# ID: svediakorp-per966
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 18,467
# sentences: 562
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 18 (333) Fredagen den 4 maj 1894.
Byrå: Prenumerationspris pr å r: Idun ensam kr.
5: — Klara v. K y r k o g a t a 7, 2 tr. A l l m.
telef.
6147. l d u n s M o d e t i d n i n g jämte k o - lorerade planscher • 4: 50 P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- l d u n s Modet, utan kol.
pl.
_.
» 3: — a n s t a l t e r i riket.
Bedaktör o e h u t g i f v a r e: FRITHIOF Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Kedaktionssekr.
: Christina Vad är det för ett ståtligt hus, det där? » frågar ovillkorligen främlingen, då han från Belvedére-berget i Linkö- pings trädgårdsförening ta- ger en öfverblick af den vid hans fötter liggande staden, i det han pekar på ett nytt hus, som ej långt därifrån med något högfärdigt i minen höjer sig i södra stadsgränsen.
» Jaså, ni vet i n t e; det är det ena af våra barn- hem, hvilket ej längese- dan öppnades för gossar, » svarar den infödde lin- köpingsbon, ifall vägvisa- ren råkar vara en sådan, med en ton, som ägde han huset eller hade för- sta inteckningen i det.
» Det kostar sina modiga fyrkar, må ni tro.
Det är ju ståtligt, eller hur? » » Linköping består sig sålunda med tvä barn- hem, » bar främlingen må- hända sagt med någon förundran i tonen.
» Skulle tro det, bar det hetat.
Det där är dottern.
Modern ser inte så reputerlig ut, hon, men tät är hön.
A t t sitta med boråt tjugutusen i räntor, det dugeri » Lokalpatrioten skiner af en öfversvallande själf - känsla.
I dessa eller liknande ord har det nyuppförda HELLBERG.
Nordling.
lduns Tryckeri Aktiebolag.
7:de årg.
A ii i i o n s p r i s: 36 ö r e pr n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » Lediga platser » 25 ö r e för hvarje påbörjadt t i o t a l stafv.
Lösnummerspris 15 ö r e (lösu:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre pr n o n p.
- r a d.
Utgifningstld: hvarje helgfri fredag.
Larsson.
palatset — Linköpings gosshem — under de si- sta åren säkerligen mer än en gång föreställts främlingen.
Ämnets na- tur i förening med om- ständigheten, att både » modern och dottren » ha tvänne kvinnor att tacka för sin tillvaro, har gjort, att krönikören trott, att en kort redogörelse här- för skall intressera l d u n s läsarinnor, men icke nog härmed: historien härom innebär dessutom något pikant och ovanligt, och då en sådan läsning all- tid h a r sin publik, må den, äfven från denna synpunkt, ha sitt berät- tigande, om ock hjältin- nan tillhör ett samhälls- lager, från hvilket ingen reprosentant hittills på detta sätt blifvit presen- terad för l d u n s läsarinnor.
* Det var år 1866.
Det » gula spöket » * hade lyc- kats smyga sig öfver våra gränser och uppträdde h ä r och där i landet.
I Linköping uppenbarade det sig särdeles våldsamt: 300 personer, ' eller nära fem procent af stadens * Ett ibland användt namn på koleran.
138 I D U I äktenskapet befaller mannen 1894 N och kvinnans vilja Sker.
J. Hammer.
* * * 44 * 44444444 * * 4444 * * ^ dåvarande befolkning, fullo nämligen offer för detsamma, och i de fattiges hem, a r m a på allt utom på barn, ropade på mer än ett ställe fyra, fem sådana förgäfves sin far och mor.
— Sanifälda antalet af dessa värnlösa små uppgick till bortåt etthundra, kanske talet fullt.
För a t t fylla de mest trängande behofven för dessa, föranstaltade man genast om en in- samling.
Flere af stadens fruntimmer i de högre klasserna åtogo sig det svåra uppdraget och gingo i flere veckor som verkliga barmher- tighetssystrar från dörr till dörr, med tacksam- het emottagande den minsta skärf för fyllande af de mest påträngande behofven.
Detta ädla sträfvande kröntes med framgång, och intäkten blef ej obetydlig, men ännu stod ett ouppfyldt, och detta det mest svårfyllda: ett hem felades de föräldralösa.
Samhällets beslutande män stodo handfallne; stadens tillgångar voro, till följd af den nyss öfvergångna sjukdomen, bårdt anlitade, och den enskilda offervilligheten, så nyss anlitad, kunde man ej ånyo påräkna.
Plvad kuudc göras?
Denna fråga ställde man till sig själf och andra, utan att få den besvarad.
I denna stund af verklig nöd hördes emellertid ett beslutsamt: » Jag bygger huset!
G e mig blott plats att bygga på! » — D e n som gaf detta löfte, var en kvinna af folket.
Hon och hennes man, ett tarfligt hemmansegarefolk, förut bosatt några mil från Linköping, hade ej långt förut dit inflyttat.
Christina Larsson hette hon och heter hon, ty hon lefver än och är utan gensägelse för närvarande Linkö- kings märkligaste kvinna.
Ingen har nämligen, ens nännelsevis, af egna tillgångar, med så mycken möda och med så stora uppoffringar, gifvit så mycket för stadens fattiga som hon, hvars bild lägger en ny länk till Tduns kvinno- galleri.
1 dag, då hon vet sig skola presen- teras för en så fin publik som tidningens, har gumman klädt sig till stass, men till » promenad- dräkten » hör än i dag för gamla » moster » den hederliga hnfuudduken.
H u r u hon först kom på tanken att öppna en asyl för » kolerabarnen », som dessa i många är med ett gemensamt namn kallades, och huru hon fyllde sitt löfte, må hon själf berätta.
» J a g satt en afton med några andra af mina gelikar, » började hon.
» Det var i medlet eller början af november, strax efter att kole- ran upphört.
Yi hade nämligen kommit öfver- ens att samlas ett par gånger i veckan för att få ihop litet kläder till dc föräldralösa barnen.
— V å r lilla förening sammanträdde än hos den ene än hos den andre af medlemmarne, men för det mesta här — min man lefde ännu — och den aftonen stod turen hos oss.
H ä r u n d e r talades naturligtvis ej om annat än » kolerabar- n e n », hvilka smutsiga, utsvultna, okynniga och utan tillsyn sprungo omkring pä gatorna.
Här- under gaf det ena ordet det andra, och till sist lofvade min man och jag, att vi skulle taga oss an några af de mest värnlösa och för dem öppna ett hem här i gården —.
Beslutet sattes genast i verket, och veckan därefter emottogos fyra stycken i den » lilla byggningen ».
Så gick vintern, men härunder funno vi, att något mera måste göras, och så beslöto vi en utvidgning af hemmet.
Föl- jande vår uppfördes sålunda första byggnin- gen i det nuvarande flickhemmet.
— Till byggnadsplan anvisades den af domprosten Laurenius skänkta tomten, hvilken han gifvit staden med uttalad önskan, att den en gång skulle användas för just detta ändamål.
H ä r satt jag nu ensam — min man hade dött — i nära aderton år med mina sex flickor omkring mig, ty härtill steg antalet genast, så godt som uteslutande hänvisade till mina egna tillgångar, hvilka bestodo i de små hyrorna och afkastningen af trädgården, ty af staden fick jag litet, ja, sä godt som intet, då man ej kunde förmå sig att betala mer än fyra, högst fem kronor i månaden för hvarje barn och icke en gäng det för alla, utan nödgades jag draga fram flere helt och hållet afgiftsfritt.
Från sundbergska stiftelsen erhölls ej ett öre.
U n d e r sådana förhållanden måste jag naturligtvis inskränka utgifterna till det allra nödvändigaste: födan var i hög ' grad tarflig, kläderna likaså.
Villkoren för fordringarna pä ett ardnadt flickhem kunde jag sålunda, äfven i dessa afseenden, ej uppfylla, men » jag drog fram dem » och vackert så under dessa många år, och när jag nu ser tillbaka på denna tid, är det mig fast obegripligt, huru det kunde gå så pass det gick.
Trött och utsliten och dessutom väl inseende, att det fordrades en annan hand än min att sköta ett flickhem med de anspråk allmän- heten har rättighet att ställa på ett sådant, lämnade jag för åtta år sen barnen ifrån mig, och de ha, gudskelof, kommit i kraftigare och mera passande händer än mina, om också ej i mera välmenta.
D e t af mig och min man uppförda huset sålde jag då till det nya barn- hemmet.
» D e t t a var ungefärliga innehållet af den märkliga gummans berättelse.
I denna låg intet skrytsamt, snarare något försynt och blyg- samt, hon hade endast varit verktyget; det var » vår Herre, som drifvit v e r k e t ».
För ' det fattiga b a r n h e m m e t, som under så många år k ä m p a t under svåraste omständig- heter, skulle emellertid en annan tid uppgå.
E n morgon vaknade det nämligen vid under- rättelsen, att det blifvit arftagare till bortåt en fjärdedels million.
Historien om detta arf har äfven sin pikanta sida.
I Linköping lefde för omkring trettio år tillbaka en borgersman, som hette Sundberg.
Det var på den tiden, då garfvaryrket var en verklig guldgrufva, och denne, som dref detta med kraft och insikt samt dessutom förstått innebörden af den gamla hushållsregeln: » spara på shillingen, så gömmer riksdalern sig själf », lämnade vid sin död en ej obetydlig förmögen- het efter sig.
H u s t r u n satt i orubbadt bo, och denna, som dels af vana och dels spar- samhetsbegär förde ett högst indraget lif, ökade jämnt på det af mannen hopskrapade kapitalet, om hvars storhet få Linköpingsbor, och minst hon själf, hade annat än ett dunkelt begrep]).
Så gingo några år, men när gumman af vissa tecken började förstå, att det led emot slutet, och att hon snart skulle få gå och söka upp sin gubbe, anmodades en af stadens r å d m ä n *, hvilken allt ifrån den tid, dä mannen tyckte,; » att det varit något att taga vara p å », skött dennes penningeaffärer och därmed fortfarit,; att infinna sig hos henne för uppsättandet af j * Hans namn var C.
J.
Lönnberg.
Hans namn bÖT skrifvas med guld i Linköpings historia.
hennes sista vilja.
Denne lydde kallelsen och infann sig på en u t s a t t dag.
Gumman upp- räknade, till att börja med, ett par aflägsna släktingar, som skulle ihågkoinmas med några mindre summor, rena obetydligheter, m e s här- med var det slut med detaljeringen, utan tog hon saken mycket summariskt: » di andre smulcr ' a kan häradshöfdingen gärna ta ' för sina månge besvära », hette det.
