# ID: svediakorp-per940
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,878
# sentences: 623
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Storkholm,_ tdtins N:r 42 (305) Fredagei^don 20£oktober 1893.
Prenumerationspris pr år: I d u n m e d M o d e t i d n i n g och kolorerade planscher I d u n m.
M o d e t, u t a n kol.
pl.
Idun ensam Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr kr.
9 » 7 » 5 (Aftonbladets hus.)
50 Prenumer^ ... n s k e r ii a l l a post- anstalter i riket.
En Nelly Melba.
et var tämligen längesedan vi h a d e b e s ö k af n å g o n sångcelebritet af eu- ropeisk rang.
M e d a n instrumental- virtuoser, s o m vunnit n å g o n större rykt- barhet, h i t k o m m a i stora skaror, har till- loppet af v ä r l d s b e r ö m d a sångartister un- der de senaste åren varit rätt sparsamt.
E j under då, att vår musikälskande pu- blik m e d spänning af vaktar ankomsten af Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å b y r å n k l.
1 2 — 1.
Allm.
Telef 61 47 Aktiebolag 6:te årg.
Utgifningstid: hvarje Trucken helgfri fredag Lösnummerspris 1 5 Öre (lösnrr e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) AnnoiiNi » ris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » 25 Öro för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 Öre p r n o n p.
- r a d, dubbelstjärna.
Marcella den dubbelstjärna, s o m i dessa dagar upp- stiger p å vår nordiska horisont.
D e b å d a sångstjärnorna stråla m e d en i n g a l u n d a vanlig glans, som äfven är af samma art, enär de b å d a utbildats i e n l i g h e t m e d d e n italienska skolans b e p r ö f v a d e princi- per, o m än ö d e t sedan f ö r d e m uppdra- git skilda b a n o r o c h utstakat olika verk- samhetsfält.
D e r a s tillfälliga samman- Sembrich.
träffande härstädes skall blifva särdeles intressant, ej minst g e n o m d e n lägenhet det bereder att uppdraga jämförelser emellan t v å så b e r ö m d a sångerskors olika individualitet, på s a m m a g å n g m a n na- turligen skall erfara en sällspord njut- n i n g af att åhöra lysande p r o f p å en i de minsta detaljer utmejslad italiensk sångkonst,
330 IDUN 1893 S ä h i m m e l s k t säll är i n g e n v e k l i n g s s ö m n På rosors bädd i myrtenträdens skugga S o m d y g d e n s h v i l a efter m ö d a n s k a m p.
E.
J. Siagnelius.
M a r c e l l a S e m b r i c h, livars verklig-a n a m n är P a x e d e M a r c e l l i n e K o c h a n s k i, f ö d d e s den 25 februari 1858 i W i e s n e v c z y k i Galizien.
S e m b r i c h är m ö d e r n e n a m n e t.
H o n h a d e redan h u n n i t sä långt b å d e i violin- o c h pianospel, att h o n s t o d i be- g r e p p att debutera s o m virtuos å ettdera af dessa instrument, då n å g r a musikvän- ner i W i e n upptäckte, att h o n var i be- sittning af en skön s t ä m m a o c h l a g a d e så, att h o n sändes till sångläraren L a m p e r t i i Milano.
F r å n sitt s e x t o n d e till sitt nit- t o n d e år arbetade h o n n u m e d d e n största ihärdighet p å stämmans u t b i l d n i n g o c h de- buterade 1877 å italienska o p e r a n i A t h e n såsom Elvira i » P u r i t a n e r n a ».
V i d s a m m a tid i n g i c k h o n äktenskap m e d sin förste lärare i p i a n o, W i l h e l m Stengel i L e m b e r g.
S e d a n d e n u n g a sångerskan f ö r v ä r f v a t tillräckliga kunskaper i d e t tyska språ- ket o c h satt sig in i den tyska reperto- aren, a n t o g h o n 1871) e n g a g e m a n g v i d hofteatern i D r e s d e n.
H ä r k o m h o n d o c k ej att stanna l ä n g e på g r u n d af intriger, som l e d d e sitt u p p h o f från hennes rival, fru S c h u c h, på h v i l k e n M a r c e l l a Sem- brichs vänner efter sin favorits af g å n g h ä m n a d e s g e n o m att på scenen inkasta en k o l o s s a l begrafningskrans.
M a r c e l l a återvände till M i l a n o o c h fi- rade där sannskyldiga triumfer i L u c i a s parti.
S o m m a r e n 1880 b e g a f h o n sig till L o n d o n o c h erhöll där g e n a s t e n g a g e m e n t vid C o w e n t s a r d e n, å h v i l k e n scen h o n äfven d e närmast f ö l j a n d e åren uppträd- de, alltid m e d stor f r a m g å n g.
Anställd vid italienska o p e r a n i P e t e r s b u r g o c h M o s k w a, v ä c k t e h o n i dessa b å d a städer f o r m l i g ' entusiasm.
Därpå företog hon ett triumftåg g e n o m de större tyska stä- derna m e d W i e n o c h B e r l i n i spetsen.
I den senare staden u p p t r ä d d e h o n för- sta g å n g e n år 1885.
S e d a n dess har h o n i den tyska rikshufvudstaden firat sina kanske förnämsta triumfer.
Redan för fem år sedan var h o n på v ä g till n o r d e n, men på g r u n d af en tillfällig indisposition måste h o n afbryta d e n n a turné i K ö b e n - havn.
H v a d m a n b e u n d r a r h o s d e n n a sånger- ska är ej endast hennes h ö g t u p p d r i f n a strupfärdighet utan, o c h d e t ej mindre, hennes b e t y d a n d e musikaliska intelligens.
D å en b e d ö m a r e i sistnämnda stad för- klarar sig öfverraskad öfver, att h o n sjun- ger en Mozartaria så stilfullt o c h m e d en sådan innerlighet, s o m o m h o n aldrig studerat italienska rullader, g å r h a n emel- lertid u p p e n b a r l i g e n f ö r långt.
D e t är en g a n s k a v i d t u t b r e d d, m e n grundfalsk åsikt, att strupvirtuositet verkar häm- m a n d e p å det musikaliska u t t r y c k e t i sång.
Alldeles icke, den förädlar det, f ö r så v i d t musikalisk b e g å f n i n g ö f v e r h u f v u d är till finnandes, h v a r p å o t a l i g a k o r y f é e r i n o m den äldre o c h äfven d e n m o d e r n a italienska sångskolan l ä m n a t o t v e t y d i g a bevis, o c h den u t v e c k l a r f ö r m å g a n att i sångfrasen distinkt efterbilda skiftnin- garna i textens innehåll.
Just därför att M a r c e l l a S e m b r i c h g e n o m g å t t en så grund- lig ' italiensk sångkurs, är h o n i stånd att på ett öfverlägset sätt behärska alla faser i sin k o n s t o c h låta sin musikaliska in- telligens verka i dess fulla prakt.
S e m b r i c h s repertoar o m f a t t a r företrä- desvis sådana uppgifter som M o z a r t s kvinnokaraktärer Zerlina, Susanna, Con- stance m.
fl., hjältinnepartierna i F l o t o w s o p e r o r M a r t h a o c h Stradella f ö r u t o m en h e l del italienska koloraturpartier, Gilda, A m i n a, L u c i a o.
d.
A f u t l ä n d s k a o m d ö - men får man det intryck, att h o n visser- l i g e n ej kan m ä t a sig m e d d e y p p e r s t a sångerskorna i närvarande o c h förflutna tid, m e n att h o n likväl i n t a g e r e n m y c - k e t u p p h ö j d ställning b l a n d operasånger- skor.
O c h i d e n t r o l l m a k t h o n utöfvar lär hennes p e r s o n l i g h e t m e d v e r k a.
H e n - nes an siktstyp är ej af klassiskt regelbun- den skönhet, m e n hennes lifliga b r u n a ö g o n s hj ärtevarma blick, l e e n d e t k r i n g hennes m u n o c h d e t enkla naturliga be- h a g e t i hela hennes u p p t r ä d a n d e lära verka m e r vinnande, än endast s k ö n h e t e n förmår.
P å v ä g till S t o c k h o l m konserterade Mar- cella S e m b r i c h f ö r l i d e n l ö r d a g i K ö b e n - h a v n m e d storartad succés.
N e l l y M e l b a, hvars verkliga n a m n är N e l l y Mitchiels, f ö d d e s d e n 19 maj 1805 i M e l b o u r n e i Australien.
H o n har bildat sitt kons tnär s namn efter sin födelse- stad.
T i d i g t gift m e d e n irländsk b a r o n vid n a m n Ä r m s t r o n g, k o m h o n r e d a n v i d 21 års ålder till L o n d o n.
D å h o n här å n å g r a konserter v ä c k t u p p s e e n d e f ö r sin v a c k r a röst, b e g a f h o n.
sig i n o m k o r t på sina vänners inrådan till Paris f ö r att vidare utbilda sig i sångfacket.
Hon v a l d e den af m å n g a n o r d i s k a sångerskor k ä n d a m a d a m e M a r c h e s i till lärarinna, o c h det d r ö j d e ej m e r än 1 Va år, innan h o n hunnit f ö r v ä r f v a sig så pass stor s å n g t e k n i k o c h k u n s k a p i d e t franska språket, att h o n v å g a d e debutera, hvilket s k e d d e h ö s t e n 1 8 8 7, d o c k ej i Paris, utan p å T h é å t r e d e la M o n n a i e i B r u x e l l e s, H e n n e s debutparti var G i l d a i » R i g o l e t t o », h v i l k e n roll efterföljdes af L u c i a, V i o l e t t a, Ophelia, Julia m. fl.
Sångerskans f r a m g å n g i d e n belgiska hnfvudstaden f ö r a n l e d d e direktörerna f ö r P a r i s o p e r a n att e r b j u d a h e n n e e n g a g e - ment, hvilket h o n äfven a n t o g, o c h h o n d e b u t e r a d e å d e n n a scen i maj 1880 så- som Ophelia.
