# ID: svediakorp-per936
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 16,245
# sentences: 615
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 39 (302) Prenumerationspris Fredagen den 29 september 1893. pr år: Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
Idun ensam kr.
9 » 7 » 5 Byrå: Redaktör och utgifvare: K l a r a v.
K y r k o g a t a 7, 2 t r (Aftonbladets h u s.)
FRITHIOF HELLBERG.
Prenumori n s k e r å a l l a post- a n s t a l t e r i riket.
Träffas å b y r å n k l.
1 2 — 1.
Allm.
Sigrid fön och arbete, se där öfverskriften på d e n kvinnas lif, hvars bild i d a g trä- der oss till mötes.
Dess drag ä r o n o g litet hvarstädes i vårt land kända o c h älska- de, ty o m också frö- k e n R u d e b e c k s verk- samhet är f ö r l a g d till G ö t e b o r g, så b a d o c k under tjugufyra år flickor från när o c h fjärran där u p p s ö k t den o c h där, inackor- derade i hennes h e m, under hennes moder- liga h ä g n u p p v u x i t till g o d a o c h nyttiga män- niskor.
Sigrid R u d e b e c k föd- des i N o r r k ö p i n g den 7 september 1831.
För- äldrarne v o r o kyrko- herden därstädes fil.
d:r P e r Erik R u d e - beck o c h hans maka Sigrid Gustafva Bry- dolf.
Ett par år efter Sigrids födelse flytta- ' e hennes föräldrar u l l W i s t s patronella pastorat o c h därifrån 1854 till Stora Å b y, båda i n o m L i n k ö p i n g s stift.
R e d a n v i d t i o års ålder f ö r l o r a d e Sigrid o c h hennes sex små syskon sin m o r.
För- lusten mildrades n å g o t därigenom, att en vän- Telef 61 47 helgfri Tryckeri Aktiebolag 6:te årg.
Utgifningstid: hvarje Iduns fredag.
Lösnummerspris 1 5 öre (lösmr endast för kompletteringar) AllllOllSpris: 35 ö r e p r n o n p a r c i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r u o n p.
- r a d.
Rudebeck.
inna till d e n aflidna t o g vård o m d e m o c h snart blef deras n y a moder.
I en v a c k e r trakt o c h i ett h e m, d ä r förståndets o c h hjär- tats anlag fingo en sund o c h allsidig utveckling, u p p v ä x t e Sigrid o c h hennes m å n g a syskon.
D e r a s studier leddes af enskilda lärare, o c h Sigrid stannade kvar i h e m m e t, tills h o n o m - kring år 1 8 5 4 b e g a f sig till fröken Cecilia Eryxells pension p å Karlslund i Västman- l a n d f ö r att d ä r ge- n o m g å en kurs f ö r ut- bildande af lärarinnor.
S o m biträdande lärar- inna stannade h o n se- dan kvar i pensionen.
H ä r tändes i hen- nes själ d e n trosgni- sta, hvilken sedan flammat u p p till en eld, stark n o g att icke endast lysa o c h v ä r m a h e n n e själf, utan o c k de m å n g a, hvilka m e d h e n n e k o m m i t i när- mare b e r ö r i n g; här mottog h o n o c k den kallelse h o n i sin Her- res n a m n gått att ut- föra, kallelsen att som lärarinna verka f o r de små.
R e d a n tidigt g j o r d e h o n u p p den plan hon
I D U N 306 Att uppfostra att är afkyla att det uppväcka som ur sömnen, att 1893 gnida med snö det som är förfruset, brinner.
T. v. Hippel.
ville följa, o c h s o m h o n nog ' insåg först i e n e g e n skola k u n d e förverkligas.
E n sådan v a r o c k hennes önskningars m å l, m e n f ö r att hinna dit, måste h o n själf u t v e c k l a s o c h f å större p e d a g o g i s k erfa- renhet.
D e n n a f ö r v ä r f v a d e h o n s i g dels som lärarinna i enskilda h e m, dels o c h f ö r n ä m l i g a s t i m d e r d e tre o c h ett hälft år h o n f ö r e s t o d d e n n y b i l d a d e F a m i l j f ö r - eningens skola i G ö t e b o r g.
se o c h o m f a t t a d e t närmaste, tager h a n miste.
Intresset f ö r h e d n a m i s s i o n e n för- svagar i c k e k ä r l e k e n till h e m o c h foster- land, d e n t v ä r t o m stärker d e n, o c h s o m bevis h ä r p å b e r j a g att f å i n f ö r a er p å en försvarsfest.
F ö r r a våren k o m h ö g s t a klassen o c h b a d så v a c k e r t o m l o f att f å fira e n så- dan.
F r ö k e n R u d e b e c k, alltid v a k e n f ö r tidens rörelser, g a f sitt s a m t y c k e m e d D e n n a l ä m n a d e h o n i j u n i 1869, o c h v i l l k o r att flickorna anlitade sina e g n a S o m festen a n o r d n a d e s samti- den 5 augusti samma år ö p p n a d e s hen- krafter.
d i g t m e d U p s a l a m ö t e, l o f v a d e d o c k sko- nes egen.
B ö r j a n v a r anspråkslös.
A f t j u g u f e m a n m ä l d a elever v o r o endast t i o lans kristendomslärare att o m d e n n a hi- närvarande o c h fingo deltaga i den b ö n, storiska händelse hålla ett k o r t f ö r e d r a g, h v a r m é d d e n k ä n d e missionären, d:r P.
o c h e n sångerska g a f o c k s å löfte o m n å g r a s o l o n u m m e r, m e n eljes v a r allt Fjellstedt, i n v i g d e d e n n y a skolan.
e g e t v e r k från d e smakfulla B ö n e n h a r blifvit h ö r d, o c h G u d s väl- flickornas signelse h a r så hvilat öfver arbetet, att d e k o r a t i o n e r n a till d e fosterländska talen.
elevantalet i allmänhet u p p g å r till m e l l a n O c h n ä r d e p å p l a t f o r m e n u n d e r gra- KiO — 170, i n r y m d a i f r ö k e n R u d e b e c k s narna framträdde i nationaldräkter o c h e g e t h u s v i d Bellmansgatan.
talade, s j ö n g o o c h d e k l a m e r a d e u n g d o m - D i t b e r j a g n u att f å f ö r a m i n a lä- ligt o c h barnsligt, o c h n ä r till sist alla sarinnor, i c k e f ö r att se skolarbetet, hvil- reste sig o c h d e l t o g o i f o l k s å n g e n, fick ket n o g f ö r s i g g å r p å samma sätt s o m i m a n d e t intryck, att d å b u d e t: älska G u d, andra fullständiga kvinnliga elementar- ära k o n u n g e n, h ä r inpräglas, sker d e t p å läroverk, u t a n f ö r att deltaga i annat, ett sådant sätt, att d e t i c k e lätt utplånas.
s o m i n o m skolans v ä g g a r erbjudes, o c h Ser m a n f r ö k e n R u d e b e c k o m g i f v e n a f hvilket, p å s a m m a g å n g d e t t r y c k e r sin sin barnskara, tänker m a n på e n gam- p r ä g e l p å denna, karaktäriserar förestån- mal, v ä n l i g m o r m o r, m e n h ö r m a n h e n n e darinnan själf.
tala o m dessa barn o c h lifvet i v å r tid, R e d a n k o r t efter skolans b ö r j a n frå- tror m a n d e t är d e n y n g s t a föreståndar- flickskolor, så n y a o c h g a d e f r ö k e n R u d e b e c k sina små elever, innan f ö r våra o m d e ville bilda e n barnamissionsför- friska, f ö r att i c k e säga före sin tid, ä r o ening, hvars ändamål skulle vara att i hennes idéer.
skolorna p å Fosterlandsstiftelsens mis- P å senaste flickskolemötet i L u n d or- sionsstationer i h e d n a v ä r l d e n underhålla dades m y c k e t o m flickornas d a n a n d e f ö r en eller flere s m å flickor.
d e t husliga lifvet.
F r ö k e n R u d e b e c k satt l e e n d e o c h h ö r d e B a r n e n o m f a t t a d e förslaget m e d g l ä d j e, I sex år h a d e hennes å t t o n d e klass o c h j a g skall nu, o m I tillåten d e t, in- på.
haft sin kökskurs, o c h lika l ä n g e h a d e b j u d a er till e n missionsafton.
V i i n t r ä d a i gymnastiksalen, f ö r kväl- den sysslat m e d k l ä d s ö m o c h andra hus- len m ö b l e r a d till sällskapsrum.
I grup- l i g a arbeten.
D å v i befinna o s s i e n f ö r k o k k o n s t e n per v i d b o r d e n sitta små o c h stora flic- k o r ifrigt sysselsatta m e d sina handarbe- så intresserad t i d s o m vår, m å d e t kan- ten.
E n o c h annan m a m m a eller f ö r sa- ske förlåtas m i g, att j a g från d e n poeti- k e n intresserade damer ha tagit plats ska försvarsfesten f ö r er direkt u p p i k ö - D e t är f ö r l a g d t till tredje vånin- b l a n d d e små.
Missionssånger klinga, ket.
bref från skyddslingarna i d e fjärran g e n o c h inrättadt f ö r ändamålet.
H ä r landen uppläsas, o c h o r d f ö r a n d e n, kyrko- få d e u n g a d a m e r n a först o c h främst herde E.
Österman, eller n å g o n a n n a n lära passa u p p sig själfva, tvätta golf, för tillfället närvarande missionär, håller h a n d d u k a r, g r y t o r, m e d ett o r d g ö r a rent, h v a d d e b e g a g n a.
D e få l a g a frukost ett k o r t f ö r e d r a g.
o c h m i d d a g till f r ö k e n R u d e b e c k s stora V å r o c h j u l anordnas försäljningar af de i allmänhet m y c k e t praktiska arbe- hushåll, b a k a o c h, d å kursen v a n l i g e n tena o c h leksaker f ö r f ä r d i g a d e af små- slutar nära j u l e n, g ö r a tillrustningar f ö r denna.
K a s s a n skötes i tur o c h o r d n i n g, flickorna.
D e t v a r ett g o d t o m e n f ö r skolan, att o c h utgifterna beräknas n o g a.
