# ID: svediakorp-per957
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1894
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,230
# sentences: 566
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r Fredagen den 5 januari 1894- 1 (316) Prenumerationspris pr är: tdun e n s a m kr.
5 I d u n s M o d e t i d n i n g jämte k o - lorerade p l a n s c h e r. -- • 4 I d u n s M o d e t, utan kol.
pl, ... » 8 B.yrn.
Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr. A l l m.
telef.
0 1 4 7.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Trätias säkrast kl. 2 — o.
P r e n u m e r a t i o n sker ä a l l a post- anstalter i riket.
Itedaktioiissekr.
: Louise Under det man nyss öfverallt i hem- men redde sig till att fira den stora glädjens o.
ljusets hög- tid, kringförde de dag- liga tidningarna ett dödsbud, ägnadt att i de h ö g s t a såväl som (i. lägsta kretsar fram- kalla känslor af berät- tigad saknad o c h sorg.
En ädel o c h välsignel- serik lifsgärning var afslutad: den åldriga grefvinnan Louise Pos- se hade lagt sitt trötta hnfvud till hvila.
D e t är f ö r oss en särskild tillfredsställelse att fä börja arets porträttgal- leri m e d bilden af den vördnadsvärda gamla, som i så inånga hän- seenden står såsom ty- pen f ö r en varmhjär- tad o c h liögsinnad svensk kvinna.
Grefvinnan L o u i s e Posse, enda dottern af grefve Baltzar Bogis- laus v o n Plåten o c h hans maka, H e d v i g E- lisabeth Ekman, var född den 4 november 1806 på den vid V e - nerns strand natur- skönt belägna egendo- men Frugarden, s o m den tiden ägdes o c h beboddes af hennes föräldrar.
H ä r till- bragte bon sina första /, Nordling.
helg fri Tryckeri Aktiebolag 7:de årg.
Utgifningstid: b varje Iduns fredag.
L ö s n u m m e r s p r i s 15 ö r e (lösu:r endast för k o m p l e t t e r i n g a r) A II I I O I I N p r i s:: !.
" &gt; ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
För » Platssökande » o. » L e d i g a platser » ' 23 ö r e för hvarje p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre pr n o n p.
- r a d.
Posse.
barnaår o c h hördes ännu pa äldre dagar med m i n n e s g o d liflig- het skildra det muntra lifvet m e d tvänne brö- der, hvilkas undervis- ning o c h lekar h o n de- lade.
H o n o m n ä m n d e därvid leende, att h o n under de första åren äfven kläddes s o m gosse.
D e n ene af bröderna, en rikt be- gafvad yngling, d o g tidigt, den andre, Balt- zar v o n Plåten, hade en lång o c h ärorik bana f ö r sig, såsom medlem af k o n u n g e n s råd, chef f ö r sjöför- svarsde part ei 11 entet och slutligen utrikes- minister.
Den unga dottern i det fint bildade hem- met åtnjöt en uppfost- ran, motsvarande d e n ställning hon redan genom sin b ö r d var kallad att intaga.
() - vanligt rikt utrustad med yttre fägring samt hjärtats o c h förstån- dets egenskaper, g a f hon ingalunda bröder- na efter, vare sig i djärfva upptåg eller bokliga idrotter.
» M e n, » säger en min- nestecknare, » d e n yst- ra leken sä väl som det f ö r den tiden m e r än vanlief rikhaltiga i
I DU N 2 * * * * * * * * * * * * * * * 1804 * * * * * * * * * * * * * ^ Du unga ar, far varligt med m ä n s k o s l ä k t e t!
Det är af v a x och vår-is, förgås som blomstren, Men bär en m ä k t i g gnista af evighet, Hög, oförstörbar, i längtansfulla barmen.
Z. vetandet, adlades af hennes sant kvinn- liga o c h behagfulla väsen och sålunda framstod hon, när b o n redan vid 18 års ålder trädde i äktenskap, såsom typen f ö r en harmoniskt utbildad, i alla afseenden ädel kvinna. » Hennes man var landshöfdingen i Ska- raborgs län, sedermera generaltulldirektö- ren o c h slutligen justitieministern o c h riksmarskalken, grefve A r v i d Posse.
Så- som u n g fru b e b o d d e grefvinnan P o s s e åter tidtals det kära barndomshemmet vid Venerns strand, dit landshöfdingefamiljen under somrarne flyttade ut från Linkö- ping.
D å emellertid mannens h ö g a äm- beten snart n o g förflyttade h o n o m till hufvudstaden, firades hans unga maka där såsom en af hofvets o c h de högsta umgängeskretsarnes förnämsta prydnader.
H o n bar d o c k all denna hyllning med den lugna värdighet, som under alla för- ', hallanden i sä h ö g grad utmärkte henne.
Efter mannens d ö d 1850 utnämndes h o n till öfverhofmästarinna hos dåvande kron- prinsessan, sedermera drottning Lovisa.
V i hafva hittills framhållit endast ena sidan af grefvinnan Posses lif, men detta hade äfven en annan sida, o c h den ännu långt skönare: hennes verksamhet f ö r de fattiga o c h ringa D e n jordiska h ö g h e t e n o c h glansen kunde ej i längden tillfredsställa ett sinne sådant som hennes.
D j u p a r e behof g j o r d e sig allt mera gällande, o c h lifvets allvar trängde med makt inpå henne.
Hon ville hafva n å g o t förbli fr ande, n å g o t söm fullt k u n d e stilla andens evighetstörst.
O c h h o n fann det i det ord, som evigt förblifver, o c h hos den Herre, som sagt: Hvilken som törstar, han k o m m e till mig!
Från den tiden blef det o c k för henne ett tvingande b e h o f att lefva f ö r andra o c h att m e d sina gåfvOr o c h sitt infly- tande ställa sig till den lidande mänsk- lighetens tjänst.
M e d ö p p e n blick f ö r den andliga o c h lekamliga nöden åtnöjde hon sig icke m e d ett blott overksamt be- klagande af densamma, n e j, h o n ställde sig i främsta ledet af dem, som arbetade på lindrande af nöden, o c h det icke blott den tillfälliga, utan till fortfarande hjälp för nödställda medmänniskor.
S t o c k h o l m s allmänna skyddsförening, som i början af 1860-talet k o m till stånd under var nuvarande drottnings hägn.
räknade gref- vinnan P o s s e bland sina stiftarinnor o c h mest verksamma medlemmar.
Sin befatt- ning såsom ordförande i skyddskomitén inom J a k o b s o c h Johannes församling skötte h o n o c k m e d förkärlek, så länge hennes krafter tillät o det, liksom h o n länge var den ledande själen i sällskapet Fattiga barns vänner.
M e d lifligt intresse omfattade h o n o c k tanken på bildandet af en hushållsskola för fattiga flickor, hvilken tanke då ännu låg, så att säga, i sin linda, men seder- mera under årens l o p p vunnit allt mera beaktande o c h tillslutning.
M e d sin klar- seende blick insåg h o n genast, att bästa sättet att skvdda de fattiga flickorna för de faror, som särskildt l å g o i deras väg.
var att bilda dem till dugliga o c h kun- niga tjänarinnor.
M å n g e n g å n g då h o n från sina fönster vid Kungsträdgården såg dessa halfvuxna fattiga flickor vandra sysslolösa omkring, kunde h o n m e d hjärt- ligaste deltagande utbrista: H v a d skall det väl blifva af d e m!
O c h då hon.
ge- nom sin ställning i skyddsföreningen kom i tillfälle att blicka in i di ' fattigas hem- lif o c h såg, huru mödrarna ofta släpade med det tyngsta arbete, m e d a n de upp- växande döttrarna tillbragte tiden med en virkning i handen, suckade hon be- dröfVad: A c k, att de finge lära sig n å g o t nyttigare!
I c k e underligt då att h o n räknade det som en särskild glädje- o c h högtidsdag, när Praktiska hushållssko- lan 1870 k o m m i t till stånd o c h kunde öppnas i sin första anspråkslösa lokal vid Kaptensgatan m e d plats för sex elever.
M e d aldrig minskadt intresse följde h o n sedan alltjämt arbetets utveckling, o c h när det hände, att skolan tid efter annan firade bröllop åt n å g o n af sina forna elever, f ö r s u m m a d e hon e j, så vidt det var henne möjligt, att vara närvarande.
D å var det o c k alltid b o n, som till den unga bruden lämnade den bibel, i hvilken h o n m e d egen hand skrifvit hennes namn j ä m t e ett bibelspråk till ljus på vägen.
Under flere år var det o c k plägsed att de af styrelsens medlemmar, som kunde det, d e l t o g o i den fest, hvilken tidigt på eftermiddagen hvarje julafton firades i skolan.
O c h då var det rörande att se, med hvilken hjärtlig glädje hon, som in- tagit en så framstående plats i hofvets salar, kunde deltaga i de fattiga flickor- nas glädje.
När man efter ännu några år lyckades åstadkomma den s. k.
Lilla hushållssko- lan vid Sundbyberg, i hvilken minderåriga flickor uppfostras till barnjungfrur, signade grefvinnan Posse äfven denna samma varma o c h verksamma deltagande, hvil- ket h o n bibehöll in i det sista, i det h o n uttalade en önskan, att de vänner, som ville l ä g g a en krans på hennes bår, hellre måtte gifva värdet däraf åt Lilla hus- hållsskolan vid S u n d b y b e r g.
I missionsarbetet f ö r Lappland, f ö r vara sjömän, f ö r Fjellstedtska skolan o c h mångfaldiga andra företag i filantropiskt syfte var grefvinnan Posse en eftersökt o c h nitisk deltagarinna.
Hennes klara blick, säger den redan citerade minnes- tecknaren, » hennes varma o c h mångsidiga, intresse f ö r allt, som kunde bidraga till lindrande af likars n ö d, gaf henne snart syn på hvad som i hvarje fall borde göras.
H e n n e s stora personliga anseende o c h hennes vidsträckta relationer inom de kretsar, som innesluta samhällets i ekonomiskt hänseende lyckligast lottade medlemmar, inbragte rikligt flödande bi- drag till hvarje företag, hvars grundande eller uppehållande hon f ö r tillfället g j o r d e till sin uppgift.
