# ID: svediakorp-per939
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 18,119
# sentences: 657
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 41 (304) Prenumerationspris Fredagen den 13 oktober 1893. pr Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
Idun ensam år: k r.
9: — » 7: 50 » ' ö: — Byrå: K l a r a v. K y r k o g a t a 7, 2 (Aftonbladets hus.)
PrenumerE,. ',.
i n s k e r å a l l a anstalter i riket.
Redaktör och tr post- Träffas å b y r å n k l.
1 2 — 1.
Allm.
Telef Elsa 1 tt kristendomen i c k e endast är r / M_ en lura, skön och.
u p p h ö j d framför hvarje annan, utan n å g o t vida mer, ett verkligt, g u d o m l i g t lif, m e d i n n e b o e n d e, oförstörbara krafter, har i alla tider visat sig.
D e n kristna tron tar alltjämt sitt uttryck i kärleken, o c h kärle- kens gärningar, o c h kärlekens innersta art är j u att uppoffra sig o c h likt ljuset förtära sig själf, m e d a n det lyser o c h gläder an- dra, hvilka det föru- tan skulle försmäkta i mörkret.
Såsom ett lefvande vittnesbörd o m denna sanning står den kvinna, hvilkens blida drag i d a g m ö t a I d u n s läsare.
H v e m har icke h ö r t talas o m Elsa Borg o c h hennes arbete b l a n d de fattiga, ett arbete i tro o c h kärlek, s o m under sin tysta u t v e c k l i n g från ett ringa frö blif- vit ett skuggrikt träd m e d allt flere grenar, på hvilka små hemlö- sa fåglar funnit var- ma, skyddande nästen?
M e n h v e m är då Elsa B o r g, o c h huru har den ensamma kvinnan kun- nat få en så omfattan- utgifvare: 61 47. hvarje helgfri Tryckeri Aktiebolag 6:te årg.
Utgifningstid: FRITHIOF HELLBERG.
Iduns fredag.
Lösnummerspris 1 5 öre (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r c i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre p r nonp.-rad= Borg.
de verksamhet, t o r d e m e r än en af våra lä- sarinnor fråga.
N å g r a spridda drag ur hen- nes rika lefnadssaga skola säga oss det.
Elsa B o r g f ö d d e s 1 8 2 6 i^Bytterne i Väst- manland, där h e n n e s far var k y r k o h e r d e.
Tidigt förlorade h o n b å d a sina föräldrar o c h blef efter af slutad skol- kurs lärarinna f ö r en halfsysters barn.
D e n b e g å f v a d e u n g a flickan h ä n g a f sig m e d ifver åt fortsatta studier o c h sökte d ä r i g e n o m stilla d e n längtan efter ett okändt » något », som ofta m e d öfverväldi- gande makt trängde sig på henne.
M e d ett sinne ö p p e t f ö r natu- ren, lyssnade h o n be- g ä r l i g t till de m å n g a röster s o m ur den- na talade till henne, m e n icke h e l l e r häri fann h o n den fullhet hon begärde.
Efter mycket famlande o c h många inre strider u p p g i c k emellertid lju- set af Kristi kunskap för henne.
Härmed f ö l j d e en g l ä d j e o c h lycka, s o m h o n hittills aldrig erfarit, m e n ock- så en brinnande åstun- d a n att få blifva sina medmänniskor till
IDUN 322 • I s o m r o p e n: » det är ingen, I n g e n själ f ö r d o l d i tingen, A l l t ä r s t o f t, ej m e r, » 1893 Dårar, b l o t t till källan stigen, S e n ert anlete o c h tigen.
R o d n e n, höljen er!
F. M. g a g n.
H o n såg bland dem så m å n g a g å lika otillfredsställda s o m h o n själf l ä n g e gått, o c h h o n l ä n g t a d e att f å visa d e m h ä n till den källa, s o m stillat hennes an- des törst.
Ä n n u t j u g u år skulle h o n fost- ras f ö r den e g e n t l i g a lifsuppgift, hvartill h o n var kallad, o c h dessa t j u g u år till- b r a g t e h o n till största delen s o m lära- rinna i o c h föreståndarinna f ö r en större flickskola.
D e n andliga o c h l e k a m l i g a n ö d e n b l a n d hufvudstadens fattigare b e f o l k n i n g k o m u n d e r vintern 1 8 7 4 — 1 8 7 5 n å g r a perso- ner, s o m ö m m a d e f ö r denna n ö d, att tänka p å h v a d de m ö j l i g e n kunde g ö r a f ö r att i n å g o n m å n lindra den.
D e h a d e läst o m b i b e l k v i n n o m i s s i o n e n i E n g l a n d s huf- vudstad o c h den f r a m g å n g s o m k r ö n t densamma, o c h de frågade sig, o m icke n å g o t dylikt skulle k u n n a å s t a d k o m m a s äfven h o s oss, o c h så bildades en liten f ö r e n i n g m e d syfte att samla m e d e l till underhåll af en bibelkvinna.
Ur detta ringa frö är det s o m missionen bland Hvita bergen i Stockholm uppspirat.
O a k t a d t en o r d n a d diakonissverksamhet redan l ä n g e ägt bestånd o c h de flesta af hufvudsta- dens församlingar h a d e sina e g n a försam- lingsdiakonissor f ö r arbetet b l a n d de fat- tiga, v o r o dessa krafter d o c k l å n g t ifrån tillräckliga f ö r de m å n g a olika arbetsfält, där de påkallades.
B e h o f v e t af ett h e m f ö r u t b i l d a n d e af s. k. bibelkvinnor, hvil- kas u p p g i f t är u n g e f ä r d e n s a m m a s o m diakonissans, g j o r d e sig allt m e r kännbart.
E n m a n befanns villig att f ö r detta än- damål i n k ö p a o c h hyresfritt upplåta ett litet hus i en v i d d e n n a tid g a n s k a illa k ä n d trakt af S ö d e r m a l m, n ä m l i g e n H v i t a bergen, där d r y c k e n s k a p, slagsmål, ja, till o c h m e d k n i f s t y n g i c k e v o r o sällsynta.
Själfva nyårsnatten 1 8 7 5 — 1 8 7 6 k o m i full snöstorm ett g å e n d e b u d m e d tele- g r a m till Elsa B o r g, s o m då vistades p å landet, att h o n kallades till förestånda- rinna f ö r det blifvande hemmet, j ä m t e underrättelse att huset n:r 28 N y a ga- tan, n u m e r a 104 Skånegatan, var f ö r än- damålet inköpt.
» D e n n a underrättelse, » skrifver h o n själf, » e m o t t o g s icke utan ganska m y c k e n inre n ö d o c h k a m p.
Å ena sidan syntes j u s t den o m s t ä n d i g h e - ten, att ett lämpligt hus i en passande trakt hyresfritt uppläts, tala f ö r saken.
A andra sidan syntes företaget f ö r mån- g e n såsom rent af en dårskap. » Själf var h o n redan 5 0 år o c h hennes h u f v u d g e n o m m å n g å r i g t skolarbete ganska an- gripet.
Skulle h o n väl v å g a att utan kapital, endast i förlitande på G u d, b ö r j a ett v i d d e n tiden i vårt land så f ö g a för- stådt a r b e t e?
H o n v å g a d e det, o c h hen- nes tro har icke k o m m i t på skam, ty p å ett underbart sätt har h o n ända hitintills fått h v a d h o n f ö r hvarje dag b e h ö f t f ö r underhållet af de m å n g a, s o m sett iipp till h e n n e f ö r de d a g l i g a b e h o f v e n s fyl- lande.
» F r ä m l i n g e n, » har n å g o n sagt, » s o m p å afstånd skådar S ö d e r m a l m s terrassfor- m i g a h ö j d e r o c h njuter af dess yttre skön- h e t en v a c k e r s o m m a r d a g eller o c k en afton, d å de otaliga ljuslågorna afspeglas i vattnet n e d a n f ö r, k a n svårligen f ö r e - ställa sig all d e n n ö d o c h allt det elände, s o m d ö l j e r sig där b a k o m, de laster s o m frodas i de t r å n g a kyffena o c h d e n fat- t i g d o m, s o m skriar i de ö f v e r b e f o l k a d e husen. » H ä r var det s o m Elsa B o r g b ö r j a d e sin välsignelsebringande verksamhet.
H ä r var det, s o m d e n bildade kvinnan, v a n att röra sig i n o m helt andra kretsar, slog n e d sina b o p å l a r f ö r att lefva b l a n d samhäl- lets parias.
V i blicka med vördnad upp till missionärerna, s o m g å u t till aflägsna h e d n a l ä n d e r f ö r att b r i n g a civilisationens o c h k r i s t e n d o m e n s välsignelser till i mör- ker o c h o k u n n i g h e t stadda folkslag, m e n m å n n e det fordras m i n d r e själfförsakelse f ö r ett arbete sådant s o m det b l a n d d e n sjunkna b e f o l k n i n g e n b l a n d H v i t a b e r g e n?
V i hafva sagt, att det var v i d nyåret 1876 s o m kallelsen k o m till Elsa B o r g att öfvertaga l e d n i n g e n af detta arbete.
D e t i n k ö p t a huset fick d o c k i c k e tillträ- das f ö r r ä n frampå s o m m a r e n o c h måste då, f ö r att k u n n a b e g a g n a s, u n d e r g å en g r u n d l i g reparation.
U n d e r tiden före- t o g d e n blifvande föreståndarinnan en resa till E n g l a n d f ö r att inhämta åtskilligt af personer, s o m redan l ä n g e öfvat en dylik verksamhet.
F ö r s t p å h ö s t e n samma år k u n d e h o n b e g y n n a sitt arbete.
D e t h a d e från b ö r j a n en tvåfaldig u p p g i f t: att räcka en hjälpsam h a n d åt n ö d e n s o c h lastens barn, o c h att fostra kristna kvin- n o r f ö r detta arbete.
Själf skrifver h o n i bref till en närstående v ä n: » I november 1876 inflyttade vi, jag o c h den första bibelkvinnan, i bibelkvinnohemmet.
Hvad mötte oss här?
En tom börs, ett tomt skafferi, en tom vedbod, ofullbordad reperation med mur- bruk och fukt.
Herren pröfvade oss, o m vi voro villiga att för hans skull byta o m lefnadsvanor.
Första tiden var ock ganska svår.
Det nödvän- diga fattades oss, och hälsan höll på att gifva vika till följd af den ovana dieten.
— Om verket icke hade börjat i Herrens namn, hade dessa stöteste- nar varit allt för stora.
Dock saknades icke heller uppmuntringar.
En af förstlingsgåfvorna skola vi icke glömma.
