# ID: svediakorp-per938
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 16,874
# sentences: 667
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


ftukloh »., N:r 40 (303) Fredagen den 6 oktober 1893.
Prenumerationspris pr Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
Idun ensam år: kr.
9 » 7 » 5 Byrå: K l a r a v. K y r k o g a t a 7, 2 (Aftonbladets hus.)
Redaktör oeh tr P r e n u m e r;.
n s k e r a a l l a post- anstalter i riket.
Träffas å b y r å n k l.
1 2 — 1.
Allm.
Telef Minna en g a m l a satsen, att kvinnan v o r e (\ f l y c k l i g a r e som re- m i p r o d u c e r a n d e än ©) som p r o d u c e r a n d e konstnär, har i c k e i våra dagar samma be- rättigande som må- hända förr, d å i n o m det litterära o m r å d e t exempelvis en G e o r g e s Sand, en A n n a Maria L e n n g r e n o c h några få till v o r o de så g o d t s o m enda verkligt fram- stående.
Jämnlikhets- m a x i m e n har nu lik- ställt kvinnan m e d man- nen ej minst i n o m det andliga området.
D ä r hvarest förr k u t y m o c h k o n v e n t i o n a l i s m smid- de galler f ö r vetan- dets portar, stå nu- mera alla dörrar öpp- na, o c h det är b l o t t individuella förutsätt- ningar, s o m bestämma o c h afgöra framgån- gen.
D r a m a t i k e n har d o c k öfverhufvud ta- g e t intagit en m e r a o b e m ä r k t plats i n o m den nordiska kvinnliga litteraturen.
O c h då Thalias konst haft o c h har ett m å n g t a l af ut- märkta företräders kor, har den sceniska pe- gasen funnit endast få ryttarinnor, hvilka ap- plåderats såsom full- ändade i n o m den hög -- utglfvare: FRITHIOF HELLBERG.
61 47 hclgfri jhiiilolag 6:te årg.
Utglfningstid: hvarje 7i ' «&lt;ti« 7¥ » r&lt;&lt;rt fredag.
Lösnummerspris I 5 öre (lösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r) Annonspris: 35 ö r o p r n o n p a r c i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre p r n o n p.
- r a d.
Canth.
re skolan.
» F r ö k e n Eli- sabeths », » Skådespe- lerskans » o c h » K u s i - n ernås » författarinna var snart sagdt d e n första, som t o g d e n dramatiska skriftstäl- lartygeln i säkra hän- der.
S e d a n dess har d e n väl inridna banan beträdts af flere fram- stående f ö r m å g o r, till hvilkas l y s a n d e för- trupp A n n Charlott Edgren, Alfhild Agrell m e d flere h ä m t a t l a g e r och beröm.
I deras fotspår haf- va m å n g a fortgått, o c h i de dagar, s o m n u växla, ljuder n a m n e t M i n n a Canth m e d full- l ö d i g k l a n g från de bräder, s o m skola före- ställa världen.
D e n n a finska, s o m såg d a g e n långt bakom K u o p i o o c h nu lefver o c h ver- kar i d e n n a stad, är u t a n tvifvel en af nor- dens märkligaste kvin- nor.
Själf skrifver h o n i d e n biografi, s o m åt- f ö l j d e hennes år 1888 p u b l i c e r a d e » B i l d e r ur finska h e m », att hen- nes lif ej företett nå- g o t af intresse eller märklighet, m e n o m o c k s å de yttre kontu- rerna af M i n n a Canths lif i c k e erbjudit synner- ligen skiftande facer,
IDUN 314 E n m o d e r g å r ej h e l t u r t i d e n, Då hennes lefnadsdag är liden Och nedlagd hennes vandringsstaf: 1893 H o n bor i minnets tabernakel Uti förklaradt ljus s o m R a k e l O c h talar ä n n u ur sin graf.
Charlotte har hennes själslif förvisso haft m å n g a fler skiftningar, o c h f ö r spänstigheten af hennes naturell, f ö r tänjbarheten af hen- nes f ö r f a t t a r e k y n n e tala ö f v e r t y g a n d e d e litterära alster, s o m hennes tanke danat.
M e d en kraft i h a n d l i n g e n, s o m är ovan- lig, f ö r e n a r h o n en fantasirikedom o c h en p s y k o l o g i s k blick, s o m visserligen i b l a n d förirrar sig i o v ä s e n t l i g a smådrag, men h u f v u d s a k l i g e n är b å d e l o g i s k o c h sann.
En utmärkande egenskap för Minna Canths d i k t n i n g är d e n u n d e r s t r ö m af o p p o s i t i o n m o t kvinnans nuvarande sociala ställning, s o m g e n o m g å r alla hennes ar- beten.
I » A r b e t a r e n s hustru » — s o m för n å g r a år sedan g i c k öfver N y a tea- terns scen i S t o c k h o l m o c h v ä c k t e stort intresse — är k v i n n a n ett äkta tendens- o b j e k t, o c h h a n d l i n g e n resulterar uti att hjältens hustru d ö r i f ö l j d af m a n n e n s brutala b e t e e n d e, o c h såsom en c o d a till k o m p o s i t i o n e n ansluter sig ännu ett o l y c k s - fall: K e r t t u, hjältens älskarinna, slutar p å t u k t h u s e t — o m därtill vansinnig eller e j, står fritt f ö r gissningen.
I » S y l v i », fru Canths sista arbete, s o m j u s t n y l i g e n g å t t öfver svensk scen, går författarin- nan ännu längre.
H j ä l t i n n a n b ö r j a r som u n g fru, barnslig, söt o c h relativt oskulds- full, m e n h a n d l i n g e n f o r t g å r o c h växlar, o c h Sylvi v ä x l a r o c k.
M e d f ö r f ä r a n d e hastighet m o g n a r h o n till kvinna, lidel- sen fattar h e n n e o c h i passionens y r a n d e m a l s t r ö m d r u n k n a alla andra k ä n s l o r i den e n d a alltuppslukande f ö r n i m m e l s e n, att h o n m e d k r o p p o c h själ tillhör den, som h o n h ö g s t af allt älskar.
H o n in- r y m m e r allt åt sin brottsliga b ö j e l s e — o c h katastrofen f ö l j e r äfven i rask fart.
H a n d l i n g e n kulminerar i den stryknin- kapsel, h v a r m e d Sylvi förgiftar sin m a n för att befria sig från det b a n d, s o m hindrar h e n n e att tillhöra d e n andre.
E m e l l e r t i d följer straffet på brottet, o c h i sista akten finna vi Sylvi i fängelset.
D o c k ännu här — trots detta n y k t r a n d e u p p v a k n a n d e ur kärleksruset — fullföljer hon sin älskogssjuka t a n k e g å n g.
D e t är först sedan V i k t o r, f ö r e m å l e t f ö r h e n n e s lidelse, delgifvit h e n n e sin f ö r l o f n i n g m e d K a r i n, s o m Sylvis k ä n s l o r taga e n mot- satt riktning, o c h — les e x t r e m e s se t o u c h e n t — stycket slutar m e d att mör- derskan åkallar sitt offer m e d d e ö m m a - ste s m e k n a m n, o c h d e n af kärleksyrseln u n d a n s k j u t n a tillgifvenheten f ö r m a k e n, » f a r b r o r - f ö r m y n d a r e n », återvänder i sin första u r s p r u n g l i g a f o r m.
M i n n a Canths pjäser h a däri en stor förtjänst, att d e l ä m n a r u m f ö r u t m ä r k t a roller.
Sylvia är rent af en g l ä n s a n d e roll f ö r en i n t e l l i g e n t skådespelerska, o c h Julia H å k a n s o n har äfven i d e n n a roll firat s a n n s k y l d i g a triumfer.
F r u Canths d i a l o g är s y n n e r l i g e n ledig, på sina stäl- len af u t m ä r k t illusion, specielt äro Syl- vias repliker g e n o m a n d a d e af en natur- lighet, s o m verkar lefvande o c h inspire- r a d e af äkta känsla.
» A r b e t a r e n s hustru » r ö j d e en fantasi- r i k e d o m, s o m är beundransvärd, o m än Lindholm.
tendensskrifveriet i d e n n a pjäs s ö k t sitt aktuellaste u t t r y c k.
D e t är intressant att läsa, h v a d M i n n a Canth skrifver o m sig sig själf o c h sina åsikter o m samhället.
» J a g f ö d d e s d e n 19 mars 1844 o c h u p p v ä x t e o c h blef b o r t k l e m a d i ett d å för tiden f ö r m ö g e t f ö r ä l d r a h e m; gift v i d t j u g u e t t års ålder, blef j a g ä n k a v i d tre- t i o f e m år, m e d sju barn, af hvilka det y n g s t a f ö d d e s nära sju m å n a d e r efter min m a n s d ö d.
D å j a g s o m u n g m o d e r stod i n f ö r lifvets heligaste kraf, rådlös, o k u n n i g m e r än n å g o n så k a l l a d b i l d a d kvinna, då lärde j a g m i g att d j u p t för- akta o c h f ö r d ö m a det usla o t y g, m a n kallar k v i n n o b i l d n i n g.
F ö r hvarje svårt misstag j a g b e g i c k v i d barnens vård, f ö r hvarje d y r k ö p t erfarenhet återkastade j a g ansvaret på det e l ä n d i g a l ä r o s y s t e m, hvilket, i stället f ö r att b e r e d a k v i n n a n till lif vet, drifver h e n n e p å o h j ä l p l i g a villospår.
D e t är ej n å g o n lättsinnig omstörtningslusta, utan d e t hårda, allvar- l i g a lif vet, s o m m a n a r k v i n n o r n a till o p - p o s i t i o n m o t samhället, sådant det nu är.
O c h då orsaken l i g g e r djupt, skola d e ej heller veta af n å g o n å t e r g å n g eller reak- tion, innan d e h u n n i t sina sträfvandens mål.
I n g e n h ä n s y n till » b e s t å e n d e för- h å l l a n d e n », » historisk u t v e c k l i n g » eller » politisk k l o k h e t » k a n n ö d g a d e m att f o r t f a r a n d e u t h ä r d a orättvisor, så framt dem ej gifves rättighet att, g e n o m del- t a g a n d e i lagstiftningen, söka o m g e s t a l t a dessa f ö r h å l l a n d e n o c h att såsom fakto- rer i n v e r k a p å d e n historiska utvecklin- gens gång. » • Som h ä r a f framgår, h ö r M i n n a C a n t h a f g j o r d t till d e så kallade framstegskvin- norna, h o n är d o c k m i n d r e r e v o l u t i o n ä r, än m a n efter h e n n e s e g n a o r d skulle k u n n a f ö r m o d a, o c h d e d e m a g o g i s k a sentenserna i » A r b e t a r e n s hustru » hafva b e t y d l i g t ni- vellerats uti senare arbeten.