Efter hvarje till allmän- hetens gifmildhet vädjande u p p r o p, åt hvilket h o n lånat sitt namn, fylldes hen- nes hem af gåfvor, som från alla hall Topelius.
tillströmmade, o c h hvilka hon m o t t o g o c h ordnade m e d glad tacksamhet vid tanken på dem, bvilkas andliga o c h lekamliga behof gåfvorna v o r o ämnade att tillgo- dose.
T detta hänseende bar hennes verk- samhet o c h hennes inflytande säkert icke öfyerträffats af någon enskild person i n o m vad samhälle.
- M e d hela sin själ och allt sitt intresse var hon o c k fäst vid utvecklingen af de företag h o n främjat, o c h under de senaste åren, då aftagande krafter n ö d g a d e henne att mer o c h mer draga sig ifrån all utåt riktad verksam- het, erfor h o n aldrig större glädje, än när man kunde bringa henne gynnsamma underrättelser om framgången af hennes älsklingsföretag. » I sitt enskilda lif var h o n lycklig som fa, och inför människor syntes hennes väg alltjämt ligga j ä m n o c h solbelyst, dock har väl äfven h o n haft sina strider, ty sällan vinner man väl utan dem den lina takt och den medkänsla, hvarmed b o n kunde uppfatta olika själsstrider h o s per- soner, med hvilka h o n k o m i beröring.
M e d l e m m a r n e af konungahuset, hvilka h o n stod nära g e n o m sin samhällsställ- ning, o c h hvilka alltid pä det kraftigaste hägnade o c h understödde hennes män- niskovänliga strä-fvanden, visade henne mångfaldiga prof på personlig välvilja o c h sympati, hvilka h ö g e l i g e n fägnade henne. » Ä l s k a d och v ö r d a d af sin när- maste o m g i f n i n g o c h en stor vänkrets, stod h o n in i sena ålderdomen såsom en skön föresyn f ö r unga o c h gamla.
M e n äfven den soligaste dag har sin afton, da skuggorna b e g y n n a falla.
D e många åren blifva t y n g a n d e o c h hvilan efterlängtad.
F ö r en person med sä m å n g a intressen som grefvinnan P o s s e var det en icke ringa försakelse att nöd- gas f rånträ da det verksamma lif vet.
Hen- nes senaste lefnadsår v o r o o c k mera ute- slutande ägnade åt ett inåtvändt lif.
O c h huru h ö g t än andra måste uppskatta sä väl hennes person som hennes lifsgärning, kände h o n d o c k själf djupt o c h innerligt ofullkomligheten hos båda o c h klagade hjärtligt öfver egen syndfullhet o c h brist, ja.
till o c h m e d däröfver, att » h o n lefvat ett så själfviskt l i f ».
M e n under det h o n mer o c h mer förlorade den tankens skärpa, som utmärkt henne framför de flesta an- dra, framstod hos henne barnets tillits- fulla öfverlätenhet åt den himmelske fa- derns huldhet o c h nåd.
När oroliga tan kar tycktes störa henne, veko de oftast, dä n å g o t kändt ' bibelspråk upprepades af hennes omgifning.
hvarvid h o n mer än en g å n g hördes framhviska ett sakta: » Mer, mer. » D e t sista ord, som nästan ljudlöst sväfvade på hennes läppar, vär- den sköna bekännelsen: &lt; Jao- vet, att min förlossare lefver.
• H e n n e s d ö d s d a g in- träffade den 2 ' 2 sistlidne d e c e m b e r Så väl Sveriges som D a n m a r k s kron- prinsessa hade ägnat den gamla sina min- neskransar vid den h ö g t i d l i g a jordfäst- ningen, som i närvaro af en stor skara anhöriga, vänner och protegéer iigde rum i Östermalms kyrka, o c h vid hvilken kron-
1894 I DUN prinsessan V i c t o r i a var personligen när- varande.
Så väl d r o t t n i n g e n s o m kron- prinsen läto äfven representera sig.
D i r e k t e från kyrkan fördes grefvinnan Posses kista till järnvägsstationen f ö r att af gå till M o t a l a o c h nedsättas i von Pla- tenska grafven, där f ö l j a n d e dag den sista hyllningen ägnades åt den frejdade Balzar Bogislaus v o n.
Plåtens dotter.
Under klockringning o c h flaggning på half stång i hamnen o c h i staden skred den långa processionen g e n o m en allé af granar fram till den g r ö n k l ä d d a grafven, där en folkmassa, u p p g å e n d e till ett par tusen, mötte.
Sedan kistan sänkts ned o c h en manskör m e d a c k o m p a n j e m a n g af mes- singsmusik af sjungit 5:te versen af psal- men 4 5 3.
h ö l l k y r k o h e r d e n i M o t a l a ett högstämdt, gripande tal, s o m afslutades med b ö n.
D ä r p å uppstämde k ö r e n ännu en sang m e d svenska o r d på m e l o d i e n: » I n t e g e r vitse ».
Vackra kransar p r y d d e visserligen ki- stan, men den skönaste minneskransen är d o c k f ö r v e r k l i g a n d e t af den ädla hä- dangångnas önskan, att i stället f ö r kran- sar o c h b l o m m o r till henne en skärf matte gifvas till det f ö r h e n n e sa kära, o c h af henne så t r o g e t o m h u l d a d e lilla Tallbo.
I n n e b ö r d e n af den kransen har o c k å n y o besannat livad förut blifvit sagdt, att när helst en önskan i sådan riktning ut- talades af grefvinnan L o u i s e P o s s e, möt- tes den af varma hjärtan o c h ö p p n a händer.
Lina Berg (L.
S.)
N y å r s h ä l s n i n g. tig upp ur tidens mörka haf, du nyårsmorgon blid!
Gif hvad det gamla år ej gaf af fröjd och ljus och frid!
Den sorgsna härd gif stilla ro och dyster värld en hoppfull tro, törsten dryck, gif hungern brödet, låt se, att Gud rår mer än ödet!
Lyft, mänskobarn, från stoft och grus din blick mot himlens sol!
Se, allt har sprungit fram ur ljus, fast mörkret har sin pol. — Är vägen tung, är foten trött, bed, kämpa, sjung och sof se ' n sött: ditt mål är ljus, ett stort, ett stilla, — och mörkret här var blott en villa.
Qdts.
Qvers.
Ny tid.
vart har den tagit vägen, den gamla ti- den, då spinnrocken surrade framför brasan och den flitiga husmodern drog den fina tråden genom sina händer?
Huru den lina spånaden därpå vandrade till väfstolen och efter omsorgsfull blekning som snöhvitt linne fyllde kistor och skåp, därom veta ännu förgångna skalder och dik- tare att berätta.
Mormor eller mormorsmor satt om kvällen i den mjuka länstolen och stickade af ull- garn, som tjänstflickorna spunnit, varma strumpor och tröjor åt husfadern och barnen, under det döttrarna med flitig hand själfva prydligt och nätt sydde allt, som hörde till toaletten och hushållet.
I det sistnämnda fanns dagen lång fullt upp med arbete, ty alla måste hjälpa till — moder, döttrar och tjänstfolk — att ombe- styra alla behof och för hand utföra allt arbete.
Anda till det minsta sträckte sig en verklig husmoders verksamhet, ty hon hade äunu icke lärt sig att räkna på större hjälp- medel utifrån vid sina husliga bestyr.
För oss barn af en nyare tid förefaller det nästan som en saga att höra talas om dessa blygsamma hemsysslor, om denna kvin- nans verksamhetskrets med sin äkta kvinn- liga och likväl så trånga horisont.
Huru helt annorlunda har det ej blifvit nu för tiden!
Där förut arbetet för hand ansågs nödvän- digt, har nu mekanikens konst trädt i stäl- let.
1 nästan otrolig mångfald och utsträck- ning ha industrien och uppfinningsförmågan bemäktigat sig det rika fält, som de med civilisationen växande lifsbehofven erbjudit dem.
Tillgodogörandet af ångan och elektri- citeten liksom den genom geniala uppfinnare oändligt framdrifna tekniken och mekani- ken, som nu sysselsätta millioner arbe- tare, undantränga alltmera det enkla hand- arbetet och göra genom billig massfabrikation en konkurrens omöjlig.
Detta för omkring 200 år sedan ej drömda framsteg har också framkallat en förändring i kvinnans husliga lif, en förändring, som hur mycket den än beklagas af svärmare för s. k. äkta kvinnlighet, likväl är så väsent- lig, att den förtjänar att tagas i betraktande och, opartiskt sedt, ej kan anses som en olycka.
Genom det förenklade hushålls väsendet åter- står nu mera tid för kvinnan att tänka på sig själf.
Och väl henne, om hon förstår att använda denna tid rätt!
Hon har nu så många lediga stunder, som hon förut ej kunnat eröfra från de oräkneliga husliga plikterna, och vi måste hälsa det som en lycklig vändning, att det så är, ty blott på så sätt blir det möjligt för kvinnan att äfven å sin sida tillfredställa en ny tids for- dringar.
» Kvinnans ställning i familjen känneteck- nar mannens andliga ståndpunkt. » — Dessa ord gällde kanske äfven fordomdags, men omvändt fordrades det däremot icke, att hu- sets fru och döttrar själfva tillägnade sig en motsvarande andlig utveckling, som gjorde dem vuxna att äfven utåt värdigt represen- tera hemmet, att icke allenast vara husfa- derns förståndiga rådgifvarinnor i praktiska saker, utan äfven taga del i hans andliga och offentliga intressen.
3 Denna art af kvinnans likställighet med mannen ansågs icke motsvara anlagen och den naturliga kallelsen.
Där icke det anborna, sunda människoför- ståndet bröt sig fram och gaf sig tillkänna i riktigt omdöme, förhöllo sig hustrur och flic- kor fullkomligt passivt vid alla frågor och framsteg, som kännetecknade tidehvarfvets andliga lif, som af detta löstes och framka- stades.
För dem existerade blott husliga plikter, kunskaper och färdighet i husliga ting och blott i helt sällsynta fall, såsom under me- deltiden i kloster och fromma stiftelser och under en senare tid i högtstående familjer, fann man rikt begåfvade, sträfsamma kvin- nor, för hvilka det blef möjligt att tillägna sig ovanliga, vetenskapliga kunskaper.
