# ID: svediakorp-per952
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 16,199
# sentences: 695
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 6 (269) Prenumerationspris Fredagen den 10 februari 1893. pr Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher I d u n m.
M o d e t, u t a n kol.
pl.
Idun ensam år: IJyrå: K l a r a v.
K y r k o g a t a 7, k r.
9: — » 7: 50 » 5: — Redaktör och 2 tr (Aftonbladets hus.)
P r e n u m e r a t i o n s k e r å alla.
post- anstalter i riket.
FRITHIOF Träffas å h y r a n k l.
Allm.
Catherine f \ land vårt tidehvarfs stora politiska per- sonligheter intager namnet William Gladstone en plats, ännu i denna dag så fram- skjuten och så nära för- lagd intill världspoliti- kens brännpunkt, att det hör till dem, som äro kända för hvarje bildad människa.
Det har dess- utom — hvad mera är — blifvit ett aktadt och ett kärt namn, kring hvilket knyta sig tack- samma erinringar om ett oförtrutet arbete i de sant humana idéernas tjänst.
Och då här upprepar sig — hvad vi för ej länge sedan hade till- fälle framhålla angående en svensk statsman, som i mycket erbjuder lik- hetspunkter med den en- gelske • — att han vid sina framgångar i hög måtto haft stödet af en begåfvad och kärleksfull maka till hjälp, bör hen- nes bild ej kunna an- nat än intressera Iduns läsarinnor.
En i Eng- land bosatt landsman har för vår räkning an- skaffat den senast tagna fotografien och beledsa- gar densamma med föl- jande rader: » The grand oldivomen! » Liksom mr Gladstone allmäuueligen kallas » the utgifvare: HELLBERG.
Telef.
61 12-1.
47. helgfri Tryckeri Aktiebolag 6:te årg.
Utgifningstid: hvarje Iduns fredag.
Lösnummerspris 15 öro (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p l a t s e r » 23 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
G l a d s t o n e. grand old man » så har förstnämnda epitet på de senare åren i allt större grad börjat användas om hans maka.
Catherine Gladstone föddes den G januari 1812 och fyllde således på motsvarande dag för- lideu månad 81 år.
Om hennes tidigare år är ej mycket att säga.
Den 25 juli 1839 in- gick hon äktenskap med den då trettioårige leda- ren af det konservativa partiet i England.
Och från denna dag är det svårt att skrifva den enas historia utan att på samma gång till en del skrifva den andras.
Hen- nes kan delas i två de- lar: den första den hjälp hon gifvit sin make, den andra hennes barmhär- tighetsverk.
Det är ett eget för- hållande, att i ett land sådant som England, hvetrest kvinnan, utan att äga rösträtt, likväl visar ett stort intresse för politiken, särskildt parlamentsvalen, någon » politisk kvinna » ej fin- nes och ej har funnits sedan lady Palmerstones död.
Mrs Gladstone har all- tid deltagit i sin makes politiska arbeten, men någon » politisk » kvinna,
IDUN 42 L y c k l i g den, s o m under v ä r l d e n s strider, L u g n och k a l l m o t jordelifvets villa, V a n d r a r sluten i n o m sig o c h stilla, L y s s n a n d e till d o l d a a n d e n s r ö s t!
H v a r t h a n s stjärna genom rymden skrider, Följer h a n m e d tillförsikt d e s s ljusning, Tills han, l ö n a d för sin tro, med tjusning T r y c k e r i d e a l e t till s i t t b r ö s t.
p.
^ILFVERSIOLPE, * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * i detta ords egentliga bemärkelse, har hon aldrig varit.
Hvarhelst maken under deras femtiofyraåriga äktenskap rest, har hon följt honom; när han uppträdt och talat på poli- tiska möten, har hon suttit så nära tribunen som möjligt, och när han hållit något af sina tal i » underhuset », har man, bakom de dunkla rutorna, som afskilja damernas läk- tare från debattrummet, kunnat se hennes hvita hufvud.
Och under de senaste tio åren hafva deras resor genom England mera lik- nat ett kungapars eriksgata — med sådan hänförelse hafva de mottagits, hvarhelst de färdats fram.
— Hennes bästa belöning här- vidlag torde dock vara hennes makes egna ord, att en sådan » hjälpreda », som hon varit för honom, som med glädje delat alla segrar och stödt och uppmuntrat honom i nederla- gets stund, är ovärderlig.
Till för en kort tid sedan var mrs Glad- stone president öfver » The womans liberal federation &gt;.
Och det har inom denna utta- lats hopp om, att hon i en icke allt för af- lägsen framtid skall kunna förmå sin make att för parlamentet framlägga några lagför- slag för förbättrande af kvinnans ställning och för att om möjligt gifva henne rösträtt.
Bland alla hennes välgörande verk är det egentligen endast ett vi vilja dröja vid.
A r 186G rasade i England en koleraepidemi, väl ej så häftig som ett och två tiotal af år förut på kontinenten, men dock tillräcklig för att väcka till lif det brittiska folkets käns- lor för förbättrad sjukvård.
Hur mycket man än må diskutera kvinnans rätta plats i skapelsen, har man likväl aldrig omtvistat henne rättigheten att komma till de sjukes bäddar antingen i sjukhusen eller i deras egna hem.
Mrs Gladstone var en af de för- sta att visa vägen.
På de sjukhus, där far- soten rasade som svårast, kunde man vara säker att finna henne.
Hon organiserade äf- ven en trupp » systrar » från den välbekanta kyrkan » All Saints » att besöka, vårda och hjälpa de döende och sjuka af de fattigaste klasserna.
Under det hon i spetsen för dessa besökte de förfärligaste nästena i Londons East End, såg hon det tillstånd, gränsande till det otro- liga, som rådde där.
Då föddes hos henne tanken på att upprätta ett hem, hvarest kon- valescenterna kunde återhämta sina krafter i stället för att, kanske nätt och jämt räddade undan sjukdomen, lämnas att i usla hem dö af vanskötsel och brist.
Först öppnade hon ett provisoriskt konvalescenthem vid Clapton och i förening med detta ett hem för fader- och moderlösa, hvilkas föräldrar bortrycktes af farsoten.
Den välgörande verkan, detta hem utvisade, gjorde, att hon ej kunde låta det blifva provisoriskt.
Hon anropade det engel- ska folket om bistånd, och som en sådan appell aldrig göres, utan att finna gensvar, hade hon snart den glädjen att kunna öppna en institution, som London ännu är stolt att äga, nämligen » East Ends Convalescent Home ».
Här mottagas patienter frän de fattigaste klasserna, företräde gifvet åt East Ends be- folkning; för omvårdnad, skötsel och uppe- håll därstädes erlägges ingen betalning.
Mrs Gladstone besöker mycket ofta denna sin stiftelse såväl som andra London-hospital.
Till slut några ord om hennes familjelif.
Vid hennes broders år 1875 inträffade död ötvergick familjegodset Hawarden i Wales till den Gladstoneska familjen.
Här ha så- väl hon som den åldrige statsmannen till- bringat all den tid, han kunnat frigöra sig från de politiska göromålen.
Hvarje morgon under vistelsen på slot- tet begifver sig det åldriga paret till fots till den två engelska mil afiägsna kyrkan till morgonbön.
Endast i mycket svårt väder begagnar hon sig af en fjädervagn, förspänd med en liten ponny, hvilken hon själf kör; han däremot promenerar, hurudan väderleken än är, och finner ett särskildt nöje i sin morgonpromenad, när det, som sällan händer, är en bra snöyra.
Nära till slottet är Hawardens barnhem, också en af mrs Gladstones stiftelser.
I detta uppfostras under hennes öfverinseende tjugo till trettio gossar.
Mellan godsets herrskap och de underly- dande råder det bästa tänkbara förhållande, och alla längta de efter deras tillbakakomst, då de varit frånvarande en längre tid.
A r 1889 firade de sitt guldbröllop, en händelse, som högtidlighölls rundt om i hela England.
I sitt äktenskap hafva de sju barn, fyra sö- ner och tre döttrar, af hvilka den yngsta, miss Helen, är föreståndarinna för det väl- kända kvinnoseminariet- i Newham nära Cambridge.
Mrs Gladstone har delat sitt lif mellan tillgifvenheten och beundran för sin make — uppfostran af sina barn.
Jag må endast an- föra, hvad en af Englands framstående tän- kare sade om henne: » Hon har varit en säll- synt hustru och en exempellös moder i alla afseenden. » Axel Josephsson.
FritänkerL Uti tropisk middagsglöd, böjd en stackars neger sträfvar, under arbetsoket bäfvar, som det påstås, andligt död.
Tåligt bär han plågan, bristen, och jag tänker: se en kristen!
Sigrid Elmblad.
En landvinning - som ingen tar i besittning.
» ^ j ^ t ä n g d t på telegrafbanan! » Så ljöd den nedslående rubriken till ett medde- * lande, som för några veckor sedan stod att läsa i denna tidning under afdel- ningen » U r notisboken ».
Läste man vi- dare, fick man veta, att telegrafverket fun- nit sig för närvarande ej kunna använda flera kvinnliga biträden, och att på den grund tills vidare inga kvinnliga elever komme att mottagas i den för inträde på telegrafistbauan anordnade undervisnings- kurs.
Under år 1892 inkomna 360 an- sökningar om plats vid nämnda kurs blef- vo med anledning häraf afslagna.
Lifligt beklaga vi dessa många unga kvin- nor, som nu se en förhoppning om själf- ständig utkomst tillintetgjord.
D e vägar, på hvilka i vårt land den bildade kvinnan kan bereda sig en framtid, äro ej så mån- ga, att de tåla vid en minskning, ocli nya sådana öppnas ej så lätt.
Emellertid — och det är till detta ämne vi nu velat komma — inträöar härvid det egendomliga förhållande, att, medan till- strömningen och trängseln på ett af de ar- betsfält, dit staten lämnat våra bildade kvinnor tillträde, äro så öfver höfvan stora, ett annat sådant fält, hvilket reden för l / t år sedan öppnades för dem, ännu icke blif- vit beträdt af någon kvinna.
Det är apotekarebanan vi här mena.
Genom en kongl.
kungörelse af den 12 juni 1891 förordnades nämligen, att » kvin- na må, lika med yngling, kunna antagas Ull elev å apotek samt efter fullgjord far- maceutisk tjänstgöring och afläggande af de för apotekare stadgade kunskapsprof erhålla enahanda rättigheter, som tillkom- ma manlig farmaceut.