S e d a n dess har h o n utfört en hel del o l i k a partier o c h särskildt v ä c k t u p p m ä r k s a m h e t såsom M a r g a r e t h a i Gounods » Faust ».
D e t är sålunda en j ä m f ö r e l s e v i s k o r t konstnärsbana, m a d a m e M e l b a tillrygga- lagt, ett helt d e c e n n i u m kortare än Sem- brichs.
H o n har emellertid u p p t r ä d t o c h v u n n i t erkännande äfven u t o m Frankrike, såsom i R y s s l a n d o c h Italien.
I år har h o n skördat lifligt bifall i L o n d o n, där h o n sjungit N e d d a s parti i » P a j a z z o n ».
D e n franska kritiken har haft åtskilligt att anmärka m e d hänsyn till sångerskans textuttal o c h b e h a n d l i n g af ett språk, som ej är hennes m o d e r s m å l, liksom den äfven o p p o n e r a t sig m o t hennes o v a n a att s t u n d o m m e d fulla l u n g o r utslunga sina h ö g a t o n e r p å ett kraftigare sätt, än d e n musikaliska frasen fordrar.
M e n den erkänner allmänt hennes tekniska u t b i l d n i n g i öfrigt o c h framhåller vid sidan häraf hennes o v a n l i g a skönhet.
H o n säges ä g a en soprano leggiero m e d en y p p e r l i g stämhöj d, m e n n å g o t svagare bröstregister.
H.
G.
S.
Melankoli.
SJ är mossiga gamla lindar bilda från slottet mot stranden ner en skum allé genom parken, i höstliga kvällen jag ser på sandad gång promenera en svartklädd, smärt, graciös gestalt.
Det tycks, som hon gingc och drömde och glömde omkring sig allt.
Det tycks, som om till hon ryste vid fallande löfvens prassel ioland, och stundom nervöst då skäl / ver den hvita och späda hand.
— Aha, I svarta ögon, som fuktiga glimmen bak nedfäldt flor, I synens mig välbekanta: jag skådat er förr, som jag tror!
I hafven med trolldom mig dårat, er bild har förföljt mig, hvarthän jag gick: för länge, för djupt jag skådat in i er sorgsna blick.
Jag känner dig väl, min köna, trots florels skymmande draperi — du är ju min gamla f / amma — ditt namn är A / elankoli.
VÅR kärlek förbli / vit trogen.
Mig andra bedrogo, jag andra bedrog, men vi, vi kunna ej skiljas, det veta vi båda nog.
Vi svärma, vi, i oktober, när falnad och vissnad naturen står, som andra i dårskap svärma i grönskande solig vår.
Så kom då och låt oss sätta oss ned där borta på bänken af sten och skåda, hur dimman sig breder vid aftonens döende sken; ja, kom, lat i tankar och minnen jörsjiinkna oss lyssna på trädens sus och ana däri ett eko af tidens flod med dess brus!
Vi älska ju, vi, att vaggas i dröm af förgängelsens melodi; vi älska den sträng, som vibrerar af oändlig längtan däri — den ton, som klagande hviskar om känslor, som vissna ner, om minnen, som blekna och slockna, om hjärtan, som kallna allt mer — den ton, som hugnande hviskar, • om hur Ufskraft förrinner till slut, hur dödens lugna kyla sig breder i själen ut.
— Så kom, låt oss sitta förtroligt som jordom där borta hand i hand och lyss på, hur löfven falla och vågorna splittras mot strand!
JSDV.
HAMMARSTEDT.
IDUN 1893 Studiet af främmande språk.
* fj] Jå någon frågade Milton, om ej hans döttrar 30J.
skulle lära främmande språk, lär denne ^ hafva svarat: » En tunga är nog för en kvinna. » Däri kunde han visserligen hafva rätt, men helt annorlunda tänker man i vårt 19:de århundrade.
Nu anses en ung flicka knappt vara bildad, om hon ej kan tala två eller tre språk utom sitt modersmål.
Detta är dock att ställa fordringarna något högt, ty huru många hafva väl tillfälle att lära sig tala ett främmande språk, äfven om de lärt sig dess grammatik?
I en elementarskola för flickor är antalet läroämnen så stort i jäm- förelse med antalet lärotimmar, att den tid, som anslås till talandet af främmande språk, naturligtvis blir ganska knapp.
Icke sällan händer det, att en ung flicka, som genomgått ett 8-klassigt läroverk, med stor lätthet öfver- sätter rätt kinkiga ställen ur hvilken engelsk eller fransk författare som helst.
Skall hon däremot meddela sig med en utländing på hans eget språk, då är hon strax i förlägenhet och inser, att alla de regler, hon med sådan flit och möda lärt sig ur grammatiken, äro henne till ringa nytta, såvida hon ej själf vant sig vid att uttrycka sina tankar på det främ- mande språket.
Vare härmed dock ingalunda sagdt, att stu- diet af grammatiken är att förkasta, tvärtom, det måste gå hand i hand med konversationen, så att man ej utsätter sig för att plåga en utländing genom att allt för mycket rådbråka hans modersmål.
Man kan tänka sig, hvad en parisisk » Professeur de langue francaise » kände då en gång en svenska rekommenderade sig som elev åt honom med de orden: » Af.-lie B. m ' a diré-t-å moi, queje devais irez cke, % vous. » Hvem kau undra på, om det skar honom i öronen att höra sitt vackra och eleganta språk talas på detta sätt?
Svenskarne äro i allmänhet omtalade i ut- landet för sin skicklighet i språk.
Näst rys- sarne äro de säkerligen den af Europas natio- ner, som mest utmärker sig i detta afseende.
Det är förvånande att se, med hvilken lätthet en svensk äfven utan grammatikalisk under- byggnad tillägnar sig t. ex. franska språket, så snart han får vistas ett par månader i Frankrike — då det däremot händt, att man påträffat engelsmän, som i 20 år bebott Paris och likväl ej kunna säga den enklaste sats utan fel, för att ej nämna deras uttal, som är under all kritik.
På de senare åren har det blifvit allt mera vanligt att skicka unga flickor till en utländsk pension för att fullkomna sig i språk.
Men valet af en sådan pension är ganska svårt, ty man vill naturligtvis söka så många fördelar som möjligt förenade på samma ställe.
Länge har man ansett de schweiziska pensionerna såsom bäst, och dock torde ganska mycket kunna sägas emot dem.
Franska språket talas där visserligen rent, men långt ifrån med den elegans och det vackra tonfall som i Paris.
Hvad själfva pensionslifvet angår, så är det ej alltid det angenämaste.
Eleverna behandlas med klosterlik stränghet, men moralen är där- för icke alltid sådan som den borde vara.
Lefnadssättet och dieten äro äfven så olika mot de svenska, att man ibland har rätt svårt att vänja sig därvid.
När en ung flicka beger sig till utlandet, har hon vanligtvis slutat sina studier i Sverige och hunnit till den åldern, då hon anses vuxen och har rättighet att deltaga i sällskapslifvet.
Att då gå och sätta sig igen på skolbänken som en 10-åring och trängas in i ledet af en 33] låug rad skolflickor, som drifves ut på pro- menad liksom en afdelning soldater på marsch — detta kan vara mer eller mindre påkostande.
Det är ju ej för att lära disciplin, ej heller för att studera geografi, historia och räkning, som en ung flicka kommer till utlandet, utan fastmera för att lära sig tala i olika ämnen på främmande språk samt förvärfva sig de kunskaper, som förläna sådant behag åt en bildad konversation.
Allt detta uppnås ej inom pensionslifvets trånga krets; den unga flickan måste se lifvet i en större skala.
Detta har man ock så småningom kommit till insikt af, och därför är det numera ganska sällan som man påträffar unga svenskor i de schwei- ziska pensionerna.
D e föredraga att begifva sig till Paris eller Dresden.
Hvar har man väl bättre tillfälle att förvärfva sig högre bild- ning än just i dessa två städer?
Vill man riktigt draga nytta af ett vistan- de i Frankrikes hufvudstad, så tager man sin boning i » Quartier latin, » som är medelpunkten för den lärda världen.
Härifrån kan man då med lätthet besöka föreläsningarna i L a Sorbonue och College de France och äfven få tillfälle till privat-lektioner.
Ett alldeles utmärkt medel att lära sig ett vackert uttal och tonfall är att ofta besöka teatrarne och isynnerhet » Théåtre franoais », där man talar ett språk, som ljuder likt musik i ens öron.
Studerar man därtill under tiden flitigt den franska litteraturen samt söker hvarje tillfälle till samtal med bildade personer, så kan man vara säker på att inom kort tala alldeles flytande franska.
För en helt ung flicka är dock ett års vistande i Dresden att föredraga framför en pariser-sejour.
I Dresden finnas utmärkta pen- sioner för vuxna flickor, där lifvet göres dem både nyttigt och angenämt.
De skickligaste professorer från universitetet hålla föreläsningar i litteratur och konsthistoria, en af de för- nämsta skådespelarne från stora teatern under- visar i deklamation o. s. v. Utom i tyska öfvas eleverna äfven i fransk och engelsk konversation under ledning af infödda lära- rinnor.
Dock, det är ingalunda nödvändigt att resa utrikes för att lära sig främmande språk: utmärkta tillfällen därtill erbjuda sig äfven i vårt hemland.
Om vår uppväxande skol- ungdom visste, hvilken rik källa till njutning man bereder sig genom studiet af främmande språk, så skulle den säkerligen göra detta till ett af sina favorit-ämnen.
Puss / c.
Försvar för finsmakeriet.
J J land mycket unga och mycket idealt an- I l l g d a flickor påträffar man stundom [den föreställningen, att ätandet är nå- gonting prosaiskt och ovärdigt, som man bör inskränka till ett minimum, åtminstone i säll- skap, och då unga herrar se på.
Smånin- gom komma de dock till insikt om det hopp- lösa i att få folk att tro, att något mänsk- ligt väsen, om äu så ljuft och poetiskt, kan lefva uteslutande på romantik och månsken, och sedan de en gång beslutat sig för att äta, tror jag de i allmänhet ej visa sämre aptit än uppväxande telningar af det prosai- ska starkare könet.
a Hunna något längre i tillväxt och omdö- me, vordna snälla fruar och duktiga husmö- drar, lära de sig kanske laga god mat, men — på få undantag när — finsmakare blifva de icke.
