# ID: svediakorp-per937
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,558
# sentences: 752
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 4 (267) Prenumerationspris pr Idun med Modetidning och kolorerade planscher (dun m.
Modet, utan kol.
pl.
Idun ensam Fredagen den 27 januari 1893. år: kr 9 — » 7 50 » 5.
T- B y r å: Klara T.
Kyrkogata 7.
2 tr. (Aftonbladets ny » hus.)
P r e n u m e r a t i o n sker ä alla anstalter i riket.
post- Redaktör och utgifvare: Emilie A et är ofta på främ- mande mark, som landsmanskapets band fastast samman- knytas.
Gemensamhet i språk, minnen och många andra förhållanden hålla där tillsaramans perso- ner, hvilka i hemlandet kanske aldrig skulle plä- gat något umgänge, och för mången får foster- landet betydelse, först när man ej längre vistas där.
Den som länge bott bland främlingar vet hvad det vill säga att långt från det gamla hemmet träffa tillsammans med dem, som också tillhört detta och känna deltagande för allt som rör det.
Men det är en plats på jorden, där det otvif- velaktigt är svårare än på alla andra ställen att göra ett för den platsen främmandelandsmanskap gällande.
Det är Paris.
Vanligtvis känner man sig så upptagen af hvad som där försiggår, har 8å mycket att se, lära och iakttaga dagligen och stundligen, att minnet af det gamla hemmet trän- ges i bakgrunden, och småningon förvandlas man, icke kanske till fransman, ty det blir åt- minstone en nordbo aldrig helt och hållet, så myc- ket man än pratar om, U t g i f n i n g s t i d: hvnrje helgfri fred » g Lösnummerspris (yid Boktr.-ÅktUb.
6:te årg.
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas ä byrån kl. 12 — 1.
Allm.
Telef.
61 47.
Oernandts I 5 ö r a kompletteringar) Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
Kör » Platssökande » o. » Lediga platåer » 25 öre för hvarje påbörjad!
tiotal stafv Utlandska annons.
70 öre pr nonp.-rad B ill m a r k. att svenskarne äro nor- dens fransmän, men väl till världsmedborgerlig parisare.
Den rätta världs- staden är Paris, den enda kan man säga, ty hvar- ken London, Berlin eller Wien äro det i samma mening som den stora franska staden, och på andra sidan världshafvet lär väl icke någon plats kunna täfla med denna.
Just af den orsaken är Paris icke ägnad att hålla tillsammans de svenskar, som där uppe- hålla sig.
Man talar visserligen om den » sven- ska kolonien » där, men det är ett mycket obe- stämdt begrepp, var det åtminstone ännu för icke synnerligt lång tid sedan, och de skandinaviska för- eningar, som bildats i Pa- ris, ha varit lika många som kortlifvade.
Litet hvar af de nordbor, som bott någon längre tid i Paris, har varit med om att grunda en skandina- visk förening, men också sett den föreningen tyna bort och affida.
Under sådana förhål- landen är det så mycket anmärkningsvärdare, om en person kunnat under årtionden utgöra nästan medelpunkten för ett vis- serligen icke vidsträckt, men ganska fast svenskt
20 1893 I D U N Hvad är vårt lif?
Ett moln, som flyktigt simmar Kring rymderna på ödets kalla ilar.
Förvandladt evigt, aldrig det sig hvilar Och varar högst en sommaraftons timmar.
J£.
umgängeslif i Paris.
En sådan person är fru Emilie Billmark, som den 23 dennes hann den aktningsvärda åldern af åttio år och hvars födelsedag då firades af hennes landsmän i Paris samt ihågkoms af gamla vänner äfven i fäderneslandet.
För några och trettio år sedan, då den, som skrifver detta, anlände till Paris för att där stanna, var det isynnerhet tre svenska hus, som samlade landsmän hos sig.
Ett af dessa var mycket olikt de tre öfriga och har visst al- drig, fastän ganska orätt, erkänts som af någon synnerlig betydelse för de svenskar, som då funnos i Paris.
Det var svenska och norska sändebudets.
Friherre Georg Nicolaus Adel- swärd förmådde icke upprätthålla de gamla tra- ditionerna från excellensen Löwenhielms dagar, som dennes efterträdare grefve Manderström under den korta tid han innehade minister- platsen med framgång hade återupplifvat, men frih.
Adelsvärd var dock en hedersman med aldrig tröttnande välvilja för de lands- män, som vände sig till honom, och den gäst- frihet han mot dem utöfvade i sändebudsbo- staden vid Rue d ' Anjou Saint-Honoré torde icke böra förgätas.
En annan landsman i vida blygsammare förhållanden tröttnade aldrig att stå till tjänst för de svenskar, som behöfde hans biträde, och dessa voro ganska många.
Det var kon- sul Fahlman, f. d. chancelier vid franska beskickningen i Stockholm, då bosatt som kommisionär i Paris.
Till hans lilla kontor vid Rue d ' Alger hittade landsmännen alltid, då de sökte hjälp och vägledning i den stora staden, men icke få bland dem samlades också gärna i familjen Fahlmans hem, fem eller sex trappor upp i ett stort hus vid Rue Saint-Honoré, där man alltid fann svensk gästfrihet, glädje, hjärtlighet och musik.
Ännu flere kanske hittade den för de fleste ganska långa vägen upp till öfre ändan af Rue de Rennes, en då af de bredare och gladare gatorna på vänstra Seinestranden.
Där, helt nära Boulevard Montparnasse och västra järnvägsstationen, fanns ett litet svenskt hus- håll fem trappor upp, och detta var kändt och omtyckt af alla svenskar i Paris.
I den lilla, nätta och prydligt ordnade vå- ningen hade då länge bott och bodde sedan under ytterligare ett par årtionden en bekant svensk konstnär och hans maka.
Hans namn var Karl Johan Billmark, en af den svenska konstakademiens och gravören Forssells lär- jungar, men vid den tidpunkt jag nu afser sedan ett fjärdedels århundrade bosatt i Paris, utmärkt litograf, fin och smakfull tecknare, en äkta konstnärsnatur.
Hans i synnerhet från färder vid Rehn, i Schweiz och Italien samlade » Pittoresk resetur från Stockholm till Neapel » hade redan gjort honom känd, och nu höll han på med den stora samling af utsikter och interiörer från Stockholm, Upsala, Gripsholm, Skokloster och Sigtuna, som under det gemensamma namnet » Sverige » vardt hans förnämsta verk.
Det var således svenska minnen och svensk konst, som sysselsatte Billmark i världsstaden, och allt i det lilla konstnärshemmet talade om kärlek till fädernebygden och gaf en egen prägel af svenskhet åt detta hem, hvars med- lemmar dock icke på många år skådat fo- steijorden, men där i synnerhet den älskvärda värdinnans personlighet gaf svenskheten en egen dragningskraft.
Strängt arbete fyllde makarnes dagliga lif.
Ordning och redbarhet utgjorde grunden för deras verksamhet.
V i d den talangfulle och flitige konstnärens sida stod hans maka uppmuntrande och kärleks- fullt intresserande sig för hans sträfvanden.
Hon var solen i detta hem, den väna kvin- nan, sträfsam i det dagliga värfvet, men med förnöjsamhetens leende, mild och hjärtlig i allt.
Så kom krigets tid och med den belägrin- gen af Paris.
Konstnären nalkades sjuttio- talet, men oaktadt att hans synförmåga redan länge icke varit just den bästa, ägde han dock både arbetshåg och arbetskraft.
För de försakelser och lidanden, som belägringen medförde, dukade han, oaktadt all kärleksfull omvårdnad af den trogna makan, likväl under.
I november 1870 afled Karl Johan Billmark.
Ännu i många år lefde hans änka kvar i det gamla huset vid Rue de Rennes, ensam, men ingalunda öfvergifven af de vänner hon för- värfvat och ej heller någonsin själf öfvergif- vande sina gamla sträfvanden att sprida glädje och belåtenhet omkring sig.
Fru Billmark är fortfarande det älskvärda och bildade fruntimmer, som hon alltid varit, och de åttio åren ha icke brutit hennes kraft eller skymt hennes blick för det sköna och ädla i lifvet.
Hon är ständigt intresserad af all skön konst och räcker gärna en skyd- dande hand åt unga konstnärer och konstnärs- ämnen, gästfritt mottagande så väl resande landsmän som de svenskar, till och med de skandinaver, hvilka längre tid uppehålla sig i Paris.
Ännu står hon upprätt, glad och förtröstansfull, njutande af den lyckliga ål- derdom, hvaraf hon gjort sig så väl förtjänt.
Så skildras hon af dem, hvilka på senare tiden haft nöjet att se henne, och af ett bref, hvaraf jag haft tillfälle att taga del, till en i Stockholm boende yngre väninna, kan man finna, att hon med nästan ungdomlig hand förmår att fortfarande gifva fint och träffande uttryck åt hvad hennes varma hjärta känner.
Visst är, att hon lefver i kär hågkomst äfven hos dem som icke på lång tid haft tillfredsställelsen sammanträffa med henne, och att hennes namn alltid skall nämnas med aktning och vördnad.
Claes Lundin.
jJ.
jStagnelius.
Ett tack och ett ärligt handslag Med snöboll i kraftig hand.
Välkommen till hemmet åter, Du son utaf nordanland.
Jag älskar de hvita flingor Och spårar din andedräkt I rosorna uppå rutan, Del är, som vore vi släkt.
De tala om flydda dagar Med is uppå kärr och sjö, Där kolryss och timmerforor Framvälta i alnsdjup snö.
Hvar bidade du så fjärran?
Du hannar med rätta, tycks; Du kände dig icke hemma Bland söderns vekliga lyx?
Når förr du steg ned från fjällen, Du mötte en härdad stam; I skinnpäls och grofva vantar Den bröt genom skogarne fram.
Nu möter en släkt i sobel Och frasande silkesbräm, Som.
blott vid en fläkt af nordan Ses darra i hvarje lem.
Du Till Du Och bredde ej förr ditt täcke dok öfver ve och nöd; värjde vår svenska frihet skyddade folkets bröd.
Dock faller det än, som fordom, Vid rytande storm och brak Så tätt intill modersbarmen Med veck öfver hemmens tak.
O, fosterland, skönt du bäddas Att hämta hvila och kraft Till spirande nya skördar Af flingornas närande saft!
O, kunde som de vi skydda Och nära din framtids glans!
