# ID: svediakorp-per960
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 17,815
# sentences: 564
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 12 (327) Tryckeri Fredagen den 23 mars 1894.
Prenumerationspris pr år: Idun ensam kr.
I d u n s M o d e t i d n i n g jämte k o - lorerade planscher .. » I d u n s M o d e t, utan k o l.
p l.
... » Iduns 5: — 4: 50 3: — Byrå.
K l a r a v.
K y r k o g a t a 7, 2 Allra, telef.
6 1 4 7.
Bedaktör och tr.
Prenumeration sker å alla post- anstalter i riket.
utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
7: de år g. Utglfnlngstld: hvarje Aktiebolag.
helgfri fredag.
Lösnummerspris 1 5 öre (lösn:r endast för kompletteringar) Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l s t a f v.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p - r a d.
Påskhelsning.
P åsken nalkas, våren vaknar, hjärtats och naturens vår, Underbara makter lösa själens vinge, som var bunden, Under långa sjukdomsdagar vecklas ut passionens ros, Hjärtat säger tyst och ödmjukt: gode Fader, ske din vilja!
Skapelsen en sällsam brytning i sitt inre genomgår, Säkert hör Han våra böner, och när kvalet flytt sin kos, Och det arbetströtta sinnet söker kraft vid altarrunden.
Dubbelt skön skall stråla påskens, återvunna styrkans, lilja.
Om uppståndelse predikar blåa sippan i sin snö, Nemi ' s Om uppståndelse de isar, hvilka flyta ut mot hafven, Så, där fordom plågan brunnit, kommer frid, som stilla värmer.
Men uppståndelsens mysterium och det lif, som ej kan d ö, Palatinens Täljer tydligt för de trogne Mästarn, som stod upp ur grafven.
Michelangelo sin kyrka bygger på de brustna O, så sväfva öfver landen, sväfva öfver frigjord våg, Askonsdagens miserere Hjärtats och naturens gryning, påskens djupa andehelsning!
Alla kandelabrar släckas i det skymmande Sistina, Gif de sjuka lugn och lisa, stärk hvar mattad mänskohåg, Men uppståndelse och helsa bringas snart af Herrens ord, Och förkunna öfver jorden: Segerherren bragt oss frälsning!
Seger och föryngring ljudar messans ton af Palestrina.
Ila ock, du fläkt från himlen, ljuft hugsvalande och mild, Sköna påsk, från Sverige helsa, liljor kring furstinnan Till den lidande furstinnan vid den fjärran Tiberns stränder, Svenska folkets goda känsla, enkelt uttryckt, ärligt menar, Säg, Den är djup som svenska Vettern, djup som hennes Bodensjö, att svenska folket gömmer trofast hennes väna bild Och ett hopp att snart ånyo helsofull hon återvänder!
sjö var krater fordom, nu den ler i blommors hägn: rosor spira efter hett Scirocco-regn, thermer.
böjer hjärtat djupt till jord, strö!
Mäktig som den dolda åder, hvarmed sägnen dem förenar.
&lt;$• jO ' af 1X) iTsén t
i i 10 N u I ringa alla klockorna bygder Och jubel Att våren och fyller de påsken u in länder, f r o m m a s återvänder.
u N u Och sinn, t034 n sprängas ljuset fängslade flammar Oändlig kärleks Utöfver vattnen knoppens och helge and ' sväfvar.
Adolf I k o n Några f i r ord af Fanny m om a t i våra o n s d a g a r.
» läsbarn » Chrysander.
» ftltöj / Påter barnen k o m m a till mig o c h förme- n a s * nen dem i c k e, ty sådana höra G u d s rike till. » D e n n a kärleksfulla o c h djupt allvarliga ma- ning ställer den store barnavännen ännu i dag till alla föräldrar, uppfostrare o c h lärare.
A t t dessa hans ord närmast gällde de späda bar- nen, hvilka ännu buros i modersfamnen, fram- går af berättelsen, o c h det är också ännu m o - derns heliga företrädesrättighet att i d o p e t frambära sitt barn att af h o D o m välsignas, så- som dessa mödrar på J e s u tid gjorde det.
Ett skönare e x e m p e l på en bedjande m o d e r än Hanna, Elkanas hustru o c h Samuels m o - der, finna vi knappast, o c h för alla tiders m ö - drar kan denna lofsjungande kvinna från gamla testamentets dagar framstå såsom ett f ö r e d ö m e.
A t t hon b l e f b ö n h ö r d, säger 0 3 S o c k skriften.
Skulle det emellertid så smärtsamt vara, att barnet i h e m m e t o c b under sin uppväxt ej fått del af den kunskap, » s o m g ö r den from- m e vis o c h den vise f r o m », återstår d o c k för detsamma konfirmationstiden oeh konfirmatio- nen — en dyrbar gåfva, hvilken vår luther- ska kyrka såsom en huld o c h omtänksam m o - der skänkt o c h anbefallt alla sina barn, just under den viktiga tidpunkt i lifvet, då de stå på öfvergången till ynglinga- o c h jungfru-år o c h bäst behöfva e n fast ankargrund att trygga sig vid.
Konfirmationstiden är i egentligaste mening en undervisningens, beredeisens oeh själfpröf- ningens tid, under hvilken den unge i c k e alle- nast får full o c h klar kännedom om de rättig- heter, han såsom kristen äger, utan äfven de skyldiglieter, han såsom sådan ikläder sig, o c h de kraf församlingslifvet ålägger h o n o m.
H a n skall under denna tid göras medveten o m, att han i o c b med konfirmationsakten inträder i ett nytt skede af lifvet, där det gäller att handla o c h verka såsom en själfständig per- sonlighet, hvilken äfven själf får bära ansva- ret för sina handlingar.
D e t är således en oändligt viktig o c h an- svarsfull period af de ungas lif, denna deras koDfirmationstid.
M å därför vi äldre, föräl- drar, syskon o c h anförvandter, i c k e ställa oss likgiltiga gentemot eller kallsinnigt utanför densamma, såsom vore detta en sak s o m en- dast k o m m e barnet o c h dess religionslärare vid eller blott ett medel, hvarigenom vår ung- d o m fortast möjligt kan » k o m m a ut » o c h er- hålla en plats i lifvet.
O, nej i V i skola fastmer visa dem, att vi varmt o c h innerligt taga del i denna viktiga tid, följa dem med kärleksrika råd o c h b ö n e r samt i allt låta dem erfara, att vi känna akt- ning för dem såväl såsom medmänniskor som troäförvandter.
Ä f v e n för föräldrarne själfva blir konfirma- tionstiden mången gång en hälsosam lärandets och själfpröfningens tid.
Ett faders- o c h mo- dershjärta kan väl aldrig, huru kallt o c h hårdt det än annars må vara, förblifva oberördt af det, som närmast o c h innerligast berör barnet.
band, bäfvar: Ofta sitter måhända en fader eller m o d e r till ett » läsbarn » likgiltig o c b kall i kyrkan, dit- k o m m e n mer af gammal vana o c b from pläg- sed än a f kärlek till G u d s hus o c h tjänst.
D å höres från predikstolen uppmaningen om att bedja » för de barn, som beredas att första gängen begå den heliga nattvarden » — såle- des o c k för det egna barnet!
O c h hufvudet böjes därvid ovillkorligen ned i knäppta händer, hvilka annars så sällan sluta sig till b ö n, o c h under det örat lyssnar till de allvarliga böne- orden, blir hjärtat förunderligt varmt o c h vekt.
Minnen från den egna, för längesedan förgätna konfirmationstiden, då ännu barnatron ren o c h ogrumlad b o d d e i hjärtat, börja röra sig i det inre, o c h frän själens djup l ö j e s en suck, att barnet dock måtte » intill ändan blifva bestån- d a n d e ».
.
.
så, s o m man själf tyvärr i c k e kunnat det.
Så k o m m e r då själfva den betydelsefulla slutpunkten af denna beredelsetid, konfirma- tionsdagen.
M e d kärleksfull längtan o c b på samma gång m e d helig bäfvan motses väl i de flesta fall denna dag af den unga jungfrun eller ynglingen.
M å i c k e deras varma känslor blifva neddragna i stoftet, deras mottagliga sinnen besudlade, deras tankar förströdda af flärdfullt, fåfängligt prål, m e d tal och jäktande efter moderna toaletter o c b dyrbara prydna- der, m e d allt, s o m för denna betydelsefulla dag kan anses oviktigt o c h främmande!
Det är därför vi vilja lägga alla mödrar på hjär- tat, att de draga försorg o m, att konfirma- tionsdräkten blir enkel, ehutu värdig.
Hvarje förståndig o c h tänkande m o d e r ser nog till, att i c k e den nya, svarta klädningen blir så elegant eller utstyrd, de dyrbarare eller enk- lare smycken, som erhållas i gåfva, ej så många eller i ögonen fallande, att de unga tankarne mera syssla m e d dessa ting än med de all- varliga förrättningarna.
Friska, lefvande b l o m m o r göra ett helt an- nat intryck på sinnet.
D e rena o c b höja det- samma samt utgöra ett verkligt sant uttryck för dagens högtidsstämning.
D e t ligger en riktig o c h vacker tanke i det bruket att vid konfirmationsdagen kläda kyrkan.
D e n rika blomsterskruden vid altaret måste för de unga vara tilltalande o c b göra på dem ett hugnande intryck — b l o m m o r kunna ej annat.
D e äro j u barn från det stora G u d s t e m p l e t därute, naturen, o c h de likasom hviska till människo- barnen härinne om faderns kärlek o c h godhet.
» S e ' n på o s s, » säga de, » k l ä d e r nu G u d så gräset o c h liljorna på marken, huru m y c k e t merv skall han i c k e bära omsorg o m e d e r.