A l l a in- den i n v i g d e s af e n missionär, t y f å sko- k ö p ske u n d e r lärarinnans ledning, o c h få själfva bära h e m d e t k ö p t a, lor i vårt land t o r d e så i n g r i p a i o c h flickorna fisktorget s o m andra ställen.
sk ö r d a frukterna a f missionsarbetet s o m såväl från denna.
R e s a n d e missionärer, in- o c h utländske, ha ofta sitt stamhåll h o s f r ö k e n R u d e - b e c k o c h u p p t r ä d a d å v i d andaktsstun- derna eller hålla ett o c h annat, v a n l i g e n m y c k e t intressant f ö r e d r a g o m land o c h folk, hvarest d e verka.
Så v i d g a s r e d a n i späd ålder b l i c k e n ut öfver m ä n s k l i g h e t e n, m e n o m n å g o n m e d a n l e d n i n g däraf tror, att barnen blifva så fjärrskådande, att d e icke k u n n a Kursen unga af slutas m e d en supé, där d e » sitt kokvett församlingen visa med ståtlig välfägnad och mat. » Till d e n n a i n b j u d a s deras föräldrar, skolans f o r n a elever, n å g o n eller några klasser, samt v ä n n e r o c h g y n n a r e.
Flic- korna, i k l ä d d a p r y d l i g a f ö r k l ä d e n o c h n ä p n a små m ö s s o r, t a g a e m o t o c h servera.
V i d dessa supéer b j u d e s m a n lika fri- k o s t i g t p å andlig s o m l e k a m l i g spis.
U n g - d o m a r utföra d e t ena musik- eller sång- numret, deklamationsstycket (svenskt o c h utländskt), bygdemålsberättelsen o c h före- d r a g e t efter det andra, tills måltiden blir färdig.
D e n börjar ined ett rikligt för- sedt s m ö r g å s b o r d, d ä r särskildt d e m å n g a o c h l y c k a d e b r ö d s o r t e r n a vinna erkän- nande.
Öfriga rätter äro så smakfullt u p p l a g d a, att m a n drar i betänkande att störa h a r m o n i e n i dessa illusoriska blom- sterbuketter, hämtade ur köksträdgården.
D o c k, så m y c k e t andlig näring behöf- ver sitt u n d e r l a g af materiell, o c h s o m rätterna ä r o lika g o d a s o m vackert prydda, liknar b o r d e t snart ett afspeladt schack- bräde.
D e n angenäma, lärorika aftonen slutar med gemensam bön.
N i h a r nu, så att säga, sett fröken R u d e b e c k s skola i dess offentliga lif, åter- står att se henne själf m o t h e m m e t s bak- grund.
D e t t a b o r d e j u d o c k vara frid- lyst, m e n äfven h ä r lefver h o n f ö r an- dra o c h tänker h o n först o c h främst på de m å n g a h o n under sitt tak bereder hem o c h trefnad; o c h f ö r alla, s o m söka hen- ne, h a r h o n tid o c h d e l t a g a n d e; få t o r d e o c k s å d e vara, hvilka från e n stund i hennes lilla kabinett ej m e d f ö r a n å g o t ovanskligt intryck.
H i t, o m g i f v e n af olje- målningar, porträtter o c h m i n n e n af alla slag, drar h o n sig s t u n d o m tillbaka, me- dan därute i salongen lärarinnorna o c h de små g l a d a i n a c k o r d e r i n g a r n a läsa, s p r a - ka o c h arbeta.
L a m p a n lyser så klar ner pä d e vänliga ansiktena o c h u t öfver det ' stora rummet, hvilket också d e t b ä r tal- rika spår af t a c k s a m m a lärjungar.
Så lefver o c h verkar e n kvinna, hvars d a g börjar m e d b ö n o c h därför får sluta m e d välsignelse.
Amanda Leffler.
E n stockholmsbild.
If^Jfustkviillon m ö r k iuM S k a n s e n s ned öfver V å r d k a s e n nejden Där på klipplikt står finpälsad badad i och i skänker färg.
tornad ren, g l i m m a r böljesvall.
m ö r k D u n g e n m e d Se, i hur berg.
och skon.
snöskrud öfver sänker bchornad, hufvud ofvan Svanen fram fjällens nyckfullt Gråsälens käckt tänds fantastisk en stenhög sig s i m m a r kristall.
sagor f l a m m a n s fylles.
spel
IDUN 1893 Höstlöfvet rikt förgylles, d r o p p e n blir klar juvel.
Skuggan sitt trollnät breder villsamt i gräs och snår.
Ljuset d o c k ärligt leder vandrarn på rätta spår.
Till någon vrå hittar man i tjällen vägen lätt: BRASAN är tänd på hällen, bordet står högtidsklädt.
Skådlysten h o p här vankar.
G Å M A vill hvar o c h en hänsofvet sekels tankar granska vid härdens sken.
Tankar, hvars friska anda lefver i enkla bruk, tankar, hvars bildprakt randa väggskåp, kista och Stugan d o c k alltid s v ä r m a n d e håg Ut man duk.
blifver för trång.
sig snart begifver, lockad af glam o c h Sång, s o m det sång.
fosterländska sinnet vill värma opp, h ö g s t ä m d a, klara, svenska toner af kraft och Vägar att l » 1 i öppnas oss hopp.
.
.
förströdde härs o c h tvärs.
» Knallen » k o m m e r s a r, o c h » Jödde » sjunger en rolig vers.
Barnet af höga norden, lappflickan, trind o c h r o d o c k a o c k är här för en sund, vorden flyktig stund.
Sällsamt d e s s anlet unga ler uti kullors ring.
Flätorna bruna gunga, tofsarne svaja M å n n e ej, då tröttad på hon trånad ilar till de lugna Hän till den sommarn hvilar kåtans fäll, tanken m e d hän kring.
fjäll.
ljusa, KORTA i norrskensland.
H e m m a är bäst, fast borta är också bra ibland.
.
.
Höstkvällen m ö r k sig ned sänker öfver S k a n s e n s berg.
Vårdkasen tänds och nejden fantastisk skänker färg.
Anna Knutson.
Sällskapslifvets offerväsen, JÉSKällskapslifvets offerväsen — uttrycket leder måhända redan genom sin disharmoni- ska klang till misstanken om ett gallsjukt attentat mot en samhällsmakt, som på det stora hela sprider både nytta och nöje i vår tillvaro och i viss mån kan betraktas som en gradmätare på vår sociala civilisation, en kulturens blomma.
Dock kan det konven- tionella umgängeslifvet med sina högt upp- drifna pretentioner på den yttre, glänsande formen lätt blifva en tusenhöfdad Moloch, som slukar dem som af ett eller annat skäl måste egna honom sin dyrkan.
En ung man t. ex. » i verken » är som be kant ganska eftersökt och exploiterad för di- verse ändamål i societetsvärlden — åtmin- stone som en icke oäfven dekoration.
V i antaga — i enlighet med eu gunås så visst alltför ofta bestyrkt verklighet — att han har små medel och inga anhöriga att hylla sig till.
Därför mottager han med erkänn- samt sinne inbjudning till middag, soaré eller bal hos någon familj, hvars bekantskap han lyckats göra.
Han känner sig sålunda både hedrad och tacksam, att någon velat » taga hand » om honom i hans enslighet och rycka honom in i ett välgörande, odlande och — med all säkerhet — praktiskt rekommende- rande familjeumgänge.
Men uppriktigt sagdt vållar honom inviten därjämte åtskilliga be- kymmer af ekonomisk beskaffenhet.
Han har alltså introducerats i en mondän familj, och det gäller att representera sig väl.
Han har tilläfventyrs inbjudits till en födelse- dagstillställning för husets dotter och kan na- turligtvis icke gärna komma helt och hållet tomhändt, fastän frun i huset senast i för- bindligt lätt ton sagt åt honom: » Gör nu inga omständigheter för besöket, herr notarie, utan kom bara rätt och slätt, som ni vore hemma här — vi äro en liten krets förtrogna. » Un- gefär så där har hon sagt till alla de öfriga inbjudna med samma förbindligt lätta ton och kanske med ett det allra välvilligaste tillägg: » Men jag blir riktigt ond, om hr X.
såsom förra gången kommer med några öfverrask- ningar » - — ett tillägg, som illustreradt af en varnande pekfingerrörelse, nästan manar till olydnad.
Det där » rätt och slätt » blir alltså för skams skull i lindrigaste fall en förhållande- vis dyrbar blombukett, och si!
den blir huld- rikt mottagen som en helt naturlig hyllnings- gärd af särdeles vanlig art, ty alla de andra kavaljererna medföra också åtminstone blom- buketter, mer eller mindre kostsamma.
Skulle den uppvaktande inskränkt sig att blott raedbringa sitt eget angenäma sällskap utan något reelt attribut i afytterlig form, kan det hända, att i trots af värdinnans vän- skapliga hotelse han i tysthet betecknats så- som mindre belefvad och uppmärksam och att förbindelsen med familjen upphört, hvilket trots allt kunnat vara ett streck i räkningen för honom, alldenstund man ogärna förlorar en inflytelserik bekantskap.
Till erkännande af den protektion, han åt- njuter, ser han sig äfven manad att då och då visa sin uppmärksamhet i form af teater- och konsertbiljetter, och då familjens samtliga medlemmar hugnat honom med att mottaga den lilla hyllningen, visar han ånyo sin tack- samhet genom att t. ex. se dem på supé, naturligtvis på en bättre restaurant.
Låt vara att dylikt kanske ej påkommer så ofta, men det blir dock tillräckligt ofta och för hvarje 307 gång med så pass stora personliga uppoffrin- gar, att dessa inom kort måste synas honom ej stå i rimlig proportion till den lätthet, hvarmed vederbörande kunna delgifva honom förmånen af sitt familjeumgänge.
Den familj, i hvars hägn han upptagits, är möjligtvis ens icke mer fordrande än fler- talet välburgna, solida familjer och den ex- travagerar ingalunda i lyx och öfverflöd, men den är så invand i de traditionella formerna för en viss stereotypt fixerad, artig och en smula slösaktig etikett, att den förlorat blic- ken för den möjliga skillnaden i dess egen och dess gästvänners ekonomiska villkor, lik- som den äfven helt tanklöst skär alla de se- nares öfver en kam.
