# ID: svediakorp-per941
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 27,900
# sentences: 612
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 43 (306) F r e d a g e n den 27 oktober 1893.
Prenumerationspris pr år: Jdtm m e d M o d e t i d n i n g o c h kolorerade planscher kr.
9: I d u n m.
Modet, u t a n kol.
pl.
» 7: 50 Idun ensam » 5: Byrå: K l a r a v.
K y r k o g a t a 7, 2 (Aftonbladets h u s.)
Redaktör tr P r e n u m e r a s k e r å a l l a post- anstalter i riket.
FRITHIOF O c h s å m ö t t e s vi.
» Så tidigt ute? » » Jag skall söka kam- marherrn. » » Kammarherm?
.
.
.
d e b u t v i d O p e r a n så- ledes? » H o n slog upp de vackra ögonen med ett skälmaktigt leende.
» Åh n e j, så h ö g t tänker j a g inte klifva.
J a g vill e n d a s t ha ett rekommendationsbref af k a m m a r h e r m.
» » B e h ö f s i n t e!
.
.
.
N i re- k o m m e n d e r a r er själf, min fru. » » Nej, inte i Paris ... hos teaterdirektörer- na. » » Kors i all m i n dar • — e n n y f r u H a r t - m a n! » H o n skrattade.
utgifvare: HELLBERG.
Träffas å b y r å n k l.
12 — 1.
Anna xet v a r f ö r n å g - * ra dagar sedan och e n för den- na höst ovan- l i g t v a c k e r ok- tobermorgon jag mötte den talangfulla, unga frun i » Torget ».
Jag såg henne redan på l å n g t afstånd, där hon kom, elegant och s p ä n s t i g, p å d e n af g y l l e n e l i n d l ö f öfver- sållade sandgången.
Det var ungdomen själf, s y n t e s d e t m i g, som gick igen midt i senhösten.
och Allm.
Telef 61 47 Utgifningstld: hvarje helgfri fredag.
Jduns Tryckeri Aktiebolag 6:te årg.
Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » Lediga platser » 25 ö r e för h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l stafv.
Lösnummerspris I 5 öre (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e pr n o n p.
- r a d.
Lundberg.
» N e j, j ä g reser en- dast för att studera — o m e t t år är j a g tillbaka igen.
J a g vill l ä r a k ä n n a P a r i s ' för- n ä m s t a artister, fram- f ö r a l l t J e a n n e Grä- mer, j a g vill andas d e n n a luft, s o m på e n artist lär verka s o m den Lidnerska knäp- p e n, o c h n ä r j a g rik- tigt sett mig omkring, lefvat Pariserlif, d å.
.
.
» » Då? » » Ja, då skola vi ses igen — jag och mitt kära Stockholm.
Till d e s s — a u revoir! » » Au revoir!
.
.
.
och h j ä r t l i g t l y c k a till! » D e t där korta mö- tet i strålande höstsol midt ibland fallande blad gaf m i g anled- ning fråga » Iduns » ärade redaktör, o m han hade något emot att presentera fru Anna Lundberg, innan hon reste.
S o m e n a l l v a r l i g her- re m e d stränga grund- satser o c h sina läsa- rinnors väl för ögonen, när det gäller den glada konsten, funde- rade redaktören ett ögonblick, m e n också b a r a e t t ö g o n b l i c k, in- nan han svarade: » Med nöj e — men då s k a l l d u skrif v a t e x t e n.
»
IDUN 338 D e t är en g a n s k a s l i p p r i g g r u n d På andras tycke bygga ' Och u p p å r y k t e t s l ö s a m u n d Sin levnadsregel trygga.
Och som det n u en g å n g för alla tycks h a blifvit m i t t ödes hårda lott att före- ställa de unga, vackra damerna i » Idun » för t i d n i n g e n s ä n n u älskvärdare läsarin- n o r, g j o r d e j a g e n d a s t e n s t u m ^ m e n väl- talig bugning och fattade pennan.
* Les extremes.
.
.
Viktor Rydberg, den djupe tänkaren, o c h A n n a M a l m g r e n, d e n s k ä l m s k a, lek- fulla artisten, ha båda sett dagens ljus i Jönköping.
Vättern har hviskat sagans m y s t i s k a t r o l l s å n g e r i s k a l d e n s öra, m e d a n de klarblåa böljorna sjungit de gladaste visor för den blifvande operettartisten ... R e d a n vid u n g a år k o m A n n a M a l m - g r e n m e d sina föräldrar till S t o c k h o l m.
D e t v a r h ä r h e n n e s h å g v a k n a d e f ö r sce- n e n — en lidelsefull, obetvingelig läng- t a n efter d e n n a bizarra v ä r l d af m å l a d e himlar, falska diamanter, gnistrande i r a m p l j u s, k r o n o r af p a p p, f e t s m i n k o c h bomullstrikåer.
M e n den som längtar, ser allt detta i fantasiens trollska skim- mer, och den som nått sin längtans mål — de bräder s o m föreställa världen — vill inte andas n å g o n a n n a n luft ä n tea- terns, k a n inte lefva u t a n spänningen, u t a n a p p l å d e r n a: s c e n e n är s u g g e s t i o n, teaterlifvet ett opiirus — vaknar m a n från det, känner m a n sig f r ä m m a n d e, bortkommen; m a n måste berusa sig på n y t t — eller dö.
A n n a Malmgren gaf sig icke, förrän rampen skilde henne från salongen.
Efter att ha gått vid kungliga teaterns elevskola, d å f ö r l a g d t i l l d e n n u r i f n a o p e r a n s ar- t i s t f o y e r o c h l e d d af n u v a r a n d e d i r e k t ö r C h r i s t i e r n s s o n, a n s t ä l l d e s h o n v i d f. d.
Mindre teatern — » H a m m e r s lada » s o m d e n p å folkspråket eå g e m y t l i g t kallades.
H ä r fick h o n b ö r j a f r å n b ö r j a n.
Det var inte tal o m att spela stora roller, stå f ö r s t p å a f f i s c h e r n a, u t a n d e t v a r a t t sta- tera, statera och statera.
Har man då inte karaktär, m e n är rasande väl växt, m e d n ä p e n profil o c h c h a r m a n t a ö g o n, går det ingenstädes i världen så lätt att halka som på det grofva scengolfvet.
Och f a l l e r m a n — j a, d e t kan h ä n d a, a t t d e n o k ä n d a s t a t i s t e n i alla fall blir e n l y s a n d e stjärna, m e n det händer vida oftare, att h o n f a l l i t f ö r a l l t i d o c h a l d r i g m e r a re- ser sig.
.
.
F r u L u n d b e r g e l l e r, r ä t t a r e s a g d t, frö- ken Malmgren ägde både karaktär och energi.
Och dessutom hade hon ännu ett bättre vapen m o t alla frestelser — e n djup, varm, hängifven ungdomskärlek.
E n s å d a n är, t y v ä r r, m y c k e t s ä l l s y n t i våra dagar, m e n d e n hör lika fullt till de slags ting, som h a förmågan att för- sätta berg.
Efter att Mindre teatern för alltid — t i l l s t o r s o r g för d e t l e f n a d s g l a d a S t o c k - h o l m — stängt sina portar, e n g a g e r a d e s fröken Malmgren vid Södra teatern, och d e t v a r n u h e n n e s l y c k a s t i m m e s k u l l e slå.
Alla artister m e d energi och begåfning ha ett sådant klockslag, efter hvilket de 1893 S ö k fram din r e n a s k y l d i g h e t Ur b l i n d h e t s m ö r k a g ö m m a, O c h f ö l j du d e n, n ä r du d e n v e t, Låt världen sedan döma.
II.
G. Nordenflycht.
kunna räkna framgångarna kväll efter kväll.
Ibland kan detta ögonblick låta vänta på sig länge, ibland kan det kom- m a m e d e n s — d e n första aftonen.
Hvarje t a l a n g h a r s i n s t j ä r n a, m e n d e t t a r tid,- innan den går upp.
D e t var på Djurgårdsteatern, och m a n gaf en bagatell, som hette » Stabstrum- petaren ».
M e n från och m e d denna premiére hade fröken Malmgren ett namn.
H e l a S t o c k h o l m — det vill säga det Stockholm, s o m i c k e l å g v i d b a d o r t e r e l l e r i skär- g å r d e n — m å s t e u t o c h se h e n n e s » Em- m a », h ö r a h e n n e s k u p l e t t e r o c h se h e n n e dansa.
H v e m minns inte: » Tusselull ... ack, mitt gull, du är mig kär — låt m i g m e d dig få l e k a, dig k y s s a, k l a p p a, s m e k a — d o c k a n m i n, l ä t t o c h fin — j a g ä l s k a r dig — kyss n u vackert mig! » D e t var kvinnlighet och behag i detta!
» D e t h e l a är i n g e n t i n g, » säger Kiel- land, och han har rätt i afseende på » Stabstrumpetaren », m e n i alla fall, det låg så m y c k e n charme öfver framställ- n i n g e n, s å m y c k e n n a t u r, s å m y c k e n fi- ness öfver föredraget, att j a g tror knap- past det fanns ett ö g a torrt i salongen, när h o n sjungit k u p l e t t e r n a till slut.
O c h o m k o n s t e n b e s t å r i a t t af i n t e t göra mycket, då var E m m a s repsesentant d e n a f t o n e n e n s t o r h e t af första r a n g e n.
.
.
F r å n S t o c k h o l m bar d e t af till Göte- borg.
Direktör Lorens Lundgren — kanske e n af d e l y c k l i g a s t e t e a t e r d i r e k t ö r e r d e n syperba handelsstaden ägt — hade ögon- blickligen fäst henne vid sin teater.
M e n här blef det a n n a t afl » Vi spelade då högre dramatik, » sade fru L u n d b e r g en g å n g till mig, på tal o m Göteborgssej ouren.
O c h d e t v a r all- deles riktigt.
Fredrikson, som gått i frivillig lands- flykt från den hemtrefliga scenen vid Trädgårdsgatan i Stockholm, spelade då f ö r s t a fiolen p å G ö t e b o r g s s c e n e n.
Och h ä r a f f ö l j d e, a t t d e t b l e f d e n fina k o m e - dien, h v i l k e n blef s o m barn i h u s e t vid Kungsportsavenyen i Göteborg.
O c h » Stabstrumpetarens » E m m a blef p å sådant sätt — och det m e d glans — göteborgarnes Ellen Hartman.
Hvilken smidig och mångsidig talang fru Lundberg.
.. F ö r l å t!
— • n u s ä g e r j a g h ä d a n e f t e r f r u L u n d b e r g, e m e d a n u n g d o m s k ä r l e k e n till sist t o g ut sin rätt o c h h o n en vacker vårdag som skådespelaren Otto Lundbergs hustru företog en liten wedding-trip till södern.
D e t v a r s å d ä r en passant T y s k - land, Bayern, Österrike, Tyrolen, Italien, Schweiz — en härlig resa på tu m a n h a n d som alldeles nygifta — jag njöt, jag, som en galning, utan att vara gift!
Hvilken smidig och skiftande talang fru L u n d b e r g besitter, visade sig snart, när h o n å t e r k o m till S t o c k h o l m för att ä g n a sin konst åt S v e n s k a teatern.
M e n att, h o n äfven skulle göra lycka i operet- ten — det hade väl näppeligen någon a n n a n ä n h e n n e s lärare, Fritz Arlberg, kunnat drömma om.
E n vacker afton uppträdde h o n emel- lertid som den förälskade käcke, unge väpnaren S v e n i » Kejsarens n y a kläder » o c h v ä c k t e e n s t o r m af bifall.
Näpen o c h s ö t v a r h o n, o c h d e n fina, e l e g a n t a figuren gjorde äfven sitt till, att S v e n spelade sig rakt in i publikens hjärtan.
M e n d e t m a n r e n t a f f ö r u n d r a d e s i g öf- v e r v a r d e t m u s i k a l i s k a f ö r e d r a g e t; rö- s t e n v a r v i s s t i c k e s t o r, m e d d e n v a r ut- märkt väl skolad, klar och vinnande.
F r å n denna kväll datera sig fru Lund- bergs triumfer som operettsångerska.
Och A m a l i a i » R ö f v a r b a n d e t » e l l e r I z a i » Bild- huggaren Clemenceau » fördunklades helt o c h h å l l e t af d e n p a r i s i s k t f ö r f ö r i s k a N i - niche och den dämoniskt bländande » Fru Hin ».
