# ID: svediakorp-per961
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 18,622
# sentences: 632
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 13 (328) Prenumerationspris Fredagen den 30 mars 1894. pr år: Idun ensam kr.
I d u n s M o d e t i d n i n g jämte k o - lorerade planscher.
I d u n s M o d e t, utan k o l.
p l.
....
5: — i-, 50 3: — Byrå: K l a r a v.
K y r k o g a t a 7, 2 tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
P r e n u m e r a t i o n sker å alla post- anstalter i riket.
Redaktör och FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
i /, Matilda Det har nästan blif- vit ett talesätt hos oss f ö r närvaran- de att gnata på vår o p e r a o c h dess för- m e n t » dåliga krafter.
Detta beror ytterst o c h mest icke på dess onekligen befintliga brister, utan därpå att den nuvarande ope- raledningen ej förstått konsten att g ö r a sig populär lika bra s o m den f ö r e g å e n d e, o c h den konsten b e t y d e r allt här i S t o c k h o l m.
D e n konsten f ö r s t o d icke heller hr W i l l - man — eller rättare fru W i l l m a n — så bra s o m hr N o r d q v i s t, o c h därför var precis sam- m a sak dålig under den förres o c h förträff- lig under d e n senares regim, hvilka b å d a f ö r öfrigt så till personal s o m repertoar liknade hvarandra nästan som två bär — • eller, o m n å g o n d e r a var rikhal- tigare, så var det f ö r visso hr W i l l m a n s.
P å samma sätt nu.
Den närvarande säsongen är rikare på n y h e t e r •in n å g o n annan u n d e r hela vår operas tillva- ro, solistpersonalen nä- stan lika talrik som vid k. operan i Ber- lin, o c h om somliga af Ifil utgifvare: Nordling.
helgfri Tryckeri Aktiebolag, 7: de år g. Utgifningstid: hvarje Iduns fredag.
Lösnummerspris I 5 öre (lösnrr e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l s t a f v.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Linden.
de n y a äro o m o g n a, så äro d o c k väsentligen samma krafter kvar s o m u n d e r den före- g å e n d e r e g i m e n (utom fruarna Ö s t b e r g o c h E d l i n g, hvilkas förlust naturligtvis i c k e ope- ran rår för).
M e n än- då d u g e r ingenting, i fall man får tro ope- rans vedersakare.
D e s s a vedersakare skola därför säkert bli h ö g s t förbluffade öf- ver u n d e r t e c k n a d s på- stående, att åtskilliga af de uppgifter, s o m kunna presteras af m e d l e m m a r af den när- varande personalen, äro sådana, att inan på d e m nästan skulle vilja a n v ä n d a det ofta missbrukade o r d e t » fi- n i », o c h att de skulle v ä c k a uppmärksamhet på snart sagdt hvilken europeisk scen som helst.
F ö r att nu blott hålla oss till företeel- serna u n d e r senaste året, så räknar j a g till sådana prestationer hr Odmanns Otello, hr L u n d q vists T e l r a m u n d, f r ö k e n A l m a t i s Fides, fru Sterkys J o l a n t a o c h fru L i n d e n s Orfevs.
* * Matilda Jungstedt visade sig redan vid sina första steg på o-
IDUN 98 Tala vänligt!
För den trötte Lik en hälsodryck det är.
1894 Tala vänligt!
Nästans börda Du till hälften därmed bär.
L. yyyyyyyyy yyyyyy yyyyyy S. yyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyy p e r a s c e n e n vara en ackvisition f ö r den- samma.
D e t var m o t slutet af a n n o 88, s o m h e n n e s figur, hållning o c h röst i Pan- talis ' lilla parti i Mefistofeles v ä c k t e ett visst u p p s e e n d e.
F ö d d d e n 13 okt.
18G4 i N o r r k ö p i n g, h a d e h o n där g e n o m g å t t elementarläroverket f ö r flickor, i n n a n h o n 1884 i S t o c k h o l m b ö r j a d e sina studier f ö r hrr Giinther o c h A r l b e r g, i plastik vid konservatoriets elevskola samt f ö r frö- ken Signe H e b b e.
Efter d e n l y c k a d e d e b u t e n blef h o n genast m y c k e t a n v ä n d o c h fick under f ö l j a n d e året ej m i n d r e än n i o roller.
V i d galaspektaklet på k o n u n g e n s f ö d e l s e d a g u p p t r ä d d e h o n s o m bergets d r o t t n i n g i » D e n b e r g t a g n a », senare alternerade h o n med fröken Holmstrand som Benjamin i » Josef » o c h g j o r d e fatburstärnans lilla parti i » D e t var en g å n g ».
Mera lycka g j o r d e h o n s o m F r e d r i k i » M i g n o n », där h o n p å ej oäfvet sätt i m i t e r a d e d e n af- lidne R o b e r t Ohlssons lustiga petit-maitre- fasoner, o c h s o m N i k l a u s i » H o f f m a n s s a g o r », d e n h o n framställde s o m en veder- b ö r l i g e n o h ä n g d s l y n g e l o c h en typisk operettfigur.
D e n t a l a n g f ö r det komi- ska, s o m h o n i dessa u p p g i f t e r u t v e c k l a d e, g j o r d e, att m a n t r o d d e detta vara hennes e g e n t l i g a gebit, o c h m a n b l e f därför öf- verraskad af hennes L e o n o r a o c h Ä m n e - n s, där h o n visade sig k u n n a bära äfven den tragiska masken m e d smak o c h ut- t r y c k, om h o n än i d e t f ö r r a partiet i c k e n å d d e f r ö k e n Oselio uti g e n u i n t italienskt sångsätt, i det senare i c k e d e n samtidigt d e b u t e r a n d e f r ö k e n N o r d g r e n uti kraft o c h storslagenhet.
M i n d r e v i k t i g a partier v o r o H e d v i g i » T e l l » o c h P u c k i » O b e r o n » från s a m m a år samt E m i l i a i » O t e l l o » o c h R o s e i » L a k m é » från f ö l j a n d e år (1890), då h o n äfven fick de mera m a k t p å l i g g a n d e upp- gifterna N a n c y i » M a r t a » o c h C h e r u b i n i » Figaros bröllop ».
Både i teckningen af d e n ystra k a m m a r s n ä r t a n o c h den barnsligt själfsvåldige svärmaren o c h blif- v a n d e f ö r f ö r a r e n g i c k h o n i Trebellis fot- spår o c h b e t o n a d e m e r a d e h u r t i g a än de v e k a dragen, u f v e r h u f v u d har h o n mycket, som påminner o m Trebelli; det är s a m m a h a r m o n i s k a j ä m v i k t m e l l a n d e v o k a l a o c h sceniska krafterna, samma j ä m n h e t o c h v ä l l j u d i d e n d j u p a stäm- m a n, s o m d o c k h o s T r e b e l l i var starkare, l i k s o m hela uttryckssättet lifligare.
I slutet af sistnämnda år reste h o n till Paris, där h o n på våren studerade f ö r m: m e A r t ö t o c h därunder äfven än- d r a d e n a m n, i det h o n d.
2 april v i g d e s vid o p e r a s å n g a r e n E m i l L i n d e n.
Redan på hösten var h o n tillbaka i S v e r i g e o c h f ö r d e n k o m m a n d e vintern fästad v i d hr L i n d b e r g s o p e r a t r u p p i G ö t e b o r g, där h o n bl.
a, u p p t r ä d d e s o m L e o n o r a, C a r m e n och Azucena.
M e n d e n n a r a m v a r väl t r å n g f ö r en t a l a n g af h e n n e s b e t y d e n - het, o c h den därpå f ö l j a n d e s ä s o n g e n 9 2 — 9 3 gasterade h o n i S t o c k h o l m i en d e l roller, h v a r i b l a n d Carmen, s o m här b l e f m y c k e t omtvistad, i ' det m a n fann h e n n e väl k y l i g o c h f ö r litet förförisk, allt un- der e r k ä n n a n d e af h e n n e s vackr a sång.
D e excentriska karaktärerna t o r d e i all- m ä n h e t ej väl l ä m p a sig f ö r en så pla- stiskt a n l a g d natur s o m fru L i n d e n.
D e n - na plastiska f ö r m å g a k o m d ä r e m o t p å ett y p p e r l i g t sätt till sin rätt i p a n t o m i m e n » D e n f ö r l o r a d e s o n e n » p å D r a m a t i s k a tea- tern, o c h senare h a vi sett d e n s a m m a skänka nytt intresse åt » D e n s t u m m a s » r ö r a n d e åtbördsspråk.
F r å n sistlidne h ö s t har fru L i n d e n va- rit e n g a g e r a d vid o p e r a n härstädes o c h d ä r v i d fått ö f v e r t a g a en del partier efter den a f g å n g n a f r ö k e n W o l f, n ä m l i g e n d e n b l i n d a i » Grioconda », L u c i a i » P å Sici- lien » o c h l a d y P a m e l a i » F r a D i a v o l o », samt d e s s u t o m u t f ö r t d r o t t n i n g e n i » H i n o n d e s a n d e l » o c h n u senast titelrollen i Grlucks » O r f e v s ».
V a c k e r s o m en A p o l l o, har h o n i sist- n ä m n d a parti förtrollat alla m e d sin pla- stik o c h sin s o n o r a o c h v å r d a d e sång.
A l l a hennes bästa artistegenskaper k o m - m a där fram i sällsynt h a r m o n i, o c h till o c h m e d en viss reserv, s o m är h e n n e e g e n o c h annars s t u n d o m är en smula o l ä g l i g, blir f u l l k o m l i g t på sin plats, när d e t gäller att t e c k n a den g r e k i s k a mått- fullheten i k ä n s l o u t b r o t t.
O m m a n k u n d e önska mera uppsluppenhet i hennes Nancy, mera lidelse i h e n n e s A m n e r i s, så k a n m a n d ä r e m o t i hennes O r f e v s k n a p p t ön- ska n å g o n t i n g.
D e n h ö r tvifvelsutan till de m e s t h e l g j u t n a skapelser, s o m n å g o n s i n framställts på svensk öper as cen.
A.
L.
I sjuksalen.
CDjärt genom fällda persiennerna sila Aftonens strålar dit in, där de hvila Plågornas offer.
Glimtarne leka på filtar och tiljor, Gifva de infallna kindernas liljor Rosende skiftning.
Bruten lian ligger där, mannen som rycktes Nyss ur den krets, där nödvändig han tycktes, Där lian var själen.
Bruten han ligger där ulan förmåga Gifva ett svar på den enklaste fråga, Domnad och stilla.
