# ID: svediakorp-per953
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 17,691
# sentences: 744
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 7 (270) Prenumerationspris Fredagen den 17 februari 1893. pr Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
Idun ensam år: kr.
'.!
» 7 » 5 Byrå: Redaktör och K l a r a v. K y r k o g a t a 7, 2 tr. (Aftonbladets hus.)
P r e n u m e r a t i o n s k e r å a l l a post- anstalter i riket.
Ida J en första i denna må- jyj.
nad firades härstä- des en åminnelse- fest, som visserligen hvad yttre glans och ståt be- träffar på intet vis sträf- vade att täfla med de lysande jubelfester, som tid emellan af olika an- ledningar afhållas i en hufvudstad, men hvilken genom arten af det verk, som firades, var mer än de flesta ägnad att göra ett varmt och minnes- rikt intryck.
Det var det vid Drott- ningholmsvägen ute å Kungsholmen belägna Stockholms sjukhem, som med en enkel högtidlig- het då utmärkte 25-års- dagen af sitt första öpp- nande.
Den ädla tanke, som legat till grund för denna institutions stif- tande, och det i kärleks- offer uthålliga sätt, på hvilket densamma under det gångna kvartseklet alltjämt fullföljts, gifva oss anledning att i dag något dröja vid denna fest och detta sjukhems historia, så mycket mer som vi ha nöjet att kun- na bifoga ett porträtt af hemmets nuvarande niti- ska och allmänt uppbur- na föreståndarinna, frö- ken Ida Guldbrand.
Till festen voro in- bjudna styrelseledamöter- FRITHIOF utgifvare: HELLBERG.
Träffas å b y r å n k l.
1 2 — 1.
A l l m.
Telef.
61 47. helgfri Tryckeri Aktiebolag 6:te årg.
Utglfnlngstid: hvarje Iduns fredag.
Lösnummerspris I 5 öre (lösn:r e n d a s t f ö r k o m p l e t t e r i n g a r) A mi » ns|iris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p l a t s e r » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre p r u o n p.
- r a d.
G u l d b r a n d. na och deras fruar, öf- verläkaren d:r Karl Kjer- ner med fru samt för öfrigt en del i hemmets verksamhet intresserade personer.
Äfven ett 8 0 - tal af de patienter, hvil- kas tillstånd tillät det, var tillstädes.
Sedan kafie intagits i samlings- rummen, begåfvo sig fest- deltagarne till stora bön- salen, där pastor Wadén lämnade en redogörelse för anstaltens uppkomst och utveckling.
Däref- ter fortsattes festen i sam- lingslokalen, där förfrisk- ningar voro framsatta.
Justitierådet Carlson f ö - reslog en skål för hem- mets läkare och tjänste- personal, och professor Wising talade för dem, hvilka från första bör- jan följt hemmets verk- samhet, därvid sär- skildt vändande sig till d:r Kjerner, som denna dag äfven firade sitt 25- års-jubileum såsom sjuk- hemmets läkare och som städse med oaflåtlig om- sorg skött sitt viktiga kall.
Behofvet af en inrätt- ning inom hufvudstaden till upptagande och vård af personer, lidande af långvariga eller obotliga sjukdomar, och hvilka på grund häraf endast undantagsvis och för kor-
IDUN 50 H e l a lifvet upplefves igen i barnen.
N u först 1893 förstår man J3ÖREN tare tid kunde bli intagna å de vanliga sjuk- husen, hade redan länge varit i hög grad kännbart.
De fattighus och försörjningsan- stalter Stockholm förut ägde, lämnade många fordringar ouppfyllda, särskildt för dem, som förut sett bättre dagar, men genom olyckor af växlande slag bringats till fattigdom och nöd, ökad genom bördan af en ofta hopplös sjukdom.
Att bereda dessa i dubbelt afse- ende nedtryckte en tillflyktsort, ett verkligt hem, var tanken i det upprop, som i början af 18G0-talet utfärdades af några människo- älskande män med dåvarande professorn Mag- nus Huss i spetsen.
Detta ändamål behjär- tades också allmänt, och inom ett par år ef- ter uppropets utfärdande, eller i november 1867, stod hemmet, tillkommet uteslutande genom enskild välgörenhet, färdigbygdt, fast- än man först den 1 februari 1868 kunde mottaga patienter där.
Genom fortsatt frikostighet har hemmet varit i tillfälle att alltjämt utvidga sin verk- samhet, så att detsamma efter 10 år kunde lämna vård åt 135 obotligt sjuka åldringar, och för närvarande vårdas därute 149.
Då man enligt reglementet ej fick mottaga de beklagansvärda epileptiska sjuka på hem- met, gick man för några år sedan i författ- ning om uppförande af en särskild byggnad för dessa olyckliga, och 1891 invigdes denna byggnad åt människokärlekens tjänst och står nu på andra sidan vägen som en värdig pen- dant till den äldre syskonbyggnaden.
På hemmet för fallandesjuka vårdas för närva- rande 43 patienter, och det beror uteslutande på de lyckligare lottades frikostighet, om hemmet skall kunna fortgå vidare på denna väg.
Fröken Ida Guldbrand, Stockholms sjuk- hems nuvarande föreståndarinna, är dotter af filosofie doktorn, lektorn vid Skara läroverk, sedermera prosten och kyrkoherden i Söre- etads församling af Skara stift, Gabriel Guld- brand, och hans maka, Tekla Amalia Brink.
Hon uppfostrades i ett gästfritt och arbet- samt föräldrahem.
Barnens undervisning öf- vervakades hufvudsakligen af fadern, som, själf vetenskapsman och historieforskare och med brinnande håg för studier, sökte leda deras håg däråt.
Han var en af de få män på sin tid, som omfattade tanken på kvin- nans själfständiga verksamhet och inplantade den i sina döttrars sinnen.
Efter faderns död flyttade familjen först till Skara och sedan till Upsala i och för sönernas studier.
Några år senare upplöstes dock det trängre familjebandet, och Ida Guld- brands länge närda begär efter en vidsträck- tare verksamhet tog nu ut sin rätt.
Till en början biträdde hon med undervisningen vid Stockholms idiothem, men kallades snart att förestå ekonomien vid Konradsbergs hospital.
I början af år 1887 antogs hon till sin nuvarande ansvarsfulla befattning.
Hon hade under sin föregående verksamhet lyckats fästa uppmärksamhet vid sig för sina gedigna egen- skaper, och de år, hon hittills tillbragt på den nya plats, dit hennes varma människo- kärlek ställt henne, ha stadgat såväl förmän- nens höga tankar om henne som alla de li- dandes sanna tacksamhet, hvilka gifvits un- der hennes vård.
sitt eget lif.
^ I E R K E Q A A R D.
Varmhjärtade svenska kvinnor skola helt visst icke glömma, att, då tillfälle gifves, äfven praktiskt stöda den vackra institution, som heter Stockholms sjukhem, och som i så hög grad gjort sig förtjänt af allt det un- derstöd, hvaraf den kan vara i behof.
(Dodellen.
agnett stannar, porten öppnas, festens brottning ualfas trappan.
3frått marmorffpita sfulbror glibcr Ijubtöst bäfner- fappan.
I ?är är luften pann od; mättab » taf päuuFtsbofter bltba, (Dd; tjoit ser en lunb t troptsf fägring prunfa » ib sin stba.
Ser — o nej, tjon tjar ej öga för ben praft, som hopen tjusar; Detta själfinebpettta löje, som ben röba läppen (rasar, S ä g e r: " Detta är mitt lifsluft, öbet efter gammal » ana Cänber ljus od; fastar frisfa blommor på mitt jämna barta. "
Upp b,on ilar till triumfer nteb en fot s å lätt som fläften.
£tft ett broftgt sagosfimmer snattar stlfessFtra bräften, (Dcb bematttestjärttatt brinner gnistranbe på locFig hjässa, Då tjon spinner lift en plötslig, luftig brömsyn mt&gt; bait bessa SltcFar, l; pt [Fa tjttsta följa t|emte på ben mjufa tebeit, ITTatibelagba leben, mafligt braganbe till jorbens &lt;£beu.
23aruastäinma bes od; britten: " Berre, gtf mig några slantar. "
(Dcb tjan ser tod sträcfta bjänber, stacfars tfänber utan » antar, Ser ett litet blåögbt anlet, sfarpt belyst af gasens låga, (Dcb, b; atts unga bjärta frymper af en häftig plåga.
ten för bessa ringa trasor, bessa finber, gulbleft magra, (Slammer bait sin blouba brottning, hon ben sfära, ungbomsfagra.
CCy t betta bystra öga, bär en tår tycfs snälla frusen, Ser ban maningen framljuuga, maningen från bessa tusen Små förgätna: " Dar barmberttg, bela broberligt når smärta!
Utom slanten till härbärget, gtf tjärbärgc i bitt l; järta.
D i s a btlbett af en uugbom, att tussua i sin Fnopptttng, 23ittcrt flängaubc » ib Itfpct utan styrfa ocb förhopp- ning.
D i s a pärlbcn bessa arma, som stå barnlösa och frysa Utanför be gyllne salar, bjptlfas rutor festligt lysa.
Ejejba bessa lätta sfarov, s o m på flärbens stigar bansa, £åt bem stanna för Foutrasten, låt bent bäfpanbe sig s a n s a (Del; betäuFa, att ben euba gärning, som, af boinaru pröfpab, (Säller i ben stora bomeu, tjeter F ä r l e F f r i s t l i g t öfnab. "
samman bomb • J3lott eu sfärf od; blott ett nattligt orb l; on ficF, ben frusna lilla, Uten l; aus anbe mottog ljuset, bet blef bag i brom- mens pilla.
f; on, ja, l; ou sfall bli mobellett för tjans taf la.
.
.
" Hu är ttben Kommen, bå jag målat ttog utaf förtrollersfor i * * stben, SFönb^rsbrottnmgar oåi stolta scener från ett mörft (Dd; t; au såg en sFymt af f; emte, bär han stob i förflutet pelargången, (Libebnarf, af romatttifens falsfa sftmmer öfpergjutet.
(Dd; t ögonblicFets tjusning låg t) ans foustnärsanbe Hej — två bystra barnaögon sfola sfarpt från bit- fången.
fen Ijuitga Ffon, ja, l; ort sfall bli mobellen till bans unga sfött- (Dcb t otuebpeteu Ijögbet bomeu öfper eber slunga. "
h^ts brottning, Bon, för l; ptlfen ribbarsfaror bryta lans i äbel brott- ning.
Bon sfall sitta på estraben, pärlesmycfab upp till l; afan, jfntiefröut od; meb en mantel, sFtftaube i l; ög sfär- laFan.
fjemtes fina, blouba fuifpitb stråla sfall t solsFens- bager, fjemtes bptta fjanb sfall fyrnla på ett frans af ros ocb lager.
a, det är ändock besynnerligt, » sade Cronanbe Fiöat öfper hopen sfall t isfallt lugn hon £jl min kusin och suckade på sitt vanliga sfåba sätt, » hvad så ' na där små ska ' ha här Heb på lefeus glaba täfiatt, neb på rampens tjeta råba, i världen att göra?