Finsmakeriets berättigande lära sig ytterst få kvinnor förstå.
Det är väl icke många, vare sig män el- ler kvinnor, som befinnas helt och hållet lik- giltiga för, hur maten smakar, som de för- tära.
Och de som mest förnumstigt orda om det föraktliga i att hängifva sig åt materela njut- ningar, måhända de ändå, när allt kommer omkring, icke äro så goda att tas med, då soppan blifvit försaltad eller puddingen vid- bränd.
God, sund, väl lagad mat i tillräck- lig mängd kan man ha rätt att fordra, om man för öfrigt har råd att tillfredsställa så- dana önskningar, men läckerheter — nej!
Inte heller får man yara för nogräknad med afseende på lagningen, och det är riktigt motbjudande, säga dessa den goda husmans- kostens vänner, att se en sådan där riktig «matgud », hur han sitter och vädrar med näsan och kryddar och profvar, innan han får anrättningen just precis sådan som han vill ha den.
Och då han får någonting ut- sökt läckert, som kan » kittla » hans » öfver- retade » gom, hur han då skiner som en sol öfver hela ansiktet och spetsar läpparna: de- liciöst, åh, deliciöst!
Man kan förlora apti- ten blott af att se en dylik herre, försäkra de, som hålla på den enkla, suuda kosten, och mena, att man icke bör göra för stor affär af hvad man äter.
Ä r denna opinion riktig?
Jag tror, att den helt enkelt bör betrak- tas såsom det mindre utvecklade sinnesorga- nets fåvitska dom öfver det högre utvecklade.
Man dömer så gärna såsom öfverdrifter de högre utvecklingsgrader, man själf icke upp- nått eller saknar förutsättningar att uppnå.
V i äga som bekant fem yttre sinnen, sy- nen, hörseln, lukten, smaken och känseln, af hvilka dock de fyra förstnämnda ingenting an- nat äro än differentierade former af det sist- nämnda.
Dessa sinnen äro icke hos alla människor lika fint och väl utbildade.
Musiksinnet till exempel!
Man kan ha » öra », så att man sjunger rent och är känsligt mot- taglig för melodier, utau att man därför mäk- tar uppfatta ett stort orkesternummers har- moniska rikedom och instrumentala finesser; man kan t. o. m. vara en grad mera mu- sikalisk än mängden, utan att någonsin, med bästa vilja i världen, kunna lära sig sentera skiluaden i stämning och klangfärg tonar- terna emellan.
Eller färgsinnet!
Jag skall ej tala om den absoluta färgblindheten, för hvilken allt är grått i grått; den motsvaras på smakom- rådet af den förhindrade nervverksamhet, som vid snufva låter oss tycka, att all mat sma- kar ungefär på samma sätt.
Men äfven nor- mala ögon skilja sig åt i en mer eller min- dre fullkomnad uppfattning af färgerna.
Me- dan den ene endast ser grundfärgerna, rödt, blått o. s. v. med deras mörkare eller lju- sare skiftningar, särskiljer sig för den andres bättre konstruerade och kanske flitigare upp- öfvade syninstrument en stor mängd mellan- toner, blandningsfärger, äfven sådana, för hvilka språket ännu icke hunnit skapa be- teckningar.
Nya färgnamn, visande att vissa mellanfärger blifvit för medvetandet fixerade, tillkomma oupphörligt, ej minst genom mo- dernas inflytande, och allt flere och flere lära sig säkert uppfatta de nyanser, som fått nam- nen lilas, rosa, lax, prune, merdois o. s. v. Säkerligen utbildas samtidigt känslan för harmonisk färgsammansättning.
Och det fal- ler ingen människa in att här tala om » öf-
IDUN 332 verretade » synnerver och » veklig öfverförfi- ning », utan här, på tonernas och färgernas, på synens och hörselns områden, får utveck- lingen och uppöfningen af sinnesorganen det erkännande, som genast tystnar eller förvand- las till klander inför det mindre populära fe- nomenet af ett fint utveckladt smakorgan.
Det finns ingen förnuftig mening i en sådan åtskilnad.
Ä r icke tungan med gommen, så- som smakens säte, ett af de verktyg, likasom ögat är ett och örat ett annat, med hvilka vi pröfva och utforska den oss omgifvande verk- ligheten?
Ä r icke hvarje sådant organ värdt att utbildas till allt högre fullkomlighet?
Och om det, sålunda högre utveckladt, lär oss att finna njutningar, där vi förr inga visste, hvar- för skulle vi ej mottaga naturens gåfva, fruk- ten af den högre utvecklingen?
Likasom ljuset bryter sig på ett sätt, som för vårt medvetande via synsinnet framal- strar föreställningen om vissa grundfärger, så gifva oss de ämnen, som upplösa sig på vår tunga, några bestämda hufvudkategorier, i hvilka vi [inrangera våra smakförnimmelser, salt, surt, sött, bäskt.
Men redan för länge sedan hafva vi måst börja komplettera språ- ket med uttryck för äfven andra smakbe- grepp, ehuru därvid, likasom vid de nyare färgbeteckningarna, användande namnen på de ämnen, någonting liknar i smak.
Jag spår — låt vara » endels och såsom i ett mörkt tal » — i alla fall — jag profe- terar, att det kommer en tid, då smaksinnet skall vara lika utveckladt, som färgsinnet är nu hos våra mest begåfvade målare, och då det skall betraktas som en skön konst att harmoniskt sammansätta olika smakgifvande ämnen, alldeles som nu färger sammanstäl- las till » klingande färgackord ».
(Det är inte så farligt att profetera, då man i alla händelser omöjligt kan riskera att vara med på den tid, då man skulle kunna bli afslöjad såsom hörande till de fal- ska profeter.)
Men vore det lyckligt — vi äro nu vid själfva kärnpunkten af denna fråga — vore det lyekligt, om vi komme till den punkten, att vi allmänt betraktade måltiden såsom en ästetisk njutning?
Vore ej fara värdt, ätten mänsklighet med så fint utbildade smakor- gan skulle sjunka djupt i krass materialism och för sinnesnjutningarna glömma lifvets högre uppgifter och ädlare njutningar?
Om sådana följder kunde befaras, då vore det så godt att genast afstå från ostron och hjärpar och frukt och ost, ja hvarför inte också från tårtorna och kaffekoppen?
Ä r o bordets njutningar af ondo, så bort med allt annat än ölsupa, fattiga riddare och falsk snålpölsa; den dieten bör åtminstone icke förföra oss att sitta för länge vid middags- bordet.
Åck, det är inte god mat, som gör oss till krassa materialister, och ännu mindre är det de känsliga smaknerverna.
Blifva vi epi- kuréer eller råa vällustingar, så har det an- dra grunder, och räddningen ligger icke i stympningen af, utan i en harmonisk utveck- lingen af alla våra förmögenheter.
Men jag måste återvända till den unga flickan, som jag lämnade ensam och fastande på tröskeln till denna långa afhandling.
Hon står där ännu med sin tomma asiett, ty det ligger någonting så groft och oskönt i att äta, någonting — tycker hon — så nedsät- tande för hennes behagfulla värdighet.
Hon har rätt i viss mån.
I själfva ätan- det i och för sig ligger något groft, något krasst och djuriskt.
Nämligen då det endast afser att tillfredsställa ett naturbehof.
Att se en ko äta stöter ej på minsta vis, ty man väntar sig intet annat af kreaturet, än att det skall lägga in bra med foder för att kunna mjölka så mycket mer.
Men att se en män- niska äta som en ko, det är förskräckligt.
T y af människan väntar man, att hon skall förädla och förandliga naturprocessen till nå- got den upphöjda varelse värdigt, som, hvad man må säga, är det hon är, icke genom det som hon har gemensamt med djuren, utan genom det som höjer henne öfver dem.
En sådan förädling af ätandet är målti- dens intagande vid prydligt dukadt bord i sällskap och med gladt eller eljes innehålls- rikt samspråk.
Blommor och musik bidraga att ge måltiden karaktär af fest efter slutadt arbete.
Det är stor synd, att bordssångerna alldeles kommit ur bruk.
Men till detta odlande och förandligande af ätandets i sig själf onekligen mycket pro- saiska handling hör i främsta rummet, att smaken odlas, att tungorna blifva känsliga och intelligenta — ja, må ordet stå där!
— hvarigenom själfva förtärandet blir en smak- sak i andlig bemärkelse, en ästetisk njutning och ej blott njutningen att få in största möj- liga kvantitet, hvilket, enligt den allmänna föreställningen, är djurets enda åtrå.
Härmed kan jag sluta mitt försvar för fin- smakeriet.
Jag har icke försvarat fråsseriet, icke glupskheten, icke råheten, icke det simpla föredragandet af bordets nöjen framför högre andliga förlustelser.
Jag har endast gent emot det djuriska, själlösa framhållit det mänskliga, intelligenta ätandet.
Efraim Rosenius.
ty Pärlor.
Skiss för Idun af Sophie Linge.
» K J l a g är så glad, så glad, Margit, att jag Sgifr kan hoppa öfver små tak. » » Det ville jag just se.
Men hvad är det då, som gör dig så glad, barnet mitt? » » Jo du!
När jag gick öfver Kungsträdgården för en stund sedan och kånkade på det här vådligt stora paketet, — ja, jag skämdes allt en liten smula — så fick jag höra mitt namn ropas, och när j a g vände mig om, så hvem tror du att det var? » » Någon af dina väninnor, Fanny eller Sig- rid, kan jag tro. » » Nej du, inte Sigrid, men hennes mamma. » » Jaså, justitierådinnan?
» » » Ja, och hon hade en så vådligt stilig kappa, så.
Jag försökte att gömma paketet bakom ryggen, ty jag trodde, att det skulle genera henne att tala vid en sådan där pack- åsna. » » Du lilla toka!