» Smulorna » handlade om bortåt tvåhundratrettio tusen kro- nor.
H ä r o m hade den samvetsgranne förtroende- mannen säkerligen upplyst henne, men hvartill tjänade d e t?
För henne hade detta stora tal nog samma innebörd, som då man säger någon, a t t det från vår planet är 20 millioner mil till solen.
" •Huru mycket som är sant af denna historia, lämnas nu d ä r h ä n; det säkra är att den på sin tid var i hvars mans mun, och att den än i dag är trodd af mången.
Allt nog — om anbudet verkligen gjorts, skulle det ändock ej mottagits af förtroendemannen, utan upp- manade denne i stället den rika gumman att låta » di andre smuler ' a » komma samhället till godo och vände därvid hennes tankar på sta- dens flickhem, hvilket, som han visste, käm- pade med stora svårigheter.
Dettas tillvaro ville han emellertid se för all framtid betryggad, dock under en verklig organisation och ett kontrolleradt föreståndar- skap.
G u m m a n lyssnade till uppmaningen, och donationen gjordes i det angifna syftet, men man ansåg emellertid, att denna ej genast borde komma barnhemmet till godo, utan ville man låta summan förblifva orörd, tills denna kunnat växa till ett visst belopp.
Så h a r skett, och snart skall den ha stigit till en half million.
Under sådana förhållanden kommer i en ej allt för aflägsen framtid största bekymret att bli, ej hvarifrån man skall få medel att upp- fostra samhällets mest vanlottade barn, utan hvar man skall göra utaf det öfverskott, som ej kan användas för det ändamål, som testa- mentet noggrant bestämmer.
I dessa rader h a r krönikören för I d u n s läsarinnor föreställt tvänne deras medsystrar, den ena i » ord och bild » och den andra genom blott det förta.
Deras lågstäldhet i socialt hänseende bör ej hindra någon att i andanom räcka dessa ringa kvinnor handen med ett varmt tack för hvad de u t r ä t t a t i människo- kärlekens och den allmänna barmhertighetens tjänst.
Hvarje sådant storverk, utfördt af en kvinna, höjer könet i anseende och bety- delse och skall i sin mån bidraga till lösnin- gen af några af de samhällsfrågor, i hvilka hon är så djupt intresserad.
P å Linköpings griftegård prunkar sedan några år tillbaka en dyrbar grafvård öfver makarue Sundberg, minnande om deras ej obetydliga lifs- gärning.
P å Christina Larssons grafkulle åter skall en sådan i framtiden nog ej resas.
Sta- dens beslutande män hafva för längesedan glömt, att det var hon, som en gång trädde fram med anbudet att af egna medel uppföra
1804 I deras stads första barnhem och på så sätt satte saken i gång; de ha glömt, a t t det var hennes nienniskokärlek och ihärdighet, som i så många år höll den nya inrättningen vid lif; de h a glömt, att det var hon och hennes lifsgärning, som i ett viktigt ögonblick förde tankarne på barnhemmet, hvarigenom den stora donationen kom detta till godo, då den, under motsatta förhållanden, lika väl kunnat komma att an- vändas för något annat ändamål.
Hon är glömd af en otacksam eftervärld — dock n e j: » Om hundra år — sägs det — sitt allting är glöindt, som händer och sker här i världen.
Den skalken, som sagt det, bedrar sig fördömd t: han räkning gjort upp utan värden.
Det frö, som i tidens små fåror du sår, om ros eller törne det blifver, se till!
Ty kanhända om hundrade år, att hundrade kornet det gifver. » J a v ä l: i godt som ondt, och gamla » mosters » säde, det var godt, därför skall det ock bära frukt i välsignelse, hundrade och tusendefaldt, om ock den ringa hand, som en gång utkastade det, blir glömd.
Johannes Sundblad.
D U 130 N och jag har dig ju, älskade, såg mig, till hvar- enda din hjärterot, en kärleksstorm som denna ej kunde du stå emot? » » Ack, till det ja du mig svarar jag inga vittnen liar, ej någon i vinternatten mig ser i min seger- char — jag väl draga upp gardinen, att evigheten där med tusen stjärneögon må se,huru sälljag är.- » B.
Den moderna kvinnodräkten — ett hinder för själfständighet.
F ö r e d r a g hållet å Dräktreformförenin- gens sammanträde den 2 0 april af fru Maria Bolin.
(Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
Till h det där och Då min ännu hustru.
den gråa och ledsamma kodex jag satt, kändes kyligt omkring mig, och redan det blifvit natt; ute rådde december och nordan slog drill på drill, det^ gamla husets knutar liksom gikt- sjukt knakade till.
tassade öfver det i salen och dörren gick sakta opp.
» Hvem år dett Du själf nu hos mig, du forna flyktiga hopp, min långa längtans flicka, som nu till maka jag har, och magisk är du, du ljufva, i din snölwita peignoir. » Och in med henne i rummet af minnen trädde en här: en blomstrande sommar, en skog och en sling- rande gångstig där, en granomskuggad dalgång med dallrande ekons soar, en sjö, som på ensliga böljor en enda far- kost bar.
Jag vet ej hur; men det kändes som nu blef vår vigselstund, som nu först för evigheten vi slöto ett för- bund; du satte dig hos mig på soffan, och i nya, flämtande ord jag talade om att ingen som du blef älskad på jord.
» Ja, jag med mitt älskar dig med en hvit hjärtas vekaste all kårlek, både snö- och purpurröd, fibrer och med blodets glöd; Ip=ä|fter a t t hafva t a l a t om s å d a n t, hvilket §^#b j a g anser d e t ä r för m y c k e t a f i kvinno- d r ä k t e n (för m y c k e t suörlif, för m y c k e t till- k r å n g l a d e k a p p o r, för m y c k e t af längd på kjolar), vill j a g n u k o m m a till d e t som synes m i g v a r a för litet af.
J a g p å s t å r d å först, a t t en del k v i n n o r b a r för litet p å sig för a t t k u n n a v a r a själfständiga.
Huru m å n g a k v i n n o r ä r d e t ej, som genom a t t k l ä d a sig i u r r i n g a d e k l ä d n i n g a r l a g t g r u n d e n till framtida beroende a f a n d r a s hjälp.
E n ung flicka far p å en b a l dekolleterad - — p å en bal sade j a g, nej p å en m ä n g d b a l e r: hon förkyler sig k a n s k e, å d r a g e r sig sjukdom och k a n bli u r s t å n d a t t genom eget arbete sörja för sin u t k o m s t, och s å h a r h o n p å s ä t t och vis förlorat sin själfständighet.
På finska k v i n n o s a k s f ö r b u n d e t » Unionens » s a m m a n k o m s t i Helsingfors höll en fru H e i k e l ett s k a r p t föredrag mot de u r r i n g a d e k l ä d n i n g a r n a, genom h v i l k e t m o d k v i n n o r n a blott g ö r a sig förakt- liga, s a d e h o n.
H o n p å p e k a d e a t t, om vi vilja reformera s a m h ä l l e t, så m å s t e vi väl börja med a t t reformera oss själfva; först n ä r m ä n n e n u p p h ö r t a t t s k r a t t a å t oss, skola vi med a l l v a r k u n n a d e l t a g a i m ä n n e n s arbete.
I min ungdom v a r j a g en g å n g tvungen a t t b ä r a en l å g h a l s a d k l ä d n i n g, fasligt mo- dest och a n s t ä n d i g i jämförelse med h v a d som b r u k a s i h u f v u d s t a d e n; m e n j a g bekän- ner, a t t j a g s k ä m d e s och k ä n d e mig rätt olycklig.
G e n o m d e n n a min erfarenhet h a r j a g k o m m i t a t t reflektera öfver, h u r u vi genom a t t u n d e r k a s t a oss ett oblygt m o d göra våld p å en af n a t u r e n s b ä s t a m a n i n g a r, den till b l y g s a m h e t: — i och med d e t s a m m a h a vi t y s t a t n e r en samvetets röst och gifvit oss in p å en o r ä t t v ä g — vi h a blifvit o s a n n a till v å r k a r a k t ä r, vi h a blifvit v a c k l a n d e, osjälf- ständiga.
D e t a n d r a, h v a r a f vi h a för litet i v å r k l ä d e d r ä k t, ä r fickor.
O m vi g ö r a besök p å en första k l a s s k l ä d s ö m m e r s k a s atelier, så träffa vi k a n s k e j u s t p å ett f r u n t i m m e r med a n s a t s e r till själfständighet, som profvar en klädning.
A c k, säger hon, j a g ville s å g ä r n a h a det så s t ä l d t m e d den h ä r k l ä d n i n g e u, a t t j a g k u n d e b ä r a p å mig, utom i ä s d u k e n, min portemonnä, m i n a n y c k l a r, a n n o t a t i o n s b o k, en p e n n a och en fick-kam.
» J a, » s v a r a r artist- s ö m m e r s k a n, » vi skola g ö r a en stor ficka b a k — • det ser så k a r l a v u l e t u t m e d d e d ä r syn- liga fickorna fram p å kjolen. » Naturligtvis finner sig den u n g a d a m e n i s ö m m e r s k a n s o o m k u l l r u n k e l i g a d o m s l u t; men d å hon fått p å sig sin n y a k l ä d n i n g, får hon till följd af sin u n d f a l l e n h e t d e t e n a obehaget efter d e t a n d r a; h o n s t o p p a r alla sina s m å nödvändig- hetssaker i sin t u u n s ä c k till ficka och ger sig af ut.
S å m å s t e h o n b e g a g n a sin n ä s d u k, och n ä r h o n d r a r u p p d e n, så följer porte- m o n n ä n oförmärkt med och t a p p a s b o r t; om hon l y c k a s få h a k v a r sin k a m, så ä r d e t d å säkert, a t t den ä r sönderbruten i flere bitar, d å h o n s k a l l b r u k a den, ty hon h a r j u suttit p å fickan, i hvilken k a m m e n l å g till- s a m m a n s med d e a n d r a s m å s a k e r n a.
Vill det sig riktigt illa, så h a r h o n, d å hou skulle s t o p p a sin a n n o t a t i o n s b o k i fickan, i stället s t o p p a t den i öppningen p å kjolen, som ä r s t r a x bredvid fickan, och så h a r hon förlorat den och p å s a m m a g å n g en m ä n g d a n t e c k - ningar, som h o n behöfde för sin sysselsätt- n i n g.