Hur härlig ej vore den lärdom Oss möter i flingornas dans.
Jag älskar de hvita flingor Och rutans vältrade ros, Blott än de komma som fordom Och kyssas af vårsol sin kos.
Del mäktiga språk, de tala, O, komme det ej på skam, Når kanske en gång på allvar Ett oväder bryter fram!
Klippans son.
vaknade här om morgon ' Och trodde det knappt vara sant Att snöhvit nom lårft var gatan Och yrvädret rätt bastant.
ftttj!
En jlyktiny, som kommit åter!
En nordisk vinter igen!
Det gladde mig, som jag hade Sett åter en barndomsvän.
Sen till, att Idun med finnes hos alla edra bekanta!
Modetidning
IDUN 1893 " Dansa svenska! "
^•^Ulskvärda läsarinna!
Har ni ej under senare år, ej blott en- städes, utan på många skilda håll, hört en kla- gan, att dansen för nutidens ungdom vore af vida ringare intresse än för närmast föregående generationer.
Har ej osökt den tanken trängt sig på eder vid äldre personers berättelser om dansen i deras ungdom, att i våra dagar Terp- sichores välde vacklade, att vår ungdom ej med den rätta ifvern och hängifvenheten öf- vade sig i denna förlustelse.
Och hvilken skulle då orsaken vara därtill?
Är ungdomen nu mera bekväm än förr?
Eller är de gängse dansernas dragningskraft förminskad?
Och hur skall denna onaturlighet kunna botas?
Ty är det ej onaturligt, att denna unga hjärtans glada och friska förströelse rå- kar nära på i glömska?
Vill ni ej göra hvad ni kan för att hindra det?
Jo, jag visste nog det.
— Men huru?
Är nutidens ungdom verk- ligen så blaserad och bekväm, då fruktar jag, att man måste lämna åt sitt öde både ung- dom och dans.
Men så illa behöfver det väl ej vara.
Är åter den sistnämnda orsaken den verkliga och bestämmande, då skulle en för- ändring af dansprogram möjligen åter bringa dansandet i flor.
Då skulle kanske en snar framtid se dansen gå med samma lust och lif som i forna tider — fastän efter andra me- lodier.
Våra nuvarande dansprogram med den tröt- tande upprepningen af vals, polka, fransäs, vals, polka, fransäs, med en och annan in- stucken hambo eller schottisch, ser jag förbytt till ett helt annat, växlingsrikt och skiftande.
Ingen af de nämnda tre danserna har försvunnit, men de intaga ej samma allhärskande rum.
Prykdalspolskan, skrälåten, bondkadriljen, jösse- häradspolskan m. fl.
bilda med dem ett trefligt och skiftesrikt program.
Jag förmodar, att ni, min läsarinna, har sett den vackra samling danslåtar, som upsala- föreningen Philochoros under namnet » Philo- chorosalbum » gifvit ut till julen.
Dessa glada, växlingsrika melodier äro enligt hvad jag låtit mig berättas af denna förenings medlemmar upptecknade här och hvar i Sveriges bygder.
Det är således idel svenska danser — för att få nya, intresseväckande behöfva vi sålunda ej gå till främmande land, vi hafva, äfven vi, nationaldanser, fastän de varit förvista från » balerna » alltifrån den tid, då utlandets mode enväldigt dikterade på dansprogrammen: ang- läs, menuett, écossaise, gavott o. s. v. Det kan vara på tiden, att de nu komma till he- ders, då på skilda områden den fosterländska känslan börjar vakna.
Kommer man till Ryss- land — främst står där den nationella ma- zurkan, till Italien — så skall man där se tarantellan — nåväl, kommer utländingen till Sverige, så vilja vi visa honom våra danser.
» Nå, men hvilka äro då fördelarne af de där nationaldanserna? » spörjer ni kanhända.
Den viktigaste, som man kan hoppas på, har jag redan nämnt, den nämligen, att dansen åter blefve ungdomens käraste nöje.
Men flere finnas.
Man skulle undvika den enformighet, som nu gör sig kännbar äfven hos dem, som äro lifligt intresserade af att dansa, då stän- digt samma danser upprepas.
Vidare skulle dansens gymnastiska nytta i hög grad ökas, en sak, som ungdomen naturligtvis ignorerar, men som äldre nog skola uppskatta.
Den kommer också att te sig skönare och mera skif- tesrik, då det blir mera taktmässig dans och mindre rus och flängande.
Och jag tror, att 27 man till och med skulle kunna vänta sig en förbättring af den genom tusentals anekdoter förlöjligade balkonversationen.
Hur platt, hur löjeväckande är den ej nu i de flesta fall!
Men efter en nationaldans — jag vill hålla nio mot ett på, att samtalet efter en sådan blir något helt annat.
Och till sist — hvil- ken friskhet, hvilken sund och glad natur är det ej i dessa danser.
Åskådaren skall helt visst genast föredraga dem framför de nu gängse — och huru mycket mer skola ej de dansande själfva då göra det.
Och olägenheterna.
Ja, älskvärda läsarinna, skall ni tro mig, då jag säger, att jag hittills ej funnit några.
Ni skall kanhända af en och annan (enkannerligen af dessa herrar, som nu beskärma sig öfver det skadliga, det ointres- santa och Gud vet allt hvad i dansen) få höra sägas, att de äro alltför besvärliga, alltför inveck- lade och fordra alltför stor skicklighet o. s. v. De bägge första anmärkningarna behöfver ni ej vederlägga, ty däri visar sig blott makligheten i sin prydno.
Hvad den sista beträffar, så bör man vara nationaldanserna tacksam därför.
Ja, nu beder jag eder, älskvärda läsarinna, som tagit del af mina ord, att på nästa bal skänka mig er första dalpolska.
Ty ni kom- mer ju dit, och fastän nu törhända obekant med danserna har ni snart lärt er dem.
Och ni tror ju, att modet, denne enväldige härskare i sällskapslifvet, snart har gjort nationaldan- serna obligatoriska på alla dansprogram.
Och ni är nog som jag säker om, att hafva de en gång blifvit kända, skola de genast bli här- skande och omtyckta.
Au revoir då Er F / orentin.
Öfverflödig.
En berättelse från för Idun af Rust Rivieran Boest.
» T^k-ur står det till i dag, lilla vän? » ^Jjjl Den tilltalade spratt till, hon hade suttit JJJL försänkt i sorgsna tankar med blicken fä- stad på Medelhafvet, som låg solbelyst för hennes ögon.
Hotellträdgården, där hon slagit sig ner, prunkade i sydländsk blomsterprakt; uppför balkongernas balustrader slingrade sig rosor och mängde sin doft med heliotropernas genomträn- gande, mandelliknande vällukt.
Den ljumma, blom- stermättade luften verkade som orangeriluft o c h enerverade henne; hon såg blekare ut än vanligt, men det föll henne ej in att besvara frågan, som om den gällt henne själf.
» Han är sämre, tycker jag, det är dåligt. » Ett par tårar rullade långsamt ner för hennes kinder.
» Gråt inte, lilla vän, så länge det är lif, är det hopp.
Jag försäkrar er, att min son var sjukare än er man, och nu är han så frisk, att han i vå- ras gifte sig. » Den, som talade, var elt äldre högrest fruntim- mer med krithvitt hår o c h ett energiskt utseende, mildradt af ett omisskänneligt moderligt väsen, som verkade ytterst tilldragande.
Hon hade för några dagar sedan kommit till Menton för att hälsa på en väninna, och hon hade genast visat sig vänlig mot sin unga landsmaninna, s o m bodde i samma korridor, och som hon mött, ibland där, ibland ute i trädgården, där hon satt vid den sjuke mannens rullstol, följande hans minsta rö- relse med ångestfull uppmärksamhet.
En gång förut hade öfverstinnan råkat fru Berg ensam här- ute, o c h då hade hon också närmat sig henne med några vänliga, hoppgifvande ord.
Det hon sagt var tröstande, det märktes på det ifriga: » Ar det möjligt — lika sjuk s o m min m a n?
» Öfverstinnan nickade o c h satte sig ner på den stol, fru Berg ställde bredvid sin.
» Ja, han var alldeles uppgifven af läkarne.
Ernst var klen från barndomen, den ende af mina barn, som var det.
Mina två döttrar äro alldeles friska, de brås på mig, under det min son Ernst, skriftställaren, tagit efter sin far. » » Dog han i —?
» Hon hade synbarligen lika svårt att uttala or- det, s o m öfverstinnan att höra det, ty denna sva- rade ett ' hastigt j a.
Och sedan i samma ande- drag:, » Ni kan inte tänka, hvilken skötsel o c h försik tighet det ville till, för att Ernst skulle få Iefva.
A j o, stackare, ni kan nog tänka det!
Det hade väl aldrig gått, o m vi inte tagit honom med oss till södern, sedan min man blef förbjuden att stanna vintrarne öfver i Sverige.
Ernst var fem- ton år, när vi foro till Algier, så voro vi en vin- ter i Egypten o c h den sista, min man lefde, på Sicilien.
Sedan har jag följt ut med Ernst hvar höst.
Antingen hit eller till Nice, Cannes, S:t R e m o, Bordighera, Pegli, Nervi.
Så nog känner jag till Rivieran.
Jag har varit härnere tolf vintrar.
Som- liga år var det liksom lite bättre, somliga mycket sämre, men aHtid var det oro o c h ångest.
Ett år, det var just här nere i Menton, var han, som sagdt, förfärligt sjuk, det var ett under, att han kunde lefva. » » När man läser er sons böcker, kan man inte föreställa sig, att han varit så sjuk.
De göra nog ett vemodsfullt, men alls icke något sjukligt in- tryck.
» » Ja, det är märkvärdigt, när man betänker, un- der hvilka omständigheter de äro skrifna.
Det bevisar hans stora begåfning.
Den framgång han haft har naturligtvis utgjort min största, jag kan nästan säga min enda glädje.
Jag skref efter hans diktamen o c h kunde också hjälpa h o n o m med korrekturläsningen.
Han påstod alltid, att han var nöjd med mig, men det gjorde han kan- ske bara för att glädja mig, för j a g hörde honom häromdagen- i R o m, när j a g var nere o c h hälsade på honom, säga till sin hustru, att han aldrig haft sådan hjälp som nu, d. v. s. sedan hon hjälpte h o n o m.
Han hade naturligtvis ingen aning o m, att jag hörde det.
Han är en sådan god son, att han inte skulle vilja såra mig för aldrig det.