I d e t t a ögonblick är fru L u n d b e r g ute- slutande operettsångerska, och hennes stjärna som sådan kommer sannolikt att stiga, sedan h o n i Paris studerat för en af n u t i d e n s a l l r a f ö r n ä m s t a a r t i s t e r i d e n v ä g e n, J e a n n e Granier — för så framt Granier tar några elever!
U t o m Sveriges gränser har fru Lund- berg gjort stor succés i F i n l a n d o c h Kö- benhavn.
Köbenhavnarne, som nyss förut e n t u s i a s t i s k t a p p l å d e r a t d e n a r t i s t i s k t raf- finerade fru A n n a Norries glänsande konst, hyllade äfven nästan lika entusias- tiskt fru L u n d b e r g s Niniche.
» Politiken » sade e n massa g r a n n a saker, och » Kon- gens gamle By » fann henne » henrivende sod ».
S å f r u L u n d b e r g k a n n u i P a r i s rik- tigt hvila ut på sina skandinaviska lagrar.
I det enskilda u m g ä n g e t verkar fru Lundberg inte det minsta operettdiva.
H o n är enkel o c h rättfram — e n riktigt korrekt hvardagsmänniska, icke ett spår af t e a t e r.
M e n ser m a n in i h e n n e s grå ö g o n, finner m a n p å b o t t e n e n e n e r g i s k s j ä l, s o m v e t h v a d d e n v i l l o c h h e l t sä- k e r t ä f v e n k a n flamma a f l i d e l s e.
F ö r öfrigt är fru L u n d b e r g vid sidan af s i t t a r t i s t s k a p e n u t m ä r k t l i t e n h u s t r u — det har hennes man, skådespelaren v i d Södra, anförtrott m i g i allra största h e m l i g h e t — o c h h o n ä g e r e n d a s t e n stor, vild, fruktansvärd passion — att o m som- rarna få paddla i kanot.
Och det missunnar henne ingen — allra m i n s t Daniel Fallström.
I fosterlandskärleken som ej g ö r ver allt, h a r gifvas inga allt, h a r g j o r t intet, vägrat allt.
grader: d e n s o m ej den gif- L. Börne.
I DU N 1893 " En kritisk dag af första ordningen ".
Motvikt W) et goda tänkte, ljusa blida tankar; ^ de togo lif, de togo form och färg, tills sist i ändlös rymd de fällde ankar, då sänktes dalar och då höjdes berg, då tändes solens första gryningsdager och världen låg där nyfödd, ren och fager.
Ej kylig höst, ej brännhet sommartunga, ej vinterfrost och mörker funnos till, blott vårens krafter jublande och unga, den första grönskan, lärkans första drill; en glans, en fröjd, af ingen straffdom tuktad, och döden än ej sedd, ej känd, ej fruktad.
Det goda drömde — det var lifvets dröm, ett lif där rosen inga törnen ägde, ett lif så vist som kärleken är öm, där tvång ej mer än ädel frihet vägde, så danades de första anletsdragen, så log den första människan mot dagen.
Det onda tänkte, tanken var förstöring: En skugga flög igenom rymden fram och kom med vårens sol uti beröring, den skuggan hette synd, dess följd var skam; men åter bröt sig från det godas boning en ljusrik stråle ned: det var försoning.
Då spände hatet sina starka vingar, och man mot man stod upp med vredgad håg; så smiddes stål, så i allt större ringar man splitets härjarflamma tändas såg.
Men efter hatets hugg, så blid som våren gick kärlek stilla fram och läkte såren.
Och sorgen kom, följd af en blek gestalt, förtviflan gaf en bitter smak åt tåren så blef det första mänskohjärtat kallt, så timrades med ve den första båren.
Men innan gräs på gr af ven hunnit gro, där stodo tvänne vakter: hopp och tro.
Ty hvarje gång det onda vredgad sände en ny förbannelse i världen ut, det goda med sin tysta makt det vände alltjämt i en välsignelse till slut, och mer än ljungeld mäktade förstöra, den minsta stråle kunde under göra.
När det det det det det ondskan gjort ett hjärta till en öken, goda gjorde öknen till en park, goda spridde ljus i tviflets töcken, goda gjorde bruten vilja stark, goda födde hopp, där hoppet bräcktes, goda vingar gaf, där vingar stäcktes.
Godt emot ondt, ondt emot godt, ja väl, den sagan ny och gammal är som lifvet, den diktas om för hvarje mänskosjäl, och hvarje själ blef samma löfte gifvet: » Det godas inslag gjordes först i väfven, och hvad som varat längst är starkast äfven. » Sigrid E / m blad.
(Toivo.)
N å g r a o r d i j u n g f r u f l y t t n i n g e n för I d u n af Zéro.
Ä|l) et är med en ganska hastig fart, vår lilla jord rullar omkring i världsrym- den.
Och det är mycket smått och godt, som låder vid dess yta och där sitter t ä m - ligen illa fast, så att man just inte kan un- dra på, att det är åtskilligt som i kritiska stundar ramlar och krossas, ja, som därvid helt och hållet förloras.
Och det är icke bara laviner och järnvägs- broar, som ramla, icke blott oförsiktiga tu- rister och fina porsliner som krossas, eller aktiekapital och knappnålar, som spårlöst för- svinna.
F ö r hvarje dag ramla tusentals luft- slott, krossas illusioner, förloras så mycket mod och så mycken ljuf okunnighet.
Och dock finns där alltid kvar ett rikhal- tigt lager i alla brancher.
D e t är med själf- bedrägerierna som med den frejdade galten, som åt upps den ena dagen för att den andra serveras hel och orörd igen.
D e t är som med tvingrök i g a m l a kakelugnar.
T a g bukt på det, den som han I D e t hjälper ej stort, om också brandsyn går sin husrond hvartenda år, ja, inte en g å n g om den säger ifrån, hvari felet består.
D e t är visserligen många, som vilja spela brandsyn i det fallet — och lika många få de finna sig i, att de- ras anmärkningar bli resultatlösa.
Själfbe- drägeriet har funnits, alltsedan A d a m sköt skulden på E v a och E v a på ormen, och så länge världen står kommer det att finnas — och k a n s k e skulle mången ej orka bära lif- vets börda, om så ej vore.
J u s t nu finns det nog mången husmor, som med bekymrad min frågar sig, hvad den stora flyttningsdagen — en kritisk dag » af första ordningen » mer än någon af de be- ryktade F a l b s k a — skall medföra åt henne, och hvilka nya pröfningar och förskräckelser som vänta henne bakom framtidens fällda slöja Men k a n s k e tänker hon ej alls på, att det finns en annan slöja, på hvilken hon just i detta afseende borde lyfta en flik — en liten flik på själfbedrägeriets tunga täckelse.
T y där ej full öfverensstämmelse och enig- het råda — och det kan j u hända ibland, att det fattas i förhållandet mellan köket och förmaket — där är det ej för djärft att an- taga, att den ena, om icke båda parterna ha orätt.
Men som antagligen ingen af dem anser sig själf hafva det, ligger det nära till hands att påstå, att den ena eller båda ha fallit offer för den städse grasserande epide- mien, själf bedrägeri.
Och förmodligen miss- tager man sig ej i den diagnosen.
T y ack, de båda partierna känna hvaran- dra ofta ej alls och ännu oftare endast ifrån afvigsidan — och ändå inbilla de sig kanske, att de vända rätsidan till.
E n husmoder föreställer sig, att hon blott vill lära sin tjänarinna ordning, då hon, just den morgon hennes man gifvit henne själf en kraftfull föreläsning om sättet att sköta en hushållskassa, ropar åt jungfrun, att hon » blir riktigt sjuk af hennes oerhörda, afskyvärda slarf!
A l l a dörrar på vid gafvel och dam- trasan på divansbordet som det enda minnet af en väl utförd städning! » Och jungfrun inbillar sig kanske, då hon fått denna lilla underrättelse till lifs, att det 33 bara är i förmaket, som det ligger oväder i luften i dag — • och att det inte alls är någon åska i köksspisen.
Och den lilla näpna frun, som svassar omkring i sitt koketta hushållsförkläde och lagar efterrätter, som genom en egendomlig skickelsernas gång alltid hamna hos portvak- tens barn, var säker om, att hon inbillar sig hjälpa grundligt till med sysslorna, som hon också lofvade, då hon stadde sin tjänsteande.
D e n s a m m a, som å sin sida inbillar sig ha fått salig fader J o b s tålamod till arf och ägo, då hon nöjer sig med att slänga » fruns väl- signade efterrättsjobb » ur vägen så ofta och så kraftigt, som omständigheterna tillåta.
Och den där frun, som på bjudningar och visiter med allvarlig och grubblande min talar om, att hon ger sina tjänare allt, allt, som de möjligen kunna fordra, och ändock äro de aldrig nöjda — det är tidsandans fel, påstår hon!
— till och med hon är ett offer för själfbedrägeriet.
T y det är mycket troligt, att hon aldrig kommit att tänka på att ge dem ens en gnista af den öfverseende kärlek, som dock är en af de första plikterna mot våra medmänniskor — om ock en af de först glömda.
» K ä r l e k!
» ropar säkert mången.
» Skulle j a g ge kärlek åt den kippskodda varelse, som knackar sönder mitt porslin, bränner vid min välling och gömmer en gardist i mitt k ö k s - skåp! » » Kärlek! » ropar k a n s k e med ännu större förvåning den kippskodda varelsen.
» Skulle det finnas kärlek emellan oss, mellan den, som äter sitt rikliga bröd utan sträfvan och i godan ro får hvila ut under eget tak, och öen, som måste arbeta för att göra den födan så läcker och den bädden så mjuk som möjligt! » T y a c k!
man bedrar sig ej blott på sig själf, man inbillar sig j u också så mycket om andra.
Och hon, som tillreder födan, vet föga med hur mycken sträfvan den er- hållits, hon som ordnar den mjuka bädden, vet litet hur hård den dock kan kännas.
Och föga vet den, som smått fasar för den morska varelsen i köksregionerna, hur annorlunda det skulle se ut därute, om litet kärlek och förståelse trängde dit från herr- skapssidan.
D e t skulle helt visst härda porslinet och förbättra husmanskosten.
Och hvad gardisten i skåpet beträffar, så skulle han kanske en- dera dunsta bort som en elak dröm eller förbytas till en hederlig och ej fördold verk- lighet.
T y frun s " kulle minnas sin egen ung- domstid och, fast hon då var omgifven af en hedersvakt af förkläden, tänka, att det som hörde till hennes skäraste, ljufvaste minnen, ej gifvet måste vara något ondt och förbju- det för den, som tyvärr blott har ett sotigt köksförkläde att tillgå.
Och hon, som bär det, skulle känna i luften, att frun därinne mindes så väl och så vackert — och så skulle hon kanske själf blott få vackra minnen att bevara från ungdomstiden.
Minnen, som må- hända plåna ut m å n g a sorgsna och bittra tankar hos henne, som under sträfvan ätit andras bröd och hvilat sitt trötta hufvud under andras tak.
Ja, det kunde j u till och med hända, att när en flik af själfbedrägeriets slöja var lyf- tad och man kommit på det klara med, att man ej gifvit allt hvad man bort, då man icke gett kärlek och icke känt ansvarsskyl- dighet — det kunde ju hända, att man då fann, att det var som att sätta in pengar i en bank att skänka kärlek åt den hemlösa
IDUN 340 och öfverseende åt den underordnade.
Man fick mer igen, än man gaf.
Och det är väl ej på det hela taget så förfärligt mycket att ge ett vänligt uppmunt- rande ord då och då, litet personligt intresse och till och med — förfäras nu e j!
— en smula förtroende, en liten inblick i ens eget lif.
Blott så pass mycket, att bedrägeriets dimmor i någon mån kunna skingras äfven på det andra hållet och den fattiga förstå, att allt är ej guld, som gliramar, den arbe- tande, att alla äro vi arbetare på lifvets tung- plöjda åkerland.
Och kanske skulle af den missnöjda bli en, som böjde sig för arbetets fördelning, kanske af främlingen en vän.
Man hade visserligen då gifvit mer, än le- gostadgan fordrar, men man skulle nog snart inse, att man dock gifvit blott hvad som med rätta kräfves af en högre lag.
Pärlor.
Skiss för Idun af S o p h i e Unge.
(Slut fr. föreg.
n:r.)
undra år!
Nej, hur kostligt!
Hvem kunde tänka sig, har den nu så ungdomsfrisk » och rosiga Sigrid skulle se ut vid den tiden.
Rektoristen och femteklassisten drogos så småningom inom flickkretsen, liksom myggan till ljuset, och snart haglade infall och roliga repliker som ett litet fyrverkeri emellan de uDga.