Tack vare frigörelsen på det husliga om- rådet ha vi nu helt andra åsikter om kvinn- lig kapacitet och utveckling.
Ja, den åsikten banar sig långsamt, men oemotståndligt fram, att flickan nu för tiden bör få lika god un- dervisning och utbildning som gossen, och att man icke längre bör förneka hennes särskil- da, naturliga anlag och hennes rätt att göra dessa nyttiga för mänskligheten.
De i ständigt, om ock långsamt fortskri- dande stadda flickskolorna, det redan i flere stater, däribland ock i vårt fosterland, öpp- nade tillträdet för kvinnor till universitetsstu- dier och de olika konstinstituten för kvinn- lig flit visa tillfyllest, hvilken riktning den kvinnliga bildningen tagit och aflägga på samma gång ett bevis för dess nödvän- dighet.
Därjämte existera kvinnoföreningar, såsom Fredrika Bremerförbundet här hemma, Finsk kvinnoförening i vårt systerland Finland, Lette- Verein i Berlin och talrika andra, som väl- signelserikt verka för kvinnans andliga lyft- ning och utsträckandet af hennes förvärfs- förmåga.
Ett oemotståndligt behof att andligt lik- som materiellt lefva ett helt individuellt lif karaktäriserar vår nuvarande generation, om också detta sträfvande ännu på ofullkomligt sätt gör sig märkbart och alstrar många öf- verdrifter och utväxter.
Äfven kvinnan känner, kanske ofta blott instinktivt, en märklig böjelse, som drifver henne att öfva, utbilda och använda sina krafter och själsgåfvor.
Flickan, som redan i ungdomen fått fullfölja detta sträfvande i ädlaste riktning, skall icke dess mindre bli en förträfflig husfru och moder, om man blott lärt henne att betrakta sitt hem och sin fa- milj som sin första och heligaste verksam- hetskrets.
Utrustad med nödig intelligens och själens bildning, skall hon först gifva sina barn det dyrbaraste hon vet och äger, och efter det mått af kärlek och aktning hennes man vi- sar henne, skall hon äfven vilja blott lycklig- göra honom.
En kvinna med rik själsbild- ning kan äfven förestå sitt hus, om blott moderlig ledning och en praktisk, ekonomisk undervisning i tid visat henne på dessa plik- ter.
Hennes större intelligens, förenad med egen erfarenhet, skall göra det mycket lättare för henne att uppfylla de materiella bestyren i ett hushåll, att vara sina barns bästa upp- fostrarinna och vinna auktoritet öfver tjänarne.
Har hon jämte inhämtad allmänbildning lärt sig något yrke, har någon talang eller något anlag hos henne särskildt utbildats, så år hon rustad mot ödets växlingar, så att hon under tider af nöd inom familjen materiellt kan vara till hjälp.
I D U-N å Om hennes äktenskap är barnlöst eller om barnen växt upp, kan måhända åter komma en tid, då hennes lif ej är fullt upptaget af omsorger inom hemmet, och då kan hon söka sysselsättning i fortsatta studier för att därmed gagna mänskligheten eller åtminstone vinna en vidgad verksamhetskrets.
De kvinnor åter, som genom egen vilja eller yttre omständigheter blifvit förnekade att följa sitt köns naturliga kallelse och som icke äga ett skyddanda hem, de böra fram- för alla andra ha frihet att kunna sörja för sig själfva i hvilken riktning de önska, för att likt mannen genom ärligt, nyttigt arbete gagna mänskligheten och söka sin utkomst och tillfredsställelse.
Och vi måste tyvärr tillstå, att om de fordringar, som individen i våra dagar tror sig berättigad att ställa på lefnadsnjutning och komfort, alltjämt tilltaga, skola allt flere bildade kvinnor bli hänvisade till sig själfva, då det icke blir möjligt för hvarje man att inrätta ett eget hushåll på den er- forderliga materiella grundvalen.
Skall man låta de oskyldiga, mindre be- medlade kvinnorna umgälla detta, eller dem, som föredraga att stå på egna fötter hellre än de köpa sig en man, som de ej hålla af?
Skall man frånkänna dem deras enklaste människorättigheter, som efter måttet af deras själsgåfvor berättiga dem till hvilket själf- ständigt yrke som helst?
Det vore dock en himmelskriande orättvisa!
Och det är väl inte mången, som numera vill påstå, att kvinnan måste förlora sin kvinnlighet, om hon utbildar sina själsgåfvor och anlag och väljer ett s. k. manligt yrke.
Hennes natur kan icke ändras, och jag kan inte tänka mig något vackrare, naturligare än den bildade, varmhjärtade kvinnan som kvinno- eller barnläkare vid sjuksängen, som föreståndarinna för flickskolor och arbetsin- rättningar, som lärarinna i kvinnliga folkhög- skolor o. s. v. Hvarje flicka bör endast redan i föräldrahemmet få lära hvad äkta kvinn- lighet vill säga: att den består i hjärtats bildning, vördnad för ålderdomen, omsorg för sjuka, fattiga och svaga, kärlek till barn och samvetsgrannhet i utförandet af hvarje praktisk verksamhet.
Då skall kvinnan ej i något lefnadsläge förlora sin äkta kvinnlighet, till och med om hon skulle eftersträfva högre andliga mål och lyckligt uppnå dessa.
Henriette Goldschmidt.
N y å r s v i s i t e r.
j L l e t är egendomligt att se, huru snabbt i " JsV vår tid de skenbart djupast inrotade bruk och sedvänjor försvinna.
Hvem kunde väl för endast tjugu år sedan ana, att innan århundradets slut de gamla häfdvunna nyårs- visiterna skulle tillhöra de urmodiga plaggens antal, hvilka människan så småningom lägger af sig och samlar på hög uti skräpvrån?
I vår yngsta ungdom uppvisade alltid ny- årsdagen en anblick, som skilde den från an- dra dagar på året.
Skaror af unga herrar och gamla med, för resten, snodde högtids- klädda, med svarta kläder och hvita halsdu- kar, omkring pä gatorna, upp och ner för trapporna, bugade sig för värden, värdinnan och döttrarna i huset, hostade, framförde ur djupet af sina stela skjortbröst ett » godt nytt år! », kastade så fort som möjligt — ty dagen var kort och visitlistan lång — i sig ett glas sherry eller portvin och skyndade till nästa ställe för att förnya samma manöver.
De unga förhoppningsfulla männen i verken, som nu sitta och tumma sin lilla orden eller syssel- sätta sig med att räkna hårstråna på hjässan, voro isynnerhet i svängen.
Nyårsdagen var för dem lika ansträngande som den nu är för brefbärarne.
Gud tröste dem, om deras minne klickade!
Från chefen, som hade deras öde i sina händer, till grosshandlaren med de dans- lystna döttrarna och den fina konjaken på kaffet — alla skulle ihågkommas.
Och ju längre listan var, dess bättre.
Det var alltid ett bevis på, att man hade en vidsträckt um- gängeskrets.
De, som voro mycket med i värl- den, måste hyra sig droska på timme.
Och hvilken intelligens och urskillning de måste lägga i dagen, då det gällde att fördela nyårsvisiterna på de olika dagarne!
Ty nyårs- dagen räckte naturligtvis icke till under de få timmar, som stodo en till buds mellan klockan tolf och tre middagen.
Man måste förlägga de viktigaste visiterna dit och söka utplantera de öfriga så förståndigt som möjligt på de följande dagarne — lyckligtvis hade man tid på sig, nästan ända till trettondagen.
— 1 6, Sflilii.
— G r n a d a d t 1845 mellan en person och hans visitkort.
För hans besök skall jag tacka honom själf, för hans visitkort postverket.
Knappast bättre är det på senare tider af societeten etablerade modet att nyårsdagen fara omkring i sitt ekipage, låfa kusken hålla utanför vissa bestämda portar och, medan man själf helt makligt sittei kvar i kupén, skicka betjänten uppför trapporna med sitt kort.
Här är det kusken, som sitter inne med minneslistan, och nyårshälsningen växlas mellan betjänten och jungfrun i stället för mel- lan deras fruar.
Äro då månne de gamla nyårsvisiterna all- deles bortlagda?
Åhnej, icke fullständigt.
Ännu få vi på, nyårsdagen se en och annan herre, som bär tecknet på sig.
Det syns både på hans dräkt och på hans hälft generade ut- seende, att han är stadd i gengångareärenden.
Och alla som han möter titta på honom på det älskvärdt obehagliga sätt, som är oss svenskar eget, och säga: » nej, se, han skall gå på nyårs- visit »; om några år skola de fordra att fl se honom på » Skansen », tillsammans med rumor- mästaren och brandvakten uppväckande deras tröga minnen af gamla tider och sedvänjor.
Thore Hur har det gått till?
Hvart har det gamla löjliga, dumma, vackra, ärevördiga bruket tagit vägen?
Ingen opinion har rests däremot, ingen har blåst på det, men det har försvunnit än- då som en rök.
Hur kan något så glida mel- lan ens fingrar och hamna i skräpvrån med svart frack och hvit halsduk och allt?
Det tjänar icke mycket till att fråga.
Det, som försvinner af sig själft, lämnar merendels inga uppslag till svar.
Ett gammalt bruk, som dör, är som en skugga öfver en orolig sjö.
Man ser något skymta förbi, men man upp- fattar icke konturerna.
Det är mycket ovisst, om vår tid öfver hufvud taget kommer att uppställas som mön- ster för någonting alls, men blir det för något, så icke blir det för artighet.
Det ligger icke i dess lynne.
Det tar tid, det medför besvär, och vi äro rädda både om det ena och för det andra.
Artigheten var en gammal sirlig man med peruk och silkesstrumpor och me- nuett, och ångan och elektriciteten voro för honom lika främmande som den moderna dan- sen.
Då han skref ett bref, idkade han lit- teratur, gjorde han en bugning, så odlade han skön konst, under det att vi telegrafera våra bref och endast gå och rösta, för att få det bekväma hälsningssättet infördt äfven för civila.
För vår bekvämlighets skull anstränga sig tusentals hjärnor till döds.