» Ja, s o m sagdt, han hade varit så sjuk som det väl är möjligt att vara, när det så småningom började bättras lite.
Det var för tre år sedan — ni minns, det var en mycket blid vinter; om det var därför vet jag inte, men hostan minskades och febern likaså, han orkade vara uppe och ar- beta långa stunder.
Vi voro den vintern i Nice, och det var där vi råkade henne — min blif- vande sonhustru ».
Fru Berg hade de sista minuterna inte riktigt följt med.
Hon hade suttit och hört efter, o m hennes man hostade eller ville henne något.
De sutto utanför hans rum, till hvilket dörrarna stodo öppna.
Han låg på soffan längst inne.
Hon kunde se honom, där hon satt.
Han sof.
Hon vände sig åter mot öfverstinnan, som fort- satte: » Det var en helt ung flicka, ett par o c h tjugu år.
Det var jag, s o m förde dem tillsammans.
Vi bodde i samma hotell.
Ernst hvarken orkade eller ville gå ner till table d ' höten, så vi spisade på våra rum, jag gick aldrig ut, det var således en ren händelse, att vi blefvo bekanta.
Jag hade gått ner i lässalongen för att hämta en bok, o c h där satt hon och sjöng vid pianot.
Hon hade en vac- ker röst, och hon sjöng några svenska folkvisor, som det kändes så eget o c h vemodsfullt att höra så långt från hemmet!
» Jag stannade kvar o c h hörde på henne, o c h när hon slutat, tackade jag henne.
Sedan sjöng hon ett par gånger för mig, o c h så bad jag henne slutligen komma in till oss en stund, någon dag då hon kunde lämna sin mor, — det var för henne de voro nere i södern, — o c h sjunga lite för min son, han var så road af musik.
Hon hade na- turligtvis hört talas o m h o n o m o c h visste, att han var sjuk, — o c h hon lofvade komma följande dag.
» När jag talade om för Ernst, att han nästa dag skulle få besök af en ung flicka, s o m lofvat sjunga för honom, blef han riktigt ond på mig.
Han » ville inte, att hon skulle komma, ville inte se henne; mamma visste ju, att han inte kunde tåla att ha främmande omkring sig, han ville inte b a o c h behöfde ingen människa i världen, så länge han hade sin mamma. » Jag sökte öfvertala honom, men sade på samma gång, att om han inte ville, om han inte hade lust, så var det den enklaste sak i världen att ge henne återbud.
Gud hjälpe mig så visst, jag låtsade, s o m om jag önskade det för min skull o c h inte för hans.
Jag började bli rädd, för att han skulle bli människoskygg.
Så fort jag inbillat h o n o m, att det skulle förströ mig, bad han mig låta saken vara o c h inte bråka.
— Och så kom hon med sina noter.
Jag märkte
IDUN 28 att hon inte väntat, att han skulle se ut, som han gjorde. » » Har öfverstinnan sin sons porträtt med sig? » » Ja. » Hon hade det i ett etui, som hon tog upp ur fickan.
» Hvad han är vacker, sådana härliga ögon, o c h så ung han ser ut! » » Han är trettio år.
Ja, han är mycket vacker.
Det tyckte också Hickan, det såg jag på henne.
Hon var i början blyg, men det gick öfver, när hon satt vid pianot och började sjunga.
» Ernst låg på chaiselonguen och hörde på henne.
När hon slutat, lät j a g henne gå, — j a g v a r r ä d d, att det skulle trötta h o n o m att tala med henne.
Men då jag såg, att hennes sång förströdde ho- nom, bad jag henne komma igen, d. v. s. Ernst bad mig göra det, och så kom hon nästan dag- ligen.
Hon erbjöd sig att läsa för honom, det brukade jag annars göra.
För öfrigt var det allt- jämt jag, som uppmanade henne att hålla h o n o m sällskap, följa oss på våra promenader; det föll mig aldrig in, att det skulle gå som det gick.
I början lät han henne passa upp sig, hämta plai- den eller kuddarne, lämna h o n o m det ena o c h det andra, men sedan blef han otålig o c h miss- tyckte, o m hon behandlade h o n o m s o m sjuk.
» Hon upphörde genast, men jag gjorde det inte, jag kunde aldrig tänka mig honom annat än som sjuk, lite bättre, gudskelof, men alltid sjuk, alltid hänvisad till min vård.
Jag hade behandlat ho nom på samma sätt i femton år, ack mycket längre, alltsedan han var född, och nu tyckte han på en gång, att jag pjåskade, att jag öfver- dref.
» Att mamma inte kunde förstå, att han nä- stan var alldeles frisk! » Jag trodde, att det var någon ny form af retlighet i lynnet, jag kunde inte fatta, hvarför jag inte längre fick passa upp honom, som jag alltid gjort, inte en gäng räcka honom ett glas vatten, när Agnes Strömer var inne.
Jag förstod slutligen, att det var, för att inte hon skulle betrakta honom som sjuk! » Fru Berg, som i början trott, att det skulle bli en af dessa vanliga berättelser o m fullkomligt tillfrisknande, hon så ofta hört, omtalas för att uppmuntra henne, under det hon i n o m sig tänkte: hvad hjälper det, att hennes man blifvit frisk, o m min inte blir det, märkte nu, att hon skulle få höra något annat.
Ofverstinnans röst darrade af rörelse, de fina dragen hade fått något hårdt och stelt i uttrycket.
Med den samhörighetskänsla, som gör, att de fle- sta, som lida, lättare deltaga i andras lidande än i deras glädje, lade fru Berg sin hand på of- verstinnans o c h smekte den sakta.
Öfverstinnan svarade, s o m o m den unga kvin- nan yttrat något: » Ja visst, men jag borde bara varit glad och lycklig, och det var jag också.
Han kunde långa stunder sitta och tala med mig om henne, hur förtjusande hon var, hur olik alla andra unga flickor, han hade verkligen aldrig frågat efter nå- gon förr, o c h det var nog också det, som gjorde, att detta kom så plötsligt, utan förberedelser!
Flere gånger tackade han mig » för den bästa idé, jag haft i hela mitt lif, » den att öfvertala h o n o m att låta henne sjunga för sig.
Han ville inte resa hem till Sverige denna sommar, han ville försöka, hvad Davos kunde göra för h o n o m.
Det hade han aldrig förut velat!
Nu sade han, att han ma- sta bli frisk, han kände, att han skulle bli det!
Han ville inte tala med henne, förrän han var alldeles säker på, att han var fullkomligt åter- ställd; han visste, att denna vinter gjort honom så oändligt mycket godt, men först när vi kommo tillbaka från Davos, skulle han fråga vår läkare om hans uppriktiga åsikt, o m han hade rättig- het att tänka på sin lycka, binda någon vid sig.
Jag satt och hörde på, som jag så ofta hört på andra af hans sangviniska framtidsplaner, som det tyvärr endast velat den minsta lilla oförsiktighet till, ibland endast en plötslig temperaturväxling, en fläkt, för att på en gång nedslå och krossa.
Jag tänkte inom mig: ack det går så med detta också, under det jag satt där och hjälpte h o n o m att måla framtiden så ljus och vacker, som han drömde den.
Men han fick rätt.
När vi på hö- sten lämnade Davos och foro tillbaka till Nice, där familjen Strömer skulle tillbringa vintern, blef vår doktor alldeles förvånad öfver Ernst.
Han hade tilltagit i vikt o c h orkade gå långa stunder.
Jag mätte som vanligt hans temperatur hvarje af- ton, och det var mycket sällan, och då endast helt obetydligt, som den gick öfver det normala.
Doktorn undersökte honom och sade, att högra lungan var fullkomligt frisk, o c h att endast en högst obetydlig förtätning återstod i den venstra.
H a n sade alldeles detsamma till mig, då jag ta- lade enskildt med honom, jag trodde inte, att han sagt Ernst hela sanningen.
Ja, det var nästan 1893 en underbar förändring till det bättre, o c h o m inte något särskildt stötte till, var han öfvertygad om, att Ernst efter ännu denna vinter skulle va- ra fullkomligt återställd.
Rådde h o n o m emeller- tid att vara mycket försiktig o c h under några år bo- sätta sig i södern; inte ens Rivieran var nödvändig, han kunde slå sig ner i R o m, på Capri eller hvar som helst, hinsidan Alperna.
Jag skall aldrig^ glömma, hur lycklig jag var.
Min son skulle bli återställd!
Doktorn hade sagt, att utan den vård Ernst fått, han nog aldrig skulle kunnat komma sig, de många årens ångest och oro hade således ej varit för- gäfves!
Det var som om ett järnband lossat kring mitt hjärta, jag grät af glädje o c h tacksamhet!
» Samma dag friade Ernst.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
Jag ber först få förutskicka några Allmänna anmärkningar.
» Det är för dyrt! » ropar man alltid, då det är fråga om resor till världsutställningar.
Man får genast klart för sig, att vid alla dy- lika utställningar priserna på allting jagas upp i det oändliga, och tidningarna fyllas med hårresande beskrifningar öfver dyrheten på platsen ifråga.
Detta afskräcker mången från att resa - men borde icke göra det.
Ty erfarenheten, åtminstone den jag vid flere utställningar i utlandet gjort, ger vid handen, att detta tal om uppdyrkade priser ständigt är betydligt öfverdrifvet.
Visserligen stiga prisen på i synnerhet rum och mat alltid något i början af en utställ- ningssäsong, men inom kort utjämnar konkur- rensen allt igen.
I millionstäder som Lon- utfåste S o m våra läsarinnor eriura sig, månad don, Paris, Chicago m. fl.
tänka alla vid ut- ställningens början, att nu skola de skörda Jduns redaktion i förliden oktober — men så visar det sig snart, att de äro så många, som haft samma tanke, att de måste för den bästa uppsats, som inom årets ut- slå ned på sina pretentioner för att vinna något.
Så var det i Paris, i Köbenhavn.
gång insändes, utredande följande fråga: Det blir säkert äfven förhållandet i Chicago.
Hur skall ett ensamt svenskt fruntimmer » En dollar är ej mer än en krona! » är praktiskt och billigast möjligt ordna det slagord, hvarmed man söker skrämma en resa till den stundande Chicago-utställnin- från en resa till specielt Chicago.
Det talet gen, omfattande med viste / sen på platsen en är nonsens.