J a g t y c k e r mig se, h u r förbryllad till exempel en l ä r a r i n n a s k u l l e v a r a, om h o n förlorat sin anteckningsbok, i hvilken hon s a t t u p p för sig gången af den lektioD, p å hvil- ken kanske hennes f r a m g å n g beror, och h o n måste, helt och hållet l i t a n d e p å sitt m i n n e, h å l l a lektionen, åhörd möjligen a f en inspek- tor.
J a g ä r säker o m, a t t ifall det v a r hon som s t o p p a d e sin a n n o t a t i o n s b o k galet, s k a l l hon ge mig r ä t t i a t t bristen p å fickor ä r en af o r s a k e r n a till v å r osjälfständighet.
O c h så ä n n u n å g r a ord om fickorna: h u r u m å n g a g å n g e r h a r j a g ej sett i t i d n i n g a r n a d e n n a a n n o n s: ett dam-cylinderur b o r t t a p p a d e s d å och d å, torde å t e r l ä m n a s d ä r och d ä r, v e d e r g ä l l n i n g utlofvas och så vidare.
D e t ligger i öppen d a g, a t t orsaken till dessa m å n g a b o r t t a p p a d e d a m u r ä r deD, a t t d a m e r n a ej b r y sig om a t t ha en ordentlig klockficka; de sticka in sin k l o c k a i skärpet, innanför k n a p p r a d e n i klädningslifvet eller, h v a d värst af a l l t ä r, fästa den vid lifvet med en n å l.
S ö m m e r s k o r vilja r a k t ej sy klockfickor, d e t vet j a g af e r f a r e n h e t; men så gör det d å själf, d u lilla förståndiga k v i n n a, som k ä m p a r för en p l a t s i lifvet, d ä r d u k a n förtjäna ditt bröd!
H e l a d e t t a system af osäkerhet och hjälplöshet m å s t e d u b i d r a g a till a t t få bort, om d u s k a l l k u n n a t ä n k a dig en ljusare framtid för k v i n n a D, om d u s k a l l k u n n a t ä n k a dig h e n n e fullt själfständig och fri.
Till s l u t vill j a g t a l a litet om v å r osjälf- s t ä n d i g h e t gent emot modets fordringar, och j a g s k u l l e d å vilja slå e t t stort slag med a t t u t t a l a förkastelsedomen öfver hela den kvinn- liga d r ä k t e n; äfven u t a n a t t m e d r ä k n a de öfverdrifter, som förut p å p e k a t s, ä r den såväl o p r a k t i s k som o b e k v ä m s a m t erbjuder alltför m å n g a tillfällen för modets m a k t a t t g ö r a oss till l e k b o l l a r för dess nycker.
T ä n k till exempel p å v å r a kjolar; h u r u h i n d r a d e oss ej och göra v å r t lif b e s v ä r - ligt, s å v ä l genom sin vidd och sina utstoffe- r i n g a r m e d volanger, k a p p o r och spetsar som genom sin m ä n g d — ett fint fruntimmer k a n j u ej g ä r n a b ä r a m i n d r e ä n 4 p å sina höfter.
V å r a linningar och b a n d k r i n g midjan, h u r u genera d e 088 ej vid a n d h ä m t n i n g e n och k l ä m m a in m a g s ä c k e n.
V å r a klädningslif, h u r u skola de ej s l u t a till, om de skola v a r a a n v ä n d b a r a, och h u r u k l ä m m a de ej vanligtvis k r i n g lif, a r m a r och hals.
Jämför vår dräkt med m a n n e n s, så s k a l l ni få se, h u r stor s k i l l n a - den är.
H ä r m e d vill j a g visst ej hafva sagt, a t t vi borde k l ä d a oss i rock och byxor, m e n d e p l a g g vi h a p å oss, k u n d e med fördel v a r a färre till a n t a l e t, m e n m e r p r a k t i s k a till be-
140 skaffenheteu.
S å s o m exempel p å en b e - kväm och v a c k e r d r ä k t vill j a g n ä m n a D r ä k t r e f o r m f ö r e n i n g e n s modell till s k o l d r ä k t för flickor, h v i l k e n j a g tycker s k u l l e g o d t k u n n a a n v ä n d a s, fastän m a n ej ä r i skolål- dern.
M e n l å n g t ifrån a l t mer a l l m ä n t b r u k a d e n n a förståndiga k o s t y m för det u p p v ä x a n d e k v i n n o s l ä k t e t, börjar m a n a t t r e d a n som liten t r ä n e r a en del flickor till b ä r e r s k o r af den börda, som m o d e t p å l ä g g e r; se till exempel den lilla tre- ä fyra-åringen i H u m l e g å r d e n, i k l ä d d en vid, o b e k v ä m, men modern k a p p a och, om d e t vill sig r i k t i g t b r a, ett b ä l t e som k l ä m m e r till och h i n d r a r h e n n e a t t r ö r a b e n e n; d ä r p å ett slags tjock, s t o p p a d h u f v a, så a t t n ä r h o n sedan om ett å r eller p a r vill, l i k a - som de större flickorna, b r u k a h a t t, ä r hon så ö m t å l i g, a t t första vindfläkt skaffar h e n n e snufva och ö r s p r å n g; dessutom ä r h o n så fin och elegant, a t t hon ej v å g a r d e l t a g a i l e k a r, d ä r hennes k l ä d e r k u n n a k o m m a i fara a t t smutsas.
D e t v a r en r ä t t y n k l i g syn, j a g s å g h ä r - o m d a g e n: en liten s å d a n d ä r fint och v a c - k e r t k l ä d d prinsessa, p r o m e n e r a n d e med sin s k ö t e r s k a; så fick h o n syn p å en s a n d h ö g, d ä r n å g r a v a n l i g a b a r n l e k t e och h a d e r o l i g t; med ett s k u t t v a r hon d ä r och ä m n a d e sig j u s t ner i s a n d e n, d å hennes s k ö t e r s k a fick t a g i h e n n e och r o p a d e i sin f ö r s k r ä c k e l s e: &amp; barn lilla, d u får ej l e k a i sand, h a r m a m m a sagt, ty d å förstör d u d i n a k l ä d e r.
» Miss- nöjd följde n u d e n lilla flickan sin v a k t a r i u n a, och så s m å n i n g o m blir d e n n a d r i f h u s p l a n t a v a n vid a t t ej alls r ö r a sig b a r n s l i g t och fritt; n ä r hon k o m m e r i s k o l a n, törs hon ej d e l t a g a med k a m r a t e r n a i de friska l e k a r n e, j a, hon h a r förlorat lusten för all u n g d o m l i g rörlighet och t r å n a r fram den b ä s t a delen af sitt lif, en m a r t y r för sin mors begär a t t h å l l a h e n n e fin.
Och h v a d blir det se ' n för slags m ä n n i s k a af d e n n a lilla fina d a m?
J o, n ä r h o n k o m m e r u t i v ä r l d e n, ä r hon så t r ä n e r a d i o n a t u r, a t t hon k n a p p a s t vet h v a d natur är.
D e t finns n å g o n t i n g hos v å r k r o p p, » om k a l l a s n a t u r e n s l ä k e k r a f t, d e t vill s ä g a be- n ä g e n h e t e n att, om n å g o t k o m m i t i olag, re- p a r e r a s k a d a n; men om d e n n a k r a f t s k a l l k u n n a v e r k a i sin fulla u t s t r ä c k n i n g, m å s t e den understödjas af v å r tro eller å t m i n s t o n e ej m o t a r b e t a s af v å r brist p å tro p å d e n s a m m a: om vi genom h i n d r a n d e k l ä d e r t i l l b a k a h å l l a v å r k r o p p s funktioner, så ä r det ej möjligt a n n a t än att k ä n s l a n d ä r a f omedvetet s k a l l m i n s k a v å r tillit till n a t u r e n s l ä k e k r a f t; j a g m e n a r, a t t en person, som genom sin kläde- d r ä k t s o b e k v ä m l i g h e t h i n d r a r k r o p p e n s utveck- ling och verksamhet, h a r s v å r a r e a t t bli frisk från en s j u k d o m ä n den, som a l d r i g k l ä m t in sig i t r å n g a kläder.
Och så k o m m a vi in p å det sorgliga k a - pitlet om v å r a n e r v s j u k a u n g a flickor, h v i l k a i regel a l d r i g med n å g o n f r a m g å n g k u n n a ä g n a sig åt själfständig v e r k s a m h e t.
Bli de gifta, så göra de sista villan v ä r r e ä n d e n första, ty de bli d å l i g a m ö d r a r till b å d e k r o p p och själ s a m t t a g a a n s v a r e t p å sig a t t hafva degenererat s l ä k t e t.
Såsom s a m m a n f a t t n i n g af det s a g d a vill j a g u t t a l a n å g r a fromma ö n s k n i n g a r: l: o a t t b e g a g n a n d e af snörlif i ett civiliseradt s a m - hälle blefve l i k a omöjligt som till exempel a t t a n v ä n d a t u m s k r u f v a r eller a n d r a tortyr- r e d s k a p, 2:o och 3:o a t t m a n a l d r i g mer finge se v a r e sig d o l m a k a p p o r eller långa, s l ä p a n d e kjolar, 4:o a t t u r r i n g a d e k l ä d n i n g a r blott funnes p å N o r d i s k a museet, såsom k u l t u r b i l d från barbariets tid, 5:o a t t a l l a d a m s k r ä d d a r e åla- I D U 18!
M N des att, likasom h e r r s k r ä d d a r n e, ej l ä m n a från sig en k l ä d n i n g, om ej i d e n s a m m a funnes 2 fickor p å kjolen s a m t p å lifvet minst 1, af- sedd för k l o c k a n.
T i l l sist ö n s k a r j a g, 6:o a t t vi a l l a f r u n t i m m e r af en f ö r s t å n d i g fé blefve b e r ö r d a m e d ett trollspö, u r h v i l k e t utginge en kraft, d e n d ä r gåfve s t y r k a a t t trotsa modets t y r a n n i!
L e d s a m t n o g ä r o vi ä n n u s å d a n a hjälplösa s t a c k a r e; största delen fiuner d e t så ljuft a t t v a r a j u s t så d ä r b u n d e n till h ä n d e r och föt- ter i en d o l m a k a p p a och en l å n g kjol — de b e h a g a p å så s ä t t b ä s t en stor m ä n g d m ä n; an- d r a äro sä likgiltiga, a t t de ej ens t ä n k a p å någon f ö r ä n d r i n g; en tredje sort äro r ä d d a: de v å g a ej för far, bror, f ä s t m a n eller man röra vid den ö m t å l i g a s t r ä n g e n.
