# ID: svediakorp-per954
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 18,141
# sentences: 715
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Fredagen den 24 februari 1893.
N:r 8 (271) Prenumerationspris pr Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
Idun ensam år: kr.
9 » 7 » 5 Byrå: K l a r a v.
K y r k o g a t a 7, 2 tr. (Aftonbladets hus.)
P r e n u m e r a t i o u s k e r ti a l l a post- a n s t a l t e r i riket.
Redaktör och FRITHIOF utgifvare: HELLBERG.
Träffas å b y r å n k l.
1 2 — 1.
Allm.
Telef.
61 47. helgfri Tryckeri Aktiebolag 6:te årg.
Utgifningatid: hvarje Iduns fredag.
Lösnummerspris 15 öre (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p l a t s e r » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Vendela Andersson-Sörensen.
ket är nu fem år se- ' dan den sångerska, hvars porträtt i dag meddelas, lämnade vår lyriska scen.
I dessa da- gar hälsas hon af en in- tresserad publik välkom- men till de tiljor, där hon firat sina bästa seg- rar, och vid hvilka hon nu åter är för en tid bunden genom ett gäst- spel, som kommer att omfatta några af sånger- skans förnämsta roller och som tog sin början i måndags, då hon upp- trädde som Violetta i » Den vilseförda ».
Vendela Linnea An- dersson, sedan några år gift med tandläkaren i Köpenhamn Sophus Sö- rensen, är född i Halm- stad den 19 november 1860.
Då hennes fader, som var musikus, tidigt afled, efterlämnande sin familj i små omständig- heter, åtog sig en i Hel- singborg bosatt väninna till modern att taga den lilla Vendela till sig och bekosta hennes uppfost- ran.
Det dröjde ej län- ge, förrän hennes musi- kaliska anlag upptäcktes, och kort tid därefter hade de erhållit så pass stor utveckling, att Vendela fick uppträda som » underbarn », hvilket in- träffade då hon endast var nio år.
H o n hade drifvits att inöfva en konsertrepertoar och sän- des så ut på » konstresor » i sällskap med en dansk violinist, som ej var äldre än hon.
På denna tourré kom den lilla flickan äfven till Stockholm.
Här ha- de hon tillfälle att sjun- ga inför ett sällskap, som var församladt hos en af våra mest kända fabriks- idkare, och följden af detta uppträdande vardt, att några af de därvid närvarande familjerna be- slöto att åtaga sig den lilla sångerskans uppfost- ran, ett erbjudande, som hennes moder med glädje och tacksamhet antog.
Det beslöts nu, att Vendela skulle sättas i skola för att förvärfva sig nödiga kunskaper äf- ven å andra områden än det musikaliska.
Däre- mot skulle hon upphöra med all sång, till dess stämman vunnit stadga, men samtidigt med skol- studierna åtnjuta under- visning i pianospelning.
Under 8 år varade dessa, dels i Stockholm, dels i Kalmar bedrifna förstudier till hennes e- gentliga lifsuppgift.
Vid 17 års ålder åter- vände Vendela Anders- son efter afslutade skol-
58 IDUN 1893 Lagen är vanmäktig, där seden är död.
y. studier till Stockholm, och här hade hon den lyckan att till sånglärare erhålla den i detta fack framstående tonsättaren Isidor Dann- ström, som hört henne i hennes barndom och redan då insett hennes musikaliska begåfning.
Efter något mer än ett års sångstudier för hr D.
hade den unga sångerskan hunnit för- värfva sig tillräcklig förmåga i det tekniska för att våga beträda scenen.
Detta skedde å senhösten 1878, då hon debuterade å Stora teatern i Göteborg i en liten af hennes sång- lärare skrifven operett ' » Crispinos giftermål ».
Den behagliga om än ej stora rösten med dess säkra teknik samt det dramatiska tem- peramentet väckte redan nu någon uppmärk- samhet, och hon fick därför under vinterns lopp försöka sig i flere uppgifter, såsom Ser- polette i » Cornevilles klockor » och såsom Adéle i » Svarta dominon ».
Efter denna första framgång återvände sån- gerskan till Stockholm och återtog sina sång- studier, hvilka hon för samma lärare fort- satte till början af år 1 8 8 0, då hon upp- trädde å Nya teatern i Stockholm i titelpar- tiet i » Madame Angots dotter ».
Många af våra teatervänner hafva säkert i angenämt minne från den tiden hennes utförande af såväl nämnda parti som af Stella i » Tamburmajo- rens dotter », Silvia i Mozarts » Teaterdirek- tör », Jeanette i » Jeanettes bröllop », Irene i » Drottningens spetsnäsduk » m. fl.
uppgifter.
Detta forcerade inlärande af en mängd nya roller hade emellertid angripit sångerskans hälsa, och vintern 1 8 8 1 — 8 2 företog hon där för en utländsk resa, hvarvid hon jämte hr Dannströms familj hufvudsakligen vistades i Nizza, där hon äfven med bifall lät höra sig å några konserter.
Efter hemkomsten till fäderneslandet be- trädde hon för första gången vår förnämsta lyriska scens tiljor såsom Némea i » Konung för en dag ».
Vid inträdet i detta senare skede af sin konstnärsbana å hösten 1882 mottogs sångerskan med stor sympati af vår musikaliska publik och den, som uppdrager denna lilla lefnadsteckning, meddelade härom i en tidning: D e n unga sångerska, som i går uppträdde som Némea, debuterade med en framgång, hvartill vi knappast kunna erinra oss hafva upplefvat ett mot- stycke.
Fröken Anderssons stämma är ej af den beskaffenhet, att den förmår uppbära de ansträngande partierna i den stora operan, men på grund af röstens stora böjlighet och präktiga koloraturför- måga, den intelligens och musikaliska smak, hvar- med den unga sångerskan omfattar sin uppgift, samt genom sitt vårdade och naturliga spel, är fröken A.
för vår lyriska scen en förträfflig acqvisition, som särskildt i den franska opera comiquen torde böra söka sina uppgifter och som vi hoppas, att teatern länge må få behålla.
Sångerskan belönades med talrika blomsterbuketter och lifliga applåder.
Debutanten erhöll nu engagement.
Året därpå företog hon med några af sina scen- kamrater en konstresa till Köpenhamn, Kri- stiania och Göteborg, och under hösten 1887 uppträdde hon med stor framgång å Dag- marteatern i förstnämnda stad.
Men eljest tillhörde hon hela tiden vår lyriska scen, till dess hon för alltid öfverflyttade till Köpen- hamn.
Hon uppträdde härunder i en mängd uppgifter, däribland såsom dottern i » Marco Späda », Cherubin i » Figaros bröllop », Ma- R.YDBERG.
delaine i » Postiljonen », Henriette i » Mura- ren », Frasquita i » Carmen », Siebel i » Fa- ust », drottningen i » Hugenotterna », Kosina i » Barberaren », Adéle i » Svarta dominon », Mignon, lady Harriet i » Martha », Juana i » Spanska studenter », Violetta i » Den vilse- förda », med hvilket parti hon äfven i mån- dags inledde sitt nu pågående gästspel å vår opera, Virginie i » Paul och Virginie », Marie i » Regementets dotter ».
Heanes allra förnämsta uppgift var dock Zéphyrine i Siegfrid Salomans komiska opera » Diamantkorset », hvilket parti hon skapade vid operans första uppförande härstädes vå- ren 1886, alternerande med fru Edling.
Här hade hon ett parti, som lät samtliga sidor i hennes begåfning komma till fullaste rätt och därför var typiskt för hennes fram- ställningskonst, helst denna här därjämte kunde i viss mån sägas framspringa ur hennes » innerster Lebensdrang ».
Också väckte hon här det lifligaste bifall och bidrog jämte den bortgångne Pelle Janzon i icke ringa mån till operans framgång.
Hela värl- den skulle gå och se den kostliga gavottsce- nen, där den unga lindanserskan, som skall uppfostras till fin dam, får ett recidiv af konstnärsfeber och gifver en extra föreställ- ning i den högre akrobatiken för sin för- vånade sällskapsdam, Med tändande ome- delbarhet och uppsluppenhet lämnade hon här en slående bild af det otämjda naturbarnet, på samma gång hon i partiets veka lyriska moment förstod inlägga en ej vanlig charme och rörande värme.
I denna roll tog sånger- skan också afsked af vår publik, då hon våren 1888 lämnade vår scen för att kort därpå gifta sig och bosätta sig i Danmark.
Sedan dess har fru Andersson-Sörensen vid några tillfällen uppträdt som gäst å Göte- borgs Stora teater och i Köpenhamn har hon medverkat vid åtskilliga konserter.
Såsom här ofvan i referatet öfver opera- debuten antyddes, äger fru S. ej till sitt förfo- gande någon stor röst, men denna utmärkte sig alltid i ofvan nämnda uppgifter för be- tydande renhet och klarhet.
Den italienska sångskolan, hvars] principer hennes lärare följt och som genom sina koloraturöfningar bibringar stämman både välljud och smidig- het, har äfven utvecklat dessa egenskaper hos fru S.
Men dessa företräden 4 yttre teknik skulle måhända ej förmått väcka tillräckligt intresse med anledning af det genom öfveransträngning i barnaåren något tunna röstorganet, om fru S. ej vid sidan häraf blifvit begåfvad med en scenisk instinkt, som ställer henne högt bland de konstnärer, hvilka under det senaste de- cenniet varit fästa vid vår lyriska scen.
Och med det dramatiska temperamentet står en hos oss ej alltför vanlig förmåga i samband, vid hvars riktiga utveckling äfven den itali- enska sångskolan i alla tider fäst stor vikt.
Fru S. behärskar nämligen textuttal, frase- ring och vokal diktion på ett sätt, som erin- rar om den konstnärlighet i dessa afseenden, hvaraf åtskilliga här uppträdande gäster af betydenhet visat sig vara i besittning.
I den komiska operan med dess rörliga passageverk är detta af ännu större vikt och betydelse än i den stora operan.
Fru S. mottogs vid sitt återinträde i mån- dags å den scen, hon tillhört, med lifliga ut- tryck af publikens sympatier.
H.
G.
S..
En episod.
niskt ...
Vi sutto samman i förtroligt lag, nyss middag ätits, och vid tänd havanna vi njöto stundens ro i djupa drag.
Vårt från Jian men samtal gått från ämne och till ämne, konst och politik till religion.
var en skeptiker, som trodde intet, lar på tungan jämnt: evolution.
fjag hade kastat kring mig några fraser — dock ärligt menta — om det djupa kraf, som låg i själens djup och hennes längtan mot idealen starka vingar gaf — det djupa kraf, hvad kunde det väl vara?
Jroniskt lugnt han sade: * ^Humbug håra, och narr enhvar, som något annat tror!