Den reflekterar ej öfver de olika möjligheterna, den tager blott emot och anser så godt som att den unge mannen blott gjort en gentlemans plikt.
Och dock är det ömsesidiga förhållandet af utbyte här så illa afvägdt som möjligt.
Hvad som för dessa förmögna människor med redan stadgad samhällsposition är en småsak, som därtill bidrager till deras eget nöje, kräfver i valuta af deras unge obemedlade umgän- gesvän en förskottering på nästa kvartalslön, en finansoperation af kvistigaste och ofta mest förödmjukande slag, lösningen af ett det trass- ligaste kassaproblem, med hvilket han först går i land kanske tack vare procentaren eller ännu värre hjälpmedel.
Man kan då säga, att han bör ha modet afstå från ett depensivt umgängeslif.
Men då afsäger han sig måhända vissa praktiska fördelar — åtminstone sådana i exspektans — förutom det att han afsäger sig det välbe- höfliga behaget och den obestridliga nyttan af bildadt familjeumgänge.
Han skulle måhända kunna säga rent ut, hurudan hans ställning är, och att haD på grund af denna esomoftast nödgas bryta med en dyrbar etikett samt med sin öppna bekän- nelse kanske strax vinna en godsint familje- moders hjärta och fortfarande ha sin ställ- ning betryggad under enklare former.
Men därmed har blott ett enstaka exempel lyckligt statuerats, han har kanske icke lika stor tur på andra håll, där man är mera för- slafvad under konvenansens s. k. fordringar, och i alla händelser stå bakom honom legio- ner likalottade, som icke skola vedervåga ex- perimentet.
Nej, reformen bör gå ofvanifråu och nedåt, icke tvärtom.
Sällskaps- och familjelifvet har dock gent emot honom suveränitetsställningen, det är så att säga en social institution, och han är blott den enskilte personen, individen, som får foga sig.
Det är familjelifvet, som bör göra början genom att reformera sig själft till flärdlösare innehåll och förenklade former.
Därmed åstadkommes en stor ömsesidig vin- ning, i det att klyftan af all på olikställig- het grundad förkonstling försvinner.
Familje- lifvet kan då äfven utöfva ett sedligt upp- fostrarekall gent emot sina recipienter, som ej längre äro blotta dekorationer i lyxens tjänst, utan förtroendefulla vänner, som ej köpa äran och förmånen ruinerande dyrt och därför äfven äro så mycket tacksammare och pålitligare vänner, de där känna ett moraliskt stöd i umgänget.
Julen särskildt är en högtid, som bereder mången af familjerna » beskyddad » ung man stora bryderier.
» A c k, » utbrister husets magnifika fru helt moderligt, » inte kunna vi låta den snälle kan didat Y.
på en sådan dag som denna » — d e t är julafton — » sitta ensam hemma eller, hvad värre är, tillbringa sin tid på värdshuset! »
I D U N 308 Det sista säges med en liten salvelsefull suck, och det är icke osannolikt, att kandidaten vid minnet af förra julaftonens omkostnader också suckar en smula, då han icke gärna vare sig kan eller vill undandraga sig bjud- ningen.
De » enkla gåfvor », med hvilka han infin- ner sig och hvilka såsom nästan obligata presenter med lugn vänlighet mottagas — och försvinna i den stora högen af andra, ha ko- stat honom de otroligaste ansträngningar af börsen eller uppfinningsförmågan.
Möjligen vedergälles han med några artiga » åh, så för- tjusande! » — » se, det var ju riktigt vackert! » — » herr Y.
är då alldeles för gentil! » etc. i tonen af en skäligen matt entusiasm, ty man är ju så van vid gåfvor, det är så många, som umgås i huset och naturligtvis ge pre- senter vid aUa möjliga tillfällen.
.
.
Men in- gen i den välburgna familjen besinnar, att allt detta stått honom både nu — och i efter- räkningar så dyrt, att nöjet af hans jul redan på förhand är mer malörtsblandadt, än det finns socker på gröten och konfekt i granen.
Och då han går hem till sitt igen, skall han till på köpet kanske följas af denna familjs lyckliga själfmedvetande att ha på » en sådan dag som denna » förljufvat en stackars enslings stunder.
Drager man de yttersta konsekvenserna ur de oegentligheter, som vi här tagit oss fri- heten öfverklaga, skall man i många fall komma fram till resultat, hvilka mer än något annat borde väcka tanken på en reaktion till enkelhet i sed och bruk inom umgängesvärl- den.
Det forcerade sällskapslifvet med sin lyx och sitt öfverdåd är utan tvifvel ytterst upphofvet till mångens förfelade existens och slutliga undergång.
För att bestrida omkost- naderna för en » värdig » själfrepresentation, för att kunna &gt;lefva med » och » i enlighet med sitt stånd » — eller vanligen med det som en gång tankes förvärfvadt — räcka för mången slutligen ej de vanliga förtviflade, men ännu ärliga resurserna till, och då få omhänderlämnade kassor, hazardspelets chancer eller kanske växlar med oäkta namn garan- tera hjälpen.
Hur mången af denna » jeunesse dorée », som till det yttre så bekymmerslös fladdrar kring i nöjets hvirfvelvindar, som rekryterar marskalkskapet vid festerna, som strör, lika mycket presenter som artigheter rundt om sig, som korteligen blifvit en oumbärlighet för det umgängeslif, hvilket kräfver mer än det ger — hur mången har ej slutat sin dagslände- saga i elände, hur mången skall ej fortfarande göra det!
Lyft en smula på förlåten och spörj!
— Svar: » För högt lif — för dyrt umgänge — ingen, som varnade i tid — skuld — ruin — förskingring — undergång! » — Och en dryg anpart i skulden får sannerligen vårt moderna, jäktande, ytliga och tanklöst anspråksfulla sällskapslif taga på sig, det är visst och sant.
Detta vrånglif erbjuder äfven en prof karta på allt hvad lösliga och olyckliga äktenskaps- förbindelser heter.
Då dessa ingås under for- merna af ett det allra ytligaste umgänge, lära kontrahenterna merendels hvarken känna hvar- andras karaktärer eller materiella förutsätt- ningar, och följden blir, att de ofta stå be- dragna båda två på båda delarne.
Vare detta, hvad vi för denna gång velat ha sagdt om sällskapslifvets offerväsen.
1893 Fyra hundra kronor åt Eugeniahemmet.
Den 20 dennes utgick tiden för våra läsar- innors omröstning angående utdelandet af de fyrahundra kronor, hvilka redaktionen anslagit till något af tre välgörande ändamål, närmare angifna i n:r 33 och 35 af Idun.
Vid öfver- räknandet af de afgifna rösterna befanns, att Eugeniahemmet erhållit de flesta eller i det närmaste hälften af dem samtliga.
Som af nedanstående kvitto framgår har sum- man omedelbart öfverlämnats till den veder- börande anstalten: Af herr Friih.
Hellberg har Styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet denna dag emottagit ett belopp af kr.
fyrahundra, utgörande gåfva från tidningen Idun, som härmed erkännes.
Stockholm den 22 sept.
1893.
På styrelsens vägnar J.
G. Richert Skattmästare.
Af de öfriga rösterna fördelade sig ett fler- tal på de två andra angifna ändamålen: Sven- ska kvinnoföreningen för fosterlandets försvar och Fredrika Bremer-förbundets sjukkassa.
Många röstade emellertid för andra ändamål än de uppgifna, däribland flere för Iduns skol- lofskoloni.
En lista, undertecknad af ej min- dre än 57 bland Iduns prenumeranter, förordade varmt, att summan ansloges som bidrag till en Allmän pensionsfond för Sveriges sjuksköterskor.
Detta ändamål, för hvilket ännu intet lär vara åtgjordt, är ock mycket behjärtansvärdt, och ehuru vi denna gång visserligen ej kunde bi- träda insändarinnornas önskan, hoppas vi dock i framtiden få tillfälle att på ett eller annat via stödja en idé, som onekligen är värd att främjas och att läggas alla svenska kvinnor varmt om hjärtat.
Stockholm i september 1893.
Red.
af Idun.
Nisse.
En bild u r » konstnärslifvet » af Ernst Lundquist.
(Forts.) J lundande och med ett leende af exalterad njutning utförde han ett halsbrytande svårt stycke på sin guitarr, som han verkligen trakterade med en förvånande fär- dighet; hans långa benrangelsfingrar framkal- lade hela laviner af små spröda, hoppande to- ner, som tumlade om hvarandra, jagade hvar- andra, vältrade sig i ett vildt kaos, slogo kul- lerbytta och slutligen kreverade i några afslu- tande, starka arpeggiogrepp.
Alla folkskole- bäukarna sutto där med gapande munnar, och då virtuosen slutade med en elegant sväng af högra armen, slängde upp hästmanen och traf- vade tillbaka nedåt stora gången, bvöto alla flickungarna ut i ett fnissande, som om det varit ett riktigt komiskt pajasupptåg de be- vittnat.
Nu skulle Rosalba sjunga igen, men det lät vänta på sig.
Man hörde en tämligen hög- ljudd ordväxling bakom orgeln, och då de upp- retade rösterna småningom dogo bort, kom dan-!
sken fram, slog sig ner vid instrumentet och preludierade; sångerskan framträdde till läk- tarebalustraden, hvaröfver endast hennes lilla rnfsiga hufvud stack upp, och sjöng Gounods » Ave Maria » ined en sådan fart, att ackom- pagnatören blef ett långt stycke efter.
De återstående numren på programmet be- handlades tämligen summariskt, flere af dem öfverhoppades, och samtidigt med att vällings- klockorna i de närbelägna gårdarne ringde åtta, smattrade utgångsmarschen från orgelläk- taren, ett motiv ur Trubaduren, som omsvär- mades af diaboliskt fräsande löpniDgar och fioriturer, undan hvilka det andfådt försökte rädda sig ur den ena tonarten i den andra, tills slutligen det hela upplöste sig i Boulanger- marschen, som kom frambullrande med kanon- dunder och stridslarm, trampade alla andra motiv under fötterna och gjorde rent hus — äfven nere i kyrkan, där snart allt var tyst och tomt och endast dammkornen sväfvade upp och ned i de väldiga luftvågor, som orgeltita- nen satt i rörelse.