* Sedan denna för- fattnings utfärdande hafva omkring 100 nya elever antagits å apotek i vårt land, men bland dessa ingen kvinna.
Hvadan detta?
A r det beroende på okunnighet om det medgifna tillträdet till denna bana eller om därför gällande fordringar och öfriga dithörande förhållanden?
F ö r Iduns läsa- rinnor meddelades åtminstone denna vik- tiga nyhet redan i tidningens nummer för den 26 sistnämnda månad och år i en artikel kallad » Landvinning », hvari äfven lämnades några råd och anvisningar för dem, som kunde känna sig hågade att blifva banbryterskor på det nya verksam- l ((rider österlandets sol, där naturen, yppigt fager, äger smyckens mängd på lager och har brokigt stickad kjol, gick en man bland flärd och villa, armodsklädd sin bana stilla.
Kom sin väg han ödmjuk fram, höll han gudstjänst, höll predikan, glans och lust och världslig fikan voro honom synd och skam.
För sin tro han brottslig dömdes, men, det sägs, hans lära gömdes.
Uti altarsmyckadt kor står en man, i, guldskrud sirad, utaf menigheten firad, rik och mäktig, ämbetsstor.
Stolt han bjuder andlig ledning, och jag tänker: se en hedning!
IDUN 1893 hetsområdet.
Man hade väntat, att någon af de tre unga flickor, som från skilda håll i vårt land kommit med ansökningar till k. m:t om denna rättighet och därigenom framkallade det generella medgifvandet för hela sitt kön — att någon af dem skulle först af alla och inom en ej allt för afläg- sen framtid träda in på banan.
Men här- af har intet blifvit förspordt.
Hvadan detta?
upprepa vi.
Apotekareyrket är dock, näst läkarens, det både ansvarsfullaste och mest inbrin- gande bland de verksamhetsfält, hvartill den bildade kvinnan i vårt land erhållit tillträde Och då vi sett, huru hon lyckats på läkarebanan, hvarför skulle vi miss- trösta om hennes förmåga på den farma- ceutiska?
Den kända samvetsgrannhet och ihärdighet, hvaraf kvinnans arbete i all- mänhet utmärkes, utgöra, synes oss, en borgen för, att hon skall lyckas äfven på detta nya område, huru träget och både i kroppsligt och andligt afseende ansträn- gande det än må vara.
Önskas nu några närmare upplysningar i ämnet, så meddela vi till deras tjänst, som ej hafva tillgång till 1891 års årgång af Idun och det ofvannämnda numret däri, följande korta anvisningar.
F ö r att antagas till apotekselev fordras kunskaper, motsvarande dem, som kräfvas för inträde i 6:te klassens öfre afdelning på latinlinien af ett högre allmänt läroverk — sålunda ungefar en 16-årig skolynglings kun- skapsmått.
För att styrka sig innehafva detta är kvinna berättigad att vid sådant läro- verk, efter anmälan hos rektor, undergå pröfning Elevtiden omfattar sedan minst 3 år.
Därunder inhämtas de enklare prak- tiska göromålen å ett apotek samt studeras samtidigt härmed botanik, zoologi, kemi ni.
m. och i dessa ämnen aflägges sedan examen vid Farmaceutiska institutet i Stockholm.
Detta är » farmacie studiosus-examen ».
Här- på följer ånyo praktisk tjänstgöring å apo- tek under minst ett år såsom s. k. labo- rant, hvarefter en 2-årig kurs vid institu- tet vidtager såsom beredelse till den andra och sista examen, » provisors- och apotekare- examen ».
O c h så äro de sex läroåren till ända, visserligen en ganska lång beredelse- tid och som nog ofta blir ännu ett å två år längre, men dock ingalunda så dyr som en motsvarande kurs vid ett universitet eller en fackskola.
Under hela den tid, man är anställd å ett apotek, erhållas nämligen fritt vivre samt äfven någon årlig lön, uppgående för en elev till 100 å 2 0 0 kr., för en farma- cie-studiosus till 4 0 0 å 600 kr.
och för en provisor till 1000 å 1200 kr.
D e t blir sålunda egentligen endast de 2 åren, hvar- under man vid institutet läser på sin sista examen, som kräfva ett studiekapital.
Till erhållande af eget apotek är sedan kvinn- lig apotekare lika berättigad som manlig, och att våra apoteksinnehafvare i allmän- het hafva en tryggad och g o d, ofta riklig bergning, är j u en känd sak.
Men vi vilja icke ensidigt göra blomster- målningar.
Apotekareyrket är nog, åtmin- stone under läroåren och specielt under elevtiden, också ganska fordrande.
Göro- målen, såväl de gröfre som de finare, äro trägna och kräfva ständig uppmärksamhet, man får föra ett instängdt och bundet lif, man måste t. o. m. turvis bestrida natt- tjänstgöringen, då den vakthafvande farma- ceuten påklädd sofver bredvid apoteksrum- met, beredd att väckas af portklockan vid c: hastigt inträffade sjukdomsfall och behof af medicin.
Apotekarne själfva hafva ock framhållit dessa omständigheter såsom ta- lande mot möjligheten af kvinnans kompe- tens till yrket, och många bland dem torde nog af dessa skäl vägra att på sitt apotek mottaga en kvinnlig elev.
V i våga emellertid tro, att med g o d vilja å herrar principalers sida dessa för- hållanden skola låta så ordna sig, att de ej behöfva omintetgöra den reform k. m:t velat till den svenska kvinnans förmån och på hennes egen begäran åstadkomma.
M e n å andra sidan måste vi också lägga de unga kvinnor, som tänka blifva banbryterskor på detta område, en sak, eller rättare två, på hjärtat.
D e t fordras god hälsa, o m I skolen lyckas.
Ingen, som är nervös, kan ordentligt bestrida de viktiga och ansvars- fulla göromålen å ett apotek vid ofta in- träffande tillfallen af brådska.
O c h vidare fordras af Eder goda förkunskaper i de skolämnen, som ingå i den farmaceutiska bildningen.
En studentska på latinlinien med öfverbetyg i botanik vore måhända lämp- ligast att skicka i spetsen, om hon för öf- rigt har den erforderliga hälsan och jämn- modet.
H o n skulle uog, om också kanske ej vid första försöket, lyckas erhålla plats å ett apotek, där hennes 3 elevår, den tyngsta delen af beredelsetiden, kunde g e - nom kongl.
dispens förkortas, i den mån hen- nes förkunskaper öfverstego det föreskrifna, här ofvan omtalade minimum.
O c h hade blott en kvinna med framgång försökt sig inom yrket, skulle snart flere följa i hen- nes spår.
D å skulle ock de fördomar, som nu på åtskilliga håll och särskildt bland farmaceuterna, råda mot ifrågavarande re- form, så småningom försvinna och den svenska kvinnan hafva visat, att hon för- mår fylla de platser, dit hon sökt och er- hållit tillträde, att hon förstår taga sitt nyvunna land i besittning.
H.
H. Lifvets Skiss af Ernst prosa.
Lundquist.
|e äldre herrarne hade dragit sig in i doktorns rum och sutfo nu vid virabor- det.
Jungfrun, som gick ute i salen och du- kade till supén, uppfångade i förbifarten de kabbalistiska speltermerna, som trängde ut ge- nom den öppna dörren, framslungade i en djupt allvarlig, betydelsefull ton, som om de utgjort lösningen på tillvarons gåtor.
De unga höilo till i Ellis lilla flickrum, och fruarna sutto med sina handarbeten kring lampan i salongen.
Midt upp i hofråttsrådinnan Askers lång- randiga redogörelse för sista federationssam- manträdet öppnades dörren till jungfruburen, och Elli kom inrusande, upphettad, med spra- kande ögon och det svarta, kortklippta håret på ända.
» Jag står inte ut längre 1 » utbrast hon.
» De där nyförlofvade reta gallfeber på mig! » » Nånå, Elli! » förmanade doktoriunan med en blick på sin svägerska, professorskan, som ju var mor till fästmön.
Den unga flickan gjorde ett försök att lugna sig och sade i litet mera dämpad ton: » Jag kan rakt inte hjälpa det. » » Jaså, Elli blir nervös af att höra turtur- dufvor kuttra, » sade professorskan med ett godmodigt leende.
» Kuttra! » utbrast Elli ånyo häftigt.
» De tala ju bara om möbeltyg, mattor och portie- rer!
Om man bara hörde dem och inte såg dem, kunde man tro, att det vore en tapet- serarefru, som talade med sin gesäll. » «Du kan väl inte begära, att Bertha och hennes fästman ska ' tala om sia kärlek, så att du och de andra flickorna höra på, » sade doktorinnan.
» De tala ju inte dis med oss, de sitta i fönsternischen alldeles för sig själfva, och vi flickor prata för full maskin bara för att öfver- rösta dem och visa, att de kunna vara allde- les ogenerade.
För oss kunna de gärna tala idel ömma hemligheter, och ingen skulle höra det eller på minsta sätt störa dem.
Det är precis som om de vore ensamma i rummet.
Men det är just det retsamma, att så snart det blir en aldrig så liten paus i vårt samtal, så höra vi genast de där otäcka tapetserare- termerna från fönstersmygen.
Två nyförlof- vade, som sitta med armarna om hvarandras lif och hviska om krollspint och patenterade amerikanska rullgardiner.
.
.
är det inte så man kan springa i tusen bitar? » Hennes näsborrar skälfde, ögonen sköto elektriska gnistor, och hela den lilla varelsen såg i högsta grad explosiv ut, där hon stod i det röda lampskenet.
» Det är ju så vanligt, att unga flickor för- akta lifvets prosa, » sade doktorinnan i urskul- dande ton, vänd till sin svägerska.
» Inte alla, tycks det, » inföll Elli bittert.
» Kusin Bertha är ju också en ung flicka.
Och det du nyss sa ', mamma, påminner mig om ett uttryck, som jag läste i Malmströms litte- raturhistoria häromdagen: den kvinna, som inte tänker poetiskt, åtminstone då hon tänker på kärlek, är allt igenom prosa. » » Ni kunna ändå inte komma ifrån prosan, ni svärmiska ungdomar, » sade justitierådinnan Asker med en suck.
