# ID: svediakorp-per942
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 25,637
# sentences: 677
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 44 (307) Fredagen den 3 november 1893.
Prenumerationspris pr år: Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher kr.
9: I d u n m.
Modet, u t a n kol.
pl.
» 7: 50 Idun ensam » 5: Byrå: K l a r a v.
K y r k o g a t a 7, 2 (Aftonbladets hus.)
Redaktör och tr P r e n u m e r; ' -.
-.
T I s k e r a a l l a post- anstalter i riket.
FRITHIOF utglfvare: HELLBERG.
Träffas a b y r å n k l.
12 — 1.
Allm.
Telef 61 47 J o h a n n a von f en härlig värm- ländsk bygd, nära Val-åns utlopp i ijön Möckeln, ligger det g a m l a brnket Val- åsen — enligt urkun- derna det äldsta i Karl- skoga bergslag.
Skum- mande och brusande s t ö r t a r s i g f o r s e n där- f ö r b i, p a r k o c h träd- gård kläda sluttningen i grönska, och längst uppe vid den gammal- dags herrgårdsbygg- ningen öppnar sig den vackraste utsikt öfver s j ö o c h s k o g o c h blå- nande höjder långt i fjärran.
Valåsen var Johanna von Hofstens barn- domshem, och tidigt l ä r d e h o n h ä r a t t äl- ska naturens skönhet.
V i d s i n m o r, s o m ute- slutande ä g n a d e sig åt h e m och barn, var h o n fäst m e d d e n varma- ste kärlek.
H e n n e s tär dog, då h o n var endast s j u år g a m m a l; men m i n n e t af h o n o m, där h a n satt i sin gung- stol o c h rökte en lång pipa, medan barnen samlade s i g kring ho- n o m för att höra o m Munchausens äfven- tyr, kvarstod i ljus d a g e r f ö r h a n s lilla dotter.
Sagor älskade den Iduns Tryck fri Aktiebolag 6:te årg.
Annonseras: Utgifningstid: 35 ö r e p r n o n p a r c i l l e r a d.
hvarje helgfri frec F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » Lediga platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
Lösnummerspris I 5 öre (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e pr n o n p.
- r a d.
Hofsten.
bl i f v a n d e berättåiin - n a n af h e l a s i n s j ä l: och äfven en annan m e d l e m a f h e n n e s fa- milj visste att tillfreds- ställa hennes längtan efter sådana.
N ä r det r u s t a d e s till j u l p å V a l - åsen, rustade m a n sig också att mottagasmor- mor och moster ».
Med dem kom julstämnin- gen.
När nu skym- ningsbrasan tändes i salongen, brukade mo- stern, fröken Marié- Charlotte Nordenfeldt, berätta sagor.
Hon g i c k a f o c h a n, stic- kande på sin strumpa, medan hon berättade, och barnen h ä n g d e sig fast vid henne och trafvade med.
Vare sig det gällde » Tusen och e n n a t t s » b r o k i g a sa- govärld eller Gustaf Vasas äfventyr eller s l ä k t s ä g n e r o c h berät- telser från de g a m l a h e r r e g å r d a r n e, l i k a if- riga voro de små åhö- rarne.
Men kanske allra roligast var att höra talas om, » när moster var liten » o c h for ined sina föräldrar till S t o c k h o l m.
Hon tyckes, denna moster Marie-Charlotte, hafva kunnat konsten att gö- ra barnens värld till sin o c h b e r ä t t a s o m
IDUN 346 1893 D e n s t o r a m o d e r n a f o r m e l n l y d e r s å: » A r b e t e, ä n n u m e r a a r b e t e o c h alltjämt arbete ».
L. Qambeita.
om h o n gjort det lika m y c k e t för sitt e g e t nöje s o m för deras.
D e n som gjort bekantskap med fröken v o n Hofstens barnhistorier, torde det ej u n d g å, hvilket inflytande dessa b a r n d o m sin tryck h a f t p å hennes e g e n berättarkonst.
D e n v ä r l d, s o m f a r s o c h m o s t e r s be- rättelser ö p p n a t för d e n lifliga flickan, fick s n a r t f ö r h e n n e ö k a d b e t y d e l s e.
F r å n att hafva varit stark o c h frisk a n g r e p s h o n n ä m l i g e n v i d s i t t n i o n d e å r af e n sjuklighet, s o m k o m att efterlämna spår för lifvet.
Länge var hon urståndsatt a t t deltaga, i s i n a j ä m n å r i g a s r ö r l i g a le- kar.
Under denna stillavarandets tid r ö r d e s i g h e n n e s f a n t a s i s å m y c k e t lifli- gare, o c h läsning blef h e n n e s största nöje.
V i d e l f v a års å l d e r f ö r d e s f r ö k e n v o n H o f s t e n till K ö b e n h a v n f ö r a t t u n d e r g å läkarebehandling och tillbragte här fyra pröfvande, m e n på s a m m a g å n g rika o c h u t v e c k l a n d e år.
T i l l s a m m a n m e d e n u n g danska, som blef h e n n e s v ä n för lifvet, å t n j ö t h o n h ä r a f e n fint b i l d a d l ä r a r i n n a e n undervisning, som vidgade hennes s y n - krets o c h väckte h e n n e s intresse för litte- ratur o c h poesi.
H ä r n e d l a d e s ä f v e n af en u t m ä r k t k r i s t e n d o m s l ä r a r e h o s h e n n e f r ö e n till d e n v a r m a o c h l e f v a n d e r e l i g i o - s i t e t, s o m ä r g r u n d t o n e n i h e n n e s be- rättelser.
D å d e n u n g a flickan å t e r k o m till S v e - rige, var hennes m o r död o c h syskonkret- sen skingrad.
F ö r s t s j u t t o n år senare blef h e n n e s älskade Valåsen, då i e n af brödernas ägo, åter hennes h e m.
H ä r i den lilla björkomsusade, idylliskt belägna s t u g a, s o m u p p f ö r t s å t h e n n e p å barn- d o m s m i n n e n a s mark, v a k n a d e först be- rättarehågen.
D e b å d a n o v e l l e r n a » Fa- miljen Stark » o c h » Ett besök i Björk- h e d a prästgård » (båda u t g i f n a 18 (&gt;9) sågo dagen här.
D e s s a o m fin i a k t t a g e l s e o c h a l l v a r i lifsåskådning vittnande skildringar vunno m å n g a vänner; isynnerhet var detta fallet med den sistnämnda, s o m u t g å t t i e t t par upplagor o c h öfversatts till norska och engelska.
Ä n större f r a m g å n g vän- tade dock författarinnan på ett annat fält — barnberättelsens.
Fröken v o n Hofstens intresse för barn.
och förmåga att sätta sig in i deras t a n k e g å n g framlyser redan i h e n n e s no- veller o c h ä n m e r i d e bidrag h o n p å 1870-talet l ä m n a d e till e n barntidning.
D å år 1877 vården o m h e n n e s brorsbarn a n f ö r t r o d d e s å t h e n n e, fingo d e s s a a n l a g rika t i l l f ä l l e n t i l l u t v e c k l i n g.
D e n ena liftulla t e c k n i n g e n e f t e r d e n a n d r a, h ä m - tad ur de smås eget erfarenhetsområde, nedskrefs nu, de samlades till böcker o c h skickades ut i världen.
O c h h a d e » Mo- ster Marie-Charlotte » vid skymningsbra- san på Valåsen haft ifriga åhörare, så glänste n u s a m m a ifver i hundratals barnaögon, då julen k o m m e d några n y a » Bilder ur barnavärlden ».
D e t är, s o m o f v a n a n t y d t s, ej i s a g a n s brokigt fantastiska värld s o m fröken v o n H o f s t e n inför sina u n g a åhörare.
Deras e g e t lif b l a n d s y s k o n o c h k a m r a t e r, d e r a s I blommande gräset ligger en bild så underskön, med slutna ögon, med läppar öppnade som till bön.
äfventyr i skog o c h mark under sommar- ferierna h a f v a ä n d a till s e n a s t e t i d e n va- r i t u t e s l u t a n d e f ö r e m å l e t f ö r h e n n e s skil- dringar.
I hennes sista bok, u t k o m m e n till j u l e n år 1 8 9 2, f r a m t r ä d e r dock hen- n e s b e r ä t t a r e k o n s t från e n n y sida.
H o n har här för d e n m o g n a r e u n g d o m e n teck- nat några » Minnen från den karolinska tiden » o c h gjort d e t t a liffullt o c h åskåd- ligt g e n o m att stödja framställningen på samtida berättelser.
D e t ä r v e r k l i g a äf- ventyr, s o m skildras här, o c h sådana som k u n n a k o m m a det tinga hjärtat att klappa f o r t a r e af f o s t e r l ä n d s k s t o l t h e t e l l e r m e d - lidande.
Hvem är, som lutar sig öfver den bleka bilden, hvem förmår det eldiga lifvet gjuta i hvarje lem ...?
De minnesbilderna drogo så blixtsnabbt, drömlikt hän, men piltens blåa ögon brunno i glans så vän.
H v a d ä n fröken von Hofsten härnäst h a r a t t b j u d a d e u n g a, s å k a n m a n vara ganska viss, att d e t skall blifva välkom- met.
T y hennes ögon, s o m stråla m e d u n g d o m l i g t lif u n d e r d e t s n ö h v i t a h å r e t, h a o c k s å b l i c k f ö r h v a d u n g d o m behöf- ver; h o n är i besittning af d e n sympati- ens slagruta, som leder till g o d a fynd.
» Min faders ande,?
han sade m-ed glädje underbar, böjde sig sakta och blåste på litet fågelpar.
Sigrid Leijonhufvud.
Strax flög o två hvita dufvor från bäckens blomsterrand.
Men modern kysste med vördnad sonens skapar hand.
Anna Knutson.
Återsken.
(Legend.)
j fristus, den gudasände, lekte vid bäckens rand, formade bilder af lera med liten barnahand.
Maria satt uti gräset oeh.
såg med undran glad på piltens täcka små fåglar, ställda i prydlig rad.
Hon kysste vinröda lockar och ljufva läppar små: » Min älskade son, hvem lärde dig forma stoftet så?
» Se där två menlösa dufvor och sparfven, späd och klen.
Se där en drömmande trana, som hvilar på sitt ben.
» De tyckas, enhvar, så lika rymdernas täcka släkt ...
De tyckas redo att flykta, lyfta af lifvets fläkt. » Då log den tankfulle lille och såg mot fjärran blå.
Sin faders härlighet skönjde hans minne drömlikt då: Let var i en gyllne o, hvilken o. hvilken tidernas början morgonstund — doftande friskhet, fager lund!
Kvinnoarbete.
Några tankar i en d a g s f r å g a, för Idun af Loke.
I.
» Utan ryggrad. » ^ / j A m kvinnorna, såväl de gifta som de f V a / ° g ' f &gt; under senare hälften af sjut- tonhundratalet och förra hälften af 1 8 0 0 - talet finnes åtskilligt att säga, och vid en jäm- förelse mellan våra egna unga damer och denna tids tror j a g » de gamla » i många styc ken vinna priset.
J a g sammanträffade för ej så länge sedan med en gammal dam, som fyllt sina 9 0 år, men det oaktadt hade både sina själs- och kroppskrafter i behåll, och denna älskvärda g a m l a berättade mig mångt och mycket om » kvinnofrågan » förr i världen.
Uppfostran gick då helt och hållet ut på att förvärfva praktiska kunskaper i konsten att sköta ett hushåll och skicka sig väl, men boken fick i det närmaste ligga orörd.
Om man undantager lektioner i » språket », hvar- med menades franskan, jämte en hel massa namn i geografien, j u fler dess bättre, och dito i historien med ett af årtal, så kunua de bokliga kunskaperna vara uppräk- nade — såvida man ej smög sig till att stu- dera brödernas böcker.
Om man därtill läg- ger undervisning i klaverspehiing och ritning, efter cirklade och prydliga planscher, jämte en mängd finare handarbeten, såsom schatter- söm, hålsöm, tambursöm och klumpsöm, s å är den » finare uppfostran » tämligen grund- ligt omtalad.