» Därför är också flickans såväl som ynglin- gens bästa prydnad på denna dag en liten bu- kett af lefvande b l o m m o r.
O c h därför prydes o c k vanligen h e m m e t af kärleksfulla händer m e d friska sådana.
E t t vackert bruk är äfven, att konfirman- den af anhöriga o c h vänner erhåller såsom ett minne af dagen en b o k, afsedd o c h passande för detta tillfälle, samt att den gifvande däri inskrifvit ett lämpligt b i b e l o r d, ett tänkespråk eller en vers.
Eller o c k en af dessa fotogra- fier eller kort med passande e m b l e m o c h in- skriptioner, som nu finnas i hvarje bokhandel.
Denna i sig själf enkla gåfva kan dock för lifvet blifva af oändligt m y c k e t högre värde än det dyrbaraste s m y c k e af guld o c h ädla stenar.
pelvis Bötiger.
Såsom passande bibelställen må exem- anföras: Esaias 4 3: 1: Frukta icke e t c, Es.
54:10, Jer.
31: 3, Predikareb.
1 1: 9 och 1 2: 1, Math.
6: 3 2, 33, Math.
7: 7, 8, Math. "
9: 9 och 21, Luc.
1:46, 47, Luc.
11:28, Joh.
4: 1 0, Joh.
15 kap., 1 Kor.
7:24 och 13: 2, 3, Gal. 5: 16, 1 Tess.
5: 23, 1 Tim. 1:15 och 4: 16, 2 Tim. 1: 14, 2: 1, 3, 7, 19, 22, 41 och 3: 14, 15, 1 Joh.
4: 10 med flere ställen.
O m det o c k i c k e helt ligger i föräldrarnes makt att göra konfirmationsdagen till ett minne för lifvet, kunna de dock på mänga sätt med- verka därtill.
L å t den unge denna dag upp- vakna under faders o c h moders uttalade väl- önskningar.
L å t stillhet, frid o c h harmoni råda inom hemmet, såsom det en verkligt stor högtidsdag höfves.
L å t modersfamnen vara den fristad, där barnet får hvila o c h där dess läppar hviska sin bönesuck, innan det går att afgifva sina löften inför G u d o c h människor, samt fadershanden dessförinnan välsignande hvila på dess hufvud.
O c h må fader, moder o c h syskon sedan följa till det högtidsprydda templet.
H u r u många g o d a, kärleksfulla föräldrar är det o c k .icke, som på detta o c h liknande sätt af hela sin själ o c h hela sitt hjärta taga del i denna deras barns högtidsdag, som på allt sätt söka gifva den den rätta högtidsstämnin- gen o c h ej högre eftersträfva än att därunder hålla fjärran alla skorrande intryck från det, som kan göra sinnet förströdt.
D o c k, tyvärr!
Sådana möta redan vid det första utträdet ur kyrkan.
Eller kan man väl kalla det annat än i högsta grad störande, att en nyfiken, främmande människohop samlat sig utanför kyrkoportarne för att på ett närgån- get, ogrannlaga sätt betrakta o c h granska de utträdande unga konfirmanderna?
J a g vill icke härmed säga, att det icke i denna h o p skulle kunna finnas sådana, som med varmt deltagande följa de unga och kanske äfven för dem uppsända fromma välönskningar; det är ej heller g e n o m dessa, som konfirmandens tan- kar o c h känslor neddragas o c h oskäras.
Det är af den profana, nyfikna, oförsynta flocken, som kommit i afsikt att förnöja sig med åsy- nen af en skara högtidsklädd u n g d o m, gran- ska o c h göra anmärkningar öfver de ungas utseende o c h klädsel o c h till o c h med män- gen gång spe öfver deras o c b anförvandters rörelse.
D e t är rentaf upprörande att veta, det sådant sker o c h upprepas år ifrån år.
Eller skär det icke hvarje ö m, tänkande moder i hjärtat, att hennes dotter, ännu dar- rande af helig hänförelse, m e d ögat fuktadt af den barnsliga fromhetens tårar, o c h i hvars öra ännu religionslärarens allvarliga ord ljuda, redan vid första stegen utom templet skall mötas af unge mäns djärfva, skärskådande blickar, gäckande minspel o c h kanske deras tanklösa, cyniska anmärkningar?
Men hvad kan en m o d e r därvid göra mer än att så fort möjligt är föra den unga flic- kan inom hemmets skyddande hägn o c h där ur djupet af sitt hjärta tillhviska h e n n e: » V a r trogen intill d ö d e n, att du må få lifsens k r o n a.
» Skulle dessa rader k o m m a under någon så- dan ung mans ögon, som vet m e d sig själf, att han gjort sig skyldig till den här nämnda ogrannlagenheten, så beder jag h o n o m, i hans egen moders, hans egen unga systers n a m n: G ö r det i c k e m e r!
» G r u m l a icke flickans själ! »
IDUN 1S94 F ö r rättvisans skull må j a g tillägga, att äf ven flickor kunna göra sig skyldiga till samma tanklösa närgångenhet o c h nyfikenhet, då yng- lingar konfirmeras, o c h att man äfven från dem får höra ord o c h anmärkningar, hvilka på intet sätt stå i samband med stundens vikt och allvar.
O c h till dessa upprepar jag samma b ö n: » G ö r e n det icke m e r!
» Editli.
Skiss för Idun af Jane Oernandt-Claine.
§ a l o m o o c h hans v i s d o m i ära, men j a g föraktar m ä n n i s k o r, s o m njutit a f till- varon o c h sedan säga, att allt är få- fängligt.
D e t är en brist p å erkänsla i detta, en brist p å h å g k o m s t, spm revolterar mig.
N ä r j a g reser m i g u p p från ett b o r d, d ä r j a g suttit som gäst, vill j a g t a c k a o c h t a c k a var- mare j u ringare fägnaden är.
Det tycks mig stoltare än att g å t i g a n d e f i å n platsen, d ä r j a g suttit, o m o c k s å rätternas sälta l ä m n a t en bitterhet p å m i n a l ä p p a r.
» D e t var min v ä n, s o m talade så, när v i möttes ute här o m k v ä l l e n, o c h han fortfor m e d en häftighet, s o m j a g h a d e svårt att k ä n n a igen hos h o n o m.
» D å j a g hör d e m, s o m blif- vit b o r t s k ä m d a a f lifvet, d e m, som försett sig a f allt o c h försett sig m e d v ä l b e h a g, säga, att l y c k a n är en v i l l a o c h sorgen det e n d a verk- liga, u n d r a r j a g för m i g själf, o m det i c k e är n å g o t, som fattas d e m, o m i c k e glädjens nerv är alltför m a t t o c h alltför s v a g att vi- brera.
D e t vill mera energi till att k u n n a glädjas än sörja, o c h j a g tror, att d e flesta ä r o u p p - riktiga, när de säga, att lifvet är en b ö r d a.
F å äro de, s o m ä g a det p l u s, den råga a f krafter, d e hemlighetsfullt o c h h ö g t s p ä n d a strängar, p å h v i l k a glädjen spelar sina m e l o - dier o c h m a n träffar d e m alltid, d ä r m a n minst v ä n t a t att finna d e m.
J a g k o m m e r j u s t från en stackars sjuk- l i n g, » fortsatte han, » e n u n g k v i n n a s o m varit p u c k e l r y g g i g sedan sin första b a r n d o m o c h s o m lefver i f a t t i g d o m o c h b e r o e n d e, sedan h o n blifvit öfvergifven a f den, s o m bort v a r a den främste att b e s k y d d a h e n n e.
J a g v ä n t a d e m i g att få se en h o p p l ö s för- tviflan eller detta slags resignation, s o m g ö r en så o n d t, o c h så talar d e n n a k v i n n a m e d en flamma, s o m f ö r s k ö n a r henne, m e d ö g o n e n fulla a f tacksamhetens tårar o m d e k o r t a o c h d y r k ö p t a stunder a f l y c k a, s o m u p p l y s t hennes p l å g a d e lif.
D e t har ö f v e r v ä l d i g a t m i g.
J a g tillstår det — j a g är g r i p e n.
— M ä n n i s k o r s o m d u o c h j a g, v i g å bär o c h fråga, h v a r f ö r vi lefva, hvartill det n u tjänar att v a r a till.
V i tro, att v ä r l d e n är u p p f y l l d a f v å r s v a g h e t, af v å r o f ö r m å g a till g l ä d j e, men v i d sidan a f oss finns det hjärtan, n o g starka att r y m m a så strålande fröjder, att ingen sorg o c h i c k e heller tiden kan s k y m m a eller b l e k a d e m.
N ä r j a g j ä m f ö r mitt l i f m e d hennes, har j a g j u gått på rosor.
S å l ä n g e j a g k a n min- nas t i l l b a k a — o c h t a c k vare g e m e n s a m m a släktingar har j a g känt henne från barndo- men — v a r det en liten klen stackare, b l e k till g e n o m s k i n l i g h e t o c h m e d en sådan där hög, klarådrad p a n n a, s o m nästan g ö r en rädd.
H o n såg ut som en liten K a s p e r m e d sin spetsiga p u c k e l, o c h d e s s u t o m h a l t a d e b o n efter en l å n g h ö f t s j u k d o m, s o m r ä c k t i åra- tal, o c b s o m tidtals t v a n g henne att b e g a g u a kryckor.
D e t v a r ingen s o m t r o d d e, att hon s k u l l e bli g a m m a l, men fadern, den g a m l e antikvitetsvurmen E u r e n i u s, o m d u har hört talas o m h o n o m, g j o r d e allt för att hålla henne v i d lif.