Sophus Halvorsen höll på att lägga tillsam- man sina notböcker, och fröken Rosalba satte på sig hatten framför den lilla spegeln öfver orgeln; då tilltalades de af ett ungt, okändt fruntimmer.
» Ursäkta, » sade hon litet förlägen, » jag är fru till kyrkoherden här i socknen.
.
.
har herrskapet funnit något rum för natten? » Dansken fixerade henne hastigt från hufvud till fot och svarade:.
&gt;Nei, desvaerre.
.
.
paa Hotellet ved Statio- nen var alle Vserelser optingede.
.
. » » Vi ha ett litet gästrum på prästgården, och om fröken vill hålla tillgodo.
.
.
men bara frö- ken; vi ha inte mer än ett rum till öfver- lopps.
.
.
» » Tusind Tak, Frue! » utbrast musikern, och Elsa hörde tydligt på hans ton, att hon be- friat honom från ett bekymmer.
Han skulle nog skaffa sig husrum i en af bondgårdaroe i närheten, förklarade han, för pengar får man allt.
.
.
och i morgon skulle han ha den äran att komma och hämta fröken Rosalba i präst- gården, de måste nödvändigt fara med tiotåget, ty i morgon afton konserterade de i grann- socknen.
Notpacken var nu färdig; fröken Rosalba tog den under armen och följde sin beskyd- darinna.
Då de voro i trappan, ropade herr Halvorsen efter dem: » Men for Guds Skyld, Frue, giv endelig Fr0ken torre Lagen, saa hun ikke blir hses til i Morgen Aften.
.
.
!
» » Hvarför kunde ni inte ha låtit herr Hal- vorsen själf ta hand om noterna? » frågade Elsa, då de gingo öfver kyrkogården; hon såg, att den väldiga bokpacken var mycket för tung för den lilla spensliga varelsen, hvars öfve.
kropp den drog alldeles sned.
r » Det gör han aldrig, » svarade fröken Ros- alba i föraktfull ton och med stark skånsk brytning, » den gamle gubbkraken orkar knap- past med sig själf.
Nej, det är alltid jag, som får bära noterna pä landsvägen.
.
.
ibland lig- ger kyrkan en half mil från stationen, och dä knakar det i ryggbastet, ska frun tro.
Från början löfte han naturligtvis, att jag alltid skulle få åka, men det har inte händt mer än de första veckorna, så länge vi uppehöllo oss i Skåne; han var väl rädd, att jag skulle bryta kontraktet och kvista hem till Malmö igen.
Men se ' n vi väl kom öfver skånska gränsen, har jag inte suttit i vagn oftare än någon barmhärtig själ har bjudit oss på åka. » Den lilla sångerskan lät ogen3radt tungan löpa, medan hon med raska steg följde kyrko-
IDUN 1893 herdefrun nedåt den långa allén, som ledde ned till prästgården.
Elsa betraktade henne från sidan med en hälft nyfiken, halfc delta- gande bliek och erbjöd sig att bära några af notböckerna.
Det hade fröken Rosalba ingen- ting emot; hon lämnade genast ifrån sig ett par af de tyngsta.
» Jaså, fröken är från Malmö? » frågade Elsa.
» Ja, det är visst det enda sanna ord, som står på programmet, » svarade den andra med ett hest och sprucket skratt.
» Jag heter egent- ligen Jenny Olsson, den andra grannlåten är bara mitt konstnärsnamn.
Den flickan, som reste med Halvorseu förra sommaren, hette Bolla Bjurström, och henne kallade han Cor- nelia Salviati.
.
.
gentilt skall det vara.
Hon blef osams med honom under turnén, och nu är hon gift med en gelbgjutare i Laholm. » » Jaså, herr Halvorsen har konserterat i flera år? » » Tror jag, det!
Han reser omkring hvar- enda sommar i Sverige, Norge, Danmark och Finland, alltid med olika flickor.
Det är in- gen, som står ut mer än ett år.
Om vintrarne ger han guitarrlektioner i Malmö och har en sångförening af folkskolebarn, som han ger andliga konserter med i en bönsal.
Det är bland de där flickorna han snokar upp sina stora sångkonstnärinnor, som hau sedan lefver på om somrarne.
För det är naturligtvis vi som ä ' kickbetet. » » Han ser fattig ut. » » Ja, nog är han fattig alltid, men kom inte och säg det åt honom!
Det är han alldeles för stolt att erkänna.
Ingen kan begripa hvad han lefver af om vintrarne; själf sa han en gång, att han äter noter.
För si musikgalen, det lär han ha varit i hela sitt lif.
Om som- rarne förtjänar han ju ganska stora pengar.
Som nu i kväll t. ex. hade vi ju öfver tretton kronor i kassan. » » Tycker ni det är mycket? » » Åhja, går väl an; ibland ha vi bara ett par kronor öfver, sedan vi ha betalt orgtram- paren och den som tar emot biljetterna.
Men det är ju också nästan våra enda afbrännin- gar — utom jär^ägsbiljetterna, förstås.
Han ställer nästan alltid så till, att vi få bo och äta gratis.
— Ja, så är det, förstås, min lön, tvåhundra kronor för sommaren, men den kno- ga vi nog ihop till; alla de andra flickorna ha fått ut sitt utan krångel, för ärlig det är han på sitt sätt.
Det värsta är med kläderna. » » Kläderna? » » Ja, mina kläder.
Han har förbundit sig att hålla mig med toaletter, så länge turnén varar.
Men si att fä honom till att köpa det allra minsta i den vägen, det är som att vilja ta ner sjustjärnorna.
Den här svarta kläd- ningsslankan har jag fått af mor, och den faller snart af mig, så sliten är den.
Kapp- kragen jag har är ju rätt stilig, tycker inte frun det?
Den fick jag af en fröken på en herregård, där vi logerade häromdagen.
Hat- ten har jag gj jrt själf, och då vi trafva på landsvägarne, passar jag alltid på och plockar litet vilda blommor att lysa upp min svarta klädoing med på konserterna.
Nä, för det mesta är det då skumt i kyrkorna, så folk ser inte sä väl, hvad en har på sig, men det är i alla fall nedrigt af gubben.
Som nu i dag t. ex. hade jag inga bandskar.
De gamla va alldeles totalt omöjliga, trasiga va de förut, och efter störtregnet i går blef blef di allde- les som råa kött-lamsor.
Men tror någon jag kunde få gubben till att köpa ett par hand- skar, dä vi passerade Norrköping på förmid- dagen?
Nej, sådant där är bara flärd, tycker 309 han.
E n sångerska skall tjusa med sin sång och inte med sina handskar.
J a g tackar, j a g!
Undrar just, hvart man kominer här i värl- den utan handskar!
J a g var så ond på ho- nom i kväll, sä han måste nypa mig i armen, innan han fick mig till att gå fram i koret och visa mig för folket som ett spektakel, och efter mitt första nummer kunde hau inte få mig från läktaren, det var slut, det, fast han både grälade och tiggde o c h bad.
Lyck- ligtvis är jag då så solbränd om händerna, så på litet afstånd kunde det verkligen se ut, som o m jag var klädd i långa, bruna hand- skar. » är oskickligt; de böcker man läser bör man be- handla som gamla, goda vänner, dem man aktar.
Och ofta tror man sig kunna sodtgöra sin förse- else i detla hänseende endast med ursäkter, Den som skrifver dessa rader, lär / made en gång ut en häftad roman till en fru, som hade en treårig dotter.
Det var i mars, vill jag minnas.
Fram emot jultiden återfick jag den i ett betänkligt till- stånd: — titelbladet och första kapitlet voro bort- slitna, andra delar i ett svårt rainponeradt skick samt det hela - d. v. s. allt, som var i behåll — ombundet med en tåt.
I en bifogad biljett tackade den lyckliga modern för lånet af den » söta » (naturligtvis) boken samt omnämnde, » att det rara lilla pyret hade lekt en smula men den, likväl voro inga intressantare partier skadade, » hvarför hon hoppades, att jag, skulle öfverse med vanda- lismen för » raringens skull ».
» M e n hur k o m m e r det sig, att fröken nå- gonsin har gifvit sig med honom u t?
» (Forts.) Förmodligen hafva flere gjort liknande erfaren- heter och sedan dess blifvit » bibliofater » med fara att stöta sig med lånesökande bekauta.
Det är emellertid mycket svårt att säga nej, man vill ej varda ansedd för ogin och uppoffrar suckande sina böcker för den kära fridens skull.
Men, men ...
tankarne gå fria.
Ofta behållas boklån odrägligt länge.
Det lig- ger då nära till hands att antaga, det de vandrat vidare till bekantas bekanta, en osed, s o m ingen samvetsgrann borde låta komma sig till last, förr- än vederbörandes samtycke inhämtats.
Mina damer, det torde vara ovedersägligt, att I hafven mest att förebrå eder med afseende på boklån.
Jag vill därför slutligen rikta en bön till eder: våren punktliga vid boklånen.
Akten väl hvad I lånen!
Bibliofaten L.
H. Boklån.
Habent sua rata Ubelli.
(Gammalt romerskt ordspråk).
ritt öfversatt, skulle ofvanstående tänkespråk, som vi tagit till motto för denna lilla upp- sats, kunna återges m e d: hur lätt komma ej böcker på villospår!
Det ger vid handen, att redan de gamle romarne månghundrade år till- baka hade kunskap o m, hur vanskligt det är att låna ut böcker.
Redan på den tiden, när bok- samlingarna bestodo af papyrusrullar, kände man till faran af att låta andra få hand om bibliote- kets skatter.
Bekant är också, hurusom i en senare tid teol. professor Samuel Gerhard vidtog den ener- giska åtgärden att påsätta hvaje bok i sitt biblio- tek en papperslapp, hvarpå stod att läsa en la- tinsk inskrift, hvilken, öfverflyttad till vårt språk, skulle lyda ungefär: » Jag är en del af Gerhards bibliotek, smutsa icke ned mig!
Slit icke sönder mig!
Behåll mig ej hos dig mer än en månad!
Stjäl mig icke. » — Ett vältaligt vittnesbörd om den lärdes fruktan, att hans kära skatter skulle vanvårdas eller rent af gå honom förlorade.