Under Själen den kraftlösa ytan arbetar likvisst, uti ängslan den letar Lifsyåtans mening.
Ord, som lian nyss för en lyssnande skara Slungat likt blixtar så skarpa och klara, Genljuda tomma.
.
.
Och i den dödstysta ångestens timma Kan af sin gärning han endast förnimma Bjällrande klangen.
Något, ack något lian ville dock gifva, Fullödigt, ärligt, som skulle förblifva — Icke förklinga.
alpe mig Gud! » — i lians vändande kvida Sakta en liand öfver pannan känns glida, Sval och misskundsam.
Plötsligt förmår han sitt värkande, lunga Ögonlock lyfta och se på den unga, Vårdande kvinnan.
» Syster, » han hviskar.
.
.
Och se, i del ordf t Hela hans brinnande syfte är vordet Underbart slutet.
Och då hon knäböjer from vid hans Lifsgatan tydes i böneord blida: » Fader, vår fader!
sida, » Helgadt det namn, som förbrödrar oss alla.
Komme det rike, hvars gränser ej falla, Grunder ej vackla.
yiSegre den vilje, som svärdet ur Mäktigt kan dra och af eggarne Fredliga plogar.
skida smida » Gif oss vårt dagliga bröd.
.
.
Med hvarandra Måste vi bedja och dela oeh vandra, Själfviskt ej njuta.
» Herre tillgif oss.
.
.
Man slår Skulden likt nöden är stor och Fräls oss från ondo!
icke ensam, gemensam.
» Frestelser locka.
.
.
Som ränner i faran Måste vi rycka ur bländande snaran Irrande likar.
» Riket är ditt, äfven makten.
.
.
» Här lade maktlösa händer lian samman och sade Sakta sitt: Amen.
Anna Knutson.
Kvinnorna oeh konsthistorien.
id flere tillfällen har i Idun framhållits, K hur viktigt det är, att våra unga flickor efter slutad skoltid icke helt o c h hållet till- låtas uppgå i ytligt sällskapslif; fastmer böra vi sporra dem till att allvarsamt fortsätta sin bildning o c h särskildt söka inverka på deras utveckling genom valet af lektyr.
Vanligen kasta sig de unga damerna kritiklöst öf- ver dussinromaner, som fresta till allehanda illusioner o c h öfverspändt svärmeri.
G o d a för- täljningar däremot förfela ej sitt förädlande in- flytande; men jämsides härmed skulle vi varmt vilja anbefalla mödrar o c h uppfostrarinnor att tillsamman m e d de unga flickorna odla ett studium, som mer än de flesta är ägnadt att bilda sinne o c h smak, nämligen konsthistorien.
Bedan länge har denna vetenskapsgren er- känts tillhöra allmänbildningen, o c h man har beredt 1 den en plats vid vårt lands läro-
I DU N 1894 säten samt i o c h g e n o m densamma sökt vid- ga gränserna för den historiska, geografiska och litteraturhistoriska undervisningen.
Men skolan kan likvisst endast gifva ett uppslag till studiet af konsthistoria: ett grundligare inträngande däri måste öfverlämnas åt den enskildes flit.
P å tal inom konstens olika områden får man så ofta höra utlåtanden, som helt visst förråda ytlighet mera än blygsam- het: » J a g förstår inte sådant d ä r!
» Nåväl, må man fullständiga sitt vetande o c h ej söka dölja sin sömnaktighet b a k o m denna tarfliga anspråkslöshet!
B ö r a vi intresselösa gå förbi vår tids konstskapelser?
Skall ej deras åsyn väcka vårt begär att göra oss förtrogna m e d deras väsen genom att jämföra dem med andra tidsskedens k o n s t v e r k?
Ett oanadt behag vinna alla resor, o m vi genom sysslandet med konsten o c h dess historia lärt oss att se, o m vår fantasi framför våra gamla städers histo- riska byggnadsverk väcker till l i f en plastisk bild af gångna dagar, o m vårt öga är nog öf- vadt att rätt värdera våra museers skatter.
Bör ej åhörandet af en tonskapelse mana oss att fråga något närmare efter kompositörens lif o c h verksamhet, att söka förstå hans verk i belysningen af dess tidehvarfs a n d a?
Är det ej en skam, att vi knappast känna våra främsta konstnärers lefnadshistoria?
Konsthistoriens område är mångsidigt, o c h det lönar väl sin m ö d a att med ledning af p o - pulärt hållna arbeten intränga i konstens o c h dess idkares riken.
Man kanske vill invända, att sysslandet med de bildande konsternas hi- storia ej erbjudes landsortens o c h småstädernas invånarinnor, hvilka ioke ha tillgång till några museer.
M e n i våra dagar gifvas mång- faldiga reproduktionsmetoder, som göra det konstnärliga snillets alster tillgängliga i äfven de vidaste kretsar.
Denna mottaglighet, detta skönhetssinne b ö r modern sträfva att väcka hos sina barn redan i unga år.
W i n k e l m a n n säger: » S o m den fan- tasi, hvilken i ännu högre grad är nödvändig för att fatta det sköna i konsten än i natu- ren, är mest brinnande under ungdomen, så bör hvarje anlag tidigt öfvas och riktas m o t det sköna, innan den ålder k o m m e r, då vi nödgas bekänna, att vi icke längre äga d e n.
» Och därför, I mödrar, omgifven edra döttrar med konstens ädla frukter, lären dem att finna sin glädje i sköna bilder o c h konstverk, o c h försummen intet tillfälle att odla de unga kvinnornas ästetiska sinne.
Ty för hvarje kvinna b o r d e ett så vidt möj- ligt utprägladt skönbetssinne vara ett känne- märke.
Måste hon icke redan vid valet af sin dräkt taga det till r å d s?
E n ästetiskt bildad kvinna skall icke slafviskt underordna sig det allhärskande m o d e t; hon k o m m e r vid sin sträfvan att kläda sig tidsenligt alltid att förstå bringa sin dräkt i harmoni med s k ö n - hetens o c h måttfullhetens lagar.
Ofta skattar prydandet af våra hem åt dagens förvända smak.
V å r a moderna, stilfulla möblemang lida ej sällan af en viss öfverlastning.
D e n konst- närliga smaken vet här att inslå medelvägen och upprätthålla den välgörande harmoni, utan hvilken till o c h med den elegantaste inredning verkar oskönt.
H e d e r vare husets härskarinna, om hon åda- galägger harmoni såväl i sin klädedräkt som i sin våning, i sitt uppträdande som i sitt tal och väsen.
Ty visst är, att den inre harmo- nien påverkas af den yttre, att ästetiken öfvar inflytande på etiken.
P e d a g o g e r n a ha länge erkänt, att en mäktig häfstång till sedlig bild- ning finnes i ett utveckladt ästetiskt sinne.
E n ästetiskt bildad människa, hvilken ej tål 99 något oskönt, något som sårar ögat i sin otn- gifning, lägger skönhetens måttstock äfven på sitt sedliga l i f o c h låter behärskning o c h jämn- vikt gälla som lag äfven för sina tankar o c h känslor.
K v i n n a n är det skönas prästinna.
Hennes sak är det att besjäla den uppväxande ung- domen till frimodigt deltagande i allt upphöjdt och harmoniskt, som vår värld äger, att hos mottagliga sinnen tända o c h vårda sinnet för skönhet o c h konst.
Olika åsikter om äktenskapet.
En u n g n y f ö r l o f v a d flicka: E t t äktenskap b ö r väl vara ett fortsatt fröj- defullt samlif i förtroligt tankeutbyte till ö m s e - sidig utveckling o c h förädlan.
En u n g n y f ö r l o f v a d Instämmer till alla man: delar.
En u n g n y g i f t fru: Ä k t e n s k a p e t är ett andligt o c h lekamligt samlif, hvars mål är att m e d hvarandras hjälp uträtta något godt o c h nyttigt i världen.
En u n g n y g i f t m a n: H v a d äktenskapet rike, ett paradis!
är?
D e t är ett himmel- En f r u f e m år e f t e r b r ö l l o p e t: Ack, fråga mig inte, hvad jag tänker om äktenskapet!
J a g vet bara, att det är en oaf- bruten strid för att behålla litet af ungdo- mens förhoppningar.
En m a n f e m år efter b r ö l l o p e t: H v a d j a g förstår m e d ett ä k t e n s k a p?
Intet annat än att kunna ha ett hyggligt hem att k o m m a till efter slutadt arbete, friska, väl uppfostrade barn, en vacker och flink hustru, som aldrig plågar mig m e d b r y d s a m m a frågor, som lagar utmärkt mat o c h hvar dag har den färdig i rätt tid, s o m håller ordning o c h spar- samhet i räkenskaperna, o c h som alltid sträc- ker mig sin mjuka arm till hufvudgärd, när jag önskar det.
En f r u efter t o l f års äktenskap; Ä k t e n s k a p e t är en läkekur.
A n v ä n d e r man den oriktigt, tar man skada till sin själ.
M e n lär man att förstå den hemlighet, hvaraf ku- rens lyckliga utgång beror — den hemlighet, som också kau uttryckas i dessa enkla o r d: K ä r l e k e n söker icke sitt — då blir den en hälsokälla, hvilkens friska kraft verkar välgö- rande för många.
En m a n e f t e r t o l f års äktenskap: Ä k t e n s k a p e t är den institution, som danar individen antingen till en stackare eller till en mäiniska.
(Nijkende.)
% P ä r m a r till Iduns romanbibliotek finnas nu att tillgå på expeditionen.
närmare tillkännagifvandet i nummer Se 11!
Ed i t Ii.
Skiss för Idun af Jane Gernandt-Vlaine.
(Slut fr. föreg.
n:r.)
on b o d d e k v a r i fadrens l i l l a lägenhet, o c h den g a m l a fröken, s o m skött hushållet u n d e r hans tid, h a d e ä n n u t ö m m a r n e i sina händer.
M a n hälsade p å d ä r i huset s o m hos en k a m r a t, och det e n d a j a g inte t y c k t e o m var, att m a n inte k u n d e sätta sin fot i n o m dörren, utan att träffa C o l t a.
J a g f ö r s ö k t e förgäfves tala för- nuft m e d m i g själf — j a g k u n d e i c k e m e d h o n o m, o c h l i k v ä l h a d e han allt f ö r att be- h a g a — först o c h främst en o b e t v i n g l i g lust att v i n n a v ä r l d e n för sig o c h så ett sätt, hvars f ö r n ä m s t a e g e n s k a p var, att det k o m en att g l ö m m a, att han v a r så v a c k e r — - så där o k l a n d e r l i g t o c h r e g e l b u n d e t v a c k e r, m e d dessa briljanta färger o c h d e n n a d r a g e n s fin- m e j s l a d e f u l l ä n d n i n g, s o m m a n har så svårt att f ö r s o n a sig m e d hos en k a r l.