H v a r j e år l å g h o n u n d e r ett p a r månaders l ä k a r b e h a n d l i n g nere i K ö p e n - hamn, m e n inte k o m hon stort bättre t i l l b a k a för det.
H o n föreföll m i g alltid lika liten, l i k a hvit o c h l i k a ö m t å l i g, men hon t y c k t e aldrig o m, att m a n frågade hur h o n m å d d e, o c h när vi a n d r a s p r u n g o o c h lekte, k u n d e hon stå o c h se p å m e d en så hejdl&lt; s längtan i b l i c k e n, att j a g nästan k ä n d e det svårt.
T r o t s l i d a n d e t k o m det s t u n d o m ett l i f öfver det lilla ansiktet, s o m j a g inte s k u l l e k u n n a beskrifva, o c h d e s m å m a g r a h ä n d e r n a k u ö t o sig så hårdt o m k r y c k o r n a, att det såg ut s o m s k u l l e d e vilja b r y t a d e m s o m r ö.
H o n v a r en stor b e u n d r a r i n n a a f m i n a vågstreck.
J a g b r u k a d e h o p p a från d e svik- tande p l a n k o r n a i en t i m m e r h ö g, s o m l å g p å m i n a släktingars gård, o c h h o n stod o c h såg p å — tyst, m e d ö g o n e n v i d ö p p n a, i c k e a f ångest, utan a f lust.
H o n lyfte sig p å k r y c - k o r n a, h o n g j o r d e språnget i sin t a n k e, hon k ä n d e h e l a den h i s s n a n d e glädjen a f att v å g a, s o m k o m hjärtat att d a r r a o c h b r i n n a i b r ö - stet p å m i g.
D e t v a r ett u n d e r l i g t b a r n; j a g har a l d r i g sett en sådan m o t t a g l i g h e t för i n t r y c k, o c h j a g k ä n n e r ingen m ä n n i s k a, ö f v e r h v i l k e n ett ö g o n b l i c k s tillfredsställelse k u n n a t få en så- dan m o t t a g l i g h e t för i n t r y c k, o c h j a g k ä n n e r ingen m ä n n i s k a, ö f v e r h v i l k e n ett ö g o n b l i c k s tillfredsställelse k u n n a t få en sådan m a k t.
H o n h a d e sina e g n a g l ä d j e ä m n e n — h u n d a r, s o m h o n k u r e r a d e för v a l p s j u k a, o c h ving- brutna fågelungar, som hon spjälade och ma- tade, o c h j a g vet i c k e, h v i l k e n hemlighetsfull l ä k e d o m det l å g i den lilla h a n d e n, m e n v a l p a r o c h s v a l u n g a r k o m m o sig, o m d e så v o r o h a l f d ö d a, o c h h o n h a d e till o c h m e d m a k t med vissna b l o m m o r, s o m a n d r a s k u l l e kastat p å s o p b a c k e n.
D e t är i c k e g o d t att s ä g a, hur h o n bar sig åt, m e n h o n n a r r a d e d e m att hålla sig ett p a r d a g a r l ä n g r e än d e s k u l l e gjort för a n d r a.
H v a r t h o n g i c k, liten o c h b l e k o c h d ö m d till d ö d e n, fick b o n allt att b l o m s t r a u p p o m k r i n g sig.
S o m l i g a m ä n - niskor h a ett sätt att g å p å j o r d e n, s o m k o m - m e r gräset att g r o, där d e satt sin f o t.
91 lichinelle, o c h foten, s o m h o n tidtals i c k e k u n d e stödja på, o c h s o m alltid t v a n g henne att h a l t a.
M e n det var ingen bitterhet i hen- nes s k ä m t — därtill v a r det för fullt a f stolthet — en sällsynt stark o c h findanad själs sätt att h ö g s i n t p a r e r a ö d e t.
S ä k e r t är s k ö n h e t s k ä n s l a n s å d a n a naturers kraftigaste stöd o c h häftigaste p l å g a.
H o n kunde icke l i d a att b l o t t a d i s h a r m o n i e n m e l l a n detta lifs- kraftiga inre o c h d e n n a stackars v a n s t ä l l d a gestalt.
Tion d ä m p a d e ä n d a till skiftningarna i sin s t ä m m a o c b b l i c k e n i sitt ö g a, en j ä m n - viktens martyr, som b e l l r e k v ä f d e sin läng- tan efter glädje, hellre g i c k p å s v ä r d s e g g o c b törntaggar, än hon g a f sig till pris för ett så- d a n t där löje a f b e k l a g a n d e smärtsam ö m h e t, s o m man kan ä g n a en u n g flicka s o m h e n n e, o m hon försöker att få v ä r l d e n att g l ö m m a bristerna i sitt yttre.
H o n g j o r d e allt för att ö f v e r t y g a en o m att h o n a l d r i g ett ö g o n b l i c k s a k n a d e sina j ä m n å r i g a s nöjen, o c h när sjuk- d o m e n s t u n d o m i m å n a d e r h ö l l henne v i d sängen, f ö r s ö k t e h o n k o m m a en att tro, att det v a r en frist, s o m hon rent a f b e h ö f d e för att » s a m l a s i g ».
A t t » s a m l a s i g » det v a r för henne att l i g g a stilla, nästan orörlig, i oaflåtlig k a m p m o t dessa p l å g o r, s o m m a n a n a d e a f en r y c k - n i n g i leendet, eller att sitta upprätt i sängen o c h m e d en ifver, s o m inte ens s j u k d o m e n k u n d e stäfja, o r d n a h ö g a r a f g a m l a g r a v y e r, som h o n ärft efter sin far.
H a n hade dött k o r t efter det h o n blifvit m y n d i g o c h l ä m n a t henne ensam i världen m e d en rätt b e t y d a n d e f ö r m ö g e n h e t, o c h n u h a d e hon slagit sig p å d e n n a g a m m a l m a u s v u r m för k o p p a r s t i c k m e d en hetta, s o m u p p e n b a r a d e n å g o t a f min g a m l a E d i t h från b a r n d o m e n.
F ö r h e n n e g ä l l d e det att f y l l a lifvet m e d d e n n a k o n s t l a d e p a s s i o n, o c h j a g är ö f v e r t y g a d o m, att hon t r o d d e h v a d h o n s a d e, när hou f ö r s ä k r a d e mig, att h o n k u n d e v a r a i stånd att stjäla i museer f ö r att k o m p l e t t e r a sin skatt m e d j a g m i n n s inte h v i l k e n g r a v y r a f Rubens.
D e n n a lidelse s k u l l e v e r k l i g e n b l i ö d e s d i g e r för h e n n e; det v a r t a c k v a r e sin m a n i för k o p p a r s t i c k, s o m hon gjorde b e k a n t s k a p m e d Enrico Colta.
F r å n första ö g o n b l i c k e t j a g såg d e n n e m a n, k ä n d e j a g detta f j ä r m a n d e, h v a r s o r s a k alltid blir d u n k e l, m e n s o m ut- ö f v a r ett så o å t e r k a l l e l i g t o e h a f g ö r a n d e in- flytande p å h e l a ens u p p f a t t n i n g a f en m ä n - niska.
H a n v a r italienare o c h h a d e en liten o b e t y d l i g antikvitetshandel n å g o n s t ä d e s p å S ö - der — det v a r f o l k s o m p å s t o d, att han gått H o n v a r alltid m o d i g, alltid d u k t i g, den o m k r i n g o c h sålt gipsfigurer o c h stått m o d e l l lilla E d i t h m e d sin l i d a n d e o c h l i k v ä l så vid a k a d e m i e n, m e n hur m y c k e t sanning det k ä c k a b l i c k, m e n när h o n b l e f ä l d r e, b y t t e I sig barnets nästan h e r o i s k a ståndaktighet gent- _ l å g i allt detta, är i c k e lätt att a f g ö r a.
a l l a händelser h a d e han n o g ett tämligen bro- e m o t smärtan i en stilla o c h d ä m p a d h u m o r.
k i g t förflutet b a k o m sig.
D e t v a r n å g o t, o m F ö r m i g, s o m k ä n t h e n n e sä l ä n g e, v a r för- ändringen egendomlig nog.
J a g f r å g a d e m i g i c k e a f äfventyrare, så a f lyckofrestare ö f v e r m a n n e n — n å g o n t i n g p å en g å n g s m i d i g t m e r än en g å n g, h v a r den sinnesrörelsens o c h djärft, s o m lätt g j o r d e i n t r y c k, o c h det häftighet o c h styrka, som j a g m i n d e s sedan d r ö j d e i c k e l ä n g e, innan han b l e f E d i t h s g a m m a l t, k u n d e h a tagit v ä g e n, ty det s k u l l e oundviklige rådgifvare vid alla konstinköp varit svårt att u p p t ä c k a ett spår däraf.
N a - o c h en nästan ständig gäst i hennes hus.
turligtvis v a r j a g b l i n d o c h d ö m d e m e d min J a g visste, att släkten i c k e såg d e n n a förtro- ålders ytlighet, j a g förstod i c k e d e n e n o r m a lighet m e d m y c k e t b l i d a ö g o n, o c h j a g tror, d i s c i p l i n, s o m d e n n a m ä n n i s k a å l a d e sig för att d e framför allt ä n g s l a d e sig för hennes att k u f v a sin lust till lifvet.
