# ID: svediakorp-per963
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 17,614
# sentences: 617
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 15 (330) Fredagen den 13 april 1894.
Idun ensam kr.
I d u n s M o d e t i d n i n g jämte ko- lorerade p l a n s c h e r.
.
.
.
, » I d n n s Modet, utan kol.
pt.
... • Redaktör och u t g l f v a r e: Byrå: Prenumerationspris pr a r: 5: — Klara v. K y r k o g a t a 7, 2 tr. 4: 50 8: — P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- anstalter i riket.
A l l m.
telef.
6147.
FRITHIOF R e d a k t i o n s s e k r.
: J. Kerstin De bildande konster- na äro nu dagens intresse i vår lmf vudstad, och tvän- ne stora vårutställningar täfla sedan senaste vec- kan om allmänhetens upp- m ä r k s a m h e t: de » Sven- ska konstnärernas för- ening » i Konstförenin- gens lokal vid Kungsträd- gården och en trappa högre upp, åt Trädgårds- gatan, » Konstnärsförbun- d e t ».
Bland de ej syn- nerligen många kvinnliga namnen å den förstnämn- da utställningen intar Kerstin Cardon en fram- skjuten plats och väcker lifligt erkännande för sitt präktiga porträtt af upp- täcktsresanden Sven He- din.
Som ett äpropos till dagens konsthistoria bringar Idun därför den värderade konstnärinnans bild.
* Högt upp i ett hus vid Drottninggatan finnes en gammal atelier, som är väl känd för Stock- holms konstnärer och konstälskare.
Den h a r under olika tider haft olika invånare, men all- tid h a r konsten där ägt ett kärt hemvist.
Där framkallade Molins kraf- tiga fantasi minnet af gamla nordiska seder, och HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Nordling.
Muns Tryckeri Aktiebolag.
7 d e årg.
AmioiiNpris: 35 ö r e pr n o n p a r e i l l e r a d.
hvarje helgfri fredag F ö r » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 ö r e för hvarje påbörjad!
tiotal stafv.
Lösnummerspris I 5 öre (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre pr n o n p.
- r a d.
Utglfningstid: Cardon.
hans konstförfarna hand gjorde det dristiga utkastet till » Bältespännarne », det verk, som skulle göra mästarens namn mest kändt och kanske Ufven vardt hans förnämsta.
Ä n n u i dag har ateliern ett minne från den mo- linska tiden, en i gips gjuten figur till en af bas- relieferna på fotställnin- gen för det konstverket.
Molin blef dock den ende bildhuggaren i den ateliern, hvilken sedan upptagits af målare och målarinnor.
Där utförde Amalia Lindegren flere af sina omtyckta taflor, och Gustaf Rydberg h a r på samma ställe fullän- dat många af de land- skapsmålningar, som han påbörjat i den fria na- turen.
Boklund hade där länge den konstverkstad, i hvilken han invigde ett stort antal lärjungar i formens och färgens hem- ligheter.
Också Seholan- der verkade där en tid och skapade » Den blö- dande rosen » och flere andra akvareller, som öka- de glansen af byggkonst- närens och skaldens fräj- dade namn.
Där sökte äfven Per Södermark, om också endast för kort tid, husrum fur sin porträtt- målning.
Det är således en ate-
IDUN 114 Ack, skapar du åt den du älska lärt Ett paradis bland splitet, midt i striden 1S94 Att då du lefvat, det var lifvet värdt, Och segerlönen, den är hjärtefriden.
D. lier med anor, och när man t r ä d e r dit in, skulle man kanske helt och hållet hängifva sig åt minnena, om man icke genast försattes i den nutida konstverksamheten.
Vanligtvis står ett porträtt på staffliet, nyss fullbordadt eller ännu under arbete, och det fängslar konstvännens u p p m ä r k s a m h e t.
N u senast såg man d ä r den friska bilden af en ung man med energiska drag och fri- modig hållning, ett godt k a r a k t ä r i s e r a n d e por- trätt af den unge upptäcktsresanden d:r Sven Hedin, hvilken med glad tillförsikt blickade mot oss, just nyss innan han ännu en gång anträdde en långväga färd till föga eller intet alls bekanta trakter af jorden.
Den, som målat • detta porträtt och många föregående, är hon, som för närvarande innehar ateliern med de många anorna, fröken K e r s t i n Cardon, hvilken redan för ett par årtionden sedan flyttade sin konst dit u p p.
Det är näm- ligen icke först nu som konstvännen lärt sig vftgen dit för att glädjas ät hennes arbeten.
Kerstin Cardon uppföddes i ett konstnär- ligt hem.
H e n n e s far var den från F r a n k - rike eller ursprungligen Spanien h ä r s t a m m a n d e, men i Stockholm födde tecknaren och litogra- fen J o h a n Elias Cardon, lärjunge af den be- römde kopparstickaren K r i s t i a n Forssell.
Car- don öfvergick dock tidigt till litografien och erhöll af Konstakademien, där h a n också stu- derade, ett reseanslag, som satte honom i till- fälle a t t i utlandet, isynnerhet uti P a r i s och Miinchen, inhämta stengravyrens tekniska för- faringssätt, hvilket h a n sedan framgångsrikt använde i hemlandet.
J o h a n Cardons konstnärskap öfverträffade i hög grad allt hvad litografien i Sverige förut k u n n a t åstadkomma.
Därom vittna de mång- faldiga porträtt, väl ett par h u n d r a, som h a n utförde, samt de förträffliga stentrycken » Oste- ria i R o m », » Kristi grafläggning », » Spanska flyktingar » med flera dylika arbeten, som ut- visa hvilken m ä s t a r e han var inom sin konst- gren.
Detta erkändes också af Konstakade- mien, som redan tidigt invalde honom till le- damot.
E n annan medlem af familjen, J o h a n s yngre bror, den ännu verksamme Oscar Cardon, h a r också gjort sig känd för en betydlig mängd arbeten i litografi, hvilken konst han lärde af den äldre brodern.
I en sådan omgifning väcktes hos K e r s t i n (Jardon redan tidigt brinnande håg för det konst- närliga, men hon nöjde sig icke med den » svarta konsten », utan sträfvade efter att i glada fär- ger få tolka sin skönhetsträngtan.
Äfven utan- för hemmet sökte hon därför hjälp och hand- ledning.
Så snart Konstakademien öfvergifvit den föråldrade åsikten, a t t kvinnan icke hade rätt a t t fordra undervisning för att utbilda sig till konstidkare, och öppnat undervisningskurs äfven för fruntimmer, upptogs Kerstin Cardon vid ganska unga år bland akademiens elever och genomgick sedan fullständigt akademiens skolor.
Hennes begåfning gjorde sig snart bemärkt och hon erhöll flere utmärkelser.
Sin bästa underbyggnad i målning torde hon dock ha fått af J o h a n Boklund, den för konsten så varmt nitälskande professorn, hvilken med oegennyttigt intresse alltid sökte utbilda de unga, hos hvilka h a n fann verklig talang, och att sådan ledde K e r s t i n Cardons lärgirighet, därom kom den erfarne läraren snart till klarhet.
Den unga konstlärjungens lefvande håg, stora arbetskraft och lyckliga förmåga bi- drogo a t t bekräfta den likväl ofta bestridda sanningen, a t t kvinnan äfven på den bildande konstens område kan visa sig jämngod ined mannen.
•V ' b \ ' I V • •.
.
' • " - " ': " •.-. » * ' * * 1 ' TV-; ' ' " ' ' .. * •&lt; »; - I•; Men Kerstin Cardon h a r icke ständigt stan- nat i fäderneslandet.
D e t h a r legat henne om hjärtat att se och lära af konsten på främ- mande jord, och i ö r att ytterligare utbilda hvad hon grundlagt h ä r hemma har hon också stu- derat i P a r i s och därifrån medfört vidgade åsikter och utvecklad teknik, hvilken isynner- het burit frukt i hennes förnämsta verksam- het, som är porträttmålning, hvaruti hon är mycket anlitad.
Dels i olja, dels i pastell, h a r hon utfört ett stort antal porträtt.
N ä m n d a två förfa- ringssätt kunna vanligtvis gifva anledning till rätt intressanta jämförelser, och sådan anled- ning saknas ej heller i de af K e r s t i n Cardon åstadkomna oljemålningarne och pastelltaflorna.
Om de förra otvifvelaktigt äga större rikedom i effekter och uttryck än hvad en pastell kan frambringa, h a r den senare dock, äfven om den icke alltid är så felfri, mera prägel af konstnärens särskilda individualitet och erhåller därigenom kanske större intresse för den konst- älskare, som söker d e t personliga äfven hos den som utfört arbetet.
Pastellen, som i förra å r h u n d r a d e t var så mycket anlitad och tycktes så lämplig för att med sin täcka mjukhet afbilda de fina h e r rarne och damerna i p u d r a d t h å r och med sminkade kinder, m e n sedan fick vika för olje- färgens kraftigare och b r e d a r e förfaringssätt, h a r i vår tid ånyo sökt göra sig gällande och äfven lyckats d ä r u t i.
Den h a r till och med skaffat sig ett helt annat verkningsfält än det gamla nyss nämnda, börjat måla helt andra figurer än sjuttonhundratalets aristokrater och hofdamer och framställt folkscener med stora, kraftiga arbetsfigurer samt till och med land- skap.
Fråga kan dock vara, om detta verk- ligen är så lämpligt för pastellen, men h ä r är ej tillfälle att söka afgöra det spörsmålet.
I hvad fall » om helst gifver detta materiel, såsom sagdt, b ä t t r e spelrum för konstnärens egen individualitet, och detta torde väl äfven kunna sägas om Kerstin Cardons pastelltaflor.
Hvilken mångfald af olika personligheter h a r denna konstnärinna icke m å l a t!
F ö r a t t en- dast erinra sig de m e r a b e k a n t a bland dessa må anföras: porträtt af generallöjtnanten, fri- herre B.
A.
Leijonhufvud, hel figur, af grefve Raoul Hamilton, landskapsmålaren G. Rydberg, fabrikören A.
Bjurholm och det redan nämnda af doktor Sven H e d i n, do senare fyra knä- stycken och alla fem utförda i olja.
Bland herrporträtt i pastell erinra vi oss isynnerhet grefve F r e d r i k v. Rosens, friherre J o h a n Beck- Friis, och löjtnant G. Flygares.
K o n s t n ä r i n n a n h a r målat e t t stort antal dam- porträtt, bland hvilka hon i olja utfört fru D a g m a r Thomas, född Törnebladh, grefvinnan Fallström.
Louise Hamilton, född Beck-Friis, fröken Eva Leijonhufvud, presidentskan Augusta Wrern, född grefvinna Lagerberg, och många flere, af hvilka några i helfigur.
Bland damporträtt i pastell ihågkomnta vi fru A n n a Bobergh, född Scholander, grefvin- nan Maria v. Rosen, född Adelsvärd, friherrin- nan A n n a Beck-Friis, född Adelsvärd, fru H a n n a Flygare, friherrinnan Clara Fleetwood, född Sandströmer, fru Ellen Neijber, född Silf- versvärd, med flere, allt för många att h ä r uppräkna.