Bara ställa till oro och Sitta bär meb segerpriset, stolt od; raf od; lätt t bekymmer, kan det tyckas.
Tänk, så bra bågen, Sofie hade det förut — behöfde aldrig be- Däntaube ben lycFopalbe, fjriilFeu stribcu är bepågeu.
Sjön, ja, f) on sfall bit mobellen för ffatts unga sFöu- kymra sig för det minsta, och nu sitter hon fjetsbrottnmg, och gråter och är blek och afiallen, hon som Ejoit för hnilfeu ribbarsfaror bryta lans i äbel brott- såg ut som en ros.
Att det kan bli så stora ning.
E n * " Boern * * är ni, " tjan plötsligt spörjes af en narJstyf galonerab, (Dd; tjans brömbilb börjar bunsta, ban blir röb od; smått generab, i ä m n a r sfynbsamt pelargången, ^rått eu luft, som boftar, smefer, från be ljusa regioner, bär man Itfpets lcfar lefer, (Sår han ut t piitterfpälleu: " Bu, bur fällt, r ä l tjugu graberl " (Dd; fjau ser på eftpageit, rullaube t långa raber.
XXya, sobelspcpta änglar, rosenbylta ocb förnöjba, Zlya, tjttsaube mobeller till f (ans: " ö f p e r b o p e t t tjöjba ".
ITTeit bjatt går ocb brar ben slitna fragen fyögre upp t nacfett, (Sår meb stormsteg, tills fjau plötsligt l; ejbas af en stämma.
2frf, en liten gnista.
förändringar bara på tre månader!
• Fast det var då nästan väl att den lilla, klena flickan fick dö, om hon bara skulle ha blif- vit en sjukling eljest.
Men, som sagdt, man kan verkligen undra, hvad hon skulle här i lifvet att göra? » Jag kunde bara ägna hälften af min upp- märksamhet åt Matildas beskärmelser, ty den andra delen måste jag lämna åt brasan, som inte ville brinna, fastän jag låg på knä framför kakelugnen och blåste på den all- deles icke torra veden.
Jag hade stoppat in stickor efter stickor och fått upp en svagt fladdrande låga, men så fort de brunnit ut, lågo vedträden där och rökte igen.
Inte hel- ler var det just uppmuntrande att höra Ma
1893 IDUN 51 tildas jämmersamma ton, hur van jag än var därvid; ty hon var en af de människor, om hvilka man nästan kan säga, att det hör till deras välbefinnande att ha något att be- skärma sig öfver.
Den här gången kunde jag dock i mitt hjärta inte alldeles neka till, att hennes beklaganden kunde tyckas ha skäl för sig — ty underliga kunna sådana skic- kelser ofta se ut för våra ögon.
Hon steg nu upp för att gå; jag bad hen- ne visserligen af artighet att sitta kvar litet längre, medan jag på samma gång gjorde en ursäkt, för att jag varit så upptagen af brasan; men hon ville inte — det skulle bli så mörkt — och jag var inte enträgen.
När hon gått, försökte jag om igen med den envisa brasan.
Stickorna hade tagit slut — hvad skulle jag nu ta mig till?
Om jag bara haft ett par till, skulle jag bestämdt fått bukt med den.
— Se, där låg en liten näfverbit på golfvet och skräpade, hvilken fallit af ett vedträd.
Om jag skulle försöka med den — han var bara så fasligt liten!
Han kunde väl inte göra mycket gagn?
Men så stack jag in honom i brasan bland de åter- stående gnistorna.
Näfverlappen blossade upp, men han kunde inte brinna länge; in- om några ögonblick var det lilla flarnet för- tärdt, föll ihop och slocknade.
Men bland vedträden, som nu voro så uttorkade och glödgade, att de blott behöft denna tändande gnista, flammade en stark och klar låga upp, smög sin eldtunga omkring dem, utbredde sig, delade sig i allt flere lågor — och i ett nu stod hela brasan i brand och flam- made så hurtigt, att det dånade.
Det var just den där lilla näfverbiten som behöfts för att tända den i full låga; han själf hade slocknat, men dessförinnan hade han hunnit tända en värmande eld.
hade fått något husmoderligt i sitt sätt, se- dan hon nu blifvit van att vara hemma i flere månader; förut hade de varit borta eller haft främmande de flesta aftnar i veckan.
Men nu talade Sofie med motvilja om att börja deltaga i sällskapslifvet igen.
Man skulle nog ursäkta henne i vinter.
D e skulle bestämdt vara mera hemma hädanefter; både hon och hennes man hade funnit det så tref- ligt.
Det var till och med som om ett myc- ket varmare förhållande inträdt dem emellan — de hade tid nu att tänka mera på hem- met och hvarandra.
Ja, Sofie hade något helt annat än förr i blicken, något djupt och själfullt — just hvad som förut fattades däri!
» Jag ser, » sade hon, då hon tog afsked af mig, » att vi ha en sann vän i dig. » Jag kysste henne till svar.
Det hade inte heller jag vetat förut — - ty i det huset hade jag i stället kännt mig främmande — men nu kände jag, att så var.
Jag brydde mig inte om att säga någon- ting vidare i ämnet till Matilda.
Om män- niskor inte vilja tänka själfva, så kunna de i alla fall vanligen inte bli öfvertygade.
Utan jag behöll min tanke för mig — hur skulle jag också kunnat komma och tala om, att den blifvit väckt af en liten näfverbit!
— jag hade, som sagdt, härefter min tro för mig, att » så ' na där små » kunna ha en stor och viktig uppgift att utföra här i lifvet.
Det var som om denna lilla omständighet åter påminnt mig om Sofie - — jag visste knappt huru.
Men nu fick jag en bestämd håg att gå upp till henne; förut hade det förefallit mig som en motbjudande ceremoni att gå dit och » beklaga sorgen », så att jag inte kunnat komma mig till därmed, fastän det kanske varit ovänligt.
Men nu ville jag gå.
När brasan var utbrunnen, satte jag på mig hatt och kappa, ehuru jag kände en viss tvekan om, hur hon skulle ta emot mig, då jag inte kom på visittid.
Sofie hade all- tid fäst så mycket afseende vid sådant där — hon hade ju heller aldrig haft mycket annat att tänka på.
Och så gick jag.
Det var Sofie själf, som öppnade — det hade då aldrig händt förr!
Och så föll hon mig strax i armarna och började gråta, men hämtade sig snart och sade med så mycken vänlighet, att den gick mig till hjärtat, att hon satte mycket värde på, att jag kom.
Jag hörde inte en enda vink om, att det var på olaga tid.
Sedan talade hon en stund om sin lilla flicka och hur underligt det var, att hon inte fått behålla henne; men det skedde i en ganska undergifven ton.
Det hade blif- vit något mycket enklare i Sofies hela väsen; och själfva sorgklädningen var inte så utpyn- tad, som hennes toaletter eljes brukade vara.
Det var som om hon märkt mina tankar, och jag trodde, att hon skulle säga att » det inte brukades numera »; men så sade hon i stället: » Kära du, jag kan inte tänka på sådant där nu!
* ag menar nu ej den officiella folksången, den som afsjunges som en särskild hyll- ning åt rikets högste styresman, när folket vill gifva ett uttryck för sina känslor för konungens person, både som landsfader och människa, ett uttryck hvari en hel försam- ling vid festliga tillfällen kan deltaga.
En sådan sång äga vi ju, hvilkens högtidliga melodi och väl lämpade, om ock från en an- nan nations kungssång lånade ord ganska väl passa för ändamålet.
Men vi borde dessutom hafva en sång med lättlärd melodi och dito ord, en sång, som hvarje moder kan sjunga med sina barn, och som redan i tidiga år kan väcka och underhålla fosterlands- känslan i de ungas hjärtan.
Det skall vara en sång, som fäster sig i minnet, som icke är för lång, där ord och melodi smälta sam- man till ett helt, som värmer hjärta och sinne, och som, om äfven omedvetet, griper oss helt och fullt, en sång, som vi sjunga hemma och i skolan, i högtidligt lag och i hvardagslag, vid vårt arbete och vid våra fester, som blir oss kär, därför att den är vår, vår egen, vårt fosterlands sång.
Det skall vara en sång, som lockar tårar i våra ögon, när vi efter lång frånvaro från hem- landet få höra den, en sång, som i en blink ställer fram för vår inre syn en bild af vårt gamla, ärorika, fattiga och dock så högt äl- skade fädernesland.
Hafva vi en sådan sång?
Vi sutto länge och sprakade, och hon bad mig stanna kvar till teet.
Jag kände knappt igen mig i det hemmet; där hade blifvit lik- som mycket varmare och trefligare.
Sofie » — sten *.
Hafva vi någon " folksång "?
Ja, vi hafva den, och hvad mera är, vi hafva länge haft den.
Då och då har den sjungits, än af studenter, än af folkskolebarn, ibland på någon konsert, ibland vid någon fest, men mycket, mycket sällan, endast un- dantagsvis och utan att man mycket fäst sig därvid.
Men så hände sig, att en af våra yppersta sångare — » den härligaste stämma i Europa i det väldigaste fodral i Sverige, » som en utländing en gång yttrade — att denne sångare tog upp den enkla visan på sin repertoar och sjöng den med brinnande värme, med de skönaste toner af sin härliga röst.
Det är icke så längesedan, men vi hafva för hvarje gång vi hört den sången lärt oss mer och mer älska den.
Och huru och hos hvem den tanken fcrst uppstod, veta vi ej — i alla fall icke just nu — men småningom började här och där höras röster, som förvånade utropade: » H ä r ha vi j u den saknade folksången! » Mina läsarinnor ha säkert redan förstått, hvilken sång, som här afses, men låtom oss till yttermera visso upprepa de få raderna.
Det, som skall sägas, blir då lättare sagdt o c h lättare förstådt.
» Du gamla, du friska, du fjällhöga nord, D u tysta, du glädjerika sköna, Jag hälsar dig, vänaste land uppå jord, D i n sol, din himmel, dina ängder gröna!
Du Då Jag Ja, tronar på minnen från fornstora dar, äradt ditt namn flög öfver jorden; vet, att du är och förblir hvad du var!
jag vill lefva, jag vill dö i norden! » Åh, den gamla visan kunna vi ju alla!
utropar man.
Värdaste, det är inte så sä- kert ändå!
Jag var nyligen i ett sällskap af tio a tolf personer, där denna sak kom på tal, och det begaf sig, att ingen af de närvarande kunde felfritt nppläsa de båda verserna.
Den ena kunde ett par rader, den andra också ett par, somliga ingenting alls.
Men den enkla sången, den anspåkslösa vi- san, har ju också för längesedan flytt från våra samkväm, ja, från våra bygder.
T y den, som nu skall våga uppträda och sjunga för vår hyperkritiska allmänhet, äfven i det enklaste, mest privata sällskap, måste vara en talang, eller i alla fall utropad som så- dan, om prestationen icke skall mottagas med likgiltighet eller löje.
Det är numera icke fråga om att uppfatta orden till sången - det är blott tonerna det gäller, och ju kon- stigare dessa drillas fram, dess bättre.
