, m e n m i n m a n o c h j a g ha i s a m r å d de- lat u p p v å r a i n k o m s t e r, o c h d e n d e l s o m k o m m e r p å h u s h å l l e t e r h å l l e r j a g efter h a n d, s o m j a g b e - h ö f v e r; j a g får e n v i s s s u m m a f ö r h v a r j e m å n a d — afslutar räkenskaperna sista dagen i hvarje m å n a d o c h f r a m l ä g g e r d e m f ö r m i n m a n, att h a n må se igenom d e m o c h kontrollera o m det » stäm- mer ».
N ä r h a n h a r s å s t o r t f ö r t r o e n d e till m i g, v o r e j n e r ä n i l l a, o i n j a g e j a f a l l a m i n a krafter o c h allt m i t t f ö r s t å n d f ö r s ö k t e s t ä l l a d e t s å b i l l i g t o c h b r a s o m j a g f ö i m å r, o c h i n t e t s l ö s e r i får k o m - m a i fråga.
Skånska Med dagens nummer följa tvänne ark af romanbilagan, det ena som ersättning för det förra veckan nteblifna.
i Småland.
150 I D » Man bör aldrig ge ut så mycket som man får in. » Nedanstående tabell ger en framställning af de s u m m o r, m a n k a n ge ut m e d e n årlig i n k o m s t af från 3 0 0 — 5 0 0 0 k r o n o r — n o t a b e n e, s e d a n m a n (s o m v å r rubrik s ä g e r) lagt n å g o t ä s i d o för k o m - m a n d e dagar.
— T a b e l l e n kan o c k a n v ä n d a s för att finna d e n h y r a, m a n h a r att b e t a l a pr m å n a d e l l e r p r år.
N ä r h y r a n så ' ede-1 är 3 0 0 kr.
pr år, b l i r &lt;1en m å n a t l i g a u t g i f t e n kr.
2 5, 1 0, d e n d a g - liga kr.
0, 8 2.
U 1894 N Holst, den bekante djurmålaren, o c h dottern Hanna, gift m p d ö f v e r c e r e m o n i m ä s t a r e n frih.
P a l m s t i e r n a, s a m t s t y f d ö t t r a r n a H e n r i e t t e o c h A m a l i a, Hen f ö r r a gift m e d h o f m a r s k a l k e n frih.
A.
R.
K r e e m e r o c h den s e n a r e m e d grefve Sinclair å L a n i b o h o f i Östergötland.
— D e n 6 d e n n e s afled i N y k ö p i n g uti d e n h ö g a å l d e r n a f 92 ' / z år d o k t o r i n n a n Maria Lovisa Ek- man, f ö d d Indebelou.
Dotter af b r u k s p a t r o n e n p å Forssa Daniel Indebetou o c h hans maka, ingick hon 1842 äktenskap m e d den s o m fornforskare bekante provinsialläkaren i K a l m a r distrikt dr O. E k m a n i h a n s a n d r a gifte o c h v a r s e d a n 1 8 6 6 ä n k a efter h o n o m.
S e d a n e n l å n g f ö l j d a f år till- b a k a var h o n b o s a t t h o s sin dotter i N y k ö p i n g.
Fru E. har äfven uppträdt s å s o m förfatlarinna.
S å l u n d a u t g a f h o n 1 8 8 1, fast 8 0 - å r i g, ett litet häfte » N å g r a s v e n s k a d r o t t n i n g a r s s l ä k t l e d n i n g från ä l d - s t a till n ä r v a r a n d e t i d ».
Med en af ärlig inkomst k i i m m n iu r p d r ag c: a å a n ad gitva p 300 400 500 600 700 800 900 1000 2000 3000 4000 5000 25 1 0 3345 41 80 50.15 58 5 0 66.90 75.21 83.65 167.30 250.90 334.45 418.15 0 82 1.10 137 1.64 1.92 2.19 2.47 2.74 5.48 8.33 10 97 13.71 m:me R.
Mil let a n o r d n a d e, a f o s s f ö r u t o m n ä m n d a s o a r é n å H o t e l C o n t i n e n t a l till f ö r m å n f ö r b i l d a n d e a f ett i n t e r n a t i o n e l t l ä r a r i n n e h e m i S t o c k h o l m in- b r a g t e i n e t t o 1,072 kr.
6 ö r e.
— ljungfru Lovisat, den gamla, plikttrogna g u m m a n, känd utaf snart sagdt hela Östergötland o c h k a n s k e litet till, är e j m e r a b l a n d d e l e f v a n - des antal.
H o n slutade för några dagar sedan sitt s t r ä f s a m m a lif efter e n k o r t t i d s s j u k d o m (lunginflammation).
D ä r m e d ä n d a d e s en l i f s g ä r - n i n g i d e t lilla, s o m d o c k m e d s k ä l k a n k a l l a s s t o r.
H o n v a r f ö d d 1 8 1 5 i S k e d e f ö r s a m l i n g af fattiga f ö r ä l d r a r, s o m t i d i g t f ö l l o i f r å n, s å att L o - visa o c h en h e n n e s syster s å s o m ä n n u helt späda kommo » på socknen ».
Då hon vuxit upp, kom L o v i s a i t j ä n s t till S t o c k h o l m, d ä r h o n v i s t a d e s n å g r a år, tills h o n p å 1 8 4 0 - t a l e t å t e r v ä n d e till L i n k ö p i n g o c h a n t o g t j ä n s t h o s e n fru H a l l i n, s o m höll rum för resande.
Där stannade L o v i s a i 1 5 år, e l l e r ä n d a t i l l s fru H a l l i n d o g år 1 8 6 0.
H u r u v ä l j u n g f r u L o v i s a skött sin plats där fram- g å r däraf, a l t h o n g e n o m s u b s k r i p t i o n b l a n d » h o - tellets » stamgäster erhöll s o m gåfva två k a n n o r af r e n t s i l f v e r, h v i l k a h o n allt s e d a n d e s s b e v a r a t s o m ett k ä r t m i n n e.
Å r 1 8 6 0 b ö r j a d e h o n att SÖT e g e n r ä k n i n g hålla r u m för r e s a n d e i d e n gård v i d A g a t a n i L i n k ö p i n g, d ä r h o n ä n d a till s i n d ö d varit en o m t y c k t v ä r d i n n a.
