# ID: svediakorp-per934
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1893
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 18,010
# sentences: 578
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Prenumerationspris pr Idun med Modetidning och kolorerade planscher I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
år: kr.
9: — » 7: 50 Byrå: K l a r a v. K y r k o g a t a 7, 2 (Aftonbladets hus.)
Redaktör och tr P r e n u m o r c .. n s k e r å a l l a post- a n s t a l t e r i riket.
FRITHIOF utglfvare: HELLBERG.
Träffas a h y r a n k l.
1 2 — 1.
Allm.
Telef 61 47 Utgifningstid: hvarje helgfri Tryckeri Aktiebolag 6:te årg.
Fredagen den 15 september 1893.
N:r 37 (300) Iduns fredag.
Lösnummerspris 1 5 öre (lösnrr e n d a s t f ö r k o m p l e t t e r i n g a r) Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre p r n o n p.
- r a d, Mathilda Leijonhufvud, född S t a c k e l b e r g.
t Stackelbergska fa- miljekrönikan med- delas f ö l j a n d e: Stackelbergska ätten härstammar från Lif- land.
Stamfader var fältmarskalken, grefve Wolter Stackelberg, som f ö r d e befälet öf- ver en afdelning af svenska hären i slaget vid P u l t a v a 1709 o c b blef, j ä m t e så m å n g a andra svenska ädlin- gar, såsom f å n g e f ö r d till Sibirien, där han under en l å n g f ö l j d af år hade att framsläpa det mest sorgliga lif.
H a n s busfru, Elisa- beth Maijdel, en ädel o c b h ö g s i n n a d kvinna, dotter till fältmarskal- ken, friherre Maijdel, nekade att svära ryske tsaren tro- o c h huld- hetsed samt försvara- de sig tappert på sitt fäderneslott.
N ä r h o n omsider insåg, att allt motstånd skulle vara förgäfves, lät b o n ned- bära en krutdurk un- der slottshvalfvet o c b s p r ä n g d e den g a m l a byggnaden i luften.
Själf flydde b o n m e d sina trenne u n g a sö- ner, några t r o g n a tjä- nare samt allt hvad b o n kunnat h o p s a m l a af penningar o c b dyr- barheter öfver till Sve- rige.
Under denna flykt träffade henne dock den smärtsam- maste ning hon hittills haft att g e n o m - gå, i det hennes äld- ste, sjuttonårige son, drifven af b e g ä r e t att återvinna de m å n g a rika familjegodsen, flydde från h e n n e o c h från svenska gränsen b e g a f sig tillbaka till tsaren, aflade d e n af h o n o m f o r d r a d e eden samt k o m i besittning af alla de e g e n d o m a r, som gått f ö r l o r a d e för den öfriga familjen.
Han blef sedermera stamfader f ö r grefliga ätten Stackelberg i Ryssland.
prof D e n till Sverige öf- verflyttade grefvinnan framlefde emellertid ett stilla o c h i n d r a g e t lif p å sin egendom Bolstad, ä g n a n d e sig åt sina b å d a återstå- ende söners uppfost- ran.
D e pröfningar hon g e n o m g å t t hade gifvit åt hennes sinne en högre lyftning, h v a r o m flere egenhän- d i g a a n t e c k n i n g a r i bi- b e l n o c h g a m l a bön- b ö c k e r ännu f ö r sena efterkommande bära vittne.
Efter f e m t o n års fån- g e n s k a p under o t r o l i g a
IDUN 290 1893 F a t t i g är den, s o m mistat en v ä n — Men tiofaldt fattig d o c k är Ej n å g o n f ö r l u s t e n v ä g d e — S o m aldrig v ä n n e n Erik lidanden, l y c k a d e s det omsider hennes m a n att fly från Sibirien, o c h f ö r k l ä d d till t i g g a r e återvände h a n till sitt stam- g o d s i Lifland, där han sent en afton sökte o c h erhöll härbärge h o s sin g a m l e t r o g n e skogvaktare.
A f denne erfor han sin makas flykt o c h äldste sonens åter- v ä n d a n d e samt d e n despotism o c h hård- het, som m e r o c h m e r u t v e c k l a t sig h o s denne hans f ö r s t f ö d d e.
Sorgsen vände fadern f ö r alltid ryg- g e n åt sin h e m b y g d o c h begaf sig, allt- j ä m t f ö r k l ä d d till tiggare, m e n nu åt- f ö l j d af d e n g a m l e skogvaktaren, öfver till Sverige.
Efter m å n g a äfventyr fram- k o m h a n slutligen till Bolstad, där han g a f sin sista b r ö d b i t åt d e n skällande b a n d h u n d e n, hvilken h a n m e d detsamma löste från hans kedja.
Därpå skyndade han in i stora b y g g n i n g e n, hvarest i d e n sal, i hvilken h a n först i n k o m, en stor f å g e l b u r genast å d r o g sig hans uppmärk- samhet, o c h i n o m ett ö g o n b l i c k hade h a n befriat den f å n g n a sångarskaran.
Han visste h v a d fångenskap ville säga o c h k u n d e ej lida, att n å g o t lefvande väsen kvarhölls däri.
F ö r s k r ä c k t öfver bullret i salen o c h f åglarnes h ö g l j u d d a jubelskri, inträdde en tjänarinna, som naturligtvis blef än m e r a h ä p e n v i d åsynen af den sällsamme mannen.
D e n n e b e g ä r d e blott, att hon skulle tillkalla sin m a t m o d e r.
Grefvinnan i g e n k ä n d e genast de aldrig f ö r g ä t n a d r a g e n af sin så l ä n g e b e g r å t n e make, o c h återseendets fröjd låter lättare tänka sig än beskrifvas.
g ö t l a n d.
D e r a s h e m u t m ä r k t e sig f ö r g a m m a l d a g s fromhet, o c h d a g l i g e n sam- lade de barn o c h tjänare o m k r i n g sig till gemensam morgon- o c h aftonbön.
I detta h e m u p p v ä x t e j ä m t e m å n g a syskon Mathilda Carolina L o v i s a Stackel- berg, närmaste f ö r e m å l e t f ö r d e n n a teck- ning.
F ö d d den 16 maj 1820, tillbragte h o n sina första barnaår p å A l m n ä s, m e n flyttade snart n o g m e d föräldrarne till deras n y a e g e n d o m Tyresö.
Från båda dessa h e m b i b e h ö l l h o n alltjämt ljusa, l y c k l i g a minnen.
Föräldrarnes gudsfruktan i n g a f barnen v ö r d n a d f ö r k r i s t e n d o m e n c c h dess bä- rare samt nedlade i d e u n g a s sinnen ett lifsfrö, s o m u n d e r tidens v ä x l i n g a r spi- rade u p p o c h bar frukt i välsignelse.
D e n u n g a M a t h i l d a var af naturen rikt utrustad såväl på hufvudets s o m hjärtats vägnar.
Lefnadsfrisk o c h spirituel i um- g ä n g e t v a n n h o n v ä n n e r hvar h o n vi- sade sig.
L y c k a n tycktes o c k le e m o t henne, då h o n redan såsom helt u n g g a f h a n d o c h hjärta åt sin kusin, öfverste- k a m m a r j u n k a r e n friherre E r i k Seth A d e l - svärd, o c h m e d h o n o m bosatte sig på det f ö r sin s k ö n h e t b e r ö m d a herresätet Kvist- r u m i n o r r a T j u s t samt sedermera på Adelsnäs.
L y c k a n är d o c k m e r än allt annat o b e r ä k n e l i g o c h visade sig sådan äfven här.
Efter tvänne m i n d e r å r i g a sö- ners d ö d upplöstes det till en b ö r j a n så l y c k l i g a äktenskapet, o c h d e n u n g a gref- vinnan bosatte sig f ö r d e n närmaste tiden i N o r r k ö p i n g.
E n l i g t k o n u n g e n s önskan ö f v e r t o g den å t e r k o m n e fältmarskalken å n y o befälet öfver A b o h u s läns regemente.
Ä l d r e sonen blef o c k m e d tiden fält- marskalk samt i n t r o d u c e r a d svensk fri- herre o c h stamfader f ö r friherrliga ätten S t a c k e l b e r g i Sverige.
D e n y n g r e, W o l - ter R e i n h o l d, blef grefve.
S å s o m gene- ral f ö r lätta kavalleriet d e l t o g han i flere fältslag.
H a n s valspråk: villig, redlig, stadig (bildadt efter initialerna i hans namn) var städse ett uttryck af hans inre.
D e t t a valspråk stod inristadt p å hans kaffekopp, hvilken ännu finnes kvar i släk- ten (på Stensnäs).
H a n b e b o d d e herre- sätet M a l m a i S ö d e r m a n l a n d o c h d o g vid fyllda 100 års ålder, s o m l i g a upp- gifva 107 år.
D e n g a m l e var ej själf viss o m sitt födelseår, t y hans dopattest h a d e gått f ö r l o r a d v i d branden i Ä b o.
H a n s son, F r e d r i k Stackelberg, blef rytt- mästare v i d lif gardet till häst samt tjänst- g ö r a n d e h o s Gustaf I I I.
Gift m e d Char- lotte L o u i s e de Geer, lämnade h a n efter hennes tidiga d ö d h o f v e t o c h d r o g sig tillbaka till sin e g e n d o m M a l m a, där han afled år 1816, aktad o c h älskad af alla, s o m stått i b e r ö r i n g m e d h o n o m.
D ä r i f r å n öfverflyttade h o n d o c k snart n o g till Frankrike, hvarest h o n i N a n c y, i sin kusin friherre A d e l s v ä r d s lysande salonger var en h ö g t u p p b u r e n värdinna, p å samma g å n g h o n ä g n a d e m o d e r l i g vård åt hans tvänne u p p v ä x a n d e moder- lösa söner.
T i l l s a m m a n m e d dessa vista- des h o n o c k n å g o n tid i A l g i e r.
Efter flerårig b o r t v a r o återvände h o n till fäderneslandet, där h o n år 1862 in- g i c k äktenskap m e d m a j o r e n, friherre B e n g t K a r l F r e d r i k Leijonhufvud, hvil- ket äktenskap d o c k redan 1864 upplöstes g e n o m m a n n e n s d ö d u n d e r vistelsen v i d Karlsbad.
S e d a n dess har grefvinnan Leijonhuf- v u d lefvat såsom änka i den svenska hufvudstaden o c h därunder p å m å n g a o m r å d e n utöfvat en ganska stor verksam- het, fastän o b e k a n t f ö r de flesta.
Hon h ö r d e icke till d e m, s o m f r a m l ä g g a sina g ä r n i n g a r i n f ö r människor, m e n gladdes dess m e r att i tysthet få lindra n ö d o c h aftorka tårar.
Så l ä n g e h o n ännu ansåg sig f ö r m ö g e n eller åtminstone f u l l k o m l i g t e k o n o m i s k t o b e r o e n d e, hade h o n en all- tid ö p p e n hand, när det g ä l l d e att hjälpa.
