# ID: svediakorp-per935
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 16,197
# sentences: 715
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Prenumerationspris pr I d u n m e d Modetidning och kolorerade planscher I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
Idun ensam år: k r.
9: — » 7: 50 » 5: — Byrå: Redaktör och K l a r a v. K y r k o g a t a 7, 2 (Aftonbladets hus.)
tr P r e n u m e r c -.
o n s k e r å a l l a post- a n s t a l t e r i riket.
FRITHIOF utgifvare: HELLBERG.
Träffas å b y r å n k l.
1 2 — 1.
Allm.
Telef 61 47 Utgifnlngstid: hvarje helgfri TryaktH Aktiebolag 6:te årg.
Fredagen den 22 september 1893.
N:r 38 (301) Iduns fredag.
Lösnummerspris 1 5 öre (lösnrr e n d a s t f ö r k o m p l e t t e r i n g a r) Aniionspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p l a t s e r » 25 öre f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre p r n o n p.
- r a d.
Emma ' Leffler, född L e f f l e r.
edan ännu Chi- l i cagoutställningen r pågår o c h Den svenska villan daglig- dags drar tusentals besökare, s o m m e d in- tresse o c h gillande ta- ga del af vårt i n l ä g g i den stora täflingen, bör det helt visst in- tressera våra läsarin- nor att se b i l d e n af den kvinna, s o m i vår utställningsbyggnad på ett synnerligen ut- märkt sätt utöfvar värdinneskapet, den svenske kommissariens u n g a maka, fru Emma Leffler.
D e loford h o n af utställningsbesökar- ne fått uppbära äro enstämmiga, o c h ett nytt i n t y g o m den po- pularitet, h o n i Chi- c a g o förvärfvat sig o c h det svenska kvinno- namnet, f ö r e l i g g e r i det Chicagobref, s o m våra läsarinnor återfinna i dagens nummer.
— V å r a förfäder trod- de, att nornorna v i d barnets födelse spunno dess lefnads trådar, och så som ödets gud- innor lagt dem, så måste de ligga, o c h dit, där de utstakat dess väg, måste det gå, o c h än i d a g ljuder en återklang af denna gamla tro i det be- kanta uttrycket: » In- gen u n d g å r sitt ö d e.
» D e t t a kan o c k s å till- lämpas på d e n u n g a kvinna, hvars drag I d u n i d a g återgifver.
H e n n e s man, den svenske k o m m i s s a r i e n vid världsutställningen i Chicago, ingeniör A r t h u r Leffler, var un- der n å g r a år anställd vid en verkstad där i trakten.
D å h a n åter- v ä n d e till sitt h e m - land, s t o d u n d e r nå- g o n tid platsen ö p p e n för hans r ä k n i n g; man h o p p a d e s, att han en- dast rest h e m f ö r att hälsa på.
L y c k l i g t v i s fick han d o c k stanna kvar p å fädernejorden, m e n v i d sitt giftermål ett par år därefter frågade h a n sin u n g a hustru, om, i händelse en plats er b j öde sig, h o n m e d h o n o m ville b y g g a ett bo därborta i västern.
N o g gaf h o n sitt löfte att följa m e d, hvart- h ä n v ä g e n bure, m e n o g ä r n a g j o r d e h o n sig förtrogen med tanken på den l å n g a f ä r d e n, ty icke anade h o n då, u n d e r hvilka förhål- l a n d e n h o n skulle an- träda den.
D å var h o n också alltför out- v e c k l a d f ö r att k u n n a
IDUN 298 Ö n s k a r du ernå en v a r a k t i g frid, T v å m e d e l j a g k ä n n e r: f ö r s a k e l s e, strid.
1893 F ö r s a k a de fröjder, s o m e n d a s t berusa, O c h strid m e d begär, h v i l k a i n o m dig brusa.
C. F. Dahlgren.
fylla d e n plats h o n n u så v ä r d i g t inta- git, m e n under sju år hinner m å n g e t frö slå r o t i en väl r e d d j o r d m å n.
E m m a Leffler, dotter till stadsmäklaren D a v i d Leffler o c h hans fru I d a Stade, f ö d d e s i G ö t e b o r g den 18 j u l i 1861.
L u g n t o c h l y c k l i g t f ö r n ö t o hennes b a r n d o m o c h första u n g d o m.
I Särö s k o g d r ö m d e b o n sina v a k n a s o m m a r d r ö m m a r, o c h där k n ö t hon en augustidag år 1885 det kärlekens band, hvilket b å d e bundit o c h f r i g j o r t henne.
M e d u n d a n t a g af att h a följt sin far till en tysk b a d o r t o c h några m å n a d e r vistats i E n g l a n d, hade ' E m m a Leffler tillbragt sin tid i familjelifvets sköte o c h där i syskon- o c h vänkretsen m o t t a g i t sina intryck.
F ö r s t s o m i n g e n i ö r A r t b u r Lefflers fäst- m ö k o m b o n till S t o c k h o l m o c h infördes i sin blifvande svågers, professor Mittag- Lefflers, o c h hans systers, fru A n n e Char- lotte Lefflers, umgängeskretsar.
N y a värl- dar o c h n y a åskådningssätt ö p p n a d e sig här f ö r h e n n e o c h när h o n f ö l j a n d e år i G ö t e b o r g r e d d e sitt e g e t lilla b o, i c k e b l o t t o m b ä g n a d e s detta m e d barndoms- h e m m e t s traditioner o m kvinnans stilla värld, u t a n ö p p n a d e s o c k f ö r d e n n y a ti- dens friska tankar o c h idéer.
D e n u n g a frun d e l a d e sin d a g mellan h e m m e t s bestyr o c b de intressen, hvilka u p p t o g o hennes m a k e.
Så g i n g o åren, ett efter annat.
Små fötter b ö r j a d e r ö r a sig i h e m m e t o c h späda röster j o l l r a o m k r i n g henne.
H o n var m e d e l p u n k t e n i barnens lilla värld, o c b säkrare fann m a n henne i barnkam- m a r e n än i salongen.
D e n y a intressena d r o g o h e n n e d o c k • i c k e b o r t från d e m h o n först omfattat, tvärtom, de v ä x t e m e d barnen, o c b o m fru Leffler sällan g a f sig tid att tillbringa längre stunder i det vanliga u m g ä n g e s - lifvet, fick h o n d o c k alltid tid f ö r plik- terna m o t det g a m l a h e m m e t o c h m o t dem, s o m af en eller annan orsak upp- sökte hennes man.
Naturligtvis n å d d e o c k s å till hennes ö r o n v å r tids m y c k n a tal o m kvinnans likställighet m e d mannen, o c h äfven h o n lyssnade till det, m e n uppfattade d e n n a likställighet så, att hustrun b ö r hålla j ä m n a steg m e d mannens u t v e c k l i n g.
F ö r d e n s k u l l d r o g h o n i c k e i betänkande, att då hennes m a k e kallades att i Stock- h o l m f ö r b e r e d a svenskarnes deltagande i Chicagoutställningen., upplösa sitt h e m o c h m e d barnen följa h o n o m dit.
F r å n de små h a d e h o n knappast en d a g varit skild, m e n m e d sin tro på, att äktenskapets l y c k a till så stor del hvilar p å andlig j ä m n b ö r d i g h e t o c h likhet i in- tressen, o c b att d e n n a l y c k a är det sol- sken, hvari barnen skola växa, l ä m n a d e hon d e m i sin m o d e r s vård o c h reste öfver A t l a n t e n.
I C h i c a g o har h o n fortsatt sitt hemlif, delande m e d sin m a k e såväl de stunder, d å han representerat sitt land, s o m d e m, då han varit b u n d e n v i d arbetsbordet.
I d e n svenska afdelningens kansli har fru E m m a Leffler m å n g e n d a g suttit ej b l o t t s o m t y p e n f ö r d e n nordiska kvin- nan, sådan våra f ö r f ä d e r älskade att före- ställa sig h e n n e i yttre måtto, utan o c k som d e n vakna, e x p e d i t i o n s v a n a nutids- kvinnan.
Snart n o g h o p p a s vi få h e n n e åter, o c h huru sedan n o r n a n l a g t hennes lefnads trådar vet h v a r k e n h o n eller vi, m e n sä- kert skall h o n, enkel o c b anspråkslös som förr, sköta sina stilla bestyr i hem- met, o c h säkert skola m a k e o c h barn i b å d e dessa o c h annat få s k ö r d a frukterna af h v a d h o n inhöstade v i d d e n stora ut- ställningen.
A — r.
Skall dimman undanjagas?
Skall glad jag se, när morgon åter dag as, min hemstrand le?
Så spor jag mig.
— När gifves mig visshet, när?
Det haf, där kring jag drifves, min lefnads är.
Bernhard Risberg.
Läsning för unga flickor.
Dialog.
Tjocka.
J ?rån gröna stränder glider min lätta båt i skära morgontider å glittrig stråt.
Mot vida fjärdar svärmar min blick med lust; allt mer och mer sig fjärmar den gröna kust.
Snart livälfver vildsint vågen min bog emot; jag trotsar, djärf i hågen, dess öppna hot.
Re ' n hafvets vrede tiger; men tung och kall en dimma långsamt stiger ur djupets svall.
Hon sol och himmel höljer, haf finns ej mer, allt hennes svek fördöljer, blott grått jag ser.
Hon fast vid mig sig hänger med däfven arm, modstjålande hon tränger tätt till min barm.
Jag griper då min åra, jag ror och ror, men ingen väg kan spåra ur töcknets flor.
Jag skriar: doft det ljuder, och allt är still.
— Välan!
Hvad ödet bjuder jag möta vill.
Skall, där på okändt vatten blindt drifs min slup, jag sjunka, gömd af natten, i böljodjup?
Hilda: Tidningar?
Nej tack, du!
lioli- gare kan mau ta sig till.
D e där milslånga politiska ledarne om riksdagsval och unions- konflikter och hvad det är allt för slag — hu så ledsamt!
Axel: Ja, men kära barn, det är ju saker ändå, som man behöfver ha reda på.
Hilda: Behöfver man?
Inte har jag känt något behof i den vägen, det kan jag för- säkra dig, min lilla gosse.
När tidningen kommer hem om kvällarne, klipper jag ur följetongen och tittar igenom döda och födda och vigda och trolofvade och ser efter, om det finns någon lifvad giftermålsannons.
Det är hvad jag tar reda på, inte ett dugg mera.
Axel: Nå, än teaterrecensionerna då?
Hilda: Jo, det är sant, och småplocket förstås.
