# ID: svediakorp-per950
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 71,329
# sentences: 2,439
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


I DU N 402 ansikte med mjuka, nästan barnsliga drag.
Munnen stod litet öppen, som på barn, när de osedda leka med något.
Det mörka håret låg i oroliga lockar ned öfver den låga pannan, och hufvudet var bart.
Hon bar hvarken slöja eller hatt.
Det mest på- fallande i hennes ansikte var dock ögonen; ett par stora, svarta, drömmande ögon, som växlade uttryck lika ofta, som hafvet väx- lade färg efter solnedgången.
Det var ett par ögon, som sågo ut att kunna uttrycka allt; en stor smärta, en barnslig glädje och en oberäknelig skälmaktighet.
Hon satt med de bara armarne i knäet och såg, liksom systern, väntansfullt upp emot himlen.
Solen stod nu blott som en gyllne rand vid horisonten; plötsligt släcktes hon, lik- som nian släcker ett ljus, och en rödviolett, varm färg spred sig öfver böljorna, där hon hade sjunkit.
Som efter en brand, kastad på ett bål, steg en bred strimma likt en gyllne rök upp öfver djupet, där hon hade försvunnit, och fortfor några minuter att brinna på himlen, som öfver hela västra synkretsen var rosenröd och orangegul.
Men från andra sidan sköt redan natten upp sina skuggor öfver himlahvalfvet.
Som en bågig, violett mur, hvilken be- ständigt växte, steg den dunkla natten fram ur sin eviga tystnad, och i den ljusgröna luften, som skilde natten och dagen åt, hade redan månen tändt sin skifva, en fin, silfveraktig båge, skrifven så klar och ren, som om den skulle ha varit tecknad med en spetsig pensel.
Charlotte Lindholm Julens stjärna.
I tyst och nattlig timma en stjärna gick på fästet opp, i öster sågs hon glimma och leda vandrarenas lopp.
De heliga tre kungar hon lyste med sitt ljus fram genom skumma dungar till gudabarnets hus.
Mer klar, mer skön att skåda än hvarje annat stjärnebloss, hon ville huldt bebåda, att ljuset att mörkret, som sig lägrat nalkades till o s s; kring jorden, skulle fly och dagen, hvilken hägrat för siarns blickar, gry.
Se — sekler hafva svunnit som böljor i det vida haf, årtusen hafva funnit.
sin hvila uti tidens graf; ljus, hvilka fordom skänkte vår jord sitt blida sken och solar like blänkte, från fästet mejats P re ' n.
Men, att oss vilsne värna, ännu i dag vid österns bryn framskimrar julens stjärna för trons och hoppets skärpta syn.
Ännu för andens öga det Betlehem står kvar, som strålen från det höga vidt öfver världen bar.
Den solbegjutna dager, som bryter sig mot dunklet här, från stjärnan ljuset tager, af henne återglansen är.
Hvar kärlekseld, som flammar!
på jorden skär och ren, från hennes låga stammar och tänds vid hennes sken.
~S — SS • * «t — Den originella och konstnärliga illustration, soin pryder första sidan af detta vårt julnum- mer, är utförd af den framstående artisten arkitekt August [Agi) Lindegren, särskildt känd för sina stora förtjänster om Upsala domkyrkas inre restaurering Illustrationen framställer de heliga tre konungars tillbedjan af Kristus- barnet och är på ett illusoriskt sätt hållen i 1400-talets naiva kyrkomålningsstil.
1893 å en klippa vid hafvet sutto i solnedgån- gen två systrar och väntade på, att stjärnorna skulle komma.
Den äldsta satt högre upp på klippan, hvarifrån hon hade en vidsträckt utsikt öfver hafvet och himlen.
Den yngsta satt på en sten alldeles nere vid hafskanten.
Båda voro vackra att se, men hvilken, som var den vackraste, skulle vara svårt att säga.
Ni v e t: » Den vack- raste är alltid den man tycker mest o m.
» Den yngsta, som satt närmast böljorna med armbågen stödd mot knäet och hakan stödd i handen, såg med ett tankfullt ut- tryck rakt framför sig, där de sista siden- ljusa vågorna gledo bort i sanden.
Hon hade ett ovalt ansikte med blek hy, som liknade gammalt elfenben.
Näsan var kan- ske litet för stor, men af en vackert böjd form, de fina läpparne voro sammanpres- sade, och i hakan hade hon en djup grop.
Ögonen, som icke voro stora, hade en ge- nomskinlig ljusblå färg och sågo upp emot himlen med en uppmärksamt spejande blick, medan de smala ögonbrynen voro högt upp- dragna, hvarifrån håret låg struket stramt tillbaka.
Hon hade kastat sin slöja öfver hufvudet för att skydda sig mot aftonkylan, som följer strax efter solnedgången, och den mjuka själen, hvilken omgaf hennes gestalt, hade hon dragit tätt omkring sig, så att den aftecknade hela hennes fina, välbyggda figur.
Den andra systern, som satt högre upp på klippan, liknade henne icke det minsta.
Ingen skulle ha kunnat tro, att de voro barn af samma föräldrar.
Denna äldre syster såg nästan yngre ut än den andra.
Hon hade ett oregelbundet Hafvets färg sjönk, nästan hörbart.
Det var som om den med plötsliga ryck blef en half ton djupare; det rödvioletta blef blått, blågrått, dunkelt som natten.
På en gång höjde sig en kall vind från djupet, och liksom i plötslig ångest skyndade alla böljor inot land, och så blef allting stilla, blankt med ett hvitaktigt sken inemot stranden.
!
» Ser du, » sade systern, som satt närmast vågorna, » ser du!
Där kommer den första stjärnan! » » Jag har sett den länge, » svarade den andra där uppe.
» Nå, syster, » sade hon med de kloka ögonen.
» Hvad heter den? » » Det vet jag inte, » svarade den andra likgiltigt.
» Det bryr jag mig inte o m.
» » Det är dumt af dig, » svarade den första.
» Hvarför vill du aldrig veta någonting.
Förstår du inte, att du då skulle ha en dubbel glädje af allt? » » Tror du? » svarade den mörkögda.
» Vi människor kalla stjärnorna Mars och Venus och Sirins och Jupiter.
Men stjärnorna heta nog något helt annat, som vi aldrig få veta.
Hvad bryr jag mig om, hvad man har kallat denna!
— Det är en vacker stjärna, som jag gärna ser på; — det är nog! » » Så där är du alltid, » sade systern vid stranden.
» Du vill aldrig grubbla öfver tin- gen.
D u nöjer dig med ett flyktigt, lätt- köpt intryck af dem, och därmed tror du dig känna dem. » &gt;-Och du grubblar så länge på dem, att du glömmer att glädja dig öfver dem, » sva- rade den andra.
» Hvad hjälper det dig, att du vet, hur långt det är från oss till den där stjärnan, och hur mycket den väger.
Blir du lyckligare för det?
— Jag gläder mig öfver att se, hur den skälfver och tin- drar.
Se, hur vattenklar den är!
Jag skulle vilja ha den i en ring! »
1893 » Och det kan du aldrig få, » svarade den andra.
» Det gör ingenting, » svarade den mörk- ögda systern.
» Då kan jag ju roa mig med att inbilla mig det. » Den yngre systern hade rest sig från stenen, där hon satt.
Hon hade dragit slöjan längre ned öfver pannan och själen tätare kring axlarna; hela hennes gestalt af- tecknade sig som en blank staty mot hafvet, där ljuset ännu dröjde med en matt glans.
Hela linien af hennes kropp, hennes stäm- ma, hennes ord, allt var strängt.
» Du tror för mycket på dig själf, syster, » sade hon långsamt.
» Man skall tvina på allt och allra mest på sig själf!
Opröf- vadt skall man aldrig taga emot något, och till oeh med om man länge har pröfvat det, skall man vara vaken och passa på.
Intet är så dumt som att låta sig öfverraska.
» Hur ofta låter du dig inte narra, af sorg och glädje, af vänner och ovänner, därför att du går efter det första intrycket, för att du alltid kommer springande med öppna armar, — bara armar!
— Tag då något omkring dig, så att du inte sitter här och får feber!
— Och sedan kan du med god smak sitta och dricka dina egna salta tårar, som du själf genom din obetänksamhet har förvållat dig.
Du blir aldrig gammal och förståndig!
Du är lika oregerlig, som du har varit från världens skapelse!
» Om du bara litet oftare ville lyda mitt råd!
Jag är visserligen yngre än du, men jag har användt tiden så mycket bättre.
Jag vet, hvad jag vill, innan jag handlar, och hur ofta har jag inte velat ta dig i armen, min stackars varmhjärtade syster, och säga: » Akta dig!
Passa på!
Nu skall du till att göra en dumhet igen.
Och, — inte sant, — du hade handlat klokt, om du oftare hade följt mitt råd! » » Kanske, » svarade den andra.
Han satt med hufvudet tillbakalutadt och lyfte sina mörka ögon mot himlen.
Det såg ut, som om de vore fyllda med tårar.
I DU N » Ja, kanske hade jag då haft en sorg mindre.
Men hvad gör det!
En sorg är också en rikedom. » » Jag förstår dig inte, » sade den förma- nande systern.
» Skadan gör dig aldrig klok!
När elden bryter ut, kommer du att springa rakt in i den.
Det förvånar mig verkligen, att du har armar och ben i behåll efter allt hvad du har varit m e d o m!
» » Som du ser, » svarade systern och sträckte båda armarna mot luften.
» Jag tycks vara oförbrännelig som allt ondt. » » Jag säger inte ondt, » sade den andra, som gick fram och tillbaka längs hafsstran- den, » men svagt, — dumt och svagt.
» Jag låter mig inte dras vid näsan, som du gör, stackars liten.
Jag har mitt schack- spel här! » hon slog med fingrarne på sin klara panna, » och därför vinner jag det. » » Ja, jag beundrar dig, » svarade den an- dra.
» Men jag skulle inte vilja byta med dig.
Skulle du inte tycka, att det vore härligt, om du blott för en enda gång all- deles kunde glömma dig själf? » » Jag skulle förakta mig själf, om jag gjorde det, » svarade den stränga.
» Lifvet är så kort, och man har icke råd att taga miste tio gånger af tolf.
Man skall gå med försiktiga steg; — så här, ser du, som jag nu går!
Då stöter man sig inte, då faller man inte, då gör man inte som du gjorde, när du var liten och hoppade ut genom fönstret, för att du trodde, att du kunde flyga! » I detsamma ljöd musik långt borta.
Nå- gon spelade på ett stråkinstrument.
» Hvad var d e t?
» sade den mörkögda och lyfte hufvudet.
» Det var ess-dur, » svarade den kloka, » och nu går det öfver i c-moll. » » Det lät som solnedgången, som släcktes i hafvet, » sade den andra.
» Kunde du inte höra det? » » Du barn! » svarade den stränga systern leende.
» Jag förstår dig inte! » » Nej, det gör du inte, » sade den andra och reste sig.
» D u förstår mycket, — nä- stan allt, men mig förstår du icke; — men låt oss nu inte gräla mera!
Jag kan inte uthärda, att vi äro ovän- ner.
— Vill d u?
» Hon öppnade sina bara ar- mar och slöt systern i sin famn.
Den stränga systern, som stod tätt om- sluten af systerns varma famntag, såg upp emot henne med sina klara, ljusa ögon och frågade: » Vet du nu riktigt, hvad du gör?
Ä r det vänskap för alltid? » » Nej, » utropade den mörkögda, och hennes stäm- ma blef alldeles förskräckt.
» Det kan jag inte lofva!
Men vänskap för i afton! » Systern nickade.
Den gången var du klo- kare, än jag hade trott.
Du vet nog, att vi två inte i 403 många minuter kunna följas åt som goda vänner. » » Nej, tyvärr, » sade den mörkögda med en suck, » och det var dock meningen.
Det skulle vara bäst för oss båda, och det skulle också vara det vackraste! » — — Och Känslan böjde sig ned och tryckte en tankfull kyss på Förståndets ljusa panna.
(Illustratör: Viktor Andrén).
Törgängligliet — oclöclligrtef.
Tore j a g en b l o m m a, V Finge g ö m d bland gräset stå, Se med ö g o n fromma Upp till himlen b l å: O, hur jag mig fröjda skulle På min solbelysta kulle, Lyssnande till fågelsången, Och när dagen var förgången Sakta sluta mina blad, S o m n a fridfull, vakna g l a d!
s \ När j a g sedan hunnit Till min korta lefnads slut, Några solhvarf runnit Och j a g b l o m m a t ut: På min solbelysta kulle Gärna då j a g vissna skulle, Med min lefnadsdag mig nöja Och mitt hufvud gärna böja För att tyst ett litet frö Ut till nya b l o m m o r strö!
Eller om j a g vore Liten fågel, fri och glad, Vidt kring rymden fore Och min visa k v a d: Hur jag lifvet skulle njuta Och min fröjd i toner gjuta, Hvarje vår ett näste bygga, Där vi kunde sitta trygga Sommarnatt o c h s o m m a r d a g Med vår lycka, han o c h j a g!
Då jag finge njuta A f min korta lefnad nog, L u g n mitt öga sluta, När min timme s l o g: Lycklig, att min lilla tunga Fått o m allt det sköna sjunga, Om det låga, o m det höga, Som sig tedde för mitt ö g a!
Lefva, älska, sjunga, dö Bättre är än b l o m m o r strö!
Mänskoöden falla, Sköljas bort i tidens haf, H u r de skifta, alla Sluta med en graf: Sorgebarnet här på jorden Människan dock främst är vorden, Blindt emot sitt öde går hon, Synd o c h död till syskon får hon, Om sitt lif allenast vet, Att det är förgänglighet! »
I DU N 404 » Föga lär det båta, Människa, att grubbla så!
A l d r i g lifvets gåta Löser du ändå: Men se upp!
Det finns en himmel Högre upp ån världens v i m m e l, Högre upp än stjärnors lågor, Som har svar på alla frågor!
Mer än blomstra, b l o m m o r strö, Mer än älska, sjunga, d ö Lifvet är för den, som v e t: Döden är odödlighet! » &lt;f2p s a n n s a g a - I nnan jag börjar min berättelse, ber jag att få föreställa mig själf, det vill säga omtala, hvem jag är, och i hvilka förhållan- den jag lefver.
Tyvärr kommer jag ej härigenom att uppväcka något slags intresse; jag har nämligen intet märkvärdigare och roligare att säga om mig själf, än att jag är ett gammalt ensamt fruntimmer, som lefver i ytterst • små omständigheter.
Och j a g vet, att människor i allmänhet tycka, att dylika personer äro af föga intresse, — en åsikt, som jag för öfrigt själf helt och hållet delar.
Emellertid har jag ej alltid varit ensam och gammal; ung har jag, som alla män- niskor, en gång varit, — ung, glad och förhoppningsfull, och på den tiden lefde jag ett rörligt lif och blef sammanförd med många människor, af hvilka de flesta nu äro döda.
På den tiden arbetade jag också oerhördt strängt; jag måste det, ty fattig- domen kom ej först på ålderdomen, den föddes jag till, och ehuru jag under vissa perioder af mitt lif hade det litet bättre, har den dock alltid tämligen troget hållit mig sällskap.
Genom arbete och sparsamhet lyckades jag under den tid jag var » i selen- ' hop- spara en liten penningsumma, ett par tusen kronor till ålderdomen; efter en gammal släk- ting ärfde jag en ungefär dubbelt så stor summa.
Jag ansåg mig således,då jag vid öf- ver sextio års ålder tog » afsked ur tjänsten », för en nästan rik person, som kunde lefva 1893 på sina räntor och med lugn och tacksam- het mot Gud möta ålderdomen och efter den långa dagstungan njuta af aftonens stillhet.
Emellertid blef min glädje ej lång, och se här orsaken därtill.
Ni vet kanske, att i hvarje småstad fin- nes det — lika säkert som där finnes ett torg, ett tornur och en stadsträdgård, där herrarne serveras med punsch och damerna med saft och vatten — någon storkaxe, som så småningom kommit i den ställnin- gen, att han åtnjuter allas förtroende.
Hvarför han åtnjuter det, kan jag ej fatta, ty icke är väl en människa mera förtroen- deväckande än andra, därför att hon lef- ver på stor fot, har vidlyftiga affärsförbin- delser, kallas för konsul eller bankdirektör och lägger sin näsa i hvartenda aktieföre- tag på tjugu mils omkrets.
Men det är emellertid så; ty människorna äro att likna vid en stor fårskock: dit den ena rusar för att sätta in sina penningar, dit rusar don andra efter, utan att själf ha ett uns eget omdöme om saken.
än mindre kunde jag bjuda andra.
Ack, mina kära små kaffefester, hvad jag sak- nade d e m!
Och allt detta därför att jag insatt mina penningar hos en person, som åtnjöt allmänt förtroende!
— Emellertid förgick tiden, och hur svårt jag än hade att böja mig — ty jag har af naturen ett styft och upproriskt sinne, lyckades det mig dock att öfvervinna mina bittra känslor och i mitt hjärta förlåta ho- nom, som tillfogat mig så mycket ondt.
— I tio år lefde jag knappt och försakande; jag var sålunda sjuttio år, då jag en dag fick ett bref, som fyllde mig med den största förvåning.
Det var från herr X.
Han hade nu, jag visste det, kommit på grön kvist igen och köpt sig en egendom ett par mil utom staden, där han bodde med sin fa- milj.
Bref vet innehöll en bjudning till middag ute på hans gods, och under inbjudningen stodo de orden: » Som värden har ett ytterst viktigt meddelande att göra sina gäster, anhåller han, att de om möj- ligt af intet måtte låta hindra sig att kom- ma. » Så gjorde jag med, mitt stackars be- skedliga gamla får.
I den småstad, där jag lefde, fanns det en bankdirektör med » all- mänt förtroende », som sken likt ett ljus bland vänner och bekanta, och hos honom placerade jag mina med så mycken möda hopsamlade penningar.
Nu måste jag till min ursäkt omtala, att denne man — hans namn vill jag ej säga, utan kallar honom därför herr X, som jag sett, att de göra i tidningarna, då de ej sätta ut en persons namn — var en ovanligt älsklig, vänlig och förtroendeingifvande man, god mot de fat- tiga och hjälpsam mot alla, så alldeles i fårskocksrörelsen manövrerade jag då för- stås icke.
Detta bref försatte mig, som ni kan för- stå, i en undrande och upprörd sinnesstäm- ning.
Det hörde ej till vanligheten, att jag fick några bref, än mindre bref med bjud- ning till raid dag åtta dagar förut, och det mystiska tillägget ökade ännu mera min undran.
Min första instinkt var att tvärt säga n e j; hur skulle jag kunna visa mig i mina gamla slitna kläder bland ett så fint sällskap?
Men jag märkte snart, att jag ej hade något riktigt allvar med det där » nej ' et&gt;;, att under det jag med bjudnings- kortet i hand satt och puttrade: » Hur kan han tro, att en sådan fattig stackare som jag skall komma på hans fina middag? » var jag redan i inbillningen där, brinnande af nyfikenhet att få höra det viktiga med- delandet.
Jag brydde mig således ej vi dare om att spela komedi med mig själf, utan tog fram min tjugufem år gamla siden klädning, började stoppa ärmarne och sko kjo- len, letade reda på några gamla spetsar, för att hjälpa upp min mössa, och tvätta de ett par hvita handskar i gasolja, sä a t t hela rummet och gården luktade däraf.
Emellertid gjorde detta mig föga glädje, då jag en dag, efter en tids föregående ångest och oro, stod framför den orubbliga vissheten, att i den konkurs, i hvilken herr X.
blef tvungen att försättas, skulle jag ej få ut mer än 30 eller 40 procent.
Jag måste till min skam omtala, att jag ej bar denna olycka så, som jag önskat att kunna bära den.
Jag bad natt och dag o m kraft att förlåta, att kunna böja mig för Guds vilja, men kött och blod uppreste sig på ett oemotståndligt sätt.
I hela mitt lif hade jag sträfvat och försakat och ändt- ligen kommit till litet ro och trefnad, och se ' n vid öfver sextio års ålder skulle jag äter ut i den svåra kampen om bröd, och detta icke genom eget slarf, egen oförmåga, utan ge- nom andras lättsinne och brist pä heder.
Jag måste nu göra de strängaste försa- kelser; för återstoden af mina penningar köpte jag en liten lifränta och miste såle- des hela mitt kapital, jag som sä gladt mig åt att en gång få testamentera det till mina brorsbarn, de enda släktingar jag ägde.
Vidare lämnade jag min bostad, mitt tref- liga, ljusa rum med utsikt öfver älfven, och flyttade till ett litet, trångt rum inåt gården, en otäck håla, där jag hvarken såg sol eller måne.
Men det fanns någonting, som ännu mera kostade på mig att försaka än mitt rum.
Jag brukade ibland ha små kaffe- bjudningar för stadens fattiga barn; ack, hvad de voro roliga, dessa små fester, de voro min glädje, ljuspunkten, dit jag läng- tansfullt blickade hän.
Nu var det slut med d e m; jag hade ej ens råd att få min egen kopp ordentligt kaffe, utan blandade det med råg för att få det litet billigare, Under de följande åtta dagarne tänkte jag ej på något annat än på festen hos herr X.
och det viktiga meddelandet.
Jag kan ej säga, att jag anade, hvarom detta skulle komma att handla, men allt emel- lanåt genomflögo mig de mest besynnerliga känslor af glädje och rörelse.
Dagen randades ändtligen liksom alla andra dagar, antingen de äro efterlängtade eller fruktade.
Med ångbåt färdades jag jämte flere af de inbjudna på älfven ut till herr X:s (» gendom.
Vid bryggan, där vi stego af, stod vagn och hämtade oss, ty stället låg ett stycke ifrån älfven.
Alla gästerna voro tystlåtna och sågo högtidliga ut; de, som kände hvarandra, pratade litet, de andra tego och öfverlämnade sig troli- gen liksom jag åt undrande tankar.
Då vi kommo fram, stod värden ute pä trappan och hälsade vänligt, men med ett allvarligt, nästan högtidligt ansiktsuttryck.
Han var änkling, men han hade i sitt hus en äldre kvinnlig släkting, som också vän- ligt tog emot oss.
Utan några langa inledningar fördes vi ut till bordet och placerades.
Jag fick till granne en gammal kamrer, som jag något kände, särskildt hade jag haft att göra med honom vid herr X: s konkurs, och vi kom-
1893 mo snart i samspråk med hvarandra.
Men ingen af oss vidrörde det ämne, som efter all sannolikhet sysselsatte icke endast våra, utan äfven de öfriga gästernas tankar, näm- ligen det besynnerliga i denna middag och det egendomligt sammansatta bjudnings- brefvet.
En känsla af grannlagenhet af- höll oss att tala härom.
Middagen förflöt tämligen stelt.
Värden var ofta frånvarande; ibland såg han nä- stan upprörd ut, liksom hade han svårt att återhålla tårarna.
Slutligen kom desserten; herr X.
reste sig hastigt upp, han var alldeles blek, och jag såg, att handen, med hvilken han grep o m stolens ryggstöd, darrade.
Med en böj- ning på hufvudet gaf han en vink åt be- tjänten att bjuda omkring den sista » rät- t e n », som han drog upp ur sin rockficka och lade på den silfverbricka betjän- ten räckte honom.
Det var säkerligen den egen- domligaste dessert, som nå- gonsin förekommit på ett middagsbord; den bestod nämligen af lika många för- seglade bref som antalet gä- ster härinne.
Betjänten bjöd nu omkring brickan, och hvar och en tog på värdens vink det bref, på hvilket hans eller hennes namn stod skrifvet.
En högtidlig tystnad rådde härunder, och jag tror, att vi alla, gubbar, gummor och medelålders folk, började att se lika upprörda ut som vär- den själf, åtminstone darrade min hand så, att jag knappast kunde hålla i brefvet.
» Var g o d öppna edra bref! » — sade herr X.
med halfkväfd röst.
Jag kan ej beskrifva, hvad jag kände i detta ögonblick, då jag, fubblande och ta- fatt, slet upp kuvertet, ur hvilket föllo fyra tusen-sedlar, precis den summa jag förlo- rat på herr X.
, och så en mängd mindre, troligen de sista årens ränta på penningarne.
Jag minns bara, att jag började gråta så där, som ni vet att gamla fruntimmer bru- ka gråta, så att tårarna riktigt sköljde öfver mina fårade gamla kinder som höstregn öfver en plöjd åker.
Då jag såg mig omkring, märkte jag emel- I D U N lertid, att flere andra också gräto, till och med herrarne, om än naturligtvis inte så ymnigt som jag.
» Mina vänner, » sade nu hr X.
med darrande stämma, » huru jag led af att för tio år sedan tillfoga er så mycket orätt, det kan ni kanske förstå i denna stund, då jag till hvar och en af er, mina gälde- närer, m e d ränta betalar, hvad ni en gång förlorade på mig.
Jag har lidit outsägligt och det så mycket mera, som allt j u inför lagen var rätt och jag af människorna be- traktades som en hederlig karl, hvilket jag ju ej i själfva verket var.
Men Gud, som ser till en ärlig vilja att göra rätt för sig, att försona ett fel, han har hjälpt mig att vinna mitt mål: att kunna betala hvad jag var skyldig, och därför lofvar och pri- 405 och k o m fram och satte sig bredvid min ringa person.
» Nå, min nådiga, » sade han småleende, » hvad skola vi nu göra af penningarne?
Vi ska ' väl placera dem ordentligt i en bank eller skaffa några af statens obliga- tioner, ty hos mig törs man väl ej mera sätta in d e m?
» Han klappade mig på handen och såg på mig med skälmaktig blick.
» Jo, herr X.
!
» utropade jag, och o m det ej varit opassande, skulle jag på stäl- let omfamnat honom.
» Hvarenda fyrk skall sättas in hos er och ingen annanstädes.
Se här, var god och tag dem genast. » Han skrattade och prutade emot, men jag såg nog, att det var för att retas med mig, och innan jag for, tog han emot mina penningar, som han allt sedan dess haft inne i sin affär, och på hvilka han gifvit mig sex procent i ränta.
Så att om jag får lefva ännu några år, kan jag möta dem med lugn och glädje, flytta tillbaka till mitt lilla soliga rum m e d utsikt öfver älfven och ånyo göra mina små bjudningar för sta- dens fattiga barn.
Mina kära vänner, innan jag slutar, upp- repar jag, hvad j a g nyss sade: sätt aldrig in edra penningar hos herrar, som åtnjuta allmänt förtroende, ty tro mig, herr X.
var ett undantag; alla de, för hvilka jag berät- tat min historia — och de äro ej få, det kan jag försäkra — alla säga de, att jag skall få leta Sverige rundt för att träffa på en dylik hedersman.
Och j a g är öfvertygad om, att de ha rätt.
En gärning sådan som hans hör till dessa storartade, som alla beundra, af hvilka alla röras, men soni ingen eller åtminstone högst få bry sig om att göra efter.
Gud välsigne honom emellertid, den käre mannen!
I dubbel bemärkelse har han blifvit glädjen och solen i min lefnads kväll.
Först och främst därför att jag till följd af hans redbarhet kan föra ett ange- nämt och trefligt lif på min ålderdom; men ännu mer därför att det kännes så inner- ligt godt att riktigt kunna hålla af och be- undra en medmänniska.
(Illustratör: ^ 5 sar jag honom i denna stund, jag och hela mitt hus m e d mig! » Han sammanknäppte sina händer och böjde sitt hufvud, och ovillkorligen följde alla bordsgästerna hans exempel.
Jag tror just ej många af oss upplefvat en mera hög- tidlig stund.
Under den återstående delen af dagen var herr X.
så glad och vänlig, att det gjorde en godt ända in i själen endast att se honom.
Han såg så genomlycklig ut, där han gick omkring och pratade m e d sina gäster, att man sannerligen skulle haft ett helt lass af sorger och olyckor att draga på för att ej bli smittad af hans glädje.
Strax efter middagen var han så vänlig Andrén.)
3 ^ Glömda J Viktor lekar.
ulen står åter för dörren, julen — bar- nens och glädjens högtid, julen, som väntats så otåligt och bidats så förväntans- fullt, julen, som skall bringa skollof och klappar, den minnesrika, fröjdefulla julen.
Årtionde efter årtionde rullar fram, och städse ljuder samma fröjd i samma ord, då den härliga festen stundar.
Glädje är de dagarnes lösen, glädje, ohämmad af läxor och hvardagsid, ostyrig, jublande glädje.
Flydda jular stå o c k för minnet som skim- rande hägringar af en fröjd utan skugga.
Då hafva de vuxne liksom trädt tillbaka för de unga för att dem skall skänkas ful- laste, rikaste glädje.
Å t julglädjen äro äfven nedanstående rader ägnade.
I DU N 400 Alltefter som tiderna skifta, skrudar sig glädjen i ständigt nya klädnader.
Det vars- nas ock snarligen, o m vi gifva akt på jul- festerna.
Hvilken himmelsvid skillnad mel- lan det sätt, hvarpå de förr firats, och deras nuvarande form!
Där de numera ej till fullo försvunnit, kvarlefva de i en förmin- skad och — vi tro det — ofördelaktigt förändrad gestalt.
I gångna tider var allt mycket enklare och (kanske just därför) ro- ligare.
Fordringarna voro mindre, man blef lättare tillfredsställd.
Själfva det trumpna allvaret, det blaserade föraktet för harmlösa nöjen gripa nu omkring sig.
Förr kunde vuxna m e d lif och lust taga del i lekar och juldansar — nu säga redan sjutton- åringarne: » V i äro för gamla. » Tegnérs ord o m släktet vid århundradets början: » dagens dvärgätt, så kraftlös, så öfverklok » passa lika väl in på släktet vid århundra- dets afton.
D e vilja glädje, men förkonst- ling och närd trifvas ej väl m e d dem, och därför låta de gångna dagars glada, god- lynta sedvänjor falla i glömska.
Men då en plägsed under tidernas lopp förlorat sin ursprungliga makt öfver sinnena, hålles den ännu till en tid vid lif genom konstlade medel.
Detta hjälper dock icke länge; snart faller den, för att antingen aflösas af något nytt eller stå upp i föryngrad gestalt.
Så har förhållandet varit m e d dansle- karne, som under växlande skick bibehållit sig så länge i norden.
Redan år 1119 be- rättas från ett gästabud på Island, att man bland andra nöjen äfven förlustat sig m e d sådana.
Tvifvelsutan äga de äfven i Sverige en lika hög ålder.
Man tror, att de upp- kommit därigenom, att episka kväden eller romanser dramatiskt uppförts — ett bruk, som törhända kunnat bringa en inhemsk dramatik till lif hos oss, o m det ej kväfts af främmande, här efterhärmade sedvänjor.
Då förvisades dessa anspråkslösare nöjen till bygden, där man ännu var tillfredsställd däraf.
Oftast utfördes de o m jularne, då ungdomen k o m talrikt tillsammans, och nämndes af denna orsak vanligen jullekar eller juldansar.
Vid en del af dessa dansar är det uppen- barligen sången, som är det hufvudsakliga.
Som prof på denna art kunna nämnas: » Ungersven spänner upp sin b å g e », » Det kommer en riddare ».
Dessa erinra o m de gamla riddarevisorna och skulle nog äfven räknats dit, om de ej upptecknats såsom sånglekar.
Förloppet är vid deras uppfö- rande ungefärligen följande: först af sjungas några strofer växelvis af herrar och damer, därpå sker uppbjudning v i d en bestämd vers, så dansas några hvarf under afsjun- gando af slutstroferna.
Till dömes meddelas här nedan en dylik sånglek vid namn » Un- gersven rider i skogen så fort ».
De deltagande bilda en ring, inom hvil- ken en ensam herre befinner sig.
Ringen dansar rundt under af sjungande af orden: U n g e r s v e n r i d e r i s k o g e n så f o r t, han rider till j u n g f r u n s g y l l e n e port.
• S k ö n jungfrun hon ståndar i höganlofts bur, o c h d ä r fick h o n se, h v a r u n g e r s v e n k o m.
O c h ungersven stiger af gångaren grå, SÅ f o r t till s k ö n j u n g f r u n m å n d e han g å.
(Uppbjudning.)
» Och och h ö r ni, s k ö n j u n g f r u, h ä r o m ni vill ha ' h a r ni m i n h a n d — m i g, så g i f m i g er hand. » 1893 » J a, n u h a r j a g fått d i g, o c h n u ä r d u o c h alltid skall j a g bli kärestan d i n.
» » O c h l å t o m o s s r i d a så h a s t e l i g, t y a n n a r s k a n n å g o n ta ' d i g ifrån min, falna ' Berg få.
S) mig. » Gifvetvis erbjuda dessa sånglekar icke så stort intresse.
Där melodien, på hvilken de sjungas, ej är särskildt tilldragande, blifva de nämligen skäligen enformiga.
De- ras dramatiska liflighet tynar lätt, därigenom att de — efter våra begrepp åtminstone — äro betydligt utdragna.
Det torde därför vara ringa utsikt för att lekar af detta slag blifva återupptagna.
Mera sannolikhet och äfven mera skäl finnes för upplifvandet af det andra slaget danslekar, det, i hvilket själfva dansen ut- gör hufvudsaken och sången endast är bifo- gad för att angifva betydelsen af de dansan- des rörelser och angifva gången af den epi- sod, som skildras.
Hit räknas t. ex. den väl ännu här och hvar kvarlefvande » Väfva vadmal », vidare den muntra » Skära ha fre » och » Simon i Sällc », hvilka m e d heder kunna sättas vid sidan af de nu upptagna nationaldansarne och så alldeles särskildt lämpa sig för jularne, då barn och ungdom komma samman till lekar och dans.
Det finnes ännu ett tredje slag af lekar, det vanligaste, som man tillgriper, när kon- versationen tynar af, eller när man vill en stund hvila ut från dansen.
Men hvilka idiotiska påfund få ej då gälla för » jeux d ' esprit », ehuru de sällan innehålla någon jeu och oftast äro i fullständigaste saknad af esprit.
Tillåt att blott erinra o m ett dy- likt torteringsinstrument, som går under namnet » klubb ».
» Leken » är införd från utlandet och modern — j a visst; och sam- tidigt meningslös och ovanligt tråkig.
D e n ständiga frågan: » är det någon, som kan en rolig lek? » och de ständiga upprepnin- garna af alltjämt samma tyda på en brist i detta hänseende, som är både tråkig och icke nödvändig.
Ä r det underligt, o m man hör äldre personer säga, att det tyckes dem, som o m ungdomen nu för tiden ej hade roligt?
Mindre kritisk som man förr var, ägde man då äfven större rikedom på ut- vägar.
Man var ej så rådlös förr, man kunde i sällskap sysselsätta sig äfven m e d något annat än prat eller dans.
Hvad lekte man då månne?
Å h, lekar sådana som fiska i vår herres rike, smussla sko, fånga tnig m.
fl.
för att nu nämna några af dessa, där humorn spelade med, där deltagarnes egna förmågor fingo sväng- rum till nöjets fromma.
Den tid, som har fått se idrotten och friluftslekarne stå upp i föryngrad lifskraftig gestalt, torde väl ock kunna återväcka innelekarne.
Mången inne- hållslös stund kunde de fylla, mycken glädje skulle de skänka.
Här har endast kunnat antydas, i hvilken riktning man borde sträfva, och några lekar hafva därför ej räknats upp.
Det gäller att väcka intresse för saken; ty sedan skall det vara lätt, att bringa halfförgätna håg- komster till lif.
Då skall man draga sig till minnes gångna dagars sed, och skratt och glädje skola väckas vid erinringen af nu ej längre glömda lekar.
