# ID: svediakorp-per965
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 20,541
# sentences: 609
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Fredagen den 27 april 1894.
N:r 17 (332) Prenumerationspris pr å r: Idun ensam kr.
l d u n s M o d e t i d n i n g jämte k o - lorerade planselier » l d u n s Modet, utan kol.
pl.
... • Redaktör och u t g i f v a r e; Byrå: 5: — Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr. 4: 50 3: — P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- a n s t a l t e r i riket- A l l m.
telef.
6147.
FRITHIOF Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Eedaktionssekr.
: Tolda född För att uppsöka den kvinna, hvars bild i dag pryder Idun, måste jag bjuda E d e r på en färd öfver Sotens illa beryktade vägar; men denna tid på året kom- mer naturligtvis icke en .sådan i fråga.
Vi skulle nu, utom resans obehag, ha den förargelsen att ej finna fru Alström på sitt arbetsfält i samhällets tjänst, ty detta är endast ett sommararbete.
Vi välja därför för vårt besök en lugn, vac- ker junidag.
Det första, som vid inloppet till Grebbestad fäster vår uppmärksamhet, är Stö- bergets höga, nästan lod- räta granitvägg.
Den är dock icke alldeles k a l; ur en bergskrefva växa några buskar, som tjusa våra ögon med sin safti- ga, gröna färg.
Längre åt vänster på bergets ena sida har hela fiskläget klängt sig fast.
Strax ofvanför detta ligger en vacker, nybyggd kyrka och ome- delbart nedanför den finna vi folkhögskolan.
Hvilken betydelse för detta län folkhögskolan har, anar blott den, som på närmare håll blifvit förtrogen med landskapets natur och folklif, och han uppfattar ock de svårig- heter hon har att bekämpa.
HELLBERG.
J. Nordling.
Utgifningstid: hvarje helgfri fredag.
lduns Tryckeri Aktiebolag.
7:de årg.
A ii n o n s j i r i s: 35 ö r e pr n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » Lediga platser » 25 ö r e för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
L ö s n u m m e r s p r i s 1 5 öre (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e pr n o n p.
- r a d.
Alström, Hammarström.
Bohusläningens håg ligger åt haf och äfven- tyr, och få äro väl de bland männen, som hela sitt lif vistats på land- backen.
I den första ungdomen är kärleken till hafvet så stark, att folkskola och nattvards- läsning knappt hunnit slutas, förrän ynglingen plöjer vågorna, och sedan, om h a n ej väljer sjö- mansyrket, utan kommer tillbaka som jordbrukare eller fiskare, är lärotiden förbi: båten skötes och jorden odlas som far och farfar gjort före honom.
Kvinnorna stanna i all- mänhet hemma, såvida de ej resa öfver till Ameri- ka eller taga tjänst i när- maste stad, och de, som dröja kvar på torfvan eller skäret, lefva samma lif släkte efter släkte, sköta sina S3 sslor som mor och mormor före dem, göra samma miss- tag och lida samma nöd.
H u r det under sådana förhållanden skall se u t i hemmen, är lätt att tän- ka sig.
Af gammaldags husgeråd och kläder fin- nes föga kvar.
Männen ha stått alltför mycket i beröring med andra orter för att ej ha infört nya seder och nya moder, men luft och ljus, detta för människan oumbärli- T
IDUN 136 Tag väl vara pä minuterna; timmarne taga vara på sig själfva.
Lord gaste i både lekamligt och andligt afsecnde, stängas ofta ute i fiskarens koja såväl som i bondens stuga.
D e t är därför en lycka för Göteborgs och Bohusläns folkhögskola att ha till föreståndare och föreståndarinna personer med så vaket sinne för folkets tarf som herr och fru Alström.
Tolda Fredrika Hammarström föddes i Borås den 20 augusti 1858.
Föräldrarna äro ma- gistratasekreteraren därstädes, vice häradshöv- dingen F.
W.
H a m m a r s t r ö m och hans maka Maria F r i m a n.
Siu skolundervisning mottog Tolda dels af enskild lärarinna, dels i B o r å s ' dåvarande flickskolor samt slutligen åren 1874 och 1875 i Nisbethska skolan i Upsala.
Efter afslutade studier delade hon sin dag mellan husliga bestyr och undervisning.
Hennes kal- lelse till och lust för lärarinnans v e r k s a m h e t var så utpräglad, att hon s t r a x efter återkom- sten till sitt hem öppnade en liten privatskola, föregångare till Borås ' högre elementarläro- verk för flickor.
D e t var ej inom den högre flickskolan Tolda H a m m a r s t r ö m skulle få använda sitt rika pund.
Gift den 12 oktober 1886 med den då u t n ä m n d e folkhögskoleföreståndaren i Grebbcstad, h e r r Alfred Alström, flyttade hon omedelbart efter bröllopet till det nya hemmet på fiskläget.
Följande sommar började fru A l s t r ö m sitt arbete som föreståndarinna vid den kvinnliga folkhögskolan.
H e n n e s förberedelse till detta arbete, så olikt det föregående, hade hön fått under en kort vistelse vid T ä r n a folkhögskola och vidare utbildning h a r hon skaffat sig ge- nom studier, resor och deltagande i folkhög- skolemötena i Lunnevad, Ilvilan och Upsala.
F r u Alströms undervisningsämnen äro hand- arbete, hushålls- och hälsolära.
Vi komma en eftermiddag upp till skolan.
P å t r a p p a n sitter en grupp flitiga flickor syss- lande med linnesöm, i nästa r u m en annan med halmflätning och i stora salen hålla några på med prydnadsarbeten.
l l u m m e t bredvid är upplåtet till klädsöm och inönstcrritning under en särskild lärarinna, men det öfriga öfvervakar fru Alström, och hon gör det sa vänligt, så utan allt skoltvång, att man ej får det ringaste in- tryck af lärarinna och skola, endast af en äl- dre vän, som gifver de unga goda råd.
Fliten är, som på alla kvinnliga folkhögskolor, utom- ordentlig, och vid afslutningen skall m a n för- vånas öfver den mängd vackra och smakfulla handarbeten, som på de fä veckorna blifvit utförda.
Handarbetets betydelse för h e m m e t är oom- tvistad, och många, kanske de flesta flickor vistas de tolf veckorna vid folkhögskolan för att där lära sig sy och väfva.
D e t t a är fol- dern till att börja med hufvudsak, allt det an- dra bisak, men då do kommit ut i lifvet, för- ändras ofta uppfattningen, h a n d a r b e t e t träder i bakgrunden för det myckna andra de fått lära, särskildt för hvad de i föreståndarinnans öfriga ämnen inhämtat.
Se henne i morgonstunden därinne i stora skolsalen, omgifven af sina flickor!
Solen ly- ser in på den lilla kvinnan uppe i katedern, det blir så ljust omkring henne, men det skulle vara ljus, äfven om solen gömt sig.
Leende och vänlig, med den kvinnligaste stämma sprakar hon med de unga om hus- hållsbestyr.
De meddela sina erfarenheter, hon Chesterfield.
sina råd, man h a r ännu intet intryck af skola, fastän lärarinnan sitter på katedern och ele- verna vid sina fack.
E n annan morgon föreläser hon öfver kvin- nans och barnets speciella hälsolära.
Före- draget är klart, enkelt och praktiskt.
Det grannlaga ämnet behandlas fint.
Personlighe- ten står bakom, ty från erfarenbeten lika myc- ket som från studier h a r föreläserskan hämtat sitt stoff.
E r f a r e n h e t e r n a äro icke endast vunna inom hennes egen lilla värld.
D e t sätt, på hvilket fru A l s t r ö m behandlar sina ämnen, och än m e r hennes exempel af en duglig husmor, af en tålig, uppoffrande kvinna och mor h a förskaffat henne förtroenden, hvilka satt henne i tillfälle att lära k ä n n a och hjälpa mången allmogekvinna, mången lidande fiskarhustru ute på skären.
Också känner hon sina flickors vanor, arbeten och lidanden och tager detta med i beräkningen.
D e t blir därför till dem hon talar, de känna, h u r nära hon står dem, och lyssna andaktsfullt till afslöjanden af na- turens stora hemlighet.
Folkhögskolorna ha bland annat också gjort till sin uppgift att göra väggen mellan salen och köket låg.
I de Sveriges, Norges och D a n m a r k s folk- högskolor vi k ä n n a till är förhållandet mellan husbönder och tjänare mycket godt.
Under arbetet stannar tjänarinnan naturligtvis på sitt område, men vid högtidsstunderna och då tjän- sten är slut, är hon sin matmoders gäst och äter vid hennes bord.
Mycket ofta, isynner- het är detta händelsen på Grebbestad, stannar husmodern uppe i h e m m e t och låter tjänarin- nan deltaga i folkhögskolans fester och möten eller lyssna till ett och annat lärorikt föredrag.
» Följden af d e t t a?
» frågar ni.
F r u a r n a på våra folkhögskolor ha i allmän- het erfarenhet af förträffliga tjänarinnor, och platserna där äro så eftersökta, att om en går undan, står genast en lika duglig redo att fylla hennes plats.
Besynnerligt nog för utomstå- ende ske ombyten ganska ofta, men orsakerna äro, att flickorna själfva anse en tjänst i före- ståndarens h u s som ett profår för lifvets ar- bete, och a t t matmodern ej i tjänarinnan ser cn varelse, som är till för hennes hems skull, utan en, hvilken hon är skyldig att utveckla och föra framåt.
Och så gå från hemmen i folkhögskolan och från hennes lärosalar årligen omkring ett par hundratal kvinnor åter till de låga hemmen, dc hårda verksamhetsområdena, och hvarhclst de komma, borde stugan bli lju- sare och luften renare.
Men i Bohuslän är marken på många stäl- len ännu obruten, där resa sig klippor af för- domar äfven mot det kärleksfullaste och mest praktiska arbete.
D e nedärfda sedvänjorna väga så tungt i h e m m e n s vågskålar, att det alltid blir tvifvel om hvilket som skall segra, det gamla, uttjänta, eller det nya, friska.
Men om endast den unga kvinnan så tillämpar de lärdomar hon i folkhögskolan i n h ä m t a t, att hon som h u s t r u och moder sköter sitt hem, sig själf och sitt barn en hårsmån b ä t t r e än före- gående släkten gjort, h a vi rätt att hoppas på framtiden, och långt in i framtiden får fru Alström se för att skönja frukterna af sitt ar- bete.
Amanda Leff / er.
Serenad.
(ngmön sofcer.
Ljusa drömmar huldt besmycka hennes ro.
Månen silfcertrådar sömmar i den skönas atlassko.
ö / oer galans nötta sienar sållas körsbärsblommens skatt från de rika trädens grenar i balsamisk juninatt.
Smeksam, vind på rutan klappar med en hand, oändligt mjuk, gränslös rymd en stjärna tappar då och då från prickig duk.
Plötsligt under slummern stilla jlickan sång i drömmen hör: invid löfomhägnad villa klingar vekt en dubbelkör.
Drömmens fina bindlar Serenadens melodi vågar sig med välljud in i^hennes fantasi.
brista.
lista Slummerdrucken ån hon skjuter undan sångens tyllgardin, sångarskarans hyllning njuter som ett ljuft, förtrolladt vin.
» Undrar just, om det går för sig att vid fönstret stå en stund f.
.
.
Bara mamma inte rör sig, vaknar ur sin lätta blund!