» Förr eller senare kom- mer den och tar er. » » Jag är inte något litet barn, och jag är inte rädd för busen, » sade Elli litet trotsigt.
» Jag kan nog försvara mig. » » Det låter som det vore fråga om en fiende, » sade professorskan i sin lugna, litet skälmak- tiga ton.
» Men jag vet af egen erfarenhet, att lifvets prosa kan behandlas så, att den blir en riktigt hemtreflig och gemytlig gammal vän, som man visserligen inte älskar af hela sin själ, men som ändå på sin anspråkslösa plats bidrar till ens lycka och välbefinnande.
Ja, jag vill inte hålla något försvarstal för Bertha och inte för prosan heller — det behöfs inte —, jag vill bara tala om någonting för dig, min lilla E l l i.
.
.
någonting, som har händt " mig själf i min ungdom och som inte är utan sin lilla sensmoral, just passande för det här tillfället. » Professorskan tog åter till sitt a; bete, som en stund legat i hennes knä, och lät virknålen löpa med samma jämna fart som tungan.
» Jag var bara nitton år, då jag gifte mig, » började hon, » och min man var femton år äldre.
Han var professor redan då och nästan samma lärda, allvarsamma och tankspridda herre som nu.
Jag hyste en kolossal respekt för honom, och det föll mig aldrig in att be- svära honom med något så tarfligt som hus- hållsangelägenheter och dylikt.
Det skulle ha varit att kränka hans värdighet, tyckte jag.
Om bosättning hade vi aldrig behöft växla ett ord, ty han hade sitt enkla hem fullständigt ordnadt sedan många år tillbaka, och jag hade bara att flytta in.
44 » Vi höllo innerligt af hvarandra, och jag törs påstå, att inte så många äktenskap byggts på en så solid grundval af inbördes kärlek och aktning som vårt.
Men huru det var, hade jag ibland en dunkel förnimmelse af, att det var liksom ett litet tomrum emellan oss.
Vi kunde tala med hvarandra om allting; det fanns ingen fråga så hög och djup, att han inte bevärdigade mig med att anförtro mig hvad han tänkte om den, och jag svarade så godt jag kunde; på det sättet lärde vi känna hvarandra utan och innan, och samhörighets- förhållandet stärktes och växte för hvarje dag som gick.
Men det fanns ett område, där jag måste vara sysselsatt hela den tiden, då han ägnade sig åt sin vetenskap, och dit jag inte kunde sätta i fråga, att han skulle följa mig.
Du förstår, lilla Elli, det var hela det där stora, torra och blomsterfattiga fältet, som kallas lifvets prosa.
Alla mina tankar, fun- deringar och planer, som gingo i den riktnin- gen, måste jag behålla för mig själf.
Jag in- såg, att det inte kunde vara på annat sätt, men jag kan inte neka för, att det plågade mig litet.
Jag hade ett sådant behof af att vara fullständigt öppen och förtrolig med Hans, antingen det gällde stort eller smått.
Men nu hände det väl tjugu gånger om dagen, att jag måste hejda ord, som jag redan hade på tun- gan, och säga till mig själf: * Nej, häll inne med det där.
.
.
det intresserar honom inte, det anser han vara af underordnad betydelse, det kanske rent af plågar honom, och om du talar om sådant, anser ban dig för en hvar- daglig, stoftbundeu, prosaisk varelse. » Och jag teg, men jag hade i detsamma en förnim- melse af, att jag i den stunden inte var na- turlig, iote mig själf.
.
.
och det besvärade och pinade mig.
» Vi hade väl varit gifta ungefär ett är, då jag gjorde den upptäckten, att mattan, som låg under divansbordet i vår salong, var ut- nött och behöfde ersättas med en ny.
V i hade ganska enkelt på den tiden, ty en del af min mans lön måste tas till afbetalning på hans skulder från studietiden, och därför hade vi ej råd till någon lyx.
Men en snygg matta måste vi ju ha; det tyckte Hans också, då jag ändtligen tog mod till mig och frågade honom därom, och så blef det beslutadt, att vi skulle köpa oss en ny vid tillfälle.
Men detta tillfälle lat vänta på sig.
Hans glömde bort hela saken, och jag vågade inte påminna honom.
Jag ångrade mig, att jag inte hade bedt honom om pengar till mattan med det- samma, då kunde jag ha köpt den på egen hand, och så hade det bekymret varit afhjälpt.
Men D U gick jag som katten kring het gröt i flere veckor och kunde inte komma mig för att påminna Hans.
.
.
och där låg den gamla mattan som en skamfläck, och varpens grofva trådar började titta fram på allt flere ställen Jag blef vid misshumör bara jag såg åt den.
» Så voro Hans och jag ute och promenerade en eftermiddag fram på vintern.
På Drott- ninggatan gingo vi förbi en butik, i hvars fön- ster en hel mängd divansmattor i vackra, mo- derna mönster voro exponerade.
Jag stan- nade nästan omedvetet och tittade in på alla härligheterna.
Hans hade också stannat, och nu dök det upp ett minne hos honom.
» Hur var det, » sade han, » skulle vi inte köpa oss en ny matta? » » Jo, det behöfs verkligen mycket väl. » » Då kunna vi ju göra det nu strax, efter jag händelsevis har godt om pengar i dag. » » Jag var inte sen att nappa på, och.så gingo vi in i butiken.
Affären var snart upp- gjord.
.
.
alldeles för snart; jag skulle gärna I D U N ha velat dra ner hela lagret, pröfva, jämföra och pruta, men jag tordes iote uppehålla Hans, jag var rädd, att han skulle bli otålig, och så bestämde jag mig för en med havauna- gul botten och små röda buketter — ja, vi ha den kvar än för resten, fastän den nu lig- ger inne i mitt lilla kabinett.
Dä vi kommo hem, var mattan redan kommen från boden, och jag lade genast pä den i stället för den gamla, och du må tro, Elli, att jag kände mig glad och lycklig, som om jag fått ett helt ko- nungarike.
Vacker var den, där den låg; men inte ett ord sade vi till hvarandra om den.
Det var, som om det varit en tjufsak; men nu hade vi den i alla fall.
» På kvällen, då vi hade ätit, gingo vi som vanligt in i salongen för att sitta litet bekvä- mare, medan vi sprakade.
Jag brukade an- nars aldrig tända taklampan, men det gjorde jag den kvällen, ty jag ville se, hur den nya mattan skulle ta sig ut i starkare belysning.
Hans satt i gungstolen, det var hans vanliga plats, men jag slog mig ned på en stol borta vid kakelugnen; därifrån kunde jag bättre se mattan än från emman, där jag annars bru- kade sitta.
Jag minns, att jag var mycket tankspridd den kvällen; jag kunde inte tänka på annat än mattan.
Jag hörde knappast på hvad Hans talade om, jag satt hela tiden och njöt af, huru den nya mattan hade förvandlat hela rummet; den gaf det hela liksom en mera förnäm prägel, nu kunde man riktigt se, att man var hos folk med skönhetssinne och akt- ning för sig själfva, tyckte jag.
Men besyn- nerligt nog gjorde jag den iakttagelsen, att ätven Hans hela tiden höll sina ögon fastade på mattan.
Han tänkte kanske inte alls på den, visste kanske inte ens, att han såg på den, det var väl bara därför att hans ögon ej voro vana att se den, som de omedvetet drogos dit bort, men det förvånade mig litet i alla fall.
Den kvällen sutto vi ovanligt länge inne i salongen, och det var inte Hans, som gjorde uppbrott.
» Ibland, dä min man hade brådtom och be- höfde sitta uppe länge vid sitt arbete, lät han bädda åt sig pä soffan i sitt arbetsrum, för att inte jag skulle bli väckt, då han gick och lade sig.
Så var det också den kvällen, och vi sade hvarandra god natt vid elfvatiden.
Jag låg vaken ganska länge och funderade på, att det bestämdt varit en stor dumhet af oss att köpa mattan vid ljus; tänk om färgerna toge sig helt annorlunda ut vid dager och ej har- monierade med möbeltyget?
De klarröda bu- ketterna skulle kanske alls inte passa ihop med den mörkare röda ripsen på soffan och stolarna.
Nåja, i värsta fall kanske jag kunde få byta om, och det kunde nog ske, utan att Hans behöfde besväras med några överlägg- ningar.
» Min första tanke, då jag vaknade om mor- gonen, var mattan.
Tack vare kvällens natt- vak hade jag sofvit längre än vanligt; klockan var redan öfver åtta.
Jag steg upp och bör- jade kläda mig, men jag fick ingen ro för mattan.
Hur i all världen skulle den la sig ut vid dager?
Jag kunde inte stå emot min nyfikenhet, och klädd i underkjol och kam- kofta öppnade jag sängkammardörren och tit- tade in i salongen.
Det var stora ljusa dagen därute, och solskenet strömmade in öfver golf vet och lyste på den nya mattan, som låg där så vacker och präktig, dubbelt vackrare vid dager och inte alls fiendtligt stämd mot de öfriga färgerna i rummet.
» Innerligt belåten med resultatet af min granskning, ämnade jag dra mig tillbaka och fortsätta med min afbrutna toalett, men då 1893 jag vände på hufvudet, blef jag så häpen, att jag ej kom mig för att röra mig ur fläcken.
I dörren till min mans rum, som låg pä an- dra sidan om salongen, midtför sängkammar- dörren, såg jag en snöhvit gestalt: det var Hans, klädd i tofflor och för öfrigt bara två plagg.
Han såg mig icke.
.
.
och han stod alldeles försjunken i beskådande af den nya mattan, han också!
Det riktigt » klack » till i mig af glädje, och jag kunde inte låta bli att skratta till.
Han blef litet förlägen, då han fick se mig, och den hvita uppenbarelsen för- svann skyndsamt, men så snart jag kastat på mig morgonrocken och satt upp håret litet, var det jag som kom instormande till gunstig herrn och tvingade honom att bekänna kort.
Åh, hvad vi skrattade!
Och nu kröp det fram, att han i går kväll hade varit precis lika intresserad som jag af den nya mattan, fastän han skämts för att visa det, och rik- tigt längtat efter att få se den vid dager, och pä natten hade han drömt, att han slagit ut sitt bläckhorn öfver den, och nu hade han velat öfvertyga sig om, att det verkligen bara var en dröm.
Hur det var, gaf det ena or- det det andra, och jag fick mod att tala rent ut med honom om det där tomrummet, som jag hade känt mellan honom och mig.