Tre unga flickor, som själfva arbetade för sitt uppehälle, kommo med en korg potatis samt tre kronor i penningar jämte ett litet bibelspråk skrifvet för hand: All eder omsorg ka- sten på Herren, ty han har omsorg om eder.
En vän bar flere gånger till oss mat de första dagarne.
Af en liten syförening erhöllo vi hand- dukar och lakan samt 100 kr i penningar.
En tjänarinna erbjöd sig att tjäna utan lön.
Det var en stor glädje, då det nya hemmet kunde invigas.
Festen varade i två dagar; utom våra personliga vänner, hade vi inbjudit våra grannar: gamla, döfva, halta, en lam gumma drogs nästan med lifsfara på en kälke öfver de hala bergen.
Guds ord talades, och traktering saknades ej heller.
Alla öfverståndna mödor voro glömda, då vi nu nått det första målet, att få inbjuda våra grannar att höra lifvets ord.
Vi ha mycket missionsarbete i tankarna.
Om söndagseftermiddagarna har jag en bibelklass för större flickor.
Jag ömmar mycket för gesällerna häromkring.
De höra aldrig Guds ord, och ingen söker reda på dem.
Våra bibel- kvinnor äro flitigt ute på hus- o c h sjukbesök, de blifva ej ofta afvisade och många fråga, hvarför de ej kommit förr.
Månget torftigt hem har fått ett förändradt utseende, och mången sjuk har fun- nit lättnad genom deras vänliga ingripande. » I januari 1877 heter det i ett annat bref från föreståndarinnan: Franzén.
» O, jag vill ej byta bort dessa Hvita berg mot något annat ställe på j o r d e n!
Intet palats kan för mig jämföras med detta halffärdiga hus, där jag ännu ej fått ett eget rum, men här är godt och Ijuft att vara, ty här bor visserligen Gud.
Nu i böneveckan ha vi öfverfullt med folk hvarje kväll.
Först en klass af mer än 40 ostyriga gatpojkar, senare på aftonen folk af alla åldrar.
Våra åhö- rare äro just af det slag vi önskat nå, sådana som aldrig besöka någon kyrka.
Här ser man en halffull gesäll sitta vid dörren, spottande snus och talande för sig själf tämligen högt, så att han måste tystas ned.
Där sitter en kvinna med lättfärdigt uttryck i sitt ansikte, klädd i något mellanting af täcke, kofta eller sjal.
Öfver hennes ansikte jaga skyar af blygsel och nöd, afbrytande det vanligen likgiltiga uttrycket.
Här sitter vidare en stackars man, bunden sedan flere år i dryckenskapslasten, en stor tyrann för hustru o c h barn.
— Ungefär en tredjedel af dem, som komma till våra möten, bo i uthus eller lusthus utan eldstäder.
O, hvil- ken skriande n ö d!
Vi hafva två eller tre talare hvarje kväll under denna vecka och stundom en särskild för våra vilda ynglingar.
Jag betviflar att de kunna vara värre i London, än hvad dessa äro.
De utbrista i höga skrattsalfvor, göra tvärt emot allt hvad vi säga dem, o c h då de sjunga, skrika de så, att örhinnorna kunna sprängas.
En afton bjödos de på smörgås, o c h då voro de en smula bättre. » D e t begränsade u t r y m m e t f ö r denna lilla uppsats tillåter oss icke att steg för steg f ö l j a den f r i m o d i g a arbeterskan på det hårdbrukade arbetsfältet.
Ett rikt materiel l i g g e r visserligen f ö r oss, men vi k u n n a endast i största sammandrag- m e d d e l a ett o c h annat o m f o r t g å n g e n o c h u t v e c k l i n g e n af missionsarbetet där- u p p e på Söder.
B i b e l k v i n n o h e m m e t s förnämsta uppgift är att utbilda kvinnor f ö r de fattigas o c h sjukas vård samt spridandet af bibelor- det.
M å n g a af dessa b i b e l k v i n n o r arbeta i n o m barnhem, räddningshem, sjukhus o c h sjömanshem, eller o c k såsom husbesökare, somliga i hufvudstaden, andra på platser l å n g t aflägsna därifrån, t. ex. i Lappland, p å F y e n o c h Estland, ty livad s o m i h ö g g r a d utmärker Elsa B o r g är en stor vidhj är- tenhet.
I sin kärlek o c h offervillighet skulle h o n vara f ä r d i g att omfatta hela världen.
D e n n a kärlek visar sig i de många olika verksamhetsgrenar h o n omfattat.
Så står t. ex. under b i b e l k v i n n o h e m m e t s led- n i n g ett hem för fallna kvinnor, det s. k skyddshemmet.
D e t b o t t e n l ö s a elände, i hvilket de s. k. fallna kvinnorna befinna sig, l e d d e snart tanken h o s den varm- hjärtade arbetarinnan bland n ö d e n s barn att söka g ö r a n å g o t f ö r dem.
1 början kändes det väl m o t b j u d a n d e f ö r henne att sänka sig n e d äfven till dessa o c h ö p p n a hjärta o c h h e m f ö r dem, men före- d ö m e t af den store Mästare, som k o m i världen f ö r att u p p s ö k a de förlorade, trädde så manande fram, att h o n kände sig g l a d att få l y d a hans vink äfven här- u t i n n a n, o c h så öppnades, efter m å n g a svå- righeter, hvilka g e n o m tro o c h ihärdig- het öfvervunnits, o c k s å detta nya hem, våren 1879.
Oftast har man ansett, att de olyckliga kvinnor, o m hvilka här är fråga, o m ö j l i g t kunna upprättas, men skyddshemmet b l a n d H v i t a bergen har bevisat motsatsen.
Nya föremål för Elsa B o r g s kärleks-
IDUN 1893 v e r k s a m h e t blefvo snart de arma van- vårdade barnen i n ö d e n s o c h lastens nä- sten.
A t t b i b e l k v i n n o r n a v i d sina b e s ö k i dessa ofta påträffade barn i den ömk- ligaste belägenhet, förstår hvar o c h en, som n å g o t blickat in i en stor stads my- sterier.
Så h ä n d e sig en dag, att en af bibelkvinnorna återvände till h e m m e t m e d en liten flicka p å armen, o m h v i l k e n h o n berättade f ö l j a n d e.
D e n lilla hade visser- ligen, o v a n l i g t n o g, en k ä n d fader, m e n denne var en notorisk drinkare.
Modern stod vid ett » stånd » m e d bakelser, o c h där b o d d e familjen sommartiden äfven o m nätterna.
D e n lilla flickan h a d e p å våren vrickat sin fot, m e n ändå slunkit o m k r i n g m e d d e n hela sommaren, tills hon på hösten åter v r i c k a d e den o c h blef l i g g a n d e i svåra p l å g o r i det lilla stån- det.
D å d e n berusade fadern en afton k o m h e m m y c k e t o r e g e r l i g o c h illa spar- kade d e n lilla, blef n ö d e n rätt stor.
I detta l ä g e h a d e n u bibelkvinnan funnit barnet o c h m e d m o d e r n s s a m t y c k e f ö r t det m e d sig h e m, där ö m vård genast ägnades d e n lilla, som snart blef hem- mets älskling.
E n annan d a g påträffades en liten två- årig flicka, s o m frös o c h svalt o c h såg så ö m k h g ut, att den b e s ö k a n d e bibel- kvinnan i c k e fann annan u t v ä g än att föra äfven h e n n e till h e m m e t, s o m p å detta sätt måste i n r y m m a det ena värn- lösa barnet efter det andra.
D e t t a v ä c k t e i föreståndarinnans hjärta tanken på ett barnhem.
H o n framlade äfven detta be- hof f ö r d e n h i m m e l s k e barnavän, s o m ö m m a r f ö r de små, o c h han g a f h e n n e också nu h v a d h o n b e g ä r d e.
Ett litet hus fanns p å samma t o m t som skyddshemmet.
D e n välvillige vär- den e r b j ö d sig att upplåta det till barn- hem, o c h v i d nyåret 1881 stod det lilla huset i o r d n i n g o c h m ö b l e r till detsam- m a k o m m o såsom gåfvor från skilda håll, bland dessa, till stor g l ä d j e f ö r de små, till o c h m e d ett d o c k s k å p.
I ett bref från denna tid skrifver föreståndarinnan: » En dag, nära jul, kom en af våra vänner be- klagande, att hon hela dagen sökt plats för en liten ettårig flicka, som skulle utskrifvas från sjukhuset och hvilken, förnekad af sin onaturliga moder, icke hade någon i världen, som frågade efter sig.
Vi emottogo barnet såsom en dyrbar julklapp.
En annan liten sjuk, öfvergifven stackare, utsvulten, full af smuts och ohyra, bars en dag hem af en af våra bibelkvinnor.
En afton kom en kvinna, hemfallen åt dryckenskapslasten, med sin lilla flicka, modern var utkörd från sitt usla tillhåll o c h hade ingen tillflykt för sitt barn.
Sedan vi tagit reda på förhållandena, fanns intet .annat råd än att taga barnet om hand, taga fram badbaljan o c h låna kläder från barnhemmet, tills vi hunno sy nya.
Sådana fall upprepades, tills utrymmet var så till trängsel upptaget, att ett par barn lågo på golfvet i vårt lilla mottagningsrum, och vi kunde ej annat än af hjärtat bedja om ännu ett nytt barnhem. » Strax därpå k o m m e d posten från G ö - t e b o r g ett bref innehållande 20 k r o n o r med påskrift: Grundplåt till barnhemmet n:r 2.
Så snart det blef kändt, att Elsa B o r g tänkte på u p p r ä t t a n d e t af ännu ett barn- hem, k o m m o gåfvor från m å n g a håll, o c h i o k t o b e r 1884 k u n d e detta n y a b a r n h e m öppnas.
A r m a, vanvårdade barn k o m m o emeller- tid alltjämt i de tjänande bibelkvinnornas väg, o c h sålunda u p p s t o d b e h o f af ett tredje barnhem.
Grundplåten härtill k o m hösten 1885 i ett bref, innehållande 100 kr.
m e d på- 323 skrift: » V å r sons lif ränta, till barnhem- m e t ri:r 3 v i d H v i t a b e r g e n.
» F ö r s t l i n g e n i detta h e m var en liten flicka, hvars m o - der t i o särskilda g å n g e r varit insatt i fän- gelse, sista g å n g e n f ö r det h o n i berusadt tillstånd bitit en granne.
I en liten b o k k a l l a d: » Å t e r b l i c k p å f e m t o n års missionsarbete b l a n d H v i t a ber- g e n i S t o c k h o l m » har Elsa B o r g m e d d e - lat m å n g a d r a g ur d e n n a u n d e r b a r a mis- sionshistoria, o c h vi u p p m a n a d e m, s o m ö n s k a en n ä r m a r e i n b l i c k i densamma, att förskaffa sig d e n lilla b o k e n.