Själfva mormor i sin länstol började att känna sig ung på nytt — • och skrattade lika hjärtligt som någon af de andra, ehuru hon måste hålla näsduken för munnen för att dölja vakanserna i tandraden, som ingen tand- läkare fått ersätta.
Elsa hade dragit af sig sina grå handskar, vikit ihop dem omsorgsfullt och lagt dem bredvid blomkrukan på fönsterbordet, och med dem var också den högtidliga stämningen borta, så att hon kände sig som en fågel i skogen.
Nu satt hon med sin fulla kaffekopp i han- den, men att hålla innehållet inom bräddarne vid de upprepade roligheterna, som man ju nödvändigt måste skratta åt, var ganska kin- kigt, och trots hennes försök att sätta en dam för sjögången, skvalpade en liten brun våg öfver brädden och rann utefter framvåden på hennes klädning.
Grymt förlägen sökte hon att hejda floden, innan den nådde mattan, men råkade därvid att skvimpa ut återstoden af kaffet på damastduken.
Hon var nära att brista i gråt — så led- sen kände hon sig.
Sigrid, som såg hennes förlägenhet, skyn- dade att trösta henne.
» Se inte så tillintetgjord ut, kära Elsa.
Det var ju inte bläck.
Värre var det när Hanna Pram hällde ut bläckhornet öfver dok- tor Håkansons nya, ljusa sommarpantalonger. » Och så följde en ny historia, som kom alla att glömma det lilla missödet.
— Hvem ringde så ljudligt på tamburklockan?
Justitierådinnan, som var litet nervös, hop- pade till på stolen.
Men ännu hastigare flög hon upp, då hon fick se den inträdande.
» Bengt, min rare gosse!
— Kusin Bengt!
— Så roligt att se dig äter.
Vi visste icke, att du redan var kommen.
Välkommen hem igen från din långa resa! » Han möttes med så många glada utrop, den lycklige Bengt, att det märktes, att han varit efterlängtad.
I nära två år hade han också varit utomlands i och för vetenskapliga forsk- ningar, och man hade ej väntat honom på ännu några dagar.
» Men hvarifrån kommer du egentligen, just nu? » frågade justitierådinnan och gaf honom en varm handtryckning.
» Nästan direkt från tåget, tant lilla, eller, om du hellre så vill, direkt från palmernas land. » » Åh, då är den där palmen därifrån? » sade Sigrid och såg med glänsande ögon på en palmväxt, som han haft all möda att bevara oskadad under de lifliga välkomthälsningarna och nu bugande lämnade henne.
Ehuru alla de öfriga utbröto i ohejdad mun- terhet vid denna hennes naiva fråga, behöll kusin Bengt fattningen och svarade mycket allvarsamt: » Om det varit möjligt, skulle jag nog fört med mig en äkta inföding åt dig, men den här har tyvärr inte vaknat till lif under tro- pikernas sol.
Men just därför kommer den nog att trifvas så mycket bättre! » Sigrid presenterade kusinen, doktor Borg, för sina vänner, hvilka alla iyckte, att han såg ofantligt » stilig » ut, och de båda skolgossarne granskade i smyg hans » piffiga » resdräkt samt voro idel uppmärksamhet, under det att han berättade några episoder från sin resa, fastän de kände, att de nu voro ohjälpligt undan- petade för aftonen.
— Det gick som ett vågsvall öfver salsgolfvet.
Ljusa och mörka hufvuden höjdes och sänktes, smidiga gestalter smögo sig mjukt under de höjda armarne, och den lefvande väfven skif- tade i alla upptänkliga färger.
» Väfva vadmal och slå tillsamman, Låta skottspolen gå, gå! » Friska, ungdomliga röster ljödo genom rum- met, och justitierådinnan satt vid pianot och ackompagnerade.
Men plötsligt hördes ett utrop, och det blef stagnation i rörelsen.
En tråd i inslaget hade brustit.
» Margits halsband! » Öfver musikens toner ljöd detta utrop i smärtsamt tonfall, och när de dansande vid- gade kretsen, såg man midt i densamma Elsa med en del af sitt korallhalsband i handen; en annan del hängde fast i doktor Borgs ur- kedja, och dessutom låg en del af de röda pärlorna kringströdd på golfvet.
Då Eva krupit under hans upplyftade arm, hade halsbandet fastnat i kroken på hans ur- kedja och slitits af, innan hon kunnat hindra det.
Doktor Borg stod ett ögonblick som para- lyserad med blicken oafbrutet fästad vid Elsa, hvilken med nervös ifver skyndade att samla ihop pärlorna, biträdd därvid af de andra flic- korna, löste därefter varligt den del af hals- bandet, som ännu hängde fast vid hans ur- kedja, och gick fram under taklampan för att taga det i närmare skärskådande.
Hvad han såg i denna stackars sönder- brutna länk, visste ingen, men hans läppar drogos till ett melankoliskt leende, och en fuk- tig glans beslöjade hans mörka ögon.
» Vill ni lämna mig äfven den andra delen af pärlbandet, fröken E l s a?
Min klockkedja var orsak till missödet, och jag håller nu på min rätt att låta sätta det i godt stånd igen.
Kanske är det till pä köpet något dyrbart minne för er? » » Ack nej, icke för mig!
Det vill säga — det är inte mitt.
Min syster rår om det, och jag hade lofvat att vara mycket aktsam om det. » 1893 » Säg henne, att jag är mycket ledsen öfver hvad som händt, men att hon snart skall ha det felfritt i sina händer igen.
Om en dag eller två. » När Elsa efter supén skulle taga reda på sina handskar, fann hon till ytterligare bedröf- velse, att de kommit i alltför nära beröring med fatet till blomkrukan och voro genom- dränkta af vatten.
Med tungt hjärta anträdde hon därför hemvägen.
Utan halsbandet och med genomdränkta handskar.
Hvad skulle Margit säga om allt detta!
Men doktor Borg stannade en stund längre än de andra och hade därunder ett förtroligt samtal med justitierådinnan, från hvilket han kom tillbaka med mycket upprördt utseende.
* Margit hade svårt att dölja sin ledsnad, när hon fick veta, hur illa det gått med halsban- det, men då hon såg, hur bedröfvad Elsa var däröfver, gjorde hon henne ej några vidare frå- gor eller förebråelser.
Finge hon det också tillbaka i fullkomligt godt skick, så var det dock profaneradt af att gå genom så många främmande händer, och ehuru hon visste, att den betydelse hon lagt i det sätt, hvarpå det gifvits, förmodligen endast var ett uttryck för de känslor hon själf bar för gifvaren, så hade hon dock under sitt sträfsamma, färglösa lif nästan omedvetet lefvat sig in i den föreställ- ningen, att dessa röda pärlor fortfarande voro en länk mellan henne och honom, hvilken hon nu ej kommit i någon beröring med under en ganska läng tid.
Och ändå!
P å huru lösa grunder hade icke hennes ljufva förhoppningar varit byggda.
Med smärta insåg hon det nu, när tankarne gingo tillbaka, dröjande vid den förgångna tiden, då hon — ännu ansedd som en rik mans dot- ter — tillbragte en lång, skön sommar på landsbygden hos aflägsna släktingar och där nästan dagligen kom i beröring med den unge vetenskapsmannen från universitetsstaden.
Hade han visat henne mer än vanlig upp- märksamhet?
Hon kunde ej förneka det.
Men han var ju vänlig och uppmärksam mot alla, och hon hade kanske bedragit sig.
Huru som helst, så var nu drömmen slut, och det röda halsbandet, som hon vunnit af honom på » fi- lippin », och på hvilket hon hittills gömt som på en relik, var numer blott en bruten länk — det brustna bandet mellan honom och henne.
Ett par dagar efter födelsedagsfesten hade Margit genom en vänlig biljätt från justitie- rådinnan blifvit ombedd att göra henne ett besök i anledning af ett arbete, som hon ville lämna i Margits skickliga händer, och som det skulle bli en öfverraskning för justitierådet, bestämdes därtill en timme, d å han säkert var borta från hemmet.
» Min man har just nu gått till sitt ämbets- rum, » sade justitierådinnan, när Margit föl- jande dag infann sig hos henne, » och vi kunna i ro planera och öfverlägga om vårt gemen- samma arbete. » Margit tog af sig ytterplaggen osh ombads att stiga in i den hemtrefliga salongen, där en munter brasa brann i kakelugnen.
Som vä- dret var skarpt och blåsigt, så hade hon fru- sit hela vägen i sin tunna kappa och fann det därför så mycket behagligare att få hvila ut en stund i det varma rummet.
» Förlåter ni, om jag lämnar er på en stund? » Hade justitierådinnan vänligt.
» Jag höll just på att afsluta ett angeläget bref och har en- dast några rader kvar.
Ni kan också behöfva hvila litet, innan vi börja vår rådplägning. »
IDUN 1893 Hon sköt en länstol fram till brasan och » Ni ser blek och frusen ut, » sade hon, » och Margit njöt brasan, omkring tafloi, hade där hon med sedan frestad att se sig det vackra rummet, där det konstsaker Så af blef det och också blommor välbehag blomdoft i sin första insöp mättade ungdom, och hon denna ljumma och luft, som så lifligt på- minde henne om de förgångna tiderna.
Hon stannade ett ögonblick framför try- mån, som helt och hållet återgaf hennes långa smärta figur.
Det var längesedan sådan spegel.
ger, och hon såg sig själf i en Hvad hon blifvit blek och ma- hvad hon, i sin enkla svarta kläd- ning, stack af mot lyxen i omgifningen.
greps af en smärtsam förnimmelse Hon att ej höra hit och vände häftigt ryggen åt bilden i spegeln.
Då föll hennes ögon på ett bord med foto- grafier och ställ — Rädd röra bland dem en kunde det vara att vid bli — i ett elegant möjligt?
öfverraskad, vågade hon ej porträttet, men stod framför det en lång stund med drömmande blick och knäppta händer.
En lätt rörelse i rummet kom henne att vända sig om; hon var ej längre ensam.
Hon så stannade blek, ren att som förlamad och blef först den unge mannen innanför hastigt skyndade till som i dör- afsikt att stödja henne, men blodet kom hastigt tillbaka i sjudande vågor och öfvergöt hennes kinder med brännande rodnad.
» Fröken Margit, skrämde er — kan ni förlåta känner ni igen det träffades.
och — • jag mig? » » Om jag känner igen er, doktor » Ja, Borg! » är nu öfver två år sedan vi sist Jag har varit utomlands sedan dess, ni — ni har gått igenom mycket under den tiden. » Han såg medlidsam Åter henne in i ögonen med en varm, blick.
lugn och behärskad kunde hon nu svara honom utan en darrning på rösten.
» Ja, det har inträffat stora förändringar för mig — smärtsamma förluster.
Min far.
.
.
jag har mistat honom. » » Och jag visste ingenting därom, förrän jag kom tillbaka från min resa sedan.
Första aftonen jag för ett par dagar var hemma sam- manträffade jag här med er syster och fick då af min tant reda på edra förändrade omstän- digheter. » » Hvad, vaf det således ni som — » » Ja, Margit, det var jag, som » — han gick henne ett steg närmare — » som förstörde ert halsband, och som nu bönfaller om att för an- dra få gåDgen gång med ett lämna det ät er, men denna förbehåll. » » Med ett förbehåll » — hon upprepade hans ord mekaniskt.
» Att själf få sätta det på er. » Hon böjde lydigt sitt hufvud, och med dar- rande händer fastade han de röda pärlorna om hennes hals.
» Och nu beror det p å er, om ni anser denna länk vara nog stark att blifva ett band, som den förenar kärlek oss som, för alltid — under — en symbol af de år jag varit från- varande, alltmera vuxit till — pärla vid pärla och nu helt och hållet omsluter er.
Vill ni lösa eller binda? » Hon brasan En hade och sjunkit ned gömt i länstolen framför sitt ansikte mot det mjuka god kopp Gud fanns öfverflöd.
sett nt i det rika hem, tillbringade stod lutad » Jag att börja med af att stirra in men i han Så låg en stund, utan att öfver binder, » för e r handen, portieren henne, och hennes ögon af tårar.
sade h o n s a k t a, » och tackar kärlek. » Justitieradinnan i hon m e n s å g till sist u p p m o t h o n o m, d ä r s t o d o fulla värmen skall göra er godt. » i ryggstödet.
svara, bad henne taga plats där.
341 stod i dörren m e n drog falla m e d sitt bref sig tyst tillbaka ned mellan v u d s k ä l e n s e n i själfva h ä r o f v a n.