Språ- ket har ock riktats med ett nytt o r d: bibliotaf (bokgömmare, d. v. s. en sådan, som ogärna lå- nar ut böcker).
Hvadan då denna ängslan, hvar- på det nämnda gifver ojäfakaktiga bevis?
Ah, en hvar, som äger böcker, känner nog till denna fasa för boklån till vänner o c h bekanta.
Eller hur?
Oekså en kvinnofråga.
p7 (ör några dagar sedan råkade rnin Och likväl äro boklån så ytterst vanliga.
Ja, man skulle kanhända rent af kunna påstå dem vara nödvändiga.
Detta af den orsak, att hos så många läslusten ej motsvaras af en lika stor köp- lust.
Naturligt är det äfven, ty de torde vara lätt räknade, hvilkas tillgångar låta dem lägga sig till med allt af värde, som ser dagen.
För öfrigt är det mycket, som man ej kan tillerkänna bestån- dande värde, men s o m man i alla fall önskar läsa, ibland för att fördrifva en tråkig stund, i- bland åter för att göra bekantskap med en för- fattare, hvilken man ej känner till och hvars ar- beten man ej därför på vinst och förlust vill köpa.
Boklån äro i slika fall en naturlig och äf- venledes berättigad utväg, ty man begår j u ingen orätt emot förläggaren, då man ej kunnat skaffa sig boken, men likväl ej velat gå dess innehåll förlustig.
Man kunde dock känna sig frestad att yttra ett och annat om den, som blott lägger sig till med arbeten i praktband — hvilkas enda be- stämmelse är att pryda ett salongsbord eller stila upp ett nytt bokskåp — men däremot låna de böcker, som de önska läsa, af sina vänner (eller väninnor).
Dock — detta ligger utom området för denna artikel; reflexionerna göra sig härvid förresten själfva.
blick äår!
händelsevis falla på en annons i Da- gens Nyheter af följande lydelse: » Finnes en bättre, fattig flicka, som be- höfver ett hem och kan förete vitsord om duglighet och arbetsamhet, van vid barn, frisk och med godt lynne, kunnig i enkel matlag- ning samt van vid sömnad, kan mot fritt vivre få komma i 4 personers hushåll.
Ingen tjänare.
Egenhändigt svar jämte fotografi, märkt » Hem » insändes, » o. s. v. Ingen täukande kvinna kan undgå att känna sig rent af upprörd öfver den nakna ohöljda själfviskhet, som framträder i hvarenda en af dessa oblyga fordringar: » En bättre flicka- », således en ung kvinna med hvad man kallar » uppfostran » — » van vid barn », således en ersättning för barnjung- frun, — » kunnig i enkel matlagning », således äfven ersättning för köksan — » van vid söm- nad », — således lagande, lappande och söm- mande åt familjen, » 4 personers hushåll », under de tider som återstå, sedan matlagnin- gen stökats undan och barnen kommit i säng.
Men för att rätt kunna uppfylla mångfalden af sin uppgift skall hon äfven ha » godt lynne », d. v. s. i det » hem », hon vunnit och hvars arbetskamp hon blifvit mot ersättning af — » fritt vivre »!
1 Hvarken mer eller mindre.
Skrifvet i » kvinnofrigörelsens » tid d.
2 sept.
1893.
Punktum.
Då nu, som visadt, boklän äro snart sagdt oum- bärliga, hvad är det, som gör dem så fruktade?
Professor Gerhards ofvannämnda in-krift säger oss, hvad den, som lånat ut böcker, har att äf- ventyra.
Först och främst sväfvar man i fara att mista de utlånta böckerna.
Ty mången, som an- nars är ordentlig och med harm skulle afvisa hvarje beskyllning för slarf, är i detta hänseende ytterst efterlåten.
Långifvaren skyr i de flesta flesta fall att direkt stöta på — det är så förarg- ligt, man vill inte såra o. s. v. — hur många gånger ha ej på det sättet ledsamheler uppstått!
Vidare har man att befara, det böckerna skola nedsmutsas o c h förstöras.
Bladen vikas, » hund- öron » och äfven fläckar skämma utseendet.
Det Men ett af » villkoren » säger, att hon bör vara » fattig och behöfva ett hem » — således stå ensam och utan tillgångar.
Hvarifrån tänker annonsören, att denna kvinna skulle få de medel, som ovillkorligen behöfvas till att fylla t. ex. de enklaste behof i klädväg?
Ty att vara köksa och barnjungfru på en gång nöter ej endast ut kroppen och ofta nog på tyvärr allt för giltiga skäl äfven det goda lynnet.
Och äfven om hon — skicklig som hon ju skulle vara i sömnad — finge en och annan fristund att » sy åt sig själf » — något En god kopp kaffe.
Det bästa, billigaste och helsosammaste kaffe är värt ångrostade och malda H u s h å l l s k a f f e ä 1: 0 5 pr * / kg-&gt; som fiimes äkta e n d a s t uti vår butik Stockholms Kaffe-Aktiebolag 2 4 Klara ö s t r a kyrltofrasja 4
IDUN 310 behöfver hon dock sy med och sy af.
— Hvilka penninginkomster att köpa klädnings- tyg, skodon m. m. för skulle hon då få till- fälle att skaffa sig i herrskapets på 4 perso- ners hushåll tjänst?
T y om någon kontant lön där i huset är ju alls ej frågan.
Hvart- hän leder väl konsekvensen?
En » bättre » flicka blir således just i denna sin egenskap beröfvad tillräcklig lön; hon blir nedsänkt till pigans ståndpunkt, nej, mycket lägre, ty en vanlig » obildad » tjänarinna får åtminstone någon kontant ersättning.
Måhända skall hon hafva något » soulage- ment » af hedern att, som det sä ofta heter, » gå frun tillhanda » och vara » medlem af fa- miljen ».
Men denna uppböjelse är på många ställen mycket litet värd, ty jag vet bestämdt exempel på — och ej endast ett — hur en dylik stackars hjälpreda, hvilken likt klockar- far i byn skall allt beställa, visserligen fick äta nederst vid herrskapets bord — men ser- verades annan sämre mat, nästan påminnande om sättet att utfodra en hund.
Hurudant sofrum bestås oftast en sådan stackars flicka, som » behöfver ett hem »?
Stundom en tambur; stundom en vrå i köket; ofta, när piga finnes, samma rum, ja, samma säng som denna, ehuru dock vanor och upp- fostran gifvetvis göra det, som är naturligt för den ena, olidligt och vedervärdigt för den andra.
Huru kan någon sig så kallande bildad familj sätta ifråga, att en någorlunda bildad ung kvinna — eller hvad som just menas med en » bättre flicka » — skulle kunna an- taga sådana villkor som dem, hvilka fram- ställas i ofvanciterade mirakulösa annons?
Förutsätt, att bland de » 4 personerna » också tinnes en dotter, en uppväxande dotter i hu- set, som kanske en gång kommer att för egen räkning studera annonser om » lediga platser » och kanske af omständigheterna drif- ves att antaga just en plats af samma be- skaffenhet, som den » fattiga bättre flickan » en gång hade i henues föråldras hem — skulle dessa föräldrar käuna sig uppbyggda och glada vid detta framtidsperspektiv?
Visserligen torde det i stort sedt vara sant, att tjänarinnorna i våra dagar långt ifrån äro lätta att handskas med; men jag vet, att många hem också äro sådana, att tjänarin- norna måste komma i harnesk mot sina öf- verordnade.
Därför har mången bland tjänarnes klass illa känd husmor svårt att få en vanlig tjä- narinna och försöker därför locka till sig » bättre », hemlösa, fattiga flickor, i förhopp- ning att deras fattigdom, värnlöshet och bild- ning tillsammans skola göra dem mera med- görliga och framför allt — billigare än den själfständiga och robusta arbetstlickan.
Saken är sorglig i och för sig, men äfven därför att den utvisar, huru lågt aflönadt det kvinnliga arbetet blir.
Det är ett vackert tidens tecken, att äfven förmögne mäns döttrar vilja vara nyttiga.
Men ett missförhållande är det dock, att just dessa genom de relationer, de hafva, med lätthet få goda platser, hvilka så väl behöf- dea för lika flitiga och lika skickliga kvinnor, saknande bröd.
Äfvenledes har man observe- rat, att t. ex. i försäljningslokaler för kvinn- ligt handarbete de förnämare damernas arbe- ten, tillkomna under form af tidsfördrif, bättre framläggas och äfven därigenom lättare finna afsättnning än de kvinnors alster, som förfär- digats direkt för utkomstens skull.
Men — för att återgå till den annons, som gifvit mig anledning till dessa rader — man K. Juvelerare A N D E R S O N Jakobstors; 1 1893 talar så ofta och så högt om » samhiillsupp- lösning » och menar därmed vanligen långt gående åsikter eller, kortsynt nog, ej sällan, sådana tankar, som man för egen del ej för- står eller hyser sympati för.
Med ännu större rätt kan man kalla sam- hällsupplösande den tankegång och den hand- ling, hvilka gifva sig uttryck i en dylik annons.
Cecilia Bååth Holmberg, 4 % Vi fästa våra läsarinnors upp- märksamhet på nödvändigheten att nu genast förnya pre- numerationen för årets sista kvartal, om de nämligen ej redan förut äro prenumeranter till årets slut.
Under detta kvartal, som kommer att bjuda på mångahanda bidrag af stort in- tresse för alla kvinnor, erhåller också en hvar af prenumeranterna det sedan föregående år välkända rikt illustrerade julnumret med bidrag af våra förnämsta pennor, hvilket ensamt är väl värdt hela kvartalsafgif- ten.
På tal om hvad årets sista månader komma att bjuda bedja vi ock få fästa våra läsarinnors synnerliga uppmärksamhet vid den högst spännande roman från det gamla Syrakusa: " Kallia K y p r i s " af A. Schneegans, som tagit sin början i vår romanbilaga; ori- ginalet är helt nyligen utkommet i Tyskland och har där väckt ett ovanligt intresse, som vi äro fulll vissa att våra läsarinnor komma att dela.
Alla kvarlalsprenumeranter må därför oför- dröjligen verkställa ny prenumeration på Idun och Iduns Mode- och Mönstertidning; prenu- merationsprisen återfinnas på annonsbilagans första sida!
Red.
af Idun.
Termometern i hushållet.