Otvätydigt står d o c k fast, att M i n n a Canth är en v a r m t t ä n k a n d e, f ö r k v i n n o s a k e n hängif- vet intresserad målsman.
V i d g a d syn- krets, generellare å s k å d n i n g af samhälls- o r d n i n g e n äfven hitom K u o p i o skall tvif- velsutan m y c k e t b i d r a g a att åt F i n l a n d s f ö r n ä m s t a författarinna m e d f ö r a den o v ä l d i omdömet, hvarförutan ingen mening vinner t i l l b ö r l i g t g e h ö r.
M i n n a Canth är alltför sund, h e n n e s p e n n a alltför saftig f ö r att i c k e finna ut- t r y c k f ö r d e t naturligt o s ö k t a i samhälls- k r o p p e n s tusende ställningar.
H e n n e s v e r k s a m h e t som skriftställarinna står i sin m i d d a g s h ö j d — m å fortsätt- n i n g e n i c k e uteblifva, o c h m å den u n g a finska litteraturen ännu afvinna m å n g a äkta p ä r l o r ur S u o m i d o t t e r n s, M i n n a Canths mångfrestande, talangfulla dikt- konst.
Felix Lindberg.
Sen till, att Idun med Modetidning finnes hos alla edra bekanta!
Faroäl!
R undt om mig hvirfla de vissna Ilad, och stormen sliter i kappan — du står i höstsolens gyllne bad och säger farväl från trappan.
farväl min lilja, min ros, min jasmin — farväl alla sommarnattsdrömmar!
Turing verandan glöder det vilda vin; sin höstdräkt naturen sömmar.
^farväl.
.
.
5y " ar vi mötas härnäst igen har frosten pudrat björkarnas grenar, och rännilen somnat fär länge sen och sjunger ej mer Iland mossiga stenar.
farväl då, du sol, du sång i mitt lif — dig också skall vintern i frosthvitl hölja: salongernas dödande tidsfördrif skola känslorna bort ur ditt hjärta skölja.
^Du skall glömma dc mörka granarnes sus och stjärnornas spegling i drömlysta viken, där andlös du valsar i kronornas ljus med pulsar som slå uti takt med musiken.
farväl ... nej, ännu en enda kyss — ett famntag, det allra sista!
J) itt hufvud lägg mot mitt hjärta — lyss!
du hör det är färdigt att brista.
Daniel Fallström.
Kärleksfattiga äktenskap.
Några ord till våra mödrar.
J ^ a n kan med skäl säga, att vår tid ut- I märker sig för stor vakenhet inom ' många områden.
Man nöjer sig ej i allmänhet längre med det antagandet, att allt är väl bestälidt, därför att de flesta anse det så, utan mången, åtminstone den mera tänkande, vill närmare skärskåda saker och förhållanden och bilda sig ett eget personligt omdöme om dem.
Att detta i mångt och mycket innebär något godt, kunna vi ju ej förneka, men liksom så mycket annat godt har det äfven sitt onda med sig.
Upprörande är det i sanning, då, såsom ofta sker, okun- nigheten eller tanklösheten sätta sig till doms öfver ting, som den är för omogen och oer- faren att rätt lätta, äu mindre kritisera.
Att sätta sig upp emot all auktoritet, äf- ven då den i sig innefattar tron på det ädla och upphöjda, är ju lika illa, ja mycket mera klandervärdt än att utan pröfning antaga
IDUN 1893 allt för godt, endast det har den allmänna meningens auktoritet att stödja sig på.
En naturlig * * följd af den vakenhet, som särskildt råder i vår tid, är att mycket talas och skrifves i ändamål att söka reformera in- om olika områden, och då isynnerhet kvinnan i våra dagar äfven vill göra sin röst hörd, så följer häraf, att det henne närmast liggan- de, som ju i allmänhet är hemmet, blifvit föremål för en hel del mer eller mindre lyc- kade reformförsök.
Alla äro vi väl ense om, att, för att lyc- kas i någon mån omgestalta de missförhål- landen, som råda inom hemmet, vi framför allt måste vända oss till mödrarna, då det ju är dessa, som till en stor del bestämma arten och bilda karaktären hos det uppväxan- de släktet.
Å andra sidan får dock medgif- vas, att tidsandan utöfvar sitt stora inflytande äfven inom hemmets område och särskildt på de unga, men detta förhållande bör vara äg nadt att väcka mödrarna till ännu större vak- samhet, på det att de må kuDna stålsätta sina barns sinnen emot det, som är ondt i denna anda, meu på samma gång vänja dem att pröfva och behålla det, som godt är.
För att nu hemmet skall blifva sådant det bör vara, så fordras i främsta rummet, att kärlek och harmoni råda inom detsamma, men huru kan detta blifva förhållandet om vid hemmets bildande, eller med andra ord äktenskapets ingående, större afseende fästes vid förmögenhet, en ansedd ställning i sam- hället med mera dylikt än vid verklig sym- pati och kärlek de unga emellan?
Och här hafva mödrarna en stor skuld på sitt samvete.
Huru mången mor söker ej rent af öfvertala sin unga dotter att föredraga den rike, an- sedde friaren framför den, som ej äger dessa fördelar, men som hon dock ser, att flickans hjärta dragés till.
Samma mor, som ej för allt i världen skulle tillåta sitt barn att umgås med den kvinna, som en gång af kärlek begått ett felsteg, tvekar ej att intala detta samma sitt barn att sälja sig själft för hela lifvet.
Och hvarför gör hon detta?
Jo, i de flesta fall emedan hoD af klemighet och falsk ömhet vill tillförsäkra sin dotter ett bekvämt och bekymmerlöst lif.
» Kärleken kommer nog sedan, då du väl är gift, » därmed tröstar hon den motsträfviga.
Men tänk om den dock ej kommer sedan, hurudan blir då den unga makans lott?
— V i lämna nu helt och hållet ur räkningen de olyckliga fall, då kär- leken verkligen » kommer sedan », men före- målet blir ett annat än maken.
— Jo, mån- gen gång blir hon en af dessa kvinnor, som visserligen till det yltre förekomma att vara lyckliga och kanske till och med lyckats intala sig själfva att de så äro, men hvilkas lif dock mer eller mindre missriktats.
Deras naturliga anlag hafva ej blifvit utvecklade — kanske just till följd af denna eftersträf- vade rikedom — och den unga kvinna, som under arbetet i hemmet för en älskad make kunnat blifva en god, lycklig och allvarlig människa, blir kanhända en ytlig, fåfäng och innehållslös världsdam.
Jag erkänner visst, att det tinnes äkten- skap, som börjat utau kärlek, och hvilka än- dock blifvit lyckliga, men risken är i alla händelser så stor, att ingen kvinna borde våga den.
I det dagliga samlifvet emellan man och hustru uppstå nog så många stötestenar, att det vill kärlek, ja mycken kärlek till, för att lyckan ej skall taga skada, ja kanske grusas.
Hvarje moder borde därför, långt ifrån att öfvertala sin dotter, på det allvar- 315 ligaste afråda henne ifrån att ingå en före- ning utau kärlek, därvid framhållande, att hon ej endast emot sig själf, utan äfven emot sin blifvande make, begår en svår synd, då hon tager ett sådant steg.
Och om man tänker på barnen i ett så- dant äktenskap, icke kunna de, om ej kär- lek och sympati råda föräldrarne emellan, komma i åtnjutande af den hjärtats och ka- raktärens uppfostran, som behöfves för att dana dem till sanna och goda människor och medborgare.
Således hamnar sig denna synd, ej endast på makarne själfva, utan äfven på barnen och blir sålunda småningom till skada för hela samhället.
Men det gifves äfven mödrar, som utan att direkt vilja inverka på sina döttrar vid dessas val af make, ändock genom det exem- pel af njutningslystnad och själfviskhet, som de gifva dem, så att säga utså frön till sam- ma egenskaper hos barnen och således indi- rekt göra dem odugliga till att, då den ti- den kommer, välja ett själfförsakande lif i kärlek framför ett, som är rikt på denna världens så kallade goda, men fattigt på det, som verkligen tillfredsställer hjärtat.
Därför låtom oss tidigt söka vänja våra döttrar vid arbetsamhet och enkla seder samt genom ord och exempel visa dem, att lifvets lycka icke ligger i nöjen och bekvämlighet.
Låtom oss framhålla för dem, att ett lif i själfviskhet är människans största olycka, då ett sådant endast ger näring åt det onda, som bor inom henne, och förkväfver de väl- signelsebringande frön, som under andra för- hållanden spirat upp och burit rika skördar.
V i skola på det sättet söka bilda dem till starka, sunda och samvetsgranna kvinnor, som ej för glitter och flärd vilja förnedra sig själfva, och om än vårt arbete mången gång för våra ögon synes fåfängt, så hafva vi åt- minstone det medvetandet, att vi ej genom oförstånd och klemighet gjort dem odugliga att fylla de kraf, som lifvet ställer på den älskande, själfuppoffrande kvinnan.
J. A — r.
På panoptikon.
^feXriherrinnan v o n Adelberg hade kommit till Stockholm för att hämta sin sextonåriga L * T) dotter Lilly ur pensionen och — efter att ^~ ' ^ ha tagit hufvudstadens sevärdheter i betrak- tande — återvända med henne till hemmet på det sörmländska landtgodset.
Sedan mor o c h dotter lyckligt genomgått det tårerika afskedet från de hulda pensionatsvårda- rinnorna, föreslog Lilly, att de skulle besöka pa- noptikon, o c h snart vandrade de omkring bland vaxfigurerna, öfver hvilka Lilly röjde en äkta barnslig förtjusning.
De vandrade genom den ena salen efter den andra, beundrade den kungliga familjen, de furstar, artister o c h upptäcktsresande, som förvillande na- turliga stodo framför dem i vax, och kunde knap- past se sig mätta.
Deras förtjusning nådde sin höjdpunkt, då de i en af de sista salarne fingo syn på en sjöofficer i guldstrålande paraduniform, s o m var så naturtroget framställd, där han satt, att han nästan tycktes andas.
Mor och dotter trädde närmare o c h beskådade h o n o m frän alla sidor.
Lilly särskildt tycktes omöjligen kunna slita sig från den ståtlige kaptenen.
» Får jag säga dig, hvad jag tänker, mamma lilla, » sade hon.
» Jag kan nog gissa det, » svarade m o d e r n; » du är pä god väg att förälska dig i en vaxdocka.
Jag önskar, att jag kunde inblåsa lif i denna figur för att bringa dig till förnuft, men tyvärr kan jag det inte! » » Men kanske jag, » sade Lilly, och utan att modern kunde hindra det, tryckte hon en flyktig kyss på den vackra vaxfigurens läppar.