Vet du, det stod en så ' n rysligt rolig witz häromdagen; vänta, så skall jag leta rätt på numret!
Axel: Nej, för all del, Hilda lilla, för- skona mig!
Inser du inte själf i alla fall, att det där är ett tämligen ytligt sätt att följa med dagens händelser?
Hilda (retligt): Jag bryr mig inte om da- gens händelser, har jag sagt.
Hvad skall jag med dagens häudelser att göra!
Jag har nog af mina egna händelser.
Axel (suckar): Min tillkommande är eu liten ytlig flicka, som.
.
.
Hilda: Axel!!
Axel: Hur kan du tro, att jag menar hvad jag säger?
K o m hit, min lilla förtju- sande fågelunge, och sätt dig bredvid mig!
Vi ge tidningarna och dagens händelser så mänga som flyger och far.
Hilda: Å h nej, du!
Så lätt kommer du inte ifrån det.
D u har sagt, att jag är yt- lig, du.
Axel: Jag har sagt så mycket dumheter i mina dar.
Kom nu!
Hilda: Jag är inte ytligare än andra flic- kor, skall jag säga dig, och fast jag inte tycker om tidningar, så läser jag allt allvar- liga saker också.
.
.
Axel: Det gläder mig.
Hilda: Och fast du tror, att romanerna och dylikt är hara skräp, så kan man allt lära sig mycket af dem också.
Axel: Det äro vi alldeles ense om.
Hilda: Om man väljer goda böcker för- stås!
IDUN 1893 299 Axel: H ö r du, Hilda, det skulle vara ro- ligt att se ditt bibliotek.
Hilda: Mycket gärna!
Jag har bara, hvad som står på den där lilla hyllan, men så är det bra och sunda böcker också allihop.
Axel: A c k nej, nog förstå vi hvarandra, du och jag, och ännu bättre skola vi förstå hvarandra, då jag fått öfvertaga faster Emilies roll och blifvit den, som väljer din lektyr — vill du inte öfverlåta den saken åt mig?
Axel: Låt se!
(läser boktitlarne) - » Mormors hemlighet, öfversättning från engelskan » — jaha, det låter oskyldigt och bra.
» Knapp- nålsbrefvet eller Ldzzys första osanning » — den har jag inte l ä s t.
.
.
Hilda: Jo, j o, så roligt?
Det blir be- stämdt mycket trefligare böcker.
Axel: Ja, och bättre med, hoppas jag • — snillrikare, värdefullare, med mera sanning, skönhet och djup.
Allt beror på, hur man läser, ej hvad man läser, för resten.
Vet du, Hilda, det rent af förvånar mig, då jag ser ditt lilla bokförråd, hur du kan vara en så frisk och sund och fördomsfri flicka som du är.
Älskar du de där böckerna så mycket?
Hilda: Den var mycket rolig.
Axel: Jag kan tro d e t.
.
.
» Ångerfull, öf- versättning ».
.
.
» Ett hem utan Gud af d:r A l b e r t o n ».
.
.
Morfars glasögon ». ' ..
» Ett litet fel och en stor synd ».
.
.
Ja, vet du, Hilda, det där är nog alltsammans mycket goda böcker.
(Paus.)
Hilda: Hvarför ser Ä r du ond på mig?
du så nedslagen ut?
Axel: Har du läst någonting af Paul de Kock?
Hilda: Ä r du från förståndet?
Eller vill du afsiktligt kränka mig?
Axel: Intetdera, min älskade.
Jag mente egentligen inte Paul de K o c k, utan Emile Zola.
Hilda: Axel!
Axel: Jaså, du har inte läst något af Zola?
Hilda: Nej, det har jag verkligen inte gjort, och det förvånar mig, att du kan fram- kasta något sådant.
Axel: Du har kanske inte ens läst något af Maupassant?
Hilda: Jag har j u falt om för dig, att faster Emilie väljer min lektyr.
(Paus.)
Hilda: Nu sitter du och ser olycklig ut igen.
Hvad är det, kära gossen min, tala om för mig!
Axel: Jag är ledsen öfver, att faster Emilie inte också har valt min lektyr.
Hilda: Så du pratar!
D u är j u karl.
Axel: Jag är ledsen öfver att jag inte känner ens till namnet en enda af förfat- tarne på din bokhylla, hvarken » Knappnåls- brefvets » skald eller autorn till » Morfars glas- ögon ».
Hilda: A c k, du menar inte hvad du sä- ger, det ser jag på dina ögon.
— Inte skulle du kunna ha något nöje af att läsa mina böcker.
Axel: Du tror inte det?
Hilda: Hvad tror du själf?
Axel: Jag tror det inte heller.
Men nog är det väl ledsamt ändå för dig, min älsk- ling, att din fästman inte skall kunna tala med dig om dina favoritförfattare och utbyta tankar med dig öfver de ämnen, som mest intressera dig.
Hilda: Tala inte så där, Axel!
Axel: Jo, visst måste det vara en stor brist i vårt förhållande, att jag är absolut obekant med hela den litteratur, hvarur du hämtat din andliga näring.
Finns det något skönare än att ha en förstående vän, som man kan förtro sina tankar till, läsa tillsammans med, lefva sitt själ-dif tillsammans med, och för dig skulle jag vara denna vän.
Hilda: Om du fortsätter så där, så gråter jag.
Allt det där kan ju precis lika väl vändas om, och då blir det jag, som inte känner dina författare och inte kan byta tan- kar med dig om någonting, utan står som en främmande utanför ditt själslif.
Men så kan det ju inte vara — säg A x e l!
— inte är det s å?
— ty då skulle vi bestämdt inte kunna bli lyckliga.
Hilda: Nej, uppriktigt sagdt, Axel, det gör jag inte.
Jag tycker, de äro pjåskiga.
Men jag har fått lära mig, att det inte pas- sar sig för unga flickor att läsa böcker af annat slag än just sådana där, som faster Emilie väljer.
.
.
Axel: Säg ut!
D u ser så skälmaktig ut?
Hilda: Jag.
.
.
Axel: Nå?
Hilda:.
.
.
har.
.
.
Axel: Hilda: Axel: .. Hilda: Axel: din lilla Hvad?
.
.
.
nog.
.
.
.
läst andra saker också?
Ja, Axel — i smyg!
Ja, det kunde jag väl tänka mig, häxa!
(Kyss.)
Hilda: Men inte säkrar jag dig I Paul de K o c k, det Efraim för- Rosenius.
Kvinnornas världsutställning.
Bref från Iduns Chicago k o r r e s p o n d e n t.
4 t l a n kan icke underlåta att, i egenskap af Chi- e ?T cagobo, känna sig sårad af den europeiska pressens skarpa, men ofta orättvisa kritik öfver vår » Fair », hvilken dock trots sina brister icke allenast är fullt jämförlig, utan i många afseenden öfverträf- far alla utställningar som hitintills hållits både på denna o c h andra sidan Atlanten.
Dock, denna ut- ställning har alltid förefallit mig liknande en ung författares förstlingsarbete.
Man har så brådtom att på en gång visa världen sin glöd, sin entu- siasm i något storartadt o c h epokgörande.
Det egna omdömet har ännu ej hunnit att komma till klarhet med sig själft i erfarenhetens stränga skola.
Man förstår ej att hushålla med sina resurser och har nästan uttömt både förmågan och styrkan, innan man hunnit till första afdelningens slut.
Dock, man måste fortsätta, ehuru källan är utsi- nad, på samma storslagna sätt, ty man har j u börjat.
— Sedan kommer kritiken, förnumstig och vis, och vågar här säga utan förbehåll sin mening, ty bär behöfver den ej komma i kollision med ett re- dan bäfdvunnet rykte eller en för länge sedan stad- fäst allmän opinion.
Hvem skulle ens komma att tänka på att resa till en utställning i Paris till exempel för att nästan uteslutande uppsöka dess brister?
Chicago är ungt, knappast ett hälft år- hundrade, o c h kan måhända blifva lika bra s o m Paris, redan innan det hunnit blifva så gammalt.
Må nu vara med allt detta hur s o m helst, ett vet jag, att aldrig förut i civilisationens historia har kvinnan uppträdt s o m här: mannens jämnlike på snart sagdt hvarje område inom bildning, vetande och konst.
De svenska kvinnor, hvilka officielt besökt utställningen, hafva också med den största ära och utmärkelse vetat att häfda sina landsman innors erkändt höga ståndpunkt af allmän bild- ning o c h verklig förfining.
En friherrinna Rappe, en fröken Lundin samt fru Leffler hafva här väckt en välförtjänt beundran o c h varit föremål för de mest smickrande omdömen såväl från enskildas som från pressens sida, denna den stora allmän- hetens organ.
Fröken Lundin höll under den ny- ligen afslutade » Educational congress » ett utmärkt föredrag öfver » Svenska kvinnans uppfostran ».
Fru Emma Leffler har iklädt sig värdinneskapet i » Svenska byggnaden », och hon fyller detta fri- villiga kall med ett så hjärtevinnande behag, att hon ådrager sig såväl landsmäns som främlingars odelade beundran.
The Board of Lady ' s managers fick häromdagen befallning från Washington att tillsvidare inställa sina sammankomster, sedan ändtligen inväljandet af kvinnliga prisdomare blifvit undanstökadt.
Rege- ringen tyckte förmodligen, att en längre hvila var af nöden för dessa kvinnor, s o m nu i veckor stridit o c h lidit nog för att af kommande tider blifva ansedda för verkliga martyrer, ehuru man nu skrattar en smula på deras bekostnad.
Flere af medlemmarna opponerade sig lifligt mot befall- ningen » to adjourn ».
De önskade fortsätta, j a fort sätta för alltid, om det så kom i frågan.
Emeller- tid är man betänkt på, att efter utställningens slut uppföra ett kvinnornas » Memorial palace ».
Dock, mera härom framdeles.
Den svenska tafleutställningen har väckt myc- ket erkännande.
Icke för sin storlek, ty den är jämförelsevis mycket liten mot andra länders, men för motivernas innerlighet o c h vemodsfulla stäm- ning.
Det påstås här, att det finnes ett starkt syskontycke mellan taflorna från tsarens land o c h de tre öfriga nordiska länderna.
Må vara i koloriten, ty den har hos dem alla en kall, blå färgton, så olika taflorna från det sydliga Europa, med sina mjuka, varma färger.
Det säges, att ej mindre än 16 pris blif- vit tilldelade svenska artister.
Storartadt i san- ning, då ett sådant konstnärsland s o m Italien ej lär hafva fått flere än 17.
