# ID: svediakorp-per955
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 17,343
# sentences: 679
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Fredagen den 3 mars 1893.
N:r 9 (272) Prenumerationspris pr Idun m e d Modetidning och kolorerado planscher I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
Idun ensam år: k r.
9: » 7 » 5 Byrå: Redaktör och K l a r a v. K y r k o g a t a 7, 2 t r (Aftonbladets hus.)
P r e n u m e r a t i o n s k e r ft a l l a post- anstalter i riket.
FRITHIOF Träffas å b y r å n k l.
1 2 — 1.
A l l m.
Telef.
6 1 4 7.
Peggy iland de banbrytan- de kvinnorna i vårt land, som ägt mod att trotsa den fördom, hvilken förr likt en mur omgärdade kvin- nan och utestängde hen- ne från det allmänna lif- vets verkningskrets samt såsom en boja fängslade och band hennes händer och hindrade henne från att själf förtjäna sitt bröd, intager Peggy Hård ett ganska framstående rum och torde därför väl försvara sin plats på Iduns första sida.
Hon var nämligen den första högättade kvinna, som lämnat salongen för att inträda i affärslokalen och utbyta kåsösen mot kontorsstolen.
I början af 1860-ta- let — således för om- kring trettio år sedan — var detta ett ganska djärft steg, som just ej häller åsågs af de mera konservativt sinnade med de blidaste ögon, hvaråt också en och annan rynka slog sig på mången fin näsa.
Ty arbetet hade då ännu ej här i Sve- rige lyckats tillkämpa sig sin ära och vunnit det erkännande, som med rätta tillkommer det, utan det betraktades som något mycket simpelt att befatta sig därmed — utglfvare: HELLBERG.
Iduns Tryckeri Aktiebolag 6:te årg.
Annons » riN: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
hvarje helgfri fredag.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p l a t s e r » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
Lösnummerspris I 5 öre (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre p r u o n p.
- r a d.
TJtglfningstid: Hård.
isynnerhet för den ari- stokratiska damen, för hvilken nästan blott det husmoderliga kallet an- sågs vara det passande verksamhetsområdet; ett kall, hvilket ju ock, dess bättre, har sina höga och ädla anor från ur- minnestider i vårt kära fädernesland.
Det vitt- nar därför om ett för- domsfritt sinne, en själf- ständig karaktär med en fast och bestämd vilja att, under en tid då så små vyer och trånga å- sikter voro de bestäm- mande för den stora mängden, stiga af från den väl tilltrampade och bekväma allmänna vä- gen för att inträda på den obanade, skuggrika stigen och söka uppnå de nya och vidsträckta arbetsfält, som syntes framskymta i fjärran.
Detta steg tvekade ej Peggy Hård att taga, då ett nytt fält för hen- nes verksamhet öppnade sig för henne och hon blef erbjuden kassörs- tjänst uti Stockholms läns sparbank.
Dock ville hon ej — med det nobla sinnelag, som alltid ut- märkt hennes handlings- sätt — strax taga kas- sörsbefattningen om hand, emedan hon fann det motbjudande att i tjän-
06 1893 IDUN För att ernå fullkomning är det icke nödvändigt att göra ovanliga saker, men att göra vanliga saker ovanligt väl.
J^RÄNCIS D E j S A L.
E S.
sten ställas framom den äldre kvinnliga kam- rat, som hon strax fick.
Hon åtnöjde sig därför först med en bokhållarsyssla, till dess kassörstjänsten om ett par år blef ledig.
Så- som kassör tjänstgjorde hon sedan plikttroget, punktligt och noggrant till såväl styrelsens som allmänhetens stora belåtenhet i många år, tills hon på grund af sjuklighet måste be- gära afsked och då med hela lönen som pen- sion afgick ur tjänsten.
Den 11 september 1825 föddes Maria Margareta Peggy Hård på den vackra egen- domen Claestorp, belägen i närheten af Sköfde, hvilken för många år sedan ägdes och be- boddes af hennes föräldrar, statsrådet grefve Carl Gustaf Hård och hans maka Anna Margareta af Sandeberg.
Där förflöt hennes första barndomstid.
Begåfvad med lifligt temperament och ett lekfullt, skämtsamt och kvickt lynne, var hon en bland de muntraste i den stora syskonskaran, och föga tänkte den, som då såg henne under lek och ras yra omkring i den vackra parken eller flyga i kapp med fjärilarna på de blomstersmyckade och solbelysta ängarna, att hon en dag skulle fjättras vid kontorspulpeten med affarsminens allvarliga prägel öfver dragen.
Men, då det ekonomiska tillståndet redan under hennes faders senare lefnadsår började blifva mindre godt för honom, nödgades han sälja sin egen- dom och hyrde då det historiskt märkliga Håtunaholm såsom bostad för sin familj, hvilken efter hans död flyttade än till Upsala, än till Stockholm.
Och de af döttrarna, som ännu voro kvar i föräldrahemmet, önskade då att genom eget arbete själfva bidraga till sitt underhåll.
Men vi hafva dock, tyvärr, bland oss fost- rat en ansenlig flock, som förbrukar alla kropps- och själskrafter for att nå ryktbarhet, OLIKA DRIFKRAFTER.
bli bemärkt och, om intet annat, åtmin- stone omtalad i vidare kretsar än de, i hvilka Af Ave.
individen själf rör sig.
Inom konstens, litteraturens, sportens, ja, jurlifvet erbjuder ofta scener, hvilka på ett så slående sätt parodiera många själfva vetenskapens och religionens område företeelser i människolifvet, att man er- söka de tränga, knuffa, slingra och krypa sig far en oemotståndlig lust att blicka de i dylika fram till ryktbarhet; och nå dessa olyckliga, parodier spelande djuren in i ögonen för att förkrympta själar icke uppför backen till ryk- tets tämpel, så se de ändå en sidoväg dit: se, om icke skalken där tittar fram.
I ett hem såg jag en gång en hund och » ett uppseendeväckande själfmord ».
Jag har en gång sett ett dramatiskt anlagdt en katt, hvilka, att döma af deras dagliga lekar och gemensamma sofställe, måste vara djur af egen drift uppföra en parodi på denna riktigt goda vänner och kamrater.
Men den afart af mänskliga sträfvanden.
som kände dessa två nogare, visste, att Bella En gammal bok- och musikförläggare fick var en stor läckermun, som med lika stor för- en dag besök af en varelse, om hvilken man siktighet smög sig in i hönsgården för att icke i första ögonblicket kunde säga, om det dricka ur de nyvärpta äggen, som somliga da- var en misslyckad man eller dito kvinna.
mer smyga sig till konditorierna för att äta Håret, hufvudbonaden, ytterplagget tydde på tårtor och glace.
en manlig varelse; det vissna, skägglösa an- Och sedan skrämde Bella sin matmor ge- siktet jämte den omständighet, att människan nom att ställa sig, som om hon hade en myc- kom in i rummet med hufvudbonaden på, tydde på, att det var en kvinnlig, och den tunna ket klen matlust, det lilla fina kräket.
I sin ömma omsorg för Bella fann mat- stämman tycktes afgjordt bekräfta detta senare.
» Nå, fröken Ulla, är det ni! » hälsade henne modern ändtligen på att begagna afundsjukan för att förmå läckermunnen till att äta god, den gamle med ett kallt leende.
» Jag bekla- gar, att jag icke mera har tid att genomläsa mänsklig föda.
» Ä t nu, söta lilla Bella, eljes får lille Erik något nytt alster af eder orimligt flitiga penna. » » Därom är icke heller numera frågan.
Jag din mat! » Lille Erik var en gosse, men mot bonom har i stället slagit mig på att komponera mu- hyste Bella ingen hemlig afundsjuka, hvadan sik; det är mera ovanligt för en kvinna och denna drifkraft icke där kunde med åsyftad har följaktligen bättre utsikt till framgång.
Jag verkan användas; ett nytt försök därmed må- kommer for att be eder kasta en blick på denna min komposition. » ste göras.
Med en tafatt åtbörd, påminnade om en » Ä t nu, söta Bella, eljes får Miss din mat! » Brodérnålen blef då det verktyg, som under Miss var katten^ lekkamraten, vännen, jänin- halfvuxen pojkes försök att vara ledig och flere år flitigt användes af Peggy Hård samt äringen och, i VISS mening, jämnliken, där obesvärad, räckte hon honom sin pappersrulle.
två äldre systrar till henne, och som de voro ledde försöket till önskadt resultat; den slum- » Men hvarför gör fröken sig egentligen så alltför rättänkande och upplysta för att, så- rande afundsjukan emellan de två väcktes.
mycken möda? » sporde den gamle, i det han som många andra, vilja arbeta i hemlighet, » Ni har ju en anställ- Bella åt glupskt, under det hon sneglade vecklade upp noterna.
utan gjorde det öppet samt både fort och ut- bort till Miss, som kisande och spinnande be- ning, som bör kunna tillfredsställa såväl edra märkt väl, så saknades heller aldrig arbete traktade läckermunnen.
materiella behof som — hvad skall jag säga?
för dem, utan de erhöllo så mycket däraf, Efter den stunden var katten alltid tillstä- — er begåfning; och jag, som kännt er allt att de kunde dela med åt flere andra, som des, då Bella bjöds på mat, och försummade sedan er skoltid, har aldrig haft en aning om, behöfde och ville förtjäna.
Detta var för aldrig att med en obeskrifligt illparig min hålla att ni har större kallelse för musik än de dem en glädje, ty de hyste ett varmt och sig redo att äta ur Beilas fat, hvilket hade nittionio bland hundra, som öda bort tid och innerligt deltagande för hvar hjälpbehöfvande till följd, att hunden ofta förtärde mera, än krafter pä pianospelning. » och lidande medmänniska och skydde aldrig magen kunde rymma, särskildt då Bella i hem- » Man får hvarken sky möda eller olägen- något besvär, någon möda eller uppoffring lighet fråssat på ägg.
Det illamående, som heter, om man vill fram, » genmälde hon och för att kunna bistå med råd och dåd, så långt därpå öfverföll kamraten, tycktes i hög grad tog ett långt steg fram i rummet.
det var dem möjligt.
Med ett sådant hjärte- fröjda Miss.
• » Fram, » upprepade den gamle, » fram, till och sinnelag var det därför naturligt att När någon sporde husmodern, hvad som hvad? » Peggy Hård gärna skulle mottaga en syssla, bringat henne på tanken att använda denna Fröken Ulla skyggade till för hans stränga genom hvilkens lön hon blef i stånd att, nå- drifkraft på djuren, svarade hon lika oförbe- blick.