.flgnes jiedenströiri och hennes " gossar "., Några penndrag från Skandinaviska sjömanshemmet i London.
E n sommardag för femton år s e d a n s y n t e s e n välklädd d a m p å n å g r a o c h t j u g u år k o m m a g å e n d e n e d f ö r en a f g a t o r n a i d e n, s y n n e r l i g e n p å den tiden, ruskiga trakt af L o n d o n, s o m utgör g r a n n s k a p e t a f » S:t C a t a r i n e o c h L o n d o n - d o c k s ».
D e t v a r en s ä l l s y n t h e t, att e n d a m s t y r d e sina s t e g d i t n e d, o c h till sin h ä p e n h e t m ä r k t e h o n snart, att hon ingalunda gick obemärkt emellan do grupper af s j ö m ä n o c h t v e t y d i g a k v i n n o r, s o m öfverallt syn- tes u t a n f ö r k r o g a r n e.
O v i s s o m sin v ä g, fann h o n sig n ö d s a k a d att fråga sig f ö r, o c h i d e t h o n v ä n d e s i g till e n a f k v i n n o r n a, b a d h o n att få v e t a v ä g e n till » S t r a n g e r s R e s t », en d å n y l i g e n u p p r ä t t a d m i s - sionsplats för sjömän.
J a, d e t g i c k visst an att få v e t a d e t, o c h i ett n u h a d e t v ä n n e grofVft k v i n n o r fattat t a g i h e n n e s l o c k a r, s o m b ö l j a d e utefter ax- larna, o c h k ö r d e h e n n e så u n d e r h ö g l j u d d a bifalls- r o p m e d g l a m o c h tjut n e d å t g a t a n, å t f ö l j d a a f e n flock a n d r a k v i n n o r o c h h a l f v u x n a g a t p o j k a r.
L y c k - l i g t v i s s t ä l l d e s d o c k k o s a n v e r k l i g e n n e d åt d e t h å l l, d ä r » S t r a n g e r s B e s t » l å g, o c h efter n å g r a m i n u t e r s ansträngande språngmarsch stod främlingen andfådd och pustande, men för öfrigt o s k a d d, utanför dör- r e n till d e n sökta l o k a l e n.
D e t t a v a r Agnrs Hedeaströms första i n t r ä d e i d e t h e m, i n o m h v i l k e t e n så s t o r k a l l e l s e v a r h e n n e förbehållen.
Sedan h o n presenterat sig för miss M ' c P h e r s o n, e n k v i n n a, h v i l k e n r e d a n d å g j o r t sig k ä n d i v i d a k r e t s a r f ö r sin s t o r a r t a d e m i s s i o n s v e r k s a m h e t bland L o n d o n s tusentals h e m l ö s a g a t b a r n, uppmanades h o n, utan allt vidare resonemang, att taga h a n d o m några skandinaviska sjömän, som v o r o samlade i en m i n d r e sal.
E f t e r n å g r a m i n u t e r fick e m e l l e r - tid m i s s M ' c P h e r s o n till sin f ö r v å n i n g se h e l a ra- den af sjömän k o m m a utsprängande, m e d missnöje och förargelse målade i sina ansigten.
Hon vände s i g d å till f r ö k e n H e d e n s t r ö m med orden: » Jag b a d er i c k e k ö r a u t d e m.
» N ä s t a n g r å t f ä r d i g sva- r a d e f r ö k e n H.
, att h o n e n d a s t b e d t d e m att s j u n g a en p s a l m.
Mii-s M ' c P h e r s o n t i l l s a d e h e n n e då, att h o n m å s t e s k ä l l a in d e m i g e n.
I n v ä n d n i n g a r h j ä l p t e i c k e, o c h efter en h a l f t i m - m e s f ö r l o p p hade det verkligen lyckats fröken H.
att l o c k a in ett dussin m ä n.
N ä r hon därpå själf g i c k in f ö r att tala till sitt e g e n d o m l i g a a u d i t o r i u m, v a r m i s s M ' c.
P h e r s o n b a k o m o c h s l o g d ö r r e n i lås.
» N o g satt hjärtat i h a l s g r o p e n p å m i g.
» t i l l a d e frö- k e n H.
, d å h o n en g å n g b e r ä t t a d e o m d e t t a sitt första m ö t e m e d s k a n d i n a v i s k a s j ö m ä n i f r ä m m a n d e l a n d, » m e n huru s o m h e l s t, v a r d e t l i k v ä l da kär- l e k e n till m i n a s j ö m ä n g r u n d l a d e s.
» Sådan var begynnelsen till d e t m å n g å r i g a, out- tröttliga arbete, s o m A g n e s H e d e n s t r ö m alltsedan d e s s n e d l a g t p å m i s s i o n e n b l a n d s k a n d i n a v i s k a sjö- män.
D e t t a a r b e t e h a r u n d e r årens l o p p b l i f v i t mor och mor kändt äfven i hennes hemland, och m å n g a ä r o d e s v e n s k a m ö d r a r o c h hustrur, h v i l k a välsigna den kvinna, som i det främmande landet r ä c k t en r ä d d a n d e h a n d åt så m å n g e n f ö r l o r a d son
1893 eller v i l s e k o m m e n äkta man.
A r b e t e t har tagit allt större d i m e n s i o n e r, o c h intresset f ö r d e t s a m m a har ö k a t s i s a m m a m å n b e h o f v e t a f ett s å d a n t ar bete g j o r t s i g allt m e r a g ä l l a n d e.
P å i n i t i a t i v a f h e n n e skaffades f ö r s t i h y r d l o k a l ett b e m f ö r s k a n d i n a v i s k a s j ö m ä n f ö r d e t i d e r d e m å s t e v i s t a s i land u n d e r v ä n t a n p å n y h y r a.
M e n d å efter t r e år r ä k e n s k a p e r n a v i s a d e ett b e t y d l i g t deficit, förklarade h e m m e t s s t y r e l s e, att d e t i c k e l ä n g r e k u n d e fortgå.
F r ö k e n H e d e n s t r ö m v a r d o c k a f a n n a n m e n i n g o c h v i d h ö l l fast o c h o r u b b l i g t, « t t G u d i c k e s k u l l e låta ett a r b e t e g å u n d e r, h v i l - k e t h a n r e d a n i m å n g t o c h m y c k e t så r i k l i g e n väl- signat.
En vecka senare skulle komitén sam m a n t r ä d a p å h e m m e t, affärerna k l a r e r a s o c h samt- l i g a s t y r e l s e m e d l e m m a r afgå.
U n d e r denna vecka v a r f r ö k e n H.
i c k e u t o m d ö r r e n m e r än f ö r d i r e k t a hushållsangelägenheter, icke heller skref hon ett b r e f till n å g o n a n n a n ä n sina b o r t a v a r a n d e » g o s s a r », m e n t i l l b r a g t e h v a r j e l e d i g s t u n d i b ö n till Gud.
N ä r d e t utsatta s t y r e l s e s a m m a n t r ä d e t v a r ö f v e r o c h o r d f ö r a n d e n m e d sorgsen röst frågade, hvad hon n u t ä n k t e g ö r a, b l e f han i c k e litet ö f v o r r a s k a d, d å h o n gladt o c h förtröstansfullt s v a r a d e: » O f v e r t a g a h e m m e t själf. » » Ä n skulderna d å?
» » T i l l d e m har G u d u n d e r f ö r l i d e n v e c k a s ä n d t i n h v a r t e n d a ö t e, d e t fattas m i g i c k e e t t.
» » Nåväl, Agnes Hedenström, » genmälde ordföran- d e n, » j a g står i c k e l ä n g r e k v a r s o m s t y r e l s e l e d a - m o t, m e n så l ä n g e G u d l å t e r m i g l e f v a, står j a g kvar v i d er sida s o m e n o r u b b l i g v ä n.
» Och d e t t a löfte h a r han t r o g e t infriat.
A l l a o m s o r g e r, f r å n, d e n största till d e n m i n s t a, v o r o från d e n n a tid s a m l a d e p å en h a n d, o c h d e t t a v i s a d e s i g i m å n g a fall g y n n s a m t, i s y n n e r h e t s o m d e n n a h a n d s f ö r m å g a att a r b e t a v a r s t ö r r e ä n d e flestas.
F r ö k e n H e d e n s t r ö n i s tro k o m ej p å s k a m.
A r b e t e t fortgick o c h utvecklades, o c h sedan 1888 har skandinaviska s j ö m a n s h e m m e t i L o n d o n sin egen lokal vid W e s t India D o c k s.
D e t ståtliga hu- set u p p t a g e r flere v å n i n g a r, a f s e d d a f ö r s j ö m ä n n e n s trefnad o c h b e k v ä m l i g h e t.
K a s t a v i i första vånin- g e n en b l i c k i n g e n o m g l a s d ö r r a r n a till v ä n s t e r, så påträffa vi d e t s. k.
» r ö k r u m m e t ».
D ä r stå m i d t på golfvet tvänne väldiga e k b o r d, o m k r i n g hvilka h o p a r a f s j ö f o l k ä r o m e r e l l e r m i n d r e i f r i g t syssel- satta m e d att läsa t i d n i n g a r, under det r ö k m o l n u p p s t i g a från den o u n d v i k l i g a t o b a k s p i p a n.
Från r ö k r u m m e t l e d e r en d ö r r till d e n s. k.
» k r o g e n ».
T i l l v a r o n a f en » k r o g » i ett p å s t r ä n g a n y k t e r h e t s - p r i n c i p e r g r u n d a d t h e m k a n j u s y n a s g a n s k a prin- c i p l ö s; s a k e n u p p l ö s e r s i g e m e l l e r t i d i ett o s k y l - digt skämt, alldenstund utskänkningen endast består i a l k o h o l f r i a l ä s k e d r y c k e r s a m t kaffe o c h t e.
Ag- n e s H e d e n s t r ö m h a r f u n n i t d e n n a lilla k r o g v a r a •ett y p p e r l i g t m e d e l att h å l l a sina » g o s s a r » i n o m h u s.
Till höger inom glasdörrarna ligger matsiden.
M e d dagsljusets i n s t r ö m m a n d e g e n o m fjorton fönster o c h v ä g g a r n a p r y d d a m e d v a c k r a taflor o c h b i b e l - texter, förefaller d e n särdeles i n b j u d a n d e.
Borden i m a t s a l e n serveras från ett a n g r ä n s a n d e r u m, s o m u t g ö r g e n o m g å n g till k ö k e t.
I nästa v å n i n g läsa vi p å en d ö r r: » G e n e r a l o f - fice ».
H ä r i n t r ä d a v i i ett p r ä k t i g t r u m, h v a r s t v ä n n e pulpeter o c h l å n g a m a h o g n y d i s k g e t i l l k ä n n a d e s s karaktär af kontor.
D e t är f ö r öfrigt p r y d t m e d k u r i o s i t e t e r från v ä r l d e n s a l l a k a n t e r, h o p s a m l a d e I D U N o c h skänkta af sjömän.
I d e t t a r u m a r b e t a s från t i d i g a m o r g o n e n till s e n a k v ä l l e n m e d d e m å n g f a l - d i g a o c h o l i k a r t a d e g ö r o m å l, s o m h ö r a till e n så omfattande verksamhet.
Folk kommer hem och f o l k m ö n s t r a s ut.
P e n n i n g a r t i l l v a r a t a g a s, insättas på banken eller h e m s ä n d a s.
Sålunda tog man här t. e x.
u n d e r ett e n d a år o m h ä n d e r 3 5 5, 0 0 0 k r.
a f sjömäns h y r o r, o c h a f dessa p e n n i n g a r öfverskicka- d e s i v ä x l a r 7 7, 6 0 0 till S k a n d i n a v i e n o c h F i n l a n d.
V i d a r e e x p e d i e r a s bref, t i d n i n g a r o c h a n d r a post- f ö r s ä n d e l s e r, råd o c h a n v i s n i n g a r g i f v a s, o r d e r ut- färdas o.
s. v.
I n n a n f ö r d e t t a k o n t o r finnes ett m i n d r e, » p r i v a t e o f f i c e », d ä r b e s ö k a n d e v ä n n e r till sjömansmissionen o c h andra intresserade emottagas.
Ä f v e n detta rum är ö f v e r h o p a d t a f intresseväckande f ö r e m å l från a l l a l ä n d e r.
U t o m de tvänne konto- ren i n r y m m e r v å n i n g e n l i n n e r u m, en m i n d r e m a t s a l, förmak, sofrum för hemmets personal och gästrum.
Ofvanför denna v å n i n g befinna sig d e tvänne » sjömansvåningarna ».
Dessa ä r o hvarandra tämli- g e n lika, m e d en k o r r i d o r l ö p a n d e längs i g e n o m byggnaden.
D ö r r e n till h v a r t o c h ett a f d e å ö m s e sidor l i g g a n d e s o f r u m m e n l e d e r direkt ut till den- samma.
H v a d s o m genast ådrager sig en främlings uppmärksamhet ä r o d e i ö f r e k a n t e n p å flere d ö r - rar m å l a d e o l i k a n a m n e n.
M a n l ä s e r t. e x.
» M i s s M a c p h e r s o n », » Baroness W e d e l J a r l s b e r g » o c h en mångfald andra namn, hvaribland flera svenska.
D e t t a utvisar, att r u m m e n ä r o m ö b l e r a d e a f d e s s a d a m e r, h v i l k a s intresse f ö r h e m m e t o e h d e s s v e r k - samhet d ä r i g e n o m äger en särskild anknytnings- punkt.
K o s t n a d e n f ö r m ö b l e r i n g e n a f ett s å d a n t r u m ä r 2 4 0 kr.
M ö b l e r i n g e n u t g ö r e s a f f y r a sän- g a r, l i k a m å n g a stolar, ett b o r d o c h e n r y m l i g b y r å m e d en låsbar låda för hvarje m a n.
Ett par billiga g a r d i n e r j ä m t e å t s k i l l i g a taflor p å v ä g g a r n a b i d r a g a i v ä s e n t l i g m å n att g ö r a d e t l i l l a r u m m e t h e m t r e f - ligt.
F r i s k luft sörjes f o r m e d e l s v e n t i l e r.
Ofta n o g b o gamle skeppskamrater tillsamman, o c h då dessa i allmänhet k o m m a väl öfverens, blir belåten- h e t e n stor.
H v a d är n u h e m m e t s syfte, o e h i n o m h v i l k a grän- ser h å l l e r s i g d e s s v e r k s a m h e t?
P å d e n första a f d e s s a f r å g o r s v a r a d e en g å n g stiftarinnan, att o m d e t i c k e afsåge a n n a t än att skaffa s j ö m ä n n e n e n b e h a g l i g tillflykt u n d e r deras vistelse i land, v o r e h o n frestad att g e n a s t d e n d a g s o m v a r t a g a n e d namnplåten: » T h e scandinavian temperance Sailors h o m e » o c h i stället a n n o n s e r a: » M a g a s i n att h y r a » e l l e r n å g o t d y l i k t.
N e j, dess s y f t e s t r ä c k e r s i g l å n g t b o r t o m detta materiella, o c h gränser f ö r dess verk- s a m h e t finnas i s j ä l f v a v e r k e t e j.
B e h a n d l i n g e n a f d e m ä n.
s o m p å ett e l l e r a n n a t sätt k o m m i t i b e - r ö r i n g m e d h e m m e t, g å r i f ö r s t a h a n d u t p å att v ä c k a d e r a s fulla f ö r t r o e n d e f ö r att s e d a n o m m ö j - l i g t få d r a g a d e m in p å d e n e n d a v ä g e n t i l l frid och lycka.
Detta, det direkta missionsarbetet, o m - fattar e v a n g e l i s k a m i s s i o n s f ö r e d r a g o e h n y k t e r h e t s - tal, d e l s a f f ö r e s t å n d a r i n n a n själf, d e l s a f u t a n f ö r s t å e n d e v ä n n e r till h e m m e t.
A g n e s H e d e n s t r ö m, e l l e r n u m e r a fru W e l i n, h a r ett a l l d e l e s s ä r s k i l d t sätt att u m g å s m e d sina » g o s - s a r », d e t ä r en h u r t i g h e t o c h r a s k h e t i h e n n e s v ä - sen, s o m g ö r att h o n i h ö g g r a d b e h ä r s k a r d e m, p å samma g å n g den kärlek o c h välvilja, s o m lysa fram i allt, v i n n a d e r a s h j ä r t a n.
V i s s t är, att A g n e s H e d e n s t r ö m - W e l i n haft en s t o r l i f s u p p g i f t att f y l l a, o c h att h o n t r o g e t f y l l t d e n.
(I l l u s t r a t i o n e r n a efter p å p l a t s e n t a g n a f o t o g r a f i e r.)
407, ^ane Qemandt Kncbr mellanakten.
» ' I ' ag den.
.
na sabel, den s a.
.
beln, den A sa.
.
beln. » Det var » Lille Hertigen », som sprang in i sin klädloge med första aktens slutkuplett på läpparna och ' en stor bukett i famnen.
I en släpklädning af den gräsgröna färg, som aldrig existerat annat än i gamla tea- tergarderober, k o m en af hofdamerna efter henne, långsamt, m e d trötta steg, medan hon drog de stora hvita handskarna af sina magra händer.
Den unga såg sig o m efter sin påkläder- ska: » Hvar är Marie? » frågade hon.
» Lilla Fanny — Marie bad att få g å hem ett tag och se till sin flicka, och j a g lofvade, att j a g skulle hjälpa dig.
Blir du ledsen för det? » » Kära gamla Åkis, hvad är det att bli ledsen för? » Strålande af framgången dan- sade Lille Hertigen rundt omkring rummet m e d sin gamla kamrat.
» Fanny låt bli.
.
.
åh, låt bli.
.
.
D u kan vara glad, du, men det finns så många, som ha det svårt — » » Lilla Akis! » » Ah, jag talar inte o m mig, men o m den stackars Marie — — » » Marie?
Men j a g tycker, att hon är så afundsvärd.
— Jag tänker på den tid, då jag hade min lille gosse ».
» D u var lycklig.
.
.
» » Jag har aldrig haft så mycket bekym- mer.
Jag var alltid orolig för honom.
Men jag skulle inte vilja ge en enda af de små sorgerna för den största lycka i världen. » Hon log ett leende, som förvandlade hela det lilla rörliga ansiktet med dess konstlade färger.
» Han hade bara mig, » sade hon.
Jacques tyckte n o g om honom, men inte på samma sätt som j a g.
.
.
Gamla hederliga Akis, j a g vet inte, o m du gjort dina erfa- renheter, men det är en egendomlig sak — h v a d?
— Männen?
Att hålla af d e m är ett, att lefva lif vet tillsammans är ett annat.
Det finns de, som man bara borde — hålla af.
Icke gifta sig med.
D å gör man orätt.
Han hörde till dem.
Och han hade sina egna åsikter i så mycket.
» H v a d är det, som gör äktenskapet? » sade han.
» Ä r det offentligheten?
Ä r det prästen?
Eller är det två varelsers fria heliga vilja? » Jag kunde inte döma, o m det var rätt eller orätt, men han hade de där idéerna, ser du, och när han talade till mig, var j a g som ett rö för vinden, som ett intet vid min kärastes fötter.
Jag var som Katarina där i pjäsen.
O m jag sett månen gå upp och han sagt: » Det är solen, min vän, » så skulle j a g svarat: » Ja, min älskade, ja, det är solen. » O m jag också hade rätt, skulle j a g velat ge mig orätt hundra gånger, ifall han fordrade det, och vara hundrafaldt lycklig.
H v a d betyd- de min önskan emot min kärastes?
H v a d gällde min tanke emot min kärastes t a n k e?
H v a d var min ångest inför ett ord af ho- n o m?
Hvad var j a g o c h mitt lif o c h min framtid, när han talade till mig o m kärlek?
Jag har älskat, och jag ångrar det aldrig.
H v a d j a g ångrar är, att j a g någonsin til- lät andra att blanda sig i vårt förhållande, att ^ jag_tillät människor — beklaga m i g.
I D U N 408 1893 dem och såg på mig och sade: » Lilla Fanny det är inte godt att i å och gyckla. » Då Jacques dog, var min lilla Fritz tre år.
Det gällde att arbeta fara omkring i landsorten och skratta för brö- resorna midt i vintern, när det det.
var snöigt och kallt.
De an- dra kunde prata och vara gla- da, när de inte sofvo.
Jag satt i ett hörn med min Fritz, som tittade genom kupéfön- stret och frågade, o m vi inte snart voro framme.
Jag ön- skade bara, att vi hade kun- nat stiga af vid någon sta- tion hvar som helst och gå in i någon af de röda stugorna och be att få stanna.
Jag \ kan ännu se elden, som lyste genom fönstret, och vägen, som de trampat sig tvärs igenom snön.
Hans kamrater kornmo och sade till honom: » Jacques, du borde gifta dig med Fanny. » Till och med direktören ta- lade med honom, och en kväll frågade han sakta, så som endast han kunde fråga: » Min vän, hvarför inte?
V i äro fattiga, men lägg din fattigdom till min fattig- dom, lägg din börda till min börda, att vi måtte bära dem tillsamman. » Och så.
.
.
blef det, som de ville.
Men vi skulle icke gjort det.
Aldrig.
Jag skulle icke antagit det offret af min käraste.
Det fattades honom, hvad han själf kal- lade » m o d i k a m p e n ».
Han kunde inte göra front mot de stora olyckorna, mot missräkningar, mot de små nålstyngen i lif- vet.
» Jag kan bara misslyckas, » sade han, » och det kunna alla. » Han var hvad man kallar » ett godt hufvud, » men goda hufvu- den skulle aldrig gå till teatern.
När man sätter dem till att bära omkring tebrickor och säga: » hästarna äro sadlade, » så kan det hända, att de tycka sig ha förfelat sin kallelse, och en man m e d förfelad kallelse • — j a g vet hvad det är.
» Jag duger icke ens till gycklare, » sade han med en bitterhet, som skar mig i hjär- tat.
Han hatade sitt yrke och var miss- nöjd med allt.
Han gjorde opposition mot direktörerna, och vi hade inte lätt att få engagement för hans skull.
» Hade j a g inte haft dig, skulle jag icke fört detta lif en dag längre, » sade han.
Det var så svårt att höra; j a g bad honom lämna teatern för hvad som helst, bara han kunde få något att göra, och han sade alltid: » Det skall taga ett slut ».
.
.
Men slutet kom annor- lunda, än j a g anat.
Det var den våren vi reste i Norrland; det var så kallt, och han måtte ha " varit oförsiktig.
När vi k o m m o till Gefle, fick han lunginflammation, och en v e c k a därefter var allt förbi.
Han dog på sjukhuset.
Jag gick därifrån och till teatern och från teatern och dit.
Sista kvällen jag skildes vid honom för att upp- träda, tog han båda mina händer och kysste Då man kom fram, utfrusen och hungrig, var det den eviga jakten efter rum, och när man fått det, hade man nya fyra väggar att vänja sig vid, nya möbler, nya människor.
Men hvad gjorde det, när j a g hade min gosse!
Jag kunde arbeta så myc- ket som helst för hans skull.
Jag kunde sitta uppe om nätterna och sy hans små kläder.
Jag kunde svälta och fry- sa, om det gällde, och det hände många gånger, att jag rusade hem mellan ak- terna för att se, o m ingenting händt honom, och o m han sof.
Det var min förtvifian, att j a g måste lämna ho- n o m åt främmande — ständigt i nya hän- der — men på samma gång min glädje; han hade bara mig att fästa sig vid.
Han berodde af ingen annan, och det gaf mig kraft att aldrig tröttna.
Jag hade alltid så brådt att komma från repetitionen, j a g visste, att han väntade mig med det lilla ansiktet tryckt mot rutan, och när j a g hade någon kväll ledig så brakade j a g sitta och be- rätta sagor för honom i skymningen.
Ju äf- ventyrligare det blef, dess mer strålade hans ögon.
Jag vet inte, hvad som försiggick i den lilla hjärnan, men i sådana ögon- blick var han så lik min Jacques, och j a g drömde, att han skulle bli något stort — inte skådespelare, det skulle j a g inte velat för allt i världen.
.
.
Nu är det fyra år, sedan han dog.
Det var i skarlakansfeber en dag j a g var på repetition.
Jag trodde det var bättre.
Jag anade ingenting, men när j a g k o m hem, tänkte de, att jag skulle bli tokig.
Och flere månader efteråt kunde j a g sitta och se i rollerna, utan att vända bladet, och utan att veta, hvad jag hade läst.
Då j a g upp- trädde, var det som o m någon hade skrat- tat i mitt ställe, och när jag k o m hem o m kvällarna, tog jag fram hans kläder och hans Noaks ark, som han satt och lekte med, då han väntade på mig.
Alla de små djuren — dem har j a g ännu.
.
.
Min gosse, min lille gosse » Hon satt och såg framför sig med hän- derna i knäet, och ett par minuter var det mycket tyst inne i logen.
Därpå hördes en ringning inne från scenen, och den gamla kamraten steg u p p: » D u skall väl klä dig, » sade hon stilla och lade fram bondflicks- dräkten för den stora komiska scenen i an- dra akten.
Den lille hertigen såg på den groteska kostymen och på den stora korgen, full af målade ägg, och sade sakta, m e d ett svagt leende: » Det är inte roligt att gå in och gyckla. » (Illustratör: Viktor Andrén.)
Ö s j ä l f v i s k h e t eller s j ä l f v i s k h e t?
U nder årtusenden har inom mänsklighe- ten förkunnats en lära, hvilken äfven i våra dagar af starka stämmor uttalas, själfuppoffringens.
Denna lära manar människan att intet åstunda af jordens goda, intet eftersträfva af egen njutning eller lycka; att endast lefva för andra, endast ge.
sig, ja, om så kräfves, förinta sig.
Detta är, säga öster- landets djupaste andar, vägen till den enda varaktiga frid och fröjd, som begränsade väsen i denna bristfulla tillvaro kunna röna.
T y så snart vi personligt äga eller efter- sträfva något, skälfva vi af lidelsens feber eller själfviskhetens kyla, af ångesten att förlora eller möjligheten att misslyckas.
Blott den, som för egen del intet äger och intet kräfver, intet hoppas och intet åtrår, men helt utgifver sig själf för andras väl, är den i sanning fria och i sin frihet lyck- liga människan.
Men också en annan, denna alldeles mot- satt, lifsåskådning har förfäktare, en åskåd- ning, som under tidigare skeden inom vä- sterlandets odling mer än en gång kraftigt varit häfdad, ehuru kanske aldrig med en sådan energi som nu.
Denna lefnadsvishet manar till hänsyns- lös, full och fri utveckling af den egna per- sonligheten.
» Lef », säga denna läras för- kunnare, » uteslutande för din egen varelses kraf; bruka allt och alla som medel för dessa krafs tillgodoseende.
Den fria, för- näma öfvermänniskan har rätt att taga för sig allt det yppersta i lifvet, att suga alla dess drufvor, obekymrad om åt andra läm- nas endast de tomma skalen. » Starka personligheter äro ofta böjda för ytterligheten.
Denna synes dem mest följd- riktig och mest storslagen, emedan den i förstone icke tyckes innebära den för en utvecklad tanke pinande nödvändigheten af inkonsekvenser, eller den för en utpräglad karaktär vidriga utsikten till kompromisser.
Ur denna böjelse för ytterligheter kan till dels förklaras, att så många betydande människor i vår tid tro sig ha mottagit lif- vets stora sanning från endera af dessa, hvarandra alldeles motsatta vishetslärare, antingen den, som för den obetingade själf- uppoffringens eller den obetingade själfhäf- delsens talan.
Och många obetydliga män- niskor bli deras eftersägare, emedan det som absolut sanning förkunnade har en hypno- tisk makt öfver svaga sinnen.
Den, som bemödat sig att allsidigt be- trakta tillvarons grundvillkor, måste emel- lertid förvånas öfver att någon i vare sig den ena eller andra af dessa endols sanna lifsåskådningar tror sig ha funnit det ideal, som är värdt att eftersträfva och möjligt att förverkliga.
T y hela den mänskliga odlingen är j u tvärtom uppkommen och fortfarande satt i rörelse genom växelverkan mellan dessa båda grundkrafter i människonaturen, själfbeva- relsen och offervilligheten.
Lika väl som den senares utrotande skulle framkalla en allas strid mot alla, skulle den förras till- intetgörande följas först af ett allmänt stilla- (Forts. å sid. 410)
I DU N 1893 409 ~ ' B.
I Nikolai kyrka folket trängdes, Det var julafton, en predikan hölls, I festligt skimmer hela templet glänste Och psalmen ljöd om Guds och jungfruns son.
Dit hade rike gått att tacka Herren För all hans nåd och sedan vända om En hvar till sitt, att tända gran i hemmet Och byta gåfvor, dela glädje ut.
Dit hade arma gått att hämta styrka För lifvets kamp, en glimt af ljus i sorg, Och höra budet: Frälsaren är kommen, Som tager de betungade sig an.
F ", * En gubbe såg jag där, ett barn, en kvinna, Som tagit plats vid Herrens altarrund, Förty det fanns ej annat rum att välja, livar bänk var full, och folket stod på gången.
Den gamle syntes böjd af år och jämmer, Jag visste, hvem han var och hvad han led: Hans son, den kvinnas man, som honom följde, För ett begånget brott i häkte satt.
Den arma makans kind var mycket fårad, t blicken låg ett genomkämpadt ve.
Den lille ensam log i fröjd åt ljusen: Hans späda sinne kände ej ännu De kval, som vilja hvarje glans fördunkla Och kasta skugga öfver julen själf.
Han hört allenast — barnen höra mer Af äldres samtal än de äldre tro —, Att fadren » satt i mörkret » och var borta.
Så högt, att jag förnam det, till sin moder Brast ut: » Då skiner ljuset väl också Men detta » satt i mörkret », som en gång Han snappat upp och format om i drömmar, På stackars far, som sitter än i mörkret? » Den späde tystad blef, men lätt en tår Stod ofta för hans själ i tysta stunder, Föll ned på moderns kind, den sorgetärda, Ty, mörkrädd själf ibland, den lille tyckte, Och hon och gubben bytte tankfullt blickar Att mörkret dock det värsta var af alll.
Jag satt dem nära.
Prästen valt till text De helga ord om höjdens soluppgång, Som jordens folk besökt och skiner klart På alla dem, som än » i mörkret sitta » Och under dödens skugga dväljas än.
Han talte mildt.
En evangelisk ton Af frid och kärlek klang i allt, han sade, Han ofta återkom till nådens ljus, Hvars rena frälsningsstrålar än besöka De många arma, som » i mörkret sitta ».
Och, bäst det var, den lille, som hört på, Men mig det tycktes, att ett skimmer föll Af hög förklaring på den vackra gruppen Af gubbe, kvinna, barn, som tagit plats, Där sparfven näste fått och svalan bo, Invid ditt altar, Herre Zebaoth.
C.
D.
(MLU ?TRAT8R: David Ljungdahl.)
410 stående, sedan af en allmän återgång inom hela kulturtillståndet.
De, hvilka anse själfuppoffringen som det högsta sedliga målet, glömma dessutom att den, som icke för egen del lefvat, älskat, längtat, lidit, sträfvat, felat, upprättats — den har heller intet att gifva andra af dju- pare medkänsla, förstående, tröst, hjälp eller utveckling.
Medmänniskors hunger kunna de mätta, deras sjukdomar kunna de vårda, men ett andligt lidande förstå de icke, lika litet som « t t hungrande hjärta.
» För att kunna ge ett själf, måste man äga ett jag » • — och o m dessa nu helt offervilliga verk- ligen hafva ett » själf » att hängifva, så är det endast emedan de en gång icke varit lika mycket utan ett » j a g », som de nu äro.
Dessutom, o m vi antaga, att alla verkli- gen nådde till själfutplånelsens ideala höjd, hvem blefve där föremål för deras offer- villighet?
Då alla människor endast gifva, hvar äro de, som skola mottaga?
Eller, för att antaga det mera rimliga, att en stor del af mänskligheten blefve helt uppoff- rande, så skulle den andra delen, af hvil- ken intet kräfdes, för hvilken allt offrades, ju bli ytterligt stärkt i sin själfviskhet och sålunda få ytterligt svårt att ens i någon ringa mån närma sig det fullkomliga offer- lifvets ideal?
Detta kan i själfva verket icke uppehål- las som det allmängiltiga, öfverallt och all- tid eftersträfvansvärda målet, annat än med det omedvetna, men af erfarenheten mycket djupt motiverade antagandet: att det alltid blir ytterst få, som verkligen komma att följdriktigt genomföra idealet.
T y utan detta omedvetna antagande skulle man snart inse, att det tillstånd icke kan vara idealet som, om det slutligen nåddes, skulle ställa hela mänskligheten med till gifvande utsträckta händer, men inga händer framsträckta till mottagande, eller också orsaka att det fåtal, som skulle taga emot, finge sina händer så öfverfulla, att de ej skulle kunna räcka ut ens ett lillfinger till stöd åt en annan.
De skulle således nödgas stanna långt från det ideala tillståndet, på det de andra måtte kunna dess fullständigare förverkliga det.
De åter, som omfatta den obetingade själfviskhetens lifsåskådning, skulle, o m den- na följdriktigt genomfördes af alla eller blott af ett flertal, hela lifvet igenom befinna sig i en rasande strid mot de många, hvilkas själfviskhet komme att sammanstöta med deras egen, och som de antingen måste be- segra eller besegras af.
En fullkomlig, fri och förnäm själfhäfdelse skulle, för en följd- riktig egoist, visa sig möjlig endast om han tankes ensam i ett samhälle, där alla an- dra äro helt offervilliga.
Där skulle han segerrikt kunna uppnå den obegränsade själf kärl ekens ideal.
Men de själfuppgif- vande varelser, som omgåfve honom, skulle, och med skäl, synas honom så andligen fattiga — då de för egen del intet efter- sträfvade, intet tillägnade sig — att de snart intet skulle ha att ge honom, vare sig af lifvets sötma eller sälta, och egoisten skulle troligen bli svagsint eller själfinördare af lifsleda öfver att alldeles motståndslöst kun- na njuta tillvaron.
Medgifves riktigheten af det ofvan sagda, torde tänkande människor sedan icke kunna förorda något annat än harmoniens ideal.
Och den sedliga harmonien är: jämvikten mellan osjälfviskhet och själfviskhet.
Detta ideal kunna vi aldrig antaga oss drifva ut till orimliga ytterligheter, efter IDUN som själfva dess begrepp innebär den mått- fullhet, hvilken utesluter öfverdriften.
I den mån, som detta harmoniens ideal förverkligas hos individen, vill denna bevara sitt eget lif, främja sin egen bildning, skapa sin egen lycka.
Med idealet för ögonen sträfvar han att, ur sin fysiska och psyki- ska naturs grundämnen, arbeta fram en harmonisk personlighet så, som den ädelt jämviktsfulla stöden mäjslas fram ur mar- morblocket.
En om möjligt sund och väl utbildad kropp, en vidgad och klarnad in- telligens, en fördjupad och förfinad känsla, en fast och samlad vilja, m. e. o. en hel personlighet som, i hvad på individen själf beror, skall kunna lefva ett rikt och lyck- ligt lif — att genomföra en sådan själf- utveckling, det anser den af harmoniens ideal bestämda människan vara sin första plikt mot sig själf och mot andra.
Men hon vet tillika, att hennes egen fulla, utveckling icke kan vara oberoende och iso- lerad, utan tvärtom, att den är möjlig en- dast under växelverkan och i samband med andra människors, liksom allas utveckling är beroende af arten och rikedomen i hvar individs utveckling.