7 » Skäms du då icke, Lilly, » bannade modern, rnen ordet dog på hennes läppar.
Ty plötsligt inträffade något oväntadl, oerhördt.
Då Lillys mun berörde sjöofficerens, så omfamnade vaxfigu- rens armar den förskräckta flickan och släppte henne först då åter lös, när kyssen var återgäldad med riklig ränta.
Äfven modern hade i första ögonblicket tänkt, att det urverk, som förlänar lif åt somliga bland dessa figurer, var uppdraget.
Dock kom hon snart till den öfvertygelsen, att här en helt annan drif- fjäder var med i spelet, och hennes harm var naturligtvis stor.
Med värdighet trädde hon fram till den under- bara gruppen och befriade sin dotter från de armar, som omfamnade henne.
Dessa gåfvo endast mot- villigt efter, liksom o m något i kaptenens meka- nism ej varit fullt i ordning.
» Min herre, » sade hon nu strängt, medan den förmodade vaxfiguren reste sig till imposant längd, » det är dock att drifva skämtet väl långt! » » Förlåt, fru friherrinna, » svarade den till lif väckta vaxdockan och öfverräckte sitt visitkort till den upprörda damen, » mitt namn är von De- gen, kapten vid hans majestäts flotta, och jag kan alls ej dela er mening, att skämtet drifvits för långt, ty det var öfverhufvud intet skämt, det var allvar.
Och o m ni vill öfvertyga er därom, så tillåt att jag i morgon gör ett besök i er bostad för att där upprepa min försäkran. » Lilly hade dittills, ej mäktig ett ord, med glö- dande kinder stått vänd från talaren.
Hon kände sig ganska sällsam till mods och hade helst velat sjunka genom jorden eller g ö m m a sig i något litet råtthål.
Men det skedda stod icke längre att göra ogjordt, och hon fattade mod, vände sig o m och såg upp i officerens ögon.
Ur dessa strålade idel kärlek henne till mötes.
Då de två några dagar senare förlofvade sig, sade Lilly: » Hur lyckligt ändå, att du inte var af vax! » " Motvalls käring ".
et är förvånande, att herr Motvall före- kommer så sällan i adresskalendrar, kataloger och matriklar — om han ens före- kommer alls —, då hans hulda maka, den s. k.
» Motvalls käring » ju är en allbekaut personlighet.
Ja, hon är väl mer än allbe- bekant, hon torde räkna släkt med hela värl- den, likasom hennes anor leda upp till den den af sagans dunkel hälft beslöjade » kärin- gen mot strömmen ».
Men måste vi räkna den mystiska Motvalls bättre hälft till våra bekantskaper, så icke hör hon åtminstone till de angenäma.
Hennes lifsuppgift, detta särskilda ändamål, som lär tillkomma hvarje väsen i skapelsen, synes icke vara något annat än att sätta sig på tvären — alldeles som byrålådan, då den skall skjutas in.
Och detta ändamål, sådant det nu är, motsvarar hon med aldrig klickande påpasslighet.
Men i all synnerhet utväljer hon sådana tillfällen, då hennes motstridighet kan komma bra nog förargelse åstad.
Familjen har beslutat att lägga sig i skär- gården öfver sommaren, och ingen har varit ifrigare att komma i väg än just fru Motvall själf.
Flyttningskarlarne äro redan tingade och våningen i staden vänd upp och ned.
Då får den ljufva varelsen ett migränsanfall och börjar beskärma sig öfver den onödiga lyxen att bo på sommarnöje.
» Ä r det för folk i vår ställning?
Har ni råd till det, kanske?
Det vore väl bra myc- ket bättre att spara slantarne — och pangar blir det af, vill jag lofva, med ångbåtsbil- jetter och flyttningar och allt — så kunde vi en annan sommar tänka på att resa litet, som vi så länge har talat om.
Och hvem flyttar ut till landet så här tidigt för resten?
V i ska ' väl ådraga oss både frossa och annat bara för din envishet.
.
.
»
IDUN 310 » Men min ängel, det var ju du som.
.
.
» » Var det jag?
Ja, naturligtvis.
Det är jag som narrat dig att hyra sommarnöje.
Jo jo, säg ingenting!
Jag vet det mycket väl: det är alltid mitt fel, alltid jag, som har skulden.
.
.
» » Det har jag inte påstått, min dufva.
Men tycker du, det är för tidigt att flytta ut, så kan vi j u lugna oss en vecka till eller ett par. » » Lugna osa?
Ja det är just likt dig, Mot- vall.
Krångla och ge återbud nu, när all- ting är nedpackadt, karlarne tingade och till- sagdt på ångbåten.
Nej, tack du, det blir ingenting af.
Har vi sagt A, så får vi allt lof att säga B också.
D u kan ju stanna, om du har lust.
Men jag reser. » Det är på det viset herr Motvall genom- drifver sina önskningar.
Han ger med sig, fullt säker på att genast blifva motsagd.
Han jämkar på byrålådan, och får den till sist att gå in.
Men ibland händer det herr Motvall, att han faller ur sin roll och går an på ett sätt, som om han tänkte: » Hvarför skall jag jämt och samt vara Motvall; kan inte jag också få vara käring en enda gång? » Då blir det en het kalabalik mellan de täflande käringarna, och på bägge sidor ut- vecklas en ordrikhet och en röststyrka, som fullständigt uttömma språkets tillgångar och fyra tungors samlade kraft.
Hvem af de kämpande som då hemför segern beror, mera på röstbandens hållbarhet än på argumenterin- gens.
Långvarig träning är här vid lag af afgörande betydelse, liksom den där märkvär- diga förmågan att helt och hållet kunna slå döförat till för motpartens skäl.
Att Motvalls käring är oss människor gif- ven till ett syndastraff, torde icke ens herrar teologer kunna tvista om.
Men påtagligt är också, att för de ledsamheter hon ställer till i världen lider hon ock dageligen och stun- deligen själf sitt välförtjänta straff.
Lifvet skänker henne helt visst ganska liten tillfreds etällelse.
Se blott på någon af hennes yngsta inkar- nationer, en så kallad » grinig unge »!
Allt- jämt hänger hon läpp, till lek och läxor går hon med samma sura min.
Snafvar hon i änkleken eller kullas i hök och dufva, strax fattar hon humör och » vill inte leka med längre. » Har någon af kamraterna ett godt förslag till förlustelse under raststunden, nog bar den unga » Motvalls käring » genast ett annat att framställa — och åter öfvergifva, så fort det vunnit bifall.
Följaktligen, det säger sig själft, blir hon illa liden och till sist alldeles lämnad är räkningen.
Men från att vara förbisedd är steget kort till att blifva själftillräcklig och anmärknirjgsfull, och så är typen färdig, den människotyp, som har största förutsättningarna för att riktigt grundligt för- störa lifvets glädje för sig själf och andra.
Det värsta är, att ett lynne af det där slaget blir sämre och sämre med åren.
Helt naturligt för resten.
Att se de glada och sorglösa, de öppna och frimodiga, de vänliga och fridsamma blifva allmänt omtyckta och eftersökta väcker hos den inbundna, miss- nöjda och motstridiga afundens plågande känsla till lif, afund och människofientlighet samt en bitter uppfattning af den ytliga, orätt- visa världen, scm äflas på allt sätt att öfver- hopa redan förut lyckliga människor med än större lycka, på samma gång den undandra- ger de olyckliga, tunga sinnena all sin kärlek.
» Den som mycket hafver, honom skall varda gifvet, och den som intet hafver, från honom skall tagas det lilla han hafver. » 1893 Världen är onekligen orättvis i sin förkär- lek för lyckans gunstlingar — det bör er- kännas — och däri ligger ofta skulden till att olyckliga människor äfven.
blifva elaka.
Som sagdt, fru Motvall är i allmänhet ganska beklagansvärd.
Ingeuting är henne till lags, och den njutning hon kan erfara af att ständigt sätta sig på tvären och därmed skämma andras nöje eller lycka kan väl ej vara till- räckligt stor att motväga den eviga ledsnad och otillfredsställdhet, som åtföljer ett dylikt grinigt lynne.
Mest beklagansvärd är hon emellertid, när, såsom ofta händer, hon knappat kan sägas rå för att hon blifvit den odrägliga varelse hon är.
Man bör söka rättvist bedöma äf- ven en sådan glädjeförstörerska som käringen Motvall.
Och jag tror, det är obestridligt, att hennes oangenäma sidor ofta nog härröra från hjärtat mindre än från — ja rent ut sagdt — från magen.
Det är så förödmju- kande, alt tänka men lär nog förhålla sig så i alla fall, att denna prosaiska del af vår stofthydda utöfvar ett visst, icke obetydligt inflytande på karaktärens och i främsta rum- met lynnets gestaltning.
Ja, jag kan tänka mig, att en och annan finner blotta hänsyft- ningen på, att dtt etiska och gastriska skulle ha beröringspnnkter, icke blott orimlig och otillbörlig, utan rent af hädisk.
Men så är det dock.
Jag vädjar till hvars och ens er- farenhet.
Viljan är icke alldeles oafhängig af lynnet.
Lynnet är säkert beroende af magen.
Och blir viljandet utsatt för dessa prosaiska inflytelser, så gäller det samma om känslolifvet i ännu högre grad.
Den vanligaste inkarnationen af Motvalls käring — magpatienten — bör icke vara föremål för vår förargelse, utan för våra om- sorger.
Förebråelser hjälpa sämre än bäska droppar!
Iduns läkare står nog, tänker jag, till tjänst med råd, ifall någon af tid- ningens ärade läsarinnor och läsare skulle finna, att hon eller han lider af den beskrifna åkomman.
Att helt och hållet skaffa sjukdomen ur världen eller med andra ord att afdagataga Motvalls käring torde dock aldrig lyckas.
Men hon kan och bör tas under behandling.
Och till den ändan är det, uppmärksamheten här blifvit riktad på hennes värda person.
Tyvärr kan jag icke gifva redaktionen något porträtt af gumman.
Att publicera det i Idun vore kanske ej heller rätta plat- sen.
Motvalls käring — man får väl be gagna den oartiga beteckningen, då det en- dast är ett begrepp som kan känna sig för- närmadt — uppträder lika ofta i byxor som i kjolar.
Jag har sett Motvalls-käriugen i martialiska mustascher, i ridstöflar med spor- rar på.
Efraim 0 fosterland, du dg ra, kära!
Ditt minne lefver i min själ, Du fjärran år och dock så / nära.
Jag minns dig ömt, jag minns dig väl.
1 lifvets vårdag ljuft jag drömde I Sveas moderliga famn.
I lifvets sommardag jag glömde Än aldrig hennes dyra namn.
Min barnsko bland de små jag nötte I lekarnc, så yr och glad.
Min docka och mitt slångrep skötte I parkerna kring Birgers stad.