» Till att f l en nekrolog i platstidnin- got längre än de små nålpenningarne tilläto hållsamt som naivt: garna en gång, då ni förödt edert lif på gagn- henne, utsträcka den hjälpande och stödjande » Ack, vi göra ju ungefär på samma sätt, lösa arbeten.
Den utmärkelsen tillfaller nu- handen.
när vi vilja drifva fram barnen!
Täflingslusten mera äfven vanliga brottslingar, » tillade han.
Hon är nu den enda kvarlefvande af de bör väckas! » » Jag har alltid hört och lärt, att det är en många syskonen och har genom sitt älskvärda Hon träffade omedvetet hufvudet på spiken.
ädel sträfvan att söka lyfta sig öfver den obe- väsen och sin ädla personlighet gjort sig Vi hafva, sorgligt nog, under namn af täf- märkta massan, » svarade fröken Ulla, slän- afhållen, högt aktad och värderad af alla, lingslust satt in i barndoms- och ungdoms- gande nacken tillbaka.
» Och jag måste fram. » med hvilka hon kommit i beröring, samt fort- lifvet en drifkraft af alldeles samma natur Den gamle tycktes hejda sig från att gifva far, genom att skänka hjälp, tröst och glädje, som den, hvilken förmådde den öfvermätta ett häftigt svar; en tystnad uppstod, och en så vidt krafter, förmåga och tillgångar räcka, Bella att äta sig sjuk.
Vi hafva gjort afun- tredje varelse kom fram på scenen.
med sin välsignelsebringande verksamhet i den och äresjukan till de förnämsta drifkraf- Det var en stor papegoja, som hade sin människokärlekens tjänst.
terna för vårt folks framåtskridande.
bur i det angränsande rummet, hvartill dörren J.
S.
Här finnas, Gud ske lof, många naturer, stod halföppen.
Fågeln hade förhållit sig full- som icke kunna fördärfvas, - icke ens genom komligt stilla på sin pinne, tills den hörde en systematisk odling af det lägsta och futti- fröken Ullas stämma; då lyfte » Polly » plöts- gaste, som finnes i människohjärtats djap.
ligt upp hufvudet ocli tycktes lyssna, medan
IDUN 1893 69 Detta och mera i samma stil är den N ä r i n g s ä m n e n i gr. Maträtter- A n v ä n d a mängder Pris » fashionabla » konversationens hufvudmoment! "
Pott K o l h y - födoämnen öre nas namn hvita * drater En ung dam comme il faut har icke lof att inlåta sig på mera gedigna samtalsämnen, el la vårt land, enkannerligen hufvudstaden, har 6 hg.
kött 45 100 50 JU sedan ett par år arbetats för införande af 50 gr. » stötbröd » 3 37 5 2 äfven om hon själf hade lust.
Hon skulle Kött- 5 1 ägg 5 5 då kallas för » emanciperad », ett ord som * ~ e n hushållslära i skolornas högre flickklas ser i s a m b a n d m e d s å kalladt skolkök.
Det för- 1 bullar 2 dl.
mjölk 7 1 10 användes både i tid och otid, och som ännu sta skolköket öppnades i Stockholm 1 8 8 9.
3 &lt;:5 gr. flott 25 med alltid har en dålig klang i öronen på stilla- 8 1,5 1. potatis En af de personer, s o m isynnerhet för folksko- 2 195 19 potatis 1 hg.
torkad frukt 50 2 ståendets förkämpar.
Och fruar och äldre lorna mest arbetat i detta afseende, är lärarinnan vid a 1 » risgryn Klara folkskola, fru Sofi Nilsson.
M e d ledning af 77 7 damer i allmänhet komme att högljudt be 3 Appel- 1 » sirap generaldirektör A l m é n s tabell: » Våra vanligaste 75 1 4 skärma sig öfver, » hur försigkommen ungdo- näringsämnens s a m m a n s ä t t n i n g, näringsvärde, pris soppa 25 gr. potatismjöl 21 1 men är nu för tiden. » 6 hg.
rågbröd och billighet » m. fl.
arbeten i s a m m a ä m n e upp- 288 46 11 Nej, en ung kvinna är alldeles » för säker », gjorde h o n en s a m l i n g matsedlar, hvilka förenade prisbillighet m e d en sådan s a m m a n s ä t t n i n g af peppar om hon vågar intressera sig för saker, som rätterna, att kroppens behof af näring blef tillgo- Summa 92 192 753 95 röra mänsklighetens, nationens eller ens det sedt.
Därjämte t i l l k o m m o åtskilliga anteckningar, För 1 vuxen pers 23,7 23 188 48 lokala samhällets väl och ve.
Och medlem- innehållande a l l m ä n n a anvisningar och råd för mar af » de konserverande elementen » fram- skötandet af ett hushåll.
D e s s a matsedlar och Frågan om huru hushållsläran skall få plats på anteckningar ha i dagarne utkommit från trycket kasta med faderlig ton: » Detta tillhör icke i form af en liten bok m e d titel: » Hushållskolans skolornas s c h e m a tyckes fru N.
hafva löst på ett kvinnans verksamhetsområde, hennes arbets- första grunder för skola och h e m.
» D e t är denna lyckligt sätt.
I förordet heter det: » I ett par af hufvudstadens folkskolor har under de senare åren bok j a g här ofvan kallat en bok för dagen.
fält är hemmet. » i s a m b a n d m e d hälsoläran meddelats undervisning Hushållsläran s o m u n d e r v i s n i n g s ä m n e i våra Det senare är sant, men ej det förra, ty i hushållets skötande. » Hushållsläran blir däri- det ena utesluter icke det andra.
Nord- flickskolor är ett ö n s k e m å l, s o m från m å n g a håll g e n o m icke ett nytt läroämne, som behöfver sär- blifvit framstäldt och äfven i m å n g a af E u r o p a s amerikas Förenta Stater, hvarest man i ut- länder till allmän tillfredsställelse praktiserats, skild plats på schemat, och hvarje välordnad folk- skola bör utan vidare k u n n a införa d e t s a m m a.
veckling och framåtskridande har ett stort m e n ännu torde i synnerhet h o s oss finnas åt- Klart är, att då behöfves en lärobok, s o m g e n o m försteg framför det antika Europa, lämnar skilliga svårigheter att därvidlag öfvervinna.
s a m m a n t r ä n g d och lättfattlig framställning möjlig- Ser m a n bort ifrån den m i s s t ä n k s a m h e t, s o m gör ämnets inhämtande p å den begränsade tiden oss lysande bevis härpå.
Ingenstädes är hem- vanligen möter allt nytt och ibland är berättigad, och tillika är s å billig, att dess anskaffande ej met mera mönstergildt än där, på samma finns dock alltid i detta fall m o t s t å n d att besegra.
verkar afskräckande.
Fru N i l s s o n s bok tyckes gång som i intet annat land kvinnan är dju- S k o l a n bar så m å n g a ä m n e n förut, huru skall an- äfven i dessa afseenden uppfylla rätt höga ford- pare anlagd och äger mera allmänbildning talet lärotimmar räcka till, frågar m a n.
Skall då ringar.
A f bokens 4 8 sidor utgöra de 1 6 första än där.
Det skulle föra mig för långt att icke h e m m e t göra något för individernas uppfost- den egentliga hushållsläran, de följande 3 2 sidorna ran, skall skolan tillskansa sig allt, är en a n n a n äro att a n s e s o m en uppslagsbok.
Framställnin här söka utveckla, hvilken oerhörd skada vi fråga, s o m ofta upprepas.
gen är enkel, lättfattlig och öfvertygande och pri- åstadkomma därigenom, att vi vägra dem, set endast 2 5 öre, hvilket i förhållande till bokens De, s o m framställa det sista spörsmålet, betänka som skola bli eller äro mödrar åt det kom- icke i sin, j a g höll på att säga afundsjuka, att det innehåll och det arbete, d e s s tillkomst förorsakat, mande släktet, att deltaga i lösningen af lif- vore en oberäknelig vinst, o m afståndet mellan m å s t e anses mycket billigt.
En sak hade möjligen gjort boken ännu mera vets allvarliga spörsmål.
De bli ytliga, de- skola och hem kunde förminskas, j a, alldeles för- svinna.
Skolan är j u till för att hjälpa h e m m e t, ras tankar vänja sig att dröja endast vid och de två borde j u s a m m a n s m ä l t a m e d hvaran- användbar, o m där nämligen funnits ett enkelt och praktiskt förslag till bokföring för hushållet.
triviala ämnen, de bli dåliga uppfostrarinnor dra: hemmat borde ju vara en skola och skolan Emellertid tyckes boken, s o m den är, böra blifva ett hem.
N u är det så, att d e s s a två stå s o m åt sina barn; dessa äro några få i stort till stort gagn i både h e m m e t och skolan.
hvarandras antipoder, betraktande hvarandra m e d Arbetets förläggare är den a n s e d d a firman C.
sedda af de ödesdigra följderna.
En bok för dagen.
Ä g g e n | Det är helt naturligt, att, där tillfällen att utbilda intelligens och omdömesförmåga sak- nas, där förekommer heller ingen utbildning.
Ty det är just ur tankeutbyte på det ena eller det andra sättet människorna emellan, som grundsatser och åsikter uppväxa och ut- vecklas.
Men den unga damen får icke di- skutera, ännu mindre disputera och allra minst i skrift framställa sina tankar.
» Blå- strumpa » är det enfaldiga slagord, som för- domsfullheten begagnar för att uttrycka sitt misshag med en kvinnlig författare.
» Kvin- nan tige i församlingen, » citerar man.
Detta uttalande är liksom så mycket annat i vår religiösa urkund lämpadt efter den relativt låga moraliska ståndpunkt, på hvilken vi be- funno oss för snart 2 0 0 0 år sedan.
Helt säkert ligger äfven i denna fördom förkla- ringsgrunden till kvinnans jämförelsevis ringa deltagande i mänsklighetens utvecklingsarbete i högre mening.
Nu frågas: med hvad rätt behandla vi våra damer på detta sätt?!
Inte är det ar- tigt åtminstone.
Huru länge skall då kvin- nan fortfara att vara något, som mannen betraktar endast som en vacker leksak eller en varelse, hvilken är honom till hela sitt väsen underlägsen?
Jo, lika länge som en dum fordom hindrar henne att offentligen an- vända sitt förnuft, eller, med andra ord, för- nekar, att allmänbildning och sann kvinnlig- het äro förenliga.
Tills denna fördom upp- hört, skall också det sällskapliga umgänget de båda könen emellan kännetecknas af den- na oerhört fadda, intetsägande konversation, efter hvilken hvarje tänkande människa ovill- korligen måste anställa följande betraktelse: O, huru mycket nonsens har man icke nu presterat!
