# ID: svediakorp-per949
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 28,009
# sentences: 749
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 50 (313) F r e d a g e n den 15 december 1893.
Byrå: K l a r a v. K y r k o g a t a 7, 2 (Aftonbladets h u s.)
Prenumerationspris pr år: tr Idun med Modetidning och kolorerade planscher kr.
9: — I d u n m.
Modet, u t a n kol.
pl.
» 7: 50 P r e n u i n e r a.
o n s k e r å a l l a post- Idun ensam » 5: — anstalter i riket.
Redaktör utgifvare: HELLBERG.
Träffas å b y r å n kl. 12 — 1.
Allm.
Telef Fanny 61 47 Utgifningstid: h v a r j e h e l g fri f r e d a g.
Tryckeri Aktiebolag 6:te årg.
Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » Lediga platser » 25 ö r e för h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l stafv.
L ö s n u m m e r s p r i s 15 ö r e (l ö s n.
r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e pr n o n p.
- r a d.
Drakenberg, född V / tV et var en gång på &lt; %t 1860-talet en liten (^T flicka,som i sko- L lan, där hon gick, var sina lärarinnors och.
kamraters syn- nerliga gunstling.
Den lilla, med sin raka hållning, sitt ljusa hår och framförallt sina vänliga blå ögon, satt där som ett riktigt litet solsken, och en liten sol var hon, hvars strålar gingo rakt in i hjärtat, smälte isen och kom blommorna därinne att spira upp.
Det var klassens ar- betsammaste och mest plikttrogna elev och den gladaste bland kamraterna.
Denna glädtighet hade dock intet med upptåg och pojkaktighet att göra, det var solstrålens ur de mörka molnen.
Hon kunde icke se ett mu- let ansikte, det måste le, och så försökte hon med skämt eller all- var att framkalla le- endet.
Också knöts redan på skolbänken kring henne en vän- krets, i hvilken hon än i dag, fastän från- varande, är medel- punkten, och där en- dast namnet Fanny verker som hon själf: sol i blickarna.
och FRITHIOF Iduns Roempke.
Den glada / lilla flic- kan växte upp, slutade skolan och blef strax därpå förlofvad.
Här- med var, som hon trodde, hennes lefnads- bana utstakad, och hon använde de år, hvilka föregingo hennes gif- termål, att utbilda sig så, att hon en dag i eget hem som husmor och maka kunde fylla sina plikter.
Fördenskull satte hon sig in i hushål- lets och det kvinnliga arbetets alla detaljer och förvärfvade sig så en god och mångsidig kännedom af dessa.
Efter nutida mått- stock voro icke hen- nes skolkunskaper sto- ra, men de voro grund- liga, och på den grun- den byggde hon ett vetande, som vidgade hennes vyer och skärp- te hennes omdöme.
Bibeln var länge hen- nes enda andaktsbok, och med nöje lyssna- de hon till hvem helst som förkunnade san- ningen i öfverensstäm- melse med de heliga skrifterna, isynnerhet den, hvilken gjorde det så, att hon fick klart för sig, hur Guds bud tillämpas i hvar- dagslifvet.
IDUN 394 Hoppet splittras åter och åter, Dock aldrig hjärtat det efterlåter, Som våg sig hväliver öfver våg Och aldrig tröttas deras tåg.
1893 Just däri hafvets väsen röjes, Att böljan ständigt sänkes och höjes; Och att det hoppas dag från dag — Se, det är hjärtats böljeslag.
Rilckert.
Tidigt invigd i lifvets sorger sökte hon, hvarhelst hon kom, mildra dem och drog aldrig i betänkande att försaka för egen del, om hon därmed kunde glädja andra.
Så danades hon redan i ungdomen till det värf den mognade kvinnan blef kallad att fylla.
Sommaren år 1879 utnämndes hennes fästman, herr Sten Drakenberg, till sta- tionsinspektor på Mon, och den 13 de- cember samma år hemförde han sin brud.
Det lilla hemmet blef i glädje och vänlighet en ljuspunkt ut öfver den vida mon, men det fick ock kännas vid he- dens faror och enslighet.
Kampen mot snöstormar och manshöga drifvor bröt snart den unge inspektörens krafter.
Det halp icke, att han flyttades till det vackra och skyddade Västra Ed; sjukdomsfröet hade redan slagit rot.
Naturen i norden har ett vemodigt tycke, och stämningen öfver det fagra lilla hemmet vid stranden af Stora Le liknade redan från början sommarkväl- lens skymning.
Solen sjunker i en bädd af guld, men natten bryter in.
Fru Drakenberg var änka, och med en liten son vid handen återvände hon till sin moders hem i Göteborg .. Där, i sam- ma hus där hon lekt sin barndoms glada lekar och hvarest hon som fullvuxen stått vid sin faders dödsbädd, byggde hon nu af spillror sitt ensamma lilla bo, men både för utkomst och af behof att komma i verksamhet såg hon sig om efter en plats.
Det syntes henne nästan omöjligt att finna en passande sådan, då hon en af- ton i ett sällskap träffade föreståndarin- nan vid skolan för vanföra i Göteborg, fru Alice Bonthron, som erbjöd henne en verksamhet liknande hennes egen.
Såväl i Stockholm vid Eugeniahemmet som i Helsingborg planlades då dylika skolor.
Fru Drakenberg tog med tacksamhet emot det vänliga anbudet.
Praktisk och driftig som hon är, satte hon sig lätt in i att som lam, blind eller i saknad af högra handen dels utföra de arbeten, hon var van vid, dels lära sig nya.
Det vär- sta var att dagligen nödgas se så myc- ket elände och lidande, men hennes gläd- tighet tog ut sin rätt, hon visste hvad sorg ville säga, men ock hvad kärlek kunde göra, och så blef det solsken äf- ven här.
I detta, att bland dessa arma sprida ljus och kärlek, är hon visst icke ensam, ty så göra alla de kvinnor, hvilka arbeta i skolorna för lytta och vanföra, och ett besök där stärker därför vår tro på det goda och värmer upp kärleken till de lidande.
I oktober år 1887 tillträdde fru Dra- kenberg sin plats vid den då öppnade skolan för vanföra i Helsingborg.
Den började anspråkslöst, men redan följande år behöfdes en biträdande lärarinna, och hösten därpå inflyttade skolan i en större lokal.
Fyra flickor fingo hel inackorde- ring och åt alla eleverna serverades mid- dagar.
Våren år 1891 förändrades skolans namn I ' otOKlnkökel » PRIMUS » » Öfver I C,000 s å l d a p å e t t år.
i Lika användbart v i n t e r som s o m m a r.
- ' — A a _ c n t.
n # » h r n l r f r i t t.
till Hemmet för vanföra.
Den fick ett eget, hälsosamt beläget hus med den vackraste utsikt öfver Sundet.
Elevan- talet växlade mellan 16 — 30, däraf 12 — 20 i sender bodde i skolan.
Sista året var den besökt af 45 elever.
Med så vidgad verksamhet ökades lärarinnornas antal till tre, hvilkas uppgift det var att undervisa 16 — 30 män och kvinnor (de flesta eleverna vid dessa skolor äro full- vuxna) i stolflätning, korgmakeri, borst- binderi, svarfning, halmflätning, linne- söm, stickning m. m.
Dessutom skulle föreståndarinnan taga emot beställningar, sköta räkenskaperna, öfvervaka hushållet och bära ansvar för de i hemmet boende.
Det sista var kan- ske det svåraste och det, hvartill just behöfdes fru Drakenbergs frisinnade och på samma gång allvarliga uppfattning af lifvet samt hennes stora förmåga att skilja på bisak och hufvudsak.
Men var hennes arbete ofta tungt, så var det dock välsignelserikt, och härtill bidrogo icke minst de lyckliga sanitära förhållanden, under hvilka hon arbetade.
Många åter- vunno hälsa och krafter.
Den saknade eller skadade lemmen kunde väl icke helt återställas, men de hade utan den lärt sig ett arbete, med hvilket de myc- ket snart kunde försörja sig; de hade blifvit nyttiga samhällsmedlemmar och mången, som nedtryckt af andligt och lekamligt elände kommit till skolan, läm- nade den icke blott med tro på männi- skornas godhet och kärlek, utan med lef- vande förtröstan på Gud.
Från verksamheten i Helsingborg kal- lades fru Drakenberg detta år att öfver- taga Arbetsskolan för lytta och vanföra i Stockholm.
Det var svårt för henne att lämna ett fält, där hon, så att säga, brutit marken, detta så mycket mer som skolans styrelse ogärna ville mista henne, men omtanken för sonens uppfostran ma- nade henne att mottaga anbudet och den 1 september började hon sitt arbete i Stockholm.
Skolan där hade redan före fru Dra- kenbergs ankomst varit i verksamhet så länge, att elever, hvilka där utbildats, nu försörja sig själfva.
Så är en man, hvars alla fingrar på högra handen blif- vit amputerade, borstbindare i Sundsvall, och en lam flicka har lärt sig att sy på maskin, så att hon nu hjälper sin mor, hvilken är bosatt i Stockholm, med sömnad.
Vid Sveavägen (Stora Badstugatan) 92 är Arbetsskolan för lytta och vanföra be- lägen, och dit inbjuda vi för saken in- tresserade att mellan klockan 9 — 12 för- middagen och 1 — 4 eftermiddagen göra besök.
Det är visserligen en trång, men ljus och bekväm lokal, och de finna där 17 barn, mer och mindre ofärdiga, sys- selsatta med snickeri, svarfning, linne- söm med mera.
Har ni tid att tala med föreståndarinnan en stund, får ni höra, att elever från landsorten inackorderas i hyggliga hem och att åt de fattigaste, så- väl därifrån som från Stockholm, utde- las matpoletter.
Läkarevård, medicin och Fotogénköket ^ iPBIHIISi B.
A.
H j o r t h &amp; C:o, 6 Klara norra Kyrkogata 5 bandager äro där som vid de andra sko- lorna af samma slag kostnadsfria.
Ett önskemål för skolan är naturligtvis eget hus med rymliga lärosalar, ljusa, luftiga sofrum och en god mathållning.
Säkert, så hoppas både föreståndarinnan och sko- lans vänner, skall detta inte heller låta vänta på sig, när stockholmarne med sitt vakna deltagande för allt lidande om- fatta detta företag.
Till.
att börja med är skolan tacksam för beställningar.
Skånska husarrege- mentet var en god afnämare till Hem- met för vanföras borstar och sådana kunna också behöfvas vid de många i Stockholm förlagda regementena.
I Göte- borg är mången vacker utstyrsel förfär- digad af lama och blinda, och ville huf- vudstadens damer också uppmuntra sin skola, skulle nog lika vackra arbeten där kunna utföras.
De, som ha största nyttan af dessa skolor, äro landsbygdens arma.
De åter- vända i regeln till sina hem som små yrkesidkare, och skolan i Stockholm lik- som de i landsorterna äro också inrät- tade för svenska folket.
Fördenskull är det vi i Iduns spalter vågat taga så stort utrymme för vår skildring.
Idun är ju damernas, jag skulle hellre vilja säga åe svenska kvinnornas egen tidning.
Kvin- nan ömmar mer än mannen för nöden, men hon gör det också oförståndigare än han, då hon tror, att med stundens hjälp är allt hulpet.
Det är dock icke så; en verklig hjälp liksom en sann glädje må- ste förberedas oftast med försakelse och arbete.
Därför, kommer till eder ute på lands- bygden en blind, lam eller på annat sätt vanför tiggare, gifven dessa icke endast en måltid mat och kanske husrum öfver natten, utan skaffen dem en framtid.
Och kunnen I icke själfva bidraga där- till, vänden er till kommunens ordföran- de, till fattigvård och pastorsämbete, och tröttnen icke, förrän I fått in den arme i närmaste skola för vanföra!
Då sko- len ock I, liksom den kvinna, hvars bild i dag pryder Idun, få vara solstrå- lar, som smälta isarna och locka fram blommorna, trons och kärlekens blom- mor ur frusna människohjärtan.
Amanda Leff / er.
$ Människokärlekens högtid.
§ ulen, människokärlekens högtid, närmar sig med stora steg, och för de flesta af Iduns unga läsarinnor är arbetet med de glada förberedelserna därtill, de s. k. julklapparna, redan länge i full gång.
Alla söka vi efter bästa förmåga fundera ut nå- gon liten glad öfverraskning åt våra kära, våra barn, föräldrar eller syskon.
Men under allt detta sysslande med julklappar, detta syende och broderande, torde väl nå- Ytterst bränslebesparande.
Fotogenen brinner i gasform.
Explosion omöjlig.
Lätt att sköta.
Ingen fotogemvtsvettning.
IDUN 1893 g o n g å n g d e n t a n k e n tränga s i g p å o s s: » Hvarför fira v i j u l e n, o c h fira v i d e n rätt? » — A t t j u l h ö g t i d e n är af h e d n i s k t u r s p r u n g, veta ju d e flesta af o s s.
V å r a h e d n i s k a förfader firade j u l e n eller m i d v i n t e r s - f e s t e n s å s o m e t t uttryck af sin glädje ö f v e r s o l e n s efter v i n t e r s o l s t å n d e t å t e r v u n n a h e r r a v ä l d e ö f v e r mörkret.