H o n omta- lar däri, att äfven b a r n h e m m e t n:r 4 k o m - mit till stånd, o c h vi k u n n a tillägga, att sedan b o k e n t r y c k t e s 1891, har barnhem- m e n s antal ytterligare ökats m e d t v ä n n e nya, så att de n u u t g ö r a s af i c k e min- dre än sju, h v a r d e r a inneslutande o m - k r i n g 20 barn.
G e n o m kronprinsessan af D a n m a r k s för- sorg har ett arbetsfält f ö r Elsa B o r g öpp- nats b l a n d de svenska flickor, s o m u n d e r somrarne arbeta v i d sockerfabrikerna p å de danska öarna.
D e r a s antal är ganska stort, o c h endast p å L a a l a n d u p p g i c k det u n d e r s o m m a r e n 188G till i c k e m i n d r e än 1,400.
S o m sedligheten b l a n d d e m s t o d p å en m y c k e t l å g ståndpunkt, insåg m a n allmänt, att n å g o t b e h ö f d e g ö r a s f ö r dem.
» D e t var o c k m e d g l ä d j e », säger Elsa B o r g, » s o m vi fingo h ö r s a m m a kallelsen att k o m m a d e m till hjälp. » E n bepröf- vad b i b e l k v i n n a har sedan hvarje s o m m a r verkat b l a n d dessa våra landsmaninnor.
S o m m a r e n 1891 utsändes ännu en, s o m b e g ä r d e s o c h u n d e r h å l l e s af inre missio- nen i Danmark.
Till slut m å vi o c k nämna, att Elsa B o r g b e g y n t en svensk kvinnomission i Nordafrika, till h v i l k e n från hennes h e m u t g å t t flere kvinnor.
O c h h ä r m e d hafva vi kastat en k o r t öfverblick ö f v e r den verksamhet, åt h v i l k e n h o n ägnat sitt lif.
O c h fråga vi efter d e n innersta drifkraf- t e n till ett så f ö r s a k a n d e o c h träget ar- bete, så skall h o n själf vara d e n första att m e d ö d m j u k t sinne o c h m e d glädje- strålande b l i c k utbrista: » Kristi kärlek tvingar oss så! » D e t är d e n n a kärlek, u t g j u t e n i ett svagt människohjärta, s o m gör, att d e n åldriga arbeterskan i c k e trött- nar, u t a n d a g från d a g m e d samma vil- l i g h e t offrar kropps- o c h själskrafter i den l i d a n d e m ä n s k l i g h e t e n s tjänst, sär- skildt a n g e l ä g e n att gifva H e r r e n äran för allt!
D e n prägel af frid, s o m v i d allt detta l i g g e r u t b r e d d öfver h e l a hennes person- lighet, säger oss, att h o n n u funnit en lycka, s o m h e n n e s mest g l ä n s a n d e ung- d o m s d r ö m m a r i c k e ens k u n n a t f ö r e s p e g l a henne, p å samma g å n g d e n o v i l l k o r l i g t erinrar oss o m d e n vise S a l o m o s o r d: » Har Gud åt någon gifvit att vara glad i sitt arbete, så är det en Guds gåfva. » L.
Konvalescent ^ m g i t t och kära barn, het ännu din kind är röd af feber glöd, och bak din mörka jag stråla ögonfrans ser en sällsam glans- S.
Din lilla, hvita, är magra, hand kall som is och varm Ack, ibland.
lyd mig, gå till sängs igen, Ig du liar långt till hälsan än! » » Min Nej, ömma moder, frisk stanna dig sätt bredvid på och linda Den kring glans är till, som gjort kinden natt, när jag i dvala vid min bädd jag han kom uti vårt låga Vid rymder hviskade: Jag en smärtans min far. » himmelsfärd ... hufvudgärd tår, så het och stor, blott kan gråtets af en mor.
Den hvita ängeln Ej röfva Min skyggt jag stammens sista mor i världen dag svindlande När bad: blad!
har blott mig till stöd på mödans tunga i djupet stig.
föll.
lif jag fick, din hand jag Att ängeln och ned vingepar grät du vid min som han ljus.
tar dig med syskon och din re ' n begynt Då såg; hus sjönk » Jag uppå mitt starka till dina låg, blå med himmelskt hufvudgärden och röd.
morgonglöd.
en ängel från arm!
pupill orsak han är min hälsas karm hals din au ser i min och purpurn, är.
här, stolens min endast hoppet En jag vid min sida kände Fastän hört mig, jag hälsan min hand den skall bli stark i mitt ännu förstod blod.
är svag, som din en och då din ålderdom jag stöder dig, o moder höll.
är dag, när, kär! » Ernst Högman.
Ur George Eliots dagbok.
Hvad jag skulle önska såsom ett re- sultat af en högre uppfostran för kvinnor — ett resultat, som kommer att gå fram öfver min graf - - är att de måtte inse, hvilken m y c - kenhet af underordnadt socialt arbete, som behöfde göras af kvinnor, och som nu antin- gen inte alls blir gjordt, eller uselt gjordt.
Intet godt kan vinnas vare sig för kvinnorna eller någon klass af manliga dödliga, så länge båda äflas om det högsta slag af arbete, som snarare borde hållas i helgd, såsom något hvilket blott få kunna göra väl.
Jag tror, och jag hoppas, att det måtte visa sig, att en grundligare uppfostran kommer att göra slut på våra afskyvärdt lumpna föreställningar om arbete och sysselsättningar och att ut- breda det sanna evangelium, att den största skammen är att förrätta ett arbete, hvartill man är oduglig.
— —
IDUN 324 Små tölpar oeh " enfants terribles ".
W © I e t finns ett slags andligt förkrympta &lt;S^ !M barn, som meddela ett ytterst pinsamt intryck.
D e hafva tölpiga och besvärade fasoner, de kunna knappt gå öfver golfvet, då någon ser dem, utan att trampa sig själfva på tårna, och då en främmande till- talar dem, sticka de fingret i munnen och vända rodnande bort ansiktet — allt hvad de säga eller företaga uttrycker liksom en ängslig bön om tillgift för hvad som möjligen kommer att gå på tok.
Man affärdar i allmänhet företeelsen med några anmärkningar om » naturlig blyghet », » skygghet » eller rent af » dumhet ».
En enda blick, ett enda besök i den lilles hem skulle dock gifva en annan och riktigare förklaring öfver denna » bondblyghet » och » tafatthet ».
Barnasinnet är öppet, gladt och fritt, mottag- ligt för hvarje intryck, och i allmänhet det mest bildbara material, man kan tänka sig — bildbart till godt och ondt.
I det fall, som nu påpekas, ha dess ljusa drag förmör- kats af en förvänd uppfostringsmetod, förvri- dits och missbildats; den tölpaktigt tafatta hållningen är icke något medfödt, utan något uppammadt.
I gossens hem gnatas och grälas på honom dagen lång.
» Se bara, hur du nu grisar till dag! » utbrister modern för att i nästa ögon- blick slänga till honom ett snäsigt: » stå inte och häng så där, det ser så illa ut! » När han råkar skrapa med en stol, heter det med riktig förtviflan: » du tar då rent lifvet af mig med allt ditt buller och bång — kan du då inte lyfta på stolen? » — » Skrik inte, då du talar, har jag sagt dig väl tusen gån- ger — se, nu spiller han ner nya jackan — åh, hvad skall man taga sig till med detta barn! » Och så låter det i ett kör, utan uppehåll, ända tills gossen är alldeles för- bryllad och omöjligare än någonsin.
Modern klagar: » Jag tycker ändå, att jag är så sträng som möjligt mot barnen, men fastän jag predikar hela dagen för dem, får jag ändå inte folk af dem! » Naturligtvis just därför och icke fastänl Tillsägelserna förlora antingen i kraft eller kollra bort, om de i ändlösa variationer upp- repas.
Den stackars gossen, som får höra sin dom, står där med skygg min och biter sig i naglarne och vet till sist knappt, på hvilken fot han skall stå för att vara till lags enligt alla de förhållningsregler, som likt en bisvärm surra om i hans hufvud.
När han sedan kommer bort bland främmande, begår han af idel rädsla dumhet på dumhet.
Barndomens intryck bibehålla sig med underlig seghet; den missbildande uppfostran, han fått, kastar, så att säga, sin djupa slagskugga långt fram öfver hans komm; nde lif och är ytterst or- saken till den osäkerhet och det vankelmod, som framdeles besvära honom i allt hans gö- rande och låtande, i umgänge och praktiska värf.
Verka tölparne bland de små obehagligt, är detta knappast mindre fallet med deras andliga antipoder, de framfusiga, bland hvilka de s. k. enfants terribles intaga ett bemärkt rum.
Att » små krukor också ha öron », borde de äldre alltid hålla framför sin eftertanke som en gyllene regel i all uppfostran.
Barnen böra noggrant afhållas från att åhöra sam- tal, af hvilka de ej ha något att lära, eller hvilka de ej böra förstå.
Ville man i miunet försätta sig till sin egen barndom, skulle man ur sin personliga er- farenhet lätt erinra sig många tillfällen, då man helt obehörigt kom att lyssna till vuxna personers tankeutbyten och vid en varnande åtbörd af den ene hörde den andra svara: » åh, det är inte farligt, inte förstår barnet det där! » Just dessa ord stegrade nyfiken- heten och äggade till en uppmärksamhet, som för att göras mindre synlig insvepte sig i förklädnaden af en raffineradt väl spelad lik- giltighet — allt under det baruaörat med spändt intresse lyssnade till hvad det ej borde få höra.
Den förbjudna fruktens begärlighet!
Vid lägligt eller kanske rättare sagdt vid allra olägligaste tillfälle laddades sedan den uppfångade hemligheten ut och ställde till en hel hop förargelse och spektakel — men, må- hända värst af allt, gaf stundom också an- ledning till hejdlös munterhet.
Värst af allt, säger jag, ty härigenom fick barnet en dess fåfänga smickrande, i hög grad farlig upp- muntran till nya iakttagelser och själfsvåldiga anmärkningar.
Jag minns från min egen barndom, huru jag en gång i smyg bevittnade ett elakt skämt öfver en frånvarande dams — löständer.
Jag hade just då fällt min första tand och kom sedermera att midt i ett samkväm af äldre göra en jämförelse mellan hennes och min tuggapparat.
» Vet tant, » sade jag illparigt, » nu börjar jag också på att få löständer 1 » Impromptut ansågs visst ofantligt roligt, ty det gjorde stormande lycka, och mest af alla tror jag tanten skrattade.
Följden häraf blef, att min djärfhet slog öfver i ett pojkstreck.