Julius.
m i s s t ä n k s a m m a ögon.
Orsaken härtill är lätt funnen.
Vårt svenska skolväsen framkom j u ej ur allmänhetens önskan, utan s o m ett påbud från högre ort, s o m m a n m å s t e lyda.
Nu finnas visserligen m å n g a hem, s o m äro kompetenta att utan skolans hjälp uppfostra sina barn, m e n ä n n u flere torde finnas, s o m af en el- ler a n n a n anledning s a k n a denna kompetens, och därför böra vi vara t a c k s a m m a för den hjälp skolan kan l ä m n a.
Och kanske icke m i n s t i hushållslära torde ett skolans ingripande få a n s e s vara af behofvet påkålladt.
I synnerhet i en tid af arbetsbrist och ringa tillgångar, då det gäller att få det lilla alt räcka till och ä n d å vara njut- bart.
Vårt svenska folk påstås j u vilja lefva öfver sina tillgångar, och för att aftvå den beskyllningen, om ej för annat, s å är af nöden att våra barn lära sig » h u s h å l l a », lära sig alt » rätta m u n efter mat- säcken. » Fru N i l s s o n s b o k m e d sina beräkningar, sina förståndiga och praktiska vinkar o m ett och annat är i detta afseende en ypperlig hjälpreda, s o m förtjänar en vidsträckt användning.
Att hushållsläran är af oberäknelig vikt för h e m m e n s lycka och trefnad torde ingen vilja be strida.
Att familjens m a n l i g a m e d l e m m a r till- bringa sin lediga tid på förlustelseställen och re- stauranter är nog icke uteslutande deras fel.
Mån- gen gång torde h e m m e t s kvinnliga personal, sär- skildt h u s m o d e r n, vara indirekt orsak därtill.
M a n säger j u, att m a n n e n s kärlek går öfver middags- bordet.
Särskildt i städerna voro det j u då ett önskemål, att kvinnorna uppfostrades så, att deras hem ä g d e tillräcklig dragningskraft att kunna täfla med restauranterna och v i n n a priset.
Det vore i mitt tycke en sport, säkerligen af större social och e k o n o m i s k betydelse ä n att kunna å k a bicycle.
Att lära o s s, äfven m e d j ä m f ö r e l s e v i s s m å till- gångar, laga v ä l s m a k a n d e och närande mat är också den n ä m n d a bokens hufvudsyfte.
Beräk- ningarna äro gjorda för en familj, bestående af 4 v u x n a personer eller 2 v u x n a och fyra barn och med en årlig inkomst af 9 0 0 kronor.
Det gäller då att spara och att få så mycket näringsvärde s o m möjligt för denna s u m m a.
H y r a, ved, lyse, kläder o. s. v. beräknas till 3 7 2, 5 0 8 kronor få disponeras till mat, och 2 0 afsättas för en kom- m a n d e o v i s s framtid.
M e d de följande matsed- larne bevisar förf., att denna ringa penning, 1,40 o m dagen, kan räcka till.
S å här ser en matse- del U t: E. Fritze ' s k. hofbokhandel.
Belzasar.
I telefon från M a r s.
Idun häromda ' n jag läste ® &amp; Förtjust, hur det gå,r till på Min gubbe indignerad fräste, Det stötte på patrull bevars.
Mars, Alen jag hig hela natten vaken, Den tanken gaf mig ingen ro, Hur skulle man få ljus i saken, Då, dit ej leder någon bro. '
Men snillet intet hinder stäcker, Jag funnit upp en telefon, Som ifrån Mars till jorden räcker, Med, liten * anhalt » uppå mån '!
Så snart jag ej har annat göra, Gunås — det räcker till man vet — Så lus snar jag med lur för öra Till nytt ifrån en ann ' planet.
Här om vårt * prat * jämt männen Och vi få finna oss däri, Men lika lifvade att spraka .i ' fruarna på Mars som vi.
bråka, Där kvinnan tagit fiand om staten, Som är ett hushåll ju i stort, Hon hinner ändå laga maten, 77 / där går allt.
så.
lätt och, fort,.
Och männen våga aldrig kinka.
Men ta ' så.
tacksamt, hvad de få,
IDUN 70 De mest få äta spickeskinka, När fruarna på riksda ' n gå.
Så fromma sitta de och nöjda, Förutan både punsch och kort, Och så hj ' ärtinnerligt sig fröjda At allt hvad deras fruar gjort.
Där hvarje man är öm och trogen, Arbetare såväl som prins, Och aldrig går han uppå krogen, Därför aM ingen krog det finns.
Och på teatrarne i staden Blott idel storverk männen se, De skulle svimma hela raden Vid synen af vår varieté.
Jag sporde, om de finge röka Sin pipa och sin cigarett.
Det svartes, att de tänkt försöka, Men måste tvärt slå till reträtt.
Men ändå slippa de ej lukten, Den kommer från vår jord, man vet, De undra hur det är med tukten, Bland herrarne på vår planet.
Jag Mot Där Och teg, som männen låg min doftade godt man kan begripa, ökades mitt groll, gubbes gamla pipa på långa håll.
Att pengar sköta de ej passa, Af dem, de knappast se en skymt, Och därför ej med någon kassa En herre uppå Mars har rymt.
Och när ?ned fru han sig » fournerar », Omyndig blir han samma dag, Hon med hans egendom huserar Och råder efter sitt behag.
Men läsa får han och studera, Och bilda sig på alla sätt, Och därför har han säkert mera vin våra herrar utaf — vett.
Där endast kvinnor ordnar bära; De ville männen ge, bevars, Men sägas må till deras ära Då — skämdes herrarne på Mai * s.
• • • * Nu höras orden mer ej klara, Det surrar blott i telefon, Det måtte några fruar vara, Som stå och slamra upp i män '.
Fru Ur Snorre notisboken.
Den hundraåriga gamla, förre nipperhand- lerskan C. W. Furstenhojf, hvilkens porträtt vi m e d d e l a d e i förra v e c k a n s n u m m e r, är icke mer.
På o n s d a g e n den 2 2 febr., s a m m a dag s o m vårt n u m m e r lades i press, slöt h o n för alltid sina ögon.
Då vi endast i ungefär hälften af förra numrets upplaga h u n n o låta denna underrättelse ingå, ha vi i dag på nytt meddelat den.
Från våra kvinnosällskap.
betsjläens befrämjande Sällskapet till ar- hade i måndags årsamman- 1893 träde å k. slottet, hvarvid berättelsen för det g å n g n a året föredrogs.
M e d l e m m a r af sällskapets arbetsko- mité äro fortfarande fru Stråle, ordförande, grefvinnan Horn och fru H a m m a r s k ö l d s a m t fröknarna E.
Frestadius och A.
Forsstrand, hvartill under året kommit fröken Malin Fock.
Genom komiténs b e m ö d a n d e n har arbetsförtjänst beredts åt 4 2 frun- timmer.
Under året ha arbeten sålts för 3, 5 6 7 kr.
Vid innevarande års början voro tillgångarne 2, 9 6 0 kr.
Beloppet af utbetalade arbetslöner uppgick till 2, 0 5 0 kr.
O m s ä t t n i n g s s u m m a n af verksamheten i försäljningslokalen Bikupan har uppgått till 4 2, 5 1 2 kr.
Äfven under förlidet år erhöll Bikupan från kronprinsessan en gåfva af orientaliska broderier.
Svenska allmänna kvinnoföreningen till djurens skydd h a d e s a m m a afton årsmöte å Hotel C o n - tinentals stora sal.
Styrelsen har under det gångna året i ett rätt afsevärdt antal låtit trycka och utdela djurskyds skrifter s a m t till järnvägsstyrelsen gjort hemstäl- lan o m ändring i b e s t ä m m e l s e r n a för transport af kreatur å statens j ä r n b a n o r.
För världsutställ- ningen i Chicago har ordföranden utarbetat dels en redogörelse för djurskyddsarbetet inom Sverige, dels ock en statistik för djurskyddsföreningarna i n o m landet.
I och för å s t a d k o m m a n d e t af bättre slakt- metoder ha 3 4 elever på föreningens föranstaltande åtnjutit undervisning i slakt vid Sjögrenska slak- terietablissemententet härstädes.
Föreningen räk- nade den 3 1 december 1 8 9 2 2 3 9 ständiga s a m t 803 årsledamöter.
Till ledamot i styrelsen efter fröken E. Cron- hjelm h a d e invalts fru Ellen U n g e, f. L u n d s t r ö m.
Fruarna J. Varenius, H.
Signeul, fröknarna H. Sparre och J.
L o h r m a n n s a m t öfverstelöjtnant L.
A. v o n Hedenberg, kapten C.
A x e l s s o n och re- dektör L.
Hökerberg, hvilka voro i tur att afgå ur styrelsen, o m v a l d e s.
* En » försakelsevecka » försvar.
Östermalms för fosterlandets Iokalkomié af svenska kvinnoföreningen för fosterlandets försvar har till föreningens samtliga i S t o c k h o l m bosatta med- l e m m a r!
och öfriga för d e n s a m m a s sträfvanden nitälskande fosterlandsvänner ställt en v a r m upp- maning att, mellan den 1 sta och 15:de m a r s, ef- ter egen bekvämlighet utvälja 7 dagar till hållan- det af en s. k.
» försakelsevecka », hvarför inkom- sten, i likhet med öfriga till föreningen inflytande medel, skall a n v ä n d a s s å s o m bidrag till ordnandet af Norrlands fasta försvar.
Medel, s o m på ofvan n ä m n d e sätt inflyta, emottagas från och m e d den 16 till och m e d den 2 2 m a r s af: fröken A u g.
Areschoug, Brahegatan n:r 2 1; fruarna Edith Nordström, född Fischer, Engelbrektsgatan n:r 3; Engel O v e n s, född Nordström, Biddargatan n:r 1; A x i a n n e Bichert, född v o n Knorring, Engelbrekts- gatan n-.r 5; Desirée S c h w a r t z, Grefturegatan n:r 46; A m a n d a Stål, född B ö ö s, N y b r o g a t a n 2 8 B och W i l l y Uppström, Floragatan n:r 1 0.
* Kvinnliga lälcarekandidater.
Tolf kvinnor studera för närvarande vid K a r o l i n s k a institutet härstädes.
Fröknarna Maria Folkeson, T h o r a Granström och Ellen Sandelin hafva redan aflagt medicine kandidatexamen, och fröknarna Elin Beck- man, A n n a Dahlström, Signe af Klinteberg, A n n a L o v e n, Mathilda Lundberg, A d a N i l s s o n, Berna Skog, A n n a Stecksén och A l m a Sundqvist förbe- reda sig till s a m m a e x a m e n.