Han klappade mig på kinden, som han brukade, då han var riktigt vänlig, kallade mig en liten toka och förklarade, att han alls icke hyste något så förnämt förakt för lifvets prosa, som det kunde se ut.
.
.
det berodde helt enkelt på hans uppfostran, det hade varit tonen i hans föräldrahem, att man skulle tala sä litet som möjligt om hvardagliga saker.
.
.
för min del tyckte jag, att det var ett slags intelligens- snobberi, och det tyckte visst Hans också, fast han inte sade det.
» Från den dagen var det, som om Hans och jag riktigt hade funDit hvarandra.
Vägen mellan oss låg nu rak och bred och fri.
Jag hade inte längre en tanke, som jag inte kunde uttala till honom.
.
.
det var inte sagdt, att jag alltid giorde det, men blotta medvetandet, att jag kunde det, var nog för att åstadkom- ma en hel förvandling med mig.
Jag kände mig ej längre skygg och främmande, jag kunde få vara naturlig och fullt mig själf i hvar mi- nut.
.
.
och du vet inte, lilla Elli, hvad det kan verka förädlande!
Jag tror bestämdt, att jag blef en mycket bättre hustru från den da- gen.
Hvad Hans beträffar kunde han inte bli bättre än han var, ty han var ju redan fullkomlig, men jag tror nog, att han liksom jag kände sig mera fri och otvungen, sedan den sista skrankan hade fallit mellan oss.
— Och allt det där var den nya mattans för- i tjänst. » Professorskan hade slutat sin berättelse.
| Hon lät virkningen sjunka och betraktade med sitt älskvärda småleende Elli, som hört upp- märksamt på och nu stod där stödd mot en emma med ett tankfullt uttryck i sina mörka ögon.
» Tack för den däi historien, faster, » sade hon slutligen.
» Den kan nog vara lärorik, men.
.
.
jag ger mig inte i alla fall.
Jag har rätt, det känner jag, det vet jag.
Jag skall lägga på minnet det du nu har talat om för | mig.
.
.
och en gång längre fram, dä jag blir i äldre, då busen har tagit mig, som tant Asker hotade.
.
.
då skall din historia kanske bli mig till nytta.
Men inte nu.
.
.
nej, inte nu! » Hon gjorde en kastning på hufvudet med en kvarlefva af sitt gamla trots och gick mot dörren till sitt rum.
Hennes mor såg efter henne med orolig min.
Professorskan höjde på axlarne med skämtsam resignation och frågade
IDUN 1893 » Skall du nu gå dit in och reta upp dig igen och låta Bertha och hennes fästman stänga ut det ljus, som JAP.
velat släppa in i din bjärtekammare, med sina amerikanska rull- gardiner? » » Nej, » svarade EUi med handen på låsvre- det, » jag ämnar b e dem komma hit ut och göra litet musik för oss.
J a g kan inte komma i jämnvikt i kväll, förrän jag har hört de ny- förlofvade sjunga kärleksduetten ur Romeo och Julia.
Skratta åt mig, om du vill, men för mig är det medikamentet visst mera verksamt än din historia. » Och så gick hon.
Professorskan smålog och sade för sig själf: » Ungdom! ».
.
.
Det var en svag nyans af vemod i t o n e D.
Kvinnornas världsutställning.
Brefkort från Iduns Chicagokorrespondent.
Grundvalen till den svenska byggnaden å Chicago- utställningen är nu färdig.
Sista handen lades där- vid på själfva nyårsaftonen, och kommer arbetet med uppförandet af byggnaden med det snaraste a t t påbörjas.
Enligt härvarande arkitekters åsikt, skall denna byggnad genom sin originalitet och smakfulla stil komma att väcka såväl beundran som stort upp- seende.
Den skall föra med sig en fläkt af Nordisk själfständighet i smak och karaktär, en ton af Nor- dens ljufva, smekande musik, » frusen », såsom ma- d a m e de Stael säger, » till arkitektur. » Afven Chicago har, liksom Stockholm, haft sin » Börsbasar » — Columbiabasar, som v i här kallade den.
Andamålet med denna var att anskaffa pen- ningar till uppförande af » Barnens byggnad », hvarest mödrar, som ämna besöka utställningen och nödvändigt måste taga sina barn med, hvilket nästan alltid är fallet här hos oss, kunna i säkerhet och skydd lämna sina små älsklingar, under det att de själfva i ro och lugn få tillfälle att beskåda utställ- ningens många märkvärdigheter.
Otvifvelaktigt blir denna inrättning en verklig välsignelse för de tusen- tals öfverarbetade och uttröttade stackars kvinnor, hvilka ej ett ögonblick kunna lämna Bina barn och hem för att söka hvila och en smula förströelse.
Knappast någonstädes, hvar än jag än vistats, har jag sett så många i förtid åldrade och utsläpade kvinnor som just här i detta land, där kvinnan säges endast befalla och icke beböfva att arbeta.
Emellertid var Columbiabasaren, som hölls i början af sistl. december i mrs Potter Palmers palatslika boning, i allo lyckad, och rika skördar inhöstades.
Det var den rika, lyckligt lottade kvinnan och modern, som här gaf en skärf af sitt öfverfliid och sin tid åt sin trötta medsyster i samhället för att åt henne bereda en stund af verklig njutning och vederkvickelse.
Man tror sig nu med visshet veta, att infantinnan Isabella af Spanien med svit redan i april anträder resan till Chicago för att såsom drottning Christinas representant vara närvarande vid utställningens of- ficiella öppnande i maj.
I anseende till den utmärkta och allmänt afhållna svenska skriftställarinnan fru Eva Vigslröms inväl- jande till ledamot af » T h e Folk-Lore Congress », som kommer att hållas härstädes nästk.
juli månad, vill jag med ett par ord nämna om själfva ändamålet med denna kongress, såsom det uppfattas här.
Först och främst skall den verka för ett allmännare intresse för studiet och beundran af folk-sägnen, folk- visan samt mythologien, vare sig uppenbarad i kon- sten eller endast fortplantad såsom tradition.
Vidare: för diskuterande af vissa frågor rörande ofvannämnda ämnen, hvilka bäst kunna afhandlas på ett möte, till hvilket jordens flesta folk sända sina forskare t denna riktning.
Samfund, såväl som enskilda, hvilka ägnat sig åt dessa studier, äro ombedda af den lokala komitén (som bland andra består af; mrs Potter Palmer och doktor Sarah Hackett Stevenson tillhörande T h e » Worlds Fair Lady ' s Commitee ») att understödja kongressens arbete, såväl genom bidrag och upp- lysningar som genom uppgifter om deras resp. forsk- ningar och samlingar.
A t t Sverige äfven på detta område kan mäta sig med hvilket som helst annat land på jorden, vet jag mer än väl.
» Iduns » prisuppgift » E n resa till Chicago » blir nog på det förträffligaste sätt behandlad af någon hemma i Sverige.
M e n med stöd af m i n mångåriga 45 erfarenhet af lifvet och förhållandena i Chicago ön- skar jag gärna gifva ett par råd att följas af hvarje landsmaninna, som ämnar besöka utställningen.
En kvinna kan ensam i våra dagar resa världen om- kring utan vidare obehag, men att komma till Chi- cago, utan någon pålitlig person till mötes och hjälp, är sannerligen, i hvilket fall som helst, men i syn- nerhet under utställningen, att våga för mycket.
Ombesörj därför före afresan från Sverige, att en dylik person blifver noggrant underrättad, när reäan företages, samt telegrafera genast vid framkomsten till Newyork, hvilken järnvägslinie ni tager samt dag och timme, då ni ämnar anlända till Chicago.
E n ensam kvinna kan icke gärna för någon längre tid, utan en mängd obehag, bo på hotell, utan skulle jag råda till inackordering i någon känd pri va t-familj.
E n ensam kvinna kan knappast under några om- ständigheter utan manlig eskort besöka publika nöjen såsom teatrar, konserter m. m. eller andra sevärdheter.
Under utställningen blir en manlig följeslagare en ren nödvändighet såväl som skydd, hvilket nog är af nöden, samt som vägvisare, ty af- stånden här äro förvillande långa, och den person- liga säkerheten lämnar redan mycket att önska.
Chicago är i intet likt Europas större städer, där man möjligtvis kan reda sig på egen hand.
I Chi- cago måste man hafva någon, som man kan lita på, att hjälpa sig till rätta.
H v a d garderoben beträffar vågar jag råda att icke taga för mycket med, dock framför allt en varm promenadkostym, oumbärlig vid våra så föränderliga temperaturförhållanden.
Första delen af sommaren, vanligen ända till mid- sommar, är kall och blåsig, då däremot i juli en nästan tropisk värme inträder.
I min tanke äro maj och juni eller sista delen af augusti och septem- ber i afseende på väderleksförhållandena att före- draga för ett besök på Chicagoutställoingen.
V a r försiktig med reskassan; ställ penningarne för uppehållet i Chicago på någon välkänd svensk bank.
SIGNE ANKARFEU.
Vår pristäflmj i * ^^duns Chicagopristäfling sysselsätter för närvarande allas tankar, hög och låg, ung och gammal, öfver hela Sveriges rike allt ifrån Ystad intill Haparanda.
Att idéen har slagit lifligt an, därpå få vi dag- ligen allt talrikare bevis.
Hvem kan för öfrigt undra därpå, att snart sagdt hvar enda en, som kan stafva till sitt » fosterland », vill vara med och fresta sin tur i en så ovanlig täflan, där Ju hvilken som helst kan vinna det värdefulla priset!
höfva nämnas, men efter flere bref ingått med förfrågningar i den riktningen, svara vi, att naturligtvis ingen af vår redaktion eller den närstående personer komma att deltaga.
Men eljes skola alla, alla vara med!
In- gen bör försitta ett så godt tillfälle, som till på köpet är ett riktigt nöje.
Att pre numerera på Idun för ett halfår är j u ej hela världen, och de många, som sedan gam- malt känna och hålla af tidningen, intyga nog gärna, att den ärligen söker vara till trefnad och nytta.
Mer än fullgod valuta för två och femtio, bara det!
Då många uppmaningar, särskildt från norrländska orter med långsamma kommu- nikationer, ställts till oss att utsträcka ti- den för prenumeration litet längre, vilja vi gå dem till mötes så långt vi kunna.