^Den samma kraft, som i vår hjärna bor, är den som knyter nätet utaf celler, som rundar stammen, där af saf den sväller, och dräper stackarn, som i lifvets larm sitt dödssår fått i genomstungen barm » ... jflan höjde glaset, litet grand nervös, och grön mot dagern gnistrade " Ghartreuse.
^Den unge läkarn åter satt som vanligt med mörkblå ögon och med nobla drag och talte med citat ur JUill och CMalthus om universi järnhårdt stränga lag, som dömt den svage skonlöst att gå under och åt den starke helgat lyckans dag.
.
.
" Och dock helt nyss på smärtfyldt lasarett jag honom sett till sjukbädd vänligt skrida och jämka febcrskrynklad kudde rätt.
" Och nu ett sådant tal!
— jtian smålog flyk- tigt: » Så mången löjlighet vi än ha kvar, vi nutidsmänniskor, så månget sekel på hjärnans bark sin svaghet lagrat har. » c.
.
.
fl a, svaghet kanske!
Signad dock hvar svaghet, som räckte hungrig nästa dryck och bröd, som torkat barnatårar, när därhemma i kyffet modern legat blek och död, som byggde hospital och lasaretter och hem åt husvill uti vinternätter!
IDUN 1893 ^a, svaghet. '
Iranske dock det är en sådan, som, när revolten tänder an en värld och klass mot klass står väpnad, hejdar hugget af segerherrens hotfullt lyfta svärd.
.
.
tfag talt mig varm.
Vi tego åter låda.
^Där lorta, fjärmast invid västerns rand, stod aftonglöd på mörka, hrustna snömoln som återspegling af en vådelds brand.
Emil Kléen.
F u s k.
Ett o r d f r å n s k o l k a t e d e r n till af mödrarna Florentia.
å torde de vara, hvilka känna till, huru allmänt och i hvilken stor skala fusk bedrifves inom skolan.
Det sker nämligen så lyckligt, att det endast sällan upptäckes, så djärft, att den gynsamma utgången blir än mer förundransvärd.
Några ord därom torde därför få anses vara berättigade.
Man kan i fråga om fusket indela lärjun- garne i trenne afdelningar.
Till den för&amp;ta skulle då räknas de, som alltid i alla äm- nen och vid alla tillfällen fuska, som göra det till och med då de kunna lexan — af gammal vana.
Till den andra höra de, som fuska delvis och läsa delvis, de, som nog ar- beta med både skrifningar och lexor, men dock, där tid och förmåga brista, genom fusk rädda betygen.
Den tredje afdelningen innefattar det minsta antalet, i det att dit skulle föras de, som endast fuska i särskilda fall, då minnet sviker eller öfverläsningstiden varit för knapp.
Dessa tre kategorier till- höra olika stadier och klasser.
Den första torde sålunda endast påträffas i skolans hög- sta klasser, där kontrollen är minst och lät- jan störst.
De bägge andra återfinnas i nära nog alla klasser, undantagandes den första, där man äfven kan finna sådana, som ej alls fuska.
Mången bestrider kanhända, att fusket är så allmänt.
» Det är omöjligt, » säger man, » att sådant kan gå för sig, utau att upptäc- kas. » En och annan, som grips på bar gärning, visar dock dess närvaro, och myc- ket, som icke röjs, finnes i alla fall.
Mån- gen lärare tror nog, att under hans timmar fusk ej går för sig.
Men han ser ej, hur boken ligger uppslagen på bänken bakom den där breda ryggen, som den framför sit- tande med flit rätat, han ser ej hvad som står skrifvet med blyerts på temabokspär- men, han ser ej, att B. sitter med en bok i knäet, att C. har en fullklottrad lapp i han- den o. s. v. i oändlighet.
Fusket bedrifves i de lägre klasserna tem- ligen enahanda.
Boken, som ligger på pul- peten, har en blyertspenna mellan sina blad — läraren tittar bort, vips öppnas boken ett kort ögonblick.
Annars skrifva?
ord på bän- ken eller på papperslappar, som hänga fast på pulpeten eller hållas i den kupiga handen.
I de högre klasserna däremot antar det mera skiftande former och blir af ett visst intresse att studera.
Den djärfhet och upp- finningsförmåga, som därvid utvecklas, äro sannerligen förundransvärda.
Hur häpen skulle Ni ej blifva, om Ni såge en hel klass från ryggen!
Ni skulle då finna den för- 59 dolda orsaken till, att den ene i dag kan så ovanligt bra, att en annan kan hela regent- längder utantill, att en tredje kan hela slut- ledningsläran perfekt o. s. v. oberäknadt de försiktiga, sparsamma hviskningarna.
Skrifningarna tarfva ett särskildt kapitel.
Hvad hemtemata angår, så är lärjungarnes eget arbete vid dem så obetydligt, att de snarare vänjas ifrån än till själfarbete.
Där- för äro de som borttappade, då de komma upp till profskrifningarna i skolan, och söka då reda sig genom det, som i slika fall all- tid tillgripes, fusket.
V i d profskrifningarna härskar därför det innerligaste samband mel- lan kamraterna.
Några vederkvicka sig med medtagna historier eller temaböcker och sända sedan underrättelser vidare till andra medels biljetter och små klotformiga bref, hvilka fortskaffas på underbaraste sätt.
D e tappas, de knäppas, de kastas, de telegraferas, de smygas i adressatens hand af den oskyldige afsändaren, som går förbi honom, då han af- lämnar sitt skriptum o. s. v., allt utan att den vaktande läraren ser det minsta.
Detta i de svenska skrifningarna; vid öfversättnin- gar användas delvis andra system, hvarvid bekväma fingerspråk spela en ej obetydlig roll.
alla de andra, ty de neka, förstås, och jag kan inte bevisa det, » skulle Ni då få höra.
Därför — strängare, ständig kontroll!
Men äfven härutinnan måste hemmen sam- verka med skolan, om afsevärdt resultat skall kunna uppnås.
Hvilka kunna väl mer göra det orätta och oärliga i fusket klart för ung- domen än mödrarna?
Hvilka kunna väl så som de uppmuntra dem att med flit vinna vackra vitsord?
Först då hemmen och skolan i samförstånd arbeta därpå, kan fusket omöj- liggöras och utrotas.
Det kräfver mycken uppmärksamhet, men då man betänker det myckna och svåra onda det åstadkommer, skall man helt säkert ej tycka ansträngnin- gen vara för stor.
A f det anförda torde man kunna göra sig en föreställning om den stora omfattning, som fusksporten tagit.
Men emedan det ej är allmänt bekant, hur allmänt det är, ser man nog oftast ej den stora fara, som ligger däri.
Fusket är nämligen olycksbringande i många hänseenden.
Dels minskas i hög grad kun- skapsnivån, och redan detta förhållande borde vara nog att föranleda allvarliga åtgärder däremot, då, som bekant, vår skollag upp- ställer betydligt mindre fordringar än andra länders.
Dels blifva helt naturligt betygen falska, och sist, men viktigast — hedersbe- greppet blir hos det uppväxande släktet i vä- sendtlig mån utplånadt.
Jag har hört en liten parfvel en gång utbrista, då han till- frågades, hvad han skulle bli: » Jag skall bli ohederlig, för det ser jag, att alla, som ä ' ohederliga, dom går det bra för. » Och orsaken till hans bittra svar?
En kamrat hade fuskat och följaktligen kunnat bättre än han, som ej velat vara ohederlig.
Jag är säker på, att nästa gång fuskade äfven han.
Det klagas öfver bristen på ärlighet och rättskaffenshet i lifvet; är det underligt, då de unge se, hur väl det går dem, som äro ohederliga, att de följa deras föredömen?
Vi tarfva ' unga släkten, hvilkas sinne är ädelt, hvilkas heder är omutlig, hur skola de kunna bli ädla och ärliga, då de se de goda grund- satserna i ord som gärning hånade och finna, att de ohederliga ej allenast undgå straff, utan vinna framgång, ja, stundom beröm.
Förefaller dem så arbetet » tråkigt », då är deras beslut snart fattadt.
Det ligger där- för stor vikt på, att den strängaste kontroll utöfvas, ty tänk ej, att lärjungarne skola afstå från att fuska, emedan det är orätt.
Det betraktas nämligen ej så.
Det ursäktas såsom nödfallsutväg och emedan alla andra göra så, det gillas såsom upproriskt emot lärarne, det beundras, då det utföres skick- ligt och djärft, såsom bevis på förslagenhet och mod och blir så härskande genom det onda föredömets makt och utöfvarnes skä- rande hån mot dem, som ej vilja följa dem.
» När alla göra det och få bra betyg, skulle då jag ensam inte göra det och få dåliga? » skall Ni visst få till svar, om Ni frågar nå- gon, hvarför han gör det.
» Nå, men tala om för lärarn då, » svarar Ni kanhända.
Den stackars kvinnan brast ut i gråt, och den lilla flickan, som först en stund stirrade på modern, började äfven att högljudt snyfta.
Ebenezer lade ifrån sig sitt arbete, steg upp och gjorde ett slag kring golfvet, följd i hälarne af katten, på hvilken han tycktes utöfva ett magnetiskt inflytande.
Till sist stannade han framför grannkvinnan, där hon satt nedhukad, med ansiktet gömdt i förklädet.
» Gråt på, » sade han, » tårar äro skurar att skölja bort sorgen med. » Hon måste se upp för att se, hvad min han höll, då han sade detta, och han hade lagt sitt gamla ansikte i så många kon- stiga veck, att hon af pur förundran slutade upp att gråta.
Alltjämt följd af katten, fortsatte han sin promenad i det trånga rummet, sköt undan en trebent länstol, som stod i vägen, var nära att stupa öfver en gammal läderkappsäck, men satte sig i stället på den och tände en liten lerpipa, som han fiskade upp bland brå- tet på spiselhällen.
Men när han dragit några bloss, knackade han ur den och lade åter bort den.
» Hvad har ni i korgen, » frågade han tvärt och vände sig till kvinnan.
Timmermanshustrun steg upp, gick fram till honom med korgen och visade honom inne- hållet.
» Bah, » sade han; » hvad vill ni, att jag skall göra med dem där? » » Köpa dem, » svarade kvinnan dröjande.
» Jag behöfver nödvändigt pengar till hyran i morgon, eljes blir jag vräkt och vet mig ingen råd, hur jag skall fylla summan.
Och så har jag mina små, som ni vet, tre mun- nar att mätta.
.
.
» Ebenezer ruskade på hufvudet.
» Duger inte, » svarade han lakoniskt.
Men när han såg det missmodiga uttrycket i kvin- nans ansikte, tillade han urskuldande: » De äro inte tillräckligt gamla, ser ni.