Sergels sondotter.
Här i hufvudstaden afled den 2 4 febr.
vid en ålder af nära 7 8 år fru Caro- lina Catharina Lychou, född Sergel, äldsta barn- barnet af vår fräjdade bildhuggare T o b i a s Sergel.
Hon ingick 1 8 3 6 äktenskap m e d apotekare L y c h o u, d. v. innehafvaren af apoteket Engeln härstädes, s a m t blef änka 1 8 6 3.
N ä r m a s t sörjes h o n af son och dotter.
Svensk-norsk kvinnoförening i London.
En svensk-norsk kvinnoförening, till största delen bestående af tjänstflickor, har nyligen bildats i London.
Föreningens ä n d a m å l är att bereda svensk-norska fruntimmer tillfälle att sammanträffa o c h upplifva minnet af fäderneslandet, och den s y n e s omfattas m e d ganska stort intresse.
För någon tid sedan h a d e föreningen inbjudit omkring 9 0 landsmän^och l a n d s m a n i n n o r till en li- ten lyckad fest i S:t A n n e s S c h o o l r o o m S o h o Square.
Efter intaget té tillbringades aftonen m e d m u s i k och föredrag på s v e n s k a och engelska.
Teater och musik Kungl.
operan.
I m å n d a g s uppfördes » B e g e m e n - tets dotter », och hade fru Vendela Andersson- Sörensen s o m Maria sin andra gästroll.
Som bekant hörde denna roll fordom till hennes allra bästa skapelser, och att h o n äfven nu förstod att återgifva den på s a m m a förträffliga sätt s o m förr, därom vittnade den ganska talrika publikens en- tusiastiska bifall och mångfaldiga inropningar.
Osten-föreställningarna å kungl.
operan ha nu afslutats, sedan ytterligare tvänne program gif- vits förutom det i vårt förra n u m m e r nämnda, ' upptagande » E d m o n d K e a n ».
Det ena af d e s s a var det välbekanta lustspelet » F a m i l j e n s olycks- fågel ».
Hr von der Osten har däri sin bästa roll, åtminstone af de uppgifter han här visat, och det ligger onekligen helgjutenhet i hans framställning af den naiva, öppna, genomhederliga naturmänni- skan Otto Kolbe.
Besultatet blir här så godt, där- för att denna roll tager i anspråk j u s t de egen- skaper, s o m äro hr von der Ostens mest fram- stående s o m scenisk konstnär.
T y hvarken för det patetiska eller det gripande finner han s å s a n n a uttryck s o m för det enkelt rättframma och oförstäldt hjärtliga och därför eröfrar han i Kol- bes roll vår s y m p a t i.
P å lördagen i förra veckan gafs Mélesvilles, li- kaledes genom hr v o n der Osten, här förut be- kanta sensationsdram » Hon är v a n s i n n i g », d ä r h ä n i den sinnessjuke äkte m a n n e n s parti ingalunda f ö r s u m m a d e tillfället att starkt färglägga den till sin egen välförstådda natur chargerade rollen.
Det kan icke nekas, att det s m a k a r godtköp af på den vägen v u n n a effekter, och bifallet smatt- rade också allt intensivare, j u högre upp m a n såg i salongen.
Det tyska lustspelet » P å friarfärd » af Hugo Bur- ger tillhörde ingalunda de bästa i sin genre; m e n några roliga scener slogo rätt mycket a n.
Hr v o n der Ostens g o d m o d i g a bonvidant hade m å n - ga lustiga och karaktäristiska m o m e n t, och fröken Tuné förtjänar en ärlig meution för sin lifliga och friska lilla kokett.
K.
Dramatiska teatern var redan i onsdags fär- dig m e d nytt program, upptagande ett nytt svenskt originalstycke, nämligen » Familjens fästman », lustspel i tre akter af F r a n s Hedberg.
För denna nyhet hinna vi dock ej redogöra förrän i nästa nummer.
Filharmoniska sällskapets andra abonnementskonsert i tisdags afton å Musikaliska akademien hade ett alldeles säreget intresse, genom att då för första gången framfördes ett nytt större verk af en svensk tondiktare, vår uppburne skald Gunnar Wenner- berg, s o m ännu i sin framskridna ålder d ä r m e d ådagalagt en inspiration och skaparkraft, s o m äf- ven högt dugande u n g a krafter på tonkonstens fält kunde afundas h o n o m.
Till Jacobus de Be- nedictis vidt kända sequens » Stabat mäter », s o m sedan sekler eldat så m å n g a tonsättare till alst- ring, har nu den s v e n s k e " kompositören fogat en m u s i k för soli, b l a n d a d kör och orkester, s o m er- bjuder mycket intresse och i v i s s a delar kan er- k ä n n a s bland det bästa, som utgått från h a n s rika musikaliska ingifvelse.
Att ens något utförligare följa gången af hr W e n n e r b e r g s » Stabat mäter » förbjuda oss både plats och tid, m e n s o m synnerligen verknings- fulla pointer däri vilja vi framhålla inlednings- och slutkörerna, det n ä r m a s t efter första kören följande sköna altsolot, s o m genom fru Jungstedt Lindens tolkning gjorde ett gripande intryck, s a m t kvartetten m e d k ö r » Inflammatus e t a c c e n s u s ».
U n d e r hr A.
Hallens ledning fick det intres- santa verket ett erkännansvärdt f r a m f ö r a n d e; så- v ä l kör s o m orkester skötte sig väl, och solister- na, b l a n d hvilka, s o m sagdt, fru Jungstedt-Linden särskildt glänste, inlade ock all förtjänst o m sina partier; fröken Frödins s o p r a n s o l o n vilja vi sär- skildt n ä m n a.
De öfriga m e d v e r k a n d e voro hr och fru Brag, fröken Hallgren och en amatör.
Den tillstädesvarande k o m p o s i t ö r e n hyllades vid konsertens slut m e d uthålligt och synnerligen lif- ligt bifall, i hvilket konungen och kronprinsen, s o m bevistade senare hälften af konserten, t o g o d e l.
Konserten inleddes m e d Bach-Aberts ofta förut gifna preludium och fuga m e d koral.
Aulinska kvartettens fjärde kammarmusiksoiré gafs i onsdags, och hinna vi sålunda, all den stund tidningen då redan lagts i press, ej m e d d e l a nå- got närmare o m d e n s a m m a förrän i nästa veckas nummer.
Musikföreningens förut bebådade konsert k o m m e r att äga rum n ä s t k o m m a n d e tisdag den 7 dennes.
1893 ett ljud, likt undertryckt skratt, skakade hen- nes granna kropp.
Nu, ' då en paus efter fröken Ullas häftiga svar uppstod, hoppade papegojan hastigt ned och in till sin husbonde, såg upp till honom med ett litet elakt kraxande och började där- på ifrigt samt med tillhjälp ar både näbb och klor klänga och vingla sig från rummets lägre möbler till de högre, tills hon slutligen med stor möda och ansträngning kom upp på kakelugnsspjället, därifrån hon ropade: » Polly framl Polly fram! » » Jag skall sedan se på det här, fröken, » sade den gamle herren, med möda hållande sig för skratt öfver Pollys upptåg; men denna satt på spjället och såg lika djupt högtidlig ut som fröken Ulla, dä hon nu rekommende- rade sin komposition åt musikkännaren och aflägsuade sig.
Det är för ohyggligt att ha fått dylika drifkrafter in i det andliga odlingsarbetet, ty äfven där dessa demoniska krafter icke fram- bringa dårar, mänskliga vrångbilder, pessimi- ster och själfmördare, borttaga de människans ädlaste fröjder.
Den afuns- och äresjuke känner icke den glädje, som ligger i själfva den skapande för- mågan och det därmed följande arbetet.
En sådan sjuk själ har ingen aning om, hur upp- lifvande det är, då en ny tanke, en ny plan till något nytt arbete uppstår, och man tror sig se, att detta arbete skall blifva till gagn och glädje äfven för andra.
Men kommer tanken på att vinna ryktbar- het därmed, då är det äfven förbi med den rena- ste fröjden, de harmoniska färgerna, som blefvo sedda af själens öga, blekna och ersättas af mer eller mindre osmakliga » effekter ».
Detta icke blott inom konst och litteratur, utan äfven vid andra arbeten; och hur bra det till exempel än kan vara att förfärdiga ett broderi för en utställning, så tror jag icke, att den, som utför det med tanken fästad pä hvad uppseende det skall göra och om det skall vinna pris, kan känna den fröjd vid ska- pandet, som flydda tiders kvinnor erforo, då de under veckans trägna husbestyr och an- strängande göromål i andanom sågo hän till lördagseftermiddagen för att då få tid utföra något finare arbete eller profva mönster och uppbindning till någon ny väfnad, hvartill idéen och planen uppstått under de dagliga sysslorna.
De voro ljufliga, dessa lördagseftermiddagar, då handen utförde hvad fantasi och tanke ska- pat, var det än ingenting större eller mera än randningen till ett nytt klädningstyg eller mönstret till en ny stickning.
Glädjen i att skapa, att verka, är en stor och välsignelserik drifkraft; olyckliga äro de människor, som fått den utbytt mot afund och äresjuka!
Skalden J. Moe har skrifvit ett litet poem, » Ungbirken », hvilket borde läras och uppfat- tas i hvarje hem.
Poemet förtäljer om en ung björk, som fått sin plats vid brädden af en fjord, hvari den kan spegla sig.
För hvarje är, med hvarje dag växte det unga trädet, och dess krona blef allt större och löfrikare samt erbjöd tak åt hvarje sångfågel.
Men björken förundrade sig däröfver; den kände icke själf sin rang och skönhet, utan böjde stilla och ödmjukt sina fina, bladrika kvistar ned mot fjordens vågor och blef där- igenom skönare än alla andra träd.
Hvaraf kom sig denna tilldragande blyg- samhet?
Den unga björken stod bredvid buskar och IDUN tufvor, och då den speglade sig, tog den miste om sin egen spegelbild, och i samma mån som björken höjde sin krona mot ljuset, tyckte hon sig stiga nedåt och blifva mindre och ringare.
Och så utbrister skalden till slut: » D u dejlige birk, du ksere!
på dig vil jeg ofte se.
G u d give, jeg måtte laere, hvad du mig så smukt kan te: at vokse i eget öje nedad med hver en dag — at krone og at ophöje det vorder da Herrens sag! » % Medan snön faller.
Skiss af V i l m a L i n d h é.
=o^5fe&gt; et var stor supé hos öfversten, och den festligt upplysta våningen bör- jade fyllas med högtidsklädda damer och herrar, hvaribland flertalet ut- gjordes af regementets officerare med fruar.