M e d ringa m e d e l har d e n n u a f l i d n a v e r k a t m y c k e t g o d t i t y s t h e t, mät- tat m å n g a h u n g r a n d e o c h m e d m o d e r l i g t h j ä r t a t a g i t s i g a n m å n g a fattiga s m å, s o m s a k n a t s t ö d i lifvet.
» J u n g f r u L o v i s a s » f u l l s t ä n d i g a n a m n v a r Lovisa Dahlgren.
* * Ur notisboken.
F R Å N R O M afreste kronprinsessan Victoria i t i s d a g s o c h b e g a f s i g d i r e k t till V e n e d i g, d ä r h o n, i l i k h e t m e d f ö r e g å e n d e år, ä m n a r u p p e h å l l a s i g några veckor, innan resan öfver Alperna företages.
.
• ' * V Å R T B L I F V A N D E L Ä R A R I N N E H E M.
Den af A f de medel — 6, 0 0 0 kr.
— s o m S v e n s k a a k a d e m i e n å r l i g e n ä g e r att u t d e l a b l a n d f ö r l j ä n t a s v e n s k a f ö r f a t t a r e, h a i år 5 0 0 kr.
t i l l d e l a t s f r ö k e n Mathilda Roos.
K V I N N L I G T » D I G T E R G A G E ».
•NLIEAS-n DOTTER.
F ö r l o f n i n g är tillkännagifven m e l l a n f r ö k e n.
Valborg Wettergrund, d o t t e r till revisor W.
Wettergrund o c h h a n s maka, den kän- d a författarinnan Lea, samt civilingeniör Ludvig N o b e l å Getå.
* F R Å N M I S S I O N S F Ä L T E T.
F r ö k e n Ingeborg von Duben, lärarinna vid S v e n s k a kyrkans m i s s i o n s - s t a t i o n i E k u t u l e n i, h a r a n l ä n d t till S v e r i g e f ö r att till s i n h ä l s a s s t ä n k a n d e b e g a g n a s i g a f d e n tjänstledighet, s o m blifvit h e n n e b e v i l j a d.
I frö- ken v o n Diibens sällskap medföljde två barn, en d o t t e r till p a s t o r F r i s t e d t o c h e n s o n till m i s s i o - n ä r L j u n g q v i s t, f ö r att i h e m l a n d e t e r h å l l a u p p - fostran.
1 L I F V E T S H Ö S T.
N i t t i o år f y l l d e d e n 2 d e n n e s ä n k e f r u Christina Hanell, f ö d d Hetlgren, i Stock- holm.
D e n v ö r d n a d s v ä r d a g a m l a, s o m är född i N e r i k e o c h v a r i t gift m e d s e k r e t e r a r e n i s t a t s k o n - toret Carl J o a c h i m Hanell, åtnjuter g o d h ä l s a s a m t f ö r e t a g e r d a g l i g e n, d å v ä d r e t s å tillåter, s m å ut- flykter i d e t fria.
Sinnesförmögenheterna, så väl som kropps- o c h själskrafterna, äro ovanligt goda, o c h m a n s k u l l e i n g a l u n d a k u n n a f ö r m o d a, att m a n har en nittioåring framför sig, d å m a n ser henne.
F r u Hanell, s o m ej h a r n å g r a b a r n eller a n d r a närmare anhöriga, vårdas af en systerdotter.
T I L L D E N S T O R A H V I L A N.
D e n 2 d:s a f l e d här- s t ä d e s i d e n h ö g a å l d e r n a f 8 0 år ä n k o f r u Edla von Holst, f ö d d Benedicks, ä n k a efter h o f m a r s k a l - ken, f. d. m a j o r e n H a n s G r a m v o n H o l s t.
Den a f l i d n a, d o t t e r a f d e n p å s i n tid m y c k e t k ä n d e b a n k i r e n M.
B e n e d i c k s, b l e f 1 8 4 0 gift m e d d. v.
ryttmästaren v i d L i f g a r d e t till h ä s t H.
G. v o n H o l s t, s o m f ö r u t v a r i t gift m e d h e n n e s ä l d r e s y s t e r, samt var änka sedan 1874.
Närmast sörjes h o n af s o n e n, k a m m a r h e r r e n, f. d. m a j o r e n J o h a n v o n T I L L F R Å G A N O M K V I N N A N S P E N S I O N S R Ä T T.
1 fjol a n m ä l d e f ö r s t e l ä k a r e n v i d f l o t t a n s s t a t i o n i K a r l s k r o n a till p e n s i o n g e n o m f l o t t a n s p e n s i o n s - kassa en ålderstigen kokerska v i d flottans sjukhus.
Enär k v i n n a icke enligt reglementet för p e n s i o n e - r i n g af f l o t t a n s o c h l o t s v e r k e t s g e m e n s k a p v o r e i p e n s i o n s h ä n s e e n d e h ä n f ö r l i g till g e m e n s k a p e n, f a n n direktionen framställningen icke kunna bifallas.
S ö k a n d e n i n g i c k d å till k.
m: t m e d e n skrif- v e l s e, h v a r i h o n f r a m h ö l l, att h o n t j ä n s t g j o r t un- der m e r ä n 2 0 år, u n d e r h e l a t j ä n s t e t i d e n åtnju- tit d a g l ö n s a m t u p p f ö r t s i g r e d l i g t o c h v ä l.
Hon p å p e k a d e, att h o n u n d e r t j ä n s t e t i d e n haft l i k a rättigheter o c h skyldigheter s o m manliga daglö- n a r e, s a m t f r a m h å l l e r d e t h å r d a uti att h o n, e n - d a s t d ä r f ö r att h o n ä r k v i n n a, i c k e s k a l l k u n n a påräkna pension.
C h e f e n f ö r s j ö f ö r s v a r s d e p a r t e m e n t e t h a r n u an- m o d a t d i r e k t i o n e n f ö r f l o t t a n s p e n s i o n s k a s s a att efter v e r k s t ä l l d u t r e d n i n g r ö r a n d e d e k v i n n l i g a d a g l ö n a r n e s antal s a m t det b e l o p p, hvartill deras p e n s i o n e r a n d e k a n k o m m a att u p p g å, a f g i f v a ytt- rande o c h förslag i fråga o m d e f ö r ä n d r a d e före- skrifter i s a m m a r e g l e m e n t e, s o m k u n n a b l i f v a e r f o r d e r l i g a, i fall d e t s a m m a s k u l l e t i l l ä m p a s äf- ven på kvinnliga daglönare.