... » Nej, stig upp ur bädden, flicka, i din kyska skönhetsskrud, låt ditt tjusta öra dricka serenadens älskogsljud!
Lijss till rytmens mjuka vågor, göm dess språk i hjärtat väl!
Det har svar på alla frågor, som bestorma ömt din själ.
Där bo vemod, aning, längtan i tenorens melodi, där finns väckta känslors trängtan, där finns doft och poesi!
Lyssna, lyssna, väsen, unga!
(lammal blir ock du en gång.
Då kanhända andra sjunga för din dotter samma sång.
.
.
Då skall hon, hälft barn, hälft kvinna, stå som du med kind i brand.
Dig ett eko blott skall hinna, svagt som från ett fjärran land.
Ernst Högman.
1894 I Den moderna kvinnodräkten — ett hinder för själfständighet.
F ö r e d r a g hållet å Dräktreformförenin- gens sammanträde den 2 0 dennes af fru Maria Bolin.
jtflllet ä r väl icke ett misstag, n ä r j a g på- &lt;S !j^&gt; står, a t t det p å senare tider t a l a t s och skrifvits s å mycket om olämpligheten af nu brukliga kvinnodräkt, att det i vårt land k n a p p a s t finns n å g o n bildad k v i n n a, som ej k ä n n e r a t t denna s a k a f h a n d l a t s; k a n s k e ä r d e t t. o. m. så, a t t h ä r i hufvudstaden o r d a t s så y m n i g t om reformerande af k v i n n a n s d r ä k t, a t t det finns folk, som ej ville h ö r a mer d ä r o m; men såsom medlem af Dräktreformföreningen och u n d e r k ä n s l a af a t t ä n n u ej s å m y c k e t sagts, a t t tillräcklig verkan f ö r m ä r k t s, vill j a g dock ej u n d e r l å t a a t t h ä r f r a m s t ä l l a n å g r a exempel p å och bevis för, h u r u v å r m o d e r n a k v i n n o d r ä k t är till h i n d e r för v å r själfstän- dighet.
D e t finns ett oskönt plagg, som låtit m y c k e t t a l a om sig, och som af k v i n n o r i a l l m ä n h e t b r u k a s — n u h a r d e t h i t t a t vägen äfven till allmogens kvinnor, å t m i n s t o n e i min h e m t r a k t D a l a r n e, d ä r m a n förr lefde i ljuf o k u n n i g h e t om a t t d e t fanns till — j a g m e n a r snörlifvet.
D e s s a o h ä l s o s a m m a p l a g g l ä r a n u till och med b e g a g n a s af barn från och m e d 2 år, m ä r k väl 2 å r.
A t t s å d a n a lif t i l l v e r k a s för s m å b a r n äger j a g h ä r bevis f ö r: en firma bjuder b l a n d a n n a t p å snörlif af g r å t t t a g e l t y g för b a r n från 2 — 5 år.
M a n ä r dock s å öm om det lilla b a r n e t a t t i d e t t a snörlif ej s ä t t a vare sig p l a n c h e t t eller b e n; men u p p n å r b a r n e t en ålder af 8 — 1 4 år, d å bjuds d e t p å a t t snöras in i e t t lif med fiskben.
P l a n - chetten h a r ej ä n n u kommit, men d e t avan- cerar n o g också s n a r t dit.
K a n h ä n d a ä r nå- gon så oskuldsfull a t t i n v ä n d a, a t t den om- t a l a d e firman ej får sälja n å g r a s å d a n a lif — jag tror fullt och fast, a t t den säljer m å n g a, eljes h a d e den ej gjort sig b e s v ä r med a t t i sin p r i s k u r a n t särskildt införa den infernaliska rubriken » barnsnörlif ».
A t t det finns m å n g a barn som b r u k a snörlif, ä r full- komligt s a n t; j a g h a r d e t u r första h a n d af en lärarinna, som o m t a l a d e b l a n d a n n a t, a t t i n n e v a r a n d e vårtermin en 10-åring i en af v å r a flickskolor blef af s k o l a n s l ä k a r e beröf- vad sitt snörlif — d e t vill säga, l ä k a r e n be- fallde henne a t t för besiktningen t a g a af sig snörlifvet oeh s ä n d e sedan en h ä l s n i n g till flickans mor med ö n s k a n, a t t hon m å t t e ge sin dotter ett a n n a t lif.
A t t det ä r omöjligt a t t u t v e c k l a s till själf- ständighet, om m a n h a r ett h å r d t å t d r a g e t lif dagligen p å sig, p å s t å r j a g b e s t ä m d t.
För- utom den slapphet som u p p s t å r i bröstkorgens muskler och h v a r o m så m y c k e t skrifvits och talats af l ä k a r e och a n d r a, ä r d e t j u obestrid- ligt a t t, iklädd ett s å d a n t harnesk, m a n ej k a n r ö r a sig fritt; och k a n den som beröfvat sig f ö r m å g a n a t t röra sig fritt, t ä n k a s v a r a fullt själfständig?
N e j, hon ä r t v ä r t o m i h ö g g r a d beroende.
E n person med snörlif k a n t. e x.
ej u t a n svårighet b o c k a sig n e r efter en s a k, som fallit p å golfvet; h u r m å n g a gånger h a r j a g ej h ö r t m i n a snörlifsbepansrade väninnor säga: » ack, hjälp m i g — j a g k a n ej t a g a u p p det d ä r, ty d ä g å r min p l a n c h e t t af »; eller: » snälla du, snör mitt s k o b a n d, j a g k a n ej för mitt snörlif. » I en slöjdskola, d ä r j a g varit, gick p å s a m m a t i m m a r som j a g en flicka, hvilken v a r ytterst ifrig och D U N äfven skicklig, men d e t gick ej s å fort för h e n n e som för oss a n d r a, t y hon förmådde ej a r b e t a så ogeneradt, u t a n blef fort trött.
E n d a g stod j a g k v a r, sedan d e a n d r a g å t t, och fick då se läraren t a g a itu med a t t byfla på hennes a r b e t e; j a g frågade, hvarför h a n v a r så hjälpsam.
» Jo, » s v a r a d e h a n, » den stac- k a r s m ä n n i s k a n h a r j u snörlif p å sig, så a t t hon o r k a r ej röra p å a r m a r n e så m y c k e t och får nog ej d e t t a stora arbete färdigt, u t a n a t t bli trött vid hela slöjden, såvida j a g ej hjäl- per henne. » J a g u n d r a d e j u s t h v a d hon själf s k u l l e h a t ä n k t, om hon sett och hört läraren — j a g t y c k t e h a n h a d e rätt, men fick en b e k l ä m m a n d e k ä n s l a af, a t t vi fruntimmer äro allt b r a y n k l i g a och l å n g t ifrån själfstän- diga.
M a n s k u l l e k u n n a föreställa sig, a t t vid g y m n a s t i k snörlifven vore alldeles omöjliga a t t b r u k a, d å fri rörelse med s a m m a n s n ö r d a a n d n i n g s o r g a n tydligtvis b o r d e h ö r a till det o t ä n k b a r a; j a g h a r d o c k af s a m m a l ä r a r i n n a, som förut n ä m n d e s, hört b e r ä t t a s om, a t t det förekommer h ä r i skolorna a t t flickor g y m - nasticera i k l ä d d a snörlif, e m e d a n deras möd- r a r förbjudit a t t lifven t a g a s af.
E n finska, som varit med p å kvinnokon- gressen i Chicago, blef tillfrågad om d e t bru- k a d e s m y c k e t snörlif b l a n d d e a m e r i k a n s k a d a m e r n a.
N e j, s v a r a d e h o n, d e ä r o för myc- ket intelligenta för a t t b r u k a s å d a n a tortyr- r e d s k a p.
— D e ä r o nog ock d ä r t i l l för myc- ket r ä d d a om sin själfständighet, s k u l l e j a g vilja tillägga.
N u b e r j a g å h ö r a r n e följa mig till ett af v å r a eleganta k a p p m a g a s i n; d ä r finnas u t m ä r k t v a c k r a prof p å k a p p s ö m i lerskors skicklighet och smak, och j a g ä r viss o m, a t t a l l a dessa m o d e r n a och s m a k f u l l a k a p p o r skola ej litet b i d r a g a till a t t ö k a d e behagliga stockholm- s k o r n a s r y k t e om a t t kläda, sig v ä l.
Men d ä r finns också en sorts k a p p a — d e t är möjligt a t t d e n ä r vacker, fastän j a g ej tyc- ker det — den k a l l a s » d o l m a », och j a g ville g ä r n a s k i c k a a l l a s å d a n a k a p p o r till e t t ställe, därifrån d e a l d r i g mer k u n d e k o m m a till- baka.
O m m a n sätter p å sig en d o l m a, så h a r m a n gjort sig i m å n g a fall fullkomligt oförmögen a t t h j ä l p a sig själf: m a n k a n ej lyfta u p p eller s t r ä c k a u t sina a r m a r, de äro likasom f a s t b u n d n a; g å fort ellev s p r i n g a k a n m a n ej heller, t y d ä r t i l l fordras, som m a n vet, att röra p å a r m a r n e l i k a v ä l som p å be- n e n; om h a t t e n blåser af eller far p å sidan, får m a n l ä m n a den å t sitt öde, t y s å högt som u p p m o t h u f v u d e t k a n m a n ej höja sin a r m.
H ä n d e r d e t så illa, a t t m a n r å k a r v a r a i vägen, d å en s å d a n d ä r g l a d l y n t, l a n d t l i g t frisk kossa slipper lös p å S t o c k h o l m s gator, som det j u h ä n d e för ej s å l ä n g e s e ' n vid S ö d r a u p p f a r t s v ä g e n, d å blir d e t ingen a n n a n råd än a t t r ä d d a sig i a r m a r n e p å första m a n l i g a individ, som finns till h a n d s.
S å k o m m a vi till ett tredje kvinnligt p l å g o - ris, den s l ä p a n d e kjolen; ingen k a n v ä l n e k a, a t t den ä r till hinders i t r a p p o r, i dörrar, a t t icke t a l a om i dansen och p å g a t a n.
Skall m a n m e d n u b r u k l i g a l ä n g d p å kjolen u p p - för en t r a p p a b ä r a en s a k, som m a n behöfver h å l l a i med b å d a h ä n d e r n a, s å s t u p a r m a n ovillkorligen p å n ä s a n; s k a l l m a n g å genom en dörr, s å h ä n d e r d e t a t t släpet f a s t n a r i dörreD, och i h ä p e n h e t e n k a n m a n t a p p a det m a n h a r i h ä n d e r n a — ponera, a t t d e t ä r en b r i c k a m e d diverse glas och porslin — • n o g blir m a n d å glad till m o d s a l l t i d.
Huru hindersam och besvärlig den l å n g a kjolen ä r i sällskapälifvet, h a r nog något h v a r af oss erfarit, d i vi fått den s ö n d e r t r a m p a d och k ä n t 131 oss som g a n s k a olyckliga k u l t u r e n s offer.
J a g vill k n a p p t t ä n k a p å h u r u vi med d e n s a m m a draga hem gatusmuts i våra rum — huru d e n n a, t o r k a d, blir till d a m, i n n e h å l l a n d e a l l a möjliga bakterier, som vi k a n s k e få i oss och bli s j u k a af s a m t d å åtminstone för en tid oförmögna till arbete.