Ej ens i folkets, det arbetande folkets mun höras numera några konstlösa visor: det enda i den vägen man får höra är möjligen en half- full bonddrängs på lördags- eller söndags- kvällen framskrålade skillingsvisa.
Ty i folkskolan sjunges ej mera unisont, utan » i stämmor »; i elementarläroverken naturligtvis aldrig.
Psalmerna sjungas visserligen uni- sont, men icke går man för sig själf och trallar en psalm!
Det faller ingen in — och väl är det.
Men skolan — först och främst folksko- lan och sedan äfven den förnämare elemen- tarskolan — borde göra sig angeläget att hos sina alumner inprägla kärleken till sång, till den enkla sången, den som består däri, att man » kan » en melodi till ord, som säga något i och för sig, och som blifva något mera, därför att de framsägas på ett musi- kaliskt sätt.
Det är orden och tonerna i förening, som lyfta sinnet och gifva den poe- tiska, idealistiska själsstämning, som — rea- listerna må säga hvad de vilja — dock all- tid förblir mänsklighetens himmelska arf — det käraste, ljufligaste arf.
Fordom förstod man detta bättre än nu.
Man sjöng, för det man var glad eller sorgsen, rörd eller högtidlig, för det man ville gifva sina känslor luft i både ord och toner.
Det gäller här alldeles icke det mu- sikaliska utförandet: det är blott en sådan
52 fröjd, en sådan ljuflighet att få sjunga ut orden i stället för att blott läsa eller tala dem.
Instinktlikt känner man, att deras in- nebörd stiger, blir rikare, fylligare, mera mot- svarar, hvad hjärtat så varmt känner och så matt förmår uttala.
Men huru ofta får man erfara något så- dant?
Det är en icke obetydligt bidragande orsak till den stora anslutning frälsnings- armén och andra sekteriska sammankomster utöfva, att där sjunges så mycket, sjungas enkla, konstlösa, » andliga sånger », som se- dan kunna i hvardagslag upprepas och glädja och trösta i ensamhet och mörka stunder.
Eller ock är det jublande toner, och hjärtats lycka och glada förhoppningar sjunga däri.
Men under alla förhållanden är det icke fråga om utförandet, utan blott om innebör- den af sången, blott om den sjungandes egen stämning; och är denna äkta, meddelar den sig också åt åhöraren.
Eller blir det icke litet varmt om hjärtat, litet fuktigt i ögonen, då vi höra klara barnaröster samstämmigt sjunga en enkel sång eller en glad ungdom ensam i skog och mark gifva sin lifsglädje luft i en munter visa?
Jag är viss på, att icke många svara nej på denna fråga.
Så- dana filistrar hafva vi dock ej ännu hunnit blifva.
Men det är ej genom » undervisning i sång », icke genom » att sjunga i stämmor », som dessa sånger komma in i vårt medvetande och välla fram öfver våra läppar.
Icke kan man gå i skog " och mark och för sitt eget nöje sjunga » andra stämman » eller » första bas » och så vidare.
Vare det långt ifrån mig att önska, det den svenska kvartettsången skulle förvissna eller ens försummas!
Ingen skall kunna högre än jag värdera de många njutningsrika stun- der denna härliga sång skänker enhvar med något sinne för tonernas sköna konst.
Men därför att vi då och då kosta på oss en fest- måltid, borde vi icke försumma hvardags- kosten.
Det är godt att vi till tusenden sinom tusenden frambära blomman af hvad konsten och människorösten i förening kan åstadkomma, men vi få därför ej försumma de hundrade och åter hundrade tusental, som äro utestängda från att beundra denna högsta blomstring af ett förädlande nöje.
I bredd med denna högre undervisning i sång borde gå öfning i den konstlösa sången, den sång, som ej kräfver arbete, utan blott förfriskar och uppmuntrar — jag menar den unisona sängen.
Endast genom denna kan kärlek till sången inkomma i det unga sinnet, och endast så kunna barnen lära sånger och visor, som blifva till deras egendom, som de kunna sjunga » för ro skull » — i förbigående sagdt, ett mycket betecknande ord, detta » för ro skull ».
Och ingen kan väl neka, att det vore en stor vinst, om i folkskolan finge inläras och sjun- gas, dels våra gamla vackra folkvisor, dels andra tilltalande små sånger, så att dess ungdom icke vore uteslutande hänvisad till visor, » tryckta i år », när den ville sjunga » för ro skull ».
Slutligen är det endast så, som en verklig folksång kan komma till stånd — det vill säga en sång, som lefver på folkets läppar och har sin rot i folkets hjärtan.
Och den sången skall vara en säng om landet, om vårt eget land, vårt gamla, friska fjällhöga land, som tronar på minnen från fornstora dar, och där vi vilja lefva och dö, fast stor- heten blott är ett minne och rikedomen ej består i annat än frihet, friskhet och höga fjäll.
Det behöfver ej vara någon konstrik IDUN melodi och ej heller något skaldestycke, som står sig inför kritikens skarpa synglas.
Me- lodien skall vara sådan, att den lätt fastnar i minne, och orden skola vara väckande varma och i få drag påminna oss om fosterlandet och draga vårt hjärta till detta.
Det vore nog godt, om någon af våra stora skalder hade skrifvit en sådan sång och den hade sjungits in i vårt folk.
Men ingen skald har brukat sin penna därtill, och ingen har tänkt på, att vi behöfde en nationell sång — eller rättare sagdt, ingen tänkte på, att vi redan hade en sådan, ehuru mången beklagade sak- naden däraf.
Helt visst medgifves af alla, att en foster- ländsk sång eldar fosterlandskänslan så som knappast något annat.
Och att fosterlandskäns- lan här hos oss är i stort behof af väckande och närande element, det hafva vi för länge- sedan upptäckt och medgifvit.
Att en folk- sång, allmänt inlärd och allmänt sjungen, skulle vara ett sådant, hoppas jag ej heller skall röna motsägelse.
Och därför ville jag bedja alla, som det förmå, bidraga till, att den vackra sången om hemlandet, det » tysta, det glädjerika sköna », blir i ordets rätta be- märkelse en folksång.
Den, som skrifvit orden till sången, måste väl som skald räk- nas till » de mindre profeterna », men hans kärlek till sitt land och de sånger, som utan honom skulle varit glömda och döda, kan aldrig ifrågasättas.
Skolorna skulle häruti kunna mycket Verka, men för att åstadkomma detta behöfs mera än ens ropande röst i öknen, som ju dessa enkla rader måste blifva.
De finnas dock, hos hvilka mina ord torde vinna ingång — det är mödrarna.
Till dem vill jag säga: läreu edra barn att sjunga goda och glada visor, små sånger om fosterlandet, och först och sist den, som vi skola göra till vår folk- sång — såDgen om det gamla friska, fjäll- höga Norden, vårt eget land, vårt fosterland.
Den sången skall vara dem ett barndoms- minne, som aldrig utplånas, och genom dem skall den tiden komma, då sången om Nor- den skall blifva vår högtidssång och alltid sjungas, när helst en fest firas, ett namn äras, ett minne upplifvas hos vårt folk, bland höga och låga.
Och på så sätt skall fosterlands- känslan väckas hos barnen och underhållas hos ungdomen, och denna känsla manar till godt och skyddar mot ondt mera än någon tror.
18«J3 affärslif?
Nej, mina herrar, säger en af ta- larinnorna, vi måste i edert eget intresse, som vi sätta högre än något annat, afslå att gifva ert kön de politiska rättigheter, som kvinnorna besitta, eller någon direkt andel i statens styrelse.
Vi försäkra er, att vi icke drifvas af ego- istiska bevekelsegrunder.
V i försäkra er också, att vi ha den högsta möjliga aktning för den manliga intelligensen, och just därför att vi sätta er så högt, kunna vi ej tillåta er att förnedra er genom någon slags politisk verksamhet.
Tro oss, när vi säga er, att det finns intet så ödesdigert som rösträtt för män.
Ty eder natur är ej densamma som vår.
I ären långsamma, säkra, solida resonnörer, men I han icke den snabba förmåga af ögonblick- lig insikt, det plötsliga grepp på tingen, som är nödvändigt för en statens styresman och också måste fordras af en väljare.
Tron därför icke, att I ej skullen ha någon röst med i politiken; äro icke edra hustrur och edra döttrar, edra mödrar och svärmöd- rar alltid redo att lyssna till edra uttalan- den och råd och taga vederbörlig hän- syn till desamma?
Sen I icke, att I nu spelen en långt vackrare roll i staten, än om I voren politiskt likställda med oss?
Nej, vi vilja på intet villkor ge vårt sam- tycke till, att I tagens bort från edra bety- delsefullare och ädlare plikter.
Sanningen är, att om blott först ert kön finge tillträde till de offentliga angelägenheterna, så skulle snart alla manliga ideal dragas i stoftet.
V i vilja som hitintills styra och lagstifta för bägge könen; hafven blott tillit till oss.
Nöjen er med våra kärleksbevis och verken i ert kall, utan att låta störa och förvilla er.
De sanna männen ibland er äro ense med oss och känna ingen önskan att träda utom sin verksamhetskrets.
D e veta, att det finns intet på mars, som vi kvinnor ej äro redo att göra för deras intressen; och de veta, hvilken de- ras plats är.
Ett faktum är, att denna agi- tation är uteslutande ett verk af några få samhällsfientliga radikaler.
Skulle de finna något gehör, blef ve följderna rent af förfärliga.
Ty dessa vilsekomna och vilseledande män, som satt till sin uppgift att efterapa kvinnor, dessa könlösa väsen, neutra och icke män — de äro vårt tidehvarfs obetingadt beklagligaste och förhatligaste utväxt.
att Måtte det aldrig lyckas dessa vettvillige draga ned det sanna manliga idealet!
A c k!
Låtom oss alla samfäldt arbeta därför.
% Mathilda Lang / et.
Iduns På Mars.
VKgpå planeten Mars är det kvinnorna, som « !i$F utöfva den politiska rösträtten; männen äro utestängda därifrån, men på de senare åren har en del af dessa begynt agitera för att få del i statens styrelse.
Detta väcker motstånd i kvinnornas läger, och det öfver- vägande flertalet bland dem har en massa argumenter till hands mot en sådan om- störtning.
De säga, att naturen har be- stämt männen för vanliga handtverk och yrken och till att drifva handel, men att staten icke är deras sfer, och de uppdraga en högst oroande framtidsbild af männens poli- tiska emancipation.
Om männen få rösträtt, komma de naturligtvis allesamman att öfver- gifva det arbete, de sysslat med i århundra- den, och hur skall det då gå med världens pristäfling.
å framställda förfrågningar få vi i följande punkter ytterligare komplettera våra förut gifna regler för pristäflingen om ordet Fosterland.
Inga provinsialismer äro tillåtna.
Sammansättningar däremot, som icke äro rent af krystade, tillåtas.
Då punkt 5 i våra förut meddelade regler tyckes ha gifvit anledning till åtskillig tvekan, vilja vi nu förtydliga den så, att likaljudande af ord, som tillhöra olika ordklasser eller ha olika betydelse, få endast upptagas en gång.