* H A N D A R B E T E T S V Ä N N E R h a d e i m å n d a g s års m ö t e u n d e r fru Anna Wallenbergs ordförandeskap.
Af årsberättelsen f r a m g i c k, att f ö r e n i n g e n s l e d a - m ö t e r u n d e r 1 8 9 8 v o r o 8 4 4.
A r b e t s l ö n e r o c h af- l ö n i n g a r h a d e u n d e r å r e t u t g å t t m e d 4 4, 8 6 9 kr.
O m s ä t t n i n g e n i r ö r e l s e n u t g j o r d e 9 2, 9 2 4 kr.
Be- h å l l n i n g e n, s o m v i d i n g å n g e n af 1 8 9 3 u t g j o r d e 6 9, 0 2 5 kr., h a d e u n d e r året ö k a t s till 7 1, 6 7 1 kr.
S y s k o l a n h a d e varit b e s ö k t af 98 e l e v e r o c h v ä f s k o l a n h a d e haft 4 4.
B å d a s k o l o r n a h a d e haft m å n g a e l e v e r från l a n d s o r t e n o c h s å l u n d a främ- j a t f ö r e n i n g e n s u p p g i f t att i a l l t v i d a r e k r e t s a r verka för s m a k e n s o c h konstskicklighetens s u n d a och allsidiga utveckling inom det kvinnliga konst- i n d u s t r i e l l a h a n d a r b e t e t s a l l a arter.
Det för a r b e t e r s k o r n a a f s e d d a årliga priset ha- d e 1 8 9 3 t i l l e r k ä n t s fru L.
G l o s e m e y e r.
Sofie Ad- lersparres pris h a d e tilldelats direktrisen fröken ken A g n e s B r a n t i n g s o m ett e r k ä n n a n d e af d e n skicklighet h o n visat prof på g e n o m alla de smak- fulla o c h k o n s t n ä r l i g a ritningar, m e d h v i l k a h o n riktat föreningen, s a m t s å s o m en t a c k s a m h e t s g ä r d för h e n n e s a l d r i g t r ö t t n a n d e n i t till f ö r e n i n g e n s bästa.
Å r s b e r ä t t e l s e n m e d d e l a r o c k s å e n d e t a l j e r a d re- dogörelse för föreningens deltagande i Chica- goutställningen, hvilken utvisade den betydan- de verksamhet, s o m föreningen utöf^ar.
För- e n i n g e n s l o k a l e r v o r o u n d e r året b e s ö k t a af o v a n - ligt m å n g a u t l ä n d i n g a r, h v i l k a d e l s s t u d e r a t f ö r e - n i n g e n s s k o l o r, d e l s tagit k ä n n e d o m o m d e s s öf- riga verksamhet.
Full ansvarsfrihet beviljades styrelsen.
I tur att a f g å u r d e n s a m m a v o r o f r i h e r r i n n a n F. Lil- j e n c r a n t z, f r ö k e n M.
R o h t l i e b o c h fru S.
W i s i n g, hvilka alla återvaldes.
Fru H.
W i n g e hade däre- mot anmält sig vilja afgå, h v a r f ö r i hennes ställe i n v a l d e s fru K.
C l a s o n.
T i l l s u p p l e a n t e r v a l d e s f r ö k e n K.
C a r d o i i, fru E.
C l a é - o n, f r ö k n a r n a J.
L e v i s o n o c h I.
L a m m, f r u a r n a A.
L i l l i e h ö k, G r u n d - ström o c h Petersén samt fröknarna W i d m a r k o c h Waldenström.
Till r e v i s o r e r återvaldes justitie- rådet N.
C l a e s o n samt fruarna L. af E d h o l m o c h A. Frestadius.
F r i h e r r i n n a n S.
A d l e r s p a r r e s p r i s t i l l d e l a d e s f ö r 1894 f r ö k e n Maria Adelborg.
Till s i s t h ö l l fru W a l l e n b e r g ett i n t r e s s a n t f ö r e d r a g o m a l l m ä n h e - t e n s o c h H a n d a r b e t e t s v ä n n e r s s t ä l l n i n g till h v a r - andra.
Teater och musik.
Kung.
l operan är r e d a n f ä r d i g m e d y t t e r l i g a r e e n n y h e t o c h e n g a n s k a m ä r k l i g s å d a n till o c h m e d.
I afton gifves n ä m l i g e n för första g å n g e n Saint- Saéns * 2-akts-opera » F r y n e » m e d en s å märklig g ä s t i t i t e l p a r t i e t s o m fru Anna Pettersson-Norrie.
Få operaföreställningar hafva väl under de sena- ste åren m o t s e t t s m e d s å d a n t intresse s o m d e n n a, o c h t i l l d r a g e l s e n f ö r o s ö k t m i n n e t n å g r a år tillba- k a till e n l i k n a n d e, d e n n ä m l i g e n, d å fru C a r o l i n a Ö s t b e r g ö f v e r g i c k från o p e r e t t e n till o p e r a n.
S k a l l fru N o r r i e s l å s i g i g e n o m l i k a g l ä n s a n d e s o m fru Ö s t b e r g?
Ja, d e t får a f t o n e n s f ö r e s t ä l l n i n g g i f v a s v a r på.
Vi ä r o f ö r v å r d e l ö f v e r t y g a d e o m, att d e n intel- ligenta o c h framstående s å n g e r s k a n skall varda en lika e r k ä n d storhet p å d e n finare o p e r a - c o m i q u e n s o m r å d e, s o m h o n hittills varit p å operettens.
Hen- n e s s å n g k o n s t står, s o m h v a r m a n v e t, s y n n e r l i g e n h ö g t, o c h d å h ä r t i l l k o m m e r h e n n e s e m i n e n t a ta- l a n g sorn s k å d e s p e l e r s k a, h a r h o n j u a l l a b e t i n - g e l s e r f ö r att l y c k a s.
— » T r u b a d u r e n » h a r u p p f ö r t s ett p a r aftnar med d a n s k e o p e r a s å n g a r e n Nordal Brun i titel- partiet.
O m h a n o c k ej ä g e r n å g o n vidare v a c k e r s t ä m m a, s å s j u n g e r h a n d o c k partiet g a n s k a mu- sikaliskt o c h njutbart.
I » L e o n o r a s » parti h a d e s i g n o r a Labia flere t i l l f ä l l e n att b r i l j e r a m e d s i n vackra stämma.