Man kände hvarandra så godt som utan- till och det blef ett allmänt frågande: » Hvem är hon?
Hvem kan det vara? » då ett hög- växt fruntimmer i svart sammetsklädning med långt släp trädde in.
Hon var inte ung längre och såg tärd ut, med blek hy och skarpa linier.
Det mörka vågiga håret var starkt gråsprängdt vid tin- ningarna, och kring de präktiga ögonen lågo djupa skuggor.
Hennes hållning och sätt visade, att hon tillhörde de högre samhällslagren.
Hon uppehöll sig i staden, på genomresa till utlandet, öfverstinnan var en släkting, som hon ansett sig böra uppsöka, och mot sin vilja hade hon låtit öfvertala sig att uppskjuta afresan för att — som öfversten på sitt galanta sätt uttryckte sig — » illustrera festen ».
Hon kom ogärna, ty sällskapslifvet roade henne ej numera, och hon lefde ett inåtvändt lif och var rädd för nya bekantskaper samt visste, att hon här skulle möte idel främman- de ansikten.
Det låg också något förnämt afvisande och kyligt öfver hennes person, som stötte bort, på samma gång det mjuka och behagliga i hvarje rörelse oemotståndligt drog människor till henne.
Presentationen var gjord och nyfikenheten delvis stillad; men nöjd var man långt ifrån, ty lite hvar hade hört talas om henne och ville från början till slut ha reda på hennes förflutna och närvarande lif.
Här som öfverallt blef hon brännpunkten för nyfikenhet och intresse.
» Men hon var j u så vacker, glad och be- gåfvad, » sade majorskan T., en mumielik gam- mal dam med nyfikna, spelande ögon.
» Om hon var?
! » svarade öfverstinnan, som själf varit en skönhet och ännu tog sig ovan- ligt bra ut.
» Jag blir varm, bara jag tänker på det. » » Besynnerligt att hon kunde gifta sig med en så gammal man? » » Han fick korgen både en och två gånger, det vet jag säkert. » » Men det blef parti ändå! » » Hon lät väl öfvertala sig.
Fadern var lika utfattig som förnäm — det vet hela värl- den — och magen hade en kassakista utan botten. » 67 » Jag undrar, om hon är lycklig? » » Lycklig? » Öfverstinnans ögon fingo ett vemodigt spörjande uttryck då, hon betraktade sin gäst, där hon stod under ljuskronan, sam- talande med hennes man — som från första stunden gjort sig till hennes riddare — samt några yngre officerare, hvilka ifrigt eftersträf- vade samma ära.
Ljusskenet föll öfver det fint formade huf- vudet och den något skarpa profilen.
Den mjuka sammeten slöt sig tätt till den smärta, något tillbakaböjda figuren och visade till sin fulla fördel skuldrornas och armarnes behag- fulla linier.
» H o n är märkvärdigt bibehållen — men det gör ondt att se på henne, » tänkte öfver- stinnan, då hon gick för att taga emot en ny gäst, som visade sig i dörren.
» Nej, jag har aldrig förr varit här i staden och känner ingen, » svarade föremålet för den allmänna nyfikenheten på en af de frågor, som ställdes till henne.
I det samma tog hon ofrivilligt ett steg tillbaka, medan färgen vek från hennes kinder och ögonen fingo ett frågande nästan förskrämdt uttryck.
Framför henne stod en man med djupt ned- böjdt hufvud.
Hon kände igen honom just därpå, ty ingen hade någonsin i sitt sätt att hälsa henne förstått lägga denna hyllning utan ord.
Ett ögonblick var det, som hade det stora upplysta rummet förvandlats till ett böljande dimmigt haf, och det var nära att hon för- lorat besinningen; men med uppbjudande af hela sin viljekraft blef hon åter världsdamen för hvilken det framför allt gäller att maskera sina känslor.
Öfver blodvågorna, som slogo upp i hennes ansikte och återgåfvo det sin ungdomsfägring, kunde hon lika litet befalla som öfver den ofrivilliga glädjeblixten i ögat, och när hon såg upp med fuktigt varma ögon, visste han, att hon ej förmått glömma, hon heller.
Deras händer möttes för en sekund, medan de utbytte några ord utan mening eller sam- manhang.
Båda kände, att nyfikna blickar följde dem, och i nästa ögonblick tog hon öfver- stens arm och lät föra sig till buffeten, medan han sällade sig till en grupp lifligt samsprå- kande herrar.
Hur aftonen förflöt, visste ingen af dem.
Blott några få ord växlade de med hvarandra, rädda att förråda sig och osäkra på sig själfva; men hon visste, att hans ögon följde henne, hvar hon gick eller stod, och lämnade han blott rummet för ett ögonblick, saknade hon honom.
Hon talade mera och lifligare, än hon bru- kade, kinderna brunno, men händerna voro iskalla, och i ögonen låg en glöd, som hon var medveten om, utan att kunna dämpa.
Hon var vacker som fordom och visste det!
Han hade blifvit gammal.
Håret var all- deles hvitt och gestalten böjd, men det var samma varma glans i ögonen, samma vackra panna och uttrycksfulla, intelligenta drag, som hon älskat så högt.
Hon önskade, att festen aldrig skulle taga slut, ty hon kunde ej se sig mätt på honom, och ändock var det en pina att råka honom efter så många år — veta, att de aldrig skulle träffas mera — och kanske skiljas, utan att säga hvarandra ett enda vänligt ord.
Båda voro lika angelägna att uppfylla alla sällskapslifvets kraf; men medan de talade och svarade, skämtade och logo samt syntes intresserade af det obetydligaste ord eller
68 den obetydligaste personlighet — sågo och hörde de i själfva verket endast hvarandra — samt tänkte endast på att få utbyta några förtroliga ord, långt från denna svärm af lik- giltiga människor, som plågade dem.
— » År det nödvändigt att åka den lilla biten till hotellet? » frågade han och lade smeksamt pälskappan öfver hennes axlar.
Hon förstod honom.
» Jag kan skicka bort rain vagn. » I samma ögonblick kom det för henne, att han kanske skulle finna henne för intresserad — och det ville hon ej.
» Jag brukar ofta gå till fots efter sådana här festligheter, » till- lade hon urskuldande.
Han smålog och böjde sig ner för att hjälpa henne på med pälskängorna, som han tagit från den bugande betjänten.
Hon ordnade släpet och lade det öfver armen.
» Ändtligen! » tänkte båda, då den friska, kalla luften slog emot dem.
Men hvilken öfverraskning!
Marken var betäckt med ett tunt lager af bländande snö, och mjuka flingor föllo tätt och sakta ned öfver dem.
— De hade så mycket att säga hvarandra, så mycket att fråga — och mycket mer som ej fick eller kunde frågas — och nu gingo de tysta, utan att veta, hvarmed de skulle börja — blott lyckliga öfver att vara hvar- andra så nära.
» Hur går det med släpet? » var det enda han kunde hitta på att säga; » är det inte tungt? » » Tyngre bördor har jag burit, » svarade hon skämtsamt, men ångrade sig — han kunde ju tro, att det låg någon undermening i hen- nes ord.
Han gick och tänkte på, hvilket tilltalsord han skulle begagna; ty de hade varit du i forna tider, då de möttes i enrum eller skri- vit hvarandra till, men det gick ej för sig nu.
Ni — till henne — syntes honom afskyvärdare än allt annat — och den granna titeln föreföll så främmande och skiljande.
» Gå inte så fort, » bad han och lade sin hand på hennes arm.
Hon stannade tvärt.
» Redan innan jag sett en skymt af — af » — han tvekade — » af er, hade jag känt igen er. » » Hvarpå då? » frågade hon och sökte läsa i hans drag de gångna årens tankar, sträfvan, känslor och strider, som lämnat så djupa spår efter sig.
» På den kära stämman med sina rika ton- fall. » Han tystnade tvärt, ty det kom för honom så lifligt, hur smekande ömt hon ut- talat hans namn i forna tider.
Hon tänkte med smärta på, att all ömhet liksom frusit bort inom henne, och att det ej fanns någon, som lade märke till, om det låg gråt eller glädje, kärlek eller bitterhet i hen- nes stämma.
» Hvarför uppehåller ni er här i staden? » frågade hon efter en stunds tystnad.
» I och för en lifsfarlig operation — man har skrifvit efter mig. » » Ja, ni har blifvit en berömd man — och en nyttig man. » Hon såg upp på honom med blickar, som tydligt visade, att hon var stolt öfver honom och väl kände till de yttre dragen i hans lif.
» Så underligt att vi skulle råkas, » sade hon sakta.
» Herren vare lofvad, att vi gjorde det, » svarade han innerligt.
» Allt blir lättare att bära nu. » IDUN 1893 Hon såg upp med en hastigt frågande blick, ingen af dem hade vetat, hur mycket eld som men slog ned sina ögon för den varma glöden ännu fanns kvar.
i hans.
Skulle det nu bli att kämpa samma för- De hade älskat för högt att någonsin kunna tviflans kamp på nytt?
glömma eller upphöra att sakna, och båda Nej!
Båda visste, att ur detta samman- kände en egoistisk glädje öfver att i hvarand- träffande skulle växa upp kraft, vilja och ras drag återfinna spår af genomgångna li- förmåga att lefva fullare och rikare, ej en- danden.
dast för egen del, utan för andras.
De stodo på hotelltrappan, hand i hand.
Det hade inte varit hennes börd eller fa- derns maktspråk, som skilt dem åt; ty inga Plötsligt — alldeles ofrivilligt — böjde han böner eller hotelser kunde inverka på hennes sig ned och kysste henne innerligt, varmt och beslut att äkta den hennes hjärta valt.
passionsfritt — ett afsked för lifvet — och Det var från honom hindret kommit i form hon besvarade kyssen, medveten om att ej be- af en gammal förbindelse — - ett gifvet löfte höfva rodna för sig själf, för honom eller den, hvars namn hon bar.
— som han försökt, men ej lyckats bryta.
Ännu när dörren slagit igen efter henne, Han hade burit följderna af sin ungdoms- kunde hon genom glasrutan se honom, där förvillelse nu i många år.
Hon tordes, ville och kunde ej fråga, hur han stod kvar med det djupt böjda obetäckta hufvudet, öfver hvilket snöflingorna sänkte sig hans äktenskapliga lif gestaltat sig.
tillika med hennes varma förbön om välsig- Hotellet låg framför dem.
» Låt oss gå ett enda slag här, » bad han nelse och frid.
och vek af inåt en liten trädplantering, där snön låg dunlik och skimrande öfver den minsta gren.
Det elektriska ljuset från hotellet kastade en blek blåaktig månglans öfver alla föremål, och det var lika ljust som om dagen.