Nästa gång uppträdde jag med ett sådant där tandgarnityr af ett afvigvändt, sönderklippt apelsinskal samt härmade med infam likhet tantens tuggrörelser.
Men nu blef det smäll- fikon.
Hvarför icke hellre från första början en lugn, men bestämd tillrättavisning öfver det opassande i min häntydning?
Man känner historien om herr X: s näsa, hon som var så löjligt liten.
» Mamma har sagt, » utbrister en parfvel med vidöppen undran stirrande på herr X.
, » att jag inte får tala om farbrors näsa, men jag tycker alldeles som pappa, att farbror inte har någon näsa alls! » Det fattas blott, att vid ett dylikt infall alla draga på munnen, att i den lille kvick- hetsmakarens närvaro historien sedermera upp- repas som ett dråpligt prof på tidig mognad och därtill kommenteras med sådana uttryck som: » ja, den skälmen, han är inte god att tas med — kan man tänka sig, en gång så t. e x.
.
.
.
» och nu kommer en ny historiett om hans munvighet, hvarvid hans lilla hjärta sväller af kittlad fåfänga — då skall snart den näsvise, elake och illmarige slyngel vara färdig, som genom att omsätta sina idéer i okynniga upptåg bereder föräldrar och lärare otaliga ledsamheter, kommer från skolan med nedsatta sedebetyg och framdeles i lifvet ge- nom sin impertinens förskaffa sig mest ovänner.
Till alla uppfostrare bör denna maning allvarligen ställas: gif noga akt på barnet, på hvarje yttring af dess själslif, dess taukar, infall, nycker och egenheter, ty sådant barnet är, sådan blir en gång mannen och kvinnan.
Erny.
Lifförsäkringsbol.
New-York I Lif räntor !&gt; .. &lt;&gt;•&lt; ni • • !i t.
.
.
Ii; * il 111 fil _ l.
i.
,,, il, isi.-.
1893 I ' " Iduns kommer äfven i år att öppnas, som vi hop- pas till alla våra läsarinnors hugnad och nytta.
De närmast föregående åren kar in- tresset för » basaren » visat sig mycket lif- ligt, och vi äro öfvertygade, att det ej skall stå efter i år.
I detta syfte anordnar nu redaktionen e n för korta pristäfling uppsatser, angifvande och beskrifvande nya, vackra julklappshand- arbeten, hvarvid den bästa kommer att tilldelas ett pris af 25 kronor.
Beskrifnin- garna, hvilka endast böra upptaga min- dre bekanta och nya handarbeten, nedskrifvas kortfattadt och lättbegripligt på blott en sida af papperet.
Redaktionen förbehåller sig rätt att äfven meddela de bättre af de ej prisbelönade beskrifnin- gama och uttalar som sin varma förhopp- ning, att ingen af våra läsarinnor, som kan ha något att meddela, undandrager sig detta.
Emellertid vilja vi särskildt fram- hålla, att några få verkligt originella och trefliga beskrifningar, lämpade att tillver- kas af olika medlemmar inom familjen, äldre som yngre, döttrar som söner, och af värde som gåfvor för olika åldrar och kön — att en så utvald och sorterad beskrifning äger större värde än någon aldrig så rikhaltig samling af kritiklöst hopfördt likt och olikt i många tiotal num- mer.
Men Annars hvad som göres, bör göras kommer det kela för sent.
månads utgång måste fort!
Inom denna alltså alla i tflftingen deltagande skrifter vara till Redaktionen insända.
Hr Nisse.
E n bild u r » konstnärslifvet » af .Ernst Lundquist.
(Slut fr. föreg.
n:r.)
[|åll honcm!
Håll honom! » ropade fröken Rosalba, kiknande af skratt.
De bägge lekande ungdomarnas uppsluppenhet smittade nu också Elsa, och hon sprang efter Nisse för att få tag i hans horn.
Då det ändtligen lyc- kades henne och bocken stod stilla ett ögon- blick, kastade sig den lilla skånskan grensle upp på hans rygg, och så bar det af med dem i den vildaste fart rundt o m k r i D g hagen.
» Adjö!
Nu far jag till Blåkulla !&gt; Ett helt hvarf lyckades hon hålla sig fast, men bäst det var, låg hon där med ett par smala svarta ben i vädret, medan Nisse fort- satte sin cirkusgaloppad.
» Stötte ni er? » ropade Elsa.
» Nej, inte alls, jag bara skrattar mig all- deles fördärfvad, » stönade hon, i det hon flög upp från marken, elastisk som en guttaperka- boll, och satte efter Nisse igen.
» Nu är det er tur att rida!
Jag skall fånga ridhästen, iag! » Att hinna upp honom var dock ingen lätt sak; slutligen hittade hon på att genskjuta till 8, 10, 12, 74, 16,.
l 18 % ber.
på ålder i julklappsbasar " Tillg.
1 jan.
1 8 9 3 Lifräntefond kr.
513,064,511 » 46,216,974
IDUN 1893 honom, o c h där stod han nu, fasthållen vid hornen och skälfvande af ysterhet.
» H a n orkar aldrig med m i g, » sade Kisa hälft frågande; hon ville så rysligt gärna.
» P r a t, ni är inte tyngre ni än jag I » Och där satt den lilla kyrkoherdefrun nu, på fruntimmersmaner likväl, med bägge benen åt en sida, och tog ett duktigt tag i Nisses långa, gråa ragg o c h så — • framåt!
D e t af- lopp naturligtvis ej utan ett par kullerbyttor, men hvad gjorde det, gräset var sä mjukt, o c h Nisse bar henne så lätt, som o m hon ej haft någon tyngd alls.
D e t var förtjusande r o l i g t: Elsa hade aldrig förr ridit på något slags djur, det kändes, som o m hon flög.
Fröken R o s a l b a sprang efter o c h skrattade som en liten af- grundsande, o c h Elsa stämde in med sitt barns- liga, klingande skratt, o c h i samma ö g o n b l i c k låg hon där raklång på marken, o c h Nisse stod bredvid o c h buffade henne oupphörligt med pannan, o c h hon skrattade så öfvergifvet och hejdlöst, att hon ej kunde resa sig på en lång stund.
Men nu skulle de valsa o c k s å!
D e t var Elsas i d é; hon hade b l i f \ i t ännu vildare än den andra.
A t t få u p p Nisse på bakbenen var ingen konst, o c h sedan slog hon armarna om honom o c h drog honom med sig, sjungande på en gammal vals, medan fröken R o s a l b a kastade sig ner på marken o c h skrattade, så att tårarne runno, hon måste stödja emot med båda händerna för att ej ramla omkull af skratt.
» R o s a l b a!
» ropade Elsa.
» H a n tar mig om l i f v e t.
.
.
ser du inte, att han tar mig o m lif- vet!
— A j, nu trampar han mig på t å r n a!
» Hon släppte sin kavaljer, o c h denne var tydligen ej road af att valsa, ty så fort han b l e f l ö s, kilade han genast undan i ett hörn, och där stod han i försvarsställning o c h sneg- lade på Elsa med en min af k o m i s k för- lägenhet.
De muntra upptågen i inhägnaden skulle säkerligen ha fortsatts ännu längre, o m ej Elsa plötsligt upptäckt en liten glödande punkt i det öppna sängkammarfönstret där uppe mellan almarnas mörka löfmassor.
D e t var Haralds cigarett.
H o n blef hastigt lugnare o c h började släta på sin klädning, o c b nu märkte hon, att hon nyss hade kallat den främmande flic- kan du.
» Å h, hvad man kan vara t o k i g!
» sade hon, ännu h i l t andfådd.
» F r ö k e n är ju en riktig liten vildbasare. » » F r u n ger då inte efter, tycker j a g, » sva- rade den andra.
» H a vi inte haft roligt kan- ske?
D e t är som ordspråket säger: L i k a barn leka bäst. » Elsa blef i en hast helt allvarsam o c h stel och kämpade för att återfå sin förlorade vär- dighet.
O c h i nästa minut lämnade de inhäg- naden, d o c k först sedan fröken R o s a l b a slagit armarne om Nisses hals o c h sagt honom g o d natt o c h gifvit h o n o m tre duktiga smällkyssar mellan hornen.
De skildes utanför gästrummets dörr, o c h Elsas » godnatt, s o f g o d t!
» lät nästan ceremo- niöst.
O c h så gingo de till hvila, upphettade, rufsiga i håret o c h mörbultade i alla leder — både den utmärkta sångkonstnärinnan o c h kyr- koherdefrun med den stora värdigheten.
* En Ö^od kOlin den danske musikern gick trögt.
H a n berät- tade, att han föregående kväll lyckats få ett utmärkt logis till jämförelsevis moderat pris i en större bondgård, o c h o m det var sant, så var det i alla fall högst märkvärdigt, att han hade höfrö o c h strån både i håret o c h bak på rocken.
Han » att hela tiden med ett uttryck af spänd väntan i sitt gråbleka, orakade ansikte: det trängde sådana ljufliga dofter af uppstekt pann- kaka ut från k ö k e t.
I o b e v a k a d e ögonblick sträckte han ut sin långa, knotiga bals o c h sneglade inåt, där han trodde matsalen var belägen.
Ä n d t l i g e n k o m fröken R o s a l b a n e r; hon hade varit sysselsatt m e d att laga en stor refva i sin svarta klädningskjol, s o m varit i för nära beröripg m e d Nisses horn i går kväll.
K y r k o h e r d e n var fortfarande osynlig.
Det spända uttrycket i guitarrvirtuosens an- sikte slätades b o r t, då fru A r n b o r g bad h o n o m frukostera med d e m.
E n sådan aptit, du inilde Gud, då han väl k o m till b o r d e t!
H v a r hans rofgirigt utsträckta gaffel for fram, b l e f det sköfling o c h ödeläggelse, o c h endast det t o m m a intet b l e f kvar på tallrikarna.
Medan han åt med ett slamrande ljud af de stora, taktfast arbetande käkarna, pratade han oupphörligt, för att afleda uppmärksamheten, o m den o d ö d l i g e Mozart, o m kontrapunktens heliga mysterier, om konstnärens sublima kall, men mest o m sin guitarr, som han påstod vara ett underverk af gammal italiensk instrumentmakarkonst, signeradt T o m m a s o R o c c a, Cremona 1791.
H a n hade varit bjuden 2000 kronor för d e n, men han sålde den icke för ett kungarike, den skulle följa h o n o m i grafven.
Nu stod skjutsen utanför dörren, o c h efter några tämligen kortfattade tacksägelser steg konstnärsparet u p p i vagnen, som rullade ut från gården med dem o c h med den lilla mat- korg Elsa smusslat in under sätet.
Där stod nu den unga prästfrun på verandan och såg efter de bortfarande.