Men desto mera återstod det i hushållskonsten; det är visserligen stor konst att kunna hushålla, men någon hushållskonst finnes ej n u mera ta phts
IDUN 1893 Den tidens unga damer skulle lära baka och brygga, koka och steka, vara hemma i konsten att sylta och safta och brygga likö- rer, som då användes af hemmagjordt slag.
A t t kunna dansa och niga väl hörde äf- ven till en vårdad uppfostran, och den unga dam, som ej var hemma i dessa konster, an- sågs ha fått en ganska vanvårdad uppfostran.
Ja, så ungefär berättade hon.
Men ur egen fatabur tillägger jag, att hvarje kvinna var varmt gudfruktig och ärade Gud och kungen högst af allt i världen samt höll sig till aposteln Paulus ' drakoniska lagbud: » Kvinnan tige i församlingen » — såvida hon ej blifvit anstucken af franska revolutionens demokratiska idéer och fått en hel del af » upplysuingstidehvarfvets bisarra tokerieV » in i sitt lilla oskyldiga, lockomkransade hufvud eller under den nätta prydliga bindmössan och stycket, ty då kunde hon vara » nästan lika istadig » som nu.
D e t var på så sätt bättre förr än nu med kvinnornas uppfostran, ty äfven de finaste bland dem kunde vanligen då arbeta ordent- ligt, och i hushållsfacket voro de fullt hem- mastadda, ehuru det nu vore långt ifrån önskvärdt att våra unga damer återförvisa- des till den trånga krets deras mormödrar tillhörde.
Men hvad som däremot vore mer än önsk- värdt, det är att vår tids unga damer, med förlof sagdt, lärde sig arbeta, ty det är en sak, som de alls icke kunna, knappt till » namnet » ännu, än mindre till » gagnet ».
E n uppriktig och varm vän af kvinnosa- ken sluppe då att ute i allmänna lifvet få höra sådana omdömen som dessa: » Kvinnorna äro omöjliga, ty så snart det är fråga om ett ihärdigt och noggrant arbete, hvarken kunna eller vilja de hålla ut ordentligt », el- ler: » Det är riktigt skamligt att vilja fordra betalning för ett odugligt arhete » o. s. v. i oändlighet.
Sådana omdömen bidraga ej till kvinnosa- kens framgång, och man känner sig nedstämd däraf och får mindre lust att fortsätta på den väg man slagit in, nämligen att söka bereda kvinnor samma rättighet till arbets- förtjänst m. m. som männen nu ha.
H v a d är månne egentliga orsaken till denna klagan öfver kvinnornas oförmåga att arbeta ordentligt och med kläm?
Denna kla- gan må nu vara befogad eller ej, så finnes den och inverkar ofta högst menligt på hela kvinnosaken.
Enligt mitt fönnenaude äro kvinnorna själfva orsaken till sina motgångar och till alla de mer eller mindre bittra omdö- mena.
Den nuvarande kvinnobilduingen är egentligen » utan ryggrad », den fordrar för litet och för mycket på samma gång.
Den fordrar för litet intensivt arbete af de bildade kvinnorna och för mycket krims krams, som godt kunde undvaras.
D e n tid som därige- nom inbesparades kunde bättre användas till att grundligt lära hvad som borde läras och framförallt att lära arbeta.
T y när nu de unga damerna slutat skolan, och en del af dem lyckats erhålla platser, så veta de sannerligen ej, huru de skola taga uti.
E n del tar saken kallt som J a k o b Ä r l i g och tänker: det reder sig väl för mig lika bra som för de andra, och så fortsätta de att arbeta på samma planlösa maner, andra åter bli nervösa och jäkta i onödan, af fruk- tan för att ej vara till nöjes, men högst få af kvinnorna ha männens sega, ihålliga ar- betsförmåga, som närmast kan liknas vid lo- komotivets: det går lugnt och jämnt framåt och drar lasset med sig trots alla hinder.
D e t är just det bästa af alla arbetssätt, orubb- ligt och säkert skall arbetet utföras, det må vara stort eller litet, angenämt eller oange- nämt.
Bara framåt!
D å skola nog till slut klagomålen öfver kvinnornas » omoraliska ar- betssätt » försvinna: med andra ord, man skall ej nödgas höra, att kvinnorna taga be- taldt för arbete, som de ej utfört ordentligt.
Om jag ej misstar mig, har visst någon ärad författare framkastat det påståendet i Iduns spalter förut, och j a g t a r äfven hört det förr.
E n annan sak, som » skämmer marknaden » som det heter, är att en hel skara unga, välbergade, ja rika flickor, åtager sig arbete, blott och bart för att ha något att göra och kunna få litet » extra nålpengar ».
Detta är rent af en kräftskada, ej blott för kvinnorna själfva, utan för hela samhället, ty genom den billiga arbetskraften nedtryckas lönerna, så att de kvinnor, som verkligen behöfva lefva af sitt arbete, bli urståndsatta att göra detta.
A t t kvinnorna börja känna behof af ar- bete, är ett godt tidens tecken, men må de då på inga villkor sälja sitt arbete till un- derpris, ty därigenom åstadkomma de tusen gånger mera skada än gagn.
E t t ärligt ar- bete fordrar sin ärliga, välförtjänta lön, an- tingen man utför det för att vinna sitt lifs- uppehälle eller blott för att öka sina » nål- pengar », och man äger ej rätt att pressa ned lönerna för sina fattigare arbetssystrar blott » for lyst » för sig själf.
D e t är dessutom demoraliserande, ty män- nen vänja sig vid att betrakta kvinnans ar- bete såsom underlägset sitt eget, och de bli dessutom förbittrade på sina kvinnliga ar- betskamrater, emedan dessa, tack vare sina mindre anspråk på lön, tränga undan dem från många platser.
Äfven på kvinnorna själfva inverkar den dåliga aflöningen ej bra, ty en del resonnerar som s å: » Vårt arbeteär så illa betaldt, att man sannerligen ej har rätt att fordra så mycket af oss, » och så lämna de ett mindre solidt arbete.
J a g hörde en gång en af våra större kvinn- liga arbetsgifvare, som själf är känd för sin ovanliga energi och duglighet, på tal om de bildade kvinnornas arbete s ä g a: » Kvinnorna måste nöja sig med mindre löner, till dess de lärt sig lämna ett lika godt arbete som deras manliga kamrater, eller rättare till dess de lärt sig konsten att arbeta. » D e n ofvanuämnda kvinnliga arbetsgifvaren är själf ytterst ifrig, att kvinnorna skola ar- beta sig fram, och just därför kände hon det som en förödmjukelse att nödgas erkänna, att deras arbete, i allmänhet, ej kunde jämföras med männens, såvida man skall vara fullt ärlig i sina omdömen.
Detta omdöme har tyvärr redan i vissa fall visat sig vara delvis riktigt, ty vid sta- tens telefonverk har man börjat » ut- rangera » den bildade kvinnan, som det he- ter, och ersätta henne med sina arbetsdug- liga systrar ur arbetareklassen.
I en följande artikel ber j a g att få ut- veckla mina tankar, hur möjligen bot skulle kunna rådas i den moderna kvinnobildnin- gens ryggradslösa system.
Sen till, att Idun med Modetidning finnes hos alla edra b e k a n t a!
347 En bal i Hotel de Ville.
Ett b r e f f r å n » r y s s d a g a r n e » i P a r i s.
För Idun af Jane Gernandt.
et var en så afundsvärd lycka att ha fått ett inbjudningskort till den bal, som Paris ' municipalråd skulle ge för de ry- • ska offieerarne, att till och med blorn- sterhandlerskan, af hvilken vi köpte ett par rosor, icke kunde låta bli att utbrista: » Da- merna ämna sig på balen.
Det kan man kalla tur!
Jag skulle ge hela mitt lager, om jag vore i deras ställe, » och de gator, som gränsade till Hotel de Ville, voro så fulla af människor, att vagnarna endast långsamt kunde bana sig väg.
Man hade också en härlig anblick, då man kom genom avenue Victoria, där de stora, gula lanternorna lyste som förtrollade jätteoranger inne i trädens dunkel: i bakgrunden de mo- numentala konturerna af Hotel de Ville, teck- nade af en strålande gasramp mot den mörka kvällshimlen, och midt på torget de stora sym- bolistiska skeppen, som skimrade i det fanta- stiska ljuset från de röda och blå glasen i hvalfbågarne framför de båda annexen.
Det gällde att vänta ett par minuter, ty klockan var ännu icke tio, och de stora järn- grindaroe voro stängda.
Vi delade resigneradt vårt öde med några små danslystna parisiskor, nyss utsläppta ur klostret, hvita som snö un- der sina skära balkappor och med små kru- sade korpsvarta hufvuden, hvilka vände sig åt alla båll.
Herrarne läto hvarandra beundra ordnarne under sina tiflbakavikta ytterrocks- uppslag, och en af damerna fällde vårdslöst ned sin päls och lyfte upp den igen med en rörelse af ena axeln, medan hon kastade en hälft likgiltig, hälft föraktfull blick på en lång, mager fru — troligen hustru till någon fattig deputerad — som stod och frös inne i den traditionella, moderniserade sidenklädningen, hvilken till och med existerar i Paris, under det hennes dotter, en flickunge på fjorton, femton år, med lockar så styfva som pinnar, tryckte sig upp emot henne och forsökte göra sig osynlig i sin gråa ylleklädning, besatt med skotskt siden — något som hvarken lyckades henne nu eller senare, då man skymtade hen- nes förskrämda och nyfikna fysionomi från alla hörn, där den olyckliga hoppades kunna få se på, utan att någon såg henne.
Ändtligen öppnas grindarne, och man van- drar öfver Ludvig den fjortondes borggärd, in i vestibulen och uppför den magnifika trap- pan, där municipalgardets soldater bilda haie, orörliga som bildstoder.
Den ännu något glesa hopen af gäster sprider sig i den glänsande festsalen, i peristylen, i vinterträdgården och i de stora salongerna, där man, bland sä många andra artistiska verk, kan få beundra de egen- domliga freskerna af Puvis de Chavannes.
• Medan man går omkring och betraktar da- merna — och hvad skulle man annars be- trakta pä en b a l?
— möter man förtjusande uppenbarelser.
Det är ett misstag detta, som man sä ofta hör upprepa?, att fransyskan icke är vacker, endast spirituell och graciös.
Jag kan knappast föreställa mig, att man någon- städes kunde få se ett större antal fina an- sikten, en utvaldare samling af harmoniska gestalter.
Där är nu till exempel eu helt ung flicka, hvitklädd och med skära blommor öfver axlarna, hvars nobla och poetiska drag komma en att tänka på porträttet af prinsessan de Lambelle, och där, vid sidan om en mycket stel officer, en liten brunette, rak i ryggen
348 som en volontär, mycket smärt och med ett högboret hufvud, hvars hår är nedkammadt i baodåer öfver tinningar och öron och inne- fattar ett sammetslent ansikte af den utsökta- ste regelbundenhet i sin stränga, svarta ram.
Hon är obestridligen en liten fullkomlighet, men öfver den stolt uppkastade öfverläppen, som skuggas af aningen om en mustasch, sväf- var ett leende, som alltför tydligt säger, att hon vet af det — något som till sist kan göra den vackraste kvinna ful, och hon måtte inte vara lätthandterlig i hvardagslag, denna lilla födda härskarinna, som tyckes vilja styra världen med en missnöjd dragning på sin lilla röda mun.
Det vimlar för öfrigt af de mest motsatta typer.
Inlindad i något slags grönskiftande, blänkande siden och med det rödaktiga, fär- gade håret ända ned i ögonen, som stråla af en egendomlig glans, påminner en lång, smärt dam, som står upprätt, med de magra armarne långs sidan, lysande och konstlad, om en tafla på sista salongen — en symbolistisk fram- ställning, som föreställde elektriciteten eller Sarah Bernhardt.
Man visste icke hvilket.
Men den var mycket besynnerlig.
I en klädning af högrödt surah, som faller mjuk som en jättevallmo omkring hennes lilla gestalt, fladdrar en ung kvinna vid en mycket stor herres arm igenom salen.
Hennes svarta hår är kammadt a la kejsarinnan Eugenie i ett slags långa valkar, som hälft täcka öronen och bilda en liten knut nere i nacken.
Och — något som ovillkorligen slår en vid första ögonkastet — parisiskan har lagt bort luggen.