M e d sina tjugu p e n g a r, s o m hon v i d alla tillfällen l å n a d e till år h ö l l hon sig till de ä l d r e, till d e m, s o m g u d o c h hela v ä r l d e n, o c h s o m h a d e t i l l r ä c k l i g n ö j d e sig m e d att å s k å d a i stället för att c i r k u l a t i o n i n o m familjen, men h o n v a r g a m m a l vara med.
n o g att ställa det m e d sitt u m g ä n g e s o m h o n v i l l e I c k e k u n d e h o n r ä k n a sig till d e u n g a o c h f ö r m ö g e n n o g att v a r a o b e r o e n d e.
m e d sitt tärda o c h p l å g a d e ansikte, som li- (Slut i nästa n:r.)
d a n d e t så tidigt h a d e märkt, m e d sin alltför k l o k a o c h å d r a d e p a n n a o c h m e d dessa lyten, som hon ständigt v a r färdig att s k ä m t a ö f v e r — p u c k e l n, s o m k o m h e n n e att l i k n a en p o -
IDUN 1894 kronprinsessan Victoria.
^elt visst g å i dessa d a g a r från ska kuster kar till många den och sven- v a r m a tan- urgamla Tiberstaden, där vår kronprinsessa, fjärran från hem- landet o e h de flesta af sina kära, n ö d g a s söka en stora glädjen unnats sydligare vårs läkedom.
har emellertid att under henne Den därvid för- påskhelgen på besök se sin m a k e v i d sin sida.
F ö r de u p p r i k t i g a sympatier, s o m från svenska h e m k n y t a s k r i n g den sjuka fur- stinnan, stämd doktor kan näppeligen tolkning C.
D. gifvas af dag ha g l ä d j e n Det vi x y l o g r a f hr fotografi, grafen naste s o m dikt af h v a r m e d vi porträtt gravyr Gunnar tagen Oscar den hög- i i n l e d a vårt n u m m e r.
samtidigt rinnor, är en mera än Wirsén, charmanta sessan, en af och kronprin- våra läsa- framstående efter en större Karlsruhe Suck finnes bjuda af vår Forssell i af är af hoffoto- det allra se- fustinnan.
Spetsar.
B esöket i spetsfabriken, om hvilket jag läste i Idun, väckte till lif en hel här af minnen.
Nutid o c h forntid framstodo i skarp kon- trast för mitt sinne, fastän jag med forntid menar endast för omkring 40 år sedan.
Om därför Idun tillåter att vi, s o m det förr hette i romanerna, taga ett steg tillhaka i tiden, skulle jag vilja tala litet om spetsar, deras tillverkning och användning.
Den lilla staden på Vetterns strand med sitt vasaslott o c h sina klosterminnen var » affärsloka- len », » kontoret », » lagret », eller hur man ville kalla det.
Fattigstugorna och kojorna i omnejden utgjorde själfva fabriken, o c h de små knyppeldynornas lådor voro de behållare, i hvilka spetsarna, icke ringlade sig i hundratals meter om dagen, utan lindades upp nästan tum för tum.
Samlades där af » tolfskillingsspessera » &gt;alna för dan », fick man vara storbelåten.
Kunde mor » gå te stan en gång i måen » o c h så Karins » udd o c h sta » samt » Annerses s o c - kerudder » godkändes af » frua », j a, då var famil- jen välmående.
Lika säkert s o m balsamin och geranium stodo inom solbrända små fönsterrutor, syntes knyp- peldynor om ej stort af annat bohag i rummet.
Gamla skrumpna anleten o c h rosiga barnanleten, rosiga trots den ofta knappa kosten, lutades öfver rullen med mönstret o c h nålarna i djupsinnig be- grundan, om ej konsten ännu var fullt inne.
Kunde man sin udd, var det blott att ramla undan i pinnhögen med vänstra handen och flytta nålarna med den högra, o c h då voro tungorna oftast i lika liflig rörelse som knyppelpinnarna.
Jag minns, som om det varit i går, när » A n - nersamora » höll på att knyppla till klädning åt konsul Letterstedts fru där nere i Kapstaden.
Hon skrattade och pratade, under det fingrarna gingo som lärkvingar och den nära alnsbreda volangen växte fram så småningom.
Det var mönster, det var stil o c h finess i denna spets, s o m såg dagen, höll jag på att säga, i den torftigaste omgifning.
Det nästan grämer mig, när jag minnes, hur virk- ningen kom o c h gjorde ett klumpigt försök att konkurrera med denna konstindustri, som hade höga anor o c h nu åter vunnit berättigadt anse- ende.
Då för tiden skulle man förskräckts för en krämgul spets, som gjorde anspråk på att kallas ny.
Hoita skulle spetsarna vara, hvita som snön, och det voro de också, äfven om tillver- kerskan eller tillverkaren voro så armodsgråa som möjligt.
Mången stund stod jag, som ej kunde knyppla, emedan jag visst skulle anses för fin för att lära den konsten, och hängde bredvid Pelle Topp, un- der det han knypplade sina tre tum breda spetsar, afsedda till s. k. stycken.
Pelle Topp berättade sagor för mig, under det han knypplade, berät- tade så, att han själf i mitt minne nu är en vacker saga.
Han bade ett oformligt stort hufvud med yfvigt brunt hår, breda axlar och långa armar samt ett par ytterst korta fortkomstledamöter.
Det var dessas knapphet, s o m dömt h o n o m att välja knyppeldynan till födkrok.
Han fick af modern, som hörde till de surmulne kristna, heta sorgebarnet; men själf var han glad som vårens lärka.
» Världen är skön, Gud är god, » påstod han, under det mor s u c k a d e: » Tyst din odåga 1 Allt är förbannadt, allt är synd och uselhet. » I hennes närvaro vågade han al- drig fram med någon saga.
En sådan ogudaktig- het kunde hon ej tåla.
» Du är nu trettio år, o c h under hela denna tid har j a g förgäfves bedt, att Herren måtte finna dig på dina vägars villa, en eländig stackare som du är, » sade hon.
» Men, mor, jag går ej vilse till sta ' n, dit jag gått i tjugu år, o c h inte på mönstret heller, o c h här i n o m », han slog på sitt breda bröst, » säger mig något, att jag en gång skallihitta vägen till den stora staden, det himmelska Jerusalem, där ingen skall påstå, att min spets börjar bli gam- malmodig, såsom frun sade sist jag var inne. » Hans spets började bli gammalmodig, därför att » styckena » blefvo gammalmodiga.
Med hvilken omsorg, ja, nästan andakt hade ej mor dolt sitt vackra bruna hår under det nytvättade och kru- sade spetsstycket, när hon klädde sig för att gå till skrift!
Ofvanpå stycket sattes mössan af siden med bandros i nacken.
Det hela fasthölls af ett bredt svart band, » hårstrykeln », o c h utanpå detta sattes den andra .stassen fast med knappnålar.
Mössan räckte en hel lifstid, men styckena, s o m endast kunde tvättas af särskilda » stycktvätterskor », gingo snart sönder af krusningen och måste er- sättas med nya.
På det sättet konsumerades spetsar i rätt stor mängd, enär de äfven för kvinnan af folket ut- gjorde en nödvändighetsvara.
Bland » läsflickorna » i en landsförsamling var det år 1858 endast fyra af trettio, s o m hade » bart hår » vid konfirmationen och den första nattvardsgången.
De öfriga buro mössa o c h stycke, hvilka ansågos s o m det yttre villkoret för ett värdigt nattvardsbegående.
Tiderna hafva förändrats o c h hemknypplade spetsar duga till hårklädsel, men väl till många andra ändamål, o c h Vadstenaspetsarna torde ännu länge taga priset bland allt det myckna, s o m fin- nes i spetsväg.
Max.
Hj ältinnor.
det land, som en gång räddades g e n o m den unga herdinnan J e a n n e d ' A r c s glö- dande tro o c h kärlek, visade under se- naste, för Frankrike så olyckliga krig, tusentals kvinnor p r o f på både kämpande m o d och offervillig kärlek.
Utgångna från torftiga hem eller från all den l y x o c h öfverfiöd, som r i k e d o m o c h b ö r d kunnat erbjuda, ägnade de sig helt åt att bispringa fosterlandets b l ö d a n d e söner.
Efter den framstående militärtidskriften » F r a n c e militaire » har en svensk officer för I d u n sammandragit följande intressanta skil- dring a f några a f dessa hjältinnors öden, till- läggande blott, att allt är sanning o c h intet dikt.
E n framstående plats bland Frankrikes hjäl- temodiga döttrar tager A nnette D e v r o n.
S o m marketenterska hade hon följt andra zuav-re- gementet till A f r i k a, K r i m o c h Italien.
Vid intagandet af Magenta faller regementets fana i två österrikiska soldaters händer; Annette D e v r o n springer fram för att rädda den, hon lyckas, hon bär den tillbaka m i d t under kul- regnet.
F ö r denna bragd dekorerades hon med hederslegionen.
Å r 1870 var hon marketenterska vid 32:dra linieregementet o c h följde detsamma under hela fälttåget.
E n dag, sedan vapenstilleståndet 93 var afslutadt, befann hon sig i närheten af Thionville, dä hon b l e f förolämpad af två bay- erska soldater; hon svarade dem häftigt o c h en vild k a m p uppstod, hvarvid hon d ö d a d e den ene soldaten.
H o n fördes fängslad till M e t z, där krigsrätten d ö m d e henne till döden, och säkert hade det varit ute med henne, o m ej prins F r i e d r i c h K a r l trädt emellan.
Han tog del af målet o c h ansåg, att den till döden d ö m d a blott begått nödvärn.
P å prinsens för- bön benådade kejsaren henne fullkomligt.
Om Annette D e v r o n ännu lefver är ej b e - kant, men man vet, att år 1875 uppehöll hon sig i Paris på en liten pension o c h på sina händers arbete.
T r o t s trettio års lägerlif o c h kejsardömets talrika fälttåg var hennes vackra hår ännu lika svart, o c h ingen rynka fanns på hennes klara panna.