Må vara, att man alltid vid en kortare vistelse i ett land med högre mynt- tid af sex veckor?
enhet än ens eget får en viss känning af Under den utsatta tiden anlände fjorton att det mynt, man är van att röra sig med, täflande skrifter, bland hvilka, efter grund- » krympt ihop », men så långt går det dock ligt och oväldigt öfvervägande, den med ej, att en dollar icke skulle motsvara mer än signaturen » T r a v e l e r » försedda ansågs en krona.
Vi skola således hvarken låta afskräcka oss bäst hafva löst uppgiften och alltså tillde- af det ena eller det andra talet.
lades priset.
V i d den bifogade namnse- Meddelande.
ett pris af hundra kronor delns brytande befanns denna uppsats vara författad af StOCkJiolm, herr Gustaf hvilken å vår byrå äger att lyfta prisbeloppet.
Ännu en af de täflande skrifterna, bä- rande författarmärket na », har tjänster, ett synts hvilka vi offentligt » En oss äga svensk kvin- af sevärda härmedels erkännande, för- velat gifva o m de ock ej kunnat ernå det utfästa priset.
V i begynna här nedan införandet af G.
G ullbergs (Travelers) hr prisbelönade uppsats: * Till F ö r b e r e d e l s e r till Gullberg, resan.
Min nådiga, Ni har således beslutat att ge er af, och Ni börjar rusta Er till färden.
Mitt första råd är då: Tag med Er så litet packning som möjligt!
Ni sparar då mycket besvär och många utgifter.
K o m särskildt ihåg, att endast brukade kläder äro tullfria i Amerika, och att en en gång profvad dräkt ej räknas för brukad.
Om Ni därför har med Er en elegant » paradklädning », som ser alldeles ny ut, så kan det hända, att tull- tjänstemannen affordra Er till och med en edlig försäkran, att Ni brukat densamma åt- minstone en gång.
Ni märker, att Ni är i protektionismens förlofvade land.
Handskar få tullfritt medföras till en mängd af ett dus- sin par.
C h i c a g o!
Bland artiklar, som tullen håller särskildt skarp utkik på, äro nya kläder, guldsaker, Herr Redaktör!
juveler, spetsar, silkesvaror och — cigarrer.
» Hur skall ett ensamt svenskt fruntimmer Men i detta sista fall behöfver Ni ju ej ha praktiskt och billigast möjligt ordna bekymmer.
en resa till den stundande Chicago-utställnin- Således: litet packning och brukade klä- gen, omfattande med viste / sen på platsen der!
Tänk vid valet af resdräkt också på, en tid af sex veckor? » att värmen i Chicago om sommaren är myc- Det är den fråga Ni vill ha besvarad.
ket hög, och rusta Er därefter.
En viktig fråga är den om öfverförandet Men det är sannerligen ej så lätt att svara af reskassan.
Bästa sättet är nog att taga därpå.
Vare sig man gjort en dylik resa själf eller är aldrig så resvan, är det svårt ett resekreditiv (letters of credit), som Ni kan att ordna för en annan, Bom man ej känner, köpa i hvilken svensk bank som helst.
En och om hvilkens egna förutsättningar att med gång i Amerika, så undvik främmande mynt, eller utan råd och anvisningar resa praktiskt rör er uteslutande med landets myntslag och man ingenting vet.
P j i af dessa ej gärna pappersmyntet.
!
Om jag ändå vågar försöket att ge några \ ^ Val af ångbåtslinie.
vinkar, är det i bopp, att de ändå ^ å N kunna vara till någon nytta och ledning, Frågan, hvilken ångbåtslinie Ni bör välja, vare sig för den blifvande lyckliga pristaga- kan jag ej besvara — det beror på tycke ren eller andra af tidningens reslystna lä- och smak.
Prisen äro i regeln desamma å sarinnor och läsare.
de flesta af de linier, som stå i närmare för-
IDUN bindelse med Sverige.
I allmänhet anses de tyska linierna — via Hamburg och Bremen — vara de billigaste och sämsta, de franska linierna — via Havre t. ex. — de, i fråga om kost o. d., bästa, men de engelska li- nierna, via Göteborg — Hull — Liverpool, de i alla hänseenden solidaste.
A f de engelska linierna tyckes Cunard-linieu, att döma af statistiken, vara den af svenska resande mest frekventerade.
Därnäst komma White Star, Inman o. s. v. Prisen för första klass hyttplatser ä dessa linier variera allt efter hyttens läge i skep- pet: om den är fullt midskepps, om det är ytterhytt med ljus utifrån eller eu innerhytt med blott takljus o. s. v. Sök att erhålla en hytt så midskepps som möjligt och helst ytterhytt.
För närvarande kostar en medel- god första klass plats tur och retur från G ö - teborg till Newyork cirka 550 å 600 kronor.
Från Hamburg beräknas den till cirka 500 kronor.
Mycket sannolikt är, att prisen fram på våren och sommaren blifva nedsatta, då stora tillrustningar från ångbåtsbolagens sida gö- ras i och för Chicagotrafiken.
Så har t. ex. Cunardbolaget i och för denna trafik byggt tvänne nya jättefartyg om icke mindre än 19,000 tons dräktighet.
Från Hamburg och Köbenhavn komma dessutom sannolikt billig- hetsresor att anordnas.
Men oberoende af detta kan man räkna själfva ångbåtsresan fram och åter, inklusive all kost (ej vin), till högst 600 kr.
Då Ni skall skaffa Er biljett, så vänd Er skriftligen till liniens svenske generalagent och undvik mellanhänder.
Slå upp i Han- delskalendern under rubrikerna » Göteborg » och » Emigrantagenter », och Ni finner alla de namn Ni behöfver.
Beställ biljett i god tid — Ni kan då få tillfälle att å den plan öfver fartygen, som agenten tillhandahåller, välja ut åt Er en god hytt.
Var icke rädd för sjösjuka!
Det bästa sättet att undvika sjösjuka är att ej tänka därpå och — hålla sin mage i god ordning.
Inga kurer och ingen medicin i världen hjälpa mot denna sjuka, om Ni angripes däraf, och ett recept som gagnat Per hjälper inte Pål.
Om Ni vet, att Ni har lätt att bli sjösjuk, så finns dock ett godt, pröfvadt och absolut oskadligt medel att åtminstone lindra den fruktade plågan.
Det består i att på för- hand bromera sig, d. v. s. genom intagandet af en bromlösning på förhand aftrubba käns- ligheten hos vissa nervcentra.
Se här det lilla receptet, som Ni själf kan inlämna på apoteket utan läkarepåskrift: » Rec.
Brom.
natr.
20, d:o antim.
20, Aqu.
menth.
120. » Man tager häraf eu tesked tre gånger om dagen i tre dagar före sjöresans anträdande.
Och så — lycklig resa!
Ankomsten till Newyork.
Den första representanten för den nya värl- den som visar sig för Er är » The health officer », » sundhetsinspektören », som kommer ombord, innan skeppet nått hamnen.
Han följes sedan af tulltjänstemannen.
Beträf- fande tullen har jag redan gifvit Er de nö- diga antydningarna.
Innan Ni lämnar skeppet, får Ni afgifva en deklaration om ålder, sysselsättning, na- tionalitet m. m., allt för statistiken.
Vid ankomsten är det vanligt, att den re- sande ger skeppets steward en dusör af ett par dollars och de andra tjänarne i propor- tion därefter.
Nu är frågan: ämnar Ni bege Er direkt till Chicago och först på återvägen stanna några dagar i Newyork, eller önskar Ni hellre att först bese denna Nordamerikas största stad?
Det är en smaksak.
Ni har ju ej lång tid på Er.
Om jag beräknar re- san från Göteborg till Chicago och åter till minst 25 å 26 dagar, återstå af de anslagna sex veckorna eller en och en half månad blott 1 8 — 2 0 dagar.
Det gäller därför att ekonomisera lika mycket med tiden som med penningarne.
Jag skulle råda, att Ni beger Er direkt till Chicago och först på hemvägen stannar i Newyork.
Ni kan då med mera lugn — och vana — njuta af dess skönhet.
Jag ut- går således från den förutsättningen, att Ni följer detta råd.
Då behöfver Ni ej nu skaffa Er något rum i Newyork, utan första och enda åtgärden är att skaffa Er biljett från Newyork till Chicago.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
29 hvarandra, samt själf hopsummera och anglfva summan under listan.
VILLKORET ENDAST, I PÅ FÖR ATT IDUN TVÄNNE FÖR FÖRSTA PRENUMERATION 1 0 ATT MAN FÅ DELTAGA ÄR INNEVARANDE KVARTAL, ÄGT INSTUNDANDE ÄR PRENUMERANT ÅRS SAMT ATT FÖRE DEN RUM FEBRUARI.
Alla lösningar böra innehålla prenumeran- tens namn, som absolut hemlig hålles för utom redaktionen stående, åfvensom uppgift på det ställe, där prenumerationen ägt rum.
Endast de vinnandes namn offentliggöras i Idun Lös- ningarna insändas till Iduns Redaktion, Stock- holm.
Dessa utförligare meddelanden om täflingen samt uppgift om prisdomare m. m. införas i första februarinumret af IDUN.
Tafllngstlden utgår den 1 instundande mars.
REDAKTIONEN.
För Adam var paradiset hem.
För de goda af hans afkomlingar är hemmet paradis.
Gå hellre femton mil för att tala med en vis man än en half mil för att se en vacker stad.
Lord Essex.
W 2 ?år O m " I d u n s j u l k l a p p s b a s a r ", filo- s o f e n P l a t o n o c h det s k ö n a s idé.
pristäfling et är droppen, som kommer krukan att rinna — att af de i ordet FOSTERLAND ingående •.
öfver.
Det är en del af idéerna i Iduns senaste bokstäfverna bilda det största antal svenska ord » julklappsbasar, » som kommer mig att gripa till — synes ha väckt ett lifligt och allmänt in- pennan för att uttala mig om en sak, som i sig själf tresse.
Hundratals skrifvelser med förfråg- är god, men som dock synes på väg att svårt ur- arta.
Ofta har den våda, som hotar smakriktningen ningar om de närmare villkoren inflyta.
Vi inom handarbetenas område, föresväfvat mig.
Med kunna med bästa vilja omöjligt medhinna att innerlig tillfredsställelse har man under många år enskildt besvara dem, utan skynda att hår haft tillfälle att se och glädjas öfver, hvad » Hand offentliggöra detaljbestämmelserna.