[Ujet finns en liten apparat, som man förr skänkte endast föga uppmärksamhet, men som nu kommit allt mer till he- ders, men som dock dess sämre ännu ej upp- skattas på långt när så allmänt, som den förtjänade — jag menar termometern.
I hvarje hushåll borde man dock anskaffa ett hälft dussin dylika, ty öfverallt äro de af nöden, där utanför fönstret, för att man om morgo- nen må kunna göra sig underkunnig om tem- peraturen i det fria, och där inne i rummen, att man därefter må kunna reglera uppvärm- ningen, ty blotta känslan: » hur kallt eller varmt är det i dag? » bedrager ofta.
En- dast kvicksilfret i termometern dömer korrekt och opartiskt.
I bonings- och arbetsrum be- räknar man 18 å 19 grader C, i sofrum 14 å 15, ofta ännu mindre, ty för friska männi- skor är sömnen i svala rum att föredraga.
I växthuset behöfver likaså trädgårdsmästaren sin termometer för att veta, när temperaturen sjunker mot fryspuukten, vid hvilken växterna lätt taga skada och förfrysa.
I vinkällaren bör termometern sommar som vinter visa 12 grader, och i matboden varnar den likaså, om kylan för mycket tränger in, att man väl må öfvertäcka lifsförnödenheterna, grönsaker, frukt, potatis för att skydda dem att frysa.
I bad- rummet bör naturligtvis termometern icke sak- nas för att vid badets tillredande afge sin dom; i synnerhet vid badet af de små är hvarje grad mer eller mindre af vikt.
Förr tog man saken lättvindigt nog, stack bara den nakna armbågen i vattnet och lät denna afgöra, om vattnet ej var för varmt eller för kallt för de små nyfödda.
I köket tar man också ofta termomern till råds, t. ex. vid äggkokning.
Tyvärr har man ännu ej gjort någon uppfinning för att använda densamma till bakugnen, hvilket dock vore önskligt, då olika bakverk behöfva olika temperatur för att bli vällyckade.
På en plats, där termometern saknas, borde den också obetingadt finnas och dagligen bru- kas — på matbordet.
Man är alldeles för liknöjd gent emot temperaturen på hvad man äter och dricker.
Tunga och gom äro genom njutandet af allt för varma saker härdade och nästan okänsliga, och så sluka vi med behag anrättningar, i hvilka vi inte skulle kunna sticka ned fingret, utan att bränna oss.
Och det skulle vara hälsosamt?
Det heter ofta: » Kaffet måste vara riktigt varmt, annars smakar det mig inte. » Men att det då tillfogar magen en synnerlig skada, betän- ker man icke.
Läkarne varna alltjämt för allt för het mat och dryck, emedan genom dem tyvärr allt för ofta grunden lägges för långvariga, smärtsamma, ofta obotliga mag- sjukdomar.
Det har påvisats, att en stor del af sådana sjuka varit tvungna att äta fort, t. ex. arbetare, som ha kort tid, resande, som i all brådska få kasta i sig något hett vid buffeterna, o. s. v. D:r J.
A.
Schilling skrifver härom: » Ännu nödvändigare än pep- parflaskan och saltkaret hör en termometer till hvarje bord, hvarje buffet, annars besannar sig till sist: Den som ej ser på termometern, han får en gång bittert ångra sig. » Hvilka värmegrader beräknar man då för de vanligare dryckerna?
Vi uppställa här i sammandrag en liten vägledande lista: Mjölk för dibarn 38 grader Celcius, lika med modersmjölken.
För vuxna är mjölken vid 1 6 — 1 8 grader mycket förfriskande.
Di- rekt från jufret är den 3 4 — 3 5 grader.
Kal- lare än 1 6 — 1 8 bör den ej vara.
Kaffe och te.
Bägge dessa njutningsmedel drickas ofta vid 6 0 — 6 5 grader.
Angenämast äro dock båda vid 4 2 — 5 2.
Kaffe släcker ypperligt törsten, om det blott håller 1 5 — 2 0.
Köttsoppa smakar bäst 3 7 — 5 0 grader varm.
Öl borde ej drickas under 12 grader.
Vid 8 grader är det isande kallt; bäst är det vid 14 — 16.
Detsamma gäller om soda- och seltersvalten.
För dricksvatten ligger den van- liga temperaturen mellan 8 — 16 grader.
V i d 12 grader är det angenämt och friskt, vid 6 — 7 allt för kallt, vid 20 grader fadt och illasmakande.
Rödvin drickes vanligen vid 1 6 — 1 8 gra- der.
Hvitt vin bör som bekant vara kallare, endast 10 — 12 grader, champanj endast 8 till 10.
Till sist endast den anmärkningen, att na- turligtvis för magsjuka ett dubbelt så nog- grant aktgifvande på näringsmedlens rätta temperatur är af nöden.
Mycket beror af sådana småsaker, och de inverka oerhördt vid bevarandet af den dyrbara skatt vi kalla: h ä l s a J u v e l -, g u l d - och s i l f v e r a r b e t e n, passande till lysnings- och lägsta pris efter dagens kurs å silfVer.
K o n t r o l l e r a d e g u l d b r o s c l u r k e d j o r från 28 kr.
G n i d r i n g a r från 5 kr.
D l a i n a n t r i n g a r Reela varor.
Billisra.
r j r i s e r.
- Marie H. hederspresenter.
B o r d s i l f v e r, eleganta mönster till i e r från 16 kr.
G u l d a r m b a n d från 3 0 k r.
G n i d - m e d 1.
3 och 5 diamanter från 20, 6 0 och 125 kr.
— Bref besvaras omgående.
~~9H
IDUN 1893 Teater och musik.
Kungl.
Operan har nu blifvit färdig med ytterligare tvänne nyheter, nämligen Mozarts » Bastien och Ba- stienne », sångspel i en akt, af den store mästa- ren komponeradt vid tolf års ålder, samt Leon- cavallos 2-akts-opera » Pajazzon », hvilken öfveiallt, där den uppförts, väckt nästan lika mycket bifall som Mascagnis » Cavalleria ruslicana ».
Detta program var afsedt att gifvas första gången på torsdagen in- nevarande vecka, hvadan vi i nästa nummer få till- fälle återkomma.
Fru Melba, den ryktbara franska sångerskan, kom- mer, enligt på telegrafisk väg mellan operadirektio- nen och sångerskans impressario, hr Carl Strakosch, gjord öfverenskommelse, att i senare hälften af ok- tober uppträda på operan i några af sina favorit- partier.
a K.
Dramatiska teaterns första nyhet för spelåret har mottagits med stort intresse och ulan gensägelse ock gjort sig förtjänt däraf.
En för vårt land ny författare introduceras med densamma på svensk scen.
I sitt hemland Italien är Vittorio Bersezio sedan länge en af de mest uppburna dramatiska skriftställarne, och särskildt har hans komedi Le miserie del Signor Travetti förvärfvat sig en nästan klassisk rang på de italienska teatrarnes spellistor.
Den är redan trettio år gammal, men dess popula- ritet oförminskad än i dennna dag.
Försvensknin- gen är nu verkställd af Ernst Lundquist, och har originalets titel utbytts mot det icke illa funna: » Kronans kaka ».
T y styckets ledande idé är skil- dringen, huru svårt, knappt och förtryckt en under- ordnad statens tjänsteman kan ha det, om han ej ge- nom ovanlig talang förmår bryta sin väg eller ge- nom inställsamt lismande hos förnäma krypa den.
Styckets hufvudfigur, den stackars Travetti, har också i Italien blifvit till en fullständig typ för hela den- na klass af tjänstemän » på indragningsstat ».
bevisade sig också därför: det tragiska tangerade på ett par punkter — det rent motsatta.
H r Alb.
Ranft som samma tidsandas depraverade ofler spe- lade icke utan framgång på sin säkra rutin.
Men nog se vi honom långt hellre i de gemytliga salongs- kretsar, där Reif von Beiflingen rör sig, än i dessa högtragiska situationer, som kulminera med hjältens död knall och fall i en i sista akten påkommen lungsot (!)
framför liket af styckets f. d. oskuld, som nyss dränkt sig!
Fru Eliason var behaglig och frisk som Kitty och fröken Lindelöf ganska täck i Clärchens roll.
Det gamla paret Janikows fram- ställare, hr J. Sandberg och fröken Magnusson, för- tjäna ock erkännande, liksom hr O. Ranft som professor Biemann.
Främst bland de uppträdande ställa vi dock hr EHason som styckets resonnör — naturligtvis en mycket demonisk resonnör i denna demoniska omgifning — och hr de Wahl som i en liten roll gaf ett fullödigt prof på hur naturlig kän- sla kan verka utan effektsökeri.
Det kändes sär- skildt godt och varmt midt bland denna hetsjakt efter effekter.
Vasateatern, som den senaste veckan hvarje afton med stort bifall uppfört den välkända operetten » Lilla helgonet », i hvilken särskildt hr och fru Ca- stegren samt hr Varberg excellerat, är nu färdig med sin nästa nyhet, operetten » Fågelhandlaren », med musik af Carl Zeller.
.sii Hon tog genast upp handen o c h började gnida sig på ögonbrynen.
» Ja, det hjälper inte! » sade han leende.
» Sjung n u: » Gif mig ditt band, du hulda. » Medan hon sjöng, lekte han med en af de små ljusröda rosetterna på hennes kläduing, och då hon slutat, hade han sakta lösgjort den.
Han tog den mellan sina händer som en blomma och förde den upp till sina läppar.
» Ni måste ge mig den igen, » sade hon, » Cordelia kommer att sakna den. » » Nej, » svarade han, » ni har tappat den.
Inte sant?
Ni har tappat d e n?
Så mycket kan man j u unna en sjuk att glädja sig öfver? » Hon svarade icke, men stod blott med nedslagna ögon.
Han tog hennes ena nedhängande hand och kysste de yttersta fingerspetsarna däraf.
I detsamma kom Cordelia.
» Hvarför har man inte tändt ljus här inne ännu? » frågade hon.
» Det är j u redan så mörkt, att Tony inte kan se att läsa noterna. » » Du vet, jag sjunger helst utantill, » svarade Tony.