Kerstin Cardon h a r också målat ti c original porträtt af konung Oscar den andre samt två sådana af kronprinsen Gustaf och med led- ning af ett af Amalia Lindegren utfördt ori- ginalporträtt en bild i hel figur af drottning Lovisa, hvilken tan a beställdes som motstycke till det af norske målaren Arbo utförda ori- ginalporträtt af Carl den femtonde, båda af- sedda fejr kungliga slottet i Kristiania.
F r ö k e n Cardon utöfvar, såsom man finner af ofvanstående dock mycket sammanträngda framställning, en ganska omfattande verksam- het i porträttmålning.
Men detta är likväl icke hennes enda sysselsättning.
Med lika stor talang som aktningsvärd ihärdighet h a r hon under en lång följd af år gifvit undervisning i teckning och målning, och antalet af hennes elever bevisar det förtroende hon äfven på detta område äger.
R e d a n vid femton års ålder började hon undervisa i den fruntimmersskola, d ä r hon fått sin skolbildning.
Sodan h a r hon under nio år varit lärarinna i Högre lärarinne-seminariet, liksom hon meddelat undervisning i Franska skolan med flere läroanstalter, och det är nu två årtionden sedan hon öppnade sin särskilda tecknings- och målarskola i samma atelier, som hon ännu använder både för egen porträttmål- ning och för elevers undervisning.
K e r s t i n Cardon h a r under dessa år samfäldt undervisat omkring ett tusental elever, och bland dem h a r mer än en sedan banat sig en egen väg äfven på konstindustriens område, tacksamt erkännande den säkra grund som lagts af den insiktsfulla lärarinnan.
E n så samvetsgrann verksamhet i den fosterländska konstens tjänst förtjänar allt det erkännande, som den också tillvunnit sig.
Claes Glömmen ej skollofskoloni Lundin.
Iduns!
De minsta bidrag mottagas tacksamt.
Vid försändelsen bör tydligt angifvas, att densamma är afsedd för » Iduns skollofskoloni- ».
Alla in- flytande medel redovisas i Idun.
IDUN 1894 " Sveriges Framtid. "
¥ iden är ond.
Det är iDgen ny upptäckt minsann, det är tvärtom en gammal kla- gan, som, om man riktigt gingo till botten med saken, antagligen skulle befinnas äga lika mån- ga anor som tiden själf.
D e t är därför inte meningen, att särskildt utpricka vår tid som ond, då jag anför det gamla ordet.
Men som naturligt är, sträfvar människan efter det, som är bättre än det förhanden varande tillståndet, och då hon märker, att det tidehvarf, hvari hon befinner sig, äger vissa lyten, är det hen- nes själffallna önskan och uppgift att söka mot- arbeta dessa fel.
1 Allt efter som tiderna vexla skick, skiftar äfven denna människans förbättrande, filantro- piska sträfran gestalt.
Den är olika hos olika folk och under olika förhållanden.
Ofullkom- lig, som människan är, måste hon ju finna sig i att gä vilse och söka koncentrera sig på att med uppmärksamhet följa med sin samtids rö- relser och, där ett missförhållande visar sig, gripa in.
Vi för vår del hafva att se till, hvad som hos oss kräfver rättelse.
Finnes det för när- varande några oroande symptom, af hvilka man kan sluta sig till någon gängse tidssjuk- dom?
I sådant fall är det viktigt att i tid söka hämma denna, så att den ej verkar ned- brytande för framtiden.
F ö r oss ligger det j u all vikt på, att Sveriges, vårt fosterlands, fram- tid varder så lyckosam som möjligt.
Och fä- ster man uppmärksamheten på framtiden, då ligger det nära till hands att tänka på ung- domen, det släkte, som skall taga i arf nuti- dens kvarlåtenskap.
Inger då nutidens ungdom bekymmer i nå- got afseende?
Det torde ej råda tvifvel om, att så är för- hållandet.
Ungdomen är benägen att lefva öf- ver tillgångarna, att slösa få i ett som a n n a t; den är slapp och dådlös och i högsta grad njutningslysten.
Gång efter annan hafva mörka taflor blottats, hvilka visat fram nödvändighe- ten af en snabb förändring härutiDuan, om de unga en gång skola kunna varda dugliga sam- hällsmedlemmar.
Man känner, att » there is something rotten ».
Med oro måste man under slika omständig- heter göra sig den frågan: h u r u varder Sveri- ges framtid?
Men icke duger det att öfverlämna den frå- gans besvarande ät andra och själf lägga hän- derna i kors.
Man måste själf i sin m å s gri- pa verket a n: Sveriges framtid måste skapas af 3 v e n s k a r n e.
Med tanke härpå har det bil- dats en förening, hufvudsakligast af unge män, hvars syftemål är u t t r y c k t redan i n a m n e t: » Sve- riges framtid ».
Det är pä denna föreningjag vill fästa I d u n s läsarinnors benägna u p p m ä r k s a m h e t, ty, ju mera det blir taladt, skrifvet och disku- teradt om denna förening, desto mera frukt- bringande tankar skall den väcka, desto mera godt skall den verka, ty om man än på vissa håll ställer sig hånande gentemot densamma, tror jag likväl att sakliga betänkligheter och invändningar mot densamma skola blifva få.
Man utgick vid föreningens stiftande från det kända och erkända sakförhållandet, att vi svenskar mer än andra äro benägna för ett visst öfverdäd, ett storstätligt slöseri och ett öfverhandtagande njutningsbegär.
A t t slösa b j r t tid och pengar på väldelösa nöjen hade man funnit vara en alltmer växande böjelse hos ungdomen och ville till hvarje pris mot- arbeta densamma.
Denna vårt folks sköte- 115 gud, det skräflande slöseriet, vill » Sveriges Framtid » motarbeta, och därför har föreningen satt på sitt program för-t och främst » enkel- het och s p a r s a m h e t ».
- D e n vill göra denna grundsats gällande på alla områden.
Vidare, eller r ä t t a r e: i detalj sagdt, vill » Sveriges F r a m t i d » sträfva emot osedlighet, emot missbruk af nikotin och alkohol samt emot spel om pengar.
Dessa p u n k t e r torde ej heller tarfva någon vidlyftigare motivering.
Nå- gra ord dock om hvar och en.
bringa ungdomen offret af några själfviska böjel- ser för att k u n n a gifva det uppväxande släktet stödet af sina gärningar.
Ty ungdomen har ej nog af att höra vackra satser framställas.
Nej, visa den kvinnor och män, som realisera dessa idéer, och den skall med lätthet kunna förmås att följa dem.
P å så sätt vill » Sveriges F r a m - tid » blifva de vacklande och tveksamma ett fäste, där de kunna finna understöd och upp- muntran.
Ty det är alltid så, att ett godt sträfvande blir h å n a d t och beledt.
U t a n att särskildt vilja utpeka vår tid som företrädesvis sedligt r u t t e n, är man dock nöd- sakad att erkänna, det mycket i detta hänse- ende brister densamma.
Och man torde hafva r ä t t att anse osedligheten som en kräfta, hvil- ken tär på ett folks lifskraft.
Historien läm- nar oss j u blott alltför många bevis för den satsen, att ett f -- lk, hvars sedliga kraft är för- bi, ej längre är mäktigt att göra någon insats i världskulturen.
Därför har » Sveriges F r a m - tid » ock satt som sitt mål att härutinnan å- stadkomma en förbättring, ty nutilldags är man böjd för att utsträcka sin tolerans i detta hän- seende längre än tillbörligt är.
Men misströstan skall ej trifvas inom » Sve- riges F r a m t i d ».
Ty den tänker så högt om Sveriges ungdom, att den fast förtröstar pä framgången af sin sak.
Och har den segern, som föreningen vill vinna, en gång blifvit vun- nen, då skall Sverige gå i spetsen för folken.
Vi skola blott öfvervinna vår själfviskhet en smula — och vi skola finna, att vi därmed göra oss själfva en tjänst.
E n ännu större göra vi vårt land.
Men därtill fordras, att föreningen vinner allmän anslutning.
När dess anhängare räknas i tiotusental, då äger Sve- rige en s t a m t r u p p, som skall kunna verka stora ting, verka åt vårt land en framtid af styrka och ära.
Föreningens sträfvande mot b r u k e t af niko- tin torde kanske anses obehöfligt, men är i själfva verket fullt berättigadt af nutidens för- hållanden.
H u r skadlig rökning är, då den, såsom oftast är fallet, sker till öfvermått allt- ifrån tidiga år, torde ej behöfva bevisas.
Dessa pojkar, som kasta bort summor på cigarrer och cigarretter, först utan föräldrarnes vetskap och sedan med deras medgifvande, skola minsann i en framtid få lära känna det fördärfliga däri.
Och dessutom, är det ej till direkt skada, är det ju alltid ett onödigt behof, som skapas.
Hvarför då lägga sig till därmed, när det så väl kan u n d v a r a s?
De allra flesta medgifva, att de blott för att visa sig manliga börjat röka.
Skall man då ej k u n n a få bort den där galna inbillningen, att man visar sig karl- aktig genom att lägga sig till med de vuxnes ovanor!
» Sveriges F r a m t i d » proklamerar för sina med- lemmar intet spirituosaförbud.
Men den vill inskränka bruket af dylika drycker så mycket som möjligt.
Genom att inträda i föreningen förbinder man sig att endast i undautagsfall förtära spirituösa drycker (vin och ö l; andra slag äro alldeles förbjudna).
Den, som ej ser något ondt i ett måttligt njutande af spirituö- sa, anser detta k a n h ä n d a allt för strängt.
Men ungdomen isynnerhet har svårt att iakttaga måtta, och man måste erkänna, att full afhåll- samhet därifrån är något godt — åtminstoue för kassan.
De summor, som i Sverige offras på spirituösa, äro i sanning så kolossala, att betydande besparingar därvidlag med lätthet skulle kunna göras.
Hvad sista punkten, spel om pengar, beträf- far, så är äfven den förestafvad af klokheten.
Ty om än i v å r t land spelskandaler ej före- komma i samma omfattning som utomlands, är det dock visst, att spelpassionen äfven här skördar offer.
Unge män frestar den demonen sannerligen ofta, ty spel florerar i allmänhet mera än man tror bland de unga.
Genom att nu motarbeta alla dessa oarter, vill » Sveriges F r a m t i d » skapa en kraftfull och lefnadsglad svensk ungdom.
Den vill inga- lunda utrota liffglädjen, tvärtom, men den tror ej att sann och verklig sådan väckes genom konstlade medel.
Den vänder sig företrädes- vis till ungdomen, ty det är j u den, som i sina händer äger makten att skapa framtiden, sådan den nu månde varda, ond eller god.
Men den hoppas äfven, att äldre personer skola, medvetna om vikten af ett godt föredöme, Måtte vi snart få upplefva den dagen!
Lennart Hennings.
Dansprogrammet.
Skiss för Idun af Mari MIM.