P å t a l om l å n g a kjolar y t t r a d e en intelli- gent a m e r i k a n s k a: j a g s k u l l e aldrig k o m m a » trough m y w o r k », om j a g ej b r u k a d e så k o r t a kjolar, som j a g gör.
E n verksam k v i n n a blir förstämd och ledsen, d å hon oupp- h ö r l i g t h i n d r a s i sina göromål genom a t t lyfta p å och a k t a sin l å n g a k l ä d n i n g; hon t r ö t t n a r förr, ä n om d e t t a hinder ej funnes, och hon blir förr i bebof af a n d r a s h j ä l p — med ett ord, hon blir i mer eller m i n d r e g r a d osjälf- ständig!
(Slut i nästa n:r.)
Engelskorna oeh politiken.)
j y s t a gången jag var i England, det vill säga i juli ® 1893, infördes jag i en helt annan krets än den, där jag under föregående år vistats.
De nya vännerna valdes ej, de kommo i min väg genom den verksamhet, som äfven utrikes sysselsätter tid och tankar, de epilepliskas bästa.
Genom föredrag såväl i större som mindre kretsar, till och med inför ett auditorium af flere tusen personer i en offentlig lokal, hade mina sträfvanden för de epileptiska i Sverige blifvit kända, och uppmaningarna att det borde göras något i England för dem funno anklang hos mera än en varmhjärtad kvinna och vetenskapsman.
Ett litet hem här och ett där talades om, och en komité hade redan för flere år sedan bildats, men någon större handlingskraft hade den ej lagt i dagen.
Nu bjöds jag hit och dit för att i lugn kunna samtala om den viktiga frågan och däibland äfven till Hampstead, en af Londons största och viktigaste förposter, en lifskraftig, rik och ange- näm plats, ej så modern och exclusiv, som några andra förstäder, men af mycket stor politisk vikt.
Hvarje bildad kvinna vet j u, att England delas i tvänne stora politiska partier, Whigs och Tories.
Dessa hafva några underafdelningar, men de äro af en underordnad betydelse mot dessa tvänne, i hvilka alla människor äro intresserade.
För oss svenskor är det ovanligt att alla människor, höga som låga, män och kvinnor samt halfvuxna barn hafva en bestämd politisk tro — nästan aldrig läsa andra än sitt partis tidningar och under vissa tider på året tala politik, så fort de äro tillsam- mans.
På ett besök hos en framstående medlem af öfverhuset frågade mig hofmästaren, en gammal trotjänare: » har ni samma åsikter som min hus- bonde? » Det politiseras icke minst vid tjänarnes måltider, de där i stora familjer försiggå med en hos oss okänd etikett och högtidlighet.
Jag stod mig slätt med svaret.
För det mesta var jag med Whigs, dem fann jag mera fanatiska än Tories.
De förras program är Home rule och » Women ' s franchise Bill » d. v. s. Irlands själfstyrelse och kvinnans rösträtt.
I Hampstead är valkampen alltid skarp, ty partierna äro något så när j ä m n a i sina röster.
Damerna arbeta länge före valen med beundransvärd energi.
De skrifva bref till alla möjliga personer, fram- hållande kandidaternas förtjänster.
Man samlas under de flesta af dagens timmar på en lokal, hyrd för ändamålet, och ger sig knappt tid till att äta.
Det är lugnt att vara gammal, ty man kan få lof att se på, huru de unga kämpa hvar och en för sina åsikter, och det är ej orätt att vara neu- tral — efter 60 å r; men nog tyckes det, som om tjugonde seklets kvinnor skulle få bra mycket att göra offentligen och hemmen sköta sig så godt de kunna.
Måhända blir det endast de ogifta, hvilka åtaga sig allmänna väif — eller de ovan ligt begåfvade; så är det åtminstone nu i Eng- land, ty utom några framstående gifta talarinnor äro de flesta politici bland damerna ogifta.
Jag var en afton närvarande vid ett literärt möte, dess kandidat var ny, höll sitt » maiden speech », men var hvarken född vältalare eller naturligen begåfvad med någon klar röst.
Så mycket ståt- ligare uppträdde en ung lagkarl, intim vän till lord
IDUN 132 Roseberry, Alexander Haldane — samt tvänne da- mer, lady Aberdeen och mrs Maitland.
Haldanes tal var magnifikt, man nästan skäm- des öfver att vara annat än Gladstonian, men så kommo damerna, och de voro dräpande i sin satir och rörande i sin sympati med systerlandet Irland.
Mrs Maitland slutade med de orden: / Jag grämer mig öfver att vara engelska samt sörjer öfver att ej vara född irländska — och vet ni hvarför?
Jo, jag ville långt hellre varda räknad bland de förtryck tas än förtryckarnes skara. » Det trodde jag aldrig, att jag skulle få höra från engelska läppar.
Olyckligtvis kom jag sedan till en toryfamilj, och min nyvunna, glada öfvertygelse om Glad- stones vishet och rättvisa försvann vid ett af deras möten som snö i solen.
Här uppträdde endast allvarliga män, och man kunde nästan ej återhålla tårarne, då dessa skildrade följderna för Irland och England af Home Rule Billens antagande, ty hela nord-östra Irland, där prolestanterna hafva sina starkaste intressen, ropar högt ve öfver Whigs.
Det blef så ängsligt, denna kamp i ens inre, att jag afsade mig alla politiska möten; samtalen i hemmen voro nog för mig.
Ehuru starka åsikterna kunna vara och huru skarpt de än uppträda mot hvarandra offentligt, är det blott rättvist erkänna, att man ej i familje- och umgängeslifvet märker någon fiendtlighet mel- lan olika politiskt tänkande.
Ett undantag gjorde jag likväl, då vi blefvo in- bjudna till a garden party hos en framstående målare, hvars villa i Hampstead, med dess stora atelier och förtjusande park, är något i sitt slag allenastående.
Massor af människor strömmade ut och in, namnet upprepades vid dörren, man såg knappt värd och värdinna, man är så ogenerad vid dessa informella trädgårdsbjudningar, går ensam eller i sällskap, tittar på allt och alla, utan att anses indiskret — och nog har man att se på.
Sådana skönheter och i sådan mängd får man ej se i något annat land — men ej heller sådana toalet- ter.
Att många äro särdeles » chic », andra enkla men smakfulla, det bestrides ej — men skulle jag beskrifva hvad jag såg i sammansättningen af färger och snitt, skulle ingen tro mig — och så tycker jag för mycket om engelskorna, känner dem för väl som ädla och utmärkta människor, att vilja framlocka läsarens löje — men så voro vi ock bland artister och Women ' s franchise Bills an- hängare.
Tror någon man slapp politiken?
Nej, efter för- friskningarna och musiken anmäldes » The Earl and Comtess of Aberdeen ».
Nu blef det rörelse i lägret, och det tillkännagafs att » Her Ladyship » skulle tala.
— Från dörren i den ståtliga salongen, så att hon kunde höras såväl på yttre verandan som i trädgården och de inre rummen, öppnade hon sitt tal med några enkla ord.
— .Aldrig hade jag tilltrott en engelska sådan sprittande liflighet, sådan blixtrande kvickhet.
Jag är viss om, att hvilken herre som uppträdt efter henne hade dragit det kortaste strået i bevisningen af billig- heten att låta kvinnan i allt få samma politiska och sociala rättigheter som mannen.
Många af högaristokratien börja nu uppträda som talarinnor och taga en framstående plats inom samhällslifvet genom sina talanger och reforma- toriska sträfvanden — men jag tror, att lady Aber- deen är den mest kända och uppskattade.
Hon äger äfven den stora förmånen af en makes stöd och hjälp, ty lord Aberdeen stod som den upp- märksammaste af hennes åhörare, nästan orolig att förlora ett ord af hennes tal, vid hvars slut han hade lofvat att äfven uppträda.
Han steg också fram och s a d e: » Mina damer och få herrar!
Efter det tal som här blifvit hållet tror jag 1 ären ense med mig om, att den fråga som ligger oss alla om hjärtat aldrig kunnat bättre tydliggöras, och jag finner allt ordande af mig öfverflödigt, hvarför jag ber att få instämma i allt hvad lady Aberdeen har sagt. » Kan man vara artigare som politicus och man?
E. Glömmen ej JB — y. lduns skollofskoloni!
De minsta bidrag mottagas tacksamt.
Vid försändelsen bör tydligt angifvas, att densamma är af sedd för » lduns skollofskoloni ».
Alla in- flytande medel redovisas i Idun.
1894 Viviers &amp; C:o. För Idun af Ina Stockenstrand.
on är förtjusande, lilla fru Viviers, där hon trippar fram pä rue de Kivolis as- falt, klädd i blå, blommig klädning och jaquette i samma mönster som dem W a t t e a u s vackra damer b ä r a; det är en smakfull dräkt, som ej kostat många francs.
H a t t e n är en liten näpen löjlighet, bestående af en hands- bredd broderad tyll, några bandöglor och en nickande kolibri af guldpärlor.
H å r e t är upp- struket ä la P o m p a d o u r med en liten friserad lock vid h v a r d e r a tinningen.
I handen bär hon en korg af flätad halm i form af en ar- betsväska, ett blekgult sidenband tjänstgör som grepe.
D e n ser elegant u t, och ingen anar hvartill den användes.
V i d en af de stora ju- velerarebutikerna stannar lilla frun och betrak- tar de vackra smyckena, som äro utställda i fönstret.
E t t par örhängen med rosafärgade granater — sådana där stora, u n d e r b a r a ste- nar, som påträffas i grufvorna på Ceylon, och se u t som förstenade rosenknoppar — beha- gar henne isynnerhet.
D e t var så länge sedan hon ägde några dyrbara smycken a t t pryda sig med; hon bar numera ständigt samma stenkolsör- hängen och samma enkla gagatbrosch.
Men om George fick sälja p a t e n t e t på sin nya ma- skin, då skulle hon be honom köpa de där örhängena — b an skulle få lära känna, hvil- ken liten fåfäng h u s t r u han fått.
Hon ka- stade ännu en b e u n d r a n d e blick på de förste- nad rosenknopparne, och så gick hon vidare.
I Duvals b u t i k, där stora världen köper sina eleganta papeterier och beställer sina va- pen- och monogramprydda brefpapper, inträdde hon och lämnade ett p a k e t med brefpapper och kuverter, alla försedda med handmålade mono- gram.
» Vi ha en större beställning från p r i n s e s - san af Sagan, » sade monsieur D a v a l, » hennes vapen och liljorna kring monogrammet som vanligt.
O c h så är det två dussin korrespon- denskort för en amerikansk petroleumfröken.
Hon vill ha a m e r i k a n s k a örnen och stjärnba- neret ofvanfor sitt monogram, men olika teck- ning på hvarje kort.
K a n fru Viviers åta sig det?
» Det k u n d e hon visst det.
Så roligt att slippa rita samma mönster om och om igen.
E n örn och ett baner — — d e t skulle nog kunna göras någonting utaf.
Med glädjestrålande ögon emottog hon be- talningen för det lämnade arbetet.
H o n kände sig så stolt och lycklig, då hon tryckte dessa pengar i sin hand, pengar som hon själf för- tjänat — hennes bidrag till hushållskassan, eller som hennes man s a d e: bolagskapitalets förökande.
Hon var hans kompanjon så väl som hans h u s t r u.
