# ID: svediakorp-per964
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 19,100
# sentences: 613
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Fredagen den 20 april 1894.
N:r 16 (331) 5: — Byrå: Klara v. K y r k o g a t a 7, 2 tr. 4: 50 3: — P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- a n s t a l t e r i riket.
Prenumerationspris pr I R: Idun ensam kr.
l d u n s M o d e t i d n i u g jämte k o - lorerade p l a n s c h e r • l d u n s Modet, utan kol.
yl.
... • A l l m.
telef.
6147.
Redaktör och u t g i f v a r e: FRITHIOF Redaktionssekr.
i /.
Karin Fröken Karin Mon- tin, hvilkens bild vi i d a g m e d d e l a, är född den 23 november 1853 i Bra- hestad i Finland, där hennes far var köp- man.
R e d a n som barn, efter faderns frånfälle, m å s t e h o n hjälpa till icke blott i hushållet, u t a n äfven i affären, o c h d e t f ö r h e n n e s ål- der alltför maktpålig- g a n d e o c h t u n g a ar- b e t e t lade g r u n d e n till långa års sjuklighet, men fostrade henne på s a m m a g å n g för det s v å r a k a l l, h v i l k e t se- d e r m e r a blef hennes lifsuppgift.
U n d e r n ö d å r e n 18G7 — 6 8, då stora skaror af h u n g r a n d e o c h s j u - k a b e g å f v o sig in f r å n l a n d s b y g d e n till stä- derna för att söka h j ä l p, d e l t o g h o n kraf- t i g t o c h n i t i s k t i d e t or- ganiserade nödhjälps- a r b e t e t i h e n n e s fö- delsestad.
U n d e r den- na tid, då h o n var i tillfälle a t t p å n ä r m a - ste h å l l se n ö d o c h sjuk- dom, vaknade hos hen- ne en lefvande önskan a t t ägna sina krafter åt sjukvård.
Emeller- tid började hon, år 1880, bokhandel i Vasa.
M e n t r o t s d e t, a t t af- HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Nordling.
lduns Tryckeri Aktiebolag, 7:de årg.
A II i n m s p r i s: 35 ö r e pr n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » Lediga platser » 25 ö r e för hvarje påbörjadt tiotal stafy.
Lösnummerspris I 5 öre (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre pr n o n p.
- r a d.
Utgifningstid: hvarje helgfri fredag.
Montin.
fären gick bra, k u n d e h o n ej n e d t y s t a det s t ä n d i g t v ä x a n d e be- gäret inom henne att som sjuksköterska äg- n a s i t t lif å t l i d a n d e medmänniskor, och år 1 8 8 6, s e d a n h o n p å för- m å n l i g a villkor sålt sin bokhandel, som dock ännu bär hennes namn, flyttade h o n öfver till Stockholm samt ägna- d e sig n u h e l t åt sjuk- vård.
Å r 1891 kalla- des h o n af h. m a j: t d r o t t n i n g e n till före- s t å n d a r i n n a f ö r Sofia- hemmet.
I d e n n a sin befattning kvarstod fröken Montin tvänne a n s t r ä n g a n d e o c h pröf- vande, m e n på lärdo- mar rika år, under hvilka hon utveckla- des b å d e till sin i n r e människa och som * sjuksköterska.
Sedan h o n l ä m n a t d e n n a be- fattning, grundadehon e t t p r i v a t h e m — • d e t e n d a i sitt slag i Sve- r i g e — för nervsjuka-, för h v i l k a h o n isyn- nerhet haft intresse.
D e t t a hem, som upp- tager huset n: o 8f&gt; G r e f t u r e g a t a n m e d till- hörande trädgård och sålunda är beläget i e n af S t o c k h o l m s a l l r a sundaste, tystaste och behagligaste stadsde-
IDUN 122 1894 Tro aldrig dig så vis, att du ej kan få lära Följ ålder stigens råd, och håll den högt i ära, Utaf ett barn, hvad kanske icke själf du vet.
Som på en vilse ban dig icke vandra lät.
Richard lar, h a r varit i v e r k s a m h e t sedan i hö- s t a s s a m t h a r t y d l i g e n r e d a n v u n n i t all- m ä n h e t e n s o c h l ä k a r n e s f ö r t r o e n d e.
Ock- så vill d e t s y n a s, som o m f r ö k e n M o n t i n ä r i b e s i t t n i n g j u s t af d e f ö r u t s ä t t n i n - gar, som erfordras för en r i k t i g behand- ling af n e r v s j u k a.
Uthållig och energisk som en äkta finne, ä g e r h o n t i l l i k a d e n a l l d e l e s n ö d - vändiga förmågan att lugna och behär- ska de sjuka, att understödja och stärka d e r a s vilja, så a t t d e l ä g g a b a n d p å sig och icke hejdlöst h ä n g i f v a sig åt sina utbrott.
I d e t b e k v ä m t o c h fint i n r e d d a h e m m e t vid Grefturegatan, d ä r fröken M o n t i n b i t r ä d e s af e n finsk » s y s t e r », f r ö - ken Ada Uggla, och en tjänarepersonal, h v i l k e n ä f v e n ä r finsk, å t n j u t e r f ö r ö f r i g t hvarje patient den särskilda behandling, som är behöflig för h a n s tillstånd och som h a n s läkare ordinerat för h o n o m.
H ä r i i n g å massage, bad, lämplig diet, fullständig hvila samt, då den sjukes k r a f t e r tillåta det, sysselsättning och om- v e x l a n d e förströelse g e n o m t i d n i n g a r, böc- KER m.
I N.
Verkligt insiktsfull och v a r m t intresse- r a d, ä r f r ö k e n M o n t i n m o t s t å n d a r e till hvarje slentrianmässig sjukvård.
Iaktta- g a n d e o c h p r ö f v a n d e följer h o n m e d va- ket öga och varmt hjärta hvarje särskildt fall, o c h h e n n e s r i k a e r f a r e n h e t j u s t p å nervsjukdomarnes område, hennes lugn o c h h e n n e s t å l i g a e n e r g i g ö r a h e n n e till en y t t e r s t v ä r d e f u l l h j ä l p a r i n n a i s t r i d e n mot n e r v o s i t e t e n och h y s t e r i e n.
G.
P.
M i t t gamla täeke.
(Tillägnas Handarbetets vänner.)
&lt;Tag har ett stjärnetäcke, ett arf från mormors © mor, Som väfde det med konsterfarna händer.
Ifrån det jag var liten, och till dess jag blef stor, Mig tjusade dess purpurklara ränder.
Se ' n kom jag ut i världen, ej täcket se jag fick, Ty långt från barndomshemmet min lefnadsbana gick, Men jag fick löfte om att ärfva täcket.
När se ' n jag såg det åter, jag blifvit gammal re ' n, Min glädjes och min lyckas hem var öde, Föräldrahemmet upplöst, och syskonkretsen se ' n — Ack, utom jag, » de voro alla döde ».
Men stjärnetäcket hade ej bleknat minsta grand, Jag höll mot det min panna, jag strök det med min hand, Liksom om det haft lif och kunnat tala.
Det var som om en saga jag börjat bläddra i, Om längesedan svunna, glada tider Af oskuld och af renhet, den lifvets poesi, Som ej blir realistisk, hur det lider.
Det täcket hvarje högtid jag förr i hemmet såg, Det då, men aldrig annars, på bästa sängen låg, Och söndag blir det ännu, när jag ser det.
Förunderligt!
Dess färger ha icke bleknat än, Fast här och där det nötts i bägge kanter.
Min ungdoms minnesteckning, i täcket har jag den, Om gångna vänner, kära anförvanter, Om ängens friska blommor, om sommarhimmel blå, Om storken uppå taket, om väldig Helge å Jag läser i mitt gamla ärfda täcke.
Flammarions världar stråla af idel ögonglans, Men sådant sken ej lockar alls mitt sinne.
Men ser jag bort mot täcket från solsystemers dans, Upprullas vintergatan i mitt minne.
Jag står på snön och lyssnar till furuskogens sus, Och alla hemmets ögon, de sända mot mig ljus, När med en själfgjord sång jag kommer åter.
Och när jag ofta känner, att ingen enda själ Förstår mig mer i denna kalla världen, Och finner det så sällsamt — ty jag har glöd likväl, Om än hvar gnista slocknar ut på härden — Då lägger jag mitt täcke uppå min bästa stol Och blickar på dess stjärnor, då får jag genast sol, Då lysa mot mig sommargröna tufvor.
Förunderliga hjärta, som i en gammal klut Har sammanfattat allt, hvad lifvet gaf dig, Du är dock starkt och mäktigt, och när du klap- pat ut, Det måste ändå varda något af dig.
Hvar stjärna i mitt täcke skall tagas upp på nytt, Den gamla äkta färgen, som icke skiftning bytt, Skall purpras om, när du har fallit samman.
Anna A.
Ordets ansvar.
j l p j f ö r n å g o t å r sedan, voro vi i tillfälle a t t 3ÅL#&gt; l ä s a n å g r a högst b e a k t a n s v ä r d a t a n k a r af T o p e l i u s öfver — » det t r y c k t a ordets AN3VAR ».
A t t dessa slagit rot hos mer än en tän- k a n d e m ä n n i s k a, betvifla vi icke.
Däremot t v e k a vi icke a t t p å s t å, det få af oss någon- sin ä g n a t en t a n k e å t ett a n n a t ansvar, lika omätligt, och h v i l k e t vi a l l a d a g l i g e n sorg- löst å d r a g a oss, vi m e n a — det talade ordets ansvar.
B å d a ä r o bröder, d e t t r y c k t a och d e t t a l a d e ordet, m e n det förra måste g e n o m g å m å n g a procedurer, i n n a n d e t födes, och ä r därför t y n g r e på foten; det senare — stundens b a r n — t r ä d e r o m e d e l b a r t u t i världen, i s a m m a ögoablick det h a l k a r öfver v å r a läp- par.
D e t t r y c k t a ordet h a r en l å n g väg, i n n a n d e t från h j ä r n a n m e d h a n d e n s och p e n n a n s hjälp öfverflyttas p å p a p p e r e t.
S t å r det där, så k a n det ä n n u, i n n a n det k o m m e r p å t r y c k, af författaren ä n d r a s, u t t r y c k e t k a n mildras, filas och poleras i d e t oändliga, så a t t den u r s p r u n g l i g e n k a n s k e k ä r f v a t a n k e n, d å den slutligen f r a m t r ä d e r i de s v a r t a ty- p e r n a, ter sig helt m i l d och s k o n s a m.
D å vi tala d ä r e m o t, gifva vi oss icke tid a t t välja v å r a u t t r y c k, vi l å t a o r d s t r ö m m e n hejdlöst v ä l l a fram öfver v å r a l ä p p a r, och först efteråt t ä n k a v i: k a n s k e j a g ej b o r d e h a f v a sagt det eller d e t?