V i ha n u l i k v ä l sedan b a r n d o m e n vant o s s v i d att a n s e julen för e n u t e s l u t a n d e kristlig h ö g t i d, till m i n n e af J e s u födelse, o c h d e t är för att fira den- samma, s o m vi ö n s k a o c h söka sprida s å m y c k e n trefnad o c h glädje s o m möjligt o m - kriDg o s s.
S ä r s k i l d t p å j u l a f t o n e n, s o m j u sedan gammalt blifvit ä g n a d åt barnen o c h barnaglädjen, vilja v i e n d a s t s e l y c k l i g a a n s i k t e n, o c h till d e n ändan samla v i våra kära o m k r i n g o s s o c h tillbringa a f t o n e n u n d e r s k ä m t o c h g l a m o c h u t d e l a n d e af presenter.
I n g e n blir g l ö m d, från far- o c h morföräldrarne ä n d a till lillen i v a g g a n, äfven tjänarne i k ö k e t få sina g å f v o r o c h s i n del af j u l g l ä d j e n o c h t r a k t e r i n g e n.
P å alla h a v i tänkt, d. v.
s. alla i vår e g e n lilla k r e t s, m e n h a vi v ä l ä g n a t en t a n k e åt d e m, s o m s t å utanför k r e t s e n, o c h s o m j u d o c k enligt J e s u e g n a o r d äro våra bröder o c h s y s t r a r?
lärt d i g, att d e t finns e t t ädlare o c h v ä r digare sätt att fira j u l e n än att s ö k a t v i n g a d i g själf till a t t k ä n n a s o m e t t barn o c h s o m e t t barn glädjas å t g å f v o r o c h öfver- raskuingar.
Sedan d u sett d e n verkliga, äkta barnaglädjen stråla d i g till m ö t e s u r d e s s a fattiga s m å s ö g o n, skall d u själf i n s e s k i l l n a d e n mellan d i n e g e n h o p k o n s t r u e - rade o c h själfviska g l ä d j e o c h deras, o c h d u skall d å g l a d t o c h f r i v i l l i g t, s å m y c k e t i d i n förmåga står, s ö k a göra j u l e n till h v a d d e n bör vara: en j u l e n för först firar y - v. i * 11 1 • P IfltflSlfy 11 il K i ' I Dl) ^ Hanna.
mig som ett vanhelgande att längre göra mig till vittne af denna sorg, denna kärlek, hvil- ken hon hitintills så omsorgsfullt förmått att dölja.
Dessförinnan såg j a g dock, huru h o D, begagnande sig af den omnämnda stegen, tyst som en ande försvann ned i grafven.
Kyrkogårdeu ville j a g ej lämna, förrän j a g sett henne återvända från detta sorgliga be- sök.
Och efter en stunds orolig väntan blef hon åter synlig.
I handen höll hon ett par penséer, det enda hon kunnat rycka med sig ur dödens boning.
I utbyte hade hon l ä m - nat sina blommor.
Tyst smög j a g mig då före till begrafnings- gården.
Efter en liten stund syntes Mimmi bland o s s igen, blek och allvarlig som förr, men blidare och vänligare, än hon någonsin varit.
" Hon var för oss en gåta ".
Tant Margaretas berättelse, i upptecknad af Fanny Chrysander.
(Slut fr. föreg.
n:r.)
id återkomsten till sorgehuset var stäm- ningen till en början sorgsen och all- varlig, men den församlade ungdomen bildade slutligen kotterier, ifrån hvilka snart lifliga samtal hördes, och småleende ansikten, från h v i l k a alla spår af tårar voro utplånade, syntes.
Stående i en af dessa grupper, k o m j a g att kasta blicken på Mimmi, hvilken efter vanligheten satt allena i ett hörn.
H o n var dödsblek, och hennes eljes så lugna anletsdrag uttryckte den förfärligaste smärta.
J a g ämnade skynda fram, troende henne vara sjuk, då hon plötsligt reste sig, och ka- stande en blick full af harm, förakt och smärta på den henne närmast stående grup- pen, gick hon den förbi, blek, stolt och kall, samt ut genom dörren till förstugan.
Orolig ämnade j a g följa henne, — j a g var öfvertygad om, att hon led, om af kropps- eller själssmärtor visste j a g dock icke — men blef hindrad i mitt uppsåt af en gammal fru, som för en stund tog min hjälpsamhet i an- språk.
H e n n e s negligé hade nämligen råkat komma i olag.
D å äfven j a g sedan gick ut i förstugan och ut p å gården, var Mimmi försvunnen.
Omedvetet drogs j a g till kyrkogården, hvil- ken l å g helt nära, och närmade mig grafven, omkring hvilken vi nyss varit i tårar sam- lade.
Enligt en af fadern uttalad önskan var den ännu icke igenkastad, och ned till dess djup ledde en stege; fadern ville taga ännu ett farväl af sin son.
O c h d u, u n g a flicka, s o m f ö r l ä n g e s e - dan v u x i t ifrån barnaålderns fröjder, m e n l i k v ä l fortfar att år efter år fira j u l e n p å s a m m a sätt, dels af g a m m a l v a n a eller pie- tet, h v i l k e t d e r a m a n vill kalla d e t, d e l s för a t t s å m y c k e t s i g g ö r a låter söka åter framkalla d e känslor, s o m i d i n b a r n d o m gjorde j u l e n s å härlig o c h efterlängtad, 3u betänker e j, att d u i stället för att p å ett d y l i k t sätt söka arbeta d i g in i en s v u n - nen barnaålders k ä n s l o r s k u l l e k u n n a m e d uppoffrande af m y c k e t m i n d r e b å d e tid och p e n n i n g a r göra j u l a f t o n e n till e n verk- l i g glädjehögtid, ej e n d a s t för d i g själf, u t a n ä f v e n för d e m, s o m h ä r v i d l a g i främ- sta r u m m e t b o r d e i h å g k o m m a s, n ä m l i g e n barnen.
L å t för d e n n a e n d a k v ä l l p å året u p p ditt h e m för d e s s a stackars fattiga s m å, s o m få svälta o c h f r y s a å r e t o m, m e n för h v i l k a s fantasi l i k v ä l j u l a f t o n e n m e d sin gran o c h sina julljus hägrar m e d d e t o u p p h i n n e l i g a s hela g l a n s.
L å t d e m få k o m m a h e m till d i g, o m o c k s å b l o t t för n å g r a timmar, låt d e m få s e en tänd jul- g r a n p å nära håll, i stället för att d e förut fått betrakta d e n p å afstånd m e d l ä n g t a n s - fulla blickar o c h m e d d e n bittra k ä n s l a n af att vara u t e s t ä n g d a från glädjen o c h vär- m e n innanför d e frusna fönstren, låt d e m få l e k a o c h dansa o c h för å t m i n s t o n e e n k v ä l l k ä n n a s i g l y c k l i g a, s å s o m barn o c k e n d a s t k u n n a v a r a d e t.
D å skall äfven d u, u n g a k v i n n a, p å d e s s a få t i m m a r h a f v a f r ä n D å först blir h ö g t i d, o c h då d i g en v e r k l i g d u d e n rätt.
Mor en kärlekens fest!
ö människoltärlekens högtid och en fest för barn.
D u u n g a moder, h v a r s h ö g s t a j u l g l ä d j e består i att se dina barns strålande ansik- ten o c h förtjusta blickar, när d e t e n a hem- lighetsfulla p a k e t e t efter d e t andra b r y t e s o c h g r a n s k a s till sitt i n n e h å l l, d u v e t m e r än v ä l, a t t i s a m m a stad, i s a m m a lands- b y g d s o m d u b o t u s e n t a l s mödrar, h v i l k a k a n s k e älska sina barn lika h ö g t s o m d u dina, m e n l i k v ä l m å s t e s e d e m frysa o e h s v ä l t a p å denna å t barnaglädjen h e l g a d e k v ä l l; m e n o m t a n k e n p å d e s s a sämre lot- tade n å g o n g å n g s ö k e r tränga s i g p å d i g, förjagar d u den g e n a s t, t y d u vill ej låta störa d i g i din l y c k a, s o m för d i g e n d a s t finns h o s o c h m e d d e dina.
F ö r d i g har j u l e n blifvit en själ friskhetens i stället för K 395 K o m m e n närmare hejdades j a g af den s y n, som mötte mig.
Där, på de grankvistar, som lågo utbredda omkring grafven, låg Mimmi, hvilken ingen ännu sett fälla en tår, s k a - kande af konvulsiviska snyftningar och kvi- dande af inre namnlösa kval.
Slutligen uppreste hon hufvudet, men blott för att dess mer nedböja det, ty djupt öfver den öppna grafven lutade hon sig och stir- rade med nästan förtvinade blickar ned i dess djup, under det ord, sådana som kärleken och sorgen endast kunna förestafva, hördes från hennes skälfvande läppar.
I handen höll hon en stor vacker kalla samt en nyli- gen utslagen kamelia, i h v i l k a blommor j a g igenkände dem, som hon själf så kärleksfullt vårdat.
J a g drog mig sakta tillbaka.
G e o r a 1 7 D e t föreföll Många år hade sedan dess försvunnit, de glada sorglösa flickorna hade antingen blifvit husliga, värdiga matroner eller g a m l a — » fröknar », och många af de forna v ä n - nerna hade alldeles försvunnit ur min syn- krets.
Ibland dessa var äfven Mimmi Steffens en, men henne skulle jag dock få återse. » Tant Margareta teg några ögonblick, under det ett varmt soligt uttryck lade sig öfver hennes vänliga ansikte — därpå vidtog h o n: » E n dag för några år sedan fick j a g bud från en bekant gammal fru med underrättelse, att hon l å g sjuk, samt med begäran, att j a g skulle besöka henne.
D e t var en knarrig och kinkig gammal dam, och j a g hade all anledning till min förmodan, att sjukdomen icke gjort henne älskvärdare.
Men j a g gick, ringde på och blef insläppt och befann mig så i den sjukas sängkam- mare.
Marssolen blickade vänligt in genom fön- stret och strålade varmt på blommande aurik- lar och azaleor, som därvid logo så ljuft och friskt, att hela rummet fick återglans däraf.
A l l r a blidast återspeglades detta på den sju- kas anlete, och i de matta ögonen lyste det af något, som hade intet gemensamt med det kalla, missnöjda och ovänliga uttryck, man varit van att förut finna där.
Sedan jag, mottagen med en vänlig väl- komsthälsning, satt mig, kunde j a g ej under- låta att i tysthet anmärka, huru omsorgs- och kärleksfullt allt tycktes vara ordnadt o m - kring den sjuka.
I n g a nedfällda gardiner, intet kvalmigt halfdunkel, intet ängsligt upp- radande af medikamentsflaskor och dylikt på- minde om ett sjukrum.
R e n och frisk fläk- tade luften omkring den hvita hufvudgärden, på hvars kuddar dock någon kritiker kunnat anmärka frånvaron af spetsar och broderier, något som j u förlänar bädden en sådan pryd- lig och behaglig anblick.
Men feberheta kin- der och värkande tinningar äro dock troligen tacksamma mot de vänliga händer, som be- friat dem från sådana små, men ständigt gnagande prydnader.
Hufvudgärden var vänd från fönstret, och på väggen midt emot den- samma var hvarje föremål, som kunde åter- kasta ljuset, noggrant borttaget.
» Tant bar väl någon sköterska, » frågade jag.
» Ja, kära du, det har j a g visst, » svarade lifligt den gamla.
» Och det är så underligt, vet du, » tillade hon med ett stilla leende.
D å doktorn först sade, att han skulle skaffa en diakonissa, blef jag både ond och för- skräckt och sade alldeles ifrån, att j a g på Hallstedt, D r o t t n i n g g a t a n 6 2: Guld-Damfickur fr. 2 5, 3 0, 3 5 o. 4 0 k r.
st., Silfver-Damflckur ' ^ ° 2 0 _ k r.
; Gossur af nickel fr. 10 k r „ af silfver 1 5 k r.
F ö r u r e n s g o d h e t P r i m a U r f e e d j o r fr. 1, 1,50, 2 o. 3 kr.
st. V t t j w u r fr. 10 kr.
st. garanteras.
V a c h a r n r fr. 5 kr.
st.
IDUN 396 inga villkor ville ha en sådan — en läserska.
— D u minns j u — en suck flög öfver de infallna läpparne på samma g å n g ett sorgset, vemodigt uttryck lägrade sig omkring dem — huru misstrogen, ja stygg j a g varit mot alla, som j a g haft anledning att gifva denna benämning.
Men hon kom ändå, syster Mimmi.
Och nu har hon i tre veckors tid skött mig med aldrig tröttnande ömhet och omsorg både natt och dag och alltid varit tålig, glad och kärleksfull.
Och jag, som till en början kände mig hätsk och bitter mot henne, kan n u endast bedja G u d välsigna henne för allt, hvad hon varit för mig så för själ som kropp under denna tid — och innerligt tackar j a g honom, som sände mig henne. » L ä t t a steg hördes i rummet utanför, sakta öppnades dörren och i en diakonissas allvar- liga och enkla, men ytterst ordentliga dräkt inträdde — Mimmi Steffens.
D o c k, tillhörde detta milda, fridfulla an- lete, omslutet af den nätta, hvita mössan, detta vänliga leende, dessa blida ögon verk- ligen henne?