» Och det är säkert, att ni förlåtit mig? » frågade han.
Hon lade sin hand i hans.
» Det var länge har nu utgått.
Det enastående lifliga intresse, som vår tåfiing uppväckt öfver hela landet, sedan. » synes resultera i ett betydande stort antal Båda brunno af begär att veta, hur stor Under den gångna måna- roll de ännu spelade i hvarandras tanke och tåflingsskrifter.
dens sista dagar bokstafligen öfversvämmades känslolif, men ingen vågade fråga därom.
» Och ni är lycklig, hoppas jag? » sade hon, vi däraf.
Detta nummer lågges emellertid allt för ifrig att åtminstone få veta något.
tidigt i press, för att vi skulle kunna hinna » Jag har mitt arbete. » verkställa någon hopsummering och meddela » Ja, har man bara ett mål! » någon ens approximativ summa af antalet » Och så har jag mina barn — de arta deltagare.
Detta får således anstå till nästa sig bra, Gud ske lof! » nummer.
Emellertid kommer nu omedelbart del Han hade rört vid den sårbara punkten jättelika arbetet med listornas öppnande, sor- inom henne.
» Barn!
Ja, när man det har, måtte ingen- terande och granskning att begynna under noggrant iakttagande af de offentliggjorda ting vara svårt! » svarade hon bittert.
reglerna och under herrar prisdomares kon- Det kom med ens för henne, hur ensam troll.
Huru snart detta, arbete kan vara hon stod, samt hur planlöst och onyttigt hen- helt och hållet afslutadt och tåflingens resul- nes lif varit, och hon fattades af ett brinnan- tat offentliggöras, är för närvarande omöj- de begär att uträtta något nyttigt och godt ligt att bestämdt fixera, men våga vi tillför- liksom mannen bredvid henne.
säkra alla våra ärade tåflande, att från vår » Jag reser mycket, » återtog hon — » m e n jag sida intet skall sparas af möda eller omsorg skall hitta på något annat att fylla mitt lif för att så fort som möjligt få det klart.
med — något bättre. » På framställda förfrågningar vilja vi med- Hennes ögon strålade, som såge hon i fjär- dela, att den segrande listan kommer att of- ran, ett mål värdt att nå.
fentliggöras i Idun.
» Om vi fått lefva tillsammans, » tänkte han, » skulle vi utvecklats på helt annat sätt — såvida det inte gått med oss som med de Redaktionen.
flesta — att kärleken nötes bort mot den dagliga samvarons alla stötestenar.
Bättre då — tusen gånger bättre — att det är som det ärl » Tiden för vår om ordet pristäfling " fosterland " Sk Det var sent, snön föll allt tätare och lade liksom en hvit slöja öfver hennes pälskappa och svarta spetsduk.
Han vände och gick fram till hotellet.
» Nu träffas vi säkert aldrig mera, » sade han sorgset.
» Det tror jag inte heller, » svarade hon sakta.
» Är du ledsen, öfver att vi råkades? » » Nej! » Hon såg frimodigt upp på honom, men det stod tårar i hennes ögon.
Emellan detta och deras senaste samman- träffande lågo år af genomkämpad smärta och saknad, kufvad längtan och ömhet.
Ä n - nu för några timmar sedan trodde båda, att de glömt — och kom minnet än åter för att göra sig påmindt, hade tid och afstånd lagt sig likt aska öfver förkolnade bränder — Sällskapston.
En m a n s ord i kvinnofrågan.
en reflekterande deltagaren i våra da- gars sällskapslif kan icke undgå att märka den ytlighet, som karaktäriserar detsamma.
Särskildt skall han förvånas öf- ver den påfallande innehållslöshet, hvilken vanligen präglar samtalet mellan damer och herrar af den yngre generationen.
» Hur fann fröken den senaste balen? » » Förtjusande!
Dansade till kl. 3 på mor- gonen.
Öfverdådigt roligt! » » Min nådiga bevistade naturligtvis herr X:s och fröken Y:s bröllop? » » Ja visst.
O, hvilken gudomlig bruddräkt!
Man trodde sig skåda en af feerna i » Tusen och en natt »! »
IDUN 1893 Då programmet är synnerligen lockande och så utmärkta solister s o m grefvinnan Mathilda T a u b e, f. Grabow, s a m t hr Arvid Ö d m a n n, C. F. Lund- qvist och S a l o m o n Smith k o m m a att medverka, torde donna konsert kunna räknas s o m ett ovan- ligt envonemeut bland s ä s o n g e n s musiktillställ- ningar.
T i l l f ö r m å n f ö r de n ö d l i d a n d e i N o r r l a n d gifvas den 1 2 och 1 4 dennes tvänne föreställningar å k. operan, anordnade af grefvinnan Taube, född Nerman.
Programmet är sålunda bestämdt.
För- sta numret består af lustspelet » S p a r l a k a n s l ä x o r », där hofintendenten Knut A l m l ö f innehar den roll, i hvilken han så m å n g a gånger framkallat riktiga högtider af skratt och s o m för öfrigt spelas af Dramatiska teaterns artister.
Därefter följer sång af en musikälskarinna.
S å k o m m e r » Sista hvarf- vet », där grefvinnan T a u b e, född N e r m a n, gör sitt, o m ock endast tillfälliga, återinträde på den scen, s o m i m å n g a år räknade henne bland sina intelligentaste krafter.
Hennes medspelare denna gång är direktör Fredrikson.
Därpå följande num- mer bereder publiken nöjet att få återhöra gref- vinnan T a u b e, född G r a b o w.
Till slut gifves » N y a garnisonen », spelad af damer och herrar, icke tillhörande teatern, m e n där de förnämsta roller- na utföras icke blott af Georg Norrby, s o m åta- git sig att utföra Sansquartier, och hrr Grunder och Strömberg, utan där äfven hr Arvid Ö d m a n n k o m m e r att uppträda, hvilket onekligen förlänar en mindre vanlig glans åt det g a m l a lustspelet.
Vi anse o s s böra p å m i n n a, att de blå biljetter- na gälla till middagsföreställningen söndagen den 12 och de röda till aftonen den 1 4 m a r s.
En lärarinnas roman.
E n s v e n s k kulturbild, tecknad på verklighetens grund för Idun af Algot Sandberg.
(Forts.) löstes d a m m a r n e för tårefloden.
Kerstin snyf- t) å tade konvulsiviskt.
E n s a m!
ensam!
Den a r m a modern hade dött allena.
.
.
dottern hade hon lämnat allena!
A h, det var b i t t e r t.
.
.
bittert!
Medan hon grät, hade kandidat Filén fattat hen- nes hand.
Utan att veta det, lät hon h o n o m be hålla den, och då tårarne fortforo att flöda, s m ö g han armen om hennes lif och lutade hennes huf- vud mot sitt bröst.
» E n s a m, e n s a m!
» kom det ånyo från de snyf- tande läpparne.
» N e j, ni är icke e n s a m!
» hviskade han.
Då for hon upp och stirrade p å h o n o m.
» H v a d har ni gjort? » Hennes tårar stannade, och hon stirrade på h o n o m förskräckt.
Han stod framför henne blek och allvarlig.
» Fröken Sangvin.
.
.
Kerstin, » sade han, » för- låt mig.
Jag vet väl, att detta tillfälle icke är det rätta att tala o m sådant, s o m m å s t e vara under- ordnadt, då m a n fått någon hjärtesorg.
Men när jag såg er lida, var j a g mig icke själf mäktig.
Jag älskar er, därför vågade j a g säga, att ni ej var ensam.
Jag skall ej nu tala m e r a därom.
När ni hunnit lugna er efter denna s m ä r t s a m m a underrättelse, skall j a g k o m m a åter för att höra ert svar.
N u gäller det, att ni lugnar er.
Sätt er.
Jag kan ej l ä m n a er ensam.
Lätta ert hjärta.
Jag vill vara ett tyst och deltagande vittne till en kärleksfull dotters sorg öfver en älskad moders bortgång.
Jag vet, h v a d det vill säga, ty j a g har själf förlorat min m o r.
Och Kerstin grät.
H o n ville genast resa, m e n han sade henne, att det j u icke tjänade till något.
Det s o m skett, kunde ej ändras.
H o n m å s t e s a n s a sig.
De skulle följas åt till prästgården.
Kyrko- herden Magni kunde säkert gifva de bästa råden.
Efter den exalterade smärtan k o m reaktionen, och Kerstin fogade sig efter kandidat Filéns för- slag.
I den mörka vinterkvällen begåfvo de sig på väg till prästgården.
Där mottogs Kerstin m e d en öm kärleksfullhet, s o m gjorde hennes stackars hjärta godt, och hon insåg, att kyrkoherdens råd voro bäst att följa.
Hon skulle stanna i präst- gården ett par dagar, sedan h o n skrifvit till m a - dam Holm, att hon skulle k o m m a hem först efter julen.
Kandidaten skulle under tiden sköta hen- nes skola.
Och därvid blef det.
Naturen tog dock ut sin rätt, och det dröjde m å n g a dagar, innan Kerstin P r i s n e d s ä t t i i i n g S p i s - 2c å ~4to * K n ä c k e b r ö d O. 71 kunnat tillkämpa sig så mycket lugn, att h o n kunde återtaga sitt arbete.
^ndtligen var dagen för afslutningen inne.
Den ruskiga skolsalen kläddes m e d granar, och barnen k o m m o för tillfället litet u p p s n y g g a d e och intogo sina platser.
Kyrkoherden Magni var där, o c h skollärare Lager och fröken Vallin och alla gratu- l e r a d e den sorgklädda allvarliga Kerstin till det goda resullat hennes korta undervisning lämnat.
Kerstin kände ingen saknad att l ä m n a sin lilla k a m m a r e i skolhuset och flytta öfver till den gäst- vänliga prästgården, där h o n blifvit bjuden att vistas kvar öfver j u l e n.
Det blef en stilla och fridfull helg.
Sorgens bitterhet hade så s m å n i n g o m upplösts till resigna- tion.
I sin ensamhet tänkte hon mången gång på den där aftonen i skolhuset, då den s m ä r t s a m m a underrättelsen k o m m i t, o c h h o n m i n d e s hvarje ord den unge kandidaten sagt henne.
Det var lika s o m o m en känsla af lugn fattat henne, då h o n m e d slutna ögon tänkte på, att hennes huf- vud hvilat mot h a n s starka skuldra.
Men fin- känsligt nog hade han icke sagt ett ord till henne om detta, och hon höll h o n o m räkning därför.
Hon visste dock, att det skulle k o m m a.
En dag vid frukosten h a d e kyrkoherden Magni » S v e n s k läraretidning » m e d sig in.