H a n lät henne blicka in i sina affärer, och han rådgjorde med » yngste bo- lagsmannen » om allting.
D e t gjorde, a t t hon kunde deltaga uti h a n s bekymmer, och a t t hon förstod honom b ä t t r e, än om ban endast reson- nerat med henne om h e m m e t, deras vänner, nöjen och andra angenäma ting.
P å hemvägen köpte hon en hvit och läc- ker kyckling, ett saladshufvud och några soc- kerrötter.
Allt d e t t a gömdes i den lilla ar- betskorgen, tillika med en s t r u t dadlar.
Dad- lar voro Georges förtjusning och den billiga- ste efterrätt hon k u ^ d e bestå honom.
H e m k o m m e n, började lilla fru J e a n n e laga middagen i ett kök, stort som ett dockskåp och försedt med den minsta spis i världen.
Dess öfriga ståt bestod af en hylla med köks- kärl, ett miniaturbord och en pall; för öfrigt pryddes det af ett fönster, hvars form var en geometrisk gåta.
Utanför detta sneda fön- ster stod en hylla m e d blommande reseda, myrten och fuchsior; omkring fönsterkarmen klängde en vinranka, hakande sig fast här och där med sina klangen.
D e n n a friska blomster- grupp gaf färg och skönhet åt det lilla köket.
Någonting verkligt fult förekommer aldrig i ett parisiskt hem.
K a n man icke skaffa bort det som stöter ögat, så döljer man d e t med en tafla, en bit tapisseri, några blommor eller en knippa t o r k a d t gräs.
J e a n n e var aldrig så lycklig, som då hon sysslade i sitt kök.
Hon sjöng och trallade för sig själf, u t t ä n k t e nya anrättningar och gjorde de djärfvaste försök att omskapa går- dagens kvarlefvor till en ny och epokgörande rätt, hvars ursprungliga n a t u r ingen George i världen skulle k u n n a igenkänna.
D å hon slu- tat anordningarna för middagen, gick hon in i salongen för att vänta på mannen.
De hade verkligen en salong, herrskapet Viviers, hvil- ken tillika med sängkammaren utgjorde hela deras våning.
D e t hade kostat dem många ansträngningar och umbäranden för att kunna bestå sig lyxen af en salong, men utan den skulle de som äkta parisare ej ansett sig äga ett hem.
Denna salong användes till allt möj- ligt utom a t t emottaga gäster uti.
Ingeniören använde den till skrifrum, frun till atelier, och dessemellan förvandlades den till matsal.
Den var nätt och hemtreflig med låga stolar framför eldstaden och små förtjusande rococo- skäp i hörnen.
B l a n d prydnaderna fanns en antik spegel med ett glas som en grumlig källa, e t t p a r små solvarma landskapsbitar, några underbara tapisserier och så les bibelots, dessa små tjusande lapprisaker, som ge en sådan konstnärlig prägel åt äfven den enkla- ste parisersalong.
Hvarje sak i detta rum hade sitt särskilda namn, sin historia och sina minnen — skåpet som stod mellan fönstren, och som J e a n n e använde till linneskänk, kalla- des la Valliere, emedan denna skönhets por- t r ä t t var måladt pä framsidan, den spruckna vasen, som stod därofvanpå med ett par sy- renkvistar uti, kallades grand-pere, emedan den tillhört J e a n n e s farfar, och ett litet gulnadt elfenbensskrin, i hvilket George före sitt gif- termål brukade gömma J e a n n e s små bref, hade fått n a m n e t » kärlekens h e r b a r i u m ».
Då J e a n n e d u k a t till middagen, slog hon sig ned vid sitt arbetsbord och började rita.
Hon fick lof att t a ' vara pä hvarje minut, ty hushållet tog mycken tid och George var sä noga med sina kläder — — och så ville hon själf vara nätt och fin.
Men hon älskade ar- betet.
D e t var hennes beredvillighet att dra strå till stacken, som gjort det möjligt för henne och George att gifta sig.
Hon var dotter till en pensionerad officer, änkling och klubbha- bituc.
D å hon lärde känna ingeuiör Viviers, var hon en ung, bortskämd flicka, utan tanke på lifvets allvar.
Men så snart hon började att hålla utaf George, blefvo hans åsikter äf- ven hennes.
H e n n e s förra sysslolösa lif fö- reföll henne innehållslöst och sällskapslifvets eviga enahanda tråkigt.
H e n n e s far och alla hennes vänner sade henne, a t t om hon gifte sig med ingeniör Viviers, skulle hon få gä klädd i fula klädningar hela sitt lif igenom, få laga sin m a t själf och aldrig gä på b a l.
Men det afskräckte henne icke, hon visste, att om m a n h a r en smula smak, behöfver man aldrig begagna fula klädningar, och a t t laga m a t hade hon ingenting emot, eftersom Geor- ge skulle äta den.
I n n a n J e a n n e hunnit öfvertala sin far till a t t ge sitt samtycke tilL hennes giftermål, dog
IDUN 18114 den gamle af ett slaganfall.
Han hade icke sörjt för någon hemgift åt sin dotter, och det visade sig nu, att de lefvat betydligt öiver si- na tillgångar.
Fordringsägare döko upp från när och fjerran.
J e a n n e ägde ingenting annat än ett elegant bo och så några dyrbara smyc- ken efter sin mor, allt detta såldes nu i stör- sta hast och skulderna betalades.
Då allt var undanstökadt, sade hon till Ge- o r g e: » Nu måste jag börja arbeta. » Hon hvarken grät eller beklagade sig, hon endast undrade hvad en sådan liten onyttig varelse som hon kunde duga till.
George tog hennes hand i sin och frågade, om hon på fullt allvar var villig att lefva indra- get, arbeta och försaka — om hon blef hans hustru, måste hon finna sig i allt detta.
H a n ville icke öfvertala henne, hon måste själf af fri vilja välja — — — men betänk, endast två, små rum.
» Låt mig få de två, små rummen, » sade J e a n n e rodnande och lycklig.
J e a n n e s vänner förutspådde henne alla upp- tänkliga olyckor med anledning af hennes obe- tänksamma giftermål, gåfvo henne råd, omöj- liga att följa, och vände henne sedan ryggen, för hvilket sistnämnda hon var dem upprik- tigt tacksam.
E n s a m med sin George, började J e a n n e att ordna deras lilla bo.
Från sitt forna hem förde hon med sig några småsaker — kära minnen, som hon af pietet ej velat sälja, och ett och annat som varit för mycket defekt för att finna köpare.
Allt kom till nytta.
George snickrade, polerade och lagade, och J e a n n e sydde, draperade och ordnade.
Hennes vack- raste balklädningar förvandlades till gardiner, en persisk nattrock användes till att klä öfver en puff, som gjorde effekt i salongen, och några trasiga vapen ur hennes fars vapensamling la- gades och hängdes upp öfver cheminén.
Då allt var färdigt, blefvo de helt förtjusta öfver sitt verk.
Och så stiftades Viviers &amp; C:o. M. Viviers själf förtjänade ej mer än omkring tretusen francs om året, så att kom- panjonen fick lof a t t bidraga på något sätt.
Slutligen lyckades hon att få monogramritning för Duvals butik.
Och medan hon sammantvinnade de anglo- saxiska bokstäfverna i virrvarr af streck, snirk- lar och rankor, tänkte hon på, hur det skulle bli, då bébé kom.
Bébé skulle få ett litet hörn af salongen till sin lekplats, och marna skulle arbeta sä flitigt, att det räckte till åt små jackor, koltar och skor åt bébé.
Middagen stod varm och doftande på bor- det, då ingeniören inträdde.
Efter att ha gett J e a n n e en kyss på kinden slog han sig ned och lyfte på locket till en af k a r o t t e r n a.
» Kyckling, jo jag tackar, » utropade haD.
» Bolaget har festmiddag för samtlige dele- garne, med anledning af a t t inkomsterna ökats med tjugu francs, » tillkännagaf J e a n n e hög- tidligt.
» Tjugu francs!
J o, du kommer nog att täfla med Rothschildarne i » appet, du.
Kan- ske jag, utan att bli anklagad för att slösa med bolagets medel, vågar visa hvad jag har i fickan, » och George tog fram två läckra, guldgula apelsiner.
J e a n n e gaf till ett litet rop af förtjusning.
» Och jag som så ståndaktigt vände pere An- dré ryggen, då han ville fresta mig att köpa apelsiner i stället för dadlar! » » Dygden blir alltid belönad, som du ser, » sade George och smekte h u s t r u n s hand, då hon räckte honom saladskålen.
» Låt bli George, vi äro inte i Arkadien nu! » » Arkadien » var en fönstersmyg i salongen, hvarifrän man såg, förutom ett obegränsadt an- tal skorstenar, r ö k h a t t a r och vindflöjlar efter både antika och moderna mönster, en fläck af P a r i s ' blåa, härliga himmel.
Medan J e a n n e dukade af, berättade George, att en engelsk fabriksidkare y t t r a t sig mycket fördelaktigt om den nya maskin, som George höll på att konstruera.
» J a g tror nästan han kommer att köpa patentet, J e a n n e.
Då skall vi hyra oss en våning i Monceautrakten tre, fyra r u m, du.
Och så skall vi ha en tjänstflicka, och du skall få nya, vackra kläd- ningar — — — » » Och ett p a r små örhängen med röda ste- nar! » » De vackraste stenar i världen, älsklingen min! » J e a n n e tänkte på bébé, och med hufvudet mot Georges axel hviskade h o n: » J a g tror inte jag bryr mig om örhängena — • — — bara jag får en tjänstflicka, en stor, stark nor- mandiska, som rår med att bära bébé ute i park Monceau. » D e voro djupt inne i » Arkadien » nu.
Det började skymma på, och tryckta t ä t t intill hvarandra sågo de, h u r stjärnorna trädde fram ur dunklet, en efter annan.
Bullret från den stora staden där nere steg svagt och dämpadt, liksom bruset af en aflägsen fors, upp till dem.
Som ett par fåglar tittade de u t från kanten af sitt undangömda rede, drogo sig tillbaka, kvittrade ett god natt och somnade.
Handarbetets Vänners vårutställning har under denna vecka pågått i föreningens kända lokal vid Brunkebergs torg och varit ett nytt lysande bevis på hennes outtröttliga och framgångsrika sträf- vanden till vår textila slöjds höjande och förädling.
Det är ej längre sedan än i början af detta år, för- eningen senast hade anordnat en utställning: det var af kronprinsessans dyrbara samling af österländska väfnader.
Vi framhöllo då, hur dessa rika orienta- liska motivskatter borde kunna ge vackra uppslag för vår inhemska slöjd.
På den nu pågående ut- ställningen föreligga också flere stilfulla väfnader och broderier, utarbetade på motiv från kronprinses- sans samling.
En bättre illustration till den vaken- het, med hvilken Handarbetets Vänner arbeta, kan man ej gärna begära.
Eu dominerande uppmärksamhet ådraga sig de praktfulla, här hemma icke förr utställda stolar, som beställts för Chicagoutställningen, och hvilkas arki- tektur hämtats från de s. k. Mellåkersstolarne på Drottningholm.
De äro klädda med gobelinväfna- der af Karna Nilsson, hvilken allt fortfarande häf- dar sin plats som Handarbetets Vänners skickligaste och fantasirikaste väfverska.