Om man således t. ex. har ros (= be- röm), kan man ej förhindras också upptaga rosen (= blomman).
Eller om man hår leda (substantivet), har man ock rätt upptaga verbet, om man kan få det i en olikljudande form, så- ledes t. ex. ledas (passiven).
former
I DU N 1893 Flere brefskrifvare ha uttryckt sin harm öf- ver det geschäft, som af en del personer an- nonseras i tidningarna, nämligen ord till salu, bil- dade ur » Fosterland ».
Vi behötva väl ej ännu en gång betona, att vi stå utom alla dessa af- färer och tillbakavisa alla annonser i den rikt- ningen, som till oss ingå.
V i tro oss tryggt kunna försäkra, att ingen behöfver känna sig afskrämd från att deltaga i täflingen genom de höga siffror på antal ord, som dylika g e - schäftäinakare annonsera, då flere sådana listor af lurade köpare förevisats oss, hvilka inne- hållit en betydande mängd rena befängdheter, som aldrig kunna komma att gillas i täflingen, och vi afråda lifligt enhvar att spilla sina penningar på dylikt.
Redaktionen af / dun.
Londonskt sällskapslif.
Bref till Idun.
London i februari.
ällskapslif — det är j u något som damerna sär- skildt ha intresse för — så kanske några af Iduns ärade läsarinnor ville höra litet om sällskaps- lifvet i den stora världsstaden.
Sällskapslif kan och bör vara ett godt — och det kan vara och är ofta ett ondt.
Ett ondt, då det drifves till öfverdrift och har en oädel anda, men en god och nödvändig sak, af stor, uppfostrande betydelse, då det kommer som vederkvickelse och förfriskning efter arbete.
Här finnes naturligtvis sällskapslif af alla tänk- bara slag, men det är blott ett par sidor däraf, som vi skola tala om nu.
» At H o m e » har från att begagnas blott för att beteckna, hvilken dag den eller den damen » var hemma » för att taga emot besök, kommit att an- vändas för både enklare och större privata och äf- ven stundom offentliga tillställningar.
Låtom oss nu se, hur det tillgår på en » A t H o - me », privat och af ganska vanligt slag; t. ex. hos general D.
, tillhörande » Science and Art Departe- ment ».
Omkring 4 veckor förut ha vi fått tryckta kort, tillkännagifvande, att general och mrs D.
äro » at Home » den och den dagen och » request the pleasure of mr and mrs X: s company (anhålla om nöjet af mr och mrs X: s sällskap) etc. V i äro bjudna kl. 10 och infinna oss » i god tid » närmare kl. 1 1.
Ef- ter det vi blifvit förda till våra respektive kapp- och toalettrum och aflagt ytterplaggen, tillfrågas vi af en betjänt, om vi önska intaga förfriskningar och visas in i salen (som alltid i de enskilda engelska husen är på nedre botten).
V i begära en kopp te vid buffeten och taga en liten smörgås — en tum i kvadrat — eller en bit tekaka af samma storlek.
Sedan detta inmundigats, gå vi uppför den mattbe- lagda trappan till första våningen.
Trappafsatserna äro dekorerade med lefvande växter.
V i d ingången till » the draving room » (förmaket) tillfrågas vi af en annan betjänt om våra namn, hvarpå dessa ut- ropas inåt salongen.
Några steg innanför dörren finna vi värden och värdinnan, som vi helsa på: » H o w are y o u?
» med en handskakning.
Åtskilliga gäster är samlade, och hvarje ögonblick anlända nya.
Rummet är af de vanliga tvådelade, ljust deko-erade förmaken.
Något annat rum står ej till gästernas disposition, så här blir snart mycket trångt, fastän en stor del möbler tycks vara utrymd och rum- met är ganska stort.
Sittplatser är det tydligen ej beräknadt på, ty stolarne äro mycket fåtaliga; alla äro på stående fot och snart så packade, att vi kom- ma att tänka på » sillar i en tunna&gt;.
Där borta se vi en bekant, han har äfven upptäckt oss; men skall han lyckas tränga sig hit fram?
Efter många svå- righeter.
V i försöka komma till en stol, och en stund sätter jag mig ned, men det är ej trefligt att sitta, när alla stå.
Och så står man igen en kvart eller så; smått samspråkande om ett och annat, fin- ner man därpå, att det är tid att smyga sig af, ty klockan är framåt 1 2.
Där nere anmodas vi åter att intaga några förfriskningar innan affärden.
V i d den sidan af buffeten, där kall fågel, sallad m. m. serveras, få vi oss en liten portion af något dylikt, som intages på stående fot.
Därpå gå vi till kapp- rummen; nya gäster anlända alltjämt, medan an- dra j ä m t e oss afresa.
jag Detta vill är fullkomligt tecknadt efter naturen, men tillägga, att ofta vid dylika tillställningar musik och sång äro anordnade för gästernas nöje.
För närvarande är mycket fashionabelt att bland andra » entertainments » bjuda på » skirt dance » (kjoldans).
E n eller tvänne danserskor uppträda, klädda i nästan till golfvet nående ofantligt vida, goffererade kjort- lar, med hvilka under dansen utföras med händerna allehanda svängningar och kastningar, alltunder det den dansande rör sig rytmiskt efter musiken.
Den unga lady Russel — ryktbar för sitt mål om skils- raessa från sin man för ett eller par år sedan — har alltsedan dess slagit sig på denna dans som en » professional » och uppträder nu som betalad dan- serska i den societet, där hon förut var en beundrad och afundad medlem.
V i d baler eller andra stora tillställningar tillgår här i allmänhet så, att en entreprenör vidtalas, som kommer ett par dagar förut (eller kanske blott sam- ma dag) för att ordna allt som behöfves.
H a n spän- ner t. ex. ett tält med dubbla väggar öfver trädgår- den, som belägges med golf, därpå en linnematta, dekoreras med speglar, lefvande växter, ljuskro- nor, lampetter m. m.
— och balsalen är i ord- ning.
O m det är kallt, eldas ett par dagar mellan de dubbla väggarna, och en stor brasa brinner un- der dansen i en nyuppförd kakelugn.
Vackra, luf- tiga och behagliga balsalar får man på detta vis, men nog kostar det pengar.
Dansen är långsam och säflig samt pågår, så länge musiken varar; man samtalar under tiden, och mellan danserna går man till förmaket, blomsterrummet eller till salen, där buffeten är.
A l l t är omskapadt och gästerna äro flere hundra.
Tillökning i möbler, som kan behöf- vas, alla förfriskningar, uppassning m. m. anordnas af samme entreprenör, utan annat bråk för värdfol- ket än att blott — betala.
Dagen därpå hämtas allt, och huset är snart åter i sitt gamla skick.
Låtom oss nu betrakta ännu en sida af engelskt sällskapslif, nämligen de s. k.
» Conversaziones », som gifvas, oftast i museer och stora samlingslokaler, af t. ex. en president i ett sällskap för detta samfunds medlemmar och deras damer: » the Society of A r t s », » the Society of Antiquaries », » the Colonial Society » m. fl.
mångfaldiga sådana.
Gästernas antal kan upp- gå till 1 0 a 1 2, 0 0 0; lokalen (som t. ex. South K e n - sington museet) erhålles gratis, men belysning, upp- passning, förfriskningar, musikalisk och annan un- derhållning betalas af inbjudaren, och, som man kan tänka sig, går detta till en betydande summa.
E t t sådant presidentskap är dock i allmänhet blott för ett år.
Man ropas ut, helsar på » värden och värdinnan » och går sedan omkring och ser på museet eller hvad som i annan lokal kan vara anordnadt och utstäldt, studerar programmet och gå dit detta an- visar, att musik, sång, deklamation m. in.
utföras, samt intager däremellan något af de alltid rikliga förfriskningarna.
Det har blifvit sagdt, att » det engelska folket ta- ger sina nöjen allvarligt », och det är också fallet.
Allt är mycket väl anordnadt, mycket underhållan- de, men ingen ser ut — eller vill på något vis se ut — som hade han eller hon roligt.
Det ligger en bel del af » reserve » i den engelska karaktären, men dessutom — det går ej an, det är ej » good mari- ners » att visa sig glad och road.
M a n får ej visa sina känslor, det är en af det engelska lifvets första lagar.
Anna Fleetwood-Derby.
53 På fönsterbrädet låg en katt utsträckt och solade sig — var jag nära att säga — nej, så djupt in i den trånga gränden hittade al- drig en solstråle, och därför var också den knaggliga stenläggningen våt och slipprig af nattluften till långt fram på dagen.
Den gamle juden såg dock ej modfälld ut, där han satt vid sitt arbete.
Bristen på sol och den unkna luften i gränden tycktes ej inverka på hans sinnesstämning.
Tvärtom.
Att döma af det tillfredsställda uttrycket i hans ansikte, fann han sig väl på sin trefot, och han sjöng med skroflig stämma en mor- gonsång, hvilken ljöd underlig och främman- de i den eljes så tysta passagen.
Jag har aldrig hört en gammal örn sjunga och har en aning om, att det vore olämpligt att inre- gistrera en sådan bland sångfåglarnes stora släkte, men om en gammal örn verkligen ge- nom något undantag blefve begåfvad med sångens sköna gåfva, skulle han ej kunna frambringa mera hesa och kompakta toner än dem, som Ebenezer tvingade fram ur sin gamla strupe denna morgon.
Ett par pojkar — på väg till skolan — kröpo upp, så tätt de kunde, till väggen midt emot och lyssnade till den underliga sången.
» Nej, men se på den, du!
En så ' n näsa han har, alldeles som en nedfälld markis.
Å ' så han sjunger se ' n.
H v a ' kan den ro- liga figuren ha kommit från? » » Ebenezer, Ebenezer snart till Palästina reser. » » Nej, hör du, han kraxar om att resa till Palästina. » Gossarne närmade sig försiktigt till fönst- ret, och juden fick nu syn på dem.
Katten blef också oroad, reste sig med krökt rygg från fönsterbrädet och började att fräsa.
» Hvad vill ni, pojkar, » frågade den gamle israeliten, » äro era skor trasiga?
D å finnes den här, som kan sätta sulor under dem, på hvilka ni kan vandra till Kina, utan att de gå sönder. » » Nej då!
Men om vi få följa med er till Palästina, så vore de ' mycke ' stiligare.
Ni sjöng så vackert om de ' nyss, att en just kunde få lust att göra er sällskap. » » Ja, hvarför inte, » svarade juden.
» Lämna bara hit duktigt med gamla skor, ty det fat- tas ännu litet i reskassan. » » Ebenezer, Ebenezer snart till Palästina reser. » Ebenezer.
Skiss för Idun af Sophie Lin ge.
varifrån han kom, den gamle juden, eller när han först flyttade in i det mörka rummet vid gränden, kände ingen af grannarne till, men en ljum höstmorgon stod fönstret till hans bostad öppet och själf satt han därinnanför, ifrigt sysselsatt med att laga ett par gamla skor.