N e j, icke henne, Mimmi Steffens, utan » Sy- ster M i m m i ».
S å varmt och hjärtligt hade vi båda a l - drig hälsat hvarandra i vår ungdoms vår, som vi nu gjorde det såsom medelålders kvinnor.
Och sedan Mimmi vänligt ägnat den sjuka nödig t i l l s y n och j a g efter en liten stund af henne tagit afsked, fingo M i m m i och j a g till- fälle till en stunds förtroligt samspråk.
Frågor och svar aflöste hvarandra, barn- och ungdomsminnen framdrogos ur sina göm- mor, och då vi slutligen kommo in på våra egna förhållanden, svarade Mimmi på min fråga, huru hon k o m m i t att blifva diako- nissa.
Iduns julklappsbasar.
Klädstreck.
F r u S t r å l e, s o m ej s e r a t t g ö r a n å g r a f i n a r e a r b e t e n, s t i c k a r af s e g e l g a r n k l ä d - s t r e c k å t M i a.
P å e n t e m l i g e n grof s t r u m p s t i c k a uppläggas 4 maskor, hvarefter m a n m e d rät-stick ning stickar dem.
Arbetet vändes ej, utan tråden t a g e s t i l l b a k a till s a m m a s i d a, s o m m a n b ö r j a d e.
Det s t i c k a d e s n ö r e t d r a g é s d ä r i g e n o m i h o p, s å a t t det blir n ä s t a n rundt.
D e s s a klädstreck ä r o m y c k e t b r a, o c h k u n n a s t i c k a s af s e g e l g a r n s ä n d a r, s o m m a n fått o m p a k e t e n, o m d e s s a h o p s a m l a s.
Belle-soeur.
Förvaringsportfölj f ö r gamla bref.
G a m l a bref vill m a n ofta g ö m m a, m e n d e t a g a s å s t o r t u t - r y m m e, f ö r u t o m d e t b e s v ä r, s o m f ö r o r s a k a s af a t t hålla ordning och reda i d e m.
Lisa, s o m känner s i n b r o r s t a n k a r i d e t t a fall, g e r h o n o m d ä r f ö r till j u l k l a p p e n portfölj a t t f ö r v a r a d e m u t i.
Af grått linne tillklipper h o n en bit 40 cm lång och 20 c m.
b r e d.
R u n d t k r i n g d e n n a 2 c m.
från k a n - ten s y s en k r å k s p a r k m e d laxfärgadt silke.
Biten f o d r a s s e d a n m e d s v a r t eller l a x f ä r g a d t b o m u l l s - s a t i n eller, o m m a n vill, a t l a s; i n n a n d e t t a g ö r e s, h a r m a n d o c k b r o d e r a t e g a r e n s m o n o g r a m p å rät- sidan i laxfärgadt och svart sike.
N u s y s en 8 å 1 0 s m å v ä s k o r u t a n lock af g r å t t l i n n e, d e b ö r a, n ä r d e ä r o f ä r d i g a, v a r a 6 c m.
b r e d a o c h 17 c m.
långa.
Med svart silke s y s n u p å h v a r v ä s k a n a m n e t p å d e n p e r s o n, h v a r s bref s k o l a f ö r v a r a s där, v ä s k o r n a kantas m e d svarta sidenband.
Då v ä s k o r n a ä r o färdiga, a f m ä t e s p å d e n f o d r a d e lin- n e b i t e n 1 4 c m.
, d ä r f a s t s y s v ä s k o r n a v i d s i n bot- t e n p å t v ä r e n öfver l i n n e b i t e n, s å a t t d e s t å r a k t u p p o c h n e d.
D e f a s t s y s d e n e n a intill d e n a n - d r a s å n ä r a s o m m ö j l i g t, h e l s t ungef.
p å s a m m a ställe, m e n m a n bör sy tvärs igenom b å d e linne o c h foder, s å a t t d e t b l i r riktigt s t a r k t.
P å r ä t s i - d a n döljes s e d a n s ö m m e n m e d e n k r å k s p a r k.
D å d e t t a ä r g j o r d t, b o p v i k e s f o d r a l e t, s å a t t m a n först v i k e r d e f ö r u t a f m ä t t a 1 4 c m.
öfver v ä s k o r n a, o c h s e d a n d ä r ö f v e r d e n å t e r s t å e n d e d e l e n af d e t fo d r a d e l i n n e s t y c k e t, s å a t t h e l a p o r t f ö l j e n får u t s e - e n d e af e n p l å n b o k.
M o n o g r a m m e t b ö r n a t u r l i g t - Värt bohag utgifven af Mathilda Langlet.
1893 då helt visst alla våra läsarinnor äro mer eller mindre upptagna af tankar på att genom någon liten gåfva glädja sin omgifning, hoppas vi, att dessa små kort skola komma väl till pass.
Helt visst har hvar och en af eder ännu någon kvinnlig bekant, som icke äger Idun, men skulle sätta värde på att hafva densamma — ifyll då detta pre- sentkort med hennes namn och lägg det i hennes julklappskorg.
— Eder gåfva skall säkerligen bli välkommen för stun- den, liksom den har den förmånen att göra sig angenämt påmind under hela det kommande året.
Samtidigt H o n teg några ögonblick och sade därpå måste ni naturligtvis verkställa prenu- med darrande läppar och en drömmande meration å eder postanstalt i den af- tankfull blick: » Minnet af en sjukbädd, bred- sedda personens namn.
vid hvilken j a g måste stå overksam, utan förmåga och utan rättighet att göra det rin- Ej mindre välkommen torde Iduns Mo- gaste för den sjukes lindring, ehuru — ehuru detidning — som nästa år blir ännu myc- j a g s k u l l e velat offra mitt eget lif, om det ket prydligare och rikhaltigare än i år gagnat — kom mig dock k a n s k e mest att — varda som julklapp åt någon bland fatta detta beslut.
— Och så blef j a g diako- edra vänner.
nissa och är nu sjuksköterska.
Och vill ni glädja de unga, helt visst Och k a n j a g såsom sådan med någon kan ni ej finna ett bättre sätt än genom ringa omsorg lindra en lidande, o, då sväller ett presentkort på Kamraten, som redan mitt hjärta af glädje och tacksamhet.
bland ungdomen vunnit så varma sym- Äfven för Iduns Modetidning Och, vet du, Margareta, » slutade hon med patier.
och Kamraten gäller naturligtvis, att en trohjärtad blick, » jag som förr så omildt måste verkställas sam- och k a l l t stötte bort all vänlighet, anser n u postprenumeration tidigt med julklappskortets afsåndande.
hvarje tacksam blick, hvarje vänligt ord för min största och ljufvaste belöning. » På detta sätt vill helt visst gärna hvar och en af våra läsårinnnör på samma gång till ett moderat pris göra någon af sina kära en julglädje och skaffa sin egen tidning en ny prenumerant.
Ju vidare Med detta nummer af Idun följa kretsar, som samlas kring våra tidnings- prydliga presentkort på Idun, Iduns Mo- företag, dess rikare kan utbytet blifva af det andliga umgänge, de vilja för- detidning och ungdomstidningen Kam raten för år 1894.
I dessa dagar, medla mellan svenska hem.
» D å j a g såg tillbaka på mitt förflutna lif, syntes det mig så tomt, kallt och kärlekslöst.
J a g tyckte mig stå i s k u l d hos hela mänsk- ligheten, och det föreföll mig, som j a g isyn- nerhet vore den tjänaren, hvilken med lik- giltighet och otack för gifvaren och förakt för sina likar nedgräft sitt pund i jorden.
E t t brinnande begär att i någon mån godt- göra, hvad j a g försummat, intog mig och — som j a g hade hvarken förmåga eller medel att uträtta något storverk — efter som j a g själf var bäst förtrogen med sorgen och lidandet — beslöt j a g att med G u d s hjälp blifva sjuksköterska. » Våra prtentkort.
vis v a r a s y d t så, att det k o m m e r p å d e n öfversta delen.
Portföljen antingen igenknäppes m e d k n a p p och t r ä n s eller o c k s å fastsys i ryggen ett s v a r t sidenband, hvarmed den omknytes.
Belle-soeur.
par skålande herrar.
Duken hugges ut i nddar r u n d t omkring.
Den k a n vid behof lätt r e n g ö r a s med en borste och ljumt vatten.
Mycket lämplig p r e s e n t till p a p p a f r å n m a m m a eller e n af dött- rarna.
Ima.
Handskbevarare.
Ett stycke röd sidensars, ett stycke hvit dito, 30 c m.
breda och 35 cm.
långa, s y s i h o p i form af e t t k u d d v a r.
E n v a d d i h v i l - ken m a n strött violrotspulver införes och s y s ihop om.
O m k a n t a s m e d snilj, vikes midt itu p å läng- den och röda sidenband fastsys på två ställen på l å n g s i d o r n a, för h o p k n y t n i n g.
O m m a n k a n o c h vill, m å l a s u t a n p å e n b l o m k l a s e, t. e x.
ä p p e l b l o m - m a, m e d oljefärg.
Annars utklippes u r kreton b l o m m o r, f a s t g u m m a s och o m k a n t a s m e d silke.
Detta b ö r naturligtvis ske, i n n a n v a d d e n ä r ilagd och påsen hopsydd.
Målar m a n, b ö r det dock g ö r a s s i s t.
Blir l ä m p l i g j u l k l a p p för s t o r a s y s t e r s ljusa balhandskar.
Gredelin.
B a l v ä s k a.
H u r ofta s e r m a n ej u n g a d a m e r p å v ä g till d a n s, b ä r a n d e s i n a s k o r m.
m.
i n l i n d a d e i ett papper.
Bättre är väl att härtill a n v ä n d a e n liten v ä s k a af g r å l i n n e v ä f.
D e n n a g ö r e s 3 5 cm.
i fyrkant o c h afdelas p å midten m e d en r a d k r å k s p a r k i två l å n g s m a l a påsar.
Den e n a afdelnin- g e n a n v ä n d e s till f ö r v a r i n g s r u m å t s k o r n a o c h d e n a n d r a till h a n d s k a r, a s k e n m e d h å r k l ä d s e l e t c.
F r a m s i d a n af v ä s k a n f ö r s e s m e d e m o t t a g a r i n n a n s i n i t i a l e r o c h d e n a n d r a m e d e n b l o m m a.
Upptill, 3 c m.
från k a n t e n, a n b r i n g a s e n d r a g s k o.
Ima.
Trikoloren som penntorkare.
E n blå, en hvit och en r ö d flanellslapp, h v a r d e r a 6 cm.
lång o c h 3 cm.
bred, languetteras r u n d t o m k r i n g m e d silke i s a m m a färg s o m l a p p a r n e o c h f a s t s y s p å e n fla- n e l l s b i t lika s t o r s o m a l l a t r e l a p p a r n e t i l l s a m - m a n.
D e n n a s a m m a n f ä s t e s m e d e n a n n a n l i k a d a n o. t v å l i k a s t o r a s v a r t a k l ä d e s l a p p a r; d e t faller af sig själft, a t t d e b å d a f l a g g o r n a b i l d a y t t r e s i d o r n a.
Den e n a tvärsidan k a n t a s m e d ett blått sidenband, s o m tages s å långt, a t t det räcker att k n y t a fast flaggan m e d v i d e n s v a r f v a d t r ä p i n n e, h v i l k e n ä r 22 c m.
lång och i e n a ä n d a n försedd m e d t v å h å l 6 c m.
från h v a r a n d r a, o c h h v a r i flaggan f ä s t e s.
, Linus D. Punschbrickduk.
A t t b r i c k o r f a r a illa o c h blifva fläckiga, d å p u n s c h eller a n n a n s p i r i t u ö s a s p i l l e s d ä r p å, h a r n o g litet h v a r fått e r f a r a, o c h a t t för- s ö k a s k y d d a d e m m e d e n v a n l i g b r i c k d u k ä r ej heller s å lämpligt.
A r n u b r i c k a n r e d a n fläckig o c h b e h ö f v e r s k y l a s, eller ä r d e n n y o c h m a n vill akta d e n s a m m a, k a n d e n i det följande beskrifna d u k e n v a r a l ä m p l i g till a n v ä n d n i n g.
Af l j u s g u l, m j u k, p å b å d a s i d o r m a t t v a x t a f t k l i p p e s e t t lag- o m s t y c k e till b r i c k a n.
H ä r p å b r o d e r a s m e d r ö d t eller b r u n t t v ä t t ä k t a b o m u l l s g a r n något lämpligt m ö n s t e r, t. e x.
e n p u n s c h k a r a f f m e d g l a s eller ett Kupa f ö r mjölkfat.
M i a får d e n n a k u p a af L i s a a t t s ä t t a öfver s i n a m j ö l k f a t för a t t s k y d d a d e m f r å n flugor o c h d a m.
M a n b e h ö f v e r h ä r t i l l e n g a z r e m s a 8 3 cm.
lång o c h 24 cm.
bred, s o m hop- s y s eller h o p k l i s t r a s o c h v e c k a s i elfva v e c k ned- å t u t l ö p a n d e, s å a t t öfre ö p p i n g e n blir 5 c m.
g e - nomskärning.