H e t m e s koloratur föreföll d o c k ä n n u n å g o t t u n g o c h o u t v e c k l a d.
F r ö k e n Alniati förtjänar särskildt e r k ä n n a n d e för sin A z u c e n a.
För d y l i k a partier o c h roller l ä m p a r h o n sig för- träffligt.
H r Vallenius s j ö n g grefve Luna, o c h i intet f ö r e g å e n d e parti h a f v a vi h ö r t h a n s s t ä m m a s å till s i n f ö r d e l s o m i d e t t a.
Ferrando återgafs k o r r e k t a f h r Nygren.
Operan gick i söndags, då v i h a d e tillfälle h ö r a d e n s a m m a, p å d e t h e l a ta- get g a n s k a v ä l.
D e n j u s t e j t a l r i k a p u b l i k e n g a f ofta sitt b i f a l l t i l l k ä n n a.
K.
Drama s ti ka teatern har under den gångna vec- k a n f r a m f ö r t ett n y t t s v e n s k t o r i g i n a l s t y c k e, GustaJ af Geijerstams länge b e b å d a d e fyraaktsskådespel » Högt spel ».
D e n flitige f ö r f a t t a r e n h a r h ä r f ö r en g å n g lämnat det o m r å d e, på hvilket han redan v u n n i t flere a f s e v ä r d a f r a m g å n g a r: l u s t s p e l e t s, o c h g j o r t ett f ö r s ö k i d e n m o d e r n a d r a m e n s s t ö r r e stil.
I synnerhet sedan m a n så nyligen skådat hans originela o c h äkt-svenska » Jan Anders o c h L a r s A n d e r s o c h d e r a s b a r n », k a n e m e l l e r t i d ej n e k a s, att » H ö g t s p e l » v e r k a r t ä m l i g e n f r ä m m a n d e o c h » g j o r d t » e f t e r k ä n d t f r a n s k t r e c e p t, e h u r u för- fattarens rutin afvunnit ä m n e t en viss s p ä n n i n g o c h k a r a k t ä r s t e c k n i n g e n i a l l m ä n h e t är g o d.
E n t y n g a n d e b r e d d — s o m v i s s e r l i g e n i c k e är f r a n s k — hvilar äfven öfver stycket, o c h b o r d e det h a v u n n i t p å att s a m m a n d r a g a s till e n treaktare.
U t f ö r a n d e t v a r n o g s å förträffligt, o c h s ä r s k i l d t f ö r t j ä n a att b e r ö m m a s: hr Hillberg] f ö r f r a m s t ä l l - ningen af b o l a g s d i r e k t ö r e n, n e r v ö s t b e k ä m p a n d e sin h e m l i g a inre ångest inför den h o t a n d e ruinen, sitt h e m l i f s o h å l l b a r h e t o c h s i n j u r i d i s k a b r o t t s - l i g h e t, fru Seelirj-Lundberg för den innerliga o c h fint n y a n s e r a d e t o l k n i n g e n a f d o t t e r n s u p p o f f r a n - de ö m h e t o c h fru Fahlman f ö r ett v ä l a f v ä g d t spel i den otrogna hustruns, den beklagliga m o - derns svåra o c h föga a n g e n ä m a roll.
1894 F r u L o u i s e Fahlmans af o s s förut o m n ä m n d a s o a r é i tisdags afton b e v i s t a d e s af en l y s a n d e p u b l i k, s o m till s i s t a p l a t s f y l l d e o p e r a n s r y m l i g a s a l o n g o c h m e d s p ä n d t i n t r e s s e f ö l j d e f r a m s t ä l l n i n g e n a f Wil- brandts g r i p a n d e s k å d e s p e l » A r r i a o c h M e s s a l i n a.
» Den u p p b u r n a soarégifverskans M e s s a l i n a tillhör, s o m kändt, hennes allra y p p e r s t a skapelser, o c h h o n v a r d e n n a a f t o n s å h e l t u p p e i s i n r o l l, att h o n fullständigt e l d a d e.
S t ö d d a f en g l ä n s a n d e apparition, förmådde h o n breda mäktigt mättade, m e n p å s a m m a g å n g känsligt n y a n s e r a d e färger öfver de många motsättningarna h o s den romer- ska kejsarinnans gåtlika natur.
D e t v a r ett g e - n o m g å e n d e d r a g af s t o r t r a g i s k stil ö f v e r h e n n e s f r a m s t ä l l n i n g, s o m t y v ä r r allt f ö r s ä l l a n b j u d e s o s s nu för tiden.
H o n h y l l a d e s o c k m e d en prakt- full s k ö r d a f b l o m m o r o c h l a g e r o c h j u b l a n d e bifall.
D e n k n a p p a t i d e n n ö d g a r o s s att h e l t k o r t o m - n ä m n a n å g r a af d e ö f r i g a u p p t r ä d a n d e.
F r u Heasser- Kngclbrechts A r r i a v a r e n fullt v ä r d i g p r e s t a t i o n, l i k a s å h r Hillbergs P s e l u s.
H e r r Törnqvist g a f liilig k a r a k t ä r i s t i k åt N a r c i s s u s o c h ä f v e n hr Skånbcrg g a f å t S i l i u s e n g o d t o l k n i n g.
E l e v e n h r Klintberg som d e n u n g e M a r c u s g j o r d e ej o ä f n a a n s a t s e r — o c h d e t var j u hvad man högst kunde begära.
De sceniska a r r a n g e m e n t e n v o r o f ö r s t å n d i g t träffade, o c h d e t hela af väl samlad totalverkan.
P r o g r a m m e t skulle k u n n a g i f v a s för m å n g a fulla h u s.
S ö d r a teatern h a d e i f r e d a g s u p p l a g i t ett n y t t lustspel » Den klentrogne T h o m a s », en engelsk idé g e n o m tysk bearbetning f ö r s v e n s k a d af F r a n s Hed- berg.
De m å n g a k o c k a r n a h a icke lyckats gifva d e n k l e n a s o p p a n n å g o n a f r e d n i n g af v ä r d e f ö r det literära finsmakeriet.
M e n de m å n g a s o m gärna s k r a t t a, u t a n att e g e n t l i g e n f r å g a efter, h v a d d e s k r a t t a åt, b ö r a i c k e u t e b l i.
T y b e f ä n g d t skratt- retande är » Den klentrogne T h o m a s », blott m a n k o m m i t öfver d e n tråkiga första akten.