Den murkna fönsterkarmen, grå och mask- stungen af ålder, bildade till hans gula, skrynkliga ansikte — från hvilket en väldig näsa sköt ut i en imponerande buktniug — en så passande ram, att en nutida konstnär ej skulle kunnat välja den med mera ur- skillning.
Nu var den första bekantskapen gjord, och snart var den gamle, besynnerlige lappsko- makaren känd öfver hela kvarteret under namnet elfenbensnäsau, en förvrängning af hans namn Ebenezer, men på samma gång en.
väl funnen beteckning för det karaktäristi- ska utsprånget i hans ansikte.
I fall juden hade varit mindre besynner- lig, så hade han kanske ej fått så många kunder, men nu dröjde det ej länge, innan fönsterbrädet var garneradt med gamla tra- siga skodon i alla upptänkliga former och storlekar, och kisse måste till sist taga plats längst upp i ett snedvridet stöfvelskaft för att få vara när sin herre.
De små gossarne och flickorna i grannskapet hade heller aldrig varit så tjänstvilliga att själfva bära sina skodon till lagning, och mödrarna ville också göra en titt till den egendomlige grannen, som försåg kvarteret med samtalsämne under de första dagarne.
Ty, det var ej nog med att han lagade
IDUN 54 gamla skor.
Därinne i det mörka rummet hade han också en besynnerlig blandning af de mest olikartade föremål, dels uppställda på en bred hylla, som löpte längs den ena väggen, dels placerade på golfvet — ett an- tikvariat i smått — och det var denna sam- ling, som tilldrog sig största uppmärksamheten.
» Men hvad skall ni då göra med alla dessa gamla saker, » frågade en dag den lilla blonda timmermanshustrun från huset midt emot.
» De där kopparna t. ex., som inte ha några öron, så att en hygglig människa knappt kan hålla i dem, ifall man skulle dricka kaffe ur dem?
Och det där gamla fatskräl- let se ' n, som har lika många sinkor, som ni själf har rynkor i ert ansikte?
Hvad ska ' ni med det att göra? » Ebenezer log ett bredt, medlidsamt leende.
» Göra geschäft med dem, lilla frun.
Göra geschäft.
Det finns kanske en och annan, som tycker mera om de där gamla pjäserna än om allt det granna, nymodiga krämet i bosättningsmagasinen. » Timmermanshustrun ryckte på axlarna och tänkte med välbehag på sitt halfva dussin koppar därhemma i skänken.
Tänk, hvad de ändå voro mycket vackrare.
Med riktiga guldkanter och kulörta blomkvistar.
D e där öronlösa, bukiga tingesterna ville hon då visst inte hafva i stället, om hon också finge en hel krona i mellangift.
Snart var den första nyfikenheten stillad, men likafullt hittade man vägen till » Elfen- bensnäsan » med sina slitna skodon, ty man hade nu kommit underfund med, att han var billigare än någon annan lappskomakare i trak- ten — ja, han hade ibland vägrat att taga betaldt för sitt arbete, om han såg, att kun- den hade svårt att komma ut med betalnin- gen.
Ett par gånger hade man till och med funnit väl inlindade silfvermynt inpetade längs fram i tån på någon usel gammal stöfvel eller känga, som gått igenom hans konstför- farna händer, och gjorde man försök med att återlämna den funna skatten, skakade han blott på hufvudet och sade: » Den katten, den katten!
Han är dock ett förunderligt djur! » Ingen kan därför undra på, att katten uuder sådana omständigheter snart blef lika populär som hans herre, och det fanns mera äu en af grannarne, som var nog enfaldig att tro historien och skulle varit glad öfver att äga en sådan sparbössa.
Också gjorde en ung, förhoppningsfull man i grannskapet ett dumdristigt försök att sätta sig i besittning af det märkvärdiga djuret, men måste snart släppa sitt byte och gick ifrån striden med många och föga ärofulla blessyrer.
Så gick tiden framåt, och «Elfenbensaäsan » hade nu bott i gränden nära ett år samt un- der tiden blifvit allt mera afhållen af dem, som kommo i beröring med honom.
Besyn- nerlig var han, det kunde då ej förnekas, och ändå besynnerligare såg han ut, men trots detta, hade han emellanåt en sådan vär- dighet i sitt sätt, att till och med grannska- pets värsta tjufpojkar fingo munnen tillstop- pad, om de någon gång blefvo frestade att roa sig på hans bekostnad.
Benämningen » Elfenbensnäsan » hade nu nästan öfvergått till ett hedersnamn och var långt mera po- pulär än namnet Ebenezer.
Mot slutet af den andra sommaren kom timmermanshustrun en dag in till Ebenezer, blek och förgråten.
Hon ledde sin lilla flicka vid handen och bar dessutom på en korg, som hon varsamt satte ned framfor juden.
1893 » Hur är det fatt, » sade denne och såg upp från sitt arbete, » några skor, som be- höfva nya lappar? » » Nej, nej, » sade hon sorgset.
» Inga skor.
V i få nu slita på trasorna så länge.
Gub- ben min ligger på lasarettet sedan en vecka tillbaka, och Gud allena vet, om han nå ' nsin blir karl att ta itu med sitt arbete igen.
Han föll ner ifrån ställningen och skadade sig mycket illa.
Det är inte mycket med ho- nom nu, ska ' jag säga. » (Forts. o. slut i nästa n:r.)
Några ord om Sveriges enda kvinnliga trädgårdsskola.
om jag tror, att många mina medsystrar sväfva i okunnighet om, att i Sverige finnes en träd gårdsskola, där äfven kvinnliga elever mottagas, an- ser jag det vara lämpligt att i Idun, » damernas egen tidning », låta dem få några korta notiser om densamma.
Norrvikens trädgårdsskola, med vackraste läge, nära Bråviken, ' / « ' från Ä b y station, har nu fort- gått i 2 år.
Den är indelad i två kurser, en ett- årig, en tvåårig — den senare afsedd för dem, som tänka helt ägna sig åt trädgårdsskötsel.
Kurserna börja 15 januari och fortgå med 1 4 dagars sommar- lof till 15 december.
Undervisningen sker dels te- oretiskt, dels praktiskt.
D e unga flickor, som hit- tills besökt skolan, ha lagt hand vid de flesta prak- tiska arbeten — naturligtvis ej de tyngsta och gröf- sta — och funnit det både nyttigt och nöjsamt.
o m i D å det tycks råda allmän förvåning öfver, att det vintertid kan finnas arbete vid skolan, ber jag att få särskildt påpeka, att just den här tiden äi synnerligen viktig, då de flesta förökningar nu för- siggå, tidig drifning af vin, persikor etc. börjar, om- planteringar verkställas m. m.
In i februari till- kommer fruktträdens beskärning etc. att såsom vicepresident deltaga i den kongress för skolfrågor, hvilken kommer att hållas i Chicago nästa sommar i samband med den stora utställningen.
Fröken Lundin har antagit kallelsen.
* En hundraåring.
E t t jämnt sekel fyllde i måndags Charlotta Wilhelmina Fiirstenhoff, dotter till kammarmusikus J.
G. Fiirstenhoff.
Den gamla, hvilken sedan 0 år tillbaka vistas på det s. k. Drott- ninghuset, asylet för ålderstigna kvinnor, Johannis- gatan 1 6, är oaktadt sin höga ålder vid den full- komligaste hälsa och vet att med fullkomlig minnes- klarhet berätta om händelser, som passerat för många, många år tillbaka.
H o n mottog på sin hedersdag många besök och lyckönskningar från när och fjär- ran, bland dessa senare från både konungen och drottningen.
D e t torde hända, att vi återkomma för att närmare presentera den gamla för Iduns lä- sarinnor.
Victoria Benedictssons (Ernst Ahlgrens) moder, änkefru Helene Sofie Bruzelius, född Sinerus, har aflidit i H ö r b y i en ålder af nära 8 0 år.
Kvinnofrågan i Frankrike.
Ibland kvin- nosakens förkämpar i Paris råda något olika åsikter om, hur man bäst bör gå till väga för att vinna sitt mål.
Några anse, att man » bör begära allt för att få något », andra anse, att man bör gå så små- ningom och börja med att begära sådana reformer, som äro så naturliga, att de knappast kunna röna motstånd, blott uppmärksamheten fästes på dem.
Några representanter för sistnämnda riktning ha till flere tusen personer utfärdat en inbjudning till bildande af en kvinnosaksförening.
Föreningen skulle bära namnet » Avant-Courriere » och skulle enligt programmet vara en sammanslut- ning af personer, som begära för kvinnan rätt att bevittna officiella och enskilda handlingar samt för den gifta kvinnan rätt att själf uppbära och förfoga öfver sin arbetsförtjänst.
• Krinolin förbud.
I nordamerikanska staten Minnesotas representantkammare har en motion Ä f v e n höstmånaderna pågå diverse arbeten af vikt, framlagts, att tillverkning och försäljning af krinoli- så att det är öfverflödigt att under den kalla årstiden ner skulle förbjudas i staten.
Straffet för brott bevista skolan, skall ingen tro.
mot detta förbud skulle vara en månads fängelse och Då » trädgårdsfrågan » äfven blifvit vår och vi I en plikt af 2 5 dollars.
fått tillträde till ett nytt verksamhetsfält, böra vi söka bli kompetenta att där fylla vår plats och fylla den väl och därigenom bidraga till trädgårds- E n syster till Dostojevski, den berömde ryske skötselns höjande i vårt land.
E t t bebjärtansvärdt romanförfattaren, har nyligen på ett gräsligt sätt mål — eller hur, mina läsarinnor?
omkommit i Moskva.
Medan hon låg och sof, hade — a.
hennes lilla hund slagit omkull en fotogenlampa, som stod bredvid hennes säng, sängkläderna hade fattat eld, och innan någon hunnit till hennes hjälp, var hon död.
D e n olyckliga kvinnan var 6 9 är gammal.
U P notisboken.
Kvinnointressena vid riksdagen.
Som vi redan nämnt, har grefve Hamilton i en motion i Andra kammaren föreslagit en ändring i 9 kap. 1 § mom. 2 giftermålsbalken, hvarigenom hustru i regel skulle få dispositionsrätt öfver sin i boet in- förda egendom.
Denna paragraf skulle då få föl- jande lydelse: Öfver egendom, som hustrun infört i boet eller som under äktenskapet tillfallit henne genom gåfva eller testamente med villkor att den skall tillhöra henne, så ock öfver åtkomsten af sådan egendom, råder hustrun, där ej, hvad angår egendom, som är gifven genom gåfva eller testamente, annor- lunda blifvit om förvaltninger föreskrifvet.
Kan hustrun genom eget arbete något förvärfva, däröfver må hon ock råda.
Hustruns ställning vid konkurs har enligt hittills gällande paragrafer i konkurslagen varit sådan, att vid förhör inför rätten eller domare hon varit skyldig biträdas af en af rätten eller domaren tillsatt god man.
I en af k. m:t till innevarande liksdag afgifven pro- position har ändring härutinnan föreslagits, i det att i § 1 4 0 i konkurslagen göres ett tillägg af innehåll, att ofvanämnda förordnande af god man ej må mot hustruns bestridande meddelas.
En kvinnlig Chicagostipendiat.