Den till harmoni sträf- vande människan vill därför lika litet för sin utveckling eller lycka obetingadt offra andra människors, som hon för deras ut- veckling eller lycka obetingadt vill offra sin egen.
Hon söker tvärtom noga urskilja när hennes uppoffring eller, när hennes själfhäf- delse kan gagna alla andra, men skada blott henne själf, eller när de skulle skada alla andra och gagna blott henne själf, eller när de skulle gagna både hennes egen och an- dras utveckling eller skada både hennes egen ocu andras.
Och hon har därjämte att, i hvarje särskildt fall, afgöra propor- tionen mellan hennes eget och andras gagn eller skada.
Om skadan blir ringa för an- dra, men stor för hovine själf eller omvändt; om gagnet blir ringa för henne själf, men stort för andra eller omvändt — dessa för- hållanden måste också af vägas, då hon af- gör uppoffringens eller själfhäfdelsens be- rättigande vid hvarje gifvet tillfälle.
Ingen väljer alltid rätt; att ens ofta lyc- kas göra det kan endast den, som en gif- mild natur eller en allsidig utveckling skänkt den fina etiska instinkt, som leder till att besluta sig för det, som verkligen mest gag- nar både ens egen och andras utveckling, eller som åtminstone förenar den minsta möjliga skada med det största möjliga gagn.
Alla M Ä N S K L I G H E T E N S härligaste gestalter hafva företett K O N T U R E R N A till en sådan den etiska konstens harmoniska skapelse; de ha kommit oss att ana, huru framtidens män- niskosläkte skall varda: rikt på jämviktsfulla personligheter, som äro starka nog att kunna vara fullkomligt goda, goda nog att kunna vara fullkomligt fria, fria nog att kunna vara F U L L K O M L I G T lyckliga.
Friheten är icke målet, men grundvillko- ret för utvecklingen och står i växelverkan med denna så, att j u mer utveckling som vinnes, dess mer frihet når man och j u mer frihet, dess mer utveckling.
T y endast fri- gjorda krafters brottning och lek föra slut- ligen fram till den nyss skildrade, medvetna och genomarbetade, men till en andra na- tur vordna, sedliga harmonien.
Och eme- dan friheten sålunda är lifsvillkor för ut- vecklingen, är det en framtidens vinst för denna, att stora andar offrat sig för frihe- ten, ehuru utvecklingen i samtiden alltid förlorar på sådana personligheters under- 1893 gång.
Hvad den harmoniska individen an- går, så är aldrig undergången själfvållad, utan den beror på andras ohejdade egoism eller fullkomliga saknad af personlighet, hvarigenom den till harmoni anlagda och sträfvande individens fulla kraftutveckling blir hämmad eller helt af bruten.
Få äro danade af det ämne, ur hvilket en stor personlighet kan utvecklas.
Men de flesta skulle, om de toge vara på sig själfva, kunna utveckla det ämne till personlighet, som de äga, ehuru denna utveckling är svårare, ju mer ett harmoniens, icke ett en- sidighetens ideal föresväfvar dem.
Om det är en sanning, att » brist på snille är brist på m o d », så är den sanningen i lika grad giltig för bristen på personlighet.
Och häri torde vi finna en af orsakerna, hvarför man än mera sällan träffar kvinnliga än manliga individualiteter.
En man ge- nomglödes mera helt af sin idé, sitt arbets- mål; han är mera intensiv i hvad han vet och hvad han vill.
Han blir sålunda ofta mer ensidig, nästan alltid mer själfvisk, men mycket mer hel än en kvinna i motsva- rande läge.
Hon är — utom af kärleken — sällan helt genomträngd, har således mer lätt att vara hänsynsfull, att se sig om åt alla sidor.
Hon blir sålunda mer rörlig, snabbkänslig, mångsidig, smidig än mannen, och häri ligger hennes styrka, men, liksom mannens, vunnen med en motsvarande för- lust.
T y så föga är ännu jämnvikten in- gången i människonaturen, att en g o d egen- skap sällan är produkten af en multiplika- tion, utan endast resten efter en subtraktion.
Mannen blir den företrädesvis nydanande genom sitt större m o d att våga, sin inten- sivare makt att vilja; kvinnan blir den, ofta ängsligt, fasthållande.
Hon vårdar med tro- het ej blott hemmets seder och minnen, utan äfven samhällets traditionella känslor och rättsbegrepp.
Men denna kvinnans allmänna benägenhet är det, som ofta lagt hinder i vägen för de enstaka kvinnliga individernas utbildning.
Mannens personliga själfständighet hin- dras däraf, att han under sin verksamhet utåt i regeln måste arbeta i nära samband med andra, hvarvid han blir bunden af parti- disciplin, kåranda, befordringshänsyn, med- borgerligt förtroende eller hvad de allt heta, de utförsbackar, på hvilka han halkar bort från sin egen personlighet.
Kvinnans personlighet åter dragés ned i konventionalismens själf utplånande hvirfvel, hvilken hon förväxlar med osjälfviskhetens djupa strömdrag.
Hennes sedliga omdömes- kraft är sällan så utvecklad, att hon kan särskilja den själf uppoffring, som är värde- full för allas eller åtminstone för hennes egen utveckling, från den, som är ur alla synpunkter värdelös; hon ifrar ofta för den senare lika mycket som för den förra.
Hon litar icke på sin egen instinkt af det rätta, i fall denna instinkt skiljer sig en hårsmån från det häfdvunna.
Hon vågar icke bilda sig en egen åsikt i något ämne från och med toaletten till och med religionen - — innan hon hört vederbörande auktoriteters utlåtande.
Hon dömer en själfständig per- sonlighet, som handlat enligt sin syn på det rätta, men hvars syn afvikit från det gängse rättsbegreppet, hårdare, än en per- son, som mycket gröfre syndat mot den gängse rättsuppfattningen, men som fort- farande erkänner dennas fulla berättigande.
O m männen, genom sina samhällslagar, skapa många personlighetens martyrer, skapa
I DU N 1893 UNGA F R U N.
Ja, tack m a m m a lilla!
S V Ä R M O D E R N.
O t ä c k a v a r e l s e!
G å ifrån en sådan Guds ängel!
U NGA F R U N.
S n ä l l a m a m m a, d e t ä r j u första gången, s o m det händer.
S VÄRMODERN.
L i k s o m det v o r e n å g o n ursäkt.
(Efter en paus.)
Stackars d u!
D e t blir n o g inte d e n sista.
T r o du m i g, j a g känner karlarne!
M e n G u d s k e l o f, m i t t s a m v e t e ä r l u g n t; j a g sa ' d i g d e t förut.
D i n far ä r ett m ö n s t e r f ö r ä k t a m ä n; m e n h å l l a s i g h e m m a, d e t kan h a n i n t e!
D e t k a n a l d r i g en k a r l!
barnaår till dig j a g g i c k rje sorg, som g r u m l a d e min blick, dast rred din stämmas milda k l a n g tårarne att stanna jag tvang.
bytte sorglös b a r n d o m s l e k ets allvar, du ej från m i g vek.
du varmt för fjärran och .. sonens väl, m ö r k e r kämpa om min själ.
jr itui J^fnad, anspråkslös o c h o b e r ö m d, är^k^lan lik, som ligger u n d a n g ö m d i skogens natt, men ä n d o c k speglar af Guds himmel klarare än stormrördt haf.
D men u vandrar, böjd af årens släp och slit, med fåradt änne o c h med hjässa hvit, i den kärlek, som j a g speglad ser Och dock — hur stilla detta lif förgår, är det en förebild, s o m j a g ej når, men kan j a g själf fullborda något godt, af dina blickar, evig ungdom ler.
är det en frukt af hvad din kärlek sått.
Så står du för min syn, o moder kär, Hvad än j a g tänker och hvad än j a g gör, och ännu din blick j a g ser, din röst j a g hör.
hvart mig lifvet för, du blir mig när, om j a g till lyckans ljusa höjder når, Ä n n u som förr inför din ljusa tro om jag i sorgens s k u m m a dalar går.
mitt hjärtas stormar lägga sig till ro.
Så fjärran finnes ej på jord en stig, att ej din kärleks tankar hinna mig, och när en g å n g du lyktat lifvets färd, förblir du kvar hos mig i minnets värld.
Hvad och mig du v a r och är, j a g ensam vet minnes det med lifslång tacksamhet, frid öfver dina stilla Gud löne dig, när du till hvila g å r l senhöstar!
(Illustratör: Jenny kvinnorna ej färre genom de konventiona- lismens lagar, som de stifta.
Dessa lagars grundtanke är icke, att en hvar, i den mån han ej förnärmar andras rätt, skall fritt få lefva sitt eget lif, tänka sina egna tankar, känna sina egna känslor, tro sin egen tro och sålunda tillföra det hela nya personliga värden.
Utan grundtanken är tvärtom att omdana alla befintliga värden till nollor, och detta omstöpande sker hufvudsakligen i osjälfviskhetens namn.
En gång skall väl dock den tid komma, när kvinnorna hunnit bli djupt genom- trängda af storheten i det sedliga ideal, som är harmoniens.
De skola då hvarken vilja offra sin egen eller se andras person- ligheter uppoffrade; de skola då med reli- giöst nit vårda så väl sin egen som andras utveckling i frihet till lycka.
Då skall till- varon gestalta sig i en hittills osedd skön- het.
T y hvad kvinnan i seder och sinnen hägnar, hvad hon i känslor och handlingar främjar, det blomstrar fram i det nya släk- tet.
Och de yppersta inom detta skola ge- nom sitt lifs föredöme genomtränga alla an- dra med den sanningen: att det största, vi kunna lefva för, är vår egen och andra personligheters utveckling; det största, vi kunna dö för, är vår egen och andra personligheters frihet.
Strömoln.
s c e n e r ur ett DE ungt S VÄRMODERN.
S t a c k a r s d u!
O c h så g i c k han ä n d å!
H a n h a d e h j ä r t a att g å ifrån d i g!
UNGA F R U N.
Kära mamma!
Jag bad ju honom själf, att h a n s k u l l e g å!
D e t ä r j u i n g e n t i n g farligt, o c h när d u är h o s m i g.
.
.
S VÄRMODERN.
O m o c k s å h e l a släkten varit h o s dig, så s k u l l e h a n ä n d å i n t e g å t t!
M e n se, säga nej f ö r e n m i d d a g, d e t h a r ä n n u a l d r i g n å g o n karl k u n n a t!
D i n far ä r ett m ö n s t e r; m e n afstå från en g l a d m i d d a g — n e j, se d e t k a n h a n i n t e!
M e n d u s k u l l e h a g j o r t s o m j a g: ä r j a g b j u d e n m e d, så g å r jag, o m j a g också är halfdöd!
O c h vet du, det h ä n d e r ofta, att m a n k r y a r till s i g, n ä r m a n får n å g o n t i n g g o d t!
D u b o r d e ha g å t t m e d — j a!
d e t b o r d e d u visst, d e t!
U NGA F R U N.
Snälla ' m a m m a!
j a g o r k a d e verk- ligen inte.
S VÄRMODERN.
Ja, d å s k u l l e h a n inte h e l l e r ha gått!
M e n se, E m i l.
UNGA F R U N.
M a m m a, d u får i n t e tala illa o m E m i l!
H a n är så snäll, så ö m, så g o d — o m d u bara visste!
S VÄRMODERN.
L i k s o m d e t v o r e m e r än hans e v i n n e r l i g a s k y l d i g h e t!
N ä r han får en sådan ä n g e l!
(Paus.)
V i l l d u ha lite m e r e a u d e c o l o g n e?
Ni / ^tröni.)
förans J^edherg Några U NGA F R U N.
J a m e n, kära m a m m a!
E m i l masta s k ö t a sina affärer!
S V Ä R M O D E R N (beundrande.)
H o n f ö r s v a r a r h o n o m!
(Efter en paus, med skärpa.)
H a r h a n affärer så här d a g s?
UNGA F R U N.
H u r m y c k e t ä r k l o c k a n, m a m m a?
S V Ä R M O D E R N (ser på uret på kakelugnsafsatsen.)
H a l f å t t a!
(Kommer tillbaka.)
J a g frågar b a r a: h a r han affärer så h ä r d a g s?
UNGA F R U N.
N e j, snälla m a m m a!
H a n ä r j u på m i d d a g.
S VÄRMODERN.
P å m i d d a g?
Efter knappa sex v e c k o r s ä k t e n s k a p!
J a g frågar G u d o c h h e l a v ä r l den: är det mänskligt?
UNGA F R U N, D o c e n t e n A s k k o m j u på g e n o m resa — h a n s g a m l a u n g d o m s v ä n — o c h d e h a ' into träffats p å f y r a år, d ä r f ö r att h a n v a r i t u t r i k e s.
Jag v a r j u o c k s å b j u d e n, fast j a g m å s t e säga n e j, d ä r f ö r att j a g i n t o m å d d e b r a.
ju äktenskap.
UPPTRÄDANDE: UNGA F R U N.
N e j t a c k!
J a g k ä n n e r m i g litet bättre nu.
S VÄRMODERN.
G u d eke l o f!
S k a l l j a g säga åt J o h a n n a, att h o n l a g a r i o r d n i n g en k o p p t e?
UNGA F R U N.
J a k a n s k e d e t, m a m m a!
(Man hör en något aflägscn elektrisk ringning.
Unga frun sätter sig hastigt upp och kastar en längtande blick utåt • salongen.)
N u - k o m m e r visst L t r ' •!
S V Ä R M O D E R N.
D e t v o r e v e r k l i g e n en m ä r k v ä r d i g m i d d a g, o m d e n s l u t a d e så h ä r d a g s!
U N G A F R U N.
E m i l l o f v a d e att k o m m a h e m t i d i g t.
S VÄRMODERN.
D e t g ö r alltid p a p p a o c k s å; men ä n d å k o m m e r han a l d r i g f ö r r ä n s e n t — fast han ä r ett m ö n s t e r!
Ä K T A M A N N K N.
— UNGA F R U N.
— S V Ä R M O D E R N.
SVÄRFADERN.
— V Ä N I N N A N.
— JUNGFRUN.
Handlingen i det unga FÖRSTA lh \ ga SCENEN.
frun.
Srärmodern.
(Unga frun ligger halflutad i en ehäslong till fän- sto-, medan svärmodern pysslar med eau de cologne på hennes hufmid.)
S V Ä R M O D E R N (e » tämligen fel.
några och fyrtio års dam; mycket öm och orolig.)
V e t du, E l l y lilla, det v a r a l l d e l e s s o m en a n i n g h a d e sagt m i g.
.
.
h u r ä r det nu, älsklingen m i n?
K ä n n e r du d i g något bättre?
U NGA F R U N.
K a n s k e en liten s m u l a!
O m d u v i l l e b ä d d a m i g litet m e r a p å t i n n i n g a r n a, m a m m a.
S V Ä R M O D E R N: Så g ä r n a, s å!
J a g sa ' j u s t åt p a p p a: d e t har h ä n d t n å g e ', sa ' j a g.
M e n han b a r a skrat- t a d e åt m i g!
— Ä r d e t b r a så d ä r?
SCENEN.
De förra.
Jungfrun.
som k S V Ä R M O D E R N (JJWV emot jungfrun, salongsdörren.)
Ä r det unga herrn, J o h a n n a?
J UNGFRUN.
Ä h, t y c k e r konsulinnan det!
N e j då, d e t ä r f r Stockholm.
ö k e n B a r k, s o m frågar, o m frun ä r h e m m a.
hem S VÄRMODERN.
D e n lilla, rara G ä r d a!
Så s n ä l l t a f h e n n e — v a r d e t inte, E l l y l i l l a?
UNGA F R U N (med.
sviken väntan, i det hon intar sin förra ställning.)
Jo mycket.
J U N G F R U N.
F å r jag b e ' h e n n e.
.
.
?
S VÄRMODERN.
J a f ö r all d e l, b e d h e n n e stiga in.
D e t s k a ' friska u p p d i g, E l l y — e l l e r h u r, min ängel!
UNGA F R I.
Ahja — b a r a h o n i n t e p r a t a d o så mycket.
J UNGFRUN.
V i l l frun k a n s k e, att j a g.
.
.
?
UNGA F R U N.
N e j, b e d h e n n e stiga i n!
S V Ä R M O D E R N (tämligen hvasst till jungfrun.)
Jag t y c k e r, att jag s a '.
.
.
J UNGFRUN.
J a h a, m e n si, j a g t ä n k t e, att d e t v a r min fru, s o m s k u l l e b e s t ä m m a d e n s a k e n.
(Går i fonden.)
UNGA F R U N (i trött ton.)
A, v i l l inte m a m m » h j ä l p a m i g att sätta m i g u p p l i t e t?
S VÄRMODERN.
JO, så g ä r n a, m i n ä n g e l!
jxin-ts i (Ett elegant, hemtrefligt kabinett hos det nygifta paret.
Utanför ligger salongen, till hvilken dörrarna stå öppna, och som är upplyst af en delvis tänd takkrona.
Inne i kabinettet brinner en lampa med röd slöja pä ett bord uppe i hörnet och en likadan på.
kakel ' ugnsof ' satsen.)
ANDRA (Pys
IDU N 412 omkring henne.)
D e n d ä r J o h a n n a ä r en r i k t i g näs- p ä r l a!
N å j a, d u v a l d e h e n n e s j ä l f — h a d e jag fått rå, så.
.
.
(byter tvärt om och skyndar ut i salongen, där hon tar emot den inträdande väninnan med öfver- drifoen vänlighet.)
V ä l k o m m e n, lilla söta G ä r d a!
Å, h v a d d u var snäll, s o m k o m o c h tittade o m m i n lilla » tackars E l l y!
TEEDJE Unga frun.
SCENEN.
Svärmodtrn.
Väninnan.
V Ä N I N N A N (ute i talongen.)
Å, söta t a n t!
D e t g ö r j a g j u så v å d l i g t g ä r n a!
{Kommer in och fram till unga frun.)
G o d a f t o n, lilla söta d u!
J a g h a r l ä n g t a t så h e m s k t efter d i g!
M e n G u d, är d u i n t e rask.
E l l y l i l l a?
UNGA F R U N.
B a r a litet h u f v u d v ä r k.
D u var b r a snäll, s o m k o m.
V ÄNINNAN.
J a ser d u, j a g s k u l l e p å k o n s e r t i h ö r s a l e n u p p e i K u n g s b a c k e n; m e n så v a r d e n i n s t ä l l d, o c h d å t ä n k t e j a g.
.
.
o c h h v a d tant ser rask ut — tant b l i r d å y n g r e f ö r h v a r d a g!
S VÄRMODERN.
Lilla du, tycker du verkligen?
Nå, n u s t a n n a r d u n o g o c h d r i c k e r en k o p p t e?
J a g ska ' g e n a s t.
.
V Ä N I N N A N.
T a c k, snälla tant!
Efter s o m m a n i alla fall inte v ä n t a r m i g, f ö r r ä n.
.
.
S VÄRMODKKN.
D e t ska ' inte dröja m å n g a m i n u ter!
Kun d u t ä n k a d i g: E m i l ä r p å m i d d a g!
Stac- kars m i n lilla E l l y!
(Skyndar ut i salongen och sedan dt häger.)
FJÄRDE Unga frun.
18&amp;3 SCENEN.
Väninnan.
V ÄNINNAN.
D e n rara t a n t!
Så, s o m h o n h å l l e r a f d i g!
(Se&gt;- sig om.)
H o n ä r v ä l h o s er h v a r e n d a d a g?
M e n h v a d säger din man o m det, E l l y lilla?
J a s å, h a n ä r b o r t a p å m i d d a g — fast d u m å r i l l a!
UNGA F R U N.
K ä r a G ä r d a, det är j u inte n å g o t!
O c h d e t är d e s s u t o m en u n g d o m s v ä n E m i l, s o m ä r h ä r p å g e n o m r e s a till U p s a l a, han s k a l l b l i p r o f e s s o r.
V ÄNINNAN.
J a s å, en u n g d o m s v ä n!
J a.
då (Nyfiket.)
H v e m är d e t, d u?
UNGA F R U N.
Docenten Ask.
alls till där så!
V Ä N I N N A N (med föraktlig min.)
Jaså — d e n!
UNGA F R U N (ser pä henne.)
Känner du h o n o m?
V ÄNINNAN.
Bara p a r r e n o m m é, lilla d u.
Men det ä r då, g u n å s, a l d r i g f ö r v a c k e r t.
O c h d e t s ä g e r jag, att v o r e j a g n y g i f t, så a l d r i g s k u l l e j a g v i l j a s l ä p p a ut m i n m a n i s ä l l s k a p m e d en sådan h e r r e!
UNGA F R U N.
H v a d i all v ä r l d e n m e n a r d u?
V ÄNINNAN.
Ja, söta E l l y, j a g v i l l visst inte o r o a d i g — t v ä r t o m!
O c h det kan då aldrig hända mig att tala i l l a o m n å g o n m ä n n i s k a p å j o r d e n; men så m y c k e t v e t j a g i alla fall, att d e n d ä r d o c e n t e n A s k inte alls l ä r v a r a n å g o t p a s s a n d e säll- s k a p f ö r u n g a gifta k a r l a r!
V å r g e m e n s a m m a b e - kanta, M i n a S t r ö m, d u vet — j a n o g minns d u henne — h o n m e d g r ö n a p a p e g o j a n i hatten — h o n h a r en k u s i n, s o m ska ' b l i läkare, o c h han lär h a b l i f v i t a l l d e l e s totalt d e m o r a l i s e r a d a f d e n d ä r d o c e n t e n där uppe i Upsala!
U NGA F K U N.
P å h v a d sätt d å?
V ÄNINNAN.
A c k, kära du, det vet j a g verkligen inte, o m j a g kan tala o m; m e n att d e t är b å d e k o r t och fruntimmer m e d i spelet — o c h punsch också — det kan d u vara öfvertygad o m.
O c h han lär h a ett k o t t e r i d ä r u p p e, s o m — u s c h j a!
d e lär l e f v a s o m r i k t i g a v i l d a r, o c h h a n skall vara till d e n g r a d d e p r a v e r a d — SÄ att j a g t y c k e r v e r k l i g e n, att din man.
.
.
U NGA FRUN.
J a, m e n E m i l är j u inte d ä r u p p e!
V ÄNINNAN.
N e j, m e n han h a r varit d ä r, o c h efter s o m d e ä r o u n g d o m s v ä n n e r, så v a r han n o g med i k o t t e r i e t, h a n o c k s å!
Ja, söta d u, j a g s ä g e r j u i n t e d ä r f ö r, att d i n E m i l o c k s å l e f v a t så d ä r våd- l i g t h e m s k t, m e n h e r r e G u d, säg m i g m e d h v e m d u u m g å s o c h j a g.
.
.
m e n j a g v i l l visst inte s k r ä m m a dig, söta E l l y l i l l a!
V e t d u, o m han reser s n a r t?
UNGA F R U N.
H a n reser i m o r g o n b i t t i!
D e t är j u d ä r f ö r s o m m i d d a g e n är.
V ÄNINNAN.
N å j a, d å k a n d e t inte v a r a f a r l i g t!
— M e n d e t v a r sant, d e t!
V e t d u, att L i s e n B o r g är f ö r l o f v a d?
UNGA F R U N (lifiigt.)
N e j, hvad säger d u?
M e d hvem då?
V ÄNINNAN.
J o, k ä r a d u, m e d g a m l a assessor H j o r t!
Ja, j a g s ä g e r gamla, f ö r k a r l e n är j u m e l l a n fyrti o c h f e m t i o c h h a r i n t e ett hårstrå p å h u f v u d e t; — m e n h e r r e G u d!
n ä r tre s t y c k e n s l a g i t u p p med h e n n e p å t v å år, så får h o n n a t u r l i g t v i s inte h a så stora p r e t e n t i o n e r.
O e h har han p e n g a r — o c h d u v e t, att L i s e n s p a p p a g j o r d e c e s s i o n h ä r o m året, så d e t ä r n a t u r l i g t v i s en r ä d d n i n g s p l a n k a — n å j a, m a g e r är han d å t i l l r ä c k l i g t f ö r att riktigt
I U U IN 1893 413 fel o c h s v a g h e t e r, v i s o m a n d r a!
O c h ä n n u h a r inte k u n n a vara e n s å d a n!
O c h d e s k a b o v i d K a r l a - ett e n d a m o l n stört v å r l y c k a o c h s k a ' i n t e h e l l e r v ä g e n, d u — stor, c h a r m a n t v å n i n g p å åtta r u m o c h p i s k b a l k o n g.
.
.
(Paus.)
Ja, herre G u d, d e t h ä r g ö r a det, vill j a g h o p p a s.
giftas!
(Suckande.)
N å men säg m i g nu, E l l y lilla SVÄRMODERN.
J a s å, inte d e t?
H v a d k a l l a r d u den här midda ' n för d å?
— n u ä r d e t s e x v e c k o r, så nu v e t d u d e t!
H u r U N G A F R U N (skrattande.)
N e j, m e n lilla m a m m a, ä r d e t?
D u ä r v ä l r i k t i g t l y c k l i g?
D u har v ä l i n t o du v i l l v ä l ä n d å inte p å fullt a l l v a r g ö r a n å g o t ångrat d i g?
nummer af den!
U N G A F R U N.
H v a d t ä n k e r d u p å?
J a g är m y c k e t, S V Ä R M O D E R N (litet häftigt).
J a g g ö r visst inte mycket lycklig!
n å g o t n u m m e r a f n å g o n t i n g; j a g b a r a påstår d e t, VÄNINNAN.
G u d, hvad det gläder m i g rysligt!
att e n n y g i f t m a n, s o m g å r b o r t p å m i d d a g, n ä r Det ä r j u så m å n g a s o m h o p p a r i g a l e n t u n n a!
h a n s u n g a fru m å r illa.
.
.
Bara b l a n d m i n a intimare bekanta är d e t inte m i n - dre ä n f e m d u — f e m stycken — o c h så ' na söta o c h s n ä l l a flickor, s e n!
J a, v e t d u, E l l y lilla, m a n SJUNDE SCENEN.
kan v e r k l i g e n b l i r ä d d f ö r allt h v a d g i f t e r m å l h e t e r!
De förra.
Svärfadern (har ett ögonblick förut kommit U N G A FRUN.
Å, finns b a r a d e n rätta k ä r l e k e n, in och stannat i salongsdörren.)
så ä r d e t n o g inte så f a r l i g t!
t ' - V Ä N I N N A N.
T r o r d u d e t!
J a s e, d u h a r d å a l l t i d I;) ': - ' SVÄRFADERN.
K a n så m y c k e t b ä t t r e k r y a u p p varit så v å d l i g t r o m a n e s k, o c h d e t får j a g d å s ä g a, henne, när han k o m m e r h e m!
att n o g h a r d u haft tur, E l l y l i l l a!
F ö r e n så s t i l i g U N G A FRUN.
Pappa!
m a n s o m d i n E m i l; m e n d e t ä r inte alla s o m r å k a så v ä l ut, o c h j a g skall ^ a g a d i g en sak, söta E l l y, S V Ä R M O D E R N (som skrikit till, när han började tala.)
o c h d e t ä r att k ä r l e k e n.
.
.
N å d å!
K o m m a så d ä r o c h s k r ä m m a slag p å f o l k!
H u r s l a p p d u i n, utan att r i n g a?
SVÄRFADERN.
J o h a n n a k o m m e d d e t s a m m a ut FEMTE SCENEN.
i farstun, o c h h o n ö p p n a d e åt m i g!
(Fram till unga frun.)
G o d afton, m i n tös!
H u r är d e t m e d d i g?
De förra.
Svärmodern.
Jungfrun (med tebrickan, I n t e n å g o t farligt h o p p a s j a g?
(Vid en nekande åt- som hon ställer på ett litet bord, hvilket svärmodern, börd af unga frun.)
N å så m y c k e t b ä t t r e!
N e j, se flyttar fram till chäslongen.)
f r ö k e n B a r k!
H u r står d e t t i l l?
SJÄTTE Unga frun.
SCENEN.
Svärmodern.
Väninnan.
SVÄRMODERN (slår i te.)
J a g tror, ni talte o m kärleken, när j a g k o m i d ö r r n!
A c k ja, herre G u d, d e t är ett n ö d v ä n d i g t o n d t!
D e t v o r e b r a m y c k e t l u g n a r e h ä r i v ä r l d e n, o m inte den f a n n s!
VÄNINNAN.
G u d j a!
D e t h a r tant så v å d l i g t rätt i!
S V Ä R M O D E R N.
J O, j o, t r o m i g!
G a m m a l är äldst, och m i n t r o är d e n, att k ä r l e k e n b a r a ställer till spektakel o c h oreda.
UNGA FRUN.
Nej, men mamma!
Hur kan mamma.
.
.
S V Ä R M O D E R N (som nu slagit i).
V a r så g o d, G ä r d a lilla!
F å r j a g l ä g g a i s o c k e r åt d i g, E l l y?
T r e b i t a r j a!
— Ja, ser du, mitt barn, d u är u n g, d u, d u förstår inte — d u l e f v e r i s m e k m å n a d e n d u o c h dä — m e n v ä n t a bara!
D e t ä r inte alla d a g a r söte- brödsdagar, o c h den tiden k o m m e r, då.
.
.
kanske d u v i l l, att v i s k a ' låta d e t d r a ' litet l ä n g r e, G ä r d a lilla?
VÄNINNAN.
N e j t a c k, s ö t a tant, j a g törs a l d r i g d r i c k a för starkt te, f ö r d å får j a g inte s o f v a!
SVÄRMODERN.
Ja, kära du, j a g undrar inte på, att d u h å l l e r p å d i n s ö m n; d u k a n få s o f v a l u g n t du, G ä r d a l i l l a!
D u ä r fri o c h o b e r o e n d e, d u b e - h ö f v e r i n t e sitta o c h v ä n t a p å e n m a n, s o m ä r p å m i d d a g, o c h s o m k o m m e r h e m.
.
.
j a, G u d v e t hur- dan h a n k o m m e r h e m!
U N G A FRUN.
D e t ä r inte snällt a f d i g, m a m m a, att tala så d ä r o m E m i l!
O c h d u h a r inte n å g o t skäl a t t.
.
.
S V Ä R M O D E R N.
N å d u G u d, j a g frågar b a r a G ä r d a: har j a g sagt ett o r d o m honom?
H ä r sitter j a g i min o s k u l d o c h talar i a l l m ä n h e t, o c h så p å s t å r d u.
.
.
m e n så ä r d e t alltid, n ä r m a n v i l l v a r n a d e u n g a!
D e t får m a n s k a m till t a c k f ö r!
D ä r f ö r skall j a g h e l l e r inte s ä g a ett o r d, o m h a n o c k s å g å r b o r t p å m i d d a g h v a r e v i g a G u d s d a g!
M e n att kär- l e k e n ställer till o r e d a o c h s p e k t a k e l, d e t påstår j a g iindå!
J a g g å r b a r a till o s s s j ä l f v a!
S å l ä n g e E l l y v a r h e m m a, så h a d e vi alltid så l u g n t o c h så b r a.
Och h o n s e d a n!
N u h a r å t m i n s t o n e into j a g n å g o n ro h e m m a — m e n d o t s k a ' v ä l så v a r a, k a n j a g tänka!
VÄNINNAN.
J a, d e t ä r j u a l l d e l e s klart, att n ä r ett g o d t parti e r b j u d e r sig.
.
.
SVÄRMODERN.
J a herre G u d, h v i l k e n m o r v i l l inte, att h e n n e s dotter får en m a n — o m b a r a i n t o k a r l a r n e v o r e sådana fasliga c g o i s t e r!
E n liten tår te till, G ä r d a!
VÄNINNAN.
T a c k, snälla t a n t!
B a r a e n d r o p p e!
S V Ä R M O D E R N (slår i.)
O c h d u d å, E l l y l i l l a?
UNGA FRUN.
Nej tack, mamma!
Men jag kan inte b e g r i p a, h v a r f ö r d u är o r o l i g?
J a g ä l s k a r E m i l, han älskar m i g, o c h d e t förstås, b å d a t v å h a v i våra VÄNINNAN.
J o j a g tackar.
O c h konsuln själf?
SVÄRFADERN.
M å r a l l t i d b r a, n ä r j a g fått m i g några partier schack!
K o m m e r just n u direkt från k l u b b e n.
(Till sin hustru.)
K a n d u t ä n k a d i g, M a l l a — j a g g j o r d e d e m m a t t, inte m i n d r e ä n tre s t y c k e n!
(Till unga frun?)
J a s å, så E m i l ä r b o r t a på middag!
UNGA FRUN.
Ja, med docenten Ask — hans gamla studentkamrat!
SVÄRFADERN.
Jaså, d e n präktiga p o j k e n!
D e t är e n f r a m t i d s m a n, d e t, s k a ' n i t r o!
B r i l j a n t h u f v u d, har l e g a t o c h studerat n a t i o n a l e k o n o m i n u ett p a r år — i E n g l a n d, F r a n k r i k e o c h T y s k l a n d.
D e n k o m m e r att g å l å n g t!
L ä r s k a ' b l i p r o f e s s o r e n d e r a d a g e n!
J a g k ä n d e h a n s far, s o m v a r assessor i G ö t a h o t r ä t t — ett g o d t, g a m m a l d a g s h e m — k u n d e inte gå u t a n n a t ä n k ä r n p o j k a r d ä r i f r å n!
U N G A F R U N (till väninnan.)
M e n hvad var det s o m d u pratade o m, G ä r d a?
VÄNINNAN.
J a g?
J a s a ' j u b a r a, att j a g h a d e hört.
.
.
SVÄRFADERN.
H v a d då för slag?
U N G A F R U N.
J O, att h a n s k u l l e v a r a e n r u m l a r e, en m o r a l i s k t f ö r t a p p a d v a r e l s e.
.
.
SVÄRFADERN.
N e j h ö r nu, fröken Bark!
H v a d sjutton ä r d e t f ö r historier ni kolporterar u t?
VÄNINNAN.
J a g?
J a g får b e k o n s u l n k o m m a i h å g, att j a g k o l p o r t e r a r inte u t n å g o n t i n g!
J a g k o m h ä n d e l s e v i s att n ä m n a åt E l l y, att j a g h ö r t att d o c e n t e n A s k — m e n d e t k a n j u v a r a en annan, d e t k a n v ä l finnas flera — flera.
.
.
SVÄRFADERN.
F l e r a askar, m e n a r n i!
J o, d e t vill j a g l o f v a!
Skvallerasken, bland andra, o c h den är a l d r i g t o m!
D ä r finns g o d t o m s m å s a k e r, s o m k u n n a ta ' h e d e r o c h ä r a a f f o l k!
D e n h ä r A s k e n, som d e t n u ä r fråga o m, h a r a l l t i d v a r i t e n g l a d själ, d e t v e t j a g; m e n a l d r i g h a r j a g h ö r t, att h a n fördärfvat hvarken s i g själf eller andra!
O c h är E m i l m e d h o n o m, E l l y d u, d å kan d u vara lugn för, att h a n ä r i g o d t s ä l l s k a p!
då, U N G A FRUN.
D e t tror j a g, p a p p a!
J a g har inte ett ö g o n b l i c k v a r i t o r o l i g f ö r h o n o m!
SVÄRFADERN.
Det är rätt, m i n tös!
S V Ä R M O D E R N (sakta till väninnan?)
Kära du!
K a r l a r n e h å l l a alltid h v a r a n n ' o m r y g g e n!
D e t ä r s o m ett f r i m u r e r i!
SVÄRFADERN.