De äro ock så glän- sande, men på samma gång harmoniskt behärskade i färg- och mönsterbehandling, att de fullt upp tåla en jämförelse med de yppersta franska väfnader af samma slag.
Bland de många charmanta gobelinerna märkes vidare en bänkagångsväfnad, beställd af kronprinses- san Victoria och afsedd för en vestibul i föräldra- hemmet i Karlsruhe.
.Af de talrika, smakfulla nyheterna från broderiets område fäste vi oss särskildt vid några dynor och dukar, för hvilkas mönster upptagits svenska natur- motiv; en liton kudde med stiliserade mistelgrenar och en annan större med aklejor t. ex. voro högst tilltalande, ej minst såsom framgångsrika försök att skapa en modem nationel stil.
Af fröknarna Widebärk och Wästberg har kompo- nerats en praktfull altarklädnad till Östermalms kyrka.
Denna är en s. k. sorgklädnad, afsedd att 133 användas på långfredagen och vid begrafningar, och dessa ha alltid förut hållits i enbart silfverbroderi på svart botten.
Som en vacker nyhet har nu här för första gängen tillämpats att låta litet färg — några gröna bladmotiv — ingå i silfret, och bryter detta högst upplifvande och angenämt mot det nå- got dystra i den vanliga stilen, utan att på något vis neddraga dess allvar.
Ett synnerligen lifligt intreäse har kommit den ståtliga utställningen till del från vår dampubliks sida, och konungen aflade på måndagen ett besök, hvarvid han uttryckte sin beundran för de vackra resultat, som alltjämt känneteckna den Iifaktiga för- eningens arbete.
JVIorsgrisar, « É I a m m a s gosse » h a r tidigt fått k l a r t för ©7T sig, att sorg, h v a r s v a n l i g a y t t r i n g j u ä r t å r a r, mest af a l l t s t ä m m e r till m e d l i d a n - de och medgörligbet.
D ä r icke » söta m a m m a, får j a g det eller d e t.
.
.
» vill hjälpa, t a g e r h a n till t å r a r n e dels som ett l ä s k a n d e p a l - liativ för den s å r a d e k ä n s l a n, dels och fram- för allt som ett bepröfvadt öfvertalningsroedel.
T r ö t t och förtretad, ger m a m m a till sist sin lille s k r i k h a l s det b e g ä r d a, m å h ä n d a med ett ha- stigt u t t a l a d t: » nå j a, i H e r r a n s n a m n, b a r a d u ä r tyst! » O c h se!
Med en från otröstlig förtviflan till l u g n belåtenhet så t v ä r t s k e d d öfvergång, a t t m a n m å s t e m i s s t ä n k a ä r l i g b e - ten i d e t t a sorgeutbrott, j ä m n a r h a n u t ryn- k o r n a i a n s i k t e t, moltiger och m u m s a r i sig den stora apelsinen, som egentligen skulle gömts till p a p p a k o m m i t hem.
D å h a n ser, a t t m a m m a s fasthet i regel a l d r i g håller s t å n d mot h a n s tårefloder, blir h a n inom kort en r i k t i g liten g r å t v i r t u o s, som n ä r som helst h a r sitt i n s t r u m e n t redo a t t spela.
H a n ä r för sina å r en liten i n p i s k a d h y c k l a r e, som k o m b i n e r a r sin lilla t a l a n g med a l l e h a n d a själfviska b e r ä k n i n g a r, och det h ä n d e r äfven, a t t h a n insupit första idén härtill af » ex- e m p l e t ofvanifrån ».
Se h ä r en dialog mel- lan två sjuåringar: » A c k en s å ' n v a c k e r röd k l ä d n i n g d u har, Mia! » » J a a d u — h v a r f ö r h a r inte du en s å ' n också? » » M a m m a säjer a l l t i d, a t t vi inte h a r å d.
» » Ä b, d u s k a ' b a r a g r å t a riktigt — det gör a l l t i d m a m m a och stora syster, n ä r di vill h a en n y h a t t af p a p p a.
» H ä r h a vi det d ä r a n g e n ä m a species af en b o r t s k ä m d b a r n u n g e, som s k r i k e r sig till allt, och så v ä l felet som b o t e m e d l e t torde med det s a g d a v a r a n å g o t så n ä r angifvet.
» L i p s i l l a r n a » äro ett med den förra k a t e - gorien b e f r y n d a d t s l ä k t e, e h u r u de r i k t a in sin kraft p å m e r a ideala syften, om n u d e t t a u t t r y c k tillätes.
D e g r å t a för den m i n s t a rispa i fingret, för litet k n i p i magen eller för a t t — k a t t e n ser p å dem.
D e finna en r i k t i g v ä l l u s t i a t t g r å t a och hvarför?
J o, n ä r eu s å d a n d ä r liten ä n g e l får en sticka u n d e r n a g e l n, s k y n d a b å d e m a m m a, moster och troligtvis framför allt mormor till och utbrista, j ä m m e r l i g t d e l t a g a n d e: » stackars, s t a c k a r s lilla pyret — å h, h v a d det s k a ' g ö r a o n d t • — j a, j a, lilla söta v ä n n e n, d e t gjorde så ondt, så o n d t.
.
.
» och ungen sätter u n d e r h ö g t r y c k e t af all d e n n a lidelsefulla m e d k ä n s l a till h a l s, som om minst h e l a a r - men a m p u t e r a t s.
H a n k ä n n e r sig som m a r - t y r och formligen fråssar af a t t genom k a s - k a d e r af t å r a r styra d e t a l l m ä n n a d e l t a g a n -
IDUN det.
D e t u r s p r u n g l i g a s k r y m t e r i e t, som- lig- ger till g r u n d för en d y l i k u p p s k r u f n i n g af k ä n s l o r, u r a r t a r med vederbörlig n ä r i n g af p j u n k i g t d e l t a g a n d e s n a r t till v e r k l i g ömtålig- het.
» Lipsillen » k o m m e r a t t t s g a förskräck- ligt illa vid sig, n ä r den första t a n d e n s k a l l u t d r a g a s, och ä n n u v ä r r e blir det vid d e n första verkliga pröfningen i lifvet, d å h a n s a n n o l i k t ej l ä n g r e får dela sitt b e k y m m e r m e d m a m m a, moster och m o r m o r.
Erny.
F r å n Iduns läsekrets.
En promenad och dess följder.
Ett » gif akt » till föräldrar.
Ja, där låg han, den tvåårige mannen i sin lilla vagn, feberhet och med stirrande ögon, utan att kunna andas eller svälja.
» Difteri?
Ja, fröken förstår nog det, jag vet inte.
Om jag bara kunde begripa hvar han fått ' et ifrån, » säger den bleka modern.
Jag visste det, men skall inte säga henne det, ännu åtminstone.
Det bodde i samma egendom som jag en arbetskarl inne på gården, och jag undrade på, att han fick bo kvar, ty nog sågo både jag och andra, att utskänk- ningsställena fått sin dryga del af veckopenningen.
Thilda, kokerskan hos grosshandlarens i andra våningen, såg det också, men ändå gifte hon sig med honom för tre år sedan.
Janson blef nu en ordentlig människa, som ingen behöfde frukta för, men hur detta gick till visste bara Thilda och — jag.
Ensam som jag blifvit, hände det sig så lätt, att jag kom att se in till dem, då jag ännu höll skymning, men de tändt lampan.
Thilda hade genast maten på bordet, när Jan- son steg in, trött och hungrig.
Brännvinsflaskan saknades aldrig, men grep Janson efter den, innan han förtärt första portionen, så sade Thilda nej och log därvid, så hennes friska tänder lyste och Janson lät sig nöja.
I rattan tid en sup — och sedan flaskan in i skåpet.
Hon bad honom aldrig stanna hemma, när han om aftnarne ämnade gå ut, men innan han gick, var det alltid något han måste hjälpa henne med: att lägga in litet i spiseln, hon ville värma sig med litet kaffe, och så skulle det gepast vara färdigt, så han kunde få en tår, innan han gick.
Så blef det för sent för den gången, tyckte han.
Eller han skulle vara snäll och hämta det sista numret af det illustrerade veckobladet, så att hon hade något att roa sig med i ensamheten.
Det var en rysligt vacker tafla, ville han inte se på den?
Och verser sedan I Det var synd, han inte hade tid att ' läsa dem för henne, han gjorde det sä bra.
Ja, det kunde han nog hinna, och så var det annat mera som var roligt, tyckte han, och så var ju klockan nio, och regnade gjorde det, så nog kunde han skjuta upp sitt ärende tills i morgon.
Och så gick det nästan alltid, ty i allra värsta fall bad Thilda honom titta in i nr 10 samma gata och fråga, om inte hennes bror snickaren ville komma in en stund, så skulle hon sätta pä toddyvattnet, tills de voro äter, som måste ske genast, för hon hade att tala med brodern om något som behöfde limmas.
Sedan kom den nuvarande patienten, lille Olle, och han bltf den farl gaste konkurrenten för krogen, Hur skulle det nu gå?
Hade de talt vid läkare?
Nej de voro rädda, att då skulle Olle bli flyttad till epidemisjukhuset, och de skulle inte ens få se honom dö.
Detta var nu högst betänkligt att bli inblandad uti, ingen visste bättre än jag, hur nödvändig Olle var i hemmet, men att låta mannen gå ut ibland arbetare, medförande smittan från det trånga hemmet, vore ju rent af orättrådigt.
Förutom att man stod i ansvar för hvad som kunde hända närmast boende.
Jag var en ensam människa, hade egen upp gång till min lilla lägenhet, kunde undvika berö- ring med alla, om jag fann för godt, och Olle flyttade till mig sent om kvällen, när det kunde ske obemärkt.
Föräldrarne kunde komma och se om honom, när de ville, ty nu var jag läkare och sjuksköterska, och ingen hvila kunde komma ifråga, förrän krisen inträffat.
Thilda fick icke vara från hemmet, förrän hon sett Janson till godo och visste, att han var i r o;; sedan skulle hon komma upp.
Men nu först fläderblommor, svafvelblomma och halspensel från apoteket.
Jag satte en panna vatten på primusköket, och om fem minuter lågo ångande varma fläderblommor omkring Olles bals och så nära som möjligt under näsan och omkring öronen.
Halspenseln, doppad först i vatten och sedan i svafvelblomma, använ des nu för näsan först och sedan, när det blef möjligt, i munnen och halsen.
Redan efter en timme syntes någon lindring, och efter fortsatt behandling hela natten med dessa enkla medel somnade Olle och kom i svett- ning.
Olle kommer, som jag nästan vågar hoppas, att stanna hos sina föräldrar, och jag vill använda tiden, då han sofver, till att nedskrifva » hvar han fåtfet ifrån », i händeiso det skulle kunna lända andra föräldrar till ett gif akt.
Det var nu i söndags, således ganska tidigt på våren, då marken ännu är fuktig och kall, äfven om solen skiner aldrig så varm och kanske mest då.
när den inre kylan skall frigöras.
Olle skulle visas på styfva linan: han kunde gå och han hade fått så rara nätta kläder.
Äfven de — kläderna — hade sin lilla historia.
Pappa tyckte, att de kunde nog köpa trikåkläder, som sågo så fina ut och inte kostade så mycket åt en sådan Iilen en.
Men mamma, som visste, hur ofta extrautgifter voro nödvändiga, och hur hvart öre borde tummas, hon s a d e: » nu då jag inte kan gå bort och förtjäna, är det nog billigare om jag syr själf. » Och välsignad vare hon för den tanken.