Som reg- arbetets Vänner » och andra föreningar eller enskilda ifrare för kvinnoslöjden mäktat åstadkomma.
Oak- ler för tåflingen gälla alltså: tadt allt hvad som gjorts och göres, tränga dock 1) Inga ort- eller personnamn få medtagas.
tid emellan bubblor upp från en smaklöshetens dy, Således ICKE ord sådana som » Trosa », som för ett estetiskt sinne förefaller rent af bedröf- lig.
Man kan i » damernas egen Idun » — denna » Edla » och liknande.
välredigerade, ett stort behof fyllande tidning — 2) En och samma bokstaf får ej användas ibland få se insändl ett och annat från skilda håll, mer än EN gång I samma ord.
Således ICKE som kommer en att förvånas!
ord sådana som » taf / a », » anfordran » och Det står tämligen illa till med våra svenska da- mers smak — och det naiva uppenbarandet däraf liknande.
skvallrar bäst, om hur det ter sig feland en del af 3) Utländska ord, som vunnit så al / mänt dessa flitiga, företagsamma och uppfinningsrika va- bruk I vårt språk, att de kunna anses för- relser!
svenskade, må få medtagas.
Således ord så- Att tänka sig, hur tusentals kvinnor veckorna före dana som » tenor », » ters », men ICKE mindre jul sätta hälsa, krafter och pengar till för att vär- allmänna såsom » feodal », » fenol » och liknande.
digt kunna uppträda med » gåfvor och gengåfvor » af alla slag, många kanske efter de vinkar de fått i 4) Endast EN böjningsform får upptagas af » Julklappsbasaren »!
Iduns pristäfling synes mig af samma ord.
Således t. ex. ICKE både nomi- flere skäl förträfflig, särskildt för sitt uppfostrande nativen » lod » och genitiven » lods », ICKE både och ledande syfte.
Men också — för att man ge- nom den får reda på hvad somliga kvinnor — från imperativen red » och Infinitiven » reda » och skilda håll af landet — betrakta som » verkligt ori- liknande.
ginella och trefliga » beskrifningar på arbeten.
Re- 5) Likaljudande ord, som tillhöra olika ord- daktionens upprop gick mycket riktigt ut härpå och klasser eller ha olika betydelse, få endast upp- undanbad sig kritiklöst hopfördt likt och olikt! » Skulle jag själf nödgas visa ett gladt och tack- tagas en gång.
Således må ord sådana som » ros » samt anlete (de allra minsta gåfvor — skänkta af frös = a blomma, ros = sjukdomen, ros = kärlek — förtjäna ju ett innerligt tack) för presenter, beröm) eller ttro » (substantivet tro och ver- så olämpliga som dessa, om hvilka jag vill tala — så undras mig, om jag ej i det ögonblicket måste bet tro) hvartdera upptas blott EN gång.
låta människokärleken segra öfver sanningskärleken!
6) För stafningen kunna ej allt för stränga Och om jag vidare tänker mig, att alla dessa jul- gränser rättvis / igen fastställas, utan godkän- klappar skulle inregistreras i mitt lilla, men smak- fulla hem, då ryser jag och inser, att det är ett nas al / mänt vedertagna stafningssystem.
7) Alla deltagande skrifter skola å kuver- sannt ord detta: » bättre att gifva än (emot-) taga. » » Moster Gnstafva » t. ex., hvilken af en » muff gjorde tet förutom adress vara betecknade med or- en matta åt mormor, » skulle jag gärna vilja säga den Iduns Chicagotäfllng » ' för att OBRUTNA några ord i all vänlighet.
Och om andra af » Jul- förvaras intill täflingstidens utgång, då de bry- klappsbasarens » deltagarinnor ville lyssna till en gammal tants gnat, skulle det glädja henne.
tas I närvaro af prisdomarne.
Det är nog bra att af intet få mycket, att af 8) Hvarje täflande bör ordna antalet af enkla medel åstadkomma något praktiskt, nyttigt sina funna ord I tio grupper, så att alla ord eller vackert, men månne man ej ofta skjuter öfver med samma begynnelsebokstaf komma efter målet och åstadkommer det rakt motsatta?
För
IDUN 30 att nu hålla mig till » Moster Gustafvas » matt-idé, så trots att den talrika barnskarans pappa fann den » urstilig » och hans välvilliga ungdom jublade i kapp med den påhittiga mostern, tillåter jag mig en in- vändning.
Hade inte skinnet af den gamla muffen (att den var gammal, bevisar dess storlek), fodradt med » en potatissäck », passat bättre ihop med en helt besked- lig, enkel bård af mörk filt?
Förutsatt att nu muf- fen skulle användas till matta!
Några cm.
grof filt står i ett helt annat pris än gammal brokad.
Kunde inte moster Gustafvas brudkjol kommit till mera heder än att blifva kant åt det gamla ruggiga skin- net?
Det hade varit mera praktiskt att köpa ny filt och att af brudkjolen af » tjockt sidenliknande tyg med inväfda bjärt röda rosor och blå förgät- mig-ej » ha åstadkommit ett vackert, artistiskt arbete.
Hur ful, rent ut, är inte sammansättningen af svart skinn, sidenliknande brokad och tjock trefärgad ull- snodd.
Men gammalt siden är, som sagdt, en vara, som står högt i pris, som anses för ett verkligt » fynd » att komma öfver och lämpar sig till sällsynt vackra arbeten.
Verkligen trodde jag inte också, att vi voro så långt hunna, att vi hvarken broderade med pärlor eller sydde hårarbeten!
H u då!
Det är inte min afsikt att såra någon, det skulle göra mig allt för ondt.
Min mening ville jag blott ha fullt uttalad; smakriktningen måste rättas l Om vi kasta en blick på andra landets kvinnor, på deras arbetsduglighet och på halten af deras ar- beten, så möta oss helt andra syner.
De engelska kvinnornas energiska driftighet och förträffliga och solida result«t slå en med beundran.
Holländskan och schweitziskan äro kända för praktisk duglighet och rika produkter däraf, belgiskan berömd för handafärdighet, särskildt i spetsknyppling.
Österlan- dets dotter — kvinnan utan högre odling — söm- mar sina konstrika broderier i silke och guld.
Och hvem öfverträffar fransyskans kvicka fyndighet och uppfinningsrikhet, hvem hennes fiffiga fingrar, hennes förmåga att af det minsta kunna göra underverk?
Se henne, från den förmögna damen ner till handt- verksdottern, se henna vrida till en rosett, kokett knyta ett band, arrangera en mössa, en hatt, hur blir inte allt hvad hon för emellan sina fingrar smakfullt och elegant!
Svenskarne ekyllaB ju för att vilja efterhärma de stora kulturländernas seder och bruk, att vilja tillägna sig allt möjligt — ondt som godt!
Kanske kan detta vara en svaghet, men det innebär ock en styrka.
Detta att kunna tillägna sig, snabbt tillgodogöra sig, visar en känslighet för intryck, som är att be- akta och gilla.
Kunna och böra ej våra kvinnor med fog uppmuntras att förvärfva sig andra länders rika konsterfarenheter i slöjd och handarbeten?
Den svenska kvinnan besitter en seg energi och märg i viljan.
Med de förutsättningar hon äger står det i hennes eget skön att vinna hvad som felas henne.
Men nu hör jag eder otåligt ropa; och allt detta, bara för det » moster Gustafva » slaktade sin gamla omoderna muff och gjorde en matta däraf; för att unge » Kirre » af kokerskan grälade sig till några struntsaker, som onekligen passade bäst åt » my- rorna », och fick ett bordkrocket däraf; för att » Ella » ville belamra spelbordet med dussintals små lappar ooh » Finskan » förvara sina specerier i broderade påsar, » Essy » spatsera i sina förfäders gehäng, » Vain- queur » lägga konfekt i butelj hölster och » F.
S.
— last but not loast — brodera kamfodral och cigarr- etui med sin kärestas hår i korsstygn!!
Ja — bara därför!
Bara därför, att dock vår smak är oss gifven som en vårdare af det sköna inom och utomkring oss och att vi måste tukta den till att noga sköta detta sitt kall.
Redan en forn- tida vis, den gamle Platon, skrifver: » Detta är den rätta vägen till kärleken, som man, ensam eller förd af en annan, måste beträda: att man utgår från de enskilda sköna föremålen och, för att nå det högsta sköna, alltjämt stiger uppåt liksom på trappsteg, från de kroppsligt sköna tingen till de sköna sederna och handlingarna, till dess man slutligen lär känna själfva det skönas ide '! » Ursula.
Tomma äro alla ställen i världen för den okunnige.
Hitiduiskt ordspråk.
än Det är lättare att stifta fred inom Europa att bilägga en tvist mellan två kvinnor.
Ludvig XIV.
1893 » Maten ä r halfva Ett r e a l i s t i s k t födan ».
inpass af El en Bergström.
in läsarinna, hvad är det, som enligt din mening skapar hemtrefnaden?
Penningen skall du ej tveka att svara, så vida du hör till de många husmödrar, som knoga och knoga för att få debet och kredit att gå i hop.
Har man Fortunatus ' pung, menar du, ingen konst då att göra hemmet trefligt, själf vara vid godt mod och för man, barn och tjänare hafva allt efter deras önskan.
Men jag ber dig, som var så snar att svara, titta för ro skull in hos de rika, och du skall få se, att penningen ensam » verkar det visserligen icke. » Kanske mötes du just där af grälande tjä- nare, missnöjda barn, af en under det stora och myckna lika nedtyngd husmoder som du själf under brödbekymren, af en gnatig och retlig äkta man.
Och i hur många rika hem går ej den farliga sjukdomen spleen — leds- nadens, öfvermättnadens och ledans sjukdom —; huru oftagörama de ej det, som engels- mannen kallar » the skeleton in to house »; något hemskt, en olycka, något som behöfver försonas, men svårligen låter sig försona, som aggar midt under festvimlet, som plötsligt stinger till midt i glädjen.
.
.
Men låtom oss ej förirra oss in på det tragiska!
It " I En mera idealistiskt anlagd natur, som framför allt icke känt bristen på nyss nämnda vara, men så mycket mer på denna ljufva känsla af öfverensstämmelse med om- gifningen, som tycker sig ensam och oförstådd, hör jag på min fråga svara: sympatien.