L ä g g e n d ä r f ö r b o r t e d r a y t t e r s t otrefliga g u v e r n a n t m a n é r o c h blifven s å s o m a n d r a m ä n n i s k o r o c h d e l t a g e n i d e r a s s y s s l o r efter t i d o c h f ö r m å g a, d ä r i g e n o m blifva n i trefliga i h u s e t o c h o m t y c k t a, o c h d å ä r a l l t för t r o l i g t, a t t e d e r h j ä l p i f a m i l j e r n a p å l a n d e t blir m e r a eftersökt o c h v ä r d e r a d ä n h v a d n u t y - värr är förhållandet.
X. och lät sig och d e unga.
Fattiga barns boklån.
G e n o m e n h ä n d e l s e k o m j a g för n å g r a å r s e d a n i b e r ö r i n g m e d e n fattig familj h ä r i^ h u f v u d s t a - d e n.
J a g h a d e l ä n g e ö n s k a t a t t p å n å g o t s ä t t få g ö r a n å g o t litet för d e fattiga, m e n s o m e n u n g flicka ej h a r s å l ä t t a t t finna r ä t t a s ä t t e t, blef m i n ö n s k a n l ä n g e o u p p f y l l d.
A t t j a g e n g å n g fick d e n u p p f y l l d, k a n j a g, o m m a n s å vill, k a l l a e n s l u m p, e h u r u j a g själf h e l l r e k a l l a r d e t n å g o t a n n a t.
M e n att med endast 5 0 öre prenumerera för årets sista j a g vill n u b e r ä t t a, h u r d e t tillgick.
E n fattig kvartal på g u m m a t i g g d e e n d a g af m i g.
J a g k o m d å a t t Observera noga den pre- tänka på, att j a g kanske skulle k u n n a hjälpa h e n n e n å g o t m e r e n a n n a n g å n g, o c h f r å g a d e d ä r f ö r ef- numerationslista, som medföljde n:r 4 0 af Idun!
Vi ter h e n n e s a d r e s s.
H o n sade m i g sitt n a m n o c h ha nu på allmän begäran utsträckt tiden för prenume- ett n u m m e r p å e n g a t a l å n g t b o r t å t e n af d e rationen och för dessa listors insändande södra tullarna.
E n d a g gick j a g d i t för a t t t a g a 15 nov.
Alla, som inom den tiden prenumerera, er- r e d a p å h e n n e.
V ä l k o m m e n till o r t o c h s t ä l l e, hålla alltså för det ofantligt låga priset samtliga de fick j a g fråga m i g f r a m från d ö r r till d ö r r, m e n innehållsrika numren, däribland i n g e n t y c k t e s k ä n n a till k v i n n a n, s å fullt af fa- samt äga rätt att m i l j e r v o r o i n s t u f v a d e i d e o t a l i g a s m å kyffena I nästa n:r, som J u s t p å v ä g a t t g å, t r ä f f a d e j a g p å g å r d e n e n fru, utkommer den 1 nov., skall Kamraten bland mycket s o m v e r k l i g e n h a d e r e d a p å d e n j a g s ö k t e.
Af d e annat meddela sina unge läsare upplysningar h o n l ä m n a d e mig, k o m j a g under- f u n d m e d, a t t t i g g e r s k a n gifvit s i g u t för a t t h a det sämre, ä n h o n hade det, och att h o n hörde till y r k e s t i g g a r n e s k l a s s o c h lefde p å a t t s k i c k a Prenumerera genast!
u t s i n a b a r n att tigga, o c h afråddes j a g p å det e n t r ä g n a s t e a t t g ö r a n å g o t för h e n n e.
» Men o m fröken vill h j ä l p a n å g o n fattig, s å finns h ä r i %&amp;£^&gt; s a m m a g å r d e n v e r k l i g t fattig f a m i l j, s o m j a g t r o r v o r e e n v ä l s i g n e l s e a t t h j ä l p a, » s a d e n ä m n d a fru.
N å v ä l, j a g följde r å d e t o c h k n a c k a d e p å e n d ö r r till e t t r u m, s o m b e b o d d e s af e n ä n k l i n g m e d 3 b a r n, h a n s g a m l a m o d e r o c h d e s s u t o m n å g r a in- » Skapt som en guvernant ... » neboende karlar.
Endast den gamla, som var E n af o r s a k e r n a till a t t g u v e r n a n t e r s e n g a g e r a n d e 75 ä 80 år — hon var den som m e d sina i f a m i l j e r n a p å l a n d e t s å m y c k e t s o m möjligt in- b r u t n a krafter s k ö t t e h u s h å l l e t — v a r h e m m a.
s k r ä n k e s är tydligen att finna i det förhållandet M e d f ö r u n d r a n h ö r d e h o n först p å m i g, m e n n ä r a t t e n till l ä r a r i n n a a n t a g e n a n s e r s i g ej b e h ö f v a h o n s å fick k l a r t för sig, a t t j a g ville f ö r s ö k a v a r a deltaga det ringaste i de inom ett h u s p å landet d e m till n å g o n h j ä l p, k u n d e h o n i c k e n o g t a c k a förefallande göromål, u t a n hafver sin varelse p å mig.
J a g s a d e h e n n e s å s o m s a n n i n g e n v a r, a t t sitt r u m e l l e r p r o m e n e r a r eller m e d e t t o r d s k ö - j a g ej h a d e m y c k e t p e n n i g a r a t t förfoga öfver, ter s i n tillvaro p å för sig a n g e n ä m a s t e sätt, u t a n m e n a t t j a g g ä r n a v i l l e v a r a d e m till n å g o n n y t t a, t a n k e p å s i n o m g i f n i n g d e t i d e r ej l e k t i o n e r n a o m j a g k u n d e p å n å g o t a n n a t s ä t t, s å s o m t. e x.
p å g å.
N a t u r l i g t v i s k a n m a n ej h a f v a d i r e k t a for- a t t g e b a r n e n b e g a g n a d e k l ä d e r.
Vi t a l a d e s l ä n g e dringar, att e n g u v e r n a n t skall göra m e r a ä n sköta vid, o c h u n d e r t i d e n k o m m o b a r n e n från s k o l a n, u n d e r v i s n i n g e n, s å f r a m t ej d ä r o m s ä r s k i l d t öf- o c h u n d e r s a m s p r å k e t m e d d e m fick j a g h ö r a, verenskommits, m e n saken är, att m a n tycker myc- a t t d e v o r o r o a d e af l ä s n i n g.
» Ack j a, b a r a d e ket om, a t t ett fruntimmer, s o m m a n h a r i huset, h a e n b o k ä r o d e s å t y s t a o c h s n ä l l a, o c h j a g får h a r s å p a s s i n t r e s s e för a l l t d ä r f ö r e k o m m a n d e, d å g o d t i d a t t s k ö t a o m mitt, » s a d e f a r m o d e r n, a t t m a n m y c k e t g ä r n a s å g e d e t h o n t. e x.
v i d » men n ä r d e inte h a något att läsa, då ä r det.
allt tillfällen, d å d e t ä r b r å d t m e d b a k n i n g, s t r y k n i n g, svårt ibland att hålla såväl r u m m e t som dem s l a k t n i n g eller d y l i k t, själf e r b j ö d e sig h j ä l p a till själfva s n y g g a, t y d å r u s t a d e s å o m h ä r o c h efter f ö r m å g a i s t ä l l e t för a t t, s e d a n m a t e n ä r o r - s l å s s o c h rifva s ö n d e r sig. » J a g l å n a d e d e m d ä r - dentligt i n m u n d i g a d, s å s o m n u v a n l.
sker, h o n för först m i n a e g n a s å g b ö c k e r, o c h s e d a n fick j a g s p r i n g e r u p p p å sitt r u m o c h ej b l i r s y n l i g f ö r r ä n m i n a v ä n n e r a t t l å n a u t.
J a g gaf d e m m e d flit vid n ä s t a m a t b u d.
inte böckerna, ty p å detta sätt k u n d e j a g j u l å n a u t d e m till d e n e n a f a m i l j e n efter d e n a n d r a.
De flesta g u v e r n a n t e r vilja t r o l i g e n gifta s i g, o c h M å n g a h a d e t a c k s ä g e l s e r v a r i t, s o m j a g fått d e t t a ä r j u ej a t t f ö r t ä n k a d e m, m e n i n i o fall af e m o t t a g a, s å v ä l af d e f ö r t j u s t a b a r n e n s o m af tio ä r o d e i a l l m ä n h e t, j u s t till följd af a t t d e ej f ö r ä l d r a r n e, för d e t n ö j e o c h r e l a t i v a h e m t r e f n a d deltagit något i hushållsbestyr, mycket olämpliga d e s ä g a j a g förskaffat d e m m e d d e t t a m i t t m e r till h u s m ö d r a r, å t m i n s t o n e p å l a n d e t, o c h k o m m a ä n enkla sätt att » göra godt ».
därför att vålla sina m ä n n e r m å n g a b e k y m m e r och Iedsarnheter förutom kostnader u n d e r den tid d e s o m u n g a fruar skola s ä t t a sig in i alla S k u l l e ej d u, ä r a d e l ä s a r i n n a, vilja g ö r a p å d e s s a olika g ö r o m å l, s o m e t t h u s h å l l p å l a n d e t s a m m a s ä t t?
Alla h a v i j u å t m i n s t o n e n å g r a b ö c - kräfver.
k e r, o c h i n t e s k o l a vi v ä l v a r a s å r ä d d a för a t t l å n a u t d e m.
O c h ä r d u själf m o d e r till s m å Ä r d e r a s t i d s å u p p t a g e n m e d l e k t i o n e r, a t t in- o s t y r i n g a r, d å b ö r d u i d u b b e l t m ä t t finna d e n n a tet a n n a t h i n n e s m e d, d å förfaller h e l t o c h h å l - s a k b e h j ä r t a n s v ä r d, t y d å v e t d u, a t t d e t till o c h let h v a d h ä r ofvan s a g t s, m e n d e t ä r h ö g s t s ä l - m e d för d i g i ditt g o d a h e m k a n » k ä n n a s s k ö n t », lan detta ä r förhållandet, u t a n ges i a l l m ä n h e t n ä r b a r n e n sitta lugnt och läsa.
Och h u r u nyt- g o d t tillfälle a t t v i s a s i n g o d a v i l j a h ä r u t i n n a n.
tigt v o r e d e t ej äfven för d i n a s m å a t t få l ä r a Det g a m l a u t t r y c k e t: » s k a p t s o m e n g u v e r n a n t » sig a t t g l ä d j a s m å f a t t i g a b a r n.
H u r u m y c k e t s k u l l e h e l t v i s s t ej s å ofta få h ö r a s, o m d e v ä r d a v i k t i g a r e ä r d e t ej a t t l ä r a d e m t ä n k a p å a n d r a d a m e r n a v i l l e följa d e t r å d, s o m h ä r gifvits.
I d e ä n att p r ä n t a in h o s d e m, a t t de skola v a r a s å flesta fall ä r d e t för d e p e r s o n e r, s o m m å s t e e n - r ä d d a s o m möjligt o m s i n a böcker o c h därför gagera guvernanter, en verklig plåga att h a dem i aldrig låna u t dem.
Huru mycket m e r h e d r a n d e h u s e t, j u s t tillfölje af d e n n a d e r a s e n s i d i g a u p p - v o r e d e t ej s å v ä l för d i t t s o m d i n a b a r n s h j ä r t a n, f a t t n i n g af s i n t j ä n s t, o c h m a n f ö r s ö k e r d ä r f ö r o m b ö c k e r n a s t o d e p å h y l l a n m e d e n eller a n - s å litet s o m m ö j i i g t g ö r a sig b e r o e n d e af d e m.
n a n fläck, d i t s a t t af e n fattig l i t e n l ä s a r e, än^ o m F l i c k o r n a s ä n d a s n u r e d a n g a n s k a s m å i n till d e s t o d e d ä r o t a d l i g a å r efter å r, m e n o c k s å s å s k o l o r n a i s t ä d e r n a, fast m a n m y c k e t h e l l r e s k u l l e mycket tydligare utvisande eder egoism.
Och än- s e t t, a t t m a n k u n n a t h a f v a d e m i h e m m e n, tills d e d o c k, h u r u o ä n d l i g t litet v ä r d t ä r ej d e t d u m e d v a r i t n å g o t m e r a v u x n a, o c h d ä r i g e n o m få e g n a s å liten u p p o f f r i n g g ö r m o t d e t a c k s ä g e l s e r, j a dem m e r a omsorgsfull föräldravård ä n s o m n u v ä l s i g n e l s e r, h v a r m e d d e fattige å t e r g ä l d a d i g!
b l i r fallet.