Bland taflorna i » Kvinnsns byggnad », s o m på mig gjort ett djupt intryck, är en som benämnes » To the Front » och är målad af lady Buttler från England.
I bakgrunden synes en gammalmodig fästning, från hvilken aftågar ett kavalleriregemente.
En skara människor af alla åldrar och stånd har samlats för att önska de ståtliga krigarne — s ö - ner, bröder eller män måhända — lycka i den före- stående sammandrabbningen med fienderna.
Möd- rarna hafva all möda att afhålla sina små älsk- lingar från att blifva nedtrampade af hästarne, då däremot ett par gråhåriga gubbar med ålder- domens hela resignation synas med böjd hjässa och sänkt blick mumla en tyst bön för de bort- tagande.
Hvarje ansikte på denna tafla återspeg- lar sant o c h klart någon af de olika känslor, som vid ett dylikt tillfälle komma själens strän- gaspel att vibrera; af hopp och förtviflan, af be- slutsamhet eller undergifvenhet, af m o d eller svag- het.
Hvarje figur i denna tafla är i minsta detalj ett litet mästerstycke, så fulländadt, så själfstän- digt, o c h det hela s o m en prolog till krigets glän- sande, men grymma skådespel.
Från denna tafla i » Kvinnans byggnad » vilja vi fortsätta o c h göra en liten visit i tyska o c h fran- ska kvinnornas resp. utställningar Hvad han- darbetena i den tyska beträffar, synas de mera vara ämnade till hemmets prydnad och nytta än för tillfredsställandet af en öfverdrifven iyx, hvil- ket däremot synes vara fallet med de franska.
I tyska afdelningen finnes också en särdeles förträff- lig skolutställning, omfattande icke allenast prof- ver af sömnader o c h dylikt, utan stilprof, öfver- sättningar, matematiska problem, kartritningar och teckningar, hvilket allt åskådliggör ståndpunk- ter i allmänhet af den uppväxande tyska kvinn- liga ungdomens bildningsgrad.
Franska afdelningen är bländande o c h synes kär för alla kvinnliga besökare, från millionärens fru till den lilla tjänstflickan, som har en dag fritt för att besöka utställningen.
Här finnes en full- ständigt möblerad fransk salong med sidentapeter och förgyllda taflor och stolar i alla möjliga fa- soner, men alla så lätta, så fina, att man är fre stad att taga dem för endast prydnader och ej ämnade för verkligt bruk.
I denna förtjusande salong är en hel familj — i vax.
Men jag på- minner mig nu, att de manliga medlemmarne ej syntes till, endast de kvinnliga, utstyrda, förstås, i alla rnöjliga moder.
Ack, hvad dessa dockor blifvit skärskådade, och huru många tusental af klädningar blifvit sydda liknande deras.
Vidare finnes en mängd glasskåp, fyllda med de utsök- taste spetsar af fabulöst värde, samt rika brode- rier i silke, guld och pärlor, utförda med denna smak o c h elegans, som äro medfödda hos fransyskan.
I en stor glaslåda på golfvets midt är en utställ- ning af dockor, men icke dockor ämnade för små barn, utan för stora sådana.
Dessa dockor visa med historisk noggrannhet de olika dräkter, s o m begagnats af Frankrikes kvinnor under seklernas lopp ända till våra dagar.
Dock, att kvin- nan i slutet af det nittonde århundradet är för- ståndigare eller mindre fåfäng i afseende på dräkt, visar denna rätt intressanta utställning för öfrigt precis icke.
— Belgiska kvinnan har, i närheten
IDUN 300 af den franska, sin vackra o c h rika utställning, ett slags sammangjutning af dessa båda så olika nationers smak o c h originaliteter.
Innan jag slutar, vill jag, endast för att gifva en idé af utställningsbyggnadernas kollosala dimen- sioner, nämna, att man har att tillryggalägga om- kring 5 engelska mil för att genom hufvudgångarna taga en hastig öfverblick af det hela i Manufaktur- palatset, utan att man då får göra några omvägar kring de utställda föremålen eller besöka galleri erna.
Sedan k o m m o de långa afstånden mellan de olika byggnaderna.
Somliga af dessa afstånd äro längre än själfva » storgatorna » i många af Sveriges landsortsstäder.
För att se äfven en ringa del af den » Hvita staden » och dess jätteut- ställning fordras i sanning, förutom godt om mynt, tid, god hälsa samt att vara en bra fotgängare.
Signe Ankarfelt.
Nisse.
E n bild u r » konstnärslifvet » af Ernst Lundquist.
(Forts.) j f j e t kunde hon ju mycket väl ha gjort, hon Cyl som var kyrkoherdefru.
Men nu kunde hon ej göra annat än hoppas på grannarnes plikt- känsla.
.
och själf köpa så många biljetter hon möjligen hade råd med.
Harald skulle nog ej göra henne några förebråelser, han var ju alltid så snäll och godhjärtad, och på lör- dagarna ville han ej bli tillfrågad om något, då fick hon göra hvad hon ville, bara hon lät honom vanka af och an i fred mellan studie- rummets stängda dörrar, med cigaretten i mun- nen och predikofunderingarna i hufvudet.
Följden af dessa hennes tysta reflexioner blef, att hon tillbragte en god stund af efter- middagen med att gå och dela ut silfver- och kopparslantar till höger och vänster med för- behåll att de skulle användas till konsertbil- jetter på kvällen.
Hon bjöd bägge sina jung- frur och dessutom arrendatorns hela familj, man, hustru, fem barn och piga förutom rens- Lisa, som hon hittade i ett persiljeland ute i trädgården, och post-August, Bom kom med brefväskan.
Vid sextiden klädde hon sig i sin söndags- klädning, den svarta spetsgarnerade dolman och den lilla fruhatten — Harald ville alltid, att hon skulle gå klädd i fruhatt, han var så mån om hennes värdighet — och begaf sig på väg upp till kyrkan.
Hon hade med flit gått tidigt, för att församlingsborna skulle se, att kyrko- herdens fru ville vara den första, då det gällde att fullgöra en plikt.
Och så var hon allt också litet nyfiken på det hela — och inte minst på att se, huru många af grannarne som skulle infinna sig för att uppmuntra konsten.
Hon blef så hjärtinnerligt glad, då hon upp- ifrån backen såg, att det nalkades folk på alla vägar.
Nere på kyrkplanen såg hon redan flickorna Eckhoffs skära bomullsklädningar och Fannys röda parasoll, och långt bort på lands- vägen kom Stora-Björnö-landån rullande, antag- ligen med fröken Maggie och hennes guver- nant.
Så snällt af dem!
Komministerns hela familj och länsmannens bägge döttrar sutto re- dan på gungbrädet utmed stenmuren.
Jojo, alla människor hade nog begärligt gripit i flyk- ten detta tillfälle till ett afbrott i den landt- liga enformigheten.
Men åh, så förvånad och intresserad hon blef, då hon träffade Fanny Eckhoff och fick höra allt hvad hon hade att berätta!
Tänk, hon hade redan sett både Sophus Halvorsen och Kosalba Dea Marina!
Glimsta gård låg ju all- deles intill landsvägen, och medan Eckhoffs sutto på verandan i eftermiddags och drucko kaffe, hade de sett de bägge artisterna komma promenerande framåt landsvägen, han med sitt guitarrfodral på ryggen och hon kånkande på en väldig packe notböcker.
Men så fattiga och trantiga de hade sett uti Lagårds-Lotta, som satt och mjölkade i hagen utmed lands- vägen, hade talat vid dem, och för henne hade de berättat, att de kommit med fyratåget till stationen, men alla rummen på gästgifvaregår- den hade varit upptagna — nå, det var natur- ligtvis osanning!
— och ingen skjuts hade heller stått till att få, därför hade de nu gått halfannan fjärdingsväg till fots och hade ingen- ting emot att få släcka törsten med litet spen- varm mjölk.
Fröken Rosalba hade frågat Lotta, om hon visste, hvar de skulle kunna få något snyggt och billigt logis för natten; de hade hört efter i alla smågårdarna utmed vägen, men fått nej öfverallt.
Då Lotta ej kunde ge den begärda upplysningen, hade de gått sina färde, utan att så mycket som tacka för mjölken hon gifvit dem, och styrt kosan uppåt kyrkbyn.
Löjtnant Allan hade sedan stått på Glimsta altan och genom sin stora reskikare sett dem vandra ur gård och i gård här uppe i trakten af kyrkan; det såg ut som om de ej lyckats få något nattkvarter.
Elsa skulle så gärna ha velat höra ännu en hel massa detaljer om det märkvärdiga konst- närsparet, men visaren i kyrktornet pekade på half sju, och man måste tänka på att gå in.
Som kyrkoherdens fru borde hon vara bland de första på platsen och sitta på främsta bän- ken, det visste hon, att Harald skulle tycka om.
Utan att i brådskan se efter, att hon fick Fanny Eckhoff eller någon annan fru med sig, begaf hon sig in i vapenhuset och köpte i vå biljetter — en åt Harald, som han ju själf begärt — af en halfvuxen flicka, som satt där bakom ett bord och sade: » Merci, madamef » då hon lämnade sina sextio öre.
Det var besynnerligt!
Merci, madame?
Hon säg litet närmare på biljettförsäljerskan.
Hon hade ett barnsligt, brunhyllt ansikte med ett par käcka mörka ögon och en burrig, svart lugg under en liten kokett halmhatt med rakt uppstående violruskor.
Så lustigt, att de hade en utländsk biljettförsäljerska med sig!
Och medan Elsa lämnade sitt inträdeskort till kyrk- vaktaren, som öppnade dörren för henne, hörde hon den lilla svartögda säga till en bond- gubbe, som efterträdt henne vid biljettbordet: » Merci, monsieur.
.
.
passez, s ' il vous plait. » Elsa skred med värdig hållning framåt på stora gången och fann första bänken obesatt.
Det var ganska glest i bänkraderna; en och annan grupp här och där, mest sjaletter, och på fruntimmerssidan tre hela bänkar fullprop- pade med hviskande och fnittrande folkskole- flickor, som knuffade hvarandra och hade allt möjligt fuffens för sig i den ovanliga och eg- gande känslan af, att de i dag kommit till Guds hus för att roa sig och inte för att höra på en predikan.
Elsa försökte ge dem en lång, förebrående blick, men den kom aldrig fram till dem, ty då hon vände sig emot dem, hade hon aftonsolen rakt i ögonen.
Emellertid började publiken småningom sam- las, och då ingen mera tycktes vara att för- vänta, vred Elsa på hufvudet och gjorde ett hastigt öfverslag.
Tjugusju ståndspersoner.