D e t k a n n o g h ä n d a, att d e d r i c k a litet g o d t v i n till m i d d a ' n o c h ta ' s i g ett p a r g l a s p u n s c h efteråt m e d — m e n d e t slår inte i h j ä l n å g o n!
SVÄRMODERN.
Nej det förstås!
S V Ä R F A D E R N (godmodigt, i det han klappar henne.)
J a i n t e h a r d e t slagit i h j ä l m i g, M a l l a l i l l a!
O c h inte d i g h e l l e r!
SVÄRMODERN.
A förlåt mig, jag.
.
.
SVÄRFADERN.
D U s ä g e r i n t e n e j f ö r ett g o d t glas v i n — o c h hvarför skulle d u g ö r a d e t?
V i n e t f r ö j d a r m ä n s k a n s hjärta, sa ' L u t h e r, e l l e r h v e m d e t v a r — o c h m ä n n i s k o r ä ' v i j u allihop, v i m å vara fruntimmer eller karlar?
E l l e r hur, fröken B a r k?
N o g ä ' v ä l k a r l a r n e m ä n n i s k o r ä n d å?
VÄNINNAN.
Nej, nu UNGA får j a g v e r k l i g e n l o f att gå!
S V Ä R F A D E R N (torrt.)
Ja, v i kan v ä l vara m ä n niskor för det!
VÄNINNAN.
J a f ö r allt i v ä r l d e n!
(Sötsurt.)
E g e n t l i g e n ä r d e t v ä l bara k a r l a r n e, s o m ä ' m ä n - n i s k o r, o m d e få s ä g a d e t s j ä l f v a!
A d j ö, s ö t a E l l y l i l l a!
V i s k a ' h o p p a s, att d e t d ä r m o l n e t inte h a r h v a r k e n åska eller s t o r m m e d s i g!
A d j ö, s n ä l l a t a n t.
A c k j a g förstår så v ä l tants o r o — j a g v e t, h u r m i n FRUN.
Pappa då!
VÄNINNAN.
A d j ö, a d j ö!
(Går ut i salongen, följd af svärmodern.)
Å, snälla tant, inte s k a ' t a n t.
.
.
j a g hittar n o g u t!
ÅTTONDE ' l V ' SVÄRMODERN (befallande.)
Ställ brickan här, Johanna.
.
J U N G F R U N (näsvist.)
Ja, det begriper j a g v ä l, efter s o m k o n s u l i n n a n s t ä l l d e f r a m b o r d e t!
S V Ä R M O D E R N (skarpt.)
J a g s k a ' s ä g a J o h a n n a.
.
.
J U N G F R U N (till unga frun.)
A ' d e t annars någe ', f r u n?
(Då den tinga frun gör en nekande åtbörd, går hon ut i fonden, i det hon mumlar med en förargad blick på svärmodern) H m!
går den där här o c h o r n e r a r!
(Ut).
mor skulle känna det, o m j a g.
.
.
m e n det kan d å a l d r i g k o m m a i f r å g a!
(Stelt.)
A d j ö, herr konsul!
SVÄRMODERN.
G l ö m inte b o r t E l l y, G ä r d a l i l l a!
VÄNINNAN.
T y c k e r tant d e t!
SVÄRFADERN.
O c h inte o s s h e l l e r, f r ö k e n B a r k!
(Så att endast unga frun hör det.)
D e t v i l l säga, n ä r j a g inte ä r h e m m a!
Unga frun.
SCENEN, Svärfadern.
Svärmodern.
S V Ä R F A D E R N.
J a g t y c k e r inte o m d e n d ä r f r ö k e n Bark.
H o n smakar surkart — g a m m a l surkart!
U N G A F R U N (skrattande.)
S n ä l l a p a p p a, h o n är j u b a r a t j u g u s j u år.
SVÄRFADERN.
J a, d e t v i l l s ä g a, h o n h a r gått o c h v ä n t a t i t i o å r — sådant s u r n a r m a n af.
S V Ä R M O D E R N (kommer tillbaka in.)
H o n ä r b r a söt, d e n G ä r d a!
S V Ä R F A D E R N (leende till unga frun.)
O l i k a åsikter, som d u h ö r!
— M e n hvad var det för moln, s o m d e n d ä r s ö t n o s e n talte o m!
U N G A FRUN.
D e t ä r i n g e n t i n g, p a p p a lilla.
414 1 S V Ä R M O D E R N.
Jaså, att E m i l g å r b o r t p å m i d d a g, när d u inte m å r bra, det kallar d u for ingenting.
M e n d e t ä r a l l t i d p å d e t sättet, s o m d e u n g a f r u a r n a s k ä m m a b o r t sina m ä n.
SVÄRFADERN.
O c h det är alltid m e d motsatsen, s o m d e g a m l a fruarna skrämma b o r t sina.
Litet tolerans skadar aldrig, M a l l a lilla.
SVÄRMODERN.
N e j d e t f ö r s t å s, m a n skall v a r a n ö j d m e d h v a d s o m helst.
SVÄRFADERN.
Nej det ska ' man inte; men U U N 1893 $ %manda J^erfstedt man ska ' inte g ö r a Å r e s k u t o r utaf s a n d k o r n o c h inte o v ä d e r s s k y a r u t a f s t r ö m o l n!
M a n skall v a r a en l i t e n s n ä l l o c h rar o c h treflig g u m m a, s o m d u k a n så b r a, b a r a d u v i l l!
(Smeker henne.)
SVÄRMODERN, Jaha, n u k o m m e r han m e d har tassen!
SVÄRFADERN.
N e j, M a l l a lilla, j a g ä r h v a r k o n hare e l l e r b j ö r n.
O e h d u skall v a r a en s n ä l l o c h h y g g l i g m u t t e r o c h i n t e sätta g r i l l e r i h u f v u d e t p ä tösen v å r.
K a l l a d e t f ö r m o l n, att m a n n e n g å r b o r t på m i d d a g m e d en g o d v ä n.
O c h o m det också v o r e ett m o l n p å u n g a fruns h i m m e l — • s t r ö m o l n är det, m i n g u m m a, o c h s å d a n a h ö r a v å r h i m l a r n e till!
A n n a t är det, när d e t m o l n a r sig o m hösten, då b l i r d e t r u s k o c h d u s k o c h s t o r m o c h o v ä d e r!
D ä r f ö r ska ' v i h å l l a v å r h ö s t h i m m e l k l a r i d e t l ä n g s t a.
M a l l a!
S k a ' vi i n t e d e t?
SVÄRMODERN.
J o, h ö r m a n p å bara, så v a c k e r t min g u b b e talar.
SVÄRFADERN.
Och tänker m e d — kan du gärna lägga till!
S V Ä R M O D E R N (rörd.)
D e t v e t j a g, Z a c h a r i a s l i l l a!
(Kysser honom.)
SVÄRFADERN.
J a h a, ser d u t ö s e n m i n, så d ä r ska ' du göra m e d, när E m i l k o m m e r.
D e t tar bilttre ä n alla s p a r l a k a n s l ä x o r.
N å, s å d a n a b e g a g n a ni v ä l i n t e ä n n u?
U N G A FRUN.
O c h a l d r i g k o m m a v i att g ö r a d e t heller, p a p p a!
SVÄRMODERN.
S ä g i n t e d e t, m i n flicka!
D e, h a i b l a n d sina g o d a skäl o c h sin g o d a n y t t a m e d!
» SVÄRFADERN.
N e j, vet d u Malla, nu tror j a g vi k n o g a h e m — så får d u b ö r j a m e d att h å l l a d i n!
S V Ä R M O D E R N.
O c h d u tror, att j a g l ä m n a r E l l y ensam nu, innan.
.
.
SVÄRFADERN.
Ja, d e t t r o r j a g visst, d e t!
A d j ö min tös!
K o m du Malla; när E m i l k o m m e r h e m, ser han n o g helst, att v i i n t e ä ' här.
U N G A F R U N (lifligt i det hon stiger upp.)
O c h nu ä r j a g d e s s u t o m nästan b r a!
(Ringning.)
Där kom- mer E m i l!
S V Ä R F A D E R N (hastigt.)
D å s m y g e r v i o s s u t k ö k s - v ä g e n, så h a n i n t e ser att v i v a r i t h ä r!
SVÄRMODERN.
Ja men — jag tycker.
.
.
S V Ä R F A D E R N.
D U t y c k e r n o g s o m j a g!
(För henne med sig ut.)
G o d natt, t ö s e n m i n!
S o f g o d t!
(De försvinna ät höger.)
NIONDE Unga frun.
UNGA SCENEN.
(Strax därpå) Äkta FRUN.
Hvad det var väl mannen.
att pappa kom!
D e n d ä r s t y g g a G ä r d a!
(Lyssnar.)
N u tar han a f sig r o c k e n!
(Skyndar ut i salongsdörren.)
Så snällt, att d u k o m n u, E m i l!
Ä K T A M A N N E N (kommer hastigt in, slår armarne om henne.)
M i n lilla E l l y!
H v a d får j a g då, f ö r att j a g v a r s n ä l l?
U N G A F R U N (slår armarne om hans hals och kysser honom.)
D e n h ä r får d u — • o c h d e n h ä r — o c h den h ä r i A K T A M A N N E N.
S o m d u g e n a s t får i g e n I (Paus; sedan för han henne ner till chäslongen och sätter sig med henne pä sitt knä.)
V e t d u, E l l y, det var inte alls r o l i g t p å m i d d a g e n.
J a g r i k t i g t å n g r a r, att j a g g i c k dit.
UNGA J-IKTA FRUN (glad.)
MANNEN.
Gör Ja!
Ask du!
var inte lik sig alls; h a n f ö r e f ö l l så b l a s e r a d!
(Sluter henne intill sig.)
N e j, h ä r ä r ä n d å b ä s t!
M e n så b l e k d u ä r — o c h d i n a ö g o n.
.
.
(Ömt.)
L i t e n!
liten!
det har väl inte regnat?
UNGA FRUN.
Nej — nej — det var bara litet strömoln!
AKTA MANNEN U N G A FRUN.
AKTA (förvånad.)
Strömoln?
V å r h i m m e l n har j u sådana ibland.
MANNEN.
Det är sant; men vår himmel skall a l l t i d v a r a klar s o m n u.
S k a l l d e n i n t e E l l y?
(Tyst omfamning.
Jungfrun kommer på tåspetsarne ut i salongen, ämnar sig in, men hejdar sig.)
J U N G F R U N (sakta för sig.)
I n t e l ä r han v i l j a ha n å g o t te nu. '
(Smyger sig sakta ut igen.)
(Illustratör: Viktor Andrén.)
Alla människor kunde se, att hon icke blott var vacker, utan ovanligt vac- ker, när hon i augusti, hemkommen från sin bröllopstripp, någon gång gick arm i arm med sin man, premierlöjtnanten vid flottan, på de mest besökta promenaderna.
Alla människor visste, att hon också varit i ovanlig grad firad och fjäsad, att hon dansat och blifvit kurtiserad i den stad, hvarifrån hon kom.
Alla människor hade väntat på henne, hon skulle j u blifva en glanspunkt i den visserligen folkrika, men på glanspunkter inom den kvinnliga världen, den, liksom an- dra städer, särdeles fattiga staden.
Man beredde sig att emottaga det unga paret på deras första visit.
Man började fråga hvarandra: » Hör d u?
Ha de inte varit.
.
.
?
» Och man nickade välvilligt mot hvarandra, log och sade: » Smekmånaden! » Men månaderna gingo, och det blef inga visiter af.
Det var bara hos landshöfdin- gens, de hade gjort ett besök, men när på nyåret landshöfdingens stora bal gick af stapeln, då kom premierlöjtnanten ensam.
Man nickade åter mot hvarandra — små- log och hviskade: » Nå, det visste man j u.
» Vintern skred fram, och vid midsommar- tiden hade premierlöjtnanten en son.
D e flyttade i juli ut i en liten stuga vid skä- ren.
Löjtnanten hade sin segelbåt därute, och de lefde ett stilla sommarlif m e d hvar- andra, ända till dess löjtnanten i september skulle ut på ett års kommendering.
» Nu, » tänkte man litet hvar, » n u!
» På hösten skulle det bli en välgörenhets- basar i staden, och åt en af ungherrarne anförtroddes det grannlaga värfvet att värfva fru Waldenborg.
De öfriga herrarne an- igo, att det borde vara en deputation, som framförde anhållan, men det blef bara en, den mest ansedde i samhället, som blef den lycklige.
Himmel, så vacker hon var, när hon mötte honom!
Den unge mannen kände sig nästan knäsvag, han började stamma fram sitt ärende.
Hon såg på ho- nom med de stora, skimrande, mörka ögo- nen och med ett smålöje, som kunnat göra honom förryckt, svarade hon, att hon kände inga, och att hon ej just intresserade sig för basarer.
.
.
» Men för fattiga.
:.
» vågade han säga.
» Ah, ja.
. » sade hon dröjande.
.
.
» men man kan j u ge dem ändå. » Med ett ord, hon nekade absolut.
» H o n vill inte gå ifrån sin lilla gosse, » förmodade en vänlig själ.
» Hon är nog en ö m mor, » tillade den vänliga själen suc- kande och med en sidoblick på fru I \, som beständigt var ute och roade sig.
Den vänliga själen träffade, för att icke säga trängde sig på fru Waldenborg en morgon vid köttståndet på torget.
» Fru Waldenborg vill inte hjälpa oss med basaren, » sade hon.
» Jag gissar, att er lilla gosse.
.
.
» » Jag har en gammal sköterska för honom.
Barn intressera mig icke så mycket, innan de kunna gå, » sade fru Waldenborg med ett hänryckande uttryck i sitt ansikte, be- talade sitt kött och gick.
» H v a d gör hon då, hvad tar hon sig till i ensamheten? » Den goda själen kände jungfrun.
» Men hade hon ändå inga besök, den stackars lilla frun?
Någon bekant kanske se ' n gam- malt.
.
.
?
» » N e j; hon sitter inne som en mullvad.
Det är inte lönt att tänka på någon fridag. » 1
I DU N 1893 En dag på våren for en sprittning af glädje genom staden.
Fru Waldenborg hade rest ut till skärgårdsstugan, och vid stran- den hade en irng herre uppenbarat sig med en jättebukett.
Hon hade betraktat honom med sina utsökta ögon och hviskat: » Söta du, k o m igen på återvägen, » det hade en särdeles nyfiken själ tydligt hört med sina egna personliga öron.
Den dagen korsades stadens gator af vi- siterande fruntimmer, ja, till och med af herrar.
» Det kunde man väl tänka sig, så ung, så skön, så ensam.
Mannen, stac- kare, ute på oceanen! » Alla människor lade sig den kvällen yt- terst tillfredsställda och dygdiga.
Först följande morgon fick man veta, att det var fru Waldenborgs bror, som varit på genomresa.
Man kände sig genast min dre tillfredsställd och mindre dygdig.
Det var en supé samma dag, en sådan där vårtillställning, där själfva naturens fagra inflytande verkar förbrödrande.
Man talade naturligtvis o m den unga skönheten, som lefde så ensam.
» Hvad är orsaken?
Intet sällskap, totalt ingenting.
På lånbiblioteket har hon aldrig tagit ett enda band, i boklådan har hon aldrig satt sin fot.
Musik afskyr hon.
Inte intresserar hon sig för sitt lilla barn, inte för basaren, inte för fattiga och knappt nog för sin man.
Huset sköter en gammal jungfru helt och hållet, och ingen älskare heller.
Hvad är orsaken? » » Men kunde man inte tänka, » sade skrat- tande en ung realist, som kommit från Stockholm samma dag, » kunde man inte lösa gåtan på det sättet, att hon, liksom mången skönhet före henne, totalt saknar alla intressen, att hon är utan organet för intressen? » Man såg häpna på hvarandra.
Hon var abnorm!!
Kunde det vara orsaken?
» Men hvarför undrade alla människor så mycket på henne? » sade helt blygt en ung nygift fru.
» Hon gör j u rakt ingenting annat än håller sig hemma.
H v a d vet man om henne?
Ingenting.
Kunde hon då inte få vara i fred?
Jag tycker inte det finns så mycket intressant här på orten för re- sten, och det kanske hon tycker också. » Kunde det vara orsaken?
Hon föraktade samhället.
Från den dagen häcklade man henne värre än förut.
Så farligt är det att vara vacker.
(Illustratör: Jenny Nystrum).
S^DT Georg J^ordensvan Sarnsligljeter.
niåbarn äro som bekant mycket märkvärdiga tingestar.
Fråga den första unga mamma, ni träffar, skall ni få höra, att hennes barn är något rent af oerhördt märkvärdigt, att det visar en otrolig klokhet och intelligens och är vidunderligt ut- veckladt för sina år — eller sina månader.
Det finns till och med e m och annan lycklig familjefader, som in- stämmer.
Men det finns naturligtvis ingen tviflare nog hjärtlös att inte tro på den lilles intelligens.
Denna utvecklas med all säkerhet några år framåt.
Barnet har ingen tid att slöa till, hvart det ser sig omkring har det tusen saker att iakttaga och att taga reda på, allt är nytt, ingenting har ännu blifvit en- formigt eller utslitet, allt ger anledning till tankar och frågor.
Det har en hel värld att göra sig hemmastadd uti.
Det är gammalt som gatan, men det är i alla händelser en iakttagelse, ny för hvar och en som har småttingar i sin dagliga närhet, att det som ger deras iakttagelser deras friskhet, det är det primitiva däri, det äkta och okonstlade.
Barnet tar allting sådant det är eller sådant det visar sig, det resonnerar inte och är ej förundradt öfver någonting.
Om pappa komme in ge- n o m fönstret, så är det alls ingenting märkligt däri, att han kan (~ \ ^ gå in genom ett fönster, och om mamma skulle flyga och sätta sig upp i ett träd, så skulle bar- net finna det lika m y c k e t eller lika litet märkvärdigt som allting annat, att mamma kan flyga.
När man håller ett barn framför en te- lefon och säger, att det skall ropa pappa, och att pappa hör det, fast han är flere mil långt borta, ända så långt borta som ångbåten går, så har den lille inte ett ögon- blicks tvifvel på uppgiften — så besynner- lig den än borde synas honom — och han anstränger sig alls inte att undra på, hur detta kan vara möjligt, det är helt enkelt så, därför att mamma har sagt det.
Barnet har inte lärt sig misstro, för det är allting sant, både verkligheten och sa- gorna.
Sagan flyttas in i barnets närmaste om- gifning, det är ingen skillnad på den och på det handgripligt reela.
Berätta för småt- tingarna om tomten, som bor i visthusbo- den, eller låt dem se skogstrollet afritadt, och de skola hvarje ögonblick tro sig se det k o m m a bakom träden.
Pysen som sett krokodilerna i sin djurbok, är rädd att gå att bada — det kunde j u komma en krokodil.
När barnen hört sagan o m de tre bockarna Bruse, o m hur de råkade ut för trollet, som bodde under bron, så för- lägga de ögonblickligt trollets bostad till närmaste bro och äro nyfikna för hvar gång 415 deras väg för dem däröfver, om trollet skall komma upp och vilja ta dem.
Då gäller det att som den största bocken Bruse ropa med den gröfsta och mest skräckinjagande röst, man kan åstadkomma: » K o m hit du, jag är inte rädd för dig! » och att sedan buffa till trollet, så att det far hufvudstupa ner i sjön.
Var säker på att många småttin- gar äro fullt och fast öfvertygade om, att de, om trollet komme, skulle uppföra sig lika manhaftigt som stör- sta bocken Bruse.
Sagorna fylla deras all- tid lifliga fantasi, och sagohjältarnes tapperhet gör dem modiga — något som inte hindrar, att de i själfva verket finna flyk- ten vara deras bästa för- svarsvapen.
Det händer, att lilla syster A v a är rädd för att gå ut ensam, när skymningen faller på och de ljusa sommarkvällarna ej längre äro så ljusa.
Den något äldre systern Malla finner denna rädsla helt naturlig, » när inte jag är med för att försvara henne — det kunde komma en människoätare ».
Detta antagande ger den yngres tankar en n y riktning: » Då tar han nog Malla först, som är större och tjockare än mej, » säger hon.
Men så kommer hon att tänka på, att det ändå vore ledsamt, om så hände: » Nej, när jag ser honom komma på långt håll, tar jag Malla i hand och så springer vi. » » Men han har sjumilsstöflar, » upplyser äldre syster.
Och så är det hon, som fortsätter äfven- tyret i fantasien: » Då skuttar, han långt förbi oss.
Och då gömmer vi oss, och han hittar oss inte, för sådana där troll ä ' så dumma, så man kan lura dem. » Barnets lifliga inbillningskraft tar sig ofta uttryck i mycket konkreta och ' åskådliga bilder.
Ett exempel.
Ångvälten är ute och plattar gatfyllningen utanför våra fönster.
Om kvällen lägger man hvita pressenningar öfver järnvagnen.
Då säger barnet: » Se, nu har ångvälten fått nattskjortan på sig! » Ett annat lustigt exempel på öfverra- skande uttryck i ett barns m u n: » I dag har jag sett en judhund, ' be- rättar Malla vid middagsbordet.
1DUN Och då hon uppfordras att närmare beskrif- va denna nyupptäckta hundart, talar hon om, att den var alldeles svart och hade långa lockar, som hängde omkring ansiktet.
Barnets språk, dess sätt att behandla orden och att själft hitta på nya ord vore värdt ett närmare studium och kan ibland öfverraska genom sin konsekvens.
Jag me- nar nu ej de fall, då den lille missförstått ett ord eller missminner sig och helt obe- sväradt fabricerar ett annat, som är något så när likt det rätta — till exempel, då man får höra, att lilla Pelle kommit åkande » i en sån där vagn som kallas för metvurst » — utan jag tänker på de följdriktigt uppfun- na ord, man kan få höra.
Barnet följer här- utinnan instinktlikt de samma grundsatser, som varit le- dande vid fa- bricerandet af Volapyk, det artificielt, men konsekvent bildade världs- språket.
Af verbet » knac- ka » bildar bar- net substan- tivet » knac- karn » (hammaren), af » tjuf » verbet » tjufva » o. s. v. Det förenklar språkläran efter bästa förmåga, konjugerar exempelvis verbet » ge » (gifva) » g e d d e », » gett » — b l i r det då upplyst om att man säger » gaf », så tager det fa- sta på denna form och säger, att mamma har » gafvit » mig ett äpple.
På dylika exempel på barnspråkets fyn- dighet och omedvetna följdriktighet är det ingen brist.
Att barn äro svåra naturalister, är en känd sak.
Det hände i en mycket korrekt familj, där far och mor och två barn- ungar sutto vid middags- bordet, att mor fann sig föranlåten att säga till plan- torna: » Ni ä ' ena riktiga grisar. » De båda så benämnda voro ögonblickligen inne i situa- tionen, och den ena sade helt oskyldigt med en blick på far och m o r: » Två grisar — och två svin. » En annan middagshistoria, som visar ej blott, hur påhittiga småungar kunna vara, utan också hur träffsäker deras instinkt kan vara, när det gäller att finna på raffinerade pojkstreck, berättas från drott- ning Victorias af England hof.
Ett par af drottningens ättlingar i andra led bodde under sina föräldrars bortvaro hos majestä- tet, men voro mycket svåra att hålla till ordning.
En dag hade de uppfört sig så inkorrekt vid middagsbordet, att majestätet 1893 befallde dem sätta sig under bordet.
Där skulle de sitta till straff under hela midda- gen, och ingen mat skulle de få.
Middagen fortgick, och de båda syndarne, som först tisslat och tasslat under bordet, sutto nu så tysta och undergifna, att man började tycka synd o m dem eller undra, om denna tystnad dolde något nytt påfund.
Slutligen gaf drottningen dem lof att kom- ma fram.
Och de båda vildbasarne kröpo fram — - spritt nakna och gåfvo sig till att dansa indiandans kring farmor till oerhörd skandal för det ceremoniösa hofvets anstän- dighetskänsla.
Barnet har ej lärt sig förställningens konst och lär sig först småningom att dölja sina känslor.
Ä r det att undra på, att en barnunge blir ilsken, när han skri- ker efter mat, och man då kommer och börjar draga vagnen, han ligger i, fram och tillbaka på golfvet eller ger honom en skallra i handen eller en kautschuk-katt, som jamar?
Mången » stor » blir minsann ursinnig för mindre än så.
Barnets intryck och känslor äro primi- tiva, osammansatta och fordra ett omedel- bart uttryck.
Det skrattar öfverljudt eller gråter rent af tröstlöst — det kan också konsten att skratta och gråta på en gång i öfvergångsstadiet från sorg till glädje.
Vi » stora » reflektera öfver våra känslor, liksom hålla en spegel framför oss och glöm- ma sällan att söka iakttaga vår värdighet — det är endast v i d helt och hållet öfver- raskande intryck, vi för någon enda gång tappa spegeln och hängifva oss åt en äkta känsla, som alls ej bindes af tanken.
Bar- net har ingen värdighet att iakttaga, bryr sig katten om, hur det » tar sig u t ».
Det har en lång skola att genomgå, innan det blifvit värdigt att vara en vuxen människa.
Och när det kommer så långt, har det allt för ofta förlorat allt för mycket af det ur- sprungliga, det som skilde det från andra, och lärt sig i allt för hög grad att » vara som andra människor ».
Ett lifligt och vaket barn är en person- lighet för sig i högre grad än många af de fullvuxne.
Och o m man också med den van- liga böjelsen att tilldela barnet, det vill säga framtiden, allehanda fullkomligheter måste slå af på resultaten, när man ser denna framtid, sådan den blifvit, sedd m e d den nyktra verklighetens ögon, så är det likväl med ett visst vemod man ihågkommer, hvad allt barnet lofvade.
Det är med en tanke åt detta håll, Vik- tor Rydberg skrifvit de bekanta stroferna: » Vi ana furstar, där barn vi blicke, men vuxna kungar vi finna icke. » (Illustratör: Wctor Andrén.)
Sigrid Qlmllad En offer dag.
En norsk tblklifshikl.
ängs landsvägen, i spridda grupper, framskymtande som svarta punkter i alla vägkrökar; förbi ljusmålade bondgårdar med ståtliga uthusbyggnader, ty man gör mera affär af fä än folk på landet; förbi åkrar och ängar, som lågo utbredda likt ett brokigt lapptäcke; förbi den gamla eken uppe i prästgårdsbacken och fram till den hvitme- nade kyrkan vandrade söndagsklädt bondfolk.
De gingo långsamt med allvarliga ansik- ten, som om det icke skickat sig att gå fort eller se glad ut på en söndag.
Alla buro blommor, vårens förstlingar, narcisser, tulpaner och syrener att lägga på anhörigas grafvar, ty under veckan hade lifvet så mycket, som tog ens verksamhet i anspråk, att man ej hade tid m e d döda, men o m sön- dagen, då man var fint klädd och inte rik- tigt visste, hvad man skulle taga sig till, utom att gå i kyrkan förstås, då passade det så bra att pynta fars, mors eller sysko- nens grafvar.
I dag fanns det ännu ett skäl att se högtidligare ut än vanligt — det skulle offras, pingstoffret, och en och annan bonde slog på bröstfickan ett försiktigt slag för att öfvertyga sig om, att sedlarna, silfret eller kanske till och m e d kopparn lågo på sin plats.
Klockorna ringde klart i den tunna fjäll- luften, det låg som ett blått, orörligt skim- mer öfver de aflägsnare åsarna, medan de närmaste framträdde i den ljusaste vår- grönska.
Tornsvalorna kretsade med sitt friska: h e j!
h e j!
högt öfver trädtopparna, och en liten ekorre hoppade ibland med höjd svans öfver vägen.
Allt tätare samlades grupperna tillhopa, punkterna förvandlades till fläckar och fläc- karna till en svart orm, som slingrade sig in genom kyrkdörren, tills det småningom igen blef folktomt i omnejden.
Klockorna tystnade.
Prästen, en lång mager man, hade bestigit predikstolen och allas hufvuden böjdes till: Fader vår.
Det var så tyst, att svalornas hvisslande banade sig väg till de bedjandes öron, och en hund, som skällde utanför kyrkan, störde betydligt andakten.
Efter bönens slut reste sig hundens ägare och gick med varsamma, liksom afbedjande steg nedåt kyrkgången; man lyssnade dit, hörde ett rapp, ett tjut och skällandet upphörde, men man hade i alla fall haft en liten förströelse och bjöd nu med stärkta krafter till att lyssna på prä- stens ord, hvilket icke alltid föll sig så lätt.
Han hade ett eget sätt, den gode kyrko- herden, att utan komma eller punkt sjunga fram orden, så att man hade ungefär samma
1893 känsla, som då man hör vågor i regelmäs- sig takt slå upp och ned mot en strand, eller som när man hör en klocka långsamt picka i tick, tack, tick, tack.
Det frestade starkt på ögonlocken.
Ändtligen kom ett amen, långdraget som det andetag af lättnad, hvilket steg likt en jättesuck mot kyrkhvalfvet.
Kyrkoherden böjde hufvudet, församlingen likaså, och då man ansett att lämplig tid åtgått, höj- I D U N 417 männa förvirringen.
H v e m skulle nu våga anse sig stå honom så nära i rang, att han dristade ^sig till att först framträda?
Ane Lindseth var så gifvet framskjuten, så öf- verlägsen dem alla, men den som nu gjorde en början, skulle för visso bli utpekad som högmodig.
.
.
och det, nej det hade ingen lust att utsätta sig för.
Minut efter minut förgick.
Kyrkoherdens hjässa lyste alltjämt blid och blank, men i för den mottagandes granskande ögon.
Det des ånyo de sänkta hjässorna, först en o c h var också med ett ganska långt ansikte, annan på försök och så med ens alla, spän- som kyrkoherden, efter det han hopräknat stigt, som om en besvärlig skyldighet lyck- summan, trädde in till sin hustru och sade: ligt blifvit fullgjord.
Här och där såg man » Det blir ingenting af med att kläda om ögon, som glänste af fromhetens tårar, men förmaksmöbeln den här gången, jag har öfver de flestas ansikten låg ett uttryck af fått nästan hälften mot i fjor. » antagen kyrkmin, det vill säga likgiltigt, sömnblandadt allvar.
Och pastorns lilla beskedliga hustru drog en djup suck öfver sina svikna förhopp- Så kom altartjänsten.
Kyrkoherden mäs- ningar och församlingsbornas brist på fri- sade själf långdraget som han predikat, or- kostighet.
geln rättade sig därefter, och alltsamman Men dessa voro egentligen ganska be- drog ut åtminstone fem minuter längre än hans hållning började en viss otålighet att e n vanlig altartjänst fordrar.
Slutligen var I förspörjas.
Organisten uttömde hela sin låtna mod sin offerdag.
det öfver och det viktiga ögonblicket inne.
fantasi med preludier och långdragna ackord (Illustratör: Jnniii Stftrinn).
Bönderna sutto Kyrkoherden stod ett par sekunder lik- i alla möjliga tonarter.
som försänkt i begrundande.
Så vände fortfarande stilla.
han sig värdigt om mot altaret, och hans Och åter förgingo några minuter.
Kyrko- kala hjässa med sin gråa hårkrans omkring herden hvilade än på det ena, än på det stilla och uppmuntrande mot försam- andra benet.
Så hostade han varligt.
Or- &amp; nna Jinutson lingen, medan orgeln med dämpad klang ganisten uppfriskade sig med ett solfeggio spelade sväfvaride melodier som till en me- af Bach.
lodram.
Fortfarande samma orörlighet hos för- En viss oro började förspörjas på mans- samlingen.
sidan, flottiga skinnpungar drogos i dagen, En dryg kvart förflöt på detta sätt.
Svett- och ett svagt mummel af hviskningar hör- dropparna stego kyrkoherden i pannan.
Hans Än han tågar på vägen fram, des, men ingen rörde sig ur fläcken.
Vill- månsken började rodna af sinnesrörelse, och Följd af bullrande hopen, rådiga och förlägna blickade bönderna på orgelspelet lät som en matt trånande suck Huldt fördrager han sol och damm hvarandra, tummade siua skinnpungar och efter befrielse.
Lyssnar till hjärteropen.
.
.
töfvade i sina bänkar, medan kyrkoherden Allt förgäfves.
framför altaret tåligt bidade sin lön, bidade Och slutligen efter tjugu minuters stånd- Bär du slöja af dunkelt ve, förgäfves.
Det förhöll sig nämligen så, att aktighet vände kyrkoherden sig o m mot Sörjande like, stanna, Ane Lindseth, socknens rikaste bonde, tal- församlingen, tecknet att offringen måste Lös de tyngande kval och le, man i stortinget och en viktig medlem af upphöra, kastade en blick likt en åskvigg Lyft din fårade panna.
kommunalnämnden, han som högvuxen med ut öfver sin hjord och gick som en bild ståtlig hållning och värdig uppsyn brukade af den rättvisa domen in i sakristian.
Glöm ej högtidens vackra sed: resa sig ur främsta kyrkbänken och inleda Bönderna hade på eftermiddagen ett sam- bred, offringen med att lägga sitt dryga bidrag manträde, då kollekten till kyrkoherden hop- Smärtedoket på vägen Hosianna!
på altarbordet, han hade plötsligt insjuknat samlades, men det var lättare att stoppa fubla högt: och var således förhindrad att infinna sig.
en mindre slant i den stora slutna block- Därutaf de bestörta minerna och den all- bössan än att lägga den på altarbordet midt tyste did adoenAsfici
I D U N 418 1893 På palmgrupper höga, på bilder små Josephine YJOettergrvmd C %sa) I roccoco, På möbler med glänsande, skiftrikt siden, På mattor, speglar och taflors krans Föll kronors glans.
Och gyllne pendyler mätte tiden.
Vårt par gaf supé för societé ' n, Och värden sken Bland nåder och riddare, hela raden.
Värdinnan bak solfjädern skälmskt sågs le Mot en kal attaché, En sommarbekantskap från Baden-Baden.
1 nöjenäs hvirfvel, så brusande strid, Ej mer hade tid De forna förälskade två med hvarandra.
Man sällan mer dem tillsammans fann, På baler var hon och på klubben han, Det är comme il faut — det må ingen klandra.
Men niidt under festernas bullrande glans Det stunder fanns, Då han eller hon sig tillbaka drömde Till » nästet », den forna helgedom, Där soffan stod tom, Fast på grannlåt Likväl det armt, var Där smakfullt brasan var falnad och och nätt och blomstren glömde.
prydligt Med blommande växter och snöhvit duk Samt en soffa mjuk — Det hela ett kvinnoverk, det var tydligt.
Då stal sig en suck så lätt och skyggt Som en fågels flykt Ur bröstet, beklädt med ordnar, med siden.
Med lifliga flammor ' en brasa brann, Då tänkte de inom sig bägge två: Och Ack ja — det var hon och han, De sutto där lyckliga, glada och unga, då, Den enda verkligt lyckliga tiden!
Med öga mot öga och hand i hand, (Illustratör: Viktor Andrén.)
Med hjärtat i brand Som tvänne små fåglar på grenens gunga.
Fanns något palats på jordens rund I denna stund Mer härligt än detta förtjusande » näste »?
Var det icke högt, var det icke stort, En En stormad port Till lyckans svårintagliga fäste?
Ack!
sida vid sida, så tätt som nu De unga tu Sin bana ville tillsammans vandra.
Och intet armod och ingen glans, Hur än det tryckte, hvar än det fanns, Dem skulle skilja ifrån * &lt; hvarandra.
.
.
* * Och åren flyktade ett tu tre.
Vi återse Ej längre vårt par i det forna » nästet ».
I salar, höga som tempelhvalf, Hon sväfvade fram som en rosenalf Och han så stjärnprydd som himlafästet.