/ Ä &gt; \ fverste Langenhjelm var alldeles ursinnig.
» Har jag inte predikat under tjugu års " 585 " ' tid i dina åsneöron: rör aldrig ett papper på mitt skrifbord.
Gör hvad sjutton dig lyster, karl, rök mina cigarrer, kolka i dig mina viner eller kräng dina hidösa labbar i mina paradhand- skar, men låt bli skrifbordet, säger jag dig.
Hvem skulle väl kunnat tro, dä jag på grund af din en- faldiga uppsyn tog dig till kalfaktor, att jag råkat ut för ett dylikt vidunder i människohamn. » » Herr öfverste, jag bedyrar — » » Du bedyrar ingenting och därmed punktum.
Jag skall ännu en gång leta igenom mina lådor, och finner jag ej då fördelningschefens bref, så har du fyra timmars arrest i garderoben.
Seså, helt om marsch I » Då den stränge öfverstens fac-totum stängt dör- ren efter sig, började hans husbonde för hundrade gången genomleta skrifdordslådorna.
Som detta dock ej ledde till något resultat, » anföll han sin chiffonier och upprepade samma manöver.
Bäst han där genomgick sina papper, fann han ett dansprogram, gulnadt af ålder, som legat doldt under en mängd affärshandlingar.
Det första namn, som mötte hans blickar, då de föllo därpå, var Eveleen Vyse.
Jag såg en gång en tafla, som helte Den kas- serade nummerhästen ».
— På en bördig äng går en gammal utriden fåle, betande i allsköns ro.
1 forna dagar hade han sprängt fram öfver slätterna, stolt bärande sin granna börda, den unge husaren.
Nu var han gammal vorden, hade tjänt ut och kunde knappt tugga gräs.
Plötsligt rycker den gamle till, det nobla huf- vudet höjes, näsborrarna vidga sig, och de stela benen falla ännu en gäng i galopp.
Regementet, hans regemente, ilar förbi, skvadron efter skvadron, och trumpetaren blåser igenkänningssignalen.
De gamla minnena vakna, han blir ung på nytt för en sekund.
Men ack, han orkar ej med länge, han är för gammal, han är kasserad.
— Snart är den kära synen svunnen i ett moln af damm.
Ve- teranen sänder dem en afskedsblick, kamraterna i det glada lifvet från fordom.
Därpå sänker han hufvudet och börjar trögt, mycket trögt afbeta det gröna, frodiga gräset.
Gande, stolte springare, gräset smakar dig bit- tert i denna stund.
Just en sådan där kasserad nummerhäst var för detta öfverste Malcolm Langenhjelm.
Trum-
IDUN 116 petstöten var namnet, som han sett på det gul- nade dansprogrammet.
Eveleen Vyse — detta namn stod skrifvet på det enda rosenröda bladet i hans gråa lefnadssaga.
— De hade mötts en vinter för fyrtio år sedan, då hon vistades hos sin onkel, den brittiske en- voyén i Stockholm.
Lifvets morgonsol log då ännu sitt vänligaste leende öfver dem båda.
Och hur kunde den väl göra annat.
Världen hade ej ännu tryckt en enda rynka på Malcolms panna, sorgen hade ännu aldrig slagit sin skarpa roftand i hans hjärta.
Dessa korta månader, en följd af friska skratt och klingande bjällror, af glada skämt ock sprit- tande dansmusik, de umgällde den unge officera- ren för det lif af mödor och arbete, som förestod honom, innan han nådde målet, som ständigt varit hans lefnads dröm: öfversteepåletterna.
Snart gingo också de unga tu och buro på en hemlighet, som de inbillade sig, att ingen annan hade reda på.
Och en vacker dag anförtrodde Albions blåögda dotter sin moster en sak, som ovedersägligen gick ut på: han eller ingen.
Härmed började det andra kapitlet i deras roman Förgäfves använde vår hjälte sin vältalighet, förgäfves bedyrade vår hjältinna, att hon skulle dö af spleen därborta bland Somersetshires dimmor.
Det var ju löjligt alltihop, menade den goda mostern.
Å ena sidan en Vyse, dotter till hans härlighet af Rystroll, hvars stamträd hade sina rötter ett godt stycke bortom syndafloden, och hvars besitt- ningar sträckte sig öfver halftannat grefskap.
Och å andra sidan en liten löjtnant, hvars framtids- utsikter reducerade sig till en ryttmästarefullmakt + svärdsorden med ungefär fjärdedelen af de in- komster, som hennes fars hofmästare disponerade öfver.
— Det var ju löjligt.
Men Malcolm och Eveleen tyckte, att det var si och så med det där löjliga.
Så olika är det här i världen.
En tid därefter kom det bref från lord Rystroll.
Den gamle räfjägaren hade, äfven han, haft myc- ket roligt åt sin dotters petitroman.
Dock tyckte han det vara bäst att ofördröjligen » afsluta far- sen » genom att låta henne återvända hem.
Men den goda mostern, hvilken likt flertalet af Englands döttrar var något romantisk anlagd, an- ordnade en afskedsbal, till hvilken äfven Malcolm inviterades.
De skola få träffas en gång till i lifvet och sedan aldrig mer, tänkte hon.
Det blef den sorgligaste kvälleu i deras unga lif.
Efter sista hvarfvet, då de ostörda sutto hand i hand, bjöd han henne farväl De kunde ju al- drig få hvarandra med hennes föräldrars tillåtelse, och då för tiden voro de unga damerna ej så försigkomna, att de satte sig öfver föräldrar och målsmän.
» Jag skall vänta dig, Malcolm, » sade den lilla ladyn, » vänta dig, tills mitt hår hvitnat.
Jorden är mycket liten, säges det, kanske vi mötas än en gång.
Utan detta hopp skulle jag dö liksom ro- sorna skulle göra det under den långa vintern, ifall de ej visste, att det än en gång skulle bli sol och sommar. » Den unge krigaren skakade på hufvudet.
» Sörj ej, my darling, » sade han, och hans röst ljöd sä vek.
» Jag har alltid trott, att den värld vi lefva är i tämligen bra, och hoppas, att vi mötas i en, som är ännu mycket bättre. » Ty Malcolm hörde till den sortens folk, som tänka godt om allting.
Kanske hade han rätt däri.
Tro världen om godt, sök att, om möjligt, endast finna den goda driffjädern till människor- nas handlingar, och du skall finna, att vår planet i alla fall ej är så dålig, som vår pessimistiska världsåskådning äflas att utmåla den.
Så skildes de.
Första tiden trodde Malcolm, att sorgen rakt skulle » ta knäcken » på honom.
Men man dör ej af kärlek, då man har en hop rekryter att exercera och måste stiga upp kl. 6 om morgnarna.
I tio runda år höllo mammorna på att ömsom smickra, ömsom häckla det melankoliska öfverste- ämnet.
Sedan inrolierades han allmänt bland de omöjligas skara.
Sigurd hade då ännu ej skrifvit Jonas Durmans testamente.
Annars skulle mannen med det stora hjärtat i den stora kroppshyddan kunnat sagt dem, att det ändå finnes ett och annat hjärta här i världen, som är så rysligt egensinnigt, att det alls ingen vill ha, utom en enda.
Han visste ju, att hon lefde ensam på fäderne- slottet vid Atlantens stränder, slösande på ortens fattiga den enda kärlek hon någonsin fått hysa.
Plötsligt ryckte gamle öfversten till.
Ett beslut- samt drag tecknade sig kring läpparna, en svag rodnad färgade hans åldriga, nobla drag och han- den föll med väldig kraft ned på skrifbordets ringklocka.
Gamle Munter visade sig i dörreu.
» Nå, hittade herr öfversten fördelningschefens bref. » Malcolm Langenhjelm drog sin mun till ett olympiskt löje.
» Åt skogen med alla bref.
Jag har funnit något mycket bättre. » » Säkerligen en teaterobligation, som utfallit med vinst, » menade den frispråkige trotjänaren.
» Nej, gamle Munter, » sade hans husbonde med lugn, klar, nästan högtidlig röst.
» Jag tror mig hafva funnit lyckan. » Munter skakade på hufvudet, tydligen bedragen i sina förväntningar.
Den enda lycka, han hört talas om, var tömlyckan till hans fars, torparens, oxar.
— » Och nu skall du genast packa mina kappsäc- kar.
Vi skola ut, gamle Munter, ut i vida värl- den, jag är fri nu, behöfver ej lyda trummor och kalfskinn.
Vi resa till England i afton.
— Har du förstått, karl? » • Ja, öfverste. » Några timmar därefter satt Malcolm Langen- hjelm i en boggievagn på södra nattsnälltåget och skådade öfver Sörmlands gröna kullar, belysta af aftonsolens sista strålar.
» Ja, aftonsolen lyser äfven varmt, » mumlade den gamle, lutande sig tillbaka mot ryggstödet och drömde, drömde om det där namnet, som fyllt det enda rosenröda bladet i hans gråa lefnadssaga.
Modern musikuppfostran.
f an är för länge sedan ense om, att mu- siken genom tonernas m a k t verkar för- ädlande på människorna, och att den är en god k a m r a t i alla lifvets skiften.
Därför har man gifvit musiken en hedersplats i stu- dieplanen för vår ungdom, och man påträffar sällan en familj, hvari ej åtminstone en med- lem öfvar en eller annan art af musik, sång eller ett i n s t r u m e n t såsom violin, flöjt, violon cell eller piano.
I s y n n e r h e t har det sistnämnda fått medbor- garrätt öfverallt,, och det är pianospelet, som nu drifves mest af den musikaliska världen.
Man behöfver endast tänka på det utomor- dentligt stora antalet pianofabriker både i in- och utland för att göra sig ett begrepp om den utbredning pianospelet fått i skola, hem och konsertsal.
Vi lefva i pianots tidehvarf.
I c k e allt är guld, som glimmar — och icke all musik, som dag och natt aflockas olika instrument, är skön.
Det ges dess sämre också ett slags musik, som gör en ondt och ingalunda uppbygger, under det andra, som till och med föregifvas vara musikaliskt b e - gåfvade själar, kunna lyssna till dylikt klink, utan att förändra en min eller löpa sin väg.
Den åsikten, att icke musikaliskt bildades öron skulle vara mindre mottagliga för verk- ligt god musik än för de eländiga musikali- ska godtköpsvaror, som bjudas på alla håll och kanter, är grundfalsk.
Och dock hör man så ofta: » J a g förstår det ju i n t e; det är för fint för mig » — eller: » J a g är nöjd med hvad som helst, b a r a det är musik. » Som om det vore nödvändigt, att enhvar, hvilken ville bli delaktig af en ädel musikalisk njutning, först måste studera Beethovens och Mozarts v e r k!
Den sanna konsten talar omedelbart till män- niskor utan sådana omständliga förberedelser.
H a r jag icke fullt upp af skönhet och stämning, när jag med barnslig a n d a k t kan försjunka i en majnatts under, utan att därför ha u n d e r k a s t a t nejden, de olika växterna och stjärnorna en närmare undersökning?