.
.
elfva allmoge.
.
.
trettioåtta barn, summa tret- ton kronor femtiofem öre!
Det var ju allde- deles förfärligt!
De arma artisterna, det blef ju ren förlust för dem.
Tänk om konserten skulle bli inställd?
1893 Men det blef den inte, ty nu började orgeln brusa och stöna; det var inledningsnumret, en fuga, komponerad af Sophus Halvorsen liksom nästan hela programmet.
Elsa ville ej vända sig om nu igen, ty det ansåg hon opassande; hon fick således ej se den exekverande.
Num- ret var för öfrigt slut, innan det knappast börjat; det lät som några käbblande barn- ungar uppe i diskanten, medan en vresig skol- mästare med dundrande, grof röst förgäfves predikade ordning nere i basen.
Det blef en paus, utfylld af hviskande små- flickröster och prasslande program.
» Quando corpus morietur, aria af Sophus Halvorsen, utföres af Rosalba Dea Marina », stod det på den gula lappen, och allas hufvud, utom kyrko- herdefruns, vände sig emot orgelläktaren.
Men nu hörde Elsa steg af två par fötter på stora gången, tunga karlsteg, ackompagnerade af lätt trippande fruntimmersklackar, och där stodo nu de bägge konstnärerna midtför henne i ko- ret, han med guitarren öfver bröstet och hon med ett notblad i handen.
Men, säg hon rätt?
Rosalba Dea Marina, den drottninglika skön- heten i violblå sammetsklädning, det var ingen annan än den där lilla biljettflickan i vapen- huset, fastän hon d u var barhufvad och hade fäst en stor knippa prästkragar uppe vid hal- sen på sin svarta ylleklädning!
Hon såg för öfrigt bra ut, flickstackaren, med sina lysande svarta ögon och sin lilla, röda mun, men generad var hon, det märktes nog, fastän hon knyckte på hufvudet och för- sökte se morsk ut.
Under det långa förspelet på guitarren hade Elsa tillfälle att se, hvad det var som fröken Rosalba var generad för: det var de långa, bara armlederna och de magra brunstekta händerna, på hvilka hon ej hade några handskar.
En gång försökte hon gömma dem på ryggen, men det såg väl för tafatt ut, och därför ansträDgde hon sig i stäl- let att så mycket som möjligt dölja dem bak- om notbladet.
Nu började hon sjunga: » Quando corpus ... » med en stark och gäll, tämligen ren, men re- dan alldeles öfveransträngd och utskriken sop- ran.
Hon hade ett sätt att göra små omoti- verade, gnällande förslag här och där, som på- minte om bondfolkets okultiverade sångmetod, och vid de lägre tonerna blef hon helt plöts- ligt så tjock i halsen, som om hon haft pås- sjuka.
Det var både ömkligt och löjligt.
Men Elsa uppfattade endast den tragiska sidan af saken; då hon såg den lilla späda, fattigt klädda varelsen och hörde hennes stora, på en gång oskolade och utslitna röst, som sna- rare kunde ha tillhört en fyrtioåring än ett barn, kände hon sig nästan gråtfärdig, och den afsedda konstnjutningen förvandlades till hjärt- slitande fantasier om svält, förödmjukelser, hemlöshet och umbäranden af alla slag.
Nu slutade arian med ett gällt och spruc- ket skrik högt upp i diskanten, och sånger- skan mera sprang än gick tillbaka till kyr- kans bakgrund; man hörde henne ta trappan till orgelläktaren i några språng.
Sophus Hal- vorsen stannade kvar i koret för att utföra programmets tredje nummer, en » Fantaisie bril- lante » för guitarr, komponerad af honom själf.
Nu först ägnade Elsa honom någon upp- märksamhet.
Det var en lång, krokryggig gubbe, med blekt, orakadt ansikte, öfver hvars ena halfva det långa, raka, askgråa håret hängde ned som en hästman.
Han var klädd i en blanknött och fläckig svart rock och hvit halsduk; de grofva stöflarne voro ännu allde- les gråa af landsvägsdamm.
(Forts.) — «S88d —
IDUN 1893 301 af papperskorgsdränkta » vårpoesier » på sitt Nu ha flickpensionerna, privatskolorna och samvete.
de kvinnliga elementarläroverken gjort dem i Som sagdt, jag har känt en hel del af hög grad umbärliga.
dessa älskvärda damer, men jag kan knappast K v i n n a n inom s v e n s k a l i t t e r a t u r e n intill år Huru mången familj i stad har ännu en påminna mig någon — möjligtvis en — som guvernant.
Jo, inom de högre klasserna en 1893. realiserat de föreställningar världen fått om gu- » bonne » för språkets skull.
Det är nu blott En bibliografi utarbetad med anledning af världsut vernanterna genom tusende sinom tusende böc- på landet, på godsen långt ifrån städerna gu- ställningen i Chicago af Sigrid Leijonhufvud och ker alltifrån salig Fredrika Bremer och snälla vernanten ännu existerar, vikande så småningom Sigrid Brithelli.
Sthlm, Norstedt &amp; Söner 1893.
Onkel Adam till våra egna dagars skrifvande äfven där för tidsandan och böjelsen att sända (198 sid.) damer och herrar.
barnen in till skolorna i städerna.
.
.
« l | en med enkel, solid elegans utstyrd Ty enligt den gängse, absolut gällande (ro- Då återstår intet annat för guvernanterna c å U volym föreligger här ett mycket akt- man-) uppfattningen skall guvernanten vara: än att följa med, att gifva sig in i lärarinne- ningsvärda och med stor flit hopbragt arbete 1) ung och skön, 2) af rika, men genom olyc- seminarierna och sätta sig vid skolkatedern.
af två unga damer, filosofie kandidaten frö- kor plötsligt fattiga vordna föräldrar, 3) ädel Och de ha så gjort också, många, många.
ken S. Leijonhufvud och fru S. Brithelli.
Det till sinnelaget och stolt till karaktären, 4) Guvernanterna äro ett släkte, som håller på inledes med en historisk öfversikt, klart hål- olycklig, 5) på förödmjukande sätt behandlad att försvinna!
len och med värme framställd, skildrande af sitt förnäma herrskap och om det skall * * kvinnans deltagande i vårt lands litteraturs vara riktigt bra 6) olyckligt kär i husets unge * utveckling, allt ifrån den antydan man af son, som lekt med hennes dygd och gifter sig vissa inskrifter på de gamla runstenarne fin- med sin kusin.
I ännu högre grad kan detta sägas om » lek- ner, » att redan i äldsta tider diktens språk triserna »; de äro nästan försvunna, och endast Det är för märkvärdigt!
ej var den svenska kvinnan främmande », ända Af alla de exemplar jag känt har ingen ett fåtal exemplar vegeterar ännu i de gamla, till våra dagars i tidningar och tidskrifter sig fullt eller ens tillnärmelsevis motsvarat ofvan- stora, tysta rummen på något åldrigt herre- rörande damer.
I denna öfversikt höjer, så- stående beskrifning.
säte eller i de skumma salongerna vid Stora som sig bör, den heliga Birgitta sitt ädla, Tvärtom, de flesta ha visserligen varit unga, Trädgårdsgatan i Stockholm.
skimmerhöljda hufvud högt öfver alla sina men sällan sköna — hur många kunna vara Jag menar nu med » lektris » henne, som svenska medsystrar under århundradenas gång.
sköna?
De ha varit fattiga, men deras för- verkligen har till sin uppgift att förströ gamla Skildringen af denna märkvärdigaste svenska äldrar ha sällan varit rika.
Deras ädla hennes nåd med att läsa högt, medan afton- kvinna lär vara fluten ur fr:n Leijonhufvuds sinnelag är svårt att döma om — men de lampan kastar sitt bleka sken öfver de gamla penna, och den är alldeles förträfflig.
ha tyckts mig vara » som folket är mest », möblerna i empirestil och pendylen tickar så En bibliografisk kvinnobragd.
Efter öfversikten följer i alfabetisk ordning en bibliografi öfver svenska kvinnors från trycket utgifna original-arbeten, det full- ständigaste verk i sitt slag, som hittills hos oss sett dagen, och utmärkt för klar uppställ- ning och minutiös pålitlighet.
Särskildt ut- märker sig den på nära 5 sidor gående redo- görelsen i kronologisk följd för drottning Christinas litterära verksamhet.
Det hela är en verklig bibliografisk bragd, för hvilken fröken L.
och - fru B.
förtjäna både tack och heder.
Den som här tror sig rättvist fälla detta omdöme, har själf i åratal sysslat med lik- nande litterärt arbete, och han vet hvad allt af möda och af kärlek till denna möda där- vidlag oundgängligen kräfves.
Det är en egen tillfällighet, att detta ar- bete utkommit samtidigt med Gustaf Edvard Klemmings bortgång.
Det kan betraktas som en hyllningskrans, nedlagd på den gamle bibliognostens och Birgitta-bibliografens ny- skyfflade minneskulle.
Birger Schö / dström.
F r å n k v i n n a n s a r b e t s f ä l t.
Studier från Stockholms horisont af G. Gullberg.
XII.
Guvernanter, lektriser oeh sällskapsdamer.
mitt ganska rika galleri af kvinnobekanta skymtar fram för mitt minne en hel rad damer af de kategorier, som nämnas i titeln till denna lilla artikel.
Isynnerhet de tvänne första och i all synnerhet den första.
Missförstå mig ej.
Guvernanter ha i allmän- het en liten svaghet för pennan och en dito för trycksvärtan.
De smussla gärna om aft- narne på sitt rum med » vårstämningar » (på vers) och kärleksnoveller (på prosa), och har man haft den lyckan att redigera en lands- ortstidning hvar som helst i vårt kära fäder- nesland, så har man säkert också ett rikt minne af guvernanter och en oändlig mängd I I * V \ PI I I y~V&gt; ^ \ %J I | | 1 Q \ ~y f \ 1lf \ ' V %.
K l l l l l l i y~ K H I V U l och deras stolthet har sällan gått dit hän, att enformigt.
.
.
icke dem som under denna » skyddande förklädnad » af en titel få uträtta de nekat gifta sig med en hygglig inspektor, alla andra sysslor.
som varit kär.
Lektrisen håller som sagdt på att för- Olyckliga?
Ack ja.
Hvad är lycka?
Icke kan det ligga någon särskild lycka uti att svinna — på samma gäng som de gamla stor- plugga historia och geografi, franska och ty- adliga vanorna och — förmögenheterna.
Ti- ska med ett par tre vildbasare till pojkar den nivellerar och — demokratiserar.