Sådant där har ingen efterfrågan i mark- naden. » » Nej, gamla äro de inte.
Jag fick dem till fästmöspresent af gubben min, och det kostar allt på litet att göra sig af med dem, skall jag säga.
Men se då, så vackra de äro. » Hon tog upp en kopp ur korgen och höll den mot dagern.
» Åh, då skulle jag bara bli olycklig för Ebenezer.
Skiss för Idun af Sophie Ling-e.
(Slut från föreg.
n:r.)
IDUN 60 » Genomskinlig som glas och med äkta guldkanter. » » Behåll dem och drick kaffe ur dem med era vänner.
V i kunna kanske hitta på någon annan utväg. » Hon lade ned koppen igen och såg frå- gande på honom.
En lång stund satt han försjunken i tan- kar och tycktes hafva glömt, att någon annan fanns i rummet, och då katten hoppade upp i hans knä och smekande strök sig emot ho- nom, sade han liksom förvånad: » Jaså, är det du, är du här? » — — » Ebenezer, Ebenezer snart till Palästina reser. » Den lilla strofen halkade så plötsligt öfver hans läppar, och han såg därvid så besyn- nerlig ut, att den lilla flickan smög sig när- mare intill sin mor och stirrade förskräckt på honom.
Men lika plötsligt steg han upp, hans an- sikte klarnade, liksom upplyst inifrån, och i det han gick fram till en gammal byrå, som stod inklämd mellan spisen och ytterväggen, sade han, raskt och bestämdt, liksom till sig själf: » Nej, det får anstå med resan till Palä- stina så länge. » Han tog fram ett Jitet skrin från den öf- versta byrålådan.
» Jag skall säga er, hur det är, » sade han, under det han öppnade skrinet.
» Allt sedan jag var en liten gosse, har jag haft en ön- skan — en enda.
Den har gått igenom mitt lif, som en gyllene tråd — den har utgjort mina nätters dröm och mina dagars glädje.
Den har ersatt mig mycket, mycket annat, som jag saknat, — hustru, barn — jag har aldrig ägt någondera.
Jag har arbetat och sträfvat — och jag gör det ännu — för att en gång nå detta mål.
Jag ser det jämt framför mig, och jag sträcker mina händer efter d e t.
.
.
» Han sträckte sina magra händer mot den mörka spiselvrån, och ögonen fingo ett un- derligt frånvarande uttryck.
» Jerusalem, Jerusalem, du härliga stad, som Herren lofvat att återgifva till sitt egen- domsfolk.
Det är till dig jag längtar, och jag skall en gång se dina murar och träda in genom dina portar. » » Se, » sade han och sträckte fram skrinet, » på detta har jag samlat, länge, länge — det skall föra mig dit bort. » Han vägde skrinet i sin hand och betrak- tade mynten, som glänste på dess botteD, med lystna blickar.
Men liksom för att komma ifrån en fre- stelse, slog han hastigt igen locket.
» Hur mycket behöfver ni till hyran, » frå- gade han tvärt och vände sig till timmer- manshustrun.
Det var åter den vanlige Ebenezer.
» Nej, nej, » sade hon afvärjande och sträckte sina båda händer emot honom.
» Ingen upp- offring för mig.
Jag går till pantlånekon- toret. » Han tycktes ej höra.
» Se här, tag, » sade han.
» En, två — tio, tjugo — behöfver ni mer?
Trettio. » Det hade kommit en sällsam ifver öfver honom, och allt efter som han plockade upp de blanka kronorna, strålade hans ansikte allt mer af belåtenhet.
och » Jag vet ej, om jag kan, » sade kvinnan, tennes ögon stodo fulla af tårar.
» Ni kan, » sade han och strök ned pengarne i korgen.
» Och blir ni ytterligare i trång- mål, så kom hit. » Hon hade velat kyssa hans händer, bruna och skrynkliga som de voro, men hon tac- kade endast och frågade, om hon ej på nå- got vis kunde få betala af sin skuld.
Hon ville så gärna vara honom till någon tjänst, städa och skura, bädda hans säng, tvätta hans linne, göra uppköp för hans räkning.
Nej, han behöfde ingen hjälp.
Han var van att hjälpa sig själf.
Men om hon ändå nå- gon gång ville komma in med sin lilla flicka, så skulle han tycka om det.
Han strök den lilla flickan öfver hufvudet.
* 1893 Dagen var redan långt framskriden, men Ebenezer satt ej som vanligt vid fönstret på sin trästol.
Katten gick orolig och jamande omkring på golfvet, och när dörren öppna- des, var han med ett språng ute i den mörka gränden.
Hon ämnade åter aflägsna sig, då hennes lilla flicka pekade på ett föremål i sängen.
» Se, mamma; så rysligt blek han är. » Det var Ebenezer.
Den gamle juden låg ännu kvar i sin säng och sof, fastän det var så långt lidet på dagen.
Ja, han sof, lugnt och fridfullt med ett leende öfver läpparne.
Han hade gått in genom det nya Jerusalems portar.
* * Hade timmermanshustrun kastat en blick tillbaka, när hon gick ut genom dörren, så hade hon fått se en underlig syn, men hon gick med gladt hjärta och lätta steg tvärs öfver gränden och välsignade i tysthet den gamle mannen, som för hennes skull gjort en sådan uppoffring.
T y att det kostat ho- nom mycket, det förstod hon.
Ebenezer stängde dörren i lås efter henne och lade sig nu på knä vid spiseln, där han makade undan allt bråtet i ett hörn, så att han fick den blanka spiselhällen fri.
På denna tömde han nu ut de återstående mynten och började att ordna dem i bestämda linier och fyrkanter, liksom ett barn ordnar bitarne ur sin leksaksask.
Allt efter som arbetet fortskred, blefvo hans ögon allt mera lysande, och de gula kinderna fingo färg.
D e ifriga, darrande fing- rarne fogade tillsammans mynt efter mynt i långa rader, här och där af brutna af en och annan öppning.
Det var murarne och por- tarne till hans drömmars Jerusalem, och han hade så ofta byggt upp dem på den gamla spiselhällen, att han utan att fundera mycket kunde placera hvarje blänkande sten just på den plats, dit den hörde.
När muren var färdig, drog han ifrån den ut ett par räta linier, som löpte parallelt på ett litet afstånd ifrån hvarandra.
Det var vägen till Jeru- salem.
Men plötsligt måste han upphöra med sitt arbete.
Materialet var slut.
Ögonen slocknade, de skrynkliga kinderna blefvo åter gula, och armarne föllo matta och liflösa ner efter hans sidor.
» Jag visste det, » suckade han, » jag visste det.
Så är det alltid.
Vägen blir aldrig färdig, aldrig.
.
.
» Katten hoppade upp i spisen, satte sig där midt bland mynten och såg stinnt på sin herre, som ännu låg på knä framför eldsta- den.
» Hvad vill du, » sade juden; » tror du, att jag ångrar m i g?
» Han sköt undan katten och plockade myn- ten, ett efter ett, tillbaka i skrinet.
Det hade nu blifvit nästan skumt i det lilla rummet, men sedan han gömt undan sin skatt, satte han sig åter på sin trefot vid fönstret och beledsagade liksom förr — kan- ske litet mindre hoppfullt — sitt arbete med den gamla sången: » Ebenezer, Ebenezer snart till Palästina reser. » * * * Redan följande dag kom timmermanshust- run tillbaka för att lämna åter ett guldmynt, som hon funnit bland silfverslantarne.
Soeietetsskvaller.
En betraktelse från ett småstadsfönster.
För Idun af J.
F — lm.
ika litet som man bryr sig om själfva ursprunget för moderna, lika litet frå- gar man efter, hvarifrån societetsskvall- ret leder sitt ursprung.
I förra fallet är man nöjd, om det tar sig bra ut, i det senare — ja, detta var det vi nu skulle komma till.
Att källorna i båda fallen ej äro de renaste, därom kan man emellertid vara tämligen för- vissad.
Med eller utan skäl hafva nu en gång för alla våra småstäder blifvit stämplade som platser, där skvallret rent af betraktas som ett slags lifselexir, hvaraf en om än aldrig så liten dosis uppväcker liksom nytt lif.
Att endast klandra denna smakriktning är här ej meningen, blott helt varsamt skärskå- da densamma med den pietet, som en dylik fråga kan vara värd.
Förmildrande omstän- digheter ursäkta det jämförelsevis oförargliga skvallret i allmänhet och småstadsskvallret i synnerhet.
Det lilla samhället är så hänvisadt till egna krafter i fråga om nöjen och tidsför- drif.
Man har ej roligare, än man gör sig.
Om det då någon gång sker på nästans be- kostnad, finnes j u intet ondt, som ej har nå- got godt med sig, t. ex. ett nogare aktgif- vande på sig själf.
Det finns väl knappt någon, i egna ögon än så stor och i allo för- träfflig, som är helt och hållet okänslig för åtlöjet.
Fåfängan och högmodet hafva alltid, som väl är, satirens vapen riktade mot sina åsneöron.
Några exempel kunna j u anföras.
Fru K.
hade bland en mängd andra själf- tagna rättigheter äfven tagit fasta på att vara den första vid supébordet.
En gång fann hon sig dock förekommen af en annan, till hvilken hon då vände sig, med skärpa frågande: » Hvad är fruns man?
Min man har majors rang! » Fru W.
har ingen som helst speciel vär- dighet att framhålla; försöker sig därför på åldersrättigheten och anser all sidovördnad som ett brott mot sina gråa hår.
Det gråa hår, som ej pockar på vördnad, ger man ju af hjärtat sin aktningsgärd.
Somliga personer kunna ej af rent fysiska skäl, som man vet, åka baklänges i vagn; men hur man kan plågas af att gå till vän- ster om sitt sällskap vid promenader, måste väl få tillskrifvas något annat slags svaghets- tillstånd.
D e båda fruarna L.
och B. hade
IDUN 1893 61 nyss passerat fru N:s fönster, hvars refle- xionsspegel för de skådelystna ögonen i det längsta återgaf något rätt komiskt.
Den ena af fruarna höll nämligen styft på att få fröken Charlotta Wilhelmina Furstenhoff.
behålla den andra till vänster om sig.
Men nu ville olyckan, att högerfrun tillika i hvar mötande häst eller hund såg en annalkande fara, som tvang henne att för ett ögonblick öfvergå till vänstern för att, när faran var förbi, åter intaga sin högerställning.
Nära intill det löjligas område gränsar mångt och mycket i sällskapslifvet.
— En familj fordrar t. ex., att hänsyn uteslutande tages till dess smak och åsikter.
