# ID: svediakorp-per959
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,456
# sentences: 626
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 11 (326) Fredagen d e n 16 m a r s 1894.
Byrå: P r e n u m e r a t i o n s p r i s pr ä r: Idun ensam kr.
5: — Klara v. K y r k o g a t a 7, 2 tr. Allm.
telef 6147.
Iduns Modetidning jämte ko- lorerade planscher » 4: 50 Prenumeration sker t alla post- Iduns Modet, utan kol.
pl.
... » 3: — anstalter i riket.
Redaktör och u t g i f v a r e: Utglfningstld: hvarje h e l g f r i fredag.
Iduns Tryckeri AktU^ohg.
7:de årg.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » Träffas säkrast kl. 2 — 3.
25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
L ö s n u m m e r s p r i s 15 ö r e Rcdaktionssekr.
: /.
Nordling.
(lösn:r endast för kompletteringar) Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
FRITHIOF HELLBERG.
Ida v o n S c h u l z e n h e i m.
Bland våra ej syn- nerligen talrika yngre målarinnor ha få på senare tid låtit tala så mycket om sig inom konst- närsvärlden och i pres- sen, både den svenska och den utländska, som den unga, talangfulla konstnärinna, hvars bild vi i dag ha nöjet att presentera för Iduns läsarinnor.
F å om ens någon bland dessa ha.
också rönt så stor upp- muntran och så inånga yttre utmärkelser efter en jämförelsevis så kort artistbana som fröken von Schulzenheim.
An- da tills dato har hen- nes väg varit blom- sterströdd, och alla tecken tyda på, att den äfven allt fram- gent skall 4eda " henne från den ena framgån- gen till den andra.
Under sådana för- hållanden är det lika ovanligt som hedrande för den unga damen, att hon förmått bibe hålla och utveckla den bland våra yngre konst- närer allt sällsyntare vordna blygsamhetens och själf kritikens dygd.
Fröken von Schul- zenheim är nog an- språkslös att vilja till- skrifva sin vackra och sällsynta karrier den omständigheten, att den art af målning, som hon nästan ute- slutande öfvar, djur- måleriet, är sä föga re- presenterad inom den modernaste konsten, att hon hufvudsakligen på grund häraf skulle blifvit föremål för upp- märksamhet.
Beträf ' fande särskildt sina framgångar å Paris- salongen, till hvilken hennes arbeten städse vunnit tillträde ända från år 1889, då hon första gången expone- rade därstädes, och där hon år 1892 tillerkän- des mention honorable — en utmärkelse, som fröken v. S. synes sätta särskildt stort värde på — röjer hon stor benägenhet att skrifva dessa på räkningen af fransmännens artighet mot utländingar.
Och hon framhåller dessa rent yttre omständig- heter såsom ganska väsentliga orsaker till sina framgångar med en sådan trovärdighet och öfvertygelse, att man icke ett ögon- blick kan tvifla på upp- riktigheten af hennes anspråkslöshet.
» Djurmålarne ha gif- vet större utsikter att
IDUN 82 I andras gärning sök att stads D e t b ä s t a e n d a s t finna, få utställa och sälja än till exempel land- skapsmålarne, » försäkrar hon bestämdt.
Och hon tillägger med en värme, som icke tillåter tvifvelsmål angående beskaf- fenheten af hennes känslor för Paris och parisarne: » Ni kan icke föreställa er, huru vän- liga och uppmuntrande de äro därute mot främlingar.
Och hur de intressera sig för konst sedan!
Ja, till och med vår portvakt — kan ni tänka er!
— följde noggrant med tidningarna för att se efter, om vi fått någon utmärkelse på salongen. » Som man finner, behärskas denna unga konstnärssjäl ännu endast af välvilja mot hela världen.
Till och med om de kon- kurrerande kamraterna har hon idel godt att säga.
Inför en sådan lycklig och sär- deles för en konstnär oskattbar sinnes- stämning kan man icke undgå att uttala den förhoppningen, att den aldrig måtte grumlas af en droppe af den bittra mal- ört, som gärna pressas fram ur motgån- garnes tistlar.
Men så kan också fröken von Schul- zenheim glädja sig åt medvetandet om ett godt och ärligt arbete.
Med frimo- dig och hurtig öppenhjärtighet har hon bekant för den, som skrifver dessa rader: » Under de år, jag vistats i Paris, har jag verkligen studerat och arbetat myc- ket flitigt. » Och när det allvarliga arbetet går hand i hand med en sällspord begåfning, så bör resultatet af dessa två faktorer enligt den enklaste slutledningskonst blifva det vackrast möjliga.
Fröken von Schulzenheim ville göra trolio-t för mig, att hon icke alltid varit så flitig som nu.
» Det var ett år, » sade hon, » sedan jag lämnat akademien här i Stockholm och innan jag reste till Paris, som jag roade mig med att vara klen. » Lyckligtvis fann hon snart detta » nöje » i längden tröttande.
Hon samlade en höstdag år 1888 all sin energi, beslöt att taga konsten på allvar och reste samma år till den europeiska konstens hufvud- stad par préférence för att andas lun- gorna fulla af den konstens subtila atmos- fär, som gör den skapande andens flykt lättare och djärfvare.
Dessförinnan hade emellertid fröken von Schulzenheim, som of van antydts, be- gagnat sig af undervisningen vid akade- miens för de fria konsterna skola i Stock- holm och där genomgått » antiken » och » modellen ».
Hon hade därjämte målat rätt mycket, ehuru hon aldrig fullstän- digt genomgått målareskolan.
Den här grundlagda säkerheten i teckning kom henne väl till pass, när hon i Paris bör- jade sina studier, och den utyecklades ännu mera under Julien Duprés, Jules Lefevres och Benjamin Constants mäster- liga ledning.
Också utmärkas hennes arbeten af en i hög grad säker och di- stinkt teckningsfärdighet.
1894 M e n i din e g e n v a r t i l l r e d s A t t felen främst b e s i n n a!
Redan efter knappt ett års vistelse och rit de bästa traditionerna från den gamla studier i Paris märktes Ida von Schulzen- fridfulla målarekolonien i småstaden vid heims namn bland de skandinaviska konst- Bhen.
I detta sammanhang må också er- närers, hvilka prisbelönats vid 1889 års inras om den förtjänstfulle läraren i djur- världsutställning, då hon erhöll en mention målning vid konstakademien härstädes A. honorable för en ypperlig och karaktäri- Kallenberg, som äfven varit fröken v. stisk hundmålning.
Sedan följa utmär- Schulzenheims förste lärare.
kelserna slag i slag.
Följande år erhål- Som den främste bland nu le^vande ler hon en silfvermedalj å en stor konst- svenska djurmålare står obestridligen utställning i Amiens.
År 1891 tillerkän- Bruno Liljefors, hvars rykte äfven för des hon å Konstakademiens utställning längesedan är europeiskt, och som, genom här i Stockholm kungliga medaljen, sam- den utsökt poetiska stämning han förmår ma år uppmärksammas hennes målningar att inlägga i sina bilder från skog och lifligt vid den stora konstutställningen i mark, visar sig ha allvarligen uppfattat Göteborg, år 1892 får hon mention på lyriken i det tysta, för de flestes blickar salongen å Camps de Mars i Paris, och otillgängliga, naturlifvets mysterium.
hennes senaste utmärkelse daterar sig Fröken von Schulzenheims begåfning från Chicagoutställningen förra året, där ligger icke till för uppsökande och fram- hon för sina charmanta » vindthundar » ställande af denna mystiska stämning, eröfrade en medalj.
som råder djupt inne i skogarne och bland En mera snabb och jämnt fortgående snåren.
Hon uppsöker sina motiv och karrier kan gärna icke tänkas, och man modeller på det öppna, i fullt solljus ba- må icke förtycka den unga, firade konst- dande fältet eller i det ståtliga herresä- närinnan den hvila på sina ärligt och tets välförsedda hundgård.
I stället för- med rätta förvärfvade lagrar, hvilken hon står hon att på ett ovanligt slående sätt under innevarande vinter unnat sig hos gifva karaktären i sina figurer och fram- sina här bosatta föräldrar, godsägaren, står på sitt område som en förträfflig friherre D.
T. von Schulzenheim och porträttmålarinna.
hans friherrinna, född Cederborgh.
På Som sådan har hon ock anlitats af vårt vårsidan hoppas hon åter vara i sitt kära hof.
En jul ville konungen öfverraska Paris, och kanske få vi ännu en gång sin gemål med ett porträtt af hennes se henne på årets salong.
lilla favoritvov.
Den viktiga porträtte- ringsakten försiggick i ett rum utanför drottningens sängkammare och aflopp un- der ständig bevakning af » hoffruntimbret » Det faktum, fröken von Schulzenheim är så lyckligt, att julklappen blef en verk- nog anspråkslös att framhålla såsom en med- lig öfverraskning för hennes majestät, verkande orsak till hennes framgång, eller oafsedt det att hon naturligtvis fick ett att djurmåleriet har jämförelsevis få utöf- alldeles ypperligt porträtt af sin fyrbente vare i vår tid och inom vårt land, äger sin älskling.
Och när för ett par år sedan riktighet.
De mera representativa djurmå- en stor, präktig hund, som kronprinsessan larne utgöra bland de moderna målarne medfört från sitt hem, var lifdömd och i hela Europa ett försvinnande fåtal.
inom kort skulle aflifvas, tillkallades frö- Inom vårt land har denna konstart all- ken von Schulzenheim för att åt den sör- tid varit fåtaligt företrädd.