Under öppningen fastsys e n 3 cm.
s t ö r r e r u n d e l af g a z e m e d ett 4 c m.
b r e d t u t p i k e - r a d t r y s c h af r ö d t l i n n e, h v a r t i l l e r f o r d r a s e n 8 0 c m.
l å n g r e m s a.
H a n d t a g e t, h v i l k e t fästes i n n a n - för r y s c h e t, b e s t å r af e n 3 c m.
b r e d o c h 12 c m.
lång linneremsa, s o m vikes tredubbel och utsys m e d hvit kråkspark.
P å vecken s y s s m å kvistar med bladstygn m e d rödt garn.
Kupan, som är 26 c m.
i g e n o m s k ä r n i n g, omgifves n e d t i l l m e d ett 1 cm.
bredt rödt linneband, hvari karkass iträdes.
Vill m a n g ö r a k u p a n aflång, s å i n s a t t e s e n o v a l i stället för e n r u n d e l u p p t i l l, o c h k a r k a s s e n n e d - till b ö j e s i d e n ö n s k a d e f o r m e n.
Belle-soeur.
G r y t v a n t a r.
Af g a m m a l t k l ä d e k l i p p a s l a p p a r, v a r i e r a n d e i s t o r l e k m e l l a n 1 5 o c h 2 0 c m.
i .fyr- k a n t.
T v å af h v a r j e s t o r l e k k a s t a s eller l a n g u e t - teras dubbla t i l l s a m m a n s m e d ett ylleband såsom hänge.
Ima.
H v a r j e h u s m o d e r o c h h v a r j e f ä s t m ö bör ovillkorligen förskaffa sig denna i dagarne på N o r d i n &amp; J o s e p h s o n s förlag utkomna bok.
P r i s: inb.
i rödt band kr.
1,50.
Förteckning öfver alla inom ett h u s förekommande artiklar till begagnande vid bosättning och inventarieförteckning.
0-am.Toä.rlig för Iru-arje orcLza.ia.gsalslca.ri.de familj!
IDUN 1893 Svenska vidskepelser ur v å r äldsta folkmedicin, tecknade för Idun af S.
H. Ill^melt säkert har i vissa tider naturen och dess fenomen varit föremål för männi- skans uppmärksamhet, och den första tanke hon en gång blef mäktig ägnade hon nog åt denna natur, som i sin storartade och vilda prakt omgaf henne, och hvars vexlande före- teelser ingåfvo henna vördnad och fruktan för de okända krafter, som genom desamma gåfvo sig uttryck.
Med tillhjälp af sin fantasi per- sonifierar människan dessa krafter och gör dem till väsen, liknande henne själf, men henne öfverlägsna i makt.
Det blir för hennes upp- fattning idel öfvernaturliga väsen, gudar och demoner, som befolka naturen och genom sin vilja frambringa dessa tusentals skiftande feno- men, som för hvarje steg möta den undrande människan.
Tron på dessa väsen blir hennes religion, och naturliga följden af denna tro blir hennes sträfvan att på alla sätt komma i godt förstånd med dessa mäktiga varelser, som kun- na både gagna och skada henne.
Angripes människan af en sjukdom, är det naturligtvis någon af dessa öfverlägsna väsen, som.
påfört henne densamma.
Läkekonstens uppgift är därför också gifven och klar: att försona denna mäktiga varelse eller i nödfall med tillhjälp af en än mäktigare betvinga honom.
Sådan är uppfattningen än i dag hos de vilda folken af sjukdomarne och läkekonsten; sådan har den också en gång varit hos de civiliserade folk- slagen.
Äfven sedan kristendomen med sin lära om den enda och sanna Guden detroni- serat de forna gudarna, bibehöll sig tron på öfvernaturliga onda makter, en tro, som inför folkets åskådningssätt fann ett stöd i kristen- domens skarpa särskiljande af det godas och det ondas begrepp.
Särskildt svårt synes folk- medvetandet hafva haft att släppa sin gamla uppfattning, att sjukdomarne voro en följd af dessa onda makters inverkan, och än i dag kunna vi hos vår allmoge finna många seder och &gt;; huskurer », som otvetydigt ' kunna leda sina anor tillbaka ända till hedendomens dagar.
En mycket stor roll i folkets föreställning om sjukdomarne spelade elfvorna.
Hvad dessa ursprungligen ansågos vara, tyckes folktron så småningom hafva förglömt, men den jämförande språkforskningen har här liksom på så många andra områden lyckats bringa i dagen förgångna tiders uppfattning.
Bfvorna, hvilka allmogen sedan långa tider tillbaka föreställt sig såsom små hvitklädda barn med utslaget hår, betrak- tades i äldsta tider såsom de aflidnes själar, hvilka uppträdde såsom skogsrån, bergsrån, tomtar och dylikt.
De kallades äfven alfer och vättar och ansågos ega mycket stor makt öfver de lefvande.
Nästan allt ondt, för hvil- ket en människa kunde blifva utsatt, berodde på att hon » råkat emot », d. v. s. oförvaran- des förolämpat elfvorna.
D e t var elfvorna, som förorsakade afmagring och aftyning hos barnen genom att suga dem.
Nässelfeber kal- lade man » elfvabläst », emedan den var » på- blåst » af en elfva.
Med » elfvaskott » beteck- nade man en plötsligt påkommen sjukdom.
Nervösa ryckningar kallas » elfvan », och stark yrsel ådrog man sig, om man råkade sofva på ett ställe, der elfvorna trått sin dans.
Enda sättet ätt undgå alla dessa sjukdomar var att försäkra sig om elfvornas bevågenhet; och hade man blifvit sjuk, måste elfvorna till hvad pris o m helst försonas, hvilket lättast skedde ge- s nom att bringa dem offer.
Verksammaste of- fersättet var offrandet i s. k. elfkvarnar, hvar- med man förstod mindre och större stenblock, hvilka på sin öfre yta hade en eller flera skål- formiga fördjupningar, i hvilka man såsom of- fergåfvor nedlade frukter, mynt och dylikt.
Bruket af sådana offer har åtminstone i vissa landsdelar kvarstått nära nog in i våra dagar.
Förutom offrandet ansågs ringformen äga stor makt och inflytande gentemot öfvernatur- liga väsen.
Så t. ex. begagnades ända in i förra århundradet mot blödning följande » läs- ning »: ställ dig norr om en vägg och rita med ringfingret på densamma motsols en ring, un- der det du säger: Natan under himmelen, Na- tan under jorden, Natan under månen, Natan under sol; Jesu Kristi kors du stod, han stan- ne denna ådrans blod.
Mot » skerfvan » an- sågs mycket verksamt att gifva det sjuka bar- net nio droppar mjölk, hällda genom en vigsel- ring, och mot » vagel » på ögonlocket brukade man kringvrida en vigselring framför ögat mot- sols tre gånger.
Denna ringformens egendom- liga verkan tillkom alla ringformiga öppningar, vore sig i väggen, mellan några trädgrenar el- ler dylikt, och man plägade med stor » fram- gång » draga den sjuke genom sådana öppnin- gar.
Mot » äBan » hos barn brukades allmänt s. k. ältstenar, små stenar af ringform eller försedda med ett eller flere hål.
Afsikten med dessa stenars påbindande på barnet var, att elfvorna hellre skulle syssla med ringen än mod den som bar den.
Mot s. k.
» vildlappa- skott », ett plötsligt påkommet ondt, förorsakadt af trolldom, nyttjades följande kur.
En vidja hopböjdes till en ring och tjugusju pilar skuros af samma träslag.
Ringen hålles i närheten af den kroppsdel, hvari den sjuke har den svåraste värken, och genom ringen kastas tre pilar tre gånger dagligen tre dagar å rad, un- der det den som kastar för hvarje pil säger: jag skjuter.
Den sjuke frågar: hvad skjuter du mig för?
Svar: för vildlappaskott och t o l l s k o t t och alla andra onda skott, som flyga om dagen.
Det var ingalunda likgiltigt, på hvilken dag man offrade åt elfvorna eller genom » läsning » sökte bot för deras onda skött.
Ville man vara viss om framgång, borde dylikt endast företagas på torsdagen.
Man betraktade nämligen Tor såsom elfvornas konung och antog, att de på sin härskares dag lättast och säkrast låta be- veka sig af de dödliges böner och besvärjelser.
Det var också på grund häraf man icke fick bullra i huset på torsdagskvällen, utan skulle då hållas helgd, eljes vredgades elfvorna öfver den ringaktning, som visades deras herre, och husets goda tomte drog sin färde.
Men Tor var ej endast elfvornas härskare, han var också eldens gud, och man såg där- för i elden, gudens representant, ett mäktigt skydd mot » allt ondt som är ute och far » och som isynnerhet är vådligt för det nyfödda, ännu odöpta barnet.
I barnets första bad skall eldmörja islås.
Ingen får taga i barnet, utan att först vidröra elden, och hvar och en, som kommer in i rummet, måste röra om elden.
Försummas någon af dessa föreskrifter, blir barnet » oroligt ».
Likaså måste hvarje natt, tills barnet blir döpt, eld brinna och ljus vara tändt, ty eljes borttaga trollen barnet och lägga en » bortbyting » i bädden i dess ställe.
Skulle barnet trots alla försiktighetsmått blifva sjukt, bör man offra dess linne åt elden, eller ock » dragés barnet under tända ljus ».
Denna sist- nämnda kur tillgår på följande sätt.
Sju vax- ljus, hvilkas vekar förfärdigats af barnets klä- der, fästas på en käpp, som lägges öfver tvänne stolskarmar.
Ljusen tändas och barnet föres 397 sju gånger under käppen.
Denna omvrides där- efter, sä att ljusen vändas nedåt, hvarvid ett pipande läte höres i följd af vaxets neddry- pande på golfvet.
Det är elfvorna, som jämra sig.
Det ställe på golfvet, der vaxet faller, piskas med ris, hvilket anses träffa elfvorna, som därigenom afskräckas att återkomma och ånyo ansätta barnet.
— Blir man plötsligt hes, bör man tre gånger å rad ropa in i bakugnen så högt man kan: gif mig mitt mål igen.
— Plå- gas man af värk, skall man sätta sig på spis- hällen och säga: all sveda och värk döfvar du i tre namn: Oden, Tor, Frigge.
Som vi sett var det en nära gemenskap man ansåg existera mellan den renande eldens gud och elfvor och tomtar.
De sistnämnda buro ju i folkets föreställning t. o. m. eldgudens livré: den röda mössan.
Sannolikt ä r det tron på denna gemenskap, som gett upphof till åsik- ten om skyddsandarnes stränga fordran på ren- lighet.
Såväl elfvor som tomtar blifva mäkta för- törnade, om man utkastar orenlighet pä de ställen, där de hafva sitt tillhåll eller där de utföra sina nattliga danser.
Till straff därför sända de sjukdom.
» Elfblasten » ä r ett sådant straff, och aftyner barnet, så suga elfvorna det, emedan det ej hålles rent.
Vill man åtnjuta derast ynnest, måste i allt renlighet och ord- ning iakttagas, och där så sker » drager tomten till gården ».
Såsom symbol af elden och sålunda ock af eldguden betraktade man den röda färgen.
Att bära dennajfärg betydde också att vara ställd under eldgudens särskilda skydd.
Och stor ansåg man, som vi sett, den gudens makt vara.
Vill man » knyta bort » sjukdomen, bör man begagna röd tråd därtill.
Den röda pionens kärnor bota fallandesot, och bäras de som hals- band, hindra de kopporna att slå ut i halsen, hvarjämte de göra tandsprickningen lätt.
» Al- tan » fördrifves lätt genom en morot, upphängd i skorstenen.
En röd klut, färgad af varmt harblod, taget den 1 maj, botar ros, och vår- tor borttagas med blod från en röd tupps kam.
Bunden kring halsen, skyddar en röd duk fåret för räfven; har en ko eller oxe blifvit m o d - stulen », häfves förgöringen genom en röd klut, fastsydd vid svansen o. s. v. V i hafva här framställt några vidskepelser, som under många sekler härskat bland vårt folk, och hvilka tydligen äro öfverlefvor af en forntida religion.
Och i denna sin egenskap af öfverlefvor äga de ej blott kuriositetens in- tresse, utan hafva de ock sitt stora värde ur kulturhistorisk synpunkt.
Liksom andra forn- saker kunna de för oss förtälja om dagar, som länge sedan flytt, och särskildt på senaste ti- den, då språkforskningen mäktat uppträda som deras tolk, har man börjat förstå och värdera dessa gengångare från försvunna tidehvarf.
Till Fredrique Hammarstedt.
Den 23 nov.
1893.
* ®^$ag vet en tid fa viinnen rik, En tid ej någon annan lik I bilder sköna, ljusa: Min barndom med dess jlydda år — Nu står den för mig som i går.
Och milda vindar susa Ifrån dess aningsrika vår.
* S o m I d u n r e d a n o m n ä m n t, fyllde d e n n a d a g d e n v ö r d a d e l ä r a r i n n a n 70 år.
B l a n d d e n r i k a h y l l n i n g, s o m d å k o m h e n n e till del, v o r o ock n e d a n s t å e n d e v a c k r a v e r s e r, som vi m e d n ö j e b r i n g a till en v i d a r e k r e t s af s v e n s k a k v i n n o r, b l a n d h v i l k a d e n v ö r d a d e g a m l a h e l t viss r ä k n a r m å n g a m i n n e s g o d a l ä r j u n g a r.