Förr i eller flickor.
Att ha hundra kronor om året gamla » goda » tiden måste hvarje gammal gref- och » allting fritt » oeh veta med sig, att man vinna ha sin lektris, det hörde till tonen, till ger sin ungdoms bästa år för en grynväl- ståndet.
A c k, det där » måste » är borta för ling!
Åhnej I Men allting är relativt, det ha längesedan.
Nu gör det ingenting, om gamla guvernanterna också lärt sig.
Och de veta, hennes nåd icke har någon sådan, hon hör ej att deras ställning kunnat vara sämre.
Att mera till de absolut nödvändiga » mobilierna ».
det fattiga hemmet har än mindre att bjuda Men hon finnes ännu här och hvar, där gamla på, om alla munnar skola mättas.
Att faderns traditioner lefva, där kärleken till litteratur hår grånat under bekymren » hvar det allt än icke är död, fastän synnerven slappats och skall tagas » och moderns ansikte fått djupa åldriga händer tröttats af att hålla boken eller fåror genom tankarne på » hur det allt skall pennan.
räcka till. » Och då har hon, som är äldst, Hon är i släkt med guvernanten, ty hon hon som föddes " först, när lyckan var ung och måste kunna mycket.
Framförallt måste hon hoppet var » lysegrönt », och för hvilkens upp- kunna de moderna språken och läsa dem fel- fostran inga uppoffringar voro för stora, fått fritt och väl, ty gamla hennes nåd älskar ännu ge sig ut i världen för att lätta arbetet för isynnerhet det galliska tungomålet, det gamla dem, som kommo efter, en och en, spridande förnäma.
föräldraglädje, ack ja, men ock många tärande Men hon älskar ej den unga galliska litte- bekymmer.
.
.
raturen, och lektrisen, som läppjat på Zolas Åhnej, så olyckliga ha de knappast synts verk och nu svärmar för Bourget, får läsa eller varit.
Och icke ens femte och sjätte högt kväll efter kväll — o, så långa de kväl- larne äro!
— m:r le vicomte de Chateaubriand punkterna i romanreceptet ha slagit in.
De anstolta herrskap, som behandla sina eller, om det skall vara riktigt modernt, bildade guvernanter som pigor, torde väl lätt Franjois Coppé.
Det är ett ofta glädjetomt lif den unga lek- kunna räknas.
Lättare skulle dylikt folk kunna träffas i de borgerliga uppkomlingarnes ring, trisen för, ty gamla hennes nåd vill ständigt men äro nog sällsynta äfven där i våra dagar.
ha henne vid sin sida, och ungdom och gamla år ha svårt att draga jämnt och förstå hvar- Undantag bilda icke regel.
Guvernantens kall kan likväl vara ganska andra.
tungt och är alltid ansvarsfullt.
Tungt genom det trägna, ansträngande arbete, som ibland kan fordras, och den ringa lön, de små fram- tidsvyer som skänkas, ansvarsfullt genom de plikter det ålägger gentemot de unga, hvilkas böjliga sinnen så lätt taga intryck.
Men guvernantens uppgift inskränkes i våra dagar allt mer och mer, och det är möjligt, att detta förtalade species af unga kvinnor en vacker dag kommer att helt och hållet för- svinna.
Förr skulle de unga fröknarna både i staden och på landet ha guvernant ända till de gifte sig.
De hade ingen annan lärare.
I I H l V l D e t bästa, billigaste och hälsosammaste kaffe är värt ångrostade och malda H u s h é I l s k a ffe X 1: 0 5 pr Va i g -, s o m finnes äkta ENDAST uti vår * * * Håller guvernanten och lektrisen på att för- svinna, så är det raka motsatson med » säll- skapsdamen ».
Det vill säga, man får då icke taga ordet i dess gamla ursprungliga bemär- kelse, ty i så fall börja väl sällskapsdamerna blifva lika sällsynta som lektriserna.
Nej, vi skola taga ordet i dess moderna bemärkelse, och vi finna då den unga flicka, som hvarje vecka annonserar i Idun, att hon » önskar gå frun tillhanda ».
Den unga flickan, som vill gå frun tillhanda S t o c k h o l m s K a f f e - A k t i e b o l a g
IDUN 302 i alla i ett hushåll förefallande göromål och som fäster intet afseende på lön, men desto mera på ett vänligt bemötande, blir allt talri- kare och talrikare.
Antalet sådana unga flic- kor är enormt och i ständigt stigande.
Stu- dera blott annonsafde) ningen eller se er om i bekanta familjer, och ni skall finna syn för sägen.
Detta » att gå frun tillhanda » är ett af de » kvinnans arbetsfält », som börja bli lika öfver- svämmade som de lärda banorna för männen.
Detta fält är det förlofvade land, dit alla de strömma, som icke hafva kunskaper och krafter nog att slå sig igenom på en själfstän- digare väg och icke mod nog att tillgripa ett tyngre eller kanske » simplare » arbete.
Dit tvingas de i skaror af tusen skäl.
Fat- tigdom i hemmet, önskan att komma från be- kymrens enahanda, hoppet om lyckligare ut- sikter.
De få se andra människor, komma i nytt sällskap, göra nya bekantskaper, och hvem vet?
.
.
.
Men huru bittert kan det icke vara ibland för den stackars flickan.
Huru fullt af för- ödmjukelser för ett stolt sinne, och huru svårt i början att förlika sig med sysslor, som synas grofva, fula, simpla, allt för simpla för henne, som likväl ju » icke är en piga ».
Det » att gå frun tillhanda » är ofta en lärotid af yttersta nytta, en tid då högfärd ryckes upp med rot och fåfängan får grundskott, då det blir klart, att intet arbete är skam, intet för groft för att icke vara nödvändigt.
Tillökningen i antal af unga kvinnor, som vilja gå fru tillhanda, står möjligen i samband med den minskade äktenskapäfrekvensen och männens utvidgade böjelser för ungkarlsstån- det Där den naturliga proportionen mellan giftasvuxna kvinnor och giftaslystna män rub- bas i den riktning, som tyckes vara för han- den, uppstår ett allt för stort öfverskott af de förra, en allt för stor brist bland de senare.
öfverskottet flyter då ut ur de trånga hem- men med de små utsikterna, ut i världen, där det är större chancer, och så uppstår skock- af dem, som vilja och måste arbeta, ar- beta hårdt för sitt bröd och sin framtid, men som icke kunna, icke våga för sig själfva gifva arbetet dess rätta namn, utan söka att för- gylla sin ställning med en fras: de gå frun tillhanda.
niDgen Teckning med blyerts och svartkrita.
För Idun af S.
L.
(Slut fr. föreg.
n:r.)
vTJy^ecknar man på färgadt papper — vissa stäm- YJÅ ningsstycken taga sig bättre ut på detta K^jJ sätt - - kan man framställa dagrarne me- dels hvitkrita eller hvit färg.
Detta bör emeller- lertid isättas, först då de omgifvande partierna äro till fullo färdiga; eljes kan det hända, att ef- fekten ej blir den åsyftade.
Man får nämligen lätt i annat fall tämligen orena toner, då blyert- sen blandas med krilan eller färgen.
Stomfarne man använder kunna, s o m sagdt, vara antingen af skinn eller papper.
Medels de förra får man nästan mjukare toner än med de senare.
Skinnstomfarne äro tämligen dyra, men också ganska varaktiga, pappersstomfarne kosta blott 10 ä 15 öre stycket, men räcka ej synner- ligen länge.
Med afseende på teckning med seartkrita är ej så mycket att säga därom, när förfarandet vid teckning med blyerts beskrifvits.
Det huvudsak- ligaste därvid gäller nämligen också om svart- krilsteckning.
Ett o c h annat kan emellertid vara af vikt att nämna.
Till en början kan anmärkas, att svartkrila ej l JTia / velerare K A N D E R S O N 1 Jakobstorg?
1 1893 såsom blyerts förekommer i handeln såsom trä- beklädda pennor, utan merändels i stycken.
Num- reringen går här i motsatt riktning mot vid blyerts, så att högre mr anger lösare slag än lägre.
Äfven vid svartkritsteckning kan man såsom vid blyerts urskilja två olika metoder, beroende på om man använder stomf eller ej, o c h hvad som ofvan sades härom vid teckning med blyerts gäller ock här.
Med krita kan man framställa mera effekt fulla saker än med blyerts.
Svartkritan verkar nämligen mera fristående o c h lefvande, är j u af mera kraftig svart färg än den blänkan- de, stålgrå blyertsen, hvarför den naturligt nog redan därigenom blir i stånd att gifva resul- tat, s o m i skärpa och kraft gå före dem, som blyertspennan kan gifva.
Det är emellertid — så har åtminstone jag funnit — svårare att föra kritan än pennan.
Den förra kännes alltid litet klum- pig o c h grof, då däremot den senare, så fin o c h lätt, utan synnerlig svårighet låter föra sig och frambringa åsyftade effekter.
Både blyerts- och svartkritsteckningar blifva ganska lätt suddiga, om man ej vidtager särskilda försiktighetsmått i detta afseende.
Sålunda bru- kar man antingen lägga silkespapper ofvanpå teckningen eller fixera densamma med fixersprit.
Det förra tillvägagåendet lämnar emellertid just ej så säkra garantier mot förstörelse; med det senare är detta däremot fallet.
Har man nämli- gen fixerat en teckning, blir blyeris- eller kritstof- tet fullständigt bundet, o c h teckningen kan utan fara bli utsatt för diverse äfventyr.
Hvad beträf- far fixering se Idun n:r 19 för i år, där förfaran- det närmare beskrifves.
Den som är road af blyerts- eller svartkritsteck- ning och kan rita efter naturen, skaffar sig utan tvifvel gärna en skissbok, hvari man kan införa ett o c h annat intressant.
Det är j u mycket tref- ligt att » hastigt och lustigt » kunna teckna af ett landskap, som slagit an, ett karaktäristiskt huf- vud eller dylikt o c h sedan hafva sina skizzer, ve- derbörligen daterade, samlade på ett ställe.
Ofta slår man sedan upp sin skizzbok under höstkväl- larne, genomgår alla sina minnen från somma- rens soliga dagar och genomlefver dem o m och om igen.
Bilderna i denna skizzbok medföra näm- ligen ett stort nöje för den litet artistiskt anlagda unga damen.
Det är för öfrigt, o m hon äger dy- lika anlag, för henne en vida nyttigare o c h mera själsodlande förströelse att sitta och teckna än t. ex. den förströelse, som går så till, att unga fröken ligger i en hängmatta och måhända — ursäkta uttrycket!