För oss ping- lar telefonen och afpressas ångan den största möjliga kraft, för vår skull krymper post- papperet ihop till brefkort, och då vi skola aflägga nyårsvisiter, behöfver endast jungfrun bläddra igenom adresskalendern och slunga in några dussin blanka ' visitkort i tvåöreskuvert.
Vi skicka brefbäraren i vårt ställe och trösta oss med, att vi sända honom till så många flere dörrar i stället.
Visitkorten äro billiga och 2 öre äro inga pengar.
Men — invänder man — nyårsvisiterna voro dock ett gammalt dumt bruk, som det icke är skäl att önska tillbaka.
Nå, — svarar jag — äro nyårskorten en bit bättre?
Öfver nyårsvisiterca hvilade dock en per- sonlig prägel, som gaf dem ett särskildt värde, men hvilket värde ligger väl i ett nyårskort?
Åtminstone för den, som hellre trycker en väns hand än hans handske?
Det är samma skill- nad mellan en nyårsvisit och ett nyårskort som Lifförsäkringsbol.
New-York Lif räntor Drottninggatan 1894 III ' f * / ° ' V f c "?
Ä M a m s e l l Blanche.
B a r c k.
Ett kvinnoporträtt, tecknadt för Idun af Richard Bergström. "
fi / il) o u v a r f t r a e n k symamsell.
Hon var prästdotter från Säter och hade i unga år kommit till Stockholm.
Om hon här haft några relationer, torde dessa hafva inskränkt sig till en urgammal faster, lika fattig som hon; nog af, genom relationer eller utan, blef hon införd i ett och annat hem.
Arbete behöfde hon snart icke söka; hon blef eftersökt, och man räknade det för tur, när hon, långt förut påtingad, omsider kunde komma.
De hus, där hon en gång blifvit införd, fortforo mer- endels att anlita henne, så länge de ägde bestånd.
Otvifvelaktigt betydde hennes skicklighet i sitt yrke mycket, men knappt mindre hen- nes personlighet, detta lugna, jämna väsen, detta försynta tal med sin dalska brytning, hennes förtegenhet om tillståndet i andra hem, som betryggade för skvaller om ens eget.
Mamsell Barck blef med tiden öfverallt en husets vän, som saknades, när hon gått, och efterlängtades till nästa gång.
Så gingo åren, och hon gick, nära nog alltid densamma, till sina hus, alltmera införlifvad med deras vanor och bekant med deras bekanta.
All- tid samma arbetsamhet, som uppbars af en alltid jämn hälsa.
Småningom började lik- väl de så mycket anlitade ögonen att icke vilja tjänstgöra som förr, då likväl blott det ömkliga talgljuset, retsamt i åminnelse, be- stod hela upplysningen.
Sömmerskan måste lämna nål och sax, men det var långt ifrån att hon därför upphörde att arbeta: hon öfvergick till att baka paltbröd och peppar- kakor, och var lika flitig på detta arbets- fält, där hon inom kort fann sig omgifven af en stadig kundkrets, i hvilken hon, ej utan stolthet, såg flere » fina herrar », som af die- tetiska skäl försågo sig med pepparkakor, * Bland don nyligen aflidne bibliotekarien Berg- ströms litterära kvarlåtensfcap fanns följande intres- santa uppsats, författad för Idun.
I Tillg.
jan.
1893 I Lif räntefond kr.
513,064,511 » 46,216,974
IDU N 1891 prisande deras välgörande verkningar, då de åtos till kaffet.
Äfven n u drog hon sig fram utan att » obligera » någon — skuldsättning var något, som icke existerade för henne — och upprätt och glad gick hon som » sin egen » på sin knaggliga väg till nödtorftig bergning.
Presenter nästan sårade henne, men väl kunde hon gifva presenter: vi erinra oss en gång, då hon bortgaf en hel liten summa, efter hennes förhållande icke så all- deles liten.
Huru gick detta till?
Ja, huru kunna penningar räcka till öfverskott för dessa » fat- tiga fruntimmer », hvilkas hela årsintäkt kan understiga kostnaderna för en icke särdeles öfverflödig herrmiddag?
Ä r det därför, att deras lilla penningask liknar lejonets kula, till hvilken enligt fabeln ledde många inspar, men inga utspär, eller med andra ord är det därför, att om deras inkomster äro små, deras utgifter äro ä n mindre?
På något sätt måste det tillgå, men till sist nästan tvingas man öfver till undret med änkans oljekruka, som tyckes fortgå än i dag som är.
Ett föga uppbyggligt lif detta, tör man tycka, med synål och sax och paltbröd och pepparkakor.
Ja, men det fanns ännu en insats däri, ingen ringare ä n poesien, i en af K i n a huldaste uppenbarelser — Han namnes tolksäng än och än legend.
Men fagrare blef ingen ängel sänd.
.
.
När dagen var all och dess enformiga ar- bete slut, uppgick som en skimrande måne öfver dess kväll, då mamsell Barck för några små åhörare drog fram sago- och sångmin- nen från sin barndoras sagokvällar.
Då, när arbetsdonen voro undanlagda och bordet afstä- dadt, öppnade hon sitt förtrollade skrin, och upp stego därur Konung Elfver, Högfärdiga prinsessan, Prinsen i jordkulan, Dumma poj- ken och hvad de allt hette, dessa skepnader från urgamla dagar, som ännu icke mist sin förmåga att locka unga hjärtan, icke ens där dessa hjärtan klappa under grånade hår.
Den krets, till hvilken den hörde, som nu talar om den gamla sagoberätterskan, kände snart hela hennes repertoar och kunde till och med rätta henne eller påminna henne om någon episod, hon glömt, men det hade ett så alldeles eget behag att höra just hen n e, med hennes lugn och hennes allvar, att man ändå bad henne förelägga detta, som man kunde förut.
Men icke blott a t t hon kunde berätta sagor, utan hon sjöng äfven visor; ä n var det Som alla bildade personer veta, hafva dessa visor af senast omnämnda slag ej endast stämningens behag; de, folkvisorna, hafva ock att bjuda forskningen tankeämnen af vikt.
Hvad bör ej t. ex ligga däri, att den sista af de gamla visor, ur hvilka vi anförde be- gynnelseraderna, såsom saga eller visa gått snart sagdt hela jorden rundt och blifvit fun- nen hos nordbor och engelsmän, tyskar, sla- ver, littauer, ester, romaner och kelter, ja i Kina och Sydafrika?
Och äfven däri, att hon har anor från 14:de — säger fjortonde — århundradet före Kristus, så vida det är grun- dadt, att hennes ämne återfinnes på en pa- pyrus-rulle af den oerhörda ålder vi nämnde!
Det som ådagalägger en sådan lifskraft, kan ej annat än äga en djupare betydelse — möj- ligen skulle man kunna beteckna den i fråga varande visan som gällande samvetet — ty människosläktet är icke så enfaldigt, att det från sekel till sekel bär på något innehålls- löst.
V i släppa här detta ämne, som till äfventyrs förefaller mången läsarinna alltför » lärdt », nöjda om vi kunna lämna några väckande antydningar i den saks intresse, som vi här nedan påpeka.
Utan att hafva drömt därom, har kanske någon läsarinna eller till och med läsare, som följt med hvad vi talat om, i sin när- het någon » mamsell Barck x, hvilken i sitt minne bär samma slags sång- och sagoskatter som den anspråkslösa symamsellen.
V i ville uppmana dem att forska efter, huru det kan vara med den eller den gumman eller gub- ben, men göra det utan att förtröttas, ty det första försöket misslyckas merendels.
De gamla hafva kunnat, men hafva glömt, hör man.
Men de hafva icke glömt; hjälper man dem på tråden, skola de till sin egen öfver- raskning finna, att de minnas mera än de vetat af.
Ett lyckligt fynd medför sin upptäckar- ära, och när en visa eller saga är före, nam- nes dens namn, som funnit dem.
Så till vida har efterforskningen ännu en form af lön; den bästa är gifvetvis den att hafva bergat någon klenod, som eljes skulle följt sin gamla innehafvare i grafven.
Antecknaren af detta gläds åt, att då Eva Lovisa Barck nära sitt nittionde år nyligen fick lämna denna värld, ej så litet af hennes poetiska skatter var räddadt.
Visitkort Sist, när på l.jurlig blomsterplan Jag mina lam utförde — O, tysta ensamhet, Hvar skall jag nöje finna?
Bland sorg, som ingen vet, Skall mina dar försvinna — — eller: Malin hon giek sig åt herrgårdsparken Till att fördrifva sin orolighet — med mera af samma gammalmodiga slag.
Mera än af dessa visor anslogos vi af en del mycket äldre, såsom: Det var den unge herr Peder, Han kammar oeh krusar sitt här — eller: Herr Karl till sin fostermor giek, Han frågade henne om råd — eller: Det bodde en torpare vid en å, Hörde jag en liten fågel sjunga — ^ FotoKrukökrl » PRIMUS » 5 iill de första önskemålen för hvarje ung världs- ffl medborgare eller medborgarinna, som blif- vit något så när flygfärdig, höra visitkorten.
Med hvilken förtjusning motser man dem ej från litografen, med hvilken stolt känsla begagnar man dem ej för första gången '!
Man är nu ej längre blott en tolererad » möbel », man gäller nu någon- ting, man är till en viss grad själfständig — man är presentabel.
Visitkorten äro pä intet vis en leksak, en bety- delselös modenyck; de intaga i det sällskapliga umgängeslifvet en sä viktig plats, de äro en så nyttig tjänare, de bespara sä mycken tid o c h möda, formaliteter o c h omständigheter, att det, synnerligen i denna visitymniga nyårstid, endast kan synas rättvist att några ögonblick syssel- sätta oss med dem.
1 många fall ' o c h omständigheter är det alls icke möjligt att göra eller ens mottaga alla bruk- liga besök; man tanke bara på nyåret eller vid dödsfall i familjen.
Men visitkortet tjänar icke uteslutande fredliga o c h vänskapliga ändamål: det kan spela en roll äfven vid de skarpaste förveck- lingar, ty utbyte af kort bildar äfven inledningen till duellen.
Visitkort är ingalunda ett barn af vår moderna tid.