Blef aldrig trött på » vaktparaden » » / torget " nere vid allén, t Blef stor » — tog del i promenaden Bland Djurgårdsslåttens gröna trän Hur Och Och Och väl jag minns Bcrzeliiparken Blanchs kafé och Behrns salong blomguirlanderna på marken sången!
Nordens trolska sång!
De gröna bänkarne och borden Och Jakobs kyrka, där jag gick Och iläste franvu.
Jag ån hör orden, Som i » Välsignelsen " jag fick Jag minns Norrström, där månen blänkte Norrbro ...
jag hör musiken, lyss!
Minns Mälaren, som Saltsjön skänkte I strömmens hvalf sin afskedskyss.
Hotellet, Brunkebergshotellet, Där skolan var.
Från barnaår Jag ser en bild så kär af stället.
Men ack, hvad föll väl hår?
En tår.
.
Jag Att Allt Och måste sluta, ty hvad gagnar spinna längtans trådar mer.
år förskingradt liksom agnar, minnen, minnen blott jag ser.
Dock dessa minnen jag bevarat På lifvets bana, vid och vill, Ej för enhvar jag dem förklarat, Men Idun lyssnar nog därtill.
Ty uti hennes kära spalter- Så månget älskadt namn jag sett, Så många slöjade gestalter, Som mig cn vemodsnjutning gett.
Med glädje har jag sett, hur kvinnan I hemmets land en ställning fäll, Som hon i forna dar — förinnan Jag måste bort — ej ännu nått.
Med stolthet sett, hur hon med åra I mödans karga jord kan så Att själfberedda skördar skära — Och hedras af en hvar ändå.
Hur Vid Hur Där lika hyllning henne gifves hemmets härd, på forskningsfält, fördomen rj gärna trifves, kvinnan sitt baner har ställt.
Rosenius.
Hur sjukdomen och nöden Jinna Sin tröst i hennes ömhetsspår, Bannhertighet och kårlek brinna, Där hon det godas stigar går-.
Från fjärran kust.
HPvåu en i San Francisco bosatt lands maninna har Idun haft nöjet mottaga nedanstående vackra versifierade hälsniug till fosterlandet, som helt visst med odelad sym- pati skall mottagas af alla våra läsarinnor.
Hur Vid Och Sig bördens rätt i skuggan tråder bildnings fackla mer och mer, folkets blyga dotter gläder att hon vägen öppnad ser.
San Francisco, Kalifornien.
Sept.
lS !J. ' i.
Sophie Sonnichsen.
(Ringström.)
Från Stilla hafcets ljumma stränder, Från Kaliforniens rika sand En hjärtlig hälsning hän jag sänder Till Sverige, till mitt fosterland.
Il
IDUN 1893 kostar på att sjunga en konsert om dagen.
.
.
sen första juni, dä vi började, ha vi uppträdt i olika bondkyrkor hvarenda kväll; vi ha tagit så erbjudes eder i dag, ärade läsarinna, ett jämnt med oss Skåne, Småland, Östergötland, enastående tillfälle alt för en mycket ringa och sen ska vi ta östra Småland och Ble- uppoffring göra dem en stor glädje.
För att kinge i hemväg.
Usch ja, det är ett släp! » göra Kamraten, illustrerad tidning för » Fröken tycks inte vara särdeles belåten Sveriges ungdom, känd och skattad i vida med det där kringflackande lifvet? » sade Elsa kretsar bland den publik, för hvilken den är i litet snäf ton.
Hon hade hela tiden gått afsedd, har redaktionen anordnat delta års och haft en förnimmelse af, att den där unga sista kvartal till ett profkvartal, som erhålles damen pratade alldeles för ogeneradt och tog för det nedsatta oerhördt låga priset af för litet hänsyn till, att det var en kyrko- herdefru hon talade med.
» Å, det går väl an, » svarade fröken Ros- om prenumeration nu genast verkställes på alba och flyttade öfver notpacken till den an- posten.
Vi bedja eder noga uppmärksamma dra armen.
» Det värsta är, att jag så litet det profnummer, som i dag medföljer Idun.
får leka med mina jämnåriga.
Det roligaste Det skall alltid blifva Kamratens främsta be- jag har haft på hela sommaren var i en kloc- mödande alt bland sin unga läsekrets väcka kargård någonstans i Skeningetrakten.
.
.
jag och bibehålla en sedlig och fosterländsk anda, minns inte hvad socknen hette.
Där voro vi på samma gång den vill vara verkligt under- bjudna att ligga öfver natten, och efter kon- hållande och lärorik.
Utom allt annat, som serten roade vi oss i en hage.
Klockarns Kamraten under årets sista kvartal kommer hade flera barn, fyra flickor ungefär vid min alt bjuda sina unga läsare, sänder han dem ålder och ett par yngre p o j k a r.
.
.
å, sä lif- vadt vi hade!
V i sprang änkleken och lekte bo för bise och två slår den tredje, ända till ett trettiotvåsidigt rikt illustreradt klockan var öfver tolf på natten.
Och under julnummer med bidrag af tiden låg gubben och sof och trodde, att jag gått till kojs för längesedan.
.
.
annars hade de bästa författare.
han nog kommit och tagit in mig, så rädd Kamraten vill bli de ungas vän i alla sven- som han är om min röst.
Ja, den kvällen är ska hem.
Har Ni en dotter eller son, så då glanspunkten på hela sommaren. » Har ni en dotter eller son, endast 50 öre, som julklapp verkställ nu genast prenumerationen!
Stockholm den 1 oktober 1893.
Redaktionen af Kamraten.
Nisse.
En bild u r » konstnärslifvet » af Ernst Lundquist.
(Forts.) » ^Jv u v a r a kors, kan J roligt att se litet af världeD, medan man är ung, Vi?
och när man har en sådan stor och grann röst som jag, så.
.
.
alltid är det mera anseende med att vara artist än att tjäna piga.
Far min är död, han var lokomotivförare, och mor försörjer sig med att svepa lik och hyra ut slöja och krona åt brudar.
Jag har en äldre syster, som Halvorsen först hade be- stämt sig för i höstas, men så tyckte han hon var för gammal. » » Hur gammal är hon dä? » » Nitton år.
Jag är bara sexton, jag, » sade hon och satte triumferande sin lilla uppnäsa i vädret.
» Han tänkte sätta det på affischen, förstås, men så ångrade han sig.
.
.
han sa, att folk då skulle tro sig få höra barnskrik i stället för sång, och det hade minskat recet- tcn.
Han är knepig, må tro, fast han själf kallar sig ett stort barn.
Sä mycket humbug han kan hitta pä!
Som nu med de där fran- ska talesätten han hai trumfat i mig, för att jag skall slå bönderna med häpnad, dä de köpa biljätter af mig!
Och den där historien om Italien sedan!
Den har han nu kört med om alla sina sångflickor, och ingen af dem har någonsin kommit längre än till Köbenhavn på sin höjd.
Min idé är att kunna få komma till Stockholm och gå igenom akademien, och dit ska jag också nästa år — så vida det inte är s-lut med min röst då, och det vore då inte underligt, så som han har gnott och filat på den i vinter.
Och frun skall se det De voro nu framme vid prästgården.
Elsa bad sin gäst sitta ned ett ögonblick på veran- dan, medan hon gick och talade litet vid sin man.
Kyrkoherden gick af och an i sitt rum med sin vanliga lördagsmin.
Då Elsa kom in, nic- kade han med ett förströdt småleende och räckte henne handen.
Hon berättade litet om konserten och underrättade honom, att hon på eget beråd tagit fröken Rosalba med sig hem öfver natten; hon tyckte, att det varit hennes plikt som prästfru att ta hand om en stac- kars liten värnlös flicka.
Harald gillade allt.
Han hade ätit kväll ensam vid åttatiden, ty han hade ej väntat henne hem så snart, och ville helst slippa gå ut och tala med den främmande.
I morgon bittida önskade han få in kaffe på sitt rum; på söndagsmorgnarne ville han aldrig distra- heras med att samtala om världeliga saker.
Han lofvade, att fröken Rosalba skulle få skjuts till stationen klockan nio; han skulle säkert ha lofvat hvad som helst, blott för att få vara i fred med sina tankar.
Elsa kysste honom och ämnade gå.
» Glöm inte bort, » sade han, då hon redan var i dörren, » att du vid lämpligt tillfälle sä- ger den unga sångerskan något allvarligt, väc- kande eller stärkande ord, som hon sedan kan ha att begrunda ute i världsvimlet.
Du för- står hvad jag menar.
En fin, tänkande kvinna som du, har alltid godt om sådana ord, då det gäller en yngre, obefästad systersjäl, som behöfver handledning.
Bara en liten sentens eller en allvarlig tankevändning helt åpropos.
.
.
man vet aldrig, hvar sädeskornet faller och slår rot. » » Käre Harald, du är alltid så god, » sade hon rörd och stängde dörren.
Lilla fröken Rosalba åt af alla de framdu- kade assietterna med strykande aptit och lät maten tysta munnen.
Hon hade ej fått någon middag i dag, omtalade hon liksom till för- klaring.
Efter måltiden läste hon till fru El- sas glada öfverraskning en tyst bordsbön — visserligen kort och slarfvig, men det var i alla fall en bordsbön, det skulle hon inte Eli O^od koiin kafffi.
å XlZoS Z^=^^4 317 glömma att tala om för Harald.
Sedan bad gästen att få gå ut och se på trädgården.
Den var snart besedd.
Grönsakslanden och blomsterrabatterna intresserade henne ej sär- deles.
Sä mycket svårare var det att få henne ifrån krusbärsbuskarna, fastän bären ännu ej voro riktigt mogna.
Hon proppade i sig oer- hörda kvantiteter däraf och förklarade, att krus- bärskart var det bästa hon visste.
Plötsligt såg hon upp från sin trägna sys- selsättning, lyssnade och frågade: » Hvad är det för ett läte?
Är det ett lam? » » Nej, » svarade Elsa, » det är en bock.
.
.
arrendatorns pojkar ha en bock, som betar där ute i inhägnaden bakom trädgården. » » Ä r han ond? » » Nej, bara mycket lekfull.
Han är helt ung. » » Den måste man se! » Och innan Elsa visste ordet af, hade hen- nes gäst sprungit fram till stenmuren och tagit en sats öfver den; att döma af hennes rop och skrattsalvor befann hon sig redan tete-å-tete med bocken.
Elsa måste naturligtvis bege sig efter, men hon ansåg det mera förenligt med sin värdighet att gå den vanliga vägen genom trädgårdsgrinden.
Då hon kom ut i den lilla hagen, brusade den vilda jakten förbi henne: fröken Rosalba kiknande af skratt, med flygande kjolar och lossnad hårfläta, bocken efter med de vildaste, uppsluppnaste kaprioler.