Ja visst, ja visst, det kan ej nekas, att den spe- lar en viktig roll för lyckan, men till så höga ting som till den Guds gåfvan var det nu egentligen ej meningen att detta lilla kåseri skulle svinga sig — det vill endast helt an- språkslöst röra sig kring en af de afdelningar, som sortera under lyckan: hemtrefnaden.
Utan att emellertid vilja underskatta vare sig penningen eller sympatien, äfven såsom medverkande för underafdelningen i fråga, och väl vetande, att andra faktorer också böra tagas med i räkningen, vill jag här för min del som ett af de allra viktigaste bidragen till hemtrefnaden framhålla: ett godt bord och angenäma måltidsstunder.
Missförstå mig ej!
Det är icke läcker- gommarnas af aptitretaude medel, sällsynthe- ter för årstiden eller klimatet, gamla viner m. m. öfverfyllda bord, j a g menar — jag vill visst icke uppmuntra vare sig finsmakeri eller fråsseri och vet nogsamt, huru långt sådant kan urarta — men hvad jag menar är det bord, där den välsmakande, tillräckliga och sunda spisen vittnar om husmoderns om- sorg, intresse, förstånd och insikter.
Jag vå- gar påstå, alt samtliga hemmets medlemmars hälsa, goda lynne och trefnad äro i hög grad beroende af huru frun i huset uppfattar sin ställning till matfrågan, hnru pass hemma- stadd hon är i den kulinariska vetenskapen.
Det låter mycket lågstämdt detta, och du tvekar att gifva mig rätt.
Men jag ber dig: betrakta då mannen, när han på middagen kommer hem från det tröttande arbetet, må- hända nedslagen af någon motgång eller för- tretlighet, och hans blick faller på det väl dukade bordet, där redan rostbiffen ångar emot honom och ölkannan skummar.
Ljusna ej hans drag?
Får han ej liksom lif på nytt, och äro ej snart alla obehagliga intryck utplånade, tröttheten försvunnen och ett gladt samspråk i gång, under det hustrun skär för åt honom den ena saftiga köttskifvan efter den andra.
Månne hon ej ock vid dessa tillfällen får höra månget smeksamt, upp- muntrande ord, som upplifvar hennes lynne och gör henne godt djupt in i själen.
Och är icke detta också rätta tillfället för henne att få honom gå in på någon hennes önskan eller älsklingsplan?
Men tyst, tyst, låtsa ej om det!
För den tjuguåriga kvinnan låter det som en paradox: » vägen till din mans hjärta, går genom hans mage, » men den er- farna trettioåriga har ofta nog fått besanna orden.
Se honom i stället, då biffsteken har något besläktadt med guttaperka, och hör kvickheter sådana som: » till det här skulle behöfvas en ångsåg »; se den stackars hustrun kämpa mot tårarna och göra det ena fruktlösa försöket efter det andra att öfvervinna den tryckande tystnaden, och du skall ej längre tveka att, hvad hufvudpersonen i familjen angår, gifva mig rätt, t u 3 e n gånger rätt.
Tillstå vidare, att det är ett nöje, som för- sätter både mor och barn i godt humör, då den matfriska barnskaran vid frukostbordet sätter i sig den kraftiga chokladen och de hembakta skorporna eller äggen och smörgå- sarna.
Då de därpå med lustigt mod, glada och ifriga, rusa till skolan, erfar då ej mod- ren en känsla af belåtenhet öfver att i sin mån hafva motarbetat blodbrist, håglöshet och kraftlöshet hos dem?
Säkert skola de arbeta med lif och lust!
Stackars de barn, som i sista minuten, medan deras mamma kanske ännu sofver efter föregå- ende aftons festtillställning, få framslängd åt sig en skål brännhet välling eller en kopp dåligt kaffe, som de ej hinna dricka ur.
Huru skola de reda sig med skolarbetet?
Följa vi dem, skulle vi nog få se dem sitta likgiltiga, från- varande och dåsiga under lektionstimmarna.
Barnen själfva veta ej, hvad som går åt dem, de höra ej med öronen och se ej med ögonen — men det är hunger.
En läkare berättade mig, hur han tillkallades i ett hus, där dottern tynade bort.
Hans vana blick upptäckte svält, » gentil svält ».
Och du själf, i huru olika stämning för- sätter dig ej om morgonen det starka, ren- smakande kaffet mot det slags dekokt, som nog litet hvar af oss en och annan gång fått göra bekantskap med, som skall föreställa kaffe, men i själfva verket är en parodi därpå!
A f det förra mår du väl och känner dig upplifvad, af det senare blir du sur till lynnet och får magsyra.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
U r n o t i s b o k e n.
Camilla Collett, den frejdade norska författarinnan, hvars bild Idun förliden som mar tecknade för sina läsarinnor, fyllde i mån- dags i Kristiania 80 år och var med anledning häraf föremål för stor hyllning.
Hon fick under dagens lopp mottaga hundratals lyckönskningar i form af telegram o c h blommor från in- och ut- landet äfvensom mångfaldiga andra bevis på sym- pati.
Kl. 2.15 satte sig ett långt, uteslutande af kvinnor bestående festtåg i rörelse till författa- rinnans bostad, hvarest hon, omgifven af barn och barnbarn, upprepade gånger måste visa sig i fönstret.
Därefter uppvaktades hon af en de- putation, hvarvid fru Ullman till författarinnan öf- verlämnade en praktfull, stor blomsteruppsats från Kristianias kvinnor.
IDUN 1893 Studentersamfundet gaf senare en fest, som be- vistades af så många deltagare, som lokalen kunde rymma.
Många kunde icke få biljetter till festen.
Under festens gång talade prof. Dietrichson och fru Ragna Nielsen för författarinnan, som tackade för de för henne uttalade lyckönskningarna.
Fe sten var ytterst animerad.
Kl. 9.30 företogo studenterna ett fackeltåg till författarinnans ära, hvarjämte de för henne ut- bragte ett » lefvel » Fru Collett hälsade de förbipasserande studen- terna från sitt fönster.
Vid Wergelandsmonumen- tet, förbi hvilket fackeltåget äfven passerade, fort- sattes ovationerna.
* AFLIDEN KONSTNÄRINNA.
1 lördags på för- middagen afled å Sofiahemmet härstädes efter en genomgången operation genre- och landskapsmå- larinnan VIRGINIA LARSSON, uti en ålder af 48 år.
Hon var född i Stockholm 1844 och studerade vid konstakademien härstädes, men erhöll äfven pri- vat undervisning i landskapsmålning af E. Bergh och i akvarellteknik af Egron Lundgren.
Hon uppträdde första gången 1868 med ett landskap på akademiens utställning; härefter begaf hon sig till Frankrike och Italien samt uppehöll sig i,fem år i R o m, ifrigt sysselsatt med konststudier.
Åter- kommen till fäderneslandet utställde hon flere utsikter i akvarell från denna sin färd.
Ar 1884 besökte hon Spanien.
Hon har utfört ett stort antal landskap, genrer och karaktärshufvuden i akvarell.
Af dessa hafva många varit exponerade i våra ' konstföreningar.
1 DEN HÖGA ÅLDERN af 99 år har i Paris af- lidit mrs Tevis, mormoder till härvarande engelske minister sir Francis Plunketts fru.
KVINNOFRÅGAN I ÖSTERRIKE.
En kvinnosak- förening har bildats i Österrike.
Enligt österriki- ska lagen får icke någon förening existera utan regeringens sanktion.
Efter många svårigheter hafva stiftarna af den nämnda föreningen lyckats erhålla denna sanktion, o c h den höll den 21 den- nes sitt första möte i Wien.
31 uppstyltning, o c h hans dramatik visade sig hålla dessas lofven.
» Grefvinnan Sarah » är för öfrigt endast en direkt dramatisering af romanen med samma namn.
Den tröttsamt långrandiga anrätt- ningen — på premieren drog den ut till kl. 11,15 — fick emellertid en mycket vårdad framställning på Dramatiska teatern både hvad spel o c h upp- sättning angår; man vore frestad att säga: allt för vårdad, i hvarje fall oförtjänt.
Fru FAHLMAN som den märkvärdigt tjusande grefvinnan framtedde en briljant apparition o c h ett rutineradt spel, frö- ken SEELIG en intagande mjukhet i ingenuens roll.
Herr FREDRIKSSON gjorde en fransk general — o c h att denne då blef elegant, är onödigt försäkra.
Herr HILLBERG var bara öfverste, men skämdes icke för sig för det, utan gick omkring o c h brummade och skrämde den stackars hr PALME (Leopold Fros- sard) alldeles förskräckligt, tills denne mot slutet tog mod till sig och själf morskade upp sig.
Herr SKÅNBERG tog sig ypperligt ut i franskt rödbyxad uniform och spelade med värme.
Publiken förblef dock hela tiden kylig, och » Grefvinnan Sarah » har nog redan vid detta laget spelat ut sin roll i Stockholms teatersalonger.
Litteratur.
Skrifkonstens historia.
Med denna titel har ett läsvärdt och underhållande arbete utsändts i bok- handeln, omfattande en öfversikt öfver skrifkonstens utveckling från äldsta till senaste tid, hvarvid sär- skildt afseende fästs på vårt nuvarande alfabet.
Det är ett utdrag från olika forskare och författare, som verkställts af tvänne inom detta fack högeligen kom- petenta personer, bröderna Otto och John Påhlman, de kände föreståndarne for det välrenommerade Han- dels- och skrifinstitutet härstädes.
Det lilla arbetets värde förhöjes genom talrika illustrationer och jäm- förelsetabeller samt en i sin helhet vårdad typogra- fisk utstyrsel.
E n lärarinnas r o m a n.
En GEORGES OHNETS romaner äro, kulturbild, af Kungl.
operan har utan all gensägelse gjort ett lyckligt grepp genom att återupptaga AUBERS ypper- liga opéra-comique » Fra Diavolo », hvilken i mån- dags afton i ny uppsättning gick öfver scenen under hr HENNEBERGS ledning.
Den fulltaliga pu- bliken försattes i den angenämaste stämning o c h gaf denna uttryck genom mindre vanligt enhälliga applåder och rik blomsterhyllning.
» Fra Diavolo » verkar ännu föga föråldrad och intager alltjämt genom sin melodiösa, spirituella musik samt den verkligt roliga libretton.
I måndags var det den 171:a gången den gick öfver vår operascen.
Naturligtvis var kvällen främst hr Ödmanns, som i den ädle banditens kappa lyckats kläda en af sina allra bästa såväl vokala s o m sceniska skapelser.