Likvisst ha jande matmodern föreviga dragen af hen- vi ända från äldre tider ned till våra da- nes trogne tyske vän.
gar att på detta område framvisa namn, Äfven till ett utländskt hof har den hvilka äga den bästa klang inom det na- svenska konstnärinnans alster funnit väg.
tionella måleriets historia.
Då hon nämligen år 1892 deltog i den Redan » gubben » Per Wickenberg låter internationella konstutställningen i Mim- i sina landtliga idyller djurlifvet spela enen, inköptes en af hennes taflor, » Repas », en ganska framträdande roll, och hans af prinsen-regenten af Bayern.
hästar och kor äro tecknade och utförda med en säkerhet och noggrannhet, som tyda på ett alldeles särskildt intresse för Om man i korthet ville angifva den djurmåleriet.
Af äldre svenska hästmå- ståndpunkt, hvartill fröken von Schulzen- lare må blott erinras om så representa- heim redan kommit i sin konstnärliga ut- tiva namn som Karl Wahlbom, Oskar veckling, så är det för litet sagdt om Andersson och Georg Arsenius.
Det är henne att hon är » lofvande ».
I hennes ett ganska egendomligt förhållande, att konstnärsakap röjes så mycken mognad, våra flesta djurmålare varit » dtisseldorf- så stor behärskning, så utveckladt kolorit- fare » och endast i ringa mån stått un- sinne, att hon redan kan räknas bland der inflytande af det öfverlägsna franska vårt lands främste yngre konstnärer.
Och djurmåleri, som hvars förnämsta repre- hon tager sin uppgift på fullaste allvar sentanter pläga nämnas Troyon och Bosa och med en energi som visar, att hon icke Bonheur.
Emellertid ha sådana djurmå- endast eftersträfvar den medelmåttiga ta- lare, som en Gustaf Brandelius med sina langens lättköpta ställning, vid hvilken lifliga skildringar af herrgårdsnatur och dess värre så många af de kvinnliga bil- » bondland », Brynolf Wennerberg med dande konstnärerna stanna.
sina mera genreartade framställningar och Theodor Lindblom.
den för blott få månader sedan aflidne G.
E. Fischer med glans häfdat och uppbu- 4 *
I DU N 1894 Mot lycksalighetens Jfn som i min barndoms Öfver dunkla sagosjöar Drömmens farkost sakta Mot lycksalighetens öar.
öar ... tider glider Klara böljan här ej blandas Med ett stoft af strandens närhet, Och den svalka, som jag andas, Bär en doft af Edens skärhet.
Fagra dälder, rosenfyllda, Jag i spegelns famn kan skåda.
Ljusa ängder, soiförgyllda, Hvilka älfvodanser tråda.
Hafsfrun sina salar öppnar.
Allt af prakt och glädje blänker.
Rika skatter — hela göpnar — Fantasiens barn hon skänker.
» Fäst den Kring din • » Och den Kärleken svala pärlerunden barm, * hon manar stilla, slockna skall i grunden, till lifvets villa.
' Bägarn tag!
Man smärtan glömmer Vid dess råga.
Grip den trollska Harposträng, som trofast gömmer Vemodsklang från JVeckens polska.
» Frukta ej den röda ringen, Tag den, och du skall ej mera Bunden bli af f ordetingen Och dess varelser af lera.
• » Allt blir ditt, om du kan svära Hat åt allt hvad sanning heter Och i drömmar, luftigt skära, Glömma dagens verkligheter. '
Säkert jag i stundens tjusning Lofvat, hvad jag måste bryta, Om ej plötsligt lifvets krusning Ilat öfver spegelyta.
Allt med ens blir annorlunda: Vildands-snatter hörs från säfven, Stjälkar mjuka, näckblad runda Falla snärjande kring stäfven.
Klöfverdoft i fläkten blandas, Valdthornslåt far öfver vågen.
Österns himmel purpurrandas, Dagens äflan fyller hågen.
Drömmens bilder utan stadga Börja glida — trolldomsskatten Bytes i en boll af fradga Och en strimma solstänkt vatten.
Ack, de dunkla sagosjöar, Äga endast bubblans fägring, Och lycksalighetens öar Hvila i en luftblå hägring ...
Anna Knutson.
Sen till, att Idun och Iduns Mode- tidning finnas hos alla edra bekanta!
I den nya världen.
Några ord om våra tjänarinnor ute och hemma.
j|=| en ojämförligt största delen af våra lands- 2j°Y maninnor i den nya världen utgöres af tjänsteflickor.
De tyckas där fått ett visst privilegium på denna sysselsättning, all- deles som negrerna på att vara uppassare, kockar och barberare, eller som italienarne att vara fruktmånglare.
I själfva verket är det ganska egendomligt, att utländska kvinnor an- vändas som tjänarinnor i amerikanska hem; man tanke sig blott samma sak tillämpad hos oss: jungfrur frän utlandet, ryskor eller finskor t. ex. i svenska hem!
Jag undrar, hur det skulle taga sig ut.
Man må heller ej tro, att bruket att använda svenska tjänarinnor är utan sina olägenheter för de amerikanska familjer- na.
Den som vistats någon tid i Förenta sta- terna, får höra måoga klagovisor i den rikt- ningen.
Men vissa specifikt amerikanska för- hållanden göra, att man får nöja sig mod sven- skorna och — vara glad att man har dem.
Det är en bekant sak, att de förmögna ameri- kanska damerna (och i medelklassens ameri- kanska hem användas ej tjänsteflickor) erhålla en uppfostran, som, hur förträfflig den än i öfrigt må vara, är föga lämpad att göra dem till goda husmödrar, detta ord taget i svensk bemärkelse.
I Bostons och Newyorks berömda colleges lär man sig ej husliga värf.
Följden är att en rik amerikansk mrs oftast är i be- sittning af en fruktansvärd okunnighet i allt som rör hemmets värd och skötsel.
Hon är således mer än andra beroende af tjänstflickor.
Men de fattigare amerikanska flickorna vilja ej ägna sig åt tjänarinnekallet; det stämmer ej öfverens med deras medfödda själfständighets- känsla.
De föredraga att blifva arbeterskor i fabriker, ehuru de esomoftast få det vida sämre där.
Bland invandrande nationer åter kunna knappast några tjänarinnor upptaga täflan med svenskorna i arbetsduglighet, renlighet, ärlighet ock pålitlighet.
I detta afseende åtnjuta de ett renommé, som är berättigadt.
Nu må man väl undra öfver, hvarifrån dessa massor af » Swedish girls » rekryteras.
Hur är det möjligt att denna samling af pigor, bondflickor och alla slags arbeterskor, som öf- verföras med oceanångarne, kan förvandlas till en mönstergill trupp af väldresserade, eleganta » female servants » i luxuriösa amerikanska hem?
Till en början må anmärkas, att förvandlingen här försiggår under särdeles gynnsamma för- hållandan.
Den nykomna bondflickan är på en gång försatt ur hela sin gamla omgifning; hon börjar så att säga ett nytt lif, alldeles oberoende af vissa föreställningar och omstän- digheter, som höllo henne fjättrade i det gamla landet.
Själfva språket, som förut gjort henne omöjlig i bildadt sällskap, får hon lämna bak- \ om sig tillika med den hemväfda kjolen; den engelska hon lär sig är i regeln förträfflig, såsom man ju kan vänta, då fint bildade kvin- nor äro hennes läromästare.
Och märkvärdigt snabbt tillegnar hon sig också engelskan.
De som påstå, att kvinnan har bättre språkhufvad än mannen, kunna i Amerika få ypperliga e x e m - pel att bekräfta sin teori.
Under det att de svenska arbetarne kunna vistas i åratal i det främmande landet, utan att lära sig mer än » yes » och » no » och några andra af de van- ligaste engelska uttrycken, äro flickorna vanli- gen efter några månader ganska hemma i det nya språket.
Efter ett par år tala de det ofta flytande, och många af dem uttrycka sig därtill synnerligen väl.
Den som kommer i 83 samtal med en sådan svensk-amerikanska har mycket svårt ett föreställa sig, att hon för helt kort tid sedan var t. ex. ladugårdspiga på en svensk herrgärd — d. v. s. så länge samtalet rör sig på engelska.
Jag minns, hur öfverraskad jag blef, då en ung, mycket ele- gant klädd dam, som tjänstgjorde som uppas- serska i en bekant läkares mottagroiogssalong och som jag hade en ganska angenäm konver- sation med, plötsligen afbröt sig och på den bredaste skånska bonddialekt frågade, hvarifrån i Sverige jag var.
Det var ju angenämt att träffa en landsmaninna, men nog mäste med- ges, att illusionen af en bildad k finna genom detta intermezzo blef betänkligt störd.
Den omtalade förvandlingsprocessen har emel- lertid andra och bekvämare utvägar än språk- studier.
Kläder äro en viktig faktor inom fruntimmersvärlden, och en stilig amerikansk dress gör betydligt till att förändra den ny- komna svenskans utseende.
Beklagligt nog an- vända de svensk-amerikanska tjänstflickorna allt- för samvetsgrant sina besparingar till en fullt modern utstyrsel.
Men så kunna de också visa sig på gatan och i danssalongen som verk- liga ladies — om man undantar gången och hållningen, ty det är saker som ej efterhärmas så lätt.
Icke ens namnen få vitt- na om en förgången period.
De gamla heder- liga Mina och Fina och Stina finnes ej längre.
I stället har man miss Jane och miss Nanny och miss Lizzie etc. med tillbörligen förvräng- da tillnamn enligt känd schablon.
Oförklarligast må synas för en svensk hus- moder, som af egen erfarenhet vet, hur ohygg- ligt svårt det stundom kan vara att inlära nå- got hos en jungfru, att de nykomna svensk- amerikanskorna kunna sköta sina för dem nya plikter.