Visserligen antyder ingenting, att de egypti- » Öfver 15,000 sålda på ett år.
Lika användbart v i n t e r som s o m m a r.
Brinner utan veke.
Os-, sot- och rökfritt.
Fotogénköket o 1 ' KDIIS.
B.
A.
H j o r t h &amp; C: o, 6 Klara norra Kyrkogata o ^ * Ö s 5? "
ska faraonernas eller de romerska cassarernas sam- tida — eller de själfva — begagnat sig af dem; men bevisadt är, att de uppfinningsrika kineserna äfven i detta afseende ådagalagt sitt praktiska sinne redan för mer än tusen år sedan.
De äro ej blott de ursprungliga uppfinnarne af krutet, boktryckarkonsten, kompassen och papperet, äfven visitkorten ha för sin uppkomst att tacka detta folk, som nu för längesedan passerat sin andliga blomstringstid o c h inträdt i ett stillastånd, som envist motsätter sig all vidare utveckling.
Angå- ende bruket af visitkort, som b o s dem kallas Tit- se, gälla de småaktigaste etikettsregler, mycket strängare än b o s o s s.
Huruvida vi i Europa ha lånat visitkortsidén från kineserna, är emellertid tvifvel underkastadt.
Troligt är, att de blifvit ny- uppfunna i Frankrike — det land, där det förfi- nade sällskapslifvet först nådde sin utveckling — och därifrån utbredt sig till andra europeiska länder; därpå tyda äfven de franska inskrifter, af hvilka man ännu betjänar sig vid deras använ- dande, men hvilka man lika gärna borde kunna ersätta med svenska.
Vi skrifva: / t.
/;.
— pouv presenter, för att föreställa, införa någon; kunde mycket väl ersättas m e d: /, a. /.
p. v. eller p.
/ &gt;.
p.
— pour condoler eller povr prendre part; för att beklaga, uttrycka deltagande; kan ersättas med i. / '.
a. b. p. f. — pour félicUer, för att lyckönska, pä svenska: /.
a.
I. p. r.
— pour remcrcier, för att tacka, på sven- ska: /.
a. t.
/ -.
s. c. j&gt;.
— réponse s ' il rous platt, o m svar anhålles, o. «.
ci.
Det senaste uttrycket ersattes j u redan ofta med svenska bokstäfver; dess mindre skäl förefinnes att icke utsträcka det äfven till de andra fallen.
För öfrigt råder numera den största enkelhet i våra visitkorts yttre — anses i hvarje fall smak- fullast och förnämast.
Formatet på det endast hvita bristolpapperet får ej vara för stort, ej heller för smått; den i regel litograferade skriften utan utsirningar o c h affattad så kort som möjligt.
På herrvisitkort utsättas i allmänhet innehafvarens stånd och nedtill till höger bostadsort o c h adress.
Gifta damer foga allmänt till sitt namn äfven sitt fadersnamn och begagna sin makes förnamn t. ex. Fru Ernst Wolter,, född Schmidt o. s. v. Att vika hörnet för alt ange besökets afsikt eller art, är ej mera brukligt.
Man vek det öfre vänstra hörnet vid en sorgvisit, det öfre högra vid en gratulation, det nedre vänstra vid ett af- skedsbesök, det nedre högra vid en första intro- duktionsvisit.
Den nu rådande enkelheten har ej alltid varit bruklig, tvärtom ha äfven visitkorten i gångna tider varit, underkastade de brokigaste o c h mest växlande moder.
I synnerhet var detta fallet i förra århundradet.
Färgade kartonger, på hvilket trycket ofta var anbragt i ännu en annan färg, täflade med hvarandra i bjärthet.
Därtill kommo färglagda blomsterguirlander, yppiga roccocoarabe sker, vapen o c h emblem, utsikter af slott och stä- der, allegoriska o c h mytologiska figurer; man satte sitt namn i gyllene bokstäfver på en antik urna, lät en genius inskrifva detta namn på en mar- mortafla o c h dylikt mer.
Denna dåliga smak varade ända till trettiotalet af vårt århundrade, då man ännu i de bättre kretsarne kunde få se visitkort lika brokiga som vinetiketter.
Äfven med afseende pä kortens format förekommo de största vexlingar mellan stort och litet.
1 Frankrike härskar samma enkelhet s o m hos oss, o c h bruken äro ungefär desamma.
Några olikheter framvisa England och Nord-Amerika.
Engelsmännen beteckna efter namnet titel, akade misk grad, någon hög orden o.
s. v. med enstaka bokstäfver, så exempelvis 7v ".
C.
B.
= Knight Cotnmander öfthe Bath, kommendör af Bathorden; M.
P.
= Member of Parlament, medlem af par- lamentet; K.
N.
= Royal Naeij, sjöofficer; R.
T.
— Royal Ingeneer, ingeniörofficer o. s. v. - - På damvisitkort utsattes i vänstra nederhörnet mol- tagningsdagen, i högra bostadsadressen.
Det se- naste är helt visst ganska praktiskt o c h borde föranleda till efterföljd.
Sen till, att Idun och Idiins Mode- tidning finnas hos alla edra bekanta!
Ytterst bränslebesparande.
Fotogenen brinner i gasform.
Explosion omöjlig.
Lätt att skBta.
Ingen fotoeénutsvettning.
I DU N (i F ö r d e En bild ar Paris Jane s m å s f e s t.
barnavärld, för Idun af Gernandt.
i e n stora armé af leksaksarbetare, som |rtf ha sina talrika verkstäder vid Rue du Temple och hvilkas ve eller väl ligger i de oberäkneliga små händer, som så gärna rifva sönder deras verk, är icke alls missnöjd med att julen eröfrat Paris.
Om det nu verkligen är tack vare engelskt inflytande, men nyårs- dagen håller på att förlora en del af sin gamla allena lyckliggörande betydelse.
Det har gått så långt, att man börjar fråga, hvar det skall sluta.
Man delar ut presenter på julafton; — godt och väl, men skall man vara lika gifmild sex dagar därefter?
Eller är det fara för att den dag, som af ålder varit gåfvornas, skall komma i andra rummet V Man skulle ha lust att revoltera, men man fogar sig i detta nya bruk som i så många andra, hvilka leda sitt ursprung från andra sidan kanalen.
Man firar jul, man talar bara icke om S:t Cloud — det är af » Petit-Jesus » man får gåfvorna.
.
.
när man har en sko och en kamin att ställa skon bredvid, annars kan det hända, att man helt och hållet blir utan, men det är väl icke mån- ga fattiga små, som välgörenheten nekar en allmosa eller tak öfver hufvudet den dagen.
De rikas barn kunna icke taga emot jul- klappar i hur stor utsträckning som helst; det finns en etikett, som sätter gräns för gifmild- heten.
Till nyår — då kunna presenterna komma haglande från höger och vänster öfver alla dessa små hufvuden, meu till jul är det endast inom den trängre familjekretsen man har rätt att lyckliggöra de små, och det skulle betraktas som något otillåtligt, om en stor sko förvillade sig ibland alla dessa kängor och sockor, som stå där så naiva och vänta på hvad » Petit-Jesus » kau ha i famnen, då han går förbi kaminen.
Leksaksbutikerna äro fulla af dessa krubbor, där han ligger, på strå — ett litet blondt barn af vax, som de små pa- risarne ta i sin hand med något af den var- samma ömhet man kan ägna en fogelunge.
Och de betrakta honom med samma ögon — stort och frågande: Är det du, som skall ge oss allt detta?
Magasinernas öfverflöd och alla de tusen leksaker, som utbjudas på gatorna, dansa rundt i deras fantasi.
Någon har sagt, att leksaken är barnets första idé om konsten.
Säkert äi, att den mer än något annat talar till dess fantasi — intimt och tyst — under dessa lekar, dä den är ett själfständigt lefvande väsen, som rör sig, som handlar och som har ett språk.
Hvem minns icke dessa oändliga utbyten, dessa sam- tal om allt under solen med en hund, som sköts på trissor, eller en häst, som drogs i ett snöre.
Och hvem har icke, utsträckt på alla fyra, studerat rörelsens problem i den märk- värdiga företeelsen af en bleckomnibus, som kunde gå för sig själf '?
Föremålet betyder så litet, barnet skapar, barnet idealiserar.
Vi tro gärna våra mödrar, som försäkra oss, att de sågo den förkroppsligade tjusningen i en mark- nadsdocka af trä, som kunnat skrämma dem från vettet, om de betraktat den med oför- villad blick.
Hvem talade icke helst med den fulaste af sina dockor, hvem hade icke en förkärlek för den bedröfligaste af sina lek- saker?
Där hade barnafantasin någonting att utsira, någonting att förändra, någonting att göra rikt och slösa skönhet öfver.
Småflickorna för i dag, som äga dockor, stora som de själfva och klädda som de — bara ännu elegantare — och gossarne, som le- ka med fästningar, konstruerade efter den mo- dernaste verkliga modellen, och med soldater, där det icke fattas så mycket som en träns på rocken — hvad ha de att tillägga, hvad ha de att omskapa?
Hvad blir det af inbill- ningens skiftande spel?
Vi, som betrakta dem och tänka på vår barndom, afundas dem knap- past.
Det är som om de lekte med mindre intensitet, mindre tro, mindre spänstighet, som kände de icke längre detta, som roade: fanta- siens spännande lif.
Den konstgjorda fjärilen man lägger i deras hand lyfter sig på sina vingar, spindeln, som man håller framför de- ras fot, rör sina långa, tunna ben och sprin- ger, hästen, sjm är spänd för vagnen, ledar sina knän och kusken, som sitter på bocken och håller i tömmarna, lyfter yrkesmässigt ar- men.
Fantasien behöfver icke längre säga: gå!
spring!
kör!
flyg!
De parisiska leksakerna ha i detta fall uppnätt fulländningen.
Barnet behöfver icke anstränga sig; den inre blicken kan gärna vara blind, det enda man har att göra är att se med sina två ögon oah låta sig roas.
Det är för öfrigt förvånande, hvilken talang, hvilken uppfinningsrikedom — man kunde vara frestad att säga hvilket geni — den parisiske leksaksarbetaren nedlägger i sitt arbete.