Men d å ä r d e t för sent, det s a g d a k a n ej t a g a s t i l l b a k a, ty ordet ä r b e v i n g a d t.
T a g ett af m a s k r o s e n s fröhus, b l å s d ä r p å — och se sedan, om d u förmår fånga de små fjäderlätta d u n e n, som s p r i d a sig för vinden.
L i k t ett dylikt frö flyger d e t l ä t t a l i l l a ordet genom r y m d e n, påträffar d ä r a n d r a flyktiga p a r t i k l a r, som h a k a sig fast d ä r v i d, förstora Gustafsson, och f ö r v a n d l a det, och det s l å r ofta ner, d ä r d u minst s k u l l e ö n s k a det, d ä r d u h a r s v å - r a s t för a t t u t r o t a ogräset.
H a s t i g t griper det o m k r i n g sig, och d u k a n näppeligen i den frodiga p l a n t a n med de djupgående r ö t t e r n a i g e n k ä n n a det obetydliga frökorn d u själf ut- sått.
Träffande säger också s k a l d e n om för- talet, det giftiga, s n a b b g å e n d e förtalets till- v ä x t u n d e r dess v a n d r i n g från mun till m u n: » Der Schneeball und das böse Wort, Sie wachsen wie sie rollen fort, Ein Handvoll wirf zur Thiir hinaus — Ein Berg wird ' s vor des Nachbars Haus U M a n låter ett ord u n d f a l l a sig, ett löst a n t a g a n d e, en obestämd förraodan eller kan- s k e den l ä t t a s t e lilla a n t y d n i n g, m i n d r e för- d e l a k t i g om en person.
D e t behöfs ej mer.
S t r a x r u l l a dessa s m å » snökorn » v i d a r e, b i l d a sig till en snöboll, v ä x a och v ä x a u n d e r sin framfart, och s n a r t ä r » berget » färdigt.
D e t lärer k n a p p a s t finnas en mera slående illustration till d e n n a s a n n i n g än H.
C.
A n d e r s e n s lilla snillrika berättelse: » Det er g a n s k e vist! » V i s k u l l e vilja t i l l r å d a e n h v a r, som ä n n u ej gjort dess b e k a n t s k a p, a t t läsa d e n n a h u m o r i s t i s k a bit, hvari a l l a » sladdrande » t u n g o r så s k a r p t gisslas.
A l l t f ö r ofta göres i verkliga lifvet, såsom i den i f r å g a v a r a n d e s a g a n, en k a m e l af en m y g g a eller — » fem höns af en liten fjäder! » J a, h v e m a n a r väl eller förmår följa a l l a förtalets olyckliga följder?
Och likväl trifves det så väl i a l l a k r e t s a r; och likväl bedrifves det så f r a m g å n g s r i k t af de mildaste kvinnor, h v i l k a ä l s k l i g t småleende ej s k y a t t l å n a sina läppar däråt.
H v a r f ö r göra de d e t?
Ä r det för att förse en t y n a n d e k o n v e r s a t i o n med n y a ä m n e n?
I så fall, h v i l k e t fattigdomsbevis, om det ej k a n ske p å a n n a t s ä t t ä n genom a t t i n d r a g a n ä s t a n s lif, h a n s g ö r a n d e och l å t a n d e, till ett b e d ö m a n d e hvilket, d å vi ej k ä n n a h a n s in- nersta bevekelsegrunder, icke k a n blifva a n n a t ä n orättvist och därför — k l a n d e r v ä r d t.
V o r e det d å icke tusen gånger b ä t t r e a t t l å t a sam- talet dö u t ä n t i l l g r i p a dylika u t v ä g a r?
Visserligen ä r t a l a silfver, men låt oss ej förglömma a t t — » tiga är guld.
' » D e t hjälper icke a t t vi börja vårt a n f ö r a n d e med t. ex. dessa eller l i k n a n d e u t t r y c k: » Inte för a t t jag vill s ä g a n å g o t ondt om någon m ä n n i s k a — men det säges j u a l l m ä n t — » eller: » F o l k äro j u alltid så elaka, a t t m a n icke vet h v a d m a n skall tro, men det p å s t å s verkligen a t t.
.
. » eller: » V a r e d e t långt ifrån mig, a t t vilja i n t y g a sanningen af detta, men så och så h a r j a g hört sägas.
.
.
» etc. D y l i k a inledningar äro e n d a s t a t t j ä m f ö r a med P i l a t i offentliga h a n d t v a g n i n g.
V i er- k ä n n a h ä r m e d visserligen tydligt nog d e t o r ä t t a i v å r t forehafvande — vi e r k ä n n a t y n g d e n af ordets a n s v a r — men tro vi oss p å så s ä t t k u n n a r e n t v å oss själfva från dess följder, b e d r a g a vi oss storligen.
M e n, i n v ä n d e r någon, om j a g specielt vet, a t t h v a d j a g b e r ä t t a r ä r s a n t — om j a g h a r d e t u r alldeles tillförlitlig k ä l l a.
Ä n s e d a n?
H v a r f ö r s k u l l e j u s t du vilja b i d r a g a till a t t u t s p r i d a d e t e l a k a r y k t e t, som s n a r a r e borde n e d t y s t a s?
S k u l l e d u ö n s k a a t t någon bevi- s a d e dig s a m m a tjänst.
» Säg ingenting ondt om en människa, »
y t t r a r den djupsinnige L a v a t e r, » om d u ej m e d visshet vet a t t det ä r s a n t; och om d u vet a t t det ä r sant, så fråga dig själf: hvar för säger jag det? » D e t gifves j u helt visst tillfällen, d å san- ningen bör och skall u t s ä g a s, men de torde v a r a få och lätt r ä k n a d e.
H u r m å n g a b e - s t ä l l s a m m a y t t r a n d e n skulle d ä r e m o t ej hejdas, om vi ville t a g a ofvanstående visa ord till v å r t rättesnöre.
Men de p r a t s j u k e gifva sig icke tid där- till, de l å t a t u n g a n löpa af med sig så fort, a t t t a n k e n ej m ä k t a r följa m e d.
H u r ofta fällas ej d å o b e t ä n k s a m m a ord, k a n s k e till och med p å s k ä m t och visst icke i någon ond afsikt, h v i l k a likväl genom sin e l a k a k l a n g icke förfela a t t anstifta m y c k e t o n d t i en hel v ä r l d — hjärtats lilla v ä r l d.
Icke minst sker d e t t a genom skämtet, j u s t därför a t t s k ä m t e t p å a n d r a s b e k o s t n a d t y v ä r r er- bjuder det t a c k s a m m a s t e fältet.
H u r mån- gen sorglös u n g d o m söker ej p å d e n n a v ä g upphöja sig själf till k v i c k h u f v u d, genom a t t till sällskapets förnöjelse förlöjliga a n d r a per- soner?
K a n h ä n d a v ä n d e r h a n de u d d i g a k v i c k h e t e r n a till och med mot n å g o t n ä r v a - r a n d e löjligt föremål, som till det y t t r e obe- rörd själf s k r a t t a r m e d, e h u r u i själfva ver- k e t blott för a t t dölja den inre s m ä r t a de e l a k a orden förorsaka.
E t t » godt s k ä m t », som m a n säger, ä r j u i sig själf så l å n g t ifrån a t t v a r a fördöm ligt, som det fastmer k r y d d a r talet och v e r k a r u p p f r i s k a n d e p å sinnet, men det ä r en y t t e r s t s v å r konst, som ej ä r allom gifven, a t t h a n d s k a s m å t t l i g t d ä r m e d, så a t t det ej u r a r t a r till k ä r l e k s l ö s a elakheter, k v i l k a u p p v ä c k a bitterhet och för- a k t hos den som träffas däraf.
D e t erford- r a s stor m ä n n i s k o k ä n n e d o m för att veta, h u r l å n g t gycklet bör drifvas, — orden s k o l a h ä r mer än någonsin v ä g a s med g u l d v i k t, — el- jes blir det ett farligt s ä t t a t t l e k a med ordets a n s v a r.
K a n r e d a n d e t flyktiga, t a n k l ö s a s k ä m t e t — » fåfänga, tomma, förflugna » ord — k o m m a åstad så m y c k e t ondt, som ej a n a s, h u r myc- k e t mer d å de k a l l a, h å r d a b i t t r a ord, vi så ofta med full afsikt u t t a l a.
O r d, h ä n s y n s l ö s t f r a m k a s t a d e, i s t u n d e r af öfverilning, vrede, dåligt l y n n e; k a n s k e å n g r a d e i s a m m a s t u n d de g å öfver l ä p p a r n e och dock — l i k a för- d ö m l i g a.
T y sitter icke deras hulling djupt i dens hjärta, som oförtjänt varit m å l e t för det s å r a n d e eller t a k t l ö s a y t t r a n d e t?
Ack, hjärtat ä r j u ett så ö m t och k ä n s l i g t ting, det behöfs så litet för a t t k o m m a det a t t b l ö d a, och likt sensitivan sluter det sig ha- stigt vid hvarje omild beröring.
H u r skall det ej p i n a s, d å vi l å t a v å r a ord g å n g p å g å n g stinga det likt tusen h v a s s a nålstyrjg.
M e d ord s v ä r t a vi v å r a m e d m ä n n i s k o r s goda n a m n och rykte, med t a k t l ö s a, g r y m m a ord och dåligt gyckel s å r a och bedröfva vi m å n - get känsligt sinne, m å n g e n o s k y l d i g själ, m e d h a l a ord och smicker b e d r a g a vi l ä t t r o g n a, med h å r d a, grofva ord u t s å vi bitterhet i m ä n n i s k o r n a s hjärtan.
H a f v a vi r ä t t i g h e t till allt d e t t a?
N e j, s v a r a r en vis m a n: » M a n h a r icke större r ä t t a t t säga en ohöflighet än a t t begå en s å d a n; m a n h a r icke mer r ä t t a t t s ä g a en person grofheter än a t t slå houom i an- siktet. » - — N e j, vi hafva icke r ä t t i g h e t där- till, och vi borde a l d r i g t i l l å t a v å r a ord att, om också blott för en d a g, en t i m m e, en m i n u t, fördystra tillvaron för någon e n d a m ä n s k l i g varelse.
V i borde i s a n n i n g m e d lika stor v a k s a m h e t aktgifva p å de ord vi tala som p å dem vi nedskrifva.
T y visser- 123 IDUN 1894 ligen g å r d e t j u så l ä t t för sig a t t » taga t i l l b a k a » h v a d m a n sagt, a t t g ö r a u r s ä k t e r därför, j a, a t t m e d stöd d ä r a f a t t m a n icke gifvit » s v a r t p å hvitt » h e l t och hållet från- k ä n n a sig sina egna ord.