D ä r f ö r kom- m e r nog ock k v i n n o v ä r l d e n a t t ä n n u i lång- liga tider v a r a l i k a d a n som d e n n u ä r och flertalet k v i n n o r finna sig i a t t v a r a a n t i n g e n till viss grad n e d t r a m p a d e b i h a n g eller ock för själfständighet k ä m p a n d e, mer eller mindre förlöjligade varelser.
D e t ä r en m ä n g d små, i och för sig, såsom d e t tyckes, obetydliga o m s t ä n d i g h e t e r, som b i l d a den kedja, som h å l l e r oss f å n g n a och som gör, a t t vi i det s t o r a hela äro betydligt osjälfständiga.
D e t ä r för a t t p å p e k a d e t t a och s ö k a v ä c k a intresset för ett frigörnings- arbete, som dessa ord blifvit s a g d a.
Ett ord i vårstöksdagarna.
•CJ-LÅ nu tiden är inne för vårrengöring och inven- n&amp;f tering i skåp, källare och skafferi, vilja vi tala om ett par småsaker, som kanske rätt ofta förbi- ses, men som så mycket höja trefnad och renlig- het, nämligen fat, spilkummar, skedar och knif- var för skafferiet; var i detta fall ej allt för sparsam!
Det gifves många hem, hvarest mycken och fin mat serveras på finaste porslin, — af kokerskan med stort besvär tillagad för de många onadisk- ningars skuld, som just i brist på ofvannämnda saker måste företagas.
Ett besök i köket visar en brist i allt hvad köksutensilier heter, som man blott skulle tänka sig förekomma i förening med verklig fattigdom.
Kakor och puddingar tillblan- das i soppskålen, salladen i mjölkfatet, och deg ställes att j ä s a i första, bästa, för tillfället le- diga kärl.
Öfverlefvorna från bordet sättas un- dan på den fina servisen, ty inga kärl finnas, afsedda att lägga dem u t i; bleckformarne äro ro- stiga, hackhoarna spräckta, skärbrädena nötta och illa åtgångna, ty allt begagnas hur som helst och ej till sitt bestämda ändamål.
Detta är ej alltid att lägga ensamt husmodren till last; det händer, att hon har köpt in allt be- höfligt, men vårdslösa och oordentliga tjänare ha sköflat och förstört samt bringat allt i oordning och förfall.
En husmor måste dagligen gå igenom sitt kök och skafferi, annars har hon ej annat att vänta än att, när saker slås sönder och kom- ma bort, det ej omtalas; öfvervakar hon noga sitt hus, sparas hon åtminstone öfverraskningar af, detta slag.
Såsom varande de bästa och billigaste kokkärl förordas de emaljerade; de äro ej svåra att göra rena, koka lätt och vid litet eld och behöfva ej den dryga utgift för omförtenning, som koppar- kärlen hvarje år fordra.
En ångkokare för pota- tis, två ä tre såspannor och tre ä fyra kastruller af denna vara fordras.
Haf en omelettpanna så väl som en stekpanna, våffeljärn, gorånsjärn och krustadjärn.
Var framför allt ej snål på spilkummar; en eller två riktigt stora, mellanstor- lek tre eller fyra och af helt små ett helt dussin om kassan tillåter; de taga litet rum och äro all- tid nyttiga att ha till hands, ej allenast för att blanda mindre saker, vispa upp ett ägg o. d., utan äfven för att i dem undanställa ett par skedblad öfverblifven sås, några köttbullar, litet soppa och hvarjehanda rester från måltiderna.
— Skaffa äf- ven ett förråd af skedar och knifvar till olika ända- mål, såsom kött- och brödknif och knifvar att skala äpplen och potatis med samt en stor köttgaffel.
Skaffa ett mycket bredt skärbräde för stora ste- kar eller kokt bringa och ett par af vanlig bredd för smörgåsmat; ett fiskbräde och ett sillbräde; det finnes dylika af porslin, och om kassan tillå- ter, så köp för all del!
En liten målarepensel, att smörja krusiga formar, sparar smör och trän- ger in öfver allt, så man riskerar aldrig att for- men » ej släpper »; grönsaksjärn, gurkhyfvel, citron- klämmare, fiskfjällare och isklyfvare äro ej dyrbara att anskaffa, men spara in mycken tid och arbeta väl.
Det finnes äfven många andra nyttiga husgeråd, men denna uppsats är ej afsedd att uppställa en lista på köks- och skafferiutensilier, utan mera en uppmaning till husmodren att anskaffa de saker, som underlätta arbetet, och att ha en jämn till- syn öfver att de ej förfaras.
Det finnes en be- stämd gräns emellan hvad som är behöfligt och hvad som är öfverflöd, naturligtvis olika efter fa- miljens inkomster; den unga husmodren med små inkomster bör ej tänka på sina grannar och för söka likna dem och vilja inrätta sig som de — om deras tillgångar äro dubbla mot hennes, men hon bör beflita sig om, att i hennes hem hvarje sak har sin plats och år på sin plats och be- gagnas för det ändamål, hvartill den är afsedd.
Skånska i Småland.
F L Y K T I G H E T.
an var ung och glad; berättigade för- hoppningar målade ljusa framtidsbilder för yngliogens klara öga.
Arbetet syntes lätt, nästan som en lek gick det för honom, och han ville ej heller veta af några hinder, utan aflägsnade dem, där de reste sig, med otröttadt mod och energi.
Denna ständiga verksamhet afhöll från alla utsväfningar af köttslig a r t.
.
.
när skulle han hafva tid för s å d a n a?
Tidigare än män i allmänhet gjorde han sitt val och gifte sig.
P a r t i e t var icke förnämt, icke rikt, men en viss harmoni hade närmat dem till hvarandra — glädjen, lifslusten, frisk- heten, se där hemgifter å båda sidor, sällsynta att finna i vår blaserade, nervösa tid och nå- got att bygga på, bättre än guld.
» Hvad de se lyckliga u t!
» sade man.
Några år gingo under framgångsrika förhål- landen.
Små kärleksplantor titta med oskulds- fulla, u n d r a n d e ögon upp ur hvita, broderade bäddar, sträcka knubbiga armar med Amoriners leenden: de tycktes famna lyckan för att hålla den fast.
* * * Men hvad var det sedan, som k o m m i t?
Man visste om ingenting, och likväl måste » något särdeles » ha inträffat: hans blick var ej den- samma, då de visade sig ute tillsamman — han och hon — den lyste icke af ljuf förnöjelse, då han såg på henne.
Nå ja, litet svalka är ju så vanlig efter en tid, och hon föreföll glad, det var j u godt.
Man bör ej se spöken på ljusa dagen.
L i t e t längre fram blef dock skiftningen mera m ä r k b a r: hennes förändring kom till.
Nu stod det klart, att något råkat komma på sned.
H v a d?
J a, detta ger sig nog tillkänna.
Gissningsvis hviskade man om anlag för svartsjuka hos h e n n e.
» Skada om detta stör lyckan, allt är j u annars så bra, » sade de väl- villiga, medan afunden t ä n k t e: » J o, jo, min- s a n n!
De få väl ock s i t t.
.
.
» H e n n e s frid var synbart störd, hennes hälsa vacklar, han blir allvarsam, karg och dyster.
Små uppträdens buller hinner utom hemmets väggar.
Å b, att intet någonsin kan bestå!
Historietter cirkulera: han lär vara svag för andra kvinnor, påstås det, än en, än en an- nan.
D ä r h a vi d e t!
1894 I Do männen, de männen!
Och just nu, då han h u n n i t stadgad ålder.
.
.
Man började med att beklaga honom, nu äi det hon, som är beklagansvärd.
Emellertid är den bästa lyc- kan borta för en svaghetssynds skull.
Lifvet är eländigt, äfven dä det gestaltar sig som bäst.
Hvem kunde väl tänka sig detta, för d e m?
H u r blir framtiden?
D U 141 N Till d e n s v e n s k a n ä k t e r g a l e n s minne.
Frågan, som sysselsatte mänga, torde kunna besvaras sålunda: Skuggan, som uppstått i det lyckliga hemmet, växer, omhvärfver och trän- ger sig tätt inpå dem.
Hon — h u s t r u n • — famnar barnen, trycker dem till sitt bröst, gifver dem all sin kärleks rikedom och fördrager.
Resignationens mod håller h e n n e uppe.
Men honom blir hemlifvet för kvaft, han andas tungt inom dess sfer; dess poesi är för honom död.
Han ser och uppfattar endast det enahanda, ständigt återkommande s a m m a; ingen illusion och ännu mindre den enformiga verkligheten fängslar hans sinnen, gifver färg åt hvad som omgifver honom, eller förmår längre förläna detta onämnbara behag: att äga, som nyhetens retelse till en början skänker.
Hvarför då d e t t a?
P å hvad s ä t t?
J a, hvem kan säga oss d e t?
Så framt icke.
.
.
Så framt icke hjärtan finnas, hvilka i någon af sina mörkaste små celler bära e t t par fjä- rilsvingar, som darra, skälfva och rycka i sitt fängsel, tills friheten sänker dem i en lättare boja, lika flyktig som de själfva.
Detta vingpar, hvars lysande färger gömma gift, hvars skimrande guldstoft är falskt — dess namn är flyktighet.
Inga Schenfe / t.
För patienee-amatörer.
Pass på!
2:ne lekar.
8 kort läggas med 4 kort i hvarje längdrad uppifrån nedåt med mellanrum för kungarne så- som begynnelsekort.
P å sidokorten läggas i fal- lande, utan afseende på färg, direkt nedåtgående kort.
Korten öfvertäckas blott till hälften, så att hela serien blir synlig, så att man efter behag kan transportera åt alla håll ett kort i sender, i fal- lande på sidoraderna, i stigande på kungarne, hvilka fyllas i färg och stigande dels från talon- gens, dels från längdradernas kort.
Talongen bil- das af ej för tillfället passande kort.
Patiencen, som slutar med damerna, fordrar uppmärksamhet och går oftare än man tror; läg- ges blott en gång.
Tante Mathilda.
Galaspektaklet.
2:ne lekar.
Handkorten utläggas, och så snart en dam visar sig, börjas en ny hög.
Framkommer under lägg- ningen en kung, upplägges denne till en öfversta kortrad och under hvarje kung placeras framkom- mande, motsvarande ess och ' bekännes alltjämt färg i mellanraden, som fylles i direkt stigande, till dess knekten bildar slutkort.
Så snart en dam blottas och utläggningen af högarne slutat, får man transportera ett kort för att åtkomma underliggande, och ju fler damer blot- tas, dess fler kort få transporteras, ett på hvardera damen.
Tre gånger uppsamlas utan bLndning nedersta högarnes kort, och upptransporteras alltjämt kort till mellanhögarne.