— slukar en mer än lofligt sliskig roman, vanligen af engelskt ursprung.
Dylika skizzböcker finnas nu visserligen att tillgå i pappers- o c h färghandeln, men för min del skulle jag.
vilja tillråda läsarinnan att söka själf förfärdiga sig en sådan — det är nämligen ej det ringaste svårt.
Då kan man få den sådan man vill hafva den, och priset uppgår till en ringa bråkdel af hvad den eljes kostar.
Man väl- jer ut lämpligt ritpapper, köper det t. ex. meter- vis, skär till det i så stora blad man vill ha, vänder papperets rätsida uppåt (rätsidan är van- ligen innersidan af pappersrullen, när man köper papperet), sätter efter behag hårda eller mjuka permar på boken o c h häftar tillsammans bladen och permarne på lämpligt sätt.
Om man så vill, kan man interfoliera med kulört ritpapper här och där, så ock med några blad akvarellpapper eller i nödfall mera .ojämnt ock knottrigt ritpapper för att kunna vid tillfälle lavera en studie eller ut- föra den i akvarell.
ligen af ett utkast i skizzboken göra ganska tref- liga saker sedan.
Äfven detta är j u något, som direkt eller indirekt kanske kan förmå läsarinnan att lägga sig till med en dylik behändig skizzbok.
+ • * Ja, ännu mycket mera vore nog att säga om teckning med blyerts och svartkrita, denna lätta och dock svåra, men i alla händelser synnerligen intressanta och tacksamma konstart, men för denna gången får det nu vara tillräckligt.
Om Iduns spalter därtill upplåtas; återkommer jag en annan gång till detta kapitel om teckning och tänker då bland annat i korthet säga några ord om tusch- teckning och teckning på skretppapper, två på se- nare tiden mycket gouterade teckningsmetoder.
Till dess: au revoir!
Vi fästa våra läsarinnors upp- märksamhet på nödvändigheten att nu genast förnya pre- numerationen för årets sista kvartal, om de nämligen ej redan förut äro prenumeranter till årets slut.
Under detta kvartal, som kommer att bjuda på mångahanda bidrag af stort in- tresse för alla kvinnor, erhåller också en hvar af prenumeranterna det sedan föregående år välkända rikt illustrerade julnumret med bidrag af våra förnämsta pennor, hvilket ensamt är väl värdt hela kvartalsafgif- ten.
På tal om hvad årets sista månader komma att bjuda bedja vi ock få fästa våra läsarinnors synnerliga uppmärksamhet vid den högst spännande roman från det gamla " Kallia Syrakusa: Kypris " af A. Schneegans, som tagit sin början i vår romanbilaga; ori- ginalet är helt nyligen utkommet i Tyskland och liar där väckt ett ovanligt intresse, som vi äro fullt vissa att våra läsarinnor komma att dela.
Alla kvartalsprenumeranter må därför oför- dröjligen verkställa ny prenumeration på Idun och Iduns Mode- och Mönstertidning; prenu- merationsprisen återfinnas på annonsbilagans första sida!
Bed.
Gör man en dylik skizzbok själf, kostar den ej många ören — i handeln däremot flere kronor.
Sina teckningar kan man i vanlig ordning, om man så vill, fixera och i öfrigt förfara som om papperen ej vore sammanhäftade till en bok.
Må- lar man i boken och vill på behörigt sätt spänna papperet, kan detta ock utan vidare olägenhet gå för sig.
Då fuktar man blott frånsidan af pap- peret och spänner fast det medels häftstift vid en skifva af tjock papp eller tunnt trä eller en tunn men stadig ram af trä, som man har lös med sig och skjuter in mellan bladen i boken.
För resten torde man ej behöfva bråka så mycket med det i alla fall mer eller mindre besvärliga spän- nandet af papperet, då fråga är om mindre stu dier.
Om så befinnes lämpligt, kan man i ena permen af skizzboken anbringa en ficka eller dy- likt till förvaring af penna och stomf eller annat.
af Idun.
U P notisboken.
Lifförsäkring för barn från 0 till 15 år är ett nytt försäkringssätt, hvarmed Allmänna lif- försäkringsbolaget härstädes gjort början.
Att detta försäkringssätt skall omfattas med det lifli- gaste intresse inom de familjer, där man lärt sig inse nyttan af att i tid äfven i ekonomiskt hän- seende sörja för sina efterkommande, taga vi för alldeles gifvet.
Försäkringen kan tagas antingen som vanlig lifförsäkring med premiebetalning för hvart år under den försäkrades lifstid, på 5, 10, 15 eller 20 år eller på en gång.
Men man kan också taga en blandad lif- osh kapitalförsäkring med premiebetalning på en gång eller under vissa år och med kapitalets utbetalande vid en bestämd lefnadsålder eller vid tidigare inträffande död.
Utom det nöje man, såsom ofvan antyddes, kan Med det senare försäkringssättet komma fördelar ha af sin skizzbok, kan man ock ha vissa förde- na i allmänhet den försäkrade till g o d o, med det lar af densamma därigenom att en liten, i sig förra den försäkrades arfvingar.
Ingen läka- själf kanske ganska obetydlig skizz kan gifva reundersökning behöfves vid detta försäkrings- upphof till en större teckning eller lavering vid sätt.
Försäkringen är dock ej giltig, förrän den ett annat tillfälle, såsom utgörande den egentliga försäkrade uppnått 20 års ålder.
Dör han dess- grundvalen därför.
Mången gång kan man näm- förrinnan, äro de inbetalda premierna förlorade, så vida man ej särskildt försäkrat äfven dem, Juvel-, guld- och s l l f v e r a r b e t e n, passande till lysnings- och hederspresenter.
B o r d s l l f v e r, eleganta monster till göra, helst lägsta pris efter dagens kurs å silfver.
K o n t r o l l e r a d e g r u l d b r hvilket o s e h e r f naturligtvis g 15 kr.
G u l en d a r hvar m b a n bör d frän 30 k r.
G som uld- r urkedjor frän 28 kr.
Gnidringar 3BF~ frän 5 kr.
Diamantringar m e d 1, Eeela varor.
Billiga priser.
n 3 och 5 diamanter frän 20, 60 och 125 kr.
— Bref besvaras omgående.
" 5W
IDUN 203 utfördes naturligtvis af hr Rundberg, hvilken nog gjorde sitt bästa.
Den komik hr R. utvecklar, förefaller dock tämligen krystad och uppskrufvad.
Operan tycktes i sin helhet vara väl inöfvad och lände kapellmästaren för aftonen, hr Strandberg, till all heder.
detta höjer premierna endast obetydligt.
I sådant fall återfår man alla erlagda premier, om den försäkrade aflider före utgången af det 20:de året.
Detta försäkringssätt för barn är af stor vikt ocn allmänt intresse, och vi torde snart få anled- ning att återkomma till detsamma.
Vi hafva nu endast velat påpeka dess tillvaro.
En gammal historia.
Af Helena (F O R T S.)
En o c h annan har klandrat k. operans dir. för att en utländsk sångerska inkallats.
Då emellertid operan onekligen behöfver en förstärkning bland solosopranerna o c h en sådan af acceptabelt slag ej kunnat fås här hemma, anse vi, att direktionen gjort rätt i ett se sig o m efter en sådan på annat håll.
Om också signora Labia ännu ej är en fullt ntvecklad konstnärinna, så synes hon dock hafva alla förutsättningar att snart bli det, och kommer hon att fylla efterföljande partier lika godt som det första, skall hon varda af stor nytta för k. operan.
V i afvakta med intresse hennes nästa parti.
Dramatiska teatern har nu fått upp sin första nyhet för säsongen, nämligen » Kronans kaka », komedi i 5 akter af Vittorio Bersezio, öfversättning från italienskan af Ernst Lundquist.
Stycket skall vara mycket underhållande; men som vi ännu ej sett detsamma, kunna vi ej meddela något när- mare därom förrän i nästa nummer.
S E N TILL, F I N N E S A T T H O S Idun ALLA med E D R A Modetidning B E K A N T A!
äWMattor, Möbeltyger, Gardiner, Portierer H +.
F - N R T O U R W F T L O N R \ F I L L V I I 11 I E R A « +.
« N R I A A R V I N A Stodert 1 2 V E S T O R L Ä N N N A T A N SKtzinger I A N O R N H 1 A 9 * « CM CM CTJ co O J E TL S.
Redan efter sitt uppträdande i andra akten hälsades den unga främlingen med det lifliga- ste bifall och inropades flere gånger.
Hennes utförande af fängelsescenen framkallade formlig entusiasm.
Gång på gång måste hon framträda och mottaga publikens hyllning, synbarligen för- vånad öfver del entusiastiska mottagande hon rönte.
Men det var nog ej endast hennes sång, som tog publiken.
Hela hennes uppträdande präglades af denna naiva oskuldsfullhet, som bättre än något annat passar för denna roll.
Det ungdomliga an- siktet med de stora, strålande ögonen är ock syn- nerligen tilltalande.
Mot spelet kan nog en och annan anmärkning göras; det har dock en stor förtjänst, nämligen att med små medel kunna åstadkomma god effekt, hvilket sångerskan flere- städes i fängelsescenen visade.
Mimiken är ock god.
— Likaledes förtjänar sångerskan erkännande för sitt utförande af Helenas parti, och hon skör- dade äfven det lifligaste bifall för detsamma.
Fru Elisabeths syster, som var gift i Göteborg, hade blifvit dödligt sjuk och önskade sin systers närvaro.
Det sattes icke i fråga, alt baronen skulle låta sin hustru företaga en resa ensam, allra minst om en sådan resa vore på något sätt af sorgligt slag, och sålunda lämnade herrskapet på Arvids- näs sitt hem tidigt på nyåret och sina tre döttrar ensamma under beskydd af hushållerskan, åtskil- liga tjänare och onkel Jonas, oaktadt denne senare befann sig på något afstånd.
Anne Sophie hade denna månad hushållsmånad, Tony sydde på sin utstyrsel, o c h Cordelia skötte grefve Magnus, som alltjämt låg tyst i sin säng och stirrade på de hvita konvolvolusrankorna på de gröna tapeterna.
„ Ungefär hvarannan dag kom onkel Jonas från Å b y för alt se till sina flickor, men fastän han gjorde allt för att vara dem i både fars och mors ställe och litet till, fann han icke sitt gamla mot- tagande på Arvidsnäs.
Cordelia, på hvilken husets ansvar låg under moderns frånvaro, och som dessutom var den sjuke grefvens sköterska, hade fullt upp att göra från morgon till kväll.