H r R. Bergström i t i t e l r o l l e n är k v ä l l e n s l e j o n, s o m s å o f t a förut.
Hrr Hirsch o c h Larsson göra också l u s t i g a figurer.
S o m en » värdig » afslutning på den skraltsuccés, s o m kännetecknat S ö d r a teaterns senaste säsong, m å den kosmopolitiska produkten d ä r f ö r ej allt för h å r d t n a g e l f a r a s.
Musikföreningens k o n s e r t.
M u s i k f ö r e n i n g e n s tre- tiosjunde konsert gafs i tisdags den 8 maj i m u - s i k a l i s k a a k a d e m i e n s s t o r a s a l i n f ö r e n talrik o c h i n t r e s s e r a d p u b l i k af S t o c k h o l m s m u s i k ä l s k a n d e invånare, s o m d o c k icke fullständigt fyllde loka- len.
I n l e d n i n g s n u m r e t u t g j o r d e s af H.
B e r l i o z ' u v e r t y r till S h a k e s p e a r e s » K u n g L e a r », i a l l a h ä n - delser en storartad o c h djuptänkt k o m p o s i t i o n, o m det o c k s å m å s t e bli en ytterst v a n s k l i g sak alt s ö k a s a m m a n f a t t a o c h g i f v a s t ä m n i n g åt d e v å l d s a m m a lidelser o c h djupa känslor af hat o c h k ä r l e k, h v i l k a likt e n s t o r m g e n o m b r u s a d e n s t o r e brittens sorgespel.
De båda följande numren v o r o af mindre framträdande betydelse, ehuru b å d a t v å u t m ä r k t a h v a r p å sitt sätt, d e t f ö r r a e n k o m p o s i t i o n till D a v i d s 1 1 5: e p s a l m a f d e n d a n - ske tonsättaren H a r t m a n n, för soli, k ö r o c h or- k e s t e r, i h v i l k e n fru E d l i n g o c h h r L e j d s t r ö m s k ö t - te s o l o s t ä m m o r n a; d e t s e n a r e e n s t ä m n i n g s f u l l i d y l l: » A m T r a u n s e e » a f F. T h i e r i o t, f ö r b a r y t o n, d a m k o r o c h stråkorkester, i hvilken hr L e j d s t r ö m med vackert föredrag utförde solot.
S e d a n fick m a n åter h ö r a G o u n o d s f ö r r e n g å n g g i f n a s t o r - slagna L a m e n t a t i o n: » G a l l i a », för s o p r a n s o l o, k ö r o c h o r k e s t e r, k o m p o n e r a d till t e x t u r p r o f e t e n Je- r e m i a s k l a g o v i s o r o m e d e l b a r t efter F r a n k r i k e s o l y c - kor 1870 o c h 1871.
Det m y c k e t fordrande sopran- s o l o t u t f ö r d e s m e d i n n e r l i g h e t o c h kraft a f gref- vinnan M. Taube.
Aftonens h u f v u d n u m m e r var emellertid M e n d e l s s o h n s » L o f s å n g », symfonikantat för s o l i, k ö r o c h o r k e s t e r, i h v i l k e n s o l o p a r t i e r n a u t f ö r d e s a f fru E d l i n g, f r ö k e n A.
M a l m s t r ö m o c h hr Bratbost.
Den härliga k o m p o s i t i o n e n, s o m o m d e n o c k s å icke f ö r m å r m ä t a sig m e d M e n d e l s s o h n s oratorier, dock alltid måste intaga en h ö g rang bland denna mästares af Guds näde k o m p o s i t i o - ner, i n l e d d e s af en längre orkestersats, a f h v a r s o l i k a d e l a r i s y n n e r h e t d e n t r e d j e g j o r d e e n ut- sökt verkan.
A f k a n t a t e n s n u m m e r f ö r t j ä n a sär- skildt framhållas s o p r a n s o l o m e d k ö r: » L o f v a nu G u d mitt h j ä r t a », t e n o r s o l o t: » F å n g n a v o r o v i uti d ö d e n s b o j o r », k ö r e n: » N u natt är f ö r g å n g e n » o c h d e n v a c k r a p s a l m e n: » N u t a c k a r G u d allt f o l k ».
Konserten, s o m u n d e r hr Franz N e r u d a s utmärk- ta l e d n i n g, g i c k j ä m t o c h v ä l o c h s k ö r d a d e ett rikt o c h berättigadt bifall, b e v i s t a d e s af h e n n e s kung- lig h ö g h e t, ä n k e h e r t i g i n n a n a f D a l a r n e.
I DU N S k i s s e r a d e af Wilma Lindhé.
olskcnet strömmade in genom de höga, med röd- och hvitrandiga gardiner delvis skuggade fönstren samt ka- stade glänsande strimmor öfver det brunmålade golfvet, de i ljusgrönt hållna väggarna, och det hvitstrukna taket.
Utmed rummets båda långväggar stodo sjuk- sängarna — fem stycken i rad • — med ett litet skiljande nattduksbord emellan.
Lakanen bländande hvita, de mörkröda filtarna gif- va ett varmt hemtrefligt tycke, medan den svarta taflan öfver hvarje bädd alltid bar sin lidandeshistora att förtälja.
Sal bredvid sal — alla lika i färg och in- redning — och hvarje säng upptagen!
Doktorerna hade redan börjat ronden i un- dervåningen hos männen, det visste litet hvar af de kvinnliga patienterna, som lågo en trappa högre upp och räknade minuterna, tills de man- ligt fasta stegen skulle låta höra sig i den ljusa, vänliga korridoren utanför, till hvilken dörrarna stodo öppna.
Det var efter denna stund på dagen de alla längtade, män och kvinnor, gamla och unga.
Huru mycket hade de ej att klaga öfver och huru mycket att fråga om, som de grubb- lat på under natten.
Ett nytt symptom kan- ske?
Eller en lindring, en möjlighet till bätt- ring!
Besöket hos hvarje patient varade endast helt kort, och mycken tid för klagan och frå- gor blef det ej; oftast väcktes dock ett gry- ende hopp i den sjukas sinne — - alldeles obe- rättigadt kanske — men verksammare än alla läkemedel.
Näst Gud — eller som hans ställföreträ- dare pä jorden — satte de läkarne, till hvilka de blickade upp som till öfveijordiska väsen, med kraft att bestämma öfver lif och död.