H skald.
vilken dag, hvilken oförgätligt härlig dag!
Det var som en dröm, alltsammans, tyckte Elly.
Och hennes korrekta lilla skolmam- sellshjärna, som annars så nyktert plägade handskas m e d den prosa, ett fattigt folk- skollärarinnelif ymnigt beskär, var ännu smått virrig af all den glans, såväl inifrån som utifrån, hvilken denna minnesdigra kväll hade genomträngt henne.
Den icke allt för .bländande belysningen i den gamla börssalen, där Svenska akademiens högtids- dag firades, den lysande areopagen kring det långa ljusstaksprydda bordet, den kungliga familjens vördnadsingifvande närvaro, den eleganta publiken, m e n först och sist dagens stora, stolta, allt annat uppslukande inne- börd — att han, den bleke, magre unge mannen, som under de närvarandes and- lösa spänning ur praeses ' hand darrande mottog den gyllene prispenningen, att han, den store skalden, hjälten för dagen, var hennes Fredrik, hennes egen käre bror Fre- drik.
.
.
nej, det var nästan för mycket!
Men hur hade de icke också sträfvat och slitit för denna stunden under långa, tunga försakelsens år.
De — ty icke skulle han ensam ha redt sig långt m e d det hård- händta lif vet, den stackars Fredrik!
Det kunde man heller icke begära.
Hans bröst var j u så svagt; något efterhängset byrå- arbete på tidningsredaktionerna hade han ej stått ut med de sista åren.
Och hans poesi, så smekande som musik, så klang- full som guld, när den o m kvällarne de- klamerades på den lilla syskondubletten där uppe v i d Grefturegatan, hade icke alls visat sig äga förmågan att framkalla samma me- talliska klang v i d de snöda förläggarpul- peterna eller redaktörernas prosaiska arbets- bord.
Men, gudskelof, hon var stark för dem bägge.
H o n hade alltid varit som en mor för honom allt från hans späda år; hon var också hela tio år äldre.
Ja, en gam- mal mamsell var hon redan, det var icke värdt att förneka, som hon själf skrattande försäkrade, men en mycket lycklig gammal mamsell, så länge hon hade sin hälsa och sin skola, som beredde dem en anspråkslös utkomst, och honom att skydda och värna om för alla hvardagsomsorgernas knuffar.
— Det var slut, och publiken strömmade ut.
Elly hade all möda att få honom fatt i trängseln vid utgångsdörrarna, men nu hade hon hans hand i sin, och i den tysta tryckning och den glänsande blick, hon gaf honom, låg ett tack för hennes lifs största glädjestund, som genom honom be- redts henne.
H v a d han var blek och såg trött ut!
Men var det väl att undra p å: all spännin- gen och oron och värmen i den stora folk- uppfyllda salen.
Han log dock, när han lade sin arm under hennes.
Nyfikna blic- kar brände dem rundt om, och man pekade och hviskade åt hvarandra.
— Därute var det en rå decemberkväll.
När de gingo öfver Norrbro, under hvilken en tung, hvit dimma bolmade upp från de svarta brohvalfven, hostade han lätt.
Hon hade honom att slå upp den tjocka vinter- rockens krage.
» Du är väl icke sjuk, Fredrik, min kära, lilla gosse? » - frågade hon oroligt.
» Nej, men litet trött.
Och j a g längtar så hem. » Ack, det gjorde visserligen också hon.
Där hemma först skulle hon riktigt få rå om honom, ensam och helt; få betyga ho- nom, hur stolt, hur lycklig hon var i hans framgång.
En liten öfverraskning hade hon ock beredt — det skulle bli ett mottagande, värdigt den stora dagen!
— Inom ett ögonblick strålade det yttre rummet i den lilla dubletten af ljus.
Bägge deras lampor och fyra skrifbordsstakar tro- nade på matbordets bländande hvita duk.
Där var redan dukadt till supé — en rik- tig skalde-supé, m e d skinande röd hummer, den delikataste fågelpastej, en dammig flaska portvin och en stor skål, rågad med druf- vor.
Han hade alltid haft en smula anlag för gourmandise, Fredrik, fastän de tyvärr i hvardagslag hitintills icke fått allt för stor näring.
Men nu, nu låg j u ett helt annat, ett nytt, ett rikare lif framför dem.
» Nej, men Elly, hvad är nu detta?
Hvilka dårskaper!
Det är alldeles för mycket. » För mycket!
Hur han kunde prata!
Honi
1893 skrattade och sjöng upp i hvartannat, där hon lade den sista ordnande handen v i d bordet.
Den svarta, tråkiga fracken fick hon då prompt lof att dra af honom med detsamma; hans stackars hvita ansikte såg ju dubbelt så blekt ut m o t det svarta.
Så där — den varma nattrocken på och de mjuka tofflorna — » svep nu o m dig riktigt och hvila och bli varm.
.
.
» och hon sköt honom i länstolen tätt intill bordet.
En sådan fest var då verkligen ett hälft lif värd att få fira tillsammans!
Midt på bordet placerades den gyllene prispennin- gen i sitt uppslagna etui — hur den glän- ste och brann mot den purpurröda samme- ten.
Hon rågade de bästa bitarne på hans tallrik, och hennes öfverfulla gamla hjärta flödade i ett öfver hennes läppar i moder- liga smeknamn och muntrande skämt, me- dan hon ideligen uppmanade honom att äta.
Han rycktes själf alltmera med, hans ge- nomskinliga ansikte fick en varm skiftning, hans mörka ögon glänste, hans fåordighet löstes.
Till sist måste han dock lägga ned gaf- feln, sträckte bägge sina händer öfver bor- det och fattade hennes.
.
.
Minuterna flögo.
Länge hade de suttit och talat med hvarandra o m gångna dagar, om kära minnen, om framtiden, som i dag tycktes locka så ljus.
De glömde, hur nat- ten skred.
Plötsligt slog väggklockan in- ifrån hans rum ett.
Hon spratt u p p: nej, detta gick icke an!
Han var j u trött och måste till hvila.
Hur kunde hon ha varit så tanklös!
Ja, han var verkligen trött.
Han hade åter blifvit helt blek, där han slappt sjunkit tillbaka i den stora stolen, endast ett par små runda näckar flammade ännu på hans kinder som en reflex från vinet; under ögonen lågo mörka ringar.
Den torra en- visa hostan började omigen skaka hans kropp.
Nu genast till sängs, utan pardon!
Hon sköt honom med mildt våld in i hans rum I DU N och tände ljuset vid bädden.
Det var j u en dag i morgon ock.
Själf hade hon hela sin bunt temaböcker ogenomgångna, och de måste nödvändigt vara klara, tills hon skulle i skolan i mor- gon bittida.
H v e m hade haft tid m e d dy- likt förut i dag på eftermiddagen; det hade minsann gällt att passa på för att få en god plats vid den akademiska högtiden.
Dörren till hans rum var stängd; hon tog tyst fram den digra bokpacken, och satte sig vid ett enda ljvis till korrigeringen.
— En half, kanske en hel timme hade gått — hon visste det ej så noga — då hon plöts- ligt rycktes ur arbetsifvern genom skarpa hostningar därinifrån.
Det var icke säll- synt, att han hostade om nätterna, men hon lyssnade alltid m e d oro därtill, och detta lät så skärande skarpt.
Hon reste sig hastigt, tog ljuset och skyn- dade in.
Fredrik satt upprätt och framåtlutad i sängen, och en rossling skakade hans magra axlar och bröst i krampaktiga ryckningar.
Hon kastade sig på knä vid hans bädd, fattade hans hufvud mellan båda sina hän- der.
En kall svett sipprade öfver hans panna.
» Fredrik, min kära, älskade gosse; hur är det, hur är det? » Hon smekte m e d nervös ömhet det tunna håret, som klibbade efter tinningarna, hon torkade hans panna m e d sin näsduk och tryckte den mot hans mun, medan hostan- fallet ristade de sargade lungorna med ett gällt, ihåligt ljud.
Så småningom fick han dock åter and- rum.
Den häftigaste attacken upphörde, och han sjönk maktlös tillbaka m o t kud- darne.
Endast en kort, hvinande andhämt- ning arbetade under hans tunna bröst.
» Tack — tack — det är bättre nu — bra nu — endast det vanliga — intet far- ligt.
.
.
» Tjll sist förmådde han henne att åter gå ut till sitt.
Hon slog sig ännu en gång 410 ned v i d sin halffärdiga kriapacke.
Men arbetet ville icke längre gå.
En underlig, beklämmande oro fyllde henne.
En aning, en hemsk, förfärande aning, som hon icke ens vågade ge den pre- ciserade tankens form, steg upp inom henne, omkring henne, insvepte som en svart skugga hela rummet.
Det blef kallt, isande kallt, och hon ryste.
Hela denna stora dags stora glädje, som nyss fyllt henne med ett sprän- gande jubel, var nu, som hade den aldrig varit.
Där på bordet bredvid henne brann Fre- driks gyllene hederspenning med en blek låga.
Hennes ögon stirrade m o t dess skim- mer, till dess de med ens skymdes af tårax.
Hon lyfte näsduken i sin hand.
.
.
Med ett skri sprang hon upp.
Hon hade icke kunnat återhålla det.
Så plötsligt, så bedöfvande hade det kommit.
På den hvita näsduken, som hon nyss hade tryckt mot broderns läppar, tecknade sig en stor rund, mörkröd fläck.
Det var således sant?
Hennes aning, den mörka skuggan, den isande fläkt af dödens kyla, som hon nyss känt draga ge- nom detta nattysta m m — allt var sant!
Andlös lyssnade hon ett ögonblick vid broderns dörr, om han skulle ha hört hen- nes rop.
Nej, han sof tydligen; hans korta andedrag hvisslade sakta.
Och hon sjönk tillsammans ned öfver sitt arbetsbord, m e d armarne öfver sina ofull- bordade temaböcker, med den hoprullade näsduken pressad emot sina ögon.
En ljud- lös invärtes gråt skalf genom hennes kropp, och en strid ström af brännande tårar blan- dades m e d dessa droppar blod ur broderns sönderslitna lunga.
(Illustratör: T).
I.jnmjiUihl.)
3 infattning.
E tt blekt decembersolsken föll sparsamt in i salongen genom de smala delar af fönsterytorna, som de dubbla gardinerna lämnade fria.
Det kastade några ljusa strimmor öfver den brokiga mattan, satte glans på den svängda, förgyllda foten till en antik taburett och retuscherade upp mönst- ret på en broderad kudde i den lilla hörn- soffan.
Men längre in i rummet nådde det inte.
Spiselafsatsen med sina koketta staty- etter, den stora japanska skärmen, de sväl- lande braskuddarna, fantasimöblerna, staffli- erna och alla vrårna fyllda med konst-
I DU N 420 föremål och lyxartiklar lågo försänkta i halfdager, väntande på, att kronor och lam- por skulle tändas, för att lefva upp och komma till sin rätt.
Framme vid mellersta fönstret stod ett litet svart, aflångt bord af päronträ, ställdt med långsidan på sned inåt salongen.
På den blankpolerade skifvan lekte också ett knippe solstrålar, och midt i dem dansade dammkornen upp och ned.
Två personer, en ung man och en ung flicka, sutto på ömse sidor om bordet, skilda af den dallrande solstrimman, och skratt, artigheter, skämt, sarkasmer och tomma fraser flögo emellan dem m e d samma lif- lighet som de dansande dammkornen.
Häradshöfding Ohrstedt hade kommit för att tacka för supébjud- ningen i nästa vecka, till hvilken han redan fått kort.
Men både vär- den och värdinnan voro utgångna.
Det var i dag annandag jul, och den dagen gingo de alltid tillsammans i högmäs- san.
I väntan på deras återkomst, som tycktes ha blifvit fördröjd af en promenad, underhöll han sig därför m e d dottern i huset, fröken Hedvig, och det föreföll alls inte, som om denna tete å tete var honom någon missräkning.
Hon skyllde all # möjliga små älskvärda odygder på detta stackars hår.
Det var dettas fel, att hon alltid kom för sent, när hon skulle bort, därför att det var lockigt af naturen och motsträfvigt att ordna, och det var dettas fel, att hon låg så länge om morgnarna.
Bara tanken på, hvilket arbete hon skulle få med det, hindrade henne att stiga upp.
Naturligtvis svarade häradshöfdingen m e d en blick, full af romanesk glöd och ga lanteri: » Men så är det också någonting att göra sig besvär för. » » Ah, det är bara till förargelse.
Jag tror jag tar och klipper af det en vacker dag. » Både hon och han voro väl förfarna i den så moderna sporten » flir- tation ».
D e hade idkat den på både baler och middagar, på promena- der och skridskoturer, med hvarann och med dussintals andra.
Det var en gammal och gou- terad lek m e d kända finter.
Stöta till och parera!
Utmana och böja sig undan!
Isynnerhet det senare förstod Hedvig sig på.
Hon kände till hemlig- heten att få herrarne att säga sig nästan pre- cis hvilka artigheter hon ville och att sedan sitta där och se ut, som om hon vore förvånad, öfver att de kunde hitta på sådana tokerier.
Det var en liten glupsk dam.
Hon blef aldrig mätt pä smicker, och hon fick ingen ro, o m hon inte kände sig som medelpunk- ten i det sällskap, livari hon befann sig.
Där hon nu satt i den bekväma hvilsto- len med de utsträckta små fötterna i kors och lutade sig tillbaka i en retande, själfs- våldig ställning, hade hon en så småleende, belåten och segerviss min, att hon af bara välbefinnande fick två glänsande fläckar på den mest utstående delen af sina fylliga kinder.
Men så voro också hon och han inbe- gripna i ett särdeles intressant samtal.
De talade o m ingenting mer och ingen- ting mindre än om fröken Hedvigs krusiga, ljusbruna hår och dettas alla märkvärdiga egenskaper.
T » För Guds skull!
En så ' n vandal ä ni väl inte heller? » » Hvad ska jag ta mig till då V » Hon sträckte ut de korslagda små föt- terna ännu litet mera och lade hufvudet tillbaka mot ryggstödet, så att det luftiga hårburret på alla sidor sköt fram om an- siktet.
» Jo, jag vet. » » Nå, så säg då! » » Jag ger mig i perukmakarlära. » Ett klingande skratt blef svaret.
» Och se ' n.
.
.
? » » Se ' n kan jag hjälrja er. » » Hvar d a g?
» » Ja.
En gång o m dagen.
T v å gånger o m dagen.
När ni vill.
Efter behag.
— Ska j a g?
» 1893 Utan att lyfta på hufvudet, vände hon det åt sidan.
» Det är ju alltid bra att kunna ett yrke. » » Således ska j a g?
» Hon vände på hufvudet igen, nu åt an- dra hållet.
» Har ni verkligen kallelsen.
.
.
?
» Han böjde sig fram öfver bordet, men just som han skulle svara, stod jungfrun i dörren och anmälde ett besök.
Strax därefter kom den främmande in.
Det var en liten spenslig flicka om sjut- ton år med ett par troskyldiga grå ögon, en frisk barnamun, cendréfärgadt, ofrise- radt hår och äfven i öfrigt ganska fri från konstgrepp i sin toalett.
Den enkla kläd- ningen var af mörkt ylle, och kappans täm- ligen snäfva ärmar förrådde, att den inte var köpt i år.
Någon presentation behöfde inte komma i fråga.
Häradshöfding Ohrstedt kände lilla Olga Strand, fröken Gärtruds kusin, förut.
Han hade träffat henne här i huset ett par gånger, och dessutom var han på sätt och vis kamrat med hennes far.
De voro an- ställda vid samma ämbetsverk med unge- fär samma underordnade ställning, ty Strand, ehuru gammal i tjänsten, hade aldrig ägt den erforderliga energien att arbeta sig upp.
Olga kom också för att tacka för bjud- ningen i nästa vecka, men tillika för att prata om, hur man haft det under juldagarne.
Hedvig bjöd henne att sitta ned vid det lilla svarta bordet och talade genast om, hur hon, hennes föräl- drar och hennes syskon tillbringat helgen, hvilka främmande de haft, hvad de gjort, och hvad de tänkte göra under de närmaste dagarne.
Där- efter frågade hon, hvad de haft för sig hemma hos Olga.
Den unga flickan bör- jade sin redogörelse, men hon hann inte säga mer än ett par ord, förrän Hedvig kom in i en annan tankogång och började tala om sina julklappar.
Hon hade fått en oändlighet med presen- ter.
Ä n sprang hon upp efter någonting att visa.
Ä n drog hon Olga med sig bort till någonting, som inte kunde flyttas.
Det var bara präktiga saker, den ena vackrare än den andra, och hon trött- nade inte att förklara deras förtjänster fram- för andra föremål af samma slag.
Olga gaf till utrop på utrop af förtjus- ning.
H o n hade aldrig sett så mycket vackra saker på en gång, och road af expo- sitionen, instämde hon i loforden på det mest barnsligt glädtiga och uppriktiga sätt.
» Nå hvad har du fått » — frågade Hed- vig slutligen.
Det hade varit oartigt att inte göra den frågan.
» Ja, jag har fått trefliga saker, jag med, » svarade kusinen, under det hela hennes an- sikte lystes upp af belåtanhet.
» Fastän inte så mycket som det här.
Men en sak.
.
.
»
IDUN 1893.
DE I VILDA SKOGAR G Å R L I N I E N.
R Ä K, TELEGRAFNÅLEN FINNAS I TRÅDARNE ~ V^^ \ C:^3NFLT^SFÄRE£AA- TING, ' s ' • ' ' /; ' &lt;.
' • ' %,, ' \ AN EMELLAN ' Z 6 N E R N * A.
^ - V ETT SORL BÅDE OCH LYSSNA D A G - O C H NÅTT, ' K A N SOLEN-OCH LYSSNA / / • ' / HA.TEN, V Ä X A, 4.
STJÄRNORNA.- ' O C H JORDEN MED 1 - - BRUS S I G ÅNGESTTONERNA.
HYÄLFVÉR I MYLLRANDE, ..
TRÖST: FÖRSONANDE: TRÅDÅRNES •, TALLT STARKARE - M Ä N G A, 7, • /.
RÖST FÖRTONANDE £.VÄRRDSAILFETS SKÖTE V \ \ X J C H • EN RANDANDE 1-YFTAD, DOFT \ - ^.
E T T S V Ä R,. "
S O M LÅTERLJUDÄR " Å BLANDA S I G GRÅT OCHR SKRATT *, TANKAR UR M Ä N N I S K O H J Ä R N O R N A.
DÄR.LJTFDER I ^DÉT^T^NXT-LIKNAR TELEFONERNA.
: PÅ- JORDENS TROTS V Ä D E R L E K S S K I J L N A V DÄR RUSA ~ R — - DIUPT-UADER-HV^LÄRBE,- GÖR TITNA JFYARTA-STING, " ~ - - " ' - ^ DET SURRAR - O C H P L N G L Ä R ÉJ GRÄNSER * - ----- 4; !sig:jnkfär^i .klagande ' dissonanserna; ' !L ' - ' flch- ' Edlson inäsferskalden .är,.
.
^-J^nLslårrde: djupa,- nervösa - stanserna.
OCH 4FLP_aLf DALARNE;.
~ I HAFVET LÄGGS-KABELN I XÉft.ftoaesiéclé-släkte där ' S P Ä N N A JSITT NÄT Ö F V ^.
T O R N O C T T A K, - V i - DE KLÄTTRA P Å BERGEN NATT OCH - LJUS VÄNTANDE ... MINTONERNA.
Fredrik (Illustratör: Jenny Ngeander.
Nyström.)
» Och ser du här! » sade Hedvig afbry- tande. '
Det var endast m e d ena örat, som hon lyssnat till Olga, o c h nu k o m hon plötsligt i håg, att hon ännu inte visat sin guldring med de två stora topaserna, som hon bar på lillfingret.
Och så blef det profning och föredrag igen.
Men Olgas beundran var icke längre fullt så liflig som förut, o c h hon vände ringen mellan sina fingrar m e d en förströdd min.
» Det var rysligt, hvad du fått mycket, » sade hon.
» I fjol fick vi också en hel mängd.
Och det ä n o g roligt att få så många paketer.
Men i år tyckte pappa och mamma, att det var bättre, att vi fick litet mindre saker, och i stället sådana som det var mera värde i.
» » Ja, inte är det någon glädje att få skräp inte.
Då vill jag bellre vara utan, » sade Hedvig o c h fortsatte sin förklaring öfver stenarnas utsökta egenskaper.
D e voro sli- pade på ett särskildt sätt, som gjorde d e m kostbarare, än de annars skulle ha varit, och man kunde få leta igenom alla stadens juvelerarebutiker, utan att lyckas uppspåra några dylika.
få ett ord m e d i laget o m sin egen person och det lilla hon hade att skryta med och inte alldeles låta begrafva sig under den vagnslast presenter och hyllningsgärder, som Hedvig så triumferande körde fram m e d.
Det var nu andra eller tredje gången hon försökte vinna gehör för att berätta o m den där julklappen, s o m h o n tycktes vara så stolt o c h förtjust öfver.
Men det ville inte lyckas.
H o n fick inte fram en half me- ning.
Hennes firade kusin var allt för upp- tagen af sig o c h sitt för att kunna ha något intresse öfver åt en annan.
» Naturligtvis.
Annars skulle j a g då ej vilja ha den. » » Får j a g se på den! » Hedvig, som aldrig var olifvad för att visa någonting, gick tit i tamburen och k o m in igen, klädd i den väldiga pälskragen, hvari hennes lilla hufvud nästan försvann.
Kusinen skyndade fram o c h undersökte den, strök den utmed håren, skilde dem åt, slätade till d e m igen o c h betraktade skinnet från sidan för att noga kunna iakt- taga färgskiftningen.
» Nej, vet du, Hedvig, » sade hon allvar- Han funderade på, o m han inte borde ligt, nästan högtidligt, » det är inte riktigt göra den stackars flickan den tjänsten att björnskinn. » direkt fråga efter den där undanskuffade » Jo, det kan du vara lugn för. » presenten.
Men dels var han rädd, att det » Ne-ej.
Björnskinn är m y c k e t mörkare. » skulle låta ogrannlaga, o c h dels lade verk- Kragens ägarinna brast ut i ett högt ligen H e d v i g så beslag på deras uppmärk- skratt.
samhet, att det icke var lätt att föra kon- » Kära Olga, » sade hon hälft leende, hälft versationen åt annat håll.
högdraget, » d u har visst aldrig sett äkta, » Ja, nu har j a g visst talat o m alltihop, » björn. » sade husets unga värdinna.
Men så knäppte » Jo, det har j a g.
» Olga blef allt rödare hon m e d fingrarna.
D e t var en sak till, och rödare.
» Jag har själf fått en björn- som hon så när hade glömt.
H o n hade skinnsmuff till julklapp. » också fått en stor björnskinnskrage.
Muff » Har du den m e d d i g?
» hade hon förut.
» Ja. » Häradshöfding Ohrstedt satt o c h log för » Nej, » utbrast Olga m e d nyväckt liflig- Hon gick bort till en stol, där hon v i d sig själf.
Han hade följt m e d den frukt- het, s o m till och m e d var så stark, att hon inträdet lagt ifrån sig den omnämnda hand- lösa kamp, som Olga kämpat för att också rodnade.
» Ä det riktigt björnskinn? » skyddaren o c h bar fram den i dagern.
Det LAMPOR, Affären BOSÄTTNINGSARTIKLAR, etablerad 1 8 6 5.
NYSILFVER, GALANTERIVAROR.
K a n e r b j u d a d e s o l i d a s t e artiklar i r i k t u r v a l nya
I DU N 422 1893 » Ah.
.
.
!
» Hedvig svängde sig helt om med en harm och ett förakt, som voro för stora att uttryc- kas i ord.
» Ja, det kan ju hända, » fort- jij satte han, utan att låta impo- a på sig, » det vill jag inte cis förneka.
Men att det i ä ' ett äkta skinn, » han hurrade muffen rundt omkring, » det ä jag då alldeles säker på. » Det lyste till i de klara, grå ögonen, som nyss betraktat ho- nom så oroligt.
Flickebarnet tycktes växa, breda ut sig, stå stadigt på sina bägge fötter, och ett glädjeskimmer strålade ut öfver hela hennes lilla ge- stalt.
» Ser du det, » sade hon till Hedvig, i det hon stack händerna i muffen och vän- de sig emot henne.
» När pappa köper nå- gonting, så vill han alltid ha det som ii riktigt bra. » Hedvigs enda svar var ett nytt, kort och retsamt skratt.
Men det förmådde hvar- ken rubba Hedvigs nybefästade höga tanke om sin skatt eller jaga bort det förnöjda leendet från häradshöfdingens läppar.
- (m var en nästan svart, tämligen långhårig, si den fodra cl muff m e d nytt utseende.
Hedvig hade knappt kastat en blick pä den, förrän hon smålog helt öfverlägset.
» Tror du, det där ä äkta björn? » » Ja, det är det.
Pappa köper aldrig nå- got skräp. » Den lilla spensliga Hickan hade rätat upp sig.
Hennes kinder och ögon glödde.
Hon trodde fullt och fast, att ingenting under- haltigt kunde komma från hennes fars hand, och hon var beredd att försvara hans och sitt eget anseende till det yttersta.
Hon såg ut som en liten välkyria.
Men Hedvig höll upp muffen mot sin yfviga krage och gick fram till Öhrstedt.
» Kan ni säga, hvilket som ä äkta, och hvilket som ä oäkta björnskinn? » Den tillsatte domaren betraktade de stri- dande parterna.
Den ena stod där lugn och segerviss, endast väntande pä bekräftelsen af sin ut- sago.
Den andra stod där lika säker på sin sak, men inte så lugn.
Hennes upp- rörda ansikte talade om, att det var tusen gånger viktigare för henne att få rätt.
Det gällde ju att häfda betydelsen af hennes enda, stora julpresent, hennes stolthet, hen- nes julglädje, den enda elegans, som för- gyllde upp hennes enkla toalett och höjde henne en smula öfver hvardagslifvets tarf- lighet.
Och så gällde det ju att få konsta- teradt, det hennes far, till hvilken hon satte ett sådant blindt förtroende, var en man med omdöme och fin smak och inte » en person hvilken som helst », som kunde ned- låta sig till att köpa » skräp ».
Aldrig i sitt lif hade han ljugit med så / / godt samvete.
Det var hans verk, solskenet i det där lilla öppna barnansiktet.
Han satt och njöt af att se, hur fri hon med ens hade blifvit.
Den förstämning, som för en stund sedan le- gat öfver henne, var försvunnen.
Den lilla se- ger, hon vunnit, hade befriat henne frän trycket af den vagnslast troféer, som Hed- vig stjälpt Öfver henne, och hon hade blif- vit sig själf igen.
Hon pratade och skrat- tade med en naturlig uppsluppenhet och lät inte längre sin kusin klippa af allt hvad hon sade.
Då hon slutligen tagit afsked, och dörren slöts efter henne, föreföll det Öhrstedt, som om luften i rummet plötsligt blifvit instängd och kval '.
Sedan Hedvig tröttnat att pika honom för hans ringa kännedom om pälsverk, satte hon sig åter till rätta i sin bekväma stol, sträckte ut sina korslagda fötter, lade sitt krusiga hufvud tillbaka mot den förgyllda karmen och kastade åt honom en tvåtydig fras som inbjudning till fortsättandet af deras af brutna flirtation.
Men han lycka- des icke komma i. stämning igen.
Allt det pikanta hos den unga eleganta, damen fram- för honom och den koketta lyxen omkring henne hade fläktats bort af den friska luft- ström, som kommit in i rummet på samma gång som den naiva lilla flickan med det falska björnskinnet och de troskyldiga ögo- nen, och som försvunnit med henne, då hon gick.
Han smålog och började granska de båda omtvistade tingestarna.
» O m det här är äkta björnskinn,, sade han och tog i kragsnibben, » det kan jag inte riktigt säga.
.
.
» Finaste iulklapp!
K ö p från fr. 15, Hvart han vände sin blick föll den på någon af de nyss exponerade presenterna, och de irriterade honom.
Det tycktes ho- nom, som o m de och allt annat rundt om- kring endast var till såsom infattning åt henne, den lilla vackra, krushåriga juvelen med de glänsande belåtenhetsfläckarna på de fylliga kinderna.
Allt, som kom henne nära, arrangerades genast att bilda effekt mot henne.
Så slog honom hastigt en tanke.
Hvar- för satt hon här och lockade honom att lägga en hyllningsgärd af artigheter och halfförälskadt smicker vid sina fötter?
Georg LTJ, Hallstedt, 17, 18 o.
2 0 k r.
; Prima Var inte det också bara för infattnin- gens skull, för att låta juvelen briljera så mycket präktigare?
Hedvig kunde alls inte förstå, hvad som kommit åt häradshöfdingen.
Hvilka an- strängningar hon än gjorde, ville inte deras konversation flyta in i samma lätta, ange- näma ton som förut, och han begick till och m e d den ogrannlagenheten att inom loppet af fem minuter två gånger se pä klockan.
» Era föräldrar dröja väl länge, » sade han.
Han berättade, att han hade ännu en visit att göra innan middagen och bad om ursäkt, att han inte kunde vänta ut de promenerande.
Men Hedvig stod häpen och stirrade mot dörren, sedan han gått.
Hon kunde alls inte begripa, hvarför han i en hast fått så brådtom.
(ILLUSTRATÖR: David Qva långström fcffvsj Guldfeber.
A u g u s t i s o l e n g a s s a d e på k ö k s f ö n s t r e n, h v i l k a vett * åt s ö d e r, o c h från b a k u g n e n samt en t ä m l i g e n s t o r j ä r n s p i s u t s t r ö m m a d e en i n t e n s i v hetta, b e m ä n g d m e d doften af nybakadt hvetebröd, brynt socker o c h pommeransskal.
I n n a n f ö r k ö k e t l i g g e r ett r u m, s o m f ö r r v a r l ä g e n h e t e n s matsal, m e n nu är i n r e d d till s o f r u m; d o c k v i t t n a r ett d ä r v a r a h d e m a t b o r d o c h s k ä n k o m, att l ä g e n h e t e n s i n n e h a f v a r e ä f v e n i n t a g a sina mål- t i d e r här.
Å t gatan tinnas två r u m, h v a r a f d e t ena, s o m har e g e n i n g å n g i p o r t e n, är u t b y r d t till en o g i f t s k o l l ä r a r e; d e t a n d r a, s o m förr u t g j o r t ett f ö r m a k, är nu i n r e d t till b r ö d b o d, m e d d i s k o c h h y l l o r.
E n t ä m l i g e n r y m l i g f ö r s t u g a m e d ett par g a r d e r o b e r a n t y d e r, att d o n n a lilla b o t t e n v å n i n g, b e l ä g e n v i d en s i d o g a t a, a l d r i g varit ä m n a d till annat än en r e n t p r i v a t b o s t a d f ö r n å g o n familj m e d måttliga tillgångar o c h anspråk.
Så snart b o d k l o c k a n d e n n a heta h ö g s o m m a r d a g h ö r e s p i n g l a, nästan s p r i n g e r fru D e l l i n g från k ö k e t g e n o m m a t o c h s o f r u m m e t ut i b o d e n, e x p e d i e r a r kunderna m e d n e r v ö s b r å d s k a, m e n m e d en m i n så v ä n l i g, att d e n s t u n d o m f ö r l e d e r p r a t s a m m a p i g o r till att g ö r a a n m ä r k n i n g a r o m v ä d r e t eller l ä m n a o m o t i v e r a d e u p p l y s n i n g a r o m o r s a k e n till, att » f r u n - j u s t i d a g vill ha den b r ö d s o r t e n o c h i n g e n annan.
D y l i k a u p p l y s n i n g a r b e s v a r a s d o c k alltid b l o t t m e d en liten n i c k; fru D e l l i n g s t a n k a r ä r o ute v i d b a k u g n o c h s p i s; så fort k u n d e n är u t o m d ö r r e n, sprin ger hon t i l l b a k a till k ö k e t.
D e t är s o m o m inan s å g e en s k o t t s p o l e hafva tagit m ä n s k l i g gestalt.
D å h o n i sina m j u k a s k o r f ö r s j u n d e eller å t t o n d e g å n g e n u n d e r en h a l f t i m m e ilar f ö r b i den ena l i g g s o f f a n, reser sig en d ä r l i g g a n d e s j u k l i n g på a r m b å g e n.
» D e t t a är i c k e att u t h ä r d a, E l l a!
» F r u D e l l i n g stannar tvärt.
» P l å g a s du så svårt, Marie? » » Ja, v i d att se dig f ö r a ett sådant lif.
Jag k a n k n a p p t förlåta m i n b r o r, så d ö d han är, o c h ert e n d a b a r n t y c k e s likna h o n o m i s j ä l f v i s k h e t.
» F r u D e l l i n g s s v ä g e r s k a talade f ö r m ö b l e r o c h väggar; dörren emellan rummet och köket blef s t ä n g d m e d ett litet e f t e r t r y c k, s o m d å m a n sätter p u n k t f ö r en m e n i n g, h v i l k e n hotat b l i f v a f ö r lång.
F r u D e l l i n g d r o g ut sina b r ö d p l å t a r ur u g n e n, m e n o a k t a d t d e n u t s t r ö m m a n d e hettan v a r h o n nu b l e k s o m en d ö d s s j u k m ä n n i s k a o c h h o n satte sig t u n g t n e d på en k ö k s s t o l, m e d a n h o n sorterade det heta s m å b r ö d e t.
t Jag står n o g i c k e h e l l e r l ä n g e ut, » m u m l a d » hon o c h tillade, i d e t h o n hastigt reste sig u p p: » N u m e r a l i g g e r d e t en viss tröst i d e n n a tanke. » H o n g i c k b o r t till u g n e n, p r o f v a d e dess v ä r m o o c h s k ö t så in n y a plåtar, fullsatta m e d t e b r ö d.
Å t e r p i n g l a d e k l o c k a n, o c h h o n s k y n d a d e in i boden.
Guld-Damfickur Silfver-Damflckur Drottninggatan 6 2: fr. 2 5, 3 0, 3 6 o.
4 0 kr.
st. a f n i c k e l fr. 1 0 kr., a f silfver fr. 15 kr.
F ö r urena g o d h e t Goss-ur 1 ' R K V I L I O R fr. 1.
1.80.
2 o. 3 kr.
st.
Ljttngdaht.)
V I I I U R FR in KR ST V F I R H A R N R FR R KR AT garanteras
1893 IDUN h o n m e d en viss h a s t: » H o n har d e t f o r t f a r a n d » m y c k e t bra. » D e n sjuka r ö r d e h ä f t i g t på sig, m e n åter klin- g a d e b o d k l o c k a n o c h f ö r h i n d r a d e M a r i e från att g ö r a sitt i n l ä g g i f r å g a n.
F r u D e l l i n g reste sig m e d en o m e d v e t e n s u c k af lättnad; d o k t o r n sade n å g o t o m M a r i e s snara t i l l f r i s k n a n d e o c h t o g a f s k e d, M e n e n s a m v o r d e n ute i b o d e n s k a k a d e s fru D e l - l i n g s fina gestalt a f häftig, m e n u n d e r t r y c k t g r å t; h o p p l ö s h e t e n b ö r j a d e s e g r a efter ett t r e t t i o å r i g t l i f af försakelser, arbete, s l ä p o c h d a g l i g a b e k y m m e r.
&gt; A h, d o k t o r K j ä l l s o n!
Så s n ä l l t!
Men M a r i e hår ej v e l a t, att j a g s k u l l e s k i c k a b u d, h o n.
.
.