Går patiencen, hvilket med någon öfning ej sällan inträffar, visar den ett färgrikt skådespel: öfverst kungarne, därunder knektarne och sist — &gt;men ej minst » — damerna.
Tante Mathilda.
M O N U M E N T E T ÖFVER J E N N Y L I N D — G O L D S C H M I D T I W E S T M I N S T E R A B B E Y I L O N D O N.
2 0 april 1 8 9 4 ä r ett d a t u m, som borde inristas b l a n d fosterlandets runor.
E n d a g a t t icke förgätas, d å en af dess d ö t t r a r, h v i l k e n mest af a l l a gjort d e t s v e n s k a n a m n e t k ä n d t och ä r a d t, den h v a r s eget t r ä n g d e så l å n g t som civilisationen n å d d e, l i k t en solstråle, öfverallt v ä r m a n d e m ä n n i s k o h j ä r t a n — en d a g d å en af v å r a e g n a n o r d i s k a k v i n n o r h a n n h ö j d p n n k t e n af den u t m ä r k e l s e denna värld kunde skänka henne.
Såsom k o n s t n ä r f ö r e m i l för den mest en- t u s i a s t i s k a b e u n d r a n och h y l l n i n g från a l l a folk, a l l a klasser, v a r det icke m i n d r e genom sin storslagna, djupt a n l a g d a k a r a k t ä r än genom sin g e n i a l i s k a begåfning som Jenny Lind-Goldschmidt blef en a l l e n a s t å e n d e före- teelse i v å r t å r h u n d r a d e, p å h v a r s musik och k u l t u r l i f hennes inspiration, u t p r ä g l a d e individualitet och s t ä r k a n d e inflytande otvif- velaktigt t r y c k t e sin s t ä m p e l.
H o n a n s å g s vid den t i d p u n k t, n ä r hon l ä m - n a d e scenen, s t å p å t i n n a r n a af sitt r y k t e, men hennes p o p u l a r i t e t ö k a d e s ä n mera u n d e r de följande å r e n, d å hon u t e s l u t a n d e u p p t r ä d d e p å konserter, ä g n a n d e sin m u s i k a l i s k a verk- s a m h e t företrädesvis åt k l a s s i s k a m ä s t e r v e r k i den s t r ä n g a r e stilen, oratorior, messor o. s. v. D e t blef E n g l a n d förbehållet a t t u n d e r fru G o l d s c h m i d t s senare lefnadsperiod få mot- t a g a h e n n e såsom en m e d l e m af sina b ä s t a k r e t s a r och a t t införlifva hennes familj med sina egna.
M e d u n d a n t a g af s t u n d o m åter- k o m m a n d e resor p å kontinenten, t i l l b r a g t e hon sina sista år, h u f v u d s a k l i g e n delad mellan L o n d o n - h e m m e t och sin egendom i M a l v e r n: Wynd ' s Point.
L y c k l i g i sitt ä k t e n s k a p med en m a n, som fullständigt m o t s v a r a d e hennes fordringar, blef hon m e d e l p u n k t e n för ett fullt, r i k t lif, ej blott b l a n d sina n ä r m a s t e, b l a n d b a r n och b a r n b a r n, u t a n äfven inom vida c i r k l a r, s t ä n d i g t u p p b u r e n och omgifven af bevis p å den a k t n i n g, k ä r l e k och hängifven- het hon ingaf och a l d r i g t r ö t t n a n d e i sina bemödanden att lindra lidandet, hvarhelst det mötte.
Lifiorsäkrinffsbol.
New-York I I Lif räntor T r i u m f e r och u t m ä r k e l s e r i hvarje form h a d e hon v u n n i t p å sin g l ä n s a n d e b a n a, m e n det o t v ä t y d i g a s t e vittnesbörd om det v ä r d e, som fastades vid hennes snille och ä d l a, o v a n l i g a personlighet, b a r E n g l a n d n u gifvit, genom a t t — e t t e n a s t å e n d e u n d a n t a g — ö p p n a s i t t eget n a t i o n e l l a P a n t h e o n för a t t d ä r bereda en p l a t s å t den illustra s v e n s k a sångerskan.
Den 2 maj 1893 uppsattes en begäran om till- stånd att i Westminster Abbey få placera ett minnes- märke öfver Jenny Lind-Goldschmidt, i skepnad af en porträtt-medaljong.
Petitionen var under- tecknad af: hertigen af Edinburgh, prinsen och prinsessan Christian af Schlesvig-Holstein, rikskans- leren lord Herschell, talmannen i underhuset the Hon.
Peel, hertigarne af Devonshire och Westmin- ster, lord Salisbury jämte ett antal öfriga pärer och offentligt bekanta herrar och damer, tillsam- mans 62.
I detta aktstycke heter det: » Hennes godhet mot behöfvande var outtömlig och hennes lif ett exem- pel för kristliga dygder, hvilket på båda sidor om Atlanten kom hennes systrar att blicka upp till henne som till ett ideal.
I sin konst leddes hon af de renaste motiv.
Sina stora gåfvor be- traktade hon såsom anförtrodt gods, det hon var pliktig att använda för att lyfta och lyckliggöra sina likar, och den ingifvelse hon hämtade ur sin fasta öfvertygelse därom, väckte gensvar hos tu- senden, för hvilka hennes besjälade sång blef en uppenbarelse och väckelse till högre lif. » Sedan dekanen Bradley afgifvit sitt tillstyrkande af förslaget, utsågs i det så kallade Poefs Corner, som bildar södra korsgången i Westminster Abbey, plats för minnesvården, omedelbart öfver bysterna af the Earl of Carlisle ' s barn och under den i ögat fallande statyn af Handel, hvars verk fru Goldschmidt förstod och återgaf med en fulländ- ning som ingen.
Dagen för invigningen hade nu randats och denna skulle äga rum klockan half tolf förmidd- dagen.
Redan en kvart före elfva syntes allmänheten vid hufvudingången bereda sig tillträde och utan- för sidokapellet åt floden till grupper af dem, som genom biljetter blifvit särskildt inbjudna.
Man tröstade sig under en 10 minuters väntan med att studera parlamentshusets rika arkitektur — om- växlande med fragmentariskt hviskande.
Slutligen öppnades först gallerporten, så dörren.
Man trädde in och sökte sig fram, mellan lederna af Englands odödliga, till P o e f s Corner, där snart hvarje plats var besatt.
På första bänken satt hr Otto Gold- schmidt med familj: mr Walter Goldschmidt, hans till 8, 10, 12, 14, 16 Tillg.
1 jan.
1 8 9 3 1R oZ hpi&gt; nn nlrlf&gt;r Lifräntefond kr.
513,064,511, 46,216,974
IDUN 142 son, döpt till Avrell Walter Lind; mrs Raymond Maude (hvars namn är Jenny), hennes man, mr Raymond M a.
d e och deras tre barn: Victor Fran cis — (till hvilken prinsessan Christian och Canon Snott Holland stått faddrar) — Ewendolyne Lind och Charles samt kapten Ernest Goldschmidt.
Kyrkans skepp och olika gångar voro fyllda så långt ögat kunde se, och orgelns toner började sakta brusa från det stora templets hvalf.
Att det engelska konungahuset, inom hvilket — att börja med drottningen — fru Lind-Goldschmidt räknade flere personliga vänner, skulle vid detta tillfälle blifva representeradt, visste man redan, liksom att prinsen af Wales endast genom de pågående festligheterna i Coburg hindrades från att vara närvarande.
Snart anlände de väntade furstliga och alla reste sig.
Åtföljd af sin gemål, prins Christian, och äldsta dotter, prinsessan Victoria, inträdde prinsessan Helena (drottningens tredje dotter) — ledsagad af dekanen till fåtöljerna, som blifvit ordnade i half båge längst fram i kapellet.
Sedan hon utbytt några ord och » skakat hand » med hr Goldschmidt samt med de förenade rikenas sändebud, hr Åker- man, och därefter intagit sin plats, började cere- monien.
Efter en bön, den församlingen åhörde alltjämt stående, förde dekanen prinsessan till väggen med de många monumenten.
Hon vidrörde lätt ett snöre, det hvita täckelset föll — och den uttrycks- fulla, energiska, men på samma gång milda pro- filen log emot oss från den bländande marmorn.
Medaljongen, af Birch, — afslutad kort före skulptörens död — är smakfull i sin enkelhet och ytterst förtjänstfullt utförd, tnskriptionen pä ban- det kring lyran, under porträttet, innehåller endast: Jenny Lind-Goldschmidt, born oct.
6 1820.
— died nov.
2 1887.
— Prinsessan betraktade, rörd, under några ögonblick dragen af den vän, hon skattat så högt, hvarpå hon återvände till sin fåtölj och dekanen med klar, välljudande stämma och sär deles imponerande tonvikt yttrade: Jag får här- med tillkännagifva, att minnesvården öfver rmme Jenny Lind Goldschmidt nu är införlifvad med monumenten i denna kyrka, Westminster Abbey.
Ännu en kort bön, hvarefter, till orgelns ackom- pagnement, en korgosses skära och poetiska stämma började sopran-arian ur Händels Messias, den aria fru Goldschmidt älskade så varmt och tolkade med sådant mästerskap och hvars inledningsord: » I know that my Redeemer liveth », skrifna i guld, läsas kring öfre kanten af porträttmedaljongen.
Sedan därefter den sköna trion ä capella » Lyft ditt öga » — ur Mendelssohn ' s och Hauptmann ' s Elias — blifvit sjungen, utfördes på orgeln tvänne fina, spirituella nummer ur Oratoriet Ruth, kom- poneradt för Hereford musikfest 1867 af Otto Goldschmidt, Mendelssohn ' s och Hauptmann ' s elev och grundläggare af the Bach Choir, som han på ett öfverlägset sätt ledde och därvid m:me Lind Goldschmidt medverkade.
» Pastoralen » hade förklingat och efterträddes af » Choralen », åt hvars mjuka öfvergångar den ut- märkta orgelspelaren gjorde full rättvisa.
In i den härliga byggnaden strömmade dagern förmildrad genom de praktfulla brokiga fönstren.
Musiken ljöd sakta som suset af vingar och allt var så stilla.
Så tystnade orgeln, dekanen uttalade väl.
signeisen och den högtidliga ceremonien, som på äbörarne gjort ett mäktigt intryck, var öfver.
Ett vältaligt telegram från konung Oscar till prinsessan Christian vittnade om det intresse, hvarmed han mottagit underrättelsen om dagens betydelsefulla festlighet.