H o n kände sig helt v e m o d i g till sinnes, då hon tänkte på, hvilka öden de där bägge underliga figurerna nu rullade till m ö t e s.
H o n visste inte, hur det k o m sig, men denna R o s a l b a D e a Marina lämnade efter sig hos henne liksom en stäm- ning af saknad, nästan af tacksamhet.
Hon hade varit som en solglimt af barnslig glädje midt i pliktens o c h allvarets gråa enahanda.
.
.
Elsa gick upp för att läsa m o r g o n b ö n e n till- sammans med Harald, innan de gingo till kyr- kan.
M i d t i trappan stannade hon plötsligt, som o m hon fått eD stöt i bröstet.
D e t där väckande, stärkande allvarsordet, som Harald bedt henne ge den unga sångerskan m e d till vägkost.
.
.
det hade hon alldeles g l ö m t i går kväll under lekens hetta I Hon stod stilla en stund, litet r ö d a f blyg- sel; men så rätade hon upp s i g.
.
.
nej, hon ångrade inte kvällen i går!
H o n var j u bara tjugu år, det hade varit så skönt att få skaka värdigheten af sig en kort m i n u t.
.
.
o c h det där ute i Nisses hage, det hade ändå varit det roligaste hon haft sedan hon blef gift!
För Följande morgon på slaget åtta anlände herr Sophus Halvorsen.
Fru A r n b o r g tog e m o t honom på verandan, söndagsklädd och k o r r e k t; fröken R o s a l b a var inte riktigt färdig än, för- klarade hon.
Konversationen mellan henne o c h 325 äktenskapskandidater.
i.
(Såg du henne Hur Tag Förrän kaffe.
^ mycket henne blott det i festlig skrud värmde ditt icke till din du sett hennes b &amp; « — hjärta brud, morgonrock.
ock - - • II.
Om många Må vara, Dock vackra o tro Att ord flicka, honom han talar han han icke, illa dig håller om om bär, dit; du kär; får andra röna, sköna.
III.
Tycks Ej hans skäl Förrän Låt tro ej alt sörja han så hellre du säker till dig vara, döds för sitta honom det: lät, fara.
IV.
Din älskling Stor gläd / e Dock skrifver gör ligger Äro du ej Om kon du hviskaf Och icke oblid, hennes må du Om så hon ett blidare släp, blir därtill kära?
förr, vid låg till Örats dörr, steg i din hustru kan * nära: än du som henne till, / ill '; honom smicker ifall dikter Jlicka tvifvel dikterna När Då dig, tyvärr eller På dig det väg, ta ', koka bra.
Albert Roderich.
En svensk osed.
Några ekonomiska funderingar.
Af Ellen Bergström.
John Randolph reste sig i ame- rikanska senaten och utropade m e d hög röst och under lifliga åtbörder: » Mr Chairman, jag har funnit de vises sten, som förvandlar allt tili guld, den heter: Betala kontant.
* (de W i t t T a l l m a g e.)
rediten är en form af tron, denna makt, som stöder hvart människolif såväl som samhällslifvet.
Krediten kommer med * kulturen eller med ett mera utbildadt själs- lif.
» Vilden » förstår sig ej på annat än att omedelbart byta: i samma ögonblick lämnar han ifrån sig sin mussla eller dylikt och mottager för den några glaspärlor.
Det är — så vidt vi kunna se - — icke möjligt att reda sig den förutan i vårt närvarande, om ens i något tänkbart civiliseradt samhälle.
Krediten är ett godt, som vi böra uppskatta till dess fulla värde.
Men tillika är den en mycket känslig sak, som lik mimosan sprit- ter till för hvar grof beröring, eller, än mera, den liknar ett elektriskt batteri, som gifver farliga stötar åt den, som ovarligt handskas därmed, och såsom allt godt kan den miss- brukas.
Lika nödvändig som krediten är för allt samhällslif, lika olycksbringande är miss- bruket af den — därpå har man dagligen sorgliga bevis.
Här är det emellertid endast vår afsikt att påpeka ett af dem: den i vårt land, efter hvad som blifvit sagdt, mer än i något annat rådande oseden att » taga på räkning ».
Då denna osed är orsak till mån • gas ekonomiska obestånd och för vårt folk i dess helhet kan betecknas som en verklig samhällsskada, är det på tiden att allt flere röster höjas mot den.
Ja, godt vore, om den allmänna opinionen satte sitt mäktiga ogillande mot den.
En egenhet hos oss människor är, att vi liksom kela med oss själfva den dag som är, men äro hårda, ja grymma mot oss i en kommande dag.
Man skulle kunna uttrycka det så: att jag i juni är efterlåten mot mig själf, men allt annat än efterlåten mot mig i september.
För att jag i dag skall hafva det godt och bekvämt, bereder jag mig bistra dagar en tid efteråt.
» Jag uppskjuter all- varsamma saker till i morgon. » Nu vill jag Stockholms Kaffe-Aktiebolag
IDUN vara ledig, nu vill jag hvila på min soffa, nu vill jag smörja kräset, nu vill jag kläda mig modernt; då får jag genomgå de besvär- liga räkenskaperna, då läsa den svåra boken, då knappa in på staten, då nöta ut de gam- malmodiga kläderna, då betala skulderna.
Bedrägliga villa?
Jag är då lika bekväm, lika njutningslysten, lika fåfäng.
L i k a?
Nej mera, ty jag har vant mig vid njutningar och makligbet, och framför allt, min vilja, som borde härdas, har blifvit försvagad, bon som stärktes af försakelsens grofva bröd, har blifvit förvekligad af vållefnadens honungs- kaka.
Just denna egenhet hos oss är det, som utgör förutsättningen för bruket att » taga på räkning », medan detta å andra sidan lägger hyende under vår benägenhet att vilja för det närvarande lefva godt och skona oss.
Ruinerande våga vi kalla detta bruk, då det går öfver vissa trånga gränser, och i det följande skola vi söka visa, huru det fördy- rar lefnadskostnaderna för oss, inleder oss i frestelse att lefva öfver våra tillgångar, i det vi dels köpa sådant vi kunde undvara, dels sådant vi ej med säkerhet veta oss kunna betala, beröfvar oss vårt oberoende och slut- ligen, ej sällan, förslappar hederskänslan.
När man tager på räkning, måste man naturligtvis betala högsta priset för varan; den tanken tränger sig naturligt nog på säl- jaren: jag får måhända vänta länge på pen- garna och måste godtgöra mig därför; i alla händelser löper han någon risk, hvilken ju måste uppvägas på något sätt; ban kan äf- ven höra till dem, som » hugga för sig ».
Det vore ett gyckel, ja en oförsynthet att söka tvinga ned priset; man får vara tack- sam att utan penningar komma i besittning af det önskade.
Öfverstiger tiden för betal- ningen tre månader, tillkommer merändels ränta, och på sådant sätt kan det börja växa snällt.
Det går i alldeles motsatt riktning, mot då man lyckas få in några besparingar i en bank.
Man tager under sådana förhål- landen gärna litet dyrare varor än man kunde låta sig nöja med, kanske också litet mera än man verkligen behöfver, hvilket icke blif- ver fallet, då man har en bestämd summa i portmonnän, öfver hvilken man ej får gå.
Det säges, att pantlåneinrättningar äro en hjälp för de fattiga.
Månne de ej i grund och botten göra dem ändå fattigare?
Och månne det ej förhåller sig på samma sätt med den kredit, hvaraf man begagnar sig å matvaror, kläder, möbler o. a. m.?
Den kan tyckas vara en hjälp för tillfället, men i längden utarmar den helt visst.
Och för den fattigare befolkningen, framför allt på landet, innebär den stora vådor.
Om » öfverklassen » gör sig skyluig till missbruk i detta afseende, syndar den vetande och bär själf ansvaret, raen icke så allmogen på sin naiva stånd- punkt.
Den förhåller sig helt och hållet som oförståndiga barn både till det kram, som lyser den i ögonen i alla dessa bodar, som uppstå öfverallt på landsbygden, och till den kredit som erbjudes.
Det är något nytt och okändt som lockar, den förstår ej faran, som lurar bakom, den förstår ej att beräkna; de kunna — dessa torpare eller statgummor — kanske knappt tydligt läsa sin räkning, äu mindre skrifva upp och hålla reda på hvad de taga.
Och så sjuuka de ned i dju- pare och djupare fattigdom!
Från en skogstrakt i mellersta Sverige har den, som skrifver detta, någon erfarenhet öm kreditsystemets lockelse, missbruk och ogyn- samma inverkan.
Trakten hade icke förut k J i a t r e l e r a r e K A N D E R S O N Jakok« * orsr.
1 1893 varit lyckliggjord med någon handelsbod.
En sådan uppsattes af en ung, välvillig man, som likväl tycktes sakna försiktighetens vik- tiga egenskap.
Det slog bra till; men sedan man upptäckt, att man icke vid köp behöfde med det samma » slänga penningarna på di- sken », blef omsättningen rent af förvånande stor.
Silltunnorna ströko, kaffe dracks i alla stugor, och barnen rumlade på karameller.
Men tiden gick, och hvad som blifvit » krit- sadt » skulle betalas.
Penningarna inflöto lika långsamt, som varorna fort gått ut; än inflöto blott bråkdelar af dem, än uteblefvo de all- deles.
En dag infann sig ett ombud för den unge mannens förlagsgifvare; för kredit sat- tes stopp, och räfst började med de skyldige.
Det hade visserligen icke varit den i det hela rättrådiga befolkningens afsikt att tillnarra sig något af den lättrogne unge mannen.
Felet låg i bristande ekonomisk kultur, om vi så få uttrycka oss, man ägde icke motstånds- kraft mot kreditens tjusning, man hoppades kanske på ett obestämdt något, och — kom- mer dag, kommer råd.
Det ligger i allmänhet en lockelse i att liksom få något gratis eller åtminstone tills vidare gratis.
Man skickar blott ned en re- kvisitionslista i kryddboden — efter en liten stund står i köket ett bud med alla möjliga goda saker.| Man vill fara ut och åka — antingen är det ett förträffligt före eller ett härligt vår- väder — man säger till hos hyrkusken om ett åkdon.
Efter en kvart kö * det fram.
Man spelar rik utan penningar!
Familjen vill » se sina vänner », och frun behöfver blott telefonera, så skicka sockerba- gare, slaktare och blomsterhandlare hem det bästa, hon kan önska.
Herrn i huset går själf i förbigående in till viuhandlaren och bestämmer hvilka viner, som skola sändas hem.
Och dagen efter säger frun med en gäspning: » Vår supé, den var ju fin, På bästa sätt allt arrangeradt, Väl ekläreradt, Superbt serveradt.