M e n så k o m plötsligt öfver h e n n e ett o v ä n t a d t slag, då h o n m e d ens såg sig beröfvad allt h v a d h o n äg-de, o c h det g e n o m en m å n g å r i g vän, åt hvilken h o n m e d o b e g r ä n s a d t f ö r t r o e n d e lämnat vår- den o m sin f ö r m ö g e n h e t.
M e d sällspord själsstorhet b ö j d e h o n sig d o c k f ö r det nårda slaget, utan ett o r d af förebråelse eller klagan.
U t a n tvekan skyndade h o n H a n s y n g s t e son, Carl A d o l f L o u i s Stackelberg, ä g n a d e sig o c k åt militär- tjänsten.
Under tiden var h a n kavaljer hos hertig F r e d r i k o c h åtföljde denne p å flere utländska resor.
M e d sin maka, E v a Sofia A d e l s v ä r d från Adelsnäs, bo- satte han sig sedermera p å sin natur- skönt belägna e g e n d o m A l m n ä s i Väster- den, ägde.
Bögh.
att realisera sitt dyrbara, fäderneärfda bo, m e d alla g a m l a minnen, f ö r att där- m e d t i l l g o d o s e personer, s o m skulle hafva lidit g e n o m den förlust, som drabbat henne själf.
L i k a villigt utbytte h o n o c k sin eleganta våning m o t en långt anspråks- lösare bostad,, hvilken h o n d o c k förstod att g ö r a i n b j u d a n d e f ö r de vänner h o n ännu emellanåt såg h o s sig.
H v a d hon u n d e r alla dessa växlingar kände, det framlade h o n endast f ö r sin G u d.
I n f ö r människor bar h o n sitt hufvud h ö g t o c h tillät aldrig, att i hennes närvaro stränga d o m a r uttalades öfver den man, s o m vål- lat denna r u b b n i n g i hennes yttre för- hållanden.
Så väl i f ö l j d af uppfostran s o m egen lifsåskådning var grefvinnan Leijonhuf- v u d i ordets vackraste m e n i n g i hvarje t u m aristokrat.
Besjälad af den varma- ste fosterlandskärlek o c h m e d ett hjärta, s o m ännu i lefnadens höst klappade varmt f ö r k o n u n g o c h k o n u n g a h u s, fröjdades h o n m e r än de flesta öfver hvarje fram- steg på lagstiftningens o c h politikens om- råden, på samma g å n g h o n sörjde öfver de samhällsupplösande strömningar, som söka undergräfva k o n u n g a m a k t o c h be- stående ordning.
M e d aldrig minskadt intresse följde h o n dagens brännande frå- g o r, så väl de politiska, s o m sociala o c h religiösa, o c h inkastade u n d e r årens l o p p m å n g e n g å n g värderika artiklar i ena eller andra ä m n e t i tidningspressen eller i små broschyrer f ö r dagen, m e n allt un- der p s e u d o n y m e n s f ö r personliga vänner lätt g e n o m s k i n l i g a slöja.
Såsom aristo- krat tillämpade h o n v i d alla tillfällen det g a m l a: noblesse oblige, o c h icke sällan hör- des h o n uttala sin djupa i n d i g n a t i o n öf- ver det adelskap, s o m syntes förgäta sin h ö g a uppgift att träda i spetsen f ö r sitt lands kulturarbete.
Till detta räknade hon, o c h det m e d skäl, arbetet f ö r nykterhetens befrämjan- de b l a n d vårt folk.
I c k e n o g att h o n åt detta arbete lämnade sitt fulla bifall; g e n o m att a n l ä g g a blå bandet o c h ikläda sig de förpliktelser som följa härmed, d e l t o g h o n äfven på direkt sätt i en verk- samhet, hvilken h o n f ö r s t o d att till dess fulla värde uppskatta.
I c k e utan stolt- het bar h o n sitt blå b a n d till tecken, att h o n ställt sig m e d i ledet af dem, som k ä m p a t o c h k ä m p a m o t rusdryckernas förhärjande framfart, o c h m ö t t e h o n p å gatan eller i spårvagnen en arbetare, som bar samma t e c k e n i knapphålet, hände det, att han fick icke blott en vänlig nick, utan äfven ett handslag o c h ett u p p m u n t r a n d e o r d af grefvinnan.
Sedan grefvinnan L e i j o n h u f v u d, såsom vi redan nämnt, förlorat sin f ö r m ö g e n h e t, h a d e h o n till sitt f ö r f o g a n d e endast en icke öfverdrifvet stor lifränta, hvilken d o c k m e d hennes r e d u c e r a d e b e h o f ännu satte h e n n e i stånd att utöfva en icke obetyd- lig välgörenhet, så m y c k e t m e r s o i n den alltid reglerades af urskillning o c h för- stånd.
O c h visade sig hennes egna till- g å n g a r otillräckliga f ö r ett behjärtans- värdt ändamål, tvekade h o n ej att klappa
1893 på hos sina vänner o c h b e g ä r a deras hjälp.
S å.
t.
ex. v i d ett tillfälle, då h o n fått reda på, att en aktad tjänsteman m e d stor familj befann sig i svårt e k o n o m i s k t trångmål.
M i d t i vintern skyndade h o n ut till vänner o c h bekanta f ö r att ge- nom deras m e d v e r k a n åstadkomma h v a d hon själf icke ensam f ö r m å d d e.
Och när det sålunda lyckats henne att få i h o p en icke o b e t y d l i g summa, huru g l a d d e s hon icke att a n o n y m t få tillställa denna åt d e n betryckte familjefadern, s o m san- nolikt aldrig fick veta, hvarifrån den oväntade hjälpen k o m.
Efter ett b e s ö k i Skandinaviska sjö- manshemmet i L o n d o n fattade den varm- hjärtade kvinnan ett lifligt intresse f ö r arbetet f ö r s j ö m ä n n e n o c h använde m e d glädje m å n g a stunder af sin d a g att till- verka yllemuddar, halsdukar o c h andra småsaker, hvilka sedermera u t g j o r d e väl- k o m n a julgåfvor åt våra sjömän.
För att kunna bereda glädje åt de blinda, hvilka u t g j o r d e ett ö m t f ö r e m å l för hennes deltagande, lärde sig vår gref- vinna under senaste åren äfven blind- skriften f ö r att medels en liten tryckap- parat kunna återgifva uppsatser i livar j e- handa ämnen, berättelser, skaldestycken, m.
in.
åt dem, som i saknad af ö g o n e n s ljus v o r o hänvisade att läsa m e d öngerspetsarne.
» H v a d j a g skall vara flitig i s o m m a r att arbeta f ö r mina blinda, » yttrade h o n till en vän, kort förrän h o n f ö r sista g å n g e n lämnade S t o c k h o l m, t i l l ä g g a n d e: » Så snart j a g läser n å g o t, s o m g ö r intryck på mig, lifvas j a g af önskan att kunna med- dela det åt m i n a blinda. » Ett utmärkande drag f ö r grefvinnan L e i j o n h u f v u d var hennes uthållighet i vänskap.
H a d e h o n en g å n g fäst sig v i d en person, h ö l l h o n p r o f v e t i alla skif- ten.
O c h att hennes vänskap var af rätta slaget visade sig däri, att h o n aldrig skydde att säga en vän sanningen, äfven o m däri l å g en skarp tillrättavisning.
Man kände d o c k, att ett sådant uttalande icke k o m af klandersjuka, utan fastmer af ett verkligt b e g ä r att gagna, på sam- ma g å n g m a n k u n d e vara viss, att h v a d hon icke sade i ansiktet, det sade h o n aldrig på r y g g e n.
H ö r d e h o n en v ä n orättvist b e d ö m a s, var h o n den första att taga hans försvar, huru m y c k e t skenet än l å g e m o t h o n o m.
A t t en sådan ka- raktär m å n g e n g å n g skulle misskännas, var j u naturligt, m e n o c k s å att den skulle finna v ä n n e r f ö r lifvet.
D e små afton- cirklarne h o s henne, till hvilka h o n in- b j ö d några få vänner i sänder, utmärkte sig o c k f ö r en trefnad o c h ett behag, som g j o r d e d e m till verkliga rekreations- stunder, o c h det icke minst därför, att de aldrig l ä m n a d e r u m f ö r dagens » o n dits ».
V a n l i g e n h a d e värdinnan p å för- hand bestämt n å g o t ä m n e för tankeut- byte, eller o c k föreläste h o n n å g o t, s o m hon f ö r tillfället valt, väl bevandrad s o m hon var i n o m d e n svenska o c h utländska litteraturen.
I c k e sällan föreläste h o n ock n å g o n af henne själf författad upp- sats, hvilken h o n p å detta sätt g o d m o - digt l ä m n a d e åt kritiken.
I b ö r j a n af sjuttiotalet u t g a f h o n en serie af mänadshäften m e d titel: Litet af hvarje, hvari åtskilliga af de frågor, s o m den tiden s t o d o p å d a g o r d n i n g e n, berördes.
U n d e r de senaste åren började e m e l - lertid de k r o p p s l i g a krafterna svika.
Ett IDUN 291 kroniskt l i d a n d e g j o r d e, att h o n icke rör- de sig m e d samma lätthet s o m förr, o c h detta kändes f ö r h e n n e så m y c k e t m e r påkostande, s o m själskrafterna ännu allt- j ä m t v o r o desamma.
D å h o n ofta f ö r långa tider måste hålla sig instängd, g r e p h e m i e en känsla af ensamhet, s o m stun- d o m blef nästan ö f v e r v ä l d i g a n d e, isynner- h e t sedan en tilltagande ö g o n s v a g h e t hindrade h e n n e att längre stunder syssel- sätta sig m e d läsning.
D e s s a l å n g a vec- kor o c h m å n a d e r af ensamhet gåfvo hen- ne d o c k dess m e r a tid till i n g å e n d e i sig själf o c h b e g r u n d a n d e af det förflutna och det t i l l k o m m a n d e.
D e t v ä x l a n d e lif, som l å g b a k o m henne, h a d e gifvit h e n n e m å n g e n hård l ä x a o c h g j o r t h e n n e fri från m y c k e t, af h v a d som i allmänhet fängslar människosinnet.
D ä r f ö r k u n d e hon o c k så m y c k e t lättare lämna det.
O c k s å sträckte sig h e n n e s h å g o c h läng- tan allt m e r efter det lif, s o m icke skall veta af tidens växlingar, o c h där allt, som här vållat oss ve, skall vara b o r t a för evigt.
D e v a r m a j u l i d a g a r n e innevarande som- mar l o c k a d e m e d o e m o t s t å n d l i g m a k t ut till landet, o c h o a k t a d t svårigheten att r ö r a sig beslöt grefvinnan L e i j o n h u f v u d företaga d e n l ä n g e påtänkta resan till sin enda lefvande syster, grefvinnan v o n K o c h på L e o n a r d s b e r g vid N o r r k ö p i n g.