» Jag ser här någonting, s o m kan intressera fröken Sangvin, » s a d e han.
» K y r k o s t ä m m a n i Y.
— Kerstins fö- delsestad — har beslutat en n y extraordinarie folkskollärarinnebefattning, som nu f n n o n s e r a s ledig.
Den bör fröken söka, och j a g tviflar ej på.
att fröken får den.
Mina a m p l a s t e vitsord skall jag gifva er, och dessutom kan j a g, o m ni s å önskar, skrifva till kyrkoherde O l o f s s o n, som är min gode vän och studiekamrat. » Kerstin skref genast sin a n s ö k a n.
H o n kände sig riktigt glad åt hoppet att m å h ä n d a få k o m m a till en stad och därtill den, s o m inneslöt allt h v a d hon hade af minnen, b å d e glada och sorgliga.
S å kom ändtligen den dag strax på nyåret, då Kerstin skulle resa.
Hon ville ä n n u en gång gå till den g a m l a skolan i skogen för att taga farväl af den.
Kandidat Filén, s o m o c k s å samtidigt skulle återvända till Upsala, erbjöd sig att följa henne.
En aning sade Kerstin, stt det icke var fråga blott o m en vanlig artighet.
Det var en kall vinterdag.
S n ö n knarrade un- der fötterna.
Det droppade från träden vid väg- kanten, ty himlen var klar och solen sken mid- dagsstarkt.
De b å d a unga gingo tysta vid hvar- andras sida en stund.
S å tog kandidaten till orda: » Kerstin, under den tid s o m gått, har j a g velat l ä m n a er e n s a m m e d er saknad.
M e n nu, då vi stå i begrepp att skiljas, kan j a g icke annat än för er upprepa, h v a d den där aftonen helt ofri- villigt undslapp mig, och hvarför ni säkert förlåtit mig.
Ni har j u det? » » Ja, » hviskade hon.
» Tack?
D å vill j a g utan alla o m s v e p säga, att jag älskar er.
Det är djärft, j a g vet det, ty j a g hvarken har eller är någonting ännu.
M e n fram- tiden är min.
L i k s o m ni står j a g e n s a m i värl- den, och j a g skall arbeta m e d dubbel styrka, o m jag h a d e någon att sträfva för, någon s o m deltog i min framgång, om j a g lyckas vinna någon.
Det torde dröja år, innan j a g får ett h e m att erbjuda er, m e n, Kerstin, säg mig ärligt och uppriktigt, vill ni taga en hederlig m a n s tro och löfte.
Vill ni, och ni skall göra mig lycklig. » H e n n e s hjärta klappade v å l d s a m t, och kinderna brände under purpurrodnaden.
Hon skyndade ha- stigt framåt.
» Vill n i?
» upprepade han sin fråga energiskt.
Då såg h o n på h o n o m, och h a n måste hafva läst svaret i hennes ögon, ty h a n lade plötsligt armen o m hennes lif, drog henne intill sig och kysste henne: » Tack Kerstin, min älskling!
N u är du min, och du skall icke ångra, att du gifvit din tro åt den fattige prästkandidaten. » Ingen m ä n n i s k a utom de två fanns så långt ögat k u n d e nå.
A r m i arm fortsatte de nu sin väg framåt.
Kerstin kände en stilla lycka vär- m a n d e inom sig.
Och h a n, han talade m e d sådan tillförsikt om denna framtid, h v a r o m h a n visste så litet.
» M e n det förblir frågade han.
» Ja, Axel. » ju vår hemlighet, Kerstin? » Det var svårt att skiljas från den vänliga präst- gården, och det var m e d tårar i ögonen.
Kerstin satte sig i trillan för att fara till stationen.
A x e l skjutsade henne och stod på perrongen och vif- tade m e d sin ludna m ö s s a, då tåget brusade iväg i vinteraftonen.
- yjSJ.
1 SJÄTTE Kerstin kände sig alltmera beklämd, j u närmare hon kom det gamla hemmet, och bon blickade skygg ut genom kupéfönstret, då tåget åkte in på stationen i Y.
Snötäckta lågo de krokiga gatorna, husen, de flesta g a m l a och ruskiga, s å g o så dystra ut, och folktomt var det.
M a d a m Holm mottog Kerstin m e d exklamationer af nästan v å l d s a m t slag, och en stund gräto de båda i kapp.
Ja, visst fick Kerstin bo i sin m o r s g a m l a rum.
Det hade j u så godt s o m stått hela tiden för hennes räkning.
O c h m e d maten skulle det nog också bli bra.
Jaså, h o n tänkte då att stanna?
Det var förståndigt.
Visst skulle hon få platsen.
H o n kunde vara lugn.
Madam Holm skulle tala vid sin svägerska, s o m städade i sko- lan, j a, det skulle gå s o m en dans.
Om det nu var detta m a d a m H o l m s förord hos skolstäderskan eller Kerstins egenskap af stads- barn och kyrkoherden Magnis förord s o m mest hjälpte under, alltnog, K e r s t i n fick platsen.
Skolan i Y.
arbetade icke under alldeles g y n n - samma förhållanden.
Själfva folkskolan v a r in- r y m d i ett stort, åldrigt kasernliknande h u s med gallerfönster, hvilket icke ens tillnärmelsevis upp- fyllde tidens kraf på dylika lokaler.
Visserligen var m a n sysselsatt m e d uppförandet af ett nytt folkskolehus, m e n det skulle dröja ännu ett par år, innan det blef färdigt till inflyttning.
Kerstin kände personligen såväl skolförestånda- ren s o m de flesta lärarinnorna och lärarne.
Den förre hette Skog och h a d e varit föreståndare för en högre folkskola, en visserligen tyst och allvar- lig medelålders m a n, m e n kunskapsrik och utru stad j u s t med de för en ledare erfoderliga egen- skaper af lugn och fasthet.
Han var a l l m ä n t af- hållen af lärarepersonalen.
B l a n d lärarinnorna funnos två, s o m varit Kerstins kamrater på semi- nariet, ehuru ett par klasser öfver h e n n e: fröken L a v e n, som h a d e andra klassen, och fröken Vedin, s o m undervisade i fjärde.
Själf fick Kerstin de yngsta flickorna, de, s o m på hösten uppflyttats ur småskolan.
H e n n e s klass bestod af icke mindre än fyrtio barn, och det var ett ansträngande göra alt un- dervisa dem alla m e d någon framgång.
D e voro dock i allmänhet snälla och lydiga.
Disciplinen var oklanderlig, tack vare skolföreståndaren.
1 början besökte h a n flitigt K e r s t i n s klass och l y s s nade till lektionerna.
K e r s t i n förstod; att han ville göra sig underrättad om, h v a d hon dugde till, och detta lade till en tid något tvång på henne.
K a n förstod det och uppmuntrade henne.
En gång sade h a n: » Fröken tycks mig ha g o d a anlag s o m lärarinna o c h har slagit in på rätta vägen.
T y j u mera man kan vara barn m e d barnen, desto lättare vinner m a n dem.
Och utan deras förtroende blif- ver undervisningen af noll och intet värde.
Håll er icke så mycket vid den döda bokstafven; sök att få lefvande lifvet in i skolrummet.
Berätta barnen om er själf och edra erfarenheter.
Det k o m m e r alltid då m e d något oförfalskadt m ä n s k - ligt, s o m de mycket väl uppfatta.
S ö k att gifva dem framför allt en moralisk uppfostran.
Det är folkskolans stora uppgift.
T y k o m ihåg, att det oftast är ur dåliga hem den får h ä m t a sina barn. » Och Kerstin försökte så godt hon förstod följa dessa råd.
D e buro också frukt.
Hon blef snart älskad af sina flickor och en dag, då hon var ute på en promenad, mötte hon en fattig kvinna, s o m nigande och m e d tårar i ögonen tilltalade henne: » T a c k, fröken, för alla de g o d a råd ni gifvit m i n flicka och för allt, s o m ni berättat barnen ur ert eget lif!
Edra ord h a fallit i god j o r d; Gud skall löna och välsigna er! » Då kände sig Kerstin s å innerligt styrkt och upplifvad, och hon fattade ett fast beslut att än vidare fortgå på den inslagna vägen.
Detta hörde j u till ljuspunkterna i arbetet, s o m nog också hade sina mörka punkter.
En dag h a d e Kerstin råkat att under en rast g l ö m m a sin p o r t m o n n ä på katedern.
D å hon se- dan k o m hem, märkte h o n, att där fattades en 2 5 öring.
Skulle någon af flickorna?
N e j, h o n ville inte tro det.
Men då hon senare gick ut för att handla något, märkte hon genom sockerbagarns fönster j u s t en af sina flickor — och därtill en af de fattigaste — stå därinne och köpa en hel påse karameller.
D å stärktes hennes misstanke.
Nästa morgon frågade h o n barnen, om någon märkt, att hon dagen förut glömt sin portmonnä på katedern.
N e j, ingen hade sett den.
Förstulet betraktade hon L a u r a Sigrell, s o m rodnade något.
S å omtalade hon, att hon förlorat en 25-öring inne i skolsalen, m e d a n flickorna varit ute i ra- S C H U M A C H E R Kongl.
hofleverantör ^ - | r 7 KAPITLET.
&gt; a k s s &amp; E i s c u i t s fäs hos de flesta \
IDUN det, m å j a g väl säga, att j a g står u n d r a n d e o c h frågande.
Jag försöker — j a g säger m e d flit försöker — att hushålla m e d 5 0 kr.
pr m å n a d för o s s tre personer, j a g, m i n m a n o c h en sjuårig s o n, m e n det går allt s o m det k a n m e d den saken.
Emel- lertid föreslog j a g m i n m a n, att vi skulle försöka lefva s å där billigt, m e n han trodde, att det inte skulle gå, ty han ville äta sig mätt, p å s t o d h a n, och det ville j a g också, förstås, o c h s å ville han h a sitt kaffe två gånger o m dagen o c h sitt ägg — ack, de kosta j u nu ä n d a till 2, 5 0 kr.
pr tjog — m o r g o n och kväll vill han ingalunda försaka.
sten.
H o n anade, att någon af dem tillägnat sig den, o c h för att icke skuggan skulle falla på nå- gon oskyldig, bad h o n, att den s o m tagit slanten, skulle b e k ä n n a det.
icke här behöfdes det, n e j, h o n kunde j u k o m m a h e m till K e r s t i n, så skuile h o n genast förlåta h e n n e, ty det var icke för pen- ningens skull, h o n ville ha reda på s a n n i n g e n, nej, det var för den s y n d e n s skull, s o m blifvit begången.
Men alla tego.
Under lofstunden blef det ett tissel och tassel.