Bland de tappraste må äfven nämnas fröken Lix, s o m var lärarinna, innan hon b l e f soldat.
Hon föddes i Colmar år 1839.
D å hon slu- tat sina studier, fick hon plats hos en rik polsk familj i W a r s c h a u.
D ä r stannade hon i flere år till insurrektionen år 1863.
I stället för att återvända till Frankrike, gick hon in som franctireur i polsk tjänst o c h deltog i kriget lika länge som den polska armén o c h visade därvid en oförskräckthet i faran, som väckte äfven de modigaste krigares förvåning.
Ar 1864 måste hon fly från P o l e n.
Hon tog sin tillflykt till L i l l e, hvarest hon först g a f privatundervisning, o c h då år 1806 en svår epidemi h e m s ö k t e staden, tog hon farväl af sina elever o c h ägnade sig helt åt en barm- hertighetssysters kall.
Utan fruktan för smitta stannade hon på sjukhusen, tills epidemien var öfver.
S o m belöning för hennes tjänster u t - nämnde regeringen henne till förestånderska för postkontoret i L a m a c h e s i V o g e s e r n a, där hon tjänstgjorde vid tyskarnes invasion.
Till L a m a c h e s k o m m o tidender, att Sedan kapitu- lerat o c h att tyskarne närmade sig V o g e s e r n a.
Skulle man utan motstånd låta tyskarne tränga g e n o m dessa otillgängliga o c h skogiga b y g d e r?
Skulle V o g e s e r n a s bebyggare, som ärft dessa dalar, skogar o c h klyftor, svika sina fäder i fosterlandskärlek och t a p p e r h e t?
Nejl O m k r i n g sextio man af alla åldrar o c h stånd hade, be- väpnade, samlats å rådhuset o c h beslöto att bilda en friskara.
D e rådslogo just om valet af anförare, då deras lilla postförestånderska k o m m e r in m e d en bössa i handen.
Gladt hälsar h o n: » G o d d a g, mina herrar, här ha ni mig o c k s å; en b ö s s a till är j u ändå något. » E n gammal man stiger u p p o c h förtäljer hvad hon förut uträttat, den lilla, o c h enhäl- ligt valdes hon till löjtnant för k o m p a n i e t.
Och så började detta lilla k o m p a n i under sin löjtnants befäl en förbittrad strid, så länge kriget varade, under nätterna döljande sig i skogarne, plötsligt frambrytande, irrande o m - kring bland bergen o c h utan annan föda än den, s o m togs från fiendens proviantkolonner.
För sina förtjänster o m fosterlandet tillde- lades fröken L i x, bland många andra ärebety- gelser, guldmedalj af första klassen samt sjuk- vårdskorset af brons, en ytterst dyrbar h e - dersvärja, skänkt af elsassiska damer, samt se- nare en guldmedalj af första klassen för sin bok: » A l l t för fosterlandet ».
Många, många andra v o r o de, som lik nette D e v r o n o c h fröken L i x tjänade sitt med vapen i hand, men vi vilja nu söka tinnorna, äfven där de i c k e bära vapen.
kämpade sin m o d i g a strid på lasaretten på det hemska, a f lik o c h sårade tyngda fältet.
Då An- land hjäl- De och slag- Jeanne de Cbautel var syster i Chåteaudun.
klostersystrarna efter den blodiga striden
1894 vid nämnda Btad u p p s ö k t e o c h togo upp de sårade, utbrast en tysk general: » N i äro i sanning mänsklighetens systrar, ni behöfva in- tet pass, ty h v e m skulle våga antasta e d e r?
» Men ännu kämpades det vid barrikaderna i staden.
En stackars arbetare, vid namn L e p i o e, greps i sin bostad, släpades genom staden o c h ställdes xuni ryggen m o t en m u r.
H a n skulle skjutas.
D å sprang en ung kvinna fram mel- lan offret o c h soldaterna, omfamnade kramp- aktigt officern o c h hindrade honom därigenom, med fara för sitt lif, att gifva tecknet.
» N å d, nåd, » ropade hon på tyska, » det är en fa- miljefader, som ej gjort eder något ondt.
H a n är ingen franctireur, som ni t r o r.
» Officern lät uppskjuta exekutionen, lämnade rapport till generalen, o c h denne benådade den stackars arbetaren.
Med fara att själf blifva skjuten dolde sy- ster Jeanne många franctireurer i klostret o c h lyckades rädda d e m.
H o n hade m y c k e t m o d och m y c k e n fosterlandskärlek.
Marie-Edmée var dotter till en gammal, pen- sionerad officer i N a n c y.
H o n var en ung, m y c k e t vek o c h fint bildad flicka, en konst- närsnatur i detta ords graciösaste betydelse.
Efter de första striderna vid W e i s s e n b u r g, W ö r t h och Farbach hopades många sårade i Nancy, där lasarett inrättades.
Marie- E d m é e ägnade sig nu helt åt de sårade.
En dag får hon höra, att hennes broder, under- löjtnant vid 78:de infanteriregementet, fallit på slagfältet, sårad både i ena benet o c h i ar- men, samt att man måsc amputera den högra handen.
H o n bad genast sin m o r o m till- stånd att resa, o c h så beger hon sig ensam, utan pass, genom de tyska linierna.
Snart gripen, begär hon att få träffa B i s m a r c k.
M a n för henne till kanslern.
» M i n broder är stym- p a d, » säger hon, » o c h kan icke strida mer.
H v a r f ö r sända h o n o m till P r e u s s e n?
L å t hans familj vårda om h o n o m!
» B i s m a r c k beviljade icke genast hennes b ö n, men när * en tysk läkare intygat den sårades framtida atjänst- barhet, återfick Gerald P a u friheten, utan att behöfva lofva på hedersord att ej mera tjäna i armén under kriget.
Marie-Edmée kom alltså åter till N a n c y med sin b r o d e r.
D a g o c h natt tillbragte hon vid hans plågoläger, o c h hon måtte ha varit en liten bra sjuksköterska, ty efter några veckor kunde brodern åter resa sig.
M e n nu fingo moder o c h barn nya b e k y m m e r.
R e d a n talade Gerald o m att uppsöka armén.
H v a d gör det med b e n e t?
M a n kan j u linka ganska fort.
H v a d g ö r det att högra armen är i band?
Man har ju fått två.
O c h snart är han åier i tjänst vid B o u r b a k i s armé.
Många veckor hafva förflutit sedan hans af- resa.
I N a n c y hör man o m ostarméns blo- diga strider, o c h modern väntar hvarje dag att få höra o m sonens d ö d.
H e n n e s oro ökas, hennes plågor äro så pinande, alt M a r i e - E d m é e, modigare än någonsin, beslutar sig för att bryta u p p för att ännu en gång u p p s ö k a sin b r o d e r.
D e n n a hennes andra färd är en verklig odyssé.
E n ung flicka, utan skydd, utan pengar, utan andra hjälpmedel än sin energi o c h sitt varma hjärta, vandrar framåt under isande vinter, korsar de i marsch befintliga fiendtliga kolon- nerna, utsätter sig för faror af alla slag, fruk- tar hvarken kulor eller köld o c h går till sist från lasarett till lasarett, från sjukhus till sjuk- hus för att vårda de sjuke o c h fråga solda- terna o m hans ö d e, som hon söker.
I byn M o u t h e erfar hon slutligen, att hennes broder ännu lefver, att han blifvit kapten för sitt förhållande vid Montbéliard samt blifvit rid- dare af lersexel.
hederslegionen efter slaget vid V i l - R e g e m e n t e t ligger ej långt borta.
Skall hon gå till h o n o m, sedan hon sökt så m y c - ket o c h lidit så m y c k e t?
H o n känner, att hennes hälsa vacklar o c h att, o m hon ej ge- nast återvänder till Nancy, hon kanske ej får återse sin m o d e r, som under den förfärligaste ängslan väntar henne därhemma o c h som så väl behöfver tröst.
Nåväl, hon får ej åter råka brodern, o c h han skall ingenting få veta om så m y c k e n hängifvenhet o c h uppoffring.
Hon återvänder o c h fullbordar återfärden under lika stora faror och strapatser som färden bort.
Hon är åter i N a n c y, o c h m o d e r n öfverhöljer henne m e d smekningar o c h tårar, tackande Gud, som låtit henne få behålla sina b a r n; men, hemska aning, hvarför så spöklikt blek, b varför så tärda d r a g?
H a r hon blifvit smit- tad å lasaretten, blifvit förgiftad, då hon för- band de dödliga såren.
M a r i e - E d m é e ler o c h söker trösta modern, men sjukdomen blir allt häftigare.
D e n ö m m a s t e vård, den varmaste moderskärlek förmår intet.
E f t e r några dagars plågsam k a m p d ö r hon den 7 mars 1871.
Den 9 mars bars en kista fram på Nancys gator, åtföljd a f de fångna franska soldaterna.
A l l a stadens invånare följde tåget.
Kvinnor och barn gräto.
Sårade, som knappt kunde gå, hade bedt att få lämna lasaretten för att stappla b o r t till kyrkogården.
D e tyska sol- daterna förvånades öfver denna människomassa.
En af af d e m, som ville veta, hvad som stod på, närmade sig en liten flicka, som stod o c h snyftade, samt frågade h e n n e: » D e t måtte vara en prinsessa, som man där följer till grafven? » » N e j, herr soldat, » svarade barnet sakta, » det är ingen prinsessa, men m a m m a sade, att det var en yngre syster till Jeanne d ' A r c.
» P ä r m a r till Iduns romanbibliotek finnas nu att tillgå pä expeditionen.
närmare tillkännagifvandet i förra ret!