D ä r, i skötet af nära anhöriga, k ä n d e h o n sig återförflyttad till f o r n a dagars l y c k l i g a syskonlif; d e n t r y c k a n d e ensamhetskäns- lan var b o r t a o c h h o n ö n s k a d e att, o m, så v o r e G u d s vilja, få sluta sitt lif i denna o m g i f n i n g.
I ett bref till en v ä n talar h o n o m, huru l y c k l i g h o n k ä n d e sig, och huru innerligt h o n t a c k a d e G u d f ö r en tid af så rik v e d e r k v i c k e l s e f ö r k r o p p och själ.
O c h icke m å n g a dagar därefter läste samma vän annonsen o m hennes d ö d den 28 sistlidne augusti!
E n häftig lung- inflammation h a d e varit dödsorsaken.
Efterlämnade sånger och visor af Augusta III.
Aftonklockan.
Hör, Huru Grefvinnan L e i j o n h u f v u d hade undan- b e d t sig b l o m m o r o c h kransar.
M å det d o c k tillåtas en tacksam vän att l ä g g a denna » enkla minneskrans p å hennes graf!
L.
S. tjiift i stilla kvällen toner sig höja mot himlens stiga från dal mot tonande hortdö i glans Tonernas eko vike frän vågor, aj kommen med oron tiden ljudet af Lyssna, Och göm tystna, i djupet hvarför makt det är en far, en det är Böj då din ande Böj dä ditt hjärta som lyfter vid nr Och, när: kallar, förstår.
mening tonens tyda.
maning lyda ljuset gruset vingade tonernas o röst.
lyssna!
när tleras svallar, tonens att bröst!
han kvalen att Lyssna, göm ditt hjärta barnet Himmelska anden af tonen ditt som vän, röst l lyssna!
de vet, med lugna, sjungna, himlabudeis minne Människa, hvarför stormar sfärer friden: o när deras fjällen, hjärtats i högre af bryn, purpurskyn.
som sånger, för de minne tystna, i djupet af ditt bröst!
IV.
Koltrasten.
Lyss hör, Helt visst en ton dar ja hör: det mörke sången La la la la la la opp, dalar — la vänta att åter Själf skog.
— hör så han ett Sjung, väster det gifves la du så — och vi, men tyst nej!
- tonerna gå blå!
om icke naturen ett svar har.
i människans — så -- klart sjung — dock blir vänder din evigt ditt sig himmelens för la la — bröst — skog.
som gömmer la — höra himmelens eko koltrast, sång, Mot la däri, svar tyckes, klart där La kort.
klart, / En hör sitt huru mot trånad sången ljuder — / lyssna sä du så bort.
tyst, tyst upp ljuder berg: — likväl sluttonen på djupaste Af och bidar så så la tonerna trånad vi blir — varm som klara och skog.
så t vighets Nu topp flugit fråga så slog askens kring ljuda smälta blir uti sångaren en Det där skog!
må la djup, det i som la vemod I:u klingar en fågel, se / I det var — ja att Så D e sista d a g a r n e v o r o fulla af frid.
Så länge h o n k u n d e f ö r n i m m a ett ord, lyss- nade h o n b e g ä r l i g t till de bibelspråk, som u p p r e p a d e s f ö r henne, o c h afslutade dem ofta själf, då h o n h ö r t begynnelse- orden, samt uppläste stundom hela kapitel u r b i b e l n utantill.
H o n var från barn- d o m e n väl b e k a n t m e d den gamla, af m å n g e n så f ö r a k t a d e b o k e n.
» E n sådan i m d e r b a r t rik bönhörelse, » hviskade h o n till en af de kära, s o m o m g å f v o henne, » att j a g skulle få d ö här o c h ej b e h ö f v a återvända till m i n ensamhet i S t o c k h o l m efter d e n ljufva tiden m e d er. » Man u p p r e p a d e f ö r h e n n e det g a m l a k ä n d a or- det, s o m f ö r så m å n g e n blifvit en säker b r y g g a öfver den m ö r k a dödsfloden: » D e t är ett fast o r d o c h värdt att på allt sätt m o t t a g a s, att Kristus Jesus har k o m m i t i världen f ö r att frälsa syndare, » — » b l a n d hvilka jag är den förnämligaste, » ifyllde hon o c h p e k a d e m e d den redan kallnade h a n d e n m o t hjärtat samt tillade hastigt: » D o c k i c k e endast syndare, utan barn och d ä r m e d arfvinge till en fröjd, som ej vet af n å g o n växling. » Nyeander.
den, som längtan hufvud drottning pä sjung!
ung.
ljusstrålen — i — ej glöd död / ror.
la, la — la I skog.
— la — Lifvet består icke af stora offer o c h stora plik- ter, utan af idel småsaker, där ett vänligt leende och välvilja i det lilla, gifna dag från dag, vinna och bevara hjärtan o c h sprida lycka.
H. Davy.
fe
IDUN 292 Husmoders öga.
För Idun af Tant Ann.
• [(S^amia tant Ann gick en förmiddag till en god vän, en ung fru, som var gitt se- dan några år tillbaka och var en riktigt liten rar husmoder.
Hon fann henne i barnkammaren med Torns strumpa på ena handen, nål och stoppgarn i den andra.
Bredvid stod en korg med ola- gade kläder, framför lågo ett par ströskrifter och ett nandskrifvet opus.
Hennes händer hvilade i knäet, och öfver ansiktet var ett mycket fundersamt uttryck lägradt.
HfeÉa Tant undrade naturligtvis, hvad som var å färde, men då hon hade för vana att låta de bekymrade själfva välja, om och när de vilja lätta sina hjärtan, låtsade hon om ingenting, utan fiskade efter några underhandlingar upp ur korgen ett nytt par af Torns strumpor, som hon tog itu med.
Hon ansåg nämligen, att då man så där midt på förmiddagen kommer upp till en god vän, som själf arbetar för sitt hem, gör man ej rätt, om man drager henne från arbetet för att med händerna i kors sitta och prata.
Efter hennes mening gå både arbetet och samtalet bättre, om man hjälpes åt — icke endast med det sista, utan med det förstnämnda också.
Där sutto de nu en timme eller så.
Det fundersamma uttrycket försvann så smångom från den unga fruns ansikte, och de tre hand- lingarna på bordet gömdes snart under en hög nystoppade strumpor.
Då ringde det vid tamburdärren.
Den lilla frun ryckte till, lyssnade oroligt och lättade sitt hjärta med en djup suck, då jungfru Ka- rin hördes upplysa den ringande, att herrska- pet N.
N:s bodde en trappa högre upp.
» Å, det var för väl, » — sade matmodern.
» Jag väntade — jag tänkte — jag har » — hon såg sig sökande omkring.
» Det ligger där under strumphögen I » » Ja, just, kan du gissa hvad det är? » » Barn, vill du jag skall lösa gåtor? » » Nej, den pinan vill jag ej ålägga dig.
Du känner ju fru Kringspring? » » Henne, var det henne du väntade p å?
» » Säg icke väntade på, utan fruktade för, så kommer du sanningen närmare. » » Det kan också passa bättre till ditt för- skrämda utseeende nyss.
För hvad är du rädd? » » Som du vet, är hon ett synnerligen verk- samt fruntimmer.
Hon är medlem i förenin- gar med olika nyttiga mål, hon håller tal, hon står i spetsen för insamlingar, hon går omkring med listor » — — — » Och mannen, hemmet och barnen? » » Äfven för dem räcker hon till.
Med ett ord, hon har en hel del järn i elden. » » Och bränner troligen något I » » Det är nog icke så alldeles omöjligt. » Ett fint leende drog öfver den unga fruns läppar.
— » N u nöjer hon sig likväl ej med att arbeta ensam, utan samlar på öfvertygel- sens och öfvertalniugens väg stridskrafter till sin sida.
Åtskilliga af mina bekanta har hon sålunda lyckats få till bundsförvanter.
Själf har jag varit en smula rädd för henne. » » D u gillar således ej hennes sträfvanden? » » Ja och nej!
Saken är, att jag ännu ej är på det klara med mig själf.
Det vore ej mänskligt af oss att ej utsträcka vår hand för att lindra och hjälpa, men det är svårt att bestämma, hur långt man bör gå, ty den yttre verksamheten kan lätt draga matmo- dern från hennes arbete i och för hemmet.
Ett gammalt ordspråk säger: att husbondens öga gör hästen fet.
Jag skulle vilja sam- mansätta ett annat: husmoders öga håller hemmet samman; ty erfarenheten har lärt mig, hur hennes öga behöfves för att hålla hemmets maskineri i jämn gång.
Och när man därtill har små barn! » » Tala ej om dem.
Skolan åtager sig j u nu för tiden besväret med dem.
D u vet väl, att det finnes slöjd- och lekklasser för fyra- och sexåringar? » » D u är ironisk!
Det gläder mig, att vi i den saken tänka lika.
Skulle jag så tidigt sända mina små ifrån mig, skulle jag gifva mig själf det vanhedrande intyget, att jag är oförmögen att hafva dem om hand.
Emel- lertid, för att återgå till vårt ämne, vill jag börja min berättelse från början: » När jag häromdagen var hos min sväger- ska och sitter som bäst med min tekopp och en delikat smörkrans — du känner till hen- nes utmärkta sort — kommer fru Kring- spring fram och sätter sig vid min sida.
Jag ville stiga upp för i tt lämna henne min plats, men hon tog ett fast grepp i min arm, som kom mig att ana oråd, och nödgade mig sitta kvar.
» V i började ett samtal om gardinväf.
Jag var glad öfver att befinna mig på neutral mark och drog fram med hela min lärdom däri.
Den är nu ej synnerligen stor, men hade nog kunnat töjas ut ännu en stund, då vi plötsligt på någon besynnerlig bro hade kommit öfver på kvinnans arbete och verk- samhet för det allmänna bästa.
Hon frågade mig nästan i förbigående, hvad jag tänkte därom, och jag svarade ungefär hvad jag nyss sagt dig.
D å blef hon ledsen och sade, att i mitt svar röjdes ej så litet af egoism, af tanke endast på mig själf och det som var mitt, medan samtidigt så mycken nöd rundt omkring ropade på hjälp.
V i talade en lång stund med hvarandra, och när hon till slut anhöll att få komma upp till mig för att intressera mig för de mål, hon äg- nade sina krafter, kunde jag ej säga nej.
Nu var hon uppe i går och satt här ett par dryga timmar.
1893 » Förträffligt!
Hon hade så utmärkta jung- frur.
» » Det är en god gåfva, som oftare kom- mer af nåd än förtjänst.
Meu då man gif- ter sig, åtager man sig i främsta rummet att själf blifva mannens hjälp och skall mindre lita på lejda personers förmåga att se om hemmet.