» Han vill buffas! » ropade Rosalba mellan skrattrullad erna, i det hon vek undan för sin förföljare med en tvär, skicklig vändning.
» Han vill bu buff uffas!
Å, så lifvadt! » » Nisse! » ropade Elsa i strängt tillrättavi- sande ton.
» Nisse, var stilla!
Kom genast hit! » Det sista lät Nisse ej säga sig två gånger, ty då han kände igen rösten, kom han traf- vande fram till Elsa, böjde ner hufvudet och lät henne klia sig bakom hornen, ännu dock helt yster och trampande på stället, medan den lilla svansen oupphörligt vickade af och an.
Men då han hörde den främmande flic- kan nalkas, gjorde han en hastig vändning, reste sig på bakbenen och gaf henne en stöt, med sin hårda panna, så att hon tumlade ett par steg tillbaka.
Hon sprang skrattande fram igen och ryckte honom i skägget, och så bör- jade hetsjakten på nytt.
(Slut i nästa n:r.)
Från Iduns läsekrets.
Ännu en g å n g socialismen o c h kristendomen.
(Genmåle till herr A. V. Lönnegrens uppsats i n:r 38.)
Med uppriktig ledsnad har jag i Iduns spalter läst ett svar på en » bekymrad moders » fråga: » hvarför hafva socialisterna på sitt program kri- stendomens fullkomliga utrotande, ändock de säga sig sträfva efter frihet, jämnlikhet o c h broder skap. » Det smärtar mig, att den ende, som gjort sig besvär med att upplysa den frågande, skulle sä grymt vränga socialisternas åsikter o c h handlin- gar, på samma gång som det förvånar mig, att en person, så litet hemma i ämnet som uppsats- skrifvaren herr Lönnegren tycks vara, ansett sig kompetent att bringa en bekymrad moder till klar- het o m socialismen.
Undertecknad är själf socialist, men ser sig dock icke i stånd till att lämna en fullkomlig redogörelse för de socialistiska åsikterna, utan vill blott söka att i möjligaste mån fria dem från de nedriga, osanna beskyllningar, som herr Lönnegren hopar öfver dem.
Stockholms Kaffe-Aktiebolag
IDUN 318 Först och främst hur vet Ni, att alla socialister förkasta kristendomen?
Allmänt kändt är j u, att socialismen framgått just ur Kristi lif o c h lära.
Har icke Kristus vändt sig just till de fattiga och vanlottade, har han icke lofvat dem frälsning o c h evig salighet, o c h har han icke uttalat straff- domar o c h förbannelser öfver de rika?
Man be höfver blott läsa det enda bibelstället: » det är lät- tare för en kamel att gå genom ett nålsöga än för en rik att ingå i Guds rike » för att inse, att han kommit till världen för att förmå de rika till att själfmant gifva af sitt öfverflöd åt sina faltiga medmänniskor o c h därigenom åt sig själfva för- tjäna evig frid.
Mer än gärna erkänner jag.
att det finns många socialister, som äro kristendomsfiendUiga, ja kanske att t. o.
m. de allra flesta äro rena ateister, men en sak står dock fast — de predika rättfärdighet, renhet, kyskhet o c h barmhertighet.
Eller är det kanske icke barmhertighet att vilja lindra sin nästas nöd, att vilja hindra änkor o c h faderlösa från hungersdöden?
Många socialister har jag bytt åsikter med, men aldrig har jag funnit någon, s o m predikat költets och de lägre begärens evangalium.
Har Ni träf- fat någon sådan, kan jag endast beklaga det o c h bedja Eder ihogkomma, att socialismen icke kan ställas till ansvar för enskilda individers felsteg, liksom kristendomen ej heller kan förkastas på grund af munkristnas synder.
Socialisterna känna kanske djupare än t. o. m. de s. k. kristne sin ansvarighet, och fastän de ej erkänna Gud, höra de dock starkt inom sig hans fråga: » Hvar har du gjort af din broder? » Ni anklagar socialisterna, för alt de gifva kri stendomen skulden lill alla de våldsgärningar, som begätls i dess namn, men Ni skyr icke att ställa socialismen till svars för alll, som gjorts i dess namn!
Ni kallar Er kristen, men glömmer Kristi ord: » domen icke, så värden I icke dömde. » Alla edra tillvitelser mot mina meningsfränder, såsom att de införa slafveri, massmord; klasshat m. m., att de såsom en » skenfager skylt » stolt- sera ined de rent kristliga begreppen frihet, jämnlikhet o c h broderskap — alla dessa tillvitel- ser anser j a g allt för simpla o c h osanna för att behöfva bemötas.
En punkt kan jag dock icke utan vidare förbi- gå, ty jag har skyldighet att försvara mina vän- ners o c h mitt eget värde såsom människa.
Ni skrifver nämligen: » Endast okunnighet eller ill- vilja kunna därför låta bedåra sig af socialismens läror, som blanda lögn o c h sanning så fint, att just den stora andligen omyndiga mängden arbe- tare må förföras o c h socialistapostlarne kunna lcfva flott på det missledda folkets uppoffringar. » Äger Ni rätt till att döma mig o c h flere med mig såsom okunniga eller illvilliga?
Ni känner o s s icke, ni vet icke, huru vi kommit till de åsikter, vi försvara, Ni har icke don aflägsnaste aning om de lefnadsförhällanden, som tvingat o s s att se det nuvarande samhällets orättvisor, .lag tillhör hvar- ken ledarne eller det missledda folket.
Jag är en fri kvinna o c h äger både kunskap och kraft till att försörja mig själf.
— Men j a g har icke alltid varit, hvad jng nu är.
Det har funnits en tid, då jag icke kunde uträtta något för de minas och milt eget uppehälle.
Det var min skolti I, och den var både lång o c h svår.
Har ni någon er- farenhet af världen, så vet ni nog, huru svårt det är för en änka med 5 barn att draga sig fram och skaffa sina barn uppfostran.
Det har också kostat min mor gränslösa uppoffringar, namnlösa förödmjukelser o c h otaliga nätters sömn för att komma dit, där vi nu äro.
Tror ni, att vi under sådana förhållanden kunnat undgå att se världen från dess allvarligaste sida, att vi kunnat undgå att se alla dess vrängheter?
Nej, vi hafva lärt oss, att det är en orättvisa, att icke samhället har skyl- dighet till att försörja faderlösa barn, då deras mor af samma samhälle genom dess lagar och allmänna opinionen hindras därifrån.
Hvarför skola icke alla äga lika rätt här nere på jorden, då de enligt den kristna läran ju hafva lika arf- vcdel i det himmelska?
Tänk blott på alla dessa arma små barn, s o m födas lill fattigdom o c h elände, hvad hafva väl de brutit för att.
blifva så hårdt straffade?
Och hur kan Ni begära, atl de skola lefva i helighet o c h rättfärdighet, då de icke hafva en bit mat alt stilla, sin hunger m e d!
Nä stan alla brott begås af fattigt och okunnigt folk, och finner jag det då helt naturligt, att sociali- sterna söka afhjälpa det onda genom att gifva alla lika rätt till del lekamliga, såväl som det and- liga goda, som kau erhållas här på jorden.
Ni har alldeles misstagit er på socialisternas åsikter om bildning, ly så här lyder deras fordran i det fallet: Allmän o c h lika uppfostran af alla genom sta- K JHivelerare A N D E R S O N Jjtkot » «torg 1 1893 tens försorg.
Obligitorisk undervisning.
Kost- nadsfri undervisning vid alla bildningsanstalter.
Ni borde göra Eder bättre underrättad om soci- alismen, innan Ni ger Eder lill att förkättra den, och till Eder o c h till alla dem, som önska sann upplysning om dess läror o c h ideal, kan jag re- kommendera Bellamys lättlästa, snillrika bok » En återblick », däri författaren skildrar en socialistisk framtidsstat.
I en sak bar Ni dock rätt, herr Lönnegren, att om alla människor lefde i enlighet med Kristi sanna lära i sann frihet, jämnlikhet o c h broder- skap mot » Kristi ringiste bröder », så skulle värl- den räddas undan kiasshat o c h brodermord.
Men hvad kallas en sådan lära?
— Jo, socialism '.
— Och Ni, » bekymrade moder&gt;, som i Idun sökt klarhet i edra funderingar, tro ej, alt det spöke, som hotar alt bringa mänskligheten till undergång, heter socialism, ty det heter hänsynslöshet o c h ofördragsamhet.
Hvar o c h en, s o m beskyller en medmänniskas ärliga, sanna öfoertygelse för att vara en » skenfager skylt » för falskhet o c h bedrä- geri, han bidrager till att söndra mänskligheten och framkalla brodermord och klasshat!
Ve h o - nom!
Men socialisterna kasta bort kristendomen, eme- dan de vilja hafva frihet i religiösa ting så väl som i världsliga.
De nel,a ingen alt slula sig lill Kristi lära, men de teinga heller ingen dit.
Det är kristendomen såsom statskyrka, de vilja hafva bort, ty de önska religionen förklarad såsom en privatsak.
Ateister finnas j u såväl inom som utom socia- lismen, men hvem äger rätt att döma dem eller bedöma sanningen af deras läror?
— Hvar o c h en, s o m lefver i full enlighet med sitt samvetes röst, s o m alltid söker göra det rätta, han vandrar för visso den rätla vägen, äfven o m han icke kan tro på den babyloniska förbistrngen eller helve- tets alla fasor!
Er till tröst, bekymrade moder, vill jag citera Viktor Rydbergs ord i » Grubblaren »: » Han är i den, s o m ej hans namn anammar, men i hvars hjärla sanningskärlek flammar.
Han är i den, som rätt ej honom kände, men kämpar i hans flock för de elände. » Olga Seensson.
— cr^gD — Damer på bicycle.
Några ord i en fråga för dagen.
f en mänskliga kroppens träning synes allt mer och mer vinna fält för sig, och ej blott för mauneu, utan äfven för kvin- nan, ej blott för gosses), utan äfven för flic- kan.
Den tid är dock ej så aflägsen, då det feminina elementet af människosläktet ej del- tog i hvad vi mena med sport, och ändå var Diana, en kvinna, utsedd till jaktens högsta beskyddarinna.
Tiderna ha förändrats!
Ej blott Jupiters och Latonas dotter Diana skör- dar nu lagrar på sporteus skiftande fält, ej blott en sagotyp från antikens Ephesus går nu segrande från en liflig jakt i skog och mark, nej äfven kvinnor af kött och blod ha nu visat sig kunna täfla härutinnan både med Diana och — skapelsens herrar.
Jakten är nu ett af de sporifält, å hvilket våra dagars kvinnor slagit in.
Men vi finna äfveu audra.