I annat fall kan det hända, att » familjens hufvud » stan- nar i tamburen under festens fortgång, möj- ligen i mindre hög feststämning, men prin- cipfast och i dygdigt medvetande, att ej med sin närvaro sanktionera sådana demoralise- rande tidsfördrif som dans och kortspel.
En annan familj går aldrig objuden bort, men fordrar, att andra skola komma objudna till dem.
På sätt och vis karaktäristiska yttranden kunna ibland få höras i sällskap.
» Hvarför är er fru frånvarande i afton? » — » Hennes plikter hålla henne hemma. » — Känna de närvarande fruarna då ej sin pliktförgätenhet, är det deras eget fel — nog har den blifvit tillräckligt betonad.
— » Skall jag be- Ja, så ser hon ut, den gamla, hvilkens höfva underkasta mig obehag, för att de be- hundraårs födelsedag vi i förra numret om- haga ställa till en bjudning?
Både min man nämnde!
V i gåfvo dä ock ett hälft löfte att och jag komma hellre, när man minst vän- återkomma för att närmare presentera åldrin- tar oss. » — Ja, är behaget då ömsesidigt, gen för Iduns läsarinnor, då vi föreställde går det j u an.
1 och för sig förutsätter ett oss, att det kunde intressera dem att få en dylikt yttrande åtminstone inga andra plikter för dagen nytagen bild af en kvinna, som än mot sig själf.
lagt ett så långt och minnesrikt lif bakom Naturligtvis kunde ej den gamla i den Dessa och liknande smådrag i oändlighet sig.
kunna j u räknas till det oförargliga skvaller- stränga vintern lämna sin lugna vrå i sitt området.
En annan sak är, när skvallret lilla rum på Drottninghuset; men vår foto- antar sådana dimensioner, att aktade sam- graf visste råd, tog sin kamera med sig och hällsmedlemmars goda namn och rykte få aflade häromdagen en visit hos fröken Fur- sitta emellan.
I mindre samhällen, där man stenhoff, som var förberedd och väntade ho- Hon var dock just den dagen af én lättare kan komma underfund med roten och nom.
upphofvet eller själfva härden för skvaller- tillfällig, lindrig opasslighet hindrad att lämna fabrikationen, borde elakheten lättare kunna sin bädd, men fotograferingen gick med godt begränsas och näpsas genom att helt enkelt resultat för sig, som härofvan synes.
Hundraåringen, i platstidningar ange namn och fakta.
All- mänheten åtvarnas ju för så mycket annat giftigt, hvarför ej först och främst för de gif- tiga tungorna?
» De må säga hvad de behaga om mig, bara de ej säga det åt mig, » så tröstar sig en och annan.
Jo bevars, det kan äfven komma direkt, men då vanligen i denna form: » Jag vet några af dina bekanta, som tro det och det om dig, men jag säger ej hvilka — ty jag vill ej komma i något skvaller. » En sannskyldig skvallergourmand försmår ej heller sådana små obetydliga läckerbitar som: » har du hört » — » de säga att » — o. d. med variationer.
Detta är det koncentrerade giftet, så myc ket farligare, om det träffar ett känsligt, ömtå- ligt sinne.
Att offentligt brännmärka sådana giftblanderskor borde vara både en skyldig- het och rättighet.
Det är alltid godt att lära känna, o m också blott i förbigående, en älsklig m ä n n i s k a; det uppfriskar en liksom b l o m m o r och skogar och bäckar.
— Vi skulle sträfva efter att likna plantan i ett sjuk- rum, s o m fördelar och renar luften till och m e d i en region, s o m bleker all d e s s s grönska och h ä m m a r dess naturliga benägenhet att utveckla sig.
George Eliot.
Den gamla damen är, trots sin höga ålder, emellertid i regel vid så ypperliga kropps- och själskrafter, att man kan ha anledning förespå henne ännu många hälsodagar.
Folkköken i hufvudstaden.
HÄMTNING AF MATPORTIONER.
Då det i ett s a m h ä l l e råder arbetsbrist och nöd — de gå alltid h a n d i h a n d, när det gäller den fattigaste befolkningen — är det ett vackert utslag af vår tids filantropiska sträfvanden, o m välgörenhet f r a m m a n a s och utöfvas på ett prak- tiskt sätt.
De i fjol vintras i S t o c k h o l m å s t a d k o m n a folk- köken kunna tvifvelsutan a n s e s s å s o m inrättnin- gar, väl egnade att arbeta i det angifna, behjär- t a n s v ä r d a syftet.
Folkköken h a också vunnit kraftigt understöd, icke allenast af s å d a n a be- s k y d d a r e s o m k o n u n g e n o c h prins Karl, hvilka allt fortfarande h y s a lifligt intresse för d e s s a an- stalter, utan äfven af allmänheten, deribland icke m i n s t damerna.
Sedan emellertid de ifrågavarande inrättningarna på ett utmärkt sätt fyllt sin första uppgift, har man funnit, att de k u n n a taga ä n n u ett steg framåt.
D e b ö r a nämligen icke blott fasthålla vid sitt första m å l att alltid vara de fattigaste till h j ä l p, de k u n n a äfven erbjuda väsentliga för- delar åt mindre eller m e r a b u r g n a familjer i n o m olika samhällslager.
Folkköken hafva, som bekant, i vinter åter börjat att arbeta, m e n nu, j ä m f ö r d t m e d förut, på något olika grund och efter utvidgad plan.
" Man har s å l u n d a s å s o m ö n s k e m å l uppställt: frigörelse från de förutvarande subsidierna och ett arbete på egen g r u n d; i få ord — affären skall uppbära sig själf.
M e n hur skall detta tillgå?
De ytterst låga priserna få under inga villkor h ö j a s; de stora portionerna få inte m i n s k a s; den kraf- tiga, vällagade maten inte försämras.
N e j, visst inte!
Men a l l m ä n h e t e n själf skall understödja saken genom en i väsentlig grad utsträckt hämt- ning af matportioner från folkköken.
S e där medlet!
Hämtningsidén har dock för närvarande ej vun- nit någon större anslutning, och det kan m e d fullt skäl frågas: hvarför d e t?
Maten, s o m tillhan- dahålles, är billig, riklig, v ä l s m a k a n d e och till- redd af de b ä s t a ingredienser.
A t t det för litet hvar skulle vara b å d e b e k v ä m t och billigt att, särskildt under v i s s a förhållanden, hämta god och närande föda från n ä r m a s t e folkkök borde vara tydligt.
Det är t, ex. stök i huset, tvätt och skur- ning eller dylikt.
Tjänarinnorna, de m å v a r a två eller en — ty här talas egentligen icke o m rikt folk, sojn har råd att h å l l a m å n g a tjänare — äro fullt sysselsatta m e d de extra göromålen.
Det är otrefligt i h e m m e t, och familjefadern och de v u x n a barnen, s o m hafva arbete borta, skulle helst se sig befriade från hela stöket, mest därför att de ej få m a t i rätt tid och kanske inte heller så god mat, s o m de äro v a n a vid.
Den har i b r å d s k a n blifvit vidbränd eller råkat kallna.
B o r d e ej folk- köket vid s å d a n a tillfällen vara en ovärderlig vän, s o m skulle f ö r e k o m m a m å n g a obehag och led- s a m h e t e r?
Jo, säkert.
Går m a n sedan till den burgna arbetarefamiljen, där ingen tjänare finnes, utan hustrun skall sköta hela h u s e t; hur ställer sig saken d ä r?
Ja, m a n kan j u säga, att den dugliga, s t r ä f s a m m a k v i n n a n s första uppgift bör v a r a att i allt själf sköta o m hus och h e m.
M e n räcka hennes krafter alltid till härför?
Knappast.
I de flesta fall finnes det en talrik barnskara, s o m skall hållas ren och hel, och tusen andra bestyr falla inom det dagliga arbetets o m r å d e.
Det vore d å säkert en väsentlig hjälp att härvid anlita folkköket, s o m d e s s u t o m erbjuder en kosthållning, hvilken svårligen kan å s t a d k o m m a s i n o m den enkla arbetarefamiljen.
Ty i hvarje hushåll, större eller mindre, spela både matlagningskonst och ett förståndigt inköp af f ö d o ä m n e n afgörande roller.
Och i dessa af- seenden h a f v a de väl organiserade folkköken na- turligtvis ett gifvet företräde framför hvilket min- dre hushåll s o m helst.
H u s m o d e r n s plikt i öfrigt är naturligtvis alltid den att i h e m m e t skapa trefnad och upprätthålla ordning och s n y g g h e t; m e n h o n kan det ofta icke, i följd af .bristande tid, o m h o n ej i någon m å n befrias från matlag- ningsbestyret.
Att göra det egna h e m m e t till en kär och a n g e n ä m tillflykt för m e d arbetets tunga k ä m p a n d e m a k e och b a r n torde ock vara en mera maktpåliggande uppgift ä n den att k u n n a tillreda en mer eller mindre smaklig h u s m a n s k o s t.
Äfven den, s o m betraktas s o m pauvre honteux, skulle hafva stor fördel af m a t h ä m t n i n g från folk- köken.
Då det j u s å l u n d a är en hel m ä n g d s a m h ä l l s - m e d l e m m a r, s o m m e d inslående på den antydda vägen skulle v i n n a afsevärda förmåner, är det förunderligt, att m a t h ä m t n i n g s i d é n ä n n u icke v u n - nit större anslutning.
V i tro dock, att orsaken härtill i hufvudsak kan s ö k a s däri, att det s a k n a s exempel från de något högre samhällslagren, och att h o s somliga någon liten fåfänga får göra sig för mycket gällande på de s a n n a fördelarnes be- kostnad.
De nu angifna s m å hindren för den s u n d a idéns g e n o m f ö r a n d e borde dock vara lätt undanskaffade, och att s å k o m m e r att ske, är allt för troligt.
Slutligen kan tilläggas, att i handeln n u m e r a för billigt pris — 2 ä 3 kr.
pr st. — finnas till- gängliga m a t h ä m t a r e, s o m under 3 a 4 t i m m a r hålla maten i fullgodt skick och vid lämplig tem- peratur för servering.
Äfven denna omständighet bör i väsentlig grad bidraga till hämtningsidéns tillämpning i stor skala.
K.
L.
Ack, hur m y c k e t godt vi k u n n a göra hvarandra g e n o m några få vänliga ord, o c h tillfällena därtill äro så mycket talrikare ä n till vänliga h a n d l i n g a r!
Vi behöfva, att m ä n n i s k o r känna för o s s, mer än att de handla för o s s.
George Eliot.
IDUN 62 En reformfråga för dagen.
len sibiriksa vinter, åt hvilken vi för när- varande ha att glädja oss, leder tan- ken osökt på en sak, som ganska nära be- rör äfven damerna, och det är frågan om herrarnes sätt att hälsa genom hattens af- tagande.