Men du får ursäkta mina afbrott. » » Det är ej mycket mer, jag har att säga.
Innan hon gick, gaf hon mig dessa skrifter, hvari jag kunde läsa redogörelse för ett par af föreningarnas verksamhet, och hon hop- pades, att de ord hon talat, ej hade varit förgäfves. » » Nåväl — och du svarade? » » Ingenting bestämdt.
Karl och jag hafva sedan gammalt en utväg, som befriar oss från att genast lämna afgörande svar i bryd- samma fall.
När någon föreslår honom nå- got, som han icke vill, men har svårt att komma ifrån, svarar hau, att han skall tala vid sin hustru först; och han föredrar att blifva ansedd för att stå under toffeln i med- vetande om, att han får önskad betänketid.
På samma sätt gör jag.
Jag sade fru Kring- spring, att jag önskade rådgöra med min man.
Hon häpnade naturligtvis öfver, att jag ännu ej var så mycket frigjord, att jag utan hans medgifvande kunde bestämma öfver min tid.
Men jag stod fast vid min mening, och då lofvade hon att komma tillbaka.
I detta bref underrättar hon mig, att hon snart är att vänta för att hämta motsedt svar, att jag icke längre är ovillig draga mitt strå till stacken för det allmänna bästa. » Den lilla frun hämtade ett ögonblick kraf- ter efter sitt långa tal och fortsatte därpå: » Nu sitter jag här helt orolig och väntar hvart ögonblick, att hon skall komma.
V i d Karl har jag talat, och han svarade natur- ligtvis, att jag fick göra, som jag själf ville — det är nog ofta ett mycket bra svar, men har nog stundom sina sidor — men han til- lade, att han hoppades, att det allmänna bä- sta ej skulle så indraga mig i sin hvirfvel, att jag alldeles glömde honom och småttin- garna här hemma.
» Det är nu godt och väl, men jag kom- mer ännu en gång med mitt inkast om man, hem och barn, — frågade du ej därom? » » Jo, jag sade, att för mig skulle det vara omöjligt att föra ett så rörligt lif och äga så många skiljda intressen, då mina små voro vana att att hafva sin mamma till hands.
Utan att vara ämnade därtill, kunde mina ord låta såsom en indirekt förebråelse mot henne.
H o n tog sig emellertid ej däraf, utan frågade, hur många de voro.
När hon fick höra, att de endast voro tre, log hoa: hon hade själf haft fem. » » Och nu, tant, måste du råda mig till, hvad som är riktigast och bäst att göra. » » H u m, kära mitt barn, att råda är alltid en vansklig sak, och hvad som är riktigt eller oriktigt för en människa, kan ingen annan än rösten i hennes eget samvete säga henne.
Det har emellertid gladt mig att höra, hvad du sagt, ty det visar, att du sökt sätta dig in i denna fråga, — frågan om kvinnans och isynnerhet den gifta kvinnans yttre verksam- het, och vägt dess för och emot.
Vår tid fordrar, att hon ej enbart stänger sig inne i hemmet, uppgående till hela sin själ i spis- och barnkammarintressen.
Men å andra si- dan ligger frestelsen nära, att då hon en gång fått äfven andra intressen, då hon kom- mit in i föreningslifvet, när hon börjat att hålla tal, att disputera och diskutera, dä lig- ger — - såsom jag sade — frestelsen nära att dragas allt för mycket in däri, så att det egna hemmet och den egna familjen få lida, och det kan aldrig nog starkt betonas, atl där så sker, där är allt arbete fåfängt.
Hvar- ken ord eller gärningar få något värde, om den talande eller handlande, hur väl han än menar, själf åsidosätter sin första plikt — och denna är för den gifta kvinnan hemmet.
Det är där, hon skall lägga sin bästa, sin out- tröttligaste omsorg.
» Det är ej mängden som är hufvudsaken, utan hur sällskapet mådde, då mamma var på sina sammankomster. » » Det är visserligen så, att denna verksam- het gör ringa väsen af sig, att inga stati- stiska uppgifter lämna redogörelse för hvad » I en utsträckning, större än de utanför stående ana, arbetas här för nödens lindran- de, för rättsbegreppens höjande, för beredan- det af förströelser åt obemedlade, för kvin- nans rättsliga ställning.
I allt tycktes fru Kringspring taga del och allt hafva reda på.
Hon talade om den hjälp, hon genom hop- samlade medel blifvit i stånd att lämna be- höfvande, om tillfällen, då hon med råd och dåd bisprungit familjer, om de framsteg kvin- nosaken tagit, sedan olika föreningar börjat arbeta för dess lösning.
Ingenting var hon främmande för. »
IDUN 1893 hustrun uppoffrar därför, men ett godt exem- pel är och förblir dock lika talande och verk- samt som högröstade förmaningstal.
» Det gäller i denna sak liksom i allt här i lifvet att söka finna den väg, som heter lagom, och sedan följa den så stadigt som möjligt.
» Det finns i vår tid så många intressen, som draga den gifta kvinnan från hemmet, och mycket, som hon förr själf bestyrde, lämnas nu i tjänares händer.
Sker det utan men för hemmet, må det nu så vara, men det skadar ej.
att de ord du sade: » Husmoders öga håller samman hemmet, » ljuda i många små fruars hjärtan. » 293 Nisse.
En bild u r » konstnärslifvet » af Ernst Lundquist.
å folkskolebarnen på lördagsmiddagen återvände till sina hem, spredos med dem öfver hela den del af socknen, som låg omkring kyrkan, en mängd tunna, gula pap- perslappar, på hvilka följande stod att läsa: » A v e r t i s s e m e n t!
Lördagen den 8 juli kl. 7 gifves i Glimsta kyrka Stor konsert.
a f orgel- och guitarrvirtuosen Sophus Halvor- sen från Köpenhamn i förening med den ut- märkta sångkonstnärinnan Vi fästa våra läsarinnors upp- märksamhet på nödvändigheten att nu genast förnya pre- numerationen för årets sista kvartal, om de nämligen ej redan förut äro prenumeranter till årets slut.
Under detta kvartal, som kommer att bjuda på mångahanda bidrag af stort in- tresse för alla kvinnor, erhåller också en hvar af prenumeranterna det sedan föregående år välkända rikt illustrerade julnumret med bidrag af våra förnämsta pennor, hvilket ensamt är väl värdt hela kvartalsafgif- ten.
På tal om hvad årets sista månader komma att bjuda bedja vi ock få fästa våra läsarinnors synnerliga nppmärksamhet vid den högst spännande roman från det gamla Syrakusa: " Kallia K y p r i s " af A. Schneegans, som i dagens nummer tar sin början i vår romanbilaga; originalet är helt nyligen utkom- met i Tyskland och har där väckt ett ovanligt intresse, som vi äro fullt vissa att våra läsar- innor komma att dela.
Alla kvartalsprenumeranter må därför oför- dröjligen verkställa ny prenumeration på Idun och Iduns Mode- och Mönstertidning; prenu- merationsprisen återfinnas på annonsbilagans första sida!
Idun kan, som våra läsarinnor se, på da- gens nummer sätta den betydelsefulla siffran 3 0 0.
Då vi blicka tillbaka på all den väl- vilja, som kommit oss till, del denna gångna tid, under hvilken edert blad alltså i tre gånger hundra veckor fått besöka Eder, kunna vi ej an- nat än känna och uttala den varmaste tacksam- het och ej bättre löna det dyrbara förtroende, de svenska kvinnorna skänkt oss, än genom en allvarlig föresats att allt framgent på hvarje vis söka främja deras intressen och utveckla deras tidning i mångsidighet och värde.
Vi bedja äfven alla våra vänner bland um- gänge och bekanta stödja vår tidning och re- kommendera den Ull det bästa!
Red.
af Idun.
Rosalba Dea Etter middagen kysste han henne tankspiidt och gick genast in till sig.
Hon stod och såg efter honom med en lång blick och suckade, då dörren stängdes.
Å h, att nyss ha fyllt tjugu år och vara gift med en sådan allvars- man, som knogade väsen fram med tunga, Eli 0 * 0 (1 kODD kaffe.
- •-^ S » J I W M t / Marina från Malmö, hvilken med stormande bifall upp- trädt i de flesta större städer i Sverige och Danmark och nu, på genomresa till Italien, låter höra sig denna enda gång i Glimsta kyrka.
Entré: 30 öre, allmoge 15 öre, barn 10 öre.
Om talrikt besök anhålles. » Kyrkoherden Arnborg och hans unga fru sutto vid middagsbordet, då huspigan kom in med en af dessa gula lappar, som arrenda- torns lilla flicka nyss lämnat in i köket.
Kyr- koherden ägnade den endast en flyktig, för- strödd blick.
För honom var denna konsert ingen nyhet, eftersom just han för några da- gar sedan skriftligen beviljat den danske mu- sikerns Ödmjuka anhållan att få begagna kyr- kan gratis; dessutom var han ifrigt sysselsatt med att bena sin aborre.
Men lilla fru Elsa glömde alldeles bort att äta för att gång pä gång genomläsa både själfva avertissementet och programmet, som stod på baksidan.
Tänk, en konsert i Glimsta kyrka!
Det var ju en stor händelse, isynner- het för henne, f. d. småskolelärarinnan, som lefvat fram sin ungdom i skogen och aldrig i sitt lif varit på något slags offentlig föreställ- ning.
» Vi ska ' väl gå, Harald? » utbrast hon ifrigt.
» Att du bryr dig om sådant tjafs! » » Hvem har sagt, att det är tjafs?
Rosalba Dea Marina.
.
.
tycker du det låter som tjafs? » » Nej, det har du rätt i, » svarade kyrkoher- den och såg upp med ett humoristiskt leende i sitt vackra manliga ansikte.
» Gå du gärna, barn, och köp biljett för mig också, bara jag slipper följa med.
Det är lördag, och dä må- ste jag tänka på min predikan, det vet d u.
» Sä förargligt!
Alltid var det lördag, då hon ville vara tillsamman med Harald och ha nå- got roligt.
Hon hatade de där nedriga lörda- garne, som ständigt kommo olägligt.
Men det var ingen hjälp; då Harald rufvade öfver sin predikan, var han forlorad för henne.
D å tänkte han bara på den, hvad han än hade för sig.
Ja, hon var alldeles säker på, att han var midt uppe i den just nu, då han tog djapa, taktfasta grepp i den jättestora filbunke, han hade framför sig, medan hon försummade sin egen lilla dockbunke för att beundrande se pä, huru han behändigt förpassade den fulla skeden in mellan sina hvita tänder, utan att spilla sä mycket som en droppe i det fin- krusiga, svarta helskägget.
V » - t 1-05 nr l / „ ka., Ä Ä S Ä som finnea äkta e n d a s t uti vår stadiga steg och den breda ryggen krökt under en väldig börda af heliga, vördnadsvärda plik- ter!