M e n de stå må- h ä n d a r e d a n för h e l a lift tiden inristade i en m e d m ä n n i s k a s k ä n s l i g a sinne, ocb deras an- svar k a n m a n icke f r å n k ä n n a sig.
» E n dag, » heter det, » skola m ä n n i s k o r n a göra r ä k e n s k a p för hvart och ett fåfängt ord som de tala. » Ä r ej d e t t a en t a n k e som borde v ä c k a oss till b e s i n n i n g som — • om vi för- m å d d e f a t t a den i h e l a dess vidd • — visser- ligen borde förfära oss?
T ä n k o m oss i s t å n d a t t k u n n a öfverblicka a l l a de t u s e n t a l s ord vi y t t r a t u n d e r ett e n d a å r blott och därjämte a l l a deras följder.
S ä k e r t s k u l l e vi h ä p n a och af blygsel dölja våra ansikten.
H v a d s k o l a vi d å ej göra inför en hel lifstids a r m é af ord, h v i l k a i s l u t n a kolonner en g å n g s k o l a r y c k a fram såsom v å r a å k l a g a r e?
V i hafva h ä r e n d a s t k u n n a t l ä m n a n å g r a a l l m ä n n a a n t y d n i n g a r i v å r t ä m n e, men v å r t h o p p är, a t t de s k o l a finna sin v i d a r e til- l ä m p n i n g i en eller a n n a n läsares h j ä r t a.
S a n t är, a t t vi aldrig h ä r n e r e k u n n a u p p n å fullkomlighet i v å r t t a l, men h v a d vi a l l a k u n n a det ä r: h v a r i sin m å n med a l l v a r siräfva efter d e t målets u p p n å e n d e.
— » den. » Bismarck om kvinnorna.
f irst Bismarck fyllde den 1 dennes 79 år och har i anledning däraf varit föremål för många hyllningar.
B l.
a. mottog han en deputation af damer, hvilken öfverlämnade en lyckönskningsadress, undertecknad af mer än 100,000 tyska kvinnor.
Till svar på de ord, hvarmed en af damerna öfverlämnade adressen, höll Bismarck ett tal, hvari han uttalade sig om kvinnornas ställning till politiken.
Bis- marck yttrade härvid bland annat följande märkliga o r d: Hvad som trängt in till kvinnans husliga sfer, det sitter fast, mycket fastare än männens omdöme, som bildas under det offentliga lifvets politiska strider och växlar med partiställningen, det är, vill jag sä- ga, behållningen af hela det politiska arbetet, som intränger i det husliga lifvet; det öfvergår till bar- nen, är varaktigt, och äfven om fara hotar, kvarstår det.
Har den tyska rikstanken en gång vunnit erkän- nande af de tyska kvinnorna, då är den omöjlig att förstöra och skall förblifva det; jag ser i den tyska moderns och hustruns husliga tradition en fastare garanti för vär politiska framtid än någon af våra fästningsbastioner.
Den öfvertygelse, som en gång inträngt i famil- jen, fasthålla kvinnorna stadigare än fästningar och vapen, och om vi någonsin drabbas af den olyckan att föra ett olyckligt krig, att förlora bataljer eller oskickligt regeras, så skall den omständigheten, att tron på vår politiska enhet inträngt ända in i kvin- nogemaken ständigt åter sammanföra oss, och i åt- görandets ögonblick skall det visa sig, att i det evigt kvinnligas elementära bjärterörelse ligger en starkare makt än i de sönderdelande syror, som våra man- liga partier frambringa.
Mitt förtroende till framtiden beror pä den ställ- ning, den tyska kvinnan intagit.
En kvinnas öfver tygelse är icke så underkastad förändringar, den upp står långsamt, men har den en gång uppstått, så är den mindre lätt att skaka.
Vi äro ett folk af brö- der och systrar, och systrarna äro ibland mer att lita på än bröderna, i politiken såväl som i piivat- lifvet.
Under snön.
Skiss för Idun af Sophie Linge.
å fter en blid och slaskig vinter hade ändt- ligen februari månad kommit med snö 1 och kyla, till glädje för de flesta invä- narne i den lilla landsortsstaden, synnerligast för ungdomen, som hela vintern lått försaka nöjet att åka skridsko och ännu mindre haft utsikt att få vara med om ett enda slädparti med ty åtföljande brylå vid vändpunkten och en liten festlig kollation efteråt på aftonen.
Nu låg den lilla staden inpudrad äom en gam- mal kokett, och röken ur de sotiga skorste- narne steg i m u n t r a spiraler upp mot den klara skyn.
Borgmästarens bäfverpäls, som utgjorde hela stadens stolthet, men förut varit rent » omöj- lig », visade sig åter på gatorna och » konsul- innan » behöfde ej längre pusta i sin dyrbara pälskappa, där hon ståtligt skred fram efter hufvudgatan och lockade fram en mängd ny- fikna ansikten bakom de klara fönsterrutorna.
» Såg du konsulinnan, Anne-Marie '?
Nu ska hon u t till grafven igen och sannerli- gen bär hon inte på en krans i dag ock- så, och senast i lördags lade hon dit den förra.
J a, när man har råd så.
.
. » Anne-Marie, som var sysselsatt med att » sätta upp » sin m a m m a s negligc, tappade alla de nystärkta tyllremsorna på golfvet och tram- pade på dem i brådskan att komma fram till fönstret.
» Anne-Marie, d å!
D u förstör j u rakt hela stassen.
D e t m ä t t e väl inte vara något så märkvärdigt att se, så att du alldeles ska tappa hufvudet för det. » Och fru Grankvist, som nu själf fått se så mycket hon ville, släppte ner jalusien midt för Anne-Maries näsa.
Men konsulinnan gick gatan framät, väl in- svept i sin varma kappa, och stannade först vid grindarne till kyrkogården.
Där dröjde hon ett ögonblick och kastade en spanande blick r u n d t omkring sig.
Snön låg glänsande hvit öfver grafvarne, och guldkorset på grafkoret aftecknades skarpt mot den blå himlen.
Så långt ögat kunde nå syntes ej en lefvande va- relse till.
H ä r var frid, frid!
J a, låge hon också, så visst, under det hvita b å r t ä c k e t!
Hon, den rika, afundade köpmansfrun!
H o u, med sin tomhet i hjärtat och sitt guld på kistbotten.
Med sina mörka, sorgsna tankar.
Men skulle hon vilja det — just nu.
V a r hon nu redo därför?
K a n s k e ej, men hon hade ju ingen och intet att lefva för.
Därborta under hänggranarna hade man myl- lat ned allt hvad hon hade kärast.
F ö r s t de båda tvillingfliekorua, sedan mannen och till sist sonen, han som skulle hölja den gamla välkända firmans namn med ny glans och för- dubbla slutsiffrorna i slutkontot.
Nu låg han också där — en handfull mull.
Men hon hade ju dock så många förtroende- värf att sköta.
H o n var ordförande i frun- timmersföreningen, ledamot af skolstyrelsen, hon hade tagit initiativet till inrättandet af ett barnhem där i staden och gifvit en vasker grundplåt därtill.
Hon rådfrågades äfven i en mängd allmänna angelägenheter och hennes råd voro värda guld.
Overksam var hon ej, men hon förblef kall och resonnerande vid allt detta — hjärtat hade ingenting därmed att göra.
» H u, hvad jag fryser, » sade hon tyst för sig själf och drog kappan tätare omkring sig.
124 Klockan i rådhuset slog tolf slag, och kon- sulinnan väcktes därvid ur sina drömmar.
Hon öppnade den höga järngrinden, som förde ia till kyrkogården, hvarvid de lätta, frusna snö- flingorna, som hade fäste på dess arabesker, sattes i rörelse och föllo som stjärnor ner öfver hennes hufvud och axlar.
Hufvudgången på kyrkogården var temligen väl hållen, men sidogångarne voro igenyrda och den gamla frun måste vada genom fots- hög snö för att nå fram till grafven.
Hade hon blott tänkt på att i förväg sända sin gårdskarl bit för att skotta, men hon kunde ej tro ätt det fallit så mycket snö.
H v a d granarnc vid grafven voro vackra i sin hvita s k r u d!
De påminde henne om de präktiga julgranar, som förr lyste upp hennes nu så tomma hem vid juletid, med konstgjord snö och isglitter mellan de gröna barren.
D å trippade små lätta fötter i dans omkring dem, oskuldsfulla barnaögon strålade af fröjd mot de tända ljusen.
Men hvarför äro alla dessa minnen så när- gångna just i d a g?
H o n ville skjuta undan dem, likasom de isiga kvistarne som stänga hennes väg, men hon kan det ej — de följa henne ända fram till grafven.
Där stannar hon.
H o n vill lägga ner sin krans, men kan det ej.
Grafkullen är redan upptagen.
P å knä midt i snön ligger en nedböjd kvinnogestalt — en vek, ungdomlig kropp, iklädd en sliten kappa.
Bredvid henne i snön ligga en pälsmössa och ett par ullvantar.
Konsulionan kan ej se den knäböjandes an- sikte, som är vändt ifrån henne, men solen skiner på ett mörkt, glänsande hår, som är uppviradt till en k n u t i nacken, och ett af kölden starkt färgadt öra och en kind afteck- nas mot den hvita snön.
Energiskt sammanpressar den gamla frun sina läppar för att hindra ett utrop att halka öfver dem.
Hon ser ett par frusna händer gräfva undan snön, till dess den svarta inul- len på kullen skymtar fram, då böjer flickan sig ner och berör den med sina läppar, under det att häftiga snyftningar skaka hela hennes kropp.
E n liten b u k e t t af lingonris och enkla blommor flyttas nu från pälsmössan, där den haft sia plats, och till den mörka fläcken på grafven.
Så skrapas snön åter öfver och jäm- nas omsorgsfullt.
Den dyrbara kransen på konsulinnans arm h a r så småningom glidit ner, utan att hon m ä r k t det, och faller nu med ett prasslande ljud mot häckens grenar.
Förskräckt springer flickan upp från sin knäböjande ställning och står ansikte mot ansikte med den dödes mor.
Konsulinnan hade först gripits af en häftig bestörtning, men sedan af en allt behärskande vrede.
H u r vågar hon — hur vågar h o n!
Hon stod framför den unga flickan med flammande ögon.
» Hvem är ni, och hvad gör ni här på min sons g r ä t?
» brast det slutligen fram öfver hennes stela läppar, men inför den förebrå- ende blicken ur dessa ögon, som, skimrande af tårar, lugnt och fast mötte hennes, slog hon ner sina egna och tillade med sänkt t o n: » J a g förstår — ni är Maria — hans — » Den unga flickan tog u p p pälsmössan och satte den på sig samt skakade snön af van- tarne och drog dem öfver sina frusna fingrar.