Visserligen har man i dagarne i flere tidningar sett uppmaningar från damer till herrarne, att dessa skulle nöja sig med militärisk honnör, men jag undrar, hur många damer skulle, när det komme till praktiken, vara belåtna med en dylik hälsning af » civile ».
Och dock finns det ingenting, som talar emot en sådan reform.
Att hälsa genom att taga af hatten är ju bara ett mod, och när ha väl damerna varit rädda för att afskaffa ett gammalt mod?
Detta hälsningssätt är för öfrigt icke så gam- malt, att det därigenom har någon häfd för sig.
I det sextonde århundradet fann den mest höflige europé ingen anledning att hälsa på en dam på gatan genom att riskera en för- kylning af hufvudet.
Han ansågs det oak- tadt lika litet barbar som den oriental nu för tiden anses ociviliserad, som icke lyfter på sin turban till hälsning — emedan han just i hufvudets betäckande ser den verkliga vördnadsbetygelsen.
Hälsningsformen är en produkt af modet, beroenda af de mest olika omständigheter, måhända med undantag af förnuftets b u d; ty eljes skulle människorna i den varma Ori- enten för längesedan ha föredragit att lyfta på turbanen till hälsning, under det att nor- dens invånare, hälst nnder vintern, för länge sedan skulle ha fått idén att behålla hat- ten på.
Ja, mina damer, betänken, att det i vår nervösa, oroliga tid finnes ett mycket stort antal herrar, som på en stor del af hufvu- det icke äga en mot vinterkylan behöflig hårbeklädnad!
Betänken, hvad en sådan herre riskerar, då han utsätter sin hjässa för köld och storm!
Och det kanske för att hälsa på en person, för hvilken han flyktigt pre- senterats, med hvilken han knappt växlat ett ord.
Jämte dessa sanitära betänkligheter kan man äfven anföra ett estetiskt moment, som snarare talar för än mot en reform i häls- ningssättet.
Ä r det så vackert att se en mans hufvud, hvilket endast genom en idé- association erinrar om Simsons, obetäckt, och skulle det vara en uppoffring att på gatan afstå från anblicken däraf?
Detta är j u emel- lertid en bisak, men för öfrigt kan man väl ej påstå, att några estetiska motiv finnas för det nuvarande hälsningssättets bibehållande.
Och anse väl damerna, att ett annat häls ningssätt ej innebär så mycken vördnadsfull- het och artighet?
Men har väl en dam nå- gonsin ansett, att en officers hälsning utmär- ker sig för bristande höflighet?
Helt visst aldrig — och således är allt endast ett mod, en inrotad vana.
Rom byggdes icke på en dag, och en re- form genomföres aldrig med ens.
Men den här föreliggande frågan har redan länge och ofta debatterats, hvadan det nu kan vara på tiden, att det blir något af.
Amerikauarne föregå med godt exempel; hos dem förekom- mer hattaftagandet på långt när icke så myc- ket som hos oss.
Jag är öfvertygad om, att alla herrar med glädje skulle acceptera reformen, men se, de våga icke, ty de veta icke hvad damerna 1893 säga.
Bedömen, mina damer, saken objek- tivt, och jag tror, att I skolen icke blott låta alla betänkligheter fara, utan afven med äkta kvinnlig energi verka för saken.
På er, mina damer, beror reformens öde!
En hattaftagare.
U r notisboken.
Svensk väfskola i London.
Sedan början af detta år har en s v e n s k v ä f s k o l a varit i verk- s a m h e t i 3 2 6 Regent street, W.
i L o n d o n.
S k o l a n står u n d e r ledning af fröknarna H a m i l t o n och Juhfin-Dannfelt, hvilka genomgått fullständig kurs h o s Handarbetets v ä n n e r i S t o c k h o l m.
Skolan har till uppgift att verka för spridning af känne- d o m om s v e n s k konstväfnadsindustri i E n g l a n d och har omfattats m e d lifligt intresse.
Undervis- ningen omfattar rosengång, o p p h e m t a, munkabälte, dukagång, krabbasnår, flossa, rödlakan, mattväf- ning, dyktygsväfning, bandväfning, gobelinsväfning m. m.
Undervisning l ä m n a s ock i s v e n s k spets- knyppling, Delsbobroderier m. m.
En indisk d a m, mrs P h e r o s e Sorabji T h o m a s, l ä m n a r i s k o l a n undervisning i indiskt broderi i guld, silfver o c h silke.
Vår berömda Nilsson, har, enligt landsmaninna, Kristina en engelsk tidning, skänkt 18, (i00 kr.
s å s o m grundplåt till ett hospital för s t r u p s j u k d o m a r i Frankrike.
Sämre än hos oss!
I Österrike och i s y n - nerhet i B ö h m e n pågår ock en rörelse att få a p o - tekarbanan öppnad för kvinnor.
M a n försöker få de förberedande lärokurserna tillgängliga för flic- kor, hvilka efter aflagda e x a m i n a skulle anställas s o m biträden på apotek.
A p o t e k a r n e äro emeller- tid m y c k e t m o t d e s s a sträfvanden och ha b å d e i W i e n och i Prag hållit m ö t e n och antagit petitio- ner, ställda till regeringen och hvari de begära att få slippa kvinnlig konkurrens i n o m sitt yrke.
Den gyllne rosen, den höga orden, s o m påf- v e n årligen förlänar en d a m af kunglig börd och utmärkt genom dygder o c h de tjänster, h o n gjort k y r k a n, k o m m e r att i år gifvas åt österrikiska ärkehertiginnan Marguerite S o p h i e, s o m i slutet af förra m å n a d e n blef förmäld m e d wtirtembergska tronföljaren.
Ärkehertiginnan är brorsdotter till kejsar Frans Josef och h a d e före sitt äktenskap n å g o n tid varit priorinna för H r a d s c h i n s adliga jungfrustift i Prag.
M e d vanlig talang o c h s y n b a r t intresse har den för Iduns publik välkända författarinnan gått till behandlingen af sitt ä m n e, och om bifallet vid premieren ej var så ovanligt stormande, så berodde detta tvifvelsutan på det p i n s a m m a i själfva äm- net s a m t därpå att de p i n s a m m a scenerna upp- repades akt efter akt.
Och i dessa upprepningar ligger n o g en v i s s svaghet h o s stycket.
Trots detta förstår emellertid författarinnan att hålla intresset vaket o c h spändt.
1 afseende på karak- tärsteckningen har förf.
också inlagt synnerlig för- tjänst.
Grundidén i stycket är den ', att förf.
vill visa, hurusom det är absolut nödvändigt, att fullt förtroende råder mellan ett par äkta m a k a r; det får ej finnas någon hemlighet d e m emellan, någon löndörr, af hvilken den ena eller andra kontra- henten kan begagna sig.
Prof. Behrfelt och Ellen hafva gift sig m e d hvarandra af innerlig och varm kärlek.
Ellen har emellertid redan förut varit på väg att öfverlämna sig åt en man, en gift man, som r y m d e från sin hustru, och som Ellen, då hon reste med honom, trodde sig älska.
H o n hade emel- lertid knappast tagit plats vid hans sida i järnvägskupén, förrän hon klart insåg, att det mera var af öfverspändhet än af kärlek, som hon reste m e d honom.
Därjämte stod också bilden af den öfvergifna hustrun för hennes ögon som det ständigt aggande samvetet, och hon kände sig hafva fått en däck på Big, och m e d en sådan ville hon ej lefva.
Följden blef därför också, att hon genast efter ankomsten till K ö p e n - hamn reste ifrån den m a n, hvilken hon följt dit.
V i d sitt giftermål m e d Behrfelt vågade hon ej yppa denna hemlighet, som hon också hoppades för evigt begrafven.
Genom gemen- samma släktingar sammanföres hon emellertid m e d amanu- ensen Rolén, den andra parten i hennes lifs hemlighet.
E t t händelsevis uppBnappadt ord k o m m e r professorns misstänk- samhet att vakna, och sedan denna en gång är väckt, blir den äkta mannen alldeles oresonlig.
H a n pinar sin hustru till bekännelse, men denna blir ledsamt nog endast half, och Behrfelts mor, Ellens svärmor, öfvertalar henne i all v ä l m e - ning att fortfarande dölja det rätta förhållandet m e d denna hemlighet.
Professorn får emellertid snart reda på hela hi- storien och hotar m e d en fullständig brytning.
H o n förkla- rar honom, att hon ej tillhört någon annan, m e n han tror henne e j.
I förtviflan beslutar hon dä att dö.
N y s s knappt tillfrisknad efter en lunginflammation, ställer hon sig i det öppna fönstret och insuper den kalla vinterluften, förkyler sig och dör i mannens armar, sedan denne nu först förklarat sig tro på henne och k o m m i t till insikt o m, hur illa han handlat m o t henne.
K u är det emellertid för sent.
Stycket verkar s o m sagdt p i n s a m t på grund af sitt innehåll.
N o g för att en s å d a n natur s o m prof. B. kan finnas; vi våga dock tro, att dylika brutala naturer äro tämligen sällsynta, åtminstone bland bildadt folk.
S å d a n t ä m n e t nu är taget, är det emellertid s o m sagdt väl behandladt o c h in- tresserar särskildt genom teckningen af den i styc- ket f ö r e k o m m a n d e hufvudkaraktärerna.
Främst i detta h ä n s e e n d e äro vi benägna att sätta g a m l a fru Behrfelt, hvilken i frök.
Ahlander fått en öfver- m å t t a n lyckad representant.
Den g a m l a m o d r e n, s o m i idel v ä l m e n i n g för sin så högt älskade son, professorn, k o m m e r fram m e d den ena lilla osan- ningen efter den andra, är af b å d e författarinnan o c h skådespelerskan så tagen på kornet, att en hvar riktigt tycker sig känna igen den.
E j min- dre beröm förtjänar fröken Seelig för sitt alltige- n o m förträffliga utförande af den u n g a professor- s k a n s mycket fordrande roll, i hvilken den ständigt framåtgående skådespelerskan tydligt funnit en af sina b ä s t a uppgifter.
Hr Hillberg spelar profes- s o r n s roll o c h återger d e n s a m m a m e d den träff- säkerhet, m a n oftast är v a n finna h o s denne vår främste skådespelare.
Birollernas innehafvare, b l a n d hvilka m ä r k a s fru Fahlnian s a m t hrr Fre- driksson och Ba; ckström, fyllde förträffligt sina platser.
Teater och musik.
Osten-föreställningarna å Kungl.
operan.
Emil von der Osten, den sedan g a m m a l t af hufvudstads- Kungl.
operan återuppförde i m å n d a g s Verdis ut- slitna o c h tråkiga opera » D e n vilseförda ».