Ibland spratt det till inom henne af tjuf- pojkaktigt skrattbegär, och hon kände en kitt- lande lust att knuffa till honom ett tag, så att alla de heliga, vördnadsvärda plikterna ramlade i marken, och sedan dra honom med sig ut i det glada, soliga lifvet och leka ett ystert » tafatt » öfver berg och backar ... bara en eftermiddag, bara en enda timme då och då, för att de riktigt skulle känna, att de bägge ännu voro unga!
Sedan skulle hon så fog- ligt och snällt hjälpa honom att plocka upp de heliga plikterna igen och lasta dem på hans rygg, eftersom hon ej dugde till att bära dem åt honom.
Ack, om han varit landtbrukare ändå!
Då skulle hon ha varit med honom öfverallt, pä åkrar och ängar, i stall och ladugård, från morgon till kväll!
öfverallt skulle hon ha hållit jämna steg med honom, lika dammig och svettig som han, och sedan skulle de ha kom- mit hem lika hungriga och trötta, bägge två.
Men nu fingo de för det mesta gå hvar sin väg.
Om det var meningen med äktenskapet, att herrn skulle vara instängd på sitt rum och frun stå utanför och längta och gräma sig, hvad var det då för reson i det där, som står i vigselformuläret: » Det är icke godt för man- nen att vara allena? » Allena — det var just det han helst ville vara, den stygge Harald!
Nåja, det hade väl gått an, bara inte de där ohyggliga lördagarne alltid hade råkat falla in på orätt dag i veckan, och Harald rådde j inte för någonting, han var i alla fåll en ra- ring; och att han var dubbelt så gammal som hon, det var uteslutande hennes eget fel, det var hon som var för ung, det var hela saken!
Under sådana tankar begaf lilla fru Elsa Arnborg sig ut på verandan, där ett stort fat med svarta vinbär stod och väntade på henne och hennes lilla sax.
Och medan hon klippte bären till syltning, låg konsertaffischen bredvid henne på bordet, och bon kastade då och då en blick därpå, undrande i sitt sinne, om hon sjöng mycket vackert, den där utmärkta sång- konstnärinnan, huru hon såg ut, och hur hon skulle vara klädd.
Rosalba Dea Marina!
Aldrig hade Eisa hört något så storartadt som dessa namns treklang.
Hon upprepade dem tyst för sig själf, och de frammanade för hennes inbillning en högrest, underskön gestalt med bländhvita axlar och gyllene lockar, omhöljd af en violblå sammets- klädning i långa, mjuka vågor.
Men då hennes blick stannade på de sista raderna: » Entré 30 öre, allmoge 15 öre.
.
.
» insåg hon plötsligt, att hon låtit sin fantasi skena i väg.
Det låga inträdespriset harmo- nierade ej med den stolta drottninggestalten och den violblå sammeten.
Nej, sångerskan var säkerligen fattig och anspråkslös i stället, kanske någon gammal utsjungen f. d. prima- donna i uppstufvad svart sidenklädning och tvättade haudskar.
.
.
ja, så måste det vara.
Så myckel angelägnare var det då, att hon fick folk på sin konsert.
I allra bästa fall, om alla socknens herrskaper kommo dit och togo allt sitt husfolk med sig, kunde recetten ej gärna uppsa till mer än 30, högst 35 kro- nor, det räknade hon ut.
Och för det skalle do stackars artisterna betala resan, logis och mat och alla andra afbränningar!
Å, om hon åtminstone haft tid på sig, så skulle hon ha läiic en budkafle gä socknen rundt och båda tillsammans alla hennes vänner och bekanta.
(Forts.) Stockholms Kaf e-Aktiebolag &amp;
IDUN 294 Teckning med blyerts och svartkrita.
För Idun af S.
L.
v ^ J ^ e c k n i n g hör till de förströelser, som Iduns &lt;y \! \ läsarinnor, hvar i sin stad, någon gång åt- x-sJ minstone torde ha försökt siar på, och nå- gra ord därom torde ej vara utan ett visst in- tresse.
Af lätt begripliga skäl kommer jag ej att spilla några ord på den art af teckning, som nog öfvas af det täcka könet ganska flitigt, den nämligen, som går ut på monogram- och mönsterritning.
Härom är j u ej att säga många ord; allt beror på de individuella anlagen, anlagen för komposi- tion af mönster, och några vare sig regler eller råd i detla hänseende bar jag naturligtvis ej att gifva.
Min mission denna gången är att om möjligt lämna några » artistiska » anvisningar vid annan teckning.
Teckning betraktas ofta såsom en blott under- ordnad konst i förhållande till målning; detta har sin naturliga förklaring däri, att några märkbara spår af teckningen ej efter färgläggningen före- ligga.
Hela teckningen är j u öfvermålad.
I följd af att man ofla tecknar med penseln, kan det emellertid till o c h med inträffa, att teckningen i högre grad försummas, en sak som man ej för ofta kan varna amatören för.
Teckning bör dock ej på dylikt sätt tilldelas en sekundär plats.
Oafsedt att teckning är nödvän- dig för målaren, kan teckning, såsom nog de fle- sta af Iduns ärade läsarinnor veta, utöfvas såsom en själfständig konst, såsom ett artistskap för sig.
Med användande af en simpel blyertspenna eller svartkrita kunna de mest genialiska saker sedagen.
Hvad teckning i blyerts beträffar, så består så- som bekant materialet därvid af ritpapper, blyerts- penna (- or) och ett radérgummi, det senare att användas vid felteckning Beträffande papperet är ett fast, hvitt rilpapper bäst.
Man kan köpa det arkvis eller metervis.
Det senare är nog det, som är mest att rekommendera, dels emedan man på detta sätt gör besparing med afseende på koslnaden, dels emedan man då kan välja sig en lämpligare sort, än då man köper papperet arkvis.
Arken äro nämligen oftast af elt och samma slag.
Hvitt ritpapper begagnas mest, ku- lört i regel blott, om man utom blyerts använder hvitkrita eller hvit akvarellfärg.
Såsom allmän regel med afseende på ritpapper kan slutligen an- föras, att man ej bör skaffa sig glansigt papper; sådant lämpar sig nämligen ej väl för teckning med blyerts.
Blyertspennan kan vara fabricerad vid hvilken fabrik som helst.
Man bör dock, om man vill komma till resultat af något värde, köpa sig pen nor af åtminstone ordinär kvalitet.
Det finns näm- ligen pennor, otroligt billiga och — otroligt dåli- ga.
Med sådana kan man just ej åstadkomma så synnerligen anslående konstverk.
Jag brukar använda pennor från någon af Faberfabrikerna (vare sig A.
W.
eller Joh.).
Dessa fabrikat fin- nas till vexlande pris, allt efter råd och lägenhet.
Blyertspennor numreras så, att n:r 1 är en syn- nerligen lös sort (den närmar sig till och med lös krita), n:r 2 litet hårdare o. s. v. N:r 5 och n:r 6 (jag vet ej, om numreringen går längre) äro ej så lämpliga för artistisk teckning, synes mig.
N:r 2 och n:r 3 äro de sorter, som amatören framför allt bör lägga sig till med.
Har man dessa, kan man komma ganska långt.
Teckning med blyerts kan nu sägas försiggå på två, tämligen skilda sätt.
Antingen blott tecknar man, d. v. s. använder pennan för att uppdraga konturerna af det man vill afbilda och skuggar sedan, om man så vill, med pennan.
Eller också ej blott tecknar man mer eller mindre fullständigt med pennan, utan fördrifver och utarbetar skug- gorna med en stomf af skinn eller papper.
Sysselsätta vi oss till en början med det första sättet, är att märka, att här är lämpligast att an- vända en pennsort n:r 2 o c h 3.
Man spetsar udden — i allmänhet bör man för öfrigt hålla sina pennor hvassa — och b ö r j i r sedan teckna, från vänster till höger och uppifrån nedåt.
Om man så vill, kan man här såsom eljes vid teckning begagna sig af s. k. handpapper för att skydda den del af papperet, som ej är under behandling för tillfället.
Uppgiften är nu att i raska drag söka uppdraga de yttre konturerna af det föremål, som skall af- tecknas, o c h sedan, om man så vill, skugga med pennan.
Genom en dylik i sig själf enkel pennföring kan man åstadkomma ganska effekt fulla, saker, i K Juveler ar © A N D E R S O N 1893 synnerhet om man fått en viss vana att behandla sin penna.
När man skuggar med pennan, är att iakttaga, att strecken böra noga följa föremå- lets form; härigenom vinnas nämligen större lik- het och uttryck Tecknar man sålunda t. ex. en blomvas, bör man strecka, så att skugglinierna följa vasens rundningar.
Landskap kan man få ganska uttrycksfulla o c h lefvande.
Molnen (om dylika förekomma) skisse- ras helt lätt med hård penna (4 eller 3) för att ej tynga för mycket på det öfriga.
Också bak- grunden tecknas och skuggas med tämligen hård blyerts.
Först vid föremål i medelplanet kan ifrågakomma en behandling med en något mindre hård pennsort (t. ex. 3 eller 2; den senare an- vänd med måtta och urskiljning); detta för att ej bakgrund och medelplan skola synas lika nära, en sak som ofiast blir följden, när man använder samma pennsort, behandlad på samma sätt.
För- grunden slutligen tecknas med den lösaste sort man har att tillgå (helst 2, kraftigt isatt; 1 tycker jag är nästan omöjlig att använda!).
Härvid kom- ma artistens anlag och smak till sin egentliga användning.
Förgrunden är nämligen det parti, som par préférance kommer till behandling, vid teckning som vid målning.
Det andra sättet att gå tillväga vid teckning med blyerts var att man, i stället för att skugga med pennan, utarbetade skuggorna med stomf.
Detta är ett mycket effektfullt förfaringssätt.
Det afbildade blir härigenom mycket fristående o c h naturligt.
Resultatet liknar i någon mån det, som åstadkommes vid pastellmålning.
Vill man på detta sä.t teckna elt landskap, går man till en början tillväga såsom nyss, d. v. s. börjar att teckna bakgrundens konturer o c h skug- gar med pennan helt flyktigt, hvarefter man gri per till slomfen, som får göra resten, eller när- mare modellera skuggan.
Sedan öfvergår man till medelplan o c h förgrund, hvilka behandlas på sam- ma sätt, faslän kraftigare.
På delta sätt kan man utföra riktigt vackra och stämningsfulla landskapsslycken, kan bland annat framställa månskensstudier af sann verkan, vinter- landskap och dylikt.
Vill man någon gång ernå skarp kontrast o c h vill, att ett parti skall bli rik- tigt ljust och på samma gång skarpt begränsadt, får man detta genom att skära ut ur en bit pap- per ett så stort stycke, som det man vill ha ljust, sedan placera detta papper öfver det ifrågavaran- de partiet å teckningen, fasthålla det stadigt å detla ställe och fara öfver det med ett kraftigt ra- dérgummi.