» J a, fru konsulinna, » sade hon lika sakta, » jag är den olyckliga Maria, föremålet för er sons böjelse. » Och i det hon trädde åt sidan för att lämna plats åt den gamla frun, tillade hon b i t t e r t: IDUN » Kullen är r e n; där finnes god plats för moderns k r a n s.
Ä l s k a r i n n a n s stackars blom- mor ligga så gömda, att de ej kunna väcka någon förargelse — gömda, liksom jag själf hädanefter i skam måste gömma mitt ansikte för en hjärtlös hops föraktfulla blickar. » » O, hWlken sorg, » tillade hon och tryckte passioneradt händerna mot sina förgråtna ögon — » att blifva bedragen såsom jag och cj kunna hata bedragaren! » Det låg så mycken värdighet utbredd öfver den unga flickan, men också ett sådant uttryck af sorg och förtviflan, att konsulinnan kände sig rörd.
H o n trädde ett steg n ä r m a r e och rörde vid hennes a r m.
» H a n ville taga er till hustru, » sade hon, » men det var jag, som satte mig däremot.
Skulden är ensamt min. » Ingen skugga skulle falla på den afgudade sonens minne.
Hellre ville hon själf bära det alltsamman.
Den unga flickan snyftade fort- farande.
» H a n sade mig många gånger — om och om igen, att jag skulle bli hans h u s t r u, jag, den fattiga sömmerskan, och jag trodde därpå.
Men min skuld är ändå stor — o, så stor, att G u d ej kan förlåta den. » Det blef så underligt vekt inom konsulin- nan.
D e t sorgsna ", men på samma gång så oskuldafulla i flickans ansikte rörde henne djupt och så denna alltbehärskande kärlek för sonen, som trots allt, ännu lefde kvar i detta unga hjärta.
När allt kom omkring så hade kanske också hon själf — aeo dödes mor — i verkligheten mera skuld än hon hillills tänkt sig.
Hon veknade allt mera.
Och barnet — hvar fanns d e t?
Hon hade aldrig frågat där- efter, och dock visste hon, att det kommit till världen kort efter sonens död.
» Säg mig, Maria, » sade hon nästan blygt, » hvar finnes.
.
.
den lille?
E r t och A r t u r s barn? » » Hos mormor, en fjärdingsväg utom staden.
J a g går dit u t hvarje afton för att träffa den lille och tillbringar då natten där, men de fle- sta dagar är jag inne i staden, där jag har mitt egentliga arbete. » » H a r ni mycket a r b e t e?
» frågade konsulin- nan.
» Ej så mycket.
F ö r u t kunde jag ej hinna att hjälpa alla, som frågade efter mig, men nu är det endast ett par, tre familjer som äro goda emot mig och vilja anlita mig.
De öfriga — känna ej längre igen mig. » » Stackars flicka, » sade konsulinnan, » jag förstår, att allt detta skall vara svårt att bära, men jag lofvar dig, att det skall blifva an- norlunda.
Om du kan, så kom till mig i af- ton då du slutat ditt a r b e t e; det är något, som j i g vill rådgöra med dig om.
Och när du kommer hit härnäst, så göm ej längre dina blommor under snön - — kullen är stor nog att rymma äfven dem. » Med sänkt hufvud och dröjande steg an- trädde konsulinnan vägen åter öfver kyrkogår- den, och så djupt försjunken i tankar som hon var, märkte hon ej ens, att hon lämnade sin krans hängande kvar på häcken, hvarifrån den sedan af Maria flyttades öfver på grafven.
Men redan när hon trädde inom stadens om- råde, tycktes hon hafva kommit till något af- görande med sig själf och fortsatte vägen framåt Storgatan med rak hållning och spänstiga steg.
Det var också ett stort beslut, som under den korta mellantiden mognat inom henne, liksom när en under nattens mörka timmar sluten blomkalk plötsligt slår u t sina blad vid berö- ring af de varma solstrålarne.
Någonting nytt 1894 och onämnbart hade kommit in i hennes lif, någonting som fattats där förut — en saknad, för hvilken hon ej själf kunnat göra sig reda.
Men hvad skulle världen säga, den värld, inom hvars trånga gränser hon rörde sig?
H a d e hon mod att trotsa hela det lilla sam- hällets skoningslösa omdöme och att genom- föra sin plan, utan att ge efter för den all- männa meningen?
Striden skulle bli hård, det visste hon, men ej en tum skulle hon ge vika, utan föra den till slut, fast öfvertygad som hon var om det rättvisa i sin sak.
När hon gick om hörnet, där fru Gran- kvist bodde, fick Anne-Marie, som stod vid fönstret och synade af negligén, syn på henne.
» Nu först kom konsulinnan tillbaka, mor, och ni skulle ha sett hvad hon såg glad och ungdomlig ut, alldeles som en trettioåring.
Men så länge hon varit på kyrkogården, visst en hel timme. » » J o, hon h a r nog några synder att gråta öfver därborta vid grafven och så ' nt tar tid, » sade fru Grankvist, — » men en gentil gam- mal fru är hon i alla fall. » E n vecka därefter var den lilla staden form- ligen i uppror, och man hade ej ens tid att skaffa sig en egen åsikt om det utomordent- liga, som hade händt.
Konsulinnan hade tagit den där flickan — ni vet — i h u s e t; sonens älskarinna.
Och inte endast henne, utan också barnet — det oäkta — det var ju o e r h ö r d t!
H v a d skulle man nu säga om någonting så- d a n t?
Försiktigt hörde man sig för hos gran- narne för att få veta deras mening om hvad som passerat, men högst få af dem hade nog mod att öppet säga hvad de tänkte och ingen ville stöta sig med den rika köpmansfrun, som var den tongifvande i det lilla samhället och hvars fina middagar och dansanta tillställnin- gar emellanåt på ett behagligt sätt afbröto det nyktra hvardagslifvet hos stadens ståndsperso- ner.
F r u Grankvist och några andra, hvilka ej hörde till de utvalda, skakade i smyg sina hufvuden, men nego lika djupt som förut för konsulinnan, när de mötte henne på gatan, och så inträffade det högst ovanliga, att svallvå- gorna åter lade sig till ro, utan att hafva sla- git den gamla fruns heder och ära i spillror.
H e n n e s adoptivdotter Maria blef henne snart så kär som ett eget barn, och hon visade sig sällan utomhus, utan att hafva henne i säll- skap.
Blyg och tillbakadragen som den unga flickan var, vann hon ock småningom för egen del mycken sympati, och man kom omsider så långt, att man knappast tänkte på henne an- n a t än som änka efter den nyligen aflidne unge konsuln.
H o n hade ju också, ett enda felsteg oberäknadt, alltid varit en hederlig och ren- hjärtad flicka.
F å r lille A r t u r lefva, skall han troligtvis en gång fylla sin fars plats vid pulpeten och kassaboken, likasom han nu fyller den i sin farmoders hjärta.
iAlt äkta en man efter hjärtats val, ^Det är att sätta allt sitt kapital upp- och afslirifningsräkning.
[Men tar da en make blott för hans börs, 2) å har du begärt dig själf i konkurs £Med ty åtföljande efterräkning.
Hj.
Cassel.
I DU N 1894 För de fattiga små barnen.
Vi hysa den varmaste tillförsikt att våra läsa- rinnor i år som tillförene skola behjärta den bön, vi låtit utgå för lduns små skollofskolonister.
Det är icke gåfvans storlek, som är det väsentliga, utan hjärtelaget, i hvilket den gifves, och de minsta bidrag mottagas med varm tacksamhet.
För dem, som föredraga att välja denna form för sin goda gärning, står det äfven öppet att genom rekvisition af en värdefull skrift gagna kolonisaken, och erhålla de därigenom också direkt ett litet utbyte för sin skär / '.
Som vi redan tidi- gare omnämnt i Idun, höll förlidet år en varm hjärtad ungdomens vän, prosten och kyrkoherden K. Fr. Karlson i Nyköping, i sin egenskap af till- förordnad inspektor vid därvarande högre allmänna läroverks terminafslutning ett i högsta måtto behjär- tansvärdt tal till ungdomen och enkannerligen hemmen och mödrarna, i hvilket han allvarligt behandlade flerehanda oarter, som florera inom skollifvet och demoralisera vår uppväxande ung- dom, vårt framtidshopp.
Den erfarne ungdoms vännen utgick därvid från tvänne uppsatser, be- rörande samma frågor, som varit offentliggjorda i Idun.
Det tankedigra anförandet väckte bland åhörarne en välförtjänt uppmärksamhet.
Under rubrik: » Några ord från en skolkateder » har prosten Karl- son låtit i broschyrform befordra sitt anförande till trycket för att än vidare kunna sprida de behjärtansvärda orden till svenska hem.
Enhvar af våra läsarinnor, som är moder och uppfostra- rinna, borde göra till en samvetssak att taga del af det lilla häftet, som omgående fritt tillsändes de af våra prenumeranter, som insända 30 öre i frimärken och rekvirera detsamma från lduns ex- pedition, Stockholm.
Inkomsten är oafkortad an- slagen till lduns skollofskoloni.
Vid försändelserna böra noga angifvas, att de- samma äro afsedda för » lduns skollofskoloni » och särskildt om det ofvannämnda häftet önskas till- sändt.
Alla inflytande medel redovisas i Idun.
Stockholm i april 1891 Red.
af Idun.
125 väckte den hemlighetsfulla plåga, som kallas kärlek.
De hjärtat härvid tillfogade kvalen åskådliggjorde konsten genom att låta Eros (Amor) öfver en brinnande fackla hålla den vid sina fjärilsvingar gripna P s y k e eller själen, un- der det guden själf vände sig bort för att icke bevittna den älskades smärta.
Pt-yke var näm- ligen Eros ' älskarinna, Guden blef således slaf under sin egen, kärlekens, makt.
Då tron på Olympens gudar försvann, togo skalderna ämnet om hand och gåfvo de mest vidunderliga definitioner på kärleken.
Så kvä- der t. ex. P.
Lagerlöf: » Säg, hvad är kärlek?
En har sagt, han är en hem- lig plåga, Ett Ijufligt gift, en beska söt, det angenämsta sår, En önskesjuka, bästa straff och Ijufsta död man får. » P å det svaret blef dock ingen klok.
Något resultat vanns tills vidare icke.
Så började vetenskapsmännen i nyaste tider anställa ifriga forskningar efter kärlekens or- sak.
D e upptäckte slutligen, att erotiska å- kommor, liksom en hel del andra sjukdomar, t. ex. influensa, kolera, rabies m.
fl., härledde sig af för blotta ögat osynliga lefvande varel- ser, som kallas baciller, bakterier eller mikro- ber och hänföras till svamparnes stora grupp.
Kunskapen om den nya infusorien, kärleksba- cillen kallad, är dook ännu mycket ofullstän- dig.
Hvarken jag eller de andra vetenskaps- männen ha ännu kommit fullt på det klara med kärlekens n a t u r.