Ja, bär ser man, hur långt man kan komma uied god vilja.
De måste lära sig, och därför går det.
De veta, att detta är enda vägen till framgång, och uppiggade af den nya atmosfären, den nya omgifningen, uppbjuda de hela sin energi att öfverkomma de första svå- righeterna.
Dessutom må man komma ihåg, att hushållsmaskineriefc icke är så inveckladt i Amerika som här.
Främmande förekommer mycket sällan i amerikanska hem, om man un- dantager den förnämsta och rikaste klassen, och matlagningen är på långt när ej så svår- lärd.
Ett stort antal rätter förekommer vis- serligen vid hvarje mål, men matsedeln är föga omvexlande och tillredandet af maten ej syn- nerligen omsorgsfull.
I mycket stora och Tika huä finnes alltid en mängd tjänsteandar, och sträng arbetsfördelning är då genomförd, så att en person endast har att sköta en sak, såsom t. ex. skurning af bordssilfret, städning af sofrummen eller dylikt.
Jämförelsen mellan tjänstflickornas ställning i Sverige och Amerika erbjuder sig här själf- mant.
Det har ofta sagts, att den i det senare landet är ofantligt mycket bättre, och för min egen del kan jag ej neka till, att så är, ehurr.
kanske på andra grunder, än man vanligen framdrar.
AfiöniDgsfrågan ställer jag ej i främsta rummet.
Bet är visserligen sant att en tjänstflicka i Förenta staterna i allmän- het har att påräkna en lön af 8 — 15 dollars i månaden (i Amerika städas flickor alltid pr månad, hvilket ju äfven böljar tillämpas här), men om man tager i beräkning de höga pri- serna och de större fordringarna på utstyrsel, blir skillnaden ej så ofantlig.
Det kvarstår emellertid som ett faktum, att de amerikan- ska tjänsteflickorna, äfven om man tager mynt- värdet i betraktande, äro cirka tre gånger så väl aflönade som de svenska.
Men framför aflöningen ställer jag behandlingen af den tjä-
84 IDUN nande klassen.
Och nu kommer jag in på ett jungfrus förtroende, och hon kan då mycket mycket ömtåligt kapitel.
D e t är ett ämne, säkrare än på den stränga befallningens väg som ofta varit dehatteradt i Iduns spalter, och hjälpa henne att undvika far~r.
Erfarenheten ehuru jag vet, att jag redan på förhand har lär ju, att det är en absolut omöjlighet att ge- en stor del af mina ärade läsarinnor emot mig, nom maktspråk afhålla sina tjänsteflickor från skall jag icke tveka att framställa min åsikt.
manligt umgänge.
Och om husmodern känner Skilnaden mellan behandlingen af jungfrur det som en samvetssak att öfvervaka sin tjä- i Amerika och Sverige är enorm.
Pä andra narinnans sedliga lif, gör hon detta bäst ge- sidan af Atlanten betraktas tjänsteflickan ofta nom goda råd och varningar.
som en medlem af familjen.
Hon bemötes af Men låtom oss återgå till våra amerikanska husets medlemmar med grannlaga vänlighet, flickor.
Deras lif har också sin skuggsida.
af de manliga ofta med artighet utan biafsik- Fjärran från det gamla hemmet, känna de sig ter.
Hon tillbringar sina lediga stunder oge- ej sällan ensamma och öfvergifna, i synnerhet neradt i the drawingroom och deltar i konver- under den första tiden.
Man känner fall af sationen.
Aldrig skall jag glömma min första kronisk hemsjuka, en mycket allvarsam sjuk- erfarenhet af detta förhällande.
Jag var under dom, som varit föremål för amerikanska läka- en längre tid gäst i en välbergad svensk fa- res särskilda uppmärksamhet.
De som angri- milj, bosatt i St. Paul.
En ung svenska bru- pas däraf förlora håg och lust för allting om- kade ofta hälsa på oss, utan att jag egentligen I kring dem, och hela deras tankegång riktas på visste, hvem hon var.
En dag frågade hon det förflutna.
Mer än en svensk emigrant har oss, om vi inte ville göra ett besök hos henne.
dukat under för denna sjukdom.
De unga Vi följde honne tvärs öfver gatan till en mag- flickorna äro emellertid mindre utsatta härför nifik villa, som låg till hälften begrafd i en äa andra.
I allmänhet sätta de sig snart in nästan tropisk vegetation.
V i stego upp för i sitt nya lif och längta icke alls tillbaka.
marmortrappan och kommo i en dyrbart mö- Svårast är det för de flickor, som i Sverige blerad parlour, där vi slogo oss ned, medan åtnjutit en god uppfostran.
Man finner bland vår värdinna satte sig vid pianot och sjöng amerikanska tjänstflickor icke få sådana, och med förtjusande röst ett stycke.
Knappt var jag skulle kunna framdraga rörande exempel sången slutad, förrän en äldre dam steg in, på unga kvinnor af god familj, som fostrats i och vi blefvo nu presenterade för husets äga- öfverflöd och aldrig på allvar lagt hand vid rinna.
Den unga svenskan var helt enkelt något praktiskt arbete, men efter en plötslig husjungfru!
Piano hade hon lärt sig spela i katastrof i hemmet, af det slag hvarpå nutida Amerika.
Hon hade tagit dyrbara sång- och svenska affärsförhållanden erbjuda så många pianolektioner för egna besparingar och rikt exempel, blifvit tvungna att lämna fosterland utvecklat sin mindre vanliga musikaliska be- och anhöriga för att söka sig en oviss utkomst gåfning.
Det hörde alltid till aftonunderhåll- i västern.
Många af dessa göra sig ej en ningen i detta amerikanska hem att höra hus- föreställning om det arbete man i Amerika jungfrun göra musik.
kräfver af en house-maid.
D e hafva läst nå- got om kvinnans lysande företräden i det nya Naturligtvis är det icke alltid på detta vis.
landet och tro, att en flicka med litet utseen- Det gifves i Amerika likfom annorstädes elaka de, någon förmåga att göra handarbeten och och tyranniska husbönder och matmödrar, lik- spela piano samt ett knapphändigt förråd af som det finnes på allt sätt omöjliga tjänste- engelska glosor med lätthet skall slå sig fram flickor.
Men under alla förhållanden har tjä- där såsom lärarinna, kontorist eller kassörska narinnan vissa mänskliga rättigheter, som in- eller i alla händelser, om hon så skulle vilja, gen matmoder vågar öfverskrida.
Hon slutar göra ett godt parti.
Men hon bedrar sig.
Det vanligen sitt dagsverke vid 8- eller 9-tiden på är just på dessa vägar, det i Amerika är svå- kvällen, och söndagarna gör hon i regeln ej rast att slå sig fram.
P å det » intellektuela » mer än det allra nödvändigaste.
Hon använ- arbetets alla områden råder där en oerhörd der sina fristunder hur hon behagar och um- konkurrens, och det tordras något inom ett sär- gås med hvem hon vill.
Hon betraktas med skildt fack verkligt framstående för att de ett ord icke som en viljelös maskin, utan som större fördelar, man vanligen anser Amerika en människa, som mot en viss bestämd lön bjuda, skola ernås.
Tusenden kunna bevittna åtagit sig ett visst, strängt begränsadt arbete.
sanningen af dessa ord.
Hur är det nu åter i Sverige?
J o, därom skall jag icke tala, ty det är väl kändt.
Jag Nåväl.
Den emigrerande unga flickan fin- vill blott säga ett ord, då jag är inne på sa- ner ej den utkomst hon söker, hennes resurser ken.
Månne icke en del af de många berät- äro snart uttömda, och hon tvingas då antaga tigade klagomålen öfver våra tjänsteflickor åt- plats som tjänsteflicka, hvilket lyckligtvis nästan minstone skulle upphöra, om man äfven här alltid står till buds.
D e t blir många bittra började anse dem litet mera som människor stunder för henne, innan hon lär sig arbeta och litet mindre som maskiner?
Är det icke och lär sig — glömma.
Som jag nyss sade, obilligt att fordra, att en medmänniskas hela är det ej, såsom mången inbillar sig, latmans- arbetskraft, tid och tankar, skola tillhöra en, göra att vara amerikansk house-maid.
Här därför att man städt henne som piga?
Vore som på andra områden kräfves i det nya lan- det icke mera öfverens ?tämmande med nutidens det ett ihärdigt och raskt arbete.
P å hotellen idéer, särskildt kvinnoemancipationens (märk- och boardinghusen t. ex. får en jungfru passa värdigt nog äro många kvinnor, som säga sig upp väl tre gånger så många vid borden som ifrigt arbeta för kvinnans frigörelse, minst be- i Sverige (vanligtvis brukas dock i Amerika nägna att medgifva sina tjänsteflickor mänsk- manliga uppassare, ty den oerhörda massan af liga rättigheter), om.
efter en 14 timmars gan- porslin som användes kräfver kraftiga armar).
ska ihärdig arbetsdag den tjänande jungfrun Städning, diskning och skurning gå med en finge fritt disponera öfver sig själf.
Säkerligen här okänd fart Det blir kanske ej så bra skulle då också hennes ambition Mifva större.
gjordt, men undan går det, och det är huf- Nu hör jag någon anmärka: men stå vi vudsaken.
J a g blef en gång vittne till, bur Frän husmödrar icke i ansvar för våra tjänarinnors man på ett hotell anrättade kyckling.
sedliga lif?
J o, men man fär icke använda det kycklingarna togos lefvande ur buren, tills d e n n a vackra tanke som en täckmantel för de voro svedda och i allo färdiga att läggas egna egoistiska syften.