T.
G. BJURSTRÖM, 61 D r o t t n i n g g a t a n, STOCKHOLM.
Lampor, Bosättningsartiklar, N y s i l f v e r, Galanterivaror.
Affären e t a b l e r a d 1 8 6 5.
K a n e r b j u d a de solidaste rt (Vh mnrlornn.
Tnnnotor nnVi f i l!
K i l l i n-aof o nric artiklar i rikt urval i nya
IDUN 398 Hur solen log bland blomster då, Och näktergalar hördes slå I paradisets fägring; Ej ännu någon stormil röt, Och jord med himmel sammanflöt I samma ljusa hägring.
Ja, så vår barndoms vår förflöt.
— På denna dag i kulen höst Jag vet, att många tusen bröst Känt vårlig sol därinne.
Ett namn på allas tunga är; En bild bland andra dyr och kär Står fram så ljus därinne.
Det är din bild, hvars dag det är!
Ty hvad för oss var ljuflig vår, Det var din mödas tunga år; Du plöjde troget, sådde I våra hjärtan ädel säd, Och sådden vattnade du med En himmelsk dagg.
Förmådde Du nu se i vårt hjärta ned.
.
.
Ej under att mitt sinne rörs, Att till mitt minne återförs Den ljufva barndomsvåren!
Du ädla, moderliga vän, Mitt hjärtas varma känsla känn!
Den svalnat ej med åren, Det är på tid att visa den.
Haf tack, vår lärarinna huld, Att du oss skänkt det ädla guld, Din hela ömhet rika!
Vi sågo det uti din blick; Din kärlek oss till hjärtat gick — Och allvaret tillika; Och så du kärleksvördnad fick.
Hur förde du hvar morgonstund Oss in i ordets helga lund Och tolkade dess under.
Med Israel i öknens sand Vi vandrade till löftets land Och skymtade därunder En glimt af Edens sköna strand.
Och herdeskalden, konungen Blef oss en vänlig barndomsvän; Skönt ljödo harpans toner.
De blifvit så mitt minnes skatt, Mig fröjdat mången dag och natt.
Met värd än millioner Ar denna rika minnesskatt.
Din skola var ett ungdomshem.
Hicr lifligt varm jag minnes dem, Som där oss ledde, lyste Igenom många djupa schakt I kunskapsgrufvans vida trakt!
Hur gladt ditt öga lyste, När mödan något fynd oss bragt!
Om varmt vi känna i vår själ Rör Gud och för vårt Sveriges väl, Om blicken lärt sig svinga Långt öfver hemmets lilla sfer Och dock med glädje dväljes där Med trohet i det ringa — Ja, det din skolas ära är!
— Du lade in din hela själ, Då varmt du bad för barnens väl, Att Gud vår Gud må vara!
— — Nu fyller du de sjutti år; Och varm en enig bön då går Från all din barnaskara: Gud signe dyra modren vår l Gör ljufva hennes ålders år.
Att riklig lön af nåd hon får!
Och sist med fröjd hon svarc: » Min Herre, se nu är jag här Och alla barnen, som du där Mig gifvit !t Amen!
Vare Del så, vår Gud och fader kär!
Karin L.
3L &lt;Ju .Trelera.re K ANDERSON 1893 hand, och detta ökar intresset på märkvärdigt sätt.
Om lärarinnan därtill lägger ackompagne- mang i basen, låter detta redan storartadt, och barnet längtar att visa sin skicklighet ge- För I d u n af Pussie.
nom att lära den ena melodien efter den andra.
tffuru ofta hör man icke barnen klaga, att Vänstra handen kommer så småningom äfven det är så tråkigt att lära sig spela, och de till, och under tiden framskrider man stadigt önska att upphöra med sina musik-lektioner!
med att lära noterna och de första tråkiga Man anklagar dem för lättja och tröghet, men bitarne ur piano-skolan.
P å detta vis kommer månne det icke vore skäl att undersöka, i huru man liksom » på lek » öfver den besvärligaste perioden, och har man lyckats bevara sin elevs hög grad deras klagomål är berättigadt?
En ung flicka t. ex., som besöker offentlig intresse därunder, så är det numera ingen svå- skola, måste ofta taga sin musik-lektion på righet att vidmakthålla det.
aftonen, då hon är trött efter dagens arbete Icke alla barn äro musikaliska eller hafva och mycket hellre ville hvila sig med prome- utpräglade anlag, men nästan alla kunna kom- nad, skridskoåkning eller dylikt.
Om hon då ma att tycka om musik och gärna själfva öfva kommer förströdd och olastig till lektionen, den, och det beror då i väsentlig mån på lä- kan man ej undra på, om denna hvarken ut- rarinnan.
För att åstadkomma detta, måste faller till hennes nöje eller nytta.
Men äfven man studera sin lärjunges tycke och smak och om tiden och de yttre omständigheterna äro icke envist hålla sig till samma metod för alla.
gynsamma, händer det dock, att en ung flicka, Kan en ung flicka t. ex. ej uppfatta det sköna som för öfrigt tycker om musik, finner i sina uti klassisk musik, utan finner den blott tråkig lektioner en börda, och då är felet att söka i och svär, så skall man ej trötta henne med själfva undervisningen.
för mycket däraf, utan hellre låta henne följa Då ett barn skall börja att lära musik, begå sin egen smak och lära mera melodiösa och föräldrarne ofta det felet att välja en mindre lättfattliga stycken.
Hon kan då uppnå skick- skicklig lärarinna, tänkande, att hvem som helst lighet i en riktning åtminstone, om hon än icke kan meddela grunderna, och att det ej är så har sinne för det mera gedigna och värdefulla Men framför allt måste läraren noga med de första årens undervisning.
Men i musiken.
detta är ett - stort misstag: just grunderna äro söka att göra musiklektionen underhållande för Äfven det tråkigaste ämne blir ett det allra vitigaste, och lär man ej d e m or- sin elev.
dentligt, så kan man aldrig uppnå skicklighet nöje, då det undervisas på ett intressant sätt.
i musik.
Vid våra barns uppfostran måste vi Om då äfven barnens föräldrar ville göra sitt alltid behålla den grundsatsen för ögonen, att till genom att visa sig intresserade af deras det allra bästa är endast godt nog för dem — framsteg ocb uppmuntra musiken i hemmet, och så är det äfven med afseende på musik- skulle man säkert ej så ofta få höra det kla- undervisningen.
Dock, det är en ganska svår gomålet, att det är så tråkigt att lära sig spela.
Några ord om våra barns musik.
sak att välja lärare, ty den, som äger den största tekniska skicklighet, är icke alltid den lämpligaste att meddela undervisning.
Därtill fordras något ännu mera, nämligen det största tålamod och ihärdighet samt förmåga att göra sina elever intresserade.
I allmänhet kan man taga som regel, att en lärarinna är mest lämp- lig att börja en ung flickas musikaliska ut- bildning och en lärare att afsluta och gifva den sin » finishing touch ».
U r notisboken.
Af den (famla stammen.
E n g a m m a l stock- h o l m s k a, fröken Hilda von Schneidau, d o t t e r efter aflidne k o m m i s s a r i e n i k a m m a r r ä t t e n C.
U. v o n S c h n e i d a u h a r aflidit h ä r s t ä d e s.
H o n v a r n u l å n g t h u n n e n p å sitt 7 9: e å r o c h h a d e fört e t t stilla, e n s - ligt lif; d o c k s t o d h o n i liflig f ö r b i n d e l s e m e d s i n a närmaste släktingar och vänner.
E n omständighet Det är alltid med förtjusning, som ett barn i h e n n e s lif t o r d e v a r a e n a s t å e n d e i d e s å o m - mottager underrättelsen om, att det får börja b y t l i g a s t o c k h o l m s f ö r h å l l a n d e n a.
H o n h a d e n ä m - att spela; men huru snart tröttnar det icke ligen i o m k r i n g 6 5 å r b e b o t t s a m m a l ä g e n h e t, R i d d a r g a t a n n:r 1 (g a m l a n u m r e t 34), d i t h o n därvid!
— och detta är till stor del lärarin- flyttade m e d s i n a f ö r ä l d r a r.
F ö r s t för t v å å r s e d a n nans fel.
Hon förstår icke att göra musik- n ö d g a d e s h o n flytta, d å d e t r e t r a p p o r n a blefvo lektionen rolig nog för sin elev.
Barnet bör för b e s v ä r l i g a.
F ö r t r e å s e d a n f ö r o r d n a d e h o n anse det som ett nöje att få spela och ej som a t t h e n n e s lik s k u l l e b r ä n n a s.
H e n n e s p r ä s t b e t y g var fortfarande det s a m m a, s o m utfärdades 1832 en tung plikt, hvilken måste uppfyllas.
Är v i d h e n n e s k o n f i r m a t i o n, o c h för d e s s e g e n d o m - lärarinnan själf intresserad af sitt ämne, så liga s t i l i s e r i n g återgifva vi d e t s a m m a.
blir lärjungen det i de allra flesta fall också.
Det fordras stort tålamod och ihärdighet att lära små barn musik.
Man måste i början nästan taga det » på lek », ty allt beror på, om man kan få eleven att tycka om sina lek- tioner och gärna komma till dem.
Ej må man trötta sin lärjunge med för mycket repeterande af samma stycke eller betunga hans minne med alltför många saker på en gång.
I bör- jan fär man ej vänta sig för stora resultat, utan vara nöjd, om barnet lärt sig litet i hvarje lektion.
Framför allt bör man ej utsträcka undervisningen för länge: tjugu minuter är det högsta, som en liten nybörjare kan uthärda, utan att bli trött.
D e t är ej blott fingrarne, som arbeta, utan äfven hjärnan, och denna måste icke ansträngas.
Så fort ringaste trött- het eller minskning af intresset inställer sig hos barnet, måste man upphöra, ty hvad man fortsätter af lektionen efter denna tid är mera till skada än till gagn.
Nästan från första lektionen kan eleven börja att lära sig en liten melodi utantill med en W ä l b o r n a Jungfru Vilhelmina Hilda v o n Schnei- d a u, född d e n 1 1 M a r s 1 8 1 5 i S t o c k h o l m, blef m e d v ä l g r u n d a d k u n s k a p i v å r C h r i s t n a Salighets- l ä r a, efter e r h å l l e n u n d e r v i s n i n g, f ö r e g å n g e n af offentligt f ö r h ö r o c h c o n f i r m a t i o n i S:t J a k o b s K y r k a, första g å n g e n d e l a k t i g af H e r r e n s H e l i g a N a t t v a r d S ö n d a g e n d e n 1 3 Maji d e t t a år.
H e r r e n f ö r v a r e Sitt b a r n, a t t d e t v a n d r a r i s a n - n i n g e n e o c h g ö r s i n k a l l e l s e o c h u t k o r e l s e fast, s å s o m d e t s i n G u d o c h F r ä l s a r e lofvat h a f v e r.
G u d s gåfva ä r d e t e v i g a lifvet g e n o m C h r i s t u m J e s u m, v å r Herre.
1 Cor.
3 C a p.
11 v. S t o c k h o l m d e n 15 Maji 1 8 3 2.
Abr.
Z. Pettersson Kyrkoherde.
Två småländskor.
För två år sedan vann fröken Anna Lindqvist från J ö n k ö p i n g a n s t ä l l n i n g vid löjtnant Fr. Berghs gymnastikinstitut i Paris.
N u i h ö s t h a r h o n i e g e n s k a p af a s s i s t e n t v i d n ä m n d a a n s t a l t v a r i t i tillfälle b e h a n d l a v å r b e r ö m d a l a n d s m a n i n n a K r i s t i n a N i l s s o n, gref- v i n n a n C a s a d e M i r a n d a, h v i l k e n h a r funnit sig s å v ä l At b e h a n d l i n g e n, a t t h o n e n g a g e r a t sin unga landsmaninna, bördig liksom sångerskan själf från S m å l a n d, a t t m e d f ö l j a p å e n r e k r e a t i o n s - Juvel-, ffttlcl- och s i l f v e r a r b e t e n, passande till l y s n i n g s - och hederspresenter.
B o r d s i l f v e r, eleganta monster til lägsta pris etter dagens kurs å silfver.
A r m b a n d, B r o s c h e r, N å l a r, K i n k a r, K e d j o r etc. i stort och modernt urval till billigaste pris.
D i a m a n t r i i i ^ a r m e d 1, 3 och 5 diamanter från 20, 60 och 125 kr.
B l å k l i n t, modernaste dilfverbrosch.
n„„; „ u -- Q. Rn M T Pnolo n i r n r IHlllara rtrioor — Ri-pf k^varfls nmcäAnrie.
~
IDUN 1893 r e s a till R i v i e r a n.
De b å d a s m å l ä n d s k o r n a k o m m a att t i l l s a m m a n s t i l l b r i n g a t r e m å n a d e r af i n n e v a - rande vinter i det härliga Mentone.
I Terpsichores tjänst.
F.
d. p r e m i e r d a n s ö s e n vid d e k. t e a t r a r n e i S t o c k h o l m o c h K ö p e n h a m n fröken Maria Westberg h a r i d a g a r n e aflidit.