Genom detta förfaringssätt kan man vinna mycket naturtrogna detaljer i teckningen och slipper spara ut dagrarne.
Specielt är det att rekommendera, när man har att framställa t. ex. en fullmåne, dess spegling i vatten, brusande vattenfall, skarpt markerad solnedgång mot mörk skog, glansdagrar i allmänhet, skäggstrån vid por- trättritning m. m.
Då utskär man ett stycke, som motsvarar månskifvan, spegelbilden etc. Om man ibland råkat göra utskärningen för stor eller ej precis afpassad efter förhållandena, modellerar man sedan det hela på lämpligt sätt med penna o c h stomf.
sår dock åt visst.
sig själf en draksådd, det är helt Ä r det underligt att den, som vet sig med säkerhet bli hånad för sin ålder, skyr eller söker dölja den, blir bitter eller löjlig?
Svaga själar kalla till sitt bistånd en arsenal af allt möjligt » löst », som dock aldrig kan ersätta svunnen ungdomsfägring, men väl taga bort det milda behag som följer äfven den mog- nare åldern, när hjärtats godhet och ljuset af en utvecklad intelligens lysa genom det viss- nande höljet.
Allt beror på att utvecklingen hela skalan igenom är sund och naturlig.
For att nu tala särskildt om kvinnan, hvil- ken i synnerhet har rykte om sig att ej kunna åldras med behag — hvarifrån komma väl dessa damer af mycket obestämd ålder, som spela naiva eller käcka 17-åringar, om ej från de brådmogna ungdomar, som vid sjut- ton år yttra sig surmulet om allt och alla.
Det förefaller, som måste ungdomen någon gång taga ut sin rätt och det inneboende vår- lifvet, om det kräfves, en gång senare bryta fram.
Bäst att det sker, medan ännu de yttre förutsättningarna därför finnas.
En för sen eller för tidig blomstring, hvilken skulle kunna betecknas med rubriken: » ovanligt för årstiden », väcker väl undran och uppmärk- samhet, men ej den beundran och tjusning som en blomniug i den rätta tiden.
Om kärlekens sol finge lysa och värma, som sig borde, jämna ut åldersgränserna, som den naturliga solen gör, skulle ej bland människorna dessa slitningar uppstå, som för- rycka förhållandena.
D e äldre gnata på de yngre och beskärma sig öfver » vår tids ung- dom » samt tala om, hur det var i » den goda tiden ».
Då var allt så förträffligt.
Må min ålderdom vittna om hvad min ungdom var, och må jag låta bli att orda om den, åtmin- stone i allt för berömmande ordalag, sådan jag ser den i minnets förskönande fjärrglas.
De unga rycka helt öfverlägset på axlarna åt gamla » gubbar » och » gummor », onklar och tanter heter det finare, och så förstöras harmonien och glädjen.
Nej, hör hur det susar i rågfältet!
» Vi gå utan misstro mot mognad och höst, vinter- hvila, förgängelse — uppståndelse! » Max.
(Slut i nästa n:r.)
Från Iduns läsekrets.
Hr o Åldras.
vad är det, som de mognade rågaxen förtälja, där de hviskande vaja af och an för den ljumma sommarvinden?
A r det väl den gamla sagan om sommarens förgäng- lighet, om höst och kyla och vinter, som de sins emellan afhandla?
Äfven denna sommar har åldrats.
» Ja, äfven jag, » hviskar som- maren genom trädens kronor, » glider .sakta och säkert ned i höstens och vinterns dal såsom mina mångtusen föregångare.
Men lären af mig, I människobarn, låren att åld- ras med behag! » Det är minsann ingen lätt missnöjda röster omkring mig.
laga att tala därom!
sak, Hur hör jag ogrann- Ja, dit var det jag ville komma.
D e som stå i lifvets vår eller dess midsommarljus bruka tala om ålder, tala hånande och för- aktligt om eftersommar och höst på männi- område.
Den ungdom, som så gör, 8kolifvets Redaktör!
Se här ett litet svar på » En bekymrad moders » fråga n:r 885 i Idun.
Det gäller socialismen.
Vill ni taga in det i edra spalter, vore väl, ehuru ämnet ej på långt när blifvit uttömmande behaudladt.
Jag tror mig ha funnit, att ni synes tänka med Terentius: » nihil humanum a me alienum esse puto » d. ä. uttydt: alla mänskligheten rörande frågor passa för människor.
H v a r f ö r vilja s o c i a l i s t e r n a k a s t a b o r t kristendomen?
Socialisterna vilja kasta bort tron på de krist- nes Gud, liksom all gudstro af rent religiös art, emedan Guds eviga bud i förnuft o c h samvete om rattfärdighet, renhet, kyskhet och barmhertighet icke passa i stycke med socialisternas s. k. nya samhälle.
Ty socialismen predikar köttets och de lägre begärens evangelium.
Följaktligen förneka socialisterna odödligheten o c h människans ansva- righet inför en Gud i andra lifsformer i den and- liga världen.
Då enligt den råa socialismen » Gud ej finnes », så vore det dumt att lyda hans på- stådda bud i Mose lag eller den s. k. sedelagen.
Men då äfven socialisterna j u hafva ett förnuft, ehuru de grymt missbruka det till de skenfagra- ste slutsatser och till kamp emot äfven det goda och oförgängliga i det gamla samhället, nämligen kristna religionen, så kunna de blott genom fort.
J u v e l -, g r i l d - och s i l l ' v c r i i r b c t passande till lysnings- och hederspresenter.
B o r t l s i l f v e r, eleganta mönster till läg-ta pris efter dagens kurs å silfver.
Kontrollerade g n l d b r o s c b e r från 16 kr.
G u l d a r m b a n d frän 30 k r.
G u l d - u r k e d j o r från 28 kr.
G n l d r i n g a r från 6 kr.
D i a m a n t r l n g a r m e d 1, 3 och 5 diamanter frän 2 0, 60 och 125 kr.
1893 satt missbruk af sitt förnuft o c h genom våldsåt- gärder, lögn och nedrigheter förbereda sitt nya samhälle.
Och då socialisterna se, att det gamla samhällets byggnad knakar i alla fogar, ehuru det kallas kristet, så glömma de att därtill är icke kristendomen orsaken, utan de hedniska la- ster, den mammonsdyrkan, sinnesberusning, dryc- kenskap och otuktighet, som trots kristendomen ändå öfvas af tusentals munkristna.
Så mena då socialisterna, att kristendomen icke är i stånd att bota det moderna samhällets sjukdomar.
Men detta är en falsk slutsats, emedan där Kristi ande, sanningens, renhetens, människokärlekens helige ande finnes, där visar historien, att mänskligheten förädlas och lyckliggöres.
Sant är visserligen att kristendomen, sådan den möter oss i Kristi lif och lära, är något ofantligt förmer än mängden kristna i sitt lif o c h lära of- tast visa.
Gärningar tala.
Men de samtida krist- nade folkens gärningar i stort, deras inbördes af- undsjuka, rustningsgalenskap och krigiska lyst- nader hos de styrande mästarne bevisa klart, att det icke är Kristi kärleks ande, utan själfviskheten, som styr både styrande och styrda.
Men osant är hvad socialisterna påstå, eller att detta det mo- derna samhällets tillstånd i stort sedt skulle hafva sin rot i kristendomen!
Ingen villfarelse är gal nare.
Just Kristus visar i sitt lif o c h sin lära, att en sant trogen, Gud och mänskor älskande kri- sten äger den världs- och syndbesegrande kraft, som ej viker ens för döden.
Kristi lif och lära säger: » hellre dö för rättfärdighetens skull än kräfva straff af mina blinda fiender It Men i kristenhe- ten är denna gudomliga lifs- o c h grundlag okänd eller i de flesta fall endast — munväder eller ka- tekesläxa.
Detta se socialisterna och mena falsk- ligen, att » kristendomen icke kan hjälpa oss ur våra lidanden. » Så mycket måste dock socialis- men antaga af kristna former, att den såsom en skenfager skylt stoltserar med de rent kristna be- greppen frihet, jämnlikhet, broderskap.
Men om dessa sköna ord någonsin varit bara munväder och intet annat, så är det just i socialistledarnes munuar.
I friheiens missbrukade namn införa de det skändligaste slafveri, strejker, massmord, eld och förstörelse mot — » fienderna », kapitalister och allt högt, stort, själfständigt i världen.
Vac- ker frihet!
I broderskapets vackra namn predi- kas klasshat mot präster, konungar och andra mera bemärkta samfundsmedlemmar.
Skönt bro- derskap!
I jämnlikhetens gräsligt missbrukade namn besluter socialismen kvinnogemenskap, fa- miljens upplösning, egendomsgemensamhet, tvångs- arbete och de grymmaste straff för öfverträdelser af socialismens » budord ».
Härlig jämnlikhet, när alla människor, alla » gudsbeläten » blifvit lika högt eller lågt bildade som — kaniner eller b i n!
Soci- alisternas » jämnlikhet » kan därför aldrig förblifva annat än en jämnlikhet i vissa yttre, rent mate- riella och djuriska afseenden, under det några få » ledare » eller » gudar » med sitt odrägliga j ä r n - o c h blodsvälde söka genom fruktan tygla massorna — till en tid, om ens detta mål kan vinnas.
Och hvdket hån att genom hot af straff söka väcka broderskap och den friaste af alla ädla känslor eller mänskokärlek!
Sålunda hvilar socialismen ytterst på fruktan för straff och ej på mänskans fria kärlek till det goda, rätta, sanna och sköna.
Men socialismens läror förkläda sig i de vackra talesätten om » frihet, broderskap, jämnlikhet », o c h en vacker dag torde det nog ske, att man litet hvarstädes, där socialismens säd slagit rötter, bereder sig att i frihetens namn begå de blodi- gaste brott, liksom vid franska revolutionen 1789 — 93.
Endast okunnighet eller illvilja kunna där- för låta bedåra sig af socialismens läror, s o m blanda lögn och sanning så fint, att just den stora andligen omyndiga mängden arbetare må förföras och socialisapostiarne kunna lefva flott på det missledda folkets uppoffringar.
Så går det till.
Socialismen förnekar kristendomen, men rör sig med från kristendomen tagna talesätt o c h tan- kar, liksom tjufven begagnar falska nycklar.
S o - cialismen är den ytligaste och minst själfständiga af alla metoder att bota samhällsrefvorna.
Men just hos kristna folk fostras dock socialister i mängd, emedan Kristi lif o c h lära icke praktise- ras mer allmänt, utan oftast blott predikas i ord, ord, ord.
Skola därför samtiden och eftervärlden undgå socialismens röda spöke och dess förfär- liga blodsdop i ett allmänt klasshat eller » bro- dermord » liksom i Marats dagar, så måste vår tids människor och främst regenter i kristna sta- ter, präsler o c h andra ämbetsmän söka blifva och lefva som sanna Kristi lärjungar i sann frihet, jämnlikhet och broderlighet mot » Kristi ringaste bröder. » Vi måste blifva kristna mer än till nam- net.