Anne-Sophie fann ögonblicket passande alt nu, då hon icke hade föräldrarnes stränga myndighet i närheten, med fördubblad ifver föra en hemlig brefväxling med en ung löjlnant, som hon året därpå blef offentligt förlofvad m e d; elt parti, som i allt motsvarade familjens fordringar.
Hvad Tony angick, sydde hon så ifrigt på sin utstyrsel, att hon knappt hade tid att lyfta sina beslöjade ögon från sitt arbete, och när hon ibland förmådde sig därtill, hade hennes blick något un- derligt främmande, kallt och kritiserande, som onkel Jonas hade en otydlig förnimmelse af, utan att rätt kunna förklara.
Det tvang honom dock att en dag vänligt fråga henne: » Du är väl inte ond på mig, mitt socker?
Är det något, som jag kan ha misshagat dig med? » Men han fick blott till svar: » Nej, visst inte, hvad skulle det vara? » Dessa ord uttalades likväl i en så förargad ton, att han nästan ännu tydligare fick en känsla af, att Tony icke var nöjd med honom.
Dagarna började bli något ljusare, snön något tunnare, och den osynlige grefven, som Tony icke sett sedan den julmorgon, då hon smugit sig till hans rum, hade nu af doktorn fått lof att bäras in på en chaise-longue i det blå kabinettet, som låg bredvid familjens vanliga samlingsrum.
Här låg han hela dagen och hvilade eller läste, och då o c h då underhöllo flickorna honom o c h ibland onkel Jonas i sällskap, när han var där på besök.
Första dagen grefve Magnus flyttade in i kabi- nettet, kom Cordelia in till systrarna, som sutto och sydde, o c h sade dem, att de skulle följa med henne.
Hon önskade, att de skulle hälsa på fa- miljens gäst.
Anne Sophie reste sig så häftigt, att hon slog omkull sitt syskrin, och började ordna sina lockar framför spegeln, men Tony fortfor att sy med dubbel ifver och förklarade, att hon alldeles icke hade lust att gå upp till grefven.
» Hvad är det för ett infall, » sade Cordelia.
» Nu först kan han börja umgås med familjen, och det är vår plikt, att alla göra lifvet så trefligt pri Kung!, operan uppförde onsdagen den 13 dennes för första gången Ad.
Adams komiska opera » Gi- raida », Om denna opera ej uppgår mot de här förut kända af samme kompositör, » Konung för en dag », » Niirnbergerdockan », » Alphyddan » och » Postiljonen från Lonjumeau », har hon dock så pass stora förtjänster, att hennes upptagande å spellistan ej behöfver anses oberättigadt.
De nyssnämnda operornas melodirikedom återfinnes äfven här; dock kan man ej undgå att märka, det musiken i » Giraida » på flere ställen verkar föråldrad.
I Scribe ' s text har kompositionen emellertid lyckats få ett godt underlag, fylld med lustiga förvecklingar som den är.
Operan väckte vid premieren ganska mycket bifall hos den väl besatta salongen, men skulle nog hafva gjort det ännu mera, om utförandet på vissa händer varit bättre.
Fröken Frödin, ti- telpartiets innehafvarinna, gör mycket erkän- nansvärda försök att på bästa sätt lösa en upp- gift, som nog ännu ej så litet öfverstiger hen- nes ungdomliga förmåga.
Fröken F. har många förutsättningar att kunna blifva en god dramatisk sångerska.
Hennes stämma och sångkonst äro dock ännu för outvecklade, för att det skall vara rådligt för henne att åtaga sig det ena fordrande partiet efter det andra.
Ännu kräfvas allvarliga och grundliga sångstudier, om ej den unga sån- gerskan skall dela samma öde som flere andre bland våra lyriska artister, det att stanna på halfva vägen.
Hvad nu föreliggande parti närmast be- träffar redde hon sig som sagdt ganska bra, sär- skildt med koloraturen, och stämman klingade varmare än vanligt, o m också ojämnheterna här och där framträdde.
Och i betraktande af den ringa scenvana fröken F. äger, måste hennes spel anses som ganska tillfredsställande och prägladt af god uppfattning.
— Hr Lemon innehar som don Manoel det manliga hufvudpartiet, hvars utförande dock lämnade rätt mycket öfrigt att önska, sär- skildt beträffande sången.
Och vi måste tyvärr instämma i en ärad kollegas åsikt, att hr L. sna rare synes hafva gått tillbaka sedan förra spelåret än framåt.
Tonansatsen visar betänkliga brister och en sväfvande osäkerhet gör sig i allmänhet märkbar.
Den ton af gråtmildhet, som ofta bre- der sig öfver stämman, borde ock kunna bortar- betas.
Skäl torde ock för br L. vara, att, medan tid är, genom grundliga studier i utlandet söka utbilda det röstmaterial, hvaröfver hän förfogar.
— Bäst på sin plats vid denna operapremiére var i alla afseenden fröken Holmstrand, hvilken med värdighet uppbar sin drottningroll och lät sin denna afton mer än förut välklingande stämma göra all rättvisa åt det i vokalt hänseende mindre bety- dande partiet.
Äfven hr Johanson hade som prinsen en ganska lyckad afton.
Hr Strömberg fyllde likaledes godt sin plats som drottningens löjlige kammarherre don Japhet.
Båda dessa roll innehafvare hade välanlagda masker.
Ginez ' roll II.
DA Teater och musik.
an kurtiserade kammarjungfrun, hjälpte hus- jungfrun att servera samt blef snart allas fa- vorit, med undantag af den svenske betjäntens, som i honom såg en farlig rival.
I sjukrummet fick han icke lof att slippa in, så länge där skulle vara fullkomlig tystnad, ty det enda han icke hade anlag för, var att tiga.
Cor- delia vakade öfver grefven med en doktors och en sjuksköterskas hela samvetsgranna stränghet, och inom familjen var man så van vid, att hon åtog sig alla sjuka, som skulle vårdas, att icke ens den stränga fru Elisabeth såg något stötande däri.
Emellertid skiljdes snart julgästerna åt.
Då snöstormen upphörde, drog en hvar hem till sitt, och strax därefter måste till och med baronen och friherrinnan lämna hemmet för en oväntad händelses skull.
B: cu H — • &lt;o BE Ännu en kvinnlig läkare ha vi erhållit, därmed A T T fröken Anna Stecksén, stoekh-, i dessa dagar aflagt medicine licentiatexamen vid Karolin- ska institutet.
f CD O!
Re — Operaföreställningen torsdagen den U dennes blef ett verkligt evenement.
» Mefistofeles » upp- fördes, o c h i Margareta-Helenas dubbelparti upp- trädde för första gången signora Fausta Labia.
Salongen var fullsatt till sista plats o c h förvänt- ningarna spända.
Man hade hört så föga o m den nyengagerade sångerskan.
Var hon u n g?
Var hon vacker?
Sjöng hon b r a?
Intet visste man med hestämdhet.
Det enda man egentligen hört var, att hon hade Italien, sångens land par pré- ference, till hemland.
Att en viss nyfikenhet denna afton rådde, var sålunda ej att undra på.
Ridån går upp för prologen, i hvilken hr Söder- man på ett verkligen erkännansvärdt sätt löser sin uppgift; himlakörerna aflösas af folkets väx- lande körer utanför stadsporten; » Öfver skog och öfver äng » har hänförande klingat från Faust- Ödmanns läppar, ridån går upp till andra akten, och först nu trippar Margareta-La6«J in på scenen.
Hvar enda kikare i salongen riktas mot den unga sångerskan — ty hon är verkligen ung, knappt 21 år säges det — och man får ej undra på, om hon i förstone känner sig en smula förvirrad, ansikte mot ansikte som hon står med en för henne full- komligt okänd publik långt bort i ett främmande land.
De första tonerna röja ock en lätt rädsla.
Snart klingar stämman dock fulltonig och skön, och j u längre det lider, dess mera värmes mf n af densamma, på samma gång man förvånas öf- ver dess ovanliga volym och tjusas af dess bär- liga klang.
Ty den är verkligen ovanligt omfångs- rik, vacker och j ä m n på ett par toner när i mel- lanregistret, hvilka förete någon ojämnhet.
Det var dock först i tredje akten, den fordrande fän- gelsescenen, som man till fullo fick höra de fram- stående egenskaperna hos signora Labias såväl stämma som sängkonst.
Här har man godt till- fälle att iakttaga den italienska sångskolans före- träden.
Andhämtningen och fraseringen äro för- träffliga, tonerna komma fram runda och fylliga, de högsta såväl som de lägsta tagas utan minsta ansträngning och utan att inverka på klangskön- heten.
Den yngsta lilla grefvinnan af Visborg är nu döpt.
Förliden fradags middag vid tolftiden var den kungliga familjen samlad hos prins Berna dottes för att öfvervara hennes döpelseakt.
Kron- prinsessan hade själf erbjudit sig att vara den lillas gudmor och kom enkom in från Tullgarn på morgonen för att till dopet bära den lilla, som därvid erhöll namnen Elsa Victoria.
Utom den kungliga familjen voro äfven prin- sessans mor och närmaste släktingar inbjudna jämte sjöministern, statsrådet Christerson, de kung- liga personernas uppvaktning samt några enskilda vänner.
Hofpredikanten Beskow förrättade döpel- seakten, och faddrarne voro, utom kronprinsessan Victoria, som bar barnet, konungen och drottnin- gen samt friherinnan Munck.
I Nyblom .. ce en •ca _l
IDUN 304 som möjligt för honom, till dess pappa och mamma komma hem.&gt; Tony reste sig långsamt och följde med.
» Hvad du är kall o m händerna! » sade Cordelia, som tagit hennes hand.
» Det blir jag alltid, när jag sitter så där länge och syr, » svarade hon.
Då de tre unga flickorna kommo in, ville grefve Magnus resa sig.
från chaise-longuen, där han låg med ett täcke öfver fötterna, men Cordelia lät honom veta med den befallande ton&gt;, hvarmed en doktor talar till en oförståndig patient, att, o m han icke förhölle sig alldeles lugn och passiv, skulle man hädanefter icke alls infinna sig för att förströ honom.
Han satte sig då endast upprest på soffan och hälsade mycket ridderligt på de unga damerna, i det han kysste dem lätt på handen, hvarefter han började utbreda sig öfver, hvilken makalös sjuksköterska Cordelia hade varit.
Anne Sophie hade i Stockholm gjort några be- kantskaper i familjer, som också voro grefve Magnus ' vänner, o c h de två hade alltså flere be- röringspunkter.