Ännu är tid Kamraten, illustrerad tidning för Sveriges ungdom.
till den det 32-sidiga, rikt utstyrda julnumret, deltaga i pristäflingarna.
porträtt af den djärfve luftseglaren, öf- veringeniör Andrée i hans resdräkt samt en afbildning af hans ballong.
F r å n Iduns läsekrets.
Ellen.
M a n h ö r s å m y c k e t k l a g a s öfver, a t t d e t ä r s å s v å r t för d e m, s o m v i l j a blifva g u v e r n a n t e r, a t t få p l a t s e r — n å j a!
d e t ä r s a n n i n g, o c h e t t af huf- kaffe.
Det bästa, billigaste och helsosammaste kaffe är värt ångrostade och malda H u s h å l l s k a f t e å 1:05 pr Vs k g.
, s o m finnes äkta e n d a s t uti vår butik Stockholms Kaffe-Aktiebolag 4 Klara östra kyrkogata 4
IDUN 342 hennes hufvud värkt och ögonen svidit, ej haft tid att laga ordentlig mat åt sig, utan lefvat på kaffe för att sedan vecka efter N å g r a e k o n o m i s k a funderingar.
vecka få vänta på den välbehöfiiga arbets- lönen.
Skräddare och sömmerskor känna Af mycket af det gentila lifvets frånsida.
Ellen Bergström.
H u r u sjukt, huru genomfrätt är icke allt (Forts.) detta!
H u r u måste det ej inverka på män- Kärvad de många behofven angår, är det vik- niskors ställningar och förhållanden!
H v i l k e t tigt att stå emot i begynnelsen.
L ä m n a r utrymme skall finnas för allvarligt arbete, man i detta som i måDga andra fall ett för långsam förkofran, för ostörd trefnad och finger, måste snart hela handen följa med.
M a n glädje under sådant.
D e unge männen äro måhända de, som måste i sin grodd kväfva detta otidiga begär efter saker, för hvilka m a n har föga eller mest skatta åt det missbruk, vi här syssel- ingen användning.
A l l t detta myckna för sätta oss med.
— D e n n a uppsats blir kan- öfrigt, som frestar, då man ännu ej äger det, ske icke läst a f dem, men vi kvinnor, i egen- då m a n ser det i bodfönstret, huru förändrar skap a f mödrar, systrar eller trolofvade, haf- det ej karaktär, sedan det kommit i ens va en dyr plikt att söka inverka på dem.
ägo, sedan det blifvit förflyttadt till det egna — I hopp och tro, att det skall kunna g å hemmet!
Efter några dagar lägger man ej på något outransakligt sätt, gifver den unge längre märke till det, och efter en tid begri- mannen sig in i en mängd förhållanden, per man ofta ej, att det kunnat väcka ens trasslar in sig på hundra sätt.
A c k, det går lystnad.
Och när man ätit upp läckerheterna, icke på dessa outransakliga vägar!
H v a r k e n druckit ur vinerna och slitit ut de vackra far eller ett rikt gifte kan till sist utreda toaletterna, hvad har man då längre för nöje härfvorna, hvarför ock slutet så ofta heter M å den unge mannen af dem?
Ingenting är öfrigt mer än det nu ruin och själfmord.
dubbelt tråkiga bekymret att — betala dem.
därför hellre vänta i blygsamma förhållanden, N ä r man tager på räkning, förlorar man under försakelser af olika slag, och komma sitt oberoende.
M a n kommer i ett slags något så när rustad till de marker, där han tacksamhetsförbindelse till alldeles främmande skall kämpa lifvets strid!
M å han, så vidt personer, som kännes allt obehagligare i den möjligt är, börja sin bana utan skuld.
H a n mån, som skulderna växa.
D e n skuldsatte skall måhända synas de andra egendomlig, är i allmänhet försagd, och h a n låter topp- då han ej deltager i deras dyrbara lefnads- rida sig a f den eller den, som står under sätt; han skall hinna blifva litet äldre än Må honom, men har en fodran på honom.
» Gärna sina mer lyckligt gynnade kamrater.
vara!
D e t t a bör uppvägas af den ro, han rides på den rygg, som för alla krökes », och få äro de nobla naturer, som icke gifva vika erfar, den frid han har för bekymmer, som för frestelsen att råda, då de hafva öfverta- hans skenbart lyckligare kamrater bagatel- get.
S o m motstycke härtill m å erinras om, lisera.
huru den späckade portmonnän i sanning icke E n af Sveriges allra rikaste män har själf har liten förmåga att gifva manhaftigt väsen berättat följande: Mitt första år p å kontor åt sin lycklige ägare, hvarför det samma som lefde j a g på tjugu riksdaler i månaden, som på våra nuvarande sedlar ofta stod på latin j a g fick låna af min bror; j a g åt knappast på gamla plånböcker: Härifrån styrka och annat än bröd, som j a g förvarade i en trä säkerhet.
låda, som j a g själf gjort; andra året fick j a g En svensk osed.
3 0 0 riksdaler i l ö n; då tyckte jag, att j a g var rik.
Sedan gick det oupphörligt uppåt.
Men mången far har sig själf att tacka, att sonen lefver öfver tillgångarna, och att han för honom får betala likt och olikt, ja, till och med sådana räkningar som den be- römda: Suttit sönder en basfiol.
H a n visar ofta med sitt exempel vägen.
Barnets na- turliga instinkt är emot kreditväsendet och högeligen upplysande för den, som vill gifva akt därpå.
» H u r u k a n m a n köpa utan pen- ningar? » säger den lille gossen, eller: » Låt mig slippa gå och hämta det där, då pappa ej har penningar att skicka med mig; det är så otrefligt! » E n k l a oskuld!
D u ser saken riktigare än din vise och pröfvade far, och din blyghet är mer värd än hans tapperhet gent emot den makt, som heter krediten.
Vidare tränga sig helt naturligt inpå m i g bekymren för, huru j a g skall kunna betala alla räkningar, så framt j a g är en något så när hederlig och samvetsgrann person.
D e s s a bekymmer tilltaga i styrka d a g från dag, och hur mången har på dem mist sina dagars lugn och nätters sömn.
Tyvärr finns det äfven många, som taga det helt lätt med sina skulder, som tycka, att fordringsägarne snarare än de själfva h a skäl att vara sömnlösa, som hvarken hvad sömn eller matlust beträffar låta skulderna bekomma sig det ringaste.
Öfning gifver fär- dighet här som i andra fall.
M e n att ring- akta plikten att göra rätt för sig demorali- serar; och utan öfverord kan man påstå, att den människa, som låtit det g å därhän, en dag skall göra sig skyldig till än mer grava förseelser.
A t t lefva och kläda sig på andras bekost- nad innebär en djup förödmjukelse, som själf- känslan borde bespara en.
Ipke dess mindre är det helt vanligt, att unga eleganta herrar snobba på promenaderna i kostymer, för hvil- k a de stå i skuld hos skräddaren; att fina damer briljera på baler i obetalade klädnin- gar; att herrar sitta på restauranter och in- mundiga läckra rätter, som de icke se sig goda att betala p å år och d a g; att det fina möblemanget i månget hem egentligen tillhör tapetseraren e t c, etc.
Men efter hand finner gossen, att det går rätt bra för sig att köpa utan penningar, att det icke är farligt alls att g å in i boden och taga på räkning.
I stället för att missakta honom går j u bodherrn honom till mötes med förekommande artighet, h a n räcker honom, hvad han begär, lika ifrigt som konduktören i spårvagnen sträcker fram bössan, och snart gör han sina små affärer i bakelse och kara- meller på kredit efter samma recept, som hans far gifvit honom.
Som alla dåliga vanor hänger vanan att taga p å kredit vid och föl- jer honom kanske hela lifvet igenom.
D e t hör till sällsyntheterna att en skräd- dare får kontant betalning; och huru mången stackars sömmerska har icke fått v a k a tills V i vilja ej inlåta oss p å den djupt sorg- liga sagan om en eller annan yngling, som, sedan han lefvat stilla och försakande och &lt;J K u v e l e r a r e ANDERSON 1 Jakobstorg 1 1893 därmed fått ett namn som pålitlig person, lät sig dåras af kreditens demoniska lockelse och snart liksom fattades af ett hjul i ma- skineriet och rycktes bort, upp och ned, fram och åter, tills han låg där lemlästad och vanmäktig.
Mången för fäderneslandet dyr- bar kraft gick till spillo i universitetsstaden, där i nu tillryggalagda dagar det var så be- dröfligt lätt att få kredit hos den eller den handlanden, som nog förstod att förr eller se- nare taga ut sitt.
M a n har anmärkt om universitetsskulder, att de så egendomligt en- vist hänga i, och månget ädelt lif blef för- pestadt genom dem.
(Slut i nästa n:r.)
U r notisboken.
August Blanches syster.
I t i s d a g s afled efter e n k o r t a r e s j u k d o m ä n k e f r u Cor- nelia Carlstedt, född B l a n c h e, i e n e n å l d e r härstädes 73 år.
F r u C a r l s t e d t, s o m v a r e n y n g r e s y s t e r till för- f a t t a r e n A u g u s t B l a n c h e, v a r e n p å h u f v u d e t s väg- nar begåfvad kvinna.
Med stor fantasirikedom förenade h o n sällsporda dramatiska anlag, ehuru d e s s a i c k e, s å s o m h o s d e n ä l d r e s y s t e r n, fru A u g u s t a I s b e r g, k o m m o k o n s t e n till d e l.
B e g å f v a d m e d en ovanlig b e r ä t t a r e f ö r m å g a o c h ett godt minne, var h o n i sina yngre år ansedd som en utmärkt sällskapsmänniska, d e n där väl visste konsten att underhålla sina gäster.
Änka sedan tolf å r t i l l b a k a efter o m b u d s m a n n e n i r i k s b a n k e n, h ä r a d s h ö f d i n g C.
J.
C a r l s t e d t, h a r h o n efter m a n - n e n s d ö d fört e t t m y c k e t t i l l b a k a d r a g e t lif o c h b o d d e i flere å r p å A n n e r o v i d k y r k o g å r d e n för a t t v a r a sina d ö d a s å n ä r a s o m möjligt.
Intim v ä n i n n a med Emilie Carlén, umgicks h o n ä n d a till d e t s i s t a m e d h e n n e, o c h d e n s t o r a författa- r i n n a n b r u k a d e fira s i n a f ö d e l s e d a g a r i h e n n e s hem.
F m C a r l s t e d t s ö r j e s n ä r m a s t af e n d o t t e r, t v å magar, generalkonsul Carl Engwall och kanslirådet E d v a r d K o l m o d i n, b a r n b a r n s a m t e n d a kvarlef- v a n d e syster, fröken Hilda Blanche.
s l ö j d i n k p e k t r i s e n, s o m v i d v ä r l d s u t s t ä l l n i n g i Chi- c a g o p å e t t g l ä n s a n d e s ä t t fört s v e n s k a folksko- l a n s r u n o r, h a r n u å t e r k o m m i t till h u f v u d s t a d e n från sitt b e s ö k i f j ä r r a n v ä s t e r n.
D e t fria o c h högt utvecklade skolväsendet h a r på v å r lands- m a n n i n n a gjort e t t m ä k t i g t i n t r y c k, h v i l k e t m a n j u, m e d tanken p å h e n n e s ovanliga energi, k a n h o p p a s s k a l l g ö r a s f r u k t b r i n g a n d e p å e t t eller a n - n a t o m r å d e h ä r h e m m a.
Fröken L u n d i n tog hem- v ä g e n öfver L i v e r p o o l, d ä r h o n i f ö r r a v e c k a n h ö l l föredrag vid det katolska och vid det protestan- tiska seminariet.
* Ut till hedningarne.
Stina Sah Fröken d o t t e r af prof. C.
Y.
S a h l i n i U p s a l a, h a r i da- g a r n e a f r e s t från h e m m e t för a t t a n t r ä d a f ä r d e n till s i n f ö r u t o m n ä m n d a m i s s i o n s v e r k s a m h e t b l a n d hedningarne.
En » matgumma *.
Charlotta Westberg.
H ä r o m d a g e n afled i U p s a l a e n för m å n g a s t u d e n t g e n e r a t i o n e r v ä l be- k a n t p e r s o n, fröken Ar b ö r j a d e fröken W e s t b e r g m a t h å l l n i n g för s t u d e n t e r i d å v a r a n d e Lindbergska gården, och i 18 år höll h o n dylik spisning i U p l a n d s n a t i o n.