Den förekommer endast sällan och nästan all- tid i förbindelse med ett extravagant yttre; de sista kvarlefvorna — den lilla locken vid hårfästet eller vid örat — äro också på väg att försvinna för att lämna pannan helt och hållet fri.
Man ser naturligtvis en mängd eleganta och underliga toaletter: en robe vieil argent med rosafärgade puffärmar, kungligt uppburen af en strålande blondin, mycket hög och mycket smärt, med ett hufvud som en fint skuren kamé; vidare en robe, gul som guld, draperad omkring en fast, plastisk gestalt, som vandrar under ljuskronorna, lik en förgylld staty, som stigit ned från sin kolonn, och — bland många andra dräkter, som kanske falla ännu mera i ögonen — en lång klädning af sammet i en obeskriflig ton af violett, som öfvergår i brunt, kantad af pälsverk och djupt urriogad för att framhålla den lena, bleka glansen af en gra- ciös, ungdomlig hals.
Man har föröfrigt det rikaste tillfälle att beundra charmanta byster; det går till och med ända därhän, att man tycker, att somliga af dessa hänförande brunetter och blondiner skulle kunna stiga ur sina baltoaletters hvita skum som Venus ea gång steg ur hafvet.
Så länge det är vackert, får man väl ändå ingen- ting säga — det vore att beklaga sig öfver att bruden är alltför täck — • men att visa en tjock matronehals borde ovillkorligen betraktas som ett brott, och likväl finns det knappast en bland alla dessa gamla fruar, som icke är mer än ansenligt dekolletterad.
Och — ett fak- tum, som ständigt bekräftar sig: de vackraste diamanterna sitta alltid på de falaste halsarne.
Så bäres en collier af stora, ojämföiliga, ädla stenar — denna prydnad för ungdomen och skönheten — af en korpulent och bar- halsad dam, som med steg, som borde för- krossa honom, promenerar vid sidan af sin gemål, en liten, till det yttre mycket oansen- lig herre, som kanske ändå betyder något, ty han bär hederslegionens tecken.
Han ser IDUN mycket blygsam och mycket tankspridd ut, men madame poserar; hennes små, närsynta ögon kasta nedlåtande blickar genom en af dessa infernaliska, långskaftade lorgnetter, som tyckas vara till enkom för att förtreta folk.
Utan tvifvel tror hon, att det är hon, som är dekorerad.
Plötsligt är det ett annat par, som väcker ens uppmärksamhet, hvilket icke är att undra på, ty både herrn och frun bära frackkostym.
Det är monsieur och madame Dieulafoix, de båda ryktbara upptäcktsresandena, som skänkt franska staten de utomordentligt dyrbara per- siska samlingar, som man kan beundra i Louvren.
Madame har till och med upptäckt Pyrrhus ' graf, och som belöning har hon er- hållit hederslegionens kors och tillåtelsen att få gå klädd som man, hvilken sällsynta ynnest hon dock lär dela med två eller tre af sina landsmaninnor.
Det är mycket vackert att ha upptäckt Pyrrhus ' graf, men hon skulle möj- ligen kunna ha gjort det lika bra i kjolar, och man drar litet på munnen åt den vetenskap- liga ifver, som ser sin slutliga belöning i den exceptionella nåden att få bära någonting sä hjärtans banalt som ett par moderna herrpan- talonger.
Man kan icke klandra medlemmarne af franska geografiska sällskapet för att det aldrig skulle falla dem in att taga mera hän- syn till madame D.
än till hvilken af sina manliga kolleger som helst, och själf skulle hon troligen bli förtjust, om någon af dem en vacker dag fick den idén att slå henne på axeln och säga: » Bonjour, mon vieux. » Emellertid bär hon sin kostym med all den säkerhet, som vanan kan förläna, och där hon vandrar vid sidan af sin herre och man, har hon detta utseende af en något bedagad yng- ling, som ger henne en viss likhet med som- liga aktörstyper, isynnerhet som hon icke drif- vit sin maskulinism ända därhän, att bon bär mustascher.
Hon är likväl icke det enda märkvärdiga på festen för ryssarne.
Kungen af Dahomey, som är i Paris för att afsluta en traktat med franska regeringen, hedrar balen med närvaron af sitt majestät, och det besynnerliga är, att ingen tycks fästa större uppmärksamhet vid honom än vid madame Dieulafoix ' pantalonger, fast han enligt europeiska begrepp nästan är klädd som ett fruntimmer — i en fotsid, hvit dräkt med ett slags rödt öfverstycke.
Man förvånar sig icke ens öfver det egen- domliga skådespelet af en heliofob — en ung flicka i en utsökt ljusblå toalett, med hår och ögonbryn hvitare än lin och en underlig, röd- aktig färg på sina ögon — som sitter och konverserar med en mulatt, hvilken är officer i armén — en post, som en färgad man icke kan uppnå i något annat land än Frankrike.
Den stora, lysande hopen kommer och går, skingrar sig och samlas, och så höras plötsligt de första takterna ar ryska folksången — den vackraste och sorgsnaste af alla nationalhym- ner — ljuda genom sorlet, och under dess to- ner tåga Paris ' gäster in i festsalen.
Strax därpå spelas marseljäsen — denna krigaresång, som går öfver alla andra — idel aktivitet, idel eld, en attack i ord och toner, medan ryska nationalhymnen är en klagan, gripen ur det innersta af detta folk, som förstår att äl- ska och lida så som kanske intet annat — undergifven, stilla, mättad af en hängifvenhet, som icke vet af gräns.
Detta är inga toner för en parisisk fest.
Denna musik är norden: bunden, resignerad, melankolisk intill öfver- mått — tunga och djupa siunens och sorgsna hjärtans hymn.
De ryska officerarne dröja icke länge i salen; 1893 de stiga en trappa ned för att höra på kon- serten, som gifves till deras ära.
Emellertid är valsen i full gång midt i denna trängsel, som ständigt ökas.
Det är dock icke många, som » få dansas, som det heter därhemma, men bland dessa lyckliga är heliofoben, hvaraf man nästan med visshet får sluta, att hon äger en mycket ansenlig » dot&gt;.
Den parisiske ka- valjeren håller sin dam tre steg från lifvet och rör sig nästan på samma fläck med små, hoppande rörelser.
Det är egendomligt, men icke vackert.
Fransmannen har icke valsens temperament; därtill är han för litet lyrisk.
Det är i Tyskland, i dess hemland, man skall se denna dans.
Men medan de dansa äro såväl kavaljer som dam så allvarsamma, som om de vore på en begrafning.
Ingen glädtighet öfver läppar och ögon, intet synbart nöje — det är bann- lyst, det hör icke till god ton.
Men hvad blir då dansen?
En tråkig sällskapsplikt, som man underkastar sig af tvång, och som skall försvinna som den sista resten af vilden hos oss, sedan kulturen fullgjort sitt värf.
Det finns inga ooiviliserade folkslag, som icke känna till dansen och utöfva den med passion, och dess vedersakare påstå, att den är en art barbari, inför hvilket den moderna människan i själfva verket står främmande.
Men vilden i oss dör långsamt, och hvem vet, om det icke är en lycka, hvem vet, om det icke är nöd- vändigt, att atavismen reagerar mot kulturen.
Må man åtminstone bevisa oss motsatsen, innan man fördömer vår dans.
Ett är säkert: den är själf så ytterligt civiliserad, att den ur- sprungliga människan har svårt att säga, hvad det egentligen är.
Det kan man bara se pä kungen af Dahomey; han tycker alls inte, att det är roligt att stå och betrakta parisarnes vals; den har intet att säga honom, och han drar sig tillbaka före midnatt med en högst uttråkad min.
Och efter en blick på det ut- sökta programmet — ett litet mästerstycke, tryckt på velin — följa vi hans exempel.
Det visar tolf valser, tolf mazurkor, sex lancierer, sex polkor, sex rodowas och sex kadriljer — ett arbete för tjugofyra baler, icke för en.
Intet är outtröttligare än en parisare, men vi och kungen lämna Hotel de Ville, och så vilde han är, tror jag, att hans majestät i sitt stilla sinne är hög-t belåten att slippa genom- dansa detta program.
Åtminstone ser han mycket nöjd ut, när han fått fatt i sin hyr- vagn, och sedan han samlat det röda öfver- stycket omkring sina axlar, som darra i okto- berkylan, begrafver han sig i sitt hörn, fort- farande uppvaktad af den herre i chapeau claque, som haft tillsyn om honom hela tiden.
Illuminationen är nästan förbi.
Ljusen flämta inne i de röda och gröna glasen, och i dessa nyckfullt uppblossande lågor af en slock- nande fest får platsen framför Hotel de Ville någonting féartadt och drömlikt midt i det ännu vid denna sena timme så vakna och bullrande Paris.
.
Kamraten lllustr.
t idning för Sveriges ungdom, har utsändt sitt nummer för den 1 nov.
med rikt omvexlande innehåll.
Prenumerera med 5 0 öre å närmaste postkontor, då hela sista kvartalet er- hålles, däribland det utmärkta julnumret.
IDUN 1893 Sorglöshet.
En liten b a r n s t u d i e af Georg Nordensvan.
småttingarne komma ut på verandan om morgonen, vänta Karl oeh Ebba på y dem med sin nyhet.
» Vår lille bror är död, » säger Karl genast, då farbrors barn bli synliga i dörren till sin veranda.
De komma för att profköra nya vagnen oeh för att foitsätta kägelspelet, som de måste af- bryta i går, när de motades in för att lägga sig.
Nanny bär dockan tryckt till sitt lilla modersbjärta, Siri har en röd ballong och hål- ler ängsligt fast i snöret.
De bli stående på verandatrappan — Karl och Ebba stå nedanför i det starka solskenet.
» Vår lille bror är död i natt, » upprepar Karl.
För dem är allting lek.
De leka, att en af dem är sjuk, ej orkar gå och måste få me- dikament — bröstsaft eller » medicinolja » — att dockan är stygg och får stanna inne och sitta i skamvrån, medan de andra äro ute och leka, att de resa till Stockholm eller äro hä- star och hundar eller gamla gummor, som stulta fram, stödda pä en käpp J ^tsx Ingenting är för dem att förundra sig öfver.
De se ej heller förvånade ut öfver dagens ny- het, men de veta ej rätt, hvad de skola säga: Slutligen säger lilla Siri: » Vår farfar är också död » » Han är i himmelen, » tillägger Nanny, som är den äldsta och förståndigaste af de fyra.
» Dit ska vi också komma, » säger Ebba.
Därmed tyckes ämnet vara uttötndt.
Barnen stå alla kvar, där de stått, de kom- ma sig inte för att genast börja leka som vanligt.
De ha alla en känsla af, att det ändå ej är helt och hållet som vanligt i dag.
Så säger lille Karl: » Jag har varit och sett, när valparna fick mat! » » Jag med, » säger hans syster.
» Och gum- sen ville stånga Karl.
Han var så ond, så. » » Man ska ta honom i hornen och hålla fast honom, så han inte kan stångas, » upplyser den försigkomna Nanny.
» Ska vi åka med vagnen nu? » föreslår Karl.
» Nej, i ' et är roligare att slå käglor. » Kägelspelet ställes upp, och man är genast i full gång.
Man skrattar och ropar.
Siri är dum, hon förstår inte att rulla klotet, hon bara ka- star det.
Ebba kallar henne » barnunge », ett glåpord som ej bekommer henne det allra min- sta.
Hon är glad att få vara med » de stora » barnen, och hon är lika intresserad som de andre.
De leka midt i solgasset, de fyra barnen i sina ljusa forkläden och med stora halmhattar öfver brunstekta ansikten.
Solen bränner på sandplanen, pä verandan, där blommorna ej fått vatten i dag, på villan, där gardinerna äro nedfällda för fönstren.
Nu kommer Nannys och Siris mamma.
Hon klappar de andra barnen på hufvudet, och då lilla Siri springer emot henne med utbredda armar — bara, bruna, feta små armar — så trycker hon barnet intill sig ännu fastare än eljes, och hennes ögon bli fyllda af tårar.
Hon har plockat ett helt fång af ängsblommor och skickat in till den lille döde, som sofver där- inne bakom nedfällda rullgardiner.