Utan att nu i en hast uppräkna alla, kunna vi ju nöja oss med att nämna Tennis, Football, skridskoåkning, seg- ling, simning och nu ändtligen bieyck-sporten.
Man kan nästan utan öfverdrift säga, att bicycle-åkningen är sportlifvets modernaste lifs- yttring, åtminstone om man tar hänsyu till de kolossala framsteg denna gjort under lop pet af närmaBt svuuna år.
Och att äfven damerna kastat sig in på nyheten bevisar, att denna sportgren skall växa vidare.
I böjjan såg det visserligen ganska mörkt ut för dam- viirlden att få deltaga i en bicycleåkares nö- jen, och de svaga försök, som af kvinnor gjor- des med den s. k. tricyclen, kröntes aldrig med nöjaktig framgång, ty de fördelar, som tricyclen erbjöd en dam, upphäfdes snart af de lika många olägenheter, som denna ma- skin visade sig äga.
H v a d som länge lade ett stort hinder i vägen för en dam att bli bicyclist var na- turligtvis den häfdvunna dräkt hon måste bära.
Erfarenheten visade nog, att det kunde gå för sig att åka bicycle med lång kläd- ning, men huru oskönt och obekvämt blef det ej?
Nu ligger det ju i kvinnans natur att, så långt det sig göra låter, förena det smakfulla och det nyttiga, och på den grund föddes snart i hennes uppfinningsrika hjärna idén om en praktisk och angenäm bicycle- dräkt för damer.
Naturligtvis är det fran- syskan, som bidragit mest till planens reali- serande.
Men ännu råder dock mycken tve- kan, om man bör ge företrädet åt den redan i praktiken proberade korta jaktkjorteleu, eller om man i ett slag skall acceptera de ännu lämpligare knäbyxorna å la zuav med därtill hörande vanligt kläduingslif.
Det säger sig själft att kostym med panta ' ou är den mest lämpliga för eu bicycleryttarinna, äfven om dessa beukläder skulle vara fotsida som hos spahis.
I detta senare fall kan man ju knap- past kalla plagget för annat än ett slags dubbelskuren klädning med snäfva linningar vid smalbenen.
A r detta plagg väl gjordt, torde ett mer praktiskt förslag till kvinnlig bicycledräkt knappast låta sig tänka.
Eu öfverroek med vida ärmar fulländar behagligt denua kostym, hvartill böra komma mössa och höga suörkängor eller stöfletter.
Åtskilliga hafva nog försökt att äfven för damer införa de snäfva ridbyxorna å la t " - cot.
Att detta mode dock af fullt antagliga skäl ej kau vinna anslutning är obestridligt, så mycket mer som de försök, hvilka redan blifvit gjorda med detta plagg af bicycleåka- rinnor, redan visat, att dessa bicycle tricoter äro opraktiska.
Med hänsyn till bicycle-åkningens hygieni- ska sida beträffande kvinnan ha åsikterna som vanligt visat sig delade.
Flere framstå- ende läkareauktoriteter förorda dock denna sport äfven för damer.
Bicycleåkuingen be- fordrar blodcirkulationen i hög grad, musk- lerna vinna i styrka och spänstighet och åk- ningen bidrager ej oväsendtligt att motarbeta rheumatiska åkommor, hudafduustningen un- derlättas och ansiktsfärgen blir frisk och ren och för stor embonpoint aflägsnas.
Detta till sakens försvar.
A andra sidan ha flere bicycleåkningeus antagonister kommit fram med många skäl mot denna sport så väl för män som kvinnor.
D å dessa skäl emellertid öfver hufvud äro baserade på sportens öfver- drifter, och all öfverdrift är ju skadlig, lämna vi dem här ur räkningen.
De första kvinnor, som slogo sig på jakt- sporten, » väckte i det bildade samhället både förvåning och — tadel.
Nu är detta en öfvervunnen ståndpunkt, och ingen talar ens vidare därom, att en dam deltager i en jakt.
Så har det j u alltid varit, ej mist för att åter nämna exempel vid damernas första fram- trädande som simmerskor, ja, som skridsko- åkerskor.
Erfarenheten har visat, att äfven den kvinn- liga fysiken och med den ju också hennes andliga element haft fördelar af sportöfningar.
» En frisk själ i en frisk kropp », heter det.
Det vore minst sagdt oresonligt att af hänsyn till småaktiga fördomar fråntaga kvinnorna en god häfstång till hälsa och utveckling.
Quelq ' un.
Juvel-, guld- och s l l f v e r a r b e t e n, passande till lysnings- och bederspresenter.
B o r d s i l f v e r, eleganta mönster till lägsta pris efter dagens kurs å silfver.
K o n t r o l l e r a d e g u l d b r o s c b e r från 15 kr.
G u l d a r m b a n d frän 3 0 k r.
G u l d - u r k e d j o r från 28 k r.
G n i d r i n g a r från 5 kr.
D i a m a n t r i n g a r m e d 1.
3 och 5 diamanter från 20, 6 0 och 125 kr.
B#~ Reela varor.
Billlera B r i s e r.
— Bref besvaras omgående.
" TPtt
IDUN Dramatiska teatern.
Ej långt efter sedan hufvud- stadspubliken genom det lianftska sällskapet fått stifta bekantskap med Sudermanns » S o d o m s un- dergång » — en bekantskap, som ej allt igenom var angenäm — framför den Dramatiska teatern ännu ett af den mångomskrifne författarens verk: » Hemmet », som i måndags för första gången gick öfver scenen.
Först som sist må vara sagdt, att det senare skådespelet som konstverk obetingadt öfverträffar » S o d o m s undergång » och på ett långt verkningsfullare sätt griper och inger allvarliga tankar.
Störde ej sista aktens banala öfverdrifter i viss mån intrycket, skulle detta genomgående blifva djupt och mäktigt.
» Hemmet » skildrar en konflikt mellan den obundna konst närsnatnren, som genom sin egen kraft vill vara sig själf nog o c h uppställer kraf på en individuel frihet, o c h de mångfaldiga kon- ventionella hänsyn den gällande moralen och sam- fundslifvet rundt om resa.
Dock in i denna strid dra- gas ovillkorligen de känslor, som ligga djupast, men lättast ömmande på botten af människohjärtan, och härigenom blir konflikten icke en blott yttre, utan en tragiskt genomgripande katastrof, som sköflar hemmens frid och lycka och afgör lifs- öden.
Den framställning som » Hemmet » fick på Dra- matiska teatern var också på ett helt annat sätt ägnad att bära upp författarens intentioner än den tolkning, som bestods » S o d o m s undergång », där de viktigaste rollinnehafvarne ej på långt när voro sina uppgifter vuxna.
Vi ha sällan, om ens någonsin sett fru Fahlman inlägga en sådan ur- sprungligt verkande kraft i sitt spel s o m här s o m Magda Schwartze, den berömda konstnärinnan, som en gång brutit med sitt hem och.
själf kämpat sig fram till rykte o c h » frihet », men som dock slutligen kommer till korta i den trotsiga, men ojämna striden mot ansvarighetens och samhörighetens moral.
Herr Hillberg som den gamle fadern, hvilken gent emot sin upproriska dotter representerar den samhälleliga åskådningen, gaf ett nytt ypperligt prof på sin förmåga att karaktäristiskt genomföra de mest skilda uppgifter Dessa tvänne hufvudroller voro således utmärkt företrädda, o c h i de väsentliga bipartierna presterades äfven ett .genomgående ypperligt spel af fru Sandell, fröken Ahlander samt hrr Fredrikson o c h Skånberg.
Ja, tillägger Bismarck, kvinnorna äro ovärder- liga kanaler; därför är det nödvändigt för en di plomat att hafva godt sätt och världsvana.
Teater och musik.
Kungl.
operan uppförde torsdagen den 28 sistl. september för förslå gången det med mycken spänning motsedda nya programmet, upplagande Mozarts komiska en-akts-opera » Bastien och Ba- stienne » samt Leoncavallos 2-akts-opera » Pajazzo » jämte ett balettdivertissement med musik af Anton Dvorak.
Mozarts opera, en liten förtjusande her- deidyll med enkla och smekande melodier i äkta mozartsk i nda, var en intressant bekantskap att göra.
Utförandet förtjänar ock det största erkän nande.
Särskildt var fru Sterky en alldeles för- träfflig Bastienne både hvad sång och spel be- träffar.
Hon understöddes ock på bästa sätt af hrr Strandberg (Bastien) och Brag (Colas).
En opera af helt annat slag, men af ej mindre intresse var Leoncavallos » Pajazzo ».
Uppförd på de flesta af utlandets operascener, har den vunnit nästan lika stor framgång som Mascagnis » Caval leria rusticana ».
Och dock anse vi, att Leonca- vallo slår ej obetydligt efter Mascagni såväl i omedelbar ingifvelse som i klarhet och lättfattlig- het.
Operan » Pajazzo » är i alla händelser af stort värde som dramatisk musikalisk produkt.
Starka lidelser genomgå hela operan, och kompositören har förstått att ikläda dem en musikalisk dräkt, som både är lämplig och anslående.
— Hvad ut förandet beträffar, blef det vida bättre, än vi hade hoppats.
Operan är mer än de flesta en spel opera, som i hög grad kräfver dramatiskt lif o c h jugement hos de uppträdande.
Och om dessa ej räckte till, så visade det sig dock, att en hvar af dem hade lagt sig särskildt vinn om att här göra sitt bästa.
Resultatet blef ock som sagdt betyd- ligt bättre, än man kunnat vänta Hr Lemon in- lade ganska mycket lif och glöd i framställningen af Canio, den svartsjuke äkta mannen.
Mimiken var väl ej alltid fullt naturlig, och svängningen med armarne kunde nog stundom hafva varit nå- got mindre våldsam; men på det hela laget var hr L. i sin aktion rätt tillfredsställande.
Afven sången klingade bättre än vanligt och återgaf ganska bra de olika rörelserna i Canios själ.
Enligt vårt förmenande är denna uppgift den, som hr L. hittills bäst lyckats lösa.
— Hr Söderman (Tonio, narren) hade en synnerligt lycklig afton.
I all synnerhet förtjänar hr S. de amplaste loford för sitt utförande af den svåra och maktpåliggande prologen.
Stämman fick här stundom en synner- 6.
8.
£ a q e r s t Under inöfning vid denna teater äro: » Kusin Jacques », komedi i fyra akter af Ernst Lundquist, och » Förr i världen », komedi i 3 akter af Knut Michaelson.
Vasateatern tyckes i sitt nya program — » Fågel- handlaren », operett i 3 akter af West och Held, musiken af Karl Zeller — ha erhållit en kassapjäs, om man får döma af det intensiva bifall,,, som kom densamma till del vid premieren.
I Öster- rika och Tyskland har originalet också förut gjort stor och varaktig lycka.