D å h o n d e s s u t o m u n d e r d e 3 2 å r h o n s y s s l a t m e d ofvan- n ä m n d a h a n d t e r i n g g j o r t sig k ä n d s å s o m m y c k e t h j ä l p s a m m o t m i n d r e b e m e d l a d e studenter, ihåg- k o m m e s n o g h e n n e s m i n n e m e d t a c k s a m h e t af mången.
o * Till den stora hvilan.
Louise Cederschiöld, D e n 19 d e n n e s afled h ä r s t ä d e s efter e n l ä n g r e t i d s s j u k l i g h e t i e n å l d e r af 7 5 å r fru född ä n k a efter d e n i s l u t e t a f förlidet å r aflidne k a m - m a r h e r r e n f. d. k a m m a r r å d e t B u d o l f C e d e r s c h i ö l d.
D e n a f l i d n a s ö r j e s af t v å s ö n e r, d e n e n e t. f. g e - n e r a l k o n s u l n i K ö p e n h a m n Staffan C e d e r s c h i ö l d och d e n a n d r e g r o s s h a n d l a r e n h ä r s t ä d e s George Cederschiöld.
J u v e l -, g n i d - och s i l f v e r a r b e t e n, passande till l y s n i n g s - och hederspresenter.
B o r d s i l f v e r, eleganta mönster till lägsta pris efter dagens kurs å silfver.
A r m b a n d, B r o s c b e r, N å l a r, R i n g a r, K e d j o r etc. i stort och modernt urval till billigaste pris.
D i a m a n t r i n g a r m e d 1, 3 och 5 diamanter från 20, 60 och 125 kr.
B e e l a v a r o r.
B i l l i g a p r i s e r.
— Bref besvaras omgående. "
^ 8 Q
IDUN 1893 343 Kvinnojuryn vid Chicagoutställningen.
ralrepetitioner, F ö r första gången i v ä r l d e n s historia se vi n u i C h i c a g o e n af regeringen utnämnd kvinnojury i n t a g a s i n p l a t s b r e d v i d d e n m a n l i g a.
Af d e u n - gefär 5 0 0 d o m a r n e ä r o 100 k v i n n o r.
O c h för f ö r s t a g å n g e n ä r k a n s k e äfven d e n å t r å d d a b e t a l - nings-likställigheten t i l l ä m p a d i stort, ty trots åt- skilliga i n v ä n d n i n g a r, s o m i förväg g j o r d e s h ä r - e m o t, h a d e k v i n n l i g a p r i s d o m a r n a fått p r e c i s s a m m a h o n o r a r som de manliga.
Att experemen- t e t v a r i t i a l l o l y c k a d t, e r k ä n n e s från a l l a s i d o r.
u t a n j ä m v ä l till a l l a f ö r e n i n g e n s förberedande öfningar.
Första konserten är afsedd att äga r u m i med- let af n o v e m b e r.
Fru Anna Luudbergs matiné o m s ö n d a g i B e r n s s a l o n g, v i d h v i l k e n flere f r a m s t å e n d e k r a f t e r m e d - verka, bjuder bland a n n a t på en » premiére »: » S k o l r å t t a n », n y o p e r e t t m o n o l o g af E r n s t W a l l - m a r k, m u s i k e n k o m p o n e r a d af d i r e k t ö r Nils T h.
Kjellander.
S å v ä l t e x t s o m m u s i k till » S k o l r å t - t a n » ä r o s ä r s k i l d t s k r i f n a för m a t i n é g i f v e r s k a n.
Herr Erik Åkerberg gifver n ä s t k o m m a n d e t o r s d a g konsert i Musikaliska akademien härstädes med b i t r ä d e af flera f r a m s t å e n d e f ö r m å g o r.
Teater och musik.
&amp; Kongl.
operan u t v e c k l a r d e n n a h ö s t e n r a s t l ö s verksamhet.
S å l u n d a h a r m a n n u återigen ett n y t t p r o g r a m färdigt, u p p t a g a n d e ej m i n d r e ä n tvänne nyheter, nämligen » Jolantha » och » Bybar- b e r a r e n ».
Det n y a p r o g r a m m e t h a r v a r i t b e s t ä m d t a t t gifvas f ö r s t a g å n g e n s o m i afton.
Melba-föreställningarna hafva å n y o framflyttats s a m t tillika i n s k r ä n k t s till t r e.
De gifvas d e n 3 1 d e n n e s, d å » Romeo och Julia« uppföres, s a m t d e n 3 och 6 n o v e m b e r med r e s p.
» Lohengrin » och » Faust ».
K.
Dramatiska teatern.
E t t n y t t h e l a f t o u s t y c k e af v å r b e g å f v a d e o e h ej m i n s t för I d u n s l ä s a r i n n o r väl- k ä n d e f ö r f a t t a r e h r Ernst Lundquist gick i m å n d a g s för f ö r s t a g å n g e n öfver v å r f r ä m s t a d r a m a t i s k a s c e n.
» K u s i n J a c q u e s » b e v i s a d e sig v a r a e n a n g e n ä m b e k a n t s k a p att göra, en stockholmsk familjeinte- r i ö r af god l o k a l f ä r g, m e d e n v i s s e r l i g e n n å g o t t u n n h a n d l i n g, m e n m e d friskt l y n n e, u n d e r h å l - l a n d e d i a l o g o c h af d e n n o b l a t o n, s o m a l l t i d kännetecknar hr Lundquists författarskap, Publi- k e n m o t t o g n y h e t e n m e d v a r m t, o m ä n icke b u l l - r a n d e bifall, o c h t o r d e d e n s a m m a h e l t v i s s t k o m m a a t t i n r a n g e r a s b l a n d d e g o d l y n t a o c h g e d i g n a sa- k e r, s o m l ä n g e h å l l a sig s t å e n d e p å r e p e r t o a r e n.
De h e m t r e f l i g a s c e n e r n a fingo äfven e n j ä m n och värdig framställning, s o m väsentligt bidrog till d e t a n g e n ä m a i n t r y c k e t.
H e r r Fredrikson ut- förde t i t e l r o l l e n m e d l e d i g h e t o c h v ä r m e; d e k v i n n l i g a r o l l e r n a h a d e i f r u a r n a Fahlman och Rundberg s a m t fröken Anländer f u n n i t förträffliga r e p r e s e n t a n t e r, o c h h r r Beckström, Hedlund och Rydgren förtjäna likaledes ärligen e r k ä n n a n d e.
o Vasateatern, s o m r e d a n 25 g å n g e r å r a d u p p f ö r t » F o g e l h a n d l a r e n », h a r n u u t b y t t d e n n a m o t Her- v é s k o m e d i - v å d e v i l l » Lili ».
N ä r m a r e h ä r o m i n ä - sta nummer.
Marcella Sembrichs första konsert ä g d e r u m s i s t l.
lördag i Musikaliska akademien.
Ledsamt nog v a r p u b l i k e n ej s å talrik, s o m m a n för d e n cele- b r a s å n g e r s k a n s s k u l l k u n n a t ö n s k a.
De s o m i n - f u n n i t sig h a d e e m e l l e r t i d s å m y c k e t s t ö r r e s k ä l a t t k ä n n a sig b e l å t n a.
U t a n a t t f ö r e g å s af e n m a s s a b r a s k a n d e r e k l a m e r k o m fru S.
h i t o c h e r ö f r a d e från f ö r s t a s t u n d e n p u b l i k e n m e d s t o r m.
Också var det mycket l ä n g e s e d a n vi h ä r h a d e tilfälle h ö r a e n s å b r i l j a n t s t ä m m a, af ett a l l d e l e s o v a n l i g t o m f å n g o c h a l l a r e g i s t e r i g e n o m af e n j ä m n h e t, s o m s v å r l i g e n t o r d e k u n n a öfverträffas.
T o n a n s a t s e n är absolut säker och klockren och k o l o r a t u r e n r e n t af ö f v e r d å d i g.
Med ett o r d, s å n - g e r s k a n h ö r till d e s s a k o n s t n ä r s s t j ä r n o r, s o m ty- v ä r r ä r o alltför s ä l l s y n t a, o c h s o m d ä r f ö r b l ä n d a s å m y c k e t m e r a, d å de v i s a sig p å f i r m a m e n t e t.
Att fru S.
m e d h v a r j e n u m m e r å p r o g r a m m e t f r a m k a l l a d e allt lifligare bifall, h e h ö f v a vi v ä l knappast nämna.
E n t u s i a s m e n v ä x t e s o m lavi- n e n o c h k u l m i n e r a d e efter s i s t a n u m r e t i e n m ä n g d i n r o p n i n g a r, n ä s d u k s v i f t n i n g a r o c h b r a v o r o p.
Allt f ö r e b å d a d e ett fullt h u s till d e n a n d r a k o n s e r t e n på torsdagen innevarande vecka.
Musikföreningen, s o m m e d d e n n a h ö s t b ö r j a t s i t t fjortonde arbetsår, kommer under instundande v i n t e r a t t gifva t r e k o n s e r t e r u n d e r k a p e l l m ä s t a - ren F r a n z N e r u d a s anförande och enligt följande p r o g r a m: första konserten: A n a k r e o n u v e r t y r af C h e r u b i n i, » R o s a r ö r a n s b o n i t a t e m » af N o r m a n o c h m e s s a i G-dur af B e e t h o v e n; andra konser- ten: » Å r s t i d e r n a » af H a y d n; tredje konserten: » P a u l u s » af M e n d e l s s o h n.
Programmets gedigna beskaffenhet och h r Nerudas öfverlägsna anförare- förmåga skola tvifvelsutan k o m m a att göra d e s s a k o n s e r t e r till l i k a u t s ö k t a k o n s t n j u t n i n g a r s o m d e m u s i k f ö r e s t ä l l n i n g a r, h v i l k a af m u s i k f ö r e n i n g e n u n d e r s a m m a a n f ö r a r e d e s e n a r e å r e n blifvit g i f n a.
T e c k n i n g för a b o n n e m e n t k a n n ä r s o m h e l s t verk- s t ä l l a s i L o o s t r ö m s b o k h a n d e l vid N o r r b r o.
A b o n - n e n t ä g e r t i l l t r ä d e ej b l o t t till k o n s e r t e r o c h g e n e - / En gammal historia.
Af Helena Nyblom.
(Forts.) ' f j ä r g ö m d e h o n sig b a k o m g a r d i n e n, h v a r i f r å n h o n * f såg, h u r m a n bar bort de sista s a k e r n a från kvällsbordet, och h u r tjänstfolket kom u p p genom h u f v u d i n g å n g e n för a t t v a r a m e d v i d a f t o n b ö n e n.
N u I — n u m å s t e h o n b o r t!
H o n föll p å s i n a k n ä n m i d t p å golfvet m e d h ä n d e r n a för a n - siktet.
» Min G u d I » s t ö n a d e h o n, m e n i n g e n b ö n k o m öfver h e n n e s l ä p p a r, i n g e n t a n k e r ö r d e sig l ä n g r e i n o m h e n n e.
Hon h ö r d e blott sitt eget h j ä r t a slå s o m p å en j a g a d fågel, o c h h e n n e s h ä n d e r s k a - kade.
Hon h a d e en lång korridor att gå g e n o m och så nedför den b r e d a trappan.
Det b e r o d d e p å, att fadern ä n n u läste inne i salen, så att ingeu af t j ä n s t f o l k e t m ö t t e h e n n e.
Hon hörde h a n s klara s t ä m m a på andra sidan d ö r r e n, d å h o n gick f ö r b i.
» J a g fattig, s y n d i g m ä n n i s k a, s o m m e d s y n d född » — Det v a r, s o m o m h o n blef j a g a d u t u r h u s e t med en förbannelse.
Hon s p r a n g nedför de sista trappstegen och öppnade den stora dörren, som gick u t till g å r d e n.
I d e n s k u m m a a f t o n e n l å g allt g r å t t i g r å t t.
i c k e e n m ä n n i s k a s y n t e s t i l l; h o n k o m lyckligt förbi d e n flygel, d ä r g ä s t k a m r a r n e l å g o, o c h d ä r - ifrån v a r h o n s t r a x i n n e i parken.
Det v a r n ä s t a n m ö r k t u n d e r d e h ö g a t r ä d e n, och i den långa lindalléen v a r det alldeles dunkelt.
Dagen förut h a d e det varit v a r m t s o m m a r v ä d e r, m e n s o m d e t ofta h ä n d e r o m k r i n g m i d s o m m a r t i d e n, h a d e v ä d r e t plötsligt slagit o m.