Men forskningen är åt- minstone ledd på rätta spåret, och lösningen af problemet kan därför icke länge låta vänta på sig.
J a g skall nu med läsarinnornas benägna till- låtelse söka i någon mån klargöra forskningens hittills varande resultat äfvensom i korthet an- ge de vanliga botemedlen mot kärleksbacillens fruktansvärda härjningar.
Men då infusorien lättare kan kännas än ses, anser jag onödigt att i bild framställa någon individ af släktet såsom prof. J a g ämnar dock göra föreläsnin- gen så åskådlig som möjligt, och i tvistiga fall vädjar jag på förhand till herrskapets egen er- farenhet.
I. Kärleksbacillens n a t u r oeh Kärleksbacillen.
En kvasi-vetenskaplig föreläsning för Idun af Jonas Dugge.
Kärleken är underlig och kan falla till och med på en Stall-Pelle.
Karl XI.
Mina ärade stånds- bröder!
Kärleken är i alla lanileiiudar lika all- män som — potatissjukan.
Petter.
J.
.
Jönsson i Träslända.
Jj ärleken har i alla tider varit ett ämne, li som framför andra sysselsatt icke blott (konstnärer och skalder, utan äfven ge- mene man.
De gamle hänledde denna mysti- ska kraft från ett skalkaktigt gudabarn, som lade allt i universum under sitt välde; frän och med de förgängliga jordemänniskorna, ända till invänarne i Zevs-Jupiters skimrande olymp.
Kärleken ansågs odödlig och kallades Eros eller Amor.
Han var, trots sin litenhet, den skö- naste bland gudarne.
E r o s afoildades alltid naken och bevingad, bärande en båge och pil- koger i händerna.
D e t var med dessa vapen som han särade sina offer och sålunda UPP7 verkningar.
Kärleksbacillen är mycket svår a t t studera, dels på grund af faran för vetenskapsmannen att själf bli angripen af infusorien och dels emedan bacillen är så utomordentligt l^ten, att han endast med tillhjälp af de starkaste opti- ska instrument kan upptäckas och klassificeras.
Han har ingen afsevärd längd, och det skulle vara ett fruktlöst göra att söka väga honom på ett vanligt lodbetsman.
Den finaste ljus- stråle förhåller sig till kärleksbacillen som en kabel till ett hårstrå.
Till färgen är bacillen röd, hvilket med blotta ögonen kan iakttagas, då han i stora massor vid kritiska tillfallen purprar damernas kinder och läppar.
Frän influensabacillen skiljer sig kärleksbacillen där- igenom, att då den förre närmast liknar en yngre trikin, som fått en kapucinerhätta pä framkroppen, är den senare mera snobbig till utseendet och har en diminutiv hästsvans pä hufvudet samt gula tvärränder öfver bröstet, hvarför han i öfverensstämmelse m e d sin na- t u r måtte inneha någon sorts löjtnantsrang in- om bacillvärl len.
H a n går ock mycket rak i kroppen, ungefär som en knekt, hvilken svälj », en eldgaffel, och detta är infusoriens odispu- tabla rättighet, ty bacill betyder » liten käpp » eller » staf ».
Kärleksbacillen får ingalunda förväxlas med en till form och rörelse något liknande orga- nism, den s. k. vänskapsbakterien.
Denne se- nare tillhör ett lägre utvecklingsstadium, men kan i vissa fall under konstant hög temperatur öfvergå till kärleksbacill, ungefär som af dyn- ten bildas en binnikemask.
Kärleksbacillen trifves under alla breddgra- der och i alla klimat, lika väl i den nordiska vinterns friska temperatur som under en sydli- gare himmels glödande sol.
Ingen kan döda eller tillintetgöra mikroben, men väl genom själfviskhet drifva honom på flykten.
Infrusen i ett isberg eller stekt vid en krater, uppstår han äter lika frisk och med föryngradt lif.
Sålunda betydligt härdigare än kolerabacillen, som trifves endast i värme, och influensaditon, som föredrar köld, har han en oerhörd för- måga att anställa fruktansvärda härjningar un- der alla tider på året.
H a n verkar dock helst under den mörkare delen af dygnet och tycker bättre om månens (obs.
ej i nacken) än solens sken.
Kärleksbacillen är i vidsträcktaste bemärkel- se kosmopolit.
I n o m civiliserade samhällen förekommer han ymnigast i balsalonger och på skridskobanor, under segelturer och skogspro- menader, vid badorter och sommarnöjen o. 8. v. I c k e ens s. k.
» förkläden » (gamla frök- nar och t: nter) kunna här skydda de unga mot bacillens påhälsningar.
P e r s o n e r anses mottagliga för kärleksbacil- len under alla åldrar, dock mest före 30-talet; 15 — 20-äringar hemsöker han allra värst.
U n - der grönaste ungdomen åstadkommer bakterien en häftig, men ostadig feber; vid mera fram- skriden ålder bli symptomerna lugnare, men på samma gång konstantare och envisare.
Hos personer med koleriskt eller mellankoliskt tem- perament anses han lättare vinna insteg än hos en flegmatiker eller sangviniker.
Åtmin- stone äro sviterna af sjukdomen med säkerhet svårare hos de förra än de senare.
I motsats till åtskilliga andra infusorier, som förorsaka koppor, vanliga febrar o. s. v., kan kärleksbacillen angripa samma organism fler- faldiga gånger.
Sjukdomssymptomerna bli dock svagare och svagare för hvarje nyit recidiv.
Därför äro s. k. koketter och världsmän föga lidande af kärlekssjuka.
Deras " intre sen splitt- ras åt för många håll.
Genom mångkurtis eller flirtation bli kärleksbacillerna liksom ut- spädda, sä att de icke trifvas, utan så små- ningom taga till flykten.
Hos koleriska per- soner däremot, som icke älska på lek, få ba- cillerna riktigt fäste och bli så hemmastadda, att de följa den angripna ända in i en annan värld.
Skalder och vetenskapsmän äro numera full- komligt ense om, att kärleksbacillen vanligen intränger genom ögonen.
» Eu blick kan väc- ka kärlek, » säger t. ex. Shakespeare.
Stun- dom använder han äfven känselsinnet.
Sma- ken, i materiell mening, anlitas först i ett se- nare stadium, och iöeelt tagen är den här- vid som alltid » forskjellig ».
Skönheten ar ba- cillen mycket svag för, men ofta ignorerar han äfven denna.
I u k o m m e n i kroppen, förökar sig kärleksba- cillen med otrolig hastighet.
Detta sker så- lunda, att han snör af sig på midten.
(Det är troligen honom, som damerna härma, dä de genom ett visst tortyrredskap göra sig sä smala om lifvet som g e t i n g a r) Under gynnsamma omständigheter gifver en bacill på 2 4 timmar upphof ät 16 millioner afkomlitigar och på tvänne dygn åt 5 0 0 milliarder.
(» Det är för väl, att han icke han icke bar någon rikedom att lämna efter sig, ty då blefve arfVkiftet ett brydsamt göra, » anmärker en skämtare.)
126 Då kärleksbacillen angripit en mänsklig or- ganism, så utbreder han sig på grund af för- ökflselagen hastigt till kroppens alla delar.
Man har genom mikroskopet konstaterat, a t t en b å r d t insjuknad person efter kort tid har baciller i sådan myckenhet, att de i väldiga » stim » simma med blodet genom hårrörskär len.
Det är dock vissa kroppsdelar, som in- fusorien företrädesvis bebor, t. ex. hjärtat och hjärnan, i hvilka organ han vanligen anställer de fruktansvärdaste härjningar.
Kännetecknen på en kärlekssjuk bli därför: häftigt klappan- de hjärta, orolig puls, dålig sömn och matlust (&gt;å att deu förälskade ofta magrar som krå- korna om våren), drömmeri äfven i vaket till- stånd o. s. v. Förundransvärd är bacillens förmåga att äf- ven i andligt hänseende omskapa en människa.
P r a t t n a k a r e n blir stum som en fisk, den eljes tystlåtne spräksam och underhållande, en all- varlig glad och den glade allvarlig, idéirjänni- skan synes galen och den galne klok, den fege blir modig och den modige feg o. s. v. Mannens och kvinnans kärlekssymptomer äro dock något olika.
Charles Kichet säger här- om i sin bok Kärleken: » Då ynglingen angri- pes af kärleksfeber, blir han stolt, grälsjuk, ondsint, misstänksam och skuggrädd. » Är d e t inte rysligt?
Och om kvinnan heter det i samma u t m ä r k t a a r b e t e: » Hennes t a n k a r gå alltid åt samma h å l l: de vända sig kring kärlek, liksom magnetnålen riktar sig mot nord- polen.
Hvilken deras samhällsställning än må vara, begära alla unga flickor, fula och vackra, rika och fattiga, endast att få älska.
Men i stället för det öfvermått af kraft och verksam- het, som under dylika förhållanden framträder hos ynglingen, yppar sig hos den unga flickan en obeskrifiig trånad, ett obestämdt svårmod samt hejdlösa utbrott af skratt och gråt. » K ä n n a mina ärade läsarinnor igen symptomer- ne?
J a g bara håller mig till den exakta ve- tenskapen, men vet föga om den p r a k t i s k a verkligheten.
Det förhåller sig med denna sjukdom som med de flesta andra, att den först ligger dold någon tid, innan den framträder i ljuset.
Må man därför noga aktge på kännetecknen för att kunna hämma det onda, innan det blir a- k u t eller ännu värre kroniskt, ty då är botan- det ofta för sent.
» Man kan, » säger en spe- cialist pä det här området, » förmoda kärleks- bacillens ännu dolda tillvaro, om någon antin- gen oftare eller ock mera sällan än vanligt med en egendomlig klang i rösten och en li- len blixt i ögat uttalar namnet på en person nf motsatt kön. » Vanligen är den, som råkat u t för kärleks- bacillen och själf upptäckt sin farliga belägen- het, mycket ifrig att hemlighålla sjukdomen till en tid.
De, som ömsesidigt älska, bli dock snart genomskinliga för hvarandra, äfven om ögonen äro nedslagna.
I vissa fall öfvergår sjukdomen lätt till en fruktansvärd missbildning af kärlek, kallad svartsjuka, hvilken lär vara envisare och mera svårhandterlig än alla andra mänskliga lidel- ser tillsammantagna.
Namnet h a r förmodligen uppkommit däraf, att den med nämnda åkom- ma behäftade icke är vidare ljus i uppsynen, utan mörk som månen i nedan.
Svartsjuka uppstår egentligen, då mer än en fått kärleks- baciller frän samma håll, samt är ett okufligt begär att ensam triumfera öfver alla medtäf- lare eller s. k. rivaler.
Den angriper såväl män som kvinnor och gör dem stundom till riktiga vildar eller furier.
E n svartsjuk är al- drig särdeles vänlig mot sin rival, utan önskar honom helst dit pepparn växer.