Till Edith talade han med denna mjuka vördnad, denna p å en g å n g m e d v e t n a o c h själfutplånande hän- synsfullhet, s o m v e r k a r så starkt p å k v i n n o r n a, men trots a l l t detta misstog j a g m i g väl k n a p - past p å arten a f det intresse, s o m d r o g h o - nom till h e n n e.
U t a n att det, s o m j a g tror, v a r fråga o m en f o r m e l l u p p g ö r e l s e d e m e m e l - l a n, b e t r a k t a d e h o n sig s o m intresserad i a l l a hans företag, o c h m e d stöd a f hennes k a p i t a l i n g i c k han n y a o c h v i d s t r ä c k t a f ö r b i n d e l s e r, som t v i n g a d e h o n o m att h ö g s t b e t y d l i g t ut- v i d g a sin affär.
S l ä k t i n g a r n a å s å g o allt detta med en förskräckelse, s o m k o m d e m att b e g å en d u m h e t, ty en v a c k e r d a g förfrågade m a n sig h o s herr C o l t a, o m han erbjudit f r ö k e n E u r e n i u s t i l l r ä c k l i g säkerhet, o c h det tjänade endast till att p å s k y n d a katastrofen.
Samma dag h a d e han ett samtal m e d E d i t h, d å han med den sårade själfkänslans f ö r b r y l l a n d e o c h u p p r ö r d a hetsighet b a d henne återtaga det k a p i t a l h o n l ä m n a t i hans händer, o c h resul- tatet k u n d e j u i c k e b l i m e r än ett.
N ä r j a g gjorde henne ett b e s ö k ett p a r t i m m a r efteråt, presenterade hon italienaren som sin b l i f v a n d e man.
D e t v a r d e n n a u p p l ö s n i n g, s o m b l e f ett så o d ö d l i g t ä m n e till förtrytelse o c h b e g a b b e r i i n o m hennes släkt, men j a g förstod egentligen inte, att det l å g n å g o t så o h j ä l p l i g t löjligt däri.
V i d den tiden v a r hon tjugusex år, o c h j a g vet i c k e h v i l k e n s e n b l o m s t r i g o c h själfull u n g d o m, s o m f ö r s k ö n a d e hennes ansiktes p å en g å n g r ö r l i g a o c h b e h ä r s k a d e d r a g.
Hyn h a d e d e n n a g e n o m s k i n l i g a o c h s j u k a hvithet, som m a n ser h o s liljor, innan d e vissna, ö g o - nen v o r o b l å m e d en skiftning i violett, s o m g a f d e m en e g e n d j u p blidhet, o c h den stora m u n n e n v a r sorgset l e e n d e m e d ett obeskrif- ligt t y c k e a f v a c k e r, förstående godhet., I n g e n k u n d e v a r a m e r a fri från d e v a n f ö r a s van- l i g a f å f ä n g a, m e n h o n h a d e d e n g å f v a n att k u n n a k l ä sig, att arrangera ett b u r r a f t y l l eller n å g o n fichy, så att det nästan d o l d e hennes l y t e, isynnerhet när h o n satt h o p k r u - pen i en a f sina h ö g a, d j u p a länstolar, d ä r hennes gestalt k n a p p a s t föreföll större än ett barns.
J a g v e t m e r än en a f m i n a kamrater, som k u n d e sitta i timtal o c h p r a t a m e d h e n n e, och j a g anser det m e r än m ö j l i g t, att h o n s k u l l e k u n n a t i n g i f v a en d j u p, i m m a t e r i e l l passion.
O m E n r i c o C o l t a v e r k l i g e n h ö l l a f henne, eller o m han endast h a d e den barmhärtigheten
100 att låta henne tro det, visste väl ingen mer än han, men deras förbindelse tycktes vara lycklig.
Mina vägar hade fört mig långt ifrån hufvudstaden, och jag hörde icke stort af Edith.
Hon sände mig ju någongång ett af dessa bref, som man skickar sina vänner, när solen står högt uppe och nuet är öfverfullt, och mina svar voro skrifna under intrycket af att jag hade blifvit henne i det närmaste likgiltig.
Det var till slut endast genom släktingarna jag då och då fick underrättelse om Coltas, och man var icke sen att tala om, att han slagit sig på vidlyftiga spekulationer och gjorde sin kur till hvarje kvinna som kom i haus väg.
Jag visste icke hvad tro jag skulle sätta till alla dessa historier, men så får jag en dag se en notis med hans namn i en tidning.
Han hade försvunnit.
Rymt.
Man trodde till Amerika.
Omstän- digheterna voro de vanliga, undergräfd affärs- ställning, hotande ruin och vissa oklara be- drägerier, hvilka för öfrigt aldrig fullständigt kommit i dagen.
Det gjorde mig så innerligt ondt om Edith.
Jag ville skrifva, jag ville säga henne någon- ting till tröst, men du vet hur det är med dessa goda uppsåt — man finner aldrig de rätta orden, man är rädd att såra — och så tiger man.
Jag plågades likväl af det med- vetandet, att jag svek vår gamla vänskap, och när det nu helt plötsligt yppades ett till- fälle för mig att komma till Stockholm, tyckte jag det var, som om jag gått att för- sona en orätt.
Jag visste, att hon flyttat till Vasastaden och bodde hos sin gamla hushållerska, och i eftermiddags gick jag och sökte upp henne.
Jag kan icke säga, hvilken förstämning som betog mig på vägen.
Jag frös.
Jag hatar dessa första höstdagar, då kylan tränger ända in i sinnet och människorna icke tyckas äga någon annan tanke än att krypa ihop i sitt skal.
Jag vet icke hvad det låg för en tröst- löshet i själfva dagern.
Himlen var icke klar och icke heller mulen, den var bara kall med någonting dödt, förbleknadt, aflägset öf- ver sitt ogenomskinliga, skylösa hvalf, någon- ting obestämbart och hopplöst som en död fråga, hvilken icke längre kan förfära, men hvarpå det icke heller gifves något svar.
Jag betraktade husraderna, som jag gick förbi, och människorna, som jag mötte och som skyndade från syssla till syssla, och allt det, som upptog mig och dem, hela den bestän- diga upprepningen af ett och detsamma, som utgör våra dagar och våra år, syntes mig så ändamålslös och så främmande som vore det något, hvarmed vi icke hade det ringaste att skaffa.
Jag undrade för mig själf, hur jag och alla dessa hade tålamod att lefva, hur vi orkade att om och om igen knyta samma banala maskor i samma nät, hur vi så lugnt kunde finna oss i tillvarons vana, när sorgen väntar de flesta af oss och glädjens ögonblick äro så fåfänga som hade de aldrig varit.
Hela tiden stod hon för mig, Edith, och jag skall aldrig glömma, hvilket medlidande som betog mig, när jag steg uppför den smala trappan i den nybyggda kasern med smålä- genheter, där hon bodde.
Det var den gamla hushållerskan, som kom och öppnade, och hon brast i gråt, när hon fick se mig.
» Det kan man kalla ett gladt återseende, » hördes en liten röst längst inne i den skumma våningens innersta lilla rum, där jag fann Edith.
Hon satt eller halflåg i en länstol, som var ett af de få föremål, jag kände igen bland det, som omgaf hanne, ingen dyrbarhet, intet konstföremål, ingenting som kunde erinra I D U N om välståndet från förr.
Själf föreföll hon mig mindre förändrad än jag väntat, såvida jag kunde göra mig reda därför, ty jag var rädd att betrakta henne alltför ihärdigt, men när jag tog ögonen ifrån henne, såg hon på mig med en blick, som sade: hvarför skonar du mig?
hvarför låtsar du om ingenting?
kan det då döljas att jag har lidit?
Vi talade om gamla tider, men med detta tvång, som gärna lägger sig öfver ett sådant samtal, då det finns områden, som man måste taga sig till vara att icke beträda; hon var kanhända mindre besvärad än jag, men ett par gånger, då den gamla hushållerskan, som stannat inne i rummet, syftade på Colta med ett par af dessa häntydningar, hvari kvinnorna äro mästare, och som icke tyckas säga något, medan de säga allt, såg jag, hur det tändes inne i hennes blick.
Och då den gamla gått ut och. "
vi blifvit ensamma, lutade hon sig tillbaka i stolen med ett sådant uttryck af trötthet, en sådan längtan efter hvila, som jag ännu aldrig sett i en människas ansikte.
» Om hon ändå ville sluta upp en gång, » sade hon.
» Sluta med hvad? » » Med att klaga på honom.
Denna män- niska förstår inte, hur det plågar mig. » Jag visste inte, hvad jag skulle tro.
» Men Edith, » sade jag, » är du då så blind för honom. » » Blind, » upprepade hon, » nej, jag är icke blind, men om han gjort mig dubbelt så mycket ondt, om han gjort lifvet dubbelt sä tungt för mig, skall jag aldrig glömma, hvad jag har att tacka honom för. » » Du — har du något att tacka lionom för? » » Ja, » svarade hon, » ja, det har jag.
Hvad väntade jag mig af lifvet?
Jag har aldrig vetat hvad det är att ha en dag af hälsa, min barndom var ett enda långt lidande, och jag har aldrig varit ung, aldrig som andra.
Jag satt som en tiggare vid kanten af vägen och trodde mig höra till de utstötta, de utomstå- ende.
Och han har gjort mig lycklig.
Han har låtit mig tillhöra de utvalda, dem, som varit älskade.
Skall jag fråga efter, hur länge det räckte, om det varade i dagar eller år?
Hade det så endast räckt en dag, en vecka, skulle jag inte köpt det för dyrt, om jag betalt det med mitt lif.
Du har kanske hört sägas, att han — äl- skade andra.
.
.
Men hvad var då jag, att jag skulle kunnat hålla honom kvar?
Jag kan inte betrakta mig i en spegel, utan att vända mig bort med förtviflan.
H v a d har jag, som kunde fängsla honom, som kunde komma honom att för alltid se bort ifrån mitt yttre?
Det var en tid, då han gjorde det, och kan- ske finnes det inte en kvinna, som någonsin smakat hänförelsen af en lycka sådan som min. » Jag skulle inte kunna ge dig en föreställ- ning om, hur vacker hon var i det ögon- blicket.