Hon köpte nu för några öre en aflagd kostym, som såg förfärlig ut — men som var af godt tyg.
Den tvättade hon, jag tror en hel dag, i. kvilaja- bark, pressade, klippte och sydde kläder så lina, att det var en lust att se dem.
Och en liten rund mössa af samma tyg räckte det äfven till, hvar- efter allt befanns kosta — 1,25.
I dessa sina nya kläder fick nu Olle gå en liten promenad med far och mor, som ledde honom mellan sig.
Olle var en duktig liten pojke, och pappa och mamma yfdes med skäl öfver honom.
Mycket långsamt gingo de förstås, men ökade, sig ovetande, så småningom stegen.
Olles små fötter gingo som trumpinnar, han kvittrade ut sin vårfröjd och fick i utbyte in den råa luften från gatan, med alla sina af vårsyran upplösta blandningar, hvilkas tillträde till svalget da uppsträckta armarne ännu mera underlättade — och på tisdagen började han blifva kinkig, hvarefter sjukdomen så smånin- gom blef lifsfarlig.
Blir han nu frisk, det Gud gifve, så skall jag säga Thilda, att hon skall försöka vänja gossen vid att alltid andas genom näsan och med sluten mun, då det just är näsans uppgift att vara kon- troltapparat för hvad som slappes ner i lungor och luftrör, samt att tills han blir fyra är bör pappa lyfta gossen på starka armar högt öfver all gatans orenlighet eller låta honom forslas i sin vagn, då vi veta, att de lägsta luftlagren äro de dåligaste.
A.
M.
— öS&amp;S » — Ur notisboken.
Drciktref ' ormföreningen, som nu i omkring åtta är utöfvat sin gagnande verksamhet till åstad- kommande af en sundare kvinnlig beklädnad, ha- de förliden fredags afton i Fredrika Bremerför bundets lokal härstädes anordnat en utställning af sina modeller.
Denna omfattade hufvudsakligen de redan tidigare utarbetade modeller, af hvilka Idun en gång lämnat så väl fullständig beskrifning som afbildningar (se årg.
18911): underkläder, skol- dräkt, barnkläder och en dräkt att bäras under graviditetsperioden — framför allt varmt att an- befalla!
Deu egentliga nyheten för året utgjordes af en vacker och synnerligen praktisk turistdräkt.
I fröken Josephina Ohlssons modeaffär, Blasie- holrnstorg 74, Stockholm, säljas ä 30 öre styc- ket mönster till Dräktreformföreniogens alla mo- deller.
I sammanhang med utställningen höll fru Ma- ria Bolin, född Åkerblom, ett med stort bifall mottaget föredrag, hvilket vi på annat ställe i da- gens n:r äro i tillfälle delgifva våra läsarinnor.
* Öfveransträngningen i skolorna.
På in- bjudan af Pedagogiska sällskapet hölh i måndaas afton å hotel Continental i Stockholm allmänt mö- te för att diskutera frågan om överansträngnin- 1894 gen i skolorna.
Salen var till trängsel fylld af föräldrar, lärare, läkare och andra intresserade, då ordföranden i sällskapet, rektor S. Almquist, strax efter kl. half 7 öppnade mötet, hälsande de närva- rande välkomna och uttryckande sin glädje öfver den stora tillslutningen.
Bland den mängd af talare, som därefter uppträdde och ur olika syn- punkter skärskådade den föreliggande frågan, ta- lade fröken Anna.
Sandström (det kända pedago- giska förfaltarmärket » Uffe&gt;) särskildt om flick- skolorna.
Hon ansåg icke, att det var för mycket arbete i flickskolorna, men det var en svag generation, som för närvarande växte upp i våra flickskolor.
Lexorna voro icke för stora, men arbetskraften var så oerhördt liten.
Det fanns ingen förmåga att skilja hufvudsak från bisak, att göra en rask och hurtig ansträngning.
Detta brast hos flic- korna; de flesta, som haft med dem att göra, måste erkänna det.
Flickorna voro i en sämre ställning än gos- sarne.
De ledo mera äu dessa af det ofta ener- verande sällskapslifvet, de kunde mindre vara ute, de hade färre lekar till sitt förfogande, och så hade de den ansträngande spelningen, som kräfde så mycken tid.
Slutligen hade flickorna mindre motståndskraft än gossarne.
Valfriheten i flickskolorna borde tillämpas i större utsträckning än hvad som sker.
Om ej en svensk flicka behöfde kunna så många språk, så kunde skolan nedlägga mera kraft på utbildnin- gen af den själfständiga arbetsförmågan, som var så viktig.
Det borde mera läggas an på att stärka viljan genom att ge eleverna själfständiga upp- gifter och ej blott låta dem svara på frågor.
Det var den riktiga vägen.
Nu måste man med be- kymmer se på det uppväxande släktet.
En minnestafla öfver Jenny Lind af- täcktes häromdagen i Westminster Abbey i Lon- don af prinsessan Christian af Schleswig-Holstein, en dotter till drottning Victoria.
Högtidligheten bevistades af flere framstående personer, bland kvilka märktes svensk-norska sändebudet i Lon- don, kompositören sir Arthur Sullivan äfvensom den aflidna sångerskans make och barn.
* I kriget mot balcterierna — och all slags annan ohyra ur den lägre djurvärlden — ett krig som icke minst om våren af alla ordentliga hus- mödrar måste upptagas på det skarpaste allvar, kunna de nu påräkna ett värdefullt bistånd af en institution i hufvudstaden, som tagit till sitt fält- rop d e s a människofienders död.
Aktiebolaget Parasilicida fyller på ett utmärkt sätt sin i en storstad som Stockholm sä viktiga uppgift, och vi hänvisa därför alla våra hufvudstadsläsarinnor till ett noggrant studium af det cirkulär, som bo- laget tillsänder dem med detta nummer af Idun.
* j En beaktansvärd nyhet för vara hus- mödrar har Julius Slöörs järnaffär härstädes ut- sändt i marknaden.
Det är ingeniör Carl D. Mobergs patent, s. k.
» snabbkokare », tillverkad af Aktiebola- get mekaniska verkstaden Vulcan, Norrköping.
1 en vanlig järnspisel kan, som bekant, kokning icke åstadkommas utan ganska betydlig vedåtgång ocb man har därför, för besparings skull, sökt att i mindre hushåll och vid lättare matlagning, und- vika uppeldning af järnspiseln genom användande af gasolje- eller fotogén-kök o. d.
Dessa hafva emellertid sina olägenheter, då de lätt osa, gifva dålig smak åt maten o s. v. och hvad särskildt gasspislarne angår, kunna dessa användas endast pä de få orter i vårt land, där tillgång å kokgas finnes.
Den här omnämnda » snabbkokaren » har därför fyllt en viktig uppgift, då den med minsta möjliga bränsleåtgång åstadkommer en hastig kok- ning, utan att lida af de antydda bristerna.
Vi hänvisa för öfrigt alla intresserade husmödrar till den utförliga annonsen i dagens nummer, där fa- brikatets fördelar närmare framhållas.
Teater och musik.
Filharmoniska sällskapet gaf i tisdags sin andra abonnementskonsert för innev.
säsong.
Denna konsert kan betecknas som ett evene- ment inom hufvudstadens musiklif, alldenstund å densamma ett af alla tiders mest betydande tonverk i sitt slag, Beethovens stora d-dur-messa, för för- sta gången kom till utförande i Sverige.
Den för- underligt härliga och upplyftande kompositionen,
189-1 I full af djup tankevisdom och glödande trosallvar, är ett af dessa verk, som borde hafva hemstad i hvarje kulturlands musiklif.
Och så länge detta ej är förhållandet, återstår alltid en viktig lucka att fylla.
Att denna hittillsvarande lucka i vårt musiklif nu ändtligen blifvit fylld, det länder och skall alltid lända Filharmoruska sällskapet och dess nitiske ledare, hr Andreas Hallen, till oför- yansklig heder.
Då messan därjämte torde höra till de allra svåraste kompositioner, i det hon stäl- ler de största fordringar på såväl solister som kör och orkester, blir hedern för sällskapet så mycket större, då utförandet nu blef så godt som det blef.
Att ingå på någon utförligare redogörelse för det storslagna verket hindrar oss utrymmet.
Vi vilja endast framhålla, hurusom — och det helt natur- ligt — den fjärde satsen, » Sanctus », med det un- dersköna » Benedictus », beledsagadt af konsertmä- staren Zetterqeists förträffligt utförda violinsolo, samt femte och sista satsen » Agnus », särskildt tycktes slå an.
Synnerligen anslående var också inledningssatsen » Kyrie »; men äfven de båda an- dra afdelningama » Gloria » och » Credo » hade att uppvisa många ställen af oförliknelig skönhet.
De utomordentligt svåra och ansträngande kö- rerna gingo som sagdt på det hela taget förträff- ligt, likaså orkesterackompanjemanget.
Och att solokvartetten ingalunda skulle skämma bort sin sak, kunde man ju vänta, då den bestod af så- dana förmågor som grefvinnan Taube (med hvil- ken fru Brag i ett par satser alternerade) och fru Edling samt hrr Strandberg och Smith.
Denne senare hade särskildt tillfälle att i » Agnus » bril- jera med sin härliga röst och sitt utmärkta före- drag, som här blef af synnerligt gripande verkan genom den mörka klangfärg, han förlänade sin stämma, och som så väl passade till satsens ka raktär och innehåll.
Musikaliska akademiens stora sal var öfverfylld af en publik, som synbarligen var alltför djupt gripen af verkets skönheter för att rätt komma sig för med några stormande applåder.
Det lifliga intresse, som publiken visat för denna konsert, bestämde sällskapet^ att utföra » Missa solemnis » äfven på torsdagen, denna gång i Östermalms kyr- ka.
Och det är i en kyrka, som detta verk bör utföras.
Kungl.
operan återupptog i förra veckan Adams komiska opera » Postiljonen från Lonjumeau » med den danske tenorsångaren hr Nordal Brun som gäst i titelrollen.
Vi voro ledsamt nog förhin- drade bevista denna föreställning, och då uppfö- randet af samma opera i måndags till följd af hr Bruns opasslighet måste inställas, kunna vi alltså ej meddela något närmare om densamma.
Hr Bruns såväl sång som spel lär, efter hvad vi inhämtat, hafva varit af god verkan.
Största bi- fallet väckte han med sina piskkupletter.
Äfven fru Ste7 ' ky fick sin rikliga anpart af applåderna.
Under inöfning att inom kort gifvas är operan » Phryne » med fru Anna Petterson-Norrie i titel- rollen.
Richard Wagners - &gt;Niebelungen-Ring&gt; samt » Tristan och Isoide » komma som bekant att un- der instundande juni månad uppföras å k. operan härstädes af ett uteslutande tyskt operasällskap under ledning af direktören d:r Löwe i Breslau.
Bland solisterna märkas så framstående namn som fruarna Morän Oiden från Munchen och Stau- digl från Berlin samt hr Elmblad, hvilken tillika tjänstgör som förste regissör.
Abonnementslistor äro utlagda i hrr Looströms &amp; Comp:s bokhandel å Norrbro.
K.
Dramatiska teatern.