Hvar och en, som före den 20 dennes prenumere- rat för minst ett halfår på Idun&gt;, må således äga rätt att deltaga i täflingen.
Skjut därför icke upp med den saken längre.
Hvarför skulle icke Ni vara med, när alla andra äro det?
Och hvarför skulle ej Ni kunna vinna priset lika väl som någon annan?
Det bästa åt våra barn.
Af Hanna Kamke.
etta är ju ett godt ord, och mången öm moder sträfvar samvetsgrannt att uppfylla det, äfven om hon därvid själf får umbära och försaka.
Och sannt är, att barnet verkligen bör få det, bästa, som kan åstadkommas, både hvad kroppens och själens vård beträffar.
Men åsikterna äro tämligen delade med afseende på hvad som verkligen är det bästa, och man får tyvärr se mödrar, som så missförstå den satsen — för våra barn är blott det bästa godt nog — att de ständigt söka gifva dem den läckraste, dyrbaraste mat, de finaste, modernaste kläder och de präktigaste lek- saker.
Det allmänna intresse, som väckts till lif af vår täfling, har också framkallat en form- lig litteratur och till och med gifvit uppslag till en smula industri.
Kollegor inom pres- sen i både hufvudstaden och landsorten ha i kåseriets och novellens form gifvit uttryck åt den nya » fosterlandsrörelse », som Iduns upp- gift satt i gång, och Dagens Nyheters skämt har verkligen blifvit sanning, då i många tidningar företagsamma personer börjat an- nonsera om » ord till salu ».
Att vi natur- ligtvis ej hafva det minsta att skaffa med dessa annonser, utan tvärtom tillbakavisat dem af detta slag, som lämnats till införande i Idun, faller af sig själft.
Bäst för barnet äro dock ej läckra, dyra rätter, utan en sund, enkel, om ock kraftig näring.
Starkt kryddade födoämnen, delika- tesser, spirituösa och för mycket sötsaker äro skadliga, ehuru barnet visserligen, att döma efter begäret, har behof af de senare.
För den skull bör man ej heller helt neka det tillfredsställandet af detta behof, utan kan då och då såsom en liten uppmuntran låta det få en godsak.
G i f litet, gif sällan, då skall det glädja sig öfver det minsta och med tacksamhet mottaga din gåfva.
Tillåt aldrig, att barnet, om det får själft tag » sig ett äpple, en kaka eller dylikt, gräfver i skålen för att ta reda på det största eller bästa, sådant är skadligt för barnet och ser illa ut samt väcker hos gästerna berättigade tvifvel på ett sådant barns goda uppfostran.
Ett och annat organ, som mer utmärker sig för fortfärdighet att plöja med andras kalf- var än för någon synnerlig själfständighet i uppfinningsförmåga, har skyndat att efterbilda oss och anordna liknande täflingar.
Det är dock först och sist Idun och dess » foster- land », som hä företrädet i de täflandes gunst, ty där veta de, att det vackra priset blir är- ligt utdeladt, och att de aktade prisdomare, hvilkas namn vi meddelat, just äro de rätta att samvetsgrant bedöma täflingsskrifterna.
V i tycka väl, att det knappt borde be- För öfrigt är det alls inte själfklart, att barn skola få med af allt, hvad de se, och allra minst att de skola vara de första vid bordet.
Det finns väl knappt någon obe- hagligare bild än en bjudning, där husets barn tränga sig fram mellan gästerna, med begärliga ögon betrakta läckerheterna och med ord eller blickar tigga att få smaka, ofta till och med innan någon annan ens hunnit taga sig.
Jag frågar hvem som helst, om hon med angenäma känslor äter en bit kaka, när bon känner, hur den med giriga blickar
16 följes af begärliga barnaögon.
Barn skola lära sig att tåligt vänta, tills deras tur kom- mer, och sedan med förnöjsamhet ta emot, hvad som bjudes, äfven om det ej alltid är det finaste, det bästa.
Mången moder kanske tycker, att det är en hård, obarmhärtig fordran, att heunes bortskämda små älsklingar skola vänta, att de måste nöja sig med, hvad som blir öfver, men hon borde besinna, att det är hennes plikt att inplanta förnöjsamhet och anspråks- löshet i det späda sinnet, så att den full- vuxne ej sedermera får allt för svårt att lära sig den bittra lexan i lifvets stränga skola.
Och hur mången fullvuxen finnes ej, som aldrig kan lära sig den lexan, utan går i kvaf vid sin sträfvan att lefva lifvet i samma öfverflöd som han börjat.
Hvad är väl den vanligaste orsaken till, att så många söner och ofta äfven döttrar gå förlorade?
J o, svaga mödrar, svaga fäder, som ej kunnat neka sina barn något, som uppfostrat dem i öfverflöd och veklighet.
Låt vara att man själf har goda inkom- ster, så har man ändå ej rättighet att upp- fostra sina barn i full öfverensstämmelse med dessa inkomster, utan måste för barnens egen skull uppfostra dem en god del tarfligare.
Man bör nämligen betänka, att om en fa- milj har fyra eller fem barn, dessa troligen i framtiden inte alla komma att lefva i samma pekuuiära förhållanden, som föräld- rarne gjort, och därför som ett umbärande måste betrakta hvarje nödtvungen sparsamhet, som de vid en bättre uppfostran skulle ansett vara naturlig.
Man rent af häpnar, när man ser, hur barnen uppfostras i många familjer, äfven sådana som ej ha god råd.
Utom det att största öfverdåd råder med afseende på föda hållas de äfven i klädväg som små prinsar och prinsessor.
Barnen få själfva bestämma, hvad de vilja ha, själfva afgöra snitten, färgen etc. på sin dräkt.
D e vägra att ta på sig sådana plagg, som äro omoderna eller mindre vackra än en kamrats, och mo- dern är genast färdig att anskaffa andra i stället.
Samma öfverdåd råder också på lek- sakernas område i de hem, där barnen ännu leka, det finnes tyvärr många arma barn, som glömt den konsten.
Jag har sett tio, elfva års flickor, som skulle rodnat, om man påträffat dem lekande med dockor.
IDUN första medvetna blick, dess första leende, de fä ej barnets hela varma kärlek, utan måste dela den med en främmande sköterska.
Sam- tidigt försumma de också en plikt mot bar- net, som i detta afseende har rättighet att fordra det bästa — modersvården.
Om mo- dern är mycket upptagen, så bör hon hellre låta tjänarne förrätta andra af hennes syss- lor, men alltid själf taga det späda barnet på sin lott.
Det är arbetsamt, men det är ett arbete, som lönar sig tusenfalt.
För öfrigt bör modern under hela barndo- men ha barnen omkring sig så mycket som möjligt, bör låta dem leka i sin närhet, själf gå ut med dem och äfven låta dem läsa lexorna i sin närvaro, så att hon kan öfver- vaka, att de ej sitta och hänga öfver boken, utan verkligt arbeta.
En mor, som på så- dant sätt lefver in med sina barn, kan ej gärna andligen förlora dem, om hon eljes uppfostrar dem rätt, utan förblir äfven i fram- tiden ej blott deras bästa, utan ofta äfven deras käraste sällskap och kan genom sitt inflytande åstadkomma, att de med urskiljning välja sitt umgänge, vare sig det är människor eller böcker.
Under barndomen måste mo- dern naturligtvis noga öfvervaka barnens lek- tyr och umgänge med kamrater.
Hvad sär- skildt det sista beträffar, så bör man låta dem umgås närmare blott med sådana barn, som uppfostras enligt samma grundsatser, som man själf följer.
1893 ställande sätt, och hans fantasi har icke haft tid och lof att ge sig ut på obanade stigar och eröfra nya riken.
Men nu kommor Hilde, som under tiden vuxit upp, och fordrar sitt kungarike.
Och då han icke har det färdigt, vill hon bygga sitt slott tillsammans med honom.
Men hon vill först lära känna den byggmästare hon tänker anförtro sig åt.
Och inför hennes klara ransakande och dömande ögon framlägger han nu sitt innersta jag med alla sina drömmar och förhoppningar, sina sorger och samvets- kval, och inför henne skäms han ännu mer öfver sin feghet och lumpenhet.
Den som skall bygga framtidens slott f å r emellertid icke vara feg.
Hilde vill, att han skall ge henne bevis på, att han är den byggmästare hon tänkt sig.
Hon fordrar, att han skall kunna stiga upp i de torn han byggt, det vill säga att han skall våga att draga konsekvenserna af sina egna läror.
Äro de hållbara, behöfver han ju hvarken frukta ungdomens konkurrens eller kurtisera allmänna opinionen.
Bågnar måste han släppa lös, och sitt förhållande till Kaja Fosli måste han göra slut på.
Solness lyder.
Han kan icke annat, ty in- henne vill han stå ren.
Men med torn- b e 3 t i g n i n g e n är det en annan sak.
Han har just nyss fått sitt nya hus färdigt, som han trots allt hoppas skall bli ett hem för honom och hans hustru.
Taklagsfesten skall firas och kransen hissas på spetsen af dess torn.
Den kransen är det som Hilde vill, att han skall sätta upp.
(Det måste vara ett oskrifvet verk, som här hänsyftas på, och med det återstående af dramat tagas ett steg ut ifrån det närvarande och in i det fantise- rade tillkommande.)
Skådespel i tre akter af Henrik Ibsen.
Solness tvekar.
Han är rädd för denna hissnande höjd, och han har alltid lidit af svin- Ett försök till tolkning af Anna Wahlenberg.
del.
Endast en gäng förut hade han gått upp (Slut från föreg.
n:r.)
Med den underbara förmåga han har att, i ett torn.
Det var den gången för tio år utan att själf synas, leda folk in på den väg s e d a D, då Hilde såg honom göra det i ett hän- (Hänsyftas troligen på han vill de skola gå, lockar han till sig Kaja förelsens ögonblick.
Fosli, Ragnars fästmö, symbolen af allmänna Brand.)
Nu har han icke längre ungdomens opinionen eller människors sympatier, som rät- hänförelse och icke det robusta samvete, som teligen tillhöra ungdomen.
Utan att han bedt fordras för att gå sin väg rakt fram och draga henne kommer hon till honom på hans kontor, ut konsekvenserna, utan att f r å g a efter, hvad stannar, för hans böcker och gör hans bok- de krossa och rifva ned.