» Däraf skola alla förstå, alt I ären mina lärjungar, om I älskens inbördes. » Så säger den IDUN kristna statens stiftare.
Men socialisterna glöm- ma, att kärleken är hjärtats, viljans, frihetens sak, och att blott den, som blickar i bön och tro, hopp och kärlek i Guds kärleksögon själf, kan bli älsk- värd och väcka ren, hög, lidelsefri kävlek hos andra.
A. V. Lönnegren.
Teater och musik.
Kungl.
operan, som på senaste tiden med mycken framgång omväxlande gifvit de båda populära operorna » Fra Diavolo » o c h » Stradella », har nu fått upp sin första nyhet för säsongen, S o m i onsdags skulle nämligen för första gängen upp- föras » Giraida », opera-comique i tre akter af Adolphe Adam, kompositören till den här så väl- kända operan » Konung för en dag ».
De olika partierna i operan innenafvas af fröknarna Holm strand och Frödin samt hrr Lemon, Johanson, Rundberg, Strömberg o c h Malmsjö.
Som i går skulle den italienska sångerskan Fausta Labia göra sitt inträde som Margareta- Helena i » Mefistofeles ».
Vasateaterns första nya stycke för spelåret gick i lördags af stapeln, men visade sig dess sämre ej ägnadt att inge förhoppningar o m något längre lif.
En i sig själf föga kvick tysk fars, ingalunda kvickare lokaliserad o c h bearbetad, trotsade det de uppträdandes mest aktningsvärda ansträngnin- gar.
Herr Warbergs verkligen mycket naturtrogna framställning af en äkta stockholmsk droskkusk med både kamp och åkdon, hr Castegrens rörlige och bullersamme ingeniör, som nyss kommit åter från Chicagoutställningan, fru Lindströms drastiska » slammertacka », fröknarna Ohlssons och Ekströms annars så segervissa behag i tvänne unga flick- roller, ja, själfva den gardesuniformerade löjtnants- truppen ur salig » Dockféen » — allt visade sig här vara otacksamt förspilld möda.
När den ofri- villige länkaren af styckets samtliga kärleksintri- ger, droskkusken A. Mohr (= Amorl), i sista akten kröp fram som Cupido själf ur ett jättelikt chokladägg, med både vingar, koger o c h båge för- sedd, men fortfarande med fysionomi från vakt- stugan på Brunkebergstorg, framkallade detta vis- serligen en stunds muntrare stämning, men allt som allt tycktes publiken betydligt tröttkörd, när den ändtligen kuskat igenom de tre akterna i » Amors droska ».
Härnäst hoppas vi få höra muntrare smällar i den lilla glada teatern än dessa klatschar från hrr Kneisel, Hirschel &amp; G o s piska!
Aulinska kammarmusikkvartetten anordnar äfven denna säsong i likhet med föregående år fem kammarmusik-soaréer i Vetenskapsakademiens hör- sal, till hvilka abonnementsbiljetter från och med d e n l ö d:s tillhandahållas hos hrr musikhandlare.
Den första soaréen gifves i midten af oktober.
Programmen komma att upptaga följande, här ej förut utförda kammarmusikverk: Sråkkvariett af Verdi; Pianotrio (otryckt) af L. Norman; Stråk oktett af J. Svendsen (tillägnad framlidna drottning L o v i s a); Stråkkvartett (C-moll) o c h Slråkkvmtett (G-dur), den senare ny, båda af J. Brahms; samt Stråkkvartett af A. Dvöräk.
Dessutom skola fö- rekomma repriser af äldre o c h nyare mästares arbeten, bland dessa: Beethovens Stråkkvartett (A-moll), o p.
132, med hvilken första soarén in- ledes.
Förutom flere af hufvudstadens förnämsta pianister kommer äfven hr Franz Neruda att med- verka vid två soaréer Kvartettens verksamhet kommer i år att utsträc- kas äfven till Göteborg, hvarest fyra abonnements- soaréer gifvas, utgörande dessa en fortsättning på dem, som hr Franz Neruda därstädes under tre år anordnat, samt till Upsala, där två soaréer äro tillämnade.
U r notisboken.
» Ej Mot til Lyst It Den ståtliga cirkusbygg- naden vid Karlavägen här i Stockholm byter i dessa dagar alldeles om karaktär.
Ifrån att hit- tills hafva varit uteslutande en förströelselokal, kommer den hädanefter att varda ett hem för in dustri och konst, ett industripalats, afsedt att in- rymma en permanent utställning af allt, som hör till svensk industri o c h konst.
I detta syfte har byggnaden af Aktiebolaget Industripalatset, som genom köp förvärfvat densamma, underkastats en genomgripande förändring till sitt inre.
Midt på den förra cirkusarenen reser sig nu en synnerligt •^Mattor, Möbeltyger, Gardiner, Portierer 295 vacker, rotunda bestående af tvänne platformer, en nedre o c h en öfre, förenade genom en spiraltrappa.
Kring de båda platformarne äro rikliga grupper af lefvaude växter utplanterade, och rundt om pa- latset innerväggar löpa i dubbla rader utställnings- rummen.
Sådana återfinnas äfven en trappa upp på det stora galleriet, hvarå likaledes en rymlig musikestrad är anordnad.
Rotundan är afsedd att inrymma en förstklassig restaurant med kafé, och under densamma nere i underjorden återfin- nas det till restauranten hörande köksdepartemen- tet, hvdket synes blifva ett af de rymligaste o c h bäst inredda i hufvudstaden.
Etablissementetsinred- ning och dekorering äro mycket tilltalande.
Be- lysningen sker o m dagen genom fönstren i den stora kupolen, på aftonen medels gasglödljus.
Musik kommer att utföras om aftnarne.
Man har sålunda velat förena det nyttiga med det an- genäma och göra Industripalatset till en angenäm mötes- och rekreationsplats för nufvudstadens in- vånare.
Vi hoppas ock, att det skall lyckas.
* Svenska kvinnan i Chicago.
Fru Hilma Angered Strandberg har af damkomitén i Stock- holm blifvit utsedd till dess representant vid ut- ställningen i Chicago efter friherrinnan Rappes hemresa.
Fru Strandberg blef tillika af damkomi- tén utsedd till delegerad vid författarkongressen; underrättelsen därom framkom dock för sent, för att hon i sådan egenskap kunde deltaga i nämnda möte.
Svensk slöjdlärarinna till Italien.
Slöjd lärarinnan Victoria Appeltqfft, dotter af direktör A.
J. Appeltofft i Landskrona, afreser i dessa dagar till Neapel, hvarest hon fått anställning som lärarinna i slöjd.
Den aflidna hertiginnan di Cajanello hade redan förra året i fråga om svensk slöjd i Italien inledt underhandling med direktör Salomon på Näs, som rekommenderat fröken Ap- peltofft såsom särdeles kunnig både i slöjd och utländska språk.
* Åldrig författarinna.
85 år fyllde den 8 dennes en af värt lands mest bekanta författarin- nor, fru Wendela Hebbe född aStrand.
Den åldriga skrifiställarinnan, som för närva- rande jämte sin dotter, den framstående konst- närinnan Signe Hebbe, vistas å sommarnöje i Stockholms skärgärd, är fortfarande vid nästan ungdomlig vigör.
* Kemistens maka.
Professorskan Fredrika Augusta Svanberg, född friherrinna Stiernstedt samt änka efter professoren i allmän kemi vid Upsala universitet Lars fredrik Svanberg, afled den 7 den- nes i Upsala i en ålder af nära 72 år.
Profes- sorskan Svanberg, som var född den 2 november 1821, var dotter af löjtnanten friherre Lars Vdh.
Stiernstedt och Fredrika Lovisa von Hofsten samt ingick 1859 äktenskap med professor Svanberg i hans andra gifte o c h var änka sedan 1878.
En gammal historia.
Af Helena Nyblom.
(Forts.) å en lång soffa låg den främmande unga man- nen utsträckt med slutna ögon.
Man hade öpp- nat hans resrock och tagit halsduken af honom.
Cordelia baddade oafbrutet hans tinning med svampen, o c h för hvar gång hon tog bort den, sipprade blodsdropparne fram o c h trillade ned öfver hans kind.
Samtidigt höll fru Elisabeth en luktdosa under hans näsa.
» K o m närmare! » sade plötsligt Cordelia till Tony.
» Hjälp mig att byta om svamparne. » Tony kom långsamt öfver golfvet.
Hon blef stående med båda händerna för ansiktet och ' såg genom fingrarne på den sårade.
Men plötsligt gjorde han en rörelse, det ryckte i hans ögonbryn, han öppnade ögonen, såg länge på Tony och små- log, och så svimmade han igen.
Innan natten fick man h o n o m förd upp till ett af de lugnaste o c h mest afsides liggande gäst- rummen, och den franske betjänten hade upplyst baronen om hvad som passerat.
Stofert ®itzinger
IDUN 296 Hans husbonde var en svensk grefve, Magnus Dalgas, anställd vid svenska legationen i Paris.
Han hade rest hem för att besöka sin familj öfver julen, men vädret hade hela tiden varit dem emot, postbåtar och diligenser öfver allt uppehållna och fördröjda Nu hade de från närmaste post- station fått nya hästar och hade hoppats att nå Stockholm till juldagen, men i den förfärliga snö- stormen hade de kört vilse och kommit in på öf- versnöade åkrar och obekanta vägar.
Ljusen från Arvidsnäs hade förmått dem att leta sig dit för att få nattherbärge, men vid in- körseln från allén hade de i mörkret kört mot ett träd, och slädan hade vält.
Först efter en stund hade folket, som drack sitt julöl i drängstugan, hört nödrop från gården o c h kommit till hjälp.
Den franske betjänten, som bar namnet Gaston, var otröstlig.
Han var öfvertygad o m, att hans unga husbonde skulle d ö, och han utbrast i de mest vältaliga förbannelser öfver detta barbariska land, där endast vargar och björnar borde b o, och där nu hans unge, vackre herre skulle sätta lifvet till.
— Hvarför hade han icke stannat i Paris?
Paris, som dock är den enda stad i världen, där civiliserade människor kunna bo.
Om han ändå hade fallit i en duell för något charmant fruntimmer, j a, då hade det ju ändå varit någon ära med det I Men att så där kastas ut på landsvägen och krossas mot ett träd som en hund.
det var ingen död för en adelsman!
Förgäfves sökte baron Henrik trösta honom, att man skulle göra allt för att rädda hans unge hus- bonde.
Hvar gång man tillät honom komma in i ' rummet, där den sjuke låg, grät och deklamerade han så högt, att man måste föra honom bort.
Cordelia hade åtagit sig att vaka.
Hon, som var den sakkunnigaste i allt som rörde sjukdomar, ville vara hos grefven, till dess dagen inbröt och man kunde sända ridande bud efter doktorn.