På eftermiddagen uppträder Ebba klädd i svart och hvitt och lille Karl har fått svarta band på hatten.
En god kopp De ha mycket att berätta.
Moster Emma har kommit dit åkande och farbror har också kommit.
Ebba skall in med tsnt till staden och få nya Wader, och de skola beställa kran- sar.
Men först skall hon ut och plocka lönn- blad och göra en krans själf — hon visar, hur det går till att binda den.
Lilla bror skall läggas i en kista, som också kommer från staden, och det skall bäddas med blommor och strån omkring honom.
D e båda grannbarnen, som finna sig något tillbakasatta, där de gå i sina vanliga kläder, vilja gå med och plocka.
» Då kan vi plocka bläbär ät oss själfva på samma gång. » Barnen traska i väg, Siri med sin ballong i handen.
I skogen råkar hon släppa snöret — bara ett enda litet ögonblick, då hon ploc kar blåbär.
Ballongen höjer sig ögonblickli- gen, sväfvar upp mellan granarna, rätt upp i himlen.
Stor sorg och öfverlägsen tröst.
» Vår lilla bror, som är i himlen, kastar nog ner den igen, » säger Ebba.
Och den lilla torkar sina tårar.
Hon har fått något att hoppas på.
Men morgonen därefter, då hon förgäfves sett efter, om ballongen blifvit nedkastad från himlen, säger hon i samma ton, som den öf- verlägsna Ella plägar använda mot henne: » Barnungen behäller den nog. » Då kommer Ebba ut, med rödgråtna ögon.
» Våran pappa gråter, » säger hon i en ton, som uttrycker en viss belåtenhet öfver att kunna meddela en så underlig nyhet.
Lille Karl kommer efter med ögon, som undra öfver allt det ovanliga, som nu.
sker.
Där kommer den lilla s \ arta kistan; där komma kartonger och askar, och tanter och farbröder komma på visit och, där bjuds chokolad och kakor, och det skall bli så roligt att se på, när lille bror lägges att sofva i kistan bland alla blom- morna.
De ha fullt upp att se på.
Och ingen har nu tid att se efter dem, hålla reda på hvart de ta vägen och hvad de ha för sig.
När de trötta sitta i gräset, händer det att någon af dem frågar: » Hur är det när man är död? » men ingen har något att svara.
Och så föreslår man en ny lek, medan so- len gassar ner från en sommarhimmel utan moln.
F r å n Iduns läsekrets.
Våra trappuppgångar.
M y c k e t o r d a s b å d e h i t o c h dit, m e n föga o m h u r u v å r a t r a p p u p p g å n g a r h å l l a s.
H u r u ofta s e r m a n icke o s o p a d e o c h illa s k u r a d e t r a p p o r, d a m - miga dörrar samt smutsiga fönster?
E n s å d a n s y n m ö t e r o s s ofta u t i s å k a l l a d e fina h u s m e d dito hyresgäster.
T a n k e n då, h u r u myc- ket e n o r d e n t l i g familj s k a l l l i d a af a t t flytta in i ett dylikt h u s!
Naturligtvis gör den ordnings- ä l s k a n d e m a t m o d e r n h v a d h o n k a n för a t t h å l l a sin f a r s t u s n y g g o c h r e n p å allt v i s, m e n h v a d g ö r a g r a n n a r n a?
J o, — d e m ä r k a ej s k i l l n a d e n, eller också l å t s a de icke se den.
S k u l l e n u e n m a t m o d e r från e n s å d a n familj gifva d e m e n p å s t ö t n i n g o m d e n o s n y g g a f a r s t u n, u p p t a g a d e d e n m y c k e t illa o c h d e n p å s t ö t a n d e får g e n a s t fiender i n o m h u s e t.
» H v a r o c h e n k a n s k ö t a sitt, » h e t e r d e t, o c h p å ett v i s ä r n o g d e n g r u n d s a t s e n r i k t i g, m e n d å n u en trappuppgång är gemensam, borde väl hvar o c h e n » d r a ' sitt s t r å till s t a c k e n » i o c h för d e t a n g e n ä m a u t i a t t s e e n r e n o c h fin u p p g å n g.
Och i sanitärt afseende!
Huru mycket hälso- s a m m a r e ä r icke r e n l i g h e t e n!
B a k o m d e s s a t r a p p u p p g å n g a r dölja sig s å m å n g a o c h fina, j a, r e n t af e l e g a n t a v å n i n g a r.
Hvem skulle k u n n a tro det?
H u r u p u t s a s o c h fejas d e t i n t e i n o m d e m o m h ö s t a r n a, j a, s n a r t s a g d t allt g e n o m g å r e n g r u n d - lig r e n g ö r n i n g.
kaffe.
Det bästa, billigaste och helsosamuiaste kaffe är värt ångrostade och malda H a s b å l l s k a f F e ä 1: 05 pr Va k g.
, som finnes äkta e n d a s t uti vär butik 349 H u s m ö d r a r, g l ö m m e n d ä r f ö r icke f ö r s t u g o r n a o c h l ä m n e n d e m icke h e l t o c h h å l l e t i t j ä n a r i n - nornas händer.
Se på de smutsiga oljemålade v ä g g a r n a!
L å t d e n t v ä t t a s m e d s v a g s o d a l u t, åt- minstone på höstarne.
S e n till, a t t t r a p p o r n a s k u r a s väl o c h m e d en o r d e n t l i g b o r s t e j ä m t e rikligt v a t t e n o c h t v å l.
Afsatsen emellan trappsteget bör också borstas, a n n a r s t j ä n a r d e t till i n t e t a l t s k u r a.
H u r u s k ö n t k ä n n e s d e t i c k e a t t s t i g a u p p för rena och snygga trappor och g e n o m v a n d r a put- s a d e f ö r s t u g o r.
L å t e n h e l l e r icke m a t o s e t u t s l ä p - p a s g e n o m f ö r s t u g u f ö n s t r e n, t y g r a n n a r n e ofvan- för l i d a m y c k e t däraf, d å g e n o m d ö r r s p r i n g o r n a i n t r ä n g e r d e t o s, h v i l k e t e d r a j u n g f r u r besvä- r a s af.
D e t finnes s t o r a v å n i n g a r, h v i l k a s k ö k s d ö r r a r vetta åt s m å v å n i n g a r n a s t r a p p u p p g å n g a r.
F å ä r o de m a t m ö d r a r, h v i l k a b e a k t a den u p p g å n g e n, o c h därför är den r ä t t o s n y g g.
Jungfrurna åter tänka: det ä r v å r u p p g å n g, o c h d e n ä r ej s å n o g a m e d.
A t t l ä n k a p å g r a n n e n, s o m d ä r h a r s i n enda u p p g å n g o c h får t å l a allt slarf, faller s ä l l a n en m a t m o d e r u t i ett » s t o r t h u s » i h.
S å d a n t är j u b l o t t e n b i s a k i m å n g a s t y c k e, j a, det k a n s k e a n s e s simpelt att befatta sina t a n k a r m e d något s å ovä- sentligt s o m — t r a p p u p p g å n g a r.
Erfaren och ordningsälskande matmoder.
' Skägg} * En svensk osed.
Några ekonomiska funderingar.
Af Ellen Bergström.
(F o r t s.
o. slut från föreg.
n:r.)
yj£n annan skuldsättning, som man bör akta sig för, är att sätta bo på kredit.
Vi med- gifva att under vissa omständigheter det kan vara berättigadt att taga möblerna på af- betalning, men nog ville vi råda alla unga människor, som gifta sig, att hellre vänta ett eller annat år och sålunda slippa den skuld- bördan under tider, då så många utgifter merändels tillkomma.
A t t börja den äkten- skapliga samlefnaden med skuld, bidrager då ingalunda till att göra den lycklig.
Så pro- saiskt det låter, är det ändock ett af grund- villkoren för all familjelycka, att debet och kredit gå ihop.
OL Fördelarna af kontant betalning ligga i öppen dag.
Med penningar i portmonnän är j a g icke bunden vid en viss bod, där j a g har kredit, utan kan vända mig dit, där en vara för tillfället är billigast.
N u för tiden, då » af- färer » hastigt uppkomma och lika hastigt afgå från täflingsbanan, uppstå s. k. realisa- tioner och veikliga realisationer i anseende till dödsfall m. m., hvarom en timmes pro- menad lätt kan ö f v e i t y g a; äfven utan slut- försäljning kan här och där en vara säljas billigare än annorstädes, och fördelen att kun- na vända sig just dit är lätt begriplig.
D e n med vederbörligt innehåll försedda portmonnän är en makt, som talar för sig själf.
Vidare uppstå hos säljaren ofantligt lätt en frestelse att begära något öfver värdet och som motsvarighet därtill en lust hos köparen att borttaga, hvad som synes honom för myc- ket, eller med ett annat icke särdeles vackert uttryck — pruta.
E t t slags tvekamp upp- står, hvarvid om ingen annan sanningen får sitta hårdt emellan.
I stället för kvartslånga afhandlingar fram och tillbaka, bedyranden å ena sidan och kält å den andra, blifver det hela reduceradt till: V i l l ni, eller vill ni icke?
Mitt erbjudande är det eller det, och däröfver vill jag icke gå af orsak att j a g köper kontant.
Man inser den moraliska vinsten och tidsvinsten, då saken ställer sig så.
Genom kontant betalning tänjer man icke Stockholms Kaffe-Aktiebolag 4 Klara östra kyrkogata 4
1893 I U U IN ut situationerna.
Man sätter punkt.
Saken är affärdad, och skulle något ohehörigt dyka upp, har man i sitt lilla förråd af kvitterade räkningar lätt att finna medlet att tillbakaslå hvart angrepp, vare sig det fotar sig på glöm- ska eller något annat.
Lilla förråd, sade vi, ja, det är en glädje att kunna säga så, ty då man icke tager på kredit, behöfver man ej belamra sig med dessa fatala massor af papper, som äro svåra att hålla reda på och som mögla i kreditvännens gömmor.
Så slipper man alla sugande räntor, alla nervförstörande ringningar och björnbesök, bi behåller sin värdighet, undgår förödmjukelsen att bedja om uppskof eller ursäkt och tacka ödmjukast; man äter sin egen mat och är väl klädd i sina egna kläder, då, enligt Tegnérs ord, den sämsta rocken är den obetalade.
F ö r att icke tala om den fjufva trygga kän- sla, som råder i ens sinne, och trefnaden i hemmet, då man icke är skyldig någon n å - got, då man ej är i andras händer, utan obe- roende och sin egen herre.
draga sig för oss, om fråga blifver om ett deltagande i våra utgifter.
Saken blifver en annan, om det gäller att bistå nödställda, mätta hungrande, förekomma ofall; då måste till viss grad förståndsmaximerna springa, då få vi g å så långt det låter sig göra, utan att andras rätt kränkes; d å komma vi in i en annan lifssfer, där nya frågor uppstå, dem vi här ej hafva att besvara.
Särskildt i vårt land och vid sidan om den osed, vi i det föregående talat om, har på mångfaldiga håll utvecklat sig en l y x, hvar- till i utlandet motstycket endast kan sökas hos de verkligt rike.
V i bo spatiösare än andra folk, hvartill visserligen en ursäkt lig- ger i vårt långa vinteride, vi stiga på dyr- bara mattor och sitta i plyschklädda emmor.
Härvid må erinras om, huru t. ex. en hand- lande i Paris och andra franska städer låter sig nöja med bodkammaren, som han ännu ej sällan med familj bebor, äfven sedan han samlat ett rätt vackert kapital.
E t t par svenskor, som under en vistelse i Slutligen är kontant betalning ett af huf- en af dc tyska universitetsstäderna blefvo in- vudvillkoren för att man skall komma i den troducerade i en professorsfamilj, kunde ej ställningen, att man får litet öfver och kan nog förvåna sig öfver den enkla bostaden.
bilda kapital.
John Randolphs utrop i ame- N å g o t förmak eller någon salong fanus ej, rikanska senaten är träffande.
H a n hade fun- utan bestod hemmet af en sal och ett par nit de vises sten, sade han, som förvandlar sofrum.
Senare fmgo de veta, att detta inga- allt till guld, den heter: Betala kontant.
D e t lunda var något ovanligt förhållande.
V å r a nöjen äro dyrbara.