F ö d d 1 8 5 3 v ä c k t e h o n r e d a n tidigt n p p m ä r k s a m h e t för s i n g r a c i ö s a d a n s, s i t t n o b l a, ä d e l t k v i n n - liga f r a m t r ä d a n d e, o c h d å h e n n e s t a l a n g n å t t s i n h ö j d p u n k t, e r h ö l l h o n d e n för e n i c k e d a n s k d a n - s ö s s ä r s k i l d t s m i c k r a n d e u t m ä r k e l s e n af e t t f ö r s t a r a n g e n s e n g a g e m e n t v i d d e n k. s k å d e b a n a n i Kö- p e n h a m n, d ä r fordringarna i detta hänseende äro vida större ä n hos oss och där, s o m m a n vet, Terpsichores vackra konst sedan gammalt äger h ö g a a n o r.
H o n k r e e r a d e d ä r flera n y a p a r t i e r o c h v a n n liflig a n k l a n g b å d e h o s p u b l i k e n o c h kritiken.
Den lika talangfulla s o m älskvärda och b l y g s a m m a a r t i s t e n s ö r j e s n ä r m a s t af m o d e r o c h s y s k o n, m e n e n t a l r i k o c h lillgifven k r e t s af v ä n - ner deltager i deras sorg.
Kvinnoklubbens bamfest, förut af o s s o s s o m n ä m n d, h a r m å s t u p p s k j u t a s, i a n s e e n d e till n u r å d a n d e s j u k l i g h e t, till efter j u l.
S å v i d a i n g a hinder m e l l a n k o m m a, äger d e n i stället r u m d e n 12 j a n u a r i 1 8 9 4 efter r i k h a l t i g t, m e d flere n y h e t e r försedt p r ogr am.
Man talar om kvinnans mission och » rättighe ter », som o m dessa någonsin kunde v a r a skilda från m a n n e n s m i s s i o n o c h r ä t t i g h e t e r; — s o m o m h o n o c h h e n n e s h e r r e v o r e v a r e l s e r af o b e r o e n d e slag och m e d oförenliga fordringar.
Detta åtmin- s t o n e ä r o r ä t t.
O c h icke m i n d r e o r ä t t — k a n s k e ä n n u m e r löjligt o r ä t t — ä r d e n f ö r e s t ä l l n i n g e n, a t t k v i n n a n b l o t t ä r s k u g g a n, d e n å t f ö l j a n d e af- b i l d e n till s i n h e r r e, s o m ä r s k y l d i g h o n o m e n oreflekterande och sträng lydnad, och s o m i sin s v a g h e t u t e s l u t a n d e u p p e h ä l l e s af ö f v e r l ä g s e n h e t e n i h a n s s t y r k a.
Detta, s ä g e r j a g, ä r d e n l ö j l i g a s t e af a l l a v i l l f a r e l s e r b e t r ä f f a n d e h e n n e, s o m s k a p a - d e s m a n n e n till e n h j ä l p.
S o m o m h a n k u n d e h j ä l p a s v e r k s a m t af e n s k u g g a, eller v ä r d i g t af slaf!
Ruskin.
ty Vårt folk, v e r k l i g h e t s b i l d e r u r s v e n s k t folklif, s å d a n t d e t t e r sig h o s s t o r f o l k o c h s m å f o l k, i s t a d o c h p å l a n d, i fjäll o c h p å s l ä t t b y g d, i sko- gar och bland skär, p å logar och gillen, i s m e d j a och studerkammare, i lust och nöd.
Tecknade m e d p e n n a o c h p e n s e l af f r a m s t å e n d e f ö r f a t t a r e och konstnärer.
— Se d ä r den långa, m e n ock m y c k e t s ä g a n d e titeln p å e t t n y t t p r a k t v e r k, s o m b e g y n t u t g i f v a s från F r i t z e s k. h o f b o k h a n d e l s för- l a g.
D e t b ö r blifva e t t v e r k l i g t n a t i o n e l t v e r k, som m a n m å h o p p a s skall k o m m a att tränga vida omkring i svenska hem, där fosterlandskärleken v ä x e r o c h v å r d a s.
Det f ö r s t a h ä f t e t företer e n ge- digen och innehållet värdig utstyrsel och inledes af e n f o s t e r l ä n d s k t b e s j ä l a d d i k t af F r i t h i o f H o l m - g r e n: » Vårt folk » m e d t e c k n i n g a r a f M a l m s t r ö m.
» Ett f u r s t e b a r n s dop » s k i l d r a s af n u m e r a a f l i d n e biskop Strömberg, och s o m en p e n d a n t härtill t e c k n a r A v e, h u r d e t gick till » N ä r L a r s P e r s s o n s p o j k e fick n a m n ».
E d v a r d E v e r s g e r b i l d e n af » En konfirmation i en l a n d s k y r k a ».
Illustratörer i d e t t a h ä f t e ä r o, u t o m M a l m s t r ö m, A n d r é n, A.
Kulle och Severin Nilsson.
Arbetet ä r afsedt a t t u t k o m m a fullständigt u n d e r l o p p e t af d e t t a o c h n ä s t a å r i o m k r i n g 12 h ä f t e n å 1 k r.
4 0 ö r e.
Nornan, s v e n s k k a l e n d e r för 1 8 9 4, ä r i å r först i kalendrarnas rad.
Redaktionen h a r fortfarande b e s ö r j t s a f Georg N o r d e n s v a n, o c h d ä r a f i n s e s att d e n s a m m a ä r verkställd m e d urskiljning och smak.
Både de literära och artistiska bidragen ä r o af i n t r e s s e, o c h N o r n a n b l i r h e l t v i s s t e n k ä r julgäst i m å n g a hem.
Kalendern S v e a firar i å r e t t b e t y d e l s e f u l l t j u b i - l e u m, i d e t d e s s n u f ö r e l i g g a n d e å r g å n g ä r den Jemtionde i o r d n i n g e n.
E t t s å l å n g t lif för e n periodisk publikation vittnar bäst o m den stad- 6.
S.
£ a g e r g a d e p o p u l a r i t e t, d e n g e n o m g o d a e g e n s k a p e r för- värfvat.
Med berättigad stolthet k a n ock Svea g ö r a d e n å t e r b l i c k p å d e t g å n g n a s k e d e t, s o m ned- skrifvits af p r o f e s s o r V a r b u r g s p e n n a: d e t v i s a r sig a t t k a l e n d e r n s h i s t o r i a o c h d e n s v e n s k a s k ö n - literaturensunder detta halfsekel b r a n ä r a s a m m a n - falla.
Svea h a r alltid varit en trogenspegling af s i n t i d, s e d ä r d e s s f ö r n ä m l i g a s t e f ö r t j ä n s t o c h h e m l i g h e t e n af d e s s f r a m g å n g.
Ernst Widegren e n kompositör, s o m r e d a n förut gjort sig fördelaktigt b e m ä r k t i d e n lättare genren, h a r, själf m e d l e m a f P u b l i c i s t k l u b b e n, t i l l ä g n a t detta s ä l l s k a p en synnerligen a n s l å e n d e m a r s c h, s o m u n d e r titel » Lefve p r e s s e n » n y s s u t s ä n d t s i musikhandeln.
Den n y a marschen lär förberedas till u p p f ö r a n d e af flere b l a n d v å r a offentliga k a - p e l l o c h t o r d e i n o m k o r t bli l i k a p o p u l ä r s o m m å n g a af s i n a f ö r e t r ä d a r e, h v i l k a n u ä r o, bokstaf- ligen taladt, p å h v a r m a n s läppar.
F l e r e s t å t l i g a j u l p u b l i k a t i o n e r f ö r e l i g g a äfven i å r i form af d e s s a i l l u s t r e r a d e o c h p r a k t f u l l t ut- s t y r d a j u l t i d n i n g a r, s o m n u m e r a blifvit s å p o p u - l ä r a.
Ä l d s t i g a r d e ä r Julkoällen, Publicisfklub- b e n s, n u s o m alltid, till s å v ä l l i t e r ä r t s o m k o n s t - närligt i n n e h å l l gedigna julskrift, hvilken r e d a n l ä n g e l ä r t h i t t a v ä g e n till s å m å n g a s v e n s k a h e m.
Jul, K o n s t n ä r s k l u b b e n s v ä l k ä n d a b i d r a g till j u l - m a r k n a d e n, s t å r v ä r d i g t v i d s i d a n af s i n a ä l d r e årgångar, och detta ä r d e n s a m m a den bästa re- k o m m e n d a t i o n.
Julrosor, från B o j e s e n s förlag i K ö p e n h a m n, ä r till d e n y t t r e u t s t y r s e l n d e n p r ä k - tigaste — också d e n dyraste.
M e n priset ä r i h v a r j e fall y t t e r s t billigt i f ö r h å l l a n d e till d e n k o n s t n ä r l i g a o c h v i t t r a v a l u t a n.
Barnens julrosor p å s a m m a förlag ä r o c k v ä r d a t t r e k o m m e n d e r a för e n m y c k e t v å r d a d u t s t y r s e l o c h e t t i n n e h å l l, s o m b ö r v a r a ä g n a d t a t t lifligt t i l l t a l a s i n p u b l i k.
Teater och musik.
E f t e r l ä m n a d e s k r i f t e r a f Anna C a r l o t t a Leffler: S a n n i n g e n s vägar.
Napolitanska bilder.
(Albert B o n n i e r s förlag.)
D e n g e n i a l i s k a f ö r f a t t a r i n n a n s literära kvarlåtenskap kan helt visst påräkna den största u p p m ä r k s a m h e t, äfven i kretsar, d ä r h e n n e s å s k å d n i n g s s ä t t icke delas — ty o m en r i k t b e g å f v a d, djupt t ä n k a n d e a n d e b ä r d e n d o c k vittnesbörd.
Sagospelet » Sanningens vägar » kom mer nog att v ä c k a b l a n d a d e känslor, de italien s k a b i l d e r n a d ä r e m o t helt visst o b l a n d a d t ange- n ä m a g e n o m s i n liflighet o c h f ä r g p r a k t.
Utan tvifvel e t t af å r s b o k m a r k n a d e n s m ä r k l i g a s t e a l - ster.
Flere goda böcker f ö r ungdom h a tillsändts o s s.
Onkel ' Aaams Linnea, å n y o utgifven i u r v a l, t o r d e ej b e h ö f v a s ö k a l å n g t efter v ä n n e r.
Bertha von Suttners b e r y k t a d e f r e d s r o m a n » Ned med vapnen » h a r utgifvits i e n för u n g d o m b e a r b e t a d form o c h bör v a r m t k u n n a r e k o m m e n d e r a s åt alla föräldrar, s o m vilja p å v e r k a d e t u n g a f r a m t i d s s l ä k t e t för e n af s a m t i d e n s v a c k r a s t e h u m a n a i d é e r.
Någonting e x t r a l o c k a n d e för a l l a p o j k a r b ö r » Bland röd- skinn och Cowboys » af C.
A. Henty v a r a.
M a n b e h ö f v e r b a r a b l ä d d r a g e n o m d e l o c k a n d e illu- s t r a t i o n e r, s o m p r y d a b o k e n, för a t t falla för frestelsen.
Genom K h o r a s a n o c h T u r k e s t a n, d e n k ä n d e u p p - t ä c k s r e s a n d e n Sven Hedins af o s s förut a n m ä l d a i n t r e s s a n t a o c h gediget u t s t y r d a a r b e t e, n a l k a s n u sin afslutning och bör k u n n a bli e n värdefull j u l - gåfva för d e t a l r i k a ä l s k a r n e af d y l i k l i t e r a t u r.
Litteratur.
399 En m o n o g r a m s a m l i n g i t v å f ä r g e r j ä m t e l ö s a al- fabet, k r o n o r, emblem m. m.
h a r börjat utgifvas p å G u s t a f C h e l i u s f ö r l a g o c h s y n e s g e n o m s i n a ele- g a n t a o c h s i n p r a k t i s k a u p p s t ä l l n i n g bli y t t e r s t v ä l k o m m e n för v å r a d a m e r.
D e n f ö r d e l a s p å 3 h ä f t e n ä 1,50 p r h ä f t e o c h u t k o m m e r f u l l s t ä n d i g t u n d e r l o p p e t af n ä s t a å r.
Marlitts samlade r o m a n e r och b e r ä t t e l s e r h a å A l b.
B o n n i e r s förlag b ö r j a t u t g i f v a s i e n i l l u s t r e - rad godtköpsupplaga, s o m helt visst m å s t e ö p p n a v ä g e n för d e n p o p u l ä r a o c h u n d e r h å l l a n d e förfat- t a r i n n a n till ä n n u v i d a r e k r e t s a r ä n f ö r u t.
Kom- plett k o m m e r s a m l i n g e n a t t omfatta 4 0 häften ä 25 ö r e häftet, och blir d e n n y a rikt illustrerade u p p l a g a n billigare ä n de äldre oillustrerade.
Ny musikliteratur föreligger från Abr.
Lundquists k. hoj musikhandel.
V å r flitige o c h g o u t e r a d e d a n s - k o m p o s i t ö r Victor Holts bjuder p å en » Serpen- tinpolka » och en hambopolska » Skälmungen », b å d a h ö g s t r y t m i s k a o c h d a n s a n t a.