U f led n o t i s b o k e n Se num-.
Tvä grafvar.
I den höga åldern af 83 år af- häromdagen i Upsala grefvinnan E n g e n i e L e - wenhaupt, född von Essen.
Hon var sedan 1865 änka i sitt andra gifte efter majoren grefve A.
Le- venhaupt samt innehade Säbylunds fideikommiss i i Nerike och det gamla godset Eka i Upland.
Hon efterlämnar en son, som är förste amanuens vid universitetsbiblioteket i Upsala.
I den höga åldern af nära 91 år afled härstädes den 14 d:s fru Emilia Breitholtz, född Hästesko- F o r l u n a och änka sedan 1834 efter överstelöjtnan- ten i artilleriet Claes Joseph Breitholtz.
Hon Bör- jes af barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
Den kända skriftställarinnan fröken El- len Key har anländt till Kristiania, där hon skall hålla några föradrag.
Pressen har ägnat henne de vackraste välkomstariiklar.
I lördags talade fröken Key i Studentersamfundet och skördade starkt bifall af en åhörarskara, som till sista platsen fyllt salen.
* Den riksbekanta Sallandsgumman up- penbarade sig vid senaste allmänna mottagning åter i tamburen till konungens våning och fick frampå middagen sin önskan uppfylld: att » få spraka med kungen en stund ».
Med vanlig vänlighet lät ko- nungen henne tala om sina bekymmer; gumman var dock så envis, att konungen omedelbart lät sända efter justitiekanslern.
Denne fick därpå i konun- gens närvaro genom » å de handlingar, på hvilka gum- man stödde sina anspråk, och öfvertygade därpå ge- nom dessa pappers innehåll gumman om att hon hade orätt i sina påståenden.
Konungen lät därpå till gumman utbetala en penningsumma och lät ge- nom polisens försorg anskaffa en järnvägsbiljett till hennes hemort Veinge.
* Amerikas första kvinnliga advokat är död.
Fru Myra Bradwell, gift med domare James B. Bradwell samt grundläggare och redaklris af Chi- cago Legal News, afled den 14 februari, 63 år gam- mal.
Fru Bradwell var den firsta kvinna i För- enta staterna, som inlämnade ansökan om att få praktisera som advokat, en rättighet, som meddela- des henne endast efter hårda strider i alla instan- ser.
H o n trädde i äktenskap 1852 och studerade juridik — för sin man.
Under inbördeskriget ver- kade hon energiskt för lindrande af soldaternas nöd så väl på fältet som på lasarettet.
Teater och musik.
Kung|.
operan.
Säsongens tredje symfonikonsert ägde rum i lördags och erhöll ett alldeles särskildt intresse därigenom, att förste hofkapellmästaren Conrad Nordqoist nu ändtligen återuppträdde på den anförarplats, han aldrig bort lämna.
Huru högt han skattas, visade sig i lördags, då han vid sitt inträde af den till sista plats fullsatta salon gen hälsades med en mer än minutlång applåd, ett bifall, s o m sedan efter hvarje nummer uppre- pades och äfven tog sig uttryck i ett par blom- sterbuketter.
Vi antaga nu, och många med oss, att, sedan isen sålunda en gång blifvit bruten, hr Nordqvists djupa kunskftper och rika erfarenhet hädanefter skola beredas rikliga tillfällen att göra sig gällande inom k. operans musiklif.
— Pro- grammet upptog så intressanta och anslående nummer som Beethovens härliga symfoni n:r 7 (a-dur) samt en menuett, en balett o c h Rakoczy- marschen ur Berlioz ' » Faust », af hvilken de båda sistnämnda måste omtagas.
Alla dessa stycken utfördes också briljant af k. hofkapellet, som denna afton, förstärkt med gamla kända premiéreför- mågor, tydligen var lika entusiasmeradt som pu- bliken.
Anförarens taktpinne tycktes, trots det lugn hvarmed den fördes, nästan elektrisera det- samma.
— En märklig nyhet för aftonen var herr Vilhelm Stenhammars pianokonsert (b-moll) med orkester, en alltigenom intressant komposition, som vittnar o m en mindre vanlig begåfning hos den unge tonsättaren o c h gifver rätt att hoppas på mycket betydande arbeten för framtiden.
Hr S. utförde själf pianostämman och fick efter hvarje sats mottaga publikens lifliga bifall.
— En aria ur operan » Estrella di Soria » af Berwald föredrogs ganska tilltalande af fröken Hulting.
Konserten upprepas på begäran påskdagen.
K.
Dramatiska teatern.
Matiné gafs å denna teater sistl. söndag af dess regissör hr Emil Hjertstedt.
Programmet upptog » Ungdom », kärleksdrama i 3 akter af Max Halbe, samt » Tre hattar », lustspel i en akt af Siraudin, båda styckena öfversatta af matinégifvaren.
Det förstnämnda stycket, i hvilket hr Hjertstedt själf spelade den unge älskarens, stu- denten Hartwigs ' roll, har väckt mycken uppmärk- samhet i sitt hemland, Tyskland.
Det känneteck- nas också af en ungdomlig käckhet o c h ome- delbarhet af mindre vanligt slag.
Realistiskt är det nog, i mångens tycke kanske alltför realistiskt, så som det tecknar den första uppflammande ung- domskärleken utan mått, ulan gränser, med sol- skensglädje samt häftiga tvister och misstro o m hvartaunat.
Allt detta är dock, som man säger riktigt taget på kornet.
Den gamla o c h dock stän- digt nya historien utspelas i en landtlig prästgård.
De båda älskandes roller utfördes af fru Rund- berg och matinégifvaren.
Den första ger en för- träfflig bild af den unga 18-åriga flickan, som i den första naiva kärleksyran hänger sig åt sin älskade.
Fru Rundberg har här en af sina allra bästa uppgifter.
Alla de olika skiftningarna, från det barnsligt ystra och tillitsfulla, det varma och kärlekstrånande till det djupt förkrossade o c h ångerfulla, kommo här till full rätt.
Den framåt- gående skådespelerskan kan ock räkna lejonparten af bifallet sig till godo.
Hr Hjertstedt visade i den unge älskarens roll flere prof på riktig uppfattning och god framställningskonst.
Något mera natur skulle dock ej skadat.
Kyrkoherdens roll hade i hr Bceckström fått en mycket god representant, ej obetydligt bättre än hr Törnqoist som kaplanen; denne borde hafva kunnat göra något mera af sin roll.
I en obetydlig, men för styckets utgång ödes-
I DU N 1894 diger biroll lyckades eleven hr Klintberg riktigt bra; utan all öfverdrift framställde han den unge fånen, som till slut, drifven af sitt hat mot foster- systerns älskare, aflossar ett skott mot denne, men i stället dödligt träffar systern.
Stycket skulle emellertid alldeles säkert vunnit på, o m slutet kunde hafva åstadkommits utan denna teatermäs- siga knalleffekt.
— Bifallet var mycket lifligt.
Till efterpjäs gafs s o m nämndt det roliga lust- spelet » Tre hattar », i hvilket hr Fredlikson o c h fru Seelig-Lundberg på ett förträffligt sätt utförde hufvudrollerna.
Vasateatern har med sitt senaste program, J u l e s Vernes » Tsarens kurir », gjort mycken lycka, både genom den präktiga och effektfulla uppsättningen och det goda utförandet.
Om något högre drama- tiskt värde eller strängare sammanhang inom en dylik serie brokigt växlande effektscener kan ej bli tal, men de erbjuda för den stora publiken äfven- tyrets alltid frestande lockelse och äfven för den mera blaserade åtminstone ögonens rikliga fägnad.
I synnerhet anslogo femte tablån, telegrafstationen i Kolivan, där en bombexplosion med åtföljande elds- våda och handgemäng illusoriskt framställdes, sjun- de och åttonde tablåerna i emirens läger, med lysande fullmåne och vackra baletter, samt den nionde tablån, flykten på den af nafta brinnande Angarrafloden.
A f den långa personlistan må näm- nas hr Gastegren, hvilken synnerligen hurtigt före- trädde den käcke knriren, fröken E k s t r ö m som Nadja, bans hjältemodiga följeslagarinna genom farorna, hr Oardt som styckets bof, den stämplande Ogareff, och fru Castegren som den demoniska zigenerakan Sangarra.
Hrr W a r b e r g och S a l m s o n voro lustiga som ett par livaliserande tidningskorrespondenter, en fransk och en eDgelsk, som alltjämt döko upp i de mest kritiska situationerna.
Bifallet var stormande, och » Tsarens kurir » artar eig att bli en kassapjäs för teatern, väl förtjänt ge- nom de stora omkostnader, som nedlagts på fram- förandet.
— I söndags gaf Emma Ekström, den allmänt uppburna unga sångerskan, en matiné å Vasateatern, hvarvid Sullivans förtjusande operett » Mikadon » stod på programmet.
Huset var fullt och bifallet det lifligaste; den täcka Yum-Yum • — som bekant en af matinégifverskans allra bästa uppgifter — • nästan öfverhöljdes af blommor och lager.
Koko, förut gifven af hr Strömberg, hade nu i hr Kellberg fått en ny representant, som, om ej så burleskt rolig som föregångaren, dock mycket förtjänstfullt skildes från uppgiften såväl vokalt som dramatiskt.
Herr V a r b e r g var samma gemytliga mikado som alltid, och äfven de öfriga rollerna sköttes med lif och lust.
Helt visst skulle en repris af den populära operetten ännu gifva många tacksamma hus.
Konserter och matinéer komma som vanligt att öfverflöda under den stundande påskhelgen.
Först hafva vi på långfredagen det årligen återkommande uppförandet i Östermalms kyrka af Haydns odödliga oratorium » Skapelsen ».