A l l a klasser s y n a s h ä r gilla och d e l t a g a i h y l l n i n g e n; inom pressen öfverbjuder mau h v a t a n d r a i a k t n i n g s f u l l a och finkänsligt sym- p a t i s k a k o m m e n t a r i e r och en af de mest f r a m s t å e n d e m e d l e m m a r n e af e n g e l s k a k y r k a n y t t r a r, i ett bref af den 2 4 a p r i l: » D e t ä r mig en verkligt t r ö s t a n d e t a n k e i a t t veta hennes n a m n n u för alltid b e v a r a d t å t v å r t folks b l i c k a r i v a r a k t i g t ä r e m i n n e, i n r y m d t p å den heligaste g r u u d E n g l a n d äger. » F ö r hvarje ä k t a s v e n s k t sinue m å s t e det j u äfven v a r a en glädje a t t h ö r a d e t E n g - l a n d s stoltaste, v ö r d n a d s v ä r d a s t e tempel s k ä n k t en e r k ä n n a n d e t s g ä r d å t v å r e m i n e n t a l a n d s - m a n i n n a, den oförliknelige k o n s t n ä r e n, den oegennyttiga, ä l s k l i g a k v i n n a n — hon som p å en g å n g v a r en b a r m h ä r t i g h e t e n s ä n g e l och en d r o t t n i n g i sångens r i k e.
L o n d o n den 2 5 a p r i l 1 8 9 4.
Olivia Frigelius.
Som hinder mött för romanbilagans utsändande med detta nummer, komma i stället tvänne romanark att åtfölja nästa veckas Idun.
U P notisboken.
1894 Vasateaterns senaste program har både hunnit upptagas och nedläggas, sedan Idun senast utkom, hvarför vi kunna fatta oss därom helt kort.
Dess hufvudsakliga dragning var afsedd att utgöras af en vårrevy, benämd » En séance vid Saltsjöbaden », i hvilken på vanlig revymetod framfördes en del personager och typer, som i mer eller mindre fyn- diga kupletter gåfvo en öfversikt af hufvudstadens dagskrönika.
Man fick där se den stackars mal- träterade fröken Helga And (Helgeandsholmen), Charleys tant, Vasantasena och Samoa- öfver- domaren Cedercrantz m. fl.
populära och impopu- lära företeelser.
Anrättningen i sin helhet var emellertid icke skickligare lagad och serverad, än att publiken efter några få kvällar tröttnade och uteblef.
Men den energiska direktionen sitter nog inne med bättre trumf på handen.
Sista kammarmusiksoarén för innevarande säsong gafs i måndags och slöt sig på ett värdigt sätt till sina föregångare.
Programmet var denna gång uteslutande nordiskt, i det att detsamma upptog en stråkkvartett (g-moll) af svensken Knut Andersson, trenne fantasistycken af dansken P.
E. Lange-MiUler och en stråkoktett (a-dur) af norr mannen Joh.
Svendsen.
Anderssons musikkvartett vittnar om en ej vanlig begåfning.
Ännu något sökande, torde den unge tonsättaren, sedan han kommit till mera klarhet i formen, kunna åstad- * Festmiddag i husfuillsskola.
Såsom för komma både värdefulla och bestående arbeten.
lduns läsarinnor förut torde vara bekant, upplät Kvartetten, som i utförandet företedde ej så få professorskan A. Retsius för ett par år sedan en svårigheter, erhöll på det hela taget en god tolk- ning.
Följde så Lange-Mullers förtjusande fantasi- af henne med ett anslag af 5,000 kr.
från stiftel- sen Lars Hiertas minne och sedan med stora till- stycken på violin och piano, förträffligt utförda Dessa melodiösa skott af fru Retzius inrättad och upprätthållen af hrr Aulin och Stenhammar.
matlagningsskola i huset n:o 22 Hamngatan till små kompositioner förtjäna synnerlig uppmärk- undervisning i huslig ekonomi vid Högre lärarinne- samhet från musikidkares sida.
Sist å program- seminariet och Normalskolan och anslog hon den met stod aftonens hufvudnummer, Joh.
Svendsens under åren 1892 — 93 tillfälligtvis uppkomna vinsten stråkoktett, ett alltigenom genialiskt arbete, visser- af skolans verksamhet, utgörande omkring 1,300 ligen hörande till tonsättarens första, men redan kr.
till samma ändamål.
Då det sedan ansågs här visande mästaren.
Första satsen utgöres af lämpligare att upprätta en hushållsskola särskildt ett lifligt och käckt allegro, den andra ett synner- för läroverkets räkning, skänkte fru Retzius 1,500 ligen pikant scherzo, slutande med ett halsbrytande kr.
till anskaffande af inventarier till den samma.
pizzicato i alla stämmorna, den tredje ett ovan- Initiativet till denna seminariets hushållsskola, på ligt melodiskt andante af särdeles anslående art grund af hvilket direktionen hos k. m:t kunnat och den fjärde en final, som kanske ej fullt går begära och af riksdagen erhållit medel för ytter- upp emot de föregående satserna, men dock har ligare främjande af undervisningen i huslig eko-, både tillräckligt lif och genialitet för att hålla intres- nomi, tillkommer alltså fru Retzius, som äfven set uppe till slutet.
Utförandet af denna oktett, hvarvid biträde ' lämnades af prof. Xeruda samt hrr senare främjat dess utveckling.
C. Sandqoist, E. Sundqvist, H. Aljetn och R.
Med anledning däraf var fru Retzius här om Ohlsson, var helt enkelt briljant.
Det lifliga bifall dagen inbjuden till middag i seminariets hushålls- som följde härpå, gälde säkerligen dock ej endast skola, där ledamöter af direktionen och lärarkolle detta utförande, utan utgjorde nog lika mycket giet till ett antal af inemot 20 församlats.
Fru ett tack till den Aulinska kvartetten för de synner- Retzius ' skål föreslogs af direktionens ordförande, ligen angenäma musikstunder, den genom dessa justitierådet Claeson.
Fru Retzius tackade enkelt soaréer beredt hufvudstadens musikälskande all- och varmt för skålen.
Vikten af en god matlag- mänhet.
lagning besjöngs sedan af lektor Zachrisson i skämtsamma vers.
Det bör särskildt antecknas, Musikföreningen gifver sin trettiosjunde konsert att så väl matlagning som uppassning vid den hemtrefliga middagen på ett fullt tillfredsställande tisdagen den 8 maj i Musikaliska akademien efter ett program, som med ett undantag, upptager sätt bestreds af hushållsskolans lärjungar.
verk, hvilka i bufvudstaden aldrig varit utförda, nämligen: Ouverture till Shakespeäres » King Lear » (op. 4) af Berlioz: » Aus Traunsee », för barytonsolo med fruntimmerskör och stråkorkester, af den i Ham- burg bosatte tonsättaren Thieriot: samt Davids 115 psalm af J.
P.
E. Hartmann.
Denne sist- Kungl.
operan återupptog i fredags Rizets popu- nämnde, hvars arbeten äro i Stockholm föga kända, lära opera » Carmen », hvilken gafs för nära ut- anses i Danmark som den främste af de i egent- såldt hus och under lifligt bifall.
Operan gick ltg mening nationelle tonsättarne.
Vidare utföras också på det hela taget mycket bra under hr Mendelssohns berömda symfonikantat.
» Lofsång » Hennebergs anförande.
Några ändringar i regien (op. 52), ett verk från hans senare tid, samt voro vidtagna till fördel för det hela.
— Titel- Gounods » Gallia », komponerad till invigningen af rollen innehades af fröken Almati, och ehuru vi den stora Parisutställningen 1878, till ord ur Je- föredraga en annan tolkning än den fröken A. remise klagovisor, innebärande en hänsyftning på gifver, erkänna vi gärna, att hon löser sin uppgift Frankrikes olyckor i 1870 — 1871 års krig.
konsekvent och i flere hänseenden förtjänstfullt.
Grefvinnan Taube har benäget åtaget sig att i Särskildt hålla vi henne räkning för, att hon ej sistnämnda verk utföra sopransolot, hvilket.
hon onödigtvis i detta parti forcerar sin röst, som då ofta blir skrikig och obehaglig.
Carmen och Fides förut introducerat för publiken härstädes.
Öfriga i » Profeten » räkna vi som fröken Almatis bästa solister äro fru Edling, hr O. Lejdström samt fröken partier.
Hr Ödmann (som i parentes sagdt i lör- Malmström och hr Rratbost.
Dä härtill kommer, dags hugnades med Vasaordens riddarestjärna) att hofkapellet medverkar i programmets samtliga sjöng don José med vanlig verve och glans.
Likaså nummer och att det hela ledes af prof. Neruda, är fröken Karlsohns Micaela alltför välkänd för synes denna konsert vara väl förtjänt af den mu- att närmare behöfva framhållas.
Smugglarehöf- sikälskande allmänhetens uppmärksamhet och upp- dingen, Frasquita och Mercedes hade fått nya muntran.
Kronprinsessans hälsotillstånd.
Från Rom ingår den glädjande underrättelsen, att i kron- prinsessans befinnande på senaste tiden en nämn värd förbättring inträdt med stärkta krafter och god sömn.
Kronprinsessan företager dagligen längre promenader till fots.
Slemafsöndringen i lungorna har betydligt minskats under inflytande af Roms torra luft.
Teater och musik.
representanter i hr Vallenius samt fröknarna Hall- gren och Frödin — afgjordt till fördel för alla tre partierna.
I toreadoren Escamillos parti hade hr Carl Lejdström sitt andra debutparti, och han redde sig rätt godt med detsamma.
— I fjärde akten voro denna gång inlagda några spanska danser af Sigurd Lund.
— Vi påminna än en gång om abonnements- teckningen till de intressanta Wagner-föreställnin- garna i juni.
Skyndsamhet är af nöden.
Fru Louise Fahlmans soaré, hvilken vi förut omnämnt, äger rum nästkommande tisdag å kongl.
operan, dä det gripande dramat » Arria och Messalina » uppföres.
Utom af kamrater frän Dra- matiska teatern biträdes den aktade och i siu konst så framstående skådespelerskan af fru Hwasser-Engelbrecht och hr Törnqvist.
Ingen äl- skare af stor och god konst bör försumma detta tillfälle.
1894 I Kärleksbacillen.
En kvasi-vetenskaplig föreläsning för Idun af Jonas Dugge.
II.
K U R E R I N G E N MOT KÄRLEKSBAEILLERNA.
fta fä de stackars sjuka ett grufligt be- svär, innan botemedlet mot kärleksbacil- len finnes, särskildt om blott endera par- ten till en början smittats af infusorien.
Här- vid utvecklas då en kraft och energi, en list och uppfinningsförmåga, som äro högeligen be- aktansvärda.