Det isy-t år, som med ett vaket och småförnuftigt ut- tryck och med en obeskriflig nyans af ömhet i blicken förlorar sig i alla dessa förtjusande detaljer af en bébés toalett.
Själf tyckes hon inte vara bortskämd; hon är barhufvad och klädd i en tunn kjol liksom en liten " treåring till syster, hvilken hon alltjämt har öga på, och fadren, som håller dem båda i hand, bär blus och ser ut att nyss ha kommit från sin verkstad.
» Ah, mais c ' est un amour! » utbrister den stora med en sista blick på den lofvande ung- domen i bärkläduing.
Och i det hon vänder sig till lilla syster, säger hon: » Marguerite du, skulle du inte vilja ha den, hvad? » Men Marguerite har sin tanke för sig, där hon står bredvid sin far, hög som cn stöfvel och tjock i kinderna som en Rubensunge.
Och det är hon, som drar pappa och syster med sig från lindebarnet till det famösa fönstret med uniformsdockorna: » Jag vill inte ha den där bébén, » förklarar hon med en bestämdhet, som inte lämnar något öfrigt att önska, och i det ögonen öppna sig klotrunda och glänsande inom sin kolsvarta ram af fransar, säger hon med en röst, som nästan kväfs af förtjusning: » Jag — jag vill ha den stora trumpeten och alla soldatorna! » tankes i de små verkstäderna vid Rue du Hon är inte ensam om sin mening.
Temple, där dessa efemära mästerverk se da- gen — ofta för att komma sin uppfinnares framtidsutsikter att oväntadt ljusna, någon gång för att göra honom rik.
Men intet är obe- räkneligare än en sådan liten tingests öde; allt — till och med politiken — medverkar för att skapa dess framgång eller nederlag.
I år spelas det naturligtvis på de franko-ryska strän- garna, och nästan oräkneliga äro de leksaker, som ha alliansen att tacka för sin tillkomst.
Men barnet politiserar icke, och det tittar lika gärna pä en pierrot i den hvita rocken som pä en rysk matros, hvilken slungas upp på I en liten leksaksmast och gör en piruett, medan han svänger de allierade landens båda flaggor.
Trots alla strömningar för dagen är det polichinellen och bobon, som bibehålla sitt häfdvunna herradöme pä leksaksmarknaden.
De behärska » Bon Marché » och de behärska » Louvern », och det är med knapp nöd de gå in på att ge plats ät dockkultens sista mani- festation — Loie Fuller i hela prakten af sin yppiga och skiftande kostym.
Ett helt fön- ster i » Bon Marché » är upptaget af uniforms- klädda dockor, stora som pojkar på S — 10 år, ett annat af en fästningsterräng, planlagd med en strategisk noggrannhet, som en militär af facket kanske kunde ha nytta eller åtminstone nöje af att studera, ett tredje helgas åt bébén — bébén i dopklädning med ett passande ut- tryck af högtidlighet öfver sin lilla nymorg- nadc fysionomi, bébén i bärkappa och flor öf- ver ansiktet och bébén, som går — stadigt nog, tycks det — på sina små tjocka fötter, klädd i hvit yllekofta och hvit ylletocque och nog så fiffig och försigkommen i sin lilla hvita kjol.
Det är omöjligt att taga dem för doc- kor — de se också ut som de för länge se- dan öfvergifvit hvarje försök till illusion i det fallet och icke hade mer än en ' äregirighet: att bli ansedda som yngre medlemmar af fa- miljen.
Framför denna konstgjorda barnavärld stan- nar den lefvande, förvånad och full af be- undran, men utan att därför ett ögonblick glömma att se efter, om det är samma skinn i muffen som på kjolkanten, och om dop- klädningen skulle kunna tåla vid en tvätt.
Åtminstone ser det ut, som om dessa funde- ringar upptaga en parisergamin på 10 — 11 En li- ten pojke, som inte ser ut att vara rikare än hon, och som står och håller sin mamma i kjolen, betraktar samma trumpet och samma dockor, medan hans lilla hand öppnar sig för att visa en slant och sluter sig om den igen så hårdt, som endast en barnahand kan göra det, med ett grepp, fastare än den giriges, och en tilltro, stor nog att kunna köpa världen och all dess härlighet.
» Nå, hvad har du be- stämdt dig för, André? » frågar modren.
Han svarar icke, han är alltför upptagen, det af- görande ögonblicket är för viktigt, men mo- dren vänder sig om, och med en blick på oss, som stå omkring oss, säger hon leende: » Han har två sous, och han funderar pä hvad han skall välja! » Och det är för att tillfredsställa dessa naiva, dessa lyckliga, som tillverkningen af en lek- sak uppdrifvits till en industri, där ingifvel- serna uttränga hvarandra och arbetare bekriga arbetare i en kamp för lifvet!
Från Iduns läsekrets.
K l a g o s å n g öfver almanackan.
Ja, läser man vär almanack, då kan man ropa ve o c h a c k; där finns nog namn i mängd och massa, men ingen kan väl påstå just, att de för många män ' skor passa; — jag skulle gärna vilja veta, om någon finnes, s o m har lust att Probus eller Fokas heta V Nu komma kvinnonamn sä fina, Korsmässa, Fausta och Krispina, Zenobia är ett också, och vill du veta ännu flera, nog kan jag flera hitta pä, men aldrig har jag gjort det rön, att dessa namnen existera för någon af värt » tackan kön.
Om du i almanackan ser, du snart upptäcker något mer: att ibland namn, du där skall finna, det är tvåhundrasjuttitvå, som icke duga för en kvinna, ithy de passa blott för män.
Att kvinnonamn finns mycket fä, det ser du j u däraf, min vän.
IDUN 1804 Hvad kan dig detta faktum lära: att kvinnan förr ej hölls i ära.
På nåder fick hon följa med, för männens dumhet tyst sig böja; men annan lid har annan sed.
Var förr vår lott så tung och svår, nu skarp protest vi vilja höja mot kvinnans ok från gångna år.
Hvad nu vår bön och vilja är skall kort och klart förkunnas här: latinska namnen strykas må, en gängen tid de passa bara, och svenska i dess ställe stå; utaf de nya namnen se ' n skall hälften för oss kvinnor vara och andra hälften bli för män.
Ingegerd U p n o t i s b o k e n M — n.
.
» Sessans » silfverbröllop.
1 år firar danska kronprinsparet sitt silfverbröllop, i det kron- prins Fredrik den 28 juli 1869 ingick förmälning med Carl XV:s dotter, kronprinsessan Lovisa.
1 anledning af silfverbröllopet ha damer frän hela Danmark bildat en komité med ändamål att åstad- komma en fond för upprättande af en välgören- hetsstiftelse, hvilken fond på silfverbröllopsdagen skall öfverlämnas till kronprinsparet.
Fiir vänner uf kvinnoslöjd.
Föreningen Handarbetets vänner anordnar på nyåret en serie föreläsningar öfver ett af de ämnen, som ligga till grund för dess verksamhet, och har därtill lyckats vinna doktor Bernhard Salin, som föreläser öfver » Ornamentik med särskildt afseende på den textila konsten ».
Föreläsningarna komma att hällas i föreningens lokal.
* Födelsedag — dödsdag.
Den 26 december alled härstädes på sin födelsedag fru Wendela Sandels, född Nordenstolpe., maka till förste hof- marskalken hos konung (lar!
XV, förste hofstall- mästare C.
W.
Sandels.
Hon var född 1829 och dotter tifl justitierådet A.
G.
M. Nordenstolpe o c h hans maka, född Graaner.
Den hädangångna sör- jes af make och dotter.
• Vä det nya årets morgon afled härstädes efter flerårig sjukdom änkefru Aurora Wilhelmina Sehönc.
Den aflidna, dotter af den på sin tid mycket kände lagman Nils Callerholm i Hedemora, var född 1813 och ingick 1835 äktenskap med sedermera hofrättsrådet Gustaf Schöne, efter hvil- ken hon 1836 blef änka.
1 sin krafts dagar var hon en af de verksammaste medlemmarne i Klara skydds- och arbetsförening, hvars ordförande hon under en följd af år var.
Hon efterlämnar en dotter, gift med kyrkoherden d:r A. W. Staaff.
terna och de bekanta Stockholmstyperna i 10-ta- lets dräkter: den myndige stadsmajoren Kummel- lund, den älskogskranka mamsell Rosennase och icke minst » rika morbror » själf, den rödskäggige sjöbjörnen Job Kurk, väckte mycken munterhet.
Utförandet var äfven förträffligt, i synnerhet hr Holmquist i Kummellunds roll.
Herr KeUberg gjorde Kutk ifrån sig riktigt bra, ehuru en ännu burleskare komik här kunde ha varit pä sin plats.
Fröken Åberg var näpen som stadsmajo- rens unga dotter och hennes guvernant, fru Berg- ström, vederbörligen högtragisk.
Fröken Ohlsson och hr Rönnblad förtjäna ock erkännande för sina prestationer.
Följde sä en nyårsrevy » 1 ballong » af den pä tillfällighets-dramatikens område förut rätt väl doku- menterade hr K.
Koriander.
Som vanligt i dylika stycken kan ej bli tal om någon dramatisk hand- ling, utan består det hela af en serie maskerad- figurer, personifierande det gångna årets märkli- gare händelser, hvilka hvar efter annan uppträda med sin bit kupletter.
Dessa voro delvis rätt fyndiga med anspelningar och snärtar åt höger och vänster, som lilligt slogo an.
Där saknas hvarken ballongfarare, cigarrbodsfröknar, Operans annonsskåp eller tararabomllickor.
När så pä sistone fröken Ekström uppträder som veritabel serpentindansös, blir jublet naturligtvis oändligt.
Och under smattrande applädsalfvor rullas fonden upp för en staty öfver frihetens gudinna, som de- klamerar en vacker sens mortel om värt kära fo- sterland och om att borta kan nog vara bra, men hemma är ända bäst.
Bifallet var, som sagdt, mycket lilligt och för- fattaren framkallades.
Södra teatern afslutade det gamla året med ett nytt program, som dock ej synes äga mänga betingel- ser för ett långt lif pä det nya.