D e t låter sig göra i grytan, åtgingo i medeltal för hvarje djur 4 för en verkligt god husmoder att vinna sin minuter.
Gör om det, den som kan!
I all- 1894 mänhet fordras ej tvättning och strykning af husjungfrun^ ehuru sådant förekommer.
Går man i en daglig amerikansk tidning genom de spaltlänga listorna på » Female servants wan- ted ».
ser man esomoftast vid slutet af hvarje annons orden: no washing and ironing (ingen tvätt och strykning).
Sådant lämnas ät kine- serna, hvilkas skicklighet inom detta fack är utomordentlig.
I stället förekommer i ameri- kanska hem mycken bakning.
I många hus bakas färskt hvetebröd hvarje dag, ty ameri- kanaren sätter stort värde på att äta detta varmt, som det kommer ur ugnen (en lika oförklarlig som ohälsosam vana för resten).
P å sommarn, då det är olidligt hett, är denna bakning just ingen angenäm sysselsättning.
Men trots de besvärligheter, som möta, har den bildade svenska flickan, som tager tjänst i ett amerikanskt hem, dock den fördelen att alltid blifva humant och aktningsfullt bemött, och hon skall, sedan hon väl en gång lärt sig att arbeta, ej finna sig alltför illa.
Experimen- tet är emellertid farligt, och jag vill ej råda någon att försöka det, som ej är absolut nödd och tvungen därtill.
För dugliga, starka och hurtiga svenska tjänsteflickor är det åter, såsom synes, ej så stor risk att korsa Atlanten.
Det blir de svenska husmödrarnas sak, att genom tjänliga reformer, först och främst i behand- lingen af sitt tjänstefolk, söka utjämna olikhe- terna mellan borta och hemma samt minska det missnöje, som, närdt af bref från bekanta i den stora republiken, esomoftast gror i våra tjänarinnors hjärtan.
Travel / ing gentleman.
Pärmar till Iduns romanbibliotek.
För att tillmötesgå allmänt uttalade önsk- ningar ha vi nu låtit tillverka och tillhan- dahålla vackra pärmar till Iduns romanbib- liotek för föregående år (delarne I — IV).
Dessa pärmar finnas af tvänne olika slag, afsedda att: antingen inbinda årgången i två band, då det ena bandet omfattar romaner- na » Under Salomos insegel » och » Frihet », det andra bandet » Konstnärens kärlek » och » Kallia Kypris »; hvardera af dessa pär- mar kostar 50 Öre, och går alltså hela årgången till 1 krona; eller ock inbinda hela årgången i ett band, som då omfattar alla de fyra nämnda romanerna; denna pärm kostar 75 Öre.
Samtliga pärmar äro omsorgsfullt utförda i kloth med svarttryck och romanernas titlar i guld på ryggen samt tillhandahållas i tre färger, rödt, grönt eller brunt.
Alla rekvisitioner, åtföljda af likvid, expe- dieras omgående.
Iduns expedition.
Äktenskapet är all kulturs början och slut.
Det gör den råe mild, och den mest bildade har intet bättre tillfälle att visa sin mildhet.
Oupplösligt bör det vara, ty det medför så mycken lycka, att all olycka ej kan uppväga den.
J. W. o. Goethe.
A.
I DU N 1894 Det första fröet.
Ett trettiofemårs minne.
j l p F ö r 35 år sedan fanns ännu ej i vårt land Ä s * och ej ens i dess hufvudstad en enda högre undervisningsanstalt for kvinnor.
Sedan den unga flickan vid konfirmationsåldern slutat sin skolgång, förekom ingen vidare undervis- ning, utan möjligen enskilda lektioner i språk för dem, som därtill hade håg och medel.
Undervisningen i skolorna var äfven i de flesta fall ganska ytlig.
Den unga kvinnan kunde således ej söka sin utkomst genom något in- tellektuellt arbete, därtill ägde hon ej förmåga, och några vägar stodo henne ej heller öppna.
Utom åt hushåll och sömnad kunde hon en- dast ägna sig åt lärarinnekallet, och för detta var hon ej heller särdeles väl rustad.
Vid riksdagarne hade visserligen förslag väckts om inrättande af ett seminarium för bildande af lärarinnor, men detta hade afslagits såsom ej af behofvet påkalladt.
Då öppnades här i Stockholm af några för kvinnans bildning varmt intresserade män: rektor /.
A. Siljeström, d. v. professorn, sedermera kanslirådet friherre A.
H.
Fock, professor F. A. Cederschiöld, ma- gister Schiick, professor N.
J. Andersson och hofpredikanten Lithner, en Lärokurs för frun- timmer.
Den fortgiek under trenne år, och flere lärare deltogo sedan i undervisningen så- som öfverste F. N. Staaff, professor Ilamberg, lektor Tham.
Sedan lärokursen fortfarit un- der dessa trenne år och visat sig fylla ett verkligt behof, blefvo medel till Seminariet för bildande af lärarinnor af riksdagen bevil- jade, och inrättades detta kort därefter och var således i viss mån en fortsättning af denna lärokurs.
Lärokursen omfattades med största intresse af en stor skara bildningstörstande unga kvin- nor, bvilka deltogo i undervisningen, dels så- som elever, dels såsom åhörarinnor.
Den af alla lärarne, hvilkens lektioner — i fysik — - med djupaste iatresse åhördes och som själf med aldrig tröttnande nit undervisade och fö- reläste samt med ospard möda för hvarje vecka rättade elevernas skriftliga uppsatser, var pro- fessorn friherre Fock, den ende äncu lefvande af Lärokursens stiftare.
Eleverna haffa allt- En kulinarisk utställning i Paris.
Skildrad för Idun af Jane Gernandt- Claine.
ärldsstadens köksmästare ha i dessa dagar — utan en tanke på faran af att un- der fastan fresta svaga dödliga till den ögonens begärelse, som ligger i åskådan af en becka- sin eller ett dussin lärkor, anrättade på det sätt som Brillat-Savarin drömde om, när han besjöng dessa » paradisets fåglar » — anordnat en utställning i Industripalatset vid Cbamps- Elysées.
Och de gourmeter, som vandrade uppför trapporna till denna märkliga exposi- tion, kunde på förhaDd betrakta sig som för- dömda.
D e t hela var ett fullständigt poem.
Redan prologen — den strålande exposé af koppar- kastruller och spisar, som inledde denna koc- karnas inspirerade dikt • — var tillräcklig att sätta fantasien i rörelse.
D e t behöfves så litet för att tänka sig denna blankpolerade värld, insvept i de förföriska och ljufva ån- gorna af vildt, som brynes af hönsbuljong, som sakta puttrar i sin gryta, återspeglande sedan i tacksam hågkomst bevarat denna för dem så lärorika tid och de så afhållne lärarne och vid flere tillfällen bringat dem sin hyll- ning.
Efter 10 år, efter 20 år, efter 30 år hafva de samlats för att betyga dem sin tacksamhet och tillgifvenhet.
Äf^en nu, efter 35 år, samlades häromdagen ett litet antal elever (äfven af dem äro många bortgångne) för att till baron Fock framföra sin tacksam- het.
Bland dem märktes: fruarna A. Wallen- berg, född Sydow, Anna Eetxius och Ebba Lind af Hageby, födda Hierta, Vendia Dahl, född Ling, Ebba Sundén, född Gregerson, F r i h e r r e A.
H.
F o c k.
fröknarna Åhlin, Alida Rossander m. fl.
Från flere aflägset boende hade bref med hälsningar anländt.
Fru Sundén tackade i varma orda- lag å egna, å forna lärjungars och å den sven- ska kvinnans vägnar för det som genom baron Focks undervisning blifvit utsådt, ett första frö som burit frukt icke allenast för de forna lär- jungarna, utan för alla Sveriges kvinnor, ty från denna tid har tillfälle stått dem öppet att ernå en grundligare bildning, en djupare utveckling och en verksamhet ej blott till själf- försörjning, men äfven till andras gagn.
de lekfullt tama reflexerna af spiselflamrnans husliga eld.
Man var beredd att beträda det rum, som kökets mästare helgat åt de subtila alstren af sin fritt skapande fantasi.
Ty de äro nydanare, dessa herrar.
D e stå så högt öfver den borgerliga matlagningen, som konsten — den verkliga — står öfver handtverket, och de skulle hellre dö än falla in i den vanliga kål- soppkokningens banalitet.
D e ha en ära att rädda, och de rädda den.
Hvern skulle icke nödgas erkänna, att de äro artister — verk- liga artister med sina mästare och sina olika skolor — när man sett och beundrat de skulpturala verken af deras hand.
D e ha utbytt slefven mot mejseln.
D e anse det helt säkert icke under sin värdighet att smeka en förfinad smak, men de älska ännu mera att till- fredsställa ett konstförfaret öga genom fär- gernas väl afvägda verkan och liniernas mjuka harmoni.
Och de ha intet att afundas bild- huggaren, som knådar den klibbiga leran eller hugger den hårda marmorn.
H v a r finner man ett material, som är smidigare än svin- flott, som lydigare formar sig under fingrarnas tryck?
Och hvilken målare skulle kunna återgifva ett vinterlandskaps sorgsna blidhet — de bruna linierna af dess träd och dess 85 snötyngda himmel — sannare än denne mä- stare af spisen, som målat träd i bechamellsås på ett stycke späck.
Man vänder sig gripen ifrån denna melankoli i flott för att — jag hade s i när sagdt smaka på en annan tafla, en marin, där ryska flottan (i socker) gungar på lätta vågor (af gelatin) — en verklig idyll, så förtjusande att man kunde äta upp den.