» » T r o r n a t u r l i g t v i s, att d e t är b a r a en f ö r k y l n i n g, het h o n är j u i själfva v e r k e t e n d ö d s d ö m d.
» De talade sakta o c h d ä m p a d t; m e n p l ö t s l i g t h ö j d e d o k t o r n r ö s t e n: » J a g k o m m e r m e d en intressant b o k åt M a r i e o c h d i g!
» o c h i d e t h a n s j ä l f ö p p n a d e d ö r r e n till s o f r u m m e t: » H v a d, M a r i e!
Ä r d e t den rika t i l l g å n g e n på frukt o c h b a k e l s e r, s o m.
.
.
» F r u D e l l i n g m å s t e åter ut till sina plåtar.
» H u r står d e t till, M a r i e?
H v a d, skall en t a p p e r k v i n n a ta till l i p e n a f.
.
.
» » H a r m o c h sorg, j a!
» h v L k a d e h o n feberaktigt.
» T y c k e r d u, att detta är ett trällif, p a s s a n d e f ö r en dam s o m E l l a?
H o n m e d sina r e n t k o n s t n ä r l i g a anlag, sitt lifliga intresse f ö r allt h v a d s o m r ö r sig i t i d e n?
J a g flyttade till h e n n e i fjol h ö s t i h o p p att g e n o m m i t t a r b e t e i n å g o n m å n k u n n a g ä l d a vår f a m i l j s s k u l d till h e n n e, o c h så h a r h o n i m i g fått en n y b ö r d a n u v i d sina s e x t i o år!
— O c h så därtill en sådan d o t t e r!
» » Tyst, klockan! » Ä t e r s k ö t fru D e l l i n g g e n o m r u m m e t, s ä n d e d e n s j u k a ett v ä n l i g t l e e n d e, e x p e d i e r a d e ett p a r k u n d e r o c h f o r åter f ö r b i d o k t o r n s s t o l.
» S i s t a plå- tarne, sedan får M a r i e m e r a fred, » a n m ä r k t e h o n ursäktande, i det h o n stängde dörren emellan rum- met och köket.
» H v a d är d e t m e d P a u l a?
H o n har d e t j u fort farande b r a d ä r u t e i A m e r i k a?
» » Å h, alldeles utmärkt!
Förtjänar dollar s o m g r ä s p å sitt » g y m n a s t i s k a i n s t i t u t », s o m h o n k a l l a r det.
I h v a r j e b r e f får m o d e r n en d e t a l j e r a d b e - s k r i f n i n g p å alla d e h ä r l i g h e t e r, d o t t e r n r å d e r ö f v e r.
M e n, d u, j a g har tagit m i g d e n friheten att titta i alla d e breflappar, s o m E l l a fått från m i n ä r a d e b r o r s d o t t e r, o c h i d e m linnes i c k e ett o r d, i c k e en fråga, s o m t y d e r på, att P a u l a t ä n k e r på, h u r m o d e r n själf m å n d e h a f v a d e t.
» » E l l a skrifver d å a l d r i g, att h o n t r ä l a r h å r d t för sin u t k o m s t på g a m l a d a g a r?
» » Aldrig.
J a g a n t a g e r, att detta s k e r a f berät- t i g a d m o t v i l j a f ö r, att d e n a m e r i k a n i s e r a d e P a u l a skulle p å n å g o t m i n d r e g r a n n l a g a sätt r i n g a o c h k l i n g a m e d sina slantar. » » Ä r d u i c k e n u f ö r b i t t e r m o t flickan, M a r i e?
» » D ö m själf!
I f ö r m i d d a g s fick E l l a d e n van l i g a biljetten från h e n n e.
P a u l a skrifver regelbun- d e t s e x g å n g e r o m å r e t — m e n till d e t v a n l i g a u p p r ä k n a n d e t a f alla d e r i k e d o m e n s f ö r m å n e r, s o m h o n åtnjuter, var n u t i l l f o g a d t f ö l j a n d e slutsats, ' J a g stötte h ä n d e l s e v i s p å G u s t a f B e r g m e d hustru; j u s t s o m d e a n l ä n d e m e d en flock a n d r a e m i g r a n t e r: d e t v a r r o l i g t att a f d e m få h ö r a, att lilla m a m m a b l i f v i t så f ö r e t a g s a m, att h o n satt i g å n g ett h e m - b a g e r i, o c h att faster M a r i e är k o m p a n j o n i affären, s o m n o g är m y c k e t m e r a i n b j u d a n d e än att h å l l a s k o l a för a-b-cdarier, förstås om b a g e r i e t s k ö t e s tids- enligt. '
D e t är j u b r a o m t ä n k s a m t a f P a u l a, h v a?
» F r u D e l l i n g k o m n u in från k ö k e t o c h satte sig n e d h o s d e n sjuka.
» F o r t f a r d e n n a hetta, b ö r - jas i c k e s k o l o r n a förrän senare, o c h B e r g l u n d k o m - m e r d å f o r t f a r a n d e att v a r a b o r t a, så a t t.
.
.
» » A t t d u l ä m n a r r u m m e t åt m i g o c h s ä g e r u p p h o n o m, förstås, » a f b r ö t M a r i e häftigt.
» D u skall v ä l slutligen b l i s k u r m a d a m f ö r att k u n n a u n d e r h å l l a salig D c l l i n g s s y s t e r!
» » N u är j a g f ö r t r ö t t efter b a k e t till att o r k a g r ä l a p å d i g.
H v a d är d e t för e n b o k?
» H o n b ö j d e sig framåt för att se p å b o k e n, s o m d o k t o r n ä n n u h ö l l i h a n d e n, o c h han såg skarpt in i b a r n d o m s v ä n n e n s ansikte, d ä r d e t f o r n a, m o d i g a l e e n d e t d e n n a stund l ä m n a t r u m f ö r ett d r a g a f r e s i g n a t i o n, s o m g r ä n s a d e till f u l l k o m l i g h o p p l ö s h e t.
» H a r P a u l a skrifvit n y l i g e n?
» » J a g får alltid b r e f från h e n n e p å b e s t ä m d a dagar. » F r u D e l l i n g d r o g sig hastigt t i l l b a k a i s k u g g a n, d å h o n s v a r a d e d o k t o r n, o c h så t i l l a d e I sitt stora luftiga m a t t b e l a g d a s a m t a l s r u m satt P a u l a D e l l i n g i en b e k v ä m g u n g s t o l o c h lät s e r v e r a s i g te a f e n fint k l ä d d u n g flicka, ett a f h e n n e s bi- t r ä d e n i institutet.
» Dagskassan var icke oäfven i går, » anmärkte Paula.
» O m j a g nu s k u l l e sälja affären åt hiiss W i l s o n, så.
.
.
" Men j a g stannar allt s j ä l f p å val- platsen ä n n u en t i d, » t i l l a d e h o n, v ä n d a n d e b l i c k e n b o r t m o t ett k o n s t n ä r l i g t a r b e t a d t s k å p, s o m o m d e t e g e n t l i g e n varit till d e t t a h o n ställt sina o r d.
Den tjänande flickan tycktes också ha uppfattat saken så, t y hon g j o r d e i c k e m i n a f att h a h ö r t P a u l a s a n m ä r k n i n g, fastän h o n såg p å f ö r e s t å n d a r innan, under det h o n b j ö d henne af tekakan.
D e t v a r ett i n t e l l i g e n t a n s i k t e, s o m d ä r u n d e r g i c k d e n u n g a flickans p r ö f v a n d e b l i c k a r.
Stora, ö p p e t b l i c k a n d e ö g o n u n d e r kraftigt t e c k n a d e b r y n, h v i l k a d o c k fått v a n a att s a m m a n d r a g a sig p å ett h o t a n d e sätt, o c h b l i c k e n fick d å ett h å r d t u t t r y c k.
A n s i k t s d r a g e n v o r o fina o c h m y c k e t r ö r l i g a, m e n h u r v ä x l a n d e u t t r y c k e n däri k u n d e vara, så v ä c k t e d o c k hela u t s e e n d e t f ö r e s t ä l l n i n g o m, att n å g o n t i n g i d e n n a t r e t t i o å r i g a k v i n n a s själ stelnat a f k ö l d.
D e n tjänande flickan bar ut teservisen; hon var s v e n s k a, o c h u t o m d e t att h o n h a d e vissa b e s t y r v i d själfva institutet, b e k l ä d d e h o n ä f v e n d e n från h e m l a n d e t o m p l a n t e r a d e platsen » att g å frun till- handa ».
O m ett ö g o n b l i c k k o m h o n t i l l b a k a.
» P o s t e n, miss Delling! » H o n framräckte några bref o c h tidningar.
» M i n a svenska tidningar. » M e d en liten gäsp- n i n g l a d e P a u l a t i d n i n g s p a c k e n b r e d v i d sig p å ett lågt b o r d samt b ö r j a d e syna det ena brefvet, hvil- ket bar svensk poststämpel.
» T r o d d e m i g vara b e f r i a d från alla v ä n i n n e - e p i s t l a r n u m e r a, m e n d e t här är v ä l ä n d å n å g o n fjolla, s o m v i l l k o m m a hit o c h s u g a sig fast v i d m i g.
— Ja, n a t u r l i g t v i s, d a g t e c k n i n g e n från m i t t k r å k v i n k e l till f ö d e l s e s t a d ser j a g!
Kan mamma m å n n e ä n n u v a r a så b a r n s l i g, att hon tussar n å g o n af mina forna skolkamrater på m i g.
» P a u l a k ä n d e d e t o b e h a g l i g t att f u l l s t ä n d i g t u p p - v e c k l a d e t n u b r u t n a b r e f v e t, utan s t o d b l o t t o c h b e t r a k t a d e o r t n a m n e t m e d en viss fiendtlighet.
M e n hastigt spratt h o n till, v ä n d e o m p a p p e r s - bladet.
» D o k t o r K j ä l l s o n, h v a d är d å d e t t a?
» O c h h o n b ö r j a d e läsa, m e n n u m e d ett s p ä n d t ansiktsut- tryck: » Kära Paula!
H a r d u g l ö m t sagan o m d e n u n g a flickan, s o m satt i b e r g a k u n g e n s sal o c h s p a n n g u l d, tills alla d e, s o m b o n e n g å n g h å l l i t kära, v o r o d ö d a, d ö d a i a r m o d, o c h h o n s j ä l f v a r d t g a m m a l, g r å o c h för- t o r k a d till själ o c h k r o p p?
H a r d u m å n n e n å g o n - sin u n d e r dessa år, d å d u s a m l a t g u l d, frågat d i n m o r, o m h o n har så t i l l r ä c k l i g t a f l i f v e t s g o d a, att h o n i c k e n u, p å sin å l d e r d o m, b e h ö f v e r t r ä l a föl ' sitt u p p e h ä l l e?
E l l e r h a r d u k a n s k e, a f o f ö r s t å n d, sändt h e n n e u n d e r s t ö d i s å d a n f o r m, att b o n m e d skäl k ä n t s i g sårad o c h t i l l b a k a v i s a t a l l m o s a n.
Jag frågar m e d e n g a m m a l v ä n s r ä t t i g h e t att a f d i g, b a r n e t, få v e t a d e n v e r k l i g a Orsaken, h v a r f ö r d i n m o r f o r m l i g e n hetsas till d ö d s u n d e r ett f ö r h e n n e f u l l s t ä n d i g t o l ä m p l i g t a r b e t e.
H o n s k u l l e i c k e tillåta m i g att g ö r a en e n d a fråga i detta ä m n e; s p ö r j e r j a g efter d i t t b e f i n n a n d e, får j a g alltid s a m m a s v a r: ' P a u l a har d e t m y c k e t b r a, s k r i f v e r h o n '.
D i n faster — j a g m e n a r M a r i a, s o m slitit u t sig i en så k a l l a d h u s m a m s e l l s g ä r n i n g, — l i g g e r n u sjuk hos din m o r, ditt forna r u m u t h y r e s; ingen p i g a, u t a n får fru D e l l i n g e n s a m s k ö t a h u s h å l l e t, b a k u g n e n o c h b r ö d f ö r s ä l j n i n g e n, d e n n a s e n a r e i orjt forna f ö r m a k, s o m n u är förvandladt till b r ö d b o d.
Undrar just, o m du gjort d i g underrättad o m n å g r a a f dessa d e t a l j e r?
M e d e n viss n y f i k e n h e t a f v a k t a r j a g n u f ö l d e r n a a f d e t t a m i t t bref.
Skall det bli en b a r e l s e a f d e n a m e r i k a n i s e r a d e m i s s P a u l a DeH- s o m f ö r m e n a r sig m e d en h a n d f u l l d o l l a r k u n n a l ä k a såren i en h a l f f ö r g l ö m d m o d e r s hjärta o c h g e n o m ett d y l i k t försök än y t t e r l i g a r e b i d r a g a till, att d e n n a finkänsliga själ h e l l r e j ä k t a r sig till d ö d s, än h o n s k u l l e t a g a e m o t t i l l f ä l l i g t v i s s ä n d a a l l m o s o r från sin d o t t e r, e l l e r s k a l l d e n f o r n a s v e n s k a flickan, s o m j a g så v ä l k ä n d e, åter t r ä d a u t u r b e r g t r o l l e t s håla?
H u r s o m helst, skall m i s s P a u l a D e l l i n g k o m m a i h å g, att d e t i c k e är n å g o t a f h e n n e s m o r s 423 ord, s o m gifvit m i g a n l e d n i n g till att s k r i f v a d e s » r a d e r; d u t o r d e d ä r f ö r vara g o d rätta d i t t h a n d lingssätt endast o c h allenast efter d i t t e g e t s a m r e t » o c h kärlek, s o m det heter i gamla katekesen.
D i n g a m l e v ä n o c h 8. k. f a r b r o r.
Arvid Kjällson. » E n o b ä n d i g vrede uppsteg i Paulas sinne u n d e r l ä s n i n g e n a f detta bref.
H u r u n d e r s t ö d sig en g a m m a l s m å s t a d s d o k t o r till att k l a n d r a henne!
Henn » s o m g e n o m sin e g e n e n e r g i o c h stora d u g l i g h e t s a m l a t sig en f ö r m ö g e n h e t o c h t i l l k ä m p a t s i g ett a n s e d t n a m n h ä r u t e i d e t stora l a n d e t!
T a n k e n på m o d e r n s f ö g a i n b r i n g a n d e s l ä p o c h slit u n d e r hela Paulas lifstid k v ä f d e s a f d e n v r e d e, s o m u p p s t å r d å en g r ä n s l ö s e g e n k ä r l e k b l i f v e r så rad a f s a n n i n g e n s s k a r p s l i p a d e s v ä r d.
— H o n s k u l l e svara herr d o k t o r n!
Ja, han s k u l l e s a n n e r l i g e n få lära k ä n n a i n s t i t u t s f ö r e s t å n d a r i n n a n m i s s P a u l a D e l lings tankar o m opåkallade m o r a l p r e d i k a n t e r!
M e d hotfullt r y n k a d e ö g o n b r y n o c h s a m m a n p r e s s a d e l ä p p a r s l ä t a d e h o n ut b r e f v e t o c h b ö r j a d e läsa d e t p å n y t t.
M e n l i k s o m d å en flod, s o m v i d i s l o s s n i n g e n ö f v e r s v ä m m a t sina s t r ä n d e r, sjunker t i l l b a k a o c h låter d e n b e g r å t n a v ä x t l i g h e t e n åter u p p s t i g a ur v a t t e n b r y n e t, så u p p d ö k n u p l ö t s l i g t b a r n d o m s h e m m e t f ö r P a u l a s inre s y n.
H u r h a d e i c k e m o d e r n sträfvat j u s t i detta s a m m a h e m, s o m d o k t o r n nu b e s k r e f?
Paula min- des b l o t t sin far, s o m m a n • m i n n e s en d r ö m b i l d; främmande människor hade s t u n d o m antydt, att f a m i l j e n ä g t förmögenhet; m o d e r n h a d e a l d r i g n ä m n t n å g o t o m det förflutna, utan e n d a s t haft till mål att hålla sig o c h d o t t e r n u p p e b l a n d d e b i l d a d e klasser, h v i l k a m o d e r n o t v i f v e l a k t i g t t i l l h ö r d e.
O c h nu v a r d e t trefliga f ö r m a k e t, d ä r en liten krets fint b i l d a d e m ä n n i s k o r s t u n d o m p l ä g a d e samlas f ö r att höra modern föreläsa ur n å g o n n y b o k e l l e r o c k för att m e d h e n n e u t b y t a t a n k a r o c h åsikter o m d a g e n s frågor, n u v a r d e t t a r u m en otreflig b o d o c h m o d e r n s j ä l f b l i f v e n en v a n l i g a r b e t e r s k a, n e d - t r y c k t a f s l ä p o c h slit f ö r sin u t k o m s t.
D e t skar så u n d e r l i g t till i d o t t e r n s själ v i d d e n b i l d, s o m fantasien nu s k a p a d e, skar så, s o m v å r s o l o c h v å r v i n d skära i v i n t e r n s i s b r o, så att den kvider och vändes därvid.
» H e r r e, du h i m m e l s k e f a d e r, låt h e n n e i c k e d ö, i c k e d ö förrän!
— — — » v a r d e t k v ä f d a ut- r o p, s o m nu b a n a d e sig ö f v e r l ä p p a r, h v i l k a i c k e p å m å n g a år r ö r t sig till b ö n, o c h m e d a f å n g e s t s k ä l f v a n d e l e m m a r g i c k P a u l a u p p till sitt s o f r u m för att få vara allena.
— — — — — — — S a m m a d a g a f s ä n d e h o n ett t e l e g r a m till d o k t o r K j ä l l s o n o c h m e d o m g å e n d e p o s t b r e f till h o n o m o c h sin m o r.
I detta senart!
s k r e f b o n: » J a g l ä n g t a r så o b e skrifligt efter d i g; h a r d u en v r å åt m i g i d e t g a m l a hemmet, hvilket j a g icke mera vill lämna, då j a g nu återkommer dit vid jultiden.
J a g få j u stanna d ä r h o s d i g, h o s d i g, m a m m a?
» » S e r d u, d o k t o r!
» j u b l a d e fru D e l l i n g, v i s a n d e p å d e n n a p u n k t i P a u l a s bref.
k J a, s a n n e r l i g e n har h o n i c k e b l i f v i t b e f r i a d ur b e r g a k u n g e n s v å l d; d e t v a r m ä r k v ä r d i g t, » sva- rade d o k t o r Kjällson m e d enfaldig m i n; » högst märkvärdigt. » .ILLUSTRATÖR^ • / «• » &lt;«.•.
X - / » ' .W.
IDUN 424 Alfhild gfyréll iet är så oändligt litet att berätta, men jag känner behof att berätta det ändå.
Det var en dag på Glion.
Jag hade gjort en lång vandring uppåt bergen samt därifrån beundrat Génévesjön, som låg täckt af dimma, hvilken i hvarje ögonblick lyftes upp af solstrålarne och så sänkte sig igen.
Det var en bedårande lek, som höll mig kvar timme efter timme.
Men nu var det tid att fara hem.
V i voro redan i septem- ber, och då faller skymningen hastigt på i dessa trakter.
När jag kom till linbanan, hade vagnen just börjat sänka sig.
Det var ingen annan råd än att vänta till nästa tur.
Jag slog mig ned på en soffa och lät blicken hälft tanklös följa det rörliga lifvet utanför hotell Bellevue ' s vackra fasad.
Någon familj af vikt skulle göra uppbrott, det var tydligt.
Portieren surrade fast tre koffertar, stora som små hus; en väl frise- rad kammarjungfru sprang m e d brådskande steg mellan de olika byggnaderna; öfver- kyparen, blek och fet, m e d penna bakom örat, höll m e d egna höga händer ett litet silfverbeslaget skrin af mörkt träslag, medan han med dast röst gaf några befallningar åt två af sina underlydande, hvilka skötte serveringen vid ett bord så stäldt i skug- gan af verandans persienner, att jag ingen- ting kunde se af dem, som där hade sin plats.
Några elegant klädda herrar och damer samlades i en grupp — antagligen för att säga ett sista farväl, och så k o m m o ett par små flickor i långa gröna kappor med yfviga kragar, ur hvilka deras rosiga ansikten, omgifna af ännu yfvigare mössor, stucko upp som ett] par friska rädisor ur ett par oformliga kålhufvuden.
D e kände sig tydligen mycket viktiga, buro i sina handskbeklädda händer hvar sin lilla väska och voro följda af en engelsk guvernant, som såg korrekt och själstorr ut.
Ett tungt flåsande ljud hördes.
Det var vagnen, som arbetade sig upp för höjden.
Stolar skötos hastigt undan, och så vi- sade sig i verandaöppningen en herre och en dam — tydligen de afresande.
Man såg genast, att de voro fransmän.
Han var nästan typisk m e d sin långa öf- verkropp, sin korrekta hållning, sin korrekta toalett, sina vaxade mustascher, sin gula hy och sina insjunkna, utbrunna ögon.
• Och hon?
Man har så länge hört talas o m den franska gracen, att den blifvit en fait ac- compli, som man inte längre diskuterar.
— Och medgifvas måste, att en fransyska kan göra vissa saker på ett oefterhärmligt sätt — som till exempel en entré i en salong — eller en sorti — eller bära en klädning, som inte har något lif — eller passera en smut- sig gata klädd i släp — eller » fair voir » — som madame gjorde nu.
I forna tider gällde att lyfta upp sin klädning så, att man vi- sade så litet som möjligt — nu tvärt o m.
Lugnt — och, ja ordet må sägas, oblygt, som endast en fransysk modedam, hvilken vet sig följa modets sista lag kan tillåta sig, höll hon handen fylld m e d frasande tyg, lyft ända upp till höften.
Man såg en blodröd sidenkjol; under den en guld- gul dito, garnerad m e d spetsar; man såg en svart silkesstrumpa och ett förtjusande strumpeband broderadt i rose och guld — ja, var man mycket indiskret kunde man också öfver strumpebandet ana en silkes- trikå i guldfärg.
Ofvanpå all denna regnbågslyx af siden en resdräkt af groft tyg, en m e d flitnedskrynklad direktorshals- duk, en kappa med vidunder- liga kragar, höga handskar, en hatt i form af en skomakar- skärm och i handen en käpp med rund silfverknapp.
Det var m e d ett ord ytterst » chic » alltigenom.
Hon gick med små trip- pande steg och utstötte oupp- hörliga små utrop af förtjus- ning öfver hennes vännen » uppoffring » att kom- ma och se dem ännu en gång.
Monsieur lyfte hatt ' två tum rakt upp ver hufvudet för merna och tryckte lät herrarnes händer; de små flickorna, som voro yra af förtjusning öfver att få resa och endast med största möda af guvernanten kunde hål- las inom » det passan- des » gränser, gingo ur famn och i famn samt blefvo kyssta — och så ställde den moderna flocken sina steg mot linbanan, dit äfven jag o c h ännu några andra obskuriteter se- dermera också vågade oss.
; I sista ögonblicket kom kammarjungfru pudrad och med skönhetsflor, bä- rande en dyrbar päls, klädd med .j violettrödt siden.f Pålassningen af sakerna började, och monsieur köp- te biljetter.
Det var roligt se honom ge ut sina pengar.
Det skedde med en viss lugn värdighet, som o m han vetat vid sig själf, att nu fyllde han sin uppgift i lifvet.
Allt mera folk samlades.
Det blef snart trångt på den lilla perrongen.
Just som den första signalen ljöd, kom en korgvagn stadigt skjuten af en bredhöftad milane- siska, att döma efter den stora strålformiga silfverkammen, som fasthöll hennes klä- dande spetsslöja.
I vagnen, rakt utsträckt på de hvita kud- darne och tydligen utan förmåga att resa sig, låg en omkring sex års gosse, klädd i en vacker, rikt broderad dräkt af hvitt ylle.
Det var ett underbart vackert barn, nien så blekt.
Det svarta håret låg i täta loc- kar öfver pannan, och de mörka ögonen hade ett brådmoget uttryck.
D e fina blek- röda läpparna darrade, som om han endast med möda hållit gråten tillbaka.
Utan att akta på folket, sköt sköterskan vagnen så tätt intill de afresande, som det var möjligt.
» Monsieur Ernst har kommit för att säga mademoiselle Augustine och mademoiselle Hortence adjö, » sade hon högt.
De små grönklädda flickorna sprungo ge-
I DU N 1893 425 nast fram och gåfvo honom en hastig kyss på kinden.
Med möda öppnade den lille sjuklingen en ask af kinesiskt trä, som han hittills hållit hårdt mellan sina afmagrade händer, och tog fram en hund och en häst af cho- kolad, rikt solade och utstyrda med silfver- tråd och band.
CLTTI&amp;OIXISITLITVTLQTIGL.
» Se här, » sade han matt och gaf de båda föremålen ät den yngsta af flickorna.
» Jag tycker så mycket o m dem — mamma har klädt dem, du får ge Augustine en — om du vill — men jag ville ge båda åt dig. » » Tacka vackert, Hortence, » sade madame.
» Så snällt af min lilla vän att komma och säga adjö.
Mademoiselle! » Det sista ordet kom guvernanten att rodna, och- hon ryckte till som träffad af ett piskrapp.
Hastigt förde hon de små flic- korna till vagnen, ja, så hastigt, att de inte ens hunno ge sin lilla sjuke lekbror en af- skedskyss.
Madame förde graciöst några rosor, som hon nyss emottagit, till sina läppar; mon- sieur höjde åter sin hatt två tum — och så började vagnen att sänka sig.
» A u revoir, aurevoir! » ljöd det uppifrån, medan näsdukarne fladdrade.
Madame bu- gade sig behagfullt och viftade tillbaka.
Då hördes helt plötsligt en flämtande barna- röst blanda sig i af skedsropen.
» Mammi,- mammi, hvar är Hortence?
Mammi — jag — vill — att Hortence kysser mig — mammi — jag vill, att Hor- tence säger mig farväl! » Lilla Hortence reste sig upp.
» Mademoiselle Hortence sitter still, » sade guvernanten stelt efter att likväl först ha kastat en vädjande blick på madame.
Men madame hade utmattad sjunkit till- baka.
Afskedstagandet hade varit för trött- samt.
Hon kastade inte ens en blick på den plats hon nyss förklarat sig komma att sakna i all sin tid — för öfrigt — den lille var ju inte » af värld ».
Sköterskan hade skjutsat sin käre sjuk- ling så långt ut på platformen, som det nästan var möjligt.
Den breda fasta gestalten stod där så verkande skarpt belyst af solskenet; det var omöjligt att inte se henne.
Ur den lilla grönklädda kuren började en liten näs- duk att fladdra, ojämnt och förtvifladt som en sårad måses vinge, men ingen vänlig hand besvarade signalen.
Sköterskan ska- kade sin knutna hand efter den sig allt mera sänkande vagnen på ett sätt, som tydligare än ord bevisade hennes italienska blod.
Men tyst, vänta!
Kanske ändå!
Bredvid mig satt en kvinna, inte längre i sin första ungdom, klädd i en enkel röd kappa, på hvilken den ljusa hårknuten glin- drade som guld.
Hastigt kastade hon sig ned på golfvet, hukade i hop sig och bör- jade att med sin näsduk härma ett barns ojämna, ryckiga hviftningar, medan tårarne strömmade ned för de mjuka ännu rundade kinderna.
Sköterskan vinkade ifrigt med sitt stora förkläde, att hon hade förstått, sköt vagnen ännu litet längre ut och höll den sedan stadigt lutad mot sitt knä, så hennes älskling riktigt skulle få se, att hans häls- ning besvarades till sist.
Ah, så brådtom den lilla måsvingen nu fick!
Den fladdrade så raskt, som o m den fått hälsa och krafter med ens.
» Madame, » sade jag sakta och lutade Vårt bohag När med Jag Och brådskande gick vilse hur lycklig fjät bland snåren till och sist jag kom till Fastän jackan Om jag Ifrån Dessa När I min minnes, hur december stjärnorna är lysa, minnes den skimrande Och när Ack!
när Som Där vid jag Gräfde Om minnes björk se ' n lagt och tall, de snärja Och när minnes en rödmålad stuga, Dessa låg, Hur och byggde det vassen Men hur minnes, mig kvarn suset, vid stranden skogen hur var själf förstå ?. '
sitta knoppar och blommorna sig fast falla.
dessa kommer sin kring trotsa de tiden bilder de gömmas minnen. '
färg, brokiga när?!
vind när buga?!
lifvet ledsaga Som våg att Och De Mellan af min blommor slokande, Och de skymta Om jag ej andra träd af som af berg.
ingenting, trofasta sinnen!
— och Kommo allt Ge de lifvet barn bladen Hur frysa?!
som dammar jag minnenas och sjöarne sjöstranden lekte som rim- Och så Om jag alla små språk, på Långt trakten, nät öfver kärren de rösterna dar, jollrande ett sliten!
kvar, frosten Sina dem, hem mor, var kall födelsetrakt?!
Om jag hör barndomens Med \ m jag i trasor grät ?. '
jag var i mödor förrinner, färd en rad vissnade ibland blad.
från liten, stor, sin gömda värld Som en stjärna bland skyarne (Illustratör: Jenny brinner.
Nyström.)
~5 mig ned öfver den knäböjande gestalten vid mina fötter, » ni är mor! » Hon skakade sakta på hufvudet, och de litet trötta läpparna darrade smärtsamt till — det var hennes enda svar.
Vagnen sänkte sig alltmer.
Den robusta sköterskan började att för- lora litet af sin fasta form, men ännu väx- lade näsduken och måsvingen lika outtrött- ligt signaler.
Så höjde sig dimman m e d ens — Glion liksom uppsögs af molnen — och strax därpå voro vi vid Territet.
Väntsalen fylldes af folk.
Madame, nu åter charmant, glömde inte för ett ögonblick att » fair voir », medan hon med sin silfverknappade käpp pekade ut de föremål, som skulle poletteras, och de hon önskade intagna i sin kupé.
Monsieur gaf åter ut sina pengar på samma oefter- härmliga sätt som nyss, och barnen voro nu åter under full disciplin.
Men Hortence hade gråtit, ty i djupet lågo chokoladhästen och chokoladhunden förolyckade — de flngo inte följa m e d — » d e smutsade ».
Bärare skyndade fram och åter; alla voro sysselsatta, alla hade brådtom.
Det fanns bara en, som hade tid att så länge det var möjligt m e d blicken följa en smärt kvinno- gestalt, som, tätt insvept i en röd kappa, med hastiga steg och nedböjdt hufvud skyn- dade framåt Chillon till.
— Jag har aldrig återsett henne se ' n dess, men det finns män- niskor, som man aldrig glömmer.
(Illustratör: Jenny Nyström).
H V A R J E I I I I N I I K H I I T O.
h v i t r j e L; I I I M &gt; bor o v i l l k o r l i g e n förskaffa sig d e u n a i d a g a r n e pa Nordin &amp; Josephsons förlag u t k o m n a bok P r i s: inb i r ö d i b a n d kr.
1,50.
F ö r t e c k n i n g ö f v e r a l l a i n o m ett b u s f ö r e k o m m a n d e a r t i k l a r till b e g a g n a n d e v i d b o s ä t t n i n g o i u v e n t a r i e - FRIRL.PNLRNINO ' - .M.
ms m mm r.
- C • m • mm m ^ J | ___ f » _____ _^ •
I DU N 426 1893 h a r r å d att r e s t a u r e r a d e t b l i r d e t en p r a k t m ö b e l — m e n k a n du p l a c e r a d e t i v å r a s m å r u m eller afvara p e n g a r n a — så v a r så g o d!
» U t a n ett o r d till s v a r flyttade h o n b o r d e t b l a n d d e till f ö r s ä l j n i n g o r d n a d e sakerna.
S o m m a r g l ä d j e n, s o m f ö r s k ö n a t h e n n e, h a d e för- s v u n n i t m e d barn o c h b a r n b a r n, o c h n u först såg han, h u r g a m m a l, u t s l ä p a d o c h trött h o n såg ut.
» J a, r o l i g t är d e t inte, m e n i n g e n o l y c k a h e l l e r, » s a d e han u p p m u n t r a n d e o c h k l a p p a d e h e n n e p å d e n skrynkliga kinden.
» D u skall få se, h u r trefligt vi s k a ' få det, v i t v å!
» H o n s å g u p p o c h f ö r s ö k t e l o m o t h o n o m, s o m så m å n g a g å n g e r förut, m e n d e t g i c k inte, o c h d o c k visste h o n, h u r u m y c k e n u p p m u n t r a n h a n j u s t nu b e h ö f d e o c h f ö r e b r å d d e sig att ej k u n n a g i f v a d e n.
H u r h o n än, m e d k v i n n o h j ä r t a t s d å r a k t i g a eller b e u n d r a n s v ä r d a trofasthet, h ö l l fast v i d oväsent- ligheter, s o m g e n o m vana o c h samlade minnen b l i f v i t l i k s o m själ a f h e n n e s själ, v a r h e n n e s f ö r l u s t ett intet e m o t hans.
H o n h a d e ä n n u sitt v e r k s a m h e t s f ä l t — o m än i m i n d r e skala — o c h s k u l l e b e h å l l a d e t, så l ä n g e hälsa o c h krafter m e d g å f v o, d å h a n d ä r e m o t s t o d m e d sitt l i f s a r b e t e o å t e r k a l l e l i g t b a k o m sig.
O b r u t e n till själ o c h k r o p p, p l i k t t r o g e n, intres- serad, f ö r s t a f alla p å sin p o s t o c h d e n siste att l ä m n a d e n, s k u l l e han k u n n a t stanna i tjänsten ä n n u n å g r a å r; m e n han h a d e r e d a n fått b e h å l l a d e n ö f v e r d e n fastställda t i d e n, o c h b a k o m h o n o m s t o d o y n g r o f ö r m å g o r m e d ö n s k a n o c h r ä t t i g h e t att k o m m a f r a m S o m m a r e n h a d e v a r i t så v a c k e r o c h ljuflig, att lite h v a r t r o t t sig k u n n a b e v a r a ett återsken d ä r a f till t ä c k m a n t e l ö f v e r v i n t e r n s b a r s k h o t; m e n så k o m h ö s t e n m e d b r u t a l häftighet, o u t t ö m - liga regnfloder, storm, d i m m a, vattendränkta gator, t u n g a t a n k a r o c h f ö r s t ä m n i n g, o c h j a g a d e m e d ett e n d a slag undan d e kära m i n n e n a a f sol, v ä r m e, milda vindar, blomsterdoft, grönska o c h sommar- glädje.
Tullförvaltar A l m s hade förhyrt en villa v i d kusten f ö r att k u n n a se b a r n o c h b a r n b a r n f ö r s a m l a d e o m - k r i n g sig ä n n u e n g å n g, i n n a n d e m i n s k a d e till- g å n g a r n a o m ö j l i g g j o r d e en s å d a n k ä r l e k e n s l y x.
D e båda nygifta sönerna — framstående, nyttiga m e d b o r g a r e — h a d e k o m m i t m e d sina h u s t r u r o c h d e tre gifta d ö t t r a r n a m e d sina b a r n.
Hvilket bro- kigt, rörligt l i f af unga, l y c k l i g a m ä n n i s k o r o c h s k r a t t a n d e, g r å t a n d e, o s t y r i g a s m å t t i n g a r, s o m alla, m e d b a r n d o m e n s säkra instinkt, s ö k t e h j ä l p, tröst, lekkamrater eller bönhörelse hos morföräldrarne, h v i l k a s svåraste u p p g i f t d e n o g f ö r s t o d o v a r att s ä g a ett nej.
&gt;Morfar!