Luften v a r kall s o m p å en höstafton.
D e t reg- n a d e v i s s e r l i g e n icke m e r a, m e n d a g e n s r e g n d r o p p a d e i h å r d a d r o p p a r n e d från löfvet.
T o n y s n a f v a d e öfver t r ä g r ö t t e r n a, s o m s t r ä c k t e l å n g t u t i a l l é e n, h v a r j e p r a s s e l i löfvet fick h e n - n e s h j ä r t a a t t s t å s t i l l a af å n g e s t.
V a r det någon s o m s p i o n e r a d e p å h e n n e och förföljde h e n n e?
H o n, s o m h a d e t ä n k t sig s o m d e n l y c k l i g a s t e t i m m e i s i t t lif d e n d a g, d å h o n m e d s i n ä l s k a d e skulle draga ensam ut i världen; — h o n tyckte, a t t h o n n u gick s o m till en a f r ä t t n i n g.
Hela h e n n e s k r o p p d a r r a d e och underliga ljusa blixt- r a r s k ö t o förbi h e n n e s ö g o n o c h f ö r v i r r a d e h e n n e.
D å h o n n ä r m a d e sig d e t s t ä l l e i m u r e n, d ä r d ö r r e n v a r, s å g h o n, a t t d e n v a r s t ä n g d, m e n ett ögonblick därefter ö p p n a d e s den, och m o t den b l e k a n a t t h i m l e n s å g h o n s k e p n a d e n af e n h ö g - v ä x t m a n a f t e c k n a sig, i n h ö l j d i e n k a p p a.
Han sträckte armarne emot henne och hviskade: » Tony, var inte rädd, — det är jag! » » Genom den öppna dörren såg h o n en postvagn f ö r s p ä n d m e d fyra hästar.
Djuren s k r a p a d e otåligt i j o r d e n, och k u s k e n h a d e all m ö d a a t t h å l l a d e m s t i l l a.
» K o m, ä l s k a d e!
S k y n d a dig! » h v i s k a d e å t e r den ä l s k a d e s t ä m m a n, m e n i det s a m m a h ö r d e h o n s i t t n a m n r o p a s f r å n m o t s a t t a s i d a n af p a r - k e n.
Det v a r faderns röst.
Den ljöd g e n o m t r ä n - gande och ängslig.
» Tony, T o n y!
Hvar är du? » H o n s t a n n a d e o v i l l k o r l i g t o c h t o g ett p a r s t e g tillbaka.
» S k y n d a dig, T o n y!
Vi h a i c k e e n m i n u t a t t förlora, » h v i s k a d e å t e r g r e f v e n s s t ä m m a.
» O m ett ö g o n b l i c k k u n n a d e v a r a h ä r, o c h a l l t ä r för- l o r a d t I » H a n s t r ä c k t e u t a r m a r n e s o m för a t t g r i p a h e n n e, m e n n u ljöd å t e r f a d e r n s s t ä m m a, n ä r m a r e c D •4 O - * JL finna » * * m / i m i S B y MWM toeHörs- MM MM M^.
/ M^ T B * M o M - J - Vi oeh o c h s t a r k a r e o c h d e n n a g å n g m e d ett s å d a n t u t - t r y c k af å n g e s t o c h förtviflan, a t t b l o d e t s t o d stilla i h e n n e s bjärta.
I d e t s a m m a s å g h o n l j u s r ö r a sig b a k o m löf- vet.
Man b a r en stor lykta ned g e n o m alléen, o c h flere p e r s o n e r följde efter.
Hon k ä n d e det o m ö j l i g t a t t r ö r a sig o c h s l ö t ö g o n e n i e n m a k t - lös svaghet.
» Tony, m i n älskade! » det ljöd som o m h e n n e s kärleks s t ä m m a ä n n u en gång kallade henne, m e n b e n n a gång svag och klagande, liksom långt dorta.
D ä r e f t e r u p p s t e g o m k r i n g h e n n e ett b r u s a n d e s o m af ett haf, s o m p l ö t s l i g t s ä t t e r s i n a v å g o r i rörelse.
» Nu d ö r jag, » t ä n k t e h o n s v a g t o c h s å f ö r l o r a d e medvetandet.
D e t föreföll h e n n e, s o m o m h o n v a k n a d e efter d ö d e n, d å h o n f ö r s t a g å n g e n v i d fullt m e d v e t a n d e m e d sig ligga i s i n s ä n g i s i t t g a m l a r u m p å Arvidsnäs.
H o n h a d e ä n n u icke tillräckligt krafter att klar- g ö r a för sig själf, h v a r f ö r h o n l å g d ä r, o c h h v a r hon hade varit.
O c h h o n fick a l d r i g k l a r t v e t a d e t.
M a n h a d e s t r a x efter h e n n e s flykt s a k n a t h e n n e, o c h, v ä g - l e d d af e n l i t e n flicka, s o m f r å n k ö k s f l y g e l n h a d e sett h e n n e hastigt gå nedåt parken, klädd i res- dräkt, strax kommit h e n n e på spåret.
N å g o n m i s s t a n k e h a d e m a n s ä k e r t haft för a t t s å d ä r o f ö r t ö f v a d t förfölja h e n n e, m e n h v a d ä n h e n n e s föräldrar och s y s k o n h a d e sett och miss- tänkt, h a n t y d d e de aldrig därpå.
M a n h a d e tillfälligtvis f u n n i t h e n n e a f s v i m m a d i a l l é e n; d e t v a r allt h v a d m a n s a d e h e n n e, — o c h e n l å n g h j ä r n f e b e r, s o m följde efter d e n n a s v i m m i n g, h a d e för a l l t i d s k i l j t det, s o m v a r i t, f r å n det, s o m s k u l l e k o m m a.
Hon sköttes med den största ömhet, och då h o n ä n n u v a r en blek och m a g e r r e k o n v a l e s c e n t, tala- des ingenting om bröllopet.
Men då r o s o r n a voro döda och r ö n n a r n e sprungo i b l o d, s t o d h e n n e s b r ö l l o p i all s t i l l h e t m e d o n k e l J o n a s, o c h h o n flyttade öfver till A b y, icke l å n g t från sitt g a m l a h e m.
A b y l å g i s k y d d af s t o r a s k o g a r, o c h k l i m a t e t där v a r det mildaste i hela trakten.
D ä r p l o c k a d e m a n d e f ö r s t a j o r d g u b b a r n e, o c h d ä r föll löfvet sist i parken.
Och liksom klimatet utanför v a r mildt och väl- g ö r a n d e, v a r o c k s å d e n a n d l i g a luft, h v a r i T o n y h a d e blifvit o m p l a n t e r a d, m i l d o c h v ä l g ö r a n d e.
Onkel J o n a s var icke e n d a s t en god m ä n n i s k a, h a n v a r o c k s å e n fin n a t u r, s o m m e d n ä s t a n kvinnlig i n s t i n k t a n a d e och förstod allt, h v a d T o n y tänkte och önskade, och omsorgsfullt undvek allt, h v a d som kunde stöta henne.
R u m m e n på Aby voro höga och ljusa.
Där f a n n s fullt u p p af allt j o r d i s k t g o d t i ä n n u l å n g t högre grad än h e m m a på Arvidsnäs.
Onkel J o n a s hade s å länge varit ungkarl och b l o t t s a m l a t p å h ö g, m e d a n T o n y s far h a d e e n familj a t t s ö r j a för o c h f ö r d e ett s t o r t h u s.
Det b ö r j a d e r o a T o n y a t t h a s å m å n g a v a c k r a s a k e r a t t r å d a öfver.
L i n n e s k å p e t v a r.
o u t t ö m l i g t; till a l l a s ä n g a r i g ä s t r u m m e n f u n n o s g a m l a, t j o c k a sidentäcken.
Bordsilfret var också g a m m a l t och t u n g t, o c h n ä r T o n y h a d e s ö n d a g s m i d d a g för s i n a föräldrar och systrar, m ö n s t r a d e h o n m e d välbe- h a g d e t s t o r a m i d d a g s b o r d e t, s o m - s t r å l a d e af sli- pad kristall, femarmade ljusstakar och fruktupp- s a t s e r af f ö r g y l d t silfver.
H v a d s o m också bidrog att göra T o n y glad v a r att se sina föräldrars stora tillfredsställelse m e d h e n n e s giftermål, i s y n n e r h e t v a r m o d e r n lycklig däröfver.
Till o c h m e d h e n n e s v a n l i g a k y l i g a s ä t t h a d e f ö r ä n d r a t s, o c h m e d ifver o c h i n t r e s s e följde h o n T o n y öfver a l l t o c h m ö n s t r a d e Å b y s s o l i d a s k a t - ter, s o m o m d e t v a r i t h o n själf, s o m v a r ä g a r i n n a till a l l a d e m a s s i v a s i l f v e r s k e d a r n a och p r ä k t i g a damastdukarne.
S å förflöt ett o c h e t t hälft år, u n d e r h v i l k e n tid T o n y m e d a l l m ö j l i g s a m v e t s g r a n n h e t s a t t e sig i n i s i t t n y a kall, l ä r d e k ä n n a folket, b e s ö k t e d e fattiga o c h b ö r j a d e l ä r a sig a t t k u n n a k a l l a s i n m a n för J o n a s, f a s t ä n ä n n u r ä t t ofta » o n k e l n » satt henne i halsen, när hon ropade på honom.
Det v a r m e d a n N a p o l e o n d e n f ö r s t e ä n n u v a r k e j s a r e, s o m o n k e l J o n a s e n d a g k o m i n till Tony, där h o n satt vid brodérbågen, och frågade h e n n e, o m h o n h a d e l u s t a t t g ö r a e n r e s a till Paris.
o 18 — Humlegårdsgatan * • - &gt; ^ » •.
18 ».
&gt;
IDUN 344 H o n s p r a n g u p p från s i t t a r b e t e s å fort, a t t h o n v ä l t e o m k u l l k o r g e n m e d a l l a s i n a silkeshärf- vor, och slog a r m a r n e k r i n g h a n s h a l s.
» Du ä r den r a r a s t e och b ä s t a onkel i hela v ä r l d e n I » u t b r a s t h o n.
H a n kysste h e n n e p å h a n d e n och såg lika lycklig u t s o m h o n öfver a t t h a b e r e d t h e n n e e n glädje.
Och nu började förberedelserna till resan.
I n g e n t i n g v a r fint eller g o d t n o g till T o n y, o c h h v a d h o n i c k e fick f ä r d i g t a t t t a g a m e d s i g, k u n d e j u allra bäst köpas i Paris.
R e s a n m e d segelfartyg och postvagn v a r på den tiden en lång historia, m e n ingenting tröttade Tony.
H o n v a r v a k e n tidigt o m m o r g o n e n o c h s o m n a d e i c k e förr ä n s e n t p å n a t t e n af ä n g s l a n, a t t n å g o t af allt d e t n y a o c h o b e k a n t a s k u l l e u n d g å h e n n e s uppmärksamhet.
Kejsaren var i Paris, och där försiggick e n m ä n g d fester till h a n s ä r a, m e n o n k e l J o n a s o c h T o n y g j o r d e i n g a a n s t r ä n g n i n g a r för a t t bli p r e s e n t e r a d e v i d h o f v e t.
De h ö l l o sig p å afstånd som främmande åskådare.
Allt s o m för r e s t e n f a n n s a t t s e o c h h ö r a u p p - s ö k t e T o n y från m o r g o n till k v ä l l, o c h h o n h a d e e n d a s t en ö n s k a n ouppfylld.
Hon hade ännu aldrig sett kejsaren.
H v a r gång det h a d e varit tillfälle d ä r t i l l, h a d e ett eller a n n a t h i n d e r k o m m i t emellan.
Men vid en stor föreställning p å o p e r a n h a d e det n u lyckats onkel J o n a s att g e n o m s v e n s k a ministern få t v å b i l j e t t e r i e n loge, h v a r i f r å n Tony obehindradt skulle k u n n a sitta och betrakta d e n s t o r e h ä r s k a r e n, från d e t h a n k o m till d e s s h a n gick.
Hon h a d e klädt sig m e d m y c k e n o m s o r g i hvit silkestyll och äkta perlor.
K r i n g h å r e t h a d e h o n en k r a n s m e d s k ä r a rosor, och m e d sina s p ä d a b a r a a r m a r o c h sitt lilla, fint f o r m a d e b u f v u d s å g hon ä n n u ut s o m ett b a r n på s e x t o n år.