D e t är en stö- är, som bekant, öfver hufvud icke genom lyc- kade kupper, rikedom uppstår.
D e n enda tande l y x, som slår en till mötes från de s. säkra vägen är att öre lägges till öre, och k. guldkrogarna, och naturligtvis är det den ett kapital, som bildats på detta sätt, visar allmänhet, som där roar sig, som får betala ojämförligt mera hållfasthet än alla hastigt den.
D e t förefaller som om samtliga de be- improviserade.
Orsaken är visserligen icke sökande vore stora kapitalister.
Nöjen för att söka i någon mystisk egenskap hos själfva billigt pris förstå vi oss ej på.
V i hafva flere tjänare än i utlandet är penningarna, utan i det olika sätt, på hvilket man betraktar en dylik småningom uppstap- brukligt, vi kläda oss mera depeusivt, och vi lad summa, hvilkens beståndsdelar hafva hvar lefva i allmänhet högt i mat och dryck; ja, för sig sin lilla historia, en historia om efver- våra middagar förvåna ju utländingen.
vunnen lystenhet, om ej just behaglig för- D e t är mycket betecknande hvad som blif- sakelse.
vit sagdt, att om svensken har hundra tusen, Som allt i människolifvet är ekonomi en köper han sig en egendom för två hundra sedlig fråga.
D e t är icke förgäfves, som bö- tusen — om tysken har hundra tusen, köper V i lefva på större neu om det dagliga brödet träder oss till möte han en för femtio tusen.
först bland de böner, som röra våra egna fot, än vi hafva förutsättningar för, ty det angelägenheter, ty allt högre lif blifver till kan j u ändock icke förnekas, att vi svenskar viss grad bedrägligt, då de prosaiska grund- hvarken äga franska resurser, tysk idoghet valarna vackla.
H u r u skola en karaktärens eller brittisk tilltagsenhet.
Ä r det skönhetssinnet, som hos oss är så utveckling och förädling vara möjliga, där redan den redlighet fattas, som behöfves på uppöfvadt, eller är det lyxen, vi dyrka?
V i salutorget?
D e t är icke af en slump vi här frukta det senare.
Men lyxen är en fatal i världen är ställda på förknappniug.
V i sak, som endast kan ursäktas, då den står i D e t sköua kan använda skola i lifvets kärfva skola lära oss konsten skönhetens tjänst.
att vara trogna i det lilla.
D e n herre som lyxen, men behöfver den icke, om icke i sina befaller öfver himlakroppar, mot hvilka vår högsta uppenbarelser, och dess tjänare-egen- jord är ett intet, hade säkerligen kunnat gifva skap bör äfven då kunna upptäckas.
D e t oss guld utan mått, om det förlikt sig med är icke den dyrbara parkanläggningen förbe- hans underbara planer med oss.
A t t grumla hållet att vara s k ö n; den lilla täppan kan sin ekonomi är att förgripa sig på en af G u d vara lika intagande.
Behaget sitter ej i de anspråksfulla möblerna, de luxuösa dräkterna själf fastställd ordning.
Själfva språket har upplysningar att g i f v a; — de harmonierande färgerna, den goda snit- det påpekai grader p å den ekonomiska ska- ten och rena stilen smeka ögat mången gång lan: så hafva vi orden förstånd, omtänksam- mera.
D e n svenska fattigdomen är en urgammal het, sparsamhet samt under nollpunkten njugg- het, snålhet, snikenhet och än värre ord.
klagovisa; de stora fallissementen utgöra en Låtom oss icke förvillas däraf, att många för- stående afdelning af dagens krönika.
D e t blanda begrepp, som äro skilda, att man kal- skall förblifva så, så länge vi hålla oss vid lar oss för snåla, då vi i själfva verket tän- våra yfviga vanor, vid olater, sådana vi här ka på en kommande dag.
V i veta nog bäst antydt, vid en uppblåst och ihålig storhet, själfva, hvar skon klämmer, och om vi neka korteligen, så länge vi ej lärt oss ekonomiskt A l l t osant faller förr eller senare för att till exempel deltaga i ett slädparti eller vett.
en festmiddag, är det kanske därför, att vi sin egen osannfärdighets s k u l l; därför ock evalvera kostnaderna för nöjet i dem för våra den öfverförfining som är byggd på en miss- barns skodon, ja, för bröd under den kom- brukad kredits falska grundvalar.
Ärlighet varar längst, och Geijer säger till mande veckan.
V i skola nog få stå vårt eget kast, och de, som äro angelägna om vårt och m e d: det är ingenting annat som varar.
sällskap på ett lustparti, skola utan tvifvel K J - u v e l e r a r e ANDERSON 1 Jalcobstorg 1 Ur notisboken.
Kvinnoklubben sammanträdde till års möte torsdagen d e n 25 oktober i dess lokal, Mäster- satnuelsgatan 1 3, h ä r s t ä d e s.
A r s - och revisionsbe- rättelser för det t i l l ä n d a g ä n g n a 6:te arbetsåret u p p - lästes och godkändes.
Af årsberättelsen framgick, a t t u n d e r årets l o p p hållits 2 0 s a m k v ä m m e d di- skussion, föredrag eller sällskapsnöjen, förutom nå- gra större och m i n d r e fester, s a m t a t t Klubbens läs- r u m likasom dess bibliotek, h v a r u r fria h e m l å n läm- nas m e d l e m m a r n a, flitigt a n l i t a t s.
Till styrelseledamöter v a l d e s: fru S.
B o s t r ö m, ord- förande; fröken C h.
N y q v i s t, kassaförvaltare, fruarna N.
F r ö l a n d e r, H.
E r h a r d t, M.
A s p, fröknarna S.
Gumiclius, H.
A n d e r s s o n, C h.
B i n d e l i n och A.
T i - bell s a m t till s u p p l e a n t e r fruarna G.
L i n d q v i s t, E.
H e y m a n och A.
H a m m a r l u n d.
Till revisorer val- d e s: fruarna A.
Grafström och A.
D a h l s t r ö m och till deras s u p p l e a n t e r fröknarna J.
S v a n s t r ö m och S. Sjöberg.
* Dödsfall.
E n hjiirtegod och a l l m ä n t afhållen k v i n n a, änkefru Catharina Margaretha Ama blad, född Yckenbcrg, atted härstädes i söndags t o n.
A n k a efter d e n a l l m ä n t u p p b u r n e a k t u a r i e n L.
H.
W i k b l a d, v a r h o n m o d e r till n u v a r a n d e stats- rådet H e r m a n W i k b l a d oeh t r e d ö t t r a r, af hvilka en ä r gift m e d öfversten i v ä g - och v a t t e n b y g g n a d s - k å r e n A.
M.
LindgreD, e n m e d r å d m a n n e n i Stock- holms r å d h u s r ä t t H.
T.
B e n c k e r t och en ogift.
U t o m dessa s t å sörjande vid h e n n e s b å r m å n g a b a r n b a r n och b a r n b a r n s b a r n s a m t a n d r a s l ä k t i n g a r och v ä n - n e r.
D e n v ö r d n a d s v ä r d a gamla hade u p p n å t t e n ålder af 8 1 år.
Teater och musik.
Kungl.
operan, s o m a l l t j ä m t a r b e t a r m e d e n b e - u n d r a n s v ä r d flit, h a r å n y o f r a m f ö r t e t t n y t t p r o - g r a m af d e l v i s b e s t å n d a n d e v ä r d e.
Detsamma i n l e d e s af d e n k o m i s k a 2 - a k t s o p e r a n » B y b a r b e r a - r e n » m e d m u s i k af Johann Schenk, en ganska täck o c h m e l o d i ö s t o n s k a p e l s e i M o z a r t s k a n d a, hvilken på tyska scener genom hela detta århun drade stått p å den klassiska repertoaren.
Något b e t y d a n d e arbete är det dock i n g a l u n d a; dess s t ö r s t a i n t r e s s e ä r för v i s s o d e t s t i l h i s t o r i s k a.
Ut- f ö r a n d e t v a r i d e t h e l a g o d t.
H e r r Brag i titel- r o l e n gaf e n v e d e r b ö r l i g t t o r r o l i g färg å t b ^ d e d e t d r a m a t i s k a o c h m u s i k a l i s k a f ö r e d r a g e t o c h fröken Frödin v a r väl på sin plats s o m barberarens täcka m y n d l i n g o c h s k ö t t e g o d t äfven d e t v o k a l a.
H r Johansson u t m ä r k t e s i g k a n s k e f r ä m s t af a l l a ge- nom sin humoristiska skolmästartyp, och h a n s sång hade en glanspunkt i en lustig messning.
H r Rundberg som förpaktaren, styckets primo a m o - r o s o, v a r s k ä l i g e n m a t t o c h färglös.
Publiken m o t t o g d e n lilla o p e r a n g a n s k a hjärtligt.
A f t o n e n s p i é c e d e r é s i s t a n c e u t g j o r d e s emeller- tid af P. Tschaikowskys enaktsopera » Jolantha », o c h d e t f r a m f ö r a n d e, s o m d e t t a till s å v ä l m u s i k s o m text g e n o m p o e t i s k a och nobla verk erhöll, u t g ö r e n v e r k l i g h e d e r för v å r o p e r a, s o m d e t ä r är oss högst angenämt att konstatera.
Tschai- k o w s k y b e s i t t e r e n o o m t v i s t a d p l a t s s o m e n af samtidens förnämsta komponister, m e n här i Stockholm h a r h a n hitintills endast varit känd g e n o m s m ä r r e v e r k, o c h d e t v a r d ä r f ö r af s y n n e r - ligt i n t r e s s e a t t e n g å n g få u p p h o n o m p å o p e r a - scenen.
Musiken i » Jolanlha » ä r uttrycksfull och ädel och d e n musikaliska tekniken, i all synner het instrumentationen, glänsande.
Smidigt och b e d å r a n d e smyger sig den skimrande tonväfnaden o m k r i n g d e n r ö r a n d e s a g a n o m d e n b l i n d a ko- nungadottern, som genom kärlekens makt återfår sin s y n.
F r u Sterky gaf e n s k ä r o c h i n n e r l i g bild a f J o l a n - t h a; h e n n e s f r a m s t ä l l n i n g lyfte sig p å v i s s a p u n k - t e r till v e r k l i g t g r i p a n d e k o n s t.
S t ä m m a n k l i n g a d e k r i s t a l l r e n o c h b ö j d e s i g villigt efter k ä n s l a n s skift- n i n g a r.
E n allt i g e n o m u t m ä r k t p r e s t a t i o n, h y l l a d e s d e n o c k m e d n ä s t a n b e d ö f v a n d e o v a t i o n e r af d e n t a c k s a m m a publiken, b l a n d hvilken d e n n ä r v a r a n d e fru M a r c e l l a S e m b r i c h ej m i n s t lifligt d e l t o g o c h med en charmant rosenbukett personligen hyllade sin u n g a k o n s t n ä r s s y s t e r.
H r Bratbost v a r präktig s o m Vaudemont, och h a n s r ö s t fick ofta d e n r ä t t a h j ä l t e t e n o r e n s k l a n g; h r Sellergrens k u n g R e n é v a r e n v å r d a d presta- t i o n o c h h r Söderman, d e n österländske läkaren, äfven af g o d v e r k a n b å d e i s p e l o c h s å n g.
Li- J u v c l -, g u l d - och s l l f v c r a r b e t e n, passande till lysnings- och hederspresenter.
B o r d s i l f v e r, eleganta mönster till lägsta pris efter dagens kurs å silfver.
A r m b a n d, J B r o s c b e r, \ a l a r.
R i n g a r, K e d j o r etc. i stort och modernt urval till billigaste pris.
D i a m a n t r l n g a r m e d 1, 3 och ö diamanter från 20, 60 och 125 kr.
SS0~ R e e l a v a r o r.
B i l l i g a p r i s e r.
— Bref besvaras omgående.
IDUN 1893 k a s å h a d e h r Valleniiis e n a f s i n a b ä s t a a f t n a r s o m h e r t i g e n af B u r g u n d.
Allt t y c k t e s d e n n a g å n g lyckligt vilja f ö r e n a s i g till ett h e l g j u t e t g o d t i n - Uyck.