John Öländer o c k s å s k a t t a d s o m d a n s k o m p o s i t ö r, f ö r e t r ä d e s af en polka » P å s m å t i m m a r n e » och en vals » P å kär- l e k e n s l ä t t a v i n g a r » m e d i n l a g d a piffiga o c h p o - p u l ä r a m e l o d i e r.
M y c k e t t a c k s a m ä r H.
R. Wejd- Ungs s p a n s k a p o l k a k o n s e r t » S t j ä r n b i l d e n », s o m redan; offentligen u p p f ö r t s u n d e r s t o r t bifall.
Herbests m a r s c h » Under Sveas fana » ä r g a n s k a p o m p ö s o c h effektfull, m e n v e r k a r b e t y d l i g t af r e m e n i - s c e n s e r.
Hugo Sedström h a r i sin » Valse Caprice » å s t a d k o m m i t e n fin l i t e n t o n b i l d, o c h ä f v e n M. Carmans » C a p r i c e - G a v o t t e » s a m t E. Meyer-Hel- munds intermezzo » Wonnetraum » skola nog vinna p i a n o a m a t ö r e r s bifall.
» S n ö f l i n g o r », a n d r a häftet, b j u d e r för å r e t en s o r t e r a d s a m l i n g v a c k e r d a n s - musik.
S å h ä r h a v å r a läsarinnor att välja p å till j u l b a l e r n a.
s t r ö m Kungl.
operan.
I l ö r d a g s u p p f ö r d e s för f ö r s t a g å n g e n efter u n g e f ä r 1 8 å r s h v i l a A u b e r s k o m i s k a o p e r a » Hälften h v a r eller H i n o n d e s a n d e l ».
Lik- s o m alltid i Aubers operor återfinner m a n äfven i d e n n a en hel del v f c k r a och s m e k a n d e melodier.
E t t o c h a n n a t t o r d e d o c k i v i s s m å n förefalla n å - got f ö r å l d r a d t.
M e d d e t i s i n h e l h e t g a n s k a g o d a utförandet låter operan emellertid fortfarande h ö r a sig.
F r ö k e n Karlsohn s o m Carlo Broschi skulle med sin präktiga och distinkta s å n g o c h sitt m e r ä n v a n l i g t lifliga spel f ö r t j ä n a o d e l a d t e r k ä n n a n d e, o m t e x t u t t a l e t blefve n å g o t t y d l i g a r e.
I s i s t n ä m n d a h ä n s e e n d e b r u s t o d e flesta, m å h ä n d a m e d u n d a n - t a g af fru Linden, som i allmänhet plägar vårda sig o m e t t t y d l i g t t e x t u t t a l, m e n h v a r s r ö s t v i d d e t t a tillfälle p å g r u n d af i n d i s p o s i t i o n l ä t n å g o t lågmäld och beslöjad.
H e n n e s u p p t r ä d a n d e för öfrigt v a r u t m ä r k t.
F r ö k e n Holmstrand sjöng C a s i l d a s p a r t i k o r r e k t, e h u r u n å g o t kallt.
Herr Lundmark hade s o m Rafael d ' Estuniga, o m m a n f r å n r ä k n a r ett p a r s m ä r r e m i s s ö d e n, en lycklig a f t o n.
Af d e öfriga f ö r t j ä n a r s ä r s k i l d t h r Johan- son a t t o m n ä m n a s för sitt u t f ö r a n d e af d e n g r u h b - lande konung Ferdinands roll; likaså h r Ström- berg s o m i n f o r m a t o r n Gil V a r g a s.
H r Gra / ström l ä r h a f v a a n l a g t e n fullt v e r k l i g h e t s t r o g e n m a s k s o m s t o r i n k v i s i t o r n F r a y A n t o n i o.
— F ö r öfrigt gick o p e r a n p å d e t h e l a t a g e t b r a u n d e r h r Hallens anförande.
N ä s t a m å n d a g l ä r f. f. g k o m m a a t t u p p f ö r a s den danske kompositören Ennas mycket omtalade opera » Hexan ».
K.
Dramatiska teaterns s e n a s t e p r o g r a m, s o m i l ö r d a g s gick för f ö r s t a g å n g e n, ä r a f s y n n e r l i g e n u n d e r h å l l a n d e beskaffenhet.
D e t u p p t a g e r först ett n y t t s v e n s k t o r i g i n a l: » N a t t r o c k e n », l u s t s p e l i e n a k t a f Tor Hedborg.
D e n u n g e b e g å f v a d e för- fattaren h a r h ä r å a t a d k o m m i t en m y c k e t kvick och verkningsfull samhällssatir, där såväl uppslaget s o m d e n d r a m a t i s k a r a m e n i d e s s h e l h e t ä r o gan- s k a originella.
D e n goda b o r g m ä s t a r e n i en små- s t a d, h v i l k e n s 2 5 - å r s j u b i l e u m j u s t s k a l l till a t t firas af h a n s t r o g n a m e d b o r g a r e, får ett plötsligt a n f a l l af v ä m j e l s e för » den offentliga l ö g n e n »; h ä d a n e f t e r skall h a n bli en » sanningssägare » o c h u p p t r ä d e r n u inför d e n förbluffade gratulant-deputationen k l ä d d i n a t t r o c k — b å d e b o k s t a f l i g e n o c h figurligen.
H a n stöter sig dock g e n o m sin o s m i n k a d e öppen- hjärtighet m e d samtliga societetens element och k o m m e r i e n gruflig k l ä m m a, s o m till s l u t h o t a r a t t a l l d e l e s f ö r i n t a h o n o m, d å h a n — v ä c k e s af d e n v e r k l i g a d e p u t a t i o n e n o c h till s i n o u t s ä g l i g a l ä t t n a d finner, a t t h a n s s a n n i n g s i d é e r e n d a s t v a r i t en förskräcklig dröm.
H e r r Backström utförde borgmästarens makt- p å l i g g a n d e o c h a n s t r ä n g a n d e r o l l m e d saftig ko- mik och verkningsfull stegring i spelet och skör- d a d e d ä r f ö r lifligt bifall.
De m å n g a öfriga r o l l e r n a h a d e ock fått k a r a k t ä r i s t i s k a f ö r e t r ä d a r e, s ä r s k i l d t f r a m h å l l a vi h r Personnes dråpliga tidningsredak- t ö r, h r Hamrins b a n k k a m r e r, h r Grunders pastor, h r Strömbergs r i k s d a g s m a n o c h h r Örtengrens dåre.
P u b l i k e n s m u n t e r h e t v a r s t o r, o c h r o p p å förfat- t a r e n f ö r s p o r d e s efter ridåns s i s t a fall.
K o m s å Sardous o c h Nanjacs k v i c k a » Vi skil- j a s I » m e d d e n g e n o m y p p e r l i g a r o l l b e s ä t t n i n g e n s e d a n tre å r tillbaka.
Särskildt v a r det en högtid a t t å t e r s e fru Hartmann s o m C y p r i e n n e, e n af hennes allra förnämsta sceniska skapelser, s o m i n g a l u n d a m i s t n å g o t af s i n k o n s t n ä r l i g a a f r u n d - n i n g s e d a n s e n a s t.
H r Fredriksons des Prunelles o c h h r Personnes A d h é m a r ä r o o c k s å alltid lika gärna sedda.
A f t o n e n i s i n h e l b e t v a r e n af d e m e s t a n i m e - r a d e v i t i l l b r a g t p å D r a m a t i s k a t e a t e r n.
Ej m i n s t lifligt d e l t o g o k o n u n g e n o c h k r o n p r i n s e n o c h p r i n s K a r l, h v i l k a n ä r v o r o, i bifallet.
S y T o e l i ö r s - oeh 18 Humlegårdsgatan 18 Modeaffär 18 Götgatan 18
IDUN 400 Andra kammarmusiksoarén ä g d e r u m i t i s d a g s i V e t e n s k a p s a k a d e m i e n s h ö r s a l inför en talrik pu- blik.
P r o g r a m m e t u p p t o g t v ä n n e n y h e t e r, n ä m l i g e n e n p i a n o t r i o (n: r 2.
h - m o l l) af L.
N o r m a n s a m t e n s t r å k s e x t e t t (a d u r) af A.
D v o r a k.
D e n förra föreföll n å g o t m a t t o c h m o n o t o n, h e l s t s o m d e n k o m efter p r o g r a m m e t s f ö r s t a n u m m e r, d e n k a - r a k t ä r i s t i s k a o c h a n s l å e n d e s t r å k k v a r t e t t e n (ess- m o l l) af P.
T s c h a i k o w s k y, h v i l k e n t r o t s s i n a m å n g a svårigheter erhöll ett u t m ä r k t utförande.
Särskildt gjorde sig i d e n n a komposition d e n m y s t i s k a och m å l a n d e t r e d j e s a t s e n, andantefunebre, förträffligt gällande.
1 Dvoråks sextett, d ä r h r N e r u d a m e d k ä n d talang skötte första v i o l o n c e l l s t ä m m a n o c h h r Gellrich a n d r a altviolinen, väckte i s y n n e r h e t d e b å d a m e l l a n s a t s e r n a lifligt i n t r e s s e.
Måhända s k u l l e d e t h e l a v u n n i t p å, o m N o r m a n s t r i o fått öppna konserten.
Att se på rum.
X ö r s e d d m e d åtskilliga urklipp u r H y r e s l i s t a n begaf eJL j a g m i g u t a t t s e p å r u m.
N:r 1.
2 r u m o c h k ö k.
S t o r a, l j u s a r u m, fukt- fria o c h m e d u t m ä r k t l ä g e å t s o l s i d a n.
Värden uppsöktes.
Var så god, det ä r p å a n d r a sidan gården, 1 tr. u p p.
E n u n d e r l i g, l u t a r t a d, v a r m luft s l o g e m o t o s s.
J a, d e t k a n j u v a r a tillfälligt — d e h a s t å t t e n tid.
T a p e t e n h ä n g d e p å e n a väggen.
Det skulle bli l a g a d t.
Utsikten?
Ja, på ena sidan mot en r a d s m å d ö r r a r och p å a n d r a m o t en liten bak- gård.
Priset?
» Ja, j a g h a r haft 500, m e n n u l ä m n a r j a g d e n å t r e e l h y r e s g ä s t för 450. » Vid u t g å e n d e läste j a g p å dörren i bottenvåningen » Tvätt- o c h Strykinrättning ».
Däraf s å l e d e s fuktfriheten.
» F å r j a g s k r i f v a k o n t r a k t e t frän l: s t a o k t o b e r?
» Nej, j a g tackar.
Icke s å genast.
N:r 2.
2 r u m o c h k ö k.
A l l a b e k v ä m l i g h e t e r, tyst o c h stilla h u s.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
N a l k a s j a g till r i k e m a n n e n s b o n i n g, Blir j a g j a g a d b o r t u t a n försköning, D ä r m a n alltid skall m i g o b l i d t s e.
M e n i fattigdomens mörka gränder S t r ö r j a g u t m i t t guld m e d fulla h ä n d e r, V i t t n a n d e o m G u d s välsignelse, F ä g n a r månget enkelt barnasinne, Hviskande att bättre tid är inne O c h a t t b l e k n a d k i n d blir å t e r s k ä r, LSter s p i r a h o p p p e t s färger gröna, Söker allt förgylla, allt försköna, H u r u fult och torftigt ä n d e t ä r.
J a g p å d ö d e n s valplats söker kullen, D ä r e n o k ä n d, n a m n l ö s u t i mullen G l ö m d af alla hvilar i sitt b o, S m y g e r s a k t a till dess t y s t a läger, S m y c k a r d e t m e d all m i n p r a k t o c b säger P å m i t t e n k l a s p r å k: Sof ljuft i r o!
Gifmild s o m j a g är, j a g d i g vill s k ä n k a N å g r a delar s m å a t t s a m m a n l ä n k a, T a g n a från m i t t a n s p r å k s l ö s a j a g.
Kedja h o p d e m n ä t t m e d k ä n d förmåga, Skall d u finna s v a r p ä m å n g e n fråga.
Vill d u t a g a m o t m i n s k ä n k, så t a g!
K o n s t r i k m a t t a af n a t u r e n s h ä n d e r; H v a r p å d e n ä r l a g d.
— H v a d j u s t ej länder D i g till ä r a, o m du n å g o n g ö r; H v a d m a n är, n ä r g o d t m a n trifs till- hopa; H v a d vallflickan d u får h ö r a r o p a; M a n i n g s o r d, s o m d u d å äfven h ö r; R e l a t i v t p r o n o m e n.
— - T v å m i n ö r e r; E n preposition.
— Hvad som väl hörer Till d_t m e s t f ö r t r a m p a d e p å j o r d; T v å s y m b o l e r utaf s o r g o c h m ö d a; H v a d den är, som dem skall understöda; H u f v u d s a k för s n y g g h e t.
— U t r o p s o r d; V a r s å g o d, 4 tr. u p p!
V i d p a s s e r a n d e t l ä s t e s p å n e d r e b o t t e n till h ö g e r k a f é, till v ä n s t e r c i g a r r - b o d s a m t e n t r a p p a u p p till h ö g e r b i l j a r d, till v ä n s t e r m a t s a l a r, h v a r o m m a n för öfrigt u n d e r - r ä t t a d e s a f f ö r l u k t s i n n e t ej o b l a n d a d t a n g e n ä m a förnimmelser.