H e n n e s h j ä r t a slog, s å a t t h o n h ö r d e d e t ä n d a u p p i halsen, då h o n vid onkel J o n a s sida tog plats i de röda länstolarne i logen.
T e a t e r s a l o n g e n v a r h e l t o c h h å l l e t b e s a t t af h e r r a r och damer i stor toalett.
Tusentals vax- ljus b r u n n o öfverallt, o c h d e t gick e n s a k t a s u s - n i n g " genom h e l a d e n b r o k i g a f ö r s a m l i n g e n, s o m 1S93 alltid n ä r m å n g a m ä n n i s k o r ä r o i feststämning o c h v ä n t a p å ett i m p o n e r a n d e ö g o n b l i c k.
P l ö t s l i g t r e s t e sig a l l a.
O r k e s t e r n b ö r j a d e s p e l a, och allas ögon v ä n d e s m o t d e n kejserliga logen, hvartill dörrarne slogos upp, och där kejsaren i g e n e r a l s u n i f o r m, följd af s i n s t a t, t r ä d d e i n.
H a n s t a n n a d e ett p a r ögonblick orörlig m e d ett b u t t e r t u t t r y c k, s o m i c k e u p p l y s t e s af d e t r i n g a - s t e lilla s m å l e e n d e.
Efter e t t p a r k n a p p h ä n d i g a h ä l s n i n g a r å t alla sidor satte h a n sig, och alla a n d r a intogo sina platser.
O n k e l J o n a s v ä n d e s i g till T o n y för a t t fråga h e n n e, o m h o n n u v a r n ö j d.
M e n h o n s å g icke a l l s e m o t k e j s a r e n s loge.
H o n s t i r r a d e s t e l t fram- för s i g, s o m o m h o n s å g s y n e r.
H o n h a d e blifvit k r i t h v i t i a n s i k t e t, l ä p p a r n e ö p p n a d e sig, o c h u t a n a t t v e t a h v a d h o n g j o r d e, lade h o n sin hand p å sin m a n s a r m och tryckte den så hårdt, att det gjorde ondt.
H a n följde h e n n e s blick, o c h a l l d e l e s m i d t e m o t d e m, p å a n d r a s i d a n d e t h a f af h u f v u d e n, s o m fyllde s a l o n g e n, s å g h a n i e n loge e n u n g m a n, s o m h a n g e n a s t i g e n k ä n d e.
Det v a r grefve D o l g a s.
H a n v a r k l ä d d i e n s k a r l a k s r ö d frack o c h e n h ö g h v i t h a l s d u k m e d e n r o s e t t af s p e t s a r.
Det m ö r k a h å r e t låg i e n t u p é öfver p a n n a n o c h h ä n g d e i lockar ned på halsen.
Under e n a a r m e n hade h a n e n liten trekantig h a t t m e d guldgaloner, o c h h a n höll h a n d e n instucken i sin k o r t a väst.
M e n d e n a n d r a h a n d e n, s o m v a r p r y d d af e n h v i t h a n d s k e, g e s t i k u l e r a d e h a n ifrigt, m e d a n h a n b ö j d e s i g öfver o c h t a l a d e m e d e n u n g d a m, s o m såg ut s o m en s p a n s k a, klädd i gult siden o c h juveler, och som med stort intresse tycktes lyssna till h v a d h a n s a d e.
D e n o a f b r u t e t s t i r r a n d e blick, h v a r m e d T o n y b e - t r a k t a d e h o n o m, t y c k t e s träffa h o n o m g e n o m allt d e t m y c k n a, s o m för r e s t e n o m g a f h o n o m.
H a n lyfte h u f v u d e t o c h s ö k t e m e d b l i c k e n, s o m o m h a n v i l l e finna o r s a k e n till d e n k ä n s l a h a n erfor af a t t n å g o n b e t r a k t a d e h o n o m.
Då h a n s ögon funno Tony och h e n n e s orörliga blick, h ä j d a d e h a n s i g m e d e t t s å d a n t u t t r y c k af f ö r l a m a n d e förvåning, s o m o m h a n icke förstod, icke k u n d e tro, att det v a r h o n.
H a n h ö r d e icke l ä n g r e, h v a d d e n s k ö n a d a m e n vid h a n s s i d a s a d e till h o n o m.
H a n s t o d a l l j ä m t ty m a g e n far illa, d e t k ä n n e r j a g bäst, o c h kassan d e n blifver j u r i k t i g t som rånad.
N o g ä r j a g m e d tarflig nöjd, och icke i otid j a g b r u k a r att g r ä l a; m e n n u h a r er s n å l h e t allt h u n n i t s i n höjd.
M i n bästa är detta Bidrag mottagas med tacksamhet.
mitt första mitt hela H Aja.
.
.
I.
Den som mitt första är, Figuruppgift.
m a n ofta o r ä t t lycklig prisar, o m lyckan också leende sig visar, det ej pålitligt v a r a plär.
2. väl vän- skap lifvets skål nog en för för uti sången ofta vin bål ej den då sången gifven för de botten inän ' - skan sötma ödet och hålla och helsan som i- tömm- dryc- skänkt om ken under och mån- gen blif- ven svår fången af den vårt vin är töm en din är så tryck den af för till tömma sig dryck vän- skap lif mun- nen blott lär säll- sam bägare att 3. mitt andra E t t ödsligt land är, där v a n d r a r ' n icke g ä r n a dröja plär, m e n s k y n d a r framåt i sitt l o p p att b ä t t r e t r a k t e r h i n n a o p p.
mitt tredje H v a d skall j a g om J o, lycklig d e n som d i g får ä g a och njuta af d i t t sällskap alla d a ' r, ej b ä t t r e ö n s k a n n å g o n h a r.
Innehållsförteckning.
Anna Lundberg; af Daniel Fallsironi (med porträtt).
— Motvikt; poem af Sigrid Mimblad (Toivo).
— » En kritisk dag af första ordningen; » några ord i jungfruflyttningen för Idun af Zéro.
— Pärlor; skiss för Idun af Sophia Linge.
(Slut fr. föreg.
n:r).
— Ännu är t i d.
— Från Iduns läsekrets: » Skapt som en guvernant.
.
af X.
Fattiga barns b o k l å n; - af El- len.
— E n svensk o s e d; nägra ekonomiska funderingar af El- len Bergström.
(Forts.) — Ur notisboken.
— Teater och m u - sik.
— E n gammal historia; af Helena Nyblom.
(Forts.) — Tidsfördrif.
S p r i n g a r e g å t a.
mitt andra h e l t C h a r a d e r.
o c h s t i r r a d e b o r t e m o t d e n loge, h v a r i T o n y s a t t, som om h a n såg en ande.
H a n s d a m slog h o n o m lätt m e d solfjädern p å a r m e n, o c h det s å g ut s o m o m h a n v a k n a d e u r d r ö m m a r.
H a n t i l l t a l a d e h e n n e å t e r, m e n blef d ä r p å p l ö t s l i g t t a n k s p r i d d, s a t t e k i k a r e n för ögo- nen och stirrade ett p a r minuter, u t a n att röra sig b o r t e m o t T o n y s p l a t s.
H o n h a d e blifvit b l e k a r e o c h b l e k a r e, o c h o n k e l Jonas trodde, att h o n skulle svimma.
Nere i orkesten spelades uvertyren med pukor o c h t r u m p e t e r.
R i d å n gick u p p, o c h m a n b ö r j a d e sjunga inne på scenen.
T o n y h v a r k e n såg eller hörde.
Det föreföll h e n n e, s o m o m allt o m k r i n g h e n n e u p p l ö s t e s i e n s t o r, b l å, v a r m d i m m a, full af t u s e n gnistor, och hvari en m ä n g d hvita, oformliga an- sikten trängdes om hvarandra.
» Du m å r i n t e b r a, m i n v ä n, » h v i s k a d e o n k e l Jonas.
» Vill d u g å?
» Midt u n d e r b r u s e t af o r k e s t e r n o c h s å n g e n från scenen märkte blott de allra n ä r m a s t e, att d e n lille t j o c k e h e r r n r e s t e sig o c h förde s i n u n g a d o t t e r till hälften a f s v i m m a d d ä r i f r å n.
H a n g j o r d e h e n n e icke e n fråga, h ä n t y d d e i c k e m e d e t t o r d p å o r s a k e n till h e n n e s p l ö t s l i g a illa- mående.
Han bar henne u p p i vagnen, insvepte henne i h e n n e s s t o r a s k i n n p ä l s o c h fick h e n n e i s ä n g m e d s a m m a o m s o r g s o m e n m o r s k u l l e l ä g g a ett s j u k t b a r n till r o.
Nästa morgon förklarade Tony, att hon nu var t r ö t t af a t t s e s å m y c k e t n y t t, h o n l ä n g t a d e efter h e m m e t, och så reste de.
(Forts.) säga?
Det som mitt hela är plär sällan o m t y c k t blifva, och n u j a g slutar j u s t så h ä r, d å j a g ej m e r a h a r a t t skrifva.
Af t r e p a p p b i t a r s k u r n a i d e n form, som fig. 1 angifver, s a m t en enligt fig. 2 och 3 h v a r d e r a skall e t t kors bildas.
Ah.
K o r s g å t a.
S t a f v e l s e g å t a.
Logogryfen: S p i n d e l; leds, led, is, il, pels, eld, Nils, spel, Hnd, lins, pil, sned, lie, ned, lin, spe, n i, ed, ide, dei, spild, se, sen, en, siden, lipen, de, den, din, s i n.
II.
A m, a n, b e, b e, bi, d e, der, d o, d o, p l ä r m a n kalla en r i k t i e, g el, el, fel, fie, ge, ha, h a, h e m, i, i n, » dummer Jöns », kar, k o, k o, m a, mil, m u s, ness, D i, n i e, det d u g a k a n till föda åt folk och » fä », n u, p h i, ra, re, r i, r i c h, r o, so, ver.
ja, höns.
Af " ofvanstående 3 9 stafvelser s k o l a p l ä r m a n finna p å m å n 11 ga ord sammanaättas, hvilka i annan middagsbord, följd b e t y d a: r o m e r s k fältherre, stad i och m a n S k t o a t ' r t l a till nd, en Jesu vän, mansnamn, samma ord: k r y d d a, ett f ö r h o p p n i n g a r n a s idealland, h v a r m ä n n i s k a det äger, u r v ä r l d enligt d e n n o r d i s k a gudasagan, fast s t u n d o m dock m a n säger, k o n u n g i J u d a, h e r t i g l i g t slott i T y s k - h o n fått u p p å sin lott land, sorgespel af R a c i n e, slott i Sverige.
detsamma mindre godt.
— Ä r o o r d e n r i k t i g t funna och ställda i r ä t t o r d n i n g, gifva deras begynnelse- b o k s t ä v e r n a m n e t p å e n framstående III.
n o r d i s k författare och deras s l u t b o k - stäfver n a m n e t p å e t t af h a n s a r b e t e n.
» N u ä r d e t för galet, » så r o p a r e n gäst, » jag äter ej m e r a så h ä r u p p å m å n a d, Mitt hela Mitt första mitt tredje Charaden: Louise.
i a r q n e 99 Malmö.
Åritmogryfm: 1) Prästgård, 2) rökhytten, 3) Idianola, 4) Sundsvall, 5) Tschubar, 6) ägg- kokare, 7) Frankfurt, 8) läsekrets, 9) andan- tino, 10) nyårsbref — Pristäfian, foster- land.
mitt fjärde Moster Emma.
L ö s n i n g a r.
L o d r ä t t j a g stiger från slagfältet o p p och s k i n g r a s af v i n d e n s o m k r i g a r n s hopp.
V å g r ä t t jag höll u t i h v i t a h a n d e n d e n gyllene skål, fylld m e d ä p p l e n till randen.
Förvandlingsgåtan: 1) Senegal, 2) Ararat, 3) Lovisa, 4) Tegerström, 5) Snoilsky, 6) J e - remias, 7) ögonsten, 8) blockmakare, 9) a n - tisemit, 10) Dagmar, 11) enträgen, 12) nyårs- - Saltsjöbaden.
E. O. Burman.
e t t r ö d t B o r d e a n x - v i n af 1884 års skörd, i saknad af tillbörlig syrlighet i smaken och garanteradt fritt från främmande tillsatser, rekommenderas sftsom ett s y n n e r l i g e n g o d t o c h h ä l s o s a m t s.
k.
h o r d s v i n.
Vinets pris är k r, I 90 n r h n t p l \ och dess forsälinine sker endast hos A. Nydahl &amp; Co S t o c k h o l m, S t u r e p l a u u:r 2.