Nu kommo de i sina hvita linnerockar, sida vid sida — öfverläkaren till höger som alltid.
Redan i korridoren, där de kvinnliga kon- valescenterna i sina omaka, missklädande dräk- ter slagit sig ner på sofforna eller hängde vid de af växter uppfyllda fönstren, ljusnade hvarje anlete, när de gingo förbi, allvarliga och tysta, upptagna endast af sitt kall.
Och i » salarna »!
Hur vändes ej allas blic- kar emot dem, medan bleka kinder fingo en skymt af färg, matta ögon en flyktig glans och tyngda sinnen en minuts glädje!
Så länge doktorerna voro kvar i sjukrum- met, varade också intresset för olyckskamra- terna, ty alla öronnerver spändes för att upp- fånga ordinationer, frågor och svar.
Sedan de försvunnit, försjönk hvar och en i sitt eget lidande, sina nyväckta förhoppnin- gar, intressen och tankar, hvilka sistnämnda gällde hem, man, barn, föräldrar och anhöriga — eller kanske lika ofta penningefrågor, såsom dagspenningen och själfva platsen, som gick förlorad, om sjukdomen varade allt för länge, med mycket annat.
Och så därtill des- sa tusen och åter tusen dåraktiga, fåfänga tan- kar — gemensamma för alla människobarn — » tankar ej onda, ej goda — dem Herrep lå- ter smälta likt flingans snö. » På kanten till den bädd hon nyligen läm- nat satt en gammal kvinna, iförd sina egna kläder.
Bredvid henne i ett knyte lågo om- sorgsfullt ordnade de tillhörigheter — litet eget linne och annat smått — hon fört med sig.
Hon var utskrifven och skulle lämna sjukhuset samma förmiddag.
151 » Nå, hur känner gumman sig? » frågadejöf- verläkaren.
Tårar voro enda svaret.
» Är hon inte glad att vara så pass kry igen — tänk på, hur det var när hon först kom hit. » » Jag får tacka så mycket, » svarade hon och räckte fram sin knotiga hand, » men jag hade så gärna velat komma till konvalescenthemmet, när jag inte får stanna här längre.
Ar det alldeles omöjligt? » Det låg en så rörande ödmjuk bön i själfva tonfallet, att läkaren hade svårt att komma fram med svaret.
» Där är fullt, gumman lilla, och hennes säng behöfs här också.
Var nu inte ledsen, hon är verkligen kryare än någon kunde hoppas, och när sommaren kommer, blir det ännu bättre. » Ögonblicket därpå stodo läkarne vid en ung flickas bädd.
Om hon ej kunde kallas vacker, var det dock ett mer än vanligt behagligt ansikte med fin oval, skära rosor öfver ihåliga kinder och feberaktig glans i mörka, frågande sorgbundna ögon.
» Får jag inte komma upp snart? » var den blyga frågan, medan ögonen hängde fast vid öfverläkarens ansikte.
Ett ovanligt vackert ansikte för resten, med mörkt hår och skägg.
Ea ren kristustyp — åtminstone när hufvu- det stack upp ur den hvita rocken.
» Det ska ' vi inte tänka på ännu. » Den snabba blick läkarne utbytte sins emel- lan såg hon ej.
» Men jag känner mig starkare, och plågor- na äro inte så svåra. » » Ja, det blir nog bättre, om vi bara håller oss stilla och har lite tålamod. » » Jag försöker, men det är så svårt.
Kvin- nan bredvid mig jämrar sig så, och därborta yrar en annan.
Allra svårast är det ändå, när de besökande komma för att hälsa på sina anhöriga. » Tårar kommo henne i ögonen.
» Jag blir sä trött, så trött! » » Det kan inte hjelpas ännu; men om ett par dagar skall ni få flytta in i en sal, där det är lugnare.
Adjö nu! » Läkaren sträckte fram sin hand, som han eljes aldrig gjorde, och den omfattades lidel- sefullt af späda, fina fingrar, som aldrig for- mats till arbete och möda.
Den för besök afsedda förmiddagstimmen hade slagit, och kring hvarje bädd hade en eller flere personer tagit plats.
Äkta män, mödrar, barn, syskon, anhöriga eller vänner till de sjuka.
Bredvid den gråtande gumman stod en kvinna i medelåldern, som skulle följa henne hem och bära hennes saker.
» Den Karin då, bon visste väl förut, att hon inte fick stanna här i evighet! » » Jag får det aldrig så godt som här! » » På sjukhuset?
Du milde!
Hellre än att komma hit vet jag inte hvad jag gjorde! » » Aldrig se ' n jag tjänade och hade mina goa platser, har jag haft det som nu.
Jag har inte behöft bädda min säng ens. » » Det va ' något att tala om!
Det dagsver- ket kan jag åta mig, om hon inte orkar. » » Och ingenting har det kostat mig.
Fru Pihl, som jag tjänte hos i femton år, har be- talt mina sjuttiofem öre hvar eveliga dag — och det fast hon ger sitt årliga bidrag.
— Det hade allt varit hårdt att behöfva ligga i fri- säng.
»
I 152 » Se så, lugna sig nu bara och gråt inte, för det ser sä illa ut för folk.
Det är som jag sagt — hon har det alldeles för bra. » Det var Karin omöjligt att ej gråta, men hon teg, ty Britta skulle aldrig förstått henne, och på nytt kommit fram med sitt retsamma: » hon ä ' för fin på ' c och hare ' t bara för godt. » Att göra jämförelser mellan hvad hon lämnade och hvad som låg framför henne kunde Karin emellertid ej underlåta.
Där hemma i hennes lilla kammare, inåt gården, kändes det alltid fuktigt och kallt, och sol hade hon endast en tid på högscmmarn, då det blef alldeles för varmt i det lilla kyffet.
Giktbruten och förvärkt som hon blifvit ge- nom slit och släp i andras tjänst, hade hon så svårt att röra sig och böja den styfva ryggen, att hon mången gång underlät att göra upp eld eller skafia det nödvändiga bara för att fä sitta kvar i sin gamla länstol — en afdan- kad möbel från Pihlska hemmet.
Den årliga pension några af » hennes förra fruar » lämnade ville inte räcka till hyra, ved, mat och allt, men hon var så innerligt tack- sam, att de gåfvo något.
Det var minsann inte alla, som hade det som hon.
Britta hade nog i grunden rätt.