Men sin prinsessa vill han icke försaka.
slut, säkerligen till hans belåtenhet, ty hon tänker icke på att vara någon annan än honom Han vill bli hennes byggmästare och visa, att till behag.
Och hon märker icke, hur han han ännu har kraft och mod att bygga hennes Hittills har här varit fråga om sådant, föraktar henne, » det lilla fäet » med den gröna slott.
Och så går han med kransen.
där barnet visserligen bör få endast det, som skärmen, som hon bär för sina ljusskygga och Under de kringståendes häpnad, under Alines är sundt, nödvändigt och bra, men visst ej svaga ögons skull.
Hon förstår icke, att han förskräckelse, under Ragnars hånande påstående, det finaste och bästa, om man ej vill upp- kurtiserar henne endast och allenast för att att han aldrig skall våga sig upp, och under fatta det bästa såsom det för barnet nytti- genom henne få behålla Bågnar kvar hos sig, Hildes förväntningsfulla spänning stiger han gaste, ty då måste det också på detta om- ty denne kan ju icke slå sig fram ensam utan upp i tornet.
Han stiger allt högre och högre, råde få det bästa.
Men nu komma vi till allmänhetens sympatier.
Och hon ser icke, når ändtligen spetsen, sätter upp kransen och ett annat område, där äfven burgna mödrar hvilket ringa värde Solness sätter på hennes svingar sin hatt i. segerstolthet.
De nedan- i allmänhet mena, att det bästa ej är så omdöme och blinda hängifvenhet.
ståendes jubelrop strömma honom tillmötes, nödvändigt, och det är med afseende på un- Men han själf vämjes åt sin egen feghet och Hilde viftar med sin hvita sjal, då vacklar dervisningen.
Där knusslas, där sparas, där skrymtaktighet, och ändå kan han icke handla han plötsligt och faller.
vill man ej betala högre timpris, förrän barnen Som en död massa ligger han på jorden.
annorlunda, än han gör.
Han kan icke släppa kunna litet mera, och besinnar ej, att just » Han kunde det dock icke, » säger Bågnar.
fram andra att bygga, då han ännu själf kän- den första undervisningen bör ligga i de Men Hilde hviskar för sig själf: ner sig kraftig och stark och har så mycket skickligaste händer.
» Men ända till toppen kom han.
Min, min obygdt.
Men i ännu ett annat afseende bör man Då infinner sig en vacker dag framtiden, byggmästare! » bjuda barnet det bästa, det allra bästa som den kommande generationen, och klappar på Han hade satt kransen på tornet.
Han hade kan fås, och det är med afsende på dess hans dörr.
Det är Hilde Wangel, som är djärft följt konsekvenserna af sin tanke, och umgänge.
Det bästa och naturligaste umgänget hennes representant.
Solness har en gång för han hade stått däruppe jublande och segerviss för barnet är dess egen mor.
Detta umgänge tio år sedan lofvat henne ett kungarike.
Det om sin saks riktighet, hvilka följderna än måtte .skall börja redan från allra första tiden, då var efter att ha utfört ett storverk o c h, i bli.
Hilde hade hört harpotoner i luften.
Det modern själf bör gifva sitt späda barn den glädjeyrseln och tron på sin egen alltförmående var hänförelsens tacksägelsebymn.
fysiska vården.
Mödrar, som ej själfva vårda makt som han gjorde det.
Sedan hade han Hvad mer om han sedan, svindlande vid sina späda barn, utan lämna dem i lejda nästan glömt bort detta löfte.
Han har varit tanken på, hur långt hans konsekvenser fört ho- händer, tills de kunna gå eller ännu längre, sysselsatt med den realistiska uppgiften att nom, tviflande på sig själf och sitt eget verk, beröfva sig själfva en af de största fröjder, bygga hem för människor, tagit del i dagens icke kunde hålla sig kvar däruppe.
Sin gär- som lifvet bjuder.
D e gå miste om dess frågor och sökt att lösa dem på ett tillfreds- ning hade han ändå gjort.
Och om också Byggmästar Solness.
för
IDUN 1893 han själf föll, stod hans verk kvar.
Kransen hade han satt på tornet.
Fullgodhetens värde- märke hade han tryckt på det hus, som aldrig skulle blifva ett hem för honom och hans sam- tid, men som skulle tagas i arf af det kom- mande släktet.
Vägen hade han utstakat, fastän han själf aldrig fick komma in i det förlof- vade landet.
Han var hennes byggmästare.
Då man läst denna Ibsens senaste bok, före- faller det en nästan, som vore den hans testa- mente, hvari han lämnar frukterna af sitt ar- bete åt sina efterkommande, öfvergifvande det hopplösa begäret att själf få se sina skördar mogna och tröstande sig med den tanken, att om också krafterna sveko honom, sä att han icke fick bygga färdigt, hvad han anade och drömde om, så har han dock gjort stommen till det hus, som den kommande generationen skall fullborda.
Om jag icke kan hoppas, att detta är den alldeles riktiga tolkningen af Ibsens » Bygg- mästar Solness », så hoppas jag dock, att den kan gifva andra hvad Solness gifver framtiden, en ledning att bygga vidare.
Ur notisboken.
Välgörande unga damer.
För 1 6 år se- dan bildade fyra skolfiickor härstädes en föreniDg, som fick namnet » S.
de C. » och skulle hp.
till upp- gift att genom försäljning af mindre handarbeten skaffa medel att mätta hungrande folkskolebam.
Föreningen räknar numera 2 0 ledamöter, hvilka tur- vis sammanträda hos hvarandra en gång i veckan och förfärdiga handarbeten.
Genom dess försorg bespisas för närvarande ej mindre än 1 0 0 barn om I dagen, 5 0 från Katarina i församlingens skolhus och 5 0 från Johannes i n:r 4 0 B.
Döbelnsgatan.
Dess-: utom erhålla 15 äldre fruntimmer middag på före- &lt; ningens konto.
Slutligen har föreningen äfven rik-!
tat sin uppmärksamhet åt de sjuka skolbarn, hvilka icke intagas å sjukhus, samt gjort en liten början till inrättandet af ett barnherberge eller konvalescent- hem i det ofvannämnda huset vid Döbelnsgatan.
Där vårdas just nu tre sjuka barn, hvilka erhålla allting kostnadsfritt: mat, kläder, medicin och läkar- vård, hvilken senare bcstrides af d:r W i l k e n s.
1 En svenska i London död af svält.
Operasångaren Conrad Behrens ' maka, fru F a n n y Behrens, har nyligen aflidit i London i en ålder af 54 år.
Fru Behrens har varit bosatt i L o n d o n se dan många år tillbaka, ensam och öfvergifven.
D e t synes vara ett sorgligt faktum, att hon bokstafligen dött af svält.
H o n fanns liggande död på golfvet i sitt rum i 1 3 Burton Street, Euston Koad.
Vid den undersökning, som hållits af coronen i S:t Panc- rasdistriktet, vittnade Catherine Dutillient, 3 Affleck Street, Pentonville, att hon hade känt den afiidna frun sedan åtta år tillbaka.
H o n hade fått penning sändningar då och då, men sedan november hade hon icke mottagit ett öre.
D:r Sydney Smith vitt- nade, att när han på söndagsaftonen tillkallats, hade han funnit den afiidna liggande död på golfvet.
D ö - den hade förorsakats af en gammal lungåkomma i förening med brist på föda, och juryns utslag blef i öfverensstämmelse härmed.
H r Dutillient förklarade, att han önskade bekosta begrafningen för att däri- genom visa sin stora vördnad för den aflidua ladyn.
Dödens skörd.
D e n 4 dennes afled i R o m i en ålder af något öfver 7 3 år änkefru Maria Sofia Louise Stuart, född Koschell.
H o n var sedan år 1873 änka efter aflidne sekreteraren i riksgäldskon- toret C.
G.
Stuart och efterlämnar två söner och en dotter.
En af sönerna är riddarhussekreteraren John Magnus Stuart.
• Den enda kvinna i världen, t&gt;om åkt på velociped mellan Landskrona och ön H v e n, är en ung fröken Wittström.
H o n har i dagarne gjort en sådan tur (och retur) på isen.
.
risiiedsftttiiing å S p i s - 8z K n ä c k e b r ö d Begär p r l i k u r a n t!
O. 47 Kronprinsessans dagbok.
Kronprinsessan Victoria har förärat drottDing Victoria ett exem- plar af sin dagbok öfver sina resor i Egypten.
Så- som bekant, är boken tryckt endast i helt få exemplar.
för Stockholms postkontors brefbärares änke- och pupillkassas grundfond.
Bland de biträdande mär- kas sådana förmågor som hrr Odmann och Lund qvist samt premieraktören Baeckström och Bellmanskören under anförande af dir. Åkerberg.
U r brefbärarnes eget led uppträder därjämte hr Westin.
v. Kl E n lärarinnas r o m a n.
Teater och musik.
Kungl.
operan har återupptagit Aubers opera » D e n stumma från Portici ».
Titelrollen innehafves vid denna repris af fröken Lindzén, hvilken föga mer än de flesta af hennes företräderskor förmår afvinna densamma något specielt intresse.
Hennes bemö- danden, särskildt att åstadkomma en tidigare mimik, förtjäna dock erkännande.
Masaniellos sympati- ska och i musikaliskt hänseende så tacksamma upp- gift söker hr hemön lösa efter bästa förmåga.
A t t han ej rätt lyckas, torde böra tillskrifvas dels hans brist på rutin, dels det släpiga sångsättet, hvilket senare stöter ännu mera därigenom, att stämman af naturen tyckes hafva en anstrykning af gråtmild- het.
K a n detta arbetas bort, och det borde ännu gå lätt för sig, samt tonansatsen bli mera fast och direkt, torde det ej vara omöjligt, att hr Lemon kan varda en framstående tenor vid vår opera.
H r Sellergren har öfvertagit Pietros parti och utförde det- samma högst erkännansvärdt.
Nekas kan e j, att hr S.på sista tiden i alla afseenden går framåt på sin konstnärs- bana.
Fröken Karlsohns utförande af prinsessans parti skulle vara mönstergilt, om hon åt textuttalet ägnade litet mera vård.
Ofriga rollinnehafvare gö- ra sitt bästa.
Körerna, som i denna opera ju inta- ga ett framstående rum, gå högst förträffligt, och det hela ledes förtjänstfullt af kapellmästar É. Hen- neberg.