Ja, L a u r a Sigrell m å s t e det h a varit, ty h o n hade stannat inne efter de a n d r a för att ö p p n a fönst- ren.
O c h s å hade hon j u ofta snattat b o k m ä r k e n af d e m.
Kerstin var ledsen.
K a n s k e h o n oskyldigt m i s s - tänkte flickan.
Men n å g o n tid därefter öfverra- skades L a u r a på bar gärning, då h o n höll på att stjäla socker ur skolföreståndarens kök, och nu upptäcktes en hela m a s s a stölder, s o m hon begått under en längre tid m e d m o d r e n s vetskap.
D e n n a fick en allvarlig f ö r m a n i n g inför r å d h u s h u s r ä t t e n, o c h L a u r a sändes till en förbättringsanstalt.
(Forts.) Från Iduns läsekrets.
Min » gubbes » kritik.
(En Jag svarade förstås, att det hade j a g aldrig gjort och trodde mig ej heller om att göra det.
H a n tittade sedan på » m a t s e d e l n » o c h var nog oartig att kritisera den.
Han ville om s ö n d a g e n, u t o m sitt glas lagerdricka, äfven hafva soppa.
D e fyra första dagarne gick det väl an, m e n t e h a n, ehuru det nog var magert, m e n huru m y c k e t fläsk det skulle bli för 2 5 öre att dela på tre personer, det kunde han ej r ä k n a ut, ehuru han kan » dra ut kubikrötter », säger h a n, o c h så fruktade h a n, att p a n n k a k o r n a v o r o för tunna.
O c h på freda- gen: &gt;något kött, öfverblifvit sedan föregående d a g a r »; men i all världen, säger h a n, då får m a n ju bara se på köttet de a n d r a d a g a r n e, o m sön- dagens oxstek skall räcka b å d e tisdagen o c h fre- dagen, o c h s å läckert det måtte vara s e n!
Och till slut gissade h a n, att den » stekta fisken » på lördagen var s å d a n där billig, färsk sill.
Skulle m a n hafva hört på m a k e n!
Alfhild.
svartsjuk fästmö tillägnadt.)
Flicka, du s o m ängsligt s y n e s värna O m din vän för andra tärnors nät, Vakta dig, att ej din sällhets stjärna Släcks en dag i tviflets d i m m a tät.
Kärlek är det friaste på j o r d e n, E j han k ö p a s, ej h a n b i n d a s k a n; Ä r dess ljufva b a n d en b o j a vorden, Då hur lätt till flykten tog ej han.
Har du varit lycklig nog att vinna Denna skatt, den största j o r d e n bär, Lita på din makt s o m ädel kvinna, T y din lyckas b ä s t a sköld den är.
» H v a r köper du oxkött för 1,50, s o m räcker till tre m i d d a g a r åt tre personer, eller ett h ö n s, s o m räcker till t v å?
» » N e j, » sade h a n, i det h a n lade bort tidningen, » det duger inte.
Jag skulle verkligen vilja se den » erfarna h u s m o d e r n s » m a n och tala litet vid hen- nes jungfru, » — o c h det skulle j a g vilja ock.
I hushållspenningfrågan.
Vakta dig!
» N e j, » sade han, » d å lefva vi allt hellre på litet öfver 5 0 kr.
pr m å n a d.
» Nu är han herre o c h begriper sig j u inte på hushållssaker, m e n d e n n a gång b ö r j a d e han verk- ligen förhöra mig.
Men det var lögn a l l t s a m m a n s, förklarade L a u r a bestamdt.
H o n h a d e icke tagit något.
Kerstin var dock öfvertygad d ä r o m, m e n ville ej n ä m n a något åt skolföreståndaren, s o m säkerligen skulle anställt en grundlig undersökning.
Men den, s o m fick h ö r a ord och inga v i s o r af m a d a m Sigrell, s o m på aftonen r u s a d e u p p till henne, det var Kerstin.
H o n skulle akta sig för att beljuga den o s k y l d i g a L a u r a, som aldrig tagit så m y c k e t s o m så, a n n a r s kunde det h ä n d a, att stadfiskalen k o m m e att lägga sig i saken.
1893 Sitt ej m u l e n, när din älskling skalkas, Minns, att glädje o s k u l d s broder är; Ej så manligt fri kan dig han nalkas, Om af skuld h a n s sinne pressadt är.
Vet, af ädel fröjd blott dygder s t a m m a.
M å det då din s k ö n a uppgift bli Att i h e m m e t vårda glädjens flamma.
K ä n s l a n s guld skall luttras rent däri.
H.
M- lnnehållsförteekning.
Peggy H å r d; af .7.
S.
(Med porträtt.)
— Olika drifkraf- ter; af Ave.
— Medan snön fdller; skiss af Vilma Lindhé.
— Tiden för vår pristäfling o m ordet » Fosterland ».
— Sällskaps- ton; en mans ord i kvinnofrågan af Julius.
— E n bok för dagen; af Belxasar.
— I telefon från M a r s; af Snorre.
— U r notisboken.
— Teater och musik.
— E n lärarinnas roman; en svensk kulturbild, tecknad pä verklighetens grund för Idun af Algot Sandberg.
(Forts.) — Från Iduns läsekrets: I hus- hållspenningfrågan; af Alfhild.
Vakta d i g!
A f H. M — i.
— Tidsfördrif.
Det är m e d största intresse j a g har afvaktat svar från » Erfaren h u s m o r », o c h då j a g nu läst Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
När samt vårens tid är inne och lärkan slår i skyn ängens grönska breder sin duk mot skogens bryn, då finns jag i naturen och uti män- skors bröst.
I skog, på berg, i dalar du höra kan min röst.
När sommarn sedan kommer i all sin sköna prakt, du ser den väna blomman, j a g fram i ljuset bragt: jag sitter på dess stängel, j a g hörs i fågelns drill, i ystra forsens lekar jag äfven finnes Jag Hur När och till.
för hösten, hur kulen den än är, stormarna än rasa, jag högt mitt fruktar ej hufvnd bär.
oskuldsfärgen täcker den mark, som nyss vargrön, isig boja binder den spegelklara ett ting hos fattiga och rika, en frihetskämpe, som tillika var säker skytt.
H v a d går du p å?
H v a d fingret har, ja, hvarje t å?
Ett vapen se ' n, för knekt, som rider, det brukats mest i gamla tider.
H v a d haren är och björnen se ' n.
Ett namn på alla » käras » vän.
H v a d är hvart ord ut af mitt hela?
H v a d ej kan på ett möte fela?
E t t bibliskt n a m n; ett vattendrag.
Hvartill dig döma kan vår l a g?
Ett nyttigt ämne för hvar tvätt, och hvad som ej kan kallas rätt.
H v a d hörs, när vind i trädet leker?
H v a d modern kan, då barnet smeker?
H v a d pojken nog vid boken är, när han rakt ingenting sig lär?
H v a r lekes bäst väl hök och dufva?
Ett nöje för de flickor ljufva.
H v a d finns i närheten af berg?
E n egenskap hos all slags märg.
Ett r u m; ett stånd; en dryck så rar.
H v a d hvarje fisk så säkert har.
H v a d är väl fången, kort och g o d t?
E t t kvinnonamn, förkortadt blott.
H v a d andas vi?
H v a d lämna tåren?
E n krydda, som gör ondt i såren.
H v a d hafva frukter, träd och bär?
H v a d som för ryttarn nödigt ä r?
M i n sista gåta du lätt finner, när nu du sista raden hinner.
Aja ...
sjön; på stålskodd fot, då ser du, hur muntert kring j a g far, och kindens rosor säga: än finns den sällen kvar.
g 1 g i r Stafvelsearilmogryfen: Leon, Napoleon.
Nana, N a p o, Lena, Louise.
1 4 x 8 8 = 1232 9 x 6 3 = 567 2 x 3 9 ° 78 1877 II.
56.
Geografiska gåtan: Göteborg Ö s j ö 1 s i t 1 b e Bab-el-mandeb O r i n o c o R e d-R i Y er Hvarest kunna ifrån ofvanstående med krita eller tändstickor på bordet bildade sex-fälts-figur 5 väggar borttagas på sådant sätt, att 3 lika stora fält återstå?
Sundsvallsbo.
T E A t t a gånger mitt första är mitt andra, en gång mitt andra plus ett är mitt tredje, tredjedelen af mitt tredje är mitt fjärde.
Charaden: Krinolin.
Geometriska mosaikuppgiften: r i Göteborg Siffercharad.
Tilsit ligger emellertid som bekant i Preus- sen och ej i Ryssland, såsom det råkat u p p - gifvas.
Funktgåtan: K M .1 Q E | A | A | Y X | D; K H1 0 L E | O | L | I | N | A a n v t n i L I r f e a i i k M | A | E J d d s b a e h e e h i e a n m e e t e s n 1 e i s t f LN (T \ JL J Sambre, Matematiska uppgifterna: I.
M a n stryker talet 39 tvä gånger, talet 63 tre gånger och talet 83 sex gånger.
D å får man r lin ekorre, Förvandlingsgåtan: 1) Glafsfjorden.
2) A s t r o - noini.
3) Gustafsberg.
4) Erkebiskop.
6) Afundsvärd.
6) Lapphund.
7) Ungefär.
8) Trollhättan.
9; Eogelbolm.
10) Afhandling — Gagea lutea.
Sex-fåltsflgur.
Lösningar.
e Ifyllningsgåtan: Räfsas, Ättika, juoafru, Ferrol.
o. E n mindre vikt, ett element, ett namn på björn, som är väl kändt.
H v a d bör du ej för smicker vara?
H v a d kan för dig lätt bli en fara?
T v å djur, ett träd, två räkneord, en stad uti vår vackra nord, Orden betyda: 1) sågverk i Sverige, 2) utländsk titel, 3) stad i Persien, 4) en af den nordiska mytologiens gudar, 5) forntida stad i Grekland, (i) en af nutidens uppfinningar, 7) tysk universitetsstad.
H v a d är mitt helas rätta värde?
L.
P. Kvadratgåta.
0 På elfva säkra ben jag hurtigt för dig står, och mänga gåtor små med arbete du får.
Med begagnande af hästens gång i schack bildas af bokstäfverna i ofvan- stående kvadrat 7 ord med 7 bokstäf- ver i hvarje, hvilka sedan insättas i kvadratens rutor, så att orden läsas vågrätt.
E | N j N L 8 E | K H I F F Karl den Tolfte.
A T | I I.
| I | Z | B | N B y D M 1 A | E | C |R| s |o N I.
I Y lö s F L 0 T N 10 G K T I. o T A I N N 1) E | I | T | L T: j K N I T I | N s E!
A