H ä r t i l l b i d r o g icke litet o r k e s t e r n s s ä k e r h e t r e - d a n vid p r e m i e r e n.
A f t o n e n s d i r i g e n t, h r Henne- berg, h a d e d e n fullkomligt i s i n h a n d o c h d e t t a fastän h a n exekverade det bravurprofvet att an- föra utan partitur.
H a n s d e l i d e t a l l m ä n n a er- k ä n n a n d e t m å s t e i n g a l u n d a bli d e n m i n s t a.
» J o l a n t h a ».
k o m m e r u t a n allt tvifvel a t t b l i e t t r e p e r t o a r s t y c k e af b ä s t a r a n g.
I t i s d a g s gafs d e n f ö r s t a M e l b a - f ö r e s t ä l l n i n g e n, h v a r v i d » Romeo och Julia » uppfördes, och i d a g fredag m e d v e r k a r d e n r y k t b a r a g ä s t e n i » L o h e n - g r i n ».
Till d e t t a få vi å t e r k o m m a i n ä s t a n: r.
Vasateatern h a r i Herers s p i r i t u e l l a k o m e d i v å d e - vill » Lili » g j o r t en l y c k o s a m r e p r i s, s o m d e n s e - n a s t e v e c k a n h v a r j e k v ä l l fyllt s a l o n g e n.
M e d e n s å y p p e r l i g r e p r e s e n t a n t för t i t e l r o l l e n, s o m t e a - t e r n n u ock d i s p o n e r a r i fru Castegren, v a r fram- g å n g e n gifven: h e n n e s e l e g a n t a o c h s m i d i g a k o n s t briljerar i det t a c k s a m m a, m e n fordringsfulla par- tiets rikt s k i f t a n d e facer.
H r Castegren gör en p r ä k t i g P l i n c h a r d, o c h h r Kellberg l y c k a s ej illa i v i c o m t e d e S a i n t - H y p o t h é s e s l u s t i g a roll.
Sembrichfebern — • t y d e t a r t a d e s i g för h v a r j e n y t t u p p t r ä d a n d e af d e n c e l e b r a a r t i s t e n allt b e - s t ä m d a r e till e n s å d a n — ä r n u ett m i n n e blott, o c h m e d e n j ä t t e l i k s k ö r d af l a g e r o c h b l o m m o r b a r föremålet åter v ä n d t söderut.
P å sin a n d r a k o n s e r t d e n 26 o k t o b e r h a d e h o n ett n ä s t a n full- satt h u s, och på afskedsmatinén i söndags k u n d e d e n r y m l i g a m u s i k a l i s k a h ö r s a l e n ej p å l å n g a v ä - gar bereda plats åt alla, s o m ö n s k a d e en sista g å n g n j u t a af d i v a n s k o n s t.
D e n n a s g e d i g n a o c h l y s a n d e e g e n s k a p e r b e k r ä f t a d e s ock g e n o m h v a r j e n y t t f r a m t r ä d a n d e, o c h vi k u n n a e n d a s t b e k l a g a, a t t v å r h u f v u d s t a d ej d e n n a g å n g blef s a t t i till- fälle a t t i e n s c e n i s k uppgift få b e u n d r a fru S e m - b r i c h.
Helt v i s s t m e d f ö r h o n d o c k d e t a n g e n ä m a i n t r y c k af v å r p u b l i k s v a r m a s t e s y m p a t i e r, s o m bör k u n n a locka henne att snart å t e r k o m m a och d å m ö j l i g e n o c k i d e n n a d e l u p p f y l l a d e lifligt uttryckta önskningarna.
Teresa Carrenno, d e n r y k t b a r a p i a n i s t e n, h v i l k e n vid sitt b e s ö k i S t o c k h o l m för n å g r a å r s e d a n l a d e h e l a v å r m u s i k a l i s k a p u b l i k för s i n a fötter, b i t - v ä n t a s å n y o o c h gifver d e n 7 d e n n e s s i n f ö r s t a konsert å Musikaliska akademien.
En gammal historia.
Af Helena Nyblom.
(F o r t s.
o.
slut.)
fl!
o n y s familj f ö r v å n a d e s i g öfver d e n i ö g o n e n • f a l l a n d e f ö r ä n d r i n g, s o m h a d e inträffat h o s h e n n e efter d e n n a r e s a.
H e n n e s bref h a d e innehållit idel h ä n r y c k n i n g o c h glädje öfver allt, h v a d h o n u p p l e f v a t, o c h d å h o n k o m h e m, t a l a d e h o n e n d a s t föga d ä r o m o c h föreföll s å a l l v a r l i g o c h stilla, s o m o m h o n, från a t t v a r a e n h e l t u n g flicka, n u h a d e blifvit e n en m o g e n o c h a l l v a r l i g k v i n n a.
Med d u b b e l ifver ä g n a d e h o n sig å t allt i sitt hem, och det såg ut, s o m om h o n s å mycket s o m m ö j l i g t s ö k t e v a r a s y s s e l s a t t från m o r g o n o c h till k v ä l l.
M e n o m n å g o n k o m i n till h e n n e, n ä r h o n ibland satt ensam vid sybågen, öfverraskades de af a t t s e h e n n e s i t t a m e d h ä n d e r n a i k n ä e t o c h m e d e n u n d e r l i g f r å n v a r a n d e blick s t i r r a n d e fram- för sig, s o m o m h o n själf o c h h e n n e s t a n k a r v o r o långt borta.
O n k e l J o n a s s a d e ofta till h e n n e, a t t h o n v a r allt för u n g a t t s å d ä r t i l l b r i n g a h e l a sitt lif m e d att arbeta, och hon behöfde se a n d r a människor och deltaga i något sällskapslif.
Då därför vintern k o m, förmådde h a n sin svär- m o r h j ä l p a sig a t t ö f v e r t a l a T o n y a t t följa m e d h o n o m u p p till S t o c k h o l m o c h l å t a sig p r e s e n t e r a s vid hofvet.
E n g å n g s k u l l e h o n dock, m e d a n h o n ä n n u v a r ung, detaga i hufvudstadens nöjen och lära k ä n n a n å g o t af d e n f ö r n ä m a v ä r l d e n.
T o n y v i s a d e a l l d e l e s i n g e n l u s t till d e t t a för- slag.
D e t h a d e k o m m i t n å ^ o t u n d e r l i g t a p a t i s k t öfver h e n n e, i allt h v a d s o m a n g i c k h e n n e själf.
» Ack, l å t m i g v a r a i fred, » s v a r a d e h o n p å s i n m o r s o c h s i n mffns a l l a u p p m a n i n g a r.
» Jag trifs bäst b ä r h e m m a, o c h alla festligheter ä r o mig fullkomligt likgiltiga. » Men d e t h j ä l p t e i c k e.
G.
Onkel J o n a s ansåg det som en samvetssak, att h a n s u n g a h u s t r u s k u l l e få n j u t a af s a m m a n ö j e n, s o m s å m å n g a a n d r a fruar, o c h fru E l i s a b e t h s a t t e e n ä r a i, a t t h e n n e s d o t t e r, s o m n u v a r e n väl- boren friherrinna, skulle visa sig i s i n a juveler i de kretsar, d ä r det tillkom h e n n e s r a n g och n a m n alt vara.
M a n h y r d e därför e n m ö b l e r a d v å n i n g p å R e - geringsgatan, Tony tog sin kammarjungfru och ett p a r a n d r a t j ä n a r e m e d, o c h e n k l a r v i n t e r d a g efter j u l s p ä n d e s fyra h ä s t a r för d e n s t ö r s t a s l ä d e n, och m e d bjällror o c h p i s k s m ä l l a r åkte T o n y o c h h e n n e s m a n b o r t för a t t t a g a d e l i S t o c k h o l m s l i f vets förströelser.
I b ö r j a n följde T o n y m o t v i l l i g t m e d, m e n s m å - ningom gjorde det dock intryck p å h e n n e, att alla f u n n o h e n n e s å v a c k e r, o c h a t t h o n öfverallt v a r f ö r e m å l för e n u p p r i k t i g o c h v a r m h y l l n i n g.
Hon var också en s å älskvärd värdinna, och man började anse hennes s m å middagsbjudningar det g a m l a huset p å R e g e r i n g s g a t a n s o m ovanligt u t s ö k t a sällskap.
D ä r s a m l a d e h o n olika m ä n n i - skor, s o m icke blott tillhörde de b ä s t a kretsar, u t a n också besutto åtskilliga talanger.
Man läite högt och gjorde musik, b å d e p å klavecin o c h harpa, m e d a n onkel J o n a s spelade kort m e d de äldre herrarne i kabinettet bredvid den stora salongen.
T o n y h a d e blifvit p r e s e n t e r a d, m e n p å g r u n d af d r o t t n i n g e n s o p a s s l i g h e t h a d e ä n n u i n g e n s t ö r r e fest ä g t r u m p å s l o t t e t.
M e n n u, d e n elfte febru- ari, förestod e n bal h o s de kungliga, o c h T o n y v a r s y s s e l s a t t m e d a t t s y s l ä p e t till d e n h v i t a h o f d r ä k t hon skulle bära.
Då balaftonen kom, v a r Tony i en besynnerlig spänning.
H o n h a d e n a t t e n förut haft e n d r ö m, s å lef- v a n d e, a t t h o n i c k e k u n d e förjaga d e n u r s i n a tankar.
H o n t y c k t e, a t t h o n s p r a n g m e d b a r a fötter, klädd i sin nattdräkt, u p p och nedför oändliga g å n g a r och trappor.
Det v a r h e m m a p å A r v i d s n ä s o c h d o c k v a r d e t i c k e d ä r.
i b l a n d föreföll d e t henne, som om det v a r på Stockholms slott.
Det v a r k a l l t r u n d t o m k r i n g h e n n e, o c h h o n s p r a n g s å fort h o n k u n d e för a t t h å l l a sig v a r m.
Plötsligt stod h o n framför en dörr, s o m stod p å glänt, o c h h o n ö p p n a d e d e n s a k t a.
Innanför v a r det mörkt, och e n d a s t en m a t t n a t t l a m p a u p p l y s t e e t t s t o r t r u m m e d g r ö n a t a p e t e r.
D e t v a r e t t sot- r u m, o c h i d e n s t o r a s ä n g e n l å g grefve M a g n u s, hvit i ansiktet med slutna ögon som den j u l n a t t h o n sett h o n o m på Arvidsnäs.
H o n s a d e till s i g själf: » J a, n u ä r h a n d ö d!
— R i k t i g t d ö d, för a l l t i d!
» Men i detsamma reste h a n sig u p p i sängen, ö p p n a d e ögonen och sträckte armarne emot henne.
I ett ö g o n b l i c k v a r h o n öfver t r ö s k e l n; h o n sprang emot honom, och hon kände, huru h a n s a r m a r omslöto henne, i det h a n h v i s k a d e: » Nu s k a l l i n g e n t a g a d i g i f r å n m i g m e r!
» — I detsamma vaknade h o n med våldsam hjärt- klappning.
Månen sken hvitt in i r u m m e t och belyste onkel J o n a s ' skalliga hufvud, s o m stilla hvilade p å den väldiga dunkudden.
T o n y s t e g u p p o c h gick o m k r i n g i r u m m e n för a t t k o m m a till r o, m e n först d å d e t g r å b l e k a d a g s - l j u s e t t r ä n g d e in b a k o m r u l l g a r d i n e r n a, gick h o n å t e r till s ä n g s o c h s o f till l å n g t fram p å för- middagen.
H o n v a r t r ö t t, d å h o n k l ä d d e sig till b a l e n, o c h d e t föreföll h e n n e, s o m o m h o n ä n n u d r ö m d e, o c h s o m o m allt o m k r i n g h e n n e v a r s å u n d e r l i g t overkligt.
Alla d e t u s e n ljusen, s o m s t r å l a d e e m o t h e n n e från u p p g å n g a r n e till s l o t t e t o c h i s a l a r n e d ä r i n n e, v ä c k t e h e n n e d o c k till d e t n ä r v a r a n d e, o c h n å g r a t i m m a r v a r h o n u p p t a g e n af a t t i a k t t a g a d e m å n g a praktfulla toaletterna och uniformerna och med a t t själf lifligt d e l t a g a i d a n s e n.