Ett synnerligen intressant program har det Almlöfska gästspelet tillfört oss i och med Ibsens lustspel » De ungas förbund », som i tisdags afton efter en tioårig hvila upp- togs på denna scen.
En i de minsta detaljer så skarpt utmejslad karaktärsfigur som Knut Alm- löfs Daniel Hejre skulle vara en stolt prydnad för hvilken världsscen som helst.
Någon afmattning i den utmärkta prestationen kunde på ingen punkt förmärkas, och det högljudda bifall, som hälsade hvarje den minsta af de satirmättade replikerna, utgjorde en förtjänt hyllning åt ett konstnärsskap, som bibehållit all sin glans och smidighet in i en ålder, där de flesta sedan länge skulle ha trub- bats af årens tyngd.
En värdig medbroder från den gamla stam-rollbesättningen ägde han i hr Thegerström, hvilkens Aslaksen äfvenledes visade sig förunderligt ha motstått tidens tand.
Hr Fredrikson gjorde kammarherren med en nobless och värme, som verkade äkta och ryckte med till fullkomlig sympati.
Hr Personnes Stens- gård gaf ulan tvifvel en väl studerad och genom- förd bild — men oss tycktes, att något mer af den försonande naiviteten i hans själfgodhet kunde &gt; D U 135 N ha betonats; så som lycksökaren och folkledaren nu tecknades, blef han e ' n öfver höfvan motbju- dande karaktär.
Fröken Anländer som madam Rundholmen var förträffligt på sin plats, och fru Seelig-Lundberg som Selma, grosshandlar Bratts- bergs unga hustru, gjorde af sin stora, passione- rade scen i tredje akten en af styckets glans- punkter.
Med erkännande förtjänar ock nämnas hr Skånbergs bruksläkare.
Däremot verkade både hr Hamrin som possessionaten Månsen och i all synnerhet hr Örtengren som Erik Brattsberg täm- ligen främmande för sina uppgifter.
I ett som allt fick emellertid det intressanta skådespelet ett värdigt och på många händer ut- märkt utförande, och det andlösa intresset i sa- longen, liksom de talrika inropningarna och de — dess sämre, tyckes det, i vårt kära Stockholm oundvikliga — applåderna för öppen ridå vittnade, att denna repris var mer än vanligt välkommen.
— Fru Ellen Hartmann är nu för nästa spelar engagerad vid Dramatiska teatern.
m a n förvärfvar sig, ä n en frivillig k ä n s l a, som gifver sig t i l l k ä n n a.
D e s s u t o m v i n n e r h a n k a n s k e p å a t t dö, d å h a n s förstånd ä n n u icke k a n skilja p å godt och o n d t och i n n a n eftertanken u p p l y s e r honom om h a n s s l ä k t s v a n ä r a.
Du förlorar också m i n d r e, d å d u förlorar honom, ty d u b e s p a r dig den v å r d, som h a n s m i n d e r å r i g h e t kräfver.
I h v a d afseende ä r h a n v ä l n u d i t t h u s eller sin s t a m till n y t t a?
H a n s s m å h ä n d e r m å s t e t a g a fråu dig m y c k e t, i n n a n de k u n n a h a n d t e r a de å k e r b r u k s r e d s k a p, h v a r - med h a n u r j o r d e n s k a l l h ä m t a sitt eget u p - pehälle.
H a n s s p ä d a l e m m a r måste u t h ä r d a m å n g a s l a g och m y c k e n s m ä r t a, i n n a n de förmå u p p b ä r a t y n g d e n af skölden och k a s t - spjutet för a t t försvara v å r nation. » Vasateatern har under den gångna veckan gifvit den kända komediopcrcttcn » Niniche » med liflig framgång.
Hr Holmquist har därvid utfört sin gamla glans- roll, grefve Corniski, på ett rent af mästerligt sätt.
Titelrollen utfördes för första gången af fru Castegren, mycket behagfullt och graciöst och med god färgläggning.
I Anatoles roll var hr Caste- gren kanske en smula tung.
Gregoire spelades af hr Klinger, den förkylde sekreteraren af hr Kellberg och enkan Sillery med komisk styrka af fru Lindström.
I onsdags gafs för första gången vårrevyn » En séance vid Saltsjöbaden », tillfällighetsskämt med sång i 1 akt; som förpjäs » Herre, tag bort er dot- ter! » lustspel i 2 akter, fri bearbetning från fran- skan af Frans Hedberg.
Till detta program få vi återkomma i nästa n:r.
» Men hör h a n väl till s l a f v a r n a s r a s, hvil- k a v ä r d e r a s efter den n y t t a de göra, såsom oxen och h ä s t e n?
H a r j a g v ä l födt honom till a r b e t s r e d s k a p?
H a n ä r ett b a r n och s p ä d!
Ä n sen, I s ö n d e r t r a m p e n icke som o n y t t i g d e n s p ä d a p l a n t a n, ty hon s k a l l bli en väldig träd- stam.
O m e d r a m ö d r a r och edra m a k a r s m ö d r a r s k u l l e t ä n k t som I, h v a r s k u l l e v ä l e d r a b r ö d e r och m ä n n u v a r a, h v i l k a äro e d r a ögons ä r a, e d r a hems stöd och v å r t folks försvar?
A c k, d å s k u l l e csesarernas le- g i o n e r icke påträffat stora s t ä d e r eller t a l r i k a släkter i Germaniens skogar.
o Aulinska kvartettens femte och sista kammarmusik- soaré gifves om måndag i Vetenskapsakademiens hörsal.
En m o d e r s b e v i s f ö r i n g.
Dialog af Etigenio Sellés.
Öfversättning från spanskan af C — n.
(Rum och tid för handlingen: ett läger undet det krig, som germanerna under Arminius ' eller Hermanns ledning förde mot romerska väldet.)
2.
» Med den m a k t, som s t a m m e n s öfverhuf- v u d äger, och med öfversteprästens a u k t o r i t e t k o m m a vi till dig, k v i n n a, för a t t b l a n d d i n a b a r n utse det som m å s t e offras. » » H ä r ä r o de a l l a f e m; väljen, s t a m m e n s m ö d r a r, såsom om I h a d e n a t t välja b l a n d e d r a egna. » » Vi s k u l l e välja, om det g ä l l d e a t t utse m a n n e n till en dotter, men i n g a l u n d a d å det gäller d ö d e n.
V i s k u l l e v a r a d e n valdes m ö r d e r s k o r, ty den som utväljer en, d å hon k a n välja en a n n a n, h o n m ö r d a r d e n n e.
M å vi alltså ö f v e r l ä m n a d e t å t ö d e t; det m å m ö r d a, ty d e t h a r inga ögon för m ä n n i s k o r n a s olyckor eller öron för d e r a s j ä m m e r.
» » D e t b i t t r a ödet s k a l l g å d i r e k t till den mest olycklige.
Och hvarför måste denne d ö?
Ä r v ä l o l y c k a n ett b r o t t som förtjänar döden?
» » Du talar väl.
M å den dö, som hittills varit lyckligast.
N å g o n o l y c k a bör h ä n d a honom.
Det är väl den förstfödde.
Han h a r m y c k e t l ä n g r e ä n d e öfriga njutit af lif- vets g l a n s, sin faders g o d h e t och sin moders smekningar. » » J u s t därför n e k a r j a g er h o n o m.
J a g är så v a n a t t se h o n o m, a t t om I t a g e n h a n s lif, skolen I äfven t a g a större delen af mitt.
G u d a r n e b e g ä r a, a t t m a n s k a l l offra ett b a r n, men icke dess moder. » » M å d e t d å bli den yngste, eftersom d u m ä t e r k ä r l e k e n efter a n t a l e t å r och n ä t t e r, liksom om den s n a r a r e vore en v a n a, som H a n k a n icke j a g a v i l d d j u r; men m e d a n a n d r a j a g a dem, kan- h a n v a k t a b o s k a p s - hjordar.
T y om h a n ock s a k n a r k r a f t a t t f ö r s v a r a dem m o t v a r g a r n a, h a r h a n dock förstånd a t t r ä d d a d e m från b r å d d j u p e n.
O c h till a l l t d e t t a k o m m e r, a t t h a n ä r den mest o s k y l d i g e till faderns s k u l d e r.
Hvad vet h a n v ä l om förräderi och m e n e d?
H v a d s k u l l e h a n s offrande b e t y d a inför g u d a r n e, o m h a n s t u n g a, som ä n n u icke lärt sig a t t t a l a rent, ej ens k a n säga dem anledningen till h a n s d ö d?
H u r u s k u l l e h a n k u n n a försona dem med faderns brott, d å h a n ä r så liten, a t t h a n k a n s k e v a n h e l g a r ceremonien genom a t t inför själfva a l t a r e t högt r o p a sin faders n a m n, för a t t h a n m å t t e s k y d d a h o n o m m o t prästerna? » » M å det d å bli den ä l d s t a af d i n a d ö t t r a r.
» » A c k!
M i n T u r i s m u n d a ä r alltför s k ö n, för a t t m a n s k u l l e å t knifven öfverlämna d e n n a h v i t a, r u n d a h a l s, a f u n d a d af v å r a u n g m o r och en l y s t n a d för v å r a y n g l i n g a r.
Frågen först e d r a söner och h ö r e n, om de ö n s k a gifva g u d a r n e, h v a d de vilja b e h å l l a för sitt hjärta.
S k u l l e hon evigt sofva b l a n d m a s k a r n a i j o r d e n, hon, som v å r a y p p e r s t a med förtjus- n i n g ö n s k a till sin ä k t a h ä l f t?
Viljen I med offerknifven förstöra d e n n a k r a f t i g a, förhopp- ningsfulla k v i n n o k r o p p, som af ödet m å h ä n d a ä r b e s t ä m d a t t föda en ä t t af hjältar, h v i l k a s k o l a g ö r a heder å t G e r m a n i e n?
H o n, så mild i freden, så b e h j ä r t a d i k r i g e t!
H o n, som e n s a m v u n n i t flere strider än alla v å r a - anförare, e m e d a n, d å h o n åtföljer v å r k r i g s - h ä r, de fege blifva t a p p r e, för att icke e r - h å l l a en föraktfull blick från h e n n e, och de t a p p r e blifva h j ä l t a r, för a t t sedan se sig b e l ö n a d e m e d d e n l a g e r af h e l g a d t eklöf, som hon v i r a r k r i n g d e r a s hufvud! » » Offra din a n d r a dotter.
H o n ä r hvit och röd, men h a r icke den förstas s k ö n h e t eller mod.
K ä d d som rådjuret, h v i l k e t d a r r a r vid h u u d a r n e s s k a l l, s k a p a r hon i n g a hjältar i striden. » » Men, a r b e t s a m som en m y r a, är hon hem- mets k o r n b o d.
U t a n hennes omsorger, h v a d s k u l l e det bli af oss den d a g, d å å l d e r n för- försvagar m i n a h ä n d e r?
U n d e r hennes h ä n d e r
f ö r d u b b l a s slafvarnes, m i n s k a s lefnadsomkost- n a d e r n a och ö k a s j o r d e n s a f k a s t n i n g.
Hon v a k a r, för a t t j a g m å sofva, och a r b e t a r, för a t t hennes syskon m å hvila sig.
A l d r i g h a r solen funnit h e n n e sofvande, a l d r i g h a d e första stjärnorna sett h e n n e overksam.