Icke långt ifrån detta sjöstycke skakar en amiral A v e l l a u (i socker) handen på Frankrikes amiral (i nougat).
Intet kan vara mera ägnadt att komma patriotiska strängar att vibrera, och mer eller mindre konstnärligt utförda, betyga dessa herrar hvarandra öfver- allt sin vördnad.
Man får se dem i kara- mell, i gelatin, men framför allt i späck, och det går så långt, att man efteråt knap- past kan smaka på en fläskkotlett, utan att länka på dem båda.
Ett monumentalt verk bär namnet » R y s k a flottans emottagande i Toulon », och man kan inte föreställa sig nå- gonting mera upplyftande än åsynen af dessa sjömän, som hälsa hvarandra från däcket af siua sockerskepp.
Dock ha artisterna af slefven-mejseln äfven behandlat ämnen af min- dre aktuell natur: man får se en Venus i nougat kämpa med en Cupido i karamell, och en konstnär har med innerlig pietet framställt den heliga jungfrun i mandelmassa.
Men ut- ställningens pärla är likväl en staty af V a t e l, kockarnes kock, riddaren af köknämn utan fruktan och tadel, hvilken i ett ögonblick af grym tragik föredrog döden framför vanäran.
Men hvem känner icke historien om denne man, som stötte värjan i sitt bröst, därför att fisken kom två minuter försent för att komma till kungens taffel?
Och hvem har icke und- rat, hur han så lättsinnigt kunde öfverge denna värld, där villebrådet lämnar så härliga stekar, och där fasanen är så läcker, när han anrättas som pastej.
E n sådan sensibilitet står helt säkert ensam i köksärans annaler, och troligen skulle dess temporära modifika- tioner tillåta en nutida utöfvare af yrket att öfverlefva en sådan liten fläck på sin heder som kock.
Men bvilken annan skulle kunna återge hans storhet med så mycken pietet?
H a n är framställd i det ögonblick han stic- ker en värja af deg in i sitt deghjärta och allt vibrerar i denna staty, ända från sockeln, som tyckes vackla • — och till den store mannens spetsmanchetter.
Men allt är beundransvärdt.
E n staty — i sockerbröd — som framställer Lulli, komponerande i mån- skenet med en symbolistisk kastrull vid siua fötter, är lika vacker.
Och sockerbröd är ett utmärkt material för framställandet af ämnen af denna natur.
D e t borde till och med vara vid vite förbjudet att begagna sig af marmor eller ens af lera, och den artist som öfver- trädde förbudet, skulle till på köpet dömas att under sina återstående dagar dekorera pa- stejer.
D e t skulle göra honom godt och inte å s t a d k o m m a nämnvärd ^skada inom den kuli- rTariska skulpturen.
Dess utöfvare stå alltför högt för att ta intryck af hvad det än måtte vara.
D e låta endast inspirera sig af sig själfva.
Och hvilken inspiration!
; D e t finns några, som helt enkelt låta en skinka vara en skinka och ett gelé vara ett gelé.
Men de äro få.
Och det är roligare att stå och titta på ett svinhufvud och undra om det är en romersk kask och sedan slå upp i sin katalog och läsa, att det är ett svinhufvud.
D e t är en smula ombyte i det privata borgerliga kökets alltför monotona är- lighet.
Och mau förlåter förklädnaden, därför att den ofta är så ytterst sinnrik.
Man kom- mer därhän, att man äter af nyfikenhet, när
I-DUN 86 uppslukande e ' ement i den engelska dansen och tid och med Anglaisen — som skulle vara en elegant kontradans — blir två rader dansande som hoppa mot hvarandra.
Samma » trisiesse » hvilar öfver de irländska danserna, och skutlarn.es favoritdans är ett slags » rhame änglars ».
Den så kallade Schottish är ingalunda någon skotsk dans, utan en baletlmä- stare k " mposiiion af ingredienser från flere land, närmast e " utveckling af en folkdans från Rhen- piovinsen Der Hheinländer.
Én art af schottish dansas som folkdans i vissa delar af Sverige.
De slaviska länderna och Polen bilda en egen grupp inom dansen.
De ryska och ungerska dan- serna, likasom en del zigenardanser, ha en gemen- sam grundton af melankoli.
Denna grundlon af- brytes ibland af en hastigt uppflammande lidelse, en stormande passion, för alt strax därpå dö bort igen i en klagande ton.
Sådan är Csardas, Ungarns nalionaldans, och sådan är Kastaschok, en rysk bonddans.
Såväl de ryska som ungerska danserna äro of- tast pardanser, i hvilka mannen är den kraftigaste parten, kvinnan den svaga, som ackompagnerar med små, enstaka rörelser.
Det är mannen som inför, kvinnan utvecklar sin styrka, sin vighet, sitt mod och får sin belöning därför af henne, genom att hon godhetsfullt och uppmuntrande deltager i dansen — eller hon visar sin likgiltighet genom axelryckningar och swa.
miner.
Öfverkroppens rörelser spela i de ryska danserna och zigenardanserna en stor rol för den kvinnliga parten.
Snabba karaktäristiska skakningar på Men detta är icke allt.
Biträdd af två skuldrorna — svåra att efterhärma — ingå i nä- elever, håller en köksmästare föreläsning med stan hvarje zigenardans.
Bredvid de na ' ionela danserna — de egentliga åskådliggörande exempel inför en krets af andäktigt lyssnande damer, och medan ordens folkdanserna — Czardas i Ungarn och K a t a s e h o k i Ryssland intaga de hälft militära danserna ett aldrig sinande ström flödar från hans läppar, stort rum.
hänga deras blickar fast vid en beekasin, Alla de så kallade Kosackdanserna — af hvilka som stekes på spett öfver ugnselden.
man för några år sedan såg så glänsande prof I samma sal täckes en annan broder af vid det polska bale ' tsällskapets besök i Stockholm — äro ett slags militäriska danser, förutsättande V a t e l s upphöjda yrke vägleda allmänheten i en utomordentlig styrka och vighet.
Af dessa dess val af kökslitteratur.
D e t finns kokböc- ryska och kosackdanser är Karamenski den ker på vers, där författaren känt sig så gri- mest bekama.
Karamenski kan dansas solo af pen af sitt ämne, att han icke kunnat ge be- man eller ock som pardans.
En annan dylik dans är Hnppak.
skrifning på en enkel omelett, utan att måla De / tolska dansarna äro stolta, raska — ett med allt solnedgångens guld, och det fiuns mellanting mellan de slaviska och de romaniska kokböcker på nykter — alltför nykter prosa, folkens danser.
Masurka, Redowa, Warsoviana äro de mest bekanta.
för att nu icke tala om hela den rika tid- och Krakowienna Men den egentliga nationaldansen är ej som ningslitteraturen från den lilla hemtrefliga vanligen antages mazurkan, utan den gamla äfven » Pot-au-feu » till » L a cuisine francaise », detta hos oss kända Polonaisen.
vördnadsbjudande organ för köksmästare i Den modernaste af alla danser i världen, valsen, snart sagdt hela världen.
M a n ögnar igenom är som förut nämnts tysk.
I de tyska staterna dess spalter, o c h ens förbryllade tanke, som finnes dessutom en oändl ghet af folkdanser, hvilka dock alla utgöras af variationer på valsens gifna hvarkeu hittar ut eller in, drömmer sig med tema.
ett slags hopplös saknad tillbaka till ett lös- Våra svenska och norska nationaldanser — hvilka kokt ä g g och en bultad biff, som får vara tyvärr knappast kunna sägas existera i verklighe- mör eller icke mör, tunn eller tjock, stor ten — ä r o för bekanta att här behöfva skildias.
Daldansen, Jässe håradspolka, Frykdalspolka, Hal- eller liten — bara den i all barmhertighets lingen och Springdansen m. fl.
ha vi sett någon namn icke är dekorerad!
gång på operan eller Philochoros ' föreställningar, sällan eller aldrig på landsbygden.
De gamla danserna h a försvunnit med de gamla dräkterna.
På väg till Orientens dans nämner jag i förbi- gående, att i Grekland bibehållit sig flere spår af de antika danserna, såsom Angrisméme och Candiote, hvilken senare är densamma nu som på Homeri tid.
Arnaonte är ett slags miliiärdans och Grue en folkdans vid firandet af vårens ankomst.
Orientens danser — alméernas och bajadérer- nas danser — äro, såsom de skildras, alltid ett slags monotona kärlekspantomimer; sinnligt eg- Koreografiskt potpourri gande och berusande plastiska förevisningar mera än dans i den bemärkelse vi taga ordet.
af Gustaf G ullberg Från Marocko till Egypten uppträda bajadérerna i danslrupper på kaféerna för profetens söner.
II.
De utföra alla slags danser alltifrån de religiösa M É n t r e s s a n t skulle det vara att söka uppvisa dereisch-danserna, till den lasciva » danse du vM§ karaktärsskillnaden mellan de olika nationer ventre ».
^ * n a s dans.
Men det skulle föra utom ramen Låtom oss göra en liten titt p å ett dylikt egyp- af dessa fragmentariska anteckningar.
tiskt café dansant.
Mest påfallande är skillnaden mellan de roma- En liten sal.
I fonden en tribun.
Borta i niska folkens eldiga, varmblodiga danser och de skymundan sitta några araber med sin eviga engelska folkens.
cigarett, knäppande på sina Oud — ett slags Det är, som om den dimma, som hvilar öfver de gitarr — eller trummande på sina Darbouks — brit ska öarna, lade sig kylande öfver folkdansen, tamburiner af koppar och skinn.