Om det besvärat henne, så skulle hon väl aldrig ropat dig an. » » Nej, det är då sant.
Hon låtsade i alla fall ej om det, utan frågade mycket vänligt, om jag ville komma hem till dem i afton och fira Sigrids födelsedag tillsamman med några andra af hennes skolkamrater. » » Det var rart af henne att också komma ihåg dig, men hvad svarade du? » » Att jag skulle komma, naturligtvis. » » Gjorde du?
Ja, j a g unnar dig så godt den lilla glädjen, men — du v e t.
.
.
» » Ja, j a g vet, att om jag också sökte ige- nom hela min garderob med ljus o c h lykta, 1893 så skulle jag ej ändå hitta reda på någon passande sällskapsdräkt. » Margit böjde hufvudet djupare ned öfver sitt broderi, och en lätt suck undslapp henne.
» Din konfirmationsklädning.
.
.
» » Den eviga svarta!
Men det är så led- samt att alltid uppträda som nattens drott- ning. » » Ähnej.
Stjärnorna fattas.
Än din ljus- röda satin då? » » Ja, den skulle kanske vara bättre, men jag fick ett par stora tjärfläckar på den, när jag hade den sist. » » Oförbätterlig!
Nå, dä äro vi utom allt val. » » Hurra då för den svarta!
Man ser ju alltid dif.tinguerad ut i svart, eller hur? » » Jo, ifall man inte hoppar öfver små tak, när man bär det. » » Nej då!
Jag skall vara så stilla, så stilla som — en liten kattunge. » » Syster Margit! » » Ja, älsklingen min. » » Kanske att man får lof att vara klädd i handskar också? » » Jag fruktar, att det är nödvändigt. » » Åh du, så ledsamt!
Och mina, som äro alldeles trasiga.
Jag var riktigt rädd för att justitierådinnan skulle se det. » » Men Elsa, det är ju ej mera än fjorton dagar sedan du fick dem, och då lofvade du att vara rädd om dem. » » Jag är så ledsen, Margit, men det är inte de nya. » » Hvad menar du — inte de nya? » » Nej, jag skulle vara så fasligt rädd om dem och bar dem endast i fickan, men så måtte jag ha dragit upp dem med näsduken. » » Ack Elsa, när skall du bli förståndig och ordentlig en gång! » Elsa plumsade ner på knä framför systern och lade sitt lurfviga hufvud i hennes knä.
» När jag blir lik dig, min älskade raring, som jämnt får arbeta och träla för mig, men det blir jag nog aldrig, aldrig. » Och hon brast i gråt.
Margit smekte sakta hennes hufvud.
» Se så, barnet mitt, gråt nu inte.
Din tid kommer väl också.
Torka bort tårarna, så skola vi tänka efter hvad som är att göra.
— Ett par nya handskar kan du ej få just nu, men.
.
.
» » Ack, nu vet jag.
Vi begagna samma nummer, och dina långa, ljusgrå skulle passa så utmärkt till min svarta klädning. » » Ja, jag tänkte just säga det.
Du får låna dem för i kväll, men försök att vara rädd om dem — ja, ändå inte så mycket att det för- stör ditt nöje. » » Åhnej, tusen tack — jag glömmer det nog. » » Hvar har du ditt röda korallhalsband nu för tiden, Margit?
Du begagnar det aldrig mera. » Margit ryckte till, och en varm rodnad flam- made upp på hennes kinder.
» Mitt halsband, » sade hon eftertänksamt, » åh, det ligger bortglömdt någonstädes i en ask. » » Jag vet, hvar det finnes, » ropade Elsa.
» Jag såg det häromdagen, när du städade i din byrålåda. » Margit blef skyldig svaret, men sydde ifrigt på sitt broderi.
» Skulle inte ett sådant där rödt halsband lysa upp min svarta dräkt, eller hvad tycker du, Margit?
Men du är nog för rädd om det för att låna ut det åt en sådan här slarfva? » Färgen hade åter flytt bort frän Margits
IDUN 1893 333 ansikte och handen, hvarmed hon förde nålen, darrade nervöst.
Hon såg upp på systern med en beslöjad blick.
1793 — 16 o k t o b e r — 1S93.
» Du får låna det — nu — det har ej vi- dare någon betydelse. » » Men Margit, jag förstår inte — har jag gjort dig ondt — jag visste inte.
.
.
» » Nej, nej, barn — det är ingenting.
Du får låna pärlorna, men — tappa inte bort dem. » » O, hvad jag är glad!
Är det riktigt sä- kert, att jag får låna det?
Du gamla, rara, hederliga Margit, hvad jag håller af dig.
Tänk bara så stilfullt — svart, grått och rödt.
Men nu ska det läsas med snälltågsfart, om jag ska hinna att bli i ordning med läxorna, till dess jag ska börja att kläda mig. » Elsa slog sig ner vid sina böcker, men ru- sade upp igen och kom fram till systern.
» Hvilken otäck egoist jag är, » sade hon och slog sin arm kring hennes hals.
» Här tänker jag bara på mig själf och mitt eget nöje, som jag skaffar mig på din bekostnad, och du får sitta ensam hela kvällen och bara arbeta, arbeta. » » Det går nog, » sade Margit vänligt; » blir det tråkigt att sitta och peta med nålen, så (Efter ett kopparstick " af Hopirood.)
tar jag till mitt öfversättningsarbete, och då Sheundtad, n ä » t a n DutHaD, g i c d e n g å n g kommer jag i godt sällskap.
För öfrigt skall jag gå ut och uträtta ett par ärenden. » STLatte ÖCntotnette i ' fåtianon, » Ja, du låtsar alltid, som om allting ginge utaf; fieflagetA g t a c e t AtåDAe f°fyD| så lätt, bara för att inte göra mig ledsen, men jag ser nog, att du är sorgsen ibland.
meD amicHe * af: De jxxfa t u n g o t noPj,D.
Och se ' n pappa dog, har du knappast haft något enda nöje, utan får bara träla och ar- beta från morgon till kväll.
Om bara den Set 6.
0 M e n annan ttD.
© e n Atofta 1 t o n här otäcka skolgången vore slut, så kunde jag också få hjälpa till en liten smula, om jag (såcjÄ oac&amp;Ea.
Ä o p e t l / j-Öt): » R e v o l u t i o n!
» bara visste hvad jag skulle ta mig till. » Marie Dtottntngen, » Det blir väl alltid någon råd, när vi kom- ma så långt, » sade Margit, » och ännu ha vi ett år att betänka oss på.
Skynda dig nu emellertid med dina läxor, så att du blir fär- dig med dem i rätt tid. » nuAA fFtanHiiRe » fot H å n oolv » maDe? » e n u 8j&lt; någon gtåvi » Set ofej; ett fann » fot u) ol, måf.
CågAtnt namnSj ej / I justitierådets hemtrefliga salong var det lif och stim som i en bikupa.
Kring det in- bjudande kaffebordet med dess glänsande silf- veruppsats och högt upptornade brödpyramid hade några unga flickor bildat en ring och husets dotter — drottningen för i dag — stod i beredskap att med viktig min fylla de fram- räckta kaffekopparne.
Husets söner, rektori- sten och femteklassisten, stodo ännu på blyg- samt afstånd och väntade till deras tur skulle komma.
» Nej, hvad tänker jag på, » ropade Sigrid plötsligt och satte åter kaffekannan på sin plats.
» Ingen af er får en enda droppe, förr- än jag först får servera mamma och mormor.
Kom, flickor, så skola vi hämta dem hitut. » Hela svärmen följdes nu åt in i det an- gränsande kabinettet och kommo snart tillbaka därifrån, i sällskap med justitierådinnan och mormor, hvilken trots alla protester blef buren i en länstol och placerad vid öfversta ändan af bordet.
» Nu först ser det riktigt bemtrefligt ut, » sade Sigrid, » och nu skola vi smaka på den här rara saffranskransen, som är garnerad med lika mänga russin, som jag fyller år.
Därför måste den också göras större för hvar födelse- dag, och när jag fyller hundra år en gång, så kommer den väl knappast att rymmas här på bordet. » l Slut i nästa mr.)
En ^od k o D D någon » om p f å g a RunDe u a t a man f o t nenne.
tiEC » d ö d e n man icfte nämnS, tanRte ut, Den RuafDa g a f ttfP » £ufc.
91LenututDiottningmanteCnA putputG t a m meD FRIHERRINNAN RAPPES RESEBERÄTTELSE.
Antoinette.
Du » tefct » otgeDoR s o m DtaDem 1 4 Hnför en krets af omkring ett par hundra sär- skildt inbjudna damer, som på något sätt stått i beröring med Chicago-expositionen, redogjorde förliden lördag friherrinnan Rappe härstädes för sin sändning till Chicago som damkomiténs om- bud vid expositionen och Sveriges vid kvinno- kongressen därstädes.
Efter att ha framställt en schematisk bild af vårt hörn i » The W:s building » och nämnt, hur en del, som där icke fått rum, placerats å annat håll, anmärkte talarinnan, att utställningen i » The W:s building », trots det knappa utrymmet, hade ofantliga fördelar framför den svenska allmänna " expositionsbyggnadens, då det allmänna intresset väl lockade hundratals fler åskådare till kvinno- utställningen, medan man å det stora expositions- fältet lätt förbigick mindre stater.
Äfven nämnde frih.
Rappe o m svårigheterna att få expositions- artiklarna sålda, o c h att man lyckats engagera förf.
Hilma Strandberg för detta svåra värf, som hon utförde med inläggande af all energi; äfven omnämnde talarinnan de smickrande omdömen, som kommit oss till del, så väl från mrs Potter Palmer som andra framstående personer.
Därefter framställde frih.
Rappe en del af sina allmänna intryck från expositionen.
Hon fann, att journalister och korrespondenter allt för myc- ket tadlat Chicago o c h expositionen och orättvist nedsatt den senares betydelse.
Utan att bortse från bristerna, fick man i mycket afräkna att man befann sig så godt som i en nyanlagd stad o c h i en ny världsdel, där man ej fick mäta med europeiska mått.