Aflagda kläder fick hon också, emellanåt.
Garneringar och bjäfs sprättades omsorgsfullt bort för att ej väcka allt för mycken afund, men aldrig trifdes hon rätt i dessa klädningar, hvilkas snitt, tyg och färg ej passade henne.
Nu skulle hon hem till sitt igen — börja räkna styfrarna, frysa och knappa in på allt och sitta ensam med de tunga tankarna.
» Britta är då intet passande sällskap, » det sade hon sig, » simplare i tal och sätt som hon blir för hvarje dag, hvilket ej är det ringaste att un- U Bidrag mottagas med Linge.
tacksamhet.
Logogryf.
Till m i g dig vänd, när dig » krämpor » hota, A f h v a d för slag d e än v a r a m å, J a g kan d e m » alle z u s a m m e n » b o t a, D e t kan så säkert d u lita p å 1 M e d m i g d u alltid så l u g n k a n v a r a O c h lefva l y c k l i g i v ä r l d e n h ä r, O c h uti g e n g ä l d b e g ä r j a g bara D i n t r o o c h tillit: d e t b i l l i g t är!
N ä r t v å till n i o d u h a r a d d e r a t, D e t antal type *, j a g har, d u får.
S e sä, n u har j a g m i g p r e s e n t e r a t, Så g o d t j a g kan eller j a g förstår.
— D o c k v e t d u än e j, h v e m j a g m å n d ' vara, E t t råd jag gifra, d i g v i l l, m i n v ä n: M i g s ö k i s m å o r d e n s l å n g a skara, D ä r Bäkert d u känner m i g i g e n!
G i f f ö r s t m i g n a m n på n y t t i g k r y d d a.
E n l i t e n t i n g e s t till p r y d n a d b l o t t.
H v a d finns såväl u p p å slott s o m h y d d a?
H v a d än är långt o c h än k o r t o c h g o d t.
H v a d utan m a k e h a r i n t e t v ä r d e.
H v a d i musiken d i g g ö r besvär.
H v a d hörs, där munterhet är på färde?
E i t djur, s o m fredligt o c h n y t t i g t är.
H v a d g a n s k a ofta d u kan få h ö r a.
E n m ö i fordomtid, u n g o c h s k ö n.
H u r d u j u alltid väl bör d i g föra.
H v a d skall d u värna u p p å d i n b ö n?
H v a d mången plär uti s m a k e n falla.
E n stad i S v e r i g e d u finner lätt, S o m i n g a l u n d a m a n s t o r kan kalla.
E t t djur så r e n l i g t o c h fint o c h nätt.
H v a r.
ä n så hårdt o c h än t u j t kan vara.
Figur s o m i c k e j u s t fager är.
I N 1H94 dra på hos en som handlar med gammalt skräp, som det är en gåta att någon vill köpa eller ens se åt, och som dessutom aldrig sett skym- ten af hur det går till i finare hus. » Det var just dessa ofiivilligt insupna fina vanor, detta att äta godt, vara omgifven af förfining, lyx och rikedom, som satt sin prägel på den gamla tjänarinnan och kommit henne att finna sitt öde dubbelt tungt och sin kam- mare dubbelt mörk och otreflig.
På sjukhuset var det, som hade en fläkt af den gamla, goda tiden slagit emot henne.
Här hade hon haft sällskap, värme, ljus, färdigla- gad mat, uppassning och vänliga ord från läkarne och öfversköterskan ned till yngsta eleven.
När hon skulle dit, ängslade hon sig, spjär- nade emot af alla krafter och ville inte — och nu var det så svårt att gå därifrån.
.
.
* * Det ligger något egendomligt i de olika sätt, på hvilka människor sammanträffa här i värl- den.
Ibland helt flyktigt, men så att det läm- nar ett minne för lifvet.
Ibland åter för längre tid, utan att hågkomsten sträcker sig öfver skiljsmessans ögonblick.
Bland de besökande hade kommit en ung fru, hvilkens väsen och dräkt röjde uppfostran och goddagar.
Allas ögon riktades också på henne, då hon blyg och tveksam — det var första gången hon besökte sjukhuset — frågade om någon visste, hvar jungfru Bemer låg.
» Det skulle vara här i numro femton. » (Forts.) E n o r t d i t m å n g a j u p l ä g a fara A t t söka hälsa och lindring där.
T v å t r ä d — ett m å t t — v a c k e r t n a m n R e d i g e r a s a f Sophie U p å flicka.
H v a d d i g i lifsfara störta kan.
H v a r m e d j u alla sig b ö r a s k i c k a.
U r bibeln sedan m i g n ä m n en m a n.
E n ö, d n finner uti E u r o p a, O c h så b e v i s u p p å flit o c h i d.
H v a d ett p l u s 2 p l ä g a r bli t i l l h o p a, S å r a k a m o t s a t s e n säg till frid.
H v a r f ö r m a n b ö r sig så n o g a v a k t a.
E n m a n, s o m sagan d i g m a l e r o m.
H v a d m å n g a m ä n n i s k o r eftertrakta.
H v a d f ö r d e fartyget, n ä r d e t k o m?
E n l i t e n Bak, s o m p l ä r n y t t i g v a r a.
M e d h v e m d u m å s t e j u r ä k n a släkt.
H v a d p l ä r v ä l alltid e n b a r n a s k a r a?
E n l i t e n e n, uti s i m p e l d r ä k t, S o m d o c k så s k ö n t h ö r s i s k o g e n s j u n g a.
H v a d d u b e g a g n a får allt i b l a n d.
H v e m fordom s y n t e s i r y m d e n l j u n g a.
H v a d ser d u s t u n d o m väl stå v i d strand?
H v a d i n g e n människa önskar blifva.
E n m a n, s o m ofta i fara är.
H v a d p å d i g själf d u b ö r n o g a g i f v a.
H v a d är f ö r e n a d t m e d stort b e s v ä r?
H u r b ö r v ä l v a r a en f ö n s t e r r u t a?
S e ' n säg till sist a n n a t o r d för skäl.
F ö r d e n n a g å n g e n j a g n u skall sluta, O c h d ä r f ö r bjuder j a g d i g farväl!
/ duns skollofskoloni.
Vi b ö r j a h ä r m e d r e d o v i s n i n g e n ö f v e r h i t t i l l s in- flutna m e d e l: I d u n s r e d a k t i o n 1 0 0: —; J.