&gt; Hvartill, som vi gren, svara orden: minnas från fru Lenn- » Och huset rätt nu ruineradt » Hela festen hade kanske blifvit inställd, om ej krediten funnits.
Att lysa med lånta fjädrar, brukar j u i allmänhet anses som klen ära.
Hvarför tänker man icke så äfven i ett fall som detta?
Herrskapet har hälsat på hos bekanta.
D e hade mattor och dörrförhängen af smyrnaväf- nad, » vieux saxe » och venetianska speglar etc, etc.
Hemkomna finna våra vänner sitt eget enkla hem fult och tarfligt, och redan samma dag börja funderingar på, huru det skall kunna omskapas i likhet med det, som väckt deras afund.
Detta olyckliga begär att hafva som andra, hvilket blifver så mån- gen svag och osjälfständig människas fall, understödes af den svenska villigheten att lämna kredit.
En egenskap hos köpmannen, hvars frånsida måhända heter » våga vinna, våga tappa ».
Det finnes j u knappt något, man ej kan få på räkning, afbetalning eller hur det nu kallas, blott man är något så när väl känd.
Inom kort ser hemmet ut, s c j b man önskar, men månne ej, när den obeta- lade lyxen flyttar in, trefnad och lugn flytta ut?
Solen strålar åter öfver våra bygder.
Strax gripes man af ett litet » vårraseri »: den unge mannen gör en afstickare till skräddaren och låter » adonisera sig », och fruar och fröknar kunna knappt sofva om nätterna för tankar på de nya toaletter, som hägra för deras fan- tasi, och af grubbel öfver, huru de skola kunna få dem.
Ja, det blifver väl till sist ingen annan utväg än att taga på räkning.
Penningar har man icke nu, men i höst får man väl skaffa på något sätt.
Om åtta da- gar får den unge sprätten hem en fin de siécle kostym, som artigt aflämnas i tambu- ren; och bittida och sent ringa bud med hatt- askar och kartonger till hemmets kvinnliga medlemmar.
Penningar begäras ej.
Det går ty värr så sorgligt lätt att få kredit, men detta obetänksamma sätt att be- gagna sig däraf är just rätta sättet att kom- ma » under isen ».
(Forts.) U P n o t i s b o k e n.
Utmärkelse åt svensk målarinna.
Frö- ken Ava Lagercrantz, dotter af vice amiral Lager- crantz, har af Académie contemporaine i Paris er- hållit en medalj af 2:dra klassen och ett diplom för en af henne målad pastell, » Réverie », hvilken mål- ning senast varit utställd i Havre.
* De bortgångnas minne.
Eugeniahemmet har såsom gåfva af d:r W.
Svedbom mottagit en byst af hans aflidna moder, fru Fredrika Limnell, mångårig vice ordförande i sällskapets styrelse.
By- sten, i och för sig ett konstverk, utförd af prof. J. Borjeson, pryder nu styrelserummet ute å hemmet, där redan förut en bild af prinsessan Eugenie för- varar minnet af hemmets grundläggarinna.
* Vår framstående landsmaninna, fröken Hildegard Werner, hvilkens porträtt Idun för ej så länge sedan bringade sina läsarinnor, har af konung Oskar dekorerats med medaljen litteris et artibus för sin musikaliska och journalistiska verksamhet i Eng- land, där hon gör det svenska namnet stor heder.
* Kvinnogymnastik.
Kvinnliga gymnastiksäll- skapets öfningar för unga, arbetande kvinnor, hvilka företrädesvis afse att motverka det skadliga inflytande, som ett ensidigt eller stillasittande arbete vid sy- maskinen, boddisken, telefonen, pulpeten, katedern m. m. utöfvar på kroppens alla förrättningar, ha nu börjat å Gymnastiska centralinstitutet härstädes.
Det är högeligen önskvärdt, att de unga kvin- norna begagna detta gynsamma tillfälle till välgö- rande rekreation och att vederbörande principaler behjärta sina biträdens behof därutinnan samt bereda dem tid och tillfälle därtill.
* En utställning af kvinnoarbetet i Fin- land till våren 1894 har finska kvinnoföreningen i dagarna utfärdat ett upprop om.
Enligt det uppgjorda förslaget vore utställningens ändamål att dels genom utställda arbeten, dels ge- nom tabellarisk framställning gifva en så vidt möj- ligt exakt bild af kvinnoarbetets ståndpunkt i Fin- land och att därigenom icke blott hos allmänheten i vidare kretsar sprida insikt om det arbete, som af kvinnor kan utföras, utan äfven gifva impulsen åt de arbetande till utvecklad och okad verksamhet.
* Fru Elna Tenow höll i tisdags föredrag härst.
om » Vetenskapens offer ».
En talrik åhörarskara hade infunnit sig till Vetenskapsakademiens hörsal, men den, hvilken väntat sig att få höra något nytt, blef skäligen besviken.
Med » vetenskapens offer » afsåg föreläsarinnan nämligen de djur, hvilka an- vändas vid de vetenskapliga experiment af olika slag, som bära namn af vivisektioner, och hela före- draget var ett mera välmenadt än sakrikt angrepp på vivisektionen i allmänhet.
Skaldens syster.
Änkefru Charlotta Ekman, född Böttigc, änka sedan 1856 efter lektorn i ma- tematik vid Vexjö gymnasium Per Niklas Ekman samt äldre syster till skalden prof. Bottiger, fyllde i måndags 90 år.
Den vördade gamla är bosatt i Upsala.
J u v e l -, g u l d - och s i l f v e r a r b e t e n, passande till l y s n i n g s - och hederspresenter.
B o r d s i l f v e r, eleganta mönster till lägsta pris efter dagens kurs ä silfver.
K o n t r o l l e r a d e g u l d b r o s c h e r frän 15 kr.
G u l d a r m b a n d frän 3 0 kr.
G u l d - u r k e d j o r från 28 kr.
G n l d r i n g a r frän 6 kr.
D i a m a n t r i n g a r m e d 1, 3 och 5 diamanter från 2 0, 6 0 och 125 kr.
S W " R e e l a v a r o r.
B i l l i g a n r i s e r.
— Bref besvaras omgående.
IDUN 1893 327 Från Iduns läsekrets.
Att byta döttrar.
Fru Cecilia Bååth-Holmbergs varmhjärtade och utmärkta uppsats: » Också en kvinnofråga » — för hvilken jag här vill hembära ett innerligt tack — har i mitt minne återfört en idé, som härom- dagen rann upp i min hjärna.
Jag hade redan då tanke på att delgifva den åt Iduns läsekrets, men det hade så mycket både talats och skrifvits om denna fråga, att jag drog mig mig för att åter upptaga den.
Också syntes sådana där oförsynta annonser mera sällan, så jag hoppades, att en återgång till det bättre inträdt.
Men så måtte icke förhållandet vara, och därför vågar jag nu fram- lägga min lilla idé för Iduns läsarinnor.
Väl kan jag icke hoppas att härmed råda bot för detta missförhållande, men min hjärtliga välmening må vara min ursäkt, att jag tagit eder tid o c h tankar i anspråk.
Att det är skamligt och omänskligt att begagna sig af en fattig medmänniskas nödställda belägen- het att icke hafva någonstädes att göra af sig i världen för att tillbjuda henne villkor, under hvilka den enklaste eftertanke säger, att hon icke kan existera, för så vidt icke orden » godt hem » tagas i den utsträckning, att de liksom barn i huset skulle få både kläder o c h föda — därom äro väl alla ense.
Men å andra sidan kan icke förnekas, att mången ung flicka kan finna stor fördel af att för en tid få komma i ett godt hem och få del- taga i alla göromål o c h såsom ersättning för sitt arbete få grundligt lära sig dem.
Och i alla hän- delser är det förståndigt och bra, att de unga flickorna vilja ut och se sig litet om i världen; ty liksom det för vår kroppsliga hälsa är gagneligt med ombyte af luft, så är det för vår andliga varelses utveckling både nyttigt o c h behöfligt att se andra människor, andra förhållanden, för att icke fastna i ensidighet.
Men felet är detta, att de taga platser, d. v. s. komma i hus, där det i alla fall behöfdes och funnes en » tjänande syster », och att de verkligen utan lön fylla en sådan plats samt såmedels taga bort densamma för någon fattig flicka, som eljes skulle kunnat erhålla den.
Men i stället för att låta sina döttrar trängas med de behöfvande och försvåra, för att icke säga o m ö j - liggöra, deras kamp för tillvaron, så skulle ett par fa miljer helt enkelt för en tid byta döttrar.
Då vore det j u blott en dotters plats, som upptoges, och de fattiga flickornas berättigade klagan skulle icke mer samla ansvar pä deras hufvuden, som tank- löst tagit brödet ifrån dem.
Skulle någon mera moder vilja i Idun yttra sig öfver mitt förslag, vore nog gagneligt.
Tant Lina.
Teater och musik.
K u n g l.
operan har fortfarande framgång med sitt nya program.
— Nästkommande onsdag begynna abonnementsföreställningarna, till hvilka anteck- ning kan ske hvarje dag kl. 2 — 4 i k. operans kansli.
Därsammastädes kan anteckning också ske till de stundande Melbaföreställningarna.
O p e r a s å n g a r e n Henrik Westbergs konsert å Veten- skapsakademiens hörsal torsdagen den o dennes hade ej lockat så stor puklik, som den helt visst förtjänat.
Hr W. visade sig förfoga öfver en präk- tig tenorstämma med vacker o c h fyllig klang.
Skolan och föredraget voro ock de allra bästa.
Särskildt visade hr W.
sig vara en förträfflig ro- manssångare.
Efter hvarje nummer hälsades den värderade gästen af det lifligaste bifall; och från alla håll hörde man den önskan uttalas, att till- fälle måtte beredas publiken att få höra hr W. å operascenen.
— Fröken Gerda Pettersson biträdde med några sångnummer.
Första k a m m a r m u s i k s o a r é e n gifves af den välkända Aulinska kvartetten nästkommande tisdag i Veten- skapsakademiens hörsal.
Biträde lämnas af fröken Sigrid Pettersson och kammarmusikus C. Sand- qvist.
F r u Marcella Sembrich gifver lördagen den 21 d:s sin första konsert härstädes i Musikaliska akade- miens stora sal.
Biljetter erhållas i Abr.
Lund- quists hofmusikhandel.
En gammal historia.
Af Helena Nyblom.
(Forts.) ony kände, att hon blef hvit i ansiktet.
Hennes hjärta slog som o m hon skulle kväfvas, och med en dämpad, tjock röst, som hon icke själf kände igen, hörde hon sig säga: » Jag v i l l.
.
.
j a g vill aldrig gifta mig med ho nom. » Den blick, hvarmed hennes mor såg på henne, var sådan, att hon föll på båda sina knän och blef liggande med händerna för ansiktet.