Expositionen hade haft stor- artade vyer o c h lärdomar att gifva.
En rask o c h intressant karaktäristik gaf fru Rappe af en del mycket framstående amerikanskor så väl som af ledarinnorna af de olika nationer- nas utställningar.
Som lärdom åt den svenska kvinnan ville hon uppställa den pä en gång praktiska och högt bil- dande riktning uppfostran i Amerika ägde.
» Okun- nighet är alltför dyr, » var ett valspråk.
Hon var icke blind för öfverdrifterna.
Kvinnoemancipa- tionen ägde där en våldsam energi, men man måste beundra de amerikanska kvinnornas uthål- lighet i alla strapatser.
De v o r o i hennes tycke allt för talföra — somliga mycket ytliga, men andra gedigna och glänsande förmågor.
De hade lärt henne, hvad vi här hemma i Sverige förnäm- ligast saknade — förmågan att uttrycka o s s.
Detta var något hon särskildt lade de svenska uppfostrarinnorna på hjärtat — lär ungdomen ut- trycka sig klart och v ä l!
Innan vår tafatthet i den vägen är botad, kan kvinnosaken här ej gå rätt framåt.
A andra sidan varnade frih.
Rappe för ensidig- het o c h uttalade som sitt hopp, att vår frigörelse skulle gå hand i hand med de allmäna sociala frågornas lösning i ett harmoniskt samarbete med mannen för allas lycka.
Man skulle kunna uppställa frih Rappes före- drag, som hälsades med lifliga applåder, som ett mönster för det mål hon utpekade för oss.
Ett stycke svensk talarinnekonst — icke anlagdt på att vara glänsande, men klart, lugnt, anspråkslöst, formfärdigt och fullt af kvinnlig värdighet.
» teg k v i n n a n ftatn, n u enDa » t m a r i a, m o t, A. F. t » tn fotneDitng » timme (9 m ft on mårvanDa om, man » om uppfvojDt fitot » agt, » tot t fuefian » lion ytPig Dag, uat meD fVat n o n » i » ta gafDat Dtoppen meD » itt af: » Itt offetmoD, fijeitte (9cH Dätfofc » DA IT TTTLATU €Ln toi.ne t te meD » t n a ftDanDmi, sut igenom meD » eRCet t t a D a ofottatt ftam 1 gCaii » p a n n a ftmgcHaD AF!
m a t t u t e n » Ii t a n ».
kaffe.
Några ekonomiska oelv » oag, » å En svensk osed.
CHARLOTTE LINDHOLM.
Det bästa, billigaste och helso sam tu aste kade är värt ån gros tade och malda H u s b å l l s k a f t e å funderingar.
Af E L L E N B E R G S T R Ö M.
(Forts.) iden går, deu går mycket fort.
1 den » gamla, goda tiden », hette det: Vill man få tiden att gå fort, skall man taga ett diskontlån.
Men har mau räkningar,ilar tiden.
Tre månader, kanske sex, kanske tolf äro förruuua, allt efter köpmannens eller yrkes- idkarens egen affärsställning eller efterlåten- het.
Kryddkramhandlaren, tapetseraren, skräd- daren, modisten, na.
fl.
göra sina påstötningar, hvilka upprepas och blifva allt tätare, men utan påföljd, af den enkla orsak, att man ännu ingenting har att betala med, och slutet blifver mången gång kanske icke bättre än Stockholms Kaffe-Aktiebolag
IDUN 334 att en morgon en herre infinner sig som om- bud för någon af fordringsägarne och med en stor åtbörd upptager ett ominöst papper.
Räkningen är » utlämnad », som det heter på affärsspråket.
Man hade, för att tala figur- ligt, oförsiktigt umgåtts med det nämnda elektriska batteriet, och får nu en stöt, som kännes mycket obehaglig.
Nu måste skulden betalas plus något, som kallas lagsöknings - kostnaden; och en utgift för något man icke får — låt vara att man fått det — är dub- belt så svår som en utgift för något man får.
Kanske blifver nu nödvändigt att sälja dyrbara minnen, familjeklenoder eller dylikt, och hafva extravaganserna drifvits i större skala, får man måhända underkasta sig obe- haget och förödmjukelsen af utmätning.
Det vanligaste är väl, att ett nytt lån göres för att betala den gamla skulden, då det blifver som i sagan, där det talas om att stoppa ett hål med ett nytt hål.
Och på det sät- tet får man sedan hålla i, till dess skulder och räntor växa en öfver hufvudet.
Det är ett lätt förklaradt drag i människo- naturen, att penningar liksom bränna en del folk i händerna, de liksom icke tåla att gå med penningar på sig.
För att blifva af med dem skapa de sig tusen behof, lägga de sig till med dyrbara vurmer, lika intetsägande vare sig de gälla porslin, frimärken eller mynt.
Penningarne skola offras nära nog huru som helst; de mest olikartade småsaker i bodfönstren väcka deras lystnad, och de gifva sig icke ro, förrän den sista tjugufem- öringen är sin kos.
Detta är så mycket mera klandervärdt, därför att härigenom lätteligen det missförhållandet uppkommer, att de nöd- vändigaste lifsförnödenheterna för en själf eller kanhända tillika för en stor familj få tagas på kredit.
Börjar man ransaka, hvad man » behöfver », finner man sig stå framför ett ändlöst fält.
Det ena behofvet framkallar det andra, och ofta är en obetydlig artikel den första termen i en lång serie af andra.
Cigarr-rökaren behöfver cigarrer, men cigar- rerna fordra cigarrfodral, munstycke, snop- pare, eldon, cigarrkoppar.
Det är emellertid svårt att bestämma, hvilka de umbärliga sa- kerna äro, så mycket mera som man då kommer att beröra det sköna, som j u har sina berättigade kraf; men ett slags kur mot denna känsla af behof är det att träda in i skogstorpet och se med huru litet människor i denna värld kunna begå sig och trifvas.
Hvad fruntimrens smycken angår, befara vi, att de måste räknas till det, som kan und- varas; juveler m. m.
blifva i flertalet fall ett snobben, ty vill man vara fullt upprik- tig, måste man vidgå, att den ena lilla frun ofta bär dem för den andras räkning, d. v. s. för att reta hennes afund.
Nåja, de för- höja j u äfven skönheten, det måste erkännas, men en djup sanning ligger dock i efterföl- jande kända berättelse: En mandarin, hvilken var mycket svag för att hafva sin klädnad öfversållad med juve- ler, åtföljdes en dag af en gammal man, som allt emellanåt bugande tackade honom för hans juveler.
» Hvad menar du? » utbrast slutligen man- darinen, » jag har ju aldrig gifvit dig några juveler. » » Nej, » svarade den andre, » men ni har tillåtit mig att se på dem, ' och annat gör ni ej själf med dem, om icke det att ni har besväret att vaka öfver dem, hvilken föga af- undsvärda syssla jag slipper. » Det finns vidare något, som plägar benäm- nas dyra vanor — ofantligt lätt förvärfvade Jta-yelerare K A N D E R S O N 1 Jakobstorg: 1 och svårt aflagda — som slukar penningar och fräter på ekonomien.
Att männen härutinnan äro de som synda mest, är nog oomtvistligt, men äfven kvin- norna hafva sina dyra vanor, såsom t. ex. deras förmiddagsrummel hos sockerbagarne.
Men är det förkastligt att gifva ut sina penningar på konstlade behof, blifver det så i dubbel måtto, om de skola tillfredsställas me- dels anlitande af krediten, och i mångdub- bel måtto, om den, som åsamkar sig skulder- na, ej har någon säker utsikt att kunna be- tala dem.
Och låter man lättsinningt skul- derna växa genom att aldrig lägga band på sina begär, huru skall man egentligen då kunna vara säker på att en gång göra alla rätt?
Genom att icke noggrant emot hvarandra uppställa inkomster och utgifter och hafv.
: karaktärsstyrka nog att lefva så, att de gå ihop, utan genom krediten söka undkomma sina verkliga, kanske hårda lefuadsvillkor, kommer man ut på det sluttande planet, som heter: lefva öfver sina tillgångar.
Det låter ju icke så förskräckligt detta, orden halka så lätt öfver tungau, och det hviskas om myc- ket folk, som går och gäller för att vara he- derligt och bra, men om man närmare tän- ker på, hvad det innebär att lefva öfver sina tillgångar, skall man inse, att det är ingen- ting mindre än oskyldigt.
Ä r man en gång på utförsvägen, kommer man förr eller se- nare till gränsmarken, där obetänksamhet och lättsinne beröra » oegentligheternas », ja, sve- kets område.
För icke synnerligt många år sedan läste man i tidningarna bland rättegångs- och po- lissaker, huru ett fruntimmer i Stockholm af god familj och i förträffliga ekonomiska för- hållanden genom att låta sig behärskas af begäret att komma i besittning af nära nog allt hon såg och dåras af kreditens förförelse ej blott blef utfattig, utan, än värre, gjorde sig skyldig till bedrägerier af flere slag, hvar- igenom hon förorsakade medmänniskor känn- bara förluster och förskaffade sig själf kval- fulla år inom fängelsets murar.
Hon hörde till » the upper ten thousands » och hade kun- nat lefva ett angenämt och bekymmerfritt lif, om hon blott hade lärt konsten att tygla sina önskningar, hvilka, tillfredsställda, växte för hvar dag som gick.
V i sade, att det ligger en egen lockelse i att lefva på kredit, det är som finge man allt det goda gratis.
Tjusningen i stöld ' torde också vara den, att man öfverspringer alla mellanstationer af möda och arbete för att komma till den uteblifna mödans lön.
En- ligt fångpredikanters utsago är tjufven, näst lösdrifvaren, den segaste bland förbrytare.
Att lefva öfver sina tillgångar blifver faktiskt detsamma som stöld, ehuru det är en finare form däraf och i de flesta fall ej sker med uppsåt att stjäla.
Det är omoraliskt och neddragande.
Det är så mycket här i värl- den, som går under förskönande rubriker, men som i själfva verket kan återföras till mycket kärfva benämningar.