Dragen förvandlades, ögat fördju- pades och klarnade, och det stod som ett sken om henne.
» Jag visste, att det icke skulle vara länge, » sade hon, » men det gjorde ingenting.
Det var som när man har en god dröm och tänker: jag vet att jag vaknar, men låt mig känna mig lycklig till dess.
Det gör att jag kan bära alltsammans, till och med att han läm- nade mig.
.
.
Nu komma de och beklaga mig för mina olyckor och tala om min förlo- rade förmögenhet och om min dårskap, som hämnat sig.
Jag hör på och säger ingenting.
Men om dej; stod att göras om nu, då jag 1894 vet hvartill det leder, gjorde jag det utan tvekan, med samma svindlande känsla af glädje.
Ä r jag icke rikare nu trots fattig- domen och saknaden och tomheten?
Har jag icke haft mitt ögonblick af fullhet? » » Jag vet icke, om detta skulle gjort samma intryck på alla, » sade min vän efter en kort tystnad, » men för mig låg det en fläkt af storhet i denna stackars lilla kvinnas o r d. '
Jag tänker på hennes trista öde, på hen- nes lif, som troligen skall sluta i ensamhet och beroende, och jag beundrar henne, som kan lyfta ögat öfver skuggorna och dö med blicken fäst på den fläck, där hon en gång sett solen. » För patienee-amatörer.
Öfversten.
Två lekar blandas väl.
Därefter uppräknas fyra högar med sju kort i hvarje, hvilka läggas i en fyrkant.
Emellan de två öfversta högarna lägges ytterligare en med fjorton kort.
Nästa kort i ordningen lägges såsom begynnelsekort; likaledes blifva alla andra kort af samma valör begynnelse- kort i de andra högarna i den följd de komma.
På dessa läggas sedan i stigande ordning, men utan afseende på färg de andra korten.
På de fem uppräknade högarna transporteras fritt i fal- lande ordning, och korten uppflyttas härifrån på de nämnda begynnelsekorten, när passande kort komma.
Emellan de två nedersta högarna lägges det första kortet af de öfverblifna, som man be- hållit i handen.
Passar ej detta på begynnelse- korten (i stigande) eller på någon af de fem hö- garna (i fallande), så nedlägges det följande o. s. v. När alla öfverblifna kort tillika ined de fem hö- garna uppflyttats på begynnelsekorten, är patien- cen färdig; i motsatt fall är den förlorad.
* Fyrtio martyrer.
Med 2 kortlekar.
Börjar på ess o c h slutar med kung, på svart kort lägges ett rödt o c h på rödt kort ett svart.
40 kort utläggas i 8 rader, således 5 kort i hvar rad, raderna börja uppifrån och gå nedåt.
Essen läggas vid sidan, allt efter som de framkomma.
Det understa kortet i hvar af de 8 raderna lägges o m det passar på essen i sti- gande, svart på rödt o c h rödt på svart.
Om något af de sista korten i de 8 raderna passa att lägga på hvarandra i fallande o c h hvarannan färg, få de påläggas hvarandra.
Passar nu intet kort i de 8 raderna till esshögarne eller mot hvarandra, lägges af de kort man har i handen en talong, hvars öfversta kort alltid får användas.
Skulle någon af de 8 raderna taga slut, fylles tomrummet antingen med något af de sista korten i de 8 raderna eller med det öfversta kortet i ta- longen.
* K u n g a r n e sist.
Med 2 kortlekar, börjar med ess och slutar med dam samt går i färg.
1.
4 kort uppläggas till höger och 4 kort till vänster, under hvarandra, o c h de 2 raderna sam- manbindas upptill genom 5 kort.
I tomrummet läggas alla ess, alltefter de framkomma.
2.
Om bland de 13 upplagda korten något kort ej passar i färg till essen, läggas nya kort på de föregående, ett på hvar hög, så att det alltid blifver 13 högar.
Korten få ej röras, förrän alla de nya 13 korten äro utlagda, och mellan hvarje påläggning ses noga efter, o m något kort passar till esshögarne.
3.
När alla korten äro utlagda, tages den första högen till vänster o c h genomses, o m något kort passar till esshögarne, på samma gång får man taga det öfversta kortet af de andra 12 högarne, om det passar.
På så sätt genomgås alla 13 h ö - garne, men kungarne få ej påläggas.
4.
Nu tages åter första högen till vänster o c h lägges ett kort på hvar o c h en af de närmaste högarne, så långt det räcker.
När högen är ut- lagd, efterses, Qm något kort passar till esshögarne.
På samma sätt förfares med de andra högarne.
IDUN 1894 Om i högen, s o m skall utlägges, flere kort finnas än högar att lägga på, läggas de återstående kor- ten i en talong bredvid.
5.
Alla återstående korten i sista högen o c h i talongen genomses, o m något kort passar på ess- högarne.
6.
Sedan läggas dessa återstående kort i 4 hö- gar, och då 4 kort äro utlagda, efterses om något kort passar till esshögarne, kungarne bortläggas nu, allt efter som de framkomma, och påläggas sist.
I parti eller minut?
" fjÄet går en gammal sägen bland husmödrar, att det är stor besparing göra sina i n k ö p " i stor skala.
D e erfarna bland d e m äro mångordiga o m de summor, som sparas genom att k ö p a mjöl säckvis, socker i fjärding, smör i drittel o c h kaffe i b a l; d e söka visa, att ej så litet penningar stannar i börsen, o m ägg kö- pas i mängd, när de äro billigast, o c h förvaras till den » dyra t i d e n »; kött köpes o m hösten och nedsaltas, o c h sedan omtalas, att så c c h så många öre per kg blir köttet billigare än att köpa det bitvis efter gällande pris.
Medan alla dessa fakta kunna vara afsevärda for dem, som hafva stora skafferier, handkammare och källare, göra de emellertid den husmoder, som måste b e b o en liten lägenhet, nedslagen och förstämd.
I hennes skafferi finnes ingen plats för en mjölsäck — kaffebal o c h socker- fjärding kan hon ej våga att ens drömma o m, och hvar finna en vrå för en tunna potatis?
När hon så läser eller hör alla dessa visa råd o c h beräkningar af erfarna hushållerskor, blir hon hjärtängslig o c h tycker sig vara en oduglig varelse, s o m förslösar sina hushållspenningar, i det hon köper kaffe, socker o c h mjöl per kg., potatis per liter o c h ägg tjogvis.
H e n n e s familj behöfver hela veckan för att kunna äta upp ett hälft får, men hvad g ö r d e t?
Enligt bästa rön kan hon j u ej vara verkligt hushålls- aktig, o m hon ej köper sitt kött p e r styck.
Men efter någon tid börjar h o n, o m hon är en kvinna m e d eftertanke, inrätta sig så, s o m bäst passar hennes inkomster o c h utrymme, o c h skall k o m m a underfund m e d, att det finnes lika m y c k e n hushållning i hennes sätt att lefva s o m i grannens, hvilken har g o d t utrymme o c h större inkomster; ty otvifvelaktigt finnas äfven fördelar i att göra sina u p p k ö p i små kvantite- ter.
G e n t emot så klara vittnesmål o m mot- satsen kunde en husmor tveka att göra detta påstående, o m hon ej hade ett exempel i de sparsamma fransyskorna, s o m ha namn o m sig bland alla nationer att ha minskat omkostna- derna o c h höjt hushållsaktigheten till en fin och behaglig vetenskap.
E n fransysk husmor köper aldrig sina förnödenheter i större kvan- titeter; ej endast b r ö d o c h mjölk, utan äfven s j i ö r, potatis, mjöl, socker o c h kaffe m.
m.
d. köpes för dagen.
H o n beräknar allt så noga, att det oftast o m kvällen ej är så m y c k e t kvar i skafferiet s o m räcker till den enklaste fru- kost.
Italienarne följa samma sätt o c h lefva bokstafligen för dagen.
A l l a våra svenska traditioner gå stick i stäf mot dessa exempel, men systemet har sina för- tjänster, s o m måste erkännas, o c h kan m e d någon ändring g o d t tillämpas h o s oss o c h det till stor fördel för sinnesro o c h hushållskassa.
Först k o m m e r man underfund m e d, att det sparar m y c k e t litet penningar att k ö p a spece- rier i stora kvantiteter, o c h att de stora förrå- den lätt locka till slösaktigare användning — och det ej allenast a f tjänarinnan.
D e n spar- samma b-usmodren frestas ofta af den fulla smör- o c h sockerfjärdingen att tillaga läcker- 101 heter, inför hvilka hon m e r än en gång skulle tvekat, o m hon först skulle kontant betalt in- gredienserna.
En annan fördel m e d minutköpet är att hon därigenom precis får veta hvad s o m åtgår för veckan, o c h o m kaffe, socker, ägg eller smör för fort taga slut, är ej så svårt kontrollera, hvari felet består, o c h hon kan snart n o g be- räkna hvad veckans utgifter b e l ö p a sig till.
Ä f v e n sparas rätt m y c k e t extra arbete g e - nom att ej ha stora förråd.
Ingen potatis, grönsaker eller äpplen att sortera för att skilja de ruttnande från de friska — d e t far grön- sakshandlaren vidkännas; hans b o d är den för- rådskammare, hvarifrån alltid friska grönsaker hämtas.
S m ö r e t härsknar e j, o c h äggen sma- ka ej unkna, ty de förnyas ett par gånger i v e c k a n; mjöl, kaffe, te o c h konserver äro all- tid friska, o c h intet g a m m a l t finnes, s o m må- ste ätas u p p o c h » r ä d d a s » undan förstörelsen.
Ligger då i själfva verket så mycket i bar- nets namn?
Kan det ej vara likgiltigt, om det heter så ' eller så, blott det ej betynges med ett löjligt namn, för hvilket det i all sin tid får uppbära medmänniskors skämt och löje?
Med barnets namn begynner ock dess hi- storia.
Med namnet beteckna föräldrar, sy- skon, bekanta, lärare och kamrater alltid ett visst barn med dess dygder och fel, och allt efter som det ådagalägger goda eller dåliga sidor, namnes dess namn med glädje eller kanske mången gång med stilla smärta.
Ja, själfva namnet blir en bisak, men vikten lig- ger på, huru detta namn en gång skall näm- nas, om barnet engång genom sitt lif skall förläna heder eller skam åt sitt namn.
Barnet hör sig så ofta nämnas vid namn af sin omgifniug, att detsamma blir det lik- giltigt till och med ur faders- och moders- Ä f v e n vid i n k ö p af kött är billigast att ej k ö - munnen, och dock — när de en dag äro gångna hädan och höra hemma bland graf- pa mera, än s o m behöfves för hvarje m å l, ty varnes tysta beboare, hvad skulle det ej gifva hvad gagnar att k ö p a mera än som kan ätas för sällheten att ännu engång kallas vid namn u p p?