Hon visste icke, hvad de frågade henne o m, icke hvad hon själf svarade.
Hon visste blott, att hon på ett oförklarligt sätt fick allt berättadt, och att hon hörde sin mors hårda stämma säga: » Du är inte värd alt vara vårt barn, du, som kan vilja bringa en så förfärlig skam öfver o s s!
Bryta ditt ord!
Tvinga oss att bryta vårt ord till en hedersman, hvars tjänstflicks du efter detta icke är värd att bii. » Hon försökte att tala.
Hon försökte, att låta sin kärlek tala, att få något af all den värme, hvarmed hennes hjärta var fullt, att värma de andra.
Men hon kunde icke.
Hon kände sitt bröst sammansnöras, hon kände sig krossad och till- intetgjord under all denna hårdhet.
Hon kröp sakta bort för att omfamna sin mors knän, och hon såg, huru fadern sträckte ut sina händer för att röra henne, men modern stötte henne bort med dessa o r d: » Tar du inte den man, som du har gifvit ditt ord, så är du inte längre mitt barn!
Jag förka- star och förbannar dig! » Det föreföll henne, som o m det blixtrade öfver hennes hufvud, o c h s o m om blixten slog ned i henne själf — hon föll medvetslös omkull på golfvet, och då hon vaknade, befann hon sig lig- gande på sängen i elt rum, som icke var hennes.
Hon såg sig omkring och igenkände ett af de gästrum, som sällan användes, ett stort lågt rum två trappor upp, där gardinerna voro nedrullade för fönsterna.
Hon reste sig för att rulla upp dem.
Det var redan natt, o c h stjärnorna gnist- rade högt öfver parkens trädgrupper.
Hon gick till dörren för att öppna den.
Den var läst.
Hon lyssnade, o m icke någon skulle komma, men allt var som utdödt i det stora huset.
Onkel Jonas hade gifvit henne en liten klocka, på hvars baksida voro anbragta två hjärtan, genomstungna af samma pil: den satt i hennes skärp, men den hade stannat.
Natten blef mörkare och mörkare, men icke den minsta rörelse i korridoren tydde på, att någon hade för afsikt att besöka henne.
Nu förstod hon det!
Man ville tvinga henne.
Och det förhöll sig verkligen så.
I tre dagar och nätter lät man henne vara full- komligt ensam.
Eu gång o m dagen öppnades dörren på glänt, och man sköt in en skål mjölk och ett bröd till h e n n e; därefter hörde h o n, huru dörren åter lästes hårdt igen.
Sängkläderna hade icke på lång tid varit använda.
De hade en instängd, unken lukt.
Det fanns inga lakan på sängen, intet vatten i vattenkannorna.
Man öfverlämnade henne till en fullkomligt hjälp- lös, förtviflad ensamhet.
Först greps hon af en vrede, som gränsade till raseri.
Hon hade aldrig känt något sådant förr!
Detta, att stå framför en låst dörr, som hon icke kunde öppna, o c h s o m hon icke visste, när man ville öppna, gjorde henne utom sig.
Hon trodde, att hon säkert skulle bli galen Nästa dag började hon gråta.
Hon greps af ett så innerligt medlidande med sig själf — en sådan stackars liten flicka, som man kunde vilja göra så ondt!
Tredje dagen var hon så trött af att gråta och sörja, att hon hela dagen låg utmattad o c h half- sofvande på sin säng.
Men då fjärde dagen kom, sade hon till sig själf, att om nu icke någon kom till hennes hjälp, måste hon d ö!
Men dagen gick, och det kom ingen.
Hon rörde icke vid mjölken o c h brödet, som man sköt in till henne.
Hon märkte, att den, som bar in det, stannade vid dörren o c h lyssnade.
De trodde kanske, att hon redan var död — och hvad skulle det göra dem?
Det började redan bli mörkt, då hon åter hörde steg utanför.
» Tony, min lilla dufva! » hviskade någon i nyc- kelhålet.
6.
S.
£aaerström S y l b e l i ö r s - oeh » Hvem är det? » frågade hon sakta.
» Det är j a g!
Det är onkel Jonas!
Nu kom- mer j a g!
» Nyckeln vreds försiktigt omkring i nyckelhålet, och strax efter kom onkel Jonas in.
» Mitt stackars lilla barn!
— Herre Gud, mitt stackars barn I Hvad ha de gjort med dig? » Han lyfte henne upp ur sängen, lade hennes hufvud mot sitt bröst och grät öfver henne en hel ström af de varmaste och mest uppriktiga tårar.
Han hade dessa dagar icke varit på Arvidsnäs.
Då han nu hade kommit till middagen, hade han frågat efter Tony, o c h fru Elisabeth hade svarat, att hon var sjuk, men efter middagen hade Anne- Sophie kommit till h o n o m o c h bedt och besvurit honom att försöka komma in till T o n y.
Hon hade blifvit inspärrad af modern, och ingen visste, om hon var lefvande eller död.
Onkel Jonas var icke så enfaldig, som han i mångas ögon såg ut att vara.
Han visste nog, att han icke skulle kunna uträtta något hos fru Elisabeth.
Hon skulle icke för några böner vika från den plan, hon en gång hade lagt — hvilken denna än månde vara.
Onkel Jonas gick till hushållerskan.
Det var hon, som hade o m hand att skaffa in mat åt Tony på hennes arrest, och med böner o c h löften o m en fullkomlig tystnad förmådde han henne ändt- ligen att lämna ifrån sig nyckeln.
» Och hvad har du gjort, du lilla stackare, som de kunna misshandla så här? » frågade han, me- dan han oupphörligt klappade Tonys utslagna hår .. » Åh, ingenting! » svarade hon snyftande.
» Det vill säga, det är bara det, att jag inte vill gifta mig med dig, söta onkel Jonas! » Det blef en paus, o c h hans hand strök icke mer öfver hennes hår; — men så började den klappa henne igen, och hon hörde hans stämma darra i mörkret, då han sade: » Jaså, du vill inte det.
— Är det grefve Magnus du vill ha? » Det kom först intet svar, men så hviskade hon sakta: » Ja! » » Jag kunde nästan tro det, » sade onkel Jonas.
» Ha.i är en sådan vacker ung man, fin i skick och seder och van alt bedåra kvinnorna. » » Säg ingenting ondt o m honom, » sade Tony hastigt.
» Har han skrifvit till d i g?
» frågade onkel Jonas.
Tony upplyste houom om, att grefve Magnus först väntade på bref från henne, men att hon icke hade haft mod att bekänna allt förr än för några dagar sedan.
» Och hvad ämnar du nu g ö r a?
» frågade onkel Jonas mildt.
» Jag ville skrifva till honom, huru det står till här.
Att det ännu är omöjligt, att vi kunna tänka på att få hvarandra — ännu!
Men han skall inte uppge hoppet!
Det skulle han inte kunna bära. » » Och huru skall du få det där brefvet till ho- n o m?
» frågade onkel Jonas, som alltjämt klappade hennes hår.
» Ja, det är just det jag inte vet, — o m inte d u?
» — tillade hon efter ett uppehåll och klappade honom på kinden.
» Jag skall göra allt hvad du vill!
Bara du blir lycklig, min dufva!
— Skrif du brefvet — jag skall nog skaffa det i väg! » Men det var nu närmare och viktigare saker de hade att tala om, o c h de måste i hast komma öfverens o m, huru Tony skulle kunna befrias ur sin arrest.
Det enda medlet var att ge efter, att lofva bot och bättring och en fullkomlig underkastelse under moderns vilja.
Huru Tony sedan skulle kunna handla tvärt emot denna vilja, blef då en fram- tidsfråga, som onkel Jonas måste hjälpa henne att lösa.
Nu måste han gå, men det var blott för att komma tillbaka med fru Elisabeth, som med en armstake i handen trädde in i rummet.
Med gråtande tårar måste Tony bedja modern om förlåtelse och lofva henne att för framtiden aldrig sätta sig emot föräldrarnes önskan.
Samma afton skref hon en liten biljett till grefve Magnus, däri hon besvor honom att icke uppge hoppet, icke glömma henne.
De hade visserligen ännu intet hopp att någon- sin få föräldrarnes samtycke, men så säkert som hennes kärlek var evig, så säkert skulle hon vänta och tro på honom, och lika säkert skulle de en gång mötas i lycksalighet.
Hon öfversållade det lilla brefvet med kyssar och vätte det med sina tårar, och då onkel Jonas åkte hem o m aftonen och hon omfamnade honom 18 Itumlegur (Isgatan I S d n t a n t n / n IS 1 X
IDUN 328 till god natt, stack h o n det hastigt in under hans väst.
Onkel Jonas svek icke hennes förtroende.
Han gjorde hvad han kunde, för att brefvet skulle k o m m a till den, det var skrifvet till, o c h det var icke hans skuld, att det k o m bort och försvann.
Grefven väntade den ena veckan och månaden efter den andra, och det var först framåt somma- ren, då ban åter måste lämna Sverige, s o m han gjorde ett sista försök att träffa Tony.
T o n y å sin sida väntade hvar dag något bud från h o n o m.
Hon förstod nog, huru svårt det skulle vara för h o n o m att få ett bref till henne, men hon hade dock den säkra öfvertygelsen, att, där det gäller det käraste man har, där skall man alltid finna utvägar, och hon visste ju, hvilken trofast och fiffig betjänt grefven hade i sin franske Gaston.
Han skulle väl ändå kunna hjälpa h o n o m att få ett bud till henne.
Under tiden behandlades Tony af sina föräldrar med en reservation, för att icke säga kyla, som var henne förfärlig att bära.
Den förlorade sonen, som kom tillbaka till sin fader, blef mottagen med kärlek o c h med öppna armar, men T o n y s föräldrar visade henne ingen kärlek.
De hade kanske en hemlig misstanke, att hon icke kommit tillbaka så säkert som det såg ut.
Det kunde icke heller undgå T o n y s goda hjärta att se, hur onkel Jonas led.
Han älskade henne så uppriktigt, och hennes lycka var h o n o m utan jämförelse det viktigaste af allt på j o r d e n.
Men att förbereda allt till sitt giftermål med en ung dam, om hvilken man vet, att h o n i hemlig- het endast går och längtar efter, att en annan skall k o m m a och taga henne, det öfvergår dock större krafter än dem, s o m själfve onkel Jonas hade att råda öfver.
Han förlorade sitt glada och blomstrande utse- ende.
Han, s o m annars gick så säkert och or- dentligt tillväga med allt hvad han hade att be- styra, tycktes nu hvarken veta ut eller in, gaf otydliga och osammanhängande befallningar, hvil- kas utförande han därpå hastigt förändrade.