Föräldrar och äldre personer i allmänhet lära barnen att » se, men icke röra ».
Men handla de själfva icke mången gång i strid med den grundsats, de anse nödig att inplanta hos de små?
Det är ett verkligt karaktärs- prof att kunna försaka det, men ej har råd att köpa.
Vill man emellertid behålla akt- ningen för sig sjiilf och andras aktning, måste man kunna bestå profvet och ej af njutnings- lystnad eller fåfänga låta förleda sig att skaffa sig det quand méme.
1893 Må en hvar akta sig att lefva i förskott så till sågandes, att draga växlar på en oviss framtid.
Denna dag är min, men kan- ske icke morgondagen, och om jag än lefver ett år härefter, kunna mina ekonomiska för- hållanden visserligen hafva blifvit förbättrade, men de kunna äfven hafva blifvit sämre.
(Slut i nästa n:r.)
U r notisboken.
Kvinnorna inför kyrkomötet.
Kvin- nans underdånighet under mannen var i mån- dags föremål för kyrkomötets lifliga öfver- läggning.
Handbokskomitén hade föreslagit och kyrkomötets prästerliga afdelning till- styrkt ett nytt vigselformulär, i hvilket bl.
a. inforts Pauli bekanta ord i Efeserbrefvet: » I hustrur våren edra män, likasom Herren, un- dergifna, ty en man är sin hustrus hufvud, såsom ock Kristus är församlingens hufvud.
I män älsken edra hustrur, såsom ock Kri- stus har älskat församlingen och utgifvit sig själf för henne. » En mycket liflig debatt utspann sig.
Ähö- rareplatserna voro fylda af företrädesvis da- mer, som med ifrigaste deltagande syntes följa meningarnas omväxlande brottningskamp.
Striden inleddes af hr Ribbing, som talade å kvinnans vägnar mot detta attentat mot likställigheten inom äktenskapet.
Tusende kyrkans allra hängifnaste döttrar uppreste sig emot ett sålunda beskaffadt vigselformulär.
Talaren föreslog bibelcitatets utelämnande.
För bifall till handbokskomiténs förslag uppträdde under det följande meningsutbytet hrr Ullman, Bring, Kjellin, Norrby och Sun- delin, hvaremot hrr Staaff, C. Hammarskjöld, Rohde, Billing, Fehr, Ehrenheim, Rundgren, Rudin och Keijser biträdde hr Rihbings yr- kande på afslag.
Denna senare mening seg- rade ock, så att, hvad vigselformuläret angår, det framgent blir vid det gamla.
* En medarbetare i Idun gick den 1 0 dennes ur tiden, då postexpeditören C. O. Gumcelius afled i Sköfde, 5 1 år gammal.
Den bortgångne var en i vida kretsar varmt skattad personlighet, ovanligt musikalisk och lycklig novellförfattare.
Hans första bidrag i denna tidnings spalter var äktenskapshisto- rien » Hvems var felet », för hvilken han under år 1 8 8 9 förvärfvade pris under signa- turen Ottar.
Sedermera har han flere gånger bidragit, under signaturen C. O. O. och under sitt fulla namn, bland annat med följetongen » Småstadslif » under år 1 8 9 1.
Den bortgångnes jordfästning var myc- ket högtidlig, och hans minne hugfästes vid densamma bland annat genom vackra verser af hr H.
A. Rosén, som utdelades vid grafven ocb hvilka benäget tillsändts oss.
V i anföra ur dessa följande strof: Farväl, o broder!
Du, som mången annan, Fick uti prosan dränka poesin, Men uti hjärtat, under höga pannan Förkväfdes aldrig känslan, fantasin.
Det sköna var du trogen till det sista, Thy faller sorgen tung invid din kista.
* Hyllad lärarinna.
Måndagen den 9 dennes fyllde skollärarinnan Sofia Larsson i Tidaholm 50 år.
Samtidigt hade hon varit lärinna i Agne- torps sockens småskolor i 25 år.
Vid pass ett 40-tal af barnen och skolans vänner hade med anledning däraf på aftonen föranstaltat en sub- skriberad fest å Högbergs hotell, därvid till fest- J u v e l -, g u l d - och s i l f v e r a r b e t e n, passande till lysnings- och hederspresenter.
lägsta pris efter dagens kurs å silfver.
A r m b a n d, B r o s c h e r, Nålar, Ringar, K till billigaste p r i s ^ I H a i i i a n t r i n g a r m e d 1, 3 och 5 diamanter från BTF Reela varor.
Billiga priser.
— Bref besvaras B o r d s i l f v e r, eleganta mönster till e d j o r etc. i stort och modernt inval 20, 6 0 och 125 kr.
omgående.
" 99
IDUN 1893 föremålet öfverlämnades en minnesgåfva, som in- köpts genom frivilliga bidrag rundt o m i socknen.
Pä främmande jord.
I Baden-Baden afled den 10 dennes friherrinnan Catherine von Gayling, en syster tili landshöfdingen grefve Douglas.
Grefvinnan var född 1852 och dotter till öfverste- kammarjunkaren grefve Carl Douglas och hans maka, född grefvinna af Langenstein.
Den aflidna sörjes närmast af make, baron Heinrich Gayling von Altheim, och två barn.
Nu kvinnlig läkare.
Vid Karolinska insti- tutet aflades i lördags medicine kandidatexamen af fröken Berthu Skog, göteb.
Svenska, lärarinnornas pensionsfond har, enligt fröken Carolina Wilhelmina Lundströms testamente, erhållit en gåfva af 3,000 kr.
Mot gratisläsning af tidningar, en för vårt land säregen sjukdom, som de senare åren erhållit rent af häpnadsväckande utbredning, har i dagarne vidtagits en kraftåtgärd, som man hop- pas rätt snart skall hringa det onda ur världen.
Utgifvarne af alla i Stockholm utkommande dag- liga, vecko- och halfveckotidningar samt i huf- vudstaden mera lästa landsortstidningar ha näm ligen till samtliga tidningskontor och distributörer utfärdat förbud mot all slags uthyrning eller ut- låning af tidningsexemplar, som inlämnats till för- säljning.
Dessa bestämmelser komma dock — då man ej velat gå allt för brådstört tillväga — att träda i kraft först den 1 april nästa år, o c h öf- verträdelse mot desamma kommer att straffas med att inga tidningar mera öfverlämnas å kon- toret till försäljning.
Att » tjufläseriet », som i hufvudstaden urartat till ett verkligt » nationalfel », på detta sätt kommer att stäfjas, kan ej vara annat än till gagn för så väl publiken som tidningarna själfva, och framför allt är det en akt af rättvisa att likställa den litterära produkten med hvarje annat arbete ge- nom att göra den till en saluvara och ej till ett långods.
Teater och musik.
Kungl.
operan har återupptagit Maillarts komiska opera » Villars ' dragoner », hvilken ej gifvits under de senaste sex åren.
Rollbesättningen är alltige- nom ny med undantag af R o s e Friquefs parti, hvilket nu liksom vid förra reprisen innehafves af fru Sterkg, som här då hade sin debutroll.
Af den unga debutanten har nu blifvit en mogen konstnär.
Både i spel och sångkonst har den in- telligenta sångerskan gått betydligt framåt.
Och om rösten fortfarande förefaller något tunn, så är därmed ej sagdt, att den ej vidare kan utvecklas och blifva fylligare.
I nu förevarande opera höjer sig emellertid fru S. i alla afseenden öfver sina medspelande.
Närmast henne stå fröken Karlsohn (Georgette) och hr Lundmark, för hvilken Sylvains parti tyckes ligga synnerligen fördelaktigt.
Men äfven hrr Grafström (Thibaut) och Johanson (Be- lamy) förtjäna erkännande.
Operan går med ett ord i sin helhet bra under hr Hallens anförande, och publiken tyckes intresserad af att hafva för- nyat bekantskapen med den nätta o c h melodiösa operan.
I morgon lördag gifves » Aida&gt; med anledning af hr C. F. Lundqvists 25 årsjubilum med operan.
Som bekant har hr L., hvilken nyss återkommit från sin Amerika-turné, i denna opera ett af sina förnämsta partier.
Första Melbaföreställningen har blifvit framflyttad till den 28 dennes, emedan den berömda divan till dess är förhindrad infinna sig.
F ö r s t a abonnementsföreställningen gafs i onsdags, hvarvid uppfördes » Leonora » med hufvudsakligen ny rollbesättning.
K.
Dramatiska teatern är redan färdig med ännu ett nytt program, nämligen » Kusin Jacques », lust- spel i 3 akter af Ernst Lundquist.
Det nya pro- grammet gifves första gången på måndagen i nästa vecka.
S ö d r a teatern har med sitt senaste program be- redt hufvudstadspubliken en viss öfverraskning, 385 för öfrigt en sådan af ganska angenäm art. Från den repertoar af farser o c h lustspel, som man vant sig betrakta som denna scens egentliga, har nu direktionen gjort ett undantag — visserligen dock ej det allra första — o c h frestat en repris af Zumpes täcka operett » Farinelli ».
Man måste erkänna, att denna slog lyckligt ut.
Samtliga de förnämligare rollerna voro nämligen godt före- trädda, och den sceniska uppsättningen vårdad och vacker.
Den nybildade kören lämnade nog på premieren rum för åtskilliga berättigade an- märkningar, men härom är mindre att säga, då man bör kunna hoppas att ytterligare vunnen öf- ning under en så skicklig dirigent s o m hr B. Hattdén snart afhjälper de värsta bristerna, i titelpartiet debuterade en ung hr Svensson, s o m befanns inneha ej just så alldagliga förutsättningar för att med samvetsgrant arbete kunna bli något framstående inom operettfacket: en jämn, klang- full tenorbaryton, goda ansatser i så väl det mu- sikaliska som det dramatiska föredraget o c h ej oäfvet, ehuru ännu något ungdomligt omoget yttre.
Publikens varma bifall bör vara h o n o m en upp- muntran till allvarligt fullföljande af detta akt- ningsvärda uppslag.