Det är en en- gjorde den enformig och — tråkig.
tonig konsert i långsam, döfvande takt.
Se till exempel den engelska nationaldansen En stjärna af andra rangen börjar föresfällnin- * jiy *.
I den dansen realiseras problemet perpe gen.
Det är en ljus-dans, en variation af ägg- tuum mnbi e • — — det är en ständig rörelse på eller svärdsdansen.
samma fläck, ett monotont hoppande oih slående I half polkatakt svänger hon tribuneu rundt.
i golfvet med fot-u orna.
Så griper hon plötsligt från ett bord ett brinnande Öfver hufvud taget ingår hoppandet som ett allt ljus, placerar ljuset p å hufvudet och fortsätter man icke längre äter af hunger, och den rätt man för till Bina läppar är ett hemlighetsfullt och doftande poem, som konsten subtliserat i Het oändliga.
S e bara på denna » ryi-ka s a l l a d »; det är ett mästerverk, och dess upp- hofeman försäkrar, alt han urdeihållit en lång korrespondens med Victor en Sardou om fättet för dess tillredning.
» Teodora », skritver den möderne dramaturgen till honom i en af dessa märkliga epistlar, » Teodora har kostat mig långt mindre möda. » Ui ställ ningen inskrän- ker sig icke till en uppvisning af mer eller mindre snillrikt dekorerade och djupsinnigt uttänkta rätter — den låter en också se, hur man skall dekorera ett bord.
Och äfven detta är å- l a russe — prydt med tre stora blomsterkorgar, hvaraf en i midten och två på bägge sidorna.
D » sserteu och » les hors- d ' ceuvres » äro placerade rundt omkring, och de öfritra rätterna inkomma i den ordning matsedeln före-krifver.
Detta mod har gjort sig gällande näf-tan öfverallt, men det finns dock icke få, som ännu föredraga den gamla franska seden — att framsätta alla rätterna på en gång i hela deras rika och doftande öfverflöd.
Hvad man dansar oeh hur man dansar i världen.
1894 dansen kring tribiinen, med hufvud och öfver- kropp fullkomligt orörliga.
— Det är hennes dans.
Nu komma dervischerna, de s. k. runddan- sarne.
De svänga sig rundt på ett enda ställe i en gifven takt, utan att någonsin förändra denna eller vika en tum ur den cirkel, hvari de röra sig.
Deras anletsdrag äro orörliga, deras mantlar svänga i stora cirklar kring dem.
Båda dansörerna göra samma, ständigt lika rörelser med armarne, som ömsom läggas på hjärtat, ömsom sträckas bedjande ut.
Hufvudet faller långsamt ner på skuldran.
Men ännu svänga de rundt åt samma håll, snab- bare, snabbare, tills de plötsligt stanna.
De kunna snurra rundt pfi detta sätt i ända till tjugu mi- nuter.
Till orientaliska danser kunna ock hänföras de tunisiska jönglördanserna — ett mellanting af ofvannämnda danser och akrobatik — samt de ohyggliga konvulsiviska danser som utföras af den i norra Afrika kända sekten Aissa-Ouas.
Försatta i extatiskt tillstånd, ulföra dessa araber en mängd ohyggliga experiment, stinga sig med spjut, hänga sig öfver skarpa svärdsklingor, svälja lefvande ormar och så vidare.
Det hela afslutas med en vild dans, som jag sett, men icke ens vill beskrifva här — i all dess ohygglighet.
De exotiska folkslagens olika danser äro föga bekanta.
Indien h a r sin mångfald af danser, elddansen vid stora högtidligheter, då de dansande svänga rundt med brinnande facklor i munnen.
De hafva sina bröllops- och begrafningsdanser o. s. v. Kinesernas dans är n ä s ' a n uteslutande panto mimisk och består i ett hoppande ömsom på det ena, ömsom på det andra benet, medan fing- rarne i samma takt lyftas upp och ned öfver hufvudet.
Ett vertiabelt javanesiskt balettsällskap hade jag nöjet se på världsutställningen i Paris 1889.
Truppen bestod af fyra unga flickor på 16 — 18 år, alla små, magra.
De sågo ut som om de voro utsvultna.
Men glada och lifliga, med käcka, pigga utmanande ögon och med gester, som vi skulle kunna kalla en smula vågade, men som hemma på Java kanske äro lika vanliga som oskyldiga.
Deras hudfärg var citrongul.
Nakna armar och ben.
Och dansen?
De höja sig på tå och börja svänga sig, långsamt, rundt estraden, så smånin- gom fortare, fortare, dock ännu rätt långsamt efter vårt sätt att se.
De gestikulera, de kokettera med ögonen, allt under det de svänga rundt hvar- andra.
Det är verkligen en originel dans.
Dansöserna, med sitt i solfjädersform uppsatta hår, se ut som Buddha figurer.
De svänga och svänga, hälsa graciöst med handen, som böjes i båge utåt — deras blickar bli till slut stela, deras läppar orör- liga, de dansa sig så småningom in i glömskan och frånvaron, och man känner likasom en fläkt af den yttersta österns ande, dyster, utan en tanke, stel som döden — fast rörelsen finns där.
Men de lefva ej längre — de äro automater.
Så tystnar musiken plötsligt — baletten är slut.
Afven indianerna och de flesta vilda folkslag ha sina olika danser.
Från Kongo till Antillerna finner man hos de vilda folken spår af en neger- dans som i Centralamerika kallas Chika.
Ur notisboken.
Drottningens sommarplaner.
Drottningen lär äfven i sommar ämna taga sin bostad å går- den Skinnarböl, nära Kongsvinger.
Drottningen ankommer dit i midten af juli och vistas där ett par månader.
Dödsbud från Nisza.
Från Nizza ingår un- derrättelsen att änkefru Jeannette Rythén, född Heerman.
därstädes aflidit den 1 d:s.
Den aflidna var en af döttrarna till det för ett 50 tal år sedan här i Stockholm mycket bekanta hofrättsrådet Heerman.
Inom societeten voro hans döttrar, se- dermera fru Schartau och fru Rythén, mycket om- tyckta och synnerligen firade.
Jeannette Heerman gifte sig i början af 1850 talet med den vänsälle Fritz Rythén, som * då var protokollssekreterare och sedermera ble " f expeditionssekreterare i sjöför- svarsdepartementel.
Makarne förde ett mycket gästfritt hus, där man ofta träffade den tidens för- nämsta sångare och musici.
1DUN 1894 Ett finskt Vadstenn.
Spetsknypplingsindu- strien i Vadstena har, som bekant, ett vidigående rykte, och man vill gärna tro, att denna slöjdart har sin hemortsrätt uteslutande där, såsom ett arf från klosterhfvets dagar.
Den lilla staden Raumo i Finland delar dock med Vadstena denna ära.
I Raumo anlades under 1300 talet ett Birgittiner- kloster, och från denna tid har knypplingsindu- strien där fortgått och utvecklats ungefär som i Vadstena, ehuru den ej nått en sådan höjdpunkt.
Den finske statsagronomen A. Granström, som på finska statens bekostnad vistas i Sverige för att studera vårt jordbruk, har under besök i Vadstena tagit noggrann kännedom om knyppelmönster, me- toder och arbetsskicklighet, och studier ha därför gjorts såväl hos åtskilliga af de bästa knyppler- skorna som i de båda större spetshandelsaffärerna.
• FrisJea blommor från Rivieran sändas fortfarande liksom föregående vintrar af fru Laura Lindholm.
Om man nämligen till henne, under adress Via Corsica n:r 3, Genua, sänder 1 kr.
20 öre i svenska frimärken, erhåller man sig fritt tillsänd en ask friska blommor såsom törnrosor, kamelior, violer, liljekonvaljer, nejlikor m. m. Re- kvisitioner från Stockholm behöfva 7 dagar för expedieringen.
Vi hänvisa för öfrigt till annonsen.
med delvis ny rollbesättning.
Sålunda utfördes grefvinnans parti af fröken Holmstrand, Susannas af fröken Karlsohn och Cherubins af fru Sterky.
Af dessa löste fröken Karlsohn utan tvifvel bäst sin uppgift.
Vi hafva sä lan sett fröken K. u t f ö a sin roll med sådant Iif och skalkaktighet som här, och sången — j a, i detta afseende är e n d i s t ett någ ' &gt;t tydligare textultal önskvärdt.
Fru Sterky gjor- de sitt allra bästa vid framställningen af den pojk- » ktige Cherubin och lyckades rätt väl.
Dock sak- nade vi fru Linden, som dock efter hvad nu medde ' ats skall alternera med fru S. i denna roll.
Ännu mera gjorde sig saknaden gällande i gref- vinnans parti, soin efter fru Ös ' berg öfvertagits af fröken Holmstrand.
Och dock lörtjänar fröken H. ett visst erkännande för sitt utförande af detta parti.
Hon föreföll emellertid något osäker.
Hrr Brag och Johan- son fyllde väl sina pla ser, som Figaro och Al- maviva.
Likaså de öfriga.
Dock är det alldeles nödvändigt, att Marcellina betydligt modererar sin stämma för att ej med de alltemellanåt framträ- dande gälla tonerna störa det hela.
öfver mån- dagens föreställning hvilade en viss matthet, sär- skildt öfver de båda första akterna.
I morgon lördag gifves nästa symfonikonsert under ledning af — j a gissa hvem?
Jo, af förste hofkapellmästaren Conrad Nordqeist.
K.
Dramatiska teatern gifver för fulla hus » Vasantasena ».
Teater och musik.
Kungl.
operan.
Vi hafva denna gång att anteckna uppförandet af de tre operorna » Mara » af Hum- mel, » Orfevs » af Gluck och &gt;Figaros bröllop » af Mozart.