Han var alltid orolig och tycktes beständigt vänta på, att den hotande, främmande makten, s o m kunde tillintetgöra hans lycka, skulle bryta lös öfver h o n o m, o c h han fann ingen glädje vid lif- vet mera.
1 dessa förhållanden trifdes icke Tony.
Hon var van att lefva ett stilla lif, omgifven af ömhet och tillgifvenhet, hvarur hennes kärleks korta, flammande period hade lyft henne upp i en annan, högre värld.
Nu hade hon hvarken det ena eller det andra.
Hemmets frid och glädje voro borta.
Onkel Jo- nas kunde icke uppmuntra henne längre.
Han var så olycklig; — o c h från den andre hörde hon ingenting.
En kall, ängslande tystnad var allt hvad som följt på de glödande löften o c h försäkringar o m sin kärlek, som han hade gifvit henne.
Hon började känna en isande förtviflan bemäk- tiga sig hennes hjärta, och en afton, då hon icke längre kunde härda ut därmed, hviskade h o n till onkel Jonas: » Säg mig — o, säg m i g; — tror du, att han har glömt mig? » Onkel Jonas svarade intet, och Tony förstod, att han menade: » Ja! » Snön hade för länge sedan smält.
Trädgården stod full af röda tulpaner o c h gula påskliljor, o c h strax efter dem störtade syrenerna fram och fyllde alla gångar och alléer på Arvidsnäs med sin väl- lukt.
När sommaren en gång börjar, är det otroligt, hur fort det går o c h med hvilken hast den ena härligheten aflöser den andra.
Likaså omärkligt skedde det, att Tony så små- ningom uppgaf allt hopp o m att någonsin mera höra från grefve Magnus.
Han hade nog glömt henne för andra sköna damer i hufvudstaden, eller kanske var han icke alls i landet mera?
Man väfde och sydde med allt större ifver på hennes utstyrsel, och i denna halfhet kunde h o n icke lefva.
Det var bättre att med ens afgöra sitt öde, o c h hon hade lofvat onkel Jonas att gifta sig med h o n o m efter midsommar.
Sedan hon afgifvit detta löfte, blefvo föräld- rarne mera nöjda med henne, och modern be- trädgårdsmästarn och kocken sköta — de gå ock stundom på tvenne ben.
Hvad ofta blott en reflex kan vara.
Ett djur till människans nytta bara, mottagas med tacksamhet.
LÖSNINGS-LOGOGRYF.
(Såsom våra läsarinnor finna, inne- håller denna logogryf, på samma gång den är en ejälfständig sådan, lösningen till logogryfen i mr 39, hvars ord ut- märkas genom kursiv stil.
Det för- tjänar anmärkas, att » lösnings logogry- fen » insändes, innan lösningen i n:r 40 var publicerad.)
På » fjäderskruden » och » inre oro » och » dragningskraften » och » cirkel- gång » och » knagglig visdom » i » själfva ver- ket » samt » vandring » natten och dagen lång jag igenkände strax i — a: s klocka och är nu redo den sönderplocka.
Dess delar sätter jag här och där uti mitt verk: logogryfen här.
För egen del tycks en hvar mig hylla, fast hos sin granne man mig ej tal.
För hänsynslöshet man plär mig skylla, fast man mig brukar för samma mål.
I alla grenar af samfundslifvet jag finns och medger, att öfverdrifvet jag går till väga i denna tid.
Men se!
— tillvaron är endast strid.
Min rustning lika ej är i striden.
Och öppen hjälm jag ej alltid bär.
Om klädd i vadmal, i frack, i siden, » framåt I » mitt valspråk dock ständigt är.
Mitt slagfält ser du än inom rampen, än uppå börsen, än uppå stampen, på torg och gator och sjö och kust.
Så vågen med mig I ock en dust.
Med tio man vill jag eder möta, och dessa äro just hela armén: man det kan koka och steka med, än uppå kol och än uppå ved.
Då » lock » hörs ljuda i kvällen stilla, hvem svarar då med melodisk röst?
Hvad högljudt gjorde den späda, lilla, då det klack till uti mammas bröst.
Hvad genomgår man väl uti Loka?
Med hvad en lo synes gå och snoka.
Ett häftigt fall ifrån skyhög höjd.
Ett tecken till att man ej är nöjd.
En bakvänd julklapp af bagarns hän- der.
Uppå en uppgifven stat ett namn.
Hvad aldrig nå ' nsin mot norr sig vänder i templets dunkla, men helga famn.
Hvad man som märken vid vägar sätter på öfveryrda och öde slätter.
En man så farlig, ja ömkan stor med den man har, 6om är i hans klor.
En moder långt upp i höga norden, på långt håll räknar hon släkt med ko.
Tyngdhållningssak, hvilken känd är vorden.
Hur luften känne, där många bo.
Hvad utan lägges på dragarn ok.
Hur namnes stundom en rolig tok.
Hvad än kan stiga och än kan falla, och styras, ändras än hit, än dit.
Urgammal skrift- och hvad vi den j kalla.
Hvem lyser mot oss än röd, än hvit, samt kallar fram både o och ack och lockal fram månget vänligt tack.
Hvad säkert alltid en klok man talar.
Hvad så till nöje som nytta är.
En speleman uti skogens safor.
Hvem kölar af i din eldstad där?
Hvad riddarn hette och Ola ock.
Ett träd hvars stam ju är väldigt tjock.
Hvem följt dig framåt — samt ock tillbaka.
Hur ljöd den rösten som sjöng: » Z a la. » lill ' 4|llC % % ' ^ handlade henne med något af den respekt, som man visar en ung fru.
Hon själf sörjde icke längre.
Hon hade sörjt så mycket, att hon var alldeles förvirrad och trött, o c h när h o n vandrade ensam omkring i parken, var det med en känsla som h o s en konvalescent, hvilken ännu icke kan förmå sig till något slags arbete eller till några tydliga tan- kar, men som blott går sakta omkring och låter solen skina på sig.
Det var en hälft beslöjad sommardag, som Tony gick upp och ned i den långa lindallén, som be- gränsade ena sidan af parken, och s o m låg innan för en lång mur, hvarpå en enda dörr förde ut till fälten.
(Forts.) 4fr På f ö r e k o m m e n anledrvng tillkännagifves h ä r m e d, att den prisnedsattning å sista kvartalet af » K a m r a t e n, illustrerad tidning f ö r S v e r i g e s u n g d o m », hvilken i förra numret af Idun a n n o n s e r a d e s, af postverket tillämpas fSrst efter den 15 okt.
De s o m således redan gjort försBk att verkställa prenumeration enligt det lägre priset, m e n afvisats, torde effer den 1 5 dennes för- n y a d e t s a m m a o c h d ä r v i d å b e r o p a Generalpoststyrel- sens c i r k u l ä r n:r 55.
III.
Hvad Bidrag 1893 Säg En hvilka sorgkalken som » belackar? » Innehållsförteckning.
Elsa B o r g; af L.
S.
(Med porträtt.)
— Konvalescent; poem af Ernst Högman.
— U r George Eliots dagbok.
— Smä tölpar och » enfants terribles »; af Emy.
— Iduns j u l k l a p p s - basar.
— N i s s e; en bild ur » konstnärslifvet » af Ernst Lund- quist.
(Slut fr. föreg n:r.)
— För äktenskapskandidater; fem sentenser af Albert Foderich.
— E n svensk o s e d; några e k o - nomiska funderingar af Ellen Bergström.
(Forts.) — Ur notis- boken.
— Frän Iduns läsekrets: A t t byla döttrar; af Tant Lina.
— Teater och musik.
— E n gammal historia; af Hele- na Nyblom.
(Forts.) — Tidsfördrif.
nog fått smaka.
ock kan ha.
Hvad bjuder hösten uppå bland annat.
Hvad till din ledsnad ibland har stan- nat.
Ett djur, som trifs i kloakens famn.
På gamla Sverige till sist ett namn.
F. M. tysk, dramatisk skald, 3) en stad i Kyssland, 4) en tysk skald, 5) en stad, 6) kapplöpningsplats, 7) en del af Cae- sars provins, 8) ett land i Europa, 9) en insekt.
Begynnelsebokstäfverna bilda namnet på en svensk Btad.
C. e CHARAD.
Milt första k blott äger, glans och som rang åt sin bärare ger; och mycket — fast liten — för mån- gen den väger, som dömer blott ytan, till namnet blott ser.
som Mitt andra j e c ö d a e 1 sig ringlar i vaggande vå- | tredje förglöm ej!
Ack haf det Mitt när Du och hda så gärna mot rymderna ilar, aftonen svalkats och dagen har flytt.
somnar med lugn och i trygghet du livilar möter med glädje din morgon på nytt.
P.
L. IFYLLNINGSGÅTA.
1 h LÖSNINGAR.
i minne, där tungt du nu trälar i stoft och i grus!
Det lättar din börda, det lugnar ditt sinne, som bäfvar af oro i stormarnas brus.
c e gor; än brusar dess bölja, än stilla den går; än smeker den sakta, än kraftigt den slår och sätter oss stundom i eld och i lågor.
Mitt m e — en prydnad, som börden Logogryfen: Kakelugn; klunka, kung, ek, lunk, lag, elg, lugn, aln, kel, nagel, klang, kal, lek, al, kanel, elak, lunga, kulen, gulna, Luna, klen, kalk, ung, galen, ugn, neka, nu, neg, le, enka, gen.
Fyrkantgåtan: P O L E N O N E G A L E V I T E G I N A N A T A I, Geografiska stafvelsegdtan: 1) Boluieu, 2) Nässjö, 3) Litany, 4) Koatcr, 5) Örebro, G; Dieppe, 7) Ofanto, 8) Arvika, 9) Reggio, 10) Havana, 11) Vänern, 12) W i n d a u, 13J Lovisa, 14) L a h o l m, 15) Pregel,„I6) Kassai, 17) H o r - ten, 18) Sparta, 19) Ålborg, 20) Andros — » Bättre tiga än illa tala ».
Ifyll de tomma rutorna i denna fi- gur med en bokstaf i hvarje, så att orden, om de läsas från vänster till höger, gifva: 1) en dansk ö, 2) en e t t r o &lt; l i B o r &lt; t e a u x - v i n af 1881 års skörd, i saknad af tillbörlig syrlighet i Binaken och garanteradt fritt från f l a m m a n d e tillsatser, rekommenderas såsom ett s y n n e r l i g e n g o d t o c h h ä l s o s a m t s.
k.
h o r d s v i n.
V i n e t s pris är kr.
1,20 p r b u t e l j, och dess försäljning sker endaat hos K. A.
N y d a h l &amp; Co S t o c k h o l m, S t n r e p l a n n:r 2.
Rikstelefon.
A lim.
telef.