A l l t i d blir något öfver, o c h m e d någon af fader och moder med hela kärlekens värme!
öfning lär man snart använda det till raguer, kroketter m.
m.
Snart nog k o m m e r mau un- Eller jag vistas sedan lång tid i en stor derfund m e d, att d e t ligger sanning i d e t på- världsstad bland främmande människor, och ståendet, att fransmännen äro de bästa kockar äfven min närmaste omgifning känner mig och hushållare i världen.
M å vi i detta fall endast vid mitt släktnamn.
Men en dag hör likna d e m.
jag mig på gatan, midt i den bullrande, bro- Skånska i Småland.
kiga mängden, tilltalas vid mitt namn på hemortens välkända dialekt.
Just här bland främlingar syntes mig mitt namn så likgiltigt, emedan ingen intresserade sig för detsamma, men som härlig musik klingar det i mitt öra, då jag nu åter hör det ur en god väns mun.
Omslag.
Hon var i statens tjänst — expeditör gunås I posten, o c h h o n svärmade förstås För kvinnans emancipation förfärligt; Hon » Idun » höll o c h fann sitt lifskall härligt.
Nu staten i sin vishet ordnat så, Att vid en smal pulpet placerats två — Den ena hon, den andre han, o c h båda I häftig kärlek föllo snart — af våda.
Hvad brydde hon sig väl o m världens snack?
Uti hans famn — där låg hon i sitt fack!
Ett Hek blef hvart hans o!
ett Ass hvart ack!
Och hvarje kyss, den brände het s o m lack.
Men ur sin lyckas dröm h o n väcktes upp en dag, Ty obevekligt hård var ödets lag i Han kan ej gifta sig; för klen blir k o s t e n: Det finns för mycket kvinnor uti posten!
I ämbetsstol ' n hon sitter stel o c h värdig, Fast gråta högt af smärta hon är färdig.
Ej mera kämpar h o n att göra kvinnan fri, Ty hennes brustna lifshopp var att bunden bli.
Hj.
Barnets Cassel.
namn.
anligen tar man valet af namn åt det nyfödda barnet mycket lätt.
Ä r det det första barnet, då bestämma emellertid de lyckliga föräldrarne, i väntan på den glada tilldragelsen, detsamma ofta nog redan i för- väg, redan innan man vet, om en liten flicka eller gosse kommer att hälsas välkommen till ljuset.
A l l t efter som den nyfödda blir af man- eller kvinnkön, uppkallas han eller hon efter den lycklige fadern, den fröjdefyllda modern, efter far- och morföräldrarna, efter faddrar och vänner, hvilka man vill visa en synnerlig ära.
Ja, det beror mycket på, hvar och när och vid hvilket tillfälle man hör sitt namn uttalas.
Aldrig synes vårt namn oss vackrare, än när vi första gången höra det från vårt hjär- tas utkorade.
Det är samma namn sorn förr, men den ton, h varmed det ' uttalas af den äl- skade, innesluter en sådan rikedom af ömhet, förtroende och hjärtlighet.
O, att de förlof- vade äfven som äkta makar måtte kunna ut- tala hvarandras namn med samma innerliga kärlek och hålla det lika högt i ära!
Med skuldmedvetande i sitt bröst förskräc- kes redan barnet, då det hör sig ropas vid namn af föräldrar eller lärare.
Äfven Adam och E v a förskräcktes, sedan de smakat pa- radisets förbjudna frukt, då herren kallade dem vid namn, och sökte dölja sig för hans ögon.
Och hur mången, som begick ett brott, och genom flykt sökte undgå sitt straff, skulle ej önska att namnlös och okänd försvinna i ett främmande land.
Och om han dock en dag blir igenkänd, så förfäras han vid blotta ljudet af sitt namn, som om redan däri do- men uttalades öfver hans hufvud.
När vi därför vid det heliga dopet höra ett barns namn nämnas, må vi alltid upp- sända en brinnande önskan för den, späda: Må du aldrig behöfva blygas för detta ditt namn 1 M å du aldrig en dag behöfva bäfva och förskräckas, när ditt namn namnes!
Må vi en gång kunna säga som den dö- ende fadern, hvilken kunde vittna om sig själf till sina barn: » Jag har sett goda dagar och onda, lifvets stormar ha aldrig brutit mitt mod, otack och misskännande aldrig rubbat min tro på det godas seger.
Jag har rik och jag har fattig varit, men, Gud allena vare äran — jag har hållit mitt namn obe- fläckadt! »
I D U N ses såsom kristen i jordisk bemärkelse, om han illägger åt sin broder: men du är det icke.
Människan har icke i något ögonblick samma moraliska o c h intellektuela värde s o m i ett an- nat, likaså är hennes värde såsom kristen väx- Det väsentliga i kristendomen.
lande för hvarje sekund.
Den som menar: j a g Hvad var det för tillfällighet, eller var det ens har varit kristen i ett, fem, tio år, misstager sig.
en tillfällighet, som fäste min blick vid frågoaf- I ett ögonblick är du kristen i nästa kanske icke; delningen i ett af Iduns senaste nummer (n:r 10)?
med ett ord, din kristendom är lika momentan Jag hör till det slags läsare, som sällan eller al- som ditt tänkande o c h handlande.
drig se åt nyssnämnda afdelning, men den här Kristendomen har existerat på jorden i snart gången lät j a g ögat glida dit och fann då under 1900 år, ja, i dess egentliga betydelse är den lika n:r 1414 en fråga, som väckte många tankar hos gammal som världen själf.
Den har under årtu- mig.
Först denna: på den frågan måste du svara!
senden predikats på jordens flesta språk, den äger Och här är svaret.
i detta ögonblick millioner uppriktigt tillgifna an- Innan man frågar i Idun, brukar man i de flesta hängare för att nu ej tala om dem, som med mun- fall — åtminstone att döma af frågornas beskaf- nen eller i kyrkboken bekänna densamma, och fenhet — icke själf göra några kraftigare an- dock är den så okäud, att man frågar efter den strängningar att finna svaret.
Man reflekterar ' / i Idun, liksom man frågar efter ett flossamönster minut, kanske icke ens det, finner intet svar och eller efter ett giktliniment!
Jag klandrar ej, att slutet blir: » Då tar jag o c h frågar i Idun ».
man spörjer, än mindre den s o m gör det.
Ty jag måste väl förutsätta, att frågan är allvarlig.
Jag Under nyssnämnda nummer frågar » Sofia »: illustrerar endast Kristi o r d: » Hvad är det väsentliga i kristendomen, eller hvad menas med att vara kristen? » » Men få äro de, som känna mig.
* Sofia (ao&lt;pia) var visserligen grekernas namn Sophus.
på visheten, men detta förtager ej mina farhågor, att frågan möjligen är en af det där vanliga sla- get i Iduns frågoafdelning, af samma slag som den Fredrik den store en gång en passant fram- kastade till sin hofpredikant: » Säg mig i tre ord ett bevis för kristendomens sanning. » Och vore mina farhågor välgrundade, kunde j a g affärda » Sofia » helt kort.
Hofpredikanten svarade endast: » Judarna, ers Frän fursfinnan i Rom.
Kronprinsessans majestät. » o c h j a g skulle kunna gifva Sofia till svar: &gt;Din egen död är det väsentliga i kristendo- krafter ha under senare tiden något ökats, så att m e n », eller » Du är en kristen, om du är beredd kronprinsparet nästan dagligen kunnat företaga längre att i hvilket ögonblick som helst stå ansikte mot promenader i vagn.
Dock har kronprinsessans all- ansikte mot döden. » männa tillstånd i öfrigt under senaste veckan varit Eller utveckladt: Kristendomen är til] sitt väsen dödens motsats mindre tillfredsställande, hvarför några planer för och äger därför i döden sin väsentliga betingelse.
den närmaste f r a m t i d e D ännu ej kunnat uppgöras, Den har sin betydelse endast därigenom att du utan kronprinsessan kommer att tills vidare kvar- måste d ö, o c h har den ej varit af någon betydel- stanna i B o m.
se för dig förr, blir den det i det ögonblick, då du måste d ö.
• * Detta är det negativa svaret, det s o m passar, om din fråga är endast lättsinnigt framkastad i Ett lärarinnehem.
Länge har en plan att i syfte att tillfredsställa en ytlig nyfikenhet efter Stockholm få till stånd ett lärarinnehem sysselsatt det mest träffande svaret eller att frammana ett en del persoper, som känna och intressera sig för svar, som genom sin enfald skulle förskaffa dig lärarinnornas ansvarsfulla och mödosamma kall.
Det ett löje.
första praktiska beviset på detta intresse föreligger Kristendomens positiva sida är oändligt rik, och nu, i det nyligen en komité bildats, med ändamål intet i den år oväsentligt.
Ur denna synpunkt att söka upprätta » Ett internationelt lärarinnehem i skulle j a g kunna svara: Allt hvad du vet eller Stockholm ».
känt o m eller i kristendomen är väsentligt, o c h De flesta af utlandets större städer ha sedan flera du kan ej någonsin medvetet underlåta eller un- år tillbaka haft att uppvisa sådana hem, afsedda för derskatta något däraf, utan att i samma ögonblick lärarinnor och deras jämlikar, där dessa mot en mått- upphöra att vara en krislen.
lig afgift finna en tillflyktsort under den tid, då de Ingen allmän regel kan uppställas: det är kri- äro utan arbete och söka sig ny anställning eller stendom, och det icke.
Kristendomen är indivi- äro i behof af hvila, Det projekterade hemmet i duel, ett för hvar enskild människa på ett sär- Stockholm skulle inrättas efter ungefär samma plan skildt sätt framträdande kännemärke.
Det s o m som det i Wien.
Dess syfte skulle vara att lämna står i öfverensstämmelse med den enes kristen- en fristad åt så väl svenska som utländska kvinnor dom kan vara alldeles stridande mot den andres, af den bildade klassen, synnerligast dem som egna och dock kunna bägge vara lika goda kristna.
sig åt lärarinnekallet.
Till o c h med den allmänna uppfattningen af Svenska kvinnor skulle där kunna vistas kortare kristendomen, i de punkter där en sådan är be- eller längre tid, och det inses lätt, hvilken välsig- rättigad, är underkastad förändi ingår; hvad som nelse det skulle vara för dessa arbetande unga kvin- i en tid varit kristendom, kan i en senare tid ha nor, hvilkas tillgångar ofta äro högst begränsade, att upphört att vara det och ersatts med något an- för billigt pris kunna erhålla ett hem, då de äro nat högre.