Chicago- stipendiinämnden har nu upprättat förslag till för- delning af statens resestipendier till Ghicagoutställ- ningen.
En kvinna har ihågkommits, nämligen den bekanta slöjdinspektrisen fröken Hulda Tmndin, med ett stipendium på 1.
0 0 0 kronor.
Från förenta staternas inre departements under- visningsbyrå har till fröken Lundin ingått kallelse Teater och musik.
Kungl.
operan.
Till firande af 10 årsdagen af Ri- chard Wagners död hade direktionen för k. operan till i måndags föranstaltat en konsert, som uteslu- tande upptog kompositioner af den store tonsättaren, dock ingen ny sådan.
A f orkesteruummer upptog programmet uvertyren till » Tannhäuser », » Walkii- renritt » ur » Valkyrian », » Charfreitagszauber » ur » Parsifal », förspelet till tredje akten af » Mäslersån- garne » samt den storslagna sorgmarschen ur » Götter- dämmerung ».
Utförandet af dessa nummer företedde visserligen en och annan ojämnhet, men vittnade dock om korrekt uppfattning och pietet mot den aflidne tonskalden.
Dessutom utfördes Wolframs täflingssång ur » Tannhäuser » af hr Lundqoist, en aria ur » D e n flygande holländaren » af hr Söderman samt Walthers prissång ur tredje akten af » Mäster- sångarne » af hr Qdrnann.
A l l a tre sångarne rönte liksom k. hofkapellet och dess ledare hr A.
Hallen lifligt och välförtjänt bifall af publiken.
T d l slut visades en af hrr Julius Kronberg och Oscar Björk anordnad tablå, i hvilken man såg W a g n e r vid sin flygel och omgifven af genier Bamt figurer ur flere af hans mera framstående operor.
Tablån visades flere gånger och applåderades.
Under inöfning att med snaraste uppföras är » L o - hengrin ».
I tisdags hade hr Odmann sin jubileumsdag.
D e t var då tjugu år sedan han inträdde vid k. operan.
Festprogrammet upptog andra akten ur » R o m e o och Julia » samt » På Sicilien ».
A t t hr Odmann blef föremål för de mest stormande ovationer från sina
55 1893 otaliga ej blott beundrarinnors, utan äfven beundrares sida, beböfva vi knappast nämna.
H a n formligen höljdes af lager och blommor.
Från och med i går torsdag gifvas några dra- matiska föreställningar å k. operan af den sedan flere år tillbaka bär kände skådespelaren E. von der Osten med sällskap.
Början har gjorts med » E d m o n d Kean ».
Bland öfriga stycken, som komma att gifvas, må nämnas » Otellos », » Familjens olycks- fågel » m. fl.
Vasateatern blef i onsdags färdig med sitt nya program, hvilket upptager: 1) » I l e c t o r », lustspel i 1 a k t; 2) » E n soaré i Kåkbrinken », bufläoperett i 1 akt med musik af Offenbach, och 3) «Dockféen » (» D i e Puppenfée »), pantomimiskt balettdivertisse- ment i 1 akt med musik af Josef Bayer.
I första stycket innehafves hufvudrollerna af fru Lindström, fröken Ohlsson, hrr H a g m a n, Ä n d e r och Strandberg.
I andra stycket af fröken Hamberg, hrr Ä n d e r, H a g - man och Lundin m. fl.
U t i » - Dockféen » deltaga teaterns samtliga sujetter jämte för tillfället engage- rade till ett antal af 1 0 0 personer.
Pantomimen är komponerad och inöfvad af balettmästaren A x e l Kihl- berg och på en lysande uppsättning äro inga kost- nader sparade.
Dekorationer och attribut äro från Carl Grabows atelier, kostymerna från Vasateaterns och fru Schliiters atelier, det elektriska ljuset är an- ordnadt af hrr L u t h och Rosén, maskineriet af Vasateaterns maskinmästare hr A.
Linderoth.
Solopartierna dansas af fruarna A g n e s Christens- son, Tolfström och Rönnblad, fröknarna Inez K i h l - berg, Sigrid Eklöf, Davida Andersson och Lundblad samt hr H e l g e Kiblberg.
Vidare hinna vi ej nämna förrän i nästa nummer.
Hr Reisenauers konsert, som var bestämd att gifvas i tisdags, måste till följd af trafikhinder upp- skjutas tills i onsdags, hvadan vi ej heller hinna omnämna densamma förrän i nästa nummer.
En lärarinnas roman.
EN SVENSK kulturbild, tecknad på verklighetens grund för Idun af Algot Sandberg.
(Forts.) FJÄRDE KAPITLET.
Lille Petter A l l g u r é n var en underlig pojke.
H a n var ett af dessa barn, o m hvilka g a m l a g u m m o r pläga s ä g a: » H a n lefver inte länge. » D e stora blå ögonen blickade djupt o c h allvarligt.
Stilla och allvarsamt v a r hela h a n s v ä s e n o c h h a n s förstånd mera utveckladt ä n de flesta j ä m n å r i g a s.
Ofta k u n d e h a n gifva frågor o c h svar, som gjorde Kerstin stum af förvåning.
» N e j, pappa v a r full i går kväll, o c h när j a g frågade h o n o m, o m j a g fick stanna kvar o c h spela h o s fröken, blef h a n s å vild o c h slog mig s å m y c - ket, s å mycket.
H a n hade n o g slagit ihjäl m i g, o m inte m o r k o m m i t in.
M e n j a g ville inte tala om det, s å d e andra barnen hörde det.
A h, j a g har s å ondt.
s å ondt i m i n sida. » Kerstin fick tårar i ögonen.
Stackars liten!
I n t e h a d e h a n fått m y c k e n glädje af h e n n e s er- bjudande, och h o n nästan anklagade sig själf för att h a varit skulden till h v a d s o m händt.
D å Petter fortfor att klaga öfver s i n höft, klädde Kerstin af h o n o m för att se, h u r det v a r fatt.
H o n r y s t e öfver h v a d h o n s å g.
D e n lilla krop- pen b a r öfverallt märken efter tunga sparkar — stora, b l å a m ä r k e n, s o m ö m m a d e, d å h o n vid- rörde dem.
Kerstin förstod, att g o s s e n m å h ä n d a hade tagit skada af m i s s h a n d e l n, o c h att han be- höfde läkarhjälp.
S å kände h o n vreden u p p s t i g a öfver den usle faderns beteende, o c h h o n föresatte sig att g å i n till h o n o m o c h riktigt läsa lagen.
» K a n d u följa m e d m i g, Petter? » » Ja, o m fröken b a r a inte g å r för fort. » » Jag tänker g å m e d d i g h e m.
» » N e j, n e j, snälla fröken!
F a r är full i d a g ockå, o c h h a n göra illa fröken. » » Det h a r ingen fara.
K o m, s å g å vi. » Petter fick hålla Kerstin u n d e r a r m e n, m e d a n de gingo den frusna v ä g e n framåt.
Vintern h a d e nämligen inträdt.
Ju n ä r m a r e d e k o m m o Petters h e m, desto enträgnare bönföll h a n Kerstin att icke gå m e d in.
M e n h o n v a r orygglig i sitt beslut.
» H e m m e t » b e s t o d af e n u s e l koja i n n e i skogen.
G e n o m ett trasigt, m e d papper hälft öfverklistradt fönster v i s a d e ett matt ljussken v ä g e n dit.
Ker- stin knackade, utan att få något svar.
S å steg h o n in.
E n unken, i högsta grad s k ä m d luft slog h e n n e till m ö t e.
Ett talgljus, s o m stod p å den ö p p n a spisen, upplyste svagt det låga r u m m e t, s o m var n ä s t a n blottadt på b o h a g.
V i d en v a g g a låg e n kvinna p å k n ä o c h sökte v y s s j a ett litet barn till s ö m n.
I ett annat hörn sutto fyra andra, alla m i n d r e ä n Petter.
L ä n g s t bort s t o d en säng, där n å g o n l å g o c h sof.
Kerstin antog, att det v a r fadern.
» G o d afton, » h ä l s a d e h o n a l l v a r s a m t.
K v i n n a n reste s i g o c h b e g y n t e släta ut håret, h v a r p å h o n neg djupt.
» A h, d e n n y a s k o l m a m s e l l e n, s o m Petter talat så m y c k e t om. » » Jag k o m m e r för att tala m e d er m a n, » s a d e Kerstin allvarsamt.
» Han är v ä l h e m m a?
» Hustrun s å g sig rädd o c h villrådig o m k r i n g.
» Ja, n o g är h a n h e m m a alltid, m e n h a n ä r.
.
.
» » Full, tänkte d u v ä l s ä g a, » inföll i d e t s a m m a en h e s röst, och m a n n e n reste s i g i sängen.
» Nej, det v a r lögn, att A n d e r s Petter A l l g u r é n är full.
Jaså, är det h o n, s o m vill lära b a r n e n spela p å sina helvetesinstrument? » innan den g r y m m e m a n n e n h a n n s l å det a n d r a slaget, träffade en duktig örfil h a n s e n a kind.
Det v a r Kerstins b e h a n d s k a d e h a n d, s o m utdelat den.
Alldeles förbluffad släppte fadren barnet i golf- vet o c h s å g p å Kerstin, s o m m e d blixtrande ö g o n stod framför h o n o m.
» V å g a inte att s l å en gång till, » sade h o n fläm- tande, » eller v i d G u d!
.
.
.
» Karlen slog till ett hånskratt, blef ett ögonblick stående orörlig.
S å sträckte h a n ut h a n d e n o c h tog s i n m ö s s a, s o m h ä n g d e p å en spik o c h gick m o t dörren.
Kerstin rörde sig e j.
» Dra å t.
.
.
!
» röt h a n till, grep h e n n e i axeln o c h slängde h e n n e u n d a n, s å att h o n föll o m k u l l på golfvet, h v a r p å h a n, utan att säga ett o r d, gick ut.
H ä p n a d e n hade förlamat allas tungor.
Hustrun såg först efter den bortgående m a n n e n, sedan p å Kerstin, s o m rest sig o c h borstade af sig.
Petter hade krupit tillbaka till sitt hörn.
» Det är j u förfärligt! » utbrast h o n o c h föll i gråt.
K v i n n a n b ö r j a d e o c k s å snyfta.
» Ja, kära fröken, sådan är h a n.
M i g gör det ingenting, j a g är s å van.
M e n de stackars barnen. » » Det m å s t e bli a n n o r l u n d a, m a d a m, j a g skall tala m e d pastorn.
M e n j a g vågar inte l ä m n a er. » » Det har ingen fara, m a m s e l l, n u k o m m e r h a n inte h e m i natt, det är j a g säker o m.
O c h i m o r - gon bittida skall j a g skicka bort barnen.
H a d e j a g haft m o d att göra det ni gjorde n y s s första gången h a n började grassera, h a d e nog m y c k e t varit an- norlunda n u.
D e t skall väl bli bättre en gång, h o p p a s j a g.
A n t i n g e n slår h a n snart ihjäl sig, eller också blir han ihjälslagen. » Ytterst upprörd a n l ä n d e Kerstin till prästgården.