Ingalunda så att libret- ton i » Fågelhandlaren » skulle utmärka sig genom r ö m S y l b e l i ö r s - oeh M o d e a f f ä r S= 0 3 0 3 CXI CO EX ER 02 CJ) CU I — CL CO - O E: cö - • — » C /?
3 Q JS «r CN » CO _ J QC En gammal historia.
Af Helena Nyblom.
(Forte.)
d [|å han icke svarade, frågade hon ännu en gång: » Får jag inte? » » Jo, naturligtvis, » var det likgiltiga svar hon fick.
Hon sjöng den ena visan efter den andra, men han låg obeveklig med slutna ögon o c h hörde på henne.
Den sista visan hon sjöng var den hon hade sjungit för h o n o m första gången: » Hopplöshetens kval » Då hon kom till omkvädet: » Alt evigt, evigt längta blott. » darrade hennes röst, så att hon knappt kunde få fram tonerna, men då hon slutat, var d e l allt jämt ljudlöst tyst i rummet.
» Nu måste jag gå, » sade hon och reste sig.
Den sista blodiga aftonrodnaden hade bleknat, och stora ovädersmoln i mörka, fantastiska for- mer jagade tyst öfver himlen.
Det började bli mörkt inne i rummet.
» Farväl, » sade hon sakta och räckte honom handen, men han tog den icke.
Han höll till och med hufvudet bortvändt från henne.
» Vill ni inte ens säga mig farväl, » sade hon med skälfvande röst.
» Hvad ondt har jag egent- ligen gjort er? » Plötsligt vände han sig mot henne, grep båda hennes händer och drog henne så häftigt till sig, att hon föll hårdt ned med båda knäna mot golf- vet.
Han betäckte hennes mun och ögon med kyssar, och hon sjönk med hufvudet på hans bröst utan motstånd, ulan annan känsla, än att hon plötsligt sjunkit ned i sällhetens bottenlösa haf, och att dess böljor slogo samman öfver hennes hufvud.
Skymningen hade blifvit till mörker, o c h ännu hade de icke talat.
De kunde icke släppa hvaran dras händer; icke öppna munnen till ord.
Han var den första, som bröt tystnaden, » Hvad skall det nu bli af o s s?
» sade han hvi- skande.
» Aldrig skiljas!
aldrig! » svarade hon sakta.
Hon låg ännu på knä med hufvudet mot hans bröst.
» Om ett ögonbick komma de och tända ljus, » sade han.
» Så komma syslrarna, snart komma edra föräldrar!
Hvad skall ni säga dem alla? » » Att jag stannar hos er! » Hon såg hänryckt upp mot honom, fastän hon icke längre kunde se honom.
Det var natt omkring dem.
Hon ville själf säga allt!
Han skulle bort.
Han skulle ju i alla fall resa endera dagen, och hon trodde, att hon bäst själf skulle förbereda sina föräldrar!
Att se honom o c h modern tillsammans strax efter sedan hon bekant — det skulle vara omöjligt.
Det kunde hon icke tänka sig.
När 1 8 H 1 8 u m l e g å r d G ö t g a t s a g n a t a 1 n 8 18 CM CM CT&gt; CO CA CX tö DA P R I Kvinnorna OCJI diplomatien.
I en nyligen utgifven brefväxling mellan Bismarck och general Gerlach förekommer följande uttalande af den förstnämnde om den roll kvinnorna spela inom diplomatien.
Inom diplomatien kommer man icke långt utan kvinnorna, påstår Bismarck.
Det är genom dem man får veta eller kan gissa, livad männen icke vilja säga.
Alltid då man skall före- taga en » grannlaga sondering », besöker man am- bassadrisen, icke ambassadören.
En dag miss tänkte Bismarck en utländsk minister för att hafva blifvit hans motståndare, men det var honom omöj- ligt att märka någon förändring i ministerns sätt gent emot honom.
Som en verklig diplomat var lian lika artig och vänlig som alllid.
Bismarck gick genast på visit till hans fru och upptäckte strax en ovanlig köld i hennes sätt att mottaga honom, hvarför han genast underrättade hofvet i Berlin.
CM CM E: CB, BE ST " Nordiska kvinnor " är titeln på en särdeles intressant uppsats, hvari den bekante diplomaten och skriftställaren grefve M. Prozor i den franska tidskriften &gt;La vie contemporaine » ger karaktäri- stiker öfver de båda framstående författarinnorna Anne Charlotte Leffler och Sonja Kovalevsky.
Upp- satsen, hvilken utmärker sig för både sakkänne- dom och liflig framställningskonst, är beledsagad af de båda skriftställarinnornas porträtt.
På Hachettes förlag i Paris utkomma dessutom inom inom den närmaste framliden öfversättningar till franskan dels af fru Lefflers biografi öfver fru Kovalevsky, dels af den sistnämndas roman » Syst- rarna Rajewsky&gt;.
Båda översättningarna äro verkställda af Tolstois öfversättarinna, madame Bohomoletz.
!
II U r notisboken.
någon ovanligare kvicket eller musiken genom originalitet.
Men styckets handling är rätt rörlig och därför underhållande o c h dess musikaliska omklädnad har modern turnyr och skiftar i m o derna färger: sångbara o c h rytmiskt pikanta marsch- o c h valsmelodier utgöra det hufvudsak- liga inslaget.
Man känner nog igen åtskilliga trådar från både Suppés, Millöckers och Strauss ' väfvar, men det hela sluter sig väl kring de bro kiga och harmlösa operett upptågen.
Utförandet var på de flesta händer synnerligen förträffligt; främst lyste fru Caslegren som kur- furstinnan Marie genom strålande apparition o c h delikat sångkonst.
1 titelrollen utvecklade hr Castegren mycken dramatisk liflighet och bon- homie, och äfven hans kuplettsång förtjänar allt erkännande.
Mycket röst har han icke, men det han har, använder han med verkligt artistskap.
Hr Warberg gjorde en lustig figur af den gamle öfverhofjägmästaren, och fröken Ekström var en täck och pikant bref-Chrislel.
Fru Lindström som den bedagade, men giftassjuka hofmästarinnan genomförde äfven väl sin roll.
I ett par ko- miska biroller — två konfysa gamla professorer — väckte hrr Lund och Gardt liflig munterhet.
Tenorpartierna ha alltid inneburit denna teaters största stötestenar, o c h synd vore a,tt påstå, det hr Klinger i lördags med någon vidare framgång klarerade dem.
Han snubblade sig dock fram som den falske kurfursten, utan att allt för farligt störa den g o d a ensemblen, och man får nöjas därmed.
Allt s o m allt var det goda förståndet mellan scen och salong det allra förträffligaste.
SI ligen vacker och anslående klang, på samma gång som det rätta uttrycket förlänades åt utförandet.
Afven öfriga delar af partiet — kärleksförklarin- gen ej alt förglömma — erhöllo en god tolk- ning.
Den tredje af hufvudrollerna, den enda kvinnliga i stycket, Nedda, innehafves af fröken Holmstrand, hvilken sjunger partiet vårdadt och på det hela taget skulle gifva en förträfflig bild af den passionerade italienskan, om hon åt densamma kunde förläna litet mera glöd.
Hrr Lundmark och Yallenius fyllde godt de båda birollerna Arle- kin o c h Silvio.
Operan har en synnerligt rik in- strumentation, o c h denna ger hofkapellet godt till- fälle att visa sin förmåga.
Det hela gick också utan några nämnvärda slitningar.
— Båda ope- rorna applåderades lifligt.
Mellan operorna utfördes baletten » Slavisk bröl- lopsfest » med musik af Dvorak, utmärkande sig alltigenom för en orkestral färgrikedom, som ver- kade öfverväldigande.
Särskildt anslående var förspelet, som också hälsades af det mest stor- mande bifall och måste omlagas.
— Säkerligen kommer det nya programet att rätt länge hålla sig uppe på repertoaren.
I tisdags återupptogs » R o m e o o c h Julia » med samma rollbesättning som förra året, med undan tag af att hr Söderman öfverlagit Cupulels parti.
De snart begynnande symfonikonserterna sägas komma att ledas af hofkapellmästaren Conrad Nordqcist.
Säkerligen skall detla väcka allmän tillfredsställelse hos den musikälskande publiken.
M.me Melba kommer, enligt med operan gjord öfverenskommelse, att uppträda här endast fyra gånger, och torde den första föreställningen med henne äga rum omkring den 20 i denna månad.
Så snart repertoaren för dessa föreställningar blif- vit bestämd, lär anteckning om biljetter därtill kunna ske å k. operans kansli.
319 Re eri 1893 CD CN •CO _ J
IDUN hon blef ensam, skulle hon bli modigare.
Hon tänkte till och med ett ögonblick: » Onkel Jonas skall hjälpa mig! » — Onkel Jonas, som väntade pä, att hon på våren skulle bli hans hustru!
För resten kunde hon icke tänka på detta nu!
Denna enda, lyckliga afton ville hon icke störa med tankar på framtiden.
När grefve Magnus väl var borta, när föräldrarne voro komna, då skulle hon vända tillbaka till verkligheten, då skulle hon tala, o c h när allt var klart, skulle hon sända bud till grefven och bedja honom komma.
Hans namn, hans förmögenhet, allt var sådant, att föräldrarne icke skulle kunna önska det bättre, och hvad onkel Jonas angick, så var han allt för god att vilja tvinga henne mot hennes vilja.
Allt skulle nog bli bra.
huru skulle det kunna bli annat, när en så gränslös lycka fyllde ens hjärta som den, hvilken hon kände?
Hon gick själf ut o c h bad betjänten komma in och tända ljus, och då systrarna kommo upp, satt hon vid chaise-longuen och knäppte på en menu- ett.
Denna afton njöto de två älskande den mest berusande af alla fröjder, den att bevara en ljuf hemlighet i andras närvaro.
De kommo hvarandra icke nära, de växlade knappt ett ord, men allt hvad de sade till de andra, hvarje blick, hvarje leende vände sig endast kring den enda, lycksaliga tanken: » Den, som jag älskar, ser mig, hör mig, vet, att det endast är honom jag tänker på, och hvarje ord från hans mun, hvarje leende från hans läp- par gäller mig och ingen annan. » Deras tankar möttes och kysstes i luflcn, deras blickar omfamnade hvarandra, försäkrade hvar andra om en evig, glödande kärlek.
Och midt under allt detta sprakade de med systrarna om allt, som tillhörde lifvets mest all- männa frågor.
Det är så lätt att vara vänlig mot andra, när man själf är lycklig.
Nästa Hon såg axlarne, som hon blek och förmiddag såg Tony sin älskade resa.
honom slå med den stora kappan öfver med den uppvikna pälskragen, sådan sett honom på julaftonen, då han stod blödande i dörren.