Vidare må särskildt näm- nas hr S u n d b e r g s matiné i Berns ' salong påskdagen med biträde af fru Sterky, signora Labia, fröknarna Frödin, Holmstrand och Hulting samt hrr Odmann, Lundqvist och Lundmark m. fl.
Musikdirektör Hjalmar Meissner — känd och vär- derad inom de vidaste kretsar — har på onsdag innevarande vecka recett i Blanchs kafé, där han nu en längre tid med van och skicklig hand fört taktpinnen.
Han kan också vara säker om att denna afton få fullt hus.
A] Berättelse af Georg a.
Nordensvan.
(Forts.) » J a g vill viss inte göra E m m a något ondt.
Det är just olyckan, att j a g inte har hjärta att göra något ondt åt någon människa. » » B r y er inte o m hvad j a g säger, » fortfor hon.
» J a g pratar i alla väder.
F ö r resten kunna de vara lugna för, att j a g skall bära mig förståndigt åt.
J a g vet hvad j a g vill, och j a g kan göra s o m j a g vill. » » H v a d menar n i?
» Men på den frågan fick j a g intet svar.
I detsamma ropade en klangfull basröst tvärs öfver gatan: » Tjänare, fröken B o r g s t r ö m I H v a r t h ä n?
» Det var R i c h e r t.
H a n k o m öfver strålande af hälsa s o m alltid.
95 till o s s, » J a g skulle gå h e m, » svarade hon på hans fråga.
» Om morgnarna går man h e m!
» ropade han o c h skrattade sitt väldiga skratt åt kvick- heten.
» N e j, nu ska vi vara tillsamman, h v a?
» J a g sade godnatt o c h såg d e m vända o m nedåt stora boulevarderna.
I detsamma föll det m i g in, att han kanske k o m m i t i rätta stunden.
Men det skulle nog inte falla henne in.
9.
D e t var i dessa dagar, utfallet a f salongs- juryns d o m b l e f kändt.
A s p s » EfFet de ma- tin en Snede » var antagen, men » m a d e m o i - selle B o r g s t r o e m » fick ett af dessa artiga små bref, hvari artisterna hbfligt ombedjas att af- hämta de målningar, de insändt.
.
H u r hon u p p t o g denna motgång, fick jag inte veta på flera dagar.
E t t par gånger var jag u p p e hos E d v a r d, men h o n var aldrig där och E m m a s porträtt stod undanskjutet i ett hörn.
Inte heller på vårt middagsställe syntes hon till.
E n natt — det var vid halfett-tiden — var jag p å hemvägen från teatern.
D å fick j a g syn på E d v a r d, s o m g i c k a f o c h an på bou- levard Clichy.
V i d hvart femte steg vände han sig o m o c h spejade in i tvärgatan, där Aja b o d d e.
H a n såg inte m i g, fast j a g gick a l l d e l e 3 förbi h o n o m.
När j a g k o m till min port, vände j a g o m i aftukt att tala förstånd med honom.
H a n spatserade nu fram o c h åter på hennes gata, s o m låg tyst o c h t o m.
O c h j a g vände än en gång o c h g i c k h e m.
H a n såg ut att ha åldrats, då j a g träffade honom dagen därpå.
H a n var tankspridd o c h retlig.
E m m a var b l e k o c h undergifven s o m alltid.
Strax efter slutad dinér gingo de sin väg.
Men kvällen därpå d ö k o A j a o c h R i c h e r t u p p i kotteriet.
H o n var liflig o c h pratsam som vanligt, men det var något ansträngdt i hennes munterhet G e n t emot E d v a r d anslog hon en rättfram kamratton, s o m ej föreföll helt o c h hållet o s ö k t.
D e t var, s o m ville hon låta de andra märka, att h o n alls ej u n d v e k att tala m e d h o n o m eller var på minsta sätt besvärad af hans närhet.
Sedan gick det åter flera dagar, då vi hvar- ken sågo till R i c h e r t eller henne.
Men man började att tala o m d e m bland skandinaverna i P a r i s.
U n d e r vintern hade några damer från nordanlanden — de v o r o likväl icke från Sverige — väckt förargelse g e n o m ett betydligt hänsynslöst sätt att upp- träda på offentliga ställen, särskildt på ett a f skandinaverna m y c k e t b e s ö k t kafé, där de snart blefvo ökända o c h utpekade.
D ä r i g e n o m hade åtskilligt skvaller o m nordborna börjat sprida sig, o c h de funnos, s o m hade ögonen öppna och öronen spetsade.
E n o c h annan hade redan förut stött sig på Ajas fria sätt — h o n var allt för kamrat- lik m o t herrarna, hon rökte aldrig en cigarett, men väl några stycken, hon förde ett opas- sande språk.
D e n » allmänna åsikten » var den, att hon komprometterade Big g e n o m sin oförsiktighet — f ö r att använda d e t mest lin- driga uttryck.
Den allmänna åsiktens målsman i vårt kot- teri var en n y k o m m e n svensk filosifie kandidat, BOin studerade estetik o c h b o d d e i en pen- sion, där de öfriga inackorderingarna stuÖe- rade pariserlifvet genom att hålla reda pä sina landsmän.
H v a d fröken B o r g s t r ö m v i d k o m m e r — för- klarade den lille kandidaten — sä gjorde hon sig omöjlig i städadt sällskap g e n o m att stän- digt o c h j ä m t visa sig tillsammans m e d unge herr R i c h e r t, som minsann inte hade det bästa rykte.
» D e t där är j u k ä r i n g p r a t », menade j a g.
Men då i l e f kandidaten o n d.
» J a s å, det är kanske käringprat, att man sett herskapet k o m m a åkande vid elfvatiden på kvällen o c h stanna v i d hennes port.
D ä r hade de gått in, o c h först vid tutiden hade han k o m m i t ut igen.
O m det är käringprat, så medgif att vederbörande gifvit anledning till pratet. » Den lille mannen såg helt uppkryad ut a f att få försvara sin åsikt.
H a n s ögon lyste af belåtenhet, o c h hade han ej f ö r tillfället b e - funnit sig i artisters sällskap, skulle vi m e d all säkerhet fått höra ett o c h annat väl valdt uttryck o m artisternas o c h särskildt o m ar- tistdamernas temligen fria m o r a l.
J a g frågade, när » m a n » lagt märke till den där sena visiten.
H a n hade naturligtvis dagen l i k s o m tim- man antecknad i sitt minne.
D e t var samma natt, då j a g sett E d v a r d v i d ett-tiden gå o c h posta utanför Ajas hus.
E d v a r d hade således sett d e m.
Skvallret gjorde på m i g ett ytterst o b e h a g - ligt intryck.
J a g visste, hur obetänksam A j a kunde vara, hur föga hon b r y d d e sig o m hvad som ' passade ' eller icke passade, o c h jag kände ju också till hennes lust att vara u p p e o m nätterna.
Inte tänkte hon p å, att det kunde gifva anledning till illasinnade uttydningar, o m hon b a d sitt sällskap följa m e d u p p i ateliern på aftonkvisten.
O c h o m tiden g i c k fort, där man satt o c h pratade, så att m a n, innan man visste ordet af, var inne på småtimmarna, så rörde d e t väl ingen människa.
» S k a ni gå r e d a n?
» hette d e t alltid, när man b r ö t u p p — o m också solen var u p p e.
Men j a g undrade, om det denna gång verkligen var tanklöshet eller slump.
D e t kunde också vara beräkning.
S å lidelsefull s o m A j a var, kunde d e t tänkas, att hennes ständiga kring- flackande med R i c h e r t var e n k o m anordnadt med tanke på E d v a r d.
Skulle det vara ett radikalmedel f ö r att aflägsna h o n o m o c h för att tvinga sig själf att g l ö m m a h o n o m?
H a d e hon verkligen k o m m i t på samma tanke s o m jag, att R i c h e r t korsat hennes väg i rätta stunden?
I n o m vårt kotteri — s o m f ö r öfrigt n u - mera var så godt som sprängdt — väckte skvallret en viss förstämning.
D y l i k a rykten satte j u en fläck på den skandinaviska k o - loniens anseende.
D e n ende s o m var belåten öfver hvad han fått höra, var den norske för- fattaren.
H a n l o g sitt cyniska grin, där han satt o c h tittade på o s s andra m e d sina stic- kande ö g o n: » R i c h e r t var g ' o g a l, hvis han i k k e m o r e d e sig.
H u n er s ' gu saa glad i h a m, saa b o n ikke kan gaa sammen m e d h a m paa gaden som et m e n n e s k e.
» O c h när en af oss b l e f o n d o c h sade något ansvaret, fortfor han m e d sin öfverlägsna o c h sin orubbliga ö f v e r t y g e l s e: » E r de nu der m e d deres d u m m e ansvars- f ö l e l s e?
V i mennesker har slet ingen ansvar om ton — vi ma ha ret at leve efter e v n e r » o.
s. v. i den stilen.
E d v a r d satt tyst o c h nervös o c h knackade smått i bordet — han kunde nu f ö r tiden inte hålla sina händer stilla.
E m m a var också närvarande — j a g undrade m y c k e t, hvad hon tänkte.
J a g tyckte m i g upptäcka något af skadeglädje i hennes eljes så lugna ögon — det var j u det bästa, som kunde hända, detta 5 n
1894 IDUN 96 att E d v a r d b l e f upprörd o c h sårad a f ryktena om A j a, äfven o m de vore helt o c h hållet osanna.
Han skulle j u i alla händelser ej tro annat än att hon lekt m e d h o n o m o c h kastat bort h o n o m, då hon träffade på en annan, som var roligare.