Intres- set för operan höjdes dock d e n n a gång därigenom, att titelrollen utfördes af fru Vendela Sörensen, hvilken d e n n a afton började sitt länge förebådade gästspel på kungl.
operan.
Men o m det ock var a n g e n ä m t att få återhöra d e n n a intelligenta o c h i dramatiskt h ä n s e e n d e synnerligen framstående sångerska, s å f ö r m i n s k a d e s likväl det a n g e n ä m a intrycket betydligt g e n o m det långt ifrån mönster- gilla sätt, hvarpå operan från början till slut framfördes.
S å n g a r e o c h kapell tycktes j u s t ej vilja veta mycket af hvarandra, ty slitningar före- k o m m o i mängd.
Aftonens ärade gäst tillvann sig emellertid publikens odelade bifall.
S o m be- kant ligger emellertid fru S ö r e n s e n s begåfning m e r a åt opera c o m i q u e n.
Det blir sålunda af vida större intresse att få se o c h h ö r a h e n n e s o m Z e p h y r i n e i J D i a m a n t k o r s e t » s a m t i titelrollen i » R e g e m e n t e t s dotter », i hvilka b å d a operor h o n k o m m e r att här uppträda.
Fråga lär äfven vara o m, att fru S. skall s j u n g a titelpartiet i » L a k m é ».
publiken lifligt u p p b u r n e skådespelaren, h a r bör- j a t en serie föreställningar å n ä m n d a scen m e d att ett par gånger uppföra Alex.
Dumas ' bravur- stycke Edmond Kean.
Hr Osten biträdes därvid af eget sällskap, m e d hvilket han n y s s afslutat en tourné i landsorten.
K.
Dramatiska teatern kan ej förtjäna annat ä n b e r ö m för den o m s o r g den ägnar vår i n h e m s k a dramatik.
A n n a W a h l e n b e r g s 4-aktspjäs » Lön- dörren », s o m i lördags för första g å n g e n uppför- des, är nämligen det femte n y a s v e n s k a original- stycket i ordningen å d e n n a scen för i n n e v a r a n d e spelar.
I den store engelske skådespelarens roll finner hr v o n der O s t e n rika tillfällen att briljera m e d en öfverlägsen rutin, s o m aldrig förfelar att ur de här så flitigt anbragta s. k.
» s t o r a s c e n e r n a » framvinna den största möjliga effekt.
N e k a s kan dock e j, att åskådaren härvid nästan aldrig drif- v e s längre än till den reserverade ståndpunkten af aktningsfull beundran inför en så säker yttre teknik; den underström af verklig v ä r m e o c h m e d r y c k a n d e känsla, s o m först adlar en konst- närlig prestation till genialisk konst, s a k n a s allt för mycket.
Emellertid är v o n der Ostens E d m o n d K e a n en ytterst verkningsfull skapelse, s o m af den talrika publiken hyllades m e d lifligt bifall och rikligen m e d b l o m m o r.
O m de m e d s p e l a n d e är ej mycket att säga.
Sällskapet är tydligen s a m m a n s a t t m e d beräkning på atl så litet s o m möjligt distrahera åskådarnes intresse från hufvudfiguren.
Hr W. Rydberg s o m den g a m l e sufflören Salo- m o n, K e a n s faderlige och trogne vän, skildes dock särskildt med heder från sin uppgift, liksom frö- ken Holmlund i A n n a D a n b y s framställande in- lade en rätt verkningsfull vekhet och skärhet.
IDUN 1893 Vasateatern bar m e d sitt n y a program gjort stor lycka och detta välförtjänt, då d e t s a m m a s o m clou upptar det förebådade p a n t o m i m i s k a balett- divertissementet » Dockféen », hvilket verkligen er- bjuder något för Stockholmspubliken nytt och o m v ä x l a n d e af harmlös ögonfägnad.
S å » stora barn » äro vi dess bättre a l l e s a m m a n, att vi på premieren k o m m o under fund m e d, att vi kunde hjärtligen glädjas åt den förtrollade leksaksbuti- ken m e d alla dess skatter, de näpna invånarne, de lifliga danserna, de färgrika dräkterna och de briljanta belysningseffekterna.
Den smekande, om än icke vidare originella m u s i k af J. Bayer, som ledsagar de skimrande upptågen, förhöjer lyckligt stämningen af balettmästar Kihlbergs m y c k e t er- kännansvärda arrangement.
Fröken Ekström strå- lade af fägring s o m dockféen; bland de i baletten uppträdande togos prisen af fru Christensson och det unga syskonparet Inez och Helge Klhlberg, af hvilka synnerligast den s i s t n ä m n d e i harlekins parti ådagalade smidighet och kraft.
S o m förpjäser gifvas det roliga lustspelet » Hector » och Offenbachs bekanta enaktsoprett » En soaré i Kåkbrinken », i hvilken särskildt hr Hagman som W e x e l b o r g s landtlige betjänt väcker stor m u n - terhet.
Tvänne Reisenauer-konserter hafva under den gångna veckan gifvits i Musikaliska akademiens stora sal, bägge dock egendomligt nog j u s t ej vidare talrikt besökta.
Den framstående pianovirtuosen har ej s a m m a lycka m e d sig s o m vid sitt förra besök härstädes för sex år sedan, då h a n vid hvarje konsert hade fulla hus.
Och dock har h a n s spel blifvit ännu mera afrundadt och j ä m n a r e ä n då.
Han förtjänar ock att höras äfven n u; då han i morgon lördag gifver sin tredje och sista konsert härstädes, taga vi för gifvet, att de, s o m hittills försummat tillfället att få höra en af samtidens mera framstående pianister, då skola infinna sig.
En lärarinnas roman.
En svensk kulturbild, tecknad på verklighetens grund för Idun af Algot Sandberg.
(Forts.) » * | a g vet det.
Men på något af dessa bokmärken w stod n å g o n sentens o m att G u d uppfyller sina löften lika visst s o m en bank inväxlar de sedlar den gifvit ut.
På det där stafvade m a n och kunde inte begripa, h v a d det skulle betyda.
När man, trots alla bemödanden, inte k o m på det klara därmed, gick m a n till g a m l a K a j s e n L u n d s t r ö m i fattigstugan, som är det lärdaste kvinnfolk i hela socknen.
Det bjöds på kaffe, och s å satte K a j s e n på sig glasögonen, läste och förklarade: » Ja, ser ni, doktor Mårten Luther säger i sin kära postilla, att påfven i R o m säljer syndernas förlåtelse m o t penningar, och alla s o m lära och tro på denna villfarelse kallas katoliker.
Den n y a lärarinnan är naturligtvis katolik, och de här bokmärkena, som se så oskyldiga ut, äro naturligtvis aflatsbref, för hvilka h o n vill, att barnen skola köpa s y n - dernas förlåtelse. » G u m m o r n a häpnade, och så k o m en deputation till mig och begärde, att ni skulle afsättas.
Jag frågade då, o m det inte var bäst att på s a m m a gång b r ä n n a er å båle, och det tycktes de inte ha något emot.
Nå, j a g lugnade dem naturligtvis, men hade mycket svårt att öfvertyga dem o m, att ni inte var katolik och aflatskrämerska. » Alla hade de mycket roligt åt historien, isynner- het kandidat Filén, s o m började s k ä m t a m e d Kerstin.
Till skollärarefruns h a r m h a d e han slut- ligen gått ifrån henne och slagit sig ner h o s Ker stin och fröken Vallin, hvilken fru L o v i s a tyckte det varit mycket taktlöst att bjuda t i l l s a m m a n s med henne efter den där skurvattenhistorien.
M e n både kyrkoherden och frun, s o m h a d e mycket väl reda på fru Lagers svaga sida, styrde så till, att hon inte fick särdeles mycket tid vare sig till att säga eller tänka elakheter.
Det var härligt m å n s k e n, då gästerna bröto upp.
Kandidat Filén erbjöd sig att följa Kerstin, hvilket anbud hon tacksamt mottog.
Vägen blef inte alls lång.
H a n hade ett s å fängslande sätt att berätta o m sina erfarenheter, om sina studier och sitt lif i Upsala, att de voro redan framme vid det ensliga småskolehuset, innan P risnedsättning å - * " a„ S p i s - ScXxiäclxebröcL Begär priskurant!
O.
Kerstin ens märkte det.
Då han till afsked tryckte hennes h a n d, sade h a n: » Efter s o m j a g k o m m e r att stanna någon tid h o s kyrkoherden, har kanske fröken Sangvin ingen- ting emot att j a g någon gång hälsar på i skolan. » N e j, det hade h o n inte; h a n vore m y c k e t väl- kommen.
Kerstin låg länge vaken den k v ä l l e n och tänkte på den intressante, ståtlige kandidat Filén.
Han hette A x e l, s o m var h e n n e s ä l s k l i n g s n a m n 1 FEMTE KAPITLET.
Lille Petter k o m inte mer i skolan.
A f grann- barnen hörde Kerstin, att han blifvit sjuk.
Trots det, att det k ä n d e s m o t b j u d a n d e, beslöt Kerstin genast att besöka pilten, men hon hindrades flere dagar därifrån genom .eget illamående.
Hennes b o s t a d var fuktig och kall, s å att h o n h a d e för- kylt sig.
Ändtligen en eftermiddag begaf h o n sig i v ä n till Allguréns.
D å h o n trädde in, hörde h o n från sängens lumpor ett stilla kvidande.
Det k o m från Petter.
Modren såg upp m e d rödgråtna ögon.
» G u d välsigne m a m s e l l, att h o n k o m.
H a n har längtat s å efter henne.
M e n j a g har inte velat skicka b u d efter h v a d s o m h ä n d e sist. » Kerstin gick fram till sängen.
Det lilla ansiktet, s o m nu v a r bara ben och skinn, glödde af feber.
Sakta v ä n d e gossen på hufvudet och ett leende lekte kring h a n s m u n: » F r ö k e n!
» sade han ansträngdt.
Kerstin tog h a n s heta hand.
» Hur är det m e d m i n lille Petter? » frågade h o n och smekte den fuktiga pannan.
» Jag har så ondt i m i n sida och mitt bröst. » H a n hostade ihåligt.
» H v a d har doktorn s a g t?
» sporde Kerstin.
» A c k, inte ha vi haft råd att få hit h o n o m!
» sade m o d e r n klagande.
» D e t är tre m i l till h o n o m, och det blir så dyrt.
N e j, doktorn är inte för fattigt folk inte. » » Jag blir nog bättre snart, » s a d e Petter.
» Sidan gör inte så ondt i dag. » Modren började gråta.
» Det är visst nära slutet, » hviskade hon, » h a n har varit s å underlig i dag. » Petter v ä n d e på hufvudet, och ögonen s p a n a d e.