Bland det myckna af tysk klumpighet och sentimentalitet, som tid emellan bjudits oss från Stockholmsscener, torde » Hemmets tomte » tillhöra det allra genuinaste.
Hvad det nu tjänade till att lokalisera denna an- rättning, om den också promt skulle öfversättas, kunna vi ej fatta.
Svensk verkar den ändå icke ett grand — dess bättre.
Spelet var onekligen bättre än pjäsen var värd.
I synnerhet tilltalade fröken Lindsén genom en täck och inlagande framställning af den unga flic- kan, » hemmets tomte », som böjer alla, äfven de motvilligaste hjärtan till sig.
Dock bör den unga lofvande skådespelerskan i tid motarbeta ett visst stereotypt leende, en reminiscens från balettda- garna, som lätt verkar något för sockersött.
Att vidare nämna äro hr R. Wagner som en barsk gammal major och hr Hirsch som en förläst och konfys arkeolog — den enda figuren i stycket, som är någon smula roande.
Att vara mormor.
Skiss för Idun af Wilma Idiidhé.
T e a t e r o c h m u s i k.
Kungl.
operan återupptog nyårsdagen Meyerbeers opera » Profeten » med samma rollbesättning som sistlidne vår.
Hr Ödmann, hvilken äfven nu in- nehade titelrollen, var vid briljant röstdisposition och framkallade rättvisligen det lifligaste bifall frän den talrika publiken.
Också torde detta parti få räknas till den framstående sångarens bästa prestationer.
I Fides ' tacksamma och ganska ford- rande parti var fröken Almati mer än vanligt till sin fördel såväl i sång som spel, o c h Bertha hade i fröken Hallgren fått en ganska god representant.
I grefve Oberthals lilla parti var hr Söderman godt på sin plats.
Däremot var det ej just någon välljudande trio, som de tre vederdöparne bildade.
Operan gick för öfrigt, om man undantager en och annan slitning, särskildt i första akten, ganska bra under hr Hallens anförande.
Vasafeaterns nyårsprogram gjorde liflig framgång.
Hvad publiken icke minst hjärtligt tycktes sentera var att uppväcka gamla minnen från barn- och ungdomsdagar vid åskådandet af ett äkta Blancbe- lustspel — ett af de allra bästa i sin art därtill, nämligen » Rika morbror ».
De välkända kuplet- ^ ^ ^ S f e oktorinnan Berger satt framme vid fönst- %flPi) BI ' * ' " ^ kallade hvardagsrum och IgjP sydde på en sjömansdräkt hon ville ha %f färdig, innan mörkret inbröt, och som var bestämd till gåfva åt lille Sven, ^ hennes favorit och dotterson.
Det stormade, vinden slet i de aflöfvade träden och buskarne på andra sidan » avenyen », vid hvil- ken hon bodde, regnbyarna slogo mea kraft mot fönsterrutorna, och gatan stod nästan under vatten.
Genom reflexionsspegeln kunde hon se kom- mande och gående långt ifrån — och det var också ett af hennes nöjen; men nu hade hon ej lid därmed, ty vid ljussken säg hon ej att arbeta.
Sven fyllde sina fem är dagen därpå, och att dräkten skulle bli färdig, var minst sagdt lika an- geläget för henne som för barnet, hvars käraste födelsedagsgåfva den skulle blifva.
1 kakelugnen knastrade en brasa, och rummet var så väl ombonadt med mattor, fönsterdynor och dubbelgardiner, att ingen vindpust kunde tränga in.
Dörrarna till matsal, sängkammare och förmak stodo öppna, och hon tänkte, när hon lät blicken falla pä den komfort och lyx, som omgåfvo henne, r f e s s att det ej var mänga, som hade det bättre än hon själf.
Såg hon tillbaka på sitt lif, hade det väl haft sina stormar; men nu mot aftonen hade vågorna lagt sig, och dagarna försvunuo likt en solbeglänst ström i sakta lopp mot det oändliga.
Egentligen var hon ingen inåtvänd reflekterande natur, som stort tänkte öfver hvad som varit eller komma skulle, ty det fanns så mycket, som upptog hennes tid och tankar, att hon ej hann med mera.
Hennes eget lifs historia låg väl bakom henne, men nu lefde hon om den hos sina barn, hvilkas sorger och glädjeämnen hon gjort till sina.
Själf hade hon varit olycklig i sitt äktenskap, och om hon också ej varit utan skuld, hade hon dock haft allt skäl att beklaga sig.
Äfven detta var liksom nivelleradt af tidens ut- plånande hand, och det enda hon kände, när hon såg upp till mannens bild — det stora oljemålade porträttet öfver soffan — var en stilla tacksamhet öfver att vara fri frän ekonomiskt oberoende.
Så bunden som hon varit af en annans vilja och nycker, kunde hon ej annat än glädjas öfver den fullkomliga handlingsfrihet hon nu ägde och som förde med sig möjligheten att i allt rikare mått förvärfva tacksamhet och kärlek från barn och barnbarn, hvilkas hjälp, tröst, glädjekälla och jor- diska försyn hon var.
Så lycklig hade hon heller aldrig känt sig som på gamla dar, då hon i lugn och ro kunde göra hvad hon ville och ägna alla sina tankar åt det ljufva bestyret att vara mormor — vördad, afhål- len och beundrad af små och stora inom den talrika familjekretsen.
För några andra räckte hon ej till, vare sig med tankar eller intresse, ty lika omsorgsfullt bevarade som hennes rum voro för köld och omilda vindar, lika skyddadt var hennes hjärta mot den smärta medkänslan för en lidande mänsklighet bereder varmt tänkande, kännande själar.
Hon nekade ej sin skärf, när den begärdes, och skref oftast — ehuru med inre förargelse — på tiggarlistor af ena eller andra slaget; men hon gaf endast af pliktkänsla, tacksamhet för att själf ha det så godt, eller liksom för att muta försynen och afvända olyckan från egna dörrar.
Noga var hon också, och rädd om hvarje öre; ty när hon gaf åt andra, var det j u alltid att taga från sina egna, åt hvilka det var hennes glädje att kunna gifva så mycket som möjligt nu och sedan allt, då hon en gång tvingades att lämna det för att gä dit, där ingen tar några ägodelar med sig.
Där hon nu satt och sydde, tänkte hon med förnöjelse på det beröm hon skulle inhösta för den nätta gossdräklen, som väl knappast någon kunnat tro » mormor » om att själf ha förfärdigat, så vacker och välgjord som den var.
Bara den nu blef färdig?
Ett par besökande hade hindrat, och ovädret förde mörker med sig långt före skym- ningens inbrott.
En störtflod af regnblandadt hagel smattrade mot rutorna, vinden for dånande genom trädkro- norna, och hon kunde ej neka sig nöjet af en titt i reflexionsspegeln.
Det var ej många vandrare ute, och de som voro det hade svårt att taga sig fram.
Stretande mot blåsten, med de våta kjortlarnc slående om benen, kom en gammal kvinna gatan uppför.
Hade hon haft ett paraply att hålla öfver sig, skulle korgen hon bar hindrat henne att begagna det.
Helt och hållet prisgifven åt ovädrets raseri, gick hon framåt steg för steg, synbarligen endast tän- kande pä att akta den dyrbara bördan.
» Stackare! » sade doktorinnan o c h tog åter itu med sömnaden, medan en känsla af välbehag öf- ver att ha det så varmt, godt o c h hemtrefligt smög sig öfver henne.
Ofrivilligt såg hon ut igen, drifven därtill af en oklar förnimmelse att ha sett den där figuren förut.
Ja visst!
Det var jn gumman Olson, som kom med ägg alla fredagar, och som hon gifvit ett för- klädestyg förra julen.
Det var då väl hon min- des det.
När man gifvit en g å n g, måste man hålla i — så var det att skämma bort folk.
» Det är dock förfärligt att behöfva gå så på gamla dar, » tänkte hon strax därpå, dä hon såg gumman stanna i gathörnet och vända ryggen till för att ta emot en ny attack af stormen, som ho- tade att kullkasta henne.
» Fredag j a!
Ganska riktigt — där gick hon in genom porten. » I detsamma kom köksan för att säga, att ägg- gumman var därute och frågade, hur många tjog doktorinnan ville ha.
» Hvad begär h o n?
»
ipim » En o c h sjuttiofem. » » Redan!
Hvad ska då priset bli närmare Jul?
Det lär bli att inställa småbrödsbaket. » » Hon säger, hon kan inte ta mindre. » » Jag skall själf gå ut. » Där stod den lilla gumman på en matta vid dörren och bad så vackert om ursäkt, för att hon vätte ner i det fina köket — men vädret var nu så fasligt, att hon inte rådde för det.
» Sätt på kaffepannan Lisa, » sade doktoriunan.
vänd till köksan.
» Gumman tar en och sjuttio- fem i dag, hör jag, » fortsatte hon.
» Jag har själf gifvit en och sextiosju, men dok- torinnan har varit så god emot mig. » Erinran om förklädestyget drog återigen genom dennas hufvud.
» Något afslag får hon väl göra! » » Jag tjänar så lite på det ända, men för dok- torinnans skull får jag väl nöja mig med en o c h sjuttio.
Jag gör alltid så billigt jag kan, det vet jag. » » Det är stora ägg i dag, ser jag.
Plocka då upp fyra tjog och välj ut de vackraste, medan hon väntar pä kaffet. » Det lysle till i gommans ögon vid tanken pä det sköna kaffet, och hon glömde för ögonblicket, att hon var både trött, frusen och genomvåt.
Doktorinnan stod kvar, medan äggen räknades upp.
Inte för hon tviflade på gummans ärlighet — men mau kunde ju aldrig veta — och det var rent af en skyldighet att se på sitt eget bästa.
Så stodo de sida vid sida — doktorinnan i sin varma, präktiga ylleklädning med gröna sammets- uppslag och gumman i sliten svart kjortel, kängor genom hviJka vattnet silade ut och in, ullsjalen knuten öfver den trådslitna koftan o c h en rödru- tig bomullsduk öfver det hvita håret.
Lika stor som skillnaden var i dräkt, var den äfven i utseende.
» Doktorinnan Berger har konserverat sig ovan- ligt väl, » det var den allmänna åsikten, och hon var ej heller så lite stolt öfver att vid sina år se så väl ut som hon gjorde.