H a n s kritik gent .emot henne var väckt, han kunde inte annat än misstro henne.
Men just som jag sitter o c h intalar m i g, att fru E m m a s tankar gå i denna riktning o c h att hon i själ o c h hjärta är glad öfver den sista vändningen i historien, så säger hon — helt stillsamt men b e s t ä m d t: » Det sant. » kan väl ingen tro, att det där är D e andra tystnade.
V a r det verkligen lilla fru A s p, s o m sagt n å g o t?
O o h som ämnade taga fröken B o r g s t r ö m i försvar?
» A j a är o b e t ä n k s a m, » fortfor h o n, » o c h bryr sig inte o m, hvad man säger om henne.
Det roar henne att sätta sig på tvären m o t all slags konvenans.
M e n det är ett långt steg därifrån o c h till.
.
.
till det man b e - skyller henne för.
.
.
o c h som naturligtvis är o s a n t.
.
.
o c h det är skamligt att sprida ut det. » Hon hade blifvit blossande r ö d a f rörelse och a f ovana att höra sin egen röst.
Den lille kandidaten rodnade o c h såg ' enkel ' ut.
Norr- mannen bligade öfverlägset medlidsamt på den- na lilla ' bourgeoise ' o c h skulle just öppna munnen — han var minsann inte den, som kunde tiga, när han hade något att säga, o c h han hade alltid något att säga — då dörren slogs upp o c h A j a B o r g s t r ö m trädde in, följd af B i c h e r t.
Kronprinsen och kronprinsessan af Danmark D e slogo sig ner: » H v a d ha ni för er nu tiden?
» » E n d de s e l v?
» frågade norrmannen.
» H v a r har de skjult dem i disse d a g e?
» (Forts.) för fira sitt silfverbröllop den 28 juli 1894.
V i d Sveri- ges hufvudstad, där kronprinsessans vagga stått och där hon framlefvat sina första ungdomsår, är hon ännu fästad med band af den varmaste hängifvenhet.
Äfven Stockholms befolkning å sin sida håller i kärt minne konung Carl X V: S dotter, och därför lärer densamma säkerligen ock vilja begagna tillfället att på nämnda dag gifva ett varaktigt intryck åt dessa sina känslor.
Kvartalsprenumeranter Idun och Iduns Modetidning Lifligt öfvertygade härom och tillika förvissade, att bättre och för kronprinsessan själf kärare till- gifvenhetsbevis ej kan bjudas än ett, som för all tid hugfäster hennes minne vid någon välgörenhets- anstalt, den hon önskar företrädesvis omhulda, hafva undertecknade härmed velat inbjuda Stockholms in- vånare att lämna bidrag till en penninggåfva, som genom vår försorg skall, enligt deras kungliga hög- heters uttalade önskan, på silfverbröllopsdagen öfver- lämnas till kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn.
uppmanas att ofördröjligen förnya prenu- merationen, enär upplagornas storlek i god tid måste bestämmas och.
senkom- mande löpa risken att bli utan ett eller annat af kvartalets första nummer.
Prenumerationsprisen ställa sig som kändt på följande vis: med illustr.
roman- bibliotek tre kv.
: hälft år: ett k v.: 3: 75 2: 50 1: 50 3: 75 2: 50 1: 50 2: 25 1: 75 1: — Idun Iduns Modetidning med kol.
planscher Iduns Modetidning utan kol.
planscher Anteckningslistor finnas hos undertecknade, som jämväl emottaga bidrag, för hvilka redovisning skall lämnas i de allmänna tidningarna.
Stockholm den 10 mars 1894.
Gust.
Joh.
InnehåUsförteckning.
F. P å s k h ä l s n i n g; d i k t a f G. V. af Wirsin.
— I konfirma- t i o n s d a g a r; n å g r a o r d o m v å r a » l ä s b a r n » a f Fanny Chrysan- d e r.
— E d i t h; s k i s s f ö r I d u n af Jayie Gernandt-Claine.
— K r o n p r i n s e s s a n V i c t o r i a.
(M e d ett helsidesporträtt).
— Spet- s a r; a f Max.
— H j ä l t i n n o r.
— U r n o t i s b o k e n.
— Teater o c h m u s i k.
— A j a; b e r ä t t e l s e a f Georg Nordensvan.
(Forts.) — K r o n p r i n s e n o c h k r o n p r i n s e s s a n af D a n m a r k.
— T i d s - fördrif.
Bäckström.
v. Dardel.
Edv.
G. Edholm.
F. Gyldenstolpe.
Tamm.
Edv.
Cederlund.
Henrik F. Davidsson.
v. Knut Essen, Ljunglöf.
Jonas Olrante.
Wwrn.
» B o n s o i r la c o m p a g n i e!
» Om C h a r a d e r.
1.
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
L o g o g r y f.
Mitt hela prisas af en hvar Och förekommer alla da ' r.
En det med orden lofvar blott, Han har dess mening ej förstått, Men den med gärning bäst det prisar Dess rätla värde helt oss visar, Ty guld och rikedom den får Som så mitt hela rätt förstår.
Trestafvigt ord i ordspråk satt, Jag tänker snart du får det fatt.
En plats t o m finns i hvarje stad, Inhägnad utaf husens rad?
Hvad efter natt plär alltid följa, Om än i moln han synes hölja Sin panna, icke alllid klar?
Hvad hund och häst och råtta har, Men icke oxe, höns och gris; Hos dem det nämns på annat vis?
Hvad finnes i den rikes säng?
Hvad utaf väta blir din käng?
Ett ljud som kan behagligt vara, Men också disharmoniskt svara?
En stad på forntidsminnen rik?
Hvad hastigt upprör hvarje vik?
En småländsk rätt, än hvit, än röd, Som finnes där till öfverflöd?
Två husdjur utaf bästa slag, Fast andra namn ä ' mer i lag?
Ett annat, som vi gillra för?
Hvad är som bra det locka tor?
Hvad under jorden växa plär?
En flod, som uti Byssland är?
Men du fått nog, det kan ej fela, Du gissar säkert snart mitt hela!
Scrla.
När våren brukar komma, mitt första vi fira, En glädjens högtig för hjärtat det är.
Mitt andra ibland plägar adelsnamn sira, Men » småord » i språkläran kallas det plär.
En vikt är mitt tredje, men ock man kan höra Från sångerskans strupe, från konst- närn ' s fiol, Det ljuda så härligt och smeka vårt öra Och dallra i sången om sommar och sol.
En del af mitt första jag kallar mitt Den så man får kalla den man håller kär, Man lycklig är; som en gång älskat, ack, den nog det vet.
möbel, 11) ett fruntimmersnamn, 12) en rotfrukt.
Begynnelsebokstäfverna bilda nam- net på en dramatisk artist.
Amelie.
Mitt hela!
Det har ej sitt hemland i nord, Sin fädernejord Det skådat i söder, på solbelyst kust, Men när det en gång som mitt hela blir nämndt, Då vet man bestämdt Att det dock har mistat sin ädlaste must.
D i a m a n t g å t a.
Gusten.
Ifyllningsgåta.
hela; Om forntida plägsed det städse oss minne!
Må skämtsamma gåtorna icke få fela I ungdomens ring, när mitt hela är inne!
A.
2.
• ö d B — n.
-} - j 1) Bokstaf, 2) imperfekt, 3) bör vä- gen vara, 4) stad i Europa, 5) är ej vackert att göra, 6) hvad vi göra som små, 7) bokstaf.
8 l 0 Kalla I bokstaflig mening mitt första plus a, Kan nog vara bra Att ha i ett hushåll, min fru, det vet ni, Men sägs, att det namnet förtjänar en man, Då vet man minsann, Att synnerligt smickrad han inte skall bli.
omvändt mitt a n d r a, var Per här- om da ' n, När han kom från sla ' n, Där han fått mitt andra, men denna gång rätt, Och uti mitt andra han går ock i dag, Fast af annat slag, Och tänker på Lisa, som ju är så nätt.
0 1 L ö s n i n g a r.
1 a f Ej, Uti grammatiken mitt tredje till sist Du finner förvisst, Och i hvilken ordklass?
Jag säger ej det.
K. e i o Om de tomma rutorna ifyllas, så bilda de särskilda raderna i figuren: 1) En stad i Sverige, 2) förkortadt mansnamn, 3) ett vattendrag, 4) ett ryskt fruntimmersnamn, 5) ett kapell, b ") ett ondt, 7) flod i Kyssland, 8) ett mansnamn, 9) en brödsort, 10) en HULTHÅNS Cacao &amp; Chocolad Charad-logogryfen '.
Jordglob.
Oljor, blod, Ob, b o d, j o, o r o, r o b, o!
drog, o j!
bojor, b r o, b o r d, o r d, lod, lo, l o g o, gro, g o l, jord, gjord, borg, ro, bo, Job, bog, glo, glob, loj, g o d.
Geografiska gåtan: Borta bra, men hemma bäst.
1) B a n k o k, 2) B o l i v i a, 3) C o r u n n a, 4) M e n t o n e, 6) C a r r a r a, 6) V i t e r b o, 7) K a s h m i r, 8) W i l d b a d, 9) T u c u n a n, 10) C a y e n n e, 11) R o n n e b y, 1 2) C h e s t e r, 13) E c u a d o r, 14) M ä - l a r e n, 16) A m h e r s t, 16) C h a r c o w, 1 7) B r a b a n t, 18) K o l b ä c k, 1 9) F o r m o s a, 2 0) B e l f a s t.
Rebusen: Spenatomelett.
rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var- maste af professorerna hrr Joh.
Lang, Seved Bibbing, Nils 0:son Gadde, C.
J.
Ask samt doktor Olof Moberg.