Hon hade också på den enda säsong hon till- bragt i hufvudstaden uppnått en ganska stor fär- dighet i att föra en angenäm konversation, och hon kände sig riktigt uppmuntrad af att nu ha fått en vacker ung kavaljer i huset, med hvilken hon kunde tala o m alla händelser inom societeten, och för hvilken hon kunde kokettera så mycket hon behagade.
Ty oaktadt hennes val redan var gjordt och hon hvar afton skref många ark fulla af hjärteutgju- telser till den unge löjtnanten, med hvilken hon föresatt sig att en gång gifta sig, fann hon, att detta ingalunda hindrade henne att göra sig så älskvärd o c h vacker som möjligt för den unga herre, som för ögonblicket var närmast till hands.
Något innehåll måste då de långa vinterda- garne ha!
Hvad Tony angick, vände sig grefve Magnus icke en enda gång till henne, och hon märkte icke heller, att han såg på henne.
De flyktiga blickar, hon vågade kasta på honom, sade henne, att han såg mycket friskare ut nu.
Visserligen hade hans kinder endast föga färg, TiäsfSrärif.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
LOGOGRYF.
H W O B .. ej ra p * ca B Hvilken har väl såsom jag förmått att det täcka könets ynnest vinna?
Hvilken har väl såsom jag förstått att behaga nästan hvarje kvinna?
Jag ock är en riddare som få, utan fruktan liksom utan tadel.
Jag i elden för hvar dam kan gå, därpå igenkänner man min adel.
Jag mitt blod, så sydländskt sjudande, för de sköna hvarje stund vill gjuta, och jag vet att de det gärna se och förtjusta af mitt offer njuta.
Manlig afundsjuka söker nog att på alla sätt och vis mig svärta, men jag tror ej, att man därmed drog bort från mig ett enda kvinnligt hjärta.
Blank som solen är, trots allt, min sköld, Nämn mig namnet på en simkonstnär, (stundom medarbetare i pressen).
Hvad gu ' nås så visst, om man det är, nog en stackare kan göra ledsen.
Vapen, hvarmed mången häftig strid kämpats ut, och som kan såra grufiigt.
Land, hvars namn ju bådar endast frid och för mången klingar himmelskt Ijuf- ligt.
I hvad utstyrsel man kommer hit, prinsen liksom stackars tiggarungen.
Litet ord, som tyder på kredit.
och det mycket mörka håret gjorde, att han såg blekare ut än andra, men hans grå ögon hade ett växlande o c h lifligt uttryck, och han ledsagade sitt samtal med handrörelser, s o m tydde på ett rörligt sinne och påminde o m, att han länge vistats bland ett folk, som icke blott använder ordet, utan också rörelserna till att åskådliggöra sina tankar.
Nästa dag hade Cordelia mycket att göra i hus- hållet, o c h Anne Sophie hade stängt sig inne på sitt rum för att skrifva.
Det var tidigt på efter- middagen, då Cordelia kom in till Tony o c h bad henne gå upp o c h underhålla grefve Magnus litet.
» Jag kan inte sitta där jämt, » sade hon, » och du, som kan spela, kan j u ta din luta med och roa h o n o m med att spela någon af dina melodier för honom. » Tony rynkade ögonbrynen, som hon alltid gjorde, när hon i tysthet opponerade sig, men hon reste sig dock, tog sin luta och gick upp i det blå ka- binettet.
Solen kastade just sina sista strålar in i rummet, där grefven låg utsträckt på chaise- longuen med händerna öfver hufvudet o c h slutna ögon.
Tony stannade innanför dörren, men han hade hört hennes steg och öppnade hastigt ögonen.
» Ah, är det ni! » sade han lifligt o c h räckte båda händerna emot henne, » hvad det var snällt af er att komma! » » Cordelia tänkte, att det skulle kunna uppmuntra er, o m jag spelade och sjöng litet för er, » sade Tony med nedslagna ögon.
» Hvad er syster är klok, » svarade han, o c h i det han sträckte ut händerna för att flytta en stol närmare sin chaise-longue sade han: » Jag har une belle passion för musik.
Ingen- ting får en till den grad att glömma sina sorger och bekymmer, som när man lyssnar till stränga- spel o c h i synnerhet till en kvinnoröst.
Sätt er, min sköna fröken, o c h förlåt en stackars invalid, som inte kan resa sig för er och göra er tillbör- lig honncur.
Ni ser, » tillade han o c h sträckte ut handen öfver sin kropp, » jag är ännu bunden vid sjukbädden. » (Forts:) Hvad du kanske finner bort i dungen.
En reservoir af mindre sort.
Fortkomstmedel — ej att torrskodd vandra.
Och ett verb i presens, kort och godt.
Liten farkost ibland alla andra.
Kvinnonamn, som säkert käns igen.
En som ofta nog har ångan oppe.
Och för hvad nog säkert krigaren offra vill sitt blod till sista droppe.
Hvad j u mången kan en händelse — (hör till själens gåtor outredda).
Hvem i sagan plär sig alltid te skön och mäktig att de svaga rädda.
Hvad på andras fel du icke bör, ty du har nog själf däraf tillräckligt.
Hvad, när du den armes böner hör, du ej kan — det vore oursäktligt.
Kvinna, makalös.
— Preposition.
Och nu tror jag, att af det framfarna min kanhända mystiska person börjar inför dina ögon klarna.
II h u a e a i m b ä d | u r h a d a h r g m r n r 1 1 v b r ä u 1 e 1 0 d e a 1 s r e m s i r 1 n ö d 0 n r d v g i n n d n J.
T. i a k m CHARAD.
Mitt första af tillverkas i mängd hvarje dag många, ja många, ja tusende slag, Y OCKSÅ EN MATFRÅGA.
Då jag läser det förslag till matordning, som hvarje vecka är synligt i Idun, är det alltid en sak som faller mig i ögonen, ett förhållande in- för hvilket jag alltid stannar i eftertanke o c h — förundran: till söndagens middag stå upptagna icke mindre än 4 rätter mat, under det för de andra dagarne endast finnas 2, o c h äfven de mån- gen gång ganska lätta o c h tarfliga.
Hvarför skall det vara nödvändigt att på den dagen äta en måltid så olik de öfriga veckans dagar?
Huru mycket besvär o c h arbete måste ej därför både husmoder ech tjänarinna draga, just på en dag afsedd till hvila o c h vederkvickelse.
Heter det icke: » På det att din o x e och din åsna må hvila, på det att din tjänare o c h tjänarinna må hvila. » Och är det icke hjärtlöst och orätt att beröfva tjänarinnorna den frihet, de eljes den dagen kunde äga, då Gud själf i sitt förnyade sabbatsbud visat o s s, att han tänkt på de arbe- tande och betungade?
Tant Lina.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
E m m a Leftter, född Leflier.
(Med porträtt.)
— T j o c k a; poem af Bernhard Risberg.
— Läsning för unga flickor; dialog af Efraim Rosenius.
— Kvinnornas världsutställning: bref- kort från Iduns Chicagokorrespondent, Signe Ankarfelt.
— N i s s e; en bild ur » konstnärslifvet » af Ernst Lundquist.
(Forts.) — E n bibliografisk k v i n n o b r a g d; af Birger Schöldström.
— F r å n kvinnans arbetsfält; studier frän Stockholms horisont af O. Oullberg.
X I I: Guvernanter, lektriser och sällskaps- damer.
— Teckning m e d blyerts och svartkrita; för Idun af S.
L.
(Slut från föreg.
n:r.)
— V i fästa våra läsarinnors upp- märksamhet.
.
.
— U r notisboken.
— Teater och musik.
— E n g a m m a l historia; af Helena Nyblom.
(Forts.) — Från Iduns läsekrets.
— Tidsfördrif.
m| S|K G D a| ö | v T m 1 i M Ä | N T I % V I i: R n| F. 0 D Ml 8 N N (i B N ci f) * Hvad läses här?
milt 11 M T K N | E S T K A M A Ä N 1.
N I- A K 1 • B i • .-• H | A i) t L|U L !S 11 i: t: • B L A v L E N 10 + v A A N N | T F, s E " 1 x M A 1 1) A Begynnelsebokstafven är T.
E. O. Burman.
af ull och af lin, af bomull så fin.
Om * 0 i Ä | G K A.
N I T • A A El E SCHACKGÅTA.
(Efter hästens gång i schack.)
Från Iduns läsekrets.
BOKSTAFS-ZIGZAG.
L — a.
ingen skall mig undanpeta våga.
Elakheten möter jag med köld, men för könet är jag eld och låga.
— Om du något af Sibylla är, kan du i det stoff, mitt inre döljer, finna, utan allt för stort besvär, mången hemlighet — som nedan följer: 1893 hemmet är fattigt och nöden är stor, andra dock finnes för visso jag tror; om ej annat man har, utaf trä man det tar.
Mitt hela tillverkas i Dalarnes trakt, är enkelt och trefligt förutan all prakt.
Moster Emma.
ORDGÅTA.
0) 7) 8) 9) 10) 11) 12) En En En En En En En stad i Italien.
rysk författare.
tysk provins.
bergart.
flod i Ryssland.
stad i Sverige.
blomma.
Viola.
LÖSNINGAR.
Logogryfen: A l m a n a c k; mak, al, alm, aln, ack, makan, man, A l m a, an, m a l, mala, kal, kam, dam, maka, lama, Nacka, mana, lakan, lakan, kana, ana, lack, lacka, kala.
Bokstafs fyrkanten: B O T A Följande ord, rätt uttagna, bilda med begynnelsebokstäfverna namnet på en svensk skald och med slutbokstäf- verna namnet på ett af hans förnäm- sta arbeten.
Orden äro: 1) En järnvägsstation i Sverige.
2) En ädelsten.
3) En sånganförare.
4) Ett däggdjur.
5) Ett mansnamn (tre bokstäfver).
O D I N T I G A A N A R Arilmogryfen: 1) V a l n ö t, 2) Irland, 3) Kal- mar, 4) turkos, 5) Ossian, 6) reseda, 7) isberg, 8) aborre — V i k t o r i a.
SKEPPADT AF FIRMAN COCKBURN, SIUITLIES * V €: O I OPORTO OCH HÄRSTÄDES LAGRADT I FLERE ÅR SAMT garanteradt FRITT FRÅN FRÄMMANDE TILLSATSER, REKOMMENDERAS SÅSOM SYNNERLIGEN UTMÄRKT TILL NRI * » F KR.
2.10 NR BUT.
Riks- o. Allm.
tel. K A.
NYDAHL &amp; C:0, STILL, STUFEPLÄL 2.