» J a g förstår det dock icke! » Som om det då gåfves så många i världen, som i sitt spel äro i stånd att återgifva dessa klassiska mä- 1894 stares anda.
Därtill behöfves förvisso ett ge- nomträngande, årslångt studium.
Men att viga sitt lif till ett sådant omfattande arbete kräf- ver forskarens hjältemod, ty tid är pengar!
Om » Friskyttens » kompositör C.
M. von W e b e r säger: » J a g komponerar som Gud vill, » och Rossini komponerar » som publiken vill », har man väl därför rätt att tro, att Rossinis musik skulle ha ett mindre gudomligt u r s p r u n g?
Näppeligen, ty det i sanning sköna verkar i hvarje fall gripande, öfverallt skall en öfver- lägsen, mäktig ande uppenbara sig, och där själ talar till själ och hjärta till hjärta, där har konsten, och äfven musiken, löst sin upp- gift.
Men lät osa kasta en blick på vår ung- doms musikaliska uppfostran.
Valet af instrument och lärare är natur- ligtvis de två hufvudfaktorer, om hvilka det rör sig vid musikuppfostran.
Och hur olyck- ligt utfaller icke ofta detta val!
R e d a n instrumentet (låt oss hålla oss till pinnot) bevisar ofta på ett drastiskt sätt, hur felaktigt föräldrarne uppfattat sina barns mu- sikutbildning.
F ö r en nybörjare, som ännu ingenting kan, är det eländigaste hackbräde godt nog, menar man.
E t t godt, nytt instrument skulle inge eleven allt för mycken lust att öfva sig och göra det möjligt för honom att för tidigt få ett tillfredsställande, välklingande anslag.
K o r t och godt, för en nybörjare är ett taffelformigt piano, som bara har sina fyra ben, de flesta tangenterna och åtminstone flertalet af strän- garne i behåll, bra nog.
Vid valet af lärare tas naturligtvis sparsam- hetshänsyn främst med i räkningen.
Man lyc- kas ganska säkert finna en lärare, som är ädel nog att ge lektioner för 50 öre.
Men för att den honom anförtrodda talangen (talang ha som bekant alla barn, som ha sina föräldrar i lif- vet) ej strax på några månader må nå p a r n a s - sens spets, så låter man eleven » tills vidare » blott ta en timme i veckan. '
F ö r att slutligen akta eleven för ö v e r a n - strängning och under den kalla årstiden afhålla honom frän allt för många öfningar, sätter man pianot i » förmaket », som icke eldas un- der den strängaste delen af vintern, och häri- genom är vistandet vid pianot omöjliggjordt.
J a, så resonnerar man på fullt allvar mån- genstädes och handlar dess sämre därefter.
H v a d häraf följer, är lätt att se; hvarken instrument eller lärare duger, och efter några genomklinkade terminer har barnet förlorat all lust att spela och lägger ändtligen det lilla, som det lärt i sitt anletes svett, resigneradt på hyllan.
Nå, tänka de kära föräldrarne, har gossen inte lärt något, så kanske flickan har anlag därför.
Mycket riktigt, där brodern slutade, tar systern vid, man vill inte förgäfves ha skaffat en «pianoskola ».
Trots utomordentliga ansträngningar från den nya lärarinnans sida blir det bara vals- musik af för den unga d a m e n: hon kommer ej därhän att skapligt k u n n a föredraga en so- nat af Haydn.
Då heter det ofta: den eller den spelar u t m ä r k t, vi skola låta utbilda vårt barn hos en virtuos.
Men det är förfeladt.
Det är en känd sak, att ofta just de konst- närer, som äro mest tekniskt fullkomliga, äro dåliga lärare, emedan de sakna tålamod.
Lik- som en medborgares första plikt är lugn, 6å är en pianolärares tålamod.
Och hvad gagnar det mig, om konstnären kan utföra de största saker på sin flygel, men ej är i stånd att för- klara det enklaste för eleven, ej förstår gripa in i hans andliga lif?
IDUN 1894 Den berömde musiklärde och kulturhistori- kern Riehl säger: » Vi hålla icke ungdomen till B t u d i e t af forntidens och nutidens diktare, för att de skola göra vers och deklamera dik- ter, utan för att de skola lära känna andan hos de olika folkslagen och tidsskedena så, som den afspeglas i diktkonsten.
Därför stu- derar man grekiska för de grekiska diktarnes och hela den grekiska kulturens skull, men grekisk, romersk och annan kultur för huma- nitetens skull, för den fria mänskliga bildnin- gens skull, och kallar alltså det hela för hu- manitets-studier.
Så långt når mau väl ej på länge med hän- syn till musikundervisningen.
Vi låta våra barn lära pianospel, violinspel och sång a f goda och dåliga lärare.
D e kunna d å göra, som de vilja, med dessa färdigheter.
De flesta musici kunna icke själfva göra reda för sin konsts historia och ästetik, h u r u skola de då kunna bibringa andra d e t!
Men den, som blott kan spela, han kan inte annat än — spela.
A t t spela är ett tidsfördrif, och hvarje blott och bart tidsfördrif gör en i längden dum. » och, hvad mera är, de ha visat sig mäktiga att med uppgiften.
De små dragen ha skärpts till kraftigt kännetecknande konturer, fallet till typ, skissen till genomträngd generaliserande konst.
Vi höra till dem, som anse det för snart sagdt en orättrådighet både mot förfaltare och förläg- gare att genom någon längre eller kortare resumé af en boks innehåll för den påräknade läsekret- sen förtaga något af dess spänning — ej minst för den läsande dampubliken ligger ett särdeles behag hos ett nytt litterärt verk i dess af hvarje skvallrare oantastade fraicheur.
Vi ha därför här endast velat ge en kortfattad tolkning af det all- männa intryck, som Anna Wahlenbergs författar- skap efterlämnat hos oss, då vi vändt det sista bladet i hennes nya bok, öfvertygade, att de mån- ga, många bland våra läsarinnor, som redan förut högt värderat hennes vittra alstring, skola skynda att göra sig förtrogna med » En stor man » och därefter gifva oss rätt uti att densamme äfven betecknar ett stort framsteg för den unga skrift- ställarinnan.
i " äxa Så talar en af de förnämsta musikpedagoger.
H u r mycken genklang finna sådana pärlor till ord i deras hjärtan, som leda våra barns musikuppfostran?
H u r ofta stöter man icke på det bekväma, högtrafvande tillä ordet » metod », h u r ofta hör man icke riktas till sig den gängse frågan: » Hvilken metod använder ni vid undervisningen? » Som om det kunde fin- nas en mönstergill metod och icke hvar en- skild elev fordrade en särskild behandling, egentligen kunde göra anspråk på en metod för sig själf!
A r läraren nödgad att — hvilket ofta nog förekommer — använda e n bestämd metod gentemot nybörjaren, eller rättare sagdt att ge honom en » pianoskola » att studera, så måste man iakttaga den största försiktighet vid va- let, då det ena arbetet saknar, hvad det an- dra erbjuder till öfverflöd, så att den stora mängden lärosatser s n a r a r e förvirrar än vägle- der.
Därför är det bäst, att läraren inrättar sin undervisningsplan efter elevens andliga anlag; den bör vara så enkel och saklig som möj- ligt, och det gradvisa, jämna fortskridandet får aldrig lämnas ur sikte.
B e t r a k t a dig ej som mästare, utan som din elevs medhjälpare!
Dessa ord borde äfven musiklärare göra till sin grund- sats.
A. Beetschen.
Redan för åtskilliga år tillbaka meddelade Idun Anna Wahlenbergs porträtt.
Talrika nya läsare ha emellertid sedan dess samlats kring vår tid- ning, och särskildt för dessa tro vi, att den nya bild, som vi låtit åtfölja dessa rader, skall vara välkommen.
Fru Wahlenberg-Kjerrman anträdde i måndags en utrikes resa, s-ärskildt till Paris, för att under några veckor rekreera sig och göra nya studier.
Konung Osear I:s grindpenning.
E n liten sannsaga, berättad af L.
S. II.
Litteratur.
En stor man; berättelse af Anna Wahlenberg.
(Sthlm.
Alb.
Bonniers förlag.
2:ne delar, pris 5 kr.)
Den talangfulla, för lduns läsarinnor väl- bekanta författarinnan har genom denna nyut- komna roman framträdt med sitt hittills omfångs- rikaste verk, ett arbete hvilket emellertid till sin bredd fogar motsvarande gedigna egenskaper af ett intressant och djuptänkt ämne, psykologisk skärpa, god karaktärsteckning och en underhål- lande och konstnärlig form.
Det är alltså ett syn- nerligen beaktansvärdt inlägg i vår moderna lit- teratur, Anna Wahlenberg härmed gjort, och hon har därvid till fullo befäst sin ställning som en af våra förnämsta kvinnliga författare.
De egenskaper, som redan förut framträdt i hennes flitiga diktning och förvärfvat henne så vidsträckta sympatier: skarpblick för det karak- täristiska i de smådrag, som bilda hvardagslifvet och människorna omkring oss, godmodig satir gentemot det förvända och själfviska, men på bot- ten dock alltid den äkta kvinnlighetens högsinta optimism — dessa egenskaper följa henne äfven nu, när hon gifvit sig ut på ett större ämnes djup, å n g a å r h a d e förflutit och medfört stora f ö r ä n d r i n g a r så väl inom det e n s k i l d a som offentliga lifvet.
K r o n p r i n s e n O s c a r h a d e efterträdt sin fader p å tronen, men äfven nedstigit därifrån och hvilade r e d a D, j ä m t e sin gemål, u n d e r r i d d a r h o l m s k y r k a n s t u n g a hvalf.
T r e n n e af de srnå prinsar, som en g å n g så sorglöst s t o r m a t f ä s t n i n g a r n a i p a r k e n vid T u l l g a m, k o n u n g K a r l X V och h a n s b å d a y n g r e bröder, h e r t i g a r n e af T j p p ' a n d och D a l a r n e, h a d e också intagit sitt r u m i Sveriges p a n t e o n, den ende öfverlefvande s a t t såsom k o n u n g p å Sveriges tron.
Och den lilla prinsessan, hon h a d e v u x i t u p p, icke blott till den m o g n a d e b l i d a k o n u n g a d o t t e r n, u t a n till den i lifvets s k o l a l u t t r a d e k v i n n a n, som af egna lidanden l ä r t a t t hysa d e l t a g a n d e för a n d r a s.
H e n n e s ä d l a v e r k s a m h e t, u n d e r m å n g å r i g s j u k d o m och svaghet, s t å r såsom 117 en skön föresyn för hvarje svensk k v i n n a och h a r i lvifden f ö r v a r a t henne ett n a m n, skö- n a r e än hvarje a n n a t, n ä m l i g e n: » de lidandes furstinna ».
B l a n d de m å n g a b a r m h ä r t i g h e t s i n r ä t t n i n g a r som p å initiativ af prinsessan E u g e n i e k o m m o till s t å n d och i g a n s k a väsentlig mån u n d e r - höllos af henne, v a r äfven det hem, som h a d e till uppgift a t t » bereda bostad, vård och un- derhåll å t fattiga, obotligt sjuka och vanföra b a r n ».