Hon hade aldrig varit vacker, men nu på ålder- domen trodde man, att så varit fallet.
Det var liksom en ersättning för den saknade ungdoms- fägringen, och hon tog ingen ur sin villfarelse.
Hvad Redigeras af Sophie Lint / e.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Kanske när nu du hör mitt namn ibland, Du ler ett riktigt öfverlägset löje; Men förr jag dock ditt bjärta satt i brand, Och af din tjusta blick jag sågs med nöje.
Du gjorde gärna, hvad man bad dig om, När jag dig lofvades som lön för mödan; Du ansåg mig — jag vet det säkert — som Af mera vikt än kläderna och födan.
I hvad 6lags olycksfall du råkade, Blef jag den bästa balsamen för såren; I sorgens stund jag ock mig visade Som utmärkt medid till att torka tåren.
Hvem helst som kom och skänkte mig åt dig Vann strax din vänskap till sin stora lycka; Men hvem som helst förklarade du krig, Som ville mig ifrån din ömhet rycka.
Platonisk var din kärlek ej, fast het: Materielt du alltid ville njuta, Och därför utan minsta skonsamhet Jag alltid snöpligt fick min bana sluta. — Om än du minns din forna vän, mitt gull, Och hvarje stund jag skänkt dig fröjd och gamman, Så hjälp mig nu för gammal vänskaps skull Att utaf mina delar sätta samman; Uti hvad takt en lat sin syssla gör; Hur bör din ställning vara här i lifvet; Hvad ej med småttingar man mycket bör; Hvad — där man gjort det — de nog alltid blifvit; Ett pälsdjur utaf allra minsta slag; En önskan man af mammons trä I får höra; Nämn björnens spisförråd för vinterdag; Och säg livad ej därmed är godt att göra; kan 1893 I det mörka håret visade sig knappast några gråa strån, liguren var fyllig och på samma gång spänstig, ögonen glänsande samt ansiktet rödlett och gladt, utan märkbara fåror.
Gumman Olson däremot var liten till växten, krumpen, mager, böjd och tandlös, med matta in- sjunkna ögon och ansiktet öfverkorsadt af tusen- tals rynkor.
Hur fint och godt var dock detta ansikte med det humoristiska löjet öfver de tunna läpparna.
» Hon måtte hafva varit en skönhet, » tänkte dok- torinnan, som aldrig förr skänkt en tanke åt, hur hon sett ut, fast hon gått här med sina ägg i ur och skur hela sju år - eller allt sedan hon själf flyttade in i sin nuvarande bostad till oberoende och goddagar.
» Kan inte madamen hitta på något annat arbete vid sina år? » frågade hon vänligt och på samma gång liksom anklagande.
» Det är inte så godt att hitta på — det är så många Om allting — och nu är jag också van vid det. » » Stor förtjänst är det väl inte heller? » » Nej, för en får allt köpa så dyrt som möjligt och sen sälja så billigt som det står till. » » Men har madam då inte barn, som kan hjälpa henne, så hon får sitta i ro på ålderdomen? » » Ah, herre Gud. » Det såg nästan ut, som skulle hon tappa korgen i bestörtningen.
» Hjälpa m.ig ' h Det drog ett egendomligt leende öfver de tärda dragen.
» Har hon inga barn då ?&gt; » Inte mer än dotter min. » » Nå, har hon det inte bra? » » Stackars vase — vore inte jag så. » » Än hennes man då? » » Ja, den som visste, hvar han ä r?
» » Har han rest sin väg? » » Han var ju sjöman vet jag och reste på — ja.
hvad det var för ett land, det minns jag inte — han sa ' det nog, men det har jag glömt. » Kaffet blef framsatt på det med hvit vaxduk öfvertäckta köksbordet, och doktorinnan såg till, att det blef rikligt med skorpor i brödbacken.
Hon hade blifvit intresserad.
han grundligt, Nalle, om han får Dig mot sitt ludna bröst het kärligt trycka?
Hvari då fordras att du något rår, Såvida allt skall sluta till din lycka; Två vackra löflräd uti nordisk skog; Monarken där, i samma gröna rike; Hvari kung Fjolner ömklig bane tog; Hvad finnes rikligen i hvarje dike; Två vackra kvinnonamn.
— En engelsk kung, Som ncrdisk blodshämnd drabbade för- skräcklig; Hvad som är maktlös, men som blyet tung Ifall den är — ja, vinken är tillräcklig!
Hvad hvarje man väl gärna söker sig; Och hvad nog äfven önskas af hvar kvinna; En liten farkost uppå blånad stig; Hvad merändels man värdelöst lär finna; Hvad natt och dag man ifrigt svärtar ned; (Had blir din uppsyn, när du — gissa bara; Nu är jag nöjd och du är nog så med, Jag vill ej visa mig för hårdsmält vara.
L — a.
Att hvarje människa hade sin särskilda historia, visste hon nog — om hon också icke tänkt däröfver — och nu var hon nyfiken att höra, huru den lilla gumman hade stäldt för sig här i världen, och hvarför hon egentligen behöfde ha det så besvär- ligt och bråkigt på ålderdomen, då j u hvarje män- niska mer än någonsin behöfver ro och lugn.
» Nå, men är det längesedan han lät höra af sig, er måg? » frågade hon.
» Många år — hur många kan jag inte säga — Låt mig se - det är sju år, sedan jag började sitta på torget.
Då är det nog åtta år, sedan vi sist hörde något. » » Men det är ju förskräckligt.
Tror ni, han har drunknat? » » Hvem vet?
Det är väl att hoppas. '
» Hoppas? » » Ja — det vore väl värre, om han Icfde — men det tror jag inte.
Han brukade skicka pengar emellanåt, och då hade vi det så godt.
Jag bodde hos dem och hjälpte till med barna och hushållet — för piga hade de inte råd hålla sig med — och jag hade ju inte kärare att sköta i världen » Doktorinnan flyttade skorpkorgen närmare, fyllde pä den urdruckna kaffekoppen och satte sig själf ned vid köksbordet.
» Nå vidare? » frågade hon.
» Så mönstrade han i London och seglade till det där landet, som jag inte vet, hvad det heter, men där det finns så många får att de hade fem hundra, eller mer, med sig tillbaka till London igen, och en frysmaskin hade de ombord, så de höllo sig friska hela tiden — för se de voro slak- tade förstås.
— Ja allt det där skref han, och dotter min har brefvena ännu. » (Forts. o. slut i nästa n:r.)
Innehållsförteckning.
Louise Posse; af Lina Berg (L. SJ (M e d porträtt).
— M o d!
Nyårshälsning af Edv.
Évers.
— N y tid; af Henrielle Qoldschmidt.
— Nyärsvisiter; af Thore Blanehe.
— M a m s e l l Karck; ett kvinnoporträtt, tecknadt för Idun af Richard Berg- ström.
Visitkort.
- För de smås f e s t; en bild ur Paris barnavärld, för Idun af Jane Oernandt.
F r a n Iduns läse- krets: Klagosång ölver almanackan.
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— A t t vara m o r m o r; skiss för Idun af Vilma Lindhé.
— Tidsfördrif.
Måttstock på da ' r, som förrunnit, Rymdmått för fröjder, som svunnit, Länk t den kedja, som mäter din lifs- banas längd, Så vill mitt tredje jag nämna, Se ' n åt ditt godtycke lämna Definitioner själf gifva, båd ' flinkt och i mängd.
Nu vid mitt hela jag stannar; Vänner och fränder samt grannar Skola förråda, rätt snart, hvad sig döljer däri.
Om de med mening det säga, Skall det betydelse äga, Eljes — nå ja — är det bäst låta bli.
S.
L.
Hvad som är gammalt och ruckligt, Hvad som är knackadt och buckligt, Hvad som är skrynkladt och fläckadt samt uselt i skick Har dock en gång uti tiden, Tid, ack hur hastigt förliden, Såsom mitt andra med skönhet bedii- rat din blick.
En växt bland de nyt- tiga.
» 7 — 9: Hvad professor, piga, präst och klockare hafva.
» 8 — 9: Hvarmed fisk kan fån- gas.
Obs.!
alt cirkeln i inidten (9) skall föreställa ett O. K. Weis.
Ordgäta.
Tag 4 bokstäfver och kasta om dem så fås: 1) en vind, 2) en fiod, 3) ett verb, 4) ett klädesplagg, 5 ett tyskt adjektiv.
Beseda, Cirkelgåta.
Lösningar.
Logogryfen: Katekesen, hvaraf fäs: sena, sate, nesa, tanke, ten, kask, ask, K a n t, sak, tes, sten, ek, akt, stek, asket, enkn, u t e, en, enas, ans, eka, tak, stena.
Solfjädersgåtan: Semiramis — Babylon.
1) Stettin.
2) Elghoru.
3) Månsken.
4} Ispa- han.
5) Runsten, t&gt;) A l b u m i n.
7) M å l s m a n.
S) Träd.
9) Sillben.
OrdgtVan: Ric.hélieu — Frankrike.
1) Uun- staf.
2) Isar, Iller.
;!)
Canada.
1) lteereu.
5) E k.
(i) Lustkutter.
7) Itali.
*) E x a r k.
'.))
1 ' cayale.
Characl.
Om framför brasan du sitter, Värmd af dess glödande glitter, Krämpfri och sorgfri samt mättad och nöjd med din lott; Käraste vän vid din sida, Under det timmarna akrida, Säkert man säga då kan att mitt fortia du fått.
Kadien 0 — (I: llokxtafs fyrkanten: S | X Omflytta de i cirkeln insatta 17 bok- stäfverna så att de bilda: l — 8 = pe- riferien: Svensk provimbeuiimniny pil kvinna.
Radien 1 — 9: Flod i Ryssland.
» 2 — 9: Mått.
» 3 — 9: Något som man ej bör glömma att återlämna.
» 4 — 9: Ett däggdjur, bestämd form.
» 5 — 9: En sak som är nöd- vändig vid liakning.
v N Y s A u S E t s A liehuaen: Hela världen upp och nedvänd - allting bak fram — min h u s t m på sned jag långt ifrån lycklig.
Palindromen: lÅn — nål.