» Alla vägar bära till K o m », he- ter det, och hvarje medel, som härvid försö- kes, åsyftar att nå — äktenskapshamnen.
Man följer den utvalda på teatrar, konserter och baler.
I dansens hvirflar hoppas man genom den intima beröringen kunna pä föremålet öf- verföra några millioner af sina egna öfverflö- diga kärleksbaciller, ehuru verkningarna af denna metod i längden visa sig mindre solida.
Och så blir den förälskade token alltid poet.
Han sätter sin tillbedda skyhögt — hon är icke längre en människa, utan en ängel — och de kostligaste rim, ofta utan all reson, hopsmidas på » hjärta », » smärta », » tärna », stjärna » o. s. v. Om männen vore blott tusendedelen så a r d g a efter som före äktenskapet, huru lyck- lig skulle icke kvinnan då känna sigl Desslikes skrifver man långa epistlar till föremålet med uttryck och ordvändningar, som ingen dödlig kan härma utom den, som själf är kär.
Interjektionerna » ack » och » o » samt utrops- och frågetecken förekomma åtminstone i hvarannan mening.
Därvid sparar man icke på smicker, utan breder på liberalt, ju tjoc- kare, desto bättre.
Man säger den unga flic- kan, att en blick ur hennes stjärnklara ögon är dyrbarare än de skönaste turkoser, att de ädlaste pärlor ej gå upp i värde mot hennes hvita tänder, att purpurn på hennes kinder vida öfverträffar aftonrodnadens glans, att hen- nes gyllene lockar ha större värde än Austra- liens och Kaliforniens alla guldgrufvor o. s. v. Sådant » går i » en hel del flickor, fastän nå- gra undantagsvis icke ha sinne för slik poesi.
P r a t a r med den tillbedda gör man däremot icke så synnerligen mycket, åtminstone ej i början af sjukdomen, ty munnen har en märkvär- dig benägenhet att gå i baklås hos förälskade, så att till och med den eljes talföre känner orden knyta sig i halsen.
Men ögon och åt- börder göra i stället till fylles — så länge.
Kärleksbacillen skapar ett eget uttryckssätt, det s. k. ögonspråket, som alla älskande af naturen, utan särskild undervisning, uppfatta och förstå.
I allmänhet traskar den förälska- de omkring sin sköna som katten kring het gröt: han vill så oändligt gärna smaka på an- rättningen, men törs tills vidare icke af fruk- tan att endast bränna sig.
H a r sjukdomen avancerat så långt, nalkas ovillkorligen en afgörande katastrof.
F ö r sin utvalda, hos hvilken mannen söker bot mot kärlekssjukan, tiger han icke länge.
L å t vara att bekännelsen synes en smula kritisk, men fram måste den i alla fall.
E t t dylikt ögon- blick h a r i språkbruket fått det egendomliga namnet frieri, måhända därför att friheten då oftast tar slut.
Vetenskapligt taladt • — det är uteslutande från den sidan, jag tager af- handlingen — är frieriet en höfiig förfrågan, om ens egna kärleksbaciller få ingå ständig förening med föremålets.
D e t t a i sak, men framställningssättet är mycket olika.
D U 143 N Den oerfarne läser öfver en hel vecka där hemma, alldeles som till en profpredikan, och tänker måhända säga: » Ack, att jag kunde taga den längsta fura i skogen, doppa henne i Vesuvii krater och med eldbokstäfver rista på himlen: jag älskar dig! » Det där blefve ju i bokstaflig mening en glödande kärleksför- klaring och borde » ta skruf » — om icke den stygga praktiken komme emellan och ändrade hela den ståtliga harangen t i l l: » H m.
.
.
.
hm.
.
.
.
A n n a lilla, vill du.
.
.
.
h m.
.
.
.
bli min.
.
.
.
ä n k a?
» F ö r r skulle man ock slita upp byxknäna ge- nom att vid en dylik situation tangera dem mot golfvet.
Men slik ödmjukhet är i våra dagar lyckligtvis omodern, utom möjligen på teatern.
Nu sliter man upp byxknäna för kvinnan först efter frieriet, i fall detta får sä lyckligt resultat, att hon i egen hög person behagar sätta sig på dem, och då är man icke ohågad att genom liflig förbrukning gynna den inhemska klädesiudustrieD.
Vid ett frieii visar sig emellertid, hvilket inflytande kärleksbacillen utöfvar på själfva språ- ket, och hvilken betydelse inlägger han icke i det lakoniska svaret ja eller nej!
H a r kärlekssjukan utvecklats därhän, att äfven motparten blifvit på rätta sättet smittad af bacil- lerna, är det s. k. frieriet lätt nog undanstökadt, äfven om den stackars mannen — ty det är vanligen han, som t. o. m. på skottår måste fria — under några sekunder för att nå pa- radiset måste känna en försmak af skärseldens kval.
» Det går med förtroliga bekännelser af tvänne älskande som med spökhistorier: har man bara talat om en, komma de öfriga af sig själfva, » säger en erfaren man, skalden J.
W.
v. Goethe.
Under förlofningstiden, som därefter inträf- far, märkes en egendomlig vändning af kärleks- sjukdomen.
Dittills ha bacillerna vanligen till- fogat patienterna endast plågor, men nu verka samma infusorier högeligen välgörande på hela organismen.
E n oförlofvad är ofta pessimist och ser allting i svart; men den, som härvid fått sitt öde lyckligt på det klara, blir opti- mist och finner allt, äfven det triviala, solljust och gladt.
Man tror sig kunna bo ensamma på en aflägsen ö och bli fet af b a r a kärlek.
E n koja och ett hjärta äro naturligtvis allt, som behöfs för bosättningen.
Den nyförlofvade har en fasthet i uppträdandet och en triumf i blicken, som om han besegrat en värld.
» På hundra stegs afstånd, » säger C.
H a u e r, » kan man igenkänna den man, som åtnjutit kvinno- gunst; till och med den obetydligaste vinner därvid en säkerhet, som gör, att andra blott synas som vänsterhändta stackare bredvid ho- nom.
» Man är ock mycket angelägen att för alla visa trolofningsringen, evighetens symbol.
Så kommer botemedlet mot kärleksbacillenä härjningar, när friaren fått ja.
Då inträffar ett slags vaccinering eller inympning af mot- satta slagets baciller, liksom vid elektricitetens neutralisering.
Gossen hänger sig, som Rune- berg säger, » vid det olycksträdet — kvinno- halsen », hjärta tryckes mot hjärta, och bägge patienternas läppar komma i mycket intim be- röring med hvarandra.
Skalder och öfriga, som praktiserat metoden, säga, att känslan där- vid slår en brygga mellan själarna, så att dessa på kyssens J a k o b s s t e g e nå himlen och under » salig rysning » förenas till en.
Det där skall vara försmaken af ett paradisiskt manna, som eljes aldrig bjudes i denna förgängelsens värld.
Någon annan vaccinering eller försäkring mot kärleksbacillens verkningar gifves däremot icke.
Ingen K o c h h a r ännu uppfunnit pas- sande lymfa mot densamma.
Ej heller häfves sjukdomen genom tangering af läppar mellan personer af samma kön.
Två flickor kunna t. ex. aldrig på detta sätt söka bot hos hvar-, andra, h u r u flitigt de än praktisera metoden.
H a r friaren däremot fått nej eller, som det egendomligt nog kallas, en » korg » (icke kan den stackaren bära bort sina öfverflödiga kär- leksbaciller i något som liknar ett såll; då tappar han dem ju på vägen och kan föror- saka oberäknelig skada för andra, som möjli- gen råka ut för infusorierna), så måste bote- medlet sökas på andra vägar och på annat sätt.
(Egentligen borde jag icke tala om något så ledsamt; men vetenskapen bör ju alltid se saken allsidigt).
I slik kasus äro två vägar t ä n k b a r a: antingen att börja på nytt och efter någon tid göra om försöket, tills det möjligen lyckas, eller ock ta reson i hågen och ge alltsammans på båten.
Ä r mannen riktigt angripen af bacillerna och något så när ener- gisk af sig, väljer han vanligen det första al- ternativet och h a r — trösten er därmed, mina h e r r a r!
— oftast utsikt a t t lyckas, om han icke bär sig allt för illa åt eller fru E o r t u n a är honom mer än vanligt ogunstig.
Själf vå- gar jag icke afgöra, om ett dylikt sätt alltid är i praktiken u t f ö r b a r t; men jag vädjar i stäl- let till skalden J.
L.
E u n e b e r g, som åtmin- stone i ett fall icke torde ha saknat erfaren- het.
Han berättar: » Vid en flickas fönster stod en gosse trenne långa kvällar på hvarandra, klappade och bad att dock bli insläppt.
Första kvällen fick han hot och bannor, andra kvällen fick han ord och böner, tredje kvällen fick han — fönstret öppnadt. » Ö n s k a r man emellertid välja ny kurs på kärlekens bana, så är säkrast att lägga sig till med blå lorgnett eller se pä den sköna genom sotadt glas, liksom när man betraktar solskif- van, för att icke bli ohjälpligt bländad, d. v. s. få ögonen förstörda genom en ny invandring af kärleksbaciller.
Och så bör man icke läsa idealistiska romaner eller Stagnelii poesi, utan modern literatur samt några » ledare » i t. ex. norska frågan, så kryar man snart till sig, utan att behöfva anlita den Lenngrenska utvägen att » flitigt sköta k a n n a n ».
Men dä kau stundom en annan, oberäknelig utgång inträffa.
Skalden F.
A. Dahlgren sjun- ger h ä r o m: » Det är naturens gång, att ingens vilja vinnes genom tvång.
Hvad som förföljs, det flyr.
Man stanna bara, så stannar det.
Och låter ni det fara och går er väg, så går det efter er, först långsamt, sedan fort allt mer och mer.
Blott det som retar, trotsar — därtill trår man; en blyg och stilla kärlek — den försmår man. » Det skadar sålunda icke att härvid vara en smula diplomat.
Men, flickor små, för stort motstånd frän er sida kan i längden blifva riskabelt nog.
Om det gäller att söka bot mot kärleksba- cillen, äro ock ens grannar och vänner, sär- skildt om de ha någon speciel uträkning där- med, ytterst tjänstaktiga.
Man kan näppeligen under andra förhållanden uppleta maken till människokärlek och välvilja.
Må man blott med båda öronen lyssna till, hvad ryktet har att säga om den, som folk tror, att man fram- för andra hållsr af, samt med uppmärksamhet betrakta hans eller hennes fel genom det för- storingsglas, som välvilligt hålles för ens ögon — blir man icke botad genom en dylik häst- kur, så är man sannerligen ohjälplig.