D e t v a r 1 8 7 9, som en lite.n förening u n d e r prinsessans o r d f ö r a n d e s k a p bildades i af- sikt a t t a r b e t a för ett s å d a n t hem.
Till en början måste m a n åtnöja sig med a t t inac- k o r d e r a de små i ett p r i v a t hem för s j u k a b a r n, men icke m å n g a å r därefter l y c k a d e s man få ö p p n a ett eget provisoriskt hem i hyrd lokal.
D e n n a visade sig dock s n a r t otillräck- lig, hvarför prinsessan med k ä r l e k e n s intresse n i t ä l s k a d e för å s t a d k o m m a n d e af ett eget hem för de värnlösa, s j u k a b a r n e n.
Hennes b e m ö d a u d e n kröntes med en s n a r t s a g d t för- v å n a n s v ä r d f r a m g å n g; b i d r a g till b y g g n a d s - fonden för Eugeniahemmet ingingo från l a n d och stad, och r e d a n 1 8 8 6 stod det färdigt a t t ' e m o t t a g a ett betydligt a n t a l af små f ö r k r y m p t a, v a n s k a p l i g a b a r n från olika delar af l a n d e t.
D e n d a g, d å d e t t a k u n d e ske, v a r en verk- lig h ö g t i d s d a g för den ömsinta prinsessan, och ville m a n se henne riktigt g l a d, så skulle m a n se henne b l a n d dessa h a l t a, p u c k e l r y g g i g a eller p å a n n a t s ä t t v a n f ö r a s m å, som med barnslig förtrolighet slöto sig intill henne, d å hon någon solig v å r d a g, i n n a n hon företog sin s o m m a r f ä r d till G o t l a n d, k u n d e besöka E u g e - n i a h e m m e t.
D e visste ej m y c k e t om det e n a eller det a n d r a i världen, men det visste de, a t t prinsessan p å ett alldeles B ä r s k i l d t s ä t t tillhörde dem, och n ä r den lilla slöjdskolan för de vanföra kom till s t å n d inom hemmet, blef det deras m å l a t t k o m m a så långt, a t t de s k u l l e få a r b e t a n å g o t å t prinsessan, som ock med t a c k s a m glädje m o t t o g dessa s m å u t t r y c k af b a r n a k ä r l e k e n.
E m e l l e r t i d v a r det icke alltid s o l s k e n s d a g a r för dem, som h a d e a t t b ä r a omsorgen för u n - d e r h å l l e t af de m å n g a b a r n e n, och isynnerhet första året h ä n d e det mer än en g å n g a t t m a n icke u t a n en viss oro m o t s å g de ständigt ö k a d e utgifterna.
Äfven en prinsessas till- g å n g a r äro begränsade, och särskildt måste de v a r a det för den, som v a r så mycket an- litad och h a d e så öppen h a n d för nöden som prinsessan E u g e n i e.
I en tid, d å b i d r a g till h e m m e t mera s p a r s a m t influtit och man bör- j a d e t ä n k a p å u p p r o p i t i d n i n g a r n a för a t t fästa a l l m ä n h e t e n s u p p m ä r k s a m h e t vid E u g e - niaheramets v ä x a n d e behof, h ä n d e sig en d a g a t t en af styrelsemedlemmarne, som besökte prinsessan, möttes af h e n n e med det g l a d a u t r o p e t: » I d a g h a r j a g haft en stor glädje.
J a g k ä n n e r mig riktigt öfverväldigad af G u d s godhet.
Sitt ned och l å t mig berätta hvad som h ä n d t.
» Och de s k ö n a ögonen s t r å l a d e af fröjd, u n d e r det prinsessan b e r ä t t a d e föl- jande: » F ö r n å g r a d a g a r sedan, j u s t u n d e r det j a g s a t t och t ä n k t e p å det k ä r a E u g e n i a - hemmet, k o m min g a m l e hofmästare in och l ä m n a d e mig ett bref.
P å utanskriften s t o d: » Till E u g e n i h e m t n e t — r ä n t a å konuug 0 &lt; c a r I:stes grindpenning, från lilla H a n n a.
» U n d - r a n d e h v a d d e t t a m å n d e betyda, ö p p n a d e j a g brefvet och fann d ä r i en s u m m a af 5 0 0 kr.
D e l t a v a r j u en god h a n d p e n n i u g p å h v a d H e r r e n ytterligare vill gifva oss åt d e s m å v a n l o t t a d e b a r n e n!
Men hvem var d å lilla Hanna?
O c h hvilken v a r k o n u n g O s c a r s g r i n d p e n n i n g, som burit en s å d a n r a n t a?
J a g
I DU N 118 funderade hit och dit, tills slutligen ett minne från mina b a r n d o m s d a g a r på T u l l g a r n började d y k a u p p.
F ö r m i n a ögon ställde sig bilden af en liten ljushårig flicka, som alltid syntes vid grinden utanför slottsparken, d å j a g med m i n a föräldrar å k t e därigenom.
J a g erinrade mig äfven, a t t hon l e k t med mig och m i n a bröder u t e i p a r k e n, och a t t min far vid flere tillfällen gifvit h e n n e en större grindslant, e m e d a n h a n t y c k t e om den lilla flickan, som h ä l s a d e så höfviskt och s v a r a d e så frimodigt p å de frågor h a n ställde till h e n n e.
E n d a g frågade han henne, h u r u hon an- v ä n d e de p e n n i n g a r hcu fick, h v a r p å hon s v a r a d e, a t t dem satte hon in p å s p a r b a n k e n, p å det hon skulle h a n å g o t d å hon blef stor och skulle ge sig u t i v ä r l d e n.
D e t t a svar b e h a g a d e kungen så väl, ett h a n vid afresan från T u l l g a r n det året gaf fadern för lilla H a n n a s r ä k n i n g 5 0 kr.
S n a r t förlorade j a g emellertid den lilla flickan u r sikte, » fortsatte prinsessan.
» U n d e r något af de följande å r e n åtföljde j a g mina föräldrar p å en resa till a n f ö r v a n d t e r i T y s k - land och vistades äfven tidtals med dem i N o r g e.
D e n åldrige k o n u n g K a r l J o h a n dog, och sedan min far uppstigit p å tronen, vista- des vi icke m y c k e t p å T u l l g a r n, synnerligast sedan h a n s sjuklighet börjat.
J a g växte u p p till den u n g a prinsessan, som skulle införas i hoflifvet, och glömde helt och h å l l e t den lilla l e k k a m r a t e n vid slottsgrinden.
Men a t t hon u n d e r h e l a d e n n a l å n g a tid icke g l ö m t mig, d ä r p å h a r hon n u gifvit mig ett r ö r a n d e bevis.
S å s n a r t j a g n u efter e m o t t a g a n d e t af det d ä r penningbrefvet börjat e r i n r a mig henne, v a r j a g naturligtvis angelägen a t t få min gissning b e k r ä f t a d.
L y c k l i g t v i s h a d e min hof- m ä s t a r e reda på, hvem som l ä m n a t brefvet, och s å l u n d a l y c k a d e s det mig a t t få visshet om a t t gåfvan verkligen kom från den fattiga lilla flickan vid T u l l g a r n.
J a g skref genast till henne och b a d hen.
e k o m m a till mig, och j u s t i d a g h a r j a g efter n ä r a 5 0 å r åter- sett henne.
D u u n d r a r j u d å icke öfver, a t t j a g k ä n n e r mig glad. » Prinsessan gjorde h ä r ett u p p e h å l l i sin berättelse, l u t a d e sig t i l l b a k a i soffan och syntes försjunka i g a m l a m i n n e n.
Dessa minnen m å t t e b a varit soliga, ty hon log allt- emellanåt och syntes obeskrifligt lycklig.
O m - sider y t t r a d e h o n: » N a t u r l i g t v i s ville j a g veta h v a d som s a t t den förr så fattiga flickan i tillfälle a t t b e t a l a en så hög r ä n t a å k u n g e n s grindpenning, och hon o m t a l a d e därför i n å g r a k o r t a d r a g sin lefnadshistoria.
D å hon i n t r ä d t i den v u x n a u n g d o m s å l d e r n h a d e h o n l ä n g t a t u t för a t t genom ärligt, a r b e t e själf förtjäna sitt bröd H o n k ä n d e inom sig ett b r i n n a n d e v e r k s a m h e t s b e g ä r och begaf sig med föräld- rarues tillåtelse till h u f v u d s t a d e n, fast besluten a t t d ä r söka sig ett fält för en nyttig verk- samhet.
Till en början erhöll hon p l a t s i ett godt hem.
D ä r m ä r k t e m a n dock s n a r t, att den a n s p r å k s l ö s a landtflickan v a r en ovanligt rikt u t r u s t a d k a r a k t ä r och äfven p å hufvu- dets v ä g n a r v i d a öfver de flesta, hvarför m a n, d å tillfälle till vidare u t v e c k l i n g y p p a d e s för henne, villigt, om än med s a k n a d, l ä m n a d e henne.
E f t e r en med heder genomgången l ä r o k u r s fick hon p l a t s i en större affär och skötte den med s å d a n duglighet och redbar- het, att hon efter få å r blef föreståndarinna för en b e t y d a n d e afdelning af d e n s a m m a och omsider delegare i det bolag, som i n n e h a d e den *.
B e h å l l n i n g e n h ä r a f öfversteg vida h v a d * Vi anse oss ej begå någon indiskretion genom att röja » lilla Hannas » anonymitet.
Det är redan hon behöfde för tillfredsställande af sina e n k l a behof och b e r e d a n d e t af en sorgfri ålderdom å t de g a m l a f ö r ä l d r a r n e.
D e t h a r därför blifvit hennes ljufva k a l l a t t l ä t t a m å n g a bördor för a n d r a.
H o n s a d e m i g ock, » till- l a d e prinsessan med ett r ö r a n d e tonfall i rösten, » att en af hennes ö n s k n i n g a r som b a r n h a d e varit, att hon en dag skulle få göra den lilla prinsessan, som hon u t t r y c k t e sig, en glädje, och i det j a g i d a g hjärtligt o m f a m n a d e henne, s a d e j a g henne, a t t hon k u n d e t a c k a G u d att h a n uppfyllt d e n n a ö n s k a n, ty icke p å l ä n g e h a r j a g k ä n t mig så g l a d som vid d e t t a återseende. » O c h d e t t a ä r n u berättelsen om k o n u n g O j c a r Lstes g r i n d p e n n i n g, s å d a n den en g å n g o m t a l a d e s af prinsessan E u g e u i e.
« Tvänne konstutställningar.
Vår » salong » — eller rättare våra » salonger » äro nu öppnade, och konstintressen och konst- frågor genomsyra i dessa dagar som en lifvande ozon hufvudstadens ljusa vårluft.
I Konstföreningens vackra lokal vid Kungsträd- gården bar » Svenska konstnärernas förening » smyc- kat väggarna med ett hundratal dukar.