Tiåsfor&amp;rif.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Jag bildades af jordens stoft, min vän, och blef ett redskap åt förstörelsen för att ett lifsvillkor dig kunna gifva.
Jag ifrån mina allra första da ' r en tummelplats för heta strider var och skall det äfven till mitt slut för- blifva.
Jag mången väldig storhets stoft har sett, ty i det kall, mig ödet har beredt jag 6er förgängligheten utaf tingen: hur många löftesrika framtidshopp har jag ej sett till slut i rök gå opp, och själf jag räknar skiften såsom in- gen.
Af onda tungor sägs, att dunster blå jag roar mig för månget öga slå, men slikt förtal jag lämnar åt dess värde.
Jag högt och stolt ändå min hjässa bär, och för en hvar, mig stundom svärta plär, jag likväl alltid varma känslor närde.
Nu blef i ifvern hemligheten röjd!
Jag ser det, ty du ler så själftbrnöjd; men ännu får du söka finna klafven till många andra hemligheter små, som jag fördöljer — vill du våjja på?
Jag skall med frågor hjälpa dig på trafven.
Ett sätt fukta askan sin, som lätt kan bli för fuktig, om det ej sker rätt.
Två storheter, som bara kronor båda.
Ett mycket sansadt framåtskridande.
Hvad som för alla bör sig lika te.
En skogens åbo, präktig till att skåda.
Hvad den ej är, som ständigt är i gräl.
1393 Ännu kunde han endast med ansträngning gå, men hans ansikle lyste af en inre lycksalighet, som gaf h o n o m ett uttryck af ungdom och kraft, så helt olika det döende ansikte, som T o n y hade sett i dörren den ödesdigra aftonen.
Då han räckte systrarna handen till farväl, tyckte Tony sig se något i Cordelias ögon, s o m hon aldrig förr märkt, en sorg o c h en ömhet, som hon icke trodde sin stränga syster mäktig, och med hemlig sioltliet sade hon till sig själf: » Jaså, till och med du, min stränga syster!
— Men hvem skulle också kunna motstå h o n o m!
» Från fönsterna såg hon slädan glida bort öfver gården och ned genom allén, och vid krökningen såg hon ännu en gång hans ansikte, då han vände sig för att vifta ett sista farväl till henne.
Ända till detta ögonblick hade hon känt sig som i en högre värld.
Det är nägot vid kärleken, som liknar döden.
När den besöker en människa, lyfter den själen upp i en tillvaro så skild från allt, som annars försiggår här på jorden, att den tycks skänka öf- vernaturiga krafter; men detta tillstånd varar icke länge, och det dagliga lifvet med alla små hvar dagsbekymmer och hvardagsgöromål sköljer fram i den vanliga strömfåran, och man känner, huru litet både döden o c h kärleken passa för detta lif.
Tony började frukta och bäfva för den dag, då hennes föräldrar skulle komma tillbaka, o c h de kommo, förrän hon väntade det.
Huset var prydt som till fest.
Föräldrarne mot- togos med den mest vördsnadsfulla hyllning af såväl barn som tjänstfolk, men fadern såg allvar- ligt på Tony, lyfte hennes haka o c h frågade: » Ä r min lilla flicka sjuk?
Du har blifvit så blek och mager! » Onkel Jonas var naturligtvis med vid middagen.
Också hans runda, vänliga ögon sågo frågande på Tony, och han yttrade en mild undran, huru- vida ' h o n var ond på h o n o m, men hon satt stel och rak och svarade honom i en kall ton, att hon icke var ond på någon, och att det icke fattades henne någonting.
Hon hade föresatt sig, att hon redan samma afton skulle tala med föräldrarne, men detta var j u omöjligt Huru skulle hon kunna störa gläd- jen forsla aftonen efter deras hemkomst?
Ett måttlighetens redskap.
I morgon — i morgon skulle det ske — men nästa dag skedde det icke heller.
Dag och natt tänkte hon blott på detsamma, och det tärde så på henne, alt hon blef blek och tunn som en skugga.
Hennes ögon hade mera än någonsin ett från- varande, drömmande uttryck.
Hon hörde icke, hvad man sade till henne, o c h gick som en främ- mande kring bland sina egna.
Hon hade lofvat att skrifva till grefve Magnus, så snart hon talat med sina föräldrar och, som hon så säkert hop- pades, hade fått deras samtycke, men dagar och veckor gingo, utan att hon kunde förmå sig att lätta sitt hjärta.
Alltid var något i vägen.
Just när man ville träffa dem, voro de icke ensamma eller någon ropade på henne själf.
Det rätta ögonblicket ville aldrig komma.
Så gick en hel månad, och.
kanske skulle ännu längre tid ha gått, om icke en plöts lig fråga en dag tvungit fram bekännelsen.
Det var en eftermiddag, hon stod uppe hos sina föräldrar i blå salongen.
Friherrinnan var just sysselsatt med att prcka upp några sidentyger, som kommit från hufvudstaden och voro bestämda till toaletter åt Tony.
Medan fru Elisabeth hängde upp de olika sidentygerna öfver stolskarmarne för att mönstra och jämföra dem, sade hon plötsligt: » Nu, Tony, är det snart tid, att du bestämmer dagen för ditt bröllop.
Onkel Jonas väntar med otålighet.
Hvilken dag skulle du önska, att vig- seln skulle äga rum? » (Forts.) INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Minna Canth; af Felix Lindberg.
(Med porträtt.)
— F a r v ä l; poem af Daniel Fallström.
— Kåiieksfattiga äkten- s k a p; några ord till våra mödrar af J. Å — r.
— På panopti- kon.
— » Motvalls käring »; af Efraim Rosenius, — F i å n fjär- ran k u s t; af Sophie Sonnichsen.
— H a r ni en dotter eller s o n.
.
.
— N i s s e; en bild ur » konstnärslifvet » af Ernst Lund- quist.
(Forts.) — Från Iduns läsekrets: Ä n n u en gång so- cialismen och kristendomen; genmäle till herr A, V.
Lönne- grens uppsats i n:r 38 af Olga Svensson — Damer på bicycle; några ord i en fräga för dagen af Quehfun.
— Ur Dotisboken.
— T t a t e r och musik.
— E n gammal historia; af Helena Ny- blom.
(Forts.) — Tidsfördrif.
Hvad med skäl ett fel i barnuppfostran man ju kallar.
Ett vapen dig försynen gifvit har.
till anfall ej, men kanske till försvar.
Hvad höres i hvar ton, när sången skallar?
Hvad man vid lifvets början varit har och hvad man åter blir på gamla da ' r.
För hvad ju gossen glömde bort sin läxa.
Ett vackert löfträd på vår svenska jord.
Själfskrifven krydda på julaftonsbord.
Hvad var hon alltid, sagans gamla häxa?
Luftväxlingsapparat af prima slag.
Hvad är den, höstens liksom ålderns dag?
Hvad göra då, så löf som män ' skokin- der?
Till hvilken blicka ju med svärmiskt hopp så älskande 6om skalder ifrigt o p p?
Hvad, om du är det, är för sport ett hinder.
Hvad bitter nog, rätt mången tömma får.
Hvad är man i sin lefnads glada vår?
Hvad mången af för mycket grubbel blifvit.
Nödvändigt villkor för ett dagligt bröd.
Hvad du ej göra bör den, som i nöd om bjälp dig beder, ödmjukt, under- gifvet.
Hvad blott minuten man kan kalla så.
Hvad lillan gjorde för dig — och hvad då du måste åt dess grace, naiva, täcka.
Hvem har i mullen gömt sitt hjärtas vän?
Hvad vägen var, när snart du kom igen.
— Nu vill ej sakförrådet längre räcka.
L — a.
1) Eysk provins, 2) rysk sjö, 3) ju disk benämning på präst, 4) grekisk ö, 5) land i Afrika.
G. R — d, Fyrkantgåta.
Lösningar.
De mot hvarandra svarande horison- tala och vertikala raderna b Ida sam- ma ord.
Logogryfen: K l o c k a; kock, koka, kol, lock, klack, Loka, lo, klo, ko, ok, kal, ack, o. loc- ka, klok, a, al, kola, Ola, ock, ta, kalk, lack, kloajj.
Geografisk T I I I I I I I I I I I stafvelsegåta.
I I I I - 1 - 1 I TI I I I I I I I I I I I I - 1 I • I I I I • I I I I I • I I I I • I I I I I • I I - 1 I I I I I • H I I I I I I - 1 I I I I I I I I - 1 I I I I 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 i 3 14 15 16 17 18 19 20 ar-an-bol-bro-borg da-di-dros-ep-fan-gi-gel ha-holm-hor-i-ka-kö-kas-li-Ia-lo-men- näs ny-na-nern-o-o-pe-pre re-reg-sjö-stersa-sa-spar ta-ten-to-ta-u-vi-vä-win-va-ål-ö.
A f dessa stafvelser bildas 20 ord, som insättas i de uppifrån och nedåt gående rutraderna så, att en bokstaf kommer i hvarje ruta.
Orden äro: 1- sjö i Sverige, 2) järnvägsstation i Sverige, 3) flod i Palästina, 4) skär på Sved riges västkust, 5) stad i Sverige, 6) stad i Frankrike, 7) flod i Italien, 8) stad i Sverige, 9) flod i Italien, 10) stad i Västindien, 11) sjö i Sverige, 12) sta) i Ryssland, 13) stad i Finland, 14) stad i Sverige, 15) flod i Tyskland, 16) biflod till K o n g o, 17) stad i Norge, 18) stad i Grekland, 19) stad i Danmark 20) en af Bahamaöarna.
Ä r o orden rätt funna, bilda de bokstäfver, som komma i de med punk- ter utmärkta rutorna i ofvanstående figur, ett bekant ordspråk.
FISKARFLICKAN.
1 2 3 4 5 Ifyllningsgåtan: Sverige, Johanna, Isblock, Marocko, Pultava, Augusta, Nicanor, Spanien — Sjimpans.
Räkneuppgiften: 11 24 1 4 7 10 30 3 13 25 8 17 5 23 6 16 13 31 9 1 CO 320 14 22 19 3 15 Geografiska bokstafsgåtan: Orenna, Örebro.
Trosa, Kksjö, Borås, O i k a r s h a m n, Ronneby, Gefle — Göteborg.
Rebusen: En fågelfri landskapsmålare.
SKEPPADT AF FIRMAN C O C K B N R N, FTMITLICS A C:O I OPORTO OCH HÄRSTÄDES LAGIADT I FLERE ÅR TAMT garanteradt FRITT FRÅN FRÄMMANDE TILLSATSER, REKOMMENDERAS SÅSOM SYNNERLIGEN UTMÄRKT TILL PRIS AF KR.
2,10 PR BUT.
Riks- o. Allm.
tel. K. A.
NYDAHL &amp; C:0, STMFFI, STURCPLAIL 2.