I de första akterna förmärktes nog spår af premierens osäkerhet, hvilket väl knappast kan förundra, dä man betänker partiets storlek, men han både spelade o c h sjöng upp sig för hvarje scen, och den stora arian i tredje akten gick med öfverdådig bravur.
Lagerkransar o c h blommor regnade för hans fötter.
Hans medspelande delade med stor heder af- tonens framgång.
Herr JOHANSSON gaf en alldeles dråplig bild af den flegmatiske lorden, och fröken WOLF sekunderade h o n o m godt som lady Kockburn, om ock komiska uppgifter egentligen ej kunna sägas ligga för hennes temperament.
Fröken HOLMSTRAND var mycket täck som Zerlina och sjöng vårdadt och smakfullt.
Herr LUNDMARKS Lorenzo bar ock vittne om samvetsgranna studier, som icke saknade sitt er- kännande.
Herrar BRAGS och HENRIKSSONS herrar röfvare förtjäna äfven omnämnas.
Som sagdt: framgången var gifven, och utom hr Ödmann, erhöll, efter första akten, fröken Wolf en lagerkrans, efter den sista fröken Holm- strand en präktig rosenbukett.
1 morgon lördag gifves symfonikonsert.
K.
Dramatiska teatern har ej haft samma lycka med sitt senaste program som med de närmast föregående.
svensk tecknad på verklighetens grund för Idun Teater och musik.
som det heter, » kända i orten » för sin onaturlighet och som hon, s o m nu är sjuk, försökte trätta i dom.
Inte några tocka där visor inte.
Mycke religion ha vi nog inte här, men det lilla som finns vill vi ska vara af rätta slaget.
Alltså tyst med kvintileringarna för barnen, annars tar hus i helsike.
Vi vill inte ha med katoliker att göra, så mycket hon vet det.
Och nu går jag, o c h hon ska inte vara rädd, för hon ser hygglig ut, och så skall jag hjälpa henne med att stänga luckorna, för det kan nog vara bra det.
Godafton. » Han gick, o c h väl utkommen, slog han verk- ligen till luckorna, s o m Kerstin hastigt skrufvade igen.
Så skyndade hon ut o c h läste ' dörren.
Hon var så uppskakad, ett hon darrade som ett asplöf o c h nervöst började lårarne flöda.
Men med viljeansträngning samlade hon sig o c h bäd- dade soffan, där hon skulle ha sin liggplats.
Hon bredde ut framför glöden i kakelugnen de präk- tiga linnelakan, s o m hon fått med sig hemifrån, en sista återstod af det forna välståndet.
Hennes tankar gingo till modren där borta i den lilla staden.
Nej, hit finge hon ej komma, ja, hon skulle ej ens få veta, hur hennes flicka egentligen hade det.
Då skulle hon bli bjärtängslig.
Innan Kerstin gick till sängs, sjönk hon åter på knä, och styrkt af den tysta bönen, slumrade hon snart in i den ensliga kammaren, medan skogen susade för stormen och regnet föll i ström- mar därutanför.
Algot Sandberg.
(Forts.) m l ä t e n lättade hjärtat.
Som hon låg där med an.
* r siktet doldt i händerna, kände hon så små.
ningom, hur ett stilla lugn bredde sig öfver hen nes kvalda själ, o c h förunderligt styrkt af denna bön utan ord reste hon sig.
Hon.
tyckte sig icke längre så öfvergifven, kammaren föreföll henne icke mer dyster.
Hon tog upp sångboken o c h började efter siffertecknen sakta sjunga den vackra melodien.
Snart kunde hon den, och hon sjöng den om och om igen.
Så gick hon bort för att taga bibeln, som hon också sett bland böckerna, och satte sig att läsa ett kapitel.
Plötsligt for hon upp förskräckt.
Det bultade på dörren till skolsalen.
Hon lyssnade.
Bultnin- garna blefvo starkare, och hennes ängslan steg.
Genast stod för henne, hvad hon hört flickan på stationen o c h äfven postiljonen berätta.
Gud, hvad kunde det vara!
Hon hörde några svordomar o c h trefvaude steg.
Hon hade dragit sig längst in emot kakelugnen och hade ögonen fästa på fönstret.
Hon kände benens vikta under sig, då hon såg ett skäggigt ansikte trycka sig mot rutan o c h hörde en grof röst skrika: » Det var då också hin, att h o n inte kan öppna, när hon är hemma.
Jag vill henne ingenting ondt, bara tala vid henne. » Darrande gick Kerstin genom det kolmörka skolrummet ut och låste upp dörren.
Karlen klef in och följde henne in i kammaren.
Det var en grof, smutsig en med yfvigt hår och skägg.
Ker- stin såg på honom, utan att säga något.
» Ja, hon behöfver min själ inte darra på det där viset.
Jag har ingenting elakt i sinnet.
Men jag gick förbi, o c h då hörde jag henne sjunga, och som jag visste, att den nya skolmamsellen kommit i dag, tänkte jag säga henne ett ord.
Se jag heter Pettersson o c h bor här uppe i skogen och har två ungar, som gå i skolan.
Men j a g vill inte att dom ska lära sig något nymodigt, TREDJE KAPITLET.
Kerstin spratt upp ur sömnen tidigt följande morgon af några sakta knackningar på dörren till skolsalen.
Hon skyndade upp och öppnade.
Det var ett par små flickor och en gosse, som dry- pande af regn stodo utanför på trappan.
» Så tidigt ni komma, barn! » » Ja, vi skulle sopa skolsalen. » » Jaså, stig då in o c h börja.
Jag kommer strax ut o c h hjälper er. » Hon klädde sig i hast och gick ut till barnen.
De både flickorna fäktade sig svettiga med hvar sin lång damborste, under det gossen förgäfves sökte göra eld i järnkaminen.
Barnen sågo litet skyggt på henne genom dammet, som stod högt i tak.
» Bruka ni inte göra det här om eftermiddagarne, innan ni gå härifrån? » sporde Kerstin.
» Nej, » svarade den ena af flickorna.
» Nå, då skola vi börja med det hädanefter.
Och så skola vi stänka vatten på golfvet, så dammar det inte så mycket.
Ha ni ej fått lära er det? » » Jo. » » Nå hvarför göra ni det inte då? » Intet svar.
» Hvad heta n i?
» » Stina.
.
.
Anna! » » Godt, och du lille därborta? » Pojken blåste ner i kaminen, så att askan rök om honom.
» Nå hörde du inte, hvad jag frågade? » » Olof. » » Så skynda er då, Stina o c h Anna och Olof, och när ni väl uträttat ert arbete, så knacka dä på dörren in till mitt rum, skall jag bjuda er på en kopp kaffe. » Då Kerstin gått in till s i g ^ h ö r d e hon, hur bar- nen började samtala med hvarandra.
» Hon ä ' visst snäll, » sade ena flickan.
» Ä, hon gör sig bara till, » svarade pojken.
» Vi ha kommit öfverens att inte lyda henne.
Kanske ger h o n o s s smörj, och då skall hon få se på annat, det har min stora bror sagt. » » Men kanske hon är snällare än den andra mamsellen? » » S o p a på nu, Stina, få vi kaffe. » Efter en stund knackade flickorna på dörren till Kerstins rum.
Hon kom ut.
» Jaså, ni ha slutat.
Då skola vi se, hur ni gjort ifrån er ert arbete.
Nej, mina små flickor, det här är inte ordentligt.
Soporna ligga kvar här och där.
Tag bort dem också. » Flickorna togo ånyo, utan att säga något, fatt på borstarna, då Olof r o p a d e: » Gör det inte, töser, gör det inte! » » Hvad sade du, Olof? » frågade Kerstin allvar- samt.
Pojken teg.
» Fy skam, min gosse, att säga så.
Vill du inte bli god vän med mig? » » Nej! » » Hvarför det d å?
» » För det är inte roligt att gå i skolan. »
IDUN 32 » Tycker du inte?
Vi få väl se ändå.
Och nu ha Stina o c h A n n a tagit vara på hvad de läm- nade kvar, och nu gå vi in, så få vi litet kaffe. » Barnen blefvo stående vid dörren, o c h Kerstin måste riktigt truga dem att dricka det varma rykande kaffet.
Under tiden började de öfriga barnen anlända, och när klockan blef åtta, började Kerstin sin första lektion med bön och sjungandet af en psalmvers.
Hon hade en klar o c h vacker sopran, och barnen lyssnade förvånade till sån- gen.
Under densamma hade ytterligare några kommit till, men vid uppropet fattades ännu många.
» Bruka ni komma sent här? » frågade Kerstin.
» Det tycker jag inte o m, och för framtiden få ni bättre passa pä.
De försumliga skrifver jag upp, och så kommer det i bojygen sedan. » Det var i dag andra årsklassen Kerstin hade att undervisa.
Hon följde det redan uppskrifna schemat med räkning o c h välskrifning, katekes och biblisk historia- Hon fann barnen okunniga och vårdslösa, ouppmärksamma och själfsvåldiga, och redan efter första timmen var hon alldeles uttröttad af alla tillsägelser o c h rättelser hon måste göra.
Förmiddagen gick dock, o c h middagslofvet kom.
Vädret hade Dlifvit bättre, hvarför de flesta bar nen gingo ut för alt i det fria äta sin frukost.
Kerstin kände sig nedslagen, där hon begrun- dande satt pä sin soffa.
Hur olika var ej detta mot att undervisa i öfningsskolan på seminariet!
Hvilket tålamod och hvilken vishet det fordrades!
Å ena sidan icke lämna olaterna oanmärkta och å den andra icke genom för mycket kält göra barnen dolska och ovänligt stämda.
Hon måste göra sig älskad af dem.
Ja, men huru?
Dessa barn tycktes så litet veta, hvad kärlek ville säga, att det kanske blef henne alldeles för svårt att nå fram till deras hjärtan.
Men hon ville för- söka.
De flesta af barnen hade nu slutat sin frukost, och Kerstin väcktes ur sina tankar genom deras ras och stoj på platsen utanför.
Hon ville gå ut och deltaga i deras lek o c h öfvervaka, att ingen- ting orätt skedde.
Då hon gick genom skolsalen, hörde hon snyftningar från ett hörn.
När hon säg dit, varseblef hon en liten trasig pilt, som satt på en bänk med hufvudet doldt i händerna.
Han grät öfversiggifvet.
Kerstin gick till h o n o m.
» Hvarför gråter du, min g o s s e?