» Och hon sjunger förtrollande, er syster, » sade grefven, » jag har ingen större glädje än att höra musik. » » Då skall hon ofta sjunga för er, » sade Cor- delia, » syster Tony har j u en liten nätt röst. » * * * Konsertsäsongen synes nu komma att på allvar be- gynna.
Nästkommande torsdag, den 5 oktober, gif- ves konsert i Vetenskapsakademiens hörsal af den i utlandet högt uppburne operasångaren Benrik Vest- berg.
Så kommer en af Tysklands allra förnämsta operasångerskor, Mareella Scmbrich, och g e r konsert lördagen den 21 oktober.
Flere andra storheter lära ock vara väntade.
Filharmoniska sällskapet, som i måndags ånyo bör- jade sina öfningar, har f ö r d e t ingående arbetsåret, Det i och för sig intressanta stycket får p å Dra- det tionde af sällskapets tillvaro, fastställt följande matiska teatern en mycket god, på en hand en snart ' program: t i l l första konserten (i november): Festuvertyr, sagdt genialisk tolkning.
Måhända kan anmärkas, af L.
Norman, » Drömkungen », af A.
Hallen, » Flykten att signor Travetti i hr Orilnders händer verkar en t i l l Egypten », af H.
Berlioz, och » Die erste Wal- smula monoton och torr; det är nog både känsla och purgisnacht », af F. Mendelssohn-Bartholdy; värme i hans spel, men det s a k E a r finare skiftningar.
andra konserten (i februari): » Missa solemnis », af Som hans egoistiska och ytliga hustru Bosa var fru L. von Beethoven, och (eventuelt som fyllnadsnum- Sternvall ypperligt p å sin plats, och dottern Mariuccia framställdes fint och intagande af fröken Janson.
m e r) lista a k t e D S final (heliga graal-scenen) u r » Par- Den tredje kvinnliga rollen, tjänsteflickan Brigida, sifal », af Rieh.
Wagner; tredje konserten (i april): » Lyra ocli harpa », af gafs med mycken verve och käckhet af frök.
Behrens.
C. SaintSaéns, » Die Seligkeiten », af F. Liszt, samt Synnerligen förträfflig var hr Bceckström som den a capeUa-körerna » Irrblosseas sång », af K. Grädener, bullersamme och hetlefrade, men genom hederlige ba- » Det guddommelige lys », af L.
Norman, och » I ung- garen Giachetta, och hans tafatte unge kompanjon, domen », af A. Söderman.
hr Palme, kontrasterade mycket lustigt mot den förres grofhuggna figur.
Sist vilja vi nämna styc- kets glanspunkt, hr Pcrsonnes helt enkelt öfver- lägsna framställning af den obehaglige, inskränkte, inbilske och öfversittaraktige byråchefen, den stackars Travettis plågoande och förtryckare.
Det är sanner- ligen icke i går man hade nöjet skåda en så mäster- ligt individualiserad typ som den, hvilken den fram- stående skådespelaren här gifver.
Den är så rikt Af Helena Nyblom.
utarbetad med en massa lustiga, men fullt karaktä- ristiska smådrag, att den till och med får ett visst (Forts.) försonande skimmer öfver sig genom sin konsekventa tfony satte sig tyst och stämde lutan.
löjlighet.
Hr Personne har med denna prestation t Grefven hade lagt sig till rätta, stödd på ena hemfört en af de vackraste 6 e g r a r för sitt i rik ut- armbågen, och betraktade henne veckling stadda konstnärskap.
Fastän hon satt med nedslagna ögon, kände Djurgårdsteatern hade i lördags afton, trots höst- hon dock, att han oafbrutet såg på henne.
kvällens mörker, som gör en utflykt till dessa kanter Hon sjöng med sakta, darrande stämma: » Her- af staden i och för sig föga lockande, lyckats samla dinnan, som gick vilse. » en talrik och ganska literär premierepublik till sitt Det var en sorglig visa om en ung herdinna, första framförande af Sudermanns mångomskrifna som för att finna sin älskade gick vilse i skogen; » Sodoms undergång ».
I Tyskland har väldig reklam och visan slutade med ett slag öfver alla strän- gjorts för detta verk af den möderne författaren, ej garne, som skulle ge känslan af att något brast.
minst verkningsfullt var myndigheternas ingripande, Tony satt allt jämt med nedslagna ögon och hvilka till en början förbjödo det i Berlin.
Natur- fingrarne utbredda öfver strängarne.
ligtvis gick det, när kontrabandet sedan frigafs, för Det var alldeles tyst i rummet.
pukor och trumpeter.
Spänningen hos stockholms- » Mera! » sade grefven helt sakta, » ni sjunger salongen var jm därför också större än vanligt.
Den som en ängel! » upplöste sig emellertid nog för de flesta i en miss- Skall jag sjunga: » Hopplöshetens kval » eller: räkning, i Sodoms Ende » är ett arbete af en duk- » Sköna sommarnätter? » Eller kanske: » Gif mig tig dramatiker med skarp blick för det sceniskt verk- ditt band, du h u l d a »?
frågade Tony allvarligt, me- ningsfulla; men så målar ock hr Sudermann riktigt dan hon knäppte på strängarne.
i klatschmanér och därtill både brutalt och cyniskt.
» Jag tror jag helst vill höra: » Hopplöshetens I litterärt värde går, enligt vårt förmenande, det kval », sade grefven.
senare alstret ej på långt när upp mot författarens Han hade åter lagt sig tillbaka med händerna talangfulla: » Ära ».
under hufvudet.
Emellertid ger det ypperliga ' .spdroller, det kan Tony kände, huru han alltjämt såg på henne.
ej nekas.
Den moderna onda tidsandans förkvinn- Då hon hade slutat med omkvädet: » alt evigt, iigade personifikation, en riktig teaterfigur i sin » tju- evigt längta blott, » såg hon upp.
sande dämoniskhet »: fru Ada Barczinowski skulle i Deras ögon möttes, o c h båda sågo lika allvar- en tekniskt öfverlägsen skådespelerskas händer kunna liga ut, men så pekade han plötsligt på hennes bli något extra effektfullt.
En roll för Sarah Bern- panna o c h sade: hard, men ej, förlåt, för fröken Mayer, som nu gaf » Frökens ena ögonbryn är litet mörkare än det den.
Att författaren har spänt bågen farligt högt, andra! » En gammal historia.
•• " Mattor, Möbeltyger, Gardiner, Portierer Och så blef det.
Hvar dag efter middagen hade Cordelia alltid särskildt mycket att göra; då kunde Anne-Sophie bäst slippa bort för att kasta sig öfver sin hemliga brefväxling, och Tony gick då upp med sin luta för att fördrifva de långa skym- ningstimmarne för grefven.
Han väntade henne med en spänning, som han hade svårt att behärska.
Om hon endast kom ett par minuter senare än hon brukade, var han all- deles blek, och hans ögon hade ett olyckligt smärt- samt uttryck.
Han räckte då händerna mot henne och sade: » Jag trodde, ni hade öfvergifvit m i g!
Hvarför låter ni mig vänta så länge? » Tony såg häri den otålighet, som en sjuk lätt kan få, hvilken icke kan röra sig ur stället och är fullkomligt beroende af de små uppmuntringar, hans omgifning vill bestå honom.
Hon räckte honom leende handen och satte sig vid hans sida för att stämma sin luta.
Dessa » stämningar » varade ofta länge.
Grefve Magnus började ibland berätta om sig själf, och då kunde han ofta fortsätta att tala, medan Tony blott satt och knäppte på strängarne o c h följde hvart o c h ett af hans ord med sina förvånade, drömmande ögon.
Han hade tidigt mistat sin mor och hade sedan endast uppfostrats af sin far; efter hans död af en förmyndare.
Han hade tidigt kommit ut i stora världen o c h tidigt kommit till utlandet, så att han redan vid aderton år var en man.
Nu var han tjugusex.
» Det är inte lyckligt att bli man så tidigt, » sade han; » man får tid att samla allt för många syn- der på sitt samvete, » o c h så suckade han så djupt, som om han icke tålde vid att tänka på sitt för- flutna lif.
Tony såg på honom o c h kunde icke tänka sig att en, som hade så härliga ögon som han o c h en sådan mild och mjuk röst, någonsin skulle kunnat ha gjort något ondt, men när hon ville trösta h o n o m med att säga detta, svarade han blott: » Det förstår ni inte; ni, s o m är en ängel frän himmelen!
Jag är inte värd att ligga för edra fötter och låta er trampa på mig! » Andra gånger var han gladare och berättade om det muntra lifvet där ute i Paris, om hofvets baler och de vackra bulikerna och de stora teat- rarne, och i synnerhet var hans beskrifning på operan med all den prakt den utvecklade och alla de stora sångarne och sångerskorna, hvilka upp- trädde, som en fesaga för To:iy att höra.
Hon tappade lutan på golfvet och satt med sam- manknäppta händer o c h halföppna läppar o c h lyssnade till allt hvad grefven hade att berätta därom.
Tänk, om hon en gång kunde komma att sitta i en af dessa praktfulla loger o c h dela sin uppmärksamhet mellan att se på den eleganta, för- näma publiken och att lyssna till orkestern och de sjungande konstnärerna inne på scenen!
Hvad han var lycklig, som hade upplefvat allt detta!
När han då länge hade berättat om sig själf, tog han hennes hand och sade: » Nu skall också ni berätta om er!
Hvad har ni upplefvat i ert korta lif? » 9to€ert 2&gt;itzinger
312 I U U I N » Jag har aldrig upplefvar något! » sade Tony med en suck och drog ihop ögonbrynen.
Hon kunde icke riktigt förklara för sig själf, hvarför hon icke ville tala med honom om onkel Jonas.
Men en dag hade onkel Jonas varit där till mid- dagen o c h tillbragt ett par timmar tillsammans med flickorna inne vid grefve Magnus ' soffa.
Det var en söndag, o c h alla hade varit i en munter stämning.
Onkel Jonas hade ' talat om alla förändringar, som gjordes borta på Å b y, och slutat med att säga: » Nu måste ni, flickor, verkligen snart komma dit öfver.
Jag vill rikttgt veta, hvad Tony tycker om det hela! » Dagen efter, då Tony kom upp till grefven, mot- tog han henue med tystnad.
Han räckte henne icke ens handen till god dag.