Svartsjukan i D 1894 U drifver t. o. m. alla s. k. vänskapsbaciller på flykten.
Två rivaler, som varit de mest för- troliga vänner, hysa icke minsta samvetsbe- tänkligheter vid att använda diplomatiens arga list samt kunna I värsta fall genoai krig I smått skicka några gram bly I kroppen på hvarandra.
Det är rätt intressant att iakttaga ett par svartsjuka medtäflare, hvilka utbyta blickar som ett par ilskna t u p p a r, men nöjet reduceras betydligt, ifall man själf bor I en- deras dräkt.
Det värsta beträffande kärlekssjukan är, att hon i hög grad äger förmåga att smitta andra, hvilket särskildt visar sig vid s. k. förlofnings- epidemier, som efter längre eller kortare mel- lantider stundtals utbryta.
Så snart någon blifvit angripen af kärleksbacillen, får han el- ler hon I regel ingen rast eller ro, förrän smittämnet befordrats till annan person af mot- satt kön.
Och härvid är valet af moitié inga- lunda likgiltigt.
Det är alltid någon särskild — blott en tillika —, som man får en syndig lust att bringa I samma olycka.
Man antager att det härvid förhåller sig på samma sätt som mellan positiv och negativ elektricitet, d. v. s. att hos olika kön finnas skilda slags kärleks- baciller, som sträfva efter närmande.
Erfaren- heten visar, att ytterligheterna oftast uppsöka hvarandra, så att helt olika k a r a k t ä r e r förenas och kompletteras genom kärleken.
(Forts. o. slut i nästa n: r) F r å n Iduns läsekrets.
Hushållsinköp.
1 frågan: Parti eller minut?
Den gamla sägnen bland husmödrar, att det är en stor besparing att göra sina uppköp i parti, är ännu alltid ny, hvilket undertecknad med några ord vill vidröra, förutskickande den upplysning, att hon hör till dem, som hafva rymliga skafferier, dito källare och vind, så att ej utrymmet hindrar för partiaffärer.
Dessas företräden äro i mitt tycke Jlere, men det är tydligt att många finnas, som ej kunna begagna sig af dem, och för dessa äro ej nedanskriina rader afsedda.
Men alla dem, som så hafva kunna, beder j a g: Gören alltid, så vidt möjligt, edra uppköp i parti.
Undertecknad har själf försökt båda delarnc, så hon vet af erfaren- het, hvilket sorn är bäst, nota bene från landtlig synpunkt sedt.
(Här torde behöfva bemärkas, att priser som härnedan förekomma ej äro stads- eller torgpriser, utan landtpriser.)
För att nu nämna några af de varor, som den aktade insändarinnan I ett föregående nummer upp- räknat, ställer sig priset för t. ex. hvetemjöl så h ä r: Vid senaste partiinköp gällde det pr kg 24 öre, men hel säck (100 kg) 19 kr.
Här är ju redan en stor prisskillnad, och hvad åtgången beträffar, är det inte svårt att räkna ut, hur länge 100 kg.
skall räcka, antingen det då gör 4 eller 6 kg.
i veckan.
Alla de öfriga förnödenheterna blifva, åtminstone på landet, betydligt billigare i mån af inköpens storlek (pr extra kontant, förstås.)
I fråga om kött kan man ju ej förorda partiinköp för dem, som kunna få det färskt för dagen, ty kostar det mera, så smakar det också mera, men nog blir det åtskilligt billigare i parti.
Så ha vi för ' A utmärkt kött betalt 74 öre pr kg., och så- dant pris står nog ej att få vid inköp af små kvantiteter.
Så långt som till smör fjärdingsvis har jag ännu ej hunnit, men det första min kassa det medgifver, kommer jag ej att tveka i valet.
Betänkom, ärade husmödrar i stad och på land, en fjärding godt » höstsmör » för vinterbehofvet — efter, låt oss säga 1,50 pr kg., hur skulle det inte » smaka » fram i juletid, då det går upp till 2 kr., om det ens på vissa håll står att få för pengar!
En sak vill jag ock nämna, som isynnerhet borde inköpas i parli på höstsidan, nämligen kol.
FOR- lidet år inköpte vi i november 10 hl kol &amp; kokes till pris 1,25 å 1,30 pr hl och det räckte förvin- tern och blef öfver, i år däremot, då vi uraktläto ett dylikt inköp, ha vi efterhand betalt 1,75 å 2 kr.
pr samma mått och ändå inköpt ungefär 8 hl Detta är nu en sida af saken, men det finnes ännu en, som jag nästan räknar högre.
Med hvil- ken trygghet kan man ej gå i sitt hushåll, när det finnes i förråd af allt det som dagligen behöfves, och det extra arbete att öfvervaka förråden, som omnämnts af » Skånska i Småland », det anser jag mig godt kunna medhinna på en liten del af den tid, som annars skulle behöfvas för de dagliga uppköpen.
Tid är ju pengar.
Och så till sist ännu ett.
Jag gissar, att den lilla fru, som i Idun för 1890 under rubrik: » Hus- lig ekonomi » låtit oss veta, hur besvärligt det är att ofta behöfva bedja sin herre och man om hushållspengar, än till ett och än till ett an- nat under veckans lopp, skulle med glädje omfat- tat mitt förslag, om nermes herre tillåtit det.
Dylika obehag försvinna ju alldeles i ett hushåll, där partiinköp alltid förekomma, och endast af detta sista skäl borde så många som möjligt göra sina uppköp i parti.
Hvad slöseriet vidkommer, som den » sparsamma » husmodern inför de fyllda fjärdingarne skulle tillåta sig, vill jag endast på- peka, att då de större förråden ju skola räcka så mycket längre än de små, är denna omständighet tiliräcklig att förhindra allt slöseri.
Albert.
.
.
Ydrbref till Idun från en landsmaninna i San Francisco.
e \ e nu är våren här med friska kran ar V Att fröjda våra hjärtan än en gång!
Hvar blomma doftar, och hvar fjäril dansar, Från hvarje gren man hör en kärlekssång.
En kärlekssång, som ljuft med lofsång blandas.
Från minsta insekt höres fröjdeljud.
I minsta blommas kalk en maning andas, Som bjuder: se din skapare och Gud I 1 norr, i söder öster eller väster, Hvar helst pä jorden än vår tröskel s^r, Välkomna våren 1, 1 väna gäster, 1 blommor små — välkomna^lvarje vår!
Fast Kaliforniens ros beständigt glöder, I yppig prakt bland lackviolers gull, Bredvid chrysarjthemum från tropiskt söder, Som hyllning skänkes för sin skönhets skull — Små kolibri i gyllne dräkter glittra Omkring akasians mjuka vinterblad Och lärkorna i skyn beständigt kvittra Sin ljufva sång, som vårens fri och glad — Fast » Mockingsbirds » på neriumgrenar sjunga Vid bölja evigt fri och himmel blå Att lätta mödans barn i dagens tuiis&gt;a — Hur kär är vårens silfversky — ändå!
När Och När Hur späda blomster oss sin fägring bjuda lätta vågor emot stranden slå, nya toner friska drillar ljuda, skönt är vårens korta lif — åndå!
Hur Till Till Där gärna tanken flyr till fosterjorden bergens klyftor, bäckens glada språng, dessa ängar upp i höga norden, jag som barn har tumlat om en gång!
Till sagans gömslen, dessa undrens ställen, Där Necken fordom på sin harpa slog För elfvor små i varma sommarkvällen Kring dvärgehällarne i nordanskog.
Nu flammar där, och bergens eldar brinoa Och glädjen dansar uti Valborgsnatt, Kristallens pärlor smälta och försvinna, Och hoppet ler, och allt blir åter gladt.
Nu porla bäckarne som förr, och sippor Med ögon blå nu springa fram i nord, Och vilda blommors skatt i stora knippor Af kärlek bindes ömt för » namnsdagsbord ».
Och Och Och Sin björken knoppas såsom förr i skogen, göken svarar — två, tre, fyra — sju!
svalan pröfvar, mot sin hembygd trogen.
vinges styrka öfver Donau.
Och solens stråle sig så stolt bereder Att träda fram med prakt i midnattsglans, Och lönnens krona sig i stillhet gläder Att färdig blifva med sin majstångskrans.
Och maskroskedjor än, I små, I binden, En balsamin slår framför stugans dörr, Och varm och längtande står där i grinden En trogen flicka nu — precis som förr.
Ur notisboken.
Drottningens utländska resa.
Som äm- nadt var afreste drottningen till utlandet i tis- dags middag.
Färden ställes, som bekant, till Wied och Honnef.
* Det danska furstebesöket.
Med ordinarie snälltåget i söndags afton anträdde furstefräm- rnandet återfärden öfver Malmö till Köpenhamn.
Publicistklubbens vårfest äger rum i Cir- kus på Djurgården i morgon lördag efter ett syn- nerligen omväxlande och lockande program, vid hvilket våra allra bästa förmågor medverka.
K. hofkapellet spelar under förste hofkapellmästaren Nordqvists anförande, och Bellmanskören sjunger, ledd af dir. Åkerberg.
I ryttargången och på Hasselbacken, som särskildt för denna afton re- serverats för de cirkusbesökandes räkning, upp ställas tombolor med många och goda vinster.
Det hela lofvar att varda synnerligen lyckadt.
Biljetterna hafva ock rönt en strykande åtgång.
H. m:t konungen kommer att öfvervara festen, hvilken som bekant gifves till förmån för Publi- cisternas understödsförening.
Artistbal anordnas på Hasselbacken nästkom- mande torsdag till förmån för Dramatiska och musikaliska artisternas pensionsförening.
Anteck- ning för deltagande kan ske alla dagar kl. 3 — 4 å Dram.
teaterns kansli.
Ingen offentlig biljett- försäljning äger rum.
* Afliden författarinna.
Efter långt lidande har fru Olivia Sandström, som författarinna känd under namnet Silvia Bennet, aflioit i Köpenhamn, 46 år gammal.
Hon har utgifvit två band berät- telser och en roman (Konsulinden) m. m, Hon var några år bosatt i Stockholm under sitt äkten- skap med den svenske musikkritikern Sandström, och hon lärde under den tiden känna en del af Sveriges litterära och journalistiska värld.
* Ellen Key höll föredrag i måndags afton i Vetenskapsakademiens stora sal inför en ganska talrik publik, hvilken med stort intresse följde den talangfulla föreläsarinnans framställning af » Sveri- ges modernaste författare », Carl Jonas Ludvig Almqvist.
Framställningen, som var högeligen fängslande, led dock något däraf, att föreläsarinnan begränsat det rika ämnets bebandling till en enda afton.
Dock hann hon klarligen ådagalägga, att det är på tiden att rättvisa göres åt denne diktare, lik- som det framgick, att ingen är bättre skickad att göra detta än just fröken Key.