Fröken Lindsén fängslade i Manuelas roll oemotståndligt med sin täcka appa- rition, sitt graciösa spel och en behaglig liten kammarröst, s o m verkade fågelkvitter.
Några näktergalstoner visserligen icke, men hemtrefliga lärkdrillar — o c h det är vackert så!
E ' röken Lindegren — donna Elisabeth — har operatradi- tioner o c h häfdade dem med heder; kanske nästan något för mycket af » storstil » för att gå in i ope- rettramen.
Fru Fornells drastiska öfverhofmästar- rinna väckte mycken munterhet liksom hrr Änder och Wagner som teaterdirektören o c h hans re gissör.
Den yngre hr Wagner gaf en god bild af den olycklige kung Fernando.
F ö r s t a k a m m a r m u s i k s o a r é e n i tisdags var besökt af så många åhörare, som Vetenskapsakademiens hörsal bekvämligen kunde rymma.
Det alltigenom synnerligen intressanta programmet, upptagande Beethovens mästerliga stråkkvartet (a-moll), Ber- walds genialiska pianokvintett (a-dur) och Verdis pikanta stråkkvartett (e-moll), erhöll af den Aulin- ska kvartetten ett på det hela taget förträffligt ut- förande, missödet i Verdis svåra fugasats från- räknadt.
Bifallet var ock lika lifligt som hjärt- ligt.
Fröken Sigrid Pettersson förtjänar särskildt erkännande för sitt delikata utförande af piano- stämman i BerwaMs komposition.
Grefvinnan Mathilda T a u b e, f. Grahow, gifver tors- dagen den 23 nästkommande november en musi- kalisk soaré, en underrättelse, som säkerligen skall glädja hela den musikaliska allmänheten.
F r u T e r e s a Carenno hitkommer i början af n o - vember och gifver den 6 s. m.
konsert i Musika- liska akademiens stora sal.
F r u Marcella Sembrich gifver som bekant i mor- gon lördag sin första konsert i Musikaliska aka- demien.
Vi taga för gifvet, att våra läsarinnor i hufvudstaden ej skola försumma tillfället att få höra den celebra artisten.
En gammal historia.
Af Helena Nublom.
(Forte.)
3^indarne stodo fulla af blommor, o c h bien svär- ^ made osynliga omkring däri o c h frambragte ett beständigt enformigt surrande, som ljöd likt en dämpad orgelton.
Då o c h då sköt en solglimt in genom löfvet, men försvann igen o c h efterläm- nade en dämpad, doftande skymning i den be- skuggade allén.
Tony gick sakta fram o c h tillbaka.
Hon var klädd i en hvit klädning med korta ärmar och till hälften urringad.
Öfver axlarne hade hon kastat en liten ljusblå långsjal, som vecklade sig kring hennes armar med de långa, gula handskarna.
På hufvudet bar hon en m y c - ket stor halmhatt, som var uppvikt framtill och visade en mängd små lockar, som krusade sig kring hennes panna.
Hon gick med nedslagna ögon och plockade blad på blad af en prästkrage, som hon höll i handen, i det hon sakta rörde läpparne och hviskade: » Il m ' aime, pas du tout, beacuoup, passionné- ment! » 6.
S.
£aa er ström ^S^TJ - oeh Hon tänkte egentligen ingenting vidare därvid.
Det var blott som o m hon ännu hade kvar orden af de tankar, som så länge hade sysselsatt henne och tärt på hennes hjärta, o c h medan hennes små fingrar plockade af allt flera o c h flera blad, fortfor hon att hviska: » Il m ' aime, — — il ne ma ' ime pas. » » Passionnément! » sade en främmande stämma bakom henne.
Hon vände sig om med ett halfkväfdt rop och fick se en underlig figur, som stod i den öppna dörren, hvilken ledde ut till fälten.
Det var en kvinna med svart hår, ett stort huckle öfver hufvudet, klädd i kjol o c h sjal o c h med en korg hallon på armen.
I första ögonblicket trodde Tony, att det var en sigenerska eller kanske en trollkvinna.
Men hon tyckte, att hon sett dessa ögon förr, den krokiga näsan o c h munnen, som var klädd med ett par mörka mustacher.
» Gaston, — hur har ni kommit hit? » hviskade hon ängsligt.
— » Hvar är grefven? » » I Stockholm, » svarade han och räckte fram hallonkorgen, för att, o m någon på afstånd obser- verade dem, det skulle få utseende af, att det var en bondgumma, som handlade med Tony.
» Hvarför skrifver han aldrig? » frågade Tony, som med skälfvande, händer lyfte de gröna bladen från korgen.
» Aldrig?
— Han har skrifvit bref på bref, för- säkringar och böner.
Han älskar er till vanvett; han dör hvarje dag af längtan efter er! » » Jag har intet bref fått, » svarade Tony.
Hennes hjärta upprördes af vrede o c h hat emot dem, som bedragit henne.
» Och nu, — hvart skall han nu resa?
Hvad tänker han nu göra? » » Han måste tillbaka till Frankrike.
Posthästarne äro redan beställda till i morgon natt.
Men han reser denna väg förbi.
Klockan tio i morgon afton stannar hans vagn utanför denna dörr.
Var då här nere.
Jag skall se till, att ingen är i närhe- ten.
Det gäller nu endast att fly; — fly från dem allesamman!
Får j a g säga honom, att ni kommer? » Tony skakade öfver hela kroppen.
Nu, i detta ögonblick, skulle hon bestämma hela sin framtid, skulle hon våga ett steg, hvars följder hon icke hade begrepp o m.
» Jag skall försöka, » svarade hon sakta.
» Jag skall försöka att få mod.
— Men o m j a g inte skulle kunna komma.
.
.
» » Så dör han, » svarade Gaston.
» Han har lidit afgrundens kval. » » Jag kommer! » svarade hon plötsligt med be- stämd röst.
» Jag kommer säkert! » » Och hvilken hälsning får j a g m e d?
Får jag säga honom, att ni ännu älskar h o n o m?
» » Passionnément! » svarade Tony o c h räckte ho- nom prästkragen, hvaraf hon plockat det sista bladet.
Det syntes någon därborta i allén, och Gaston försvann genom dörren i muren.
Fru Elisabeth kom med sin majestätiska gång och bad Tony komma upp o c h känna, o m det var tillräckligt med fjäder i sängdynorna.
Den dag och den natt, som nu följde, tillbragte Tony i det mest upprörda o c h hjälplösa tillstånd.
Hon tänkte också nu ett ögonblick på att anför- tro sig till onkel Jonas, men det var endast ett ögonblick.
Han var nu mera så säker på sin sak, o c h ville hon rymma, måste det också ske utan hans vetskap.
Hennes tankar kastades fram och tillbaka i en evig kretsgång.
I ena ögonblicket fann hon, att det skulle vara henne omöjligt att nu bedraga onkel Jonas, o c h hon slöt ögonen och kved in- värtes vid föreställningen o m all den sorg och förtviflan hon skulle bringa öfver sina föräldrar, sina syskon o c h alla, som hade älskat henne i hemmet.
Men så tänkte hon på, huru de hade bedragit henne; huru man hade hindrat henne mottaga de bref hennes älskade sändt henne, och hon före- ställde sig all den smärta oeh ångest hennes ögon- skenliga likgiltighet måtte ha förorsakat honom.
Onkel Jonas hade icke varit med om att narra henne.
Honom misstänkte hon icke ett ögonblick, och hon hade orsak till sin obegränsade tillit till h o n o m; — men fadern, modern, kanske systrarna!
Hvem kunde veta, huru de med listiga konster hade bevakat henne och uppspårat och förstört de bref, som voro bestämda till henne, — ja, kanske läst de dyra kärlekseder o c h ö m m a för- säkringar, som endast voro skrifna för hennes ö g o n!
Vtd dessa tankar uppstod i hennes hjärta något, som hon aldrig känt förr, något, som lik- nade hat.
Hon ville hämnas, hon ville för alltid 18 Humlegårdsgatan - t t » " m 18
IDUN 336 lämna dem, som så grymt hade skiljt henne från den hon älskade.
Och så tänkte hon på h o n o m!
Han, som dock alltid var den förste, den ende, som ägde hennes hjärta.
Hon tänkte på hvarje ord han hade sagt henne, på alla de lyckliga ögonblick de hade tillbragt i hvarandras närhet.
Hon såg hans ögon, hörde hans röst, som tycktes kalla henne, o c h då reste hon sig o c h gick med lätta steg omkring för alt samla ihop de nödvändigaste saker, s o m hon måste taga med på flykten.
Allt hvad hon ägde af smycken, hade hon fått af onkel Jonas, och ingen af hans gåfvor ville hon behålla.
Icke ens den lilla klockan med pilen genom de båda hjärtana ville hon bära mera.
Hon lade den i sin låda för att kunna se timmen, då hon skulle gå bort.
Sedan kunde den gärna få stanna.
Det var icke svårt för henne alt på själfva da- gen, som var bestämd för hennes flykt, förklara sig sjuk.
Hon hade icke sofvit en blund natten förut.
Hon var blek som alabaster med blå ringar under ögonen, kunde hvarken äta eller dricka o c h dar- rade på benen, när hon gick.
Cordelia ville nödvändigt, att hon skulle gå i säng och dricka fläderte, men hon försäkrade, att hon icke alls hade någon feber, hon kände sig endast så trött o c h önskade att vara ensam så mycket som möjligt.
Modern kom ett par gånger på dagen o c h såg till henne, men sade henne godnatt, innan hon gick ned till aftonmåltiden.
Cordelia bar upp té till henne på hennes rum och sade, att hon strax efter aftonbönen skulle komma upp till henne.
Tony rörde läpparne till tack, men kunde icke tala.
Men då hon såg denna sin mest älskade syster gå bort emot dörren, greps hennes hjärta af en förkrossande ångest.
» Cordelia! » ropade hon och sträckle armarne efter henne.
Systern vände om och böjde sig öfver sängen, där Tony låg påklädd.
» Cordelia, håller du af m i g?