Han låg med ned- slagna ögon och såg på sina händer, men plötsligt såg han upp.
Hans ögon hade ett mörkt, hotande uttryck.
» Det är väl inte ert allvar, » sade han, » att ni vill gifta er med den där gamle komiske herrn! » » Hvem menar ni? » Tony kände blodet sakta stiga upp i pannan.
» Naturligtvis han, som var här i går!
Honom, som ni kallade onkel Jonas, och som tog sig den friheten att kyssa er på pannan, då han gick. » » Mina föräldrar ha förlofvat mig med honom, » sade hon sakta.
Hon hade en känsla af, att hon hade en dödssynd att bekänna.
» Och hvarför har ni inte berättat mig detta förr? » frågade han.
Hon hade aldrig förr hört hans stämma ha denna hårda klang.
Hon böjde hufvudel och tårarne började droppa ned.
» Jag vet inte, » hviskade hon sakta, » jag vågade inte. » Hon tyckte plötsligt, att det blifvit en oöfver- stiglig afgrund mellan dem.
Han låg där stel och orörlig; han såg icke på henne; han sade icke ett ord.
Hon tyckte, att hennes hjärta måste brista, om han icke snart öppnade sin mun igen och talade tili henne.
Men han rörde sig icke.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Den, som först fann sagan upp om juden, hvilken vandra får till domedag, gaf — oaktadt jag bär fjäderskruden — min biografi i korta drag: äfven mig en inre oro drifver öfverallt i rastlös cirkelgång; oförklarlig dragningskraft mig gifver fart att vandra natt som dagen lång.
Som ett tidsspörjsmål jag stått i lifvet nu för alla, många Herrans år, och man allmänt synes ta ' för gilvet, att jag hörer till den värld, som går.
Ja, uråldrig är jag, oomtvistadt, lyder som allt timligt tidens lag: se hvad runor tidens hand har ristat i mitt anlete med skarpa drag!
Knagglig visdom tidens skola gifvit — ofta blef den präntad in med slag.
Jag vid dess tentamen kuggad blifvit, men blef visare ju dag för dag.
Stundom utaf tiden förbigången, stundom före — kvarterslånga steg — t.rger jag mekaniskt blott ut sprången på min knaggliga och nötta väg.
— Jag i själfva verket gått tillväga uppåt väggarna, det märkas tör: pä minuten du mitt namn kan säga, sekunderad af hvem helst det hör.
En, hvars hela uppgift här i lifvet tvifvelsutan är att göra rätt.
Hvad han kan helt utmärkt — det är gifvet (eller blott en smaksak rätt och slätt).
Hvad för honom, som för mången annan, ofta nog kan göra lifvet hett.
189S Då reste hon sig sakta för att gå.
Men plötsligt vände han sig emot henne, grep hennes händer och betäckte dem med brännande kyssar, medan hans tårar runno ned öfver hennes fingrar.
Därpå släppte han dem och kastade sig tillbaka på soffan med händerna för ögonen.
Kunde hon lämna h o n o m så?
Hon visste icke, hur hon kom ut ur rummet.
Hon fann sig själf ligga gråtande på sin säng liksom den dagen, då hon väntade onkel Jonas som fästman.
Nästa dag kom det bref, att hennes föräldrar snart voro att vänta hem.
Friherrinnan Elisabehts syster, som länge sväfvat mellan lif och död, var ändtligen utom all fara, och föräldrarne längtade nu ifrigt att återvända till Arvidsnäs o c h barnen, som de så länge hade saknat.
Samma dag hade också läkaren gjort ett besök och förklarat, att grefven med det snaraste kunde föras till Stockholm, där hans släktingar väntade att mottaga honom, och det blef nu en stor oro på Arvidsnäs för att få allt i ordning till att mot- taga baronen och hans hustru, s o m hvilken dag som helst kunde köra fram på gården.
Ännu en gång innan föräldrarne kommo o c h grefve Magnus skulle bort, ville Tony sitta hos honom, spela för honom o c h säga h o n o m farväl.
Det var en dag i slutet af mars, en eftermiddag, då stormskyar ryckte upp på himlen o c h luften var blodröd emot solnedgången.
Då Tony kom in, blef hon stående innanför dörren.
Hennes hjärta sammansnördes, ty grefven såg ut liksom den julnatt hon första gången hade smugit sig upp för att se på honom.
Han låg med slutna ögon, blek som en död o c h med hän- derna styft utsträckta framför sig.
» Gud i himlen, han är d ö d!
» flög det genom hennes själ, men så såg hon, att han rörde ögon- brynen, och hon gick fram och satte sig sakta bredvid hans soffa.
Han öppnade ögonen.
» Jaså, det är ni, » sade han i förvånad ton.
» Får jag inte spela litet för er, » frågade hon, » det blir nog sista gången. » (Forts.) Hvad han stundom lägger öfver pannan under arbetets besvär och svett.
Medel att bli upphöjd här i världen (eljes till din undergång bestämdt).
En utaf de platser där visst flärden tycks med sjukdomen ha möte stämt.
Nämn ett smidigt djur, helt grymt och listigt, hvilket dväljas plär i nordisk skog!
Hvad det har, som vore riktigt kvistigt råka ut för — det är säkert nog!
Nämn ett annat djur — men tungt och fredligt, rakt en motsats till det förra just!
Och hvarunder böjd det går beskedligt, undergifvet — om ock ej med lust.
Hvad onekligen du borde vara för att här i världen hafva tur.
Tvänne utrop så i fröjd som fara — alltför ofta hörda, eller hur?
Hvad dig skalkar säkert ville göra, men hvad du nog alltför myrket var.
Tonsteg, du i skalan kan få höra.
Träd, som skuggar öfver källan klar.
Hvad i milorna de göra pläga.
Hvad han heter, grannas raske dräng.
Nu ett kort abverb du kan mig säga!
Och en sorts rätt allmän visrefräng!
Något som dig dufvans hvithet gifvit, om så korpens färg du ägde rätt.
Hvad i mängd af dig förbrukadt blifvit, när du lackat i ditt anlets svett.
Hvad man mullvadsmessigt nog inrättat för att förebygga sjukdomsfall, och som skulle för Herkules lättat rensningen af mytens gamla stall.
— Har du ordnat mina fjädrar lätta i ursprungligt skick på nytt, min vän, så vill genast jag i gång mig sätta med ursinnig fart på stund igen!
L — a.
Ifyllningsgåta.
De 40 tomma rutorna i nedanstå- ende figur skola ifyllas med en bok- staf i h varje, så att orden, lästa från vänster till höger gifva: 1) Ett land i Europa, 2) ett fruntimmersnamn, 3) Slutredovisning för Iduns skollofskoloni år 1893.
Inkomster: Behållning från förra året .-.
336: » Iduns » grundplåt 100: Insamlade medel enligt re- dovisning i » Idun » 735: Respengar betalda af en del barn 18: Räntor 6: Kr.
1,196: 17 — 15 — 72 04 Utgifter: Omkostnader för koloniens sommarvistelse enligt lämnade verifikationer: • Hyra och respengar Mjölk Smör, ost, ägg Mjöl och bröd Potatis och grönsaker Kött och tläsk Specerier och viktualier Diverse utgifter Behållning till nästa år.
119: 95: 82: 78: 16: 87: 153.
143..
— — 88 50 _ 24 44 59.
420: 39 7 7 5 6 5 Kr.
1,196: 04 Stockholm i sept.
1893.
Iduns redaktion.
Innehållsförteckning.
Sigrid Rudebeck; af Amanda Leffler.
(Med porträtt.)
— Höstkväll pä Skansen; en stockholrasbild af Anna Knutson.
— Sällskapslifvets offerväsen.
— Fyra hundra kronor åt.
Eugeniahemmet.
— N i s s e; en bild ur » konstnärslifveta af Ernst Lundquist.
(Forts.) — Boklän; af Bibliofa) en L.
H.
— Ocksä en kvinnofråga; af Cecilia bååth-Holmberg.
— V i fästa vära läsarinnors uppmärksamhet.
.
.
— Termometern i hus- hållet; af Marie H — Teater och musik.
— E n gammal h i - storia; af Helena Nyblom (Torts.)
— Slutredovisning för Iduns skollofskoloni.
— Tidsfördrif.
hvad man om våren kan få se på haf- vet, 4) stad i Afrika, 5) stad i Ryss- land, 6) ett fruntimmersnamn, 7) ett mansnamn som förekommer i alma- nackan, 8) land i Europa.
R |E A A L K 0 0 T A U A A R N N t, 1 y, 1 å, 2 ö, och bilda af dessa hokstäfver namnen på 8 svenska stä- der, hvilkas begynnelsebokstäfver, lästa uppifrån och ned, bilda namnet på en svensk stad.
— rs.
Rebus.
Ä r o orden rätt funna, gifva begyn- nelsebokstäfverna namnet på en apa.
G. Richard.
Räkneuppgift.
1 e J Lösningar.
j 0 t | 7 d » n g X c h m r w h K e q v a i k p u Logogryfen: Katlepanna; anka, pank, pen- na, Kanaan, naken, an, ek, kanna, fena, kan, eka.
Anna, panna, fana, ana, fe, peka, neka, enka, af.
Schackgåtan: I sällat e dagar, hur svällde min barm, hur glödde min kind, o, hur bloden varm!
Charaden: Inskrif i dessa fält talen 1 — 25 på sådant sätt, att summan af talen i hvarje vågrät och lodrät, äfvensom summan af talen i diagonalfälten a, g, m, s, y och u, q, m, i, e blir den- samma!
Geografisk 2 bokstafsgåta.
Tag 4 a, 3 b, 6 e, 1 f, 2 g, 1 h, 1 j, k, 1 1, 1 m, 5 n, 5 o, 7 r, 5 s, 1 rann Väfsked.
Ordgåtan: 1) Eslöf, 2) safir, 3) A r p i, 4) igelkott, 5) A U, 6) Salerno, T) Turgenjef, 8) Elsass, 9) gnejs, 10) Narova, I I) Enköping, 12) reseda — Esaias Tegnér, Fritiofs saga.
Bokstafsxig %agen: T y evigheters symbol är en ring med s a m m a former, hur man än den vänder.
V i nämna nya alla gamla ting, som möta oas i tidens dunkla gränder.