Det kan därför icke vara ur vägen att uttrycka den förhoppningen att de löften, som föreläsarinnan ingaf om en fullt utarbetad framställning från hennes hand utaf detta underbara snilles lif och verk, icke måtte låta länge vänta på sig.
Wilhelmina Hiertas stipendium i Upsala har tilldelats med.
kandidaten Anna Magdalena Stecksén, Stockh.
127 N Stockholms pensionatlif.
Som en liten, komplettering till den artikel under denna rubrik Idun i fjol meddelade, vilja vi påpeka en nyan- lagd pensionsaffar, som innehas at fröken Karin Norberg, i huset Malmtorgsgatan n:r 4, 2 tr., midt emot Hotel Rydberg.
Läget är ypperligt och ar- rangementen lära vara förstklassiga, så att de resande, som hittills besökt pensionatet, hafva varit mycket nöjda.
fa Med ögon blå och lockar nordiskt gula, Som prydas af en blå » förgät mig ej ».
Af våren inga blommor anses fula, Nej, icke ens en ringa timotej.
Pingstliljor dofta ljufligt, liksom friska, Ty minnets blomsterurna öppen står, Och små gullvifvor ibland elggräs hviska: Du må ej glömma oss, når det år når.
San Francisco i mars 1894.
Sophie Sonnichsen.
U Teater och musik.
Kungl.
operan har upptagit Adams opera comique » Postiljonen från Lonjumeau » med danske tenor- sångaren Nordal Brun i titelrollen.
Vi återkom- ma i nästa nummer till denna repris.
1 afton har hr Strömberg, den välkände och ak- tade operasångaren, sin recett, vid hvilken upp- föres » Advokaten Pathelin » och » På Sicilien ».
Mellan de båda operorna förekommer en konsert- afdelning, i hvilken prof. Neruda och andra kom- ma att medverka.
* * Matinéen I söndags å Dramatiska teatern till för- mån för sufflören hr Michal var ledsamt nog ganska fåtaligt besökt.Den var emellertid i allo mycket intressant.
Efter en fyndig och väl hopkommen pro- log af hr Daniel Fallström, framsagd af hr Per- sonne, gafs påett förträffligt sätt Benzons bekanta proverb » Surrogat » af br Fredrikson och fru Fahlman.
Härpå sjöng fru Sundberg på sitt oöfverträffliga vis några danska visor, hvilka väckte stormande bifall.
Till sist uppfördes det tvåtusenåriga lustspelet Flic- kan från Andros » af Publius Terentius Afer, från latinet öfvcrsatt af hr Personne.
Denne återgaf också högst förtjänstfullt en af hufvudrollerna, slafven Davus.
Bland de öfriga rolinnehafvarne i det intressanta stycket torde hrr Bwrftsträm, GrUnder, Strömben) och F.nvall samt fröken Behrens böra framhållas.
Filharmoniska Sällskapets länge bebådade utförande af Beethovens storslagna D dur-messa (» Missa Solemnis ») äger rum tisdagen den 24 dennes i Musikaliska akademien och artar sig att blifva ett evenemang i årets musiklif.
De fordrande soloparterna uppbäras af grefvinnan Mathilda Taube och fru Ida Bra g (hvilka dela sopranpartiet), fru Dina Edling (altpartiet) samt hrr Max Strandberg (tenor-) och Salomon Smith (bas-partiet).
Ingen- ting har uraktlåtits för att bereda det utomordent- liga tonverket ett värdigt utförande, och man hop- pas, att framgången skall svara mot sällskapets berömvärda sträfvande.
F r u Louise Fahlman, den högt begåfvade och framstående skådespelerskan vid Dramatiska tea- tern, gifver ora tisdag en dramatisk soaré å k. operan, hvarvid Wilbrandts sorgespel » Arria och Messalina » uppföres.
Fru F. spelar här Messa- lina, en af hennes allra bästa sceniska skapelser, för hvilken hon för åtskilliga år sedan skördade så mycket bifall.
Den andra hufvudrollen utföres af fru Hwasser-Engelbrecht.
SEN TILL, ATT Idun tidning FINNAS hos och lduns ALLA EDRA Mode- BEKANTAT En m o d e r s b e v i s f ö r i n g.
Dialog af Eugenio Sellés.
Öfversättning från spanskan af C — n.
(Rum och tid för handlingen: ett läger undet det krig, som germanerna under Arminius ' eller Hermanns ledning förde mot romerska väldet.)
, in m a k e v a r en af s t a m m e n s förnäm- ste k r i g a r e.
H a n s faders förtjänster u p p b ö j d e honom till h ö g s t a r a n g e n, H a n s egen t a p p e r h e t förskaffade honom en s t ä l l n i n g framför alla a n d r a i den krigshär, som försvarar v å r t folkslags oberoende, egan derätten till v å r t l a n d, v å r r e n a religion, v å r a m a k a r s k y s k h e t, v å r a b a r n s lif.
M e n h a n s u p p f ö r a n d e h a r gjort honom ovärdig sin faders n a m n, sin nations för- troende.
» » H u r u?
H a r min m a k e k a n s k e blifvit b e - segrad a f d e n, som R o m k a l l a r G e r m a n i c u s och som G e r m a n i e n alltid s k a l l k a l l a en fiende? » » G u d gifve h a n vore besegrad, ty d å s k u l l e vi b e k l a g a v å r o l y c k a, men icke v å r v a n ä r a.
N e d e r l a g e t s m ä r t a r, men fegheten fläckar. » » H a r h a n m å h ä n d a förlorat sin sköld, som fallit från h a n s s v a g a a r m, liksom t å r a r n e f a l l a från b a r n e t s ögon, d å det hör h ä r s k r i e t?
H a r h a n k a n s k e flytt för dessa örnar, som dogo t i l l s a m m a n s med V a r u s och öfver h v i l k a till och med v å r a u n g m o r n u m e r a s k ä m t a?
» » G u d gifve a t t h a n flytt!
T y d å s k u l l e fiendens pilar, som äro s n a b b a r e än fötterna, h a f v a liksom g u d a r n e s blixtstråle b o r r a t in sig m e l l a n h a n s refben och d ö d a t honom i l i k h e t med de fega, med a n s i k t e t i s m u t s e n och s k u l d r o r n a jjjot h i m l e n.
F e g h e t e n fläckar den hos h v i l k e n den fin- n e s; men förräderiet v a n h e d r a r den som be- g å r det, och d ä r t i l l l ö n n m ö r d a r det den som understödjer det. » » M e n.
.
.
om hvilken f ö r r ä d a r e t a l a r ni? » » O m din m a k e.
J ä m t e Siegmar, en vär- d i g broder till d e n s k ä n d l i g e Segestes, h a r h a n öfvergått till de r o m e r s k a fanorna, sälj- j a n d e sitt n a m n, sin sköld, s t a m m e n s heder och sina g u d a r s helighet.
H a n h a r träd t i Caesars tjänst.
V i d R h e n v a r h a n a n f ö r a r e för t u s e n g e r m a n e r; vid T i b e r n ä r h a n m e r a en slaf, som med hopen följer t r i u m f a t o r e r n a s v a g n, r o p a r bifall å t T i b e r i u s p å cirkus och b u g a r sig i patricier- nas atrium.
H a n h a r aflagt sin k r i g i s k a d r ä k t, den k o r t a hjortskinnsrocken, en p a s s a n d e p r y d n a d för frie m ä n, ty den l ä m n a r a r m a r och fötter n a k n a och fria, och h a r ifört sig l a t i n s k a folkets kvinnliga, stora t u n i k a, en d r ä k t som a n s t å r slafvar, ty d e n h ä m m a r fötternas g å n g och h i n d r a r a r m a r n a vid strid. » » D u, store p r ä s t och s t a m m e n s h u f v u d, b e d r a g e r mig icke, ty den k a n icke b e d r a g a som i sin m u n h a r g u d a r n e s t u n g a.
Men u t a n tvifvel h a r d u blifvit b e d r a g e n af dem, som i sitt h j ä r t a h y s a afund 1 ill m ä n n e n.
» » Nej, k v i n n a, m a n h a r ieke bedragit mig, ej heller b e d r a g e r j a g dig.
Gifve Gud att j a g bedroge d i g!
V ä l v e t a g u d a r n e, a t t j a g i d e n n a s t u n d s k u l l e m e r a t y c k a om synden a f en lögn ä n - s m ä r t a n af d e n n a sanning. » » Säg mig, om d u så vill, a t t min m a k e ä r r o m a r n e s fånge, ty, f r u k t a n s v ä r d a genom sin s t y r k a, h a de bortfört honom med list eller v å l d; men d u m å icke säga, a t t den m a n v a r i t u p p h o f till förräderi, hvilken g a f m i n a b a r n lif. » » D ä r f ö r a t t d i n a b a r n äro en förrädares b a r n och a l l t s å syskon till förräderiet, kom- m e r j a g för a t t t a l a med dig i s t a m m e n s a l l a höfdingars n a m n.
K r i g s h ä r e n, u t a n anförare, blir tygellös och f ö r d ä r f v a d; fienden infaller i v å r a s k o g a r och h o t a r v å r t läger; ingen v å g a r försvara sig, t y med e x e m p l e t af för- räderi för ögonen, finns det icke en soldat som n u m e r a l i t a r p å sin k a m r a t; folket, u p p - b r a g t och i fullständigt myteri, begär u p p - rättelse å t G e r m a n i a och straff för den tro- löse.
D e t ä r n ö d v ä n d i g t a t t l u g n a det. » » S ö k a g e r m a n e r n a den trolöse?
D e veta j u, a t t h a n finns i R o m.
Ä r o de så t a p p r a?
Nå ', m å de d å g å till R o m efter honom. » » M å h ä n d a s k u l l e vi r e d a n v a r a p å v ä g CM CM 535 CO 0} DA PRI Linnea djupt sig ned i mossan gömmer, Men af sin doft förrådes hon ändå, Liljekonvaljen ljuft sin vällukt tömmer Ibland narciss och ängsvioler små.
D E V) SZ 03 BE I Re 1894 a CN •C3 — 1 L=xrj I — %
128 I till R o m, om d e t t a förräderi icke l a d e hin- der i vägen.
D ä r f ö r ä r den a l l m ä n n a vreden så m y c k e t större, och den faller a l l t i d p å h v a d som finns till h a n d s.
» » Och h v a d b e g ä r d e n?
» » E t t offer af förräderiets syskon. » » I n g a l u n d a!
H v a d h a r s t a m m e n a t t göra med m i n a b a r n s lif?
H a r den k a n s k e gifvit dem d e t?
» » M e n g u d a r n e h a gifvit d i g d e m, och gu- d a r n e ä r o f ö r o l ä m p a d e genom honom, som af- fallit från dem.
D e r a s v r e d e u p p e n b a r a r sig t y d l i g t genom olyckor p å j o r d e n och j ä r t e c - ken p å himmelen.