» Ilar fröken inte spelet m e d s i g?
» » Nej, min gosse.
Ville d u h ö r a det? » » Ja då! » » D å kan kanske något af barnen få springa hem till mig efter gitarren » » N e j, j a g går, j a g.
» sade en djup röst tätt invid.
Kerstin spratt till.
H o n h a d e inte märkt, att A l l - gurén k o m m i t in.
» Får j a g nyckeln, » s a d e han.
» N i behöfver inte vara rädd.
G e hit den. » Kerstin gaf h o n o m den, och han s k y n d a d e ut.
H o n satt kvar vid sängen och höll g o s s e n s ena hand, m e d a n den andra oroligt plockade på det smutsiga täcket.
63 k o m m a visst och h ä m t a mig nu, tror jag.
En hvit ängel smeker mig öfver sidan, så att det inte gör ondt längre.
Spela m e r a!
» Kerstin kunde för tårar inte s j u n g a, m e n hennes fingrar knäppte mekaniskt p å gitarren.
Plötsligt såg Petter sig förvirradt omkring.
» Far, hvar är f a r?
» frågade han.
» Jag vill säga far, att det inte gör något, att h a n sparkade mig i sidan, för änglarne ha tagit bort värken nu.
M e n hvar är far? » Tungt kom Allgurén fram till sängen.
Gossen såg p å h o n o m.
Det k o m något af ångest i hans blick.
H a n famlade för sig m e d händerna, reste sig till hälften och ropade m e d hjärtskärande röst: » Far, far, slå inte m o r, slå inte m o r!
» S å föll h a n tungt tillbaka i bädden.
Ä n n u m u m - lade läpparne något, ännu plockade händerna på t ä c k e t.
.
.
ett par rosslingar — och allt var slut.
Modren och s y s k o n e n gräto högljudt.
Kerstin var s o m tillintetgjord.
Slutligen reste h o n sig och tryckte s a m m a n de brustna ögonen.
D å hon v ä n d e sig o m, mötte h o n fadrens blick o c h studsade.
Ett sådant uttryck af förtviflan, s o m h o n såg i de stirrande ögonen, h a d e h o n al- drig skådat.
S å bröt ett vildt rytande fram ur den hårde m a n n e n s bröst, och h a n rusade besin- ningslöst ut.
— — Dagen därpå anträffade m a n h o n o m död i ett träd långt inne i skogen.
hängande M a n var nu i b ö r j a n af december.
Vintern h a d e k o m m i t skarp och kall m e d mycket snö.
Det var g l ä n s a n d e hvitt, hvarthän Kerstin blickade från sitt lilla fönster, s o m o m morgnarne var täckt af de grannaste isblomster.
Snart skulle terminen vara slut, och h o n h a d e lefvat så s p a r s a m t, att h o n kunde u n n a sig den glädjen att resa h e m till julen.
H o n fröjdade sig s å åt den tanken.
K a n s k e skulle hon icke m e r a behöfva k o m m a hit, ty den ordinarie lärarinnan var nu så pass återställd från sin långvariga g j u k d o m, att h o n troligen kunde återtaga sin plats på nyåret.
Kandidat Filén h a d e flere gånger besökt s m å - skolan, j a, h a n hade till och m e d skött den ett par dagar, d å Kerstin varit illamående, och det dröjde ej länge, förrän hon märkte, att det inte blott var af intresse för skolan han k o m, ulan snarare för lärarinnans skull.
D å h o n i sin e n s a m h e t tänkte därpå, kände h o n sig helt förvirrad, m e n.
.
, h o n v a r icke o n d på h o n o m.
N ä r h o n slöt ögonen, kunde hon se h a n s ståtliga gestalt och vackra an- sikte, höra h a n s m e l o d i s k a s t ä m m a, och det var inte utan, att h o n i allra största hemlighet bör- j a d e bygga luftslott, hvilka dock inskränkte sig till en stilla prästgård, där h o n och han voro invånarne.
Ja, d r ö m m a r n e togo j u s t icke denna form, som orden gifvit d e m, och o m m a n sport Kerstin därom, skulle h o n bestämdt ha förnekat, att h o n någonsin tänkt på slikt.
» H v a d det k ä n n s lugnt nu, » sade h a n.
» Det är nästan s o m jag ville sofva. » Han slöt ögonen och föll i d v a l a; endast brö- stet häfdes rosslande.
S ä spratt han u p p, när fadern steg in g e n o m dörren.
Han måste ha sprungit hela vägen både fram och tillbaka — s å hastigt hade det gått.
T i g a n d e l ä m n a d e han K e r s t i n gitarren och satte sig på en rankig stol v i d dörren.
» H v a d vill Petter j a g skall s j u n g a?
» frågade Kerstin.
» O m Mary, » h v i s k a d e gossen.
Det var dsn sång h a n alltid helst hört.
Kerstin preluderade stilla, och s å s j ö n g h o n: » A f t o n s o l e n redan bredde ut sitt guld; en hviskning tyst hördes ljuda från ett bleknadt barn, s o m döden redan kysst.
» Moder, i det gyllne landet, där hvar port en pärla är, uppe b l a n d de sälla änglar, finns det rum för M a r y där? » K o m där är rum, j a där är rum, rum på den ljufliga h i m l e n s strand.
A c k där är rum, j a där är rum, r u m i de saliga änglars land. » G o s s e n s bleka anlete h a d e blifvit s o m förklaradt.
Han försökte resa sig upp på a r m b å g e n, m e n föll kvidande tillbaka.
Ett s t ö n a n d e hördes från.
fa- dern, s o m satt m e d ansiktet doldt i h ä n d e r n a » Mor, fröken! » sade gossen häftigt, » det finns rum för mig också i de saliga änglars land.
De " W.
S C H U M A C H E _ — Kongl.
hofleverantör — — - i- * \ orrlninls|j«t un, Stockholm, * K e r s t i n var en g o d skridskogångerska, och när den lilla tjärnen i skogen belades m e d g l ä n s a n d e is, s k y n d a d e h o n ofta dit för att få en uppfris- k a n d e motion.
Tillfälligtvis s a m m a n t r ä f f a d e h o n då alltid m e d kandidat Filén, och hand i h a n d flögo de då öfver den spegelblanka ytan.
Och n å g o n gång k u n d e det h ä n d a, att h a n, full af beundran, u t r o p a d e: » Men h v a d ni är vacker, fröken Sangvin, m e d era rosiga k i n d e r!
» Naturligtvis drödje det icke länge, förrän fru L o v i s a Lager k o m sättande s o m en raket för att taga reda på, » hur det egentligen var mellan kan- didaten och hennes söta Kerstin. » D e n n a försäk- rade förstås, att det icke var någonting alls — hur k u n d e L o v i s a tro det!
Men L o v i s a var inte nöjd.
H o n b a d Kerstin för Kristi skull betänka sig och icke kasta bort sig, s o m h o n gjort, hon, s o m kun- nat få en husarlöjtnant den tiden, h o n var h o s statsrådet.
Och d e s s u t o m var kandidat Filén ingen bra m ä n n i s k a.
H o n h a d e hört, att h a n bara rum- lade i Upsala och förstörde, h v a d välvilliga gyn- nare l ä m n a d e h o n o m att fullborda sina studier för.
» Det är inte sannt, » sade Kerstin häftigt.
» Jaså, står det till p å det v i s e t!
» utbrast fru Lovisa.
» N å, då vet m a n h v a d m a n ha ratt hålla sig till. » » Jag har j u ej sagt annat ä n tagit h o n o m i för- svar för förtalet, » s a d e Kerstin.
» Alldeles, j a!
Och det vet m a n väl, h v a d det betyder, när en ung flicka s å varmt försvarar en ung m a n.
» Och det dröjde ej länge, förrän det var ute i socknen, att » det var väl emellan » s k o l m a m s e l l e n och kandidaten.
En dag — skolan h a d e redan slutat, och Ker- stin satt e n s a m — k o m åter kandidat Filén på besök.
H a n hade ett bref m e d sig till Kerstin, R C a k e s &amp; Bisc-uits fäs hos de flesta Speoer i handlar ».
IDUN E M hvilket h a d e k o m m i t m e d m o r g o n p o s t e n.
Kerstin kände ej till utanskriften o c h kände s i g helt orolig.
R- GG.
• JU D D CD C O CD C3- 10 D » BK 3 QL B3 — l =3 C O CA C O • O - 3 PJ ' R O R O &gt;Hvem kan det vara i f r å n?
» s a d e h o n o c h slet u p p kuvertet.
Brefvet l y d d e: » S n ä l l a fröken S a n g v i n.
Jag har en s å sorglig nyhet att tala o m för er.
Fru S a n g v i n d o g i förriga veckan.
H o n hade inte alls varit sjuk, utan d å j a g k o m in p å fredags m o r g o n, låg h o n stel o c h kall i sängen.
Ni kan tro, att j a g blef något till förskräckt.
Jag skickade efter doktor Berg, o c h h a n sade, att det v a r slag.
Hur skulle j a g bära m i g åt, stackars m ä n n i s k a!
Inte visste j a g riktigt, hvar ni f a n n s n å g o n s t a n s, men att det var långt borta, visste j a g, o c h s å tänkte j a g, att eftersom d e n stackars frun ä n d å var d ö d, utan att ni sett henne, k u n d e j a g s å gärna laga, att h o n k o m i j o r d e n.
O c h det fick j a g e n s a m dragas m e d, för släktingar h a d e hon j u inga, och hennes g a m l a vänner h a d e förstås g l ö m t henne.
N i skall icke v a r a ledsen, för begrafnin- gen v a r riktigt kristlig, och pastorn höll ett s å d a n t vackert tal, o c h s å fick j a g af kamrerskan Johnson veta, att ni var p å ett ställe, s o m hette Grästorp, o c h s ä skref j a g för att låta er veta, hur det var, o c h fråga, o m ni k u n d e k o m m a h e m o c h reda litet m e d h v a d s o m är kvar, för det är naturligt- vis ert s o m enda barnet.
Vänligen Kristina Holm.i Ursäkta mitt ärade h e r s k a p!
Jag har visst k o m - m i t bort litet från utgångspunkten: det stora, svarta molnet, klockkjolen = krinolinen.
Återvän- dom!
Skola vi låta detta m o l n förmörka v å r fägrings s k ö n a s o l?
Viljen ej I, a l l a k.
i n n o r, s o m i Sverige byggen, b o n o c h vistens, s a m t o c h syn- nerligen förena edra röster m e d undertecknads och sluta ett anti-krinolinförbund?
D e t blefve ett försvarsförbund s å godt s o m något annat.
Från Iduns läsekrets.
E N R O P A N D E S R Ö S T I Ö K N E N.