M o r f a r!
» ropades det af käcka pojkar o c h f r a m s t o r m a n d e flickungar.
» M o n a!
m o f f a!
» l j ö d d e t från s m å t t i n g a r, s o m t u l t a d e f r a m p å o s t a d i g a b e n, o c h f ö r d e m alla h a d e g r å h å r s m a n n e n — s j ä l f muntrast i ringen — böjt den redan krökta r y g g e n o c h tröttat de styfnade l e m m a r n a.
D ä r ute v i d hafvet hade också A g n e s — d e n y n g s t a a f d ö t t r a r n a — stått b r u d en v a r m s t r å l a n d e a u g u s t i d a g, d å h a f v e t låg s p e g e l b l a n k t o c h h e l a v i l l a n t e d d e sig s o m ett r o s e n t e m p e l, » M o r m o r » — fru A l m k a l l a d e s a l d r i g a n n a t nu- m e r a, v a r e s i g a f m a n e l l e r b a r n — h a d e d å så n ä r t a g i t s k ö n h e t s p r i s e t från b r u d e n, d e g i f t a d ö t t r a r n a o c h s o n h u s t r u r n a, så v a c k e r h a d e h o n v a r i t m e d d e n v ö r d n a d s b j u d a n d e hållningen o c h d e v a r m a strålande ö g o n e n u n d e r det snöhvita håret.
D e n n a s o m m a r var hon också liksom u n g på nytt, r ö r l i g, v e r k s a m, o u t t r ö t t l i g, r ä c k a n d e till f ö r alla, o r d n a n d e allt o c h g j u t a n d e d ä r ö f v e r d e t s k ö n h e t e n s skimmer, s o m uppfyllde hennes eget af kärlek o c h l y c k a genomandado väsen.
Skära, m ö r k r ö d a o c h g u l h v i t a r o s o r doftade ute p å b l o m s t e r g r u p p e r n a; m e n l i k s o m d e d o l d e sina t a g g a r u n d e r d e t y p p i g a b l a d v e r k e t, så g ö m d e s o c k s å u n d e r all d e n n a g l ä d j e m e r än en v e m o d s f u l l t a n k e.
D e t sista b a r n e t l ä m n a d e n u h e m m e t f ö r att s o m d e öfriga bosätta sig på annan ort, o c h det g a m l a k ä r a h e m m e t, d ä r alla blifvit f ö d d a o c h u p p f o s t r a d e, s k u l l e u t b y t a s m o t ett m i n d r e.
T v å g a m l a, e n s a m m a m ä n n i s k o r b e h ö f d e j u så l i t e t, o c h n u n ä r t u l l t o r v a l t å r e n n ö d g a t s taga a f s k e d i a n s e e n d e till sin ålder, o c h m å s t e l e f v a p å pen- sionen ensamt, v o r o inskränkningar n ö d v ä n d i g a.
B a r n e n s u p p f o s t r a n — p å h v i l k e n i n t e t sparats — hade tagit stora s u m m o r, l i k s o m det g e n o m f ö r d a b e s l u t e t att d e i alla l i f v e t s skiften s k u l l e h a ett g l a d t o c h l y c k l i g t f ö r ä l d r a h e m att m i n n a s.
Några b e s p a r i n g a r h a d e ej g j o r t s, o c h m e r ä n e n o b e t a l d r ä k n i n g fanns k v a r efter b r ö l l o p s h ö g t i d l i g h e t e r n a.
S o m m a r e n v a r slut o c h s k i l s m ä s s a n ö f v e r.
V i s s t hade m a n sagt hvarandra — m e d u p p m u n t r a n d e o r d o c h b l i c k a r — att d e t v a r l å n g t ifrån o m ö j l i g t att s a m l a s ä n n u e n g å n g; m e n alla visste, att d e t ej skulle bli i det forna minnesrika hemmet, o c h de g a m l a t ä n k t e i n o m sig, att d e r a s tid ej v a r l å n g, o c h att p å d e t s l u t t a n d e p l a n e t f r a m t i d s b e r ä k n i n g a r m i n - dre än någonsin kunna göras.
N u v a r d e t h ö s t m e d m ö r k e r, d i m m a, rusk, e n s a m - het o c h u p p r ö j a n d e af hvarenda vrå i h e m m e t, där d e t å l d r i g a p a r e t b o t t allt s e d a n b r ö l l o p s a f t o n e n.
Fru A l m gick omkring, lika verksam s o m under s o m m a r d a g a r n a, l ä g g a n d e h a n d v i d allt o c h b e s t ä m - m a n d e — i samråd m e d mannen — hvad som skulle säljas » i b r i s t p å u t r y m m e » e l l e r b e h å l l a s.
N ä r m ö b l e r n a s t o d o p å sina b e s t ä m d a platser, s o m d e stått i å r t i o n d e n, h a d e d e i h e n n e s ö g o n sett n y a o c h felfria u t, m e n n u — n ä r d e h o p a t s till f ö r s ä l j n i n g — k u n d e h o n ej u n d g å att m ä r k a r i s p o r, brister eller obotliga skador, utförda af tidens tand e l l e r ä n n u oftare a f o k y n n i g a b a r n f i n g r a r.
N ä r d e t b ä s t a v a r fråntaget, b l e f d e t e g e n t l i g e n e n d a s t s k r ä p k v a r, » s o m d e t v a r e n l y c k a att b l i a f m e d », s o m h e n n e s b e k a n t a y t t r a d e sig.
Hon insåg, att d e h a d e rätt — m e n m i n n e n a s o m h ä n g d e v i d h v a r e n d a sak o c h g j o r t d e m till h e l g a d e r e l i k e r — de skulle j u också följa m e d i k ö p e t!
O m hon kunnat bränna det alltsammans!
M e n att l ä m n a dessa d ö d a t i n g, s o m v u x i t så in i h e n n e s m e d v e t a n d e, att d o b l i f v i t l i k s o m l e f v a n d e d a g l i g a v i t t n e s b ö r d till h e n n e s a r b e t e, h e n n e s g l ä d j e e l l e r s o r g, åt f r ä m m a n d e m ä n n i s k o r, f ö r h v i l k a d e ej v o r o a n n a t än m ö b l e r o c h b o h a g s t i n g d e fått f ö r r a m p r i s — d e t g r ä m d e h e n n e in i hjärtat.
T u l l f ö r v a l t a r e n v a r ifrig att sälja f ö r att få e n d e l s m å s k u l d e r b e t ä c k t a, o c h h o n v a r en allt f ö r k l o k o c h erfaren h u s m o r f ö r att ej innerst g e h o n o m rätt, m e n u n d e r d e n ö m s e s i d i g a m i s s t ä m n i n g e n k o m d e t d o c k ofta till tvister o m ett e l l e r annat, h a n v i l l e afyttra o c h h o n b e h å l l a.
» H v a r f ö r står d e t h ä r g a m l a b o r d e t u n d a n g ö m d t b a k o m d ö r r e n?
» r ö t han till m e d o v a n l i g h ä f t i g h e t.
» A r d e t m e n i n g e n att b e h å l l a d e t, k a n s k e?
» » B a r n e n a r b e t a d e alltid v i d d e t — flickorna f ö r s t — o c h s e d a n — d e t v a r d ä r g o s s a r n e b ö r j a d e sitt lifsarbete. » Tårar kväfde hennes röst.
» D e t är a n t i k t o c h b e t a l a r sig, o c h f ö r d e n s o m G.
8.
£agerström » A t t l ä m n a sitt a r b e t e, s o m v a r i t d a g e n s första t a n k e o c h f ö r n ä m s t a m å l — att v e t a sig v a r a uttjänt, o n y t t i g, o b c h ö f l i g — d e t är d e n t y n g s t a stund i lif- v e t o c h u n g e f ä r s o m att sätta sig n e r o c h v ä n t a p å d ö d e n, » h a d e han s a g t h e n n e m e r ä n en g å n g, o c h h o n u n d r a d e ej ö f v e r h a n s r e t l i g h e t, p å s a m m a g å n g don gjorde henno dubbelt nedstämd.
» M e n j a g t r o r d u är t o k i g, » s a d e han u p p b r u - s a n d e, » ä r d e t m e n i n g e n att b e h å l l a d e n g a m l a spegeln o c k s å?
» H o n såg b ö n f a l l a n d e p å h o n o m.
» J a b e v a r s, m e n n å g o n a n n a n plats f ö r d e n än i köket vet j a g sannerligen inte. » » J a g tänkte.
.
.
» » D e t ser ut, s o m o m d u inte alls t ä n k t e.
H a v i inte r ä k n a t ut, h v a r allt skall stå, ä n d a in i d e n m i n s t a v r å, o c h så k o m m e r d u m e d n y a påhitt.
V i m å t t e s a n n e r l i g e n få b o i ett m ö b e l m a g a s i n.
» M e d a n hon m e d darrande händer torkade d a m m e t från s p e g e l g l a s e t, såg h a n e n tår falla d ä r p å.
» M e n h v a d är d e t d å f ö r m ä r k v ä r d i g t m e d d e n där g a m l a tingesten, » frågade han m i l d r a d.
» J a g m i n n s så v ä l, n ä r d u k o m h e m till f ö r ä l d r a r n a m e d den- — d e t v a r d e t f ö r s t a d u k ö p t e till v å r t b o, o c h sedan.
.
.
» H a n d r ö j d e litet m e d s v a r e t o c h ö n s k a d e a f hjärtat att fortast m ö j l i g t få l ä m n a detta h e m, d i t h a n en g å n g d r a g i t in säll s o m e n g u d.
» N u s k a l l d u vara f ö r s t å n d i g, M i n a lilla, o c h inte h ä n g a fast så diir v i d g a m l a m i n n e n, » f ö r m a n a d e han.
» D e t är ä n d å inte a n n a t än en g a m m a l ut- tjänad m ö b e l, o c h det b ä s t a h a vi k v a r — h v a r a n d r a.
» H o n l o g u p p e m o t h o n o m p å sitt själfulla sätt, o c h n ä r h o n satte n u m m e r l a p p e n p å s p e g e l n o c h t ä n k t e på, h u r h o n f r a m f ö r d e n satt b r u d k r o n a n p å sina döttrars h u f v u d e n, d r ö j d e l e e n d e t ä n n u p å h e n n e s tappar.
N u f o r t s k r e d s o r t e r a n d e t o c h n u m r e r a n d e t i frid o c h ö f v e r c n s s t ä m m e l s e, tills t u l l f ö r v a l t a r e n hastigt b ö j d e s i g n e d ö f v e r en s t o r h ö g m e d h o p s a m l a d t s k r ä p o c h m e d djupasto i n d i g n a t i o n f r å g a d e, o m d e t v e r k l i g e n k u n d e vara m e n i n g e n att d e n v a c k r a eld- skärmen o c k s å skulle säljas?
» V a c k e r?
!
» s a d e fru A l m f ö r v å n a d, » d e n har j u stått p å v i n d e n i m å n g a å r.
» » H a r d e n?
» s v a r a d e han o c h s y n a d e d e n p å alla håll.
» J a g begriper inte, hur den kunnat k o m m a dit upp.
D e n kan b e s t ä m d t restaureras o c h få plats i vår blifvande sängkammare. » » D e t v o r e v ä l s y n d att d r a dit sådant s k r ä p, b r o - d e r i e t är j u b å d e u r b l e k t o c h m a l ä t e t.
» » D e t k a n j a g inte se, o c h d u s y d d e d e n j u u n d e r förlofningstiden.
M i n n s d u, h u r j a g b r u k a d e fånga din hand under b å g e n?
» » O c h kyssa den, » ifyllde hon skälmaktigt.
» J a g säljer inte s k ä r m e n, » s a d e h a n beslutsamt.
» M e n d e t ä r j u i n g e n t i n g a n n a t än en g a m m a l uttjänad m ö b e l, » svarade h o n, u p p r e p a n d e hans o r d.
» J a g säljer den i n t e!
K a n d u v e r k l i g e n tänka d i g d e n i f r ä m m a n d e h ä n d e r?
» å t e r t o g han, i det h a n m e d a n v ä n d a n d e t a f h e l a sin kraft b r ö t skär- m e n i s m å s t y c k e n o c h kastade d e m in i kakel- ugnen.
» T a c k!
» s a d e h o n o c h t r y c k t e hans h a n d, när lå- g o r n a sedan s l u k a d e b i t f ö r b i t — m e n d e n g l ä d j e h o n k ä n d e, ö f v e r att han till sist v a r i t d o n svagaste a f d e t v å, g ö m d e h o n i n o m sig.
S y b e h ö r s - oeh M o d e - A f f ä r 1 8 H u m l e g å r d s y a t a n 1 8 — 1 8 G ö t g a t a n 1 8
IDUN 1893 A u k t i o n e n v a r ö f v e r s t ö k a d s a m t d e stora r u m m e n t o m m a och renfejade för den n y e hyresgästen, s o m b ö r j a d e k o m m a m e d sina t i l l h ö r i g h e t e r.
F r u A l m h a d o r e d a n u n d e r b ö n o c h tårar h v i s k a t ett farväl o c h t a c k till detta h e m, d ä r h o n g e n o m - fört ritt lifsarbete — o c h s o m ej l ä n g r e v a r h e n n e s — m e n att l ä m n a d e t h a d e ej v a r i t så svårt, s o m hon tänkt sig.
D e t s v å r a v a r g e n o m k ä m p a d t, o c h d e n sista t i d e n h a d e v a r i t så otreflig, att n ä r h o n s t ä n g d e d ö r r e n f ö r sista g å n g e n o c h k o m u t p å g a t a n, d e t k ä n d e s b e f r i a n d e, s o m o m h o n l ä m n a t en s a m m a n s t ö r t a d b y g g n a d — en g r u s h ö g — o c h intet annat.
N u g ä l l d e d e t att o r d n a d e t n y a h e m m e t, o c h alltefter s o m h o n s y s s l a d e d ä r m e d, k o m en u n d e r l i g, föryngrande, ö m känsla öfver h e n n e.
D e t var j u s o m att siitta b o p å n y t t — m e d h o n o m — h o n o m ensam — a l l d e l e s s o m e n g å n g f ö r u t, f ö r l ä n g e sedan.
D e t var några bråkiga dagar; m e n det låg alltid en f ö r h o p p n i n g f r a m f ö r, u t j ä m n a n d e s v å r i g h e t e r n a, o c h d e t artade sig att b l i r i k t i g t h e m t r e f l i g t, d e t såg h o n.
F y r a r u m!
S ä n g k a m m a r e, matsal, f ö r m a k o c h ett g ä s t r u m, när n å g o n a f b a r n e n s k u l l e k o m m a.
1 f ö r m a k e t k u n d e o c k s å b l i en l i g g p l a t s — allt g e s t a l - tade sig b ä t t r e, än h o n t ä n k t.
D e t trötta, s o r g s n a d r a g e t k r i n g m u n o c h ö g o n u t j ä m n a d e s allt m e r, o c h t u l l f ö r v a l t a r e n, s o m v a r förtjust ö f v e r att ha n å g o t att g ö r a, a p t e r a d e sig till s n i c k a r e, tapetsör o c h s t a d s b u d, s o m han k a l l a d e sig, o c h v a r v i d b ä s t a l y n n e.
Ä n d t l i g e n s t o d allt f ä r d i g t — inte e n d a s t m ö b - lerna, s o m o m f l y t t a t s g å n g p å g å n g f ö r att p l a c e r a s p å d e t bästa sättet — utan alla dessa s m å t i n g, v ä x t e r, h y l l o r, p o r t r ä t t i r a m a r o c h ställ, b ö c k e r o c h b r o - d e r i e r m e d m e r a, s o m l ä g g a l i k s o m själ, d o f t o c h p e r s o n l i g h e t ö f v e r ett h e m.
V ä l k o m n a n d e b l o m m o r o c h g å f v o r från v ä n n e r o c h f r ä n d c r h a d e v ä r m t hjärtat, o c h från b a r n e n m ö t t e redan v i d inträdet i det n y a h e m m e t b r e f och telegram m e d välsignelser o c h lyckönskan.
N å g r a a f b a r n b a r n e n h a d e o c k s å skrifvit m e r e l l e r mindre lakoniskt och välment, såsom: &gt;Till M o r f a r o c h M o r m o r m i n l y c k ö n s k a n!
M å alltid b r a!
J a g m å r åkså b r a.
J a g kan a l t i d m i n a l ä k s o r, b a r a inte i g å r o c h d a n f ö r u t.
M o r m o r s o c h M o r f a r s snäla g o s s e.
Ivar. » E n annan sålunda: epistel, från morfars älskling, l y d d e » Snälla Morfar och M o r m o r m e d!
M a m m a s ä g e r j a g S k a l l skrifva.
T a c k f ö r i s o m - ras, d e t v a r R y s l i g t r o l i g t.
K a r a m e l l e r n a ä r o slu- tade.
Fins det någon Trädgård utanför huset där M o r f a r nu b o r så M a n k a n l e k a T a f a t t?
H ä l s a m o r - m o r så M y c k e t o c h.
.
.
N u d r a r A s k a r M i g så fasligt i H å r e t, han l e k e r m e d S i n skallra o c h är så S ö t.
M å så v ä l, ö n s k a r Morfars Lotta.
Påst skritum.
N ä r k å m e r D o k s k å p e t?
V i v ä n t a r så.
D ä n S a m a.
» D e t stora d o c k s k å p e t v a r r e d a n afsändt, l i k s o m andra för barnbarnen afsedda g a m l a leksaker, » sedan m o r m o r v a r en liten flicka. » D e t hade minsann a l d r i g varit s k i l d a m e n i n g a r o m a n v ä n d a n d e t a f h v a d s o m k u n d e vara till d e r a s n ö j e.
T i l l o c h m e d d e allra m i n s t a s m å b a r n e n h a d e ritat ett p a r streck, s o m s k u l l e f ö r e s t ä l l a ett h u s, m e n sågo u t s o m en häst.
Eller hade någon af f ö r ä l d r a r n e hållit i p e n n s k a f t e t o c h f o r m a t ett o t y d - l i g t: » L y c k a t i l l!
» A l l t l i k a kärt, v ä l k o m m e t o c h betraktadt som vittnesbörd o m ovanliga anlag o c h begåfning.
F r u A l m satt i n s v e p t i e n s t o r sjal, t r ö t t efter alla b e s t y r.
D e t var rått o c h f u k t i g t ute, o c h d e t k ä n d e s in i r u m m e n, s o m ä n n u ej b l i f v i t u p p e l d a d e och g e n o m v ä r m d a.
H o n g r ä t o c h s m å l o g o m h v a r t a n n a t, d ä r h o n satt m e d en stor p a c k e b r e f f r a m f ö r sig, g e n o m l ä s a n d e d e m ett efter annat.
T u l l f ö r v a l t a r e n v a r ute p å l å n g p r o m e n a d s o m alla dar.
H a n s k u l l e nu r i k t i g t se sig o m, s a d e h a n, n ä r han h a d e så g o d t o m tid.
D e t h ä r v a r en n y o c h intressant stadsdel, s o m han v i l l e l ä r a k ä n n a i g r u n d e n, o c h m o t i o n e n s k u l l e o c k s å ersätta arbetet.
H o n h ö r d e hans t u n g a s t e g i t r a p p a n, o c h d o n n å g o t flämtande a n d h ä m t n i n g e n u t e i t a m b u r e n, o c h t o r k a d e hastigt b o r t tårarne, t y h o n v i l l e e j, att h a n s k u l l e se, att h o n gråtit, o c h t r o, att h o n k ä n d e s i g olycklig.
» T r ö t t n a r d u d å a l d r i g p å att läsa o m d e d ä r s n i l l e f o s t r e n?
» s a d e han o c h k o m fram till d e t g a m l a m a s s i v a s k r i f b o r d e t, f r a m f ö r h v i l k e t h o n satt h o p - k r u p e n m e d d e n y s s aftagna g l a s ö g o n e n i h a n d e n.
» D e t är h e l t a n d r a b r e f, d e t h ä r!
» s v a r a d e h o n o c h såg u p p m e d ett l e e n d e.
» Mina fästmansbref k a n s k e?
» » Nej då! » N ä r s y n t s o m han b l i f v i t, b ö j d e han sig ö f v e r h e n n e s a x e l, t o g ett a f b r e f v e n o c h f ö r d e d e t u p p m o t ögonen.
» M e n d e t ä r j u din e g e n stil!
Sitter d u o c h l ä s e r d i n a e g n a b r e f?
D e t v a r m i g en e g e n k ä r b a d d a r e!
O c h b v a r har d u fått d e m i f r å n?
» » Från min mors gömmor.
J a g fann d e m d ä r efter h e n n e s d ö d — h o n h a d e g ö m t d e m allesam- mans.
F å r j a g läsa u p p n å g r a?
» H o n v e k u p p ett.
D e t v a r s k r i f v e t e n d a s t en v e c k a efter b r ö l l o p p e t o c h b e s k r e f allt i d e t n y a h e m m e t, h v i l k e t m o d e r n ä n n u ej sett.
D e t r ö r d e s i g o m d o e n k l a s t e b e s t y r, o m ett e l l e r annat, s o m f e l a d e e l l e r ej v a r i o r d n i n g, o m den unga husmoderns matsedel för veckan, o m småsaker, s o m v o r o g l ö m d a i b a r n d o m s h e m m e t, o m s a k n a d m i d t i l y c k a n — s o m v a r så stor, att d e n a l d r i g y t t r a d e s i g i o r d, u t a n t o g s s o m en själf- s k r i f v e n v e r k l i g h e t, o m h v i l k e n i n g e n t i n g v a r att siiga.
T i l l sist b a r n e t s e n k l a, ö d m j u k a, stora t a c k f ö r d e n t i d, s o m varit.
E t t a n n a t b r e f k o m d e m att h j ä r t l i g t skratta.
Hon h a d e skrifvit första hälften o c h kun d e n a n d r a.
D e t v a r, n ä r h o n s k u l l e f ö d a sin ä l d s t e s o n o c h r e d a n k ä n d e sig i l l a m å e n d e, m e n v i l l e s ä g a m o d e r n några o r d, innan det svåra riktigt började — ingen k u n d e veta, h u r det skulle g å?
Så måste h o n a f b r y t a midt i meningen.
F o r t s ä t t n i n g e n l y d d e, att » e n stor, g a l l s k r i k a n d e, g r ä s l i g t ful p o j k e » — d e r a s J o h a n, s o m v a r k ä n d f ö r sitt v a c k r a u t s e e n d e — » k o m m i t till v ä r l d e n, » s a m t att s y s t r a r n a varit u t o m s i g a f f ö r t j u s n i n g ö f v e r att h a fått » e t t litet barn — e n g o s s e i h u s e t » o c h sedan h ä p e t, nästan v ö r d n a d s f u l l t stirrat p å d e n l i l l e n y k o m l i n g e n, s o m d e så g ä r n a v i l l e, m e n ej i i n g o eller v å g a d e vidröra.
427 S å lästes b r e f från fru A l m s m o r — lifskraftiga o c h handlingsfriska — innehållande smådetaljer, d e o c k s å, från h v a r d a g s l i f v e t s m y s t e r e l l e r tröstande, styrkande o r d under tider, d å s j u k d o m o c h sorg gästat d e u n g a s h e m, s a m t f r ö j d o c h j u b e l ö f v e r barnbarnens framgångar i skolan o c h sedan i lifvet.
D e l t a g a n d e o c h k ä r l e k i allt!
S m å n i n g o m b l e f v o dessa b r e f k o r t a r e, m e d m i n d r e i n n e h å l l o c h o r e d i g a r e stil, s o m o m h a n d e n t r ö t t n a t, s i n n e t slappats o c h intressena b l i f v i t färre.
Sä k o m b u d s k a p e t o m f a d e r n s d ö d.
N å g r a k n a p p t läsliga o r d, men äfven i d e m förtröstan, t å l a m o d o c h h o p p — s o m alltid.
E j m e r än ett p a r år d ä r e f t e r a n l ä n d e d e t sista b r e f v e t — n å g r a a f s k e d s o r d till d o t t e r n i n f ö r viss- heten o m d ö d e n s annalkande.
D e t v a r s o m att r u l l a u p p ett g a m m a l t d y r b a r t p e r g a m e n t — ett h e l t lifs h i s t o r i a m e d d j u p a s k u g - g o r o c h rika dagrar.
» Ä r d e t inte en s k a t t?
» s a d e fru A l m, s o m n u g r ä t, utan att b j u d a till att d ö l j a d e t.
» D e t v a r r o l i g t d e t h ä r — d e t p å m i n n e r o m så m y c k e t, » svarade tullförvaltaren o c h torkade oför- m ä r k t sina g l a s ö g o n.
» S å hjälper m a m m a m i g ännu — s o m h o n alltid g j o r d e — fast h o n l ä n g e s e d a n är b o r t a.
Tror du inte j a g k ä n n e r, att h o n ä r m e d o s s ä f v e n h ä r m e d sin v ä l s i g n e l s e?
» » H a r d u t ä n k t p å, att d i n a e g n a d ö t t r a r s b r e f äro- l i k s o m k o p i o r a f d e m d u s k r e f till din m o r?
» » D e t är j u också s a m m a intresse. » » L y c k l i g t v i s — för deras o m g i f n i n g l » S o l e n b r ö t j u s t n u f r a m, f ä r d i g att g å n e d.
D e t v a r e n b l e k h ö s t s o l e n d a s t, m e n d e s s strålar för- g y l l d e d o c k allt d e b e r ö r d e.
» H ä r är m ä r k v ä r d i g t h e m t r e f l i g t!
» s a d e han o c h såg sig b e l å t e t o m k r i n g.
» J a g t r o r r i k t i g t, att v i b y t t u p p o s s!
D e n d ä r b y r å n till e x e m p e l p r y d e r d å m y c k e t b ä t t r e än f ö r u t, o c h d i t t p o r t r ä t t har fått m e r a p a s s a n d e d a g e r.
J a g m å säga, att d e t h a r
I DU N 428 sina b e h a g att sätta b o — ä f v e n p å g a m l a d a r.
» » O c h horisont och sol, du !&gt; » D e t b e h ö f s f ö r en g a m m a l k r o p p!
» » M y c k e t att s k ö t a b l i r d e t n o g o c k s å, m e d b a r a en t j ä n a r e, » s a d e h o n b e l å t e t.
» J a g v e t i n g e n t i n g att s a k n a, o c h inte är d e t m ö b l e r n a, s o m g ö r a h e m m e t, M i n a lilla — det är h u s t r u n.
» s v a r a d e han o c h k y s s t e h e n n e.
» J a g tror b a r n e n ska ' k o m m a att t y c k a o m d e t!
» » Barnen A l d r i g h ö r j a g annat!
D e bli ändå alltid m e r a f ö r d i g än j a g, » s a d e h a n s m å t t g r a m s e n.
H o n såg n e d s o m f ö r att t ä n k a efter.
» N e j d u!
» s v a r a d e h o n h a s t i g t o c h såg h o n o m in i ö g o n e n.
» D e t är så s v å r t att s k i l j a e m e l l a n e r e l l e r p o r t i o n e r a u t sina k ä n s l o r; m e n v i t v å h a lefvat ett h e l t l i f t i l l s a m m a n s m e d m y c k e n g l ä d j e o c h m y c k e t b e k y m m e r o c k s å.
V i h a m y c k e t att t a c k a h v a r a n d r a f ö r — o c h m y c k e t att förlåta.
Det d ä r h a v i a l l d e l e s s o m en v ä r l d f ö r o s s själfva, i h v i l k e n i n g e n a n n a n k u n n a t se m e r än till y t a n.
T r o m i g, d e t b i n d e r starkare än allt a n n a t — star- k a r e än m a n s j ä l f v e t — o c h d e t k ä n n e r j a g, att utan d i g v o r e j a g h e m l ö s ö f v c r a l l t.
» D e s t o d o framför fönstret o c h sågo solen för svinna b a k o m hustak o c h planteringar, m e d a n gråblå ovädersmoln stego u p p horisonten rundt, m e n hon s m ö g sig intill h o n o m o c h h v i s k a d e: » G u d v a r e l o f v a d, att v i ä n n u ä r o två att b ä r a o c h t a g a e m o t, h v a d l i f v e t k a n ha att g i f v a a f s k u g g a och solsken! » .IQ (Illustratör: 1893 Qlin ^OanieZ kallström En r Vid.
aftonlampan, i.
H ela f a m i l j e n är s a m l a d i s a l e n.
T a k l a m p a n är tänd.
F a r sitter v i d k v ä l l s t i d n i n g e n, o s t ö r d af småttingarnas stoj.
På bordet m e d den h e m g j o r d a s t r a m a l j d u k e n står en j a r d i n i é r e m e d e n s l u m r a n d e l u m m i g a c a c i a, en skål r ö d k i n d a d e ä p p l e n samt m o r s s y k o r g, där virknystariet hålles i ständig r ö r e l s e a f h e n n e s raska fingrar.
Ä l d s t a d o t t e r n sitter v i d p i a n o t o c h spelar n å g o n u v e r t y r a f W a g n e r e l l e r g n o l a r n å g o n l ä n g t a n s f u l l visa a f K j e r u l f.
N u b ö r j a d e s m å att h a rasat ut.
Lillan kom- m e r o c h s t ö d e r sitt l j u s l o c k i g a h u f v u d t i l l b a k a l u t a d t m o t m a m m a s k n ä, ser m e d stora ö g o n u p p p å h e n n e och frågar: » M a m m a, få v i inte äta s n a r t?
J a g ä r så s ö m n i g.
» » J o, strax, m i n lilla v ä n.
» O c h så l ä g g e r m o r sitt a r b e t e i s y k o r g e n, tar lillan i f a m n, sätter h e n n e m e d e n k y s s i fars k n ä: » L å t n u p a p p a lära d i g, h u r A s e r u t!
» o c h g å r till k ö k e t att r u s t a i o r d n i n g k v ä l l s v a r d e n.
M e n o i n t r e s s e r a d a f v ä r l d e n s v i s d o m, s l u m r a r lillan snart så g o d t, m e d sitt e n a r o s e n ö r a m o t fars k n a r r a n d e s k j o r t v e c k.
O c h h a n t ö r s inte r ö r a s i g f ö r att v ä n d a sin t i d n i n g, utan h i n n o r läsa i g e n o m spalttals m e d a n n o n s e r, innan m a m m a k o m m e r in o c h v a r l i g t väcker lillan: » N u, lilla barnet, ska v i äta. » II.
D e ha b l i f v i t g a m l a, d e två.
Barnen ha k o m m i t ut i världen.
S o m f ö r r hålla d e h v a r a n d r a s ä l l s k a p v i d afton- l a m p a n, han i nattrock studerande d a g e n s händel- ser, h o n s t i c k a n d e en liten, l i t e n s t r u m p a åt sitt yngsta barnbarn.
O c h m e d sin i n r e b l i c k s k å d a r hon scener, glada o c h ledsamma, s o m hvarje hörn, hvarje m ö b e l framkallar i hennes m i n n e; m e d oför- ä n d e r l i g t s a m m a b l i d a l ö j e ser h o n d e v e x l a n d e sce- n e r n a: h o n har nu m e r a förstått, h u r u allt b l i f v i t l e d t till d e t bästa.
D e n g a m l a lilla h u n d e n, d e t e n d a å t e r s t å e n d e före- målet för deras g e m e n s a m m a o m v å r d n a d, l i g g e r på sin d y n a o c h s o f v e r m e d h u f v u d e t m o t framtassarna.
D e tala ej m y c k e t.
M e n d e k ä n n a d e t så b e h a g - l i g t j u s t så h ä r; d e l ä n g t a ej efter n å g o t.
O c h nu ä l s k a d e att ha tyst o m k r i n g s i g: i t y s t n a d e n f ö r - n i m m e s b ä s t m i n n e t s röst.
M e n när P u t t e r e s e r s i g från sin d y n a o c h tar n å g r a steg, s t r ä c k a n d e p å b e n e n u n d e r ett b e l å t e t morrande, då säger far: » N u, m i n g u m m a, är P u t t e k v ä l l s h u n g r i g.
» » J a, d e t v a r m ä r k v ä r d i g t, h v a d d e n h u n d e n är precis.
M a n s k u l l e k u n n a s t ä l l a k l o e k a n efter h o - n o m; h o n ä r v e r k l i g e n r e d a n 8, ser j a g.
» Så ropar h o n på den g a m l a trotjänarinnan o c h s ä g e r till o m teet.
ÅCTIR 9 " ötgatet oat afft » ftont ^ag mött, (9C^ foongtcxn fttann jag fifott 0Ctt ftaj » » a, Denna jotD, » om GLll j^öj-D, aff » otg jag j:ått.
Jtaften » uåt vnet ptafttjWI!
tiat, SDat to » en nppugt fitann ^ ?iot ocft enDa » t fiat S) et » fa nD mitt ftj^itta vann.
ATPJAA STLen ftoat at (timfen meta Cj-u », Watt natten J:a£0et på — cKLuai mddtigate gtanen » fitu », 3€.vat Doptat ftjötften » å?
9Tej-, pl » fta, » fttuj:, meD uäEDig j^att 2Den ftEåa ftöCjan ftoit, att Denna ftu » t ut ftinna » natt, cjom teDan- ftfånat ft.it.
Jag anat ten, Dat » ftummet tj,t JCting piten » fa » ta BCocft, 8n ^Eicfta » om, ftut fta^uet g * ^ *) oiiåt moDigt ftuat anDocfi.
1 on dt » å SfonD » om axet » guK, oiom » ifäto » ftenne » fttj-, ®cft ftenne » ftdeft, aj; forten ^utU, 0Ct 6ju » » om ucuen » » ft^.
S) et at min egen » uen » fta tö », S) en Dtöm, » om uätmDe mig, gut ftj åttat Eangt j^tån ojtiettge ^tö » £Eä » odg » u^DfånD » li » tig.
, (Illustratör: FOTOGÉNKÖKET B.
O G 5 E, T E R M P OCH I S I O S M » R J L BRINNER I K A tf, A N ÖFVER V F Ä UTAN N T D O BA 1 R V E N 0 K 0 K V E 0 Ö.
I K N SÅLDA O T T S E - R, 1 SOT- P S ' Å O ETT ÅR.
RÖKFRITT.
MA et är eftermiddag, och solen strålar varm från en molnfri himmel öfver den lilla skogomkransade brunns- och bad- orten.
Liljekonvaljer och linnéa sända sin berusande doft från den omgifvande sko- gens tufvor och dälderna där nedanför.
Insjön ligger lugn och klar, i sin spegel- blanka yta återgifvande strändernas höjder med deras små stugor och de resliga gra- narna på kanten af åsen.
Allt i naturen är bländande ljus, strålglans, harmoni och smekande dofter.
En grupp badgäster sitter kring ett bord ute på verandan till societetshuset.
» Nå, ska ' vi gå på konserten, eller hur? » frågar en ung flicka och ser på sitt ur; » tiden är i så fall inne. » » Äsch, det är mycket roligare att fara ut och ro, » svarar en ung man, klädd i sportdräkt med knäbyxor och jockeymössa, i det han kniper ihop ögonen och kisar ut öfver den i solglans lockande sjön.
» Men det är synd om den stackars ' konst- nären ', » infaller en äldre dam med satirisk tonvikt på det sista ordet.
» F.
d. eleven vid Kongl.
Musikaliska Akademien, blinde violinisten Arvid Nilsson, » läser en ung dam på annonsen, som är uppspikad på verandans vägg.
» Ni komma väl allesammans med på kon- serten? » ropar en stark, klingande kvinno- röst från planen där utanför.
Det är den unga doktorinnan, vacker och elegant, som på väg från sin bostad kommer förbi socie- tetshuset.