G e n o m v å r, d e r a s prä- sters m u n a n b e f a l l a de ett offer. » » G u d a r n e a n b e f a l l a inga onödiga g r y m h e - ter.
H v a d g a g n a r dem b l o d e t af en j o r d e n s m a s k, om de kuni a försonas n ä r de vilja? » » V å r religions b r u k föreskrifver det.
Du ä r icke den första och s k a l l ej heller bli den sista moder, som beröfvats sina b a r n.
D e t ä r d å r a k t i g t att h å r d n a c k a d t strida mot folket och g u d a r n e.
D e r a s m a k t ä r alltid större, ty den ä r som den heliga Rhenfloden, h v i l - ken ej h a r a n d r a s t r ä n d e r ä n dem hon gör sig själf.
F ö l j den, om d u vill lefva, men sätt inga d a m m a r för den, t y det ä r icke floden som s t a n n a r, u t a n d a m m e n som för- störts.
D u h a r fem b a r n: utvälj d e t som bör offras » » J a g väljer icke, ty d å s k u l l e j a g offra det. » » D u s k a l l för den s k u l l icke befrias från offret.
F o l k e t s k a l l r y c k a ifrån dig ett, hvil- ket som helst, och k a n s k e blir det det mest älskade. » » Nåväl, sammankallen stammens mödrar; m å de välja b l a n d de fem. » (Forts.) Bedigeras af Sophie Bidrag mottagas med Linge.
tacksamhet.
Logogryf.
Jag omtyckt är utaf den, mig äger, Om jag än aldrig tå liten är; Dock, vackrast är jag, så folket säger, Då våren mig med sin grönska klär.
Jag vittne varit i alla tider Till månget kärleksfullt irendez-vous&gt;, Och än jag är det, då månen sprider Sitt sken på jorden, som gått till ro.
Jag älskad är af n å n g ' barnaskara, Dock äfven äldre mig hålla kär, Af trenne leder består jag bara, Och svår att gissa jag visst ej är; Och, då jag funnits, det säkert går Att gissa orden, man af mig får.
Hvad skräddaren ej sakna får, Om han skall kunna sy.
Hvad bondeman om hösten sår; Hvad brusar fram med gny?
Det, hvarur grisen äta bör, Och som man har vid bak.
Hvad hvarje män ' ska säkert gör, Som väntar på en sak.
Hvad finnas plär på hvarje fot, Om den ej vanekapt är.
Hvad bonden 1ar förutan knot.
Då han i fru sig klär.
Det, hvarpå fågeln slår sig ned, Där förr han hvila fått.
Det, som för mången sakta skred, Då, tyngd af sorg, han gått.
Säg, hvad den män ' ska blir till slut, Som på bekymmer bär; Och hur man säger, den ser ut.
Som gammal blifven är.
D U N Redaktionens 1894 brefväxling.
» En syster af Röda korset » skrifver och ber oss om ett porträtt af Kate Marsden, den ädla engelska kvin- nan, hvars uppoffrande verksamhet bland Sibiriens spetälska redan förr omnämnts i Idun.
Vi skynda också gärna att gå hennes önskan till mötes.
dem, ingen vård lindrar deras plågor.
Hvarje an- nan människa skulle ha stått stum och hjälplös in- för detta olycksöde.
Kate Marsden gjorde det till sin lifsuppgift att hjälpa de olyckliga.
Under förra året återvände bon till England och lyckades genom tal och skrift intressera andra för sina planer SAMI samla nödiga medel, ända till tsarens öron trängde ryktet om hennes ädla sträfvanden och vann hans mäktiga sympatier.
För närvarande är den modiga samaritanskan för andra gången på väg till Sibirien, dit ändtligen tre läkare och fem barmhärtighetssystrar sändts före henne.
Deras afsikt är att inrätta stora sjukhus, i hvilka de spetälske kunna insoleras.
De, hvilkas sjukdom ej är allt för långt framskriden, skola där finna ej endast vård, utan äfven arbete, som kan förströ dem från tanken på deras olycka.
För dem, hvilka arbete är omöjligt, skall åtminstone all den lindring beredas, hvilken läkarkonsten förmår bjuda, ty än i dag känner vetenskapen ingen bot för den förfärliga sjukdomen, som bit för bit mördar sina offer och låter dem förtvina.
Kate Marsden är dotter till en ansedd engelsk ju- rist och trettiofem år gammal.
Sedan hon vuxit upp, bar hon helt och hållet ägnat sig åt sjukvård.
Kan hon kanske också ej till fullo nå sitt mål att hjälpa alla de olyckliga, som försmäkta under spe- tälskans gissel i Sibirien, så har hon dock gifvit det första hjältemodiga uppslaget till en handling af upphöjd människokärlek och är värd att framhållas som en förebild af äkta kvinnlig offervillighet.
Innehållsförteckning.
I en obekväm » kibitka », till häst, till fots eller buren af de infödda, har Kate Marsden genomströf- vat Sibirien och uppsökt de ödsliga trakter, i hvil- ka de spetälske, utstötta från det mänskliga samhäl- let för siu sjukdoms skull, sluta sig samman och föra ett lif, hvars elände trotsar all beskrifning.
Dömda att fjärran från människoboningar lefva i usla kojor och jordhålor, äro de hänvisade att uppe- hålla sig med bettlande.
Ingen läkarhjälp bjudes Ett mystiskt väsen, som visst lär I ski gen hålla till.
Hvad den, som mycket envis är, Ej gärna taga vill.
Ett litet vatten, som man ser Jämt ila fram så nätt.
Hvad hvarje sår nog säkert ger, Då det ej skötes rätt.
Hvad gjorde barnet, då det fick Utaf sin mamma smäll?
Hvad gossen var, då hem han gick, Och han ej varit snäll.
Ett ting, som icke saknas bör Få någon gummas » rock ».
E t t djur, som, där det hemma hör, Man ofta ser i flock.
När rjågot orätt gjort du har, Hvad känner du väl då; Men ock hvad, om du rätt den tar, Du för din synd kan få?
I din och min och hvarje kropp Nog finnes mången — hvad?
Hvad kan man mången leta opp I stor som liten stad?
När du potatis koka vill, För hvad gör pannan fri?
Och tänk på, när du äter sill, Hvad den har fångats i.
När du till grannen skulle gå, Hur var den väg, du gick?
Hvad lillan säkert gjorde, då Af tant hon nämnarn fick.
Hur kallar man den män ' ska väl, Som goda råd ej tar?
Hvad bör bli heligt för din själ, När du den gifvit har?
En rätt du hvarje vecka får; Så ett adverb, min vän.
Hvad, som på vintern naket står, Men våren klär igen.
Hvad brukar väl en landtman, säg?
Det, hvaraf bröd du får.
Hvad finner från ditt öga väg.
När du helt sorgsen går?
För hvad nog mången lefva får I fängelse sitt lif?
Hvarpå nog oxen gärna g&amp;r, Så ock hans kära vif?
Ett djur, som nyttigt är helt visst För den, som bröstsvag är.
Karin Montin; af G.
P.
(Med porträtt) — Mitt gamla täcke; poem af Anna A.
— Ordets ansvar; af — » den *.
— Bismarck o ni kvinnorna.
— Under snön; skiss för Idnn af Sophie Lingc.
— Att äkta.
.
.
af Hj.
Cassel.
— För de fattiga suia barneu.
— Kärleksbacillen; en kvasivetenskaplig föreläs- ning för Idun af Jonas Dugge.
— Från Iduns läsekrets: H u s - bållsinköp; af Albert.
.
.
— Vårbref till Idun från en lands- maninna i San Francisco; af Sophie Sonmchsen — Ur no- tisboken.
- • Teater och musik.
— En moders bevisföring; dialog af Eugenio Sellés.
Ötvers.
från spanskan af C — n.
— Redaktionens brefväxling.
(Med porträtt af Kate Marsden.)
— Tidslöidrif.
XII:S generaler, 10) ett vin, 11) forn- tida namn på Kiddarholmen.
Hvad logogryfen har till sist Så väl som allting här.
— Brit.
Bea.
Bokstafsgåta.
Charad.
Mitt första och andra tillsamman Belyses af aftonsols flamman.
Mitt tredje ger skydd emot vinden Och SVALKA åt brännheta kinden.
Mitt hela har knappast sin like Bland stormän i Eskulaps rike.
Ifyllningsgåta.
Och någet som skiltvakter göra.
Vi lägga till ett r och få Ett na nn med epitet därpå.
Hvad mer kan väl floden medföra?
Jo, tillägg ett f, och en titel du har Som än fryntligt ljuder, liksom i for- na da ' r.
D N A H K 0 K E A B Två språkljul, ställda tillhopa, Bilda en flod i Europa, På den vi lägga till och vända — stafva Och flera ord helt snart vi hafva: En ventilationsapparat på män ' sko- kroppen.
Och så en liten växt i våra kärr.
En idé som nutidsfolk fått uti hufvud- knoppen.
Därnäst en herde, som kallas för herr B U U F L Ö H M A Lösningar.
Logogryfen: Brefkurert, hvaraf f å s: fru,turk, veke, ruter, tur, vek, kuvert, krut, fukt, ur, bur, ut, ek, uf, bref, kurre, kub, tub, fe, feber, ve, bete, er, tu, tre, ref, kurer, burr, Kurt, verb, frukt, efter, ber.
Charaden: An-ark-ist.
E Aritmogryfen: Hasselberg — Snödroppen.
Hindustan, arftagare, Stenatorp, skogstorp, Essequibo, lanternor, björkblad, Esrums sjö, rosensten, gränspass.
Begynnelsebokstäverna bilda nam- net på en svensk lyriker och slutbok- stäfverna titeln på en diktcykel af ho- nom.
Ordgåtan: 1) Eisleben, 2) Näsijervi, 3) Hull, 4j .Tonas, 5) Eslöf, G) Leo, 7) tranbär, 8) E - gribos, 9) Sinab, 10) Duraoce, 11) Östham- mar, 12) Dannebrog — » KN bjeltes död », Nils Forsberg.
1) Dal på Pyreneiska halfön, 2) som- marplagg, 3) en dygd, 4) hvad gift kvinna är i förhållande till sin mans far, 5) fästning i Ungern, C) namn på det ondas representant, 7 förvarings- rum för smycke, 8) något, som ofta förekommer i krig, 9) en af Karl HULT MANS Cacao &amp; Chocolad Palindromerna: N:r 1.
Kök — kör.
N:r 2.
Dom — mod.
r e k o m m e n d e r a s som d e n b ä s t a och v i t s o r d a s p å d e t var- m a s t e a f p r o f e s s o r e r n a h r r J o h.
L a n g, S e v e d Kibbing, N i l s O.soa G a d d e.
C.
J.
A s k s a m t d o k t o r Olof M o b e r g.