Främst bland alla dessa utställare tilldrager sig utan tvif- vel vår furstlige artist, prins Eugen, intresset, och detta ej allenast på grund af bördens undantags- ställning, ulan i lika hög grad genom sina konst- närliga egenskaper.
Ty han är ovedersägligen en intressant och rikt begåfvad konstnärspersonlig- het, den unge prinsen, och på den själfständiga väg, han vandrat, har han under de senaste åren gjort stora framsteg.
Ultramoderna till uppfatt- ning och teknik, torde säkerligen hans här ut- ställda dukar på många håll framkalla opposition, men enhvar.
som gör sig möda att litet djupare intränga i deras stämning, skall helt visst snart medgifva, att exempelvis en sådan bild som » Den sista solglimten » gömmer både lint naturstudium och verklig poesi.
Bland de öfriga utställarne kunna vi endast i stor korthet omnämna de ej synnerligen talrika kvinnliga namnen.
Det är i synnerhet på porträtt- måleriets område dessa utmärka sig.
Den erkända konstnärinnans plats bibehåller Hildegard Thorell: hennes porträttbild » Modersglädje » — artisten J. Kulles unga fru med sitt späda barn — är af ut- sökt behag.
Om Kerstin Cardon tala - vi utförligt på annat båll i detta n:r. Fanny Bråte, Aoa La- gercrantz, Hanna Pauli, Lilg Wrangel utställa alla goda porträtt, och Fanny Hjelms miniatyr- porträtt på elfenben äro verkliga små pärlor inom denna graciösa, nu så föga odlade genre.
Anna Billing och Anna.
Boberg möta med landskap i akvarell, Anna Norsteilt med vackra blomster- stycken och Emma Toll med stilleben och genre.
» Konstnärsförbundets » samtidiga utställning en trappa upp i huset bredvid måste väl närmast be- traktas som den yttersta vänsterns demonstration, och impressionism, symbolism och all slags mo- dernism iira här fester, hvilka delvis nästan slå öfver till orgier, ägnade att i hög grad förbluffa mera konservativa sinnen.
Men intressant, frisk och lefnadsglad är den utan all gensägelse och inrymmer också skatter af äkla, behärskad konst, som måste tala till alla.
Vi återfinna ju äfven sådana vältaliga namn som Carl Larsson, Bruno Liljefors, Per Ekström, Richard Bergh, Anders Zorn, Pehr Hasselberg, Christian Eriksson m. fl.
Kvinnotruppen är här ännu fåtaligare, men re- presenterar dock en god del solid talang.
Julia Beck har i tvänne landskapsstämningar gifvit må- naderna oktobers och mars olika fysionomier.
Eoa Bonnier tillhör de mest avancerade bland våra målarinnor; ' ett par af hennes porträtt äro emellertid utmärkta, sjukbusinteriören från Sera- fimerlasarettet likaså.
Mina Bredberg och Ingrid Ehrenborg utställa äfven goda porträtt, Martha Tynell studier från Paris ' gator och Seinen.
Vår- några år sedan den verksamma kvinnan följde prinsessan till den stora hvilan, och Hanna Lind- bergs bild meddelades dä på Iduns första sida.
Den välrenommerade affär, Almedahls bruks för ' - sälj ni ngs magasin, som i henne förlorade sin du- gande föreståndarinna, har, som bekant, just i dessa dagar öfvertagits af firman] K.
M. Lundbergs bo- sättningsmagasin.
Red-.s anm. 1894 utställningarnas enda kvinnliga skulptris möter oss också här: Ida Matton med en duktig por- trättbyst.
Helt visst komma alla de af våra läsarinnor, som äro i tillfälle, att personligen bilda sitt om- döme om våra » salonger », och dessa korta rader vilja endast vara en liten tdlskyndelse därtill, om någon särskild sådan ens kan vara behöflig för våra alltid vakna och intresserade damer.
Ur notisboken.
Furstefrämmnntlet.
1 tisdags mcrse anlän- de, som ämnadt var, de danska gästerna, kronprins- paret och prinsessan Louise, till Stockholm.
Sam- ma dag intog den k. familjen och dess gäster mid- dag en faoiille i drottningens våning.
På aftonen gafs å slottet en musikalisk soaré, till hvilken in- bjudits svenska och norska statsrådens ledamöter, medlemmar af corps diplomatique, hofvet och socie- teten med damer, till ett antal af 200 personer.
Pä onsdagen gafs festrepresentation å Dramatiska teater i&gt;, hvarvid » Vasantasena » uppfördes.
På fredagen fest- representation å Operan, hvarvid gifvas » Orfeus » och » Pajazzo », I morgon ger kronprinsen middag för de danska gästerna.
* » Litteris * åt Matilda Linden.
Vår fram- stående operasångerska, fru Matilda Linden, erhöll här om aftonen efter andra akten af » Orfevs » guld- medaljen Literis et artibus, hvilken till henne i den invid den k. logen belägna salongen egenhändigt öfverlämnades af konungen, som öfvervar föreställ- ningen.
^, 7 '.
1 i ' i * Om basaren.
till förmån för brefbärar- nes pensionskassa vilja vi ännu en gång på- minna.
Denna särskildt behjärtansvärda välgören- hetstillställning öppnas å Börsen nästkommande ons- dag den 18 dennes och fortgår äfven de två föl- jande dagarne.
Både för det vackra syftets skull och för de aktade personers skull, hvilka ställt sig i spetsen för densamma, hoppas vi, att basaren måt- te liflis; t frekventeras af allmäuheten och lämna önsk- värdt resultat.
• En ryktbar kvinna kommer inom kort att besöka vårt land.
Annie Besant, den teosofi-ka rö- relsens förnämsta förkämpe i Europa, skall nämligen gästa Sverige i slutet af maj månad.
Fru Besant skall hålla teosofiska föredrag i Göteborg och Stock- holm samt i Stockholm deltaga i en skandinavisk- finsk kosofkongress.
: '; j.
• • ' • - • Julius Kronbergs moder, fru Augusta Kron- berg, har atlidit härstädes i en ålder af 03^ år.
* Våf ' slöjd.
Sedan ett år tillbaka har fru Emma Andersson å Ljura invid Norrköping — välbekant för våra läsarinnor från våra » praktiska » spalter — haft mönstertillverkning med hufvudafsikt att er- sätta de upplockade väfnadssätten med väfnader, å- stadkomna i vanlig väfstol medels användning af olika trampsätt.
Sålunda har fru A. lyckats att sätta i system ett stort antal gamla mönster från år- hundraden tillbaka.
Härvid ha ofta linneväfnadens egendomliga randningar med silke och färgskiftnin- gar utbytts helt och hållet eller delvis för att till- lämpas på ylleväfnader och tvärtom.
Bland de nyaste profven är ett mönster från 1787 som benämnes » rosrandiga myggfjäll », ett gardintyg i bomull.
Detta väfdes förr i 8 skaft, men har förenklats och för- skönats af fru A.
Nu är det möjligt för hvilken väfverska som helst att väfva detta mycket vackra mönster.
En » fjällvämad » för paradtäcken är äfven en utmärkt vacker sammansättning af fru A.
Teater och musik.
Kungl.
operan återupptog i måndags Meyerbeers historiska opera » Hugenotterna », hvilken ej gifvits härstädes sedan våren 1890.
Vill man vara upp- riktig, måste man erkänna, att utförandet i flere hänseenden ' lämnade åtskilligt öfrigt att önska, i det en och annan af solisterna, särskildt innehaf- varne af de båda hufvudrollerna, ej hunnit till- räckligt instudera sina partier.
Klandret drabbar i detta hänseende dock närmast regissören, som tillåtit operans framförande, innan hon blifvit till-
IDUN 1S94 räckligt inöfvad.
Det är ej nog, att en opera går någorlunda drägligt, såsom här var fallet; man bör sätta en hederssak uti, att den går alldeles perfekt.
Repetitionerna böra vara undangjorda, innan ett verk framföres för publiken.
De båda hufvudrollerna Raoul och Valentine uppburos af hr Ödmann och signpra Labia.
Att hr Ödmann ej var så väl disponerad denna afton, märktes stundom.
Han sjöng dock upp sig.
så att han särskildt i fjärde akten hade tillfälle briljera med sin rösts alla företräden.
Och när han blif- vit riktigt varm i kläderna, torde han kunna räkna detta parti till sina allra bästa.
Signora Labia var ej så tillfredsställande, som man kunnat vänta sig.
Bäst var hon på de ställen, där hon lät sin härliga stämma tona ut till sin fulla bredd.
För öfrigt föreföll hon här och där något osäker.
I sitt yttre lämnade båda dessa rollinnehafvare rum för en och annan liten anmärkning Hvad det vokala utförandet beträffar togs priset för aftonen af fröken Karhohn som pågen Urbain och hr Sö- derman som grefve de S:t Bris.
Det senare par- tiet låg synnerligen väl för sångaren, hvars slam- ma därför också gjorde sig förträffligt gällande.
En lämpligare maskering skulle äfven här varit önskvärd.
Hr Sellergrcn förtjänar erkännande för sitt utförande af Marcels parti; måhända hade hugenottvisan i första akten kunnat utföras med något mera kläm.
Som grefve de Nevers var hr Vallenius ej så oäfven; en viss osäkerhet, som stundom försporHes, torde försvinna till följande föreställningar.
Återstår så bland hufvudrollernas innehafvare fröken Frödin, hvilken innehade drott- ning Margaretas i vokalt hänseende så viktiga och betydande parti.
Fröken F:s sång kännetecknas af två lika framträdande egenskaper: hennes stora lätthet för koloratur och hennes nästan lika stora benägenhet att sjunga falskt.
Lika värdefull den förra egenskapen är både för sångerskan och pu- bliken, lika fördömlig och för åhöraren pinsam är den senare.
Det torde ock, såsom vi förut fram- hållit, för fröken F:s egen skull vara bäst, att hon snarast möjligt ställer sig under en framstående och förståndig lärares eller lärarinnas ledning, så vida hon vill, att de onekligen rika anlag hon verk- ligen äger, skola komma till full utveckling.
Hen- nes röstklang, som nu ej är så synnerligt vacker, torde under en dylik förståndig ledning också kun- na förbättras.
Här om någonsin ligger fara i dröjs- målet.
Af hvad vi här sagt och sagt i största välmening framgår, att den unga sångerskans ut- förande af drottningens parti ej kunde vara i vo- kalt hänseende tillfredsställande.
I yttre hänse- ende fanns ock endast ett fagert ansikte, men detta är ej nog för en drottning; det fordras ock vär- dighet i uppträdandet.
Öfriga medverk-ande förtjäna i allmänhet er- kännande, särskildt hrr Lundqcist — i tvänne skepnader, både som brandvakt och munk — och Lundmark (för soldatvisan).
Körerna, som i denna opera spela en viktig roll, gingo på det hela taget förträffligt; särskildt imponerande var den stora sammansvärjningskören i fjärde akten, ledd af så rutinerade solister som hrr Lundqmst, Brag och Grafströni.