» Nej — det är så varmt — usch, det är så vådligt tråkigt — stänga in sig i den unkna brunnskyrkan — ingen kan be- gära.
.
.
» lyder det i korus från de på ve- randan församlade.
Men doktorinnan är energisk.
Hennes vackra ögon i kapp med hennes öfverta- lande tunga förmå till sist ett tiotal per- soner att följa henne.
En ung herre gör en vitz om att doktorinnan, som alltid är den tongifvande, naturligtvis måste ifra för konserten.
Ytterligare några badgäster värf- vas under vägen, och ännu några komma från olika delar af platsen och gå lång- samt och motvilligt in i brunnskyrkan.
Kyrkan leder sina anor tillbaka genom år- hundraden.
Den är egentligen icke annat än en stor brunnssal, inredd till kapell, med en liten altarring kring ett förgyldt kors i den ena smala ändan af salen samt en kammarorgel på en upphöjning i den motsatta ändan.
Bänkarne stå i tre- och fyrdubbla rader längs efter salens långsidor.
Klockan är tio minuter öfver den utsatta tiden för konsertens början.
» Konstnären » befinner sig redan på estraden bredvid or- geln.
Där finnes icke det ringaste artistiskt i hans utseende och person.
Han är iklädd en bondes grofva, torftiga dräkt, ansiktet är fult, osympatiskt, omgifvet af rödgula polisonger och ett stripigt hår i samma färg.
Han står fullständigt orörlig med ögon- locken slutna öfver de blinda ögonen.
An- siktet är stelt och uttryckslöst och förråder ingen tanke eller känsla.
I ena handen pag t juni tiff mitt fanD I ?Ftå.n » öDetn » fifonistetoåt, ©cft ojuetige » teg uiD ftimfen » tanD — ^ag.
minn » Det » om t gåt.
Jenny Nyxtröm.)
Göran ^orÅman konsert D ••NB — * - o £rjmeen 5 A.
KLARA » P R 1 M 1 S » K JORTH NORRA Viktor Andrén.)
&amp; — C: O, KYRKOGATA 5 ° 2? "
YTTERST BRÄNSLEBESPARANDE.
FOTOGENEN BRINNER 1 GASFORM.
EXPLOSION OMÖJLIG.
LÄTT ATT SKÖTA.
I N G E N FOTOGÉNUTSVETTNLNG.
I DU N 1893 faller in med sin råa, skrofliga röst, blir där ett fnissande från de yngsta bland publiken, som smit- tar de äldre till ett oemot- ståndligt löje.
Fnissandet stiger hos några till half- högt, i näsdukarne kväfdt skratt.
Utan tvifvel hör virtuosen det med en blinds skärpta hörsel, men an- siktet förblir lika orörligt, och när den visan är slut, tillkännager han, att » det liästa kommer till sist », nämligen » Tema af Bee- thowen m e d variationer ».
håller han en fiol, ett tarfligt, illa medfaret den andra stråken.
Den till endast omkring ett trettiotal upp- publiken, som betalt sin entré med femtio öre, undrar högt, om det inte snart skall börja.
Till sist går brunnsintendenten fram till estraden och säger till den blinde: » Nu kan Nilsson börja — det är redan en kvart öfver tiden. » » Men här iir ännu så få komna,; svarar konstnären.
» .Ta, det blir inte fler, sä det tjänar in- till att vänta, » genmäler intenden- ten kort.
Ingen ser, hvad verkan detta meddelande har på den blinde, och hur vidt det grusar hans förhoppning om en god recett.
Ansiktet är lika orörligt som förut, men han griper omedelbart sin fiol, och sedan han knäppt några tag på strän- garne och stämt om dem något, ger han själf med entonig, klanglös röst till känna programmets första nummer.
Några tryckta program finnas ej.
Det är variationer öf- ver svenska folkvisor. '
gående genting Redan vid de första stråkdragen se de när- varande med nästan bestört förundran på hvarandra.
Instrumentet är det mest skä- rande, gnällande man kan göra sig en före- ställning om, och den grofva, knotiga hand, som för stråken, står i skicklighet icke öf- ver en vanlig landtlig birfilares, som på landsbygden om söndagskvällarne på logen eller ängen trakterar fiolen till ungdomens dans.
Stycke följer på stycke, utan annat uppe- håll än som behöfs för att tillkännage hvad som skall föredragas.
Men när till visan; En liten fågel satt en gång » konstnären bygden och for omkring och gaf dessa » konserter », hvilka voro en på samma gång löjlig och pinsam parodi på konst.
Men hvem vet, om han inte i detta ögon blick har glömt det alltsamman.
Han dröm- mer sig måhända inför en talrik och ly- sande publik.
Hans instrument är ingen tarflig marknadsvara, utan en fullkomlig kremonesare.
Hans hand är icke stel och knotig, utan smidig och fin.
Tonerna, som stråken framtrollar på strängarne, ha inga skorrande, gnällande biljud, utan svälla fram, klara, rena, fylliga.
Det är ett haf af smältande välljud, det är tonvågor af himmelsk harmoni.
Han är furste i musi- kens rike, alla dess dolda skatter, uppen- barade endast för några få, ha blifvit hans, och han talar till människors hjärtan och sinnen, så att de glömma hvad och hvar de äro.
» Nej, det står jag inte ut med, j a g Och så slutar det med en drill af gäll försvinner, » sä- disharmoni och till sist en kadens, djup ger en ung dam till sin granne och skroflig!
Åhörarne känna en lätt rysning och där- och går tvärs öfver salen ut efter en känsla af välbehag, när musiken genom dörren,, tystnar.
Ingen enda hand rör sig till ap- i det hennes plåd — att applådera skulle varit ett grymt små, spetsiga han.
» Nu är det slut, » säger konstnären med klackar ge eko mot golfvets sin sträfva, entoniga röst, gör en klumpig plankor.
Flere bugning och torkar svetten från pannan följa hennes med en blårutig bomullsnäsduk.
/.
exempel, och Därutanför i Guds fria natur gjuter ännu / under det bul- solen sin strålglans öfver nejden, blott att färgtonen från guldskimmer öfvergått i star- ler, som häraf uppstår, förbli f- kare rödt.
Det är så mycket ljus och prakt, att det gör ondt i ögonen på dem, som ver konstnären i samma ställ- träda ut ur brunnskyrkans halfdager, och ning med strå- de måste spänna upp sina parasoller eller Endast ken lätt hvi- skugga med handen för ögonen.
lande mot strängen, färdig att börja, när den blinde är icke besvärad af solens glans, af dallrande ljusreflexer och purpurröda tystnad åter inträdt.
Han kommer långsamt ut med Han kan inte beräkna, hur många åhö- strimmor.
rare, som äro kvar, men för detta fåtal vill osäker och släpande gång, ledd af en liten han ge sitt » bästa » slutnummer.
Och det barbent parfvel i trasiga kläder.
Hans an- kan icke nekas, att löjet hos de få kvar- sikte är vändt uppåt, alldeles utsatt för varande ofrivilligt förbyttes i en viss upp- den bakom de purpurglödande trädtopparne märksamhet.
Om icke fiolen vore så fa- snart nedgående solens strålar.
Ingen frå- sansvärdt dålig, skulle det hela ej vara.
så gar, hvart han styr färden, eller hvar han illa, från en dilettant betraktadt.
Han ut- skall hvila öfver natten, och snart bar han vecklar ej ringa färdighet och lägger så med sin lille ledsagare försvunnit på stigen mycken känsla i dagen, som det dishar- åt skogsdungen, därifrån just nu talltrastar moniska instrumentet tillåter.
Kanske var och bofinkar i aftonens drömmande stillhet detta stycke hans glansproduktion den tid stämma upp sin aftonkonsert i jublande han var » elev vid Kongl.
Musikaliska Aka- växelsånger.
(Illustratör: Vätor .imlrn,).
demien ».
BjjJHP?
* instrument, i 429 H v e m vet, hvad han drömde den tiden, eller hvad han drömmer nu!
Det orörliga ansiktet med de slocknade ögonen och de tunna, hopknipna läpparne förråda ingen- ting.
Men utan tvifvel låg för honom en gång framtiden ljus och lockande ined drömmar om konstnärens ära.
En kojans son hade han tidigt blifvit ansedd som un- derbarn, och efter är af orolig väntan och förhoppning till sist kommit så långt, att han fick profva i akademien.
Men kort efter det han blifvit antagen, infann sig en ögonsjukdom, som slutade med fullstän- dig blindhet och gjorde slut pä de ljusa framtidsdrömmarne.
» Underbarnet » kom tillbaka till torpet på backsluttningen, kros- sadt och tillintetgjordt.
Men fiolen hade han med sig — dock icke den han först ägt, hvilken var ett tämligen godt instrument, och som han måst sälja för att få respen- gar hem, utan det jämmerliga instrument, hvarmed han nu försökte förtjäna sitt bröd, i det han spelade vid dansnöjen på lands-
IDUN 130 ^ ?er kallström Tvänne Visor.
X T U ILAR * VÅRENS OCH NU LÖSER HÄLLER MED DROTTNING DROTTNING DE GULD MAKTEN RIKET ÄR VARAR EN SÅ KRONAN ALLT SOM MÄTA I EN MANTELN SLUTES AF FLY FÖR AF RÖDT DEN AF SÅ VIDASTE LUFTNING DROTTNING LYSA MAB, VÄL SNABB SÖMMAR, MAB DRÖMMAR.
MAB, ROSORNA LIGGA TRÄNGTAN.
M Ö N S T R I N G DROTTNING DROTTNING DÅ DAG, S K Ä L F V A N D E SLAG VÅRENS VÅRENS DROTTNING NÄR KLENOD, RÖDASTE BLOD, AF KNOPPENS ALLA FLÄKT, LÄNGTAN; JUBLANDE, INNAN HÄLLER MED EN GNISTA.
DET DESS LÖSA KÄCKT.
BRISTA, DROTTNING M A B, S Ö K A N D E ROP.
.
.
OCH DANS, MAB, RIKASTE KÄRLEKS DEN I FAGERT O C H SPÄNNETS ÄR FÅTT GLANS, DROTTNING M A B.
HVARJE ETT ÄR VILL VID MAB, AF STORT SOM MAB, ÄR I SLÄNDOR DROTTNING GNISTA DROTTNING VARMT SOM EVIGHET, I ÄR SLUT.
MAJREGN BLOMNING DROTTNING UT, RÄCKA, DROTTNING M A B.
ALLT, SLOCKNA HJÄRTAT ÄR MAB, OM HELG, VECKA.
FLADDRA DROTTNING SIG TILLS D A G E N MAB, TANKARNA FLADDRA LÅNGT EN HENNES DROTTNING PINGSTENS STRÅLAR VARA SÄLG, MAB; DROTTNING M A B.
VARAR, KLÄDERNA BLOMMANDE MED KVÄLLSGULA GLÄDJEN MAB, FRYSA.
DROTTNING MAB, VIDGAR SOM HÄNDERNA MAB, DROTTNING MAB LYSA.
DROTTNING SPÄDA SPIRANS SÖMMAR, DROTTNING M A B, ÖGON MAB, DROTTNING et var julafton, snön låg hvit och fyl- lig ända ut på takrännorna, men där- nere på gatorna hade den förvandlat sig i gråhvit modd, genomfårad i tusen olika riktningar af skarpa slädmedar; bjällrorna klingade muntert i den höga vinterluften, och fotgängare ilade om hvarandra, bråd- skande ifriga, men ändock med något af feststämning i sina ansikten.
Allt detta såg och hörde fröken Marie Louise från fönstret i sin sängkammare, där hon höll på att göra toalett för dagen.
Fröken Malvinas rum låg åt gården.
Där var allting tyst och stilla, endast någ- ra hungriga gråsparfvar uttryckte med ett gladt kvitter sin erkänsla mot dem, som kom- mit ihåg, att också de höllo på julmaten.
I salen gick Lotta, de båda gamla systrarnas trotjänarinna, och dukade kaffebordet.
Hon såg trumpen och tvär ut.
Ansiktet likna- de ett stycke våldsamt ihoprynkad säck- väf med ett smalt streck uppskuret till mun och två mörka prickar till ögon.
Hon pratade för sig själf och ackompag- nerade sin lifliga konversation med att låta teskedarna skramla mot kopparna eller de tunga gammalmodiga silfverknifvarna slå revelj mot den slipade smörasken.
Var det likt en julafton, det här!
Me- nar, att fröknarna gått öfver vildgräs!
Fast hon visste nog, hvad det berodde på, att man hvarken bakade jultårta eller små- bröd eller köpte julmat eller hade gran, utan låtsade om ingenting.
Ja ja, de kun- de ju tro så länge, att hon gjort som de velat, men Gud ske lof de hade sina rum till- räckligt långt ifrån köket för att ej höra, att hon just inte sofvit den här natten.
Och hon ville ändå se, o m de skulle kunna stå emot hennes smörrutor och hve- tekringlor, som pöste gulbruna och frestan- de pä den bländhvita servietten i bröd- korgen!
Nu kom fröken Marie Louise ut i salen.
Hon var liten och fet med oviga rörelser, ett godt, vänligt skratt och ett par pigga, bru- na ögon.
» God morgon, fröken.
Jag har den äran att önska god jul, » sade Lotta och neg värdigt.
» Tack, kära Lotta! » — f r ö k e n suckade — » julglädjen är allt slut för oss. » » H å kors, det vet jag visst.
Nog för- står jag, att fröknarna ska ' sakna unge herrn, men ingen kan väl ändå undra på, att han ville ha ett eget hem och en liten fru, det är så yärldens gång, kära fröken.
Min bror har gift o m sig för andra gången, han stol- len, somliga få då aldrig nog. » Fröken Marie Louise log på sitt hjärtli- ga- sätt; egentligen tyckte hon ej, att bro- dern gjort så orätt, som vid fyrtio år ändt- ligen gjort sitt val.
Han var j u gammal nog, fast han för dem, de så m y c k e t äldre systrarna, alltjämt förblef lille bror, liksom för Lotta unge herrn, men det var något annat, som gjort både henne och syster Malvina så ondt.
De nygifta hade icke återkommit från sin veddingtrip till jul.
Sedan lilla Kristers första jul och tills i år hade de ingen gång firat denna familjefest skilda från hvarandra.
De hade äfven ef- DRÖMMAR.
MAB, HENNES MEN KNOPPENS VÅRENS D SNABB M Ö N S T R I N G DROTTNING ALLA KLART M A B.
LUFTNING MAB, RÖDA, DROTTNING M A B, DRÖMMARNA DÖDA.
II.
V A G G V I S A.
L^INDCR I OCH BRAND RÖD KOSTYM, BLOMMOR I OCH MED HATT HAND PLYM, SÅ KOMMER LYCKAN SÅ SER UT, HAN HATTEN MED LEKER HAN VAGGANS RÖDA SMÅ ROCKEN ÄR HAN KLÄDD.
HÄST RAND.
SKORNA DANSA, SÅ M U N T E R T SLÅ, OCH LILLAN HÖR PÅ.
ÄR TUNG GYLLENFRANS.
BLICKEN OCH ÄR DJUP KINDEN HVIT UNG AF ÄR I OCH KUDDEN MUNNEN HANS VARM, SMEKANDE ARM.
DANS SNART SIN HJÄRTAT GLANS.
MJUK LIKSOM FÖTTER FLY LILLANS B Ä D D, ÄR FÄST MEDARNA AF SÅ SIDENBAND.
SNART PÅ TILL OCH KOS.
HANS ÄR EN SÅ KOMMER VISSNANDE LYCKAN SÅ SER UT, HAN ROS.
OCH TILL SÅ LILLANS B Ä D D, ÄR HAN Jfaulenstiema Deras f r i s t e r.
I.
D R O T T N I N G Qlisabeth KLÄDD.
" Lamarque 7 7 i ter föräldrarnes död, då de tre syskonen 189 satte eget bo, gladt sig och rustat till den- na fest, som om de varit barn.
De hade sutit flere veckor förut och skrifvit jul- klappsrim, de hade klädt gran och bakat pepparkaksgrisar.
Nu var det visst värdt att bry sig om något sådant.
Ett kort, besynnerligt bref hade de fått i förgår kväll, däri Krister knapp- händigt önskat g o d jul och sagt, att det ännu skulle dröja åtminstone en månad, innan de kommo hem.
» God morgon, Marie Louise, hur är det med din reumatism? » Det var fröken Mal- vinas späda, ungdomliga röst, som gjorde denna fråga.
Hon var lång och vekt b y g g d med ett litet magert ansikte, domineradt af de all- varliga, djupa ögonen.
» Å h j o tack, det går väl an. » Fröken Marie Louise log emot systern.
Lotta ställ- de den blankskurade kaffepannan på sin fyrkantiga porslinsfot och tänkte aflägsna sig, då fröken Malvina förebrående utbrast: » Lotta, du har bakat ändå! » » Ja, kära fröken, en gammal människa får sina vanor, det kan inte hjälpas det. » Lotta såg värdig ut och försvann genom köksdörren.
Fröken Marie Louise såg lik- som afbedjande på systern och fattade var- ligt i yttersta snibben af en delikat smör- ruta.
Fröken Malvina ignorerade fullständigt hela bakverket och fortfor att se melanko- lisk ut.
Förmiddagen gick långsamt, och på det stora broderiet, som båda systrarna arbe- tade på i samma båge, sprättade de upp orätta styng eller färger flere gånger.
Middagen var också tråkig, ty ingendera kunde låta bli att tänka på, hur det varit de andra åren.
Så sof man middag och möttes åter vid skymningsbrasan i förmaket.
Men så fort en liten ostyrig flamma spred sitt muntra sken öfver den enas eller andras ansikte, flngo de brådt att vända det mot skuggan, ty annars måste de ha erkänt sin svaghet.
De hade inte sofvit, de hade gråtit heta bittra barnatårar öfver att julen bedrog dem på sin glädje och på Krister — deras käre lille bror Krister.
Fröken Marie Louise skulle försöka säga något och harklade sig beslutsamt.
» Jag undrar, om det var fem klockan slog, » kom det med tjock röst långt ner i halsen.
•&gt;Jag tror, att det bara var half, » sva- rade fröken Marie Louise, och så blef det tyst igen, till dess Lotta visade sig i dörren.
» Ska ' jag tända ljusen i kronan? » » Nej, visst inte. » » Lampan då? » » Nej tack, det får vara så länge. » » Det var då det värsta jag nån ' sin sett, » sade Lotta och gaf dörren en liten ener- gisk knuff, när hon gick.
» Jag undrar, hur de fira sin julkväll, jag, » sade slutligen fröken Marie Louise skyggt.
Fröken Malvina förstod genast.
Det exi- sterade naturligtvis inga andra de än Kri- ster och hans unga fru.
» Ja, det är inte godt att veta, » sade hon, » åtminstone ha de inte tänkt på oss ens med en hälsning; tänk du, Marie Louise, inte en fattig julhälsning efter fyrtio års oafbruten kärlek. » » Ja, det är hårdt, men det är så med ung- domen, kära syster, den minns bara sig själf. » RiksHUfo ETT SYNNERLIGEN GODT OCH HÄLSOSAMT S.
K.
BORDAVIN.
VINET » PRIS AR KR.
S T O C K H O L M, STNREPLAN N:R 1,20 P R BUTELJ, OCH DESS FÖRSÄLJNING SKER ENDAST HOS ETT i SMAKEN R Ö D T OCH B O GARANTERADT R D E A N X - V FRITT I N AF FRAN 1884 FRÄMMANDE ÅRS SKÖRD, TILLSATSER, I SAKNAD REKOMMENDERAS AF TILLBÖRLIG SYRLIGHET SÄBOIII TT « A •• » • " W V JR FL U A t.
W V L U L &amp; vb a.
\ J C KM O
tSåä » Ja, det är nog B ä, men att lille Krister skulle glömma » Lolla » och » I n a », det hade jag ändå aldrig trott. » » Nej, han var då det raraste barn, som fanns.
Minns du, när han såg julgranen för- sta gången, hur han sträckte sina små ar- mar emot den. » » Ja då, hvad den gossen tyckte o m ju- len.
Minns du, han var bara åtta år, då han började skrifva julklappsrim.
Kommer du ihåg den där versen han skref på hand- skarna åt m a m m a; den var riktigt nätt, hur var den nu igen?
J o!
» Det här är någonting, som tomten sänder, — när mam- ma fryser o m sina händer. » » Ja, tänk bara, att sitta och tänka ut det där — en liten åttaårig parfvel. » » Nå, i fjol då, sådana långa verser han hade skrifvit till allting, och din » fästman » se ' n, uppstoppad med päls och mössa o c h allt, hvad han såg lustig ut! » » Ja, » skrattade Marie Louise, » den var för komisk. » Brasan hade brunnit ned, de båda syst- rarna sutto tysta framför glödhögen.
Då och då tonade en suck genom rummet och repeterades strax af en annan, tung som en tårlös snyftning.
Plötsligt sprutto de till.
Det ringde; hvem kunde komma så här sent på själfva julafton!
De lyssnade, raska manliga steg ljödo i salen, de försökte gå tyst, men miss- lyckades bäst det var och klampade till, och strax efter smögo andra steg, mjuka och lätta.
Fröken Malvina fick hjärtklappning, o c h fröken Marie Louise sprang upp som elek- triserad.
&gt; Där på tröskeln stod j u deras egen äl- skade bror Krister med sitt tjufpojksaktiga leende öfver det " uttrycksfulla, lifliga ansik- tet, o c h bakom hans axel framtittade ett IDUN litet fint, ljust kvinnohufvud med stora, mör- ka ögon och en röd, frisk mun.
» God jul, Lolla, g o d jul, Ina, » ropade Krister gladt.
» Här ha ni oss nu färdiga att smaka af julgröten. » » Kära, välsignade barn, en sådan glädje, » utropade fröken Malvina, helt upprörd, » men att du då aldrig kan låta bli att spektakla med oss, pojke där! » » Sätt er nu för all del, » uppmanade frö- ken Marie Louise m e d en ifver, som o m hon trott, att de gått till fots hela vägen från det solbelysta Italien.
» Tack, men först ska vi väl ha ljus i saken, ha ni ingen julgran, det var skralt. » Krister såg sig omkring.
» O m ni bara visste, hvad Sigrid och jag längtat efter den hela vägen. » » Ha ni verkligen, ja, hade vi bara kun- nat ana — — —.
» » Ja, det tror j a g det, men se det var just meningen, att ni inte skulle den här gången. » » Men hvar är Lotta d å?
Hon försvann som en dimfigur.
K o m Sigrid, ska ' vi söka rätt på Lotta. » Han drog sin skrattande unga hustru med sig ut i köket, men där fanns ingen Lotta.
» Hvart har hon tagit vägen, människan? » Han såg sig förvånad omkring.
I detsamma rycktes dörren upp, och Lotta, företrädd af en pojke, bärande en väldig julgran, k o m in, flåsande o c h frustande.
» Gamla, hederliga Lotta, tack skall hon ha, » sade Krister hjärtligt.
» N u ska ' vi till att kläda den, du, Sigrid, bara ljus och bomull, det är j u så du tycker o m det. » Snart strålade granen i hela.
sin ljus- prakt, och skämt och prat genljödo i de nyss så tysta rummen.
Minnen drogos fram, och ljusa framtidssyner speglades i stun- dens lycka.
^Illustratör: David Ljuixjtuthl.)
K A M R A T E N Illustrerad tidning f ö r S v e r i g e s u n g d o m.
K a m r a t e n u t k o m m e r u n d e r år 1 8 9 4 m e d två sextonsidiga nummer i månaden uti förstoradt format o c h kan d ä r i g e n o m erbjuda ä n n u större o m v ä x l i n g än f ö r u t.
K a m r a t e n är ej n å g o n s m å b a r n s t i d n i n g, u t a n en h u r t i g o c h l ä r o r i k v ä n f ö r a l l a u p p v ä x a n d e g o s - sar o c h flickor.
Under det är, Kamraten nu funnits till, har den förvärfvat allt talrikare vänner genom sitt friska, intressanta och lärorika innehåll.
K a m - raten l ä m n a r alla m ö j l i g a - a n v i s n i n g a r o c h råd i a n g e l ä g e n h e t e r, s o m särskildt kunna intressera u n g domen.
H a n vill visa d e unga, huru d e p å nytti g a s t e o c h trefligaste sätt s k o l a a n v ä n d a sina fristun- d e r; h a n v i l l v i s a d e m n a t u r e n s o c h lifvets m å n g a k ä l l o r till u n d e r v i s n i n g o c h v e d e r k v i c k e l s e, s a m t huru de skola bli dugande människor i samhället.
Kamraten leka.
Han vill vill emellertid icke blott skämta o c h ä f v e n v a r a sina v ä n n e r b e h j ä l p l i g m e d att lösa d e n svåra f r å g a n: Hvad tänker du bli?
H a n v i l l g ä r n a f ö l j a d e m, tills d e b l i f v i t m o g n a, d u k t i g a o c h g o d a m ä n n i s k o r; h a n s största s t o l t h e t skulle vara, o m d e d å k u n d e s ä g a: » H a n var v e r k ligen en b r a kamrat! » K a m r a t e n i n n e h å l l e r f ö r ö f r i g t historiska och fosterländska berättelser samt intressanta äventyrs- berättelser m e d illustrationer.
K a m r a t e n m e d d e l a r v i d a r e poesi, en r i k h a l t i g o c h o m v ä x l a n d e gåtafdelning, de unga prenumeran- ternas egen afdelning, till h v i l k e n d e själfva fritt få b i d r a g a, korrespondensafdelning m.
ra, K a m r a t e n k o m m e r u n d e r år 1 8 9 4 att i n n e h å l l a den spännande äfventyrsberättelsen » S k a t t e n i S i l f v e r s j ö n a f KARL MAY, med utmärkta illustra- tioner.
D e n n a berättelse har b e g y n t redan under 1893 års sista kvartal, m e n alla nytillträdande pre- numeranter erhålla den g r a t i s f a l l s t ä n d i g f r å n början.
K a m r a t e n u n d e r år 1 8 9 4 k o m m e r att i n n e h å l l a en ytterst intressant serie uppsatser under rubrik: Den unge teaterdirektören, en fullständig beskrifning för de unga att själfva in- rätta och spela sällskapsteater, med talrika förkla- rande illustrationer.
F ö r att g i f v a ett b e g r e p p o m, h v a d d e n n a u n d e r h å l l a n d e serie k o m m e r att b j u d a, f ö l j a h ä r d e o l i k a k a p i t e l r u b r i k e r n a: 1: Förberedelser, 2: Prosceniet, 3: Scenen, 4: Målarsalen, ö: Teater- maskinisten, (&gt;: Lefvande bilder, 7: Skuggteater 8: Regissören, 9: Föreställningen.
K a m r a t e n u n d e r år 1 8 9 4 k o m m e r lifligt att sysselsätta sig m e d ungdomens sport och lekar, vinter s o m sommar, inne o c h ute, på vatten o c h " land.
P å skidor, skridskor, kälke, sparkstötting, bi cycle, i kanoter o c h kapproddsbåtar — öfverallt är Kamraten h e m m a s t a d d.
Kamraten hjälpa sina u n g a under år 1894 k o m m e r läsare v i d att ofta anläggandet och ordnandet af samlingar a f frimärken, sigill, träsnitt, mynt, växter, mineralier och andra naturvetenskapliga föremål.
K a m r a t e n u n d e r år 1 8 9 4 k o m m e r att b e s k r i f v a vetenskapliga experiment, roliga troll- konster och olika slags slöjd.
Kamraten under år 1 8 9 4 k o m m e r ofta att an- ordna pristäflingar, i hvilka talrika pris utdelas till de unga prenumeran- terna.
Literära uppgifter, öfversättningsuppgifter, alla slags gåtor m.
m.
f ö r e k o m m a i dessa Kamraten på att b l a n d täflingar.
u n d e r år 1 8 9 4 ä r d e s s u t o m sina u n g a v ä n n e r a n o r d n a betänkt en täflan i amatörfotografi, efter h v i l k e n de bästa insända fotografierna införas i Kamraten.
K a m r a t e n k o m m e r u n d e r år 1 8 9 4 att u t g i f v a ett rikt illustreradt julnummer med utmärkta o c h o m v ä x l a n d e bidrag.
Pénumeration b ö r verkställas genast p å när- maste postanstalt.
K a m r a t e n s pris ä r: f ö r helt å r 3 k r o n o r, hälft å r kr.
1:75.
Stockholm i december 1893.
Redaktionen af Kamraten.
ty
M IDUIC år 1894.
Ärade läsarinnor!
I Vi stå nu i begrepp att afsluta den löpande årgången af (1 1 1 I I och begynna en ny.
Sex år hafva i dessa dagar förflutit, sedan utsände sitt första prof- nummer, och af det lilla frö, som då utsåddes, har blifvit ett stort träd, hvars rötter trängt genom hela landet, ja långt utom dess gränser, och hvars grenar, om vi få tro de utlåtanden, som från alla håll kommit vårt företag till del, burit rika frukter till snart sagdt hvarje vrå af såväl vårt eget land som vårt grannland Finland.
Det ständigt ökade förtroende, som sålunda visats oss, och som medfört en oupphörligt stegrad spridning af har ej kunnat annat än sporra våra be- mödanden att göra tidningens innehåll allt bättre och rikhal- tigare.
Vi hoppas oek, att dessa bemödanden af våra läsarinnor uppmärksammats, och att de funnit dem krönta med framgång.
Oeh att vi fortfarande skola arbeta på våra tidningars utveck- ling torde en hvar finna af det vi här nedan hafva att meddela om hvad det nya året i detta afseende kommer att bjuda.
hvaraf 2.000 kr.
kontant och därjämte en komplett bokupp- laga om 500 exemplar af det prisbelönta arbetet: en roman om ungefär 300 sidor af det innehåll och den halt, att den- samma kan intressera vår vidsträckta ogh bildade publik.
Idllll Denna tätting, som nog kommer att väcka mer än van- lig uppmärksamhet, afgöres nnder loppet af år 1894.
Goda skäl torde alltså förefinnas för Eder, ej blott själfva snarast möjligt förnya prenumerationen, utan ock söka förmå dem af edra vänner, som ej redan hafva att försöksvis för ett år prenumerera på densamma och lunda få del af det myckna goda, som af henne bjudes det billiga priset af att att Idllll, Idllll, endast 5 kronor.
framåt, Men erhålla våra läsarinnor sålunda så bjudas de på ej mindre i så- för mycket i Idllll, - s| I d u n s H E o d @ t i d n i n g.
§§- Först sålunda några ord om Helt säkert bereddes de helt nyligen med ldun af senliga yttre, utan nästan mat och innehåll samt i Iduns Modetidning, dem alla en glad öfverraskning, då n:r 4 9 mottogo hvar sitt exemplar men ej i dess förra lilla och oan- dubbelt så omfångsrik till både for- betydligt elegantare utstyrsel.
Så Planen för tidningens redigering blir i hufvudsak den- samma som hittills, eftersom den ju befunnits vara god, och vid redaktionens sida står fortfarande en räknande ett flertal af lantis bästa utkommer liksom hittills med Iduns Modetidning, h vartill det förra, något långa nam- upptagande på hufvudnumrets första sida ett med vidare goda och väg- net » Iduns Mode- och Mönstertidning » nu förkortats, 1 början af hvarje månad utkommer ledande i alla ämnen, som beröra samt i » profnumrets » stora format ett 8-Sidigt, intressanta åtföljdt af en och äfvensom poem, omväx- lande gåtafdelning, notiser från kvinnovärlden, om litteratur och samt därjämte, och som en konst m. m. Bilagan åter meddelar — kallad Handarbets-Basa- samt ren — i samma stora format som hufvudnumret samt för- Om med åtföljande recept.
Dessutom ingår sedd med en mängd mönster öfver både enklare och finare i densamma handarbeten af hvilken under årets lopp i sig upptager mer än tusen anvis- Allt tryckes på tjockt glättadt papper i två eller flere färger.
ningar och rön på alla områden för hus och hem samt vid Dessutom erhållas liksom förut mot förhöjd afgift med hvarje dess slut bildar en bok på mer än 200 sidor, som kan inbindas nummer i därför särskildt afsedda billiga och prydliga klotpärmar samt Iduns Modetidning på grund af det densamma åtföljande fullständiga sakregistret utgör medarbetarestab, pennor.
Idun ett 16- ä 20-sidigt nummer hvarje vecka, kvinnoporträtt åtföljande text; uppsatser kvinnan hennes verksamhet i och utom hemmet; noveller, berättelser skisser kostnadsfria läkare- råd, frågor och svar matsedlar för hvarje dag i veckan året den i bokform tryckta » Iduns hjälpreda », vårt den yppersta uppslagsbok och rådgifvare för kvinnan i alla möjliga förhållanden.
Fru Mathilda Langlet kommer fortfarande att redigera Hjälpredan.
Bland det rikhaltiga innehållet torde särskildt böra framhållas — &gt;ä Iduns illustr.
romanbibliotek, Kr^ som med sina under året lämnade 800 boksidor och omkring 50 helsidsillustrationer ensamt gifver fullgod valuta för hvad hela tidningen för året kostar.
Den nya årgån- gen af romanbiblioteket öppnas med en längre, ytterst in- tressant och spännande originalroman kallad » Vack- lande grund », skildringar ur konstnärslifvet af Frans Hedberg, en af våra mest framstående och rutinerade författare på det skönlitterära och dramatiska området.
Därjämte hoppas vi, att fröken Mathilda Roos ' redan i fjor för vår räkning påbörjade roman från de beryktade helsingesocknarne, kallad » Helgsmålsklockan », hvars af slutande fördröjts ge- nom den aktade författarinnans iråkade sjukdom, skall varda färdig, så att vi under årets lopp kunna begynna dess offent- liggörande i romanbiblioteket.
Och för Titt ytterligare visa, att vi ej anse några uppoffringar för stora, då det gäller att skaffa det bästa möjliga till Iduns romanbibliotek, bedja vi få erinra om, att vi i dessa dagar utlyst en storartad litterär som detta decembernummer tedde sig, så kominer allt härefter att se ut.
rikt illustre- radt hnfvudnummer, omfångsrik dubbel- sidig mönsterbilaga med talrika tillklippningsmön- ster något alldeles nytt, 4- sidig handarbetsbilaga såväl svenskt som utländskt ursprung.
en fin kolorerad modeplansch i stålstick.
blir sålunda obestridligt Skandinaviens på en gång största, elegantaste och billigaste modejourual, i alla hänseenden lämplig för såväl de enskilda hemmen som för sömmerskor af facket.
Ingen annan modetidning i världen er- bjuder sina abonnenter så mycken och så värdefull valuta till så billigt pris.
Prenumerationsafglfterna för 1894 äro: Vi år ' / år V-t är Idun kr.
5: —, 2: 50, 1: 50 Iduns Modetidning med kol.
pl .... » 4:50, 2:50, 1:50 Iduns Modetidning utan » » _ .. » 3: —, 1:75, 1: — 2 befordringsafgiften inberäknad.
Prenumerationen torde ske oförtöfvadt å närmaste post- anstalt, såvida prenumeranten med säkerhet skall kunna på- räkna att erhålla alla numren.
Inneslutande oss äfven för framtiden i ärade läsarinnors välvilliga förtroende tillönska vi dem alla: en god jul och ett godt nytt är!
Stockholm i dec.
1 8 9 3.
pristäflan, Med utmärkt högaktning för I D U N S R E D A K T L O N Erithiof Hellberg.
i hvilken det utfästa priset uppgår till ett värde af mer ä n 3,000 k r o n o r, SO öre.