Detta v a r således » tyst o c h stilla hus ».
Hyran?
J a, d e n ä r billig — 3 5 0 k r.
N:r 3.
T v å r u m o c h k ö k, n e d r e b o t t e n ö. g.
V a r m a, trefliga r u m m e d s k i l d a i n g å n g a r.
Alla b e k v ä m l i g h e t e r.
H y r a n billig.
L u k t af m ö g e l o c h h v a r j e h a n d a r o t s a k e r m ö t t e näsan.
Golfvet h a d e s t o r a s p r i n g o r, h v a r u t i d e sötaste s m å gråsuggor täflade o m priset i k a p p - l ö p n i n g.
T a k e n n e d r ö k t a o c h k a k e l u g n a r n e fall- färdiga.
Hyran?
» J a g l ä m n a r d e m för 3 7 5, o m det g ö r e s u p p g e n a s t.
» J a, d e t g j o r d e s u p p g e n a s t, m e n ej efter v ä r d e n s b e r ä k n i n g.
N u ä r att m ä r k a det j a g aldrig » sett p å rum » förr, e n d a s t k ä n t b e h a g e t af a t t o m e d e l b a r t efter r i n g n i n g e n b l i i n s l ä p p t i m ö n s t e r l o k a l e r af t r e f n a d och komfort.
Så mindes j a g mitt föräldrahem, s å i n t r ä d d e j a g för f e m å r s e d a n i eget b o m e d m i n A g n e s, s o m v u x i t u p p i s a m m a s l a g s omgif- ningar — och n u! '
J a!
n u s å g j a g p å » 2 r u m o c h k ö k ».
Inga » oegentligheter » i affärerna h a d e föranledt detta.
E n d a s t dåliga konjunkturer, sorglöshet och b r i s t p å affärsgeni.
S l a g e t k o m för e n v e c k a s e - d a n.
Vi v o r o u n g a, f r i s k a o c h f u l l k o m l i g t o e r f a r n a om a n d r a lefnadsförhållanden ä n d e m vi vuxit upp uti.
Det h ä r v a r j u n ä s t a n e n s k i l s m e s s a, d å d e t j u icke g ä l l d e a t t r e n t af b l i u t a n d a g l i g t b r ö d.
J a g h a d e d a g e n efler p l o c k a t f r a m h e l a m i n g a r d e r o b och, d å Agnes k o m in, pekat på frackkostymeina m e d t i l l b e h ö r af finaste s o r t, t e a t r a l i s k t f ö r e v i s a n d e: » E n h j ä l t e s död. » Hon, r e d a n iklädd en enkel trikåblus, h a d e sva- r a t, f a s t m e d e n v i s s s t å l k l a n g i r ö s t e n: » Men h ä r s e r d u e n h j ä l t i n n a n s lif. » Lill ' Agnes h a d e k o m m i t i n d r a g a n d e s m e d f a s t e r S o p h i e, h v i l k e n m e d t å r a d e ö g o n s a d e: » Min g o s s e!
H v a d s k a l l d e t t a lif b l i a f?
Sant säger I b s e n: H v a d ä r n ö d e n i b l u s m o t n ö d e n i frack?
! » J a!
Det skall n u f ö r e k o m m a s g e n o m a t t reali- s e r a fracken, s e r tant, o c h s e d a n s å skall d e t bli välstånd i kavaj.
H v a d d e å l d r i g a ej m e r a k u n n a; H v a d m a n därför g ä r n a b ö r d e m u n n a; Socknar t v å i gamla D a l a r n e; H v a d dess s o n, v u l g ä r t, m a n kallar ofta; H v a d med visshet ej k a n ljufligt dofta; S ä k e r t v ä r l d e n s bästa s e g l a r e; H v a d s o m alltid m e r a g e n skall v a r a, O m m a n t a r d e n — j a, d u själf får svara!
Öfver h v a d d u d e n dock ej vill t a.
A m a z o n bland F l o r a s d o t t e r s k a r a; H v a d du väl med ingen önskar vara; H v a d en kock m e d s ä k e r h e t b ö r h a; B ä s t a v ä n, n ä s t G u d, m a n v ä l k a n äga; H v a d blott k u n g e n o m sig själf plär H v a d till t a c k m a n s t u n d o m får m i n - sann; M u s i k a l i s k n o t.
— E t t stöd i lifvet; Liten snyltgäst.
— H v a d — det är j u gifvet — D u för r a m p r i s s ä k e r t k ö p a k a n; H v a d d e n gick u t i, till s t o r förfäran, M a m m a s v a s, n ä r lilla A n n a äran S ö k t e a t t m e d h u s a n dela få; I h v a d t a k t d u ej b ö r sysslor s k ö t a; E n s o m d u ej g ä r n a ö n s k a r m ö t a I d i n v ä g — d e t ä r j a g säker på.
E t t f ö r v a r i n g s r u m, ej b l a n d d e s t o r a; O c h h v a d teet g ä r n a vill förlora, O m för länge det får » stå o c h d r a ' »; H v a d p å sjön nyss s v a n e n gjorde sakta: H v a d f ö r m a n vid e l d n i n g sig bör akta; D r y c k, s o m i n g e n a b s o l u t vill h a; H v a d i m ä n g d p å m a r k n a d e n plår finnas; H v a r u t i, som k a n s k e d u l ä r m i n n a s, K u n g i S v e r i g e e n g å n g fann sitt slut.
N u ä r kedjan, t y c k e r j a g, tillräcklig, Blir d e n längre, blir d e n r e n t förskräck- Mitt Och Det När Löjligt v a r d e t.
» F l i c k a n m i n!
H v a d s k a ' vi g ö r a?
» » Vi s k o l a f ö r s ö k a a t t v a r a s n ä l l a.
Vill d u n u h a ' kaffe; j a g t o g b r i c k a n h i t in. » J a!
d e t ville j a g.
O c h h u r d e t n u k o m till, m e n a l d r i g i l e f v a n d e lifvet h a d e j a g k ä n t m i g s å frigjord, s å ö d m j u k o c h s å f u l l k o m l i g t ö f v e r t y g a d o m e n u p p e h å l l a n d e kraft utöfver d e t t a flärdfulla virrvarr s o m kallas värld.
A.
M.
Innehållsförteckning.
Fanny Drakenberg, född R o e m k e; af Amanda Leffler.
(Med porträtt).
— Människokärlekens högtid; af Mor Hanna.
— » Hop var för oss en gata; » tant Margaretas berättelse, upptecknad af Fanny Chrysänder.
(Slut fr. föreg.
n:r).
— Våra presentkort.
— Iduns julklappsbasar.
— Svenska vidskepel- ser ur vår äldsta folkmedicin, tecknade för Idun af 6 *.
H.
— Till Fredrique Hammarstedt; den 25 nov.
1893.
Af Karin L.
— Några ord om våra barns musik; for Idun af Pussie.
— Ur notisboken.
— Litteratur.
— Teater och musik.
— Att se på rum; af A.
M.
— TidsfÖrdrif.
andra finns af m å n g a slag, haren har j u sju; uppå näsan hade jag, d u fick sju för t u.
Mitt tredje r e n a d t o c h b e r e d t A n v ä n d s m e s t juletid, O c h n u d u r e ' n h a r l ä n g e lett A t h v a d d u lyssnat v i d.
&lt; ?• % Ifyllningsgåta.
T N M A O E O m d e t o m m a r u t o r n a i figuren i- fyllas, bilda d e särskilda h o r i s o n t a l a r a d e r n a: 1) e n skriftlärd, 2) b e v i n g a d e väsen, 3) e t t v a t t e n d r a g i F i n l a n d, 4) ett m a n s n a m n, 5) e n t i d r y m d, 6) en glad själ.
B e g y n n e l s e b o k s t ä f v e r n a bilda nam- n e t p å e t t d r y c k e s k ä r l o c h slutbokstäf- v e r n a n a m n e t p å e n tillsats till d r y c - ken.
G.
R.
S. Länkgåta.
Mitt första ä r e n r ä t t, m i g t r o n, Så god s o m m å n g e n a n n ', K a n lilla frun d e n laga, h o n B e r ö m får af sin m a n.
dra: 2, 3.
Det tredje: 3, 4.
Det fjär- de: 4, 5.
Det femte: 5, 6.
Det sjätte: 6, 7.
Det sjunde: 7, 8, 9.
Det åtton- de: 8, " 9, 10, 1 1.
Det nionde: 10, 1 1.
Det tionde: 1 0, 1 1, 1 2.
L — a.
G u m m a n böjd i skogen g å r A t t det första s a m l a; S v å r t, ty köld det andra b r e d t F ö r d e n stackars gamla.
I sin ungdom jämt hon bar P å det tredje t u n g a.
P å det fjärde ä r h o n m ä t t; L e ej så, n i u n g a!
T i l l det femte l ä n g t a r h o n, B e r d ä r o m m e d ifver.
D å det sjätte s t ä n d i g t t r y c k t T r ö t t m a n däraf blifver.
U t i s t u g a n kallt och m ö r k t, E j till glöd mitt sjunde, S l u t det ättonde a t t ej Lampan tändas kunde.
K o m m e r d ö d e n, k n a c k a r på, F r å g a r o m h o n h e m vill gå, Skall det nionde m e d fröjd G u m m a n svara helt förnöjd.
M e n i spiselvrån h o n h a r Trogen vän att lämna kvar; H a n s det tionde blir n o g G u m m a n s enda nekrolog.
S.
L.
Lösningar.
Logogryfcn: Bokstaf.
Tak, sto, so, ko, skot, kast, kost, kota, ost, tok, os, tafs, fot, bok, sko, saf, bast, bo, bas, fat, kosa, skaf, bak.
Charaden: Grosshandlare.
Ordgåtan: Masaniello, Italienare.
1) Mon- dovi, 2) Armbost, 3) Sara, Stina, Sofia, 4) Al, 5) Nagasaki, 6) Ihre, 7) Emden, 8) Lera, 9) Levanger, Lillehammer, 10) Oise.
Apolcöpcn: Charad.
Hg; prut.
i Men n u — n u h a d e j a g s e t t p å r u m, o c h n u l å g j a g f r a m t s u p a p å soffan i m i t t r u m o c h — grät.
Icke » som i u n g d o m e n s vår », u t a n s o m o r k a n e n bryter lös i h ö g s o m m a r e n — hejdlöst.
I c k e v a r d e t m i n f r a m t i d, j a g b ä f v a d e för, u t a n hennes.
S k u l l e h o n gå i e t t s å d a n t k ö k, n a g g a d af d e t u s e n d e Jnålsting, s o m j a g i ett n u begrep skulle m ö t a d e n, s o m s e t t » b ä t t r e d a g a r » o c h icke blif- v i t t r ä n a d i lifvets h å r d a s k o l a.
F ö r m i g f a n n s e n d a s t nattsvart mörker.
Icke e n s d e n lättvindiga g l i m t e n från r e v o l v e r n s t o d m i g till b u d s.
Den h a d e för m i g i h e m m e t alltid s t ä m p l a t s s o m d e n obotligaste m o r a l i s k a b a n k r u t t.
N e j!
n o g skulle m a n lefva, m e n h u r u?
H v a r k o m n u d e n n a s v a l k a s å p l ö t s l i g t ifrån, •midt i m i n b r i n n a n d e f ö r t v i f l a n?
D e t blef s å u n - d e r l i g t stilla, m e d a n A g n e s l å g d ä r p å k n ä m e d hufvudet i sina h o p k n ä p p t a h ä n d e r, s å stilla s o m v o r e h o n d ö d.
N e j!
n o g v a r h e n n e s » hjälte » d ö d, m e n h o n lefde, o c h för h e n n e f a n n s e n v ä g, d e n j a g ej k o m m i t i h å g.
H o n h a d e b ö r j a t h j ä l t i n n a n s lif.
H e n n e s lilla h a n d h a d e f u n n i t l e d t r å d e n, o c h m i n kraftfulla p e r s o n l å g d ä r s o m e t t k u l l b l å s t träd.
N e d a n s t å e n d e siffror skola utbytas m o t bokstäfver, så a t t e t t efterföljande ord u r d e t föregående u t a n dessas o m - flyttning l å n a r e n eller flere af bokstäf- v e r n a, h v a r i g e n o m d e skilda orden gripa in i h v a r a n d r a l i k s o m l ä n k a r n e i e n kedja.
Det första (o r d e t): 1, 2, 3.
Det an- V i d e n sluta af förutan m _________ Stormast, Stormas, Storma, Storm, Stor, Sto.
Tilläggsgåtan: Ost, rost, stork, träsko, präst- ok, korpnäst, korpnäste.
Aritmogryfen: Bertil.
Tejas, Ister, Lejon.
Palindromen: Brage, Ejder, Rakel, Kork — krok.
(_ 9 skeppadt af firman C o c k b u r n, S m i t h e s » V C: o i O p o r t o och härstädes lagradt i flere år samt garanteradt fritt från främmande tillsatser, rekommenderas såsom synnerligen utmärkt till pris af kr.
2, 1 0 or but.
Riks- o. AUm t.d. K A.
N v ^ a h l &amp; Q O. Sfllllll, Stuff !F !mi 2