H v a d s å g j a g v ä l h ä r o m dagen b l.
a. i en tid- ning?
Jo, mitt ärade herrskap, e n a n t y d a n o m, att på m o d e v ä r l d e n s h i m m e l ett stort, svart m o l n hotar att uppstiga, eller rent ut sagdt, utan alla o m s v e p, att krinolinen eller klock-kjolen, s o m den så oskyldigt lär b e n ä m n a s, åter vill träda fram på tiljan o c h o m s v e p a o c h o m s k a p a o s s alla E v a s döttrar.
H v a d skall m a n n u s ä g a härtill?
S k o l a vi ö p p n a våra dörrar o c h hjärtan för d e n n a o b j u d n a gäst från millionstaden v i d Seine, eller skola vi ha n o g kurage att för en gångs skull s ä g a ett bleklagdt n e j till våra franska s y s t r a r?
A c k, m i n fantasi för m i g allt längre.
Jag skå- dar i a n d a n o m, s å s o m genom en spegel, hur nor- dens kvinna efter första steget blir allt djärfvare och till slut helt bryter slafveriets fjättrar o c h aldrig mera lik en sviktande rö böjer s i g för m o d e g a l e n s k a p e n s vind.
S k o l a m i n a härliga luft- slott ramla, frågar En Här är frågan, m e n h v a r ä r s v a r e t?
En h e m s k aning säger mig, att det k o m m e r att l y d a: a n t a g o m!
Vi, n o r d e n s döttrar, h a j u ej i m a n n a m i n n e haft hjärta att säga n e j till les chéres a m i e s i det fagra Frankrike, G u d signe deras s m å söta ansik- ten o c h dito påhitt!
Deras valspråk o c h följakt- ligen äfven vårt tycks m i g v a r a: » variatio delec- tat! » F ö r att n u blott tänka på v å r lilla hufvud- k n o p p!
Ä n lugg fram, än bak, än beide z u s a m m e n; än » trulsen » uppfäst strax ofvan ö g o n b r y n e n, ä n behagfullt h ä n g a n d e n e r på halsen o c h än, s å s o m nu, någonting midt e m e l l a n.
M A T E M A T I S K A 8 0 r Vid införandet i senaste n u m m e r af » Erfaren h u s m o d e r s » redogörelse hade ett litet fel blifvit begånget, s o m h ä r m e d rättas.
V i d beskrifningen på d e n lilla kakan i s ö n d a g e n s matsedel står: » en dryg sked rifven c i t r o n », m e n m j ö l e t h a r blifvit utelämnadt.
Rätteligen b ö r det v a r a: » e / i dryg m b t i sked mjöl o c h litet citron.
* I N N E H Å L L S F Ö R T E C K N I N G.
Vendela A n d e r s s o n - S ö r e n s e n; af H. Q.
S.
(M e d poiträtt.)
— E n episod; dikt af Emil Klém.
— E b e n e z e r; skiss för Idun af Sophie Linge.
(Slut från föreg.
n:r.)
— Societetsskval- ler; e n betraktelse ffån ett smästadsfönster.
F ö r Idun af • /.
F — lm.
— Hundraäringen, fröken Charlotta W i l h e l m i n a Fiir- stenhofl *.
(Med porträtt.)
— Folkköken i hufvudstaden; h ä m t - ning af matportioner; af K.
L.
— E n reformfråga för dagen; af En hattaflagare — U r notisboken.
— Teater och musik.
— E n lärarinnas r o m a n; en svensk kulturbild, tecknad pä verklighetens grund för Idun af Algot Sandberg.
(Forts.) — Från Iduns läsekrets.
— Tidsfördrif.
en stad i Sverige, ett bekant sund, en järnvägsstation i Sverige.
U P P G I F T E R.
I.
En Bidrag mottagas med tacksamhet.
CLIARAD.
Milt första i kristall du skådar, notarie dig mitt andra ger.
Utaf mitt tredje snor man trådar.
Mitt hela — intet skratt!
j a g ber, — är ett af modets mästerverk, som än ej glömts, det noga m ä r k!
G E O M E T R I S K M O S A I K U P P G.
m f r r 88 88 88 88 88 » 8 88 03 63 63 63 88 88 63 39 39 03 88 gammal vän af Idun.
P U N K T G Å T A.
88 63 39 39 63 88 88 63 63 63 63 88 88 88 88 88 88 88 I I I I I I I I I T Milan.
F Ö R V A N D L I N G S G Å T A.
1) Fras-nejd-golf: sjö i Sverige.
2) Somna-i-rot: en vetenskap.
3) Sug- graf-best: en badort.
4) Pers-Bie-kok!
en titel.
5) Räf-sudd-van: ett adjek- tiv.
6) Phal-pund: ett djur.
7) A n g - fure: ett adverb, b) Län-tralt-hot: ett vattenfall.
9) Gom-len-hel: en stad i Sverige.
1 0) Hind-gaf-lan: mindre, ve- tenskapligt arbete.
Begynnelsebokstäfverna bilda ska namnet på en blomma.
latin- A f de 3 6 taleu i vidstående figur skola 1 1 strykas, så att summan af de i 5 återstående talen utgör 1 8 7 7.
Hvartdera af talen 3 9 — 6 3 — 8 8 skall strykas minst en gång och måste bli kvarstående minst en gång.
H u r mån- ga gånger skall då talet 3 9, hur mån- ga talet 6 3 och hur många talet 8 8 strykas?
Milan.
II.
S T A F V E L S E A R I T M O G R Y F.
E n dam hade två ringar af olika utseende.
H o n brukade alltid bära dem båda två, dock aldrig på samma finger och aldrig någon på tummen.
På huru många olika sätt kunde hon placera ringarna?
G E O G R A I I S K G Å T A.
Bilda en kvadrat af dessa fyra fig.!
Hopställ 8 geografiska benämningar så, att öfversta och sista raden bilda namn på en svensk stad och begyn- nelse- och slutbokstäfverna på en dito.
I F Y L L N I N G S G Å T A.
D e 2 4 tomma rutorna i nedanstå- ende kvadrat skola ifyllas h v a r och en med en bokstaf sålunda, att de 6 vågräta raderna utgöra bekanta ord.
Orden, men i annan ordningsföljd, be- teckna: ett djur, ett mått, flod i Frank- rike, en stad i Spanien, stat i Grek- land, ett fångstmedel, kvinna.
RÄTTELSE.
Ett ordspråk, s o m d ä r e m o t ingen af det 19:de Bokstäfverna d a n s a d e för Kerstins ö g o n.
Mod- århundradets kvinnor tycks vilja taga fasta på, ren d ö d!
N e j, det v a r j u inte möjligt!
O c h utan tyckes m i g v a r a: » c h a c u n ä s o n g o u t », åtmin- att h o n fått säga h e n n e ett sista farväl, utan att stone h v a d deras yttre m ä n n i s k a s utstyrsel vid- hon fått följa d e n ä l s k a d e till grafven.
Det var kommer.
Eller hur, m i n a d a m e r?
V å g a r v ä l nå- ofattligt!
H o n ville gråta, m e n k u n d e det ej.
Icke g o n af er n u m e r a underlåta att b e g a g n a en half ett o r d k o m öfver h e n n e s läppar, h o n s j ö n k n e d meter höga vingar, rysch p å kjolen, halflånga i gungstolen, stirrande framför sig.
k a p p o r etc. etc. E j e n s v å r a dagars » lärda » kvin- » Det är sorgliga underrättelser ni fått, fröken n o r ä r o likgiltiga f ö r m o d e t s vexlingar.
Hvilket S a n g v i n?
» sade kandidaten sakta.
skall b e v i s a s!
H o n pekade på brefvet, s o m v a r från fru Sang- För e n tid s e d a n h a d e undertecknad äran s a m vins hyresvärdinna.
D å h a n läst det, sade h a n: manträffa m e d e n dylik » u t v a l d » o c h fick af h e n n e » Stackars fröken!
Alldeles ensam! » — h v a d tron I, m i n a v ä n n e r?
— j o, ett godt råd (Forts.) a n g å e n d e m i n toalett!
Hvad tycks?
H a d e förr trott, j a g skulle få e n örfil.
A c k n e j, kvinnan för- nekar s i g aldrig, v a r e sig h o n är m o d i s t eller pro- fessor.
H v i l k e t skulle b e v i s a s!
f syensk Ofvanstående siffror beteckna staf- velser, hvilka skola sammanställas till ord: 1.
1.
3.
3.
1.
2.
3.
1: 2: 1: 4: 4: E n bekant roman.
E n flod i Sydamerika.
E n flod i Byssland.
Spansk provins.
E t t berömdt namn.
D e 8 orden beteckna, dock ej i ord- ningsföljd: en flod i Sydamerika, en » i Nordamerika, en » i Tyskland, en stad i Ryssland, en » i Sverige, 1 I I I .1 I I I I 2 3 4 L - L I 5 I - 1 M 6 7 I 8 I I I I I I 9 10 11 1 2 1 3 Sök 1 3 ord och insätt dem i d e uppifrån och nedåt gående rutraderna så, att en bokstaf kommer i hvarje ruta.
D e tretton orden äro: 1) E n stad i Finland.
2) E n ö i Atlantiska ocea- nen.
3) E n flod i Frankrike.
4) Halfö i norra Europa.
5) E n af R o m s triumvi- rer.
6) E t t slags stenart.
7) E n kardinal i Frankrike.
8) E t t bergland i Sahara.
9) E n president i Nordamerika.
1 0) E n stad i Finland.
11) N a m n på en blom- ma.
1 2) E n stad i Preussen.
13) E t t land i Europa.
Ä r o orden funna, bilda de bokstäfver, som komma i de med punkter utmärkta fälten i ofvanstående figur, namnet på en hjältekonung.
L Ö S N I N G A R.
Logogryfm: Lärttsskjorta; a s k, tass, skä- ra, saf, tossa, fläta, slask, käft, » katt », tofs, kort, kart, k o j, ark, tjära (kol), skrof, torrt, kalf, kalott, kjolar, räka, stork, tok, o s, rot, kofta, so, skot, krafs, kosa, ära, tro, skjorta, färla, torsk (kolja), kar, arf, far (stoft), falk, jarl, tolft, salt, klot, k o ass, lo, skäl, sot, slsrf, lots, fora, stäf, ro, fars, fot, skrot, tolk, kolf, larf, fals, falsk, karl, lära, kost, fä, fart, flor, stsf, gäst, alt, ärr, alf, träta, rost, skoj, jäf, älta, fras, lärka, kraft, frakt, kors, ros, saft, skratt, rätt, kraf, sol, sjal, last, koja, skott, fjät, klo, sko, kräfta, ras, ärter, fläsk, Lotta.
t