Men plötsligt k o m åter d e n u n d e r l i g a ångesten från f ö r e g å e n d e n a t t öfver h e n n e.
Allt o m k r i n g h e n n e föreföll h e n n e e n d a s t s o m e n d r ö m, h v a r - ifrån h o n en gång skulle v a k n a.
V a r d e t t a d e t lif h o n f o r t f a r a n d e s k u l l e l e f v a?
K u n d e i n g e n t i n g befria h e n n e f r å n d e t ö d e h o n själf h a d e v a l t?
H o n k ä n d e sig p l ö t s l i g t s å g r ä n s l ö s t o l y c k i g, och m e d e n tydlighet o c h kraft s o m o m det h a d e h ä n d t i g å r, s t o d h e n n e s k ä r l e k s k o r t a t i d för henne.
H o n s å g h o n o m för s i g, h o n h ö r d e h a n s s t ä m m a, hon kände h a n s sista handtryckning, då h a n läm- n a d e h e n n e, — o c h h o n s k y n d a d e s i g frän bal- s a l e n i n i e n l å n g r a d af r u m för a t t finna e n v r å, där Lon i ro kunde gråta ut.
I de a n g r ä n s a n d e r u m m e n fanns en del m ä n - n i s k o r, s o m b e l r a k t a d e d a n s e n, m e n l ä n g r e in såg d e t f o l k t o m t u t.
8.
£ a a e r s t r ö m r S ^ t ^ T J t 351 H o n k o m in i e n b l å s a l o n g, d ä r l j u s e n glind- r a d e s o m månsken mellan glaskulorna i ljuskro- n a n; — där fanns ingen!
— Jo, lutad mot ka- minfrisen stod en h e r r e; en herre i hofdräkt och trekantig hatt i h a n d e n.
H a n stod m e d a r m b å g e n stödd m o t kaminfrisen och hufvudet lutadt i handen.
Då h o n k o m in, s å g h a n u p p.
H o n v a c k l a d e o c h v a r n ä r a a t t falla, — d e t v a r grefve M a g n u s.
D å h a n fick ö g a p å h e n n e, b l e k n a d e h a n, o c h hans händer darrade, då han räckte dem emot henne.
» Älskade!
Jag visste, att du skulle k o m m a!
» hviskade han.
I s a m m a ö g o n b l i c k v i s a d e sig e n k a m m a r h e r r e på tröskeln.
» Friherrinnan! » sade h a n med hög röst.
» Jag h a r följt f r i h e r r i n n a n!
H e n n e s m a j e s t ä t h a r ut- t r y c k t s i n n å d i g a ö n s k a n a t t vilja t a l a m e d fri- h e r r i n n a n! » T o n y b ö j d e h u f v u d e t för grefve M a g n u s o c h följde k a m m a r h e r r e n u p p p å e s t r a d e n, d ä r drott- ningen tronade, s m y c k a d m e d en väldig gul tur- ban, prydd med juvelsmycken.
Hon räckte henne sin h a n d att kyssa och sade, a t t m a n b e r ä t t a t h e n n e, a t t T o n y t a l a d e s å ut- märkt franska.
Hon hade j u nyligen varit i Pa- r i s: h o n hade b e s t ä m d t intressanta ting att be- rätta.
M e n T o n y k u n d e h v a r k e n tala franska eller något a n n a t språk i detta ögonblick.
H o n s t o d blek o c h d a r r a n d e, s o m o m h o n h a d e blifvit framförd till e n d o m s t o l, o c h d r o t t n i n g e n afskedade h e n n e s n a r t o c h yttrade därefter, v ä n d till e n af s i n a h o f d a m e r: » De d ä r s m å l a n d t b a r o n e s s o r n a ä r o a l l a af s a m m a s l a g.
D e bli a l l d e l e s f ö r v i r r a d e, n ä r d e k o m m a till hofvet.
Man har sagt mig, att den d ä r lilla d a m e n s k u l l e v a r a s å i n t a g a n d e o c h k v i c k.
J a g t y c k e r h o n föreföll d u m s o m e n g å s.
» T o n y s m a n, s o m p å a f s t å n d v a r i t v i t t n e till h e n n e s p r e s e n t a t i o n, h a d e heller aldrig sett h e n n e b ä r a sig s å besynnerligt åt.
Hon ägde a n n a r s en värdighet och ett behag, s o m aldrig l ä m n a d e henne.
H a n n ä r m a d e sig h e n n e d e l t a g a n d e o c h f r å g a d e: » Var d e t s å farligt a t t b l i p r e s e n t e r a d för h e n - nes majestät?
Du darrar j u ännu! » » Jag ä r sjuk, » s v a r a d e T o n y o c h h ä n g d e sig v i d h a n s a r m.
» Jag ä r m y c k e t s j u k.
L å t m i g k o m m a h e m! » P å h e m v ä g e n s a d e T o n y i c k e ett o r d.
H o n h a d e l u t a t sitt h u f v u d m o t v a g n s h ö r n e t o c h s a t t, s o m o m h o n sof.
Då h o n hade kommit upp och kammarjungfrun h a d e hjälpt h e n n e att afkläda baltoaletten, lät hon h e n n e gå o c h b a d sin m a n k o m m a in.
Hon satt i sin hvita peignoir m e d det ljusa h å r e t u p p l ö s t öfver s k u l d r o r n a o c h m e d h ä n d e r n a h o p k n ä p p t a i knäet.
D å o n k e l J o n a s h a d e s t ä n g t d ö r r e n efter s i g, s a d e T o n y m e d e n r ö s t, s o m ljöd s å b e s y n n e r l i g t d j u p o c h k l a n g l ö s, a t t h e n n e s m a n k ä n d e sitt hjärta s a m m a n s n ö r a s: » Min m a n, j a g vill t a l a m e d dig! » » K ä r a, » s a d e h a n o c h ville t a g a h e n n e s h a n d, » h v a d h a r h ä n d t dig? » » R ö r m i g inte, » s a d e h o n n ä s t a n s t r ä n g t.
» J a g är en stor synderska. » » O n k e l J o n a s s t o r a, r u n d a ö g o n blefvo ä n n u större och r u n d a r e, m e n de uttryckte endast ett innerligt medlidande m e d henne, s o m i så h å r d a o r d a n k l a g a d e sig själf.
H o n lyfte ö g o n e n o c h s å g h o n o m r a k t i a n - siktet.
» Jag h a r å t e r s e t t h o n o m i afton, » s a d e h o n m e d h ö g o c h t y d l i g r ö s t, » och j a g ä l s k a r h o n o m ä n n u.
Jag skall aldrig u p p h ö r a att älska honom. » O n k e l J o n a s s v a r a d e icke.
H a n s l o g n e d ö g o - n e n, m e n icke s o m h a n b t y g d e s för h e n n e; h a n s å g s n a r a r e u t, s o m o m h a n själf s t o d s o m e n anklagad.
» Sedan j a g såg h o n o m den där kvällen i Paris, » fortfor T o n y, » t ä n k e r j a g a l d r i g p å n å g o t a n n a t, j a g h a r arbetat och j a g h a r förstrött mig, och j a g h a r g å t t m e d er a n d r a o c h g j o r t a l l t, h v a d n i a n d r a ville, m e n j a g kan i n t e g l ö m m a h o n o m.
Jag d r ö m m e r om h o n o m om natten; — nästan hvar natt! » Onkel J o n a s s v a r a d e ä n n u ingenting.
Men under h a n s nedslagna ögon började tårarne droppa fram.
» I n a t t d r ö m d e j a g, a t t j a g s p r a n g u p p f ö r t r a p - porna där h e m m a på Arvidsnäs, i min nattdräkt?
— så, s o m j a g b e r ä t t a t dig, att j a g gjorde d e n d ä r n a t t e n, h a n först k o m till o s s, d å j a g t r o d d e, att h a n v a r död.
Och d å tyckte j a g, att h a n ro- p a d e p å m i g, o c h a t t j a g s p r a n g fram e m o t h o - n o m o c h föll i h a n s a r m a r, o c h j a g v a r l y c k l i g, IS Humlegårdsgatan IS
IDUN 352 o c h j a g t r o d d e, a t t d e t n u a l l l i d s k u l l e bli s å!
— Och j a g v a k n a d e o c h v a r förtviflad, — förtviflad, därför att h a n var borta! » Hon s a d e - allt detta m e d hög och tydlig röst, s o m om h o n var r ä d d, att h e n n e s m a n icke helt o c h fulit s k u l l e f ö r s t å h e n n e s b e k ä n n e l s e.
N u s l o g h o i i b å d a h ä n d e r n a för ö g o n e n o c h b r a s t ut i gråt.
H e n n e s m a n ville å t e r n ä r m a sig för a t t s m e k a h e n n e, m e n h o n s k ö t h o n o m s a k t a ifrån sig.
» D å j a g k o m u p p till slottet, » b ö r j a d e h o n i g e n, » h a d e j a g l i k s o m e n a n i n g o m, a t t j a g s k u l l e träffa h o n o m, — och j a g träffade h o n o m.
Jag vet inte, hvarifrån h a n kom, och när han kom, m e n h a n s t o d d ä r plötsligt framför mig, s o m o m m i n d r ö m h a d e kallat h o n o m tillbaka. » » Talade ni m e d h v a r a n d r a?
» frågade onkel J o n a s mildt.
» H a n t a l a d e.
H a n s a d e b a r a ett p a r o r d.
» Äl- s k a d e!
J a g v i s s t e d u s k u l l e k o m m a I » » Och s å?
» f r å g a d e o n k e l J o n a s, d å h o n t y c k t e s glömma hans närvaro.
» S ä k o m e n k a m m a r h e r r e o c h h ä m t a d e m i g till drottningen. » Hon böjde hufvudet och satt tyst, med h ä n d e r n a knäppta i knäet.
» Och n u, — h v a d vill d u n u g ö r a?
» f r å g a d e onkel J o n a s.
» H v a d j a g vill g ö r a?
» u t b r a s t h o n häftigt.
» J a g vill h e m, j a g vill h e m p å l a n d e t o c h a l l t i d s t a n n a d ä r.
— J a g vill a l d r i g s e h o n o m m e r a, — a l d r i g!
O m d u i n t e skiljer o s s å t, s å blir d e t m i n u n d e r - g å n g, — h ö r d u!
Det d ä r ä r s t a r k a r e ä n j a g själf.
J a g kan i n t e k ä m p a e m o t d e t!
J a g vill fly t » H o n k a s t a d e b å d a a r m a r n e om sin m a n s h a l s och grät på h a n s skuldra.
Han k y s s t e sakta h e n n e s h å r och frågade: » O c h h v a d vill d u, a t t j a g s k a l l g ö r a för d i g?
H v a r m e d s k a l l j a g b e l ö n a dig? » » B e l ö n a mig? » frågade h o n o c h s å g u p p i h a n s a n s i k t e m e d tårfulla ö g o n.
» B e l ö n a m i g.
d ä r f ö r att j a g är en trolös hustru, därför att j a g i mitt hjärta älskar en a n n a n högre ä n dig? » » F ö r a t t d u ä r ä r l i g e m o t mig, för a t t d u vill u p p f y l l a d i n plikt.
— H v a d k a n j a g g ö r a för dig i f r a m t i d e n, för a t t g ö r a d i g lifvet l ä t t a r e, n u — d å j a g vet detta? » Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
S n a r t s a g d t k r i n g hela d e n vida j o r d e n m i g A d a m s söner sin d y r k a n g e; i öster, väster och syd och n o r d e n h e l t eldigt blossa tillbedjare.
Så d a g a k a r l e n som själfva k u n g e n i c h k r i s t e n, h e d n i n g och m u s e i m a n för min skull frikostigt ö p p n a r p u n g e n och bjuder skatter så godt h a n k a n.
D e n m i g får skåda, nog o m k r i n g m u n n e n helt välbehagligt sig s t r y k e r visst.
F ö r s a k a m y c k e t I säkert k u n n e n, blott jag ej k o m m e r a t t lida brist.
M e d hufvud p r o p p a d t af bara smörja, med getingsmidja och u t a n själ — m a n m å väl u n d r a, m a n m å väl spörja h u r sådan kärlek j a g v u n n i t väl?