Jag erinrar i förbigående o m den nödsakade att vistas i hufvudsladen någon tid, vare kristne bonden, s o m bar ved till Huss ' bål.
sig för att hospitera vid skolorna, studera slöjdun- dervisning och andra undervisningsgrenar eller se Ingen har kunnat definiera kärleken, emedan sig om efter plats.
begreppet är för rikt att kunna sammanträngas ' i en definition.
Kristendomens grundväsen är Utländska lärarinnor, som naturligtvis i än högre kärlek — oändlig kärlek — och därför liksom grad behöfva det skydd, som ett hem erbjuder, skulle kärleken omöjligt att definiera.
V i bilda oss hvar i detta » home » finna en tillflyktsort under de mel- och en sin särskilda uppfattning därom.
Jag vill lanperioder, då de äro ' i saknad af sysselsättning.
meddela dig m i n, för tillfället afklädd hvarje Äfven de utländskor, som i Stockholm inneha an- dogmtro.
Men var säker, den vinner icke på att ställning, skulle där känna sig ha en fristad, d ä r » frigöras » från dogmerna!
de alltid kunde påräkna ett stöd, intresse, råd och hjälp i sina bekymmer.
Där skulle d e äfven h a en Samla allt godt, skönt, sant, ädelt, uppoffran- samlingsplats, där de funno vederkvickelse och för- de, kärleksfullt, du vet, tänk dig dessa egenskaper ströelse tillsammans med sina landsmaninnor.
oändligt förstorade, befriade från all mänsklig svaghet, ordnade till ett harmoniskt helt, så fin- Att insamla medel för betäckande af hemmets ner du kristendomen.
Följ skaldens råd: uppsättning och för att betrygga dess existens under » GeA ' nur im Endlichen nach allén Seitem de första åren är den nybildade komiténs första så finner du det eviga!
uppgift.
» Men, » invänder du, » o m detta är kristendom, En mindre grundplåt har redan blifvit insamlad då är j u ingen människa kristen! » inom för saken intresserade kretsar i hufvudstaden, Ja, så är det ock.
hvarförutom föreningen » Union I n t e r n a t i o n a l e des Det vi skröpliga människor kalla kristendom, amies de la jeune fille » i Schweiz, under hvars be- skydd lärarinnehem blifvit upprättade i flera, af Eu- är endast en sträfvan mot kristendomen såsom ropas större städer, utlofvat ett blifvande » home » i mål.
Endast en kristen i ordets fulla bemärkelse Stockholm sitt understöd och sitt intresse.
har hittills trampat vår j o r d.
Den som säger: jag är en kristen, gör anspråk Komitéa är sammansatt af följande personer: på ett namn, som han ej har rätt at^bära, och m:me Millet, fruarna A. Schutthess, K. Bohman, M. han förverkar alldeles hvarje anspråk på att an- Frestadius, D. Schwarlz, W. Uppström och A. Wi- Från Iduns läsekrets.
1894 lander, fröknarna L. Andrié och T. Oeijer samt pastor O s t e r m a n n.
En soaré för insamlande af medel till detta ända- Brberedes till i början af april.
* Friherrinnan Emma Sporre, född Munk- tell, vår framstående porträttmålarlnna, har nyligen afslutat ett porträtt af hr Hugues L e Roux, den kände franske författaren, hvilken, som man på- minner sig, föregående somrar gästat Sverige.
Por- trättet exponerades här om dagen i Galerie Petit för en elegant publik, mest bestående af damer, och beskådades och kritiserades med stort intresse; det skall med flera andre af friherrinnan Sparres arbe- ten sändas till vårens salong å Champs de Mars.
* 2 Ur t Den svenska slöjden i Neapel gör goda framsteg.
Förutom i Jnstituto Froebeliano under- vi-ar fröken Victoria Appeltoft nu äfven i en annan läroanstalt, Sor Orsola.
Elevernas ålder är temligen växlande, nämligen mellan sex och — sjuttio år.
De yngsta gossarne följa Eva Rodhes modellserie, de öfriga jämte ett antal lärare och lärarinnor Nääs ' läroverksserie.
Alla tyckas vara särdeles intresserade.
Teater och musik.
notisboken.
operan.
Till förmån för k. teatrarnas pen- sionskassa gafs den 22 och 23 dennes » Under Stu- arts fana », skådespel på vers i 5 akter af Francois Coppée, öfvers.
af Ernst Lundquist.
Det sällsynta tillfallet att få se ett stycke, representerande det stora skådespelet, hade till premieren lockat nästan fullt hus, och det lifliga intresse, hvarmed stycket följdes, visar tillfyllest, att publiken mycket väl har sinne för denna ädlare konstart.
» Under Stnarts fana » är också ett skadespel, som måste fängsla alla och en hvar, såväl genom de däri framställda karak- tärerna som genom den stämningsfulla poesi, som genomgår hela dramat.
Skådespelet — som det tyckes, särdeles väl öfver- satt af hr Lundquist — behandlar på klingande alexandrinsk vers den unge prins Karl Edvard Stuarts misslyckade försök att med de trogna skot- tames tillhjälp åt sig återeröfra sina fäders tron.
Prinsen är sålunda hufvudpersonen i stycket.
Men jämte honom och af nästan ännu större vikt för dramat stå den blinde tiggaren Angus och hans sondotter Maria, båda personifierande det trogna och offervilliga Skotland.
Den blinde Angus väcker fosterlandskärleken till lif hos sina landsmän och eldar dem till strid för den återkomne tronpreten- denten, och den unga hängifna Maria offrar, ehuru oskyldig, sin heder och sitt lif för att rädda den lättsinnige prinsen, som hon med den renaste kär- lek älskar.
Till hufvudpersonerna höra äfven lord Fingal, prinsens trognaste stöd inom den skotska hären, och dennes maka, lady Dora, hvilken faller offer för prinsens förförelsekonster.
Dessa hufvudrol- lers innehafvare — hrr Skånberg (prinsen), Hillberg (lord Fingal) o c h Ö r t e n g r e n (Angus) samt fruarna Sandell (Maria) och F a h l m a n (lady Dora) — löste i allmänhet ganska förtjänstfullt sina uppgifter och rönte äfven lifligt bifall härför.
Bland bipersonerna torde böra nämnas hr E n v a l l som den trofaste och redlige högländaren Duncan samt fröken S v a n s t r ö m som aen sistnämndes sinnesslöe broder Joe.
Kunyl.
Främst af alla förtjänar dock hr Hillberg det var- maste erkännande från alla vänner af sann och ädel konst, för det han upptagit och inöfvat detta skåde- spel.
V i hoppas ock, att det intresse publiken lagt i dagen för detsamma, skall stå som en maning för vederbörande att ej låta det stanna vid blott detta försök, utan att hädanefter ett aldrig så litet rum åtminstone måtte lämnas åt det högre skådespelet.
Bristerna i utförandet af det nu gifna dramat, sär- skildt beträffande konsten att tala på vers, bero na- turligtvis på ovana hos skådespelarne, hvilka ju sä godt som aldrig fått ägna sig åt sceniskt arbete af denna art. .Ofning ger nog äfven här både färdig- het och riktig uppfattning.
Fjärde s y m f o n i k o n s e r t e n gafs påskdagen å k. operan inför fullsatt salong och under anförande af förste hofkapellmästaren C o n r a d N o r d q v i s t, hvilken nu lik- som vid nästföregående symfonikonsert blef föremål för en storartad hyllning.
Konsertens inlednings- och afslutningsnummer utgjordes af tvänne klas- siska verk, som alltid med förtjusning höra », näm- ligen Mozarts symfoni n:r 2 (g-moll) och Beethovens tredje Leonora-uvertyr.
Båda erhöllo ett alldeles förträffligt utförande, och symfoniens tredje sats, den hänförande menuetten, måste omtagas.
Pro-
IDUN 1804 grammet upptog därjämte, utom hr Stenhammars nyaste pianokonsert, ett par andra ganska förtjänst- fulla svenska kompositioner, nämligen Introduction och fuga af E.
Eliberg och Sommarnatt af B. Beck- man, båda för stråkorkester.
Fru Edling sjöng för öfrigt vid god röstdisposition en cavatina ur op. » Euryanthe » af " VVeber.
Matiné gafs påskdagen i Berns ' salong.
Som ma- tinégifvaren försummat sända oss biljetter, oaktadt vi på förhand oninämndt hans matiné, skulle vi nu kunna anse oss ej behöfva lämna något vidare med- delande om densamma.
F ö r de aktade och framstå- ende förmågors skull, af hvilka matinégifvaren lyc- kats erhålla biträde, och hvilka han uteslutande har att tacka för, att en så talrik publik infunnit sig, vilja vi dock göra ett undantag.
Flere af de uppträdande förtjäna särskildt tack, för det de fö- redrogo nya, förut här ej utförda saker.
Sålunda fick man tillfälle höra ej mindre än trenne nummer ur Leoncavallos opera &gt;I Medici », nämligen en se- renad och en romans, förträffligt föredragna af hr Lundqvist och signora Labia, samt en stor duett, sjungen af signora Labia och hr Ödmann, i hvilken duett bristen på orkesterackompanjemang dock gjorde sig synnerligen märkbar.
E n synnerligen anslående nyhet var en trio ur Saint-Saéns ' opera » Phryné », i hvilken fru Sterkys, fröken Frödins och hr Örf- manns vackra röster sammansmälte till en bedårande ensemble, som framkallade det lifligaste bifall och föranledde trions omtagande.
Fru Sterky sjöng för öfrigt under stormande bifall en vacker serenad af A.
Sterky, Kjerulfs &gt;Min skat » samt ett par extra- nummer, i hvilka hon ackompanjerade sig själf på pianot.
En melodiös och välklingande aria ur den under inöfning varande operan » Falstaff » af Verdi föredrogs smskfullt och elegant af fröken Frödin.
Fröken Holmstrand var af opasslighet hindrad att uppträda, hvarför hr Lundqvist i stället beredvilligt sjöng Svedboms bekanta ballad » Sten Sture », som vanligt målande och karaktäristiskt.
Stormande app- låder framkallade signora Labia, då hon med sin härliga stämma enkelt och varmt på god svenska sjöng » Djupt i hafvet ».
Fröken Hul ' tings utförande af ocean-arian ur » Oberon » förtjänar erkännande: denna aria torde dock ännu vara för mycket ford- rande för den unga sångerskan.