Orkestern, ledd af hr Henneborg, för- tjänar också synnerligt erkännande för denna af- ton.
— Bifallet, i början matt, tog under de senare akterna upp sig.
— Nödvändigt torde bli att före- taga några strykningar i operan eller ock betyd- ligt förkorta mellanakterna, så att ej operan som nu behöfver räcka till kl. ' / a 12.
I dag fredag gifves, med anledning af det dan- ska furstebesöket, stor gala-föreställning, vid hvil- ken uppföres Orfeus och Pajazzo.
K.
Dramatiska teatern.
Vår frejdade skådespe- larveteran hr Knut Ahnlöf begynte i måndags afton en ny serie gästuppträdanden å Dramatiska teatern som klädeshandlaren i Augiers kvicka komedi » Klä- deshandlaren och hans måg ».
Den glänsande och fint utmejslade konst, hvilken alltid präglat hr Alm- löfs spel i denna roll, har icke mist något af sin fulländning, vare detta nog sagdt.
Naturligtvis hyl- lades ock den uppburne artisten af en fullsatt sa- long med lager och jubel.
Rollfördelningen är i öfrigt densamma förträffliga som vid styckets senaste uppförande för ett år sedan, och hr Fredriksons markis de Presles samt fru Rundberg som den nobla unga markisinnan dela välförtjänt publikens bifall.
Vasateatern har upptagit det för några år sedan på Svenska teatern gifna lustspelet » Lifvet på landet », som bekant en bearbetning efter Fritz Reuters rykt- bara roman med tamrna namn.
Närmast har väl detta nu skett för hr Victor Holmquists räkning, hvilken som onkel Bräsig har en af sina allra för- träffligaste uppgifter.
Publiken återhälsade också på premieren i lördags med skallande jubel dennes glän- sande prestation.
Äfven på öfriga händer får det underhållande folk- lustspelet på Vasateatern ett förträffligt utförande, främst att nämna hr och fru Castegren, den förre mycket lustig som Fritz Triddelfits och den senare söt och intagande som fru von Rambow.
Herrska- pet Pomuckelskopp gifves med vederbörlig komisk färgläggning af hr Kellberg och fru Bergström.
Hr Oardt passade väl i Hawermanns kläder, och fröken Thulin var riktigt täck som hans unga dotter.
I ett som allt hereder » Lifvet p l landet » i denna nya upplaga en synnerligen angenäm teaWafton och tor- de helt visst en god tid hålla sig på programmet.
Södra teatern.
Den outslitliga » tanten » (» Char- leys ») är nu efter närmare ett hundratal uppTädan- den ändtligen permitterad — åtminstone tills vidare — och tisdagen bjöd på ett nytt program.
I press läggningsminuten först kunna vi ägna det ett om- nämnande, men måste därför ock bli korta.
» Kung Kandaules » — en lever de rideau af Meilhac och Halévy — var egentligen blott en portion snömos, men serverad med äkta parisisk finess som den var, åtminstone för författarnes vidkommande, gjorde den sig rätt appétissant orh slukades med begärlighet.
Gustaf af Oeijerstams folklustspel » Jan Anders och Lars Anders och Deras Barn » visade sig vara en realistisk, frisk och underhållande allmogeskil- dring af verklig originalitet.
Ämnet är i och för sig mera novellistiskt än dramatiskt, men genom en rikedom af väl studerade och karaktäristiska små- drag utfylldes det därhän, att intresset hölls lifligt uppe genom alla de tre akterna.
Utförandet var ock på de flesta händer ägnadt att understödja in- trycket; i synnerhet var fröken Widells framställning af bonddottern Lena af fullödig verkan och hr Ols- son som hennes fästekarl, bondsonen, förträfflig.
Hr Hirseh och fru Fornell förtjäna äfvenledes framhål- las för sina prestationer.
Bifallet var högst lifligt, framgången afgjord, och utsikterna för det nya programmet böra — efter allt att döma — ställa sig odeladt gynsamma.
Matiné gifves söndagen den 15 dennes kl. half 2 e. m. å K.
Dramatiska teatern.
Programmet upp- tager som piéce de réstistance » Flickan från Än- dros » (Andria), lustspel i 5 akter af Publius Teien- tius Afer, i öfversättning af hr Nils Personne.
Det var detta stycke som illustrerade sällskapet » lduns » trettioårsfest den 22 november 1892 och då mottogs med ett så stort intresse, alt man ofta hört uttalas önskningar om dess offentliga uppförande.
Matindn gifves till förmån för en af teaterns verk- sammaste och nyttigaste medarbetare, hr Emil Michal, hvilken i snart 23 år såsom sufflör tillhört teatern.
Fru Lillian Sanderson och hr Bernhard Stavenhagen gåfvo sistl. lördag konsert i Musikaliska akade- mien inför en visserligen ej synnerligt talrik, men dess mera tacksam publik.
Fru S. visade sig äga en förträffligt skolad altröst af ej synner- ligen stort omfång.
Hennes storhet ligger i före- draget.
Så som hon föredrager sina romanser — hon tyckes uteslutande vara romanssångerska — torde ingen kunna göra det bättre.
Det lifliga bi- fallet framkallade flere extranummer.
Hr Stavenhagen dokumenterade sig som en syn- nerligt solid pianist; förträfflig teknik, väl nyan- seradt föredrag och originel uppfattning voro för honom utmärkande egenskaper.
Ackompanjemanget till fru S:s sång sköttes yp- perligt af den henne likaledes åtföljande hr Bru- ning.
Operasångaren Helmer Strömberg, välkänd och vär- derad för sin verksamhet vid k. operan, har af dennas direktion fått sig beviljad en recett, som gifves i midten af nästa vecka med biträde af våra förnämsta sångförmågor.
Den gamla goda tiden.
4f ^ \ å den tiden, när jag stod i knopp, så där i Tff slutet af f ö r r a månaden, » sade blåsippan u n d e r de sista dagarna april — » då var det annorlunda än n u!
» — — Hon stod i en hagbacke, bredvid en nästan u t t o r k a d vatten- puss; den uppspirande grönskan hade vuxit öfver det vissnande stånd, h v a r u r hon skjutit upp, hennes egna blomblad voro bleka och vi- sade tecken till att vilja falla af.
— » Vår tid är förbi, » nickade hon åt hvitsippan, » men v i ha också varit med, både i sol och kyla — varit med i den gamla goda tiden! » 119 » J a, » svarade hvitsippan, som redan hängde hufvudet — » och det var en annan tid än nu.
Då var det friskt att lefva!
I n t e vet jag hvad det skall bli af det nu uppväxande släktet af blommor — de bli ju alldeles förvekligade af öfverflöd p å solsken och värme.
Nej, annat var det förr, syster blåsippa - — då fick man inte vara ömtålig för en frostnatt eller för att stå våt om fötterna!
Tvärtom — det var just själfva lifvet!
F r i s k a och härdade voro den tidens växter; blommorna voro då ej af så många slag, men just därför blef eD hv.ir så mycket mer värderad! » Och så gaf hon en vink med de u t s t r ä c k t a gröna bladen åt de kringstående, nyuppkomna blommorna.
Men alla gullvifvorna, violerna och de knoppande liljekonvaljerna hade så myc- ket bestyr med att få sin vårskrud i bä- sta skick, att de inte lade sippornas ord sär- deles pä hjärtat.
» Deras tid är ju i alla fall förbi, » sade de till hvarandra, under det att de tänkte på sin egen utveckling så mycket som möjligt.
De smålogo, då de hörde talas om » den gamla goda tiden, » ty de visste väl, tyckte de, att vårsol och värme äro bättre an källoss- ningens obehag.
» I maj — se, då är r ä t t a tiden att lefva och blomma! » jublade de, täcka och ungdomsfriska.
Men våren förgick, och sommaren kom.
Björkarna stodo för längesedan fullöfvade, och snart voro de vilda rosenbuskarne i backen öfversållade af blommor.
I en skuggig slutt- ning mot norr kvarstodo ännu några liljekon- valjestånd med vissnade blomstänglar, men ef- ter gullvifvorna syntes k n a p p t något spår.
» Sommaren är årets skönaste tid, » sade ro- sorna till blåklinten, som stod midt i he- taste solbaddet inne på odlingen strax bred- vid, där dess klarblå dräkt tog sig dubbelt bra ut vid sidan af prästkragar och åkervallmo.
» Det säga ni därför, att ni inte känt till våren, » sade de förtorkade konvaljerna, » — den ljufliga tid, då solens strålar ännu icke voro b r ä n n a n d e, utan deras värme mildrades af mången svalkande fläkt; det var en tid, som innebar oändligt mycket mer poesi!
men det förstå inte nutidens örter.
Nu ska ' allting vara sågrufligt hett, b e v a r s!
— - — hett, så att man inte kan a n d a s.
T o r r t i luften, t o r r t på marken • nej, jag tackar Gud för att jag, fick lefva i en tid, som ännu ägde saft och m u s t; då fanns det växtlif — framåtgå- e n d e!
— — Den tidens blommor fick man göra sig besvär för att uppsöka, där de stodo hälft undangömda och blyga i skuggan af björk och al, och man märkte dem af deras fina doft.
Men nu ska ' det vara prunkande fär- ger, och man skall stå midt i solgasset för att synas.
— • — • Nej, låt oss glädja oss åt att ha tillhört den gamla goda tiden — vårtid — vår t i d!
» Sommaren försvann, och hösten nalkades.
Tyngda af mognande frukter stodo äppelträden inne i herrgårdens trädgård.
Rosenbuskarna såväl därinom som i backen utanför hade fått ett annat utseende.
D e skära blommorna voro affallna, men åtminstone de senares hade dock satt någon frukt.
D e ville också vara med, fastän deras frukter voro så små och ännu blott svagt rodnande.
Men de vilda ro- senbuskarna hade icke endast bytt utseende, utan också n a m n.
» Nyponbuskar » kallade man dem n u helt enkelt.
» J a, den närvarande tiden är en gruftigt materialistisk tid, » sade d e; » folket samlas kring fruktträden, och man måste bjuda till så godt man kan, om man skall få vara med och lefva.
Därför ha vi nu satt nypon.
Men
IDUN 120 rosornas tid, det VAR en ANNAN t i d!
— den rätta tiden, den gamla goda t i d e n!
Då ägde f o l k ännu öga för hvad som VAR s k ö n t!
— N U är det - bara fråga OM smaken — g o m m e n s smak — — en f ö r s k ä m d smak, skulle vi vilja kalla den.
Nej, i somras, d å var det rosen som var mest eftersökt, hon kallades d ä blommor- nas d r u t t n i D g.
» Men astrakanerna sutto där sä stora och runda p å grenarna och bara logo — de hade visst också varit med i somras, men d å voro de ännu bara små och gröna, sura och omogna.
» Nej, hösten är bäst, » sade do, » det är skördens, mognadens t i d; det är bättre upp a t t d å vara den största och vikti- gaste.
Kärna det vara i allting — har man bara det, så skadar det förstås inte hel- ler a t t också ha ett vackert skal.