H o n o m t a l a d e genast för kyrkoherden, h v a d s o m händt.
H a n h ö r d e a l l v a r s a m på.
» Jag vet, att A l l g u r é n är e n vild karl, » sade h a n, » o c h j a g beklagar, att ni k o m i delo m e d h o n o m.
Emellertid skall j a g fara dit i m o r g o n bittida.
Blir det ingen a n n a n r å d, få v i taga b a r n e n ifrån honom. » I prästgården träffade Kerstin b å d e skollärare L a g e r o c h h a n s hustru L o v i s a s a m t fröken Vallin, h v a r j ä m t e h o n blef presenterad för en kandidat Filén, s o m läste på prästen o c h under ett p a r veckor, m e d a n kyrkoherden M a g n i varit bortrest, uppehållit predikoskyldigheten inom pastoratet.
Det v a r en vacker, b l o n d o c h h ö g v ä x t u n g m a n m e d ett ytterst s y m p a t i s k t sätt.
S o m han råkade till att k ä n n a några af fru L o v i s a s bekanta, lade hon afundsjukt beslag på h o n o m u n d e r nästan hela aftonen.
» Jo, ni h a r j u s t ställt till det vackert ni, fröken S a n g v i n, » s a d e kyrkoherden skrattande.
» Det var inte långt ifrån, att ni blifvit å båle bränd. » Kerstin s å g förvånad p å h o n o m o c h frågade: » Hvarför d e t?
» » Jo, några af g u m m o r n a h ä r hade fått för s i g, att ni var katolik o c h sålde aflatsbref. » » D e n s a k e n förstår ni inte, » s v a r a d e K e r s t i n, » Jag? » » m e n h v a d e n g a m m a l karl, allra helst en far, » Just n i!
Ni måtte åt edra småttingar h a delat borde förstå, är att h a n inte h a r rätt att m i s s - ut några b o k m ä r k e n, o c h det v a r d e, s o m v å l l a d e h a n d l a s i n a barn. » hela oredan. » Aldrig v a r h a n lyckligare ä n u n d e r d e s m å Allgurén klef u r sängen, och Petter s m ö g s i g » Ja, m e n det v a r d å h ö g s t oskyldigt, tycker j a g.
sångstunderna, m e d hvilka K e r s t i n troget fortsatte, till s y s k o n e n.
Jag köpte en karta af en k r i n g v a n d r a n d e k r ä m a r e.
då h o n s å g, att de öfvade ett godt inflytande på M e d r y n k a d e ö g o n b r y n gick karlen emot Kerstin.
Det v a r bara till mellanlägg i böckerna. » barnen.
H a n satt då m e d knäppta händer o c h » Hvafalls, » röt h a n, » k o m m e r h o n o c h vill lära (Forts.) lyssnade s å girigt till hvarje ton, o c h i b l a n d k u n d e mig, h u r j a g skall aga m i n a barn.
Dra åt f a n d e r s!
han s m y g a sig fram o c h m e d skygg beundran M a n leker inte m e d mig, skall j a g s ä g a h e n n e, granska gitarren.
Kerstin lade m ä r k e härtill o c h m i n fina fröken.
Petter är en o d å g a, o c h s m ö r j lät h o n o m någon gång bli kvar efter d e andra, skall h a n h a, till j a g tagit alla griller ur skallen tog in h o n o m i s i n k a m m a r e o c h spelade för h o - på h o n o m.
» nom alla de sånger, h o n k u n d e k o m m a ihåg.
» M e n ni slår h o n o m j u fördärfvad, m ä n n i s k a.
» Hvad den lille s å g lycklig u t!
» Det var lögn!
Petter! » » Skulle d u vilja frågade Kerstin.
lära dig spela själf, Petter? » Petter svarade inte, m e n hela h a n s m a g r a a n - sikte lystes u p p på ett sätt, s o m talade bättre ä n ord.
» Då skall du få det, Petter.
M e n först s k a l l du fråga dina föräldrar, o m d e tillåta, att du stannar h o s m i g ett p a r eftermiddagar i veckan. » När gossen k o m till skolan n ä s t a g å n g, hal- tade h a n, o c h h a n s e n a ö g a v a r blått och igen- svullet.
» K ä r a Petter, h a r d u slagit dig? » frågade Kerstin.
» Ja, » k o m det skyggt till s v a r.
Men då lektionerna v o r o slut, följde Petter Kerstin in i k a m m a r e n.
» Jaså, du vill spela i d a g?
N å en liten stund får det bli då.
S e r du, j a g skulle g å till pastorn. » » Nej, j a g skall inte spela, fröken, j a g får inte för far.
Men j a g ville b e fröken o m förlåtelse. » » För h v a d?
» » Jo, j a g narrades i dag, när fröken frågade, o m jag fallit omkull o c h slagit m i g.
» » Jaså, har du inte d e t?
» P RISIIEDSATTNIIIG å SPIS- &amp; KNÄCKELOR ÖD Begär p r i s k u r a n t!
G o s s e n k o m darrande nom i armen.
fram.
Fadern grep h o - » Jaså, d u h a r skvallrat, d i n otäcka u n g e!
D e t skall d u få för. » Och h a n b ö r j a d e ruska h o n o m vildt.
Kerstin fattade h o n o m i a r m e n.
» Ä r ni galen, m ä n n i s k a!
D e t m å t t e v ä l finnas rättvisa till i världen.
A k t a er o c h släpp g o s s e n.
» » Jag släpper h o n o m, n ä r j a g vill, o c h för att ni skall se, h u r litet j a g bryr m i g o m, h v a d ni säger, skall pojkrackarn få sig ett duktigt k o k stryk midt för edra ö g o n.
» » S l å m i g inte, far, s l å m i g inte! » skrek Petter i ångest.
D e n stackars hustrun vred h ä n d e r n a, o c h d e öfriga barnen b ö r j a d e gråta.
Kerstin kände, h u r h o n bleknade.
Gråten stoc- kade sig i halsen p å h e n n e.
.
.
h o n v i s s t e knappt till sig.
Karlen tog den lille Petter s o m en v a n t e o c h lade h o n o m öfver sitt k n ä.
G o s s e n v a r s o m för- l a m a d af skräck.
S å föll det första, tunga slaget af d e n grofva handen.
Utan besinning h a d e Kerstin rusat fram, o c h O. - W.
— _ •L y Från Iduns läsekrets.
Ur en Stockholmsfrus (Svar från » Erfaren husmoder ».)
I slutet af förra året förekom å vår fråge- afdelning under n:r 309 följande fråga: Huru mycket kan i Stockholm anses normalt i s- k. matpengar för en familj på två per- soner med en tjänarinna, då fordringarna äro enkel husmanskost och då inga bjudningar förekomma?
Denna besvarades i n:r 1 för i år af » Erfaren husmoder ».
Hennes svar framkallade allmänt intresse, för att ej säga en smula uppstån- delse bland våra Stockholmsfruar, som i allmänhet tycktes vara böjda anse hennes be- räkningar allt för låga att vara utförbara.
S C H U M A C H E R Kong-l.
h o f l e v e r a n t ö r N n r r l n ii i U g a I a II.
N l u v k l i o l i u.
— — - L M hushållsbok.
AKEE &amp; BISCUITS fäs hos de flesta SPECERIHAUDLARE.
IDUN 5G De många framställda önskningarna om en närmare detaljerad redogörelse har hon nu tillmötesgått i följande skrifvelse, som inkom- mit till redaktionen: På särskild begäran vill » erfaren husmoder » här- med lämna en ytterligare redogörelse från sitt lilla hushåll för tre personer, ehuru det icke sker utan tvekan, enär h o n befarar, att det skall framkalla åt- skilliga anmärkningar och skarpa omdömen, liksom hon väl vet, att ja personer skola vilja besinna, att hvad som passar för somliga människor, synnerligast för dem, som vant sig v i d och af sina föräldrar blifvit uppfostrade till ett måttligt och sparsamt lef- nadssätt, alls icke anstår dem, som vilja lefva på ett annat vis.
Svårt är äfven att kunna sammanfatta denna redogörelse, som j u helst önskas tämligen de- taljerad, i så sammanträngd form, att den icke allt för mycket inkräktar af Iduns utrymme.
Jag måste därför yttra m i g i så sammanträngd natur som möjligt.
1893 En mjölkrätt som vi ofta äta, är » hetvägg », då man helt enkelt anrättar de mjuka skorporna (eller bullarna) så, att man rifver några sötmandlar, upp- blandade med 2 ?i 3 bittra, blandar därtill ett par skedblad fint socker och ett skedblad gräddmjölk, För Eder, som särskildt önska få veta något ut- förligare om våra måltider, vill j a g nämna, att m i n och denna massa breder man sedan mellan de isär- skurna bullarna.
mans frukost består af en stor kopp kaffe, smör och bröd (vanligen 2 st. franska), några skorpor, ett glas Ibland äta vi äfven palt med fläsk.
G o d kakpalt mjölk och ibland litet kallskuret kött.
M i n och jung- får man köpa i Gamla hushållsskolan härstädes, där fruns frukost är ungefär likadan.
V å r a middagar vi äfven ibland köpa en köttkorf.
E n hufvudsak bestå af 2 rätter lagad mat och någon gång äfven är naturligtvis, att all mat tillagas på samma gång af en tredje liten rätt.
E n smörgås med litet mild smakligt och dock sparsamt.
M a n får vara försiktig ost börja vi vanligen våra middagar med.
V å r med salt och sött samt andra kryddor.
kvällsmat är vanligtvis bestående af uppkokt varm Både af smak och princip föredraga vi sådan på mjölk med smörgås och skorpor eller gryngröt eller samma gäng närande och törst släckande » supanmat » välling samt något litet kallskuret.
Härtill, enligt som grötar och annan mjölkmat, krämer och frukt- eder önskan, en ungefärlig redogörelse för en veckas soppor framför starka köttsoppor, hvilka senare all- middagsmatordning, som dock ofta varierar och tid framkalla törst.
Ö l dricka vi ytterst sällan, och emellanåt intager någon förnämligare rätt, såsom af jag är öfvertygad om, att den erkändt skicklige lä- höns, renstek, fisk o. s. v. allt efter råd och lägen- kare har rätt, som säger, att » nutidens myckna öl- het.
J a g vill nu blott nämna en enkel vecka: drickande vid måltiderna är en skadlig vana, som blott gifva anledning till åtskilliga anmärkningar och kommentarier — men j a g tillråder ISTÄLLBT hvarje ung oerfaren fru att härom muntligt rådföra sig med några äldre, sparsamma och erfarna husmödrar.
N å g o t som glömdes i min förra uppsats var, att af mina hushållspenningar icke behöfver köpas po- tatis, som v i om höstarna taga från landet för vårt vinterbehof.
Äfven blef af misstag sagdt, att vår dagliga ranson af mjölk var två liter, hvilket bör rättas så, att vårt vanligaste dagliga behof däraf är 2 liter, men ofta mera.
Söndag: Oxstek med potatis, eller stufvad macca- roni.
Ö l eller mjölk.