H r Vallenius sjöng några finska och ungerska folkvisor, i hvilken genre han som bekant excellerar, och hr Lundmark väckte bifall med en romaDS ur o p.
» Hertig Magnus och sjöjungfrun » samt » Nocken » af Kjerulf.
Program- mets första nummer, utfördtaf matinégifvaren, hade saklöst kunnat uteslutas.
Operasångaren Johannes Elmblad gifver i morgon lördag konsert i Musikaliska akademien med bi- träde af fröknarna Selma Ek och Alfhild Larsen.
Programmet är förträffligt, och vi förespå fullt hus.
Fru Lilian Sandersson, en af kontinentens mest be- römda sångerskor, konserterar härstädes den 7 april med biträde af violinisten Charles Gregorowitsch och pianisten Hans Briining.
Berättelse af Georg JYordensvan.
(Forte.)
Aja skrattade, hon såg ut att vara vid g o d t lynne: » J a g har alls inte ' skjult m i g '.
Tvärt o m!
V e t ni, tack vare den här unge gentlemannen har j a g varit m e d o m oerhörda saker.
I för- går kväll på en väldig atelierzwyck hos m o n - sieur Gasque, symbolisten.
H v a r herre fick ta med sig en d a m, o c h monsieur R i c b e r t t o g mig.
D e t var en splittergalen tillställning.
Man känner pariserartisterna, det finns inte maken till galningar.
M e n liffadt ' var det.
Till sist auktionerades den öfverblifna maten bort.
J a g ropade in en fårstek.
.
.
» » P å krita, » inföll R i c h e r t.
».
.
.
o c h den festade vi på i går uppe h o s mig.
I m p r o v i s e r a d frukost för hvar o c h en, som hade väderkorn o c h k o m u p p.
M e n nu ska ni h ö r a!
Där var an lustigkurre, som hette B i g o t eller hvad d e t var, o c h han bjöd oss på maskis i m o r g o n, privat artistmaskis på hans atelier rue Vaugirard.
D e vackraste modeller, som finnas i Paris, k o m m a d i t.
» » J a, man skall se allt o c h välja det roli- g a s t e », skämtade A j a.
» H ä r i Paris lär man sig att taga vara på u n g d o m e n o c h att hålla humöret u p p e.
D ö d e n på dig väntar en gång i lifvet — tids nog att hänga läpp d å.
» Var det inte anlagdt på E d v a r d, detta ystra uppträdande, allt detta ordande o m hur hon roade sig i R i c h e r t s sällskap, all- tid i R i c h e r t s sällskap '?
F ö r att bli m i g kvitt, skulle E d v a r d kunna tänka.
F ö r att ställa upp en oöfverstiglig m u r mellan h o n o m o c h henne • — d e t var j a g öfvertygad o m.
H u r var det hon sagt åt m i g den där kvällen, se- dan hon talat o m h o n o m, o m sin förtviflan öfver att inte få g ö r a allt hon kunde f ö r h o - n o m?
J a g vet hvad j a g vill o c h j a g kan göra hvad j a g vill ', hade h o n sagt.
J a g var nu öfvertygad o m, att hon skulle drifva sin f ö - resats i g e n o m, kosta hvad s o m helst.
D e t var på ett uppenbart ostentativt sätt, hon efter kaffet t o g R i c h e r t under armeD, nickade farväl till o s s andra o c h hoppade ut vid hans sida.
M a n kunde inte annat än medgifva, att de passade f ö r hvarandra, de två, båda lika out- tröttliga o c h omättliga, när det gälde att roa sig, lika lefnadslystna o c h pojkaktiga.
I Ri- chert hade A j a träffat en kamrat efter sitt sinne.
D e andras tankar g i n g o säkert i denna rikt- ning.
Norrmannen hvisslade belåtet, den lille kandidaten såg sig omkring m e d triumferande blickar — » h a d e j a g inte r ä t t?
» rar E d v a r d satt blek o c h tyst, E m m a hade tå- i sina ö g o n.
H v a d skulle följden b l i a f d e t t a?
103 sas m e d välkomstskratt o c h kvickheter o c h som skaka hand m e d herrar o c h damer öf- ver lag.
När j a g skulle gå, får j a g se E d v a r d, s o m sitter ensam vid ett bord, instängd b a k o m en krets af det framtida Frankrike.
J a g nickar till h o n o m o c h frågar, o m vi få sällskap norrut.
H v a r p å vi tränga oss ut på gatan.
H a n hade varit ute o c h gått o c h förirrat sig ända hit bort på rive g a u c h e.
D e t var således så, han nu tillbragte sina kvällar, då det ej längre var lönt att vakta fröken B o r g - ström.
Men han var inte den, som g a f m i g sitt förtroende så som h o n gjort.
H a n föreföll trött o c h tanketom, o c h d e t var j a g s o m huf- vudsakligast fick hålla samtalet vid makt, m e - dan vi gingo i den ljumma natten öfver P o n t des A r t s g e n o m L o u v r e, öfver boulevarderna o c h vidare uppåt vår trakt.
D å vi fingo syn på Café des décadents ' brokiga skylt på R u e Fontaine, föll det m i g in att vi skulle titta in där — d e t hände alltid, att man kunde upp- snappa något, o c h han b e h ö f d e förströelse.
O c k s å här inne i det rymliga artistkaféet var proppfullt a f folk.
V i k o m m o från stu- denterna till artisterna, frän Quartier Latin till C l i c h y, från V e r l a i n e s milieu till V i l l e t t e s.
O c k s å här var väsen o c h stoj o c h minst af allt någon trötthet eller blaserad liknöjdhet.
Tid- ningar såg man föga till här, o c h inte var det politik, man grälade o m, men väl o m salongs- juryn.
Aftonens skuggspel var längesedan slut o c h ridån nedfälld för den lilla scenen.
N u endast pratade man, skämtade o c h skrek.
O c k s å här funnos boulevardlejon o c h eleganta damer i siden, m e n rockar a f fjorårets m o d e v o r o mera allmänna än skräddarens nyaste konststycken.
Många af ungherrarne hade damer m e d sig.
Flera af flickorna voro anspråkslöst, men nätt 10. klädda.
M e n där funnos också andra, s o m klädt sig extravagant, i dräkter, s o m utgjorde Några dagar efter denna kväll k o m j a g från en vild o c h löjlig karrikatyr p å de nyaste Odéon-teatern.
J a g dref framåt B o u l e v a r d S t.
Michel o c h g i c k in på Café R o u g e, som v i d moderna, men alltid m e d smak o c h m e d stil äfven i öfverdriften.
Något som missklädde henne denna tid på natten var proppfullt a f folk.
hade ingen på sig.
Där var musik, s o m ingen h ö r d e på, där O c h rundt omkring oss en vild färgbalett rökte damerna - — • hvilket inte plägar hända på väggar o c h tak.
E n t o m fläck var ingen- på kaféer i Paris — o c h där fördes den mest städes att upptäcka.
G r o t e s k a bizarrerier må- lifliga o c h högljudda konversation.
H ä r var en helt annan publik än på boulevardkaféerna lade hvart man såg, uppsluppna fantasier, en konst, s o m storskrattade, slog kullerbytta o c h på norra Seinestranden, här var d e t Quartier Latins u n g d o m, s o m härskade o c h angaf tonen.
räckte lång näsa, som bar sig allt annat än anständigt åt, men som likväl aldrig b l e f p l u m p Här såg man studenter af öfverklass, ungdomar eller simpel.
m e d världsvana o c h i korrekt elegans, några i frackkostym s o m det mondaina parisare äg- nar o c h anstår, blaseradt bleka o c h tunnhåriga, men här funnos också oklippta genier, klädda m e d genial vårdslöshet, här funnos landtliga plugghästar med benadt o c h slätborstadt hår, half- gamla o c h luggslitna filosofer, som voro hemma här på kaféet, läste alla tidningar o c h kallade gäster o c h kypare v i d förnamn.
H ä r syntes morgondagens ministrar, snillen o c h små ä m - betsmän o c h v i d deras sida en o c h annan blek skönhet i modern vårdräkt, men andra helt hvardagstrefliga o c h enkelt klädda unga flickor, alla gladlynta o c h ingen s ö m n i g.
Man spelar kort eller d o m i n o, men man dricker föga, tidningarna gå ur hand i hand o c h äro ej lediga ett enda ö g o n b l i c k, man di- skuterar ifrigt politik, litteratur, dagens frågor.
I en krets deklamerar en m o r g o n d a g e n s B a u - delaire en dikt f ö r kamraterna.
V i d ett annat bord håller en framtidens Gambetta ett ljuu- gande politiskt tal, o c h i kretsen borta i hör- net skrattar man åt en ny R o c h e f o r t s sarkasmer.
M o l n a f tobaksrök, intet armbågsrum i träng- seln o c h litet emellanåt nya gäster, som häl- La femme var ställets gudinna.
L a f e m m e, iklädd r ö d barett, cigarett o c h en väldig ja- pansk parasoll — men ingenting mera.
La f e m m e åker skridsko, klädd i en väldig b o a, som bildar ståtliga o m a m e n t a l a linier rundt omkring henne, muff o c h höga kängor — o c h för öfrigt ingenting.
L a f e m m e på guldgrund, i höga svarta strumpor, höga handskar o c h en liten mask för ansiktet — för öfrigt i n - genting, annat än orden » h o r s c o n c o u r s » målade som skylt på guldfonden.
Bizarra k o m p o s i - tioner, karrikatyrer a f ställets kypare, dekora- tiva fantasier i målning o c h skulptur, där röda jättehumrar gingo igen litet öfver allt, liksom den svarta katten på Chat noir.
Burleska fantasterier, en ohejdad ström af tokerier i pariserstil, allt måladt med schwung o c h franskt pojklynne.
» D e t här är lin de sieele lika väl s o m frö- ken B o r g s t r ö m s atelierfest, » sade j a g.
» J a g tycker det är vämjeligt, » sade A s p.
» D e t är att förnedra konsten.
H v a d skall det bli a f dessa pojkar, som uppfostra sig till konstnärer i sådan l u f t?
»
IDUN 104 » Vämjeligt eller i n t e, » menade jag, » så har det sin karaktär för sig, o c h j a g tycker det borde ha sitt intresse för en målare att stu- dera det parisiska ungdomslynnet, som är så olika vårt o c h så olika tyskarnes.
Inte vill du väl b e d ö m a den franska konsten efter det här skojet.
O c h du får inte g l ö m m a, att dessa nattsuddarne inte äro de enda, som k o m m a att uppbära morgondagens konst.