W.
U p s a l a 5: —; S.
o c h L.
L u n d 2 0: —; S.
L M.
2 0: -; L.
I.
2 5: -; Fru Caroline W e d b e r g Ystad 5:30: —; Ernst o c h Greta Sthlm 10: —; Barnavänner i Luleå 1 0: —; F r å n 4 s y s k o n B o r g s t e n a 6: —; F r u J o s e f i n a Ja- c o b s o n o c h E l l e n S.
G ö t e b o r g 5: —; F r å n s k o l b a r - n e n i H a l f å s g.
S.
E l f v i k 1: —; F r u F a u s t a N o r r - köping 5: —; Från Rudolfs o c h Georgs sparbössor 2: —; K o l o n i v ä n n e r i Kärrgrufvan •£: —; A.
Bu Skellefteå 2: —; H.
&amp; L.
W.
5: —; I M Edsleskog 4: —; M i a H.
S a l a 3: —; P a o c h P u F a l u n 2: —; Torsten och Dagny S k a b e r s j ö 2: —; — ff 1:50; Lille Erik M a l m ö 1: —; Lille » N i P e p p e n o n » Up- s a l a 1: —; A r v i d a 1: —; M o s t e r 2: 3 0; A S.
W i s - l a n d a 2: —; F r i d a A n d e r s s o n Sthlm 0: 5 0; T.
T.
H e l s i n g b o r g 1: —; F.
B.
S t h l m 5: —; Y - a 1: —; L y d i a, F a n n y o c h A n n a 3: —: A.
Friend o f little c h i l d r e n 3 6 5; C a r o l i n e F l — d 0.-50; F a r b r o r, F a s t - rarna o c h A n n a 5:25; T.
R.
o c h A — d 2: —: W e n.
.
.
E s k i l s t u n a 1: —; S u m m a k r o n o r 2 6 8: — Innehållsförteckning.
Ingeborg Larson i Tullus; af V. Hugo Wickström.
(Med porträtt).
— V i d pingstetid; poem af Anna Knutson.
— Hand- arbetets ornamentik; några ord för dagen af Theodor Lind- blom.
— Lefnadsreg.er; af Ellen Bergström.
— Den vackraste; skiss af Mathilda Langlet.
— Stor literår pristäfling för Iduns romanbibliotek.
— Marie, Sophie Schwartz.
(M e d porträtt).
— Från Iduns läsekrets: Ä n en gång hushållsinköp; af Skån- ska i Småland.
— » Man bör aldrig ge ut så mycket som man får in ».
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Sjukhus- interiörer; skisaerade af Wilma Lindhé.
— Redovisning.
— Tidsfördrif.
1) E n fasa för alla, 2) e n v e t e n - s k a p, 3) stad i D a n m a r k, 4) h v a d prä- sterna studera, 5) hvad d e n var, s o m lät b e g r a f v a sin h u s t r u, 6) t r a n s p o r t - m e d e l, 7) statsanslag, 8) e n af å r h u n - dradets förnämsta uppfinningar.
s e b o k s t ä f v e r u t g ö r a n a m n e t på e n k ä n d svensk, nu l e f v a n d e författare samt slutbokstäfverna n a m n e t på e n afliden s v e n s k s k a l d: 2 a, 2 b, 1 c, 4 d, 1 0 e, 4 g, 1 h, 6 i, 3 1, 9 n, 6 r, 2 s, 1 t, 2 u, 2 ö.
Begynnelsebokstäverna bilda nam- n e t p ä ett f a r v a t t e n, slutbokstäfverna p å d ä r s t ä d e s befintligt skär.
O r d e n ä r o: 1) E t t a n d e v ä s e n, 2) ett t y g, 3) d a n s k s k a l d o c h författare, 4) ett gift, 5) en h i s t o r i s k t r y k t b a r k v i n - na, 6) ett ritmaterial, 7) en s c h w e i z i s k k a n t o n, 8) e n f a t t i g d o m e n s följeslagare, 9) en oemotståndlig makt, 10) gammalt svenskt konunganamn, 1 1) i n d i v i d af e n folkras.
Trio.
Charad.
M i t t första g u b b e n en g å n g var, F a s t n u b l o t t m i n n e t finnes k v a r.
O c h m i n u s s h a n s o m m i t t andra H a r lifvets l å n g a v ä g fått v a n d r a.
N o g sitt m i t t tredje m å n g e n h a r F ö r s ä k r a d t för s i n å l d e r s d a ' r.
O c h t u s e n finns, s o m g l a d t m i t t hela V i l l b y t a b o r t, d e t kan ej fela.
Draba Geografisk Verna.
aritmogryf.
Draba Verna.
Lösningar.
Cliaraden: Farsot.
Tilläggsgätav: pastilj.
P i, pil, pilt, split, spilta, Aritmogryfm: 1) Erikstad, 2) Mathilda, 3) Illinois, 4) Levanten, 5) Ira ?addl, 6) Eise- nach, 7) Flandern, 8) lejongap, 9) ypperlig, 10) Gotthard, 11) Alicante, 12) Röstånga, 13) E n - köping, 14) Carolina, 15) Andrarum, 16) R o - merige, 17) Laodicea, 18) Escorial, 19) N i m - wegen — Emilie Flygare Carlén.
Prok&gt;) pe.n: Sveko, yeko, eko, ko.
* Adi ».
Diamantgålan: Ifyllningsgåta.
O r d e n ä r o: 1) Ö i Ö s t e r s j ö n, 2) stad i M e d i e n, 3) stad i A m e r i k a, 4) halfö i d i t o, 5) flod i A s i e n, 6) stad i R y s s - land.
B e g y n n e l s e - o c h slutbokstäfver, u p p - ifrån o c h n e d, b i l d a två europeiska hufvudstäder.
John.
Bokstafsgåta.
O m f ö l j a n d e b o k s t ä f v e r rätt s a m m a n - sättas, bildas 1 1 o r d, h v i l k a s b e g y n n e l - S b e d B a b e 1 S e b u I o n d e l a t L o t n Literära fiyrvandlingsgåtan: Norrland, T narrkåpa, Cederborgh, Alfhild Agrell, N y å r s - säng, Det ädlas seger, Elgakyttarne, Rosen på Tistelön.
Nicander — Dahlgren.
Si / fcrlogogryfcn: Tand, mana, tam — diamant.
m a t, dit, tia, nit,