Nu var det omöjligt.
Natten var kolsvart, och himmel och j o r d stodo i en enda hvirfvel af snö.
Alla hade kommit till sängs; det var alldeles stilla på den stora gården.
Men Tony sof icke.
Utanför rasade ovädret, som om världen skulle förgås, och Tony låg med vidöppna ögon och stir- rade ut i mörkret.
Det föreföll henne, som om också hennes föregående lif genom någon plötslig, förfärlig revolution hade störtat tillsammans, o c h att vilda och obekanta makter rasade i hennes inre.
Hon lyssnade efter hvarje ljud hon kunde upp- fånga i mörkret.
Det förekom henne oupphörligt, som om det plötsligt skulle hända någonting un- derligt och förfärligt, men hon hörde endast Anne- Sophies jämna andedräkt i rummet bredvid, dit dörren stod öppen, o c h den stora klockan, som gick med jämna pendeldrag utanför i korridoren, och som vid alla hela och halfva timmar efter en ansträngd förberedelse gjorde sig i ordning att slå.
Hon hade hört alla timslagen, och strax efter sedan klockan slagit fem, kommo lätta steg ned- för trappan.
Hon förstod, att det var Cordelia, s o m ville hämta något till den sjuke eller ge order om släde efter doktorn, och nästan utan att veta hvad hon gjorde, sprang hon upp ur sängen, svepte det stora ljusgröna sidentäcket omkring sig, öppnade sakta dörren och sprang barfota uppför trapporna, där hon först stannade i andra väningen utanför del rum, där hon visste, att grefve Magnus låg.
Hon lyssnade med bultande hjärta utanför dör- ren, men då hon icke hörde minsta ljud inifrån rummet, öppnade hon den.
Där inne brann en nattlampa, skuggad af en grön skärm, och vid dess sken kastade alla före- mål långa skuggor upp utefter väggarne och i taket af det höga rummet.
Det var tapetseradt med gröna tapeter med en fris af hvita konvolvols, hvilka hängde som i guirlander under taket.
Den stora sängen hade en tronhimmel af grönt siden o c h mörkgrönt si- dentäcke, och i denna säng låg grefven alldeles blek och tyst med slutna ögon.
Tony stod länge med ögonen fastade på honom, men plötsligt flög den tanken genom henne: » Han är d ö d!
Det var därför Cordelia gick ned! » och hon utstötte ett dämpadt rop.
Men i detsamma öppnade han ögonen, såg på henne och smålog svagt.
I ett ögonblick hade hon stängt dörren o c h flög genom den långa korridoren, som om hon vore förföljd af fiender.
just vid en milsten uppä tidens väg!
— Och nu är det din tur att börja undra, och komma underverkens tid på skam.
Och om du ej är skapad som en flundra, du under öfver under nu bär fram.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Jag vill en stund på understol mig sätta.
Säg är du med om leken, har du tid?
Den saken hör dock icke till de lätta: att säga hvad jag mig skall likna vid.
Jag hyllar jamnlikhet som demokraten: ty lika är jag så mot hög som låg, (fast mycket variabel är siraten, ifall man endast till det yttre såg), en rojalist som dyrkar kungligheten jag äfven är — det är enhvar bekant: en namnsdagsblåsare, som med trumpe- ten gör fasligt väsen, det är visst och sant, en hvilken fordom räknats bland pro- feter; en synnerligen utmärkt, stor joDglör, som sol och måne, stjärnor och planeter inom min lilla krets helt fiffigt rör; en sabbatsklocka, som kring nejden ljuder, ett arbetsur, som mäter dagens id; en härold, som till vår och sommar bjuder, men ock till höst och kulen vintertid; ett panteon för stora helga minuen; relikskrin, fullt af gamla helgonben; en dagbok, där I litet hvar nog tinnen antecknad mången glad som sorglig scen; en Noaks ark, däri man sammanföser en massa djur från alL världens vrår; en teckentydare som skickligt löser hvart tecken, som på himlafästet står.
— Hvad skall jag välja nu utaf allt detta, är det ej att fundera på, så säg?
— Nå, jag vill likna mig och det med rätta.
1893 I hvad slags fart den gärna går, som tänker: i morgon kommer ju också en dag!
Hvem som vid källan vänlig skugga skänker, när du vill njuta svalka och behag; och en dess anförvandt, som till din fägnad sig gör så grön, som möjligtvis den kan.
En hvilkens tjänst i längden varit ägnad åt måttlighetens sak, det vet hvar man; ett utrop, användt så vid fröjd som smärta, men äfvenså vid bagateller blott; hvem står i lifvet närmast makens hjärta?
Och hvad hvar hustru ju till bihang fått; ett kvinnonamn, som helt behagligt klingar; ett ord du på hvar debetsida skref; en liten flitig en, på lätta vingar hvars hela lifsverk genomskinligt blef; hvad deD, som först till kvarnen kom- ma hunnit, ju ock fick göra först, rättvisligen; hvad, öfver hufvud taget, du ju funnit, att så den späda är som åldringen; en hufvudsak, som du för dem skall finna, därför helt öfverflödigt med allt skäl; hvad ju, förutom herde och herdtnna, i en idyll man borde finna väl; hvad, när det är för trängt, du dig får göra åt sidan litet — eller hur min vän?
Hvad dina ursäkter ej vara böra, när du därmed skall komma ändtligen; ett utvärdshus, förtjusande beläget i Stockholms omnejd — du nog nam- net vet; hvad man till flit får göra, helt enträget, den lust för lättja har och maklighet; Hon hörde Cordelias steg i trappan, och hon flydde in i ett rum, där tjänsteflickorna brukade sitta och sy.
Där stod hon med klappande hjärta, tills hon hörde dörren till sjukrummet stängas ef- ter Cordelia, då hon fortsatte sin flykt och, ska- kande af köld, kom in i sitt rum, där hon kröp i säng och ändtligen föll i sömn.
Det blef en helt annan jul på Arvidsnäs, än man hade väntat.
Doktorn, som ändtligen banade sig väg genom drifvorna pä landsvägarne, förkla- rade, att grefve Magnus hade fått en hjäruskak- ning genom fallet och dessutom brutit sitt ena ben.
Där fordrades en fullkomlig stillhet, för att han icke skulle taga skada, och en lång rekonvalescens.
Baron Henrik lofvade att göra allt hvad i hans makt stod för att göra den oväntade gästen allt det goda han kunde, och friherinnan Elisabeth var icke heller den, som var rädd för något slags be- svär, när det gällde att tjäna en nästa.
Den franske betjänten, som först med största ovilja hade tänkt sig möjligheten att uppehålla sig en längre tid i ett sådant » vargbo », som han kallade Arvidsnäs, och som hade fått ett afskräc- kande intryck af julaftonens risgröt och lutfisk, hvilken han sköt ifrån sig som om det icke varit människoföda — blef snart hemmastad i tjänst- folksdepartementet.
Han var en kvick och händig pojke, som kunde litet af hvarje, och han undervisade kokerskan i att göra omeletter o c h vol au vent, medan Cordelia lade isomslag på hans husbondes hufvud.
(Forts.) Innehållsförteckning.
Mathilda Leijonhufvud, född Stackelberg (med porlräit); af L.
S.
— Efterlämnade sånger och visor af Augusta Nycan- der.
I I I: Aftonklockan.
I V: KoltraBten.
— Husmoderns Öga; för Idua af Tant Ann.
— V i fästa läsarinnors upp- märKsamhet.
.
.
— N i s s e; en bild ur » konstnärsiifvet » af Ernst Lundquist.
— Teckning m e d blyerts och for Idun af S.
L. af Max.
— Frän Iduns läse- k r e t s: Hvarför vilja socialisterna bort kristendomen; af A. V. Lönnegren.
— T t a t e r och — Ur notisboben.
— E n gammal historia; af Helena Nyblom.
(Forts.) — T i d s - fördrif.
vära hvad — i det hus där någon låg på båren — man förr i tiden ju i fönstret fann; hvad åkte gossen visst i barnaåren långt gladare än sedan efter spann; hvad — om de skola nås af sorg som lycka — ju många tro sig göra långt förut.
Hvarpå en hvar sin stämpel brukar trycka; hvad sådan stämpling kallas — utan prut; hvad klippans häll ju merändels plär vara, ty karg och hård naturen mot den var.
Nu underfund med allt det underbara jag tänker att du redan kommit har.
och garanteradt 5 3 8 12 13 7 4 2 8 3 12 lti 6 3 8 11 3 2 7 9 2 6 1 10 1 10 10 4 3 12 2 14 10 14 16 3 4 10 15 14 2 17 3 15 1 2 14 2 1) En frukt.
2) En ö.
3) Stad i Sverige.
4) En ädelsten.
5) Ett mansnamn.
6) En blomma.
7) En fara för sjöfarande.
8) En fisk.
Begynnelsebokstäfverna bilda fruntimmersnamn.
Bokstafsfyrkant.
Tag 4 a, 1 b, 1 d, 1 g, 2 i, 2 n 2 o, 1 r, 2 t och ordna dem i en kvadrat, så att de lästa från vänster till höger och uppifrån och ned bilda samma ord.
Louise.
ett Lösningar.
Slafvelscgätan: Logogryfen: Morgonrodnaden; mor, Oden, morgon, ro, om, gro, rodna, R o m, Don, ond, ned, m o d, and, god, deg, regn, N o r d e n, den, orm, en, red, nog.
Aritmogryf en: 1) Fortuna, 2) Richard, 3) inlägga, 4) Bjnepr, 5) Toskana, 6) Jonatan, 7) oljehus, 8) frukost, 9) Nia- gara, 10) apiikos, 11) Narciss, 12) sitf- ver, 13) elefant, 14) nikotin — F i i d - tjof Nausen.
S | S | B B A B | A j L | S | A 1 V ' J A a1b|o|v|njö B A Ä B N N s R E | R | Ä | G 1 T | L L E A E Is B 1 R | R | R | | E R | G P B s A A | D | A | | E | B o Ä T v I 1 A A] V DlE| I | E | | E K B c R B O 10 i N, J E TI N | D | « N S K A G N S; N E (") A; T I- V v 1 L L | F I y h D L B T) 1!
8 | 8 |0 0 N (1 » Själf är god dräng. » af 1884 års skörd, i saknad af otillbörlig \ smaken ett 1,20 Aritmogryf.
, L — a.
rödt Itordeaux-viu " L a m a r q u e • © ett synnerligen pr DUtelJ, godt och hälsosamt s. k. hordsvin.
^ ^ svartRrita; — Åldras; kasta musik.
syrlighet VT fritt från främmande tillsatser, rekommenderas såsom Vinets pris är kr.
och dess försäljning sker endast bos A Ty " V fl H Til &amp; Cf % Stockholm, Stureplan n:r 2 «wl jf läkstelefon.
UwXLX Alhn.
(Xr teUf.
\ J \ J