För arbetar lighet c m att » D e t äcklar mig a l l t i h o p, » fortfor han.
» D e t är så långt ifrån allt naturligt o c h friskt, som en dekadansgeneration kan vara.
För resten, hvad ha vi för gemensamhet m e d pari- s a r n e?
V i äro inte lika d e m, o c h vi göra bäst i att inte ta dem till mönster.
J a g har fått nog af det, j a g reser min v ä g.
» du? » » J a, j a g far h e m.
» H a n gick tyst en stund.
M e n när Moulin I l o u g e s röda kvarn- vingar blefvo synliga i fonden af gatan o c h vi ej hade många steg kvar att gå, sade h a n: » D e t är nyttigt att studera här, jag nekar inte till det, det vore dumt att neka till det — nyttigt att se o c h samla intryck.
Men man blir inte en ny människa, om man också lär sig måla på ett nytt sätt.
O c h det vore alls inte glädjande, o m man det blefve.
Det är sina inre möjligheter o c h ingenting annat, man har att bygga på.
Om sifrorna utbytas ver så får man: Bidrag mottagas med tacksamhet.
4, 5, Charad.
Ut ur en kvalmig mitt första gick Flickan ensam i aftonens stund.
Omkring rabatternas blomsterrund Syntes hon vandra med tankfull blick.
6, 6, 9, 1, b Flickan gjorde ett glädtigt språng.
jPylt, fick du veta ' t, du blomsterflock I Uppå mitt tredje det börjar dock, Mer skall jag säga en annan gång. » F. M.
C. a b a \ a bfb a T T O X S S A Iduns Modetidning M o d e t i d n i n g tre kv.
: hälft år: ett kv.
: 3: 7 5 2: 5 0 1: 50 3: 7 5 2: 5 0 1: 5 0 2: 2 5 1: 7 5 1: — med kol.
planscher Iduns utan Modetidning kol.
planscher I n n e h å l l s f ö r t e c k n i n g.
M a t i l d a L i n d e n; a f A.
L.
(M e d p o r t r a t t).
— I s j u k s a l e n; p o e m a f Anna Knutson.
— Kvinnorna och konsthistorien.
O l i k a å s i k t e r o m ä k t e n s k a p e t.
— E d i t h; s k i s s f ö r I d u n af Jane Oernandt-Claine.
(S l u t fr. f ö r e g.
n: r), — F ö r p a l l e n c e a - m a t ö r e r.
— I p a r t i e l l e r m i n u t?
A f Skånska i Småland.
— O m s l a g; a f Hj.
Gasset.
— B a r n e t s n a m n.
— F r å n I d u n s lä- s e k r e t s: D e t v ä s e n t l i g a i k r i s t e n d o m e n, a f Sophus.
— U r n o - t i s b o k e n.
— T e a t e r o c h m u s i k.
— A j a; b e r ä t t e l s e a f Georg Nordensvan.
(Forts.) — Tidsfördrif.
1 5 16 12 10 15 9 10 2 6 13 11 19 4 2 13 3 2 6 6 7 9 20 2 •i 5 ia 19 9 21 18 18 5 12 12 7 3 7 2 16 6 13 14 3 4 12 2 16 7 9 6 13 2 19 19 2 2 13 1 7 19 3 22 d 9 14 17 13 19 16 5 12 9 18 16 15 9 3 5 8 e g h h i 7 i 1 1 1 1 n 9 15 10 15 19 15 4 7 n 0 0 o r r 10 2 5 10 13 15 23 22 r | t | t v ä ä 7 10 2 16 i 8 7 19 13 15 2 16 7 11 13 4 11 9 8 2 13 9 7 16 19 5 10 5 12 Omflytta bokstäfverna i ofvanståen- de kvadrat, så att raderna, lästa från vänster till höger, bilda: T I d u n s I d u n med illustr.
roman- bibliotek 8 tenn, 1 0) från latin lånadt uttryck i affärslifvet, 1 1) stad i Japan, 1 2) yrke (vetenskapligt), 1 3) djur, 1 4) namn- kunnig statsman (afliden), 1 5) forn- tida skrifter, 1 6) tvänne mansnamn.
Finska.
1, 4, 1, 1, 6, 1, 5, 1, 6, 5, 2, 6, 3, 4, 6, 2, 3, 4, 5; För barn.
3: För böcker.
5, 4: För gesäller.
4: För familjeläsning.
4: För sjön.
3, 6: För läckergom.
3: För studerande.
3, 4, 5, 6: För hälsan.
Kalla K. Palindrom.
Mitt hela rättfram många nämns i gudasagans blad.
Men omvändt: stormen stundom tycks utöfver land och stad.
Lisa.
L O N G S - O L J A 4 6 | Logogryf en: Morgonslund.
torg, morgon, n o s, dun, tung, ton, R o m, storm, m o s, sto, o c h, s o, m u s, ost, rot, D o n.
6 Charaderna: Påskafton, Krukrussin.
] fyllningsgåtan: Elise Hvasser.
1) E k s j ö, 2) L u d d e, 3) i n s j ö, 4) S o n j a, 5) E r s t a, G) h o - sta, 7) W o l g a, 8) A d o l f, 9) s e m l a, 1 0) s o n a, 11) E r i k a, 12) r o f v a.
Diamantgåta: Stad i Spanien.
Kvinnonamn.
Hvad man i nödfall får bruka.
Hvad våra förfäder ofta voro ute i.
N y fabrik i vårt land.
Stad i Columbia (Amerika).
V Begynnelsebokstäfverna, lästa upp- ifrån och ned, bilda namnet på en mycket spridd tidskrift, och slutbok- stäfverna, lästa nedifrån och upp, nam- net på dess ledare.
1) Mansnamn, 2) folkslag, 3) berg- slott i Europa, 4) fågel, 5) tjänsteut- tryck, 6) något i pressen förekomman- de, 7) deltagande (ett annat ord för), 8) benämning på tiggaremunk, 9) skot- Ä r o dessa ord rätt funna, så bilda bokstäfverna i rutorna 1 — 6 och 7 — 1 2 namnen på två i vår historia kända kvinnor.
E. Weis, A o c h L ö s n i n g a r.
1) 2) 3) 4) 5) 6) M I d u n Sifferlogogryf.
a d har Aritmogryf.
O m k ast n i n g s g å t a.
a man uppmanas att ofördröj ligen förnya prenu- merationen, enär upplagornas storlek i god tid måste bestämmas ocli senkom- mande löpa risken att bli utan ett eller annat af kvartalets första nummer.
Prenumerationsprisen ställa sig som kändt på följande vis: 1 — 5 Hvad som bidrager till din upp- höjelse.
2 — 5 Hvad du godt kan smälta.
3 — 5 Sentimental interjektion.
4 — 5 Les beaux restes.
Edde.
Men ifrån stänglarnes gröna famn Hon en susande hviskning förnam: » Ingen släppa mitt andra här fram, Förrän hon säger sin kärestas namn. » hvad å Proköp.
2 Ett betydelsefullt ord.
2, 3 Etlt gossnamn.
2, 3, 4 Ett kvinnonamn.
4, 5, 6, 7 En individ af en män- niskoras.
5, ' 6, 7 Första person prassens af ett verb.
G, 7 Första person pricsens af ett annat verb.
7 Dativform af ett personligt pro- nomen.
7, 8, 9 Ett kvinnonamn.
1 0, 1 1 En fågel.
2, 3, 4, 5, Ö, 7, 8, 9, 1 0, 1 1, 1 2 En nu lefvande skriftställarinna.
Plötsligen såg hon då vägen stängd Utaf mitt hela, som yfvigt stod, Och en doft, aromatisk och god, Spreds från dess blad och dess blom- mors mängd.
Urgåta.
mot bokstäf- ge mer än Kvartalsprenumeranter O m j a g inte blir något s o m målare, så kan jag åtminstone bli en duglig lärare.
O c h jag kan hjälpa till att söka sprida en smula intresse för konst där h e m m a i K r å k v i n k e l.
D å skulle j a g på lediga stunder måla studier för mitt eget nöje, o c h d e m skall ingen få se H u r som helst, jag passar inte här.
Allt är för jäktande här, man drunknar i alla nya inte (Forts.) J a g flyttar h e m på allvar, så snart jag sett salongen.
J a g har ett anbud hemifrån, att öfvertaga en målareskola i — jag får ännu inte säga hvar, det är i en af de större städerna, o c h jag får inte tala närmare om planen, det är fråga om ett alldeles Dytt företag.
D e t är en månad, sedan jag fick förfrågan o m saken.
F ö r s t tänkte jag svara nej genast, men nu svarar jag antagligen ja.
D e t k o m m e r för oss alla en tid, då vi inte skjuta ifrån oss en be- fattning, som medför den fördelen, att man har sitt kvartal i kontanter att lyfta fyra gån- ger om året.
J a g afbröt h o n o m: » K o m, så gä v i.
» När vi k o m m o ut på gatan, frågade j a g: Redigeras af Sophie Linge.
Man kan att g e.
» Ja, du förstår, att j a g inte menar det jag säger — det är bara ibland, när j a g är trött o c h utled vid mig själf — när j a g fått kas- sera veckors o c h månaders arbete o c h hvar dag s o m går irriterar mig i allt högre grad, tills j a g i ren desperation, bara far att känna, att jag duger till något, målar en småsak, som j a g vet att jag kan måla, men som jag inte vill visa för någon af kamraterna.
.
.
D å kan jag sakna gamla Dtisseldorf — fast det var en håla o c h fast här är l i f o c h utveckling.
Men han hörde inte på mig.
1, 1, 1, 3, — utom någon gång, då jag inte kan afhålla mig från att utställa midt ibland de unga.
Då skall man kanske rycka på axlarna åt mina försök, men man skall erkänna att det fins själ och vilja o c h vördnad för naturen i den efter- blifnes arbete.
strömningar o c h vet hvarken ut eller in.
D e t går så långt, så att jag m e d verklig saknad kan tänka m i g tillbaka till lugnet i lilla Diis- aeldorf.
Där visste man inte af några slit- ningar — där visste man, hur hvar sak b o r d e målas, o c h så gjorde man det så g o d t man kunde så som man blifvit lärd.
resten så vet du, att u n g d o m e n i P a r i s med mera nerv o c h energi o c h uthål- än man h e m m a hos oss har en aning man kan arbeta. » » Ke3er 1894!
S K £ ^ £ S ^ C a r l b e a n t &lt;1 i R. d 1 i a M a t t o n, g S t o c k h o l m.