I hr går torsdag skulle » Mefistofeles » uppföras / Söderman som gäst i titelpartiet.
med K.
Dramatiska teatern.
K u äkta franskfranskt program har under den Benaste veckan stått på denna teaters repertoar och väckt lifligt intresse och bi- fall bland publiken.
D e t inledes af Coppées vers- drama » Pater noster », hvilken gripande tafla från kommunens blodiga dagar här förut är bekant, se- dan stycket på nyåret 1 8 9 1 först upptogs på samma teater.
Rose Morels roll, som uteslutande dominerar, uppbars då af fröken Zetterberg; den har nu läm- nats åt fru Fahlman.
D e n senare ger en kraftig och verkningsfull tolkning af den unga kvinnans lidel- sefulla smärta, hvilken sett sin broder, den ädle, kär- leksfulle abbén, falla ett oskyldigt offer för kommu- nardernas kulor.
En fullständig nyhet var däremot det följande rimmade proverbet, » Räfven och rönnbären », af Mar- cel Ballot, en ung pariserförfattare, som lär vara halfbror till härvarande franske ministern Millet.
Den sirliga lilla roccoccointeriör, som här med ledig pensel tecknas, bildade en verkningsfull kon- trast till det föregående styckets mörka allvar.
En ung förtjusande änka och tvänne giljare, som täfla om hennes hand — en kokett lek med graciös flir- tation och små kärleksintriger — och så, som sig bör, den ungdomsvarma, äkta böjelsens slutliga seger.
Fröken Seeligs naturel ligger nog icke riktigt för den sortens fjärilsroller, men hennes rutin och be- gåfning hjälpte henne att gifva en ganska trovärdig bild af den lilla koketten; fru Rundberg som den fagre och unge abbén, hvilken behåller det sköna priset, briljerade genom smidighet och stiläkta behag, och hr Backström förlänade mycken humor åt den » petade », allt för materielt anlagde medtäflaren-kap- tenen.
Följer så programmets piece de résistance, Moll- ires klassiskt vordna lustspel » § c a p i n s skälmstycken ».
Att den friskt naiva komik, med anor ända från gamle Terentius, som kryddar detta stycke, ännu behåller sin kraft att verka äfven på dessa » sena tiders » smak, därom vittnade det hjärtliga bifall, som hälsades hr Personnes dråpligt genomförda Scapin.
D e n begåfvade skådespelaren presterar ock ett af sina allra bästa verk i den förslagne betjäntens kläder.
H r r Grunder och Envall framställde de två lurade, grälsjuka gamla fäderna med saftig ko- mik och mycket lyckade masker, och samtliga de mindre rollerna hade äfven kommit i goda händer, som passade dem väl in i det helas ram.
Konsert gifves om måndag i Musikaliska akade- mien af den sedan några år tillbaka härstädes väl- kände pianisten Alfred Reisenauer.
A t t det blir fullt hus taga vi för gifvet.
En matiné, värd allmänt intresse, gifves om sön- dag i Musikaliska akademins stora sal till förmån ^A7 \ _ r_ ' S C H U M A C Kong ' 1.
l i o f l e v e r a n t o r VorrliiniKsiiliii,.
Stockholm, H E n J- * kulturbild, grund for Idun af Algot Sandberg.
(Forts.) » d i e t nå ågot af barnen, h v a d m a n använder för V att i elda under å n g p a n n o r n a m e d d å?
» » Kol, » svarade Petter, s o m var idel öra under hela tiden.
&gt;Det är rätt.
M a n använder kol därtill.
Hvar m å n n e m a n får den ifrån? » Intet svar.
» A, nog vet någon det. » » Från fjärdingsmannen, » svarade Olof skrat- tande.
» Jaså, från fjärdingsmannen.
.
.
j a, det kan nog hända, men.
.
.
» » Jo, m o r h o n tar allt där h o n om nätterna, fastän inte fjärdigsmannen vet om det. » Kerstin blef alldeles förvirrad.
M e n a d e g o s s e n, att m o d e r n s t a l?
Det var icke omöjligt, ty så ringa erfarenhet h o n än kunnat förvärfva om bar- nen och deras hem p å denna enda dag, förstod hon, att begreppen om rätt och orätt icke voro vidare klara.
Det var emellertid slut m e d läs- ningen för den gången.
H o n h a d e inte m o d att göra flere frågor.
K a n s k e på dem skulle följa ä n n u flere liknande svar, ägnade att ytterligare röja, h v a d hon icke hade allt för brådt m e d att lära känna.
Kerstin h a d e tänkt sig, att hon skulle sluta hvarje dags arbete med sång.
N å g o n liten skol- orgel fanns icke, m e n Kerstin h a d e en gitarr, s o m bon g a n s k a skickligt lärt sig handtera.
» Ha ni brukat s j u n g a något, b a r n?
» frågade hon.
» N e j, den g a m l a m a m s e l l e n kunde inte, » s v a - rade ett af barnen.
» Nå, då skola vi lära o s s det t i l l s a m m a n s.
K ä n n a ni till ett stycke i er läsebok, s o m lyder s å: Du gamla, d u friska du fjällhöga n o r d ».
?
» Ja, j a, » ropade barnen i korus.
» Då skall j a g sjunga den för er och spela på det här instrumentet, s o m kallas för gitarr, och s å få ni försöka att sjunga efter, så godt ni kunna. » Hon började den vackra sången.
Men intet af barnen öppnade m u n n e n för annat än att gapa af förvåning.
N å g o t s å d a n t hade de aldrig hört.
Kerstin log, då hon såg deras beteende.
» Tyckte ni det var vackert, barn, » sporde h o n.
» Ja, j a!
» ropade lille Petter s å förljust, att h a n nära nog klappade händerna, » Då skall j a g spela och sjunga för er, när ni äro snälla och lydiga, och lära er m å n g a vackra sånger också.
M e n nu får det vara nog för i dag.
Stå u p p, s å göra vi b ö n.
» Efter bönen fingo tre af flickorna stanna kvar och s o p a skolsalen.
En af dem var Olofs syster, och brodern opponerade sig s å högljudt, att Ker- stin slutligen m å s t e taga h o n o m i örat och leda ut h o n o m.
Skrikande sprang han sin väg och lofvade att tala o m det b å d e för far och stora bror.
Kerstin ångrade sin häftighet, men då var det för sent.
Då Kerstin blef e n s a m, gick h o n till rätta m e d sig själf, i det hon öfvertänkte dagens erfarenheter.
För henne, som hittills tagit sitt kall på lek, salt sig in i det endast för att ej gå s y s s l o l ö s, tedde det sig n u m e d s å d a n a svårigheter, att h o n kände sig helt ängslig.
Hur skulle h o n kunna göra nå- got af dessa barn, s o m i de flesta fall fått v ä x a upp utan tillhåll i dåliga h e m?
Visserligen fanns ett o c h annat från en bondgård, från h a n d e l s m a n - nen eller någon annan, s o m tillhörde s o c k n e n s » ö f v e r k l a s s », m e n skillnaden mellan dem och de andra tycktes egentligen inskränka sig till klä- derna.
Dock, hon ville v a r a lugn och fast, kär- leksfull och söka förstå de s m å.
Hon m i n d e s väl kyrkoherdens råd att icke s ö k a upprycka ogräset helt hårdhändt på en gång.
S å tänkte hon på den stackars lille Petter.
H a n tycktes vara ett naturligen godt och bildbart barn.
K u n d e hon E „ s v e n s k tecknad på verklighetens R akes &amp; B i s c u i t s fås hos de flesta Speceriliandlare.
IDUN 48 bara v i n n a en e n d a, så h a d e hennes verk icke varit förgäfves.
Men h o n ville inte grubbla allt för m y c k e t.
Ofta är det j u så, att då m a n har för sig en svår o c h vidtomfattande uppgift, m a n vid dess första betraktande l i k a s o m förtviflar och t ä n k e r: » detta går j a g aldrig i land m e d!
» M e n m a n får göra s o m gubben i f a b e l n: m a n får dela upp den skog, s o m skall nedhuggas, i smärre parter, och en gång skall den hel och hållen ligga fälld för y x a n.
- • - - (B CO CD - t =3 CO CO CO ro ro Kerstin kände sig lugnare denna afton.
E n s a m - heten syntes henne icke fullt s å förskräcklig.
A c k, när m a n MÅSTE, kan m a n v ä n j a sig vid allt, tänkte h o n m e d fattning.
En eftermiddag, några dagar senare, j u s t s o m h o n slutat skolan, fick Kerstin besök.
Det var en liten torr och m a g e r kvinna m e d illpariga ö g o n och en lika skarp s o m rörlig tunga, E ä r k t e Kerstin snart.
» G o d dag, fröken S a n g v i n, » h ä l s a d e hon m e d gäll s t ä m m a, » ändtligen har j a g då fått tid att k o m m a och hälsa på vår n y a lärarinna, och j a g h o p p a s, att vi skola bli bättre v ä n n e r än j a g och er företrädarinna.
Ja, det var sannt, ni vet väl Inte ens, h v e m jag är.
Fru Lager, hustru till skol- l ä r a r n, L o v i s a är mitt n a m n, o c h det får ni kalla mig vid genast, så säger j a g Kerstin — för så är j u n a m n e t?
— M a n blir alllid lättare bekant på det viset. » Hon hade gått före slog sig ner i soffan.
Kerstin in i r u m m e t och » S e så, lilla Kerstin, nu stannar j a g h o s h e n n e i eftermiddag.
H o n har det v ä l e n s a m t, kan j a g tro?
Å h, j a g känner till det.
Hur förfärligt är det inte för en m ä n n i s k a s o m fått bildning, o c h uppfostran, att sitta så här i en afkrok af världen.
Ack, nog m i n n s j a g den tiden, då j a g o c k s å fick u m g å s m e d bättre folk!
Det var lyckliga dagar, då j a g var guvernant hos stadsrådets på Drott- n i n g h o l m; vet lilla Kerstin, att j a g h a d e magkatarr den tiden — j a gunås, det är inte bättre än, fast man nu inte kan få sköta sig — men då, ser Kerstin, när statsrådet fick veta det, så befallde h a n sin fru, som var en obehaglig m ä n n i s k a för- öfrigt, att låta laga särskild m a t åt mig — råbiff o c h kokta morötter hvar eviga dag.
Ack, det var en härlig tid.