Efter förlofningstiden är det sista botemed- let mot kärleksbacillens verkningar äktenskapet.
Liksom alla, både män och kvinnor, äro mot-
DUN 144 tagliga för kärlek, så är ock allas slutliga mål giftermål.
A t t gifta sig väl är dock ea kin- kig sak.
» Man må på förhand göra upp huru vidlyftiga kalkyler som helst, » säger Mauris J ö k a j; » resultatet af det hela blir ändock — ett b r å k.
» D e n n a u t s i k t afskräcker dock få.
Flertalet tänker som flickan, till hvilken fadern varnande s a d e: » Den, som tar en man, gör väl; men den, som låter bli, gör bättre. » — » Min far, » svarade den unga dottern, » låt mig göra v ä l; den, som kan, må sedan göra bättre. » För de fattiga små barnen.
Vi hysa den varmaste tillförsikt alt våra läsa- rinnor i år som tillförene skola behjärta den bön, vi låtit utgå för lduns små skollofskolonister.
Det är icke gåfvans storlek, som är det väsentliga, utan hjärtelaget, i hvilket den gifves, och de minsta bidrag mottagas med varm tacksamhet.
För dem, som föredraga att välja denna form för sin goda gärning, slår det äfven öppet att genom rekvisition af en värdefull skrift gagna kolonisaken, och erhålla de därigenom också direkt ett litet utbyte för sin skårf.
Som vi redan tidi- gare omnämnt i idun, höll fortidet år en varm- hjärtad ungdomens vän, prosten och kyrkoherden K, Fr. Karlson i Nyköping, i sin egenskap af till- förordnad inspektor vid därvarande högre allmänna läroverks terminafslutning ett i högsta måtto behjär- tansvärdt tal till ungdomen och enkannerligen hemmen och mödrarna, i hvilket han allvarligt behandlade, flerehanda oarter, som florera inom skollifvet och demoralisera vår uppväxande ung- dom, vårt framtidshopp.
Den erfarne ungdoms vännen utgick därvid från tvänne uppsatser, be- rörande samma frågor, som varit offentliggjorda i Idun.
Början är dock alltid lofvande.
U n d e r den s. k. smekmånaden, som icke står upptagen i almanackan, firar kärleksbacillen sin skönaste tid.
D å tycker han sig h a gjort det så u t - omordentligt bra, att han » simmar i ett haf af förtjusning » och styr till riktiga jubelfester i de älskandes hjärtan.
Visserligen hotar kär- leksbacillen då r e n t af a t t u t b r y t a i — kan- nibalism, när en ung äkta man t. ex. förkla- rar sin fru vara sä söt, att h a n kunde — äta upp h e n n e.
Lyckligtvis stannar det härvid all- tid med hotet, äfven om den lycklige maken ken » muntligt » anfaller henne aldrig så hårdt.
Men för många är smekmånaden visst num- mer tretton bland årets mänhvarf, ty hans tid blir ofta så olyckligt kort.
I b l a n d kan kär- leksbacillen taga så grundligt miste, att man som de gamle måste anse honom blind.
Mitt h e r r s k a p!
H ä r m e d nog rörande teori- erna för den nya vetenskapen om kärleksbacil- len.
Den praktiska tillämpningen öfverlämnar jag åt de ärade läsarinnorna själfva, så framt de icke redan k u n n a säga: Probatum est!
Till Där Till Och Redigeras af Sophie Det tankedigra anförandet väckte bland åhörarne en välförtjänt uppmärksamhet.
Under rubrik: » Några ord från en skolkateder » har prosten Karl- son låtit i broschyrform befordra sitt anförande till trycket för att än vidare kunna sprida de behjärtansvärda orden till svenska hem.
Enhvar af våra läsarinnor, som är moder och uppfostra rinna, borde göra till en samvetssak att taga del af det lilla häftet, som omgående fritt tillsändes de af våra prenumeranter, som insända 30 öre i frimärken och rekvirera detsamma från lduns ex- ladugården gör en tur, finns ett rum för hvarje djur.
sist lägg till en konsonant, nämnarn får du, inte sant?
Aritmogryf.
Linge.
pedition, Stockholm.
Inkomsten är oafkortad an- slagen till lduns skollofskoloni.
Vid försändelserna böra noga angifvas, att de samma äro afsedda för » lduns skollofskoloni » och särskildt, om det ofvannämnda häftet önskas till sändt.
Alla inflytande medel redovisas i Idun.
Stockholm i april 1894.
Red.
Percy mottagas med tacksamhet.
9 12 Charad.
En stackars tjänande broder jag vet, Afspisad blir han af en och hvar.
För honom vägen görs trång och het, Ock sota får han alltjämt för det, Som mången ann ' åstadkommit har.
Jag lyssnat uppå, hur i fruars ring Det yttrats om honom och hans för- värf, Hur han är endast till harm och för- därf, Att sjuk man kan bli i hvarenda närv, Då det mitt första mitt andra om- kring.
För barnen i huset han busen är, Och stora som små äro ense om, Att hans besök de just frukta, som Om en mitt hela i huset kom.
Den tacken får sotam för sitt besvär.
A.
M.
G. Tilläggsgåta.
Kom, slå dig ned här vid mitt bord, En stund vi vilja leka bort; Jag lofvar dig den skall bli kort.
Tag först ett matematiskt ord.
En flyktig sak — en liten en, Men farlig nog uppå sin bana.
Ett män ' skob8in, som har för vana Att ej i leken vara sen.
Lägg till elt s, sväng om en del, Och strax det blir med sämjan fel.
6 7 7 i7 23 11 14 17 7 11 13 15 ö 3 11 14 14 11 18 8 11 15 14 9 21 7 18 3 9 11 6 7 21 7 17 17 11 18 9 11 15 9 18 7 16 23 4 14 7 18 17 9 6 18 14 9 20 8 18 1 7 2 24 2 2 9 6 14 11 1 1 8 3 3 23 7 6 17 7 18 3 0 1 7 11 18 1 7 14 11 16 6 5 15 3 10 18 9 18 13 5 2 16 7 6 8 14 11 18, 7 7 18 17 6 7 6 19 12 6 8 9 6 11 1 12 8 14 7 9 15 16 9 17 11 16 9 7 8 6 11 7 14 18 11 12 22 9 1 9 18 Orden äro: 1) Järnvägsstation ^ i Göta land, 2) fruntimmersnamn, 3) flod i Nordamerika, 4) kustland i Min- dre Asien, 5) flod i Asien, 6) stad i Tyskland, 7) provins i Belgien, 8) blomma, 9) adjektiv, 10) mansnamn, 11) stad i Spanien, 12) järnvägsstation Luck éb C:os Rekvisitioner delsaktiebolag Handelsaktiebo- sändas till Percy F. Luck &amp; C:os Han- Stockholm, eller till någon af dess fi- lialer i Sundsvall eller Örebro.
Innehållsförteckning.
Christina Larsson; af Joliannes Sundblad.
(Med porträtt).
— Till min hustru; poem af R.
— B e n moderna kvinnodräk- ten — ett hinder för själfständighet; föredrag hållet å Dräkt- reformföreningens sammanträde den 20 april af fru Maria Bolin.
(Forts, och slut).
— E t t ord i vårstÖkBdagarna; af Skånska i Småland.
— Flyktighet; af Inga Schenfelt.
— Till den svenska näktergalens minne; af Olivia Frigelivs.
(Med afbildning af J e n n y Lind-monumentet i WeBtmlnster Abbey.)
— För patienceamatörer.
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Kärleksbacillen; en kvasivetenskap) ig föreläsning af Jonas Dugge.
I I.
— För de fattiga små barnen.
— Tids- fördrif.
i Skåne, 13) stad i Sverige, 14) frun- timmersnamn, 15) alunbruk i Sverige, 16) dal i Norge, 17) stad i Syrien, 18) slott i Spanien, 19) stad i Hol- land.
Begynnelsebokstäverna bilda en vidt berömd författarinnas namn.
Dessa tre gälde: lyrisk dikt af Rune- berg.
En stark tygel: episk dikt af Rune- berg.
Ni stöter på solen: roman af fru E. Carlén.
Begynnelse- och slutbokstäfverna bil- da namnen på tvänne svenska författare.
Vanja.
Proköp.
1 — 5 2 — 5 3 — 5 4 — 5 Idun.
l€tg utsänder med detta u:r af Idun n:r 6 af den serie priskuran ter öfver sitt rikhaltiga och utmärkta lager af specerier och konserver m. m., som firman är- ligen har införd som annons i Idun.
Genom att bevara prisktiranten i dess helhet erhåller hvarje husmoder en synnerligt fullständig och god hjälpreda beträffande priser m. m. inom denna bransch.
Hildegard.
Bidrag F. af Hvad gjorde de falska vänner?
Och hvad de fega männer?
Hvem talar, utan att tänka?
Och hvem kan föda oss skänka?
H — r.
Diamantgåta.
Sifferlogogryf.
7 3 6 4 5 12 7 2 6 2 4 5 6 7 5 1: 7: 7: 5: 7: 3: 4: » Värktyg », lifsvilkor, adverb, papper, bör visas i tjänsten, kvinnonamn, adjektiv.
1 2 3 4 5 6 7: Dyrbart.
Kalla i r K.
Lösningar.
Logogryfen: Synål; slä, lan, snål.
Områden: nål, ny, syl, s y n, nå, Nyhet.
lfytlningsgåtan: Ifyllningsgåtan: I Mignon, doktor, Bremen, remen, tjäder, rödvin.
röd findrun, Triangelaritmogryfen: 1) Bokstaf, 2) maning ur skriften, 3) ortnamn från Israels historia, 4) en af Josefs anförvanter, 5) hvad Is- raels stammar gjort med Kanaans land, 6) man i gamla testamentet, 7) bokstaf.
Kalla Litterär K. förvandlingsgåta.
Ran lord N. skaldestycke af A. Graf- ström.
Kar på rian: roman af Nataly von Eschstruth.
Och Gerd ber: svensk författare.
Farlig eldhall: svensk författarinna.
Syns ån grå: dikt vid året * början.
HULTMÅNS Cacao &amp; Chocolad: L a b a A r a 1 B a 1 • 1 A N Bokstafsfyrkanten: Palindromen: Rika, Iris, Kina, Asar.
Rolf — tior.
r e k o m m e n d e r a s s o m d e n b ä s t a och v i t s o r d a s p å d e t v a r.
m å s t e af p r o f e s s o r e r n a h r r J o h.
L a n g, S e v e d R i b b i n g, Nils O.son G a d d e, C J.
A s k s a m t d o k t o r Olof M o b e r g.