Af dessa är den förstnämnda en full- komlig nyhet af senaste datum, den andra visser- ligen af mycket gammalt datum, men så godt som en nyhet, alldenstund den ej uppförts här- städes på mer än två mansåldrar; den tredje ope- ran åter är en gammal kär bekant för de flesta musikvänner.
Hvad då först 1 aktsoperan » Mara » beträffar, — hvilken jämte » Orfevs » första gången uppfördes den 7 dennes — så kan denna helt kort affärdas.
Till ett textinnehåll, som i realistiska gräsligheter väl fåfängt söker sin like inom librettfacket, h a r kompositören satt en musik, som antagligen en- ligt hans mening skall u ' göra en exponent för det modernaste af den moderna musiken.
Oss före- faller den emellertid uppstyltad och gjord samt som en misslyckad eflerapning af Wagner, Mas- cagni o. a. verkliga förmågor.
En och annan an- slående point kan väl letas upp, men ljusglim- tarna äro få; det hela förefaller oredigt och töck- nigt.
De uppträdande — fru Brag samt hrr Brat- bost och Söderman — sökte nog göra sitt bästa, men lyckades ej afvinna sina uppgifter något vi- dare intresse.
Först å programmet och som dettas hufvud- nummer stod Glucks » Orfevs », ett verk af helt annan art än det nyss nämnda.
Mer än 130 år gammalt, äger det dock än i dag förmågan att från börian till slut fängsla åhöraren.
Buren af den ädlaste anda, är denna opera, som j u allt- igenom utgör en lofsång till kärleken och dess öf- ver allt, till och med öfver döden segrande makt, med sina härliga körer och sina intagande melo- dier ägnad att hänföra en hvar, som har sinne för verkligt skön musik.
Körerna intaga en do- minerande plats i operan, hvilken på grund häraf också betraktas som banbrytande för en ny riktning inom operafacket.
Därjämte har titelpar- tiet ock af den genialiske tonsättaren väl tillgo- dosetts.
Detsamma innehafves af fru Linden, som här firar en verklig triumf.
Hon är också strängt taget den enda af de uppträdande, som är i stil med det klassiska verkets anda och karaktär.
Så- väl i sång som spel är hon helt enkelt förträftlig, och ingen torde kunna bestrida, det hon ej genom det sätt, hvarpä hon löser denna sin uppgift, höjt sig till främsta platsen bland k. operans nu enga- gerade sångerskor.
Flere förut med framgång lö- sta uppgifter berättiga henne ock till denna he- dersplats.
(I ett af de närmaste numren af IHun hoppas vi kunna meddela hennes bild.)
— Fru Sterky och fröken Holmstrand som resp. Eury- dike och Eros förtjäna erkännande, ehuru de ej riktigt lyckades komma in i den rätta stilen.
Upp- sättningen är förträfflig och länder hr Rundberg till all heder.
Operan gick för öfrigt i sin helhet mycket bra under hr Henncbergs ledning.
I måndags återuppfördes efter ungefär halftan- nat års hvila Mozarts opera » Figaros bröllop » 87 allt fortfarande Vasateatern gaf i onsdags afton för första gån- gen » Tsarens kurir », dramatiskt reseäfventyr i 10 tablåer.
Den dyrbara uppsägningen af stycket är fullständigt ny beträffande så väl dekorationer som kostymer.
Dekorationerna äro från Carl Grabows atelier och kostymvignetterna äro af hr Emil Ljung qvist, som äfven haft hand om alla de sceniska arrangementen för öfrigt.
Vi måste emellertid upp- skjuta ett närmare omnämnande till nästa veckas nummer, då detta presslades redan före premieren.
Den österrikiske violinvirtuosen Marcello Rossi gaf i förening med den danska pianisten frkn Helga Thiess i måndags afton konsert å Musika liska akademiens orgelsal inför en talrik och, som framgick af det lifliga bifallet, tillfredsställd publik.
Herr Rossi bevisade sig orkså vara en artist af rang med en högt uppdrifven teknisk färdighet och en fyllig, välljudande ton i sin ypperliga Stra- divarius.
Beethovcns Kreulzersonat, som inledde programmet, fick visserligen ett något ojämnt ut- förande — den andra satsen föredrogs bäst — men Bachs därpå följande air exekverades med storslagen och gripande bredd, I Wieniawskis polonäs och Paganinis rnoto perpetuo fick konst nären särskildt tillfälle att briljera med sin vir- tuositet, och i en graciös canzonelta debuterade han som kompositör.
Fröken Thiess skötte vår- dadt sin pianostämma i sonaten såväl som ackom- pagnementet och utfyllde programmet med ett par elegant föredragna salongspjäser.
Hr Rossi gifver i dag fredag afskedskonsert i Musikaliska akademiens stora sal, äfven nu med biträde af frkn Helga Thiess.
Hr Carl Carlander, den unge barytonsångaren, gaf i tisdags konsert i Musikaliska akademiens stora sal, som var ganska väl besatt.
Hr C. har en präktig stämma och ett i allmänhet vårdadt före- drag.
Han bör dock taga sig till vara för ett onö- digt forcerande af de högre tonerna, hvilket ver- kar störande.
Alla de utförda numren hälsades med det lifligaste bifall, hvilket framkallade flere extranummer.
Biträdande voro fröken F. Oisen (i st. f. fru Edling), en musikälskarinna och den unge violinisten H. Alfvén, hvilka alla äfven fingo sin del af bifallet.
Hr Johannes Elmblad, den framstående opera- sångaren, gifver konsert i Musikaliska akademiens stora sal lördagen den 31 dennes.
Minnet af de synnerligen njutningsrika aftnar hr E. vid före- gående besök skänkt hufvudstadens musikaliska allmänhet skall helt säkert samla fullt hus äfven nu.
Önskligt vore, att man äfven kunde få till- fälle höra hr E. i några partier å k. operan.
Fjärde kammarmusiksoarén gafs i onsdags, den- na gang i st. f. på tisdagen.
Vi kunna sålunda ej nu meddela något om densamma.
Mat&lt;né gifves söndagen den 18 dennes på Dra- matiska teatern af teaterns förste regissör, herr Emil Hjertstedt.
Programmet för denna matiné upptager först en intressant nyhet: Ungdom, » kär- leksdrama » i tre akter af Max Halbe; samt vi- dare Tre hattar, lustspel i en akt af Siraudin.
Det förra stycket betraktas i Tysk and såsom ett af de märkligaste dramatiska arbeten, som där framkommit pä de sista åren, och det har där spelats med utomordentlig famgång.
Här komma huvudrollerna att återgifvas af fru Rundberg herrar Backström och Törnqvist samt matinégif våren.
» Tre hattar » är ett af den bekante fran- ske författiren Siraudins roliga lustspel.
Förut aldrig uppfrirdt på D amatiska teatern kommer det nu att spela * af fruarna Seelig-Lnndberg och Hamrin, fröknarna Bäckström och Behrens samt herrar Fredriksson, Hamrin och Hedlund Herr Axel Rundberg g fver påskdagen matiné i Berns salong med biträde af en hei del framstå- ende förmågor, dem vi tord * få tillfälle att när- mare omnämna i nästa nummer.
Fröken Alma Sjöman gifver den 20 dennes soaré å Sveateatern efter ett mycket rikt och omväx- lande program.
£ ja.
Berättelse af Georg Nordensvan.
(Forts.) » Hur är det?
Är ni sjuk, fru A s p?
» frå- gade jag en kväll, då hon kom in i restau- ranten.
» Nej, visst inte, jag har bara litet svart att sofva om nätterna.
D e t är så bullersamt på gatan, » svarade hon med sitt vanliga, lugna, undergifna uttryck.
Aja satt midt emot oss.
J a g märkte myc- ket väl, att hon såg upp vid min fråga och att det var med en förvånad blick, hon be- traktade Emma.
Aja tycktes förut alls inte ha märkt, hur tärd och blek Emma var.
Hon rodnade.
Sedan var hon förströdd under hela middagen, åt föga och lät vinet stå så godt som orördt, och när Edvard föreslog en promenad, ville hon inte följa med.
Hon följde ändå, och som vanligt fingo han och hon försprång framför oss andra.
H » n hade alltid svårt för att gå långsamt — vid hvarje gathörn måste de stanna och invänta oss, och när vi alla hunnit öfver gatan, så voro de före igen.
» Hvart vill ni helst gå? » frågade jag fru Asp, dä vi alla samlats i ett hörn för att öf- verlägga.
» Åh, jag vill ingenting — jag har ingen talan bland de här människorna, det har ni väl märkt, » svarade hon.
Nu var det hon och jag, som blefvo efter de andra.
Och utan någon inledning och utan att se på mig fortfor hon: » Jag är en nolla ibland dem, jag har alls ingenting här att göra.
Det är så olycklig., att Edvard fått mig till hustru.
Jag kan inte vara för honom, hvad han begär af den, som skall följa honom ät. » » Flvarför det? » sade jag.
» Det där är en viljans sak. » Hon skakade på hufvudet och fortfor lugnt och kallt: » Nej, det beror på olika lynnen.
Jag vet mycket väl, att det som upptar hans tankar är främmande för mig, och det är inte till mig han talar om hvad han känner.
Jag vill göra allt för honom, men jag kan ju inte göra något.
J a g är bara ett hinder för hon^m, jag gör det svårt för honom, och jag kan inte hjälpa det. » Hvad skulle jag svara?
Jag kunde inte säga henne hvad jag tänkte.
Det var inte heller tröst eller råd hon begärde, hon måste endast för en gång säga ut det som var hen- nes dagliga tanke.