» frågade hon.
Bidrag mottagas me.d tacksamhet.
Logogryf.
Hela världen är det arbetsfält, där jag trägen flitens slända ställt.
Hyddorna, palatsen måste lämna platsen där i hast jag spänner upp mitt tält.
Jag är hemma uti mark och skog, och vid sjö och strand jag finnes nog, styr för fulla segel öfver hafvets spegel: hemmastadd i hvarje vrå och fog.
Jag i listens skickligt spunna nät är en medelpunkt i hemlighet, lägger, full af ränker, säkert mina länker: världen vill bedragas, som du vet!
Men när lifvets lag ju järnhård bjöd, att den enes död en ann ' ger bröd: kan man väl ej säga, att jag går tillväga annorlunda än som var af nöd.
Verket mitt nog lofvar att bli rundt, men, gunå ' s, det håller likväl tunnt; hur jag det må smycka, skall man ändå tycka, att det bara är besvärlig strunt.
Du nu tycker nog på samma sätt, se ' n du fann min dolda gömma lätt.
Hvad jag sökt förvärfva, vill du strax fördärfva, ty du har, tyvärr, ej bättre vett.
Men ditt eget slarf, min värda vän, ger mig stoff till nya värf igen.
Ingen tid att sörja!
Jag vill genast börja sätta hop midt i förargelsen.
— » Ej mer likt en förlorad son Jag drifs kring fjärran länder, Min själ, som längtar här ifrån Till fadern glad hemvänder!
Han möter mig » — — Systern svarade endast med att kyssa henne upprepade gånger.
» Och du skall alltid hålla af mig - alltid? » » Hur kan du tvifla på d e t?
» sade Cordelia mildt.
» Hvad som än kommer att hända mig? » fortfor Tony o c h såg på henne med underliga, förfärade ögon.
» Du är inte frisk, min lilla syster. » sade Cor- delia ömt.
» Lofva mig att genast klä af dig och gå riktigt till sängs; — jag skall snart vara hos dig. » Tony slog armarne kring hennes hals och lade sin kind upp emot hennes, så släppte hon henne och sjönk tillbaka i sängen.
Sä snart hon hörde systerns steg förtona i trap- pan, var hon uppe med ett språng.
Under sin hufvudkudde tog hon fram det lilla bylte med to- alettsaker, som hon samlat ihop.
Längst inne från sitt klädskåp tog hon ned en lång, vid kappa och en liten hatt, som hon gömt där inne.
I skymningen, s o m nu brutit in, såg hon, huru tjänstfolket bar upp supéen från flygeln, där köket låg, I ill hufvudbyggningen.
Hon måste vänta, till dess den åter hade blifvit buren ned.
Dä läste baronen aftonbön i matsalen för barnen o c h allt tjänstfolket.
Det var en mulen afton.
Det hade regnat smått hela dagen och var kallt o c h rått i luften.
Icke en stjärna syntes på himlen, och fuktiga, söuderrifna skyar gledo hastigt öfver den lilla bleka månen, som icke spred något ljus.
Nu skulle hon således bort!
I denna kalla, hemska natt skulle hon resa bort med en främmande man; — hvarthän visste hon icke.
Hon förstod blott, att i detta ögonblick gällde det att icke längre vackla, men att handla hastigt ocn själfständigt.
Hon såg sig om i det lilla rum, där hon hade bott i så många år, och det hade aldrig förr förefallit henne så kärt.
Det var som ett lefvande väsen hon skulle skiljas från.
Hon gick in i Cordelias rum bredvid hennes.
Där låg systerns förkläde kastadt på en stol, hennes bönbok på bordet vid sängen.
Tony öppnade psalmboken, o c h hennes ögon föllo på följande vers: Hvad nog mången utan skäl gunå ' s gör vid lifvet — stackars dumma gås!
Hvad en sådan vriden säkert tror att tiden gått utur — till hans fördärf förstås.
Hvarmed bister vinter klär vår jord.
Hvad då kommer häftig, kall från nord.
Plagg som då kan värna, och hvad du då gärna sköter om att i en hast få gjord.
Hvad ju Amor ganska många har, och hvad riktning mången sådan tar.
Dödens.vapen gamla.
Hvart det föll, som ramla '.
Hvad förhäckladt jämt och ständigt var.
En förkastlig afart utaf skämt.
Tilltalsord, som borde brukas jämt.
Hvad man borde svära endast vid sin ära.
Hvad man kallar Nalles bo, bestämdt.
R ä 11 e ls e.
Genom ett missförstånd vid uppgiften om Elsa Borgs hem vid Hvita bergen har ett fel insmugit sig i biografien i förra numret, som härmed rättas.
Barnhemmens antal är tillika med bibelkvinno- hemmet och skyddshemmet sju, hvartill nu senast kommer äfven ett missionshem.
Således äro barn- hemmen endast fem.
L.
S.
Innehållsförteckning.
E n dubbelstjärna; af II.
O. S.
(med 2 porträtt.)
— Melan- koli; af Edv.
Hammarstedt.
— Studiet af främmande s p r å k; af Pussic. — Försvar för finsmakeriet; af Efraim Rosenius.
— Pärlor; skiss för Idun af Sopltie Linge.
— Marie A n t o i - nette; 1793 — 16 oktober — 1893.
Poem af Charlotte Lindholm.
(Med porträtt).
— Friherrinnan R i p p e s reseberättelse.
— En svensk o s e d; nägra ekonomiska funderingar af Ellen Berg- ström.
(Forts.) — U r notisboken.
— Teater och musik.
— E n gammal historia; af Helena Nyblom.
(Forts.) — Rättelse.
— Tldsfördrif.
••St Charad.
Milt första döljes djupt i bergets salar, I Sveas fjäll, dess sjöar och dess dalar.
Till bön och hvila högt dess toner kalla, när mäktigt genom rymdens hvalf de skälla.
finner du Till sist mitt dem får du se mitt andra.
hela!
Jag mig fullt för- vissat, du utan bryderi det redan gissat.
Att lyckan säkert dina spår må följa, jag säger dig, det sköljs af Sundets bölja.
Göran.
Aritmogryf.
1 2 6 4 5 12 13 2 2 23 15 22 21 5 5 11 10 14 Förvandlngsgåta.
1) 2) 3) 4) 5) 6) 7) 8) 9) Lag, en, se: ett land i Afrika.
Bara, ta: ett berg.
Sal, vi, o: en stad.
Mört, rest, ge: en skådespelare.
Os, sky, lin: en skald.
Ej, mera, i s: en profet.
Neg, tö, nos: en kroppsdel.
Mera, lock, bak: en handtverkare.
Reta, nit, mes, i: ett politiskt parti i Tyskland.
10) Gam, rad: ett namn.
11) Nät, ren, ge: ett adjektiv.
12) Gny, rå, as, ned: en högtidsdag.
Begynnelsebokstäfverna bilda namnet på en svensk badort.
Caro.
3 10 14 3 9 10 17 8 9 Hvad en hvar ju sin beskärda fått.
Hvad nog tiden blef för mången blott.
Hvad man nog kan göra, fast man ej får röra.
Hvad nog tiden var, när solen gått.
4 18 10 14 4 16 9 8 8 5 4 19 22 9 18 20 9 6 12 12 15 17 15 9 2 11 Buske, som du såg i skogen stå.
Hvari rikedomens döttrar gå.
Hvartill alltid lillen tager, när han vill en sak, som han ej strax på stund kan få.
7 2 9 10 15 7 18 2 5 8 6 4 11 15 2 11 5 4 i) 10 14 9 5 3 10 17 Lösningar.
Logogryfen: K o n k u r r e n s; krukor, sken, ko, eko, skrek, kur, nos, skur, knorr, kuse, konkurs, kor, ruskor, skurk, ren-ko, krok, unken, krus, kurre.
kurs, runor, ros, reson, resor, orre, koksen, K u n o, ek, sko, klar, enkor, kork, rusk, ur, sork, N o r e.
Charaden: 10 Nu har jag ej längre tid med dig.
Du skall blott pronomen få af mig: två demonstrativa tvänne possesiva.
— Nu farväl, ditt byte närmar sig!
L — a.
De vågräta orden beteckna: 1) B o - ställe på landet, 2) del af ett ångfar- tyg, 3) stad i Nordamerika, 4) stad i Sverige, 5) stad i Persien, 6) husge- rådssak, 7) stad i Tyskland, 8) sub- stantif, 9) musik-term, 10) postför- sändelse.
T — r.
Om svanegossens sjö, där liljor gunga, om sunnanvind man läst i dagar unga.
Vill du dem söka, fjärran må du vandra, och Hvad han hette, bygdens speleman, och hvarmed han nu sin nödtorft fann.
Hvem på gården grönskar ju så grann man önskar.
Hvad som är din ögonsten minsann.
hon slog igen boken o c h suckade.
Kom det någon?
— Nej allting var stilla om- kring henne.
Hon gick in i Anne Sophies rum.
Där låg på ett bord en hel mängd banddukar, märkta med Tonys och onkel Jonas namn, slingrade i hvar- andra inom en blomsterkrans.
Hon skyndade sig tillbaka till sitt eget rum.
(Forts.) 21 13 2 10 4 20 2 11 7 Aftonbön.
] fyllningsgatan: 1) T.angeland, 2) I m m e r - mann, 3) Nikolajev, 4) Ktopstock, 6) Öster- sund, 6) Parti] led, 7) Illyrikuiu, 8) N e d e r - land, 9) Gräshoppa — Linköping.
Begynnelsebokstäfverna, lästa uppi- från och ned, samt slutbokstäfverna, ned- ifrån och upp, bilda tvänne i » Tdun » mycket omskrifna ord.
skeppadt af firman O o c k b u r n, S m i t h o s A C: o 1 O p o r t o och härstädes lagradt i flere år samt garanteradt fritt från främmande tillsatser, rekommenderas såsom synnerligen utmärkt till pris af kr.
2,10 pr but.
Riks- o. Allm.
tel. K.
A.
N y d a h l &amp; C: 0, S t i l l, StUMpM 2.