I begären m e r af m i g ä n g u d a r - ne, t y d e ö n s k a a t t ett h u f v u d m å falla, men I viljen a t t en h e l familj s k a l l g å u n d e r.
» » Gif dem din tredje s o n!
M e d h v i l k a s k ä l, u t g å n g n a från e t t modersbjärta, skulle d u v ä l k u n n a försvara h o n o m?
H v a d godt k a n d u väl finna hes d e n n e för a t t r ä d d a honom, om d u också b e t r a k t a r honom med k ä r l e k e n s ögon?
» » J a g vill medgifva, a t t h a n h a r en o t y m p - lig k r o p p och en s v a g själ. » » H a n h a r slutit sig till ditt h e m, icke som en bjälke, för a t t stödja det, u t a n som en parasit, för a t t u t a r m a det.
H a n förstör i fråsseri, hvad du samlat med måttlighet.
H a u förtär de s k ö r d a r, som h a n s syster fram- k a l l a r, och njuter af d e t j a k t b y t e, som h a n s syskon hemföra. » » J a g medger, a t t j a g hellre ser honom u n - der sängfällen ä n b l a n d p i l a r n e p å berget, och a t t utför h a n s r o m e r s k t r a k a d e a n s i k t e oftare rinner g a l l i s k t vin ä n m ö d a n s svett. » » Ä l s k a r h a n d i g k a n s k e, eller ä l s k a r h a n ditt f o l k?
» » H a n h a r s å l ä n g e lefvat l å n g t b o r t a från mig och sin h e m b y g d.
H a n v a r r e d a n som liten i R o m.
» » J a, h a n föddes v a n s k a p l i g, och d u ville a t t den italienska l ä k a r e k o n s t e n s k u l l e för- b ä t t r a n a t u r e n.
H a n föddes med e t t förstånd, mera skeft ä n k r o p p e n, oc i h a n s fader ville a t t R o m s retorer skulle b i b r i n g a honom e t t a i a r o r t a r.
J e Redigeras af Sophie Bidrag mollagas med Linge.
tacksamhet.
Logogryf.
I alla » damers egen » Det är väl ej ur vägen, Att min historia skrifs i korta drag.
Nå — i familjekretsen Jag oftast står i spetsen För många goda, vackra företag.
De flesta handarbeten, Som fliten, sparsamheten Samt smak och mod ha skapat i ett hem — Så låga som i höga — Det först och sist mitt öga Dock var, som stads ' var fåstadt uppå dem.
Den rol, som jag får spela, Ar den, att noga hela Hvad söndradt blifvit under tidens gång, Det skingrade förena, Att fru och döttrar tjäna, Att gå än nätt oeh än i långa språng.
D U Men som det går i lifvet: Mig tack blir sällan gifvet.
Man tänker nu, som förr, nog just som så: Hvad gör det, om du brister; Ty om ock en man mister, Det många tusen andra återstå.
Hvad ock jag kallas bara.
Och hvad han plägar vara Den väg, som ofta framför mig är sträckt.
Samt hvad jag då får göra, Då andra med mig köra.
Och så, hvem kallas kan min tjocka släkt?
Kvinnliga arbetares löneförhållanden.
Stockholms allmänna kvinnoklubb hade hos Lo rénska stiftelsen anhållit om understöd för att närmast inom hufvudsfaden verkställa undersök- ningar rörande kvinnliga arbetares löneförhållan- den samt upprättande af en statistik öfver dessa.
Klubbens ansökan är nu beviljad så till vida att understöd skall utgå från stiftelsen i mån af ar- betets fortgång till ett belopp af högst 700 kr.
med rätt för stiftelsens styrelse att öfverse och kontrollera undersökningarnas resultat.
Innehållsförteckning.
Tolda Alström, född Hammarström; af Amanda Leffler.
(Med porträtt).
— Serenad; poem af Ernst Högman.
— Den moderna kvinnodräkten — ett hinder för själfständighet; fö- redrag hållet å Dräktrefonnföreningens sammanträde den 20 dennes af fru Maria Bolin.
— Engelskorna och politiken; af E. R — y.
— Viviers &amp; C:o; för Idun af Jna Stockenstrand.
— Handarbetets vänners vårutställning.
— Morsgrisar; af Emy.
— Från Iduns läsekrets: En promenad och dess följder; ett gif akt till föräldrar, af A.
M.
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— E n moders bevisföring; dialog af Eugenio Sel- lés.
(Forts.) — Tidsfördrif.
Dock viktigt är att en mitt hela Med skäl mitt första nämnas kan, Men icke så i brådskan gräddad, Att för mitt andra man den fann.
Triangel-aritmogryf.
1 2 Bokstafsfyrkant.
Så är min enkla saga.
Som jag, kan du nu laga Att fylla utan knot ditt lefuadskall.
Hvad mer om mig kan sägas, Det kan nu öfvervägas I gåtorna, som här jag gifva skall: 1 2 3 4 2 1 2 5 a 2 0 4 i 5 4 1 — i hvad det säg — ock Det hör till undantaget Ändock.
Ty af det slaget Jag är, som trogen blir i lust och nöd.
Jag kläda vill den nakna.
Och dem som föda sakna, Jag gifver ett — om också tarfligt — bröd.
Charad.
F. M.
C.
Mitt hela alltjämt för en tidning Precis är såsom dagligt bröd, Och sinade med.
ens dess källa, Hvar tidning blef af tvinsot död.
Rättfram: amerikansk Fotooén. — Ensariad!
Vattenklar!
Rökfri!
1 3 2 1 2 1 Amelie.
n k t a r Lösningar.
e m ä d d v Logogryfen: Trädgården; tråd, råg, tåg, tråg, trar, tå, gård, gren, är, tärd, grå, rå, råd, å, ärr, gråt, rädd, t e n, reD, ånger, nåd, åder, gränd, ärg, nät, gen, neg, dåre, ed, är- ter, när, träd, årder, deg, tår, rån, äng, get, ände.
Prenumerant E 2 2 g ^ Ä Ä Westerlund.
Kyllningsgåtan: Ernst Björck — Naturbil- der; Ebrodalen, regnkappa,, nykterhet, son- hustru, Temesjvar, Beelsebub, juveletui, öf- verfall, Kehnsköld.
ehampagne, Kecljeskär.
De 24 tomma rutorna i ofvanståen- de kvadrat skola ifyllas hvar och en med en bokstaf sålunda, att de G våg- räta raderna utgöra bekanta ord.
Or- den, men i annan ordningsföljd, be- teckna: en titel, norskt flicknamn, en opera, en vinsort, en tysk handelsstad, en fågel.
T 3 5 Så hette han, den sånings- man, Som strödde guld med fulla händer.
Hvad opåtaldt den skönas drag Får krångla b:) rt med kors och ränder.
Charaden: S * 2 2 Palindrom.
Ifyllningsgåta.
M A T T O N S SALOITGS-OLJA!
5 John.
Omvändt: kan få gå.
Hur — hvad!
— man än må vara, Men att uppå mig spara, Det bryr, som sagdt, sig ingen om ändå!
4 1) Bibliskt namn, 2) sjö i Asien, 3) sällskapsnöje, 4) träd, 5) konsonant.
Finska.
Det stundom också händer Bland vänner och bland fränder 3 4 1) Fruntimmersnamn, 2) dito, 3) ett land, 4) namn på gudar.
De mot hvarandra svarande hori- sontala och vertikala raderna skola bilda samma ord.
Fast ej mitt öga mattas, Hvad däri dock det fattas.
Hvad aldrig till ett hjärta det förmår.
Hur upp som ned jag kan det, Ehuru mången fann det Helt smärtsamt, om för djupt det trän- ga får.
Att jag RAFFINERAD H a n h a r v a n s l ä k t a t s, h a n ä r feg, onyttig oeh lastfull; men h a n ä r så ful.
M a n skulle säga, a t t j a g därför offrar h o n o m; liksom om m o d e r s h j ä r t a t vore en l a s t b a r k v i n n a s hjärta, som föredrog d e n v a c k r e för den fule. » » E n s u b l i m förevändning, k v i n n a!
G u d a r - ne eftersträfva u t a n tvifvel icke d i n a b a r n s offrande, e m e d a n blott g u d i n n o r n a k u n n a i n - gifva d i g d e t t a försvar.
L å t o m oss å t e r v ä n d a till prästerna och säga dem, a t t om vredens g u d t a l a r ur deras m u n, så h a r u r din m u n k y s k h e t e n s g u d i n n a t a l a t, hvilken ä r G e r m a n i e n s b e s k y d d a r i n n a.
» (Slut.)
bättre.
M e d H e r m a n n begaf h a n sig till d e n n a fiendernas s t a d, och dess a k a d e m i e r lärde honom l a t i n och g r e k i s k a, för a t t h a n p å m å n g a s p r å k skulle k u n n a s m ä d a d e t germanska namnet.
S m ä d a d e t?
D e t ä r för litet.
H a t a d e t?
D e t ä r ärofullt.
Nej, han lärde sig a t t förakta det som ett n a m n p å b a r b a r e r, f ö d d a för slafveri. » » Men h a n å t e r v ä n d e till sitt fädernesland. » » H a n å t e r v ä n d e m e d s a m m a fel i sin skul- d r a och s a m m a brist i sitt förstånd.
Och d ä r j ä m t e medför h a n den sedeslösa stadens alla laster.
D e d ä r hofmännen l ä r d e honom sina för- v e k l i g a n d e nöjen och d e fala k v i n n o r n a sina uselheter, dessa g y c k l a r e l ä r d e honom sätta p å sig m a s k för a t t förställa sig, och dessa s å n g a r e l ä r d e honom f ö r ä n d r a sin röst för a t t k u n n a b e d r a g a.
H a n s själ blef förvekli- gad i Cce&amp;ars slafveri, h a n s l e m m a r vandes vid lättja i g ä s t a b u d e n s s a l a r.
H v a r t i l l s k u l l e v ä l d e n k u n n a g a g n a sitt folk eller sina anhöriga, som h a r lyran till sin e n d a sköld och b ä g a r e n till sitt enda vapen?
F a l s k h e t e n, fegheten, bedrägeriet, afunden bo i h a n s m i s s b i l d a d e k r o p p, eu p a s s a n d e •boning, liksom vargflocken p a s s a r för klyf- torna i berget. » » D e t ä r mina brister, som födt honom. » » I en olycklig s t u n d födde d u h o n o m.
D e t synes, a t t h a n s fader, d å h a n g a f ho- nom lif, m e r a tä.ikte p å d e t s v a r t a bedrägeri, han förberedde, ä n p å din h v i t a b a r m och d i n a h i m m e l s b l å ögon.
I stället för a t t h a n s k ä r l e k skulle gifva lifvet å t en son, h a h a n s ondskefulla t a n k a r tagit form i en k ö t t k l u m p.
» » D e t ä r t y v ä r r s a n n i n g, h v a d I sägen.
Min plikt jag aldrig sviker.
Och ej en tum jag viker.
Jag stålsatt är, oböjlig ofta nog.
Och därför mången tärnn, Som tänkt mot udden spjärna, Sig sårad mången gång tillbaka drog.
FVTRA 1804 N H I Bokstaf " sgåtan: P o, por, pors, sport, pastor, postera, Stora Per, prostefar.
S.
Ä r y m m a n d e t i l l s a m m a n s 37 l i t e r.
C A R L R - M A T T O N ' S T O C K H O L M - Talrika o m b u d i landsorten.