Åter hade de föregående inväntat oss.
Hon hviskade till mig:
IDUN » Jag kan inte — jag vill inte se henne. » » Jag går hem, » sade hon till Edvard.
Nej, hon var inte sjuk.
Men det roade henne inte att var ute, och det sade hon helt uppriktigt, hon som eljes var så oftergifvande och så full af hänsyn.
» Ingen behöfver följa mig.
Jag hittar hem.
God natt! » Hon tog min hand och sade » God natt » till de andra.
Men Ajas närvaro låtsade hon ej om, såg inte åt henne, vände ryggen till henne och gick.
Edvard följde henne efter ett hastigt afsked till oss.
Äfven Aja hade nu förlorat lu- sten för att gå ut och roa sig, och vi fingo sällskap, hon och jag, uppåt vår trakt.
Hon var upphetsad och nervös.
Glädtig- heten var som struken af henne.
Hon gick i sioa egna tankar och hörde inte på hvad jag sade, förrän jag frågade: » Hvad tror ni om Edvard?
Tror ni han kommer att gå framåt? » Då svarade hon utan ett ögonblicks tvekan och utan att se på mig: » Han skall aldrig känna sig fri och därför a.drig kunna ge sig helt, aldrig få fram det djupaste och det bästa, det som inte ansträng- ningar och arbete åstadkomma, utan det som kommer inifrån, från det allra innersta hjärtat.
Han skall gå och gräma sig och plottra bort sig och sjunka — för han hör till dem, som ha lätt för att sjunka, därför att han begär mer af sig själf än han kan gifva.
Och an- dra ska ' göra bra saker, och han skall bli efter — och det kan jag inte hjälpa, jag far ju inte hjälpa det. » De sista orden hade hon knappt föimått framstamma.
Hennes röst stockade sig i hal- sen, och hon brast i gråt, riktigt barnslig ohej- dad gråt.
Detta var ett annat lynne än det, som tagit sig uttryck i Emmas klagan.
» Ni tror väl jag är tokig, som ger mig till att lipa midt på gatan, » fortfor hon för att släta öfver hvad hon nyss sagt.
» Jag har blifvit så nervös af pariserluften.
Och jag babblar så mycket, det är inte att fästa sig vid, det jag pratar. » Hon sökte slå in på sin vanliga ton, men hennes röst darrade: » Är det inte irriterande att se den, som har talang, inte kunna göra det mesta möjliga af den?
Man kan bli upprörd för mindre.
Jag tror inte, att Edvard kommer att lyckas, och det bara därför att han gör ai betet så svårt för sig. » Hon fortfor att tala om, huru han torte- rade sig genom sina ständiga slitningar och sitt själfplågeri.
Men hennes tankar gingo ej samma väg som hennes ord.
» Jag far till landet, » blef slutklämmen, tämligen öfverraskande, efter det hon talat uteslutande om Edvard och nästan uteslutande om hans konstnärsskap » Och hän?
Hur tror ni att hans lif skall ställa sig? » Hon såg forskande på mig.
Efter en stunds tystnad utbrast hon, ånyo nästan gråtande: » Det här är ändå.
.
.
det är för sorgligt!
Hvad skall jag göra?
Tror ni, jag vill henns något oodt, tror ni att det har varit ett spår af beräkning i någonting?
Säg?
Om han går till bottnen och jag kunde hjälpa honom upp på torra landet, skulle jag inte fä göra det, jag skulle inte ha rättighet att försöka.
Och han gar under — andligt sedt går han under Hvad det ju finns uppå hvart apotek.
När någon foll, hur han vanligtvis skrek.
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Charad-logogryf.
Mitt första; Aldrig sig bvilande, Skyndar det, ilande Fram på sin bana, Andras ej skärande, Därunder bärande M^r än vi ana.
Sekler ha gått, Rkola kanske ock gå, Innan förgängelsen det hunnit iiå.
Mitt hela: Ett modellerande 0 ' h imiterande Blott af mitt första Ar det — och om vi det svänga om- kring, Skall det oss ge många olika ting: Härmed då börjande Med något smöijnnde Till sista droppen.
Flod som är strömmande, Dirunder gömmande Näring åt kroppen.
Apropos — ännu en ström vi få.
Och hvari kvinnan nu äfven syns stå.
Svar som är jakande.
Hvem som kan vakande Människor göra.
Plagg som är sopande.
Och hvilket ropande Ofta vi höra.
Innehållsförteckning.
Ida von Scbulzenheim; af Theodor Lindblom.
(Med por- trätt).
— Mot lycksalighetens öar.
.
.
Poem af Anna Knut- son.
— I den nya v ä r l d e n; na^ra ord om våra tjäna » innor ute och hemma, af Travelling gentleman.
— Pärmar till Iduns romanbibliotek.
— Det första front; ett trettiofemflraininne.
— E n kulinarisk utställning i Paris skildrad för Idtin af Jane Gernandt-Claine.
- • Hvad man dansar och b u r m a n dan- sar i världen; koreografiskt potpourri af Gustaf Gullberg.
It.
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— A j a; berättelse af Georg Nordensvan.
(Forts) — Tidsfördrif.
nen: r, b, sh, by, am, an, ara, char, bel, kok, mo, ua, ron, tu, che, cay, bad, ren, ka, carr, ne, na, ia, ec, ant, ko, for, bo, bo, mä, cow, cum, wild, run, bang, ter, mi, men, la, sa, herst, en, ster, ne, ne, äck, liv, to, dor, fast, rab, co, lb, vi.
hr * + + 1 + Djur som går svansande Och sig för^kansande In ibland snåren.
Hvad gjorde snärtorna?
Hvad göra ärtorna, Sådda på våren?
— Nå det kan sägas om bönorna ock — Och så hvad tuppen för hönornas flock.
Hvad vi med årorna.
Hvad uti farorna Lärkorna lade.
Mannen som pröfvades Och som beröfvades Allt hvad han hade.
Del af ett djur — ja det händer också, Att vi ibland kunna skafva därpå.
Så ett slags seende — Fast ett beteende, Som man må klandra.
— Någonting trillande Och så förvillande Lika mitt andra.
Hvad mången blifver i kampen för bröd.
Hur man bör vara mot broder i nöd.
* F. M.
C.
+ Rebus.
+ at at + + + +1 + sp sp at - a t at " 2 o + Lösningar.
Logogryfen: Anarkismen; Bkinn, Karna, amen, make (maka), risken, ans, asar, namn, anka, raka, Ane, ni, i l s, naken, arm, rik, snarka, eka.
sken, krans, rak, smeka, ras, Sara, Sem, Kam, en, mera, mark, sank, anis, rank, rask, mes, neka, is, skam, ranka, kris, ar t, sik, kana, sena, enka, minne, smak, rim.
+ + Charaden: + Hushållerska.
Bokstafsgåtan: 1 + vv + 1) Stad i Siarn, 2) republik, 3) huf- vudort i förbundst.
Michigan, Amerika, 4, 5, 6) städer, 7) stat i Indien, 8) Btad i Wiirtemberg, 9) en af Plata-sta- terna, 10) deportationsort, 11) svensk kurort, 12) stad som gifvit namn åt en ostsort, 13) republik i Sydamerika, 14) sjö, 15) stad i Nordamerika, 16) stad i Ryssland, IV) stad i Belgien, 18) svensk socken, 19) ö, 20) stad i Irland.
Stafvelserna till de geografiska nam- I at |_] at + Klorfritt!
Praktiskt!
Billigt!
at Sk +| Alla oss närande,, Troget oss bärande Intill det sista.
Starkt sammanhållande, Krångel förvållande, Om det skull ' brista.
Hvad mången ståtlig än.
synes stå kvar Från riddartidens krigiska da ' r. '
PICOTS TVÄTTPULVER När lefver han?
J o, när han glömmer för ett ögonblick, hur han har det — det äi sä jämmerligt, sä jag kan inte säga det — att bygga hela sitt lif på att bedöfva sig, att gå utom sig själf.
Det är att lefva på morfin, det är att vara död. » Hon hade talat så olikt hvad jag förut hört af henne, olikt i tonen liksom i orden.
Jag kände ej igen den glada Aja.
Men hon hade talat sig till ett vis9t lugn, det var ej längre denna öfvergifna sorg i tonfallen, det var i stället något hårdt och sträft, då hon fortfor.
(Forts.) + Någonting bindande, Och hvad man vindande Stundom upplåier.
Möbler i salarne.
Hvad hörs från talarne Äter och åter.
Något som förr uti elden ju var Oftare än uti nutida da ' r.
» Lessive Phenix » — det skall vara en annan slags energi än den han har, för att hålla sig uppe, så som han har det stäldt.
Jag tål inte denna slags resignation — offer- villighet kallas den också, gud bevars!
Det är minsann ingen som tackar en för att man offrar sig — allra minst den, man offrar sig för!
Hon trampar på en, gör hon, var säker på det.
Och så skall lifvet gå en ur hän- derna och man skall dra sig fram utan den lust att lefva, som ger kraft att lefva — och det bara för att det skall så vara.
Hvad bryr jag mig om hans taflor?
Åhjo, det gör jag, förstås, också.
.
.
Geografisk gåta.
Mitt andra: Kan-ke det svarfvades, Kanske d-t skarfvades, Till en den stöista.
1894 1 8 n i 9 F K ca 88 5 P L a a a 0] r g u P e.
0 o ° s 2 10 12 11 a J 4 s " 1 6 gjjgji Säljes i \ -, | - och J kilo-paket med beskrifning å hvarje paket.
Representant for Sverige: Carl R. Matton, Stockholm.