M E N några tunna blomblad, de lefva inte länge, de falla af (ich glömmas.
K isenblad — blomsterdoft!
hvad har det för v ä r d e?
Därför skyndade vi OSS att skaka at OSS den sköra grannlåten, så snart vi kunde i våras. » F r u k t e n VAR nedtagen och träden började falla sina blad för frosten.
Vintern k o m; snön betäckte marken.
» Ni skulle ha sett OSS i h ö - STAS, » sade !e till snöflingorna, som kommo flygande p å besök — • » när » Britsommarn » rädde med äiua rika färgskiftningar, och d å så mänga träd voro behängda med vackra, loc- kande frukter; d å var här något att s e!
D e t VAR en skön tid — d ä fanns det färgsinne i naturen! » » Ä r här d å inte vackert också N U?
» sade de mörka granarna, hvilkas djupa grönska ännu mer förhöjdes AF snön.
» Björkarna kunna k n a p p t vara vackrare och lummigare i sin vårliga löf- skrud än nu u t i rimfrostens skimrande silfver- skir! » — — — Redigeras af Sophie Linge.
LOGOGRYF.
Bräckligheten själf jag är, Och en vindfläkt bort mig bär.
Några vattendroppar rinna: Strax mitt stängsel skall försvinna; Öfver haf och land tä snar Jag dock säker kosa ta ' r, Kastas stundom hufvudstupa Öfver berg och dalar djupa.
På min rundre-ebiljett Far jag världen kring så lätt; Döljer i milt slutna bjärta Lif och död och fröjd och smärta, Kärleksfröjd och kärlekskval, Vänskap, böner, hat, förtal, Tid och med den gyllne kalfven Finnes inom hjärtehvalfven.
Som en hvar af lack och fel Jag nog fått min gifna del, Kan dock tryggt rekommenderas Till din tjänst, liksom till fleras.
Utan minsta sorts besvär Du nu gissat, hvem jag är, Låtit mina bommar falla, Blottat hemligheter alla.
Utan minsta diskretion Visas här för hvar person: Hvad hvar flicka önskar bli (lutet ondt är ju däri)!
Hvem sig helst på mattan håller, Faslän lattja blott det våller, (Eljes har för pipan hans Mången trått rätt blodig dans), Hvad i lampan man bör finna, Ifall den skall kunna brinna; Hvad en karl i sig bör ha; Hv«d han då kan få rätt bra; a l l o J a, så sade de a l l e s a m m a n s: » En ny tid med ett nytt släkte, det är bara veklighet!
D e t kan aldrig bära sig i längden! » Och de märkte inte, att det b a r a var samma årstider som kom- mo igen, tid efter annan, blott med någon skiftning i väderleken.
» Nej, » sade de alla, » vi prisa den gångna t i d e n!
— vår tid, det var den gamla goda tiden! » Hedvig Jndebetou (— » ster ».)
Redaktionens Innehållsförteckning.
Kerstin Card &gt;n; af Claes Lundin, (Med porträtt).
— » Sveriges Framtid », af Lennart Hennings.
— Dansprogratn- m e t; skiss för I dun af Mari Mihi.
— Modern ra ut-ifeupp fost- ran; af A. Beetschen.
— Litteratur.
(Med portiätt af Anna Wablenberg.)
— Konung Oscar I:s grindpenning; en Jiten satinsaga berättad af L S.
— Tvänne konstutsiullningar.
— Ur notisboken.
— Teater och musik — Den gamla goda ti- d e n; af Hedvig Indebctou (• — ster »).
— Redaktionens brefvätx- ling.
— Tidsfordrif.
En mördare, helt kall och fräck, Mitt hela är och sprider skräck.
John.
Hildegard.
7 82 4; 8 9 1 PALINDROMER.
12 2 2 21 2 5 6 1 12 16 5 6 11 16 21 1 12 16 5 3 6 1 1 6 13 9 22 19 16 14 2 4 12 6 5 4 2 5 1 1 2 s 15 12 4 6 19 20 17 ' 5 11 19 14 16 l ö 2 8 6 1 5 9 10 1 1 20 17 5 10 1 6 4 1 12 6 4 21 5 18 4 1 3 2 1 1 Begynnelsebokstäverna bilda nam- net på en konstnär.
Slutbokstäfverna, lästa nedifrån och uppåt, ett af hans verk.
Orden äro: 1) Ett land, 2) ifundad människa, 3) järnvägsstation i Sverige, 4) liten stuga, 5) flod i Sydamerika, 6) upplysningsmedel i småstäder.
7) prydnad för skogarne, 8) sjö i Dan- mark, 9) något gnistrande, 10) ett do- kument.
A.
B. n n d t i.
» Lessive Phenix » C. i u ^ t t m a H o l T Sök 12 ord, hvilkas begynnelsebok- stäver utgöra namnet på en världsbe- römd tafla och slutbokstäfverna nam- net på den konstnär, som målat den- samma.
Orden äro: 1) Stad i Tyskland, 2) KLORFRITT!
PRAKTISKT!
BILLIGT!
miMmpMp lipr 1.
4 ORDGÅTA.
Mitt andra lätt du gissa bör: Med gubben Noak hop det hör.
sjö i Finland, 3) stad i England, 4) mansnamn, 5) järnvägsstation i Skåne, 6) mansnamn, 7) en sorts bär, 8) gre- kisk stad, 9) stad i Mindre Asien, 10) flod i Frankrike, II) stad i Sverige, 12) dansk orden.
ARITMOGRYF.
CHARAD.
I köpmansstil, om rätt jag minns, Mitt första ganska ofta finns.
brefväxling.
T " En velocipedryttarinna ber oss om förslag till en praktisk kvinnlig ve- locipeddräkt.
Genom till- mötesgående från det väl- redigerade fackorganet » Tidning för Idrott » kun- na vi som svar meddela bifogade modell.
» I mån- ga former trifs det skö- na » och i en mångfald kombinationer vexlar snitten på den nya dräk- ten för kvinnliga veloci- pedister i de länder, där densamma redan kom- mit i bruk, skrifver den nämnda tidningen.
Det är ej längre blott i Paris, i Frankrike, hjularinnor- na emanciperat sig i af- seende på en mer prak- tisk dräkt; äfven engel- skorna ha nu ganska allmänt anlagt sin » ra- tionaldress ».
Och för- nuftig måste man med- gifva att densamma ä r; i alla händelser får man häruti tro hvad damer- na själfva intyga, och enligt dessa intyg tyckes den » rationella dräkten » kunna tillvälla sig äran, i händelse ett uppsving i damernas deltagande i denna vår idrott inträder.
Af tyska ord mitt tredje är Bland dem, som alha först man lär.
L — a.
PIC0TS TVÄTTPULVER Äfiron4«tiffow Och när snön vid blidare väder smälte un- dan kring furornas stammar, stod lingonriset så friskt d ä r u n d e r; och borta i trädgården ploc- kade man de bländhvita, skira julrosorna långt under drifvan.
Men våren kom slutligen ä t e r; vårbäckarna runno, marken blef bar och brun.
» A r det v a c k r a r e?
» sade grauarna i skogen.
» Det mjuka snötäcket är borta, våra mörkgröna vin- terpälsar börja se så tjocka och varma u t; den friska, präktiga vintern h a r flytt.
Ack, den var en härlig t i d!
D e t var barrskogens, julgranarnas, vintergrönans tid — det varak- tigas t i d!
Nu börjar ombytenas, förändringar- nas tidskifte i stället; nu kommer allt det där vårbjäfset!
Björkarna klä sig i långa loc- kar cch marken vet inte, h u r han skall kunna bli blomsterprydd nogl B a r a fåfänga alltihop!
Det gamla allvaret är borta.
H u r ska ' all den där grannlåten kunna stå emot en riktig frost- natt — det vill jag s e?
Växter och blad göra sig gröna och blommor och bär rodna emot dem — och se ' n k o m m e r vintern och sopar bort hela k r i m s k r a m s e t.
Nej, bättre då att ha en d r ä k t, som står emot i alla årstider!
Vintertid, det är den friska andens tid — kraf- tens tid — den gamla goda t i d e n!
— - — » Hvad bör kvinnan tvärtom vara (Icke alltför mycket bara).
Hvad till middagsbordet hör Och hvar gäst ju lägges för; Något eldfängdt, som bör vaktas; Hvarför, utom eld, det aktas; Hvad ju mäter dagens id Likaval som nattens frid; Hvari klingar ända sången, Fastän sångaren är fången?
Hvart han längtar, fången, nog; Ett konungslikt träd i skog; Nattvakt ibland berg och skogar; Och hvarmed ett postbud knogar; Namn på grannas rara katt, (Ansedd för en riktig skatt); En på alla sidor lika; Hvarigenom man kan kika; Hvem i sigan, mäktig, skön, Gaf förtjänsten riklig lön; Hvaruti de sjuke rasa; Ord, som tolkar sorg och fasa; Hvarpå man sin boskap har Under sommarns korta da ' r; Tilltalsord, som burskap vinner; Tvänne räkneord du finner; Ett försfit, som hafvets son Önskar vara långt ifrån; Hvad kan läkare ju göra Ganska lyckade — låt höra 1 Namn pä yfeigt garnityr; Namnet på en munter fyr; Hvad i grammatik man alla Händelser ju brukar kalla; Hvad — om gammalt märke höll - Aldrig långt från trädet föll; Hur ju ölet från Arboga Alltid kommer — utan fråga; Och hvad sist, såsom sig bör, Om min komplimang jag gör.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
1894 Rättfram: Bak fram: Jag uppåt har min väg.
Till kusken din det säg.
Rättfram: Ofta redan i lifvet man det får, Men säkert efter lifvet det alla förestår.
Bakfram; Har du det i barmen inne, Du i faran går med hurtigt sinne.
A.
B.
C.
LÖSNINGAR.
Logogryfen: Flossa-apparat; Tro, prat, tra- sor ocb paltor, stolspar eller stolar, fors, sot, solapparat, Flora, ai, ask, aplar, pors, ros, rot, topp, sto.
so, lappa, sparf, lo, a p i, östra, sarf, trapp, tass, tars, ptro!, rapp, par, lass ocb fora, raps, ost, alp, opal, topas, oas, salt, frost, rost, frossa, torf, asfalt, saftsoppa, aolf- apparat, tafla, stolpar, farsot, flor, pålat ", rof- laBt, trappa.
Schackgåtan: Ur nattomhöljda tider Emot ett mäl, fördoldt för dig, O!
mänsklighet du skrider 1 sekler fram din ökenstig.
Din dag är blott en strimma, Som lyser blek ocb matt, Se, f i a m o m henne dimma Och bakom henne natt!
Och slätten, där du tågar, I öknen segna ned, Och bäfvande du frågar: Allsmäktige, hvart här min l e d?
(Af Viktor Rydberg) Säljes i j -, ^- och | kilo-paket med beskrifning å hvarje paket.
Representant för Sverige: Carl R. Måtton, Stockholm.
TTnlrilra n m h n r i 1 l a n i l B n v t o n.