Men h v a d h ä r luktar kaffe g o d t!
Det h a r då Kerstin inte köpt h o s h a n d e l s m a n L a r s s o n, det känner j a g.
K ö p aldrig kaffe där, det råder j a g!
H a n blandar ärter i det. » Hon h a d e tagit fram en påbörjad s t r u m p a och stickade energiskt under det h o n talade.
Kerstin kände sig obehagligt berörd o c h var glad att en s t u n d få k o m m a ut i köket och laga i ordning kaffet.
D å det var framsatt, fick fru Lager åter s p r å k l å d a n öppen.
» Jag hade så litet tillfälle att tala vid henne. » » H o n försökte ställa sig in, kan j a g t r o?
Jo, j a g a n a d e det.
M e n j a g a n s e r det vara min plikt att v a r n a lilla K e r s t i n.
.
.
j a tack, en liten tår till, det var så utmärkt godt.
Jag känner henne, jag.
Vi bo förstås i skolhuset b å d a två, h a ge- m e n s a m farslu.
H u, j a g kan inte tåla henne, h o n är för obstinat.
K a n Kerstin tänka sig, att när hon städar sitt rum och G u d vet, hur hon bär sig åt, m e n det är alltid så m y c k e t s o p o r s o m i en drängstuga — ö p p n a r hon alltid dörren, så att vi ska h a in all s m ö r j a n till o s s.
O c h n ä r j a g då helt vänligt bad henne låta bli, s å — s å s a n n t j a g sitter här — slog hon inte ett helt spann skurvatten öfver mig.
Kerstin kan själf tänka sig, hur j a g, en bildad människa, skulle k ä n n a sig.
M e n så är det, när m a n ger sig i lag m e d slikt folk.
N a - turligtvis gick j a g genast till psstor M a g n i och talade o m saken s o m den var, m e n h a n, den otäcka karlen, sa ' att han inte ville lägga sig i frö- ken.
.
.
h m.
.
.
Vallins skurvatten.
Ja, det är då också en präst — förskräckligt viktig, när det inte behöfs, m e n a n n a r s.
.
.
j a, j a g vill inte förtala n å g o n; lilla Kerstin får nog själf snart se, hur det är fatt.
Men h a n är rysligt svag för fröken Vallin.
H o n skall se bra ut, g u b e v a r s, fast j a g tycker, h o n är otäck; s å såg ej skönheter ut i m i n a unga dagar, när j a g var guvernant h o s statsrådet; j a inte för det p a s s a r en g a m m a l m ä n - niska s o m j a g att skryta m e d h v a d s o m farit, m e n hade jag varit a n l a g d för flärd, k u n d e jag h a fått mig en husarlöjtnant o c h varit generalska nu.
A c k, j a g kan ä n d å inte hjälpa, att j a g får tårarne i ö g o n e n, hvar gång j a g ser h a n s n a m n i tidningen.
Men nu skall lilla Kerstin tala o m för Fig. A.
J mottagas 6 med tacksamhet.
Logogryf.
Mitt värde aldrig någon fann, på guldvikt jag ej vägas kan, och syskon har jag utan tal; vi visa oss i mången form, och städer ta ' vi in med storm och söka upp båd ' berg och dal.
På tio fötter k o m m e r j a g, och fast jag är så klen och svag, man mycket lätt af mig kan få väl tjugo småord eller så.
H v a d kallas Floras parasoll?
H v a d ofta orsak är till groll emellan fru och tjänare.
H v a d ej man sitt beröm kan ge.
Ett rum, som alltid dragning har för ungdomen i vinterns da ' r.
H v a d vägen är till vännen kär, och hvad som lillan snart sig lär.
Ett nyttigt, fastän bräckligt ting, och bvad däri kan bjudas kring.
Ett träd, som gärna spegel har i källan, himmelsblå och klar.
Så det, som fjärilns vinge är, och en produkt, som landet bär.
Ett djur uti sin ungdoms vår.
E n fisk, som man ej sällan får.
H v a d Palle gjorde morsk och glad, då han med fröken drog åstad, och hvad han gärna ville dit, som hon begaf sig på visit.
Ett redskap som till köket hör, och ett, som smeden nytta gör.
Ett nyttigt husdjur och så en symbol.
E n sak, som just ej hårda stötar tål.
Ett namn, som mången flicka bär — nu gissar ni väl, hvem j a g är.
L — s.
i 2 3 3 4 1 5 6 6 7 1 o 8 12 Dagarne gingo sin j ä m n a gång, fördelade mellan ett ansträngande och o t a c k s a m t arbete och enslig- heten i den lilla k a m m a r e n inne i den djupa sko- gen.
Brefväxlingen m e d m o d e r n sköttes flitigt, men p å alla hennes förslag att k o m m a till Gräs- t o r p hade Kerstin ännu u n d v i k a n d e svar.
Hon ville e j, att hennes mor skulle veta, huru hon verkligen hade det.
4fe Sen till, att Idun (Korts) med Modetidning finnes hos alla edra bekanta!
I n n e h å l l s f ö r t e c k n i n g.
Catherine G l a d s t o n e; af Axel Josephsson.
(Med porträtt.)
— Fritänkeri; poem af Sigrid Elmblad.
— En landvinning — som ingen tar i besittning; af II.
H.
— Lifvets prosa; skiss af Ernst Lundguist.
- K v i n n o r n a s världsutställning; brefkorttill Idun fr#n Signe Ånkarfelt.
— V å r pristäHing — «Det bästa fit våra barn »; af Hanna Kamke.
— B y g g m ä s t a r Solness; ska- despel i tre akter af Henrik Ibsen E t t försök till tolkning af Anna Wahtenberg.
(Stut fr. föreg.
n:r.)
— U r notisboken.
— Teater och musik.
— E n lärarinnas roman; en svensk kul- turbild, tecknad pä verklighetens gsund for Idun af Algot Sandberg.
(Forts.) — Tidsfördrif.
mitt tredje icke g ö r; med ångerns giftstygn i sin barm har mången plikta fått därför.
E j någon finns, som lyckan når, om blott mitt hela råda får.
Gamla Dechiffreringsuppgift.
| «?
Mcorgp hbt vknnxctqp Tre steg tillbaka — och du ser hvad som för mången hårdt sig ter.
farmor.
Lödningar.
1 10 11 1 7 3 6 2 4 2 13 2 14 3 3 7 1 1 5 4 3 7 12 12 5 4 5 5 1 5 15 2 12 1 15 12 2 1 6 I h Kerstin kände en riktig lättnad, när hon gick.
och beslöt att så litet s o m möjligt u m g å s med skollärarefamiljen.
Hon skulle bestämdt inte trif- v a s där.
mitt andra verkligt var, och däri ligger dock den frid, som ljuft försötmar lifvets da ' r.
E j någon finns, som stundens harm Fig. B.
5 Men K e r s t i n kände ingen benägenhet att vara meddelsam Fru Lager fick anställa en riktig p u m p n i n g, s o m räckte så l ä n g e det fanns en tår k v a r i kaffepannan, o c h fick ä n d å p å långt när inte veta, h v a d hon ville.
Det var inte utan, att h o n kände sig litet stött, men hon beslöt att inte låtsa o m någonting.
Det skulle nog lyckas bättre nästa gång.
» Nå, Kerstin har träffat fröken Vallin, har j a g hört.
Fröken kantänka!
En vanlig bondpiga.
A l l a äro j u fröknar nu, g u n å s!
A n n a t var det den tiden j a g var h o s statsrådet.
Då fick m a n n ö j a sig m e d att heta m a m s e l l, äfven o m m a n fått en aldrig så fin uppfostran.
Hur tyckte Kerstin om h e n n e?
» Dubbelaritmogryf.
Bidrag m i g litet o m sig själf.
J a g h y s e r verkligen ett s å d a n t hjärtligt deltagande f ö r m i n lilla vän, s o m ser så r a r ut, alldeles för rar för att vara i detta ulfva näste, o c h j a g vill så gärna vara Kerstin till all möjlig hjälp.
Håll sig bara till mig, så skall nog allt gå bra. » Ifyllnlngsgåta.
D e 2 4 t o m m a rutorna i nedanståen- de kvadrat skola ifyllas hvar och en med en bokstaf sålunda, att de 6 våg räta raderna utgöra bekanta ord.
Or- den, men i annan ordningsföljd, be- teckna: en stad i Sverige, en fisk, en stenart, ett fruntimmersnamn, en opera, en blomma.
D e med feta typer tryckta vertikala raderna i fig. B gifva slutligen nam- net på det af den ofvannämnda her- skaren regerade landet samt dettas huf- vudstad.
X — x.
Charad.
E j någon finns, som ju ej skall mitt första bli en d a g; oblidklig sträng, oblidklig kall — i sten skref Nornan denna lag.
Ej någon finns, som hvarje tid Charaderna: 1) Molin.
2) Döfstum.
Domino-inosaikuppgiften: M i i • • T Ersätter man siffrorna i ofvanståen- de figurer med bokstäfver, så bilda fig. A:s horisontala rader namnet på en herskare, under det att de horisontala raderna i fig. B.
gifva följande o r d: 1) skiljetecken; 2) flicknamn; 3) furste- titel; 4) sinne; 5) biflod till D o n a u; 6) land i Afrika; 7) land i Europa.
Kedjegåtan: Lama.
mara, rasta, stare, repa, pasta, staka, kali, Lisa, Sara, rata, tala.
R E B K M L P 0 R A N Bamgåtan: Nelson, Otello, Nelson, Förvandlingsgåta.
1) D i g och rena: ett trädslag.
2) Sten och h e m: en flod.
3) D u n och dem: ett namn.
4) Bilan och oss: en stad.
5) F e l, bry och elak: ett vattenfall.
6) F l ö g och knipa &lt; en stad.
7) Brud och logen: ett hertigdöme.
8) Sig, hon och rönn: ett djur.
Begynnelsebokstäfverna net på en teaterpjes.
bilda nam- Mira, elegie, Lionel, Sestos, Bokstafsfyrkanten: Gräs, råda, ädel, salt.
Förvandlingsgåtan: Pallas Athene.
Ordgåtorna: Stol — stop; viol, fiol; lukt- luft; graf — gran; kupa — kåpa; kors — fors; kåta — kota; vax — sax.
Bokstafsgåtorna: eld, del, led.
I. kolt, klot, tolk.
I I.