O c h ä r j a g l å n g eller bland de k o r t a, och ä r j a g tarflig, och ä r j a g fin, m a n d y r k a r m i g i sitt h e m som borta, på land som haf med belåten m i n.
M i g ödet hufvud på skaft h a r gifvit, d e t ä r d å säkert, och därför så min hela lifsuppgift också blifvit a t t i h v a r t öga slå d u n s t e r blå.
— I m o l n j a g söker helt m y s t i s k t h&lt; Ija d e t affall, du i beslag vill ta '.
Men d i m m a n skingras, j a g k a n ej dölja, hvad d u h ä r n e d a n k a n skönja bra.
» M a m m a m å r visst, i n t e b r a, » s a d e T o n y s ä l d s t a dotter, s o m såg sin m o r lägga bort h a n d a r b e t e t och hvila hufvudet mot stolsryggen.
» Kom, min vän, » s a d e onkel J o n a s.
» Min h u s t r u tål aldrig stark v ä r m e, och h ä r ä r visst n ä s t a n för v a r m t, » v ä n d e h a n sig till v ä r d i n n a n.
H a n förde u t T o n y o c h l a d e h e n n e p å e n soffa i ett a f s i d e s b e l ä g e t r u m.
H a n l a d e sig p å k n ä vid h e n n e s s i d a o c h tog e n af h e n n e s h ä n d e r.
D e n v a r i s k a l l, o c h h o n r ö r d e sig icke.
H a n k y s s t e d e n g å n g p å g å n g o c h v ä n t a d e p å att h o n s k u l l e t a l a.
Men h o n s a d e f o r t f a r a n d e i n g e n t i n g; h o n e n d a s t klappade h o n o m s a k t a på h a n s skalliga hufvud.
Till s i s t h v i s k a d e h o n m e d n ä s t a n s l o c k n a d röst: » J a g ville b a r a h a v a r i t h o s h o n o m, d å h a n dog! » » Blef d e t a l d r i g, — blef d e t a l d r i g a n n o r l u n d a?
» frågade onkel J o n a s sakta.
» N e j, aldrig! » H o n s u c k a d e d j u p t o c h låg å t e r a l l d e l e s stilla.
» S t a c k a r s lilla T o n y, » m u m l a d e h a n.
» L å t m i g få v a r a e n s a m litet, » b a d h o n.
» Jag s k a l l s t r a x k o m m a i n till d e a n d r a.
» H a n r e s t e sig o c h gick u t till s ä l l s k a p e t.
» J a, s o m s a g d t, h e t t a n v a r litet för s t a r k, m e n min h u s t r u kommer strax, » s a d e h a n med en s t ä m n i a, som han försökte göra s å ogenerad som möjligt.
E n half t i m m e efteråt k o m T o n y in i g e n.
H o n s t a n n a d e i d ö r r e n o c h s k u g g a d e för ö g o n e n.
» H v a d h ä r ä r ljust, » s a d e h o n.
» Det b l ä n d a r e n, n ä r m a n k o m m e r från m ö r k r e t.
» » Vill d u lofva m i g a t t a l d r i g m e r a t a l a d ä r o m; aldrig! » » J a, d e t lofvar j a g för d e n s t o r a k ä r l e k j a g h y s e r för dig. » » Låt o s s d å r e s a, » s a d e h o n s a k t a, » — i m o r g o n!
» V. Onkel J o n a s höll sitt ord, och T o n y höll också sitt.
H o n t i l i b r a g t e s i t t lif p å A b y o c h gick u p p i a t t p å a l l a s ä t t u p p f y l l a s i n a p l i k t e r m o t sin m a n och sina barn.
Intill det s i s t a v a r h o n s i n a f ö r ä l d r a r s h j ä l p och glädje, och d å A n n e - S o p h i e m e d sin löjtnant b o s a t t e sig p å en e g e n d o m n å g r a m i l l ä n g r e b o r t, u t g j o r d e d e b e s t ä n d i g t v ä x a n d e f a m i l j e r n a en liten v ä r l d för sig, h v a r i p l i k t e r o c h n ö j e n, fröjder o c h s o r g e r aflöste h v a r a n d r a u n d e r d e k o m m a n d e å r e n.
Då Tonys äldsta dotter var sjutton är, h ä n d e d e t, a t t d e a l l a e n v i n t e r a f t o n v o r o i n b j u d n a till e n h e r r g å r d i n ä r h e t e n.
Det v a r s t o r t f r ä m m a n d e, o c h d å a l l a efter s u p é e n s u t t o f ö r s a m l a d e i sa- l o n g e n, s a m t a l a n d e o m o l i k a n y h e t e r från s t o r a v ä r l d e n, s a d e p l ö t s t i g t e n af d e ä l d r e h e r r a r n e: » Och grefve D o l g a s, s o m s k u l l e dö s å h a s t i g t!
» » H v i l k e n grefve D o l g a s?
» f r å g a d e o n k e l J o n a s.
» Grefve M a g n u s D o l g a s, h a n s o m flere å r v a r legationssekreterare i Paris, och som nu nyligen f ö r f l y t t a d e s till R o m.
» » Dog h a n i R o m?
» f r å g a d e n å g o n.
» N e j, i Neapel, » s v a r a d e d e n h e r r e, s o m k ä n d e till s a k e n.
» H a n d o g efter t r e d a g a r s s j u k d o m.
Det v a r n o g tyfus. » » Var h a n gift? » f r å g a d e m a n.
» Nej, h a n v a r a l d r i g gift.
Det v a r e n v a c k e r m a n, m y c k e t b e u n d r a d af d a m e r n a, m e n h a n h a d e visst haft någon olycklig kärlek — n å g o n säger h ä r h e m m a i S v e r i g e, — s o m g j o r d e, att h a n all- t i d lefde u t o m l a n d s o c h a l d r i g k u n d e b e s l u t a a t t gifta sig. » » H v e m m å n n e h a n h a d e h o s sig, d å h a n d o g?
» frågade någon.
» Ja, d e t s o r g l i g a v a r j u, a l t h a n i n t e l ä r h a h a f t n å g o n a l l s.
— D e t h e l a gick s å fort, a t t m a n i n t e k u n d e s k i c k a b u d efter n å g r a af h a n s s l ä k - tingar.
För resten ä r o visst alla h a n s n ä r m a s t e döda. » H v a d n o g vi alla ett eget ö n s k a.
H v a d m a n p å hufvudet träffa tör.
T v å skogsbor rika på v a c k e r g r ö n s k a.
Och h v a d m a n t r ä d e t ibland ju bör.
T v å d r y c k e s k ä r l — e t t dock mest för vatten, d e t a n d r a ofta m a n ser i r e p.
H v a r u r m a n h ä m t a r sig visdomsskatten, m e n äfven m y c k e t som blott är s k r ä p.
H v a d själfva Nalle, så t u n g, k a n lära.
H v a d l ä r o m ä s t a r e n h e t e r då.
H v a d första stenen d u e j, m i n k ä r a, f å r.
.
.
p å h v e m än det då v a r a må.
F ö r u t a n h v a d.
.
.
d u ej bröd skall finna, o m v ä r l d e n s s k a t t e r du ägde än.
E n biblisk y n g l i n g — h v e m vill ej v i n n a en följeslage som h a n s och v ä n?
H v a d m a n ej g ä r n a b ö r h a för mager, ifall ens fetma skall ha bestånd.
E n v å r e n s h ä r o l d besjungen, fager.
H v a d m å n g e n finnes med fullt förstånd.
H v a d — n ä r som k o c k a r n e äro m å n g a - blir s ä m r e — så ju e t t o r d s p r å k l?
- E n v ä x t, som b r u k a r gå u p p i å n g a.
H v a d öfver h u f v u d helt ö n s k v ä r d t är.
H v a d ej i m o t g å n g e n m a n bör mista, ty all sin lifskraft m a n då ock mist.
H v a d blir af a l l t i n g dock till det sista.
H v a d tjufven gjorde ett stort m e d list, H v a d här m a n g ä r n a p å axlar båda, fast ej d e t r i n g a s t e falsk m a n ä r?
H v a d får h e l t kallt du o m v i n t e r n skåda?
H v a d sparfvens k v i t t e r j u kallas plär.
H v a r e f t e r m å n g e n får t r å d a d a n s e n.
H v e m s k r a t t a r bäst både först och sist?
N ä m n Dågot, h v a r a f m a n mister sansen.
Och h v a d ej m å n g e n finns k v a r nu visBt.
L — a.
D ä r du b a r tagit.
.
.
j a gissa b a r a — du äfven s ö k e r.
.
.
j a, h v a d för s l a g?
Ifall d i n m o r b r o r det skulle vara, du säkert hjälptes framåt ett t a g.
H v a d måDgen får efter a n d a n göra.
H v a d honom då kanske väntar snart.
E n röst u r djupet du k a n få höra.
H v a d får m a n tåget ibland med fart?
H v a d bachihjälten n o g t ö m m e r m å n g e t.
O e h h v a d åt h o n o m m a n r o p a m å H v a d aldrig lejonet blir, fast fånget — n a t u r e n bryter nog lös ä n d å.
1S93 — d$j3r&gt; — Innehållsförteckning.
.lohann: ' von Hofsten; af Sigrid Leijonhufvnd.
(Med por- trätt).
— Återsken; poem af Anna Knutson.
— Kvinnoar- bete; några tankar i en dagsfråga, för Idun af Loke.
I: » II- tan ryggrad. » — En bal i Hotel de Ville; ett bref från ryss- dagarne i P a r i s; för Idun af Jane Gernandt. — Sorglöshet; en liten barnstudie af Georg Nordensvan.
— Från Iduns läse- krets: Våra trappuppgångar; af Erfaren oeh ordningsätskande matmoder.
— En svensk o s e d; några ekonomiska funderingar af Ellen Bergström.
(Forts. o.
slut.)
— Ur notisboken.
— T e a - ter och musik.
— En gammal historia; af Helena Nyblom.
(Forts. o.
slut.)
— Tidsfördrif.
Springaregåta.
tro man- ter dia kväl- lens dalar kärlek djupa och evig him- lens att jor- dens icke om aldrig minns uti niiin ' - ska dessa därför dagen skug- gor hopp hjärta du minns skall där mäktig glim- ma göm- mer ditt aldrig att skon- löst stolt lyser hällar hand låt for ämnet som af du skör- das och inne g&amp;ng fly till lifvets graf- vens starka fjärran en dödens det nya bakom Ah.
Lösningar.
Ckaraderna: I: Högmodig.
l i f: Frukost.
I I: KålhufVud.
Figuruppgiften: Nifel- Springaregåtan: Vårt lif är blott en sällsam dryck, Af Ödet iskänkt blifven.
Din bägare till munnen tryck Och töm den u n d e r g i v e n.
Väl ofta nog den drycken är Att t ö m m a svär för mången, Som ej försötma den sig lär Af vänskap, vin och sången.
Ordgåta.
Begynnelsebokstäfverna bilda n a m n e t på en stor fältherre och slutbokstäfver- n a på en af h o n o m förlorad batalj.
Orden ä r o: 1) m y c k e t a l l m ä n t e n - gelskt adjektiv, 2) bergshöjd i Sverige, 3) g a m m a l d a g s å k d o n, 4 d e p a r t e m e n t i F r a n k r i k e, 5) ett g u l d m y n t, 0) t v å m a n s n a m n, 7) flod i S y d a m e r i k a, 8) f. d. p r o m e n a d p l a t s i S t o c k h o l m.
verness, Biberich, Sofiero, Emanuel, hem — Henrik Ibsen, RoBinersholm.
B e hålla uti lifvets bål För män ' skan hälsan fången.
Så töirimom dä en bottenskål För vänskap, vin och sången.
Korsgåtan: Krutrök, Iduoa.
Stafvelsegåtan: Hamilkar, Eldorado, N i k o - demus, Rebabeam, Iphigenie, Koriander, I n - skeppadt af firman C o c k b u r u, S m i t h o s «.V &lt; ': &lt;&gt; i O p o r t o och härstädes lagradt i flere år tamt garanteradt fritt från främmande tillsatser, rekommenderas såsom synnerligen utmärkt till pris af kr.
2, 1 0 pr but.
Riks- o. Allm.
tel. K.
A.
N v d a h l &amp; C: 0.
Stlllm.
Stfirfiulilll 2.