» xaroretarr Bidrag mottagas med tacksamhet.
Månstrålegåta.
Han såg upp till henne med stora, tårdränkta ögon, som lågo djupt inne i ett magert och blekt ansikte.
Hon upprepade sin fråga- Men gossen fortfor att gråta, » Hvad heter du, mitt b a r n?
» » Petter. » » Har någon varit stygg mot dig? » » Nej. » » Nå men se så, tala då om för mig, hvarför du är så ledsen. » Men det ville inte fram.
Kerstin måste taga h o n o m med in i sitt rum, där hon satte h o n o m bredvid sig och började smekande tala med ho- nom.
Slutligen kom det under snyftningar: » Jag.
.
.
är.
.
.
så.
.
.
hungrig! » » Stackars liten!
Har du inte haft någon fru- kost? » » Nej, mamma hade ingenting i dag.
Pappa söp opp allt igår h o s krögarn. » » Min lille vän, inte får du vara hungrig!
Se här har du en brödkaka, och så skall jag gå efter en kopp mjölk åt dig. » Petter grep sig glupskt an med brödkakan.
Den försvann snart, och j u mindre den blef, desto färre blefvo tårarne.
» Brukar du ofta vara utan frukost, Petter? » » Ja, när pappa är full.
Ibland får jag litet af de andra barnen, men jag får inte tigga af dem, det har mamma sagt.
Vi äro inte från den här socknen egentligen, ha bara varit här ett år, och därför äro de stygga mot mig.
Olle ville ge mig bröd i dag, men då skulle han först snyta sig på det, o c h då kunde jag inte äta.
Då skrattade de åt mig. » » Stackars liten pilt! » tänkte Kerstin.
På eftermiddagen hade Kerstin tagit fram en bok att föreläsa ur för barnen.
Hon ville söka göra undervisningen intressant för dem.
Hon läste om ångbåtar o c h järnvägar, o c h barnen lyssnade tämligen uppmärksamt.
Då och då gjorde hon en fråga o m ett o c h annat af hvad- som föredrogs.
Hon hade sökt förklara hvad ånga var och hur mångfaldig dess betydelse, bland annat just att drifva fram ångare o c h lokomotiv, o c h frågade; (Forts.) På lifvets marknad säg hvad varierar?
Ett namn som mannen ibland kan få.
Säg växter två, som till nytta lända.
Och dito en, som ock gagna kan.
Hvem ljus och värme till oss kan sända?
En fisk i strömmen, hur heter han?
Hvem smyger sakta i skogens gömma?
Hvem rusar hurtigt kring ängen fram?
En stad i Södern vi ej få glömma.
En vacker blomma på taggig stam!
En nära slägting.
— Isregionen.
Och hvem vattentät ej kallas kan.
Nämn en produkt ifrån varma zonen.
Hvad här på jorden du icke fann.
Ett litet vapen i forna tider.
På bäckens språk säg mig namn.
ja, två!
Hvarifrån fartyget sakta glider.
En titel se ' n, som ej alla få.
I. Z — s.
Gåta.
Log-ogryf.
Att oersättlig kan ingen vara jag mer än andra får profva på, ty blir jag uttjänt, så är det bara att nytt och bättre i stället få.
Jag blifver utsatt för köld och hetta, för slag och stötar ju äfvenså, och blir jag utsliten utaf detta, så får jag genast ur tjänsten gå.
Men om jag lyckas att gammal blifva, trots alla faror, jag genomgår, då lön för mödan man vill mig gifva, då blir jag prisad och värde får.
Ja, då man allas att sin mig kalla, fast i min ungdom jag glömd mig fann.
Jag, aktas, visas som skatt för alla, man vill ej mista mig då minsann!
Ett sjutal delar jag presenterar, mer pr; icke knn bjuda pS.
Nämn en flod; en kejsare du ställer i dess midt, och du en statsman har.
Tysk den första är; en ryss den andre; ifrån Frankrike den tredje var.
Mosaikuppgift.
Vidstående fyra figurer skola ordnas till en kvadrat, A hvars hvaran- dra motsvaran- de horisontal- D och vertikalra- I R s der bilda sam- ma ord.
Dessa äro: 1) En färg.
2) En forntida her- skare.
3) En skald.
4) En musikterm.
JM A R 14 O I Bokstafsgråta.
Tag 8 a, 1 b, 2 c, 1 d, 11 e, 2 f, 3 g, 2 ii, 3 i, 1 j, 3 k, 5 1, 1 m, 3 n, 0 o, 3 p, 11 r,.
" &gt; s, 7 t.
3 u, 1 ii.
Från Iduns läsekrets.
Hvar g å g r ä n s e r n a f ö r en tjänarinnas skyldigheter?
Svar till » Nygift ».
T l e t första ni bör iakttaga vid antagande af en ny FrT tjänarinna är att noga taga reda på den familjs förhållanden, hvarest hon sist tjänat.
Heunes förra husbondefolk bör först och främst ha mycket mindre inkomster än ni, tarfligare möbler, tarfligare mat och många barn, så att tjänarinnan haft mycket att göra.
Bäst är att taga tjänarinnan från en aflägsen trakt på landet, där hon innehaft plats hos någon skol- lärare eller komminister.
När sedan den enkla landt- flickan kommer, anmärk ej för mycket på hennes tarfliga uppträdande; låt henne tala landtligt, beröm hennes hemväfda kläder.
Bed er hustru framförallt föregå henne med ett godt exempel och med arbet- samhet, bed er hustru på lediga stunder undervisa tjänarinnan i nugot handarbete, som kan göra henne ett nöje.
Försök att för tjänarinnan indela arbets- tiden med t. ex. en timmes ledighet efter middagen, samt så att arbetet om aftnarna ej blir för sent slut.
Lämna tjänarinnan några timmars ledighet om sön dagarna att använda efter godtycke.
Iakttager ni nu allt detta, så är jag viss om, att tjänarinnan med villighet både skall gå ärenden och hämta upp eder ved ur källaren.
Moster Emma.
Gammal erfaren husmoder.
g » Innehållsförteckning.
E m i l i e B i l l m a r k; a f Claes Lundin.
(M e d p o r t r ä t t.)
— Y r - v ä d e r; p o e m a f - » Klippans son ».
— » D a n s a s v e n s k a!
» A f Klo- rentin.
— Ö f v e r f l ö d i g; e n b e r ä t t e l s e f i å n I l i v i e r a n, f ö r I d u n af Kust Roest.
— M e d d e l a n d e.
— T i l l C h i c a g o; p r i s b e l ö n a d u p p s a t s af Gustaf Gullberg.
— V å r p r i s t ä f h n g.
— O m » I d u n s j u l k l a p p s b a s a r », filosofen P l a t o n o c h d e t s k ö n a s i d é; a f Ur- sula.
— M a t e n är halfva f ö d a n; ett r e a l i s t i s k t inpaBS a f El- len Bergström.
— U r n o t i s b o k e n.
— T e a t e r o c h m u s i k.
— L i t - teratur.
— E n lärarinnas r o m a n; en s v e n s k kulturbild, t e c k - n a d på v e r k l i g h e t e n s g r u n d f ö r I d u n a f Algot Sandberg, (flörts.J — Från Iduns läsekrets.
— Tidsfördrif.
1 w, 1 ä och bilda 12 ord, hvilkas begynnelsebokstäfver utgöra namnet på en framstående fransk författare och slutbokstäfverna namnet på ettafbans arbeten.
Orden äro: 1) Stad i Pommern.
2) O vid grekiska kusten.
3) Stad i Tyskland.
4) Stad i Frankrike.
5) Dram af José Echegaray.
6) Stad i Böhmen.
7) Stad i Sverige.
8) Biflod till Volga.
9) Stad i Holland.
10) Stad i Sverige.
11) Stad i Sverige.
12) Stad i Schlesien.
Vanja.
det syns i smärta, sorg och strid, i fröjd och frid.
hela ord är på vår jord förställning, falskhet, arganlist båd ' först och sist.
Ebon Mitt sammansatta Hoi.
Namnförbindelsegråta.
ANTONIUS, PSYKE, NINUS, Sammansatt eharad- palindrom.
Första delen.
Milt första rättfram, plus ett k kan » hängas » på.
Det bakfram, allt med samma lån, har vikt som spån.
Milt andra, rättfram, är ett djur, med lugn natur, men bakfram en » föreningslänk » - husbondens skänk.
Milt tredje, rättfram, minus 1, får 11111 - 11 snäll, Och bakfiam, arbete det är, man säga plä ' r.
Mitt hela är en ryslig best, som nog som gäst oss har uti vårt kalla land besökt ibland.
Andra delen.
Mitt första, rättfram, kan jag tro göms i din sko.
Det bakfram en partikel är, så skolan lär.
Mitt andra — sällsynt tydas kaD, det mången fann!
Och det blir samma ord och sak Båd ' fram och bak.
Mitt hela till båd ' kvinna, man nog vä ?en fann, KAIN, KUNIGUNDA, JULIA.
Sök till hvart och ett af dessa sex namn ett annat, som står i förbindelse med det nämnda.
Initialerna till de nya orden bilda namnet på en berömd fältherre.
Lösningar.
Logogryfm: Eldbrasan: ed, sned, band, b r a, e l d, al, l e d, Sula, K a n, s a n d, b l a d, b e n, d e l a, r a s, a s, lera, bal, E l s a, L e n a, E d l a, Sara, E l n a, B e l, bas, a n s, A n e, d a l, d a n s, b a d, r e s a, r e d a, sela, salar, rasa, e l d a, L a r s, b a n a, arla, A s a r, a n d, A l s, a l n, b r a n d.
Bokstafsgåtan: 1) Wartburg, 2) Å r d e r.
3) R e m m a r e.
4) T i i l u b b.
5) L o k e.
6) A d e n.
7) N u.
8) D a g m a r.
— » V ä r t l a n d - o e h R u - neberg.
Gåtan: Intet.
Triangelaritmogryfen Charaden:: Malin, Aron, lom, in.
Byråchef.
Förvandlingsgätan: 1) P i m p s t e n.
2) A n - genäm.
3) Telefon.
4) A r b o g a.
5) (» eograli.
0) Orleans.
7) N u m e r a.
8) Ishafvet.
9) Elfrida.
10) Nevralgi.
— Patagonien.
Hfatematiska uppgiften: l ' altndromema: 1J A r o m — M o r a.
2) N o r a — Aron orh Flöda — Adolf.