E n liten kaka (2 ägg, 1 kvarter (3 ' / s dl.)
mjölk, hvaraf grädde för 1 3 öre, 1 dryg sked rifven citron) gräddad i form i ugnen.
till stek för 3 personer bör för ett pris af 1,50 kr.
räcka till 3 måltider, ett ordinärt höns, eller tupp, till 2 middagar, och till köttbullar för en middag räcker oxkött för 5 0 öre jämte ett litet stycke talg, som man vanligen får » på köpet » eller köper för 5 öre.
Kalf- och fårkött ställer sig något dyrare.
F ö r hotchpotchsoppa till en] middag fracker ett stycke fårbringa för 7 5 å 8 0 öre, då största delen af det kokta köttet sparas till en annan middag.
Onsdag: Kabiljo m n d äggsås, potatis.
Manna- grynsgröt med mjölk.
Torsdag: Ärter med fläsk (fläsk för 2 5 öre).
T u n n a pannkakor med sylt.
F r e d a g: Ärtsoppa (af förra dagens ärter) med stekta brödtärningar.
Något kött, öfverblifvet sedan föregående dagar, potatismos.
E t t glas mjölk.
förorsakar pussighet och dåliga vätskor samt väc- ker, synnerligast hos den uppväxande ungdomen, ett stegrad!
begär efter starka drycker. » Då man har främmande, blir det naturligtvis, eller rättare sagdt vanligtvis, alltid extra utgifter, * och Måndag: Hotchpotchsoppa (kokad på fårkött, ett par om N i är nog ordentlig att anteckna dessa utgifter, sönderskurna morötter, potatis).
Risgrynskaka med skall ni snart finna att sådana uppgå till betydliga saftsås (' / i kvarter (1 6 cl) risgryn halfkokas och upp- Hufvudsaken vid alla inköp af matvaror är att blandas m e d två vispade ägg, tunn grädde för 1 3 summor.
öre, en struken sked mjöl, smör som en äggula, litet Och till sist, en vänlig helsning till hvarje ung, det sker med urskiljning; man måste på samma gång salt och rifven citron).
oerfaren husmoder, som allvarligt vill bemöda sig välja det som är bra och dock icke dyrast.
A f kött- om alt fylla sina plikter, såväl de smärre som de varor bör ej köpas mera isender, än man beräknar Tisdag: Oxstek (af söndagens) med potatis och större, inom hemmets värld!
behöfves antingen för 1, 2 eller 3 måltider.
O x k ö t t sallad.
Aggvälling.
Kaffe, socker och smör äro de dyraste artiklarna i ett hushåll, och man måste ytterst noga kontrol- lera därmed, såvida de icke skola blifva allt för odryga.
Jag vill icke specificera, huru mycket häraf som räcker i veckan för vårt hushåll — det skulle Bidrag mottagas med tacksamhet.
to o LOGOGRYF.
3 p ¥ p.
3?
5 8° P3 CA I &gt; P3 ta Trenne grupper, tretton stycken, det är måttet på mitt hela, som n o g vållar möda mycken båd ' att gissa och att dela, ty ett slutadt hundratal tankenötter ur mitt skal trilla fram att skärpan pröfva hos en hvar, som vill sig öfva.
Eljes är jag för det mesta ganska böjlig, mjuk och fin och, då sorten är den bästa, delvis blank som fint porslin.
Manfolk plär mig taga gärna uti stor intimitet; hos dem får jag blifvä kvar ofta n o g i flere dar; men hos ingen enda tärna jag fått insteg, som man vet, fast ibland för upptågs skull jag fått famna deras hull.
T v ä n n e element samt järn varit stads min fägrings värn.
M e d dem har jag återvunnit gunst hos herrar gång på gång, fast min tid ej blifvit lång; och i längden har jag funnit, att hos kavaljer med » chic » fortast stads min gunst förgick.
Sist jag liksom allt i världen skattar åt förgängelsen, men j a g lefver upp igen — ej likväl att tjäna Härden.
Nej — att ifrån trakt till trakt sprida bildning, vett och m a k t!
Nu ej mera om mitt hela — låt oss börja att mig dela.
Skatt från skog och lundar åt riddarståt och roddarbåd.
Harens gärd åt vetenskapen.
Gammal, gifmild guddoms vapen.
L ö r d a g: Stekt fisk m e d stufvad potatis eller gröna ärter.
Gryngröt af ris-, korn- eller hafregryn med mjölk.
Eller också på lördagen: fiskpudding af öfverblifna kabiljobitar, som urbenas och hackas fint och uppblandas med 2 vispade ägg, tunn grädde för 1 3 öre, ' k kvarter (1 6 cl) halfkokta risgryn, litet socker och salt; ätes med g o d sås och potatis.
H v a d som en naturlig sak, mellan bark och träd sig sticker.
Slinka, som just i icke kvick är.
K v i n n a s prydnad, fäst där bak.
Slöseri och slarf med väta.
Förutsättning för en träta.
Sjöodjur med många svansar.
Ofta tillbehör till fransar.
Ringa trupp i svart och rödt, som dock mångens lif förödt.
Läcker spis för barn och grisar.
H v a d ombord man lugnast prisar.
Världens allra trängsta gräns.
E n produkt af trä, som bränns.
T e r m som rör osteologen, men ock den, s o m plöjer vågen.
H v a d än aldrig hafvet var.
Laggild son af hornprydd far.
Månförmörkelse för gubbar.
Ord, som brukas kan o m stubbar.
Läckerhet, där står i ry allramest i » K o n g e n s b y ».
Gångare af baby riden.
E n med hjärnan lindrigt vriden.
Gift, som röjes af sin lukt.
H v a d som villkor är för frukt.
Ett fodral för femininer.
Och ett dito för trichiner.
Rep, som lif har satt i fara, många fler än bödelns snara.
H v a d just ingenting är värdt.
H v a d kompassen styrman lärt.
Afgud, som nationer mördat.
Kraft, som himlen återbördat.
H v a d som aldrig blef plural hos en viss, berömd gen ' ral.
Kunskapsfrämjare för barnen.
Hafstribut i fiskegarnen.
Pjäs som ej får saknas i brygga eller bryggeri.
Mål för mångens ungdomsböner.
Ursprung för all jordens söner.
Jägare i vindens rike.
Icke kung, men konungs like.
Räkneord, som smakar trä.
Lifsvillkor för folk och fä.
K l u m p af trä, dock kungabane.
Fredlig fru till argsint hane.
H v a d ni v i l l: vikt eller ton.
Nattlig jägare på mon.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Ida Giildbrand.
(M e d porträtt.)
— M o d e l l e n; roeni af Anna Knutson.
— E n liten g n i s t a; af ' — ster ».
— Hafva vi någon folksång?
af Mathilda Langlet.
— Pä M a r s.
— Iduns pristäfling.
— Londonskt sällskapslif; bref til ' Idun från Anna Fleetuood-Derby.
— E b e n e z e r; skiss för Idun af Sophie Linge.
— Några ord o m Sveriges enda kvinnliga trädgårds- skola; af — a.
— U r notisboken.
— Teater och musik.
— E n lärarinnas r o m a n; en svensk kulturbild, tecknad pä verk- lighetens grund för I d u n af Algot Sandberg.
(Forts.) — Från I d u n s läsekrets: U r en Stockholmsfrus hushållsbok.
(Svar frän » Erfaren husmoder »,) — Tidsfördrif.
H v a d en d u m b o m ej presterar och en trilsk ej accepterar.
Pulver, som ett yrke föder.
Egenskap som ingen göder.
Ledare på spårlös ban.
H v a d Per Olsson kör till sta ' n.
Nödig sak för båt och tunna.
Klostrets skänk till munk och nunna.
H v a d ibland man ser på scenen, men i lifvet mest hvar dag.
H v a d som oftast hör till benen.
Dödens regn i blodigt slag.
M a n, hvars yrke blef nödvändigt, när man byggde Babels torn.
Plagg för båda könen händigt.
Skönhetsmask, ibland med horn.
Yrkesterm, som nyttjas i smedja och bokbinderi.
Epitet, som ofta ges älskare och diamanter.
Styggelse för jungfrutanter.
H v a d som står i hvar katkes.
Svensk benämning på kvartett.
H v a d den skälls, som saknar, vett.
N ö d i g dygd hos projektilen.
H v a d s o m ofta sätter stilen uppå frökens n y a hatt.
Hvartill all sin lit han satt, krymplingen, som drog kring bygden.
H v a d gör sus i julebrygden?
Manlig klang, men kvinnokön.
Krigarns stundom enda lön.
Mystiskt väsen, doldt i skogen.
H v a d man ofta hör på krogen.
Fiende till vapenglans.
Lek, som saknar vett och sans.
För ett bröllop kinkigt hinder.
H v a d gaf pysen bleka kinder?
H v a d som plägar höra till granna tal och läckra plättar.
Sångerska med ledig drill.
H v a d man fodra kan af jättar.
Hvarförutan skeppen stanna trots båd ' segel, skruf och panna.
Egodel, som vinnes först, när man lifvets gräns passerar.
H v a d som Kaschmir bäst presterar.
Smaklig sommarbot för törst.
Bästa gymnastik för magen.
Högsta ändamål med lagen.
Ledsam ursäkt för besök, Eld som släcks i Ragnarök.
Substitut för hatt och kappa.
Ledsam frukt af seder B L A P P A.
Hjärtats gifna tillbehör i en diktning, nu ur modet.
Någonting, som väsen gör och hos mången svalkar blodet.
H v a d du slösar tusental, utan att dock fattig blifva.
H v a d som arga sår kan rifva.
H v a d en tös plär ha på bal.
H e l a lifvet klädd i sorg, först i döden färger glada.
H v a d som vållat mycken skada, nyligen v i d Göteborg.
Så en krafträtt, nationell.
H v a d därtill bör promt serveras.
Och till sist en köksmamsell, som af Glunten presenteras.
N u jag fyllt mitt hundratal, kunde gifva lätt på köpet, ty jag stode ej i stöpet än på länge i mitt val.
M e n j a g börjar » mangle krsefter », ni är säkert trött också; därför bäst jag skänker efter alla dem, som återstå.
L.
Lösningar.
Logogryfen: Snöflingan; löf, lön, söl, sal, gin, niga, glas, öl, al, fin, lin, föl, g ö s, fnös, ila, sil, fil, alf, lins, N i n a.
Dubbelaritmogri / fen: F i g.
A): N a s s r Eddin; fig. B): Punkt, ' Elise, K a j a n, Sinne, Iller, Senegal, E n g l a n d — Persien, Teheran.
Charaden: Liknöjdhet.
1 fyllningsgåtan: ÄBtrid, Örebro, Carmen, Tulpan, Aborre, Granat.
Förvandlingsgåtan: 1) Tdegran, 2) Therase^, 3) E d m u n d, 4) Lissabon, 5) Elfkarleby, 6) Falköping, 7) Oldenburg, 8) Noshörning.
— » I telefon ».
Dechiflreringsuppgiftm: » K a m p e n för tillva- ron ».
Lösningen erhålles genom att böria alfabetet först vid tredje bokstafven i ordnin- gen och låta denna betyda a.
Således c - a, d = b o.
s. v.
